Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering

32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:246, Med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 246.

1

Nr 246.

Kungil. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om vissa

ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om

virkestaxering; given Stockholms slott den 18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11

oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 210 höft. (Nr 246.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 946.

Förslag

till

lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 (nr 274) om skogsaccis

och om virkestaxering.

Härigenom förordnas, att 1 §, 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. samt

36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

För avverkat virke — — — skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknat för etthundra kronor av virkets taxerade

värde, med hälften av det belopp, vilket under det år, taxeringen sker,

på grund av kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagt utgöres

inom kommunen för etthundra kronor skattepliktig inkomst, beräknad

på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas, dock

icke med mera än en för huridra av det taxerade värdet.

För avverkat virke — — — skogsvårdsavgift.

34 § 1 mom.

Alla prövningsnämndens beslut — — — förändringar.

Därest prövningsnämnden i fråga om annat än det av den avgiftspliktige

föreslagna skogsvärdet vid taxeringen icke följt av den avgiftspliktige

lämnad deklaration, skall genom protokollsförandens försorg

underrättelse, i vad mån avvikelse skett, och om skälen därför i rekommenderat

brev med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt tillsändas

den avgiftspliktige under den i deklarationen angivna adress.

35 § 1 mom.

Har den — — — föra talan.

Eljest må besvär — — — gått skogsvårdsstyrelsen emot. Besvären

ställas till kammarrätten och skola före klockan tolv på sista helgfria

dagen i december månad det år, då taxeringen ägt rum, vid påföljd,

om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning,

ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där taxeringen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj. ts proposition Nr 246.

ägt rum; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för

till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra

hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit

före utgången av den här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall skola

besvären av kammarrätten omedelbart översändas till vederbörande be
fallningshavande.

Sedan över inkomna besvär förklaring---anses

påkalla.

Den, vilkens deklaration icke blivit av kommunalnämnden följd,

och vilken ej heller före den 15 juni erhållit underrättelse, som föreskrives

i 22 § 2 mom., så ock den, som efter klagan av skogs vårdsstyrelse

--— han uppgivit.

36 §.

Den, som fått sig påförd taxering för avverkat virke å ort, där

han icke varit deklarationsskyldig, så ock den, vilkens deklaration ej

blivit vid taxeringen följd och vilken ej heller före den 1 december erhållit

underrättelse, som föreskrives i 22 § 2 mom. eller 34 § 1 mom.,

äger att häröver hos kammarrätten anföra besvär. Besvären skola inom

natt och år, efter det avgift på grund av taxeringen honom avfordrats,

ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket

taxeringen skett, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke

varda upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att

besvären i stället för till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till

kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I

sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till

vederbörande befallningshavande. Sedan besvären inkommit till Kungl.

Maj:ts befallningshavande, förfares med ärendet i enahanda ordning, som

i 35 § 1 mom. stadgas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Frågan om

rätt till avdrag

för erlagd

skogsaccis

från

kommunalutskylder.

1920 års riksdags

beslut.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anförde:

Det förslag till kommunalskattelag, som genom proposition, nr 191,

förelädes 1920 års riksdag, byggde bland annat därpå, att den enligt lagen

den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering utgående

skogsaccis såsom egentlig skatteform skulle avskaffas, dock att sådan i

allmänhet fortfarande skulle utgå med en tiondels procent av det avverkade

virkets taxerade värde, enär taxering fortfarande skulle äga

rum för att utgöra grundval för skogsvårdsavgifters erläggande.

• Detta förslag blev emellertid likasom kommunalskatteförslaget i

dess helhet icke av riksdagen godkänt.

I det av riksdagen godkända och åberopade utlåtande (nr 1) av

riksdagens andra särskilda utskott uttalades i detta avseende i huvudsak

följande:

Genom den av utskottet förordade kombinerade inkomst- och

fastighetsskatten uppstode, såsom framhällits i motionerna I : 259 och

271 samt II : 393 och 395, en särskild fråga om förhållandet mellan

denna beskattning och skogsaccisen. Utskottet anslöte sig till den

principiella uppfattning, att, därest skogsaccisen skulle utgå oförändrad

vid sidan av fastighets- och inkomstskatt, detta kunde anses innebära

en dubbelbeskattning, vilken om möjligt borde förebyggas. Den av

Kungl. Maj:t föreslagna utvägen kunde utskottet icke finna tillrådlig

redan av det skäl, att en dylik sänkning av accisen måste befaras

minska de kommunala myndigheternas intresse för en omsorgsfull

taxering av avverkningarna, vilket kunde få betänkliga verkningar

för skogsvårdsavgifterna. Därjämte ansåge utskottet en avskrivning av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

skogsaccisen otillrådlig ur den synpunkten, att mycket syntes tala för

bibehållande och måhända ytterligare utvecklande av denna skatteform

vid den reform av skogsbeskattningen, som utskottet föresloge riksdagen

att begära. Den enda utvägen lör undvikande av ifrågavarande dubbelbeskattning

syntes under sådana förhållanden vara att söka tillsvidare,

intill dess att skogsbeskattningen bleve definitivt ordnad, föreskriva en

avkortning av accisen i någon form på den inkomstskatt från fastighet,

vilken översköte den egentliga fastighetsskatten. Utskottet hade

efter ingående prövning funnit sig närmast tilltalat av det förslag

i detta hänseende, som skisserats i motionerna I : 271 och II : 395.

Emellertid hade svårigheter yppat sig att finna allmängiltiga former

för genomförande av denna avkortning gent emot utdebiteringen till

både den borgerliga och kyrkliga kommunen — vilket utan tvivel

vore det riktiga — i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfölle.

Utskottet hade icke funnit det möjligt att med den knappa

tid och det otillräckliga material, som stått till dess förfogande, utarbeta

författningsförslag i sagda syfte. Det vore ej heller erforderligt,

att så skedde vid 1920 års riksdag. Den skogsaccis, för vilken rätt till

avkortning först kunde komma att tillämpas, komme att först under

loppet av 1921 påföras och uppbäras samt beräknas vid uppgörande av

kommunernas utgifts- och inkomststat för 1922. Ett beslut, som tekniskt

utformade ifrågavarande avdragsrätt, behövde sålunda ej fattas

förr än vid 1921 års riksdag. På grund härav hade utskottet stannat

vid att föreslå riksdagen att, med bibehållande av skogsaccisen, i den

skrivelse till Kungl. Maj:t, varom utskottet hemställde, anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta ofördröjligen utarbeta och för 1921 års riksdag

i god tid framlägga förslag om ordnande av anförda avkortning.

I anslutning till dessa uttalanden anhöll riksdagen i skrivelse nr

444, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av de synpunkter,

som i särskilda utskottets utlåtande framhållits, föranstalta om

skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt till

avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom

påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp,

motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I en vid särskilda utskottets utlåtande fogad reservation föreslog

herr Swartz, att skogsaccis skulle för den tid, provisoriet i kommunalskattefrågan

varade, utgå med reducerat belopp, nämligen till hälften

av vad som för närvarande utgår.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utlåtande av

kammarrätten.

Förslag av

kammarrättsrådet

Smerling.

Avgivna

yttranden.

Läns
styrelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Övriga reservanter anslöto sig i förevarande fråga till Kungl. Maj:ts

förslag.

Genom remiss den 10 september 1920 anbefalldes kammarrätten

att inkomma med utlåtande angående den av riksdagen ifrågasatta anordningen,

och avgavs dylikt utlåtande den 5 oktober 1920. Detta utlåtande

torde få såsom bilaga (nr 1) fogas vid statsrådsprotokollet.

Kammarrätten förklarar sig icke kunna annat än ur principiell

synpunkt uttala stor tvekan om lämpligheten att införa den av riksdagen

ifrågasatta anordningen. Efter att hava undersökt olika utvägar

för vinnande av det utav riksdagen avsedda resultatet slutar kammarrätten

med att avstyrka genomförandet av denna anordning.

Från kammarrättens beslut voro tre ledamöter skiljaktiga (se bilaga

2) och ifrågasatte viss form för genomförande av de utav riksdagen

uttalade önskemål.

Sedan därefter i enlighet med Kungl. Maj:ts den 23 december 1920

givna bemyndigande kammarrättsrådet C. O. Smerling — en av de ledamöter

i kammarrätten, som uttalat skiljaktig mening — tillkallats att

inom finansdepartementet verkställa utredning om ordnande av förevarande

fråga, samt Smerling utarbetat ett i huvudsak på de av riksdagen

angivna grunderna uppgjort Dförslag till förordning angående

rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av 1921—1924 års allmänna

kommunalutskylderD jämte en därvid fogad promemoria i ärendet

(bilaga 3), hava över förslaget utlåtanden inhämtats från länsstyrelserna

och kammarrätten.

Av de hörda myndigheterna hava Länsstyrelserna i Östergötlands,

Jönköpings, Gottlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län tillstyrkt det föreliggande

förslaget, sistnämnda myndighet dock med‘erinran, att det

föreslagna stadgandet därom att skattskyldig, som vid debitering av

kommunalutskylder ville åtnjuta avdrag för skogsaccis, ägde att inom

viss tid härom göra anmälan, borde utgå.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att mot förslaget annan

erinran icke syntes vara att göra, än att länsstyrelsen ifrågasatte riktigheten

av förslaget i vad det innebure rätt att i de kommuner, inom

vilka; skogsaccismedel icke användes till täckande av utgifter, beslutade

av den kyrkliga kommunen, göra avdrag för erlagd skogsaccis å debiterade

utskylder enligt kyrkostämmas beslut. Länsstyrelsen hemställde,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

att den i 2 § av förslaget medgivna rätten att i andra hand erhålla

avdrag för erlagd skogsaccis för utskylder till kjaka och skola begränsades

att gälla sådana kommuner, inom vilka enligt i vederbörlig ordning

fattat beslut skogsaccis finge användas till bestridande av utgifter

till kyrka och skola.

Länsstyrelsen i Stockholms län har visserligen funnit den av kammarrätten

i dess utlåtande den 5 oktober 1920 framförda kritiken mot

den av riksdagen ifrågasatta anordningen vara ägnad att föranleda betänkligheter,

men ansett att genom de i förslaget till förordning givna

bestämmelserna vunnits en sådan lösning av de tekniska svårigheterna,

som för en provisorisk anordning kunde anses tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig icke hava något

att erinra emot förslaget men ansett, att tillämpningen av förordniugens

bestämmelser komme att bereda vederbörande kommunala myndigheter

betydande svårigheter och arbete.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands och

Jämtlands län hava uttalat tvekan om lämpligheten av den av riksdagen

föreslagna anordningen, sådan den i författningsförslaget utformats. Härvid

har framhållits, att den föreslagna rätten till avdrag för skogsaccis

komme att verka ojämnt olika fastighetsägare emellan, i det rätten till

avdrag endast tillerkändes ägare, som själv vore accispliktig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förmält sig hålla före, att

det vore att föredraga, om under den tidsperiod, som här avsåges, skogsaccis

utan rätt till avkortning fortfarande påfördes jämsides med kommunalutskylderna.

Om emellertid detta skulle anses innebära en dubbelbeskattning

av den betydelse, att kompensation därför borde åvägabringas,

så syntes en jämlik och rättvis sådan kompensation bäst kunna

vinnas genom att begränsa skogsaccisen till ett minimum, såvitt det ej

läte sig göra att för den tid, varom här vore Iråga, helt och hållet

suspendera skogsaccislagens tillämpuing. För den händelse bestämmelser

ansåges böra utfärdas för medgivande av rätt till avkortning för skogsaccis,

hade länsstyrelsen icke något att erinra mot de grunder, enligt

vilka sådan avkortning enligt förslaget borde äga rum.

Länsstyrelserna i Uppsala, Västernorrlands och Norrbottens län hava

ansett att, ehuru den av riksdagen ifrågasatta anordningen, i vad den

avsåge undvikande av dubbelbeskattning, vore ur principiell synpunkt

befogad, likväl med hänsyn till den ojämnhet beträffande avdragsrättens

inträdande och de tekniska svårigheter, som med förslagets genomförande

vore förbundna, detsamma icke borde komma till utförande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kammar
rätten.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Åven länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län hava avstyrkt

förslagets genomförande.

I utlåtande den 8 februari 1921 har kammarrättens pluralitet (-presidenten

och fyra ledamöter) anfört bland annat följande:

Förslaget begränsade avdragsrätten till ägare eller med ägare likställd

innehavare av fast egendom för honom själv påförd skogsaccis

för avverkning å egen fastighet. Från avdragsrätt uteslötes alltså alla

fastighetsägare med »merskatt», som upplåtit avverkningsrätten till annan

person, vilken visserligen formellt påfördes skogsaccisen för avverkningen,

men som i själva verket erlagt en lägre köpeskilling för avverkningsrätten

eller kanske rent av genom en direkt bestämmelse därom

i köpekontraktet övervältat skattebördan på fastighetsägaren. Det i

promemorian angivna skälet för nämnda uteslutning, att »annan författningsenligt

ansvarar» för skogsaccisen, syntes kammarrätten icke

utgöra giltig anledning att så kraftigt begränsa de möjligheter, som

funnes att häva den påtalade dubbelbeskattningen.

Härtill komme, att det vore ovisst, om ägare eller innehavare av

fast egendom alltid Unge tillfälle avdraga honom påförd skogsaccis för

avverkning å egen fastighet. Såsom kammarrätten förut haft anledning

erinra, kunde rätt till avdrag vid debiteringen utnyttjas endast om den

skattskyldige åtnjute »merinkomst» samma år som avverkning skedde,

och i regel torde förefintlig »merinkomst» å jordbruksfastighet komma

att hava sin grund just däri, att avverkning företagits. Om alltså fastighetsägaren

åtnjöte inkomsten av skedd avverkning först ett eller annat

år efter avverkningsåret, bleve hans avdragsrätt beroende av den tämligen

osäkra eventualiteten, att hans fastighet ändock det ifrågavarande

året lämnade »merinkomst». Det kunde antagas vara händelsen, om å

egendomen införts ordnad skogshushållningsplan, eller över huvud taget

vid stordrift, men för en mängd skattskyldiga bleve avdragsrätten helt

beroende av slumpen.

Såväl av kammarrätten i dess den 5 oktober 1920 avgivna utlåtande

i frågan som i den vid förslaget fogade promemorian hade framhållits,

att principiellt sett rätt till avdrag för skogsaccis ej skulle ifrågakomma

i annat fall än att accisen kunde dragas från den kommunalskatt, som

belöpte på inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen utginge,

eller som i varje fäll utgjordes av inkomst av skogsbruk. Att medgiva

avdrag från skatt för »merinkomst» av annan fastighet än den, varå

avverkningen ägt rum, syntes kammarrätten väl långt avvika från det

principiellt riktiga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Den föreslagna anordningen bleve enligt kammarrättens uppfattning

otillräcklig, oberäknelig och ojämnt verkande. Därjämte komme

deri, såsom även av några länsstyrelser påpekats, att medföra betydande

svårigheter och ökat arbete för myndigheterna. Kammarrätten ville

med hänsyn härtill framhålla önskvärdheten av att statsmakterna icke i

andra än trängande fall ökade mångfalden av de detaljbestämmelser,

som på senare tid vunnit insteg på skattelagstiftningens område.

Enligt kammarrättens uppfattning hade den grundliga utredning,

för vilken ifrågavarande ärende blivit föremål, tydligt visat, att en fullt

tillfredsställande lösning av frågan icke kunde under förhandenvarande

omständigheter erhållas. Det remitterade förslaget innebure en ur såväl

principiella som praktiska synpunkter så otillfredsställande lösning, att

kammarrätten icke kunde tillstyrka detsamma. Å andra sidan instämde

kammarrätten i såväl riksdagens som i ärendet hörda myndigheters

uttalanden om önskvärdheten av att den överklagade dubbelbeskattningen

i möjligaste mån undanröjdes.

Kammarrätten har vidare erinrat därom, att i andra särskilda

utskottet vid 1920 års riksdag reservationsvis föreslagits en lösning av

frågan, som syntes förtjänt att tagas i förnyat övervägande. Denna

lösning innebure, att skogsaccisen tillsvidare, intill dess frågan om

sk< igsbeskattningen fått en tillfredsställande lösning, bibehölles i sin

nuvarande form, men med reducerat belopp, nämligen till hälften av

vad som för närvarande utginge.

Detta förslag till frågans lösning vore visserligen enligt kammarrättens

mening icke heller fullt tillfredsställande. Det vore mycket

summariskt och den påtalade dubbelbeskattningen bleve icke heller

därigenom till fullo hävd. Till förmån för förslaget talade dock, att

det icke bleve oberäkneligt och ojämnt verkande, varjämte det läte sig

i praktiken synnerligen lätt genomföras.

Två ledamöter av kammarrätten hava avgivit särskilt yttrande,

vari bl. a. framhållits, att de invändningar, som framställts mot det

remitterade förslaget, icke borde tillmätas den vikt och betydelse, att

förslaget, vars genomförande skulle medföra en avsevärd och skälig

lättnad för de skattdragande inom skogskommuner, borde förkastas.

Kammarrättsrådet Smerling har slutligen efter anmodan utarbetat

en promemoria angående eventuella ändringar i det av honom framlagda

förslaget till förordning angående rätt till avdrag för skogsaccis,

vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet (bilaga 4).

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 210 käft. (Nr 246.) 2

P. M. av

kammarrättsrådet

Smerling.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Departe- Av vad i förevarande ärende förekommit torde med all tydlighet

mentschefen. framg<^ en fullgod lögning i den av riksdagen önskade riktningen

icke kan vinnas. Kungl. Maj:t har i enlighet med riksdagens hemställan

gått i författning om utarbetande av ett förslag i ämnet, vilket torde

få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Mot förslaget hava emellertid, isynnerhet av kammarrätten, riktats

så vägande anmärkningar, att jag icke kan förorda, att proposition om

dess antagande förelägges riksdagen. Förslaget har exempelvis icke

lyckats lösa den av riksdagens särskilda utskott framhållna svårigheten

att finna allmängiltiga former för genomförande av den ifrågasatta

avkortningen å utdebiteringen till både den borgerliga och kyrkliga kommunen

i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfalla, eu svårighet,

som synes hava varit avgörande för att utskottet icke självt framlagt

förslag i förevarande avseende. För egen del vill jag för övrigt

särskilt understryka de av kammarrätten i dess utlåtande den 5 oktober

1920 framhållna svårigheter, som skalle uppstå för vederbörande kommuner

att beräkna utdebiteringsprocenten för de allmänna kommunalutskylderna.

För en sådan beräkning erfordras nämligen kännedom om huru stort belopp

som kommer att avdragas för erlagd skogsaccis, medan storleken av

detta avdrag icke kan beräknas utan att man känner utdebiteringsprocenten.

Man har sålunda att räkna med två obekanta faktorer, vilka

påverka varandra, varav blir en följd, att utdebiteringsprocenten finge

fastställas genom ofta mycket omfattande och besvärliga provberäkningar.

Utan tvivel skulle genom den ifrågasatta anordningen på de kommunala

myndigheterna läggas eu börda, som stundom skulle bliva synnerligen

tryckande, särskilt om man tager i betraktande det besvär, som i flera

avseenden kommer att åvila dem på grund av den kommunala progressivskattens

införande.

Beträffande övriga anmärkningar tillåter jag mig hänvisa till kammarrättens

båda utlåtanden.

Den av kammarrätten antydda möjligheten att, på sätt eu reservant

i 1920 års andra särskilda utskott föreslagit, över en linje avskära skogsaccisen

genom att minska dess maximum från 2 till 1 procent, innebär,

synes det mig, en utväg att lätta skattebördan för skogsägarna, som i

varje fall erbjuder fördelen av en påtaglig enkelhet, varjämte den även

skogsägarna sinsemellan fördelar denna lättnad oberoende av de mer

eller mindre tillfälliga omständigheter, som kunna inverka på huruvida

avdragsrätten i det enskilda fallet kan tillgodonjutas eller icke.

Då genomförandet av den anordning, för vilken 1920 års riksdag

i synnerhet uttalat sina sympatier, vid närmare omprövning visat sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

knappast kunna ske på ett tillfredsställande sätt, vill jag i likhet med

kammarrätten ifrågasätta, huruvida icke den sålunda reservationsvis föreslagna

utvägen bör tagas under förnyat övervägande. Jag tillstyrker

alltså, att förslag avlåtes till riksdagen i detta sylte.

Samtidigt med förslag till ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och

50 § taxeringsförordningen, för vilket förslag jag tidigare denna dag redogjort

vid anmälan av förslag till förordning om ändring i vissa delar av

taxeringsförordningen, remitterades till kammarrätten ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till ändrad lydelse av 34 § 1 mom., 35 § 1

mom. och 36 § i lagen om skogsaccis och om virkestaxeriug. 1 den

åtföljande promemorian anfördes rörande sistnämnda förslag: Det kunde

ifrågasättas, huruvida icke i samband med de föreslagna ändringarna i

49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen den ändring borde göras

i lagen om skogsaccis och om virkestaxeriug, att dels rätten att enligt

35 § 1 mom. sista stycket direkt hos kammarrätten överklaga kommunalnämnds

beslut bleve beroende av den tid, när underrättelse enligt

22 § 2 mom. i lagen mottagits dels ock extraordinär besvärsrätt enligt

36 § tillerkändes den, vilkens deklaration frångåtts utan att han därom

erhållit underrättelse. 36 § i nämnda lag, som handlade om extraordinär

besvärsrätt, medgåve nämligen, i olikhet mot taxeringsförordningen, icke

dylik besvärsrätt för det fall, att underrättelse enligt 22 § 2 mom. icke

erhållits i så god tid, att den, som fått taxering för virke sig påförd, kunde

anföra besvär inom den i 35 § 1 mom. stadgade tid. Ej heller framginge

klart, huruvida prövningsnämnd hade skyldighet att lämna avgiftspliktig

underrättelse, att hans deklaration icke blivit följd; 22 § 2

mom. torde avse blott kommunalnämnd, och skyldighet att lämna underrättelse

därom torde ej föreligga för prövningsnämnden. För vinnande

av överensstämmelse med taxeringsförordningen borde dels i 34 § 1 mom.

föreskrivas skyldighet för protokollsföranden hos prövningsnämnd att meddela

underrättelse, när deklaration frångåtts, dels rätten att enligt 35 § 1

mom. sista stycket överklaga kommunalnämndens beslut göras beroende

av tiden, när underrättelse enligt 22 § 2 mom. mottagits, dels ock extra

ordinär besvärsrätt enligt 36 § tillerkännas den, vilkens deklaration icke

följts, utan att han viss kortare tid före taxeringsårets utgång erhållit

underrättelse om avvikelsen. I samband härmed torde, på sätt kammarrätten

uti ett den 27 maj 1920 avgivet utlåtande föreslagit, sådan ändring

höra ske i 35 § 1 mom. och 36 §, att den omständigheten, att besvär

i stället för till vederbörande befallningshavande ingivits till kammarrätten,

icke föranledde förlust av talan.

Besvär över

taxering till

skogsaccis.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 246.

Rörande innehållet i kammarrättens berörda, den 27 maj 1920

avgivna utlåtande hänvisar jag till den redogörelse därför, som den 25

februari 1921 av dåvarande t. f. chefen för finansdepartementet lämnats

vid, anmälan av förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen

om krigskonjunkturskatt (se proposition nr 100).

I sitt i anledning av förberörda promemoria och förslag den 3

mars 1921 avgivna utlåtande har kammarrätten, under framhållande

av att taxeringsförordningen och lagen om skogsaccis borde i förevarande

avseenden korrespondera med varandra, förklarat sig icke

hava annan anmärkning mot det remitterade förslaget, än att tidsbestämmelserna

borde fixeras i överensstämmelse med vad kammarrätten

föreslagit i fråga om motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen,

varjämte kammarrätten föreslagit vissa redaktionella ändringar.

I likhet med kammarrätten finner jag önskvärt, att de i skogsaccislagen

intagna bestämmelserna om besvärsrätt bringas i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen. Förslag

i sådant syfte i huvudsaklig överensstämmelse med det i förberörda

promemoria upptagna har därför blivit utarbetat, och hava därvid iakttagits

de av kammarrätten ifrågasatta mindre ändringar.

Föredragande departementschefen uppläste härefter ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till lag angående vissa ändringar i lagen

den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering samt hemställde,

att Kungl. Maj:t ville genom proposition föreslå riksdagen att

antaga detta förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla, och skulle proposition av den lydelse

bil. vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Martin Philipson.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

13

Bilaga 1.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 10 september 1920 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

kammarrätten att före den 15 i denna månad till Eders Kungl. Maj:t inkomma med

utlåtande angående en av riksdagen i skrivelse den 18 juni 1920, nr 444. ifrågasatt

anordning, varigenom skattskyldig skulle beredas rätt till avdrag från de på grundval

av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder till den

borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis, och

sättet för dess genomförande.

Till åtlydnad härav får kammarrätten i underdånighet anföra följande.

Den anordning, varom här är fråga, har av riksdagen ifrågasatts i sammanhang

med riksdagens beslut om ändrade grunder för den kommunala beskattningen

för åren 1921—1924. Enligt detta beslut skola de allmänna kommunalutskyldema

utgöras av dels en kommunal progressivskatt och dels såsom hittills av utskylder,

som utgå med visst belopp av 100 kronor bevillningstaxerad inkomst. Denna

inkomst beräknas enligt ändrade grunder och består av sex procent av taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, fem procent av taxeringsvärdet å annan fastighet samt

det på visst sätt beräknade beskattningsbara beloppet av den skattskyldiges inkomst

av fast egendom, kapital och arbete. Inkomsten av fast egendom uppskattas därvid

emellertid endast till det belopp, som återstår efter avdrag av sex, respektive

fem procent av taxeringsvärdet, som ju redan en gång inräknats i den bevillningstaxerade

inkomsten och som utgör en i skatteavseende garanterad minimiinkomst

av fast egendom.

Riksdagen har icke beslutat någon ändring i fråga om den till kommunerna

utgående skogsaccisen, vilken alltså skall fortfarande utgå jämte kommunalutskylderna.

Riksdagen har i sin ovan berörda skrivelse framhållit, att genom den kombinerade

inkomst- och fastighetsskatten uppstode en särskild fråga om förhållandet

mellan denna beskattning och skogsaccisen. Riksdagen hyste den principiella uppfattning,

att därest skogsaccisen skulle utgå oförändrad vid sidan av fastighets- och

inkomstskatt, detta kunde anses innebära en dubbelbeskattning, vilken om möjligt

borde förebyggas. Riksdagen funne det av anförda skäl icke tillrådligt att, på sätt

föreslagits, söka lösa denna fråga genom att nedsätta skogsaccisen till en tiondel.

Den enda utvägen för undvikande av ifrågavarande dubbelbeskattning syntes under

sådana förhållanden vara att söka tillsvidare, intill dess att skogsbeskattningen

bleve definitivt ordnad, föreskriva en avkortning av accisen i någon form på den

inkomstskatt från fastighet, vilken översköte den egentliga fastighetsskatten.

Enligt nu tillämpade bestämmelser för den kommunala beskattningen utgår

ej skatt för inkomst av jordbruksfastighet — som det här närmast gäller — i den

mån den överstiger sex procent av taxeringsvärdet. Med hänsyn bland annat där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14;| Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

till att hela inkomsten av skogsbruk å en jordbruksfastighet icke ansetts rymmas

inom det belopp, som motsvarar sex procent av taxeringsvärdet, har det ansetts

befogat att på annan väg kommunalt beskatta skogen, vilket sker genom skogsaccisen.

Hädanefter skall enligt riksdagens beslut inkomst av jordbruksfastighet

beskattas även om och i den mån den överstiger sex procent av taxeringsvärdet,

och kommer alltså även inkomsten av skogsbruk att i sin helhet träffas av inkomstbeskattningen.

Kammarrätten tillåter sig i det följande benämna denna överskjutande

inkomst (över sex procent av taxeringsvärdet) merinkomst och därå belöpande

kommunalutskylder merskatt.

För att undvika den dubbelbeskattning, som alltså för framtiden kommer att

äga rum beträffande skog därigenom, att skogsaccis utgår för den avverk ning, varav

inkomsten blir i sin helhet kommunalt beskattad, har riksdagen ifrågasatt, att

skogsaccisen i någon form avkortas från merskatten. För att på ett ur den skattskyldiges

synpunkt fullt tillfredsställande sätt råda bot på denna dubbelbeskattning

med den av riksdagen ifrågasatta metoden kräves, att den skattskyldige får avräkna

skogsaccis i sin helhet från kommunalutskylderna för fast egendom för det

år, bland vars taxerade inkomster ingår inkomsten av den skogsavverkning, för

vilken skogsaccisen utgår.

Genom den av riksdagen ifrågasatta anordningen synes emellertid icke ett

fullständigt hävande av den ifrågavarande dubbelbeskattningen vara möjligt att

vinna. Då såsom minimiinkomst av jordbruksfastighet beskattas sex procent av

taxeringsvärdet, blir inkomst av skogsbruk å fastigheten mer eller mindre dubbelt

beskattad, allt eftersom merinkomst icke finnes tillräckligt stor för att därå belöpande

merskatt skall täcka skogsaccisen. Någon rätt till avkortning av skogsaccisen

från annat än merskatten kan dock naturligtvis icke ifrågasättas, enär

sådant skulle innebära en rubbning av en av de huvudgrunder, varpå den nya

kommunalbeskattningen vilar. Uppställes den fordran för rätt till avkortning av

skogsaccisen, att merskatt finnes, undgår man alltså icke alltid den påtalade dubbelbeskattningen,

och synes till följd därav en viss ojämnhet i beskattningen komma

att uppstå fastighetsägare emellan, till nackdel särskilt för sådana fastighetsägare,

å vilkas fastigheter endast mindre avverkning ägt rum, och som kanske just på

grund därav icke hava någon merinkomst eller så obetydlig merinkomst, att därå

belöpande merskatt icke täcker skogsaccisen.

Principiellt sett bör rätt till avkortning av skogsaccisen ej ifrågakomma i

annat fall än att accisen kan fråndragas just den merskatt, som har sin grund i

inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen utgår, eller som i varje fall

utgöres av inkomst av skogsbruk. Det är emellertid icke möjligt att utan mycket

vittgående förändringar i deklarationsformulär och skatteförfattningarna i övrigt

bestämma, om och i vad mån den efter avdrag för omkostnader behållna inkomsten

av fast egendom och ännu mindre merinkomsten utgöres av inkomst av skogsbruk.

Sådana förändringar lära icke heller för här ifrågavarande syfte av någon ifrågasättas.

Man torde ej ens kunna fordra, att inkomst av den skogsavverkning, varå

skogsaccisen utgår, inbegripes i den merinkomst, för vilken merskatt, som skall

avkortas med skogsaccisen, utgår. På sätt nedan skall visas, är det nämligen

ingalunda säkert, att skogsaccisen utgår å sådan tid, att den kan avkortas från

merskatt det år, bland vars taxerade inkomster inkomsten av den ifrågavarande

avverkningen ingår. Rätt till avkortning av accisen måste vid sådant förhållande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

medgivas, om överhuvud taget någon merskatt av den fasta egendomen föreligger

det år, skogsaecis finnes att avkorta. Det lärer emellertid kunna antagas, att, där

merinkomst finnes, detta förhållande ofta kommer att bero därpå, att skogsavverkning

föregående år ägt rum. Om det sålunda ej sällan kommer att inträffa,

att det år, då merinkomst och merskatt finnas, ingen skogsaecis föreligger till avkortning

och att, när skogsaecis finnes, merskatt saknas, blir en lagstadgad rätt

till avkortning av skogsaccisen lika ofta illusorisk.

Med stöd av det anförda vill det synas kammarrätten, som om en dylik

rätt till avkortning med nödvändighet måste bliva oberäknelig till sin natur och

verka ytterst ojämnt samt åstadkomma en orättvis förskjutning av skattetrycket

vid repartitionen av utskylderna, i det att många gånger endast slumpen kommer

att avgöra, om en fastighetsägare skall kunna utnyttja honom rätteligen tillkommande

avkortning av skogsaccisen. Större rättvisa och framför ålit jämnhet i beskattningen

synes vara att vinna, om skogsaccisen under den tid, den provisoriska

anordningen av kommunalbeskattningen varar, får utgå jämsides med kommunalutskylderna

utan någon rätt till avkortning. Vid sådant förhållande kan kammarrätten

ur principiell synpunkt icke annat än uttala stor tvekan om lämpligheten av

att införa den av riksdagen ifrågasatta anordningen.

Beträffande sättet för genomförande av en dylik rätt till avkortning av

skogsaccisen, om densamma ändock anses böra komma till stånd, har kammarrätten

närmast funnit anledning att taga i övervägande två former, nämligen dels

avdrag av skogsaccisbeloppet vid debiteringen av kommunalutskylderna och dels

avdrag av den på visst sätt kapitaliserade skogsaccisen vid taxeringen till bevillning

från den bevillningspliktiga inkomsten.

Beträffande dessa båda metoder för avdragsrättens genomförande tillåter sig

kammarrätten göra följande erinringar.

Till en början vill kammarrätten påpeka, att enligt gällande bevillningsförordning

näringsidkare, som i och för sin rörelse träffas av skogsaecis, äger vid

beräkning av rörelseinkomsten avdraga densamma. Därest fastighetsägare tillerkännes

rätt att i någon form avräkna skogsaecis, som belöper å avverkning från

hans egendom, synes böra komma under omprövning, om och i vad män näringsidkare

skall vara bibehållen vid sin nyss angivna avdragsrätt.

Vilkendera metoden än användes, kan ifrågasättas, om den skattskyldige

bör få avkortning för skogsaecis från annan merskatt än för merinkomst från

samma fastighet, varifrån den avverkning skeft, för vilken skogsaccisen erlägges.

Ett annat tillvägagångssätt, varigenom all den skattskyldige påvilande skogsaecis

inom kommunen finge avdragas från honom där påförd skatt, oberoende av om

skogsaccisen och merskatten hänförde sig till samma fastighet eller ej, skulle måhända

kunna anses strida mot grunderna för bevillningsförordningen. Enligt bevillningsförordningen

torde nämligen, med hänsyn särskilt till deklarationsformulärens

avfattning, inkomsten av varje jordbruksfastighet, som icke ligger i sambruk med

annan, beräknas för sig, och underskott, som eventuellt uppstått vid beräkning av

inkomst av fast egendom genom tillämpning av bestämmelsen om rätt till avdrag

från inkomsten av det belopp, som motsvarar sex procent av taxeringsvärdet,

får ej ens i mantalsskrivningskommunen avdragas från övriga den skattskyldiges

inkomster.

Strängt taget borde fastighetsägare få avkortning från sin merskatt endast

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

med skogsacois, som påförts honom själv. Det torde emellertid även ur principiell

synpunkt kunna försvaras att låta fastighetsägaren få avkortning för skogsaccis,

som påförts person, till vilken han upplåtit avverkningsrätten, då det får antagas,

att i regel hänsyn till skogsaecisen tagits vid fastställande av kontraktsvillkoren.

I all synnerhet synes fastighetsägaren kunna göra anspråk därå, om han i kontraktet

förbundit sig att erlägga skogsaecisen. Ny ägare till fastigheten torde

däremot icke böra komma i åtnjutande av den rätt till avkortning å merskatten,

som till äventyrs tillkommit föregående ägare, om han fortfarande varit ägare till

fastigheten.

En annan fråga är, om den skattskyldige bör få avkortning av skogsaecisen

från utskylderna såväl till den borgerliga kommunen som till kyrkan och skolan.

I regel utgöra utskylderna till den borgerliga kommunen den övervägande

största delen av kommunalutskylderna. Det kan emellertid hända, att merskatten

till den borgerliga kommunen icke täcker skogsaecisen. Den skattskyldige har då

ett givet intresse att få avkortning av accisen jämväl från den merskatt, som

eventuellt utgår till kyrkan och skolan.

Ser man åter frågan ur kommunens synpunkt kan erinras, att skogsaecisen

först i andra hand får användas till bestridande av utgifter, som kyrkostämman

beslutat. Av uppgifter, som lämnats från statistiska centralbyrån rörande kyrkostämmornas

andel i skogsaecisen enligt 1918 års räkenskapssammandrag för kommuner

inom vissa skogrika län framgår följande:

Värmlands län

Kopparbergs »

Gävleborgs »

Västernorrlands »

Jämtlands »

V ästerbottens »

Norrbottens »

Antal

landskommuner,

där skogsaccisuppbörd

förekommit

år 1918.

Antal

landskommuner,

där kyrkostämman

fått disponera del

av skogsaecisen.

87 stycken

44

47

62

59

26

22

Summa 347 stycken

11 stycken

8

9 »

9 >

10 »

6

2_»

55 stycken.

De kommuner inom nämnda län, där kyrkostämman år 1918 fått disponera

del av skogsaecisen, utgöra således omkring 15.8 procent av hela antalet kommuner,

där skogsaccisuppbörd nämnda år förekommit.

Kyrkostämmorna kunna med stöd av nämnda siffror antagas endast i relativt

få fall få del av skogsaecisen. Då emellertid avsikten med den ifrågasatta avkortningen

är att i möjligaste mån undanröja den dubbelbeskattning, som uppkommer

genom skogsaccisens bibehållande i det kommunala skattesystemet, synes den skattskyldiges

intresse böra tillmätas den största betydelsen och den skattskyldige sålunda

höra tillerkännas rätt till avkortning från utskylderna även till kyrkan och

skolan, såvida ej avsevärda hinder av annan natur möta vid avkortningens genomförande.

Det inträffar emellertid ej sällan, att kommun, församling och skoldistrikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

ej territoriellt sammanfalla, och enligt från statistiska centralbyrån lämnade uppgifter

har åtminstone under år 1918 skogsaccisuppbörd förekommit i åtskilliga av

dessa kommuner. Om rätt till avkortning medgives från utskylder till kyrkan och

skolan, synes i vissa fall, där kommun, församling och skoldistrikt ej territoriellt

sammanfälla, en förskjutning i skattebördan till kyrkan och skolan de skattskyldiga

emellan uppstå jämväl inom församling eller skoldistrikt, som visserligen ligger inom

kommunen men icke omfattar den fastighet, varå den avverkning ägt rum, för vilken

skogsaccisen utgår.

Om ifrågavarande rätt skall utformas såsom en rätt till avdrag vid debiteringen

torde följande synpunkter i första rummet kräva beaktande.

Vid uppgörande av kommunernas budget uppkommer en viss svårighet att

beräkna, i vad mån ett sådant avdrag verkar minskning av inkomsterna, en svårighet,

som kompliceras i det fall, att avdrag skall få ske jämväl från merskatt till

kyrkan och skolan. I sistnämnda fall erfordras bestämmelser, om avdraget skall

ske proportionellt eller göras i viss ordning. Det senare synes därvid vara att föredraga,

varvid avdraget torde böra göras från merskatten till den borgerliga kommunen

i första rummet och, i den mån den ej räcker, från merskatten till skolan

och kyrkan.

Särskilda svårigheter uppstå vid budgetberäkning och debitering i de fall,

där kommun, församling och skoldistrikt ej territoriellt sammanfalla. Om t. ex.

en kommun utgör ett skoldistrikt men består av två församlingar och avdrag skall

ske vid debiteringen från merskatt till kyrkan och skolan, erfordras bestämmelse.

om avdraget i första hand skall göras från medel, som beräknats för kyrkans eller

för skolans räkning. Om församling och skoldistrikt sammanfalla territoriellt, är

detta av mindre betydelse, då samma skattskyldiga skola deltaga i täckandet av

bristen, men så är ej förhållandet, där församling och skoldistrikt ej sammanfalla.

Om avdraget skall ske vid debiteringen, kan rätten därtill icke av den skattskyldige

utnyttjas i annat fall än att den skattskyldige har merinkomst av sin fasta

egendom till taxeringen det år, skogsaccis debiteras för avverkning å fastigheten

eller med andra ord att den skattskyldige åtnjuter merinkomst samma år som avverkning

sker. För att skogsaccisen och merskatten skola hänföra sig till samma

skogsavverkning — en fordran, som, på sätt förut är nämnt, icke lärer kunna i

praktiken uppställas — kräves alltså, att avverkningen äger rum samma år som

skogsägaren åtnjuter inkomsten av avverkningen eller upplåtelsen av avverkningsrätten,

men med hänsyn därtill att, såsom redan förut påpekats, förefintlig merinkomst

ofta torde hava sin grund i skogsavverkning, vore det givetvis önskvärt, att

dessa båda omständigheter inträffade samma år. Så är emellertid mycket ofta icke

fallet, särskilt vid skogsägares upplåtelse till annan person av rätt till skogsavverkning.

Enligt en visserligen kanske i någon mån obestämd praxis anses skogsägare

åtnjuta inkomst av upplåtelse av skogsavverkningsrätt det år, ersättningen för avverkningen

kontraheras, oavsett om den utbetalas då eller senare i mån av skedd

avverkning. Avverkningen däremot äger ej sällan rum under ett eller flera därpå

följande år. Om således en lagändring vidtoges, varigenom stadgades, att inkomst,

varom här är fråga, skulle taxeras först året efter det den verkligen influtit till

skogsägaren, skulle sannolikt möjligheterna att kunna utnyttja avdragsrätten väsentligt

ökas. En sådan lagändring har dock måhända konsekvenser, som beröra även

andra områden av skattelagstiftningen än detta, och kan alltså möjligen ej ses enBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 210 käft. (AV 246.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

bart ur synpunkten av den fördel, som kunde vinnas genom densamma i detta

sammanhang.

Avdraget vid debiteringen lärer väl böra så anordnas, att den för året debiterade

skogsaccisen avdrages från merskatten, vilket avdrag verkställes i kommunens

debiterings- och uppbördslängd. Denna merskatts storlek kan dock ej angivas

enbart med ledning av inkomstlängden, fnkomstlängden utvisar visserligen den

merinkomst. för vilken den skattskyldige taxerats, men ej till vilken eller vilka

fastigheter denna hänför sig. Att märka är vidare, att merinkomsten sammanlägges

med den skattskyldiges inkomst av kapital och arbete till en summa taxerat belopp,

varifrån vissa avdrag göras, så att den beskattningsbara inkomsten framkommer.

Det är endast den beskattningsbara inkomsten, som angives i kommunens debiteringsoch

uppbördslängd, och för att få kännedom om hur stor del av denna inkomst,

som motsvarar den taxerade merinkomsten, måste en proportionell beräkning göras.

En sådan beräkning synes lämpligen böra verkställas redan vid taxeringen och

resultatet angivas i inkomstlängden.

Om skogsaccisen vid debiteringen skall kunna avräknas å merskatten, fordras

alltså ändringar i bevillningsförordningen och inkomstlängden, taxeringsförordningen.

förordningen angående särskilda grunder för utgörande av 1921 — 1924 års allmänna

kommunalutskylder med mera samt debiterings- och uppbördslängden. Därjämte

krävas vissa ändringar i skogsaccislagen och skogsaccislängden i syfte att i längden

få angivet, hur stor del av en viss skattskyldig åliggande accis belöper å avverkning

från varje särskild fastighet i de fall att accisen avser avverkning å flera

fastigheter inom kommunen eller avverkaren är annan än ägaren av fastigheten.

Yissa av här berörda lagändringar kunna möjligen undvikas genom en föreskrift.

varigenom skattskyldig, som önskar komma i åtnjutande av avdrag för skogsaccis

vid debiteringen, ålägges att göra framställning därom hos kommunalnämnden

(i stad magistraten), varvid han har att visa, att den skogsaccis, för vilken avdrag

sökes, belöper å avverkning från honom tillhörig fastighet, som lämnat merinkomst.

Det är måhända heller icke alldeles uteslutet, att det kunde överlämnas åt den

skattskyldige att visa jämväl den merinkomst, som belöper på fastigheten i fråga.

Detta kunde tänkas ske genom företeende av deklarationen eller, där denna blivit

av heskattningsnämnderna frångången, av bevis från ordföranden i taxeringsnämnden

eller kronans ombud hos prövningsnämnden. Därest en sådan anordning, som dock

kunde bliva mera än skäligt betungande för den skattskyldige, läte sig genomföras,

undginge man en hel del eljest nödvändiga ändringar av lagtext och längder, något

som givetvis skulle i hög grad underlätta genomförandet av här ifrågasatta avkortningsförfarande.

Avdrag vid taxeringen kunde tänkas äga rum på så sätt, att den skattskyldige

berättigades att för varje särskild fastighet vid deklarationens avgivande avdraga

från »återstående inkomst» utom sex procent av taxeringsvärdet å fastigheten även

det på visst sätt kapitaliserade beloppet av den skogsaccis, som under nästföregående

år erlagts för virke, som avverkats å samma fastighet.

Den för året debiterade skogsaccisen kan ej avdragas, dä densamma icke är

känd vid tiden för avgivande av deklaration till inkomsttaxeringen eller vid taxeringsförrättningen.

Kapitaliseringen kan ej äga rum efter den procent, varmed utskylderna till

kommunen för året utgå i förhållande till den beräknade inkomsten, enär ej heller

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

denna procent är bestämd vid nyss angivna tidpunkt. Man måste därför tillgripa

föregående års debiteringsprocent. Härav blir dock följden, att om årets debiteringsprocent

liöjes, den skattskyldige får i motsvarande mån större avdrag för skogsaccisen

än han skulle fått genom avdrag vid debiteringen och tvärtom, på sätt

framgår av följande tablå:

100 kronor

skogsaccis kapitaii- serad efter

2.000 kronor merin- komst efter av- drag för den kapi- taliserade skogs- accisen.

Utskylder för året efter utdebitering

per 100 kronor inkomst med

10 kronor 10.5 o kronor 11 kronor

10 % = 1.000

10.5 0 % = 952

11 %= 909

1,000

1,048

1,091

100 105

104.80 110.04

109.10 114.55

no

115.28

120.01

Om accisen avdrages

vid debiteringen, bli ut- skylderna för året

100 no

120

I syfte att förhindra att den skattskyldige får för stort avdrag kan möjligen

stadgas, att föregående års debiteringsprocent höjes så mycket, som anses erforderligt

för att förhindra en dylik eventualitet.

Ett avdrag redan vid taxeringen medför den olägenheten, att därigenom åstadkommes

nedsättning av den beskattningsbara inkomst, på grund varav bevillningen

utgår och i förhållande till vilken utdebitering sker ej blott av kommunalutskylder

utan även av landstingsskatt och vägskatt med flera utlagor och avgifter. Härav

följer en minskning i landstingens inkomster och en förskjutning av skattetrycket

inom andra kommuner och menigheter än primärkommunerna. Häremot kan å

andra sidan erinras dels att inkomstminskningen och förskjutningen av skattebördan

icke genom en dylik åtgärd kunna antagas bliva av någon nämnvärd betydelse och

dels att även andra ändringar av bevillningsförordningen i större eller mindre grad

medföra sådana verkningar.

För avdragsrättens genomförande erfordras ändringar i bevillnings- och taxeringsförordningama

samt deklarationsfonnulären ävensom, i den mån fastigheterna

behöva specificeras, i skogsaccislagen och skogsaccislängden.

För att här ifrågavarande avdrag skall kunna göras, kräves, att den skattskyldige

taxeras för merinkomst året efter det att skogsaccis erlagts eller — vilket

blir detsamma — att den skattskyldige åtnjuter merinkomst året efter skedd skogsavverkning.

Under förut antagen förutsättning att merinkomst särskilt kommer att

föranledas av skogsavverkning innebär detta, att den skattskyldige i regel får tillfälle

att göra avdraget endast om han åtnjuter inkomsten av viss skogsavverkning

först året efter det densamma ägde rum. Detta kan antagas stundom inträffa, när

skogsägaren själv är avverkare men knappast när han upplåter rätt till skogsavverkning

till annan person. Åtnjuter den skattskyldige inkomsten av avverkningen

samma år, som avverkningen sker, eller något år tidigare, kan avdragsrätten ej

utnyttjas, såvida icke den skattskyldige tillfälligtvis ändock har merinkomst.

Om avdraget får ske redan vid taxeringen, undvikas alla de svårigheter vid

budgetberäkning och debitering, som uppkomma, därest avdraget skall göras först

vid debiteringen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

Såsom av det föregående framgår, ställa sig avsevärda svårigheter hindrande

i vägen vid genomförandet av den ifrågasatta avkortningen, vilken av de båda ovan

angivna formerna för densamma som än väljes. I samma mån som dessa svårigheter

icke kunna övervinnas genom lagändringar eller eljest, blir en eventuell avdragsrätt

mindre effektiv, bortsett från att de principiella invändningar mot anordningen

i fråga, som kammarrätten i det föregående berört, kvarstå orubbade, där de icke

rent av förstärkas. Om nämligen på grund av svårigheter av teknisk art skattskyldigs

rätt till avkortning begränsas till exempel så, att endast ägare av fast

egendom, som själv är avverkare, får rätt till avkortning eller så, att skogsaccis

får avkortas endast från merskatt till den borgerliga kommunen, i desto flera fall

kvarstår den överklagade dubbelbeskattningen, varjämte avdragsrättens begränsning

i något eller några avseenden verkar en ytterligare förhöjning av skattebördan för

dem, som rätteligen bort komma i åtnjutande av avkortning av skogsaccis men

som på grund av svårigheter vid anordningens genomförande helt eller delvis icke

fått tillgodonjuta en sådan rätt.

På grund av vad sålunda blivit anfört anser sig kammarrätten böra avstyrka

genomförandet av förevarande utav riksdagen ifrågasatta anordning.

Utdrag av kammarrättens protokoll, utvisande den skiljaktiga mening, som

vid ärendets avgörande härstädes uttalats, bifogas, varjämte de remitterade handlingarna

återgå.

Underdånigst

E. LAGERBRING.

A. W. CYGNJEUS. SUNE NORRMAN.

föredragande.

NILS VON SYDOW. H. A. HENRIKS.

Knut Kinberg.

Stockholm den 5 oktober 1920.

C. O. SMERL1NG.

FER FR. WAHLUND

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

21

Bilaga 2.

Utdrag av protokollet hållet hos Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt den 5

oktober 1920.

Närvarande:

T. f. presidenten, kammarrättsrådet Lagerbring,

kammarrättsrådet Smerling,

kammarrättsrådet OygnjEUS,

kammarrättsrådet Norrman,

e. kammarrättsrådet Wahlund,

e. kammarrättsrådet von Sydow,

e. o. assessorn Henriks.

S. D. Kammarrättsrådet Norrman föredrog Kungl. Maj:ts remiss angående

av innevarande års riksdag ifrågasatt rätt till avdrag från utskylder till den borgerliga

och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis, och beslöts

underdånigt utlåtande, se registraturet.

Kammarrättsrådet Smerling, extra kammarrättsrådet Wahlund och extra

ordinarie assessorn Henriks förenade sig om följande av den förstnämnde avgivna

yttrande.

»Den av riksdagen ifrågasatta anordningen avser, att kommunalt skattskyldig,

som har att erlägga skogsaccis, må tillgodonjuta avdrag för skogsaccisen

å ’den inkomstskatt från fastighet, vilken överskjuter den egentliga fastighetsskatten''.

Härvid har riksdagen tydligen förutsatt, att avdraget icke skall ingå såsom

led i taxeringen, utan ske i form av ''avkortning’ å kommunalskatt.

Till en början uppställer sig spörsmålet om avdrag bör ske för skogsaccis,

som påföres annan än ägare eller med ägare enligt 3 § bevillningsförordningen

likställd innehavare av fast egendom. När annan än jordägaren är accispliktig", inverkar

detta på köpeskilling för upplåten avverkningsrätt, i det att ägaren i sådant

fall bekommer mindre köpeskilling än då han själv har att erlägga accisen. Denna

omständighet synes dock icke vara tillräcklig grund att medgiva ägaren avdrag å

kommunalskatten för en avgift, för vilken annan författningsenligt ansvarar. Ej

heller synes ny ägare av fastighet, såvida den icke förvärvats genom arv eller

giftorätt, böra få tillgodonjuta det avdrag, som tillkommit nästföregående ägare, om

han fortfarande varit ägare till fastigheten.

Vid avdragsrättens bestämmande bör ståndpunkt även tagas till frågan om

avdrag för skogsaccis för varje särskild fastighet skall sammanställas med merskatt

från samma fastighet eller om skogsaccis må avdragas från met skatt av ägarens

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

samtliga jordbruksfastigheter inom kommunen. Till stöd för den senare meningen

kan anföras, att inkomst av fast egendom i taxeringslängden upptages såsom en

enhet, ehuru visserligen föreskrift lämnats om särskild deklarationsbilaga för var

fastighet. Ur saklig synpunkt synes det även billigt, att en jordägare, som har

att erlägga accis för avverkning det ena året på en av sina fastigheter och det

andra året på en annan fastighet, må, i det fall att merskatten för fastighet, vartill

accisen hänför sig, icke förslår till avdraget, erhålla avkortning å merskatten

för annan honom tillhörig jordbruksfastighet inom kommunen.

T merinkomst av fast egendom inrymmes även merinkomst av jordbruk, men

synes sådan merinkomst icke med nu gällande taxeringsbestämmelser kunna frånskiljas

merinkomst av skogsbruk.

Vid den avräkning för skogsaccis, som riksdagen ifrågasatt, torde man

därför böra utgå från den kommunalskatt, som med tillämpning av den i kommunen

bestämda grund för utdebitering av kommunalutskylder belöper på beräknad

inkomst av fast egendom.

Härvid möter den svårighet att, om den skattskyldige jämte merinkomst av

fastighet har inkomst av kapital eller av arbete, de avdrag, som bestämma det

beskattningsbara beloppet, icke i taxeringslängden fördelas på de särskilda inkomstgrupperna.

Om till exempel en person äger jordbruksfastighet med taxeringsvärde

av 30,000 kronor, därå 6 procent avräknas vid taxering för inkomst av fast egendom.

och han taxeras för 1,000 kronors inkomst av kapital, 1,000 kronors inkomst

av rörelse och 1,000 kronors merinkomst av fastighet samt det förutsättes att han

från sin sammanlagda inkomst äger vid taxeringen avdraga 600 kronor, skulle för

bestämmande av, huru stor den beskattningsbara merinkomsten av fast egendom är,

avdraget 600 kronor behöva proportionellt fördelas.

Av praktiska skäl kan det ifrågasättas, att vid avkortningen för skogsaccis

kommunalskatt uträknas för beräknad inkomst av fast egendom utan det vid taxeringen

medgivna avdrag. Om utdebiteringen till den borgerliga kommunen i det

tänkta fallet vore 6 kronor för 100 kronors inkomst, skulle i enlighet härmed det

belopp, varifrån avdrag för skogsaccis av ägare eventuellt Unge åtnjutas, utgöra 60

kronor. Skulle åter taxeringsavdraget fördelas mellan de särskilda inkomstsummorna.

bleve beloppet 48 kronor.

Avdrag synes icke kunna ske för annan skogsaccis än den, som påföres

under samma taxeringsår.

Den olägenhet vid avdragsrättens tillämpning, som uppstår därigenom att

avverkningen icke alltid företages under det år avtal om avverkning träffats, synes

kunna i väsentlig mån förhindras därigenom, att i de vid skattelagarna fogade anvisningarna

stadgande införes att, då köpeskilling för skog är ställd att betalas i

skilda terminer, inkomsten skall anses hava åtnjutits det år, då likvid erlagts. Ett

sådant stadgande synes även ur andra synpunkter vara att förorda.

Avdraget vid debiteringen lärer böra ordnas så, att den för året debiterade skogsaccis,

som kan föranleda avkortning, i första hand avdrages å den kommunalskatt

för samma år till den borgerliga kommunen, som belöper å merinkomst av fast

egendom. I den mån denna merskatt icke förslår till täckande av skogsaccisen,

torde — om det av riksdagen uttalade önskemålet, att även vid utdebitering till

den kyrkliga kommunen sådan avkortning bör medgivas, skall genomföras — återstoden

av accisen få avdragas å merskatt till den kyrkliga kommunen, Därest

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. proposition Nr 246.

kommunen är delad i flera skoldistrikt, torde avdraget i första hand böra ske å

utdebiteringen till skolan och i andra hand å utdebiteringen till kyrkan.

Den minskning i kommunala medel, som det ifrågasatta avkortningssystemet

medför, torde före uppgörandet av kommunens stat endast ungefärligen kunna beräknas.

Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke den brist, som sedermera

kan uppstå, bör kommunen ersättas av skogsaccismedlen». Som ovan

In fidem:

Gustaf Rudenstam.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kunyl. Maj ds proposition -AV 246.

Bilaga 3.

P. M.

angående rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av 1921—1924 års

allmänna kommunalutskylder.

I sammanhang med antagandet av ändrade grunder för den kommunala

beskattningen att gälla för åren 1921—1924 har riksdagen i skrivelse den 18 juni

1920 (nr 444) anhållit, bland annat, att Kungl. Maj :t täcktes, med beaktande av

de synpunkter, som i det för behandling av den kommunala skattefrågan vid 1920

års riksdag tillsatta särskilda utskottets utlåtande framhållits, föranstalta om

skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt till avdrag från

de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder

till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis,

samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Såsom i utskottets utlåtande anföres, har genom den kombinerade inkom stoch

fastighetsskattens införande uppstått en särskild fråga om förhållandet mellan

denna beskattning och skogsaccisen. Denna fråga hade även upptagits till behandling

i särskilda motioner rörande den kommunala beskattningens ordnande.

I två av dessa motioner (1:259 och II: 393) framhölls, att beskattningen

av inkomst av fast egendom, i vad dsn överstege det genom fastighetsbevillning

taxerade beloppet, givetvis även gällde inkomst av skog (skogsbruk). Det hade

synts angeläget att i en provisorisk skattereform icke göra någon rubbning i

accisbeskattningen, då från vederbörande ämbetsverk liksom från skogsbruksnäringens

egna företrädare denna skatteform tydligen ansetts böra bibehållas och

eventuellt utvecklas i en moderniserad skogsbeskattning. Emellertid kunde skäl

anföras mot att i det fall, då skogsägaren själv avverkade sin skog, förplikta

denne dels att såsom avverkare erlägga accis och dels att vid sidan härav erlägga

kommunalskatt för hela den genom avverkningen uppkomna inkomsten. Den

enklaste utvägen att undvika detta syntes vara, att, då vederbörande skogsägare

för verkställd avverkning blivit taxerad till inkomstbevillning, skogsaccis för det

avverkade virket icke påfördes honom, och att, därest så skulle hava skett, accisbeloppet

på skogsägarens framställning avfördes ur skogsaccislängden och, om det

redan erlagts, återbetalades. Då stadgandet endast vore avsett att gälla provisoriskt,

syntes det lämpligen böra erhålla formen av en särskild författning.

I två andra motioner (I :271 och 11:395) erinrades därom att i fråga om

den kommunala beskattningen skogsaccisen, vilken erlades av avverkar en,iöv närvarande

ginge i avdrag såsom omkostnad vid beräkningen av vinsten å rörelse,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition AV 246. 25

som av avverkaren bedreves, vare sig rörelsen bestode i virkeshandel eller träförädling.

Det vore billigt, att kompensation för skogsaceisen under någon form

alltjämt bibehölles. men motionärerna funno det riktigare, att skogsaccis, även där

avverkaren varit en annan än skogsägaren, komme den sistnämnde ensam till godo

och detta under den form, att den skatt för kommunal inkomst av fäst egendom,

som kunde bliva skogsägaren påförd inom kommun, varinom avverkningen skett,

avkortades, så långt skatten därtill försloge, med för honom uträknad skogsaccis.

Man borde nämligen ihågkomma att, såsom också kommunalskattesakkunniga erinrat,

skogsaceisen, även där den erlades av annan än skogsägaren, dock i själva verket

bures av denne, eftersom avverkaren finge antagas hava reducerat sitt inköpspris

med beloppet av den skogsaccis, han hade att räkna med såsom en omkostnad för

affären. Den ifrågasatta anordningen, vilken syntes böra komma till uttryck i

kommunallagarnes bestämmelser om uttaxering av skatt (debitering) och innebuie

bortfallande av nu medgiven rätt till avdrag för skogsaccis vid taxering av inkomst

av näring, förutsatte i sin ordning ett förfarande i analogi med vad nu allmänneligen

tillämpades beträffande förväntade skatterestantier d. y. s. så, att vid beräkningen

av antalet skattekronor för kommunal inkomst en viss del räknades såsom

ineffektiv. Då uttaxeringen av skogsaccis, vilken i regel skedde med tillämpningen

av maximiprocenten, skedde samtidigt med kommunens budgetbehandling, kunde

anordningen icke förväntas medföra några tekniska vanskligheter. Skulle inkomstskatten,

beräknad utan avkortning för skogsaceisen, icke förslå till full kompensation

för den sistnämnda skatten eller icke alls medgiva någon avkortning, så att

en del av accisen eller hela accisen kvarstode okompenserad, innebure detta vid i

övrigt lika förhållanden för kommunen icke i och för sig någon försämring i

skatteavseende jämtfört med nu bestående förhållanden. Skulle å andra sidan efter

avdrag för skogsaceisen, kvarstå skatt för inkomst av fast egendom, innebure

detta "likaledes "i och för sig ett ökat skattetillskott för kommunen, jämfört med

vad nu gällde. .

Utskottet, anslöt sig till den principiella uppfattning, att, därest skogsaceisen

skulle utgå oförändrad vid sidan av fastighets- och inkomstskatt, detta kunde

anses innebära en dubbelbeskattning, vilken om möjligt borde förebyggas. Den

enda utvägen för undvikande av ifrågavarande dubbelbeskattning syntes vara att

söka tillsvidare, intill dess att skogsbeskattningen bleve definitivt ordnad, föreskriva

en avkortning av accisen i någon form pa den inkomstskatt från fastighet, som

översköte den egentliga fastighetsskatten. Utskottet fann efter ingående prövning

sig närmast tilltalat av det förslag i detta hänseende, som skisserats i motionerna

1: 271 och II: 395. Emellertid hade svårigheter yppat sig att finna allmängiltiga

former för genomförande av denna avkortning gent emot utdebiteringen till både

den borgerliga och kyrkliga kommunen — vilket utan tvivel vore det riktiga —

i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfölle. Utskottet fann det icke möjligt

att med den knappa tid och det otillräckliga material, som stått till dess förfogande.

utarbeta författningsförslag i sagda syfte.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten att inkomma med utlåtande angående

den av riksdagen ifrågasatta anordningen och sättet för dess genomförande,

har kammarrätten den 5 oktober 1920 avgivit utlåtande i ärendet, därvid pluraliteten

(t. f. presidenten och 3 ledamöter) ansåg sig böra avstyrka genom
Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 210 käft. (Nr 246.) 1

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj;ts proposition Nr 246.

förandet av den utav riksdagen ifrågasatta anordningen. 3 ledamöter voro av

skiljaktig mening och uppdrogo i särskilt yttrande de riktlinjer, efter vilka enligt

deras uppfattning frågan kunde lösas.

Principiellt sett skulle, såsom kammarrätten framhållit, rätt till avdrag för

skogsaccis ej ifrågakomma i annat fall än att accisen kan dragas från den kommunalskatt,

som belöper på inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen

utgår, eller som i varje fall utgöres av inkomst av skogsbruk. Det är emellertid

icke möjligt att utan mycket betydande förändringar i deklarationsformulär och

skatteförfattningarna i övrigt bestämma om och i vad mån den efter avdrag för

omkostnader behållna inkomsten av fast egendom och alltså även den beviltningstaxerade

inkomsten av fast egendom utgöres av inkomst av skogsbruk. Sådana

förändringar lära icke heller för ifrågavarande syfte ifrågasättas. Man torde ej

ens för tillerkännandet av avdrag för skogsaccis från kommunalskatt för inkomst

av fast egendom kunna fordra, att inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen

utgår, inbegripes i den taxerade inkomsten. Avverkningen och inkomsten

därav kunna stå i sådant förhållande till varandra, att taxering till skogsaccis,

som enligt lag skall ske året efter avverkningen, inträlfar ett annat år än det, då

inkomsten av skogen taxeras.

I motionerna I: 259 och II: 393 begränsades avdragsrätten till »det fall, då

skogsägaren själv avverkade sin skog», varemot i motionerna I: 271 och II: 395

ifrågasattes rätt till sådant avdrag även då avverkaren varit en annan än skogsägaren.

Med avseende å denna fråga hava reservanterna i kammarrätten erinrat

att, även om den omständigheten, att annan än jordägaren är accispliktig, inverkar

på köpeskillingen för upplåten avverkningsrätt, i det att ägaren i sådant fall bekommer

mindre köpeskilling än då han själv har att erlägga accisen, detta dock

icke synes vara tillräcklig grund att medgiva ägaren avdrag å kommunalskatten

för en avgift, för vilken annan författningsenligt ansvarar. Då denna synpunkt

torde böra vara den bestämmande, synes avdragsrätten böra inskränkas till skogsapel*,

som påföres ägare eller med ägare enligt 3 § bevillningsförordningen likställd

innehavare av fast egendom.

Vid avdragsrättens bestämmande måste ståndpunkt även tagas till frågan

om avdrag för skogsaccis för avverkning å en fastighet får göras från kommunalskatten

endast i den mån skatten avser inkomst från samma fastighet eller även i

den mån den belöper på inkomst från andra, den accispliktige tillhöriga fastigheter

inom kommunen.

Kammarrättens pluralitet har utgått frän, att avdraget borde göras från den

skatt för inkomst, som hänför sig till samma fastighet, men har tillika framhållit,

att betydande tekniska svårigheter härvid möta, enär taxeringslängden ej utvisar,

till vilken eller vilka fastigheter inkomst hänför sig.

Med hänsyn såväl därtill, att inkomst av fast egendom i taxeringslängden

upptages såsom en enhet, som ock därtill, att det synes billigt, att en jordägare,

som har att erlägga accis för avverkning det ena året på en av hans fastigheter och

det andra året på en annan fastighet, må, i det fall att skatten för den fastighet,

vartill accisen hänför sig, icke förslår till avdraget, erhålla avdrag från skatten för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kun (fl Maj:ts proposition Nr 246.

annan honom tillhörig fastighet inom kommunen, torde avdraget böra ske från skatt

för inkomst av samtliga den accispliktiges fastigheter inom kommunen.

Beträffande sättet för genomförande av rätten till avdrag för skogsaccis har

kammarrätten tagit under övervägande två former, nämligen dels avdrag för skogsaccisbeloppet

vid debiteringen av kommunalutskylderna och dels avdrag av den på

visst sätt kapitaliserade skogsaccisen vid taxeringen till bevillning från den bevillningspliktiga

inkomsten. Den senare formen förutsätter, enligt vad kammarrätten

anfört, ändringar i bevillnings- och taxeringsförordningarna samt deklarationsformulären

ävensom, i den mån fastigheterna behöva specificeras, i skogsaccislagen

och skogsaccislängden.

Av riksdagens skrivelse framgår, att riksdagen närmast åsyftat avdrag eller

avkortning vid utdebiteringen. Emedan den beskattningsbara andelen av inkomst

utgör beräkningsgrund för bevillning, landstingsskatt och vägskatt m. in., skulle

avdrag vid taxeringen medföra, att även dessa utskylder komme att minskas i förhållande

till avdraget för accis, vilket skulle innebära större avdrag å skatt än

som motsvarade accisbeloppet, något som säkerligen icke av riksdagen åsyftats.

Avdraget torde därför, såsom i motionerna 1: 271 och 11: 395 förordats, böra förläggas

till debiteringen.

Beträffande avdragets storlek torde denna, såsom i nyssnämnda motioner föreslagits,

böra göras beroende av den kommunalskatt, som belöper på den bevillningstaxerade

inkomsten av fast egendom. Härvid möter den svårighet att, om den

skattskyldige jämte inkomst av fastighet haft inkomst av kapital eller av arbete,

de avdrag, som bestämma det beskattningsbara beloppet, icke i taxerings]ängden

fördelas på de särskilda inkomstgrupperna. För ett riktigt uträknande av huru

stor del av kommunalutskylderna belöper på inkomst av fast egendom, måste i

sådant fall med. ledning av bevillningstaxeringen utskylderna proportionellt fördelas i

förhållande till taxerad inkomst av fast egendom, å ,ena sidan, samt taxerad inkomst

av kapital och arbete, å andra sidan. Därest den skattskyldige icke bevillningstaxerats

för annan inkomst än av fast egendom, framgår skattebeloppet direkt

av debiteringslängden.

Riksdagen har i sin skrivelse angivit, att avdraget bör gälla utskylder till den

borgerliga och kyrkliga kommunen. Då skogsaccismedlen först i andra hand få användas

till bestridande av utgifter, som kyrkostämman beslutat, skulle kunna

ifrågasättas, om icke avdraget borde inskränkas till utskylder till den borgerliga

kommunen. Det kan emellertid hända, att skatten till den borgerliga kommunen,

sä uträknad som nyss angivits, icke täcker skogsaccisbeloppet. Om avdrag i sådant

fall bör medgivas, i andra hand, från utskylder till kyrka och skola, torde i kommun,

som är delad i två eller flera skoldistrikt, avdrag, som icke kunnat ske från

utskylder till den borgerliga kommunen, få göras i första rummet från utskylder

till skolan.

Kammarrättens pluralitet har ansett, att den proportionella fördelning av

inkomsterna efter densammas beskaffenhet, som förut omnämnts, lämpligen borde

verkställas redan vid taxeringen och att resultatet borde angivas i inkomstlängden.

En sådan anordning skulle, såsom i utlåtandet framhålles, påkalla ändringar i bevillningsförordningen

och inkomstlängden, taxeringsförordningen, förordningen angående

särskilda grunder för utgörande av 1921 — 1924 års allmänna kommunalutskylder

m. m. samt debiterings- och uppbördslängden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

En enklare utväg synes vara, att avdraget uträknas av kommunalnämnden

(i stad drätselkammaren) och att avdragets storlek angives på en bilaga till debiterings-

och uppbördslängden. Bestämmelserna om avdragsrätten kunna då sammanfattas

i en särskild förordning.

Om avdragsrätten, på sätt som ovan föreslagits, begränsas till att gälla accis

för avverkning å egen fastighet, synes den av kammarrättens pluralitet anmärkta

omständigheten, att köpeskilling för upplåten avverkningsrätt ofta hänför sig till

annat år än det, då avverkning äger rum, och att av denna anledning avdrag icke

alltid kan tillgodokomma den skattskyldige det år, då han har att erlägga skogsaccis,

förlora sin betydelse. Med den föreslagna begränsningen torde icke heller

för genomförandet av den provisoriska anordningen med avdrag för skogsaccis erfordras

att, såsom blivit ifrågasatt, i beskattningsförordningarna införa föreskrift,

att köpeskilling för skog skall taxeras först året efter det, då den verkligen influtit

till skogsägaren, och icke året efter det, då avtal om upplåtelsen träffats.

Vid uppgörandet av kommunernas budget uppkommer, såsom kammarrätten

framhållit, en viss svårighet att beräkna, i vad mån avdraget verkar minskning av

utskylderna. Det har därför synts lämpligt att .föreskriva, att skattskyldig, som

vill åtnjuta avdrag för skogsaccis, före uppgörandet av kommunens inkomst- och

utgiftsstat anmäler sig hos kommunalnämnden (i stad magistraten). Med ledning av

skogsaccislängden och inkomsttaxeringslängden bör därefter ett överslag kunna

göras, huru stor del av utskylderna får avdragas för accis.

Klagan över beslut rörande avdraget torde höra föras i samma ordning som

gäller klagan över påförda kommunalutskylder.

I motionerna I: 271 och II: 395 anfördes, att anordningen med avltortning

för skogsaccis å kommunalskatten borde leda till bortfallandet av nu medgiven rätt

till avdrag för skogsaccis vid taxering av inkomst av näring. Sistnämnda avdrag

bär i punkt 5:o av de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade

anvisningarna fått uttryck däri, att »accis» inrymmes under begreppet driftkostnader.

I 8 § av de vid bevillningsförordningen fogade anvisningarna hänvisas till

detta stadgande.

Med nu föreslagna bestämmelser angående avdrag för skogsaccis vid den

kommunala debiteringen komme skogsaccis att utgå såsom hittills. Någon ändring

beträffande avdragsrätten vid beräkning av inkomst av virkeshandel och träförädling

torde vid sådant förhållande icke vara av behovet påkallad.

Stockholm i december 1920.

C. O. Smerling.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds ''proposition Nr 246.

29

Förslag

till

förordning angående rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av

• 1921 — 1924 års allmänna kommunalutskylder.

1 §•

Vid debitering av de utskylder, som jämlikt förordningarna den 21 mars

1862 om kommunalstyrelse på landet och i stad samt om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd skola utgå för åren 1921—1924, må, utan hinder av vad i dessa

förordningar stadgas, ägare och med ägare enligt 3 § i förordningen den 28 oktober

1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst likställd innehavare av

fast egendom åtnjuta avdrag för den skogsaccis, som under året påförts honom för

avverkning på i kommunen belägen fast egendom, som av honom äges eller innehaves;

dock må sådant avdrag icke ske med högre belopp än vad av utskyldema

belöper på den för den skattskyldige i årets taxeringslängd över inkomstbevillningen

upptagna inkomsten av fast egendom.

2 §•

Avdrag, varom ovan sägs, skall i första hand ske från utskylder till den

borgerliga kommunen samt därefter, i den mån hela accisbeloppet icke kunnat avdragas

från dessa utskylder, jämväl från utskylder till kyrka och skola.

År kommunen delad i två eller flera skoldistrikt, skall den del av accisbeloppet,

som enligt den i 1 § givna bestämmelsen icke kunnat avdragas från utskylder

till den borgerliga kommunen, i första hand avdragas från utskylder till

skolan och i andra hand från utskylder till kyrkan.

3 §•

Skattskyldig, som vid debitering av kommunalutskylder vill åtnjuta avdrag

för skogsaccis, äger att före den 16 september härom göra anmälan på landet hos

kommunalnämnden och i stad hos magistraten. 4

4 §•

Vid den debiterings- och uppbördslängd, som jämlikt § 64 i förordningen om

kommunalstyrelse på landet skall upprättas, fogas en särskild förteckning enligt bilagda

formulär angående de avdrag för skogsaccis, som vid debiteringen äro medgivna.

I debiterings- och uppbördslängden göres anteckning om dessa avdrag.

I stad verkställes anteckning om sådant avdrag enlikt de föreskrifter, som

magistraten meddelar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

5 §•

För klagan rörande avdrag, som avses i denna förordning, gäller vad i förordningarna

om kommunalstyrelse på landet och i stad är stadgat beträffande anmärkning

mot debiterings- och uppbördslängden.

Anvisningar.

Innebörden av stadgandena i 1 och 2 §§ belyses av följande exempel.

A. har år 1921 i N. socken taxerats till bevillning för inkomst av fast egendom

till 2,000 kronor, av kapital till 200 kronor samt av arbete till 300 kronor.

Då från den sammanlagda inkomsten, 2,500 kronor, vid bevillningstaxeringen avdragits

450 kronor, utgör den till bevillning beskattningsbara inkomsten i sin helhet

2,050 kronor.

Utdebiteras till den borgerliga kommunen 4 procent å det beskattningsbara

beloppet, uppgå utskylderna för inkomst av fast egendom, kapital och arbete till

82 kronor. Härav belöpa 4/ä eller 65 kronor 60 öre på inkomst av fast egendom.

Har A. därjämte påförts skogsaccis med 50 kronor för avverkning på egen

fastighet, äger han rätt till avdrag från utskylderna för accisens hela belopp. De

utskylder, som debiteras för inkomst av fast egendom, kapital och arbete, komma

följaktligen genom detta avdrag att minskas till 32 kronor. Något avdrag för utskylder

till kyrka och skola äger i detta fall ej rum.

Har däremot skogsaccisen uppgått till 80 kronor, får från utskylderna till

den borgerliga kommunen icke avdragas större del av accisen än som motsvarar

vad av samma utskylder belöper på inkomst av fast egendom, såsom nyss nämnts,

65 kronor 60 öre. De utskylder, som debiteras för beskattningsbar inkomst, minskas

alltså i detta fall till 16 kronor 40 öre. Den del av accisbeloppet, som icke kunnat

avdragas från utskylderna till den borgerliga kommunen, 14 kronor 40 öre, avdrages

från utslcylder till kyrka och skola, i den mån dessa utskylder belöpa på inkomst av

fast egendom d. v. s. i förevarande fall 4/5 av de utskylder till kyrka och skola,

som debiteras för inkomst av fast egendom, kapital och arbete.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Formulär.

Bil. till förordning ang. rätt till avdrag för skogsaccis

vid utgörande av 1921 —1924 års allmänna kommunalutskylder.

Avdrag för skogsaccis vid debitering av koinmunalutskylder i N. N. socken.

Den skattskyldiges

►ö

2?

o:

Taxerad inkomst av-

fast egendom, kapital

och arbete, beskatt-

j ningsbart belopp

Utskylder

till den borgerliga kommunen

Utskylder

till kyrkan

Utskylder

till skolan

3.S

ö *

00 >-''•

b §* Namn

er? o1 i

— X‘

2 ®

3 ■

Bostad

<§

£

o

o

i inmanande

till inkomst-

taxeringen

Belöpande

på taxerad

inkomst av

fast egen-

dom

Avdrag för

accis

Återstående

skatt i förlr

till inkomst-

taxering

jl förhånande!

till inkomst-!

taxeringen |

i

Belöpande

på taxerad

inkomst av

fast egen-

dom

till inkomst-

taxering

Avdrag för

accis

43

rf

il

;I förhållande

i till inkomst-

, taxeringen

Belöpande

på taxerad

inkomst av

fast egen- dom

Avdrag för

accis

Återstående

skatt i förh.

till inkomst-

taxering

Anmärk-

ningar

Kr. 1 o.

Kr.

Kr.

8.

Kr.

Ö.

Kr.

Ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö. 1 Kr.

Ö.

Kr.

Ö. ! Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr. | ö.

Kr.

Ö.

Kr.

ö.

1 Karlfeldt, N.

Glitt-

ringe...

180 —

15,000

300

—

200

—

180

120

—

--

-| -

—

—1 —

—

—

—

!

—

—

—

—

3 Svensson,

■

i

Anders ...

Berga...

24.—

320

(5

40

6 40

6

40

-

—

i

60 1

■

60

i

60 —

Avdr

ag

-

—

- iY

so eken

9 iNyviks aktie-

bolag ......

Ny vik...

40;-

30,000

000

20

20

-

580

—

—

—

-

—

J

-=>

900

—

30 i —

20

—

880

—

N. skol-

J.-

distrikt

co

Kung!. Maj:t& proposition Nr 246.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition Nr 246.

Bilaga 4.

P. M.

angående eventuella ändringar i förslaget till förordning angående rätt

till avdrag för skogsapel.

Till 2 § torde kunna fogas följande tillägg.

Avdrag för utskylder till kyrka och skola må ske endast såvida kyrkan

eller skolan tillgodoföres tillskott av skogsaccismedel.

3 §, som avser att underlätta budgetberäkningen, men icke att stadga någon

preskriptionstid, kan eventuellt utgå.

Formuläret.

Ett införande av flera kolumner från inkomstlängden skulle minska överskådligheten.

Debitering sprocenten behöver icke angivas, enär avdragsförteckningen skulle

bli en bilaga till debiterings- och uppbördslängden, där procent-talet finnes angivet.

Den i förslaget upptagna kolumnen »Återstående skatt i förhållande till inkomsttaxering’»

har ansetts erforderlig ur kontrollsynpunkt och bör därför icke

borttagas.

Formuläret till debetsedel synes knappast behöva ändras, då erforderlig anteckning

ändock kan ske.

I fråga om avdrag för skogsaccis vid taxeringen synes mig den juridiska

konstruktionen (»tillverkningsavgift») göra avdragsrättens bibehållande fullt befogad.

För övrigt må erinras därom, att denna avdragsrätt ofta berör annan kommun (vid

sågverksrörelse) än den där avdrag å kommunalskatt äger rum.

Stockholm i mars 1921.

C. O. Smerling.

STOCKHOLM, ISAAC MAEC0S- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:417 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkes a1 i texten
  2. BevU 1921:59 Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden. s. 1 i texten