Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m

1921-03-18 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:263, Angående ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:ts proposition Nr 263.

1

Nr 263.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar

m. m.; given Stockholms slott den 18

mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för

socialärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärendeg, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten

i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och

finansdepartementen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Elmquist:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 223 höft. (Nr 263.) 65 7 21 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

KungI. Maj.ts Proposition Nr 263.

I det till innevarande års statsverksproposition fogade protokoll över

socialärenden har jag under punkterna 8, 9, 44 och 45 hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avvaktan på proposition i

ämnet på extra stat för år 1922 beräkna

såsom ersättning till postverket för dess bestyr med uppbörd och utbetalningar

för riks för säkring sanstalten ett förslagsanslag, högst, 11,700

kronor;

såsom ersättning till postsparbanken för dess bestyr med uppbörd och

utbetalningar in. m. för riksförsäkringsanstalten ett förslagsanslag, högst,

39,300 kronor;

såsom ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalning

ar m. m. ett förslagsanslag, högst, 60,500 kronor; samt

såsom ersättning åt postsparbanken för dess bestyr med pensionsutbetalningar

rn. in. ett förslagsanslag av 180,000 kronor.

I sammanhang med framställande av berörda förslag anmälde jag,

att de inom finansdepartementet genom beslut den 16 juli 1920 tillkallade

sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av

förslag till en fullständig omorganisation av postsparbanken vid fullgörande

av berörda uppdrag jämväl hade att taga under övervägande

frågan, huruvida de till postsparbanken anslutna försäkrings- och pensionsavdelningarna

borde för framtiden vara anknutna till postsparbanken

eller därifrån utbrytas. Därest — yttrade jag vidare — en omläggningav

postsparbankens arbete för riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

komme till stånd, måste den även inverka å de bestyr, postverket

hade för sistnämnda två verk. I särskilda skrivelser av den 12 och den

24 februari 1921 hava postsparbankssakkunniga framlagt förslag i fråga

om indragning av postsparbankens försäkrings- och pensionsavdelningar.

rörsäkrings- Innan jag härefter ingår på det föreliggande förslaget, torde i korthus

silande611 *iet beröras nu gällande bestämmelser i ämnet och då till en början

bestämmelser. de, som avse postsparbankens arbete för riksförsäkringsanstalten.

Genom brev den 31 oktober 1902 har Kungl. Maj:t förklarat, att

dels uppbörd av de utav riksförsäkringsanstalten bestämda försäkringsavgifter

och belopp, som skulle erläggas för förvärvande av livränta

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, dels utbetalning av de utav riksförsäkringsanstalten

beslutade livräntor och andra skadeersättningar enligt samma lag, dels

ock förvaltningen av de på grund av nämnda lag inflytande försäkringsmedel

skulle åligga postsparbanken.

Den 2 oktober 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Uppbörd av avgifter samt utbetalning av ersättning för fiskarförsäkringen

sker genom postsparbanken.

Vidare har Kungl. Maj:t den 18 juni 1909 utfärdat dels en förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock en förordning om tillämpning av förenämnda förordning.

Ersättningsbelopp, som utgå enligt förstnämnda förordning,

förskjutas och utbetalas av postsparbanken.

Den 14 juni 1917 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning angående

uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom

denna förordning har stadgats, att uppbörden av dylika avgifter i regel

skall ske i samband med den allmänna kronouppbörden och genom

postsparbanken endast i vissa fall, nämligen för sådan försäkring,

som omfattar arbetare i rörelse, företag eller annan verksamhet, vari

minst fem arbetare eller drivkraft om minst tre effektiva hästkrafter

användas.

Slutligen har Kungl. Maj:t den 11 juni 1918 utfärdat en ny

förordning angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall, vilken förordning trätt i stället för kungörelsen

i samma ämne av den 2 oktober 1908. Uppbörd av avgifter för fiskarförsäkringen

sker genom postsparbanken. Utbetalning av ersättning

skall åter numera verkställas av riksförsäkringsanstalten.

Då numera uppbörd av avgifter enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

och 1908 års kungörelse om fiskarförsäkringen som regel icke

vidare torde ifrågakomma samt förvaltningen av de enligt 1916 års lag

och nyssnämnda 1918 års förordning fonderade medel ej åligger postsparbanken,

utgöras postsparbankens åligganden i förevarande hänseende

huvudsakligen av följande:

1) utbetalningar enligt 1901 års lag och 1908 års kungörelse om

fiskarförsäkringen samt 1909 års förordning om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

2) viss uppbörd enligt 1916 års lag samt uppbörd enligt 1918 års

förordning om fiskarförsäkringen,

3) bestyr med förvaltningen av de jämlikt 1901 års lag och 1908

års kungörelse fonderade medel.

Vad åter beträffar stadganden avseende postverkets arbete för riksförsäkringsanstalten

innehåller 1918 års förordning om fiskarförsäkring

bestämmelser i nämnt avseende.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Personalen å

postsparbankens

försäkringsavdelning.

Anslag till

postverketoch

postsparbanken

för deras

bestyr för

riksförsäkringsanstalten.

Postsparbankssakkunnigas

förslag

i fråga

om indragning

av postsparbankens

försäkringsavdelning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 203.

För utförande inom postsparbanken av de göromål, som föranledas

av banken här ovan angivna åligganden, finnes en särskild avdelning,

den s. k. försäkringsavdelningen, vars personal jämlikt brev den 31

december 1917 och den 31 december 1918 utgöres av följande på förordnande

anställda befattningshavare.

1 aktuarie, tillika avdelningsföreståndare och föredragande av de till avdelningen

hörande ärenden,

1 bokhållare samt

2 kvinnliga skrivbiträden.

Dessa befattningshavare åtnjuta följande arvoden för år räknat:

aktuarien 5,150 kronor, därav 3,150 kronor skola anses motsvara lön och

450 kronor ortstillägg, samt därutöver ett arvode som avdelningsföreståndare och

föredragande av de till hans avdelning hörande ärenden av 600 kronor,

bokhållaren 2,875 kronor, därav 1,875 kronor skola anses motsvara lön och

375 kronor ortstillägg, samt

vartdera av de två kvinnliga skrivbiträdena 1,925 kronor, därav 1,275 kronor

skola anses motsvara lön och 225 kronor ortstillägg;

dock att från den del av berörda arvoden, som motsvarar lön, skall avdragas

ett mot pensionsavgift svarande belopp, nämligen för aktuarien 150 kronor, för

bokhållaren 60 kronor och för vartdera av de kvinnliga skrivbiträdena 50 kronor,

allt för år räknat.

Utöver ovannämnda befattningshavare anlitas jämlikt förenämnda

brev av den 31 december 1917 erforderligt antal extra eller tillfälliga

biträden. Den mera tillfälliga arbetskraften har i regel — enligt vad jag

inhämtat — utgjorts av 2 å 3 kvinnliga biträden och 1 vaktmästare.

Till postverket och postsparbanken utgå för deras bestyr för riksförsäkringsanstalten

ersättning från i riksstaten för nämnda ändamål

uppförda förslagsanslag, högst, å respektive 11,700 kronor samt 39,300

kronor.

Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för postsparbankssakunnigas

förslag.

Till en början giva de sakkunniga en översikt över postsparbankens

och postverkets arbete för riksförsäkringsanstalten samt anföra därvid:

När livräntor eller andra ersättningar av riksförsäkringsanstalten utbetalades

genom postsparbanken, utfärdade och tillställde riksförsäkringsanstalten postsparbanken

utbetalningsorder, som postsparbanken sedan i sin tur översände till

vederbörande utbetalningspostanstalt eller, om denna utgjordes av poststation,

till poststationens överordnade postkontor. Om utbetalningen avsåg poststation,

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts Proposition Nr ''263.

översände postkontoret ordern till poststationen tillika med det belopp, som på

grund av orderna skulle utbetalas. För utbekommande av det utav riksförsäkringsanstalten

fastställda beloppet både livräntetagaren att kvittera utbetalningsordern

och till postanstalten avlämna föreskrivna intyg, exempelvis, om livräntebelopp

skulle utkvitteras av änka, intyg om att bon fortfarande levde ogift, och,

om livränta skulle utbetalas till barn, att detta levde o. s. v. Utbetalat belopp

avfördes med biläggande av kvitto och vederbörande intyg i postkontorets postsparbanksmedelsräkning.

Körande utbetalade belopp avräknade sedan postsparbanken

med riksförsäkringsanstalten.

När försäkringsavgifter till riksförsäkringsanstalten skulle uppbäras genom

postsparbanken, utfärdade riksförsäkringsanstalten kvitto å varje särskilt belopp.

Kvittona överlämnades till postsparbanken jämte förteckning, vara alla kvitton, som

samtidigt överlämnades, vore förtecknade. Kvittona jämte förteckning översändes

av postsparbanken till vederbörande postanstalt. Kvitton, som skulle inlösas

vid poststation, översändes till poststationen direkt, under det att till det överordnade

postkontoret översändes förteckning, upptagande kvitton, som vid ett

ocli samma tillfälle översänts till postkontorets samtliga underlydande poststationer.

När kvitto utlöstes å postanstalt, kvitterade vederbörande postfunktionär

beloppet å kvittot, som därefter tillställdes försäkringstagaren. Inbetalat

belopp uppdebiterades vid postanstalten å en särskild inbetalningslista ocli redovisades

till postsparbanken i ungefär samma ordning som postsparbanksmedel.

Anlitandet av postsparbanken såsom mellanhand för in- och utbetalningar

för riksförsäkringsanstalten medför ett visst dubbelarbete, vilket

— anse de sakkunniga — skulle kunna undvikas, om riksförsäkringsanstalten

övertoge samtliga de bestyr, som nu påvila postsparbanken för

anstaltens räkning.

Till stöd härför anföra de sakkunniga:

Bästa sättet att verkställa utbetalningar från och inkassera avgifter till riksförsäkringsanstalten

vore, att riksförsäkringsanstalten utbetalade ersättningarna

direkt från anstalten medelst postanvisningar och att anstalten uttoge försäkringsavgifter

genom postförskott eller att arbetsgivare insände avgift medelst postremissväxel.

Redan nu utbetalade riksförsäkringsanstalten ersättningar enligt

1916 års olycksfallsförsäkringslag medelst postanvisningar, och samma system

syntes med fördel kunna komma till användning i fråga om alla utbetalningar

från anstalten. Sistnämnda postanvisningar vore visserligen nu åtföljda av mottagningsbevis,

och dylik postanvisning finge icke utbetalas annat än mot adressatens

egenhändiga kvitto samt, när adressaten vore änka eller barn, enligt generalpoststyrelsens

medgivande, med mindre ett å mottagningsbevisets kupong befintligt

intyg blivit i vederbörlig ordning undertecknat av präst, kommunalordförande

eller annan dylik person. Genom intyget skulle styrkas, att änka fortfarande

levde ogift, att barn levde o. s. v. Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat,

syntes det emellertid i en del fall hava inträffat, att ifrågavarande föreskrift förbisetts

av postfunktionär och riksförsäkringsanstalten återbekommit mottagningsbevis,

å vilka berörda intyg icke varit på föreskrivet sätt undertecknade. Med anledning

därav hade de sakkunniga ifrågasatt, att riksförsäkringsanstalten skulle slopa

mottagningsbevisen och utsända ersättningarna medelst vanliga postanvisningar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263

Besparingar

för

statsverket.

utan mottagningsbevis. A postanvisningarna skulle i stället pa ett i ögonen

fallande sätt tryckas tillkännagivande om, att postanvisning icke linge utbetalas

annat än mot adressatens egenhändiga kvitto och att, om postanvisning vore

adresserad till änka, beloppet icke finge utkvitteras, därest änkan ingått nytt

äktenskap o. s. v. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, användes ett liknande

förfaringssätt av statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl., och

de sakkunniga hade från anstalten ifråga fått den upplysningen, att systemet

utfallit tillfredsställande. Riksförsäkringsanstalten hade även förklarat, att anstalten

icke hade något att erinra mot att begagna sig av postanvisningar utan

mottagningsbevis. Möjligen komme anstalten att efter vissa perioder i kontrollsyfte

infordra vissa intyg från livräntetagare.

Såsom här ovan framhållits ansåge de sakkunniga, att avgifter till riksförsäkringsanstalten

lämpligen kunde uttagas genom postförskott. Enär emellertid

inrikes försändelser för närvarande icke finge beläggas med postförskott till

högre belopp än 1,000 kronor, men flera arbetsgivare hade att erlägga högre avgiftsbelopp

till riksförsäkringsanstalten, bleve det nödvändigt att vidtaga sådan

ändring i gällande postförfattningar, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att

belägga inrikes försändelse med postförskott intill högst 5,000 kronor. Generalpoststyrelsen

hade förklarat sig villig medverka till genomförande av en dylik

författningsändring. I de relativt få fall då en och samma försäkringstagare

hade att inbetala försäkringsavgifter å högre belopp än 5,000 kronor, finge riksförsäkringsanstalten

anmoda försäkringstagaren att insända beloppet i postremissväxel.

För livränte- och försäkringstagarna innebure det nya systemet minst lika

stor bekvämlighet som det nuvarande.

Postverket skulle givetvis i vanlig ordning uppbära postavgifter för de försändelser,

varom nu vore fråga. Dessa avgifter beräknades för år 1922 uppgå

till ett belopp av omkring 45,000 kronor. Men även om nuvarande anordning

med postsparbanken såsom mellanhand bibeliölles, måste ersättningen till postverket

höjas till sådant belopp, att postverket finge skälig ersättning för det

arbete, som genom postanstalterna utfördes för riksförsäkringsanstaltens räkning.

Postverkets självkostnader för dess bestyr för riksförsäkringsanstalten uppskattade

de sakkunniga till omkring 55,000 kronor för år. Ordnades emellertid inbetalningarna

från och uppbörden för riksförsäkringsanstalten på sätt föreslagits,

skulle postverket givetvis icke hava någon som helst i riksstaten fixerad ersättning

för sitt bestyr för riksförsäkringsanstaltens räkning. De beräknade postavgifterna

skulle emellertid med 10,000 kronor för år understiga den ersättning,

som postverket borde erhålla för sitt arbete för riksförsäkringsanstalten, därest

postsparbankens försäkringsavdelning bibeliölles.

Beträffande de besparingar, staten skulle göra på omläggningen, yttra

de sakkunniga:

Driftkostnaderna för postsparbankens försäkringsavdelning uppginge för år

1920 till ett belopp i runt tal av 71,000 kronor. Enligt av riksförsäkringsanstalten

gjorda beräkningar skulle anstalten genom omläggningen tillskyndas en årlig

ökad utgift av i runt tal 5,000 kronor. Om härtill lades den merkostnad, som postverket

finge vidkännas för behandling av de utav riksförsäkringsanstalten avsända

postanvisningarna och postförskotten och vilken kostnad kunde upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

skattas till högst 10,000 kronor — eller något över 11 öre per postanvisning

eller postförskott — skulle statsverket alltså genom omläggningen göra en årlig

besparing på 56,000 kronor. Nyssnämnda 10,000 kronor inginge i de postavgifter,

som här ovan beräknats för nytillkomna postanvisningar och postförskott från

riksförsäkringsanstalten. Besparingen för statsverket bleve dock i själva verket

större. Ty om postsparbanken fortfarande användes såsom mellanhand för riksförsäkringsanstalten,

måste givetvis tjänstemännen vid bankens försäkringsavdelning

sättas på ordinarie stat, vilket skulle medföra ökade utgifter för statsverket.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde postsparbankssakkunniga,

att riksförsäkringsanstalten måtte med ingången av år 1922

få själv övertaga samtliga de bestyr, postsparbanken utförde för anstaltens

räkning, samt att postsparbankens försäkringsavdelning måtte

indragas med utgången av år 1921.

Över de postsparbankssakkunnigas förslag hava yttranden avgivits

av styrelsen för postsparbanken, generalpoststyrelsen samt riksförsäkringsanstalten.

Postsparbanken som sådan hade intet intresse av att bibehållas vid

de funktioner, den sedan en lång följd av år utövat i avseende å utbetalning

och inkassering för riksförsäkringsanstaltens räkning, och hade

i följd härav intet att erinra mot att nu berörda bestyr avkopplades från

dess verksamhet. Endast i ett avseende vore postsparbanken intresserad

av den nu föreliggande frågans lösning. Den personal, som vore anställd

å postsparbankens försäkringsavdelning, hade länge och troget

tjänat staten. Den hade sedan åtskillig tid tillbaka fått förespeglingar

om att bliva försatt på ordinarie stat. Om nu denna avdelning indroges,

syntes staten svårligen kunna undandraga sig skyldigheten att bereda

denna personal anställning annorstädes i statens tjänst.

Från generalpoststyrelsens sida funnes intet att invända mot de

sakkunnigas förslag i fråga om indragning av postsparbankens försäkringsavdelning.

Styrelsen ansåge sig således även böra tillstyrka, att

sådan försändelse från riksförsäkringsanstalten, varom här vore fråga,

finge — oberoende av den allmänna bestämmelsen om 1,000 kronor

såsom högsta medgivna postförskottsbelopp — kunna beläggas med

postförskott av högst 5,000 kronor. I samband härmed framlade styrelsen

förslag ifråga om dylika avgifter.

Mot postsparbankssakkunnigas föreliggande förslag hade riksförsäkringsanstalten

intet att erinra. I samband härmed framlade riksförsäkringsanstalten

förslag beträffande de författningsändringar, som er
-

De postsparbankssakkunnigas

hemställan.

Styrelsen för

postsparbanken
d.

Vs 19*21.

General
poststyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten

d. Va

1921.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 263.

fordrades för genomförande av den ifrågasatta indragningen av postsparbankens

försäkringsavdelning; och vore samtliga ifrågarande ändringar

av beskaffenhet att ej behöva underställas riksdagens prövning.

Vad först beträffar den ekonomiska sidan av de sakkunnigas förslag,

synes det mig ej vara något att erinra mot de sakkunnigas uppgifter

i detta avseende. Den besparing, som den ifrågasatta arbetsomläggningen

beräknas medföra, kommer att utgöras av skillnaden mellan

det belopp — 71,000 kronor —, va-rtill kostnaderna för postsparbankens

försäkringsavdelning för närvarande uppgå för år räknat, samt de ökade

utgifter, postverket och riksförsäkringsanstalten få i anledning av omläggningen,

belöpande sig till respektive 10,000 kronor och 5,000 kronor eller

tillhopa 15,000 kronor. Besparingen skulle således utgöra för år räknat

omkring 56,000 kronor. Vidkommande härefter det av de postsparbankssakkunniga

föreslagna tillvägagångssättet att uttaga försäkringsavgifterna

genom postförskott eller, i vissa fall, genom anmaning till vederbörande

att insända avgiften samt att verkställa utbetalning av samtliga

utav anstalten beviljade livräntor och ersättningar medelst postanvisning

av viss närmare angiven beskaffenhet, synas mig berörda förslag ändamålsenliga

och praktiska. Med hänsyn till den förenkling av arbetet

och besparing av kostnader, som ett förverkligande av de sakkunnigas

förslag således kommer att medföra, anser jag mig böra biträda

detsamma. Då emellertid indragning av postsparbankens försäkringsavdelning

torde nödga postsparbanken att entlediga å nämnda avdelning

sysselsatt personal, har jag anmodat cheferna för samtliga centrala

ämbetsverk att vid återbesättandet av vakanta platser eller vid

nyanställning söka bereda plats för de befattningshavare vid postsparbanken,

som ha stadigvarande anställning vid bankens försäkringsavdelning

men i anledning av densammas indragning komma att uppsägas.

Genomföres de sakkunnigas förslag, skulle postverket erhålla

ersättning för sitt arbete för riksförsäkringsanstalten i den för tjänsteförsändelser

stadgade ordning, vilket åter medför, att något särskilt anslag

å riksstaten ej erfordras för postverkets bestyr för anstalten. Att

staten bör vidkännas utgifterna för ifrågavarande försändelser följer

därav, att allmänheten enligt nu gällande bestämmelser i ämnet ej bar

att erlägga någon avgift vid försäkringsavgifternas inkassering eller livränte-

och ersättningsbeloppens utbetalning. För att den ifrågasatta omläggningen

skall komma till stånd, kräves emellertid, med hänsyn till

att inrikes försändelser för närvarande icke få beläggas med postför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kmigl. Maj:ts Proposition Nr 263.

9

skott till högre belopp än 1,000 kronor, att riksförsäkringsanstalten,

som skall upptaga vissa försäkringsavgifter mot postförskott, erhåller

medgivande att belägga dylika försändelser med postförskott intill högst

5,000 kronor. Då i förevarande fall ett fastställande av de avgifter,

som dylika försändelser skulle betinga, endast avser att bereda ett statens

verk ersättning för dess arbete för ett annat och följaktligen ej

berör allmänheten, torde — därest de sakkunnigas förslag vinner statsmakternas

bifall — erforderliga bestämmelser i ämnet kunna meddelas

av Kungl. Maj:t. I samband därmed böra vidtagas de författningsändringar

i övrigt, som krävas för genomförande av de sakkunnigas

förslag.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om indragning av postsparbankens

pensionsavdelning. Innan jag ingår å en redogörelse för

de sakkunnigas förslag härutinnan, anser jag mig i korthet böra redogöra

för gällande bestämmelser i ämnet.

Enligt kungörelse den 31 december 1918 angående sättet och tiden

för utbetalning av pension och understöd jämlikt lagen den 30 juni

1913 om allmän pensionsförsäkring utbetalas pensioner eller understöd,

vare sig de grunda sig å obligatorisk eller å frivillig försäkring, vid

vederbörande postanstalt genom postsparbankens förmedling.

För utförande av bär ovan omförmälda, postsparbanken åvilande

göromål finnes inom banken anordnad en särskild avdelning — pensionsavdelningen.

Inom densamma bestrides jämlikt bemyndigande i brev

den 31 december 1918 tjänstgöringen av följande på förordnande anställda

tjänstemän, nämligen:

1 förste aktuarie (tillika avdelningsföreståndare).

2 revisorer,

3 bokhållare,

2 kontorsskrivare och

1 vaktmästare.

Därjämte anlitas — enligt vad jag inhämtat — inom avdelningen

18 kvinnliga extra biträden och 1 extra vaktmästare, varjämte under

år 1920 använts timavlönade biträden med en sammanlagd tjänstgöring

under året av 43,112 timmar, vilket kan anses motsvara ungefär 21

biträden med full dagstjänstgöring. Under år 1920 kan sammanlagda

antalet tjänstemän sålunda beräknas hava utgjort 49.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 223 käft. (Nr 263.) 6 57 21 2

Pensions
avdelningen
-

Gällande

bestämmelser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Ersättning

till postsparbanken

och

postverket för

deras bestyr

för pensionsntbetalningar.

Postsparbankesakkunnigae

betänkande

i fråga

om indragning

av postsparbankens

pensionsavdelning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

Enligt bestämmelser i ovannämnda brev åtnjuta nedanstående befattningshavare

följande arvoden:

förste aktuarien 5,950 kronor för år, varav 3,700 skola anses motsvara lön

och 450 kronor ortstillägg, varjämte ett personligt lönetillägg av 500 kronor utgår

till nuvarande förste aktuarien;

vardera revisorn 5,150 kronor för år, varav 3,150 kronor skola anses motsvara

lön och 450 kronor ortstillägg;

rn var av bokhållarna 2,875 kronor för år, varav 1,875 kronor skola anses

motsvara lön och 375 kronor ortstillägg;

vardera kontorsskrivaren 2,305 kronor för år, varav 1,425 kronor skola

anses motsvara lön, 225 kronor ortstillägg och 180 kronor arvode för förmanskap

;

vaktmästaren 1,900 kronor för år, varav 1,250 kronor skola anses motsvara

lön och 350 kronor ortstillägg.

Från den del av berörda arvoden, som motsvarar lön, skall avdragas

ett mot pensionsavgift svarande belopp, nämligen för förste aktuarien 200

kronor, för vardera revisorn 150 kronor, för en var av bokhållarna ävensom

för vardera kontorsskrivaren 60 kronor samt för vaktmästaren 50 kronor, allt

för år räknat.

För bestyret med utbetalning- av pensioner och understöd i anledning

av 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring utgår ersättning till

postsparbanken från ett förslagsanslag å 168,000 kronor enligt följande

grunder, nämligen med dels 100 kronor för biträde med den frivilliga

pensionsförsäkringens genomförande och dels 7 öre för varje utbetalning,

avseende den obligatoriska pensionsförsäkringen.

Till postverket utgår för dess bestyr med pensionsutbetalningar i

anledning av folkpensioneringslagen ersättning från ett förslagsanslag,

högst, å 60,500 kronor.

I sitt betänkande lämna de sakkunniga till en början en redogörelse

för huru utbetalningen av pensioner och understöd för närvarande

är ordnad. Beträffande postverkets arbete i berörda avseende yttra de

sakkunniga:

Utbetalningen av ifrågavarande pensioner och understöd verkställdes icke

direkt av postsparbankens centralförvaltning utan genom förmedling av postanstalterna

i riket. Pensionsbrev utfärdades av pensionsstyrelsen och tillställdes

genom dess försorg pensionstagaren. Dylikt brev vore försett med nummer

och inneliölle uppgifter om pensionstagarens namn, pensionens belopp, termin

(månad, kvartal, halvår eller år) för pensionens utbetalning samt den postanstalt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 263.

11

där pensionen linge lyftas. Till pensionsbrev hörde ett häfte blanketter till pensionskvitton

(kvittokuponger). Fullständigt kvittenshäfte innehölle kvittoblanketter

till ett antal motsvarande behovet för viss treårsperiod. Häfte för månadspensionär

innehölle alltså 36, för kvartalspensionär 12, för halvårspensionär 6

och för årspensionär 3 kvittoblanketter, varje blankett med åtryckt belopp och

samma nummer som å det pensionsbrev, vara kvittoblanketten hade avseende.

För utbekommande av pension skulle pensionsbrevet med tillhörande kvittenshäfte

uppvisas vid vederbörande postanstalt, därvid den för inlösen avsedda

kvittoblanketten skulle vara undertecknad av pension st agaren eller av den, som,

enligt pensionsbrevet vidfäst meddelande, av postsparbanken erhållit medgivande

att utkvittera pensionen. Sedan posttjänstemannen genom jämförelse med uppgifterna

i pensionsbrevet förvissat sig om att postanstalten vore rätt utbetalningspostanstalt

och att kvittot vore behörigen undertecknat ävensom övertygat

sig därom, att kvittot vore förfallet till inlösen och icke förverkat samt att

förbud för beloppets utbetalande icke förefunnes, hade tjänstemannen att skilja

kvittot från häftet och utbetala det å kvittot angivna beloppet. I postsparbanksmedel

sräkning krediterade sig postkontor för det sammanlagda belopp, varå de

vid såväl postkontoret som dess underlydande poststationer inlösta kvittokupongerna

lydde. Kvittokupongerna insändes till postsparbanken såsom verifikationer.

Under år 1920 inlöstes vid samtliga postanstalter i riket något över 2 miljoner

kvittokuponger å ett sammanlagt belopp av i runt tal 18 miljoner kronor.

I fråga om postsparbankens arbete med pensionsutbetalningarna

yttra de sakkunniga:

När pensionsstyrelsen beviljade pension eller understöd, erhölle postsparbankens

pensionsavdelning från pensionsstyrelsen besked härom genom ett särskilt

kontokort med uppgift å pensionsbrevets nummer, pensionstagarens namn.

namnet å den postanstalt, genom vilken utbetalningen skulle äga rum, ävensom

det beviljade beloppets storlek.

Därest viss pension eller understöd till följd av dödsfall eller av annan

anledning icke vidare skulle utgå, erhölle pensionsavdelningen från pensionsstyrelsen

underrättelse härom. Avdelningen lämnade i sin tur vederbörande

postanstalt samma besked genom s. k. spärrkort. Med ledning av de från pensionsstyrelsen

erhållna uppgifterna hade pensionsavdelningen att tillse, att inga

obehöriga utbetalningar ägde rum genom postanstalterna, och, om så skulle befinnas

hava skett, beivra de felaktigt verkställda utbetalningarna. Ävenledes

hade pensionsavdelningen att övervaka att, om en pensionstagare avlidit, dennes

pensionsbrev med tillhörande kvittenshäfte återkomme till avdelningen. Kevisionen

av inlösta kvittokuponger vore ganska tidsödande. Först konstaterades

med tillhjälp av räknemaskin, att postkontoren krediterat sig för rätt belopp.

Sedan sorterades kvittokupongerna i nummerordning. Detta arbete vore emellertid

under nuvarande förhållanden i regel icke färdigt förr än omkring tre

månader efter det kupongerna inkommit. Sedan sorteringen verkställts, undersökte

vederbörande tjänsteman, huruvida bland de inlösta kupongerna förefunnes

någon, som avsåge pensionsbrev, rörande vilket spärrkort utfärdats. Skulle så

vara förhållandet, bleve dylik pensionsutbetalning föremål för utredning. Efter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds Proposition Nr 263.

varje års utgång avprickades samtliga under året inlösta kvittokuponger å vederbörande

kontokort, varvid således förmärktes, om något förfallet pensionsbelopp

icke uttagits under året. Uppgift å sålunda icke uttagna pensionsbelopp avlätes

till pensionsstyrelsen.

Avdelningen hade jämväl att medgiva eller avslå inkomna framställningar

om rätt för annan än pensionstagare att under viss tid eller tills vidare kvittera

denne tillkommande pension.

Pensionsavdelningen måste därjämte utföra ett avsevärt arbete med anledning

av de grunder, som pensionsstyrelsen hittills tillämpat vid fastställande av

kommunbidragen.

Med hänsyn till den höga driftkostnaden för postsparbankens pensionsavdelning

— uppgående för år 1920 till 233,990 kronor — hade de

sakkunniga först och främst undersökt, huruvida icke det arbete, som avdelningen

hade att utföra, kunde förenklas. De sakkunniga hade därvid

haft sin uppmärksamhet riktad särskilt på två viktiga detaljer, nämligen

revisionsarbetet och det arbete, som föranleddes av det använda

tillvägagångssättet för fastställande av ovannämnda kommunbidrag.

Beträffande revisionen av de vid postanstalterna inlösta kvittokupongerna

ansåge de sakkunniga, att en avsevärd förenkling härutinnan kunde

genomföras utan att säkerheten skulle äventyras. Enlikt de sakkunnigas

förslag skulle revisionen tillgå på följande sätt:

Postanstalt skulle fortfarande, i förekommande fall, tillställas s. k. spärrkort med

förbud att inlösa pensionskvitton, avseende visst pensionsbrev. Kassatjänsteman

vid postkontor och poststationsföreståndare skulle jämväl framdeles hava till

åliggande att tillse, att pensionsbelopp icke utbetalades på »spärrade» pensionsbrev.

Inlösta pensionskvitton skulle av vederbörande postanstalt ordnas i nummerordning,

och postmästare eller annan postkontorstjänsteman, som icke haft

med pensionsutbetalningarna direkt att skaffa, skulle å vederbörande förteckningar

över inlösta folkpensionskvitton attestera, att inga kvittokuponger, som

avsåge förverkade eller spärrade pensionsbelopp, uppförts på förteckningarna och

krediterats i postkontorets räkenskaper. Dylik sortering av kupongerna och

attestering förekomme icke för närvarande, men attesteringen vore av sådan vikt,

att de sakkunniga funnit sig böra förorda en dylik anordning, ehuru den givetvis

komme att förorsaka postkontoren något ökat arbete. Med en sådan första

kontroll bleve det även möjligt att högst betydligt förenkla det nu omständliga

revisionsarbetet inom centralförvaltningen. Där skulle givetvis med tillhjälp av

räknemaskin konstateras, att varje postkontor krediterat sig för rätt belopp enligt

de inlösta kvittokupongernas sammanlagda summa. Men däremot skulle det icke

vara behövligt att låta revisionen omfatta samtliga inlösta kvittokuponger, utan

denna skulle kunna inskränkas till s. k. stickprov, vilka borde företagas omedelbart

efter det kupongerna inkommit till avdelningen och göras i sådan utsträckning,

att varje postanstalt bleve föremål för detaljrevision omkring fyra gånger

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts Proposition Nr 263.

13

om året. Då, såsom förut framhållits, detaljgranskningen inom postsparbankens

pensionsavdelning av inlösta kvittokuponger nu i regel icke påbörjades förr än

omkring tre månader efter kvittokupongernas ankomst, ansåge de sakkunniga,

att revisionen efter omläggningen bleve.lika effektiv.

Beträffande sättet för fastställande av kommunbidragen, vilka emellertid

utgå endast vid den obligatoriska folkpensioneringen, yttra de sakkunniga

:

I 10 § i lagen om allmän pensionsförsäkring stadgades, att kostnaden för

pensionstilläggen skulle till tre fjärdedelar bestridas av staten och till en fjärdedel

av landstingen och kommunerna efter fördelning på följande sätt. Eu åttondel

av kostnaden fördelades mellan samtliga kommuner sålunda, att varje kommun

bestrede åttondelen av pensionstillägget för pensiontagare, som av dess

pensionsnämnd förklarats äga rätt till pension, och att, där tillägget blivit jämlikt

8 § i ovannämnda lag ökat, åttondelen av ökningen bestredes av den kommun,

vilkens pensionsnämnd fattat beslut om ökningen. Vore pensionsnämnd gemensam

för två eller flera kommuner, avgjordes dessa kommuner emellan frågan om

betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid

det tillfälle, då pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskades pensionstilllägg,

till vilket två eller flera kommuner lämnade bidrag, skulle dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande

bidrag. En åttondel av kostnaden fördelades mellan landstingen och de

städer, som icke detoge i landsting, sålunda att varje landsting bidroge med ett

belopp, motsvarande vad som enligt ovan återgivna grunder belöpte å de i landstinget

deltagande kommunerna, och att varje stad, utöver det belopp, som enligt

samma grunder skulle av staden gäldas, ytterligare bidroge med ett lika stort belopp.

Kommunernas och landstingens andelar i pensionskostnaden uträknades

av pensionsstyrelsen.

På grund av dessa bestämmelser hade pensionsstyrelsen, enligt vad de sakkunniga

inhämtat, sökt fastställa varje landstings- och kommunbidrag exakt på

öret efter de verkliga förhållandena. Detta vållade icke allenast pensionsstyrelsen

utan även postsparbankens pensionsavdelning ett omfattande arbete.

De sakkunniga ansåge, att en avsevärd förenkling härutinnan borde utan

olägenhet kunna vidtagas.

Då pensionsstyrelsen hade sig bekant, huru stort sammanlagt pensionsbelopp

skulle för varje år utbetalas till pensionstagare inom varje särskild kommun,

och enär pensionsstyrelsen Ange uppgift om under året inträffade dödsfall bland

pensionstagarna ävensom om flyttningar från en kommun till en annan, syntes

det enklaste sättet vara att fastställa kommunbidragen med ledning av det sammanlagda

pensionsbelopp, som skulle utbetalats inom kommunen under året,

sedan jämkning skett med ledning av under året inträffade dödsfall och flyttningar

från en kommun till en annan. Från de relativt få fall, då pensionsbelopp

icke av vederbörande utkvitterats under löpande kalenderår, syntes kunna

bortses, enär i de flesta fall pensionstagare utkvitterade sådan pension under

närmast följande år och utjämning sålunda därigenom skedde. Att pensionsstyrelsen

vid fastställandet av kommunbidragen icke skulle kunna taga hänsyn till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts Proposition Nr 263.

preskriberade pensionsbelopp syntes sakna betydelse, då den härav uppkomna

skillnaden beräknades till i medeltal endast några kronor per år och kommun.

Iieformen skulle medföra en så avsevärd arbetsbesparing att, enligt vad de sakkunniga

inhämtat, inom pensionsstyrelsen 8 och inom postsparbankens pensionsavdelning

likaledes 8 tjänstemän därigenom skulle bliva obehövliga.

Därest kommunbidragen kunde få fastställas på sätt härovan föreslagits,

skulle detta även medföra den avsevärda fördelen för statsverket, att dessa bidrag

kunde inkasseras omkring ett halvt år tidigare än vad under nuvarande

förhållanden kunde vara möjligt.

Utöver nu ifrågasatta förenklingar i arbetet med pensionsutbetalningarna

föreslå de sakkunniga:

Önskade någon förvärva rätt att tillsvidare eller under viss tid utkvittera

annan tillkommande pension, skulle, enligt gällande bestämmelser, frågan härom

underställas postsparbankens prövning och avgörande. I de flesta fall syntes,

enligt vad de sakkunniga inhämtat, någon svårighet icke förefinnas att bedöma,

huruvida eu dylik framställning kunde bifallas eller icke. Därest klara direktiv

gåves postmästarna, skulle dessa säkerligen utan svårighet kunna självständigt

handlägga dylika ärenden. Vore något fall tveksamt, finge givetvis detta liänskjutas

till högre myndighet. De sakkunniga ansåge sålunda för sin del, att sådana

ärenden, varom nu vore fråga, icke borde i regel gå till högre instans än

till vederbörande postmästare.

Därest de här ovan föreslagna förenklingarna vidtoges — yttra de

sakkunniga — skulle arbetet inom pensionsavdelningen kunna tillfredsställande

utföras av 11 tjänstemän, vilket alltså innebure en beräknad

minskning av 38 arbetskrafter (timavlönad extra personal medräknad). Enär

sålunda avdelningen efter en omläggning av arbetsmetoderna finge eu

relativt fåtalig tjänstemannapersonal, hade de sakkunniga tagit under

övervägande, huruvida det icke ur alla synpunkter vore lämpligast, att

postsparbanken frigjordes från sitt bestyr för pensionsstyrelsen och att

dessa bestyr överflyttades på postverket. Såsom förut framhållits verkställdes

icke pensionsutbetalningarna direkt från postsparbankens centralförvaltning

utan genom postanstalterna i riket. Enligt förslaget skulle

postkontoren även komma att åläggas en första kontroll av de vid såväl

postkontoren som poststationerna inlösta kvittokupongerna, och det

kunde icke anses lämpligt, att en del av revisionen fullgjordes av postanstalterna

och en annan del av postsparbanken, utan det syntes vid sådant

förhållande nödvändigt att förlägga hela revisionsarbetet till postverket.

Vidare skulle postmästarna även pröva inkomna framställningar om rätt att

utkvittera annan tillkommande pension. Oah om posttjänsteman vid utförandet

av pensionsgöromål beginge en felaktighet, som måste utredas genom

högre myndighet, så vore det lämpligare, att utredningen verkställdes av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

15

eller genom generalpoststyrelsen än av postsparbanken. Med hänsyn till

dessa omständigheter ansåge de sakkunniga, att postverket med ingången

av år 1922 borde övertaga postsparbankens arbete för pensionsstyrelsen

med den begränsningen, att postsparbanken av tekniskt-ekonomiska

skäl fortfarande skulle hava viss befattning med den på frivilliga

avgifter grundade pensionsförsäkringen genom att mottaga de vid

postanstalterna för nämnda försäkring inbetalda premierna och ombestyra

deras inleverering till pensionsstyrelsen. Vid inbetalning av avgifterna

för nämnda försäkring, som vore av synnerligen ringa omfattning,

insattes i en s. k. försäkringsbok sådana kvittenskuponger, som

användes vid insättningar i postsparbanken. Skulle postverket åter

övertaga postsparbankens bestyr med nämnda försäkring, måste — upplysa

de sakkunniga — ur redovisningssynpunkt särskilda kuponger

tryckas och utdelas till postanstalterna, allt krävande kostnader, som ej

stode i proportion till dem, som den nuvarande anordningen krävde.

Vad beträffar tjänsteställning och arbetsuppgifter för de 11 nya tjänstemän,

som bleve behövliga vid postverket för tjänstgöring inom generalpoststyrelsens

blivande pensionsavdelning, får jag hänvisa till nedanstående

av de sakkunniga uppgjorda tablå:

1 aktuarie: avdelningsföreståndare, övervakande av personalen, skriftväxling;

1 revisor: föreståndarens närmaste man och biträde;

1 manlig postexpeditör: 1 diarieföring (bör dock inskränkas så mycket som

1 kvinnlig postexpeditor: J

möjligt), anmälningar om dödsfall och behandling av återkomna pensionsbrev;
2

kanslibiträden (detaljrevision av inlösta kvittokuponger);

5 kontorsbiträden (2 för revidering av inkomna förteckningar och sammandrag

över inlösta kvittokuponger, 1 för annotation av överflyttningar in. in.,

2 för öppnande och iordninggörande av post, biträde vid utredningar, annotation

om spärrkort m. m.).

Någon särskild vaktmästare ansåge de sakkunniga icke erforderlig

vid den ifrågasatta pensionsavdelningen inom generalpoststyrelsen.

Avdelningen syntes enligt de sakkunnigas förmenande utan svårighet

kunna ingå som en del utav en av de nuvarande byråerna.

Beträffande ersättningen till postverket för dess blivande bestyr med

pensionsutbetalningarna yttra de sakkunniga:

I det i riksstaten för år 1921 upptagna förslagsanslaget, högst, 60,500 kronor

såsom ersättning till postverket för bestyret med pensionsutbetalning^-m. m.

inginge ett belopp av 26,000 kronor, som ansåges motsvara ersättningen till föreståndare

för med statsbanestationer icke förenade poststationer för pensionsut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 263.

Besparingar

för statsverket.

betalningar, ävensom ett mindre belopp för postverkets bestyr med den frivilliga

pensionsförsäkringen. Om postsparbankens bestyr för pensionsstyrelsens räkning

upphörde och postverket komme att verkställa utbetalningarna för pensionsstyrelsens

räkning, syntes någon särskild ersättning för pensionsgöromål till föreståndare

för med statsbanestationer icke förenade poststationer icke vidare

böra utgå.

I det av generalpoststyrelseu avgivna utlåtandet över det av styrelsen för

postsparbanken, jämlikt bemyndigande, i anledning av det den 19 juni 1919 utfärdade

avlöningsreglementet för kommunikationsverkens tjänstemän uppgjorda

förslaget till ersättningar åt postverket och postsparbanken för deras bestyr för

riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, vilket förslag läge till grund vid

den av 1920 års riksdag vidtagna regleringen av nämnda ersättningar (1920 års

statsverksproposition sid. 5), hade generalpoststyrelsen beräknat postverkets självkostnad

för dess bestyr för pensionsstyrelsen till i runt tal 337,000 kronor.

Vid anmälan av ifrågavarande ärende inför Kung! Maj:t (1920 års statsverksproposition

sid. 14) framhöll föredragande departementschefen, att statsmakterna

i princip godtagit den ståndpunkten, att de affärsdrivande verken borde erhålla

gottgörelse för bestyr, som utfördes ej blott för allmänhetens räkning utan även

för andra statsinstitutioner, samt att det med hänsyn härtill syntes riktigt, att

såväl postverket som postsparbanken bereddes gottgörelse för ifrågavarande göromål,

motsvarande vartdera av verkens självkostnader. För fastställandet av dessa

kostnader vore dock —- yttrade departementschefen vidare — ytterligare utredning

erforderlig, varvid givetvis samtliga av de i frågan berörda verken borde

lämnas tillfälle att medverka.

I avvaktan härpå föresloges i 1920 års statsverksproposition ersättningen

till postverket för bestyret för pensionsstyrelsens räkning till det av styrelsen

för postsparbanken beräknade beloppet 60,500 kronor för år. Yad beträffade det

av generalpoststyrelsen beräknade beloppet för postverkets självkostnad för pensionsgöromålen

— eller 337,000 kronor — hade de sakkunniga icke ingått på

någon närmare utredning rörande ersättningsbeloppets storlek, särskilt som

generalpoststyrelsen och pensionsstyrelsen nu icke syntes kunna taga slutlig

ställning till frågan. Även de sakkunniga liölle före, att det vore mindre klokt

att nu avgöra frågan, då densamma säkerligen vunne på ett uppskov tills någon

tids erfarenhet vunnits rörande den ökning i arbetet, som i verkligheten uppstått

för postverket genom omläggningen.

I överensstämmelse härmed ansåge de sakkunniga, att åt generalpoststyrelsen

och pensionsstyrelsen borde uppdragas att under loppet av år 1922 inkomma

till Kung! Maj:t med gemensamt förslag beträffande de grunder, efter

vilka ersättningen till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m.

borde beräknas. Vid bedömande av frågan om förslagsanslagets storlek hade de

sakkunniga utgått från den av generalpoststyrelsen begärda summan 337,000 kronor,

vilket belopp ökats dels med 65,000 kronor för de 11 stycken nya tjänstemannabefattningar,

som antoges bliva erforderliga för pensionsgöromålens handläggning

hos generalpoststyrelsen, dels ock med 18,000 kronor för beräknat ökat

arbete vid postkontoren, för lokaler m. m.

Beträffande de besparingar, staten skulle göra på den ifrågasatta

omläggningen av arbetet med pensionsutbetalningarna, yttra de sakkunniga:
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. May.ts Proposition Nr 263.

Driftkostnaderna för postsparbankens pensionsavdelning uppginge för år 1920

till ett belopp av i runt tal .............................................. kronor 234,000: —

Om härtill lades avlöningarna till de 8 tjänstemän i peusionsstyrelsen,

vilka skulle bliva övertaliga genom omläggningen,

i runt tal ................................................................. » 30,000: —

så erhölles ett belopp av kronor 264,000: —

och om från sistnämnda belopp droges:

avlöningar till 11 nya tjänstemän vid postverket,

förslagsvis ................................. kronor 65,000: —

kostnad för personalförstärkning vid postkontor,

lokalhyra m. m. förslagsvis...... » 18,000: —

oförutsedda utgifter ....................................... » 6,000: —

eller i ett för allt ......................................................................... kronor 89,000: —

så utvisade resten ........................................................................ kronor 175,000: —

den årliga vinst, som, enligt de sakkunnigas beräkningar, genom omläggningen

skulle uppstå för statsverket.

De sakkunniga yttra vidare:

En avsevärd besparing i kostnaden för den allmänna pensionsförsäkringen

skulle emellertid kunna göras genom att i större utsträckning än vad nu vore

fallet utbetala pensionerna kvartalsvis. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, förefunnes

jämväl inom pensionsstyrelsen en önskan att inskränka antalet månadsutbetalningar.

Om en dylik omläggning ansåges kunna vidtagas utan någon

egentlig olägenhet för pensionstagarna, så hade de sakkunniga givetvis intet att

invända häremot. Hade det under år 1920 funnits endast kvartalsutbetalningar,

skulle antalet under samma år inlösta kvittokuponger hava utgjort allenast omkring

700,000. I verkligheten vore antalet omkring 2 miljoner.

Vad beträffar frågan om ersättning till postverket och postsparbanken

för deras bestyr i anledning av inbetalningar till den på frivilliga

avgifter grundade pensionsförsäkringen, yttra de sakkunniga:

Någon särskild ersättning för ifrågavarande arbete skulle icke utgå till

postverket, utan gottgörelsen beräknas ingå i den ersättning, postverket skulle

erhålla för pensionsutbetalningar m. m. Såsom ersättning till postsparbanken

borde däremot i riksstaten för år 1922 under femte huvudtiteln uppföras ett förslagsanslag

å 300 kronor (ersättning till postsparbanken för bestyr med den på

frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen).

Slutligen yttra de sakkunniga:

Enär omläggningen skulle komma att medföra, att ett avsevärt antal tjänstemän

inom postsparbankens pensionsavdelning skulle bliva övertaliga, förutsätta

de sakkunniga, att sådana åtgärder skulle kunna vidtagas, att dessa tjänstemän

bereddes för dem lämpliga anställningar inom andra statens verk och inrättningar

i huvudstaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 223 höft. (Nr 263.) 657 21 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 363.

De postsparbankssakkunnigas

hemställan.

Med stöd av vad i ärendet anförts hava postsparbankssakknnniga

hemställt:

att åt postverket måtte uppdragas att från ingången av år 1922

utföra de bestyr, som postsparbanken för närvarande utför för pensionsstyrelsens

räkning, samt att postsparbankens pensionsavdelning måtte

indragas med utgången av år 1921;

att generalpoststyrelsen finge vid revisionen av inlösta kvittokuponger

och pensionsstyrelsen vid fastställande av landstingens och

kommunernas bidrag till kostnaden för pensionstilläggen använda de av

de sakkunniga föreslagna tillvägagångssätt;

att i riksstaten för år 1922 måtte uppföras ett förslagsanslag å

420,000 kronor såsom »ersättning till postverket för dess bestyr för

pensionsutbetalningar m. m.»; samt

att åt generalpoststyrelsen och pensionsstyrelsen mätte uppdragas

att under år 1922 uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag

till grunder för beräknande av den till postverket utgående ersättning

för pensionsutbetalningen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Över de postsparbankssakkunnigas förslag hava yttranden avgivits

av styrelsen för postsparbanken, generalpoststyrelsen samt pensionsstyrelsen.

styreisen Till den av postsparbankssakkunniga väckta frågan om indragning

fanken Ten av postsparbankens pensionsavdelning intoge styrelsen för postspar3/3

i92i. banken principiellt samma ställning, som styrelsen intagit till den av

samma sakkunniga väckta frågan om indragning av postsparbankens

försäkringsavdelning. Styrelsen hade följaktligen ej heller i detta fall

ansett sig böra ingå i prövning av de förslag, som postsparbankssakkunniga

i förevarande hänseende framställt. Styrelsen instämde till alla

delar i vad de sakkunniga angivit som förutsättning för förslagets realiserande,

nämligen att de befattningshavare å bankens pensionsavdelning,

som efter den ifrågasatta omläggningen skulle bliva överflödiga,

skulle beredas lämpliga anställningar inom andra statens verk och inrättningar.

General- Generalpoststyrelsen yttrar:

poststyrelsen

den «/»1921. Mot vad i förevarande ärende föreslagits hade generalpoststyrelsen i huvudsak

intet att erinra. Aktuarie och revisor tillhörde emellertid samma tjänstegrad,

och det syntes mindre lämpligt, att föreståndaren för den avdelning inom

generalpoststyrelsen, som skulle komma att handhava nu ifrågavarande bestyr,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts Proposition Nr 263

och hans närmaste man skulle bliva i tjänsteställning lika. Det vore enligt

generalpoststyrelsens förmenande lämpligare att, i enlighet med organisationen

av vissa nu hos generalpoststyrelsen befintliga revisionsavdelningar, såsom föreståndare

placera en revisor och såsom dennes närmaste man en kontrollör. Beträffande

personalen i övrigt ansåge generalpoststyrelsen det vanskligt att nu bedöma,

huru många tjänstemän som kunde komma att erfordras ävensom vilka

tjänsteställningar deras blivande arbete kunde motivera. Det syntes därför generalpoststyrelsen

försiktigast att, till dess någon tids erfarenhet vunnits, icke i

förevarande hänseende meddela definitiva bestämmelser, utan att generalpoststyrelsen

finge fria händer att för nu ifrågavarande bestyr betjäna sig av erforderlig

personal.

Pension sstyrelsen yttrar:

Den nu tillämpade ordningen för bestämmande av kommunbidragen hade

medfört mycket besvär. För att råda bot för dessa olägenheter hade styrelsen

haft under övervägande olika förslag till förenkling av arbetet, bland annat det

av sakkunniga nu framlagda, som ginge ut på att till grund för bestämmandet av

kommunbidragen skulle läggas — icke såsom nu de under året såsom utbetalta

redovisade pensionsbeloppen — utan det belopp, som pensionsstyrelsen, efter

avdrag av på grund av dödsfall eller annan orsak indragna pensioner, beräknade

skulle under året utbetalas inom vederbörande kommun. Styrelsen hade tidigare,

då den övervägt olika ändringsförslag, dock ställt sig något tveksam i fråga om

lämpligheten av ett tillvägagångssätt, som i flera fall kunde leda till divergenser

mellan det beräknade beloppet och vad som faktiskt utbetalts i pensionstillägg

och understöd under resp. år. Då förevarande förslag under för handen varande

förhållanden emellertid syntes utgöra den bästa möjliga lösningen av frågan,

hemställde styrelsen — under förutsättning att 10 § i lagen om allmän pensionsförsäkring

ej ansåges lägga hinder härför — för sin del om bifall till vad

postsparbankssakkunniga i detta hänseende föreslagit.

Beträffande den föreslagna förändringen av revisionen m. m. finge styrelsen

framhålla, att det väl syntes vara på detta område, som den av postsparbankssakkunniga

avsedda kostnadsbesparingen framför allt skulle kunna utvinnas. Lika

väl som det läge i sakens natur, att den nuvarande minutiösa revisionen måste

kräva ett vidlyftigt arbete och ett relativt stort antal arbetskrafter, lika uppenbart

syntes det vara, att den föreslagna anordningen med en mera summarisk

revision hos generalpoststyrelsen måste kunna utföras med betydligt mindre antal

arbetskrafter, hälst som en stor del av det nuvarande arbetet å pensionsavdelningen

enligt förslaget skulle förläggas till postkontoren. Pensionsstyrelsen

hyste emellertid tvekan om riktigheten av sakkunniges uppfattning, att revisionen

efter omläggningen skulle bliva lika effektiv som för närvarande. För belysande

härav finge framhållas, att den föreslagna stickprovsrevisionen icke i samma grad

som den nuvarande syntes kunna tillrättalägga de många fall, då utbetalning av

pension fortgått även efter den månad, då pensionstagare avlidit, som regel på

grund av fördröjd anmälan om dödsfallet. Postkontorsrevisionen hade härvid

möjlighet att ingripa först sedan spärrkort utsänts, och den centrala revisionen

kunde endast tänkas mera av en tillfällighet komma att upptäcka förhållandet.

I vad mån detta och eventuellt andra förefintliga liknande fall kunde anses vara

av så stor betydelse, att den föreslagna omläggningen på grund därav borde för
-

Pensionistyrelsen

den

Va 1921.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

falla, vore givetvis svårt att på förhand bedöma. Förmånen av en förenklad revision

syntes dock vara så stor, att man icke borde låta dessa olägenheter utgöra

hinder för omläggningen. Möjligheten stode ju alltid öppen att, därest så skulle

befinnas lämpligt, framdeles återgå till ett mera fullständigt revisionssystem.

I avseende å det av de sakkunniga beräknade förslagsanslaget för år 1922

till ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m.

finge styrelsen framhålla, att styrelsen icke varit i tillfälle att granska de grunder,

efter vilka det föreslagna beloppet, 420,000 kronor, uträknats. Det hade enligt

styrelsens förmenande varit önskvärt, att vissa riktlinjer rörande bestämmandet

av denna ersättning redan på förhand blivit fastställda. Det vore vidare svårt

för pensionsstyrelsen att bilda sig en uppfattning om huruvida de belopp, resp.

65,000 kronor och 18,000 kronor, som upptagits för befattningshavare i generalpoststyrelsen

och för ökat arbete vid postkontoren m. in., kunde motsvara behovet.

Beträffande storleken av den ekonomiska vinst, som statsverket beräknades

årligen göra på omläggningen, finge framhållas, att denna vinst givetvis icke

kunde komma att uppgå till det av de sakkunniga upptagna beloppet, 175,000

kronor, under annan förutsättning än att dels postverket icke överskrede de belopp,

tillhopa 89,000 kronor, som beräknats för olika omkostnader och vari väl

finge anses ingå kostnader även för tryckning av blanketter, skrivmaterialier och

andra expenser, dels ock att pensionsstyrelsens kostnad för kommunbidragsuträkningen,

såsom angivits, verkligen kunde minskas med 30,000 kronor. I fråga

om sistnämnda belopp, som ungefär motsvarade avlöningen inklusive nuvarande

dyrtidstillägg till 8 extra kvinnliga biträden hos pensionsstyrelsen, vilka angivits

kunna indragas vid en eventuell omläggning, påpekades, att antalet naturligtvis

vore rent approximativt beräknat samt att även efter omläggningen för pensionsstyrelsen

återstode ett icke obetydligt bokförings- och uträkningsarbete rörande

kommunbidragen, vadan det vore något tveksamt, huruvida besparingen på denna

detalj kunde bliva så stor som antagits.

I likhet med de sakkunniga funne också pensionsstyrelsen önskvärt, att

pensionsutbetalningarna i större utsträckning än vad nu vore fallet kunde utbetalas

kvartalsvis, därest en sådan omläggning kunde vidtagas utan nämnvärd

olägenhet för pensionstagarna. Det vore uppenbart, att själva utbetalningskostnaderna

härigenom skulle kunna avsevärt minskas. Även kostnaderna för den

centrala myndighetens bestyr härmed, vilka som nämnts upptagits till 65,000

kronor, borde härigenom kunna nedbringas och likaså kostnaderna för tryckning

av kvittokuponger, vilka kostnader icke syntes vara inräknade i sist berörda belopp.

Pensionsstyrelsen, som även tidigare haft tanke på en dylik omläggning

av betalningsterminerna, hade för avsikt att nu upptaga frågan till ny undersökning

och att, om det skulle visa sig lämpligt, framdeles avgiva förslag i

sådant syfte.

Postsparbankssakkunnigas förslag beträffande omläggning av arbetet

med pensionsutbetalningar innebär, att hela den nuvarande pensionsavdelningen

inom postsparbanken överflyttas till postverket, inom vilket

avdelningens arbete skulle fördelas mellan den centrala myndigheten och

postkontoren. Ur administrativ synpunkt är den föreslagna omläggningen

givetvis fördelaktig, då genom överflyttningen bestyret med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

pensionsutbetalningar kommer att handhavas huvudsakligen av ett verk

i stället för att vara fördelat mellan tre. Vad pensionstagarna beträffar,

beröras de ej av den ifrågasatta ändringen.

De utav de sakkunniga föreslagna förenklingarna i arbetet med

pensionsutbetalningarna innebära huvudsakligen en omläggning dels av

det nu tillämpade systemet för uträkning av landstings och kommuners

bidrag till pensionstilläggen (de s. k. kommunbidragen), dels av revisionen

av inlösta kvittokuponger och av vissa andra uppgifter, som nu tillkomma

postsparbankens pensionsavdelning. Då det ifrågasatta tillvägagångssättet

med bestämmande av kommunbidragen synes mig praktiskt

samt författningsenligt hinder för dess användande ej torde möta, synes

mig detsamma böra komma till utförande. Vad åter beträffar den föreslagna

mera summariska revisionen torde densamma, även om den är

mindre effektiv, böra försöksvis komma till användning med hänsyn till

de avsevärda besparingar i fråga om arbetskrafter, som genom densamma

kunna vidtagas. Till avsevärd minskning av kostnaderna skulle det

också leda, om pensionerna kunde i större utsträckning utbetalas kvartalsvis,

och bör pensionsstyrelsen utan dröjsmål verkställa erforderlig utredning

härom.

Därest förslaget om omläggning av arbetet med pensionsutbetalningarna

vinner statsmakternas bifall, lärer Kungl. Maj:t komma att i

sinom tid vidtaga erforderliga ändringar av författningarna i ämnet.

Vidkommande den ekonomiska sidan av de sakkunnigas förslag

synes mig den erinran kunna göras, att någon utredning icke föreligger

rörande de grunder, efter vilka ersättning till postverket bör utgå för

dess blivande bestyr med pensionsutbetalningarna. Åt general poststyrelsen

och pensionsstyrelsen torde därför uppdrag böra lämnas att inkomma

med förslag i ämnet, varefter till riksdagen bör avlåtas den

framställning, som av den verkställda utredningen kan föranledas. I

ärendets nuvarande läge synes ifrågavarande ersättning lämpligen kunna

för år 1922 beräknas till det nuvarande beloppet 00,500 kronor, ökat

med dels 65,000 kronor för 11 nya tjänstemän hos generalpoststyrelsen

— mot vilken beräkning chefen för kommunikationsdepartementet förklarat

sig icke hava något att erinra — dels ock 18,000 kronor för ökat

arbete vid postkontoren, för lokaler m. m., tillhopa alltså 143,500 kronor.

Jag förutsätter att de befattningshavare, som nu tillhöra postsparbankens

pensionsavdelning, skola, i den mån förhållandena det medgiva, beredas

likvärdig anställning vid postverket. Beträffande åter de befattningshavare

vid nämnda avdelning, för vilka platser ej kunna beredas vid postverket,

har jag anmodat cheferna för de centrala ämbetsverken att söka

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 223 höft. (Nr 263J 657 21 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.

bereda dem anställning vid respektive verk, i den mån nyanställning

äger rum eller vakanta platser besättas, och är det min förhoppning, att

före pensionsavdelningens indragning annan anställning sålunda skall

hava blivit beredd flertalet av dess befattningshavare.

Vad slutligen beträffar frågan om postsparbanken fortfarande bör

hava bestyr med den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen,

finner jag, i likhet med de sakkunniga, att någon ändring härutinnan

ej bör ske, så mycket mer som någon särskild tjänsteman härför ej

kräves hos postsparbanken. Mot den av de sakkunniga beräknade

ersättningen åt postsparbanken för nämnda arbete har jag ingen erinran.

Ur budgetsynpunkt skulle sålunda ett genomförande av de sakkunnigas

förslag om indragning av postsparbankens försäkrings- och

pensionsavdelningar innebära, att de under punkterna 8, 9 och 45 i innevarande

års statsverksproposition beräknade anslagen å tillhopa 231,000

kronor utgå, att det under punkt 44 upptagna anslaget höjes från

60,500 kronor till 143,500 kronor samt att ett nytt förslagsanslag tillkommer

å 300 kronor såsom ersättning till postsparbanken för bestyr

med den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i stället

för de under punkterna 8, 9, 44 och 45 i innevarande års statsverksproposition

beräknade anslag, anvisa på extra stat för år 1922

dels för ersättning till postverket för dess bestyr

med pensionsutbetalning ar m. m. ett förslagsanslag å

143,500 kronor,

dels ock för ersättning till postsparbanken för dess

bestyr med den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen

ett förslagsanslag å 300 kronor.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnade, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Herman Hultkrantz.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr,, 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1921:76 Utlåtande i anledning av Kungl. Ma]ds proposition angående ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalninqar m. in. s. 1 i texten