Angående ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m
1921-03-18 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:263, Angående ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m
Dokumentets text
Klingl. Maj:ts proposition Nr 263.
1
Nr 263.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar
m. m.; given Stockholms slott den 18
mars 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för
socialärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Elmquist.
Utdrag av protokollet över socialärendeg, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten
i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och
finansdepartementen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Elmquist:
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 223 höft. (Nr 263.) 65 7 21 1
2
KungI. Maj.ts Proposition Nr 263.
I det till innevarande års statsverksproposition fogade protokoll över
socialärenden har jag under punkterna 8, 9, 44 och 45 hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avvaktan på proposition i
ämnet på extra stat för år 1922 beräkna
såsom ersättning till postverket för dess bestyr med uppbörd och utbetalningar
för riks för säkring sanstalten ett förslagsanslag, högst, 11,700
kronor;
såsom ersättning till postsparbanken för dess bestyr med uppbörd och
utbetalningar in. m. för riksförsäkringsanstalten ett förslagsanslag, högst,
39,300 kronor;
såsom ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalning
ar m. m. ett förslagsanslag, högst, 60,500 kronor; samt
såsom ersättning åt postsparbanken för dess bestyr med pensionsutbetalningar
rn. in. ett förslagsanslag av 180,000 kronor.
I sammanhang med framställande av berörda förslag anmälde jag,
att de inom finansdepartementet genom beslut den 16 juli 1920 tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av
förslag till en fullständig omorganisation av postsparbanken vid fullgörande
av berörda uppdrag jämväl hade att taga under övervägande
frågan, huruvida de till postsparbanken anslutna försäkrings- och pensionsavdelningarna
borde för framtiden vara anknutna till postsparbanken
eller därifrån utbrytas. Därest — yttrade jag vidare — en omläggningav
postsparbankens arbete för riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
komme till stånd, måste den även inverka å de bestyr, postverket
hade för sistnämnda två verk. I särskilda skrivelser av den 12 och den
24 februari 1921 hava postsparbankssakkunniga framlagt förslag i fråga
om indragning av postsparbankens försäkrings- och pensionsavdelningar.
rörsäkrings- Innan jag härefter ingår på det föreliggande förslaget, torde i korthus
silande611 *iet beröras nu gällande bestämmelser i ämnet och då till en början
bestämmelser. de, som avse postsparbankens arbete för riksförsäkringsanstalten.
Genom brev den 31 oktober 1902 har Kungl. Maj:t förklarat, att
dels uppbörd av de utav riksförsäkringsanstalten bestämda försäkringsavgifter
och belopp, som skulle erläggas för förvärvande av livränta
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, dels utbetalning av de utav riksförsäkringsanstalten
beslutade livräntor och andra skadeersättningar enligt samma lag, dels
ock förvaltningen av de på grund av nämnda lag inflytande försäkringsmedel
skulle åligga postsparbanken.
Den 2 oktober 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
Uppbörd av avgifter samt utbetalning av ersättning för fiskarförsäkringen
sker genom postsparbanken.
Vidare har Kungl. Maj:t den 18 juni 1909 utfärdat dels en förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels ock en förordning om tillämpning av förenämnda förordning.
Ersättningsbelopp, som utgå enligt förstnämnda förordning,
förskjutas och utbetalas av postsparbanken.
Den 14 juni 1917 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom
denna förordning har stadgats, att uppbörden av dylika avgifter i regel
skall ske i samband med den allmänna kronouppbörden och genom
postsparbanken endast i vissa fall, nämligen för sådan försäkring,
som omfattar arbetare i rörelse, företag eller annan verksamhet, vari
minst fem arbetare eller drivkraft om minst tre effektiva hästkrafter
användas.
Slutligen har Kungl. Maj:t den 11 juni 1918 utfärdat en ny
förordning angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall, vilken förordning trätt i stället för kungörelsen
i samma ämne av den 2 oktober 1908. Uppbörd av avgifter för fiskarförsäkringen
sker genom postsparbanken. Utbetalning av ersättning
skall åter numera verkställas av riksförsäkringsanstalten.
Då numera uppbörd av avgifter enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
och 1908 års kungörelse om fiskarförsäkringen som regel icke
vidare torde ifrågakomma samt förvaltningen av de enligt 1916 års lag
och nyssnämnda 1918 års förordning fonderade medel ej åligger postsparbanken,
utgöras postsparbankens åligganden i förevarande hänseende
huvudsakligen av följande:
1) utbetalningar enligt 1901 års lag och 1908 års kungörelse om
fiskarförsäkringen samt 1909 års förordning om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
2) viss uppbörd enligt 1916 års lag samt uppbörd enligt 1918 års
förordning om fiskarförsäkringen,
3) bestyr med förvaltningen av de jämlikt 1901 års lag och 1908
års kungörelse fonderade medel.
Vad åter beträffar stadganden avseende postverkets arbete för riksförsäkringsanstalten
innehåller 1918 års förordning om fiskarförsäkring
bestämmelser i nämnt avseende.
4
Personalen å
postsparbankens
försäkringsavdelning.
Anslag till
postverketoch
postsparbanken
för deras
bestyr för
riksförsäkringsanstalten.
Postsparbankssakkunnigas
förslag
i fråga
om indragning
av postsparbankens
försäkringsavdelning.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 203.
För utförande inom postsparbanken av de göromål, som föranledas
av banken här ovan angivna åligganden, finnes en särskild avdelning,
den s. k. försäkringsavdelningen, vars personal jämlikt brev den 31
december 1917 och den 31 december 1918 utgöres av följande på förordnande
anställda befattningshavare.
1 aktuarie, tillika avdelningsföreståndare och föredragande av de till avdelningen
hörande ärenden,
1 bokhållare samt
2 kvinnliga skrivbiträden.
Dessa befattningshavare åtnjuta följande arvoden för år räknat:
aktuarien 5,150 kronor, därav 3,150 kronor skola anses motsvara lön och
450 kronor ortstillägg, samt därutöver ett arvode som avdelningsföreståndare och
föredragande av de till hans avdelning hörande ärenden av 600 kronor,
bokhållaren 2,875 kronor, därav 1,875 kronor skola anses motsvara lön och
375 kronor ortstillägg, samt
vartdera av de två kvinnliga skrivbiträdena 1,925 kronor, därav 1,275 kronor
skola anses motsvara lön och 225 kronor ortstillägg;
dock att från den del av berörda arvoden, som motsvarar lön, skall avdragas
ett mot pensionsavgift svarande belopp, nämligen för aktuarien 150 kronor, för
bokhållaren 60 kronor och för vartdera av de kvinnliga skrivbiträdena 50 kronor,
allt för år räknat.
Utöver ovannämnda befattningshavare anlitas jämlikt förenämnda
brev av den 31 december 1917 erforderligt antal extra eller tillfälliga
biträden. Den mera tillfälliga arbetskraften har i regel — enligt vad jag
inhämtat — utgjorts av 2 å 3 kvinnliga biträden och 1 vaktmästare.
Till postverket och postsparbanken utgå för deras bestyr för riksförsäkringsanstalten
ersättning från i riksstaten för nämnda ändamål
uppförda förslagsanslag, högst, å respektive 11,700 kronor samt 39,300
kronor.
Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för postsparbankssakunnigas
förslag.
Till en början giva de sakkunniga en översikt över postsparbankens
och postverkets arbete för riksförsäkringsanstalten samt anföra därvid:
När livräntor eller andra ersättningar av riksförsäkringsanstalten utbetalades
genom postsparbanken, utfärdade och tillställde riksförsäkringsanstalten postsparbanken
utbetalningsorder, som postsparbanken sedan i sin tur översände till
vederbörande utbetalningspostanstalt eller, om denna utgjordes av poststation,
till poststationens överordnade postkontor. Om utbetalningen avsåg poststation,
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts Proposition Nr ''263.
översände postkontoret ordern till poststationen tillika med det belopp, som på
grund av orderna skulle utbetalas. För utbekommande av det utav riksförsäkringsanstalten
fastställda beloppet både livräntetagaren att kvittera utbetalningsordern
och till postanstalten avlämna föreskrivna intyg, exempelvis, om livräntebelopp
skulle utkvitteras av änka, intyg om att bon fortfarande levde ogift, och,
om livränta skulle utbetalas till barn, att detta levde o. s. v. Utbetalat belopp
avfördes med biläggande av kvitto och vederbörande intyg i postkontorets postsparbanksmedelsräkning.
Körande utbetalade belopp avräknade sedan postsparbanken
med riksförsäkringsanstalten.
När försäkringsavgifter till riksförsäkringsanstalten skulle uppbäras genom
postsparbanken, utfärdade riksförsäkringsanstalten kvitto å varje särskilt belopp.
Kvittona överlämnades till postsparbanken jämte förteckning, vara alla kvitton, som
samtidigt överlämnades, vore förtecknade. Kvittona jämte förteckning översändes
av postsparbanken till vederbörande postanstalt. Kvitton, som skulle inlösas
vid poststation, översändes till poststationen direkt, under det att till det överordnade
postkontoret översändes förteckning, upptagande kvitton, som vid ett
ocli samma tillfälle översänts till postkontorets samtliga underlydande poststationer.
När kvitto utlöstes å postanstalt, kvitterade vederbörande postfunktionär
beloppet å kvittot, som därefter tillställdes försäkringstagaren. Inbetalat
belopp uppdebiterades vid postanstalten å en särskild inbetalningslista ocli redovisades
till postsparbanken i ungefär samma ordning som postsparbanksmedel.
Anlitandet av postsparbanken såsom mellanhand för in- och utbetalningar
för riksförsäkringsanstalten medför ett visst dubbelarbete, vilket
— anse de sakkunniga — skulle kunna undvikas, om riksförsäkringsanstalten
övertoge samtliga de bestyr, som nu påvila postsparbanken för
anstaltens räkning.
Till stöd härför anföra de sakkunniga:
Bästa sättet att verkställa utbetalningar från och inkassera avgifter till riksförsäkringsanstalten
vore, att riksförsäkringsanstalten utbetalade ersättningarna
direkt från anstalten medelst postanvisningar och att anstalten uttoge försäkringsavgifter
genom postförskott eller att arbetsgivare insände avgift medelst postremissväxel.
Redan nu utbetalade riksförsäkringsanstalten ersättningar enligt
1916 års olycksfallsförsäkringslag medelst postanvisningar, och samma system
syntes med fördel kunna komma till användning i fråga om alla utbetalningar
från anstalten. Sistnämnda postanvisningar vore visserligen nu åtföljda av mottagningsbevis,
och dylik postanvisning finge icke utbetalas annat än mot adressatens
egenhändiga kvitto samt, när adressaten vore änka eller barn, enligt generalpoststyrelsens
medgivande, med mindre ett å mottagningsbevisets kupong befintligt
intyg blivit i vederbörlig ordning undertecknat av präst, kommunalordförande
eller annan dylik person. Genom intyget skulle styrkas, att änka fortfarande
levde ogift, att barn levde o. s. v. Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat,
syntes det emellertid i en del fall hava inträffat, att ifrågavarande föreskrift förbisetts
av postfunktionär och riksförsäkringsanstalten återbekommit mottagningsbevis,
å vilka berörda intyg icke varit på föreskrivet sätt undertecknade. Med anledning
därav hade de sakkunniga ifrågasatt, att riksförsäkringsanstalten skulle slopa
mottagningsbevisen och utsända ersättningarna medelst vanliga postanvisningar
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263
Besparingar
för
statsverket.
utan mottagningsbevis. A postanvisningarna skulle i stället pa ett i ögonen
fallande sätt tryckas tillkännagivande om, att postanvisning icke linge utbetalas
annat än mot adressatens egenhändiga kvitto och att, om postanvisning vore
adresserad till änka, beloppet icke finge utkvitteras, därest änkan ingått nytt
äktenskap o. s. v. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, användes ett liknande
förfaringssätt av statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl., och
de sakkunniga hade från anstalten ifråga fått den upplysningen, att systemet
utfallit tillfredsställande. Riksförsäkringsanstalten hade även förklarat, att anstalten
icke hade något att erinra mot att begagna sig av postanvisningar utan
mottagningsbevis. Möjligen komme anstalten att efter vissa perioder i kontrollsyfte
infordra vissa intyg från livräntetagare.
Såsom här ovan framhållits ansåge de sakkunniga, att avgifter till riksförsäkringsanstalten
lämpligen kunde uttagas genom postförskott. Enär emellertid
inrikes försändelser för närvarande icke finge beläggas med postförskott till
högre belopp än 1,000 kronor, men flera arbetsgivare hade att erlägga högre avgiftsbelopp
till riksförsäkringsanstalten, bleve det nödvändigt att vidtaga sådan
ändring i gällande postförfattningar, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att
belägga inrikes försändelse med postförskott intill högst 5,000 kronor. Generalpoststyrelsen
hade förklarat sig villig medverka till genomförande av en dylik
författningsändring. I de relativt få fall då en och samma försäkringstagare
hade att inbetala försäkringsavgifter å högre belopp än 5,000 kronor, finge riksförsäkringsanstalten
anmoda försäkringstagaren att insända beloppet i postremissväxel.
För livränte- och försäkringstagarna innebure det nya systemet minst lika
stor bekvämlighet som det nuvarande.
Postverket skulle givetvis i vanlig ordning uppbära postavgifter för de försändelser,
varom nu vore fråga. Dessa avgifter beräknades för år 1922 uppgå
till ett belopp av omkring 45,000 kronor. Men även om nuvarande anordning
med postsparbanken såsom mellanhand bibeliölles, måste ersättningen till postverket
höjas till sådant belopp, att postverket finge skälig ersättning för det
arbete, som genom postanstalterna utfördes för riksförsäkringsanstaltens räkning.
Postverkets självkostnader för dess bestyr för riksförsäkringsanstalten uppskattade
de sakkunniga till omkring 55,000 kronor för år. Ordnades emellertid inbetalningarna
från och uppbörden för riksförsäkringsanstalten på sätt föreslagits,
skulle postverket givetvis icke hava någon som helst i riksstaten fixerad ersättning
för sitt bestyr för riksförsäkringsanstaltens räkning. De beräknade postavgifterna
skulle emellertid med 10,000 kronor för år understiga den ersättning,
som postverket borde erhålla för sitt arbete för riksförsäkringsanstalten, därest
postsparbankens försäkringsavdelning bibeliölles.
Beträffande de besparingar, staten skulle göra på omläggningen, yttra
de sakkunniga:
Driftkostnaderna för postsparbankens försäkringsavdelning uppginge för år
1920 till ett belopp i runt tal av 71,000 kronor. Enligt av riksförsäkringsanstalten
gjorda beräkningar skulle anstalten genom omläggningen tillskyndas en årlig
ökad utgift av i runt tal 5,000 kronor. Om härtill lades den merkostnad, som postverket
finge vidkännas för behandling av de utav riksförsäkringsanstalten avsända
postanvisningarna och postförskotten och vilken kostnad kunde upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
skattas till högst 10,000 kronor — eller något över 11 öre per postanvisning
eller postförskott — skulle statsverket alltså genom omläggningen göra en årlig
besparing på 56,000 kronor. Nyssnämnda 10,000 kronor inginge i de postavgifter,
som här ovan beräknats för nytillkomna postanvisningar och postförskott från
riksförsäkringsanstalten. Besparingen för statsverket bleve dock i själva verket
större. Ty om postsparbanken fortfarande användes såsom mellanhand för riksförsäkringsanstalten,
måste givetvis tjänstemännen vid bankens försäkringsavdelning
sättas på ordinarie stat, vilket skulle medföra ökade utgifter för statsverket.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde postsparbankssakkunniga,
att riksförsäkringsanstalten måtte med ingången av år 1922
få själv övertaga samtliga de bestyr, postsparbanken utförde för anstaltens
räkning, samt att postsparbankens försäkringsavdelning måtte
indragas med utgången av år 1921.
Över de postsparbankssakkunnigas förslag hava yttranden avgivits
av styrelsen för postsparbanken, generalpoststyrelsen samt riksförsäkringsanstalten.
Postsparbanken som sådan hade intet intresse av att bibehållas vid
de funktioner, den sedan en lång följd av år utövat i avseende å utbetalning
och inkassering för riksförsäkringsanstaltens räkning, och hade
i följd härav intet att erinra mot att nu berörda bestyr avkopplades från
dess verksamhet. Endast i ett avseende vore postsparbanken intresserad
av den nu föreliggande frågans lösning. Den personal, som vore anställd
å postsparbankens försäkringsavdelning, hade länge och troget
tjänat staten. Den hade sedan åtskillig tid tillbaka fått förespeglingar
om att bliva försatt på ordinarie stat. Om nu denna avdelning indroges,
syntes staten svårligen kunna undandraga sig skyldigheten att bereda
denna personal anställning annorstädes i statens tjänst.
Från generalpoststyrelsens sida funnes intet att invända mot de
sakkunnigas förslag i fråga om indragning av postsparbankens försäkringsavdelning.
Styrelsen ansåge sig således även böra tillstyrka, att
sådan försändelse från riksförsäkringsanstalten, varom här vore fråga,
finge — oberoende av den allmänna bestämmelsen om 1,000 kronor
såsom högsta medgivna postförskottsbelopp — kunna beläggas med
postförskott av högst 5,000 kronor. I samband härmed framlade styrelsen
förslag ifråga om dylika avgifter.
Mot postsparbankssakkunnigas föreliggande förslag hade riksförsäkringsanstalten
intet att erinra. I samband härmed framlade riksförsäkringsanstalten
förslag beträffande de författningsändringar, som er
-
De postsparbankssakkunnigas
hemställan.
Styrelsen för
postsparbanken
d.
Vs 19*21.
General
poststyrelsen.
Riksförsäkringsanstalten
d. Va
1921.
8
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 263.
fordrades för genomförande av den ifrågasatta indragningen av postsparbankens
försäkringsavdelning; och vore samtliga ifrågarande ändringar
av beskaffenhet att ej behöva underställas riksdagens prövning.
Vad först beträffar den ekonomiska sidan av de sakkunnigas förslag,
synes det mig ej vara något att erinra mot de sakkunnigas uppgifter
i detta avseende. Den besparing, som den ifrågasatta arbetsomläggningen
beräknas medföra, kommer att utgöras av skillnaden mellan
det belopp — 71,000 kronor —, va-rtill kostnaderna för postsparbankens
försäkringsavdelning för närvarande uppgå för år räknat, samt de ökade
utgifter, postverket och riksförsäkringsanstalten få i anledning av omläggningen,
belöpande sig till respektive 10,000 kronor och 5,000 kronor eller
tillhopa 15,000 kronor. Besparingen skulle således utgöra för år räknat
omkring 56,000 kronor. Vidkommande härefter det av de postsparbankssakkunniga
föreslagna tillvägagångssättet att uttaga försäkringsavgifterna
genom postförskott eller, i vissa fall, genom anmaning till vederbörande
att insända avgiften samt att verkställa utbetalning av samtliga
utav anstalten beviljade livräntor och ersättningar medelst postanvisning
av viss närmare angiven beskaffenhet, synas mig berörda förslag ändamålsenliga
och praktiska. Med hänsyn till den förenkling av arbetet
och besparing av kostnader, som ett förverkligande av de sakkunnigas
förslag således kommer att medföra, anser jag mig böra biträda
detsamma. Då emellertid indragning av postsparbankens försäkringsavdelning
torde nödga postsparbanken att entlediga å nämnda avdelning
sysselsatt personal, har jag anmodat cheferna för samtliga centrala
ämbetsverk att vid återbesättandet av vakanta platser eller vid
nyanställning söka bereda plats för de befattningshavare vid postsparbanken,
som ha stadigvarande anställning vid bankens försäkringsavdelning
men i anledning av densammas indragning komma att uppsägas.
Genomföres de sakkunnigas förslag, skulle postverket erhålla
ersättning för sitt arbete för riksförsäkringsanstalten i den för tjänsteförsändelser
stadgade ordning, vilket åter medför, att något särskilt anslag
å riksstaten ej erfordras för postverkets bestyr för anstalten. Att
staten bör vidkännas utgifterna för ifrågavarande försändelser följer
därav, att allmänheten enligt nu gällande bestämmelser i ämnet ej bar
att erlägga någon avgift vid försäkringsavgifternas inkassering eller livränte-
och ersättningsbeloppens utbetalning. För att den ifrågasatta omläggningen
skall komma till stånd, kräves emellertid, med hänsyn till
att inrikes försändelser för närvarande icke få beläggas med postför
-
Kmigl. Maj:ts Proposition Nr 263.
9
skott till högre belopp än 1,000 kronor, att riksförsäkringsanstalten,
som skall upptaga vissa försäkringsavgifter mot postförskott, erhåller
medgivande att belägga dylika försändelser med postförskott intill högst
5,000 kronor. Då i förevarande fall ett fastställande av de avgifter,
som dylika försändelser skulle betinga, endast avser att bereda ett statens
verk ersättning för dess arbete för ett annat och följaktligen ej
berör allmänheten, torde — därest de sakkunnigas förslag vinner statsmakternas
bifall — erforderliga bestämmelser i ämnet kunna meddelas
av Kungl. Maj:t. I samband därmed böra vidtagas de författningsändringar
i övrigt, som krävas för genomförande av de sakkunnigas
förslag.
Jag övergår härefter till att behandla frågan om indragning av postsparbankens
pensionsavdelning. Innan jag ingår å en redogörelse för
de sakkunnigas förslag härutinnan, anser jag mig i korthet böra redogöra
för gällande bestämmelser i ämnet.
Enligt kungörelse den 31 december 1918 angående sättet och tiden
för utbetalning av pension och understöd jämlikt lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring utbetalas pensioner eller understöd,
vare sig de grunda sig å obligatorisk eller å frivillig försäkring, vid
vederbörande postanstalt genom postsparbankens förmedling.
För utförande av bär ovan omförmälda, postsparbanken åvilande
göromål finnes inom banken anordnad en särskild avdelning — pensionsavdelningen.
Inom densamma bestrides jämlikt bemyndigande i brev
den 31 december 1918 tjänstgöringen av följande på förordnande anställda
tjänstemän, nämligen:
1 förste aktuarie (tillika avdelningsföreståndare).
2 revisorer,
3 bokhållare,
2 kontorsskrivare och
1 vaktmästare.
Därjämte anlitas — enligt vad jag inhämtat — inom avdelningen
18 kvinnliga extra biträden och 1 extra vaktmästare, varjämte under
år 1920 använts timavlönade biträden med en sammanlagd tjänstgöring
under året av 43,112 timmar, vilket kan anses motsvara ungefär 21
biträden med full dagstjänstgöring. Under år 1920 kan sammanlagda
antalet tjänstemän sålunda beräknas hava utgjort 49.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 223 käft. (Nr 263.) 6 57 21 2
Pensions
avdelningen
-
Gällande
bestämmelser.
10
Ersättning
till postsparbanken
och
postverket för
deras bestyr
för pensionsntbetalningar.
Postsparbankesakkunnigae
betänkande
i fråga
om indragning
av postsparbankens
pensionsavdelning.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
Enligt bestämmelser i ovannämnda brev åtnjuta nedanstående befattningshavare
följande arvoden:
förste aktuarien 5,950 kronor för år, varav 3,700 skola anses motsvara lön
och 450 kronor ortstillägg, varjämte ett personligt lönetillägg av 500 kronor utgår
till nuvarande förste aktuarien;
vardera revisorn 5,150 kronor för år, varav 3,150 kronor skola anses motsvara
lön och 450 kronor ortstillägg;
rn var av bokhållarna 2,875 kronor för år, varav 1,875 kronor skola anses
motsvara lön och 375 kronor ortstillägg;
vardera kontorsskrivaren 2,305 kronor för år, varav 1,425 kronor skola
anses motsvara lön, 225 kronor ortstillägg och 180 kronor arvode för förmanskap
;
vaktmästaren 1,900 kronor för år, varav 1,250 kronor skola anses motsvara
lön och 350 kronor ortstillägg.
Från den del av berörda arvoden, som motsvarar lön, skall avdragas
ett mot pensionsavgift svarande belopp, nämligen för förste aktuarien 200
kronor, för vardera revisorn 150 kronor, för en var av bokhållarna ävensom
för vardera kontorsskrivaren 60 kronor samt för vaktmästaren 50 kronor, allt
för år räknat.
För bestyret med utbetalning- av pensioner och understöd i anledning
av 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring utgår ersättning till
postsparbanken från ett förslagsanslag å 168,000 kronor enligt följande
grunder, nämligen med dels 100 kronor för biträde med den frivilliga
pensionsförsäkringens genomförande och dels 7 öre för varje utbetalning,
avseende den obligatoriska pensionsförsäkringen.
Till postverket utgår för dess bestyr med pensionsutbetalningar i
anledning av folkpensioneringslagen ersättning från ett förslagsanslag,
högst, å 60,500 kronor.
I sitt betänkande lämna de sakkunniga till en början en redogörelse
för huru utbetalningen av pensioner och understöd för närvarande
är ordnad. Beträffande postverkets arbete i berörda avseende yttra de
sakkunniga:
Utbetalningen av ifrågavarande pensioner och understöd verkställdes icke
direkt av postsparbankens centralförvaltning utan genom förmedling av postanstalterna
i riket. Pensionsbrev utfärdades av pensionsstyrelsen och tillställdes
genom dess försorg pensionstagaren. Dylikt brev vore försett med nummer
och inneliölle uppgifter om pensionstagarens namn, pensionens belopp, termin
(månad, kvartal, halvår eller år) för pensionens utbetalning samt den postanstalt,
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 263.
11
där pensionen linge lyftas. Till pensionsbrev hörde ett häfte blanketter till pensionskvitton
(kvittokuponger). Fullständigt kvittenshäfte innehölle kvittoblanketter
till ett antal motsvarande behovet för viss treårsperiod. Häfte för månadspensionär
innehölle alltså 36, för kvartalspensionär 12, för halvårspensionär 6
och för årspensionär 3 kvittoblanketter, varje blankett med åtryckt belopp och
samma nummer som å det pensionsbrev, vara kvittoblanketten hade avseende.
För utbekommande av pension skulle pensionsbrevet med tillhörande kvittenshäfte
uppvisas vid vederbörande postanstalt, därvid den för inlösen avsedda
kvittoblanketten skulle vara undertecknad av pension st agaren eller av den, som,
enligt pensionsbrevet vidfäst meddelande, av postsparbanken erhållit medgivande
att utkvittera pensionen. Sedan posttjänstemannen genom jämförelse med uppgifterna
i pensionsbrevet förvissat sig om att postanstalten vore rätt utbetalningspostanstalt
och att kvittot vore behörigen undertecknat ävensom övertygat
sig därom, att kvittot vore förfallet till inlösen och icke förverkat samt att
förbud för beloppets utbetalande icke förefunnes, hade tjänstemannen att skilja
kvittot från häftet och utbetala det å kvittot angivna beloppet. I postsparbanksmedel
sräkning krediterade sig postkontor för det sammanlagda belopp, varå de
vid såväl postkontoret som dess underlydande poststationer inlösta kvittokupongerna
lydde. Kvittokupongerna insändes till postsparbanken såsom verifikationer.
Under år 1920 inlöstes vid samtliga postanstalter i riket något över 2 miljoner
kvittokuponger å ett sammanlagt belopp av i runt tal 18 miljoner kronor.
I fråga om postsparbankens arbete med pensionsutbetalningarna
yttra de sakkunniga:
När pensionsstyrelsen beviljade pension eller understöd, erhölle postsparbankens
pensionsavdelning från pensionsstyrelsen besked härom genom ett särskilt
kontokort med uppgift å pensionsbrevets nummer, pensionstagarens namn.
namnet å den postanstalt, genom vilken utbetalningen skulle äga rum, ävensom
det beviljade beloppets storlek.
Därest viss pension eller understöd till följd av dödsfall eller av annan
anledning icke vidare skulle utgå, erhölle pensionsavdelningen från pensionsstyrelsen
underrättelse härom. Avdelningen lämnade i sin tur vederbörande
postanstalt samma besked genom s. k. spärrkort. Med ledning av de från pensionsstyrelsen
erhållna uppgifterna hade pensionsavdelningen att tillse, att inga
obehöriga utbetalningar ägde rum genom postanstalterna, och, om så skulle befinnas
hava skett, beivra de felaktigt verkställda utbetalningarna. Ävenledes
hade pensionsavdelningen att övervaka att, om en pensionstagare avlidit, dennes
pensionsbrev med tillhörande kvittenshäfte återkomme till avdelningen. Kevisionen
av inlösta kvittokuponger vore ganska tidsödande. Först konstaterades
med tillhjälp av räknemaskin, att postkontoren krediterat sig för rätt belopp.
Sedan sorterades kvittokupongerna i nummerordning. Detta arbete vore emellertid
under nuvarande förhållanden i regel icke färdigt förr än omkring tre
månader efter det kupongerna inkommit. Sedan sorteringen verkställts, undersökte
vederbörande tjänsteman, huruvida bland de inlösta kupongerna förefunnes
någon, som avsåge pensionsbrev, rörande vilket spärrkort utfärdats. Skulle så
vara förhållandet, bleve dylik pensionsutbetalning föremål för utredning. Efter
12
Kungl. Majds Proposition Nr 263.
varje års utgång avprickades samtliga under året inlösta kvittokuponger å vederbörande
kontokort, varvid således förmärktes, om något förfallet pensionsbelopp
icke uttagits under året. Uppgift å sålunda icke uttagna pensionsbelopp avlätes
till pensionsstyrelsen.
Avdelningen hade jämväl att medgiva eller avslå inkomna framställningar
om rätt för annan än pensionstagare att under viss tid eller tills vidare kvittera
denne tillkommande pension.
Pensionsavdelningen måste därjämte utföra ett avsevärt arbete med anledning
av de grunder, som pensionsstyrelsen hittills tillämpat vid fastställande av
kommunbidragen.
Med hänsyn till den höga driftkostnaden för postsparbankens pensionsavdelning
— uppgående för år 1920 till 233,990 kronor — hade de
sakkunniga först och främst undersökt, huruvida icke det arbete, som avdelningen
hade att utföra, kunde förenklas. De sakkunniga hade därvid
haft sin uppmärksamhet riktad särskilt på två viktiga detaljer, nämligen
revisionsarbetet och det arbete, som föranleddes av det använda
tillvägagångssättet för fastställande av ovannämnda kommunbidrag.
Beträffande revisionen av de vid postanstalterna inlösta kvittokupongerna
ansåge de sakkunniga, att en avsevärd förenkling härutinnan kunde
genomföras utan att säkerheten skulle äventyras. Enlikt de sakkunnigas
förslag skulle revisionen tillgå på följande sätt:
Postanstalt skulle fortfarande, i förekommande fall, tillställas s. k. spärrkort med
förbud att inlösa pensionskvitton, avseende visst pensionsbrev. Kassatjänsteman
vid postkontor och poststationsföreståndare skulle jämväl framdeles hava till
åliggande att tillse, att pensionsbelopp icke utbetalades på »spärrade» pensionsbrev.
Inlösta pensionskvitton skulle av vederbörande postanstalt ordnas i nummerordning,
och postmästare eller annan postkontorstjänsteman, som icke haft
med pensionsutbetalningarna direkt att skaffa, skulle å vederbörande förteckningar
över inlösta folkpensionskvitton attestera, att inga kvittokuponger, som
avsåge förverkade eller spärrade pensionsbelopp, uppförts på förteckningarna och
krediterats i postkontorets räkenskaper. Dylik sortering av kupongerna och
attestering förekomme icke för närvarande, men attesteringen vore av sådan vikt,
att de sakkunniga funnit sig böra förorda en dylik anordning, ehuru den givetvis
komme att förorsaka postkontoren något ökat arbete. Med en sådan första
kontroll bleve det även möjligt att högst betydligt förenkla det nu omständliga
revisionsarbetet inom centralförvaltningen. Där skulle givetvis med tillhjälp av
räknemaskin konstateras, att varje postkontor krediterat sig för rätt belopp enligt
de inlösta kvittokupongernas sammanlagda summa. Men däremot skulle det icke
vara behövligt att låta revisionen omfatta samtliga inlösta kvittokuponger, utan
denna skulle kunna inskränkas till s. k. stickprov, vilka borde företagas omedelbart
efter det kupongerna inkommit till avdelningen och göras i sådan utsträckning,
att varje postanstalt bleve föremål för detaljrevision omkring fyra gånger
Kungl. Majtts Proposition Nr 263.
13
om året. Då, såsom förut framhållits, detaljgranskningen inom postsparbankens
pensionsavdelning av inlösta kvittokuponger nu i regel icke påbörjades förr än
omkring tre månader efter kvittokupongernas ankomst, ansåge de sakkunniga,
att revisionen efter omläggningen bleve.lika effektiv.
Beträffande sättet för fastställande av kommunbidragen, vilka emellertid
utgå endast vid den obligatoriska folkpensioneringen, yttra de sakkunniga
:
I 10 § i lagen om allmän pensionsförsäkring stadgades, att kostnaden för
pensionstilläggen skulle till tre fjärdedelar bestridas av staten och till en fjärdedel
av landstingen och kommunerna efter fördelning på följande sätt. Eu åttondel
av kostnaden fördelades mellan samtliga kommuner sålunda, att varje kommun
bestrede åttondelen av pensionstillägget för pensiontagare, som av dess
pensionsnämnd förklarats äga rätt till pension, och att, där tillägget blivit jämlikt
8 § i ovannämnda lag ökat, åttondelen av ökningen bestredes av den kommun,
vilkens pensionsnämnd fattat beslut om ökningen. Vore pensionsnämnd gemensam
för två eller flera kommuner, avgjordes dessa kommuner emellan frågan om
betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid
det tillfälle, då pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskades pensionstilllägg,
till vilket två eller flera kommuner lämnade bidrag, skulle dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande
bidrag. En åttondel av kostnaden fördelades mellan landstingen och de
städer, som icke detoge i landsting, sålunda att varje landsting bidroge med ett
belopp, motsvarande vad som enligt ovan återgivna grunder belöpte å de i landstinget
deltagande kommunerna, och att varje stad, utöver det belopp, som enligt
samma grunder skulle av staden gäldas, ytterligare bidroge med ett lika stort belopp.
Kommunernas och landstingens andelar i pensionskostnaden uträknades
av pensionsstyrelsen.
På grund av dessa bestämmelser hade pensionsstyrelsen, enligt vad de sakkunniga
inhämtat, sökt fastställa varje landstings- och kommunbidrag exakt på
öret efter de verkliga förhållandena. Detta vållade icke allenast pensionsstyrelsen
utan även postsparbankens pensionsavdelning ett omfattande arbete.
De sakkunniga ansåge, att en avsevärd förenkling härutinnan borde utan
olägenhet kunna vidtagas.
Då pensionsstyrelsen hade sig bekant, huru stort sammanlagt pensionsbelopp
skulle för varje år utbetalas till pensionstagare inom varje särskild kommun,
och enär pensionsstyrelsen Ange uppgift om under året inträffade dödsfall bland
pensionstagarna ävensom om flyttningar från en kommun till en annan, syntes
det enklaste sättet vara att fastställa kommunbidragen med ledning av det sammanlagda
pensionsbelopp, som skulle utbetalats inom kommunen under året,
sedan jämkning skett med ledning av under året inträffade dödsfall och flyttningar
från en kommun till en annan. Från de relativt få fall, då pensionsbelopp
icke av vederbörande utkvitterats under löpande kalenderår, syntes kunna
bortses, enär i de flesta fall pensionstagare utkvitterade sådan pension under
närmast följande år och utjämning sålunda därigenom skedde. Att pensionsstyrelsen
vid fastställandet av kommunbidragen icke skulle kunna taga hänsyn till
14
Kungl. May.ts Proposition Nr 263.
preskriberade pensionsbelopp syntes sakna betydelse, då den härav uppkomna
skillnaden beräknades till i medeltal endast några kronor per år och kommun.
Iieformen skulle medföra en så avsevärd arbetsbesparing att, enligt vad de sakkunniga
inhämtat, inom pensionsstyrelsen 8 och inom postsparbankens pensionsavdelning
likaledes 8 tjänstemän därigenom skulle bliva obehövliga.
Därest kommunbidragen kunde få fastställas på sätt härovan föreslagits,
skulle detta även medföra den avsevärda fördelen för statsverket, att dessa bidrag
kunde inkasseras omkring ett halvt år tidigare än vad under nuvarande
förhållanden kunde vara möjligt.
Utöver nu ifrågasatta förenklingar i arbetet med pensionsutbetalningarna
föreslå de sakkunniga:
Önskade någon förvärva rätt att tillsvidare eller under viss tid utkvittera
annan tillkommande pension, skulle, enligt gällande bestämmelser, frågan härom
underställas postsparbankens prövning och avgörande. I de flesta fall syntes,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, någon svårighet icke förefinnas att bedöma,
huruvida eu dylik framställning kunde bifallas eller icke. Därest klara direktiv
gåves postmästarna, skulle dessa säkerligen utan svårighet kunna självständigt
handlägga dylika ärenden. Vore något fall tveksamt, finge givetvis detta liänskjutas
till högre myndighet. De sakkunniga ansåge sålunda för sin del, att sådana
ärenden, varom nu vore fråga, icke borde i regel gå till högre instans än
till vederbörande postmästare.
Därest de här ovan föreslagna förenklingarna vidtoges — yttra de
sakkunniga — skulle arbetet inom pensionsavdelningen kunna tillfredsställande
utföras av 11 tjänstemän, vilket alltså innebure en beräknad
minskning av 38 arbetskrafter (timavlönad extra personal medräknad). Enär
sålunda avdelningen efter en omläggning av arbetsmetoderna finge eu
relativt fåtalig tjänstemannapersonal, hade de sakkunniga tagit under
övervägande, huruvida det icke ur alla synpunkter vore lämpligast, att
postsparbanken frigjordes från sitt bestyr för pensionsstyrelsen och att
dessa bestyr överflyttades på postverket. Såsom förut framhållits verkställdes
icke pensionsutbetalningarna direkt från postsparbankens centralförvaltning
utan genom postanstalterna i riket. Enligt förslaget skulle
postkontoren även komma att åläggas en första kontroll av de vid såväl
postkontoren som poststationerna inlösta kvittokupongerna, och det
kunde icke anses lämpligt, att en del av revisionen fullgjordes av postanstalterna
och en annan del av postsparbanken, utan det syntes vid sådant
förhållande nödvändigt att förlägga hela revisionsarbetet till postverket.
Vidare skulle postmästarna även pröva inkomna framställningar om rätt att
utkvittera annan tillkommande pension. Oah om posttjänsteman vid utförandet
av pensionsgöromål beginge en felaktighet, som måste utredas genom
högre myndighet, så vore det lämpligare, att utredningen verkställdes av
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
15
eller genom generalpoststyrelsen än av postsparbanken. Med hänsyn till
dessa omständigheter ansåge de sakkunniga, att postverket med ingången
av år 1922 borde övertaga postsparbankens arbete för pensionsstyrelsen
med den begränsningen, att postsparbanken av tekniskt-ekonomiska
skäl fortfarande skulle hava viss befattning med den på frivilliga
avgifter grundade pensionsförsäkringen genom att mottaga de vid
postanstalterna för nämnda försäkring inbetalda premierna och ombestyra
deras inleverering till pensionsstyrelsen. Vid inbetalning av avgifterna
för nämnda försäkring, som vore av synnerligen ringa omfattning,
insattes i en s. k. försäkringsbok sådana kvittenskuponger, som
användes vid insättningar i postsparbanken. Skulle postverket åter
övertaga postsparbankens bestyr med nämnda försäkring, måste — upplysa
de sakkunniga — ur redovisningssynpunkt särskilda kuponger
tryckas och utdelas till postanstalterna, allt krävande kostnader, som ej
stode i proportion till dem, som den nuvarande anordningen krävde.
Vad beträffar tjänsteställning och arbetsuppgifter för de 11 nya tjänstemän,
som bleve behövliga vid postverket för tjänstgöring inom generalpoststyrelsens
blivande pensionsavdelning, får jag hänvisa till nedanstående
av de sakkunniga uppgjorda tablå:
1 aktuarie: avdelningsföreståndare, övervakande av personalen, skriftväxling;
1 revisor: föreståndarens närmaste man och biträde;
1 manlig postexpeditör: 1 diarieföring (bör dock inskränkas så mycket som
1 kvinnlig postexpeditor: J
möjligt), anmälningar om dödsfall och behandling av återkomna pensionsbrev;
2
kanslibiträden (detaljrevision av inlösta kvittokuponger);
5 kontorsbiträden (2 för revidering av inkomna förteckningar och sammandrag
över inlösta kvittokuponger, 1 för annotation av överflyttningar in. in.,
2 för öppnande och iordninggörande av post, biträde vid utredningar, annotation
om spärrkort m. m.).
Någon särskild vaktmästare ansåge de sakkunniga icke erforderlig
vid den ifrågasatta pensionsavdelningen inom generalpoststyrelsen.
Avdelningen syntes enligt de sakkunnigas förmenande utan svårighet
kunna ingå som en del utav en av de nuvarande byråerna.
Beträffande ersättningen till postverket för dess blivande bestyr med
pensionsutbetalningarna yttra de sakkunniga:
I det i riksstaten för år 1921 upptagna förslagsanslaget, högst, 60,500 kronor
såsom ersättning till postverket för bestyret med pensionsutbetalning^-m. m.
inginge ett belopp av 26,000 kronor, som ansåges motsvara ersättningen till föreståndare
för med statsbanestationer icke förenade poststationer för pensionsut
-
16
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 263.
Besparingar
för statsverket.
betalningar, ävensom ett mindre belopp för postverkets bestyr med den frivilliga
pensionsförsäkringen. Om postsparbankens bestyr för pensionsstyrelsens räkning
upphörde och postverket komme att verkställa utbetalningarna för pensionsstyrelsens
räkning, syntes någon särskild ersättning för pensionsgöromål till föreståndare
för med statsbanestationer icke förenade poststationer icke vidare
böra utgå.
I det av generalpoststyrelseu avgivna utlåtandet över det av styrelsen för
postsparbanken, jämlikt bemyndigande, i anledning av det den 19 juni 1919 utfärdade
avlöningsreglementet för kommunikationsverkens tjänstemän uppgjorda
förslaget till ersättningar åt postverket och postsparbanken för deras bestyr för
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, vilket förslag läge till grund vid
den av 1920 års riksdag vidtagna regleringen av nämnda ersättningar (1920 års
statsverksproposition sid. 5), hade generalpoststyrelsen beräknat postverkets självkostnad
för dess bestyr för pensionsstyrelsen till i runt tal 337,000 kronor.
Vid anmälan av ifrågavarande ärende inför Kung! Maj:t (1920 års statsverksproposition
sid. 14) framhöll föredragande departementschefen, att statsmakterna
i princip godtagit den ståndpunkten, att de affärsdrivande verken borde erhålla
gottgörelse för bestyr, som utfördes ej blott för allmänhetens räkning utan även
för andra statsinstitutioner, samt att det med hänsyn härtill syntes riktigt, att
såväl postverket som postsparbanken bereddes gottgörelse för ifrågavarande göromål,
motsvarande vartdera av verkens självkostnader. För fastställandet av dessa
kostnader vore dock —- yttrade departementschefen vidare — ytterligare utredning
erforderlig, varvid givetvis samtliga av de i frågan berörda verken borde
lämnas tillfälle att medverka.
I avvaktan härpå föresloges i 1920 års statsverksproposition ersättningen
till postverket för bestyret för pensionsstyrelsens räkning till det av styrelsen
för postsparbanken beräknade beloppet 60,500 kronor för år. Yad beträffade det
av generalpoststyrelsen beräknade beloppet för postverkets självkostnad för pensionsgöromålen
— eller 337,000 kronor — hade de sakkunniga icke ingått på
någon närmare utredning rörande ersättningsbeloppets storlek, särskilt som
generalpoststyrelsen och pensionsstyrelsen nu icke syntes kunna taga slutlig
ställning till frågan. Även de sakkunniga liölle före, att det vore mindre klokt
att nu avgöra frågan, då densamma säkerligen vunne på ett uppskov tills någon
tids erfarenhet vunnits rörande den ökning i arbetet, som i verkligheten uppstått
för postverket genom omläggningen.
I överensstämmelse härmed ansåge de sakkunniga, att åt generalpoststyrelsen
och pensionsstyrelsen borde uppdragas att under loppet av år 1922 inkomma
till Kung! Maj:t med gemensamt förslag beträffande de grunder, efter
vilka ersättningen till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m.
borde beräknas. Vid bedömande av frågan om förslagsanslagets storlek hade de
sakkunniga utgått från den av generalpoststyrelsen begärda summan 337,000 kronor,
vilket belopp ökats dels med 65,000 kronor för de 11 stycken nya tjänstemannabefattningar,
som antoges bliva erforderliga för pensionsgöromålens handläggning
hos generalpoststyrelsen, dels ock med 18,000 kronor för beräknat ökat
arbete vid postkontoren, för lokaler m. m.
Beträffande de besparingar, staten skulle göra på den ifrågasatta
omläggningen av arbetet med pensionsutbetalningarna, yttra de sakkunniga:
-
17
Kung!. May.ts Proposition Nr 263.
Driftkostnaderna för postsparbankens pensionsavdelning uppginge för år 1920
till ett belopp av i runt tal .............................................. kronor 234,000: —
Om härtill lades avlöningarna till de 8 tjänstemän i peusionsstyrelsen,
vilka skulle bliva övertaliga genom omläggningen,
i runt tal ................................................................. » 30,000: —
så erhölles ett belopp av kronor 264,000: —
och om från sistnämnda belopp droges:
avlöningar till 11 nya tjänstemän vid postverket,
förslagsvis ................................. kronor 65,000: —
kostnad för personalförstärkning vid postkontor,
lokalhyra m. m. förslagsvis...... » 18,000: —
oförutsedda utgifter ....................................... » 6,000: —
eller i ett för allt ......................................................................... kronor 89,000: —
så utvisade resten ........................................................................ kronor 175,000: —
den årliga vinst, som, enligt de sakkunnigas beräkningar, genom omläggningen
skulle uppstå för statsverket.
De sakkunniga yttra vidare:
En avsevärd besparing i kostnaden för den allmänna pensionsförsäkringen
skulle emellertid kunna göras genom att i större utsträckning än vad nu vore
fallet utbetala pensionerna kvartalsvis. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, förefunnes
jämväl inom pensionsstyrelsen en önskan att inskränka antalet månadsutbetalningar.
Om en dylik omläggning ansåges kunna vidtagas utan någon
egentlig olägenhet för pensionstagarna, så hade de sakkunniga givetvis intet att
invända häremot. Hade det under år 1920 funnits endast kvartalsutbetalningar,
skulle antalet under samma år inlösta kvittokuponger hava utgjort allenast omkring
700,000. I verkligheten vore antalet omkring 2 miljoner.
Vad beträffar frågan om ersättning till postverket och postsparbanken
för deras bestyr i anledning av inbetalningar till den på frivilliga
avgifter grundade pensionsförsäkringen, yttra de sakkunniga:
Någon särskild ersättning för ifrågavarande arbete skulle icke utgå till
postverket, utan gottgörelsen beräknas ingå i den ersättning, postverket skulle
erhålla för pensionsutbetalningar m. m. Såsom ersättning till postsparbanken
borde däremot i riksstaten för år 1922 under femte huvudtiteln uppföras ett förslagsanslag
å 300 kronor (ersättning till postsparbanken för bestyr med den på
frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen).
Slutligen yttra de sakkunniga:
Enär omläggningen skulle komma att medföra, att ett avsevärt antal tjänstemän
inom postsparbankens pensionsavdelning skulle bliva övertaliga, förutsätta
de sakkunniga, att sådana åtgärder skulle kunna vidtagas, att dessa tjänstemän
bereddes för dem lämpliga anställningar inom andra statens verk och inrättningar
i huvudstaden.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 223 höft. (Nr 263.) 657 21 3
18
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 363.
De postsparbankssakkunnigas
hemställan.
Med stöd av vad i ärendet anförts hava postsparbankssakknnniga
hemställt:
att åt postverket måtte uppdragas att från ingången av år 1922
utföra de bestyr, som postsparbanken för närvarande utför för pensionsstyrelsens
räkning, samt att postsparbankens pensionsavdelning måtte
indragas med utgången av år 1921;
att generalpoststyrelsen finge vid revisionen av inlösta kvittokuponger
och pensionsstyrelsen vid fastställande av landstingens och
kommunernas bidrag till kostnaden för pensionstilläggen använda de av
de sakkunniga föreslagna tillvägagångssätt;
att i riksstaten för år 1922 måtte uppföras ett förslagsanslag å
420,000 kronor såsom »ersättning till postverket för dess bestyr för
pensionsutbetalningar m. m.»; samt
att åt generalpoststyrelsen och pensionsstyrelsen mätte uppdragas
att under år 1922 uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till grunder för beräknande av den till postverket utgående ersättning
för pensionsutbetalningen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Över de postsparbankssakkunnigas förslag hava yttranden avgivits
av styrelsen för postsparbanken, generalpoststyrelsen samt pensionsstyrelsen.
styreisen Till den av postsparbankssakkunniga väckta frågan om indragning
fanken Ten av postsparbankens pensionsavdelning intoge styrelsen för postspar3/3
i92i. banken principiellt samma ställning, som styrelsen intagit till den av
samma sakkunniga väckta frågan om indragning av postsparbankens
försäkringsavdelning. Styrelsen hade följaktligen ej heller i detta fall
ansett sig böra ingå i prövning av de förslag, som postsparbankssakkunniga
i förevarande hänseende framställt. Styrelsen instämde till alla
delar i vad de sakkunniga angivit som förutsättning för förslagets realiserande,
nämligen att de befattningshavare å bankens pensionsavdelning,
som efter den ifrågasatta omläggningen skulle bliva överflödiga,
skulle beredas lämpliga anställningar inom andra statens verk och inrättningar.
General- Generalpoststyrelsen yttrar:
poststyrelsen
den «/»1921. Mot vad i förevarande ärende föreslagits hade generalpoststyrelsen i huvudsak
intet att erinra. Aktuarie och revisor tillhörde emellertid samma tjänstegrad,
och det syntes mindre lämpligt, att föreståndaren för den avdelning inom
generalpoststyrelsen, som skulle komma att handhava nu ifrågavarande bestyr,
19
Kungl. May.ts Proposition Nr 263
och hans närmaste man skulle bliva i tjänsteställning lika. Det vore enligt
generalpoststyrelsens förmenande lämpligare att, i enlighet med organisationen
av vissa nu hos generalpoststyrelsen befintliga revisionsavdelningar, såsom föreståndare
placera en revisor och såsom dennes närmaste man en kontrollör. Beträffande
personalen i övrigt ansåge generalpoststyrelsen det vanskligt att nu bedöma,
huru många tjänstemän som kunde komma att erfordras ävensom vilka
tjänsteställningar deras blivande arbete kunde motivera. Det syntes därför generalpoststyrelsen
försiktigast att, till dess någon tids erfarenhet vunnits, icke i
förevarande hänseende meddela definitiva bestämmelser, utan att generalpoststyrelsen
finge fria händer att för nu ifrågavarande bestyr betjäna sig av erforderlig
personal.
Pension sstyrelsen yttrar:
Den nu tillämpade ordningen för bestämmande av kommunbidragen hade
medfört mycket besvär. För att råda bot för dessa olägenheter hade styrelsen
haft under övervägande olika förslag till förenkling av arbetet, bland annat det
av sakkunniga nu framlagda, som ginge ut på att till grund för bestämmandet av
kommunbidragen skulle läggas — icke såsom nu de under året såsom utbetalta
redovisade pensionsbeloppen — utan det belopp, som pensionsstyrelsen, efter
avdrag av på grund av dödsfall eller annan orsak indragna pensioner, beräknade
skulle under året utbetalas inom vederbörande kommun. Styrelsen hade tidigare,
då den övervägt olika ändringsförslag, dock ställt sig något tveksam i fråga om
lämpligheten av ett tillvägagångssätt, som i flera fall kunde leda till divergenser
mellan det beräknade beloppet och vad som faktiskt utbetalts i pensionstillägg
och understöd under resp. år. Då förevarande förslag under för handen varande
förhållanden emellertid syntes utgöra den bästa möjliga lösningen av frågan,
hemställde styrelsen — under förutsättning att 10 § i lagen om allmän pensionsförsäkring
ej ansåges lägga hinder härför — för sin del om bifall till vad
postsparbankssakkunniga i detta hänseende föreslagit.
Beträffande den föreslagna förändringen av revisionen m. m. finge styrelsen
framhålla, att det väl syntes vara på detta område, som den av postsparbankssakkunniga
avsedda kostnadsbesparingen framför allt skulle kunna utvinnas. Lika
väl som det läge i sakens natur, att den nuvarande minutiösa revisionen måste
kräva ett vidlyftigt arbete och ett relativt stort antal arbetskrafter, lika uppenbart
syntes det vara, att den föreslagna anordningen med en mera summarisk
revision hos generalpoststyrelsen måste kunna utföras med betydligt mindre antal
arbetskrafter, hälst som en stor del av det nuvarande arbetet å pensionsavdelningen
enligt förslaget skulle förläggas till postkontoren. Pensionsstyrelsen
hyste emellertid tvekan om riktigheten av sakkunniges uppfattning, att revisionen
efter omläggningen skulle bliva lika effektiv som för närvarande. För belysande
härav finge framhållas, att den föreslagna stickprovsrevisionen icke i samma grad
som den nuvarande syntes kunna tillrättalägga de många fall, då utbetalning av
pension fortgått även efter den månad, då pensionstagare avlidit, som regel på
grund av fördröjd anmälan om dödsfallet. Postkontorsrevisionen hade härvid
möjlighet att ingripa först sedan spärrkort utsänts, och den centrala revisionen
kunde endast tänkas mera av en tillfällighet komma att upptäcka förhållandet.
I vad mån detta och eventuellt andra förefintliga liknande fall kunde anses vara
av så stor betydelse, att den föreslagna omläggningen på grund därav borde för
-
Pensionistyrelsen
den
Va 1921.
Departements
chefen.
20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
falla, vore givetvis svårt att på förhand bedöma. Förmånen av en förenklad revision
syntes dock vara så stor, att man icke borde låta dessa olägenheter utgöra
hinder för omläggningen. Möjligheten stode ju alltid öppen att, därest så skulle
befinnas lämpligt, framdeles återgå till ett mera fullständigt revisionssystem.
I avseende å det av de sakkunniga beräknade förslagsanslaget för år 1922
till ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalningar m. m.
finge styrelsen framhålla, att styrelsen icke varit i tillfälle att granska de grunder,
efter vilka det föreslagna beloppet, 420,000 kronor, uträknats. Det hade enligt
styrelsens förmenande varit önskvärt, att vissa riktlinjer rörande bestämmandet
av denna ersättning redan på förhand blivit fastställda. Det vore vidare svårt
för pensionsstyrelsen att bilda sig en uppfattning om huruvida de belopp, resp.
65,000 kronor och 18,000 kronor, som upptagits för befattningshavare i generalpoststyrelsen
och för ökat arbete vid postkontoren m. in., kunde motsvara behovet.
Beträffande storleken av den ekonomiska vinst, som statsverket beräknades
årligen göra på omläggningen, finge framhållas, att denna vinst givetvis icke
kunde komma att uppgå till det av de sakkunniga upptagna beloppet, 175,000
kronor, under annan förutsättning än att dels postverket icke överskrede de belopp,
tillhopa 89,000 kronor, som beräknats för olika omkostnader och vari väl
finge anses ingå kostnader även för tryckning av blanketter, skrivmaterialier och
andra expenser, dels ock att pensionsstyrelsens kostnad för kommunbidragsuträkningen,
såsom angivits, verkligen kunde minskas med 30,000 kronor. I fråga
om sistnämnda belopp, som ungefär motsvarade avlöningen inklusive nuvarande
dyrtidstillägg till 8 extra kvinnliga biträden hos pensionsstyrelsen, vilka angivits
kunna indragas vid en eventuell omläggning, påpekades, att antalet naturligtvis
vore rent approximativt beräknat samt att även efter omläggningen för pensionsstyrelsen
återstode ett icke obetydligt bokförings- och uträkningsarbete rörande
kommunbidragen, vadan det vore något tveksamt, huruvida besparingen på denna
detalj kunde bliva så stor som antagits.
I likhet med de sakkunniga funne också pensionsstyrelsen önskvärt, att
pensionsutbetalningarna i större utsträckning än vad nu vore fallet kunde utbetalas
kvartalsvis, därest en sådan omläggning kunde vidtagas utan nämnvärd
olägenhet för pensionstagarna. Det vore uppenbart, att själva utbetalningskostnaderna
härigenom skulle kunna avsevärt minskas. Även kostnaderna för den
centrala myndighetens bestyr härmed, vilka som nämnts upptagits till 65,000
kronor, borde härigenom kunna nedbringas och likaså kostnaderna för tryckning
av kvittokuponger, vilka kostnader icke syntes vara inräknade i sist berörda belopp.
Pensionsstyrelsen, som även tidigare haft tanke på en dylik omläggning
av betalningsterminerna, hade för avsikt att nu upptaga frågan till ny undersökning
och att, om det skulle visa sig lämpligt, framdeles avgiva förslag i
sådant syfte.
Postsparbankssakkunnigas förslag beträffande omläggning av arbetet
med pensionsutbetalningar innebär, att hela den nuvarande pensionsavdelningen
inom postsparbanken överflyttas till postverket, inom vilket
avdelningens arbete skulle fördelas mellan den centrala myndigheten och
postkontoren. Ur administrativ synpunkt är den föreslagna omläggningen
givetvis fördelaktig, då genom överflyttningen bestyret med
21
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
pensionsutbetalningar kommer att handhavas huvudsakligen av ett verk
i stället för att vara fördelat mellan tre. Vad pensionstagarna beträffar,
beröras de ej av den ifrågasatta ändringen.
De utav de sakkunniga föreslagna förenklingarna i arbetet med
pensionsutbetalningarna innebära huvudsakligen en omläggning dels av
det nu tillämpade systemet för uträkning av landstings och kommuners
bidrag till pensionstilläggen (de s. k. kommunbidragen), dels av revisionen
av inlösta kvittokuponger och av vissa andra uppgifter, som nu tillkomma
postsparbankens pensionsavdelning. Då det ifrågasatta tillvägagångssättet
med bestämmande av kommunbidragen synes mig praktiskt
samt författningsenligt hinder för dess användande ej torde möta, synes
mig detsamma böra komma till utförande. Vad åter beträffar den föreslagna
mera summariska revisionen torde densamma, även om den är
mindre effektiv, böra försöksvis komma till användning med hänsyn till
de avsevärda besparingar i fråga om arbetskrafter, som genom densamma
kunna vidtagas. Till avsevärd minskning av kostnaderna skulle det
också leda, om pensionerna kunde i större utsträckning utbetalas kvartalsvis,
och bör pensionsstyrelsen utan dröjsmål verkställa erforderlig utredning
härom.
Därest förslaget om omläggning av arbetet med pensionsutbetalningarna
vinner statsmakternas bifall, lärer Kungl. Maj:t komma att i
sinom tid vidtaga erforderliga ändringar av författningarna i ämnet.
Vidkommande den ekonomiska sidan av de sakkunnigas förslag
synes mig den erinran kunna göras, att någon utredning icke föreligger
rörande de grunder, efter vilka ersättning till postverket bör utgå för
dess blivande bestyr med pensionsutbetalningarna. Åt general poststyrelsen
och pensionsstyrelsen torde därför uppdrag böra lämnas att inkomma
med förslag i ämnet, varefter till riksdagen bör avlåtas den
framställning, som av den verkställda utredningen kan föranledas. I
ärendets nuvarande läge synes ifrågavarande ersättning lämpligen kunna
för år 1922 beräknas till det nuvarande beloppet 00,500 kronor, ökat
med dels 65,000 kronor för 11 nya tjänstemän hos generalpoststyrelsen
— mot vilken beräkning chefen för kommunikationsdepartementet förklarat
sig icke hava något att erinra — dels ock 18,000 kronor för ökat
arbete vid postkontoren, för lokaler m. m., tillhopa alltså 143,500 kronor.
Jag förutsätter att de befattningshavare, som nu tillhöra postsparbankens
pensionsavdelning, skola, i den mån förhållandena det medgiva, beredas
likvärdig anställning vid postverket. Beträffande åter de befattningshavare
vid nämnda avdelning, för vilka platser ej kunna beredas vid postverket,
har jag anmodat cheferna för de centrala ämbetsverken att söka
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 223 höft. (Nr 263J 657 21 4
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 263.
bereda dem anställning vid respektive verk, i den mån nyanställning
äger rum eller vakanta platser besättas, och är det min förhoppning, att
före pensionsavdelningens indragning annan anställning sålunda skall
hava blivit beredd flertalet av dess befattningshavare.
Vad slutligen beträffar frågan om postsparbanken fortfarande bör
hava bestyr med den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen,
finner jag, i likhet med de sakkunniga, att någon ändring härutinnan
ej bör ske, så mycket mer som någon särskild tjänsteman härför ej
kräves hos postsparbanken. Mot den av de sakkunniga beräknade
ersättningen åt postsparbanken för nämnda arbete har jag ingen erinran.
Ur budgetsynpunkt skulle sålunda ett genomförande av de sakkunnigas
förslag om indragning av postsparbankens försäkrings- och
pensionsavdelningar innebära, att de under punkterna 8, 9 och 45 i innevarande
års statsverksproposition beräknade anslagen å tillhopa 231,000
kronor utgå, att det under punkt 44 upptagna anslaget höjes från
60,500 kronor till 143,500 kronor samt att ett nytt förslagsanslag tillkommer
å 300 kronor såsom ersättning till postsparbanken för bestyr
med den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i stället
för de under punkterna 8, 9, 44 och 45 i innevarande års statsverksproposition
beräknade anslag, anvisa på extra stat för år 1922
dels för ersättning till postverket för dess bestyr
med pensionsutbetalning ar m. m. ett förslagsanslag å
143,500 kronor,
dels ock för ersättning till postsparbanken för dess
bestyr med den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen
ett förslagsanslag å 300 kronor.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Herman Hultkrantz.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr,, 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1921:76 Utlåtande i anledning av Kungl. Ma]ds proposition angående ersättning till postverket för dess bestyr med pensionsutbetalninqar m. in. s. 1 i texten