Angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge
1921-03-18 · 17 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:320, Angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.
]
Nr 320.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande
av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland
bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget
kommit i nödläge; given Stockholms slott den 18 mars
1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Magts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Elmquist.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wkangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anförde
chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist:
I en till Kungl. Magt ingiven skrift hava f. d. generalkonsuln
K. W. Hagelin och professorn W. Harteveld med flera, tillhopa 124,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 273 höft. (Nr 320.) 730 21 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungi. Maj:ts Proposition Nr S20.
Kommitténs
för understöd
åt rysslandssvenskar
verksamhet.
förut i Ryssland bosatta personer, enligt uppgift svenska undersåtar,
gjort framställning om bistånd från statens sida i deras till följd av de
politiska förhållandena i Ryssland iråkade ekonomiska trångmål.
Innan jag närmare ingår å ifrågavarande framställning, anser jag
mig böra i korthet redogöra för vad från statens sida tidigare åtgjorts
i angivna avseende.
Med anledning av särskilda framställningar i ämnet föreslog Kungl.
Maj:t i proposition den 19 mars 1920, nr 383, att riksdagen för bestridande
av hjälpverksamhet bland svenska undersåtar, huvudsakligen
bosatta i Ryssland och Tyskland, vilka i anledning av världskriget
kommit i nödläge, måtte å tilläggsstat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,
högst, 300,000 kronor att fördelas på sätt, av Kungl. Maj:t
komme att beslutas. Sedan riksdagen enligt skrivelse nr 164 bifallit
Kungl. Maj:ts framställning, uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att
handlägga alla frågor rörande bistånd till svenska undersåtar, bosatta i
Ryssland eller vilka varit därstädes bosatta men till följd av de politiska
förhållandena nödgats övergiva hem samt egendom och råkat i
brydsam ekonomisk belägenhet. Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att
ministern för utrikes ärendena skulle — efter av nämnda kommitté verkställd
utredning angående behovet i varje särskilt fall — äga fatta beslut
om lämnandet av erforderligt bistånd mot framtida återbetalningsskyldighet
för vederbörande, varvid syftet vore att skydda den understödsbegärande
mot oförvållad nöd.
Enligt vad jag inhämtat inriktade kommittén till eu början sin
verksamhet på att omedelbart omhändertaga flyktingarna och meddela
dem den första hjälpen. Under tiden 8 juli—31 december 1920 hava
197 personer hemkommit och intill början av mars 1921 ytterligare 26
personer. Av ifrågavarande flyktingar har det stora flertalet omedelbart
vid ankomsten till Stockholm måst inkvarteras i kasern, asyl eller
dylikt, medan ett mindretal måst transporteras till sjukhus och fattigvårdsanstalter.
I detta sammanhang bör omnämnas, att kostnaderna för
flyktingarnas vistelse i Finland vid karantänsanstalt och deras hittransport
måst bestridas av ifrågavarande anslag. Vidare har genom kommitténs
åtgöranden hjälp med beklädnadsartiklar, penningar m. m. lämnats
sammanlagt 275 flyktingar, varav en del utgjorts av personer, som
före kommitténs tillkomst hitkommit, och en del av sådana, som av olika
skäl stannat i Finland, där de genom svenska beskickningen på kommitténs
föranstaltande erhållit hjälp i trängande fall. Rysslandssvenskarna befunno
sig i allmänhet vid sin ankomst i ett mycket utblottat tillstånd.
Kungl, Maj:ts Proposition Nr 320. 3
I regel voro de i avsaknad av t. o. nn de nödvändigaste klädespersedlar
på grund av ryska myndigheters åtgärder. Det var därför nödvändigt
att skaffa dem det mest behövliga i detta avseende. Åtskilliga
voro genom undernäring och lidanden av olika slag i hög
grad i behov av vila och vård. För de arbetsföra hava anskaffats arbete
i den mån så varit möjligt, varjämte tillfälliga bostäder anvisats
särskilt familjer med barn. Då behovet av hjälp varit av mycket olika
slag, har det varit nödvändigt att anställa en person, som undersökte
förhållandena i varje fall, biträdde med anskaffande av bostad och arbete
samt i övrigt vidtog alla behöfliga åtgärder. Genom ifrågavarande
hjälpverksamhet har antalet understödda personer gradvis kunnat förminskas.
Ännu återstår emellertid ett sjuttiotal personer, som erhålla
periodiskt understöd av kommittén och av vilka de allra flesta finge
söka hjälp hos fattigvården, i fall statens understödsverksamhet upphör.
Dessutom har tillfälligt understöd under sista tiden lämnats 68 personer,
av vilka en icke ringa del skulle kunna försörja sig själva, om de erhölle
arbete.
Av de omkring 175,000 kronor, som ställts till kommitténs förfogande
— återstoden av förslagsanslaget har tagits i anspråk för understöd
åt i Tyskland bosatta svenskar m. m. — återstå omkring 18,000
kronor. Dessa medel syntes — meddelar kommittén — kunna räcka
åtminstone under nästinstundande april månad.
Huruvida under den närmaste tiden något större antal Rysslandssvenskar
äro att hitvänta, kan ej med säkerhet avgöras. Det beräknas,
att omkring 125 svenskar alltjämt vistas i Ryssland, och åtskilligt tyder
på, att de vid första tillfälle, som erbjudes, skola söka sig till Sverige.
I detta sammanhang torde det vara på sin plats att lämna en kortfattad
redogörelse över vad i förevarande avseende åtgjorts i utlandet.
Danmark.
Staten har bekostat flyktingarnas hemresa och anslagit 150,000
kronor till en s. k. hjälpfond, vartill även enskilda personer och företag
lämnat bidrag med betydliga belopp. Av fondens medel kunna rysslandsdanskar
erhålla räntefria lån å intill 1,000 kronor för person, att
återbetalas, när låntagaren blir i stånd därtill.
Kngland.
Flyktingarna hava hemförskaffats på engelska statens bekostnad
Vid sin hemkomst hava de omhändertagits av välgörenhetsföreningar,
Rysslands
svenskarnas
framställning.
4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.
som inlogerat flyktingarna i vissa av de utrymda interneringslägren.
Omkostnaderna för flyktingarnas vistelse bestridas av på enskild väg
anskaffade medel.
Frankrike.
Flyktingarnas hemresa har bekostats av staten. Staten bestrider
jämväl för de flyktingar, som äro behövande, kostnaderna för deras
uppehälle. Flyktingarna få såsom lån till sig utbetalda francs mot rubler
efter viss kurs, dock högst till ett belopp av 4,000 francs för individ; och
har staten för sistnämnda ändamål anvisat sammanlagt 9 miljoner francs.
Holland.
Kostnaderna för ftyktingarnas hemfärd hava bestritts av staten. Vid
sin hemkomst erhöll en var av flyktingarna 200 floriner, varjämte de,
som så önskade, inlogerades på statens bekostnad. Vidare äga flyktingarna
att enligt viss kurs tillbyta sig floriner mot rubler, dock högst
4,000 floriner för individ. Ett tiotal familjer och enskilda personer, som
ej kunnat erhålla arbete och som saknade medel för sitt uppehälle, hava
erhållit 250 floriner för individ (barnen dock endast 150 floriner) för
inköp av kläder samt från den 1 oktober 1920 ett månatligt provisoriskt
understöd av 100 floriner (barnen 75 floriner).
Schweiz.
Staten har bekostat flyktingarnas hemfärd och försett dem med
kläder. Fn var rysslandsschweizare fick tillväxla sig schweiziskt mynt
mot ryskt efter en förmånlig kurs; och hava statens utgifter i ifrågavarande
avseenden belöpt sig till sammanlagt omkring 3,000,000 francs.
Rysslandsschweizare kunna erhålla lån hos en under regeringens auspicier
år 1918 grundad förening. Lånen lämnas mot säkerhet av rubelsedlar, värdehandlingar
och värdeföremål, i Ryssland befintlig egendom och fordringsanspråk
mot ryska staten. För denna låneverksamhet har staten ställt
till föreningens förfogande 3,000,000 francs. Arbetsdugliga flyktingar,
som sakna tillgångar i Ryssland, få arbetslöshetsunderstöd på samma
sätt som övriga schweizare. Arbetsodugliga flyktingar, som icke hava
egendom, lämplig att pantsätta, få understöd av staten.
Vad nu rysslandssvenskarnas föreliggande framställning beträffar,
framhålla de till en början, att de flesta arbetat sig fram till en god
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.
o
ekonomisk ställning i Ryssland, varest de haft sina tillhörigheter och
besparingar placerade, samt att de genom revolutionen i oktober månad
1917, då bolschevikpartiet kom till makten, förlorat — praktiskt taget —
all sin egendom. Härefter yttra de följande:
De svenska diplomatiska myndigheterna i Ryssland förklarade, efter det
bolschevikerna kommit till makten, på ett sammanträde, till vilket den svenska
kolonien kallats, att de ansågo situationen vara »mycket hotande», i anledning
varav de uppmanade svenskarna att oförtövat lämna Ryssland, ty — enligt vad
nämnda myndigheter meddelade — vore de icke längre i stånd att giva skydd
åt liv och ännu mycket mindre åt egendom. På denna uppmaning, som för
många av sökandena kommit helt oväntat, hade sökandena jämte sina familjer
nödgats lämna landet.
Bolschevikmyndigheterna förbjödo enskilda personer att förfoga över sina
egna tillhörigheter. De svenska myndigheterna kunde icke förhjälpa sökandena
till att återvinna sin förlorade äganderätt.
Genom dekret av bolschevikmyndigheterna var det vidare förbjudet att
sälja sökandena tillhörig egendom; och även om den kunnat säljas, hade detta
icke gagnat sökandena, då det var förbjudet att medtaga penningar eller värdehandlingar
ut ur Ryssland. Ej heller var det sökandena tillåtet att på annat
sätt säkerställa sin egendom såsom genom försäkring eller genom placering i
tillförlitliga personers händer, ty det var förbjudet att verkställa förflyttningar
av lösören.
Sökandenas egendom vore nu antingen konfiskerad av sovjetmyndigheterna
eller ock hade den plundrats av enskilda personer, direkt eller indirekt med begivande
av sovjetmyndigheterna. Sökandena hade i allt fall blivit helt och fullt
skilda från det, de ägt. Någon gottgörelse av ryska myndigheter eller enskilda
personer hade de icke bekommit.
De svenska statsmyndigheterna hade icke vidtagit för sökandena kända åtgärder,
genom vilka de garanterades återbekomma sin egendom i Ryssland eller
tillerkännas gottgörelse för det, de förlorat. I detta sammanhang ville sökandena
påpeka, att regeringen icke helt saknat möjligheter att erhålla medgivanden
från de ryska myndigheterna. Det vore nämligen officiellt bekantgjort, att
svenska regeringen våren 1920 träffat överenskommelse med sovjetregeringens
representant, Krasin, att ej beslagtaga det guld, som från Ryssland skulle deponeras
i eller passera genom Sverige, mot det att sovjetregeringen garanterade
att svenska statens egendom skulle återställas. Men de utplundrade svenska
undersåtarna tillförsäkrades icke sin rätt vid detta tillfälle. Emellertid hade genom
detta avtal de ryska myndigheterna i princip erkänt sin ersättningsskyldighet
för egendom, från vilken ägaren blivit skild. I sin egenskap av svenska medborgare
stode sökandena i en ställning lik svenska statens, och deras rätt syntes
dem vara lika oomtvistlig som statens.
Riksdagen 1920 hade på regeringens hemställan ställt ett belopp av 300,000
kronor till de nödlidande svenskarnas förfogande. Detta hade självfallet icke
räckt till mer än att hålla den värsta nöden borta från de mest utblottade.
Denna summa hade alls icke varit effektiv för att i hemlandet förhjälpa sökandena
att grunda nya existensmöjligheter. En ständigt återkommande nödhjälp skulle
med tiden bliva mer dyrbar än om svenska staten bisprunge sökandena på ett
sådant sätt, att de bleve i stånd att börja en verksamhet motsvarande den, de
bedrivit i Ryssland.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.
Rysslands
evenskarnas
hemställan.
Statens
kommitté för
understöd åt
rysslands»Yenskar
den M/s 1921.
Till ryska utredningskommissionen hade hittills från enskilda svenskar ingått
anmälan på fordringar av 186 miljoner kronor. Genom statsmakternas försorg
måste förr eller senare egendomen (eller däremot svarande värden, utökat
med ännu icke anmälda krav) åter tillfalla de svenska undersåtarna.
I saknad av materiella tillgångar vore det för de flesta av sökandena hart
när omöjligt att fortsätta med den verksamhet, de en gång bedrivit. Det vore
ju också omöjligt för sökandena att själva återvinna det, de förlorat. De vore
helt hänvisade till de svenska myndigheterna, som ensamma kunde förhandla
med de ryska myndigheterna i denna sak.
När sökandena vände sig med en ansökan till Kungl. Maj:t, gjorde de det
i medvetandet av att de hade en rättslig ställning att stödja sig på. De förmenade
ävenledes, att svenska staten med förtroende borde kunna lämna dem sitt
bistånd mot säkerhet av de fordringar, de hade i Kyssland, då ju de svenska
myndigheterna förr eller senare komme att utkräva beloppen av de ryska myndigheterna.
Skulle hjälpen kunna vara för dem effektiv, måste det belopp, som anvisades,
vara jämförelsevis betydande, förslagsvis en summa av omkring 5 miljoner
kronor, med hänsyn till det stora antalet hjälpsökande, som belöpte sig till flera
hundra personer.
Utredningskommissionen, förstärkt med representanter från sökandena, skulle
ganska snart kunna framkomma med ett förslag på personer, som borde vara
delaktiga av hjälpen. Lånebeloppens storlek syntes böra beräknas efter eu viss
procent av de tillgodohavanden, som lämnats i Ryssland.
Under åberopande av vad sålunda anförts liava sökandena hemställt,
att de måtte mot säkerhet av sina tillgodohavanden i Ryssland av statsmedel
erhålla lån å tillhopa fem miljoner kronor för att bliva i stånd att
upptaga verksamhet inom sina respektive yrken.
över ifrågavarande framställning hava yttranden avgivits av statens
kommitté för understöd åt rysslandssvenskar samt av kommissionen för
utredning av svenska tillgodohavanden i Ryssland.
I sitt yttrande upptager kommittén först till behandling de sökandes
ekonomiska ställning i allmänhet och yttrar härutinnan följande:
Då petitionärernas önskan vore att av statsmedel erhålla lån mot säkerhet
av deras fordringar och tillgodohavanden i Ryssland, ansåge kommittén sig höra
erinra, att endast omkring 50 personer av de 124, som undertecknat ifrågavarande
ansökan, syntes äga sådana tillgångar, att dessa kunde anses utgöra säkerhet
för lån. Vidare borde nämnas, att 52 personer bland petitionärerna såsom
medellösa eller ekonomiskt utblottade av kommittén erhållit större eller mindre
understöd till nödtorftigt uppehälle. Emellertid kunde å andra sidan framhållas,
att, då petitionärernas ansökan synbarligen tillkommit utan någon längre tids
förberedelse, sannolikheten talade för, att såväl i Stockholm som ännu mer i
landsorten funnes ett ej obetydligt antal rysslandssvenskar, vilka i Ryssland
syntes äga sådana tillgångar, som i ansökan avsåges.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds Proposition Nr 3-20.
Enligt förenämnda ansökan, sådan den nu förelåge, vore majoriteten av petitionärerna
icke i det läge, att de kunde komma i åtnjutande av iån mot säkerhet
av tillgodohavanden i Ryssland, utan gällde deras framställning i själva verket
endast att erhålla lån för bestridande av kostnaderna för uppehälle och beredande
av möjlighet till verksamhet, vadan deras intressen icke kunde beaktas enbart
på grund av ordalydelsen i föreliggande ansökan. Då emellertid kommitténs
uppgift vore att just tillgodose deras intressen och fördela av riksdagen anvisade
medel för understöd åt de rysslandssvenskar, som genom kriget och dess efterverkningar
råkat i nödläge, och då kommittén ginge ut ifrån, att i samband med
handläggning av förenämnda ansökan rysslandssvenskarnas läge i sin helhet
komme att undersökas och behandlas, så förpliktade detta kommittén att särskilt
framhålla nödvändigheten av, att dessa mindre bemedlade och delvis nödställda
rysslandssvenskar, som icke ägde tillgångar vare sig i Sverige eller Ryssland,
även fortfarande eu tid framåt måtte komma i åtnjutande av understöd och att
deras behov av bidrag för uppehälle och kostnader, förenade med deras bemödanden
att bereda sig verksamhet, därvid måtte komma att beaktas och avvägas
med fästat avseende på att dessa mindre bemedlade, såväl bland petitionärerna
som bland ryss! andssvenskarna i allmänhet, vore rätt talrika.
Härefter övergår kommittén till behandling av frågan om storleken
av det belopp, som bör beräknas för understödsverksamhetens bedrivande
under tiden april 1921—april 1922, och erinrar därvid till en början, att
kommittén i en särskild framställning av den 4 februari 1921 i nämnt
avseende yttrat, att det ej vore möjligt att beräkna det behov av understöd,
som kunde föreligga, men att kommittén hölle före, att ett belopp
av omkring 100,000 kronor syntes kunna räcka. I ifrågavarande avseende
yttrar nu kommittén vidare:
Då det emellertid ännu syntes finnas omkring 125 svenskar i Ryssland, och
då situationen där, om man finge sätta någon tilltro till flera samstämmiga rykten,
som på senare tid nått vårt land, vore om möjligt ännu olidligare än förut, och
möjligheten av en katastrof icke vore utesluten, vartill komme, att man med den
varma årstidens inträde måste räkna med att ytterligare ett betydande antal
rysslandssvenskar komme att återvända och att dessa rester av svenskar i Ryssland
sannolikt icke behärskade svenska språket, varigenom med den tilltagande
arbetslösheten svårigheten att skaffa dem arbete ytterligare ökades, så läge det
i öppen dag, att det icke vore möjligt att ens med någon grad av sannolikhet
nu beräkna det belopp, som kunde bliva erforderligt för fortsatt understöd åt
rysslandssvenskar. Det vore emellertid icke uteslutet, att det angivna beloppet
— 100,000 kronor — kunde komma att visa sig tillräckligt.
Då det icke vore möjligt att ens närmelsevis angiva det belopp, som kunde
komma att erfordras för understöd åt mindre bemedlade och nödställda rysslandssvenskar,
tilläte sig kommittén föreslå, att, om anslag komme att beviljas
på grund av föreliggande ansökan om lån, anstalter träffades för att av detta anslag
ett belopp reserverades att eventuellt komma till användning för understöd
åt mindre bemedlade och medellösa rysslandssvenskar utöver det belopp av kr.
100,000, som kommittén i sin vördsamma skrivelse av den 4 dennes föreslagit.
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Kungl. May.ts Proposition Nr 320.
Beträffande de ifrågasätta länen yttrar kommittén:
Ehuru kommittén huvudsakligen hade till uppgift att fördela de av 1920
års riksdag anvisade medel för understöd åt till hemlandet från Ryssland återkomna
rysslandssvenskar, vilka genom kriget och dess efterverkningar råkat i
nödläge, så hade dock under utövandet av denna verksamhet någon kännedom
vunnits om hemkomna rysslandssvenskars läge i allmänhet, och på grund härav
tilläte sig kommittén som sin uppfattning uttala, att förenämnda framställning
om lån mot säkerhet av tillgodohavande i Ryssland syntes vara behjärtansvärd
och förtjäna att undersökas och beaktas.
Vad angår villkor och bestämmelser för utlämnande av de ifrågasatta
lånen, yttrar kommittén:
I saknad av uppgift angående det antal rysslandssvenskar, som i Ryssland
ägde tillgångar och tillgodohavanden, vilka ansåges kunna utgöra säkerhet för
de ifrågasatta lånen, och därigenom betagen möjlighet att överskåda den omfattning,
den ifrågasatta lånerörelsen kunde komma att få, vore det kommittén
för närvarande icke möjligt att uppgöra förslag rörande de villkor och övriga
bestämmelser, som borde vara bestämmande för erhållande av lån med det i
framställningen avsedda syftet, utan finge kommittén nu begränsa sig till att angiva
några av de huvudsakliga synpunkter, som enligt dess mening borde vara
vägledande för ett sådant förslag.
Härvid finge i förbigående erinras om, att värdet av den säkerhet, som
vederbörande låntagare komme att lämna, först och främst berodde på, om nationaliseringen
beträffande utlänningar tillhörig egendom i Ryssland komme att
upphävas, så att rysslandssvenskarna inom rimlig tid kunde beräknas återfå sin
egendom, vilken fråga kommittén icke hade anledning att gå in på.
Då svårighet syntes möta för en på vanligt sätt sammansatt kommitté att
bland ett större antal lånesökande fördela ett eventuellt av riksdagen beviljat
anslag, kunde det ifrågasättas, om ej detta besvärliga och grannliga uppdrag
lämpligen borde givas åt en bland rysslandssvenskarna själva bildad förening, i
vars styrelse staten borde vara representerad genom en eller flera personer. Det
vore av påtagliga skäl att förutse, att rysslandssvenskarnas stora intressen i
Ryssland med all sannolikhet under ett antal år framåt komme att oupphörligen
påkalla myndigheternas bistånd, och läge det i öppen dag, att svårighet mötte
för en statens myndighet att förhandla med var och eu av rysslandssvenskarna
enskilt, utan framstode det redan av denna anledning såsom önskvärt, att rysslandssvenskarnas
intressen sammanfördes och erhölle eget organ. Då tillvaratagandet
av deras intressen i Ryssland måste förutses komma att taga flera år i
anspråk och fortgå även sedan handelsförbindelserna mellan de bägge länderna
öppnats, och då det vidare vore att förutse, att flera av de rysslandssvenskar,
som komme att bliva delaktiga av ett eventuellt lån, tack vare detta bleve i tillfälle
att återupptaga sin förra verksamhet och således gagna de för vårt land så
viktiga handelsförbindelserna med Ryssland, så erhölle härigenom framställningen
ifråga ökad motivering. Kommittén hade ansett motiverat att framhålla denna
synpunkt, vilken, att döma av de anstalter, man i Schweiz träffat för tillvaratagande
av rysslandsschweizarnas intressen, i många avseenden likartade med
rysslandssvenskarnas, där beretts ett betydande utrymme, i det att man med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung/. Maj:ts Proposition Nr 320.
strävan att lindra rysslandsschweizarnas betryckta läge direkt kombinerat frågan
om att få till stånd handelsförbindelser med Ryssland och gynna dem.
Skulle man nu anse, att förslaget om bildande av en rysslandssvenskarnas
förening vore en för stor och tung organisation, så ville kommittén alternativt
föreslå, att rysslandssvenskarna anmodades bland sig utse 3—5 delegerade, vilka
skulle bemyndigas att upprätta förslag till fördelning av lånen. Dessa delegerade
kunde även lämpligen anmodades att föra rysslandssvenskarnas talan i alla
frågor, angående vilka myndigheterna önskade inhämta deras mening.
Vid fördelning av lånen borde hänsyn tagas till förutom förefintligheten av
bevisliga tillgångar och tillgodohavanden i Ryssland framför allt till vederbörande
lånesökandes behov av medel för att sätta honom i stånd att någorlunda
betrygga sin existens för en tid framåt, varvid särskilt avseende borde fästas vid,
att lånesökanden genom lånet sattes i stånd att börja en verksamhet eller vidga
och betrygga en redan påbörjad. Hade lånesökande förut under längre tid haft
sin verksamhet i förmedlandet av varuutbytet mellan Sverige och Ryssland, och
möjlighet yppades för honom att förmedelst ett lån återupptaga denna verksamhet,
borde detta utgöra ett vägande skäl för bifall till hans ansökan. Det syntes
önskvärt, att man i vårt land liksom i Schweiz vid beviljande av lån sökte att
samtidigt så mycket som möjligt befordra våra handelsintressen på Ryssland
och de länder, som uppstått på det förra Rysslands grund.
I instruktionen för lånens fördelning borde fastställas, huru skulle förfaras
i det fall, att lånesökande ägde tillgångar i Sverige eller i hemlandet lyckats erhålla
versamhet, som beredde honom en anspråkslös utkomst. Det syntes kommittén,
att en dylik ansökan i regel ej borde vinna beaktande, men det kunde
dock möjligen ifrågasättas, om ej i dylikt fall lån borde beviljas till äldre personer
eller i eljest särskilt motiverade undantagsfall.
Ehuru kommitténs uppgift vore att fördela anvisade medel till nödställda
rysslandssvenskar för att sätta dem i stånd att övervinna svårigheterna under
den första tiden, hade dock arbetet inriktats på att bereda hjälpsökande arbete,
och hade det lyckats att i avsevärt antal skaffa sysselsättning och stadigvarande
arbete, varjämte några få lån till belopp av några tusen kronor beviljats för att
sätta vederbörande i stånd att börja egen verksamhet. Det syntes kommittén
därför synnerligen önskvärt, att skötsamma hantverkare beviljades lån för inköp
av verktyg och annan utrustning för bedrivande av egen verksamhet.
Enligt kommitténs åsikt borde lånesökande, som efter mångårigt arbete i
Ryssland där småningom lyckats bereda sig en bärgad ställning, äga avgjort
företräde framför personer, som endast kortare tid vistats där. Lånesökande,
som först under kriget börjat verksamhet i Ryssland och där, gynnad av de
tillfälliga chanser, som kriget medförde, lyckats att på kort tid förvärva tillgångar,
borde komma i efterhand. Dylika fall borde särskilt undersökas, och
syntes det motiverat att. om lån i dylika fall beviljades, lånebeloppet sattes
lägre och anspråken på säkerhet skärptes. I allmänhet borde en bestämd skillnad
göras mellan lånesökande, som sedan länge vistats i Ryssland, och sådana,
som först under kriget där börjat verksamhet.
Den ledande principen för beviljande av lån borde vara, att lånesökande
genom detsamma kunde förskaffa sig passande verksamhet. Endast åldringar, sjuka
och eljest till arbete oförmögna personer borde erhålla lån för sin existens.
Äldre personer och familjefäder borde äga företräde. Yngre, ensamstående lånesökande
borde komma i sista rummet.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 273 höft. (Nr 320.)
730 2 1 2
10
Kyska utredningskommissionen
den Va 1921.
Kung], Maj. ts Proposition Nr 320.
Kommittén tilläte sig föreslå, att från beviljat lån avdroges det belopp,
vederbörande förut erhållit i understöd, utom i de fall, då lånebeloppet endast
oväsentligt översköte det belopp, lånesökande förut erhållit i understöd.
I sitt yttrande ingår kommissionen för utredning av svenska tillgodohavanden
i Ryssland först i prövning av frågan huruvida staten
hör lämna lan åt behövande rysslandssvenskar och yttrar därvid:
Kommissionen tilläte sig först erinra om det yttrande, som av kommissionens
ordförande efter dess hörande avgavs över en framställning av liknande innehåll,
som till Kungi. Maj:t ingavs i januari 1920 (se proposition nr 383 till 1920 års
riksdag sid. 3). I nämnda yttrande framhölles, hurusom staten för eventuella
försträckningar till från Ryssland återkomna svenska undersåtar icke kunde erhålla
någon juridiskt bindande säkerhet i deras i Ryssland befintliga egendom.
Det framhölles, hurusom härav bleve en följd, att staten för de lån, som komme
att utlämnas till s. k. rysslandssvenskar, icke kunde beräkna någon säkerhet i
deras egendom i Ryssland, utan måste grunda utsikten till återbetalning på den
allmänna förmögenhetsställning, som låntagarna med hänsyn till sina till kommissionen
ingivna anmälningar om innehav av egendom i Ryssland kunde antagas
äga. Nämnda anmälningar vore emellertid i flera avseenden otillräckliga
att lämna tillförlitlig ledning för bedömande av de lånesökandes ekonomiska
ställning, i det de icke innehölle upplysning vare sig om skuldgravationer å
fast eller lös egendom eller om vederbörandes skulder i övrigt och i regel ej
heller vore verificerade genom äganderättshandlingar eller annan bevisning om
äganderättens befintlighet. På grund av angivna förhållanden uttalades den uppfattning,
att det knappast läte sig göra att bestämma de ifrågasatta försträckningarnas
storlek i förhållande till den anmälda egendomens värde, och förordades
i stället, att försträckningarna skulle betraktas såsom ett slags understöd
mot återbetalningsskyldighet, och att huvudgrunden för bestämmandet av de olika
lånebeloppen borde bliva vederbörandes uppskattade behov av understöd, ehuru
vid sidan härav kunde och borde tagas hänsyn jämväl till låntagarens antagliga
solvens och förmåga att, sedan ordnade förhållanden inträtt i Ryssland, återbetala
länet.
De sålunda framhållna synpunkterna syntes kommissionen äga enahanda
giltighet ifråga om den nu gjorda framställningen. Av de upplysningar, som
varit för kommissionen tillgängliga, rörande de åtgärder, som i utlandet vidtagits
för bispringande av respektive länders från Ryssland återkomna undersåtar, syntes
också framgå, att nämnda åtgärder i regel inskränkt sig till understöd genom lån
i den omfattning, som erfordrats för beredande av nödtorftigt uppehälle åt personer,
som icke lyckats erhålla anställning eller utkomst på annat sätt i hemlandet,
ävensom till vissa förmåner beträffande växling av ryskt mynt i begränsad
omfattning, hjälp vid igångsättande av hantverk eller annan verksamhet m. m. I
ansökningen framhölles såsom ett huvudsyfte med de ifrågasatta lånen, att låntagarna
genom desamma skulle sättas i stånd att här i Sverige upptaga verksamhet
inom sina respektive yrken. Härvid ville kommissionen erinra, att detta syfte
syntes välbefogat och relativt lätt att uppnå i de fäll, då fråga vore om hantverk
eller annan yrkesverksamhet, som krävde jämförelsevis ringa kapital. Men beträffande
annan verksamhet såsom grosshandel, fabriksrörelse, byggnadsverksamhet
11
Kung1. Maj:ts Proposition Kr 820.
o. d. ställde sig saken annorlunda. För personer, som både sina huvudsakliga
ekonomiska intressen i egendom och affärsföretag i Ryssland, och vilka måste
antagas komma att för bevakande av dessa intressen återvända till Ryssland, så
snart förhållandena sådant medgåve, syntes det i regel knappast kunna vara av
intresse att under väntetiden nedlägga ett avsevärt kapital i startandet i Sverige
av en affärsrörelse, liknande den i Ryssland bedrivna. Att svenska staten skulle
för dylika ändamål utlämna lån till avsevärda belopp utan betryggande säkerhet,
vore därför enligt kommissionens mening icke tillrådligt.
Vad beträffar frågan huruvida den av staten genom kommittén för
understöd åt rysslandssvenskar hedrivna verksamheten bör fortsättas, yttrar
kommissionen:
Kommissionen funne uppenbart, att denna understödsverksamhet fortfarande
borde uppehållas. Därjämte syntes det kommissionen önskvärt, att sådana rysslandssvenskar,
som i Ryssland hade egendom av det värde, att densamma kunde
antagas innebära eu någorlunda tillfredsställande grundval för kredit, bereddes
möjlighet att, utöver vad som erfordrades för skyddande mot omedelbar nöd, av
staten erhålla lån i något större omfattning i fall, då särskilt behov därav förelåge,
såsom till skälig förbättring av levnadsvillkoren, särskilt för äldre och icke
arbetsföra personer, samt till hjälp vid igångsättande av hantverk eller annan
mindre kapitalkrävande verksamhet.
Beträffande de belopp, som erfordras för de av kommissionen förordade
lånen och den fortsatta understödsverksamheten, yttrar kommissionen:
Att
på förhand beräkna det belopp, som för en dylik låneverksamhet kunde
antagas vara erforderligt, vore givetvis förenat med stora svårigheter. De anmälningar
till kommissionen av anspråk på ersättning för i Ryssland kvarlämnad
egendom, som ingått, hade uppgått till ett antal av 526, därav 162 ingivits från
bolag och firmor och 364 från privatpersoner. Av de privatpersoner, som ingivit
anmälningar, syntes inemot 200 utgöras av rysslandssvenskar i egentlig
mening, om man därmed avsåge sådana svenska undersåtar, som redan vid krigsutbrottet
vistades i Ryssland och därstädes utövade stadigvarande verksamhet,
och sålunda undantoge sådana personer, som mer eller mindre tillfälligt, uppehållit
sig i Ryssland i och för affärer under krigsåren. Av nämnda inemot 200
rysslandssvenskar hade ett avsevärt antal numera erhållit anställning eller annan
verksamhet i Sverige av sådan art, att de icke kunde antagas vara i behov av
understöd genom lån. Ifråga om andra vore den anmälda egendomen i Ryssland
av alltför ringa värde, för att lämpligen kunna läggas till grund för kreditgivning.
Det antal av ifrågavarande kategori av rysslandssvenskar, som med tagen hänsyn
till angivna synpunkter kunde beräknas ifrågakomma till erhållande av lån, uppskattades
av kommissionen till 125 ä 150. Därest utlåningen komme att handhavas
efter här ovan antydda grunder, skulle efter kommissionens uppfattning
f. n. ett anslag av en miljon kronor kunna antagas bliva tillräckligt så väl för
tillfredsställande av de egendomsägande rysslandssvenskamas skäliga låneanspråk.
som för fortsättande av den pågående understödsverksamheten till nödlidande
utlandssvenskar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 - Kungl. Maj.is Proposition Nr 320.
\ idkommande organen för handhävande av den ifrågasatta utläningsverksamheten,
yttrar kommissionen:
Att. såsom i ansökningen ifrågasatts, till kommissionen överlämna nppdraget
att omhänderhava utlåningsverksamheten, vore efter kommissionens uppfattning
icke att tillråda. Kommissionens uppgift vore ett utredningsuppdrag och dess
sammansättning lämpad härefter. Utlåningens handhavande syntes kunna lämpligast
uppdragas åt den redan fungerande »Statens kommitté för understöd åt
rysslandssvenskar», vilken omhänderhade understödsverksamheten till rysslandssvenskarna.
Det vore nämligen efter kommissionens uppfattning ur alla synpunkter
ändamålsenligast, att den nu ifrågasatta utvidgade utlåningsverksamoch
understödsverksamheten — som jämväl skedde i form av försträckning
förenades^ i en hand, enär ifrågavarande båda uppgifter icke läte sig skarpt
avgränsas från varandra, och förutsatte väsentligen samma sakkunskap samt tilllampande
av enhetliga grundprinciper. Därest det emellertid skulle anses lämpligare
att anförtro utlåningsverksamhetens handhavande åt en särskild kommitté,
bolde denna efter kommissionens mening'' icke bestå av mer än tre medlemmar vilka
borde utses av Kungl. Maj:t. I fråga om det i ansökningen framställda anspråket,
att rysslandssvenskarna skulle bliva representerade i den kommitté, som komme
att omhänderhava låneverksamheten, ville kommissionen som sin åsikt framhålla,
att rysslandssvenskarna givetvis måste beredas tillfälle att göra sina synpunkter
gällande vid länens fördelning, men att detta syntes lämpligast böra ske på det
satt att inkommande låneansökningar hänskötes till yttrande av en utav rysslandssvenskarna
tillsatt förtroendenämnd.
V ad slutligen angår villkoren för utlämnande av de ifrågasatta länen.
yttrar kommissionen:
Da lånen borde kunna återfordras, så snart låntagaren helt eller till väsentlig
del åter kommit i besittning av sin egendom i Kyssland eller bekommit ersättning
för densamma eller eljest kommit i den ekonomiska ställning, att han ej
längre voie i behov av lånet, syntes lanen böra ställas på vass kortare tids uppsägning,
exempelvis tre månader. Käntefoten borde fastställas efter den ränta,
faten i allmänhet själv tjuge betala för å senaste tiden upptagna lån. I de falk
uå låntagarens egendom i Kyssland inskränkte sig till bohag och annan personlig
lösegendom, syntes någon pantförskrivning till säkerhet för lånet i regel icke
böra fordras, enär det ej gärna kunde ifrågakomma, att staten skulle ur dylik
egendom tillgodogöra sig sin fordran. I övriga fall borde däremot pantförskrivnmg
eller egendomsöverlåtelse ske. Därest låntagaren hade ryska värdehandlingar
i sm besittning, borde dessa överlämnas såsom liandjiant. Ifråga om fast egendom
syntes låneförbindelsen höra förses med skriftlig förklaring, att fastigheten
pantförskreves till säkerhet för förbindelsens fullgörande, och att låntagaren förså
snart han åter kommit i besittning av fastigheten, tillhandajialla
fordringsägaren de handlingar, som erfordrades för panträttens inskrivning
1 i rysk lag med förmånsrätt näst efter å densamma vid lånets
erhållande vilande gravationer. Fordringar hos ryska staten eller ryska undersåtar
oely firmor borde överlåtas på svenska staten i en omfattning, som motsvarade
lånebeloppet jämte upplöpande räntor. På enahanda sätt förfores med
Kimgl. Maj ds Proposition Nr 320. 13
till kommissionen anmälda skadeståndskrav mot ryska staten, vilkas överlåtande
syntes vara den säkerhet, som oftast knnde väntas ifrågakomma. Beträffande
annan egendom syntes man få inskränka sig till att fordra en å låneförbindelsen
tecknad förklaring av låntagaren, att egendomen pantförskreves till säkerhet för
förbindelsens fullgörande, ehuru en dylik förklaring i och för sig icke medförde
någon giltig pantsättning.
De från Ryssland hemkomna svenskarna tillhöra många olika kategorier.
De, som ovannämnda kommitté fått taga hand om, utgöras förnämligast
av ålderstigna och sjuka personer samt änkor med barn.
Därjämte finnas dels hantverkare och arbetare, tillhörande olika yrkeskategorier,
vilka givetvis haft svårt att i Sverige omedelbart erhålla
anställning, dels ock sådana, som tidigare haft en god ekonomisk ställning
i Ryssland, men måst lämna landet och därvid varit tvungna att
kvarlämna nästan allt vad de ägde.
Ett icke ringa antal av flyktingarna leva under stora umbäranden.
De hava synnerligen svårt att under den rådande bostadsbristen erhålla
bostäder. Många hava ej bär några som helst anförvanter utan
äro fullständigt ensamstående. Åtskilliga tala icke svenska språket och
ha därför svårt att finna någou anställning. Tydligt är också, att den
nuvarande depressionen liar i synnerligt hög grad försvårat deras existensmöjligheter.
Det synes vara uppenbart, att svenska staten bör lämna dessa sina
medborgare eu hjälpande hand, niir omständigheter, över vilka de icke
kunnat råda, fört dem tillbaka till moderlandet. Av betydelse är ock
med hänsyn till Sveriges framtida handelsförbindelser med Ryssland, att
de av flyktingarna, som kunna väntas därvid medverka, hållas under
armarna, på det att de efter inträdandet av lugnare förhållanden i Ryssland
skola äga möjlighet att på nytt upptaga sin verksamhet därstädes.
I detta sammanhang torde höra erinras om att andra länder kraftigt
bisprungit sina rysslandsflyktingar; särskilt hava Frankrike, Holland och
Schweiz gjort avsevärt för sina hemvändande landsmän.
I fråga om de åtgärder, som nu böra och kunna vidtagas, må
till en början framhållas, att de svenskar, som ännu kunna hit förväntas
från Ryssland, böra omhändertagas och erhålla en första hjälp. Deras
antal torde kanske uppgå till 100 å 150.
Vad därefter angår de personer, som redan vistas här i landet, synes
det, principiellt sett, vara riktigast, att man i möjligaste mån behandlar
dessa på samma sätt som landets övriga medborgare. Sålunda böra de
arbetsföra flyktingarna, som icke kunnat erhålla något arbete här i
landet, erhålla hjälp i samma form som tillkommer övriga arbetslösa i
Departements
chefen.
14
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 320.
riket. I detta fall kommer emellertid hela kostnaden att falla på staten,
enär inan ej kan framställa något krav på kommunerna att lämna bidrag
till hjälpverksamheten. Vidare är det åtskilliga personer, som befinna
sig i den belägenheten, att de erhålla den bästa hjälpen genom
att intagas på sjukhus, ålderdomshem eller andra vårdinrättningar. Om
kommunerna måste omhändertaga dessa rysslandssvenskar, har staten
att i sista hand i vanlig ordning bekosta deras underhåll och vård.
Bland de hittills understödda är det emellertid ett antal, som böra
erhålla understöd i annan form än genom fattigvården, t. ex. änkor
med barn, åldringar, som sett bättre dagar, men nu äro alldeles blottställda
o. s. v. Det torde därför vara nödvändigt, att den understödsverksamhet,
som hittills förekommit, får fortgå ännu någon tid, men
givetvis bör densamma såvitt möjligt begränsas, och framförallt måste
förhindras att sådana, som kunna försörja sig eller erhålla bidrag av
anförvanter, åtnjuta statens hjälp.
Vidkommande den kategori av rysslandssvenskar med större eller
mindre tillgångar i Ryssland, vilka kunna antagas bjuda någorlunda
god säkerhet lör lån, anser jag, i likhet med den ryska utredningskommissionen,
att dessa personer böra, på i huvudsak de villkor, som
kommissionen föreslagit, kunna utöver vad som oundgängligen erfordras
för deras uppehälle av staten erhålla lån, då särskilt behov därav föreligger,
såsom till förbättring av levnadsvillkoren, särskilt för äldre
och icke arbetsföra personer, samt till hjälp vid igångsättande av hantverk
eller annan mindre kapitalkrävande verksamhet.
Vad beträffar organisationen av den nu skisserade hjälpverksamheten,
synas det mig lämpligt, att densamma omhänderhaves av förut
omförmälda, på utrikesdepartementets föredragning tillsatta kommitté,
vars ordförande, kanslirådet G. H. von Koch, är ledamot av statens
arbetslöshetskommission. Härigenom bör vinnas enhetlighet i fråga om
den tillfälliga hjälpverksamhet, som nu måste pågå, varjämte garantier
skapas för att de arbetsföra ^rysslandssvenskarna behandlas på samma
sätt som övriga arbetslösa. Åt kommittén torde också böra överlämnas
att, eventuellt med hjälp av särskilt sakkunniga personer, organisera den
låneverksamhet, varom förut talats. Förslaget att vid denna verkamhet
använda sig av rysslandssvenskarnas personalkännedom torde i så måtto
böra beaktas, att några representanter för härvarande rysslandssvenskar
erhålla tillfälle att yttra sig om låneansökningarna.
Beträffande slutligen det belopp, som bör äskas, är det synnerligen
svårt att kunna beräkna detsamma, då så många ovissa faktorer kunna
spela in och förrycka kalkylen. Att under nuvarande svåra ekonomiska
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 320.
15
tider anvisa ett så stort belopp, som de petitionerande rysslandssvenskarna
begärt, torde icke kunna ifrågakomma. Ehuru det vore synnerligen
önskvärt, att staten trädde emellan med det belopp, som den ryska utredningskommissionen
föreslagit, anser jag mig med hänsyn till de betydliga
krav, som nu rådande arbetslöshet ställer å staten, böra avsevärt
begränsa kommmissionens förslag. Med beräknande att den egentliga
understödsverksamheten erfordrar ett belopp av 100,000 kronor och att
för utlämnande av lån mot säkerhet bör stå till förfogande ett belopp
av 250,000 kronor, tinner jag att för nu angivna ändamål bör av riksdagen
äskas ett belopp av 350,000 kronoi.
T samband härmed anser jag mig böra jämväl upptaga till behandling
frågan om honorerande av vissa penningförsträckningar, som dels
från brittisk myndighets sida dels av affärsföretag och enskilda personer
lämnas åt i Ryssland vistande nödställda svenska undersåtar. De närmare
omständigheterna härvid äro följande.
I juni månad 1919 blevo på sovjetsregeringens befallning svenska
beskickningen och konsulatet i Retrograd samt generalkonsulatet i Moskwa
besatta av väpnade styrkor. T samband därmed arresterades kanslisten
Oskar Lundberg, åt vilken, sedan vår representation i Ryssland upphört,
beskickningens vård anförtrotts, direktören för Petrograddistriktet vid
Kungl. Maj:ts beskicknings avdelning B i likvidation Harald Hall och
övrig beskiekningspersonal. Vidare arresterades en hel del andra svenskar,
av vilka må nämnas ingenjören Alf Bergström, som fått i uppdrag att
öva tillsyn över generalkonsulatet i Moskwa, sedan dess personal hemkallats,
och redaktören Nils Lind. Dessa fördes till koncentrationsläger
i närheten av Moskwa, varifrån de efter hård behandling senare frigåvos.
Efter frigivandet tvungos nämnda personer liksom åtskilliga andra
svenskar att kvarbliva i Moskwa. Möjligheterna att där av eget arbete
förtjäna sitt levebröd voro för dem ytterst små, ibland inga, och nöden
bland landsmännen växte därför med varje dag. Man överenskom då
att vidtaga åtgärder för att i möjligaste grad lindra nöden, och i detta
syfte bildades eu kommitté för hjälp åt nödställda svenskar i Ryssland.
Kommittén, vars uppgift var att upplåna penningar för anskaffandet av
de livsmedel och beklädnadsartiklar, som krävdes för livets uppehållande,
utgjordes av kanslisten Lundberg, direktören Hall samt redaktören Lind.
Kommittén lyckades att intill den 15 september 1920 erhålla dels ett belopp
av 13,778,550 rubel i duma- och sovjetsedlar dels ett belopp av 4,000
finska mark och dels 12,000 riksmark. Av ifrågavarande belopp försträcktes
3,150,000 rubler av engelske pastorn i Moskwa F. W. North.
I Ryssland
lämnade försträckningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.
Departements
chefen.
Samman
fattning.
1(3
och återstoden av firmor eller enskilda personer, av vilka de flesta voro
av svensk nationalitet. Låntagarna hava vid lånens upptagande ställt i
utsikt att svenska staten med hänsyn till det ändamål, penningmedlen
skulle tjäna, och det utomordentliga nödläge, vari vederbörande befunno
sig, skulle i svenskt mynt återbetala försträckningarna.
Understödsverksamhet bedrevs av kommittén i såväl Moskwa som
retrograd, dit Lundberg senare återvände. I detta sammanhang må framhållas,
att en avsevärd del av de sålunda upplånade penningmedlen användes
till att bispringa landsmän, som voro inspärrade i koncentrationsläger,
varest dysenteri härjade. Sedan de i det föregående namngivna
svenskarna lyckats lämna Ryssland, har understödsverksamheten fortsatts,
varvid kommittén bestått av förre fabriksägaren, ingenjören J. Tuneld,
doktor Y. Rossel samt direktören W. Tullander. För den fortsatta
understödsverksamheten överlämnade Lundberg vid sin hemresa den 24
juni 1920 återstoden av de upplånade medlen eller c:a 5,250,000 rubel,
vilket belopp numera förbrukats.
Flera av de från Ryssland hemkomna personer, som lämnat lån av
angivna slag, hava vid ankomsten till Sverige framställt krav på återbetalning
av desamma. Dylikt krav har vidare från Brittiska regeringens
sida anmälts med avseende å de medel, pastor North utlånat.
Med hänsyn till de förhållanden, varunder ifrågavarande försträckningar
tillkommit, synes mig betalningen av desamma vara en ofrånkomlig
hederssak för vårt land. Detta gäller i särskilt hög grad den
försträckning, som lämnats av den engelska pastorn i Moskwa. Av
övriga långivare äro flera bland de nu nödlidande flyktingarna. Och
även för återbetalning till dessa tala uppenbarligen starka skäl. Vad
beträffar de kurser, varefter ifrågavarande försträckningar skola regleras,
torde för rubellånen böra den lägsta kurs, som för dylik valuta rådde i
Stockholm den månad, varunder respektive försträckningar lämnats, kunna
i stort sett bliva normerande. Vidkommande åter försträckningarna av
tyska och finska mark torde höra beräknas eu kurs av 8 kronor respektive
12 kronor för 100 mark. Med tillämpande av nu angivna grunder
skulle sammanlagda beloppet av försträckningarna i svenskt mynt bliva
106,388 kronor 88 öre.
Å tilläggsstat torde böra äskas dels 100,000 kronor för den egentliga
understödsverksamheten åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar
dels 250,000 kronor för utlämnande av lån till dem, dels ock
106,388 kronor 88 öre för gäldande av här ovan omförmälda försträck
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.
ningar eller sålunda tillhopa 456,388 kronor 88 öre. Då ifrågavarande
belopp lärer vara snarare för lågt än för högt beräknat, torde detsamma
böra avrundas till 460,000 kronor. _ . .. ,
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att för utövande av hjälpverksamhet bland förut i
Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget
kommit i nödläge, å tilläggsstat för år 1921 anvisa
ett reservationsanslag av 460,000 kronor, att utgå
under de villkor, Kungl. Maj:t bestämmer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att proposition a\
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Herman Hultkrantz.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 273 höft. (Nr 320.)
730 21 3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1921:106 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka gen s. 10 i texten