Sök i Ratio Lex

Angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge

1921-03-18 · 17 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:320, Angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.

]

Nr 320.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande

av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland

bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget

kommit i nödläge; given Stockholms slott den 18 mars

1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Magts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wkangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anförde

chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist:

I en till Kungl. Magt ingiven skrift hava f. d. generalkonsuln

K. W. Hagelin och professorn W. Harteveld med flera, tillhopa 124,

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 273 höft. (Nr 320.) 730 21 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts Proposition Nr S20.

Kommitténs

för understöd

åt rysslandssvenskar

verksamhet.

förut i Ryssland bosatta personer, enligt uppgift svenska undersåtar,

gjort framställning om bistånd från statens sida i deras till följd av de

politiska förhållandena i Ryssland iråkade ekonomiska trångmål.

Innan jag närmare ingår å ifrågavarande framställning, anser jag

mig böra i korthet redogöra för vad från statens sida tidigare åtgjorts

i angivna avseende.

Med anledning av särskilda framställningar i ämnet föreslog Kungl.

Maj:t i proposition den 19 mars 1920, nr 383, att riksdagen för bestridande

av hjälpverksamhet bland svenska undersåtar, huvudsakligen

bosatta i Ryssland och Tyskland, vilka i anledning av världskriget

kommit i nödläge, måtte å tilläggsstat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst, 300,000 kronor att fördelas på sätt, av Kungl. Maj:t

komme att beslutas. Sedan riksdagen enligt skrivelse nr 164 bifallit

Kungl. Maj:ts framställning, uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att

handlägga alla frågor rörande bistånd till svenska undersåtar, bosatta i

Ryssland eller vilka varit därstädes bosatta men till följd av de politiska

förhållandena nödgats övergiva hem samt egendom och råkat i

brydsam ekonomisk belägenhet. Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att

ministern för utrikes ärendena skulle — efter av nämnda kommitté verkställd

utredning angående behovet i varje särskilt fall — äga fatta beslut

om lämnandet av erforderligt bistånd mot framtida återbetalningsskyldighet

för vederbörande, varvid syftet vore att skydda den understödsbegärande

mot oförvållad nöd.

Enligt vad jag inhämtat inriktade kommittén till eu början sin

verksamhet på att omedelbart omhändertaga flyktingarna och meddela

dem den första hjälpen. Under tiden 8 juli—31 december 1920 hava

197 personer hemkommit och intill början av mars 1921 ytterligare 26

personer. Av ifrågavarande flyktingar har det stora flertalet omedelbart

vid ankomsten till Stockholm måst inkvarteras i kasern, asyl eller

dylikt, medan ett mindretal måst transporteras till sjukhus och fattigvårdsanstalter.

I detta sammanhang bör omnämnas, att kostnaderna för

flyktingarnas vistelse i Finland vid karantänsanstalt och deras hittransport

måst bestridas av ifrågavarande anslag. Vidare har genom kommitténs

åtgöranden hjälp med beklädnadsartiklar, penningar m. m. lämnats

sammanlagt 275 flyktingar, varav en del utgjorts av personer, som

före kommitténs tillkomst hitkommit, och en del av sådana, som av olika

skäl stannat i Finland, där de genom svenska beskickningen på kommitténs

föranstaltande erhållit hjälp i trängande fall. Rysslandssvenskarna befunno

sig i allmänhet vid sin ankomst i ett mycket utblottat tillstånd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts Proposition Nr 320. 3

I regel voro de i avsaknad av t. o. nn de nödvändigaste klädespersedlar

på grund av ryska myndigheters åtgärder. Det var därför nödvändigt

att skaffa dem det mest behövliga i detta avseende. Åtskilliga

voro genom undernäring och lidanden av olika slag i hög

grad i behov av vila och vård. För de arbetsföra hava anskaffats arbete

i den mån så varit möjligt, varjämte tillfälliga bostäder anvisats

särskilt familjer med barn. Då behovet av hjälp varit av mycket olika

slag, har det varit nödvändigt att anställa en person, som undersökte

förhållandena i varje fall, biträdde med anskaffande av bostad och arbete

samt i övrigt vidtog alla behöfliga åtgärder. Genom ifrågavarande

hjälpverksamhet har antalet understödda personer gradvis kunnat förminskas.

Ännu återstår emellertid ett sjuttiotal personer, som erhålla

periodiskt understöd av kommittén och av vilka de allra flesta finge

söka hjälp hos fattigvården, i fall statens understödsverksamhet upphör.

Dessutom har tillfälligt understöd under sista tiden lämnats 68 personer,

av vilka en icke ringa del skulle kunna försörja sig själva, om de erhölle

arbete.

Av de omkring 175,000 kronor, som ställts till kommitténs förfogande

— återstoden av förslagsanslaget har tagits i anspråk för understöd

åt i Tyskland bosatta svenskar m. m. — återstå omkring 18,000

kronor. Dessa medel syntes — meddelar kommittén — kunna räcka

åtminstone under nästinstundande april månad.

Huruvida under den närmaste tiden något större antal Rysslandssvenskar

äro att hitvänta, kan ej med säkerhet avgöras. Det beräknas,

att omkring 125 svenskar alltjämt vistas i Ryssland, och åtskilligt tyder

på, att de vid första tillfälle, som erbjudes, skola söka sig till Sverige.

I detta sammanhang torde det vara på sin plats att lämna en kortfattad

redogörelse över vad i förevarande avseende åtgjorts i utlandet.

Danmark.

Staten har bekostat flyktingarnas hemresa och anslagit 150,000

kronor till en s. k. hjälpfond, vartill även enskilda personer och företag

lämnat bidrag med betydliga belopp. Av fondens medel kunna rysslandsdanskar

erhålla räntefria lån å intill 1,000 kronor för person, att

återbetalas, när låntagaren blir i stånd därtill.

Kngland.

Flyktingarna hava hemförskaffats på engelska statens bekostnad

Vid sin hemkomst hava de omhändertagits av välgörenhetsföreningar,

s. 4 Kontrollera mot PDF

Rysslands
svenskarnas
framställning.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.

som inlogerat flyktingarna i vissa av de utrymda interneringslägren.

Omkostnaderna för flyktingarnas vistelse bestridas av på enskild väg

anskaffade medel.

Frankrike.

Flyktingarnas hemresa har bekostats av staten. Staten bestrider

jämväl för de flyktingar, som äro behövande, kostnaderna för deras

uppehälle. Flyktingarna få såsom lån till sig utbetalda francs mot rubler

efter viss kurs, dock högst till ett belopp av 4,000 francs för individ; och

har staten för sistnämnda ändamål anvisat sammanlagt 9 miljoner francs.

Holland.

Kostnaderna för ftyktingarnas hemfärd hava bestritts av staten. Vid

sin hemkomst erhöll en var av flyktingarna 200 floriner, varjämte de,

som så önskade, inlogerades på statens bekostnad. Vidare äga flyktingarna

att enligt viss kurs tillbyta sig floriner mot rubler, dock högst

4,000 floriner för individ. Ett tiotal familjer och enskilda personer, som

ej kunnat erhålla arbete och som saknade medel för sitt uppehälle, hava

erhållit 250 floriner för individ (barnen dock endast 150 floriner) för

inköp av kläder samt från den 1 oktober 1920 ett månatligt provisoriskt

understöd av 100 floriner (barnen 75 floriner).

Schweiz.

Staten har bekostat flyktingarnas hemfärd och försett dem med

kläder. Fn var rysslandsschweizare fick tillväxla sig schweiziskt mynt

mot ryskt efter en förmånlig kurs; och hava statens utgifter i ifrågavarande

avseenden belöpt sig till sammanlagt omkring 3,000,000 francs.

Rysslandsschweizare kunna erhålla lån hos en under regeringens auspicier

år 1918 grundad förening. Lånen lämnas mot säkerhet av rubelsedlar, värdehandlingar

och värdeföremål, i Ryssland befintlig egendom och fordringsanspråk

mot ryska staten. För denna låneverksamhet har staten ställt

till föreningens förfogande 3,000,000 francs. Arbetsdugliga flyktingar,

som sakna tillgångar i Ryssland, få arbetslöshetsunderstöd på samma

sätt som övriga schweizare. Arbetsodugliga flyktingar, som icke hava

egendom, lämplig att pantsätta, få understöd av staten.

Vad nu rysslandssvenskarnas föreliggande framställning beträffar,

framhålla de till en början, att de flesta arbetat sig fram till en god

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.

o

ekonomisk ställning i Ryssland, varest de haft sina tillhörigheter och

besparingar placerade, samt att de genom revolutionen i oktober månad

1917, då bolschevikpartiet kom till makten, förlorat — praktiskt taget —

all sin egendom. Härefter yttra de följande:

De svenska diplomatiska myndigheterna i Ryssland förklarade, efter det

bolschevikerna kommit till makten, på ett sammanträde, till vilket den svenska

kolonien kallats, att de ansågo situationen vara »mycket hotande», i anledning

varav de uppmanade svenskarna att oförtövat lämna Ryssland, ty — enligt vad

nämnda myndigheter meddelade — vore de icke längre i stånd att giva skydd

åt liv och ännu mycket mindre åt egendom. På denna uppmaning, som för

många av sökandena kommit helt oväntat, hade sökandena jämte sina familjer

nödgats lämna landet.

Bolschevikmyndigheterna förbjödo enskilda personer att förfoga över sina

egna tillhörigheter. De svenska myndigheterna kunde icke förhjälpa sökandena

till att återvinna sin förlorade äganderätt.

Genom dekret av bolschevikmyndigheterna var det vidare förbjudet att

sälja sökandena tillhörig egendom; och även om den kunnat säljas, hade detta

icke gagnat sökandena, då det var förbjudet att medtaga penningar eller värdehandlingar

ut ur Ryssland. Ej heller var det sökandena tillåtet att på annat

sätt säkerställa sin egendom såsom genom försäkring eller genom placering i

tillförlitliga personers händer, ty det var förbjudet att verkställa förflyttningar

av lösören.

Sökandenas egendom vore nu antingen konfiskerad av sovjetmyndigheterna

eller ock hade den plundrats av enskilda personer, direkt eller indirekt med begivande

av sovjetmyndigheterna. Sökandena hade i allt fall blivit helt och fullt

skilda från det, de ägt. Någon gottgörelse av ryska myndigheter eller enskilda

personer hade de icke bekommit.

De svenska statsmyndigheterna hade icke vidtagit för sökandena kända åtgärder,

genom vilka de garanterades återbekomma sin egendom i Ryssland eller

tillerkännas gottgörelse för det, de förlorat. I detta sammanhang ville sökandena

påpeka, att regeringen icke helt saknat möjligheter att erhålla medgivanden

från de ryska myndigheterna. Det vore nämligen officiellt bekantgjort, att

svenska regeringen våren 1920 träffat överenskommelse med sovjetregeringens

representant, Krasin, att ej beslagtaga det guld, som från Ryssland skulle deponeras

i eller passera genom Sverige, mot det att sovjetregeringen garanterade

att svenska statens egendom skulle återställas. Men de utplundrade svenska

undersåtarna tillförsäkrades icke sin rätt vid detta tillfälle. Emellertid hade genom

detta avtal de ryska myndigheterna i princip erkänt sin ersättningsskyldighet

för egendom, från vilken ägaren blivit skild. I sin egenskap av svenska medborgare

stode sökandena i en ställning lik svenska statens, och deras rätt syntes

dem vara lika oomtvistlig som statens.

Riksdagen 1920 hade på regeringens hemställan ställt ett belopp av 300,000

kronor till de nödlidande svenskarnas förfogande. Detta hade självfallet icke

räckt till mer än att hålla den värsta nöden borta från de mest utblottade.

Denna summa hade alls icke varit effektiv för att i hemlandet förhjälpa sökandena

att grunda nya existensmöjligheter. En ständigt återkommande nödhjälp skulle

med tiden bliva mer dyrbar än om svenska staten bisprunge sökandena på ett

sådant sätt, att de bleve i stånd att börja en verksamhet motsvarande den, de

bedrivit i Ryssland.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.

Rysslands
evenskarnas
hemställan.

Statens

kommitté för

understöd åt

rysslands»Yenskar

den M/s 1921.

Till ryska utredningskommissionen hade hittills från enskilda svenskar ingått

anmälan på fordringar av 186 miljoner kronor. Genom statsmakternas försorg

måste förr eller senare egendomen (eller däremot svarande värden, utökat

med ännu icke anmälda krav) åter tillfalla de svenska undersåtarna.

I saknad av materiella tillgångar vore det för de flesta av sökandena hart

när omöjligt att fortsätta med den verksamhet, de en gång bedrivit. Det vore

ju också omöjligt för sökandena att själva återvinna det, de förlorat. De vore

helt hänvisade till de svenska myndigheterna, som ensamma kunde förhandla

med de ryska myndigheterna i denna sak.

När sökandena vände sig med en ansökan till Kungl. Maj:t, gjorde de det

i medvetandet av att de hade en rättslig ställning att stödja sig på. De förmenade

ävenledes, att svenska staten med förtroende borde kunna lämna dem sitt

bistånd mot säkerhet av de fordringar, de hade i Kyssland, då ju de svenska

myndigheterna förr eller senare komme att utkräva beloppen av de ryska myndigheterna.

Skulle hjälpen kunna vara för dem effektiv, måste det belopp, som anvisades,

vara jämförelsevis betydande, förslagsvis en summa av omkring 5 miljoner

kronor, med hänsyn till det stora antalet hjälpsökande, som belöpte sig till flera

hundra personer.

Utredningskommissionen, förstärkt med representanter från sökandena, skulle

ganska snart kunna framkomma med ett förslag på personer, som borde vara

delaktiga av hjälpen. Lånebeloppens storlek syntes böra beräknas efter eu viss

procent av de tillgodohavanden, som lämnats i Ryssland.

Under åberopande av vad sålunda anförts liava sökandena hemställt,

att de måtte mot säkerhet av sina tillgodohavanden i Ryssland av statsmedel

erhålla lån å tillhopa fem miljoner kronor för att bliva i stånd att

upptaga verksamhet inom sina respektive yrken.

över ifrågavarande framställning hava yttranden avgivits av statens

kommitté för understöd åt rysslandssvenskar samt av kommissionen för

utredning av svenska tillgodohavanden i Ryssland.

I sitt yttrande upptager kommittén först till behandling de sökandes

ekonomiska ställning i allmänhet och yttrar härutinnan följande:

Då petitionärernas önskan vore att av statsmedel erhålla lån mot säkerhet

av deras fordringar och tillgodohavanden i Ryssland, ansåge kommittén sig höra

erinra, att endast omkring 50 personer av de 124, som undertecknat ifrågavarande

ansökan, syntes äga sådana tillgångar, att dessa kunde anses utgöra säkerhet

för lån. Vidare borde nämnas, att 52 personer bland petitionärerna såsom

medellösa eller ekonomiskt utblottade av kommittén erhållit större eller mindre

understöd till nödtorftigt uppehälle. Emellertid kunde å andra sidan framhållas,

att, då petitionärernas ansökan synbarligen tillkommit utan någon längre tids

förberedelse, sannolikheten talade för, att såväl i Stockholm som ännu mer i

landsorten funnes ett ej obetydligt antal rysslandssvenskar, vilka i Ryssland

syntes äga sådana tillgångar, som i ansökan avsåges.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Proposition Nr 3-20.

Enligt förenämnda ansökan, sådan den nu förelåge, vore majoriteten av petitionärerna

icke i det läge, att de kunde komma i åtnjutande av iån mot säkerhet

av tillgodohavanden i Ryssland, utan gällde deras framställning i själva verket

endast att erhålla lån för bestridande av kostnaderna för uppehälle och beredande

av möjlighet till verksamhet, vadan deras intressen icke kunde beaktas enbart

på grund av ordalydelsen i föreliggande ansökan. Då emellertid kommitténs

uppgift vore att just tillgodose deras intressen och fördela av riksdagen anvisade

medel för understöd åt de rysslandssvenskar, som genom kriget och dess efterverkningar

råkat i nödläge, och då kommittén ginge ut ifrån, att i samband med

handläggning av förenämnda ansökan rysslandssvenskarnas läge i sin helhet

komme att undersökas och behandlas, så förpliktade detta kommittén att särskilt

framhålla nödvändigheten av, att dessa mindre bemedlade och delvis nödställda

rysslandssvenskar, som icke ägde tillgångar vare sig i Sverige eller Ryssland,

även fortfarande eu tid framåt måtte komma i åtnjutande av understöd och att

deras behov av bidrag för uppehälle och kostnader, förenade med deras bemödanden

att bereda sig verksamhet, därvid måtte komma att beaktas och avvägas

med fästat avseende på att dessa mindre bemedlade, såväl bland petitionärerna

som bland ryss! andssvenskarna i allmänhet, vore rätt talrika.

Härefter övergår kommittén till behandling av frågan om storleken

av det belopp, som bör beräknas för understödsverksamhetens bedrivande

under tiden april 1921—april 1922, och erinrar därvid till en början, att

kommittén i en särskild framställning av den 4 februari 1921 i nämnt

avseende yttrat, att det ej vore möjligt att beräkna det behov av understöd,

som kunde föreligga, men att kommittén hölle före, att ett belopp

av omkring 100,000 kronor syntes kunna räcka. I ifrågavarande avseende

yttrar nu kommittén vidare:

Då det emellertid ännu syntes finnas omkring 125 svenskar i Ryssland, och

då situationen där, om man finge sätta någon tilltro till flera samstämmiga rykten,

som på senare tid nått vårt land, vore om möjligt ännu olidligare än förut, och

möjligheten av en katastrof icke vore utesluten, vartill komme, att man med den

varma årstidens inträde måste räkna med att ytterligare ett betydande antal

rysslandssvenskar komme att återvända och att dessa rester av svenskar i Ryssland

sannolikt icke behärskade svenska språket, varigenom med den tilltagande

arbetslösheten svårigheten att skaffa dem arbete ytterligare ökades, så läge det

i öppen dag, att det icke vore möjligt att ens med någon grad av sannolikhet

nu beräkna det belopp, som kunde bliva erforderligt för fortsatt understöd åt

rysslandssvenskar. Det vore emellertid icke uteslutet, att det angivna beloppet

— 100,000 kronor — kunde komma att visa sig tillräckligt.

Då det icke vore möjligt att ens närmelsevis angiva det belopp, som kunde

komma att erfordras för understöd åt mindre bemedlade och nödställda rysslandssvenskar,

tilläte sig kommittén föreslå, att, om anslag komme att beviljas

på grund av föreliggande ansökan om lån, anstalter träffades för att av detta anslag

ett belopp reserverades att eventuellt komma till användning för understöd

åt mindre bemedlade och medellösa rysslandssvenskar utöver det belopp av kr.

100,000, som kommittén i sin vördsamma skrivelse av den 4 dennes föreslagit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. May.ts Proposition Nr 320.

Beträffande de ifrågasätta länen yttrar kommittén:

Ehuru kommittén huvudsakligen hade till uppgift att fördela de av 1920

års riksdag anvisade medel för understöd åt till hemlandet från Ryssland återkomna

rysslandssvenskar, vilka genom kriget och dess efterverkningar råkat i

nödläge, så hade dock under utövandet av denna verksamhet någon kännedom

vunnits om hemkomna rysslandssvenskars läge i allmänhet, och på grund härav

tilläte sig kommittén som sin uppfattning uttala, att förenämnda framställning

om lån mot säkerhet av tillgodohavande i Ryssland syntes vara behjärtansvärd

och förtjäna att undersökas och beaktas.

Vad angår villkor och bestämmelser för utlämnande av de ifrågasatta

lånen, yttrar kommittén:

I saknad av uppgift angående det antal rysslandssvenskar, som i Ryssland

ägde tillgångar och tillgodohavanden, vilka ansåges kunna utgöra säkerhet för

de ifrågasatta lånen, och därigenom betagen möjlighet att överskåda den omfattning,

den ifrågasatta lånerörelsen kunde komma att få, vore det kommittén

för närvarande icke möjligt att uppgöra förslag rörande de villkor och övriga

bestämmelser, som borde vara bestämmande för erhållande av lån med det i

framställningen avsedda syftet, utan finge kommittén nu begränsa sig till att angiva

några av de huvudsakliga synpunkter, som enligt dess mening borde vara

vägledande för ett sådant förslag.

Härvid finge i förbigående erinras om, att värdet av den säkerhet, som

vederbörande låntagare komme att lämna, först och främst berodde på, om nationaliseringen

beträffande utlänningar tillhörig egendom i Ryssland komme att

upphävas, så att rysslandssvenskarna inom rimlig tid kunde beräknas återfå sin

egendom, vilken fråga kommittén icke hade anledning att gå in på.

Då svårighet syntes möta för en på vanligt sätt sammansatt kommitté att

bland ett större antal lånesökande fördela ett eventuellt av riksdagen beviljat

anslag, kunde det ifrågasättas, om ej detta besvärliga och grannliga uppdrag

lämpligen borde givas åt en bland rysslandssvenskarna själva bildad förening, i

vars styrelse staten borde vara representerad genom en eller flera personer. Det

vore av påtagliga skäl att förutse, att rysslandssvenskarnas stora intressen i

Ryssland med all sannolikhet under ett antal år framåt komme att oupphörligen

påkalla myndigheternas bistånd, och läge det i öppen dag, att svårighet mötte

för en statens myndighet att förhandla med var och eu av rysslandssvenskarna

enskilt, utan framstode det redan av denna anledning såsom önskvärt, att rysslandssvenskarnas

intressen sammanfördes och erhölle eget organ. Då tillvaratagandet

av deras intressen i Ryssland måste förutses komma att taga flera år i

anspråk och fortgå även sedan handelsförbindelserna mellan de bägge länderna

öppnats, och då det vidare vore att förutse, att flera av de rysslandssvenskar,

som komme att bliva delaktiga av ett eventuellt lån, tack vare detta bleve i tillfälle

att återupptaga sin förra verksamhet och således gagna de för vårt land så

viktiga handelsförbindelserna med Ryssland, så erhölle härigenom framställningen

ifråga ökad motivering. Kommittén hade ansett motiverat att framhålla denna

synpunkt, vilken, att döma av de anstalter, man i Schweiz träffat för tillvaratagande

av rysslandsschweizarnas intressen, i många avseenden likartade med

rysslandssvenskarnas, där beretts ett betydande utrymme, i det att man med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts Proposition Nr 320.

strävan att lindra rysslandsschweizarnas betryckta läge direkt kombinerat frågan

om att få till stånd handelsförbindelser med Ryssland och gynna dem.

Skulle man nu anse, att förslaget om bildande av en rysslandssvenskarnas

förening vore en för stor och tung organisation, så ville kommittén alternativt

föreslå, att rysslandssvenskarna anmodades bland sig utse 3—5 delegerade, vilka

skulle bemyndigas att upprätta förslag till fördelning av lånen. Dessa delegerade

kunde även lämpligen anmodades att föra rysslandssvenskarnas talan i alla

frågor, angående vilka myndigheterna önskade inhämta deras mening.

Vid fördelning av lånen borde hänsyn tagas till förutom förefintligheten av

bevisliga tillgångar och tillgodohavanden i Ryssland framför allt till vederbörande

lånesökandes behov av medel för att sätta honom i stånd att någorlunda

betrygga sin existens för en tid framåt, varvid särskilt avseende borde fästas vid,

att lånesökanden genom lånet sattes i stånd att börja en verksamhet eller vidga

och betrygga en redan påbörjad. Hade lånesökande förut under längre tid haft

sin verksamhet i förmedlandet av varuutbytet mellan Sverige och Ryssland, och

möjlighet yppades för honom att förmedelst ett lån återupptaga denna verksamhet,

borde detta utgöra ett vägande skäl för bifall till hans ansökan. Det syntes

önskvärt, att man i vårt land liksom i Schweiz vid beviljande av lån sökte att

samtidigt så mycket som möjligt befordra våra handelsintressen på Ryssland

och de länder, som uppstått på det förra Rysslands grund.

I instruktionen för lånens fördelning borde fastställas, huru skulle förfaras

i det fall, att lånesökande ägde tillgångar i Sverige eller i hemlandet lyckats erhålla

versamhet, som beredde honom en anspråkslös utkomst. Det syntes kommittén,

att en dylik ansökan i regel ej borde vinna beaktande, men det kunde

dock möjligen ifrågasättas, om ej i dylikt fall lån borde beviljas till äldre personer

eller i eljest särskilt motiverade undantagsfall.

Ehuru kommitténs uppgift vore att fördela anvisade medel till nödställda

rysslandssvenskar för att sätta dem i stånd att övervinna svårigheterna under

den första tiden, hade dock arbetet inriktats på att bereda hjälpsökande arbete,

och hade det lyckats att i avsevärt antal skaffa sysselsättning och stadigvarande

arbete, varjämte några få lån till belopp av några tusen kronor beviljats för att

sätta vederbörande i stånd att börja egen verksamhet. Det syntes kommittén

därför synnerligen önskvärt, att skötsamma hantverkare beviljades lån för inköp

av verktyg och annan utrustning för bedrivande av egen verksamhet.

Enligt kommitténs åsikt borde lånesökande, som efter mångårigt arbete i

Ryssland där småningom lyckats bereda sig en bärgad ställning, äga avgjort

företräde framför personer, som endast kortare tid vistats där. Lånesökande,

som först under kriget börjat verksamhet i Ryssland och där, gynnad av de

tillfälliga chanser, som kriget medförde, lyckats att på kort tid förvärva tillgångar,

borde komma i efterhand. Dylika fall borde särskilt undersökas, och

syntes det motiverat att. om lån i dylika fall beviljades, lånebeloppet sattes

lägre och anspråken på säkerhet skärptes. I allmänhet borde en bestämd skillnad

göras mellan lånesökande, som sedan länge vistats i Ryssland, och sådana,

som först under kriget där börjat verksamhet.

Den ledande principen för beviljande av lån borde vara, att lånesökande

genom detsamma kunde förskaffa sig passande verksamhet. Endast åldringar, sjuka

och eljest till arbete oförmögna personer borde erhålla lån för sin existens.

Äldre personer och familjefäder borde äga företräde. Yngre, ensamstående lånesökande

borde komma i sista rummet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 273 höft. (Nr 320.)

730 2 1 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kyska utredningskommissionen

den Va 1921.

Kung], Maj. ts Proposition Nr 320.

Kommittén tilläte sig föreslå, att från beviljat lån avdroges det belopp,

vederbörande förut erhållit i understöd, utom i de fall, då lånebeloppet endast

oväsentligt översköte det belopp, lånesökande förut erhållit i understöd.

I sitt yttrande ingår kommissionen för utredning av svenska tillgodohavanden

i Ryssland först i prövning av frågan huruvida staten

hör lämna lan åt behövande rysslandssvenskar och yttrar därvid:

Kommissionen tilläte sig först erinra om det yttrande, som av kommissionens

ordförande efter dess hörande avgavs över en framställning av liknande innehåll,

som till Kungi. Maj:t ingavs i januari 1920 (se proposition nr 383 till 1920 års

riksdag sid. 3). I nämnda yttrande framhölles, hurusom staten för eventuella

försträckningar till från Ryssland återkomna svenska undersåtar icke kunde erhålla

någon juridiskt bindande säkerhet i deras i Ryssland befintliga egendom.

Det framhölles, hurusom härav bleve en följd, att staten för de lån, som komme

att utlämnas till s. k. rysslandssvenskar, icke kunde beräkna någon säkerhet i

deras egendom i Ryssland, utan måste grunda utsikten till återbetalning på den

allmänna förmögenhetsställning, som låntagarna med hänsyn till sina till kommissionen

ingivna anmälningar om innehav av egendom i Ryssland kunde antagas

äga. Nämnda anmälningar vore emellertid i flera avseenden otillräckliga

att lämna tillförlitlig ledning för bedömande av de lånesökandes ekonomiska

ställning, i det de icke innehölle upplysning vare sig om skuldgravationer å

fast eller lös egendom eller om vederbörandes skulder i övrigt och i regel ej

heller vore verificerade genom äganderättshandlingar eller annan bevisning om

äganderättens befintlighet. På grund av angivna förhållanden uttalades den uppfattning,

att det knappast läte sig göra att bestämma de ifrågasatta försträckningarnas

storlek i förhållande till den anmälda egendomens värde, och förordades

i stället, att försträckningarna skulle betraktas såsom ett slags understöd

mot återbetalningsskyldighet, och att huvudgrunden för bestämmandet av de olika

lånebeloppen borde bliva vederbörandes uppskattade behov av understöd, ehuru

vid sidan härav kunde och borde tagas hänsyn jämväl till låntagarens antagliga

solvens och förmåga att, sedan ordnade förhållanden inträtt i Ryssland, återbetala

länet.

De sålunda framhållna synpunkterna syntes kommissionen äga enahanda

giltighet ifråga om den nu gjorda framställningen. Av de upplysningar, som

varit för kommissionen tillgängliga, rörande de åtgärder, som i utlandet vidtagits

för bispringande av respektive länders från Ryssland återkomna undersåtar, syntes

också framgå, att nämnda åtgärder i regel inskränkt sig till understöd genom lån

i den omfattning, som erfordrats för beredande av nödtorftigt uppehälle åt personer,

som icke lyckats erhålla anställning eller utkomst på annat sätt i hemlandet,

ävensom till vissa förmåner beträffande växling av ryskt mynt i begränsad

omfattning, hjälp vid igångsättande av hantverk eller annan verksamhet m. m. I

ansökningen framhölles såsom ett huvudsyfte med de ifrågasatta lånen, att låntagarna

genom desamma skulle sättas i stånd att här i Sverige upptaga verksamhet

inom sina respektive yrken. Härvid ville kommissionen erinra, att detta syfte

syntes välbefogat och relativt lätt att uppnå i de fäll, då fråga vore om hantverk

eller annan yrkesverksamhet, som krävde jämförelsevis ringa kapital. Men beträffande

annan verksamhet såsom grosshandel, fabriksrörelse, byggnadsverksamhet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung1. Maj:ts Proposition Kr 820.

o. d. ställde sig saken annorlunda. För personer, som både sina huvudsakliga

ekonomiska intressen i egendom och affärsföretag i Ryssland, och vilka måste

antagas komma att för bevakande av dessa intressen återvända till Ryssland, så

snart förhållandena sådant medgåve, syntes det i regel knappast kunna vara av

intresse att under väntetiden nedlägga ett avsevärt kapital i startandet i Sverige

av en affärsrörelse, liknande den i Ryssland bedrivna. Att svenska staten skulle

för dylika ändamål utlämna lån till avsevärda belopp utan betryggande säkerhet,

vore därför enligt kommissionens mening icke tillrådligt.

Vad beträffar frågan huruvida den av staten genom kommittén för

understöd åt rysslandssvenskar hedrivna verksamheten bör fortsättas, yttrar

kommissionen:

Kommissionen funne uppenbart, att denna understödsverksamhet fortfarande

borde uppehållas. Därjämte syntes det kommissionen önskvärt, att sådana rysslandssvenskar,

som i Ryssland hade egendom av det värde, att densamma kunde

antagas innebära eu någorlunda tillfredsställande grundval för kredit, bereddes

möjlighet att, utöver vad som erfordrades för skyddande mot omedelbar nöd, av

staten erhålla lån i något större omfattning i fall, då särskilt behov därav förelåge,

såsom till skälig förbättring av levnadsvillkoren, särskilt för äldre och icke

arbetsföra personer, samt till hjälp vid igångsättande av hantverk eller annan

mindre kapitalkrävande verksamhet.

Beträffande de belopp, som erfordras för de av kommissionen förordade

lånen och den fortsatta understödsverksamheten, yttrar kommissionen:
Att

på förhand beräkna det belopp, som för en dylik låneverksamhet kunde

antagas vara erforderligt, vore givetvis förenat med stora svårigheter. De anmälningar

till kommissionen av anspråk på ersättning för i Ryssland kvarlämnad

egendom, som ingått, hade uppgått till ett antal av 526, därav 162 ingivits från

bolag och firmor och 364 från privatpersoner. Av de privatpersoner, som ingivit

anmälningar, syntes inemot 200 utgöras av rysslandssvenskar i egentlig

mening, om man därmed avsåge sådana svenska undersåtar, som redan vid krigsutbrottet

vistades i Ryssland och därstädes utövade stadigvarande verksamhet,

och sålunda undantoge sådana personer, som mer eller mindre tillfälligt, uppehållit

sig i Ryssland i och för affärer under krigsåren. Av nämnda inemot 200

rysslandssvenskar hade ett avsevärt antal numera erhållit anställning eller annan

verksamhet i Sverige av sådan art, att de icke kunde antagas vara i behov av

understöd genom lån. Ifråga om andra vore den anmälda egendomen i Ryssland

av alltför ringa värde, för att lämpligen kunna läggas till grund för kreditgivning.

Det antal av ifrågavarande kategori av rysslandssvenskar, som med tagen hänsyn

till angivna synpunkter kunde beräknas ifrågakomma till erhållande av lån, uppskattades

av kommissionen till 125 ä 150. Därest utlåningen komme att handhavas

efter här ovan antydda grunder, skulle efter kommissionens uppfattning

f. n. ett anslag av en miljon kronor kunna antagas bliva tillräckligt så väl för

tillfredsställande av de egendomsägande rysslandssvenskamas skäliga låneanspråk.

som för fortsättande av den pågående understödsverksamheten till nödlidande

utlandssvenskar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 - Kungl. Maj.is Proposition Nr 320.

\ idkommande organen för handhävande av den ifrågasatta utläningsverksamheten,

yttrar kommissionen:

Att. såsom i ansökningen ifrågasatts, till kommissionen överlämna nppdraget

att omhänderhava utlåningsverksamheten, vore efter kommissionens uppfattning

icke att tillråda. Kommissionens uppgift vore ett utredningsuppdrag och dess

sammansättning lämpad härefter. Utlåningens handhavande syntes kunna lämpligast

uppdragas åt den redan fungerande »Statens kommitté för understöd åt

rysslandssvenskar», vilken omhänderhade understödsverksamheten till rysslandssvenskarna.

Det vore nämligen efter kommissionens uppfattning ur alla synpunkter

ändamålsenligast, att den nu ifrågasatta utvidgade utlåningsverksamoch

understödsverksamheten — som jämväl skedde i form av försträckning

förenades^ i en hand, enär ifrågavarande båda uppgifter icke läte sig skarpt

avgränsas från varandra, och förutsatte väsentligen samma sakkunskap samt tilllampande

av enhetliga grundprinciper. Därest det emellertid skulle anses lämpligare

att anförtro utlåningsverksamhetens handhavande åt en särskild kommitté,

bolde denna efter kommissionens mening'' icke bestå av mer än tre medlemmar vilka

borde utses av Kungl. Maj:t. I fråga om det i ansökningen framställda anspråket,

att rysslandssvenskarna skulle bliva representerade i den kommitté, som komme

att omhänderhava låneverksamheten, ville kommissionen som sin åsikt framhålla,

att rysslandssvenskarna givetvis måste beredas tillfälle att göra sina synpunkter

gällande vid länens fördelning, men att detta syntes lämpligast böra ske på det

satt att inkommande låneansökningar hänskötes till yttrande av en utav rysslandssvenskarna

tillsatt förtroendenämnd.

V ad slutligen angår villkoren för utlämnande av de ifrågasatta länen.

yttrar kommissionen:

Da lånen borde kunna återfordras, så snart låntagaren helt eller till väsentlig

del åter kommit i besittning av sin egendom i Kyssland eller bekommit ersättning

för densamma eller eljest kommit i den ekonomiska ställning, att han ej

längre voie i behov av lånet, syntes lanen böra ställas på vass kortare tids uppsägning,

exempelvis tre månader. Käntefoten borde fastställas efter den ränta,

faten i allmänhet själv tjuge betala för å senaste tiden upptagna lån. I de falk

uå låntagarens egendom i Kyssland inskränkte sig till bohag och annan personlig

lösegendom, syntes någon pantförskrivning till säkerhet för lånet i regel icke

böra fordras, enär det ej gärna kunde ifrågakomma, att staten skulle ur dylik

egendom tillgodogöra sig sin fordran. I övriga fall borde däremot pantförskrivnmg

eller egendomsöverlåtelse ske. Därest låntagaren hade ryska värdehandlingar

i sm besittning, borde dessa överlämnas såsom liandjiant. Ifråga om fast egendom

syntes låneförbindelsen höra förses med skriftlig förklaring, att fastigheten

pantförskreves till säkerhet för förbindelsens fullgörande, och att låntagaren förså

snart han åter kommit i besittning av fastigheten, tillhandajialla

fordringsägaren de handlingar, som erfordrades för panträttens inskrivning

1 i rysk lag med förmånsrätt näst efter å densamma vid lånets

erhållande vilande gravationer. Fordringar hos ryska staten eller ryska undersåtar

oely firmor borde överlåtas på svenska staten i en omfattning, som motsvarade

lånebeloppet jämte upplöpande räntor. På enahanda sätt förfores med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj ds Proposition Nr 320. 13

till kommissionen anmälda skadeståndskrav mot ryska staten, vilkas överlåtande

syntes vara den säkerhet, som oftast knnde väntas ifrågakomma. Beträffande

annan egendom syntes man få inskränka sig till att fordra en å låneförbindelsen

tecknad förklaring av låntagaren, att egendomen pantförskreves till säkerhet för

förbindelsens fullgörande, ehuru en dylik förklaring i och för sig icke medförde

någon giltig pantsättning.

De från Ryssland hemkomna svenskarna tillhöra många olika kategorier.

De, som ovannämnda kommitté fått taga hand om, utgöras förnämligast

av ålderstigna och sjuka personer samt änkor med barn.

Därjämte finnas dels hantverkare och arbetare, tillhörande olika yrkeskategorier,

vilka givetvis haft svårt att i Sverige omedelbart erhålla

anställning, dels ock sådana, som tidigare haft en god ekonomisk ställning

i Ryssland, men måst lämna landet och därvid varit tvungna att

kvarlämna nästan allt vad de ägde.

Ett icke ringa antal av flyktingarna leva under stora umbäranden.

De hava synnerligen svårt att under den rådande bostadsbristen erhålla

bostäder. Många hava ej bär några som helst anförvanter utan

äro fullständigt ensamstående. Åtskilliga tala icke svenska språket och

ha därför svårt att finna någou anställning. Tydligt är också, att den

nuvarande depressionen liar i synnerligt hög grad försvårat deras existensmöjligheter.

Det synes vara uppenbart, att svenska staten bör lämna dessa sina

medborgare eu hjälpande hand, niir omständigheter, över vilka de icke

kunnat råda, fört dem tillbaka till moderlandet. Av betydelse är ock

med hänsyn till Sveriges framtida handelsförbindelser med Ryssland, att

de av flyktingarna, som kunna väntas därvid medverka, hållas under

armarna, på det att de efter inträdandet av lugnare förhållanden i Ryssland

skola äga möjlighet att på nytt upptaga sin verksamhet därstädes.

I detta sammanhang torde höra erinras om att andra länder kraftigt

bisprungit sina rysslandsflyktingar; särskilt hava Frankrike, Holland och

Schweiz gjort avsevärt för sina hemvändande landsmän.

I fråga om de åtgärder, som nu böra och kunna vidtagas, må

till en början framhållas, att de svenskar, som ännu kunna hit förväntas

från Ryssland, böra omhändertagas och erhålla en första hjälp. Deras

antal torde kanske uppgå till 100 å 150.

Vad därefter angår de personer, som redan vistas här i landet, synes

det, principiellt sett, vara riktigast, att man i möjligaste mån behandlar

dessa på samma sätt som landets övriga medborgare. Sålunda böra de

arbetsföra flyktingarna, som icke kunnat erhålla något arbete här i

landet, erhålla hjälp i samma form som tillkommer övriga arbetslösa i

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 320.

riket. I detta fall kommer emellertid hela kostnaden att falla på staten,

enär inan ej kan framställa något krav på kommunerna att lämna bidrag

till hjälpverksamheten. Vidare är det åtskilliga personer, som befinna

sig i den belägenheten, att de erhålla den bästa hjälpen genom

att intagas på sjukhus, ålderdomshem eller andra vårdinrättningar. Om

kommunerna måste omhändertaga dessa rysslandssvenskar, har staten

att i sista hand i vanlig ordning bekosta deras underhåll och vård.

Bland de hittills understödda är det emellertid ett antal, som böra

erhålla understöd i annan form än genom fattigvården, t. ex. änkor

med barn, åldringar, som sett bättre dagar, men nu äro alldeles blottställda

o. s. v. Det torde därför vara nödvändigt, att den understödsverksamhet,

som hittills förekommit, får fortgå ännu någon tid, men

givetvis bör densamma såvitt möjligt begränsas, och framförallt måste

förhindras att sådana, som kunna försörja sig eller erhålla bidrag av

anförvanter, åtnjuta statens hjälp.

Vidkommande den kategori av rysslandssvenskar med större eller

mindre tillgångar i Ryssland, vilka kunna antagas bjuda någorlunda

god säkerhet lör lån, anser jag, i likhet med den ryska utredningskommissionen,

att dessa personer böra, på i huvudsak de villkor, som

kommissionen föreslagit, kunna utöver vad som oundgängligen erfordras

för deras uppehälle av staten erhålla lån, då särskilt behov därav föreligger,

såsom till förbättring av levnadsvillkoren, särskilt för äldre

och icke arbetsföra personer, samt till hjälp vid igångsättande av hantverk

eller annan mindre kapitalkrävande verksamhet.

Vad beträffar organisationen av den nu skisserade hjälpverksamheten,

synas det mig lämpligt, att densamma omhänderhaves av förut

omförmälda, på utrikesdepartementets föredragning tillsatta kommitté,

vars ordförande, kanslirådet G. H. von Koch, är ledamot av statens

arbetslöshetskommission. Härigenom bör vinnas enhetlighet i fråga om

den tillfälliga hjälpverksamhet, som nu måste pågå, varjämte garantier

skapas för att de arbetsföra ^rysslandssvenskarna behandlas på samma

sätt som övriga arbetslösa. Åt kommittén torde också böra överlämnas

att, eventuellt med hjälp av särskilt sakkunniga personer, organisera den

låneverksamhet, varom förut talats. Förslaget att vid denna verkamhet

använda sig av rysslandssvenskarnas personalkännedom torde i så måtto

böra beaktas, att några representanter för härvarande rysslandssvenskar

erhålla tillfälle att yttra sig om låneansökningarna.

Beträffande slutligen det belopp, som bör äskas, är det synnerligen

svårt att kunna beräkna detsamma, då så många ovissa faktorer kunna

spela in och förrycka kalkylen. Att under nuvarande svåra ekonomiska

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 320.

15

tider anvisa ett så stort belopp, som de petitionerande rysslandssvenskarna

begärt, torde icke kunna ifrågakomma. Ehuru det vore synnerligen

önskvärt, att staten trädde emellan med det belopp, som den ryska utredningskommissionen

föreslagit, anser jag mig med hänsyn till de betydliga

krav, som nu rådande arbetslöshet ställer å staten, böra avsevärt

begränsa kommmissionens förslag. Med beräknande att den egentliga

understödsverksamheten erfordrar ett belopp av 100,000 kronor och att

för utlämnande av lån mot säkerhet bör stå till förfogande ett belopp

av 250,000 kronor, tinner jag att för nu angivna ändamål bör av riksdagen

äskas ett belopp av 350,000 kronoi.

T samband härmed anser jag mig böra jämväl upptaga till behandling

frågan om honorerande av vissa penningförsträckningar, som dels

från brittisk myndighets sida dels av affärsföretag och enskilda personer

lämnas åt i Ryssland vistande nödställda svenska undersåtar. De närmare

omständigheterna härvid äro följande.

I juni månad 1919 blevo på sovjetsregeringens befallning svenska

beskickningen och konsulatet i Retrograd samt generalkonsulatet i Moskwa

besatta av väpnade styrkor. T samband därmed arresterades kanslisten

Oskar Lundberg, åt vilken, sedan vår representation i Ryssland upphört,

beskickningens vård anförtrotts, direktören för Petrograddistriktet vid

Kungl. Maj:ts beskicknings avdelning B i likvidation Harald Hall och

övrig beskiekningspersonal. Vidare arresterades en hel del andra svenskar,

av vilka må nämnas ingenjören Alf Bergström, som fått i uppdrag att

öva tillsyn över generalkonsulatet i Moskwa, sedan dess personal hemkallats,

och redaktören Nils Lind. Dessa fördes till koncentrationsläger

i närheten av Moskwa, varifrån de efter hård behandling senare frigåvos.

Efter frigivandet tvungos nämnda personer liksom åtskilliga andra

svenskar att kvarbliva i Moskwa. Möjligheterna att där av eget arbete

förtjäna sitt levebröd voro för dem ytterst små, ibland inga, och nöden

bland landsmännen växte därför med varje dag. Man överenskom då

att vidtaga åtgärder för att i möjligaste grad lindra nöden, och i detta

syfte bildades eu kommitté för hjälp åt nödställda svenskar i Ryssland.

Kommittén, vars uppgift var att upplåna penningar för anskaffandet av

de livsmedel och beklädnadsartiklar, som krävdes för livets uppehållande,

utgjordes av kanslisten Lundberg, direktören Hall samt redaktören Lind.

Kommittén lyckades att intill den 15 september 1920 erhålla dels ett belopp

av 13,778,550 rubel i duma- och sovjetsedlar dels ett belopp av 4,000

finska mark och dels 12,000 riksmark. Av ifrågavarande belopp försträcktes

3,150,000 rubler av engelske pastorn i Moskwa F. W. North.

I Ryssland

lämnade försträckningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.

Departements
chefen.

Samman
fattning.

1(3

och återstoden av firmor eller enskilda personer, av vilka de flesta voro

av svensk nationalitet. Låntagarna hava vid lånens upptagande ställt i

utsikt att svenska staten med hänsyn till det ändamål, penningmedlen

skulle tjäna, och det utomordentliga nödläge, vari vederbörande befunno

sig, skulle i svenskt mynt återbetala försträckningarna.

Understödsverksamhet bedrevs av kommittén i såväl Moskwa som

retrograd, dit Lundberg senare återvände. I detta sammanhang må framhållas,

att en avsevärd del av de sålunda upplånade penningmedlen användes

till att bispringa landsmän, som voro inspärrade i koncentrationsläger,

varest dysenteri härjade. Sedan de i det föregående namngivna

svenskarna lyckats lämna Ryssland, har understödsverksamheten fortsatts,

varvid kommittén bestått av förre fabriksägaren, ingenjören J. Tuneld,

doktor Y. Rossel samt direktören W. Tullander. För den fortsatta

understödsverksamheten överlämnade Lundberg vid sin hemresa den 24

juni 1920 återstoden av de upplånade medlen eller c:a 5,250,000 rubel,

vilket belopp numera förbrukats.

Flera av de från Ryssland hemkomna personer, som lämnat lån av

angivna slag, hava vid ankomsten till Sverige framställt krav på återbetalning

av desamma. Dylikt krav har vidare från Brittiska regeringens

sida anmälts med avseende å de medel, pastor North utlånat.

Med hänsyn till de förhållanden, varunder ifrågavarande försträckningar

tillkommit, synes mig betalningen av desamma vara en ofrånkomlig

hederssak för vårt land. Detta gäller i särskilt hög grad den

försträckning, som lämnats av den engelska pastorn i Moskwa. Av

övriga långivare äro flera bland de nu nödlidande flyktingarna. Och

även för återbetalning till dessa tala uppenbarligen starka skäl. Vad

beträffar de kurser, varefter ifrågavarande försträckningar skola regleras,

torde för rubellånen böra den lägsta kurs, som för dylik valuta rådde i

Stockholm den månad, varunder respektive försträckningar lämnats, kunna

i stort sett bliva normerande. Vidkommande åter försträckningarna av

tyska och finska mark torde höra beräknas eu kurs av 8 kronor respektive

12 kronor för 100 mark. Med tillämpande av nu angivna grunder

skulle sammanlagda beloppet av försträckningarna i svenskt mynt bliva

106,388 kronor 88 öre.

Å tilläggsstat torde böra äskas dels 100,000 kronor för den egentliga

understödsverksamheten åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar

dels 250,000 kronor för utlämnande av lån till dem, dels ock

106,388 kronor 88 öre för gäldande av här ovan omförmälda försträck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 320.

ningar eller sålunda tillhopa 456,388 kronor 88 öre. Då ifrågavarande

belopp lärer vara snarare för lågt än för högt beräknat, torde detsamma

böra avrundas till 460,000 kronor. _ . .. ,

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för utövande av hjälpverksamhet bland förut i

Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget

kommit i nödläge, å tilläggsstat för år 1921 anvisa

ett reservationsanslag av 460,000 kronor, att utgå

under de villkor, Kungl. Maj:t bestämmer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten förordna, att proposition a\

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Herman Hultkrantz.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 273 höft. (Nr 320.)

730 21 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1921:106 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka gen s. 10 i texten