Med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 3 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrätlelserna, dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas
1921-03-18 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:331, Med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 3 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrätlelserna, dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas
Dokumentets text
Kung},. Maj:t,s proposition Nr 331.
1
Nr 331.
v \
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelser
angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 3
mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2
i tulltaxeunderrätlelserna, dels ock av § 3 i förordningen den
31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla
upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till
riket införas; given Stockholms slott den 18 mars 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till
1) kungörelse angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2
och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9
juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i
tulltaxeunderrättelserna; samt
Z.Z 2) kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 31
maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning
rörande tull behandlingen av varor, avsedda att till riket införas.
’ c* * *'' ''
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. J. Beskow.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 281 käft. (Nr 331.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.
Förslag
till
kungörelse angående ändrad lydelse dels ar § S mom. 1, 2 och 3, § 9 mom.
1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserua.
Härigenom förordnas, att § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt
§ 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för
inkommande varor ävensom § 2 mom. 2 i de vid förordningen fogade
underrättelser om vad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör skola erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 8.
1. Tullfrihet under viss kortare tid må medgivas för:
a) tullpliktiga varor---återutföras;
b) tullpliktiga föremål, vilka inkomma:
för att förevisas--— införda;
för att användas såsom — — — gods;
för att användas vid — — — cirkusföreställningar; eller
för att avprovas---försäljningsändamål; samt
c) inkommande--— landet.
Tullfrihet enligt detta moment må icke medgivas för längre tid
än ett år, och bör, där tullfrihet medgives för vara, som skall avprovas
och eventuellt återutföras, eller för emballage, tiden begränsas till högst
sex månader.
På vederbörande tullförvaltning ankommer att i enlighet med de
allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utlärdas, medgiva
tullfrihet, S"in nu är sagd, därvid tullförvaltningen äger meddela
de kontrollföreskrifter, vilka befinnas erforderliga för fastställande av
identiteten mellan den införda och den utförda varan; och skall såsom
villkor för tullfriheten gälla, att varuägaren jämte iakttagande, i vad
på honom ankommer, av berörda föreskrifter har att vid varans utbekommande
i tullkassan deponera belöpande tullavgift eller annorledes
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.
ställa av vederbörande tullförvaltning godkänd säkerhet för dess gäldande
i det fall, att återutförseln icke äger rum inom tid, som av tullförvaltningen
bestämts, ävensom i fall att återutförseln icke varder behörigen
styrkt.
2. På prövning av generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium
ankommer, huruvida och under vilka villkor i särskilda fall
tullfrihet under viss tid må medgivas ej mindre för maskiner, redskap,
verktyg och andra föremål, som införas för användning vid järnvägseller
hamnbyggnad, kanaliseringsarbete, elektrisk anläggning för allmänt
behov eller annat allmännyttigt företag och som därefter skola ur riket
återutföras, än även för lokomotiv och järnvägsvagnar, som av järnvägsföivältning
förhyras från utlandet.
3. Om de villkor, under vilka resande, som icke är inom riket
bosatt, må utan tullavgifts erläggande under en tid av högst ett år
förfoga över medförd automobil, avsedd att inom samma tids utgång
återutföras, förordnar Konungen.
§ 9-
1. För varor, som utföras för att i utlandet undergå reparation
eller någon bearbetning, vilken icke väsentligen förändrar deras karaktär,
må återinförsel inom högst ett år efter utförseln medgivas mot tullavgift,
motsvarande 15 procent av det belopp, vartill reparations- eller
b'' arbetningskostnaden uppgått, för så vitt icke varan i följd av bearbetningen
varder hänförlig till tulltaxerubrik med högre tullsats än den
förut tillämpliga, i vilket fall belöpande skillnadstull i stället skall erläggas.
Sådant medgivande och bestämmande av därvid erforderliga
'' kon troll föreskrifter ankommer på tull förvaltningen i den ort, över vilken
varorna återinföras eller äro avsedda att återinföras; dock att tullförvaltningen
därvid har att iakttaga de allmänna anvisningar, som av
generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas.
§ 13.
1. Vid utförsel sjöledes från stapelstad av följande, utav utländskt
råämne inrikes tillverkade varor beviljas efter vederbörande tullförvaltnings
prövning restitutionsvis av tullmedlen:
2. Då jutevävnad, tillverkad i utlandet, användes till emballage
vid utförsel sjöledes till utrikes ort, må, sedan varans utförsel behörigen
styrkts, för varje kilogram av vävnaden restitutionsvis av tullmedlen
efter vederbörande tullförvaltnings prövning beviljas 10 öre under
4
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 331.
iakttagande av de i mom. 1 under punkterna a) och b) upptagna bestämmelser;
skolande dock den försäkran om varans ursprung, som dét
enligt punkten b) åligger tillverkare att vidfoga angivningsinlagan, i
det fall, varom här är fråga, avgivas av tillverkaren av den vara, för
vars emballerande jutevävnaden blivit använd, samt innehålla, att emballaget
utgöres av utländsk jutevävnad, för vilken full införseltull
blivit erlagd, ävensom uppgift om emballagets vikt; vederbörande tullmyndighet
förbehållet att, om anledning därtill förekommer, genom
störtning och provvägning utröna emballagets vikt. Utförseln av varan
skall verificeras på sätt i mom. 1 punkten c) föreskrives; dock att, i
fall då jutevävnaden därvid använts såsom emballage för trämassa, utförseln
må anses behörigen styrkt, då densamma verificeras genom anteckning
å tullpasset för det fartyg, varmed jutevävnaden uppgives hava
utförts, samt vederbörande tullbevakningstjänstemans i inlastningsorten
intyg, att exportvaran blivit under hans tillsyn i fartyget inlastad.
I de sålunda meddelade föreskrifterna må generaltullstyrelsen lämna
de lättnader, som, utan åsidosättande av nödig kontroll, kunna medgivas.
Underrättelser om vad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör.
§ 2.
2. I fråga om varor, vilka inkomma i emballage, bestämmes i
regel nettovikten sålunda, att varan väges brutto utan ompackning eller
annan förändring av det skick, vari den införts, varefter avdrag från
brutto vikten äger rum enligt vad här eller för den ifrågavarande ar->
tikeln särskilt i den vid taxan fogade taratariffen stadgas; dock att med
avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant föranleder, vederbörande
lokala tullmyndighet skall med iakttagande av de allmänna anvisningar,
generaltullstyrelsen i ämnet utfärdar, äga medgiva, att bruttovikten må
utrönas genom provvägning eller på annat sätt, som utan att äventyra
kronans rätt medför lättnader för trafiken.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1922.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 331.
5
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 31 maj 1907
(nr 30) angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning
rörande tnllbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas.
Härigenom förordnas, att § 3 i förordningen den 31 maj 1907
angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tull behandlingen av varor, avsedda att till riket införas, skall erhålla
följande ändrade lydelse:
s T OV. ''-r •!?.:}{> t,\i :.>,1 . •
§ 3.
För erforderlig laboratorienndersökning av varuprov samt för av
särskilt anlitad sakkunnig avgivet utlåtande om varuprovs beskaffenhet
liksom ock för sådant provs behandling i och för framtida förvaring
samt transport till tullplats, där den inkommande varan skall tullbehandlas,
har sökanden att utgiva ersättning, vilken, i vad den avser
Undersökning, som verkställts å tullverkets laboratorium, skall utgå
enligt av Konungen fastställd taxa; och åligger det sökanden att, där
generaltullstyrelsen prövar sådant skäligt, ställa nöjaktig säkerhet för
sagda kostnad eller inbetala lämpligt förskott därå, vid äventyr att
begärd upplysning icke meddelas, innan sådant skett.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1922.
6
Kungl. Maj.ts proposition Nr 331.
Temporär
tullfrihet.
Tullkommi»- sionen.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow anförde härefter:
Vid föredragning i dag av frågorna om godkännande av tullverkets
utgiftsstater för år 1922 samt angående omorganisation av tullverket
och lönereglering för dess personal uttalade jag min avsikt att
senare under dagen särskilt framlägga förslag till en del författningsändringar,
vilka av sagda omorganisation föranleddes. Då jag nu går
att fullgöra detta, ber jag att till en början få återgiva och fullständiga
mm förut lämnade redogörelse för innebörden av och uttalandena i de
olika spörsmål, som påkallat förslagen.
*
Med stöd av § 8 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor må tullfrihet under viss kortare tid
av generaltullstyrelsen medgivas för tullpliktiga föremål, som införas till
riket i ändamål av reparaiion eller komplettering, för att förevisas såsom
^r°iT\i att avProvas °- s- vo ävensom för inkommande tullpliktigt
emballage av spåuadsvara eller halm, avsett att med exportgods åt erutföras,
samt för i enahanda ändamål inkommande tullpliktigt emballage
av sådant slag, som icke tillverkas inom landet. Enligt mom. 2 av
samma paragraf kan i särskilda fall Konungen bevilja temporär tullfrihet
dels för maskiner och dylikt, som avses för användning vid
allmännyttigt företag, dels ock för förhyrda lokomotiv eller järnvägsvagnar.
&
I sitt den 2 november 1918 avgivna förslag till omorganisation
av generaltullstyrelsen samt tullverkets lokalförvaltning har 1914 års
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 331. 7
tullkommission ifrågasatt viss decentralisation av de ärenden, vilkas
handläggning regleras av nyssnämnda § 8 tulltaxeförordningen.
Efter att först hava påpekat, att bestämmelserna i mom. 1 av
sagda paragraf om temporär tullfrihet för tull pliktiga föremål, vilka
inkomme för att förevisas såsom prov, avsnge även av handelsresande
medförda prov, varigenom dessa bestämmelser finge ett mycket vidsträckt
tillämplighetsområde, har kommissionen betonat, att det vid
sådant förhållande vore så mycket angelägnare att avlysa den nuvarande
omständliga och för trafiken besvärande formen för avgöiande av ärenden
angående tullfri disposition av prov, nämligen deras prövning av
generaltullstyrelsen. I anknytning härtill har kommissionen anfört som
följer:
»För eu decentralisation av ärendena talar även det skäl, att vederbörande
ortsmyndigheter böra kunna med större säkerhet bedöma tullfrihetsfrågorna än en
myndighet i huvudstaden, vars prövning skall grundas uteslutande på skrivna papper.
I betraktande härav bör decentralisationen icke få stanna därvid, att ärendenas
prövning uppdrages åt vederbörande tulldirektörer och distriktchefer, utan bör densamma
sträckas ända ned till tullförvaltningarna, vilka för övrigt på grund av vissa
traktatsbestämmelser redan nu självständigt handlägga frågor om tullfrihet för
varuprov, medförda av tyska och franska handelsresande.»
Till ledning vid ifrågavarande prövning kunde enligt kommissionens
åsikt tullförvaltningarna eventuellt erhålla vissa allmänna direktiv
av generaltullstyrelsen.
Beträffande övriga i § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen omnämnda
fall av temporär tullfrihet har tullkommissionen funnit en viss tvekan möjligen
kunna yppa sig, huruvida en motsvarande decentralisation vore
tillrådlig, i det att gränsfall förekomme, vilkas rätta avgöran le erbjöde
en viss svårighet. Emellertid har kommi-sionen på i huvudsak följande
grunder stannat vid att förorda prövningsrättens överflyttande på de lokala
tullförvaltningarna jämväl i nu ifrågavarande fall:
»Man torde — — — knappast kunna påstå, att hithörande frågor äro mera
svårlösta än många inom det tarifftekniska området, vilka nu ankomma på tullförvaltningarna.
Allt flera åtgärder vidtagas ju för övrigt för att sörja för en
förbättrad teoretisk utbildning åt dessas tjänstemän. — Att det ur synpunkten av
enhetlighet i tillämpningen skulle anses betänkligt att decentralisera ifrågavarande
ärenden, torde ej heller med fog kunna göras gällande. I sådana fall. då osäkerhet
yppas, huruvida sökt tullfrihet bör beviljas, får man antaga, att tullförvaltningarna
meddela avslagsbeslut, som sedan överklagas hos styrelsen; men härigenom vinnas
prejudikat, som bliva vägledande för den fortsatta tillämpningen. Vissa allmänna
direktiv torde för övrigt redan från början böra i anslutning till styrelsens äldre
prejudikat utfärdas till efterrättelse för tullförvaltningarna.»
8
Generaltull
styrelsen.
Tuilindring.
Handelskammaren
i Gävle.
Generaltullstyrelsen
år
1915.
Kungl. Mctj.ts proposition Nr 331.
I fortsättningen har tullkom mission en upplyst, att generaltullstylelsen
i vissa ärenden angående tullfrihet enligt förevarande författningsrum
för emballage plägat liänvända sig till kommerskollegium för vinnande
av upplysning, huruvida emballaget vore av sådant slag, som
icke utgjorde föremål för tillverkning inom landet, samt uttalat, att
dylik upplysning framdeles borde av tullförvaltningarna inhämtas direkt
hos vederbörande handelskammare.
Vad angår de i § 8 mom. 2 tulltaxeförordningen avsedda ärenden
om temporär tullfrihet, vilka först sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen
gemensamt avgivit utlåtande däröver pläga avgöras av
Kungl. Maj:t, har tullkommissionen slutligen ansett dessa ärenden icke
påkalla en så vidlyftig apparat utan föreslagit, att prövningen av desamma
i stället måtte ankomma på generaltullstyrelsen efter samråd
med kommerskollegium.
Mot de sålunda föreslagna förändringarna i handläggningen av
ärendena angående temporär tullfrihet har generaltullstyrelsen i utlåtande
den 15 maj 1920 förklarat sig ej hava anledning till erinran. Emellertid
har styrelsen funnit erforderligt, att liandelskamrarna av Kungl. Maj;t
erhålla uttryckligt förständigande att, på därom av tullförvaltningarna
gjord framställning, avgiva yttrande, huruvida emballage av angiven
beskaffenhet vore föremål för inhemsk tillverkning eller icke.
Jämlikt § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen må tuilindring beviljas
av generaltullstyrelsen vid återinförsel av varor, vilka i utlandet undergått
reparation eller någon bearbetning, som icke väsentligen förändrat
deras karaktär.
I eu till Kungl. Maj:t ställd, den 19 maj 1914 dagtecknad skrift
hemställde handelskammaren i Gävle om åtgärder i syfte, att prövningen
av ärenden angående omforma,Ida tuilindring måtte överflyttas från
generaltullstyrelsen till vederbörande tullförvaltningar. Till stöd för
framställningen. åberopades, att ärendena vore av enkel beskaffenhet,
att deras prövning av styrelsen medförde onödigt besvär och dröjsmål,
samt att med hänsyn till ärendenas talrika förekomst en förenkling i
förfaringssättet vore av rätt stor betydelse.
I häröver avgivet yttrande den 13 januari 1915 anförde generaltullstyrelsen
bland annat följande:
9
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 331.
»Under förarbetena till gällande tulltaxeförordning ifrågasattes, att tillämpningen
av bestämmelserna rörande den s. k. passiva förädlingsverksamheten —
vilka bestämmelser erhållit sin plats i § 9 mom. 1 av nämnda förordning - skulle,
såsom handelskammaren i Gävle nu föreslår, ankomma på vederbörande lokala tullmyndigheter
i stället för på generaltullstyrelsen; men, på sätt tulltaxekommitténs
betänkande, sid. 312, utvisar, ansåg kommittén en dylik förändring i den tidigare
tillämpade praxis vara mindre tillrådlig.
Styrelsen håller väl före, att en numera vunnen ytterligare erfarenhet icke
giver särskilt stöd för de betänkligheter, som sålunda gjort sig gällande mot ifrågavarande
ärendens hänskjutande till de lokala tullmyndigheterna. Det kan ej heller
bestridas, att genom styrelsens befrielse från ärendenas handläggning skulle ernås
en viss lättnad i den ändock stora arbetsbörda, som åvilar styrelsens föredragande
för revisionsärenden. I sådant hänseende tillåter styrelsen sig åberopa — — —
tablå, varav inhämtas, att vid pass ett hundratal hithörande ärenden varje månad
passera ostyrelsen.
Å andra sidan torde emellertid de av handelskammaren betonade praktiska
olägenheterna av den nuvarande anordningen icke böra skattas alltför högt. Alla
ärenden rörande tillämpning av § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen bliva nämligen,
utan avbidan på ordinarie föredragningsdag, anmälda hos styrelsen omedelbart efter
det lokalmyndighetens utlåtande i ämnet föreligger; och i regeln inkomma ansökningarna
åtföljda av dylikt utlåtande, vadan särskild remiss ej erfordras. Ärendenas
expeditionssätt är ock i möjligaste mån förenklat, i det att beslut meddelas genom
påstämpling å akten.»
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 mars 1915 överlämnades handelskammarens
ifrågavarande framställning jämte generahullstyrelsens
nyss omnämnda yttrande till 1914 års tullkommission för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag. Med
föranledande härav bär tullkommissionen i sitt den 2 november 1918
avgivna betänkande på de av handelskammaren i Gävle anförda skäl
föreslagit, att alla ärenden angående tillämpning av de i § 9. mom. 1
tulltaxeförordningen meddelade bestämmelserna rörande tullindring måtte
få, ankomma på prövning och avgörande av vederbörande tuhförvaltningar,
dock att vissa allmänna direktiv skulle utfärdas av generaltullstyrelsen.
Detta förslag har generaltullstyrelsen tillstyrkt i sitt den 15 maj
1920 dagteeknade utlåtande över tulikommissionens betänkande rörande
omorganisation av generaltullstyrelsen samt tullverkets lokalförvaltning.
Rätten till restitution av tull respektive av tullverket uppburen
sockerskatt göres för närvarande gällande på följande sätt. Restitutionen
sökes hos generaltullstyrelsen, och ansökningen bör åtföljas av de
handlingar, å vilka sökanden vill åberopa sig. Ansökningen underkastas
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 281 käft. (Nr 331.) 2
Tullkommis
sionen.
Generaltullstyrelsen
år
1920.
Restitntioos
beviljande.
10
''IStllkommis
sio nen.
Kungl. Maj ts proposition Nr 331.
— i många fall efter remiss till vederbörande tullförvaltning — förberedande
granskning å styrelsens revisionsbyrå, varvid resultatet av
granskningen sammanfattas i en av vederbörande revisor avgiven attest.
Revisorn bär tillika att i vederbörliga journaler göra anteckning om
restitutionsansökningen i syfte att förekomma dnbbelrestitution. Härefter
föredrages ärendet av revisionsbyråchefen inför generaltullstyrelsen,
varpå, om ansökningen helt eller delvis bifalles, anordning uttärdas å
det restituerade beloppet, vilken åtgärd ankommer på styrelsens kameralbyrå.
Konceptet till anordningen justeras av både kameralbyråchefen och
revisionsbyråchefen. Den färdiga anordningen expedieras slutligen i vanlig
ordning till den tullförvaltning, som skall utbetala restitutionsbeloppet.
Såsom allmänt omdöme om detta tillvägagångssätt har 1914 års
tullkommission i betänkande den 2 november 1918 uttalat, att detsamma
innefattade en onödigt tung apparat och att det beredde den restitutionsberättigade
dröjsmål, innan han komme till sin rätt. Kommissionen
har även erinrat om att Sveriges allmänna handelsförening den 21
november 1912 hos Kungl. Rlaj:t gjort framställning om ändring av
detta missförhållande. Till undanröjande av olägenheterna har k"mmissionen
efter eu ingående undersökning i ämnet föreslagit den förändring,
att samtliga av generaltullstyrelsen hittills handlagda slag av
ärenden angående restitution av tull respektive sockerskatt skulle i stället
ankomma på vederbörande tullförvaltningars prövning, varigenom styrelsens
arbetsbörda tillika skalle bliva högst väsentligt lättad. Därvid
har kommissionen framlagt följande allmänna synpunkter:
»Såsom oeftergivlig förutsättning för att antydda förändring skall anses
genomförbar måste enligt kommissionens uppfattning gälla, att full trygghet fortfarande
kan beredas för restitutionsfrågornas riktiga behandling, så att varken i
och för sig obehörig utbetalning av restitutionsmedel eller förnyad utbetalning av
redan en gång gottgjorda sådana medel riskeras.
I förra hänseendet har man sökt göra troligt, att tjänstemännen vid tullförvaltningarna
icke skulle äga tillräcklig kompetens att handlägga de stundom
ganska invecklade restitutionsärendena. Häremot kan framhållas, att dessa tjänstemän
— vilkas utbildning alltjämt förbättras — redan hava sig anförtrodda uppgifter
på såväl det kamerala som det tarifftekniska området, vilka måste anses
betydligt mera krävande. För övrigt torde de tjänstemän, som praktiskt handlägga
förtullningen av den inkommande varan och kontrollbehandlingen av den utgående
exportvaran, bliva så insatta i restitutionsärendena, att de byra anses bättre än
andra skickade till att handlägga dessa ärenden även i deras sista skede.
Garanti mot förnyad utbetaln ng av redan gotgjord restitution kan utan
svårighet vinnas därigenom, att anteckningar, motsvai ande dem, som nu göras i de
å revisionsbyrån förvarade originaljournalerna, bliva verkställda i tulltörvaltningarnas
behållna kopiejournaler.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.
Bland invändningar, som eljest framkommit mot en överflyttning från generaltullstyrelsen
till tullförvaltningarna av befogenheten att pröva restitutionsansökningår,
torde endast följande vara av beskaffenhet att förtjäna bemötande. Det har ifrågasatts,
om icke — vid det förhållande, att personalen vid en tullförvaltning ej lämpligen
kunde tilltagas större än som krävdes av de normalt förekommande göromålen
~— det vore fara värt, att åtminstone på mindre platser restitutionsärenden av mera
invecklad art komme att ligga oavgjorda längre tid av brist på arbetskrafter.
Häremot må erinras, att tullförvaltningarna åtminstone i rätt många fall redan nu
hava att genom utlåtandens avgivande bereda ifrågavarande ärenden, innan de avgöras
hos styrelsen, och att för ärendenas slutgiltiga handläggning vid tullförvaltningarna
näppeligen torde krävas längre tid, än som nu åtgår för nämnda beredning.
En konsekvens av restitutionsärendenas omläggning på antydda sätt blir, att
kontrollen över restitutionerna förvandlas från en av revisionsbyråns tjänstemän
utövad, restitutionsåfgärden föregående kontroll till en av kameralbyråns tjänstemän
utövad, sagda åtgärd efterföljande kontroll. Vederbörande tullförvaltning tankes
nämligen skola — under biläggande av erforderliga verifikationer — direkt avföra
restitutionsbeloppet i sina räkenskaper samt för sitt åtgörande härutinnan vara
underkastad kameralrevision. Denna revision kommer emellertid att verkställas
under begagnande av de å revisionsbyrån förvarade journaler jämte verifikationer.
Av förändringen lärer för övrigt följa behov av en viss ökning av kameralbyråns
arbetskrafter, medan revisionsbyråns personal kan i motsvarande mån inskränkas.»
Av de i ämnet hörda lokala tullmyndigheterna har flertalet uttalat
sig. i den riktning, att endast de enklare slagen av ifrågavarande restitutionsärenden
borde överflyttas från styrelsen till tullförvaltuingarna;
meningarna om vilka slag av dessa ärenden, som sålunda borde kvarstanna
hos styrelsen, hava dock varit delade.
I det förut nämnda utlåtandet den 15 ma] 1920 har generaltullstyrelsen
visserligen förklarat sig anse, att en de! av omförmälda restitutionsärenden
kunde och borde överlämnas till tullförvaltningarnas
avgörande; men i fråga om andra har styrelsen av närmare anförda olika
skäl icke funnit det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för
handläggningen ägnat att förverkliga syftemålet att med bibehållande
av nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå ett snabbare avgörande
av ärendena. Beträffande särskilt följande viktigare slag av
ärenden, nämligen angående restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier
enligt § 12 tulltaxeförordningen, för omalen spannmål efter
utförsel av motsvarande kvantitet malen spannmål enligt § 13 mom. 3
tulltaxeförordningen, för utländsk råvara, som i förädlat skick återutföres,
eller s. k. industrirestitution, enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
samt för vissa varor enligt förordningen den 13 december
1912 (nr 335) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
Lokala cuitmyndigkeler
-
GeneraltmU
styrelsen.
12
Kurujl. Maj:ts proposition Nr 331.
utländsk vara, eller s. k. handelsrestitutioo, har styrelsen motiverat sitt
avstyrkande av kommissionens förslag sålunda:
»Kommissionens huvudsakliga skäl för överflyttningen är, att handläggningen
av restitutionsärendena för närvarande skulle draga för långt ut på tiden och därigenom
förorsaka de restitutionsberättigade vissa olägenheter. Dessa skulle genom
det ändrade förfaringssättet undvikas, och därjämte skulle den fördel vinnas, att
styrelsens arbetsbörda bleve högst väsentligt lättad.
Vad först beträffar den tidsbesparing, som överflyttningen är avsedd att medföra,
torde det icke vara avgjort, att detta syfte i verkligheten alltid skulle vinnas.
Kommissionen erkänner själv, att farhågan för ärendenas fördröjning vid deras
behandling hos tullförvaltningarna är en invändning, som förtjänar bemötande.
Men kommissionens bemötande av denna invändning förefaller icke övertygande,
då densamma i sådant avseende endast anför, att tullförvaltningarna åtminstone
i rätt många fall’ redan nu hade att genom utlåtandens avgivande bereda ifrågavarande
ärenden, och att det knappast torde krävas längre tid för ärendenas slutliga
avgöratide än som nu åtginge för nämnda beredning. Oavsett emellertid att
tull förvaltningarna, därest de skulle hava att slutligt avgöra ansökningar, om vilka
nu är fråga, även skulle verkställa vederbörliga anteckningar i journalerna — ett
arbete som vid omfattande restitutionsansökningar är ganska tidskrävande - synes
det uppenbart, att en granskning, som skall ligga till grund för utbetalning på
tullförvaltningens eget ansvar av stundom högst betydande belopp, i verkligheten
kommer att kräva avsevärt mera tid än en förberedande behandling, endast utmynnande
i ett utlåtande, vars riktighet sedermera kommer att granskas. Men
härtill kommer att, såsom kommissionens nyss citerade yttrande innebär, en sådan
förberedande behandling hos tullförvaltningarna långt ifrån alltid äger rum. Särskilt
är detta i regel fallet beträffande restitutionsansökningar enligt § 12 tulltaxetörordningen
samt ansökningar om handelsrestitution. Dessa två slag av restitutionsansökningar
inkomma i allmänhet direkt till generaltullstyrelsen, och remiss äger
rum endast i händelse felaktigheter däri förekomma eller upplysningar eller kompletteringar
erfordras. Och det är att märka, att särskilt restitutionsansökningar
enligt § 12 tulltaxeförordningen ofta äro de, som kräva mest tid och arbete.
Den antydda farhågan torde därför icke för alla fall kunna avvisas såsom obefogad.
Eu särskild omständighet, som synes ägnad att fördröja behandling av restitutionsansökningar
vid de tre på avdelningar arbetande tullförvaltningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, sammanhänger med verkställandet av de anteckningar
i journalerna, vilka äro avsedda att tjäna som garanti mot förnyad utbetalning av
redan gottgjord restitution. I fråga om institutioner enligt § 18 mom. 3 och 5
tulltaxeförordningen samt enligt förordningen den 13 december 1912 (handelsrestitption)
liksom över huvud taget i de flesta andra fall, där restituionsanspråket
stödes på verkställd utförsel, kan nämligen fullt tillfredsställande garanti mot dubbelrestitution
icke vinnas med mindre anteckning göres i såväl inkommande som utgående
journalen. Då enligt kommissionens förslag vid berörda tre tullförvaltningar
inkommande journalen skulle föras å kammarkontoret men utgående journalen ä
tullbevakningsinspektionen, skulle alltså vissa slag av restitutionsansökningar handläggas
å två skilda avdelningar av vederbörande förvaltning — något som tydligen
skulle föranleda särskild tidsutdräkt.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.
Under eu viss övergångstid skulle emellertid, vid bifall till kommissionens
förevarande förslag, ett av kommissionen obeaktat förhållande bliva rådande, på
grund varav tullförvaltningarnas beslutanderätt i fråga om restitutioner skulle medföra
ytterligare^ dröjsmål. Då nämligen vid övergången till det ifrågasatta nya
systemet icke några anteckningar i tullförvaltningarnas kopiejournaler finnas gjorda,
skulle tullförvaltningarna under eu viss tid framåt från övergången räknat, motsvarande
den i varje fall för restitutions åtnjutande stadgade preskriptionstid —
olika för olika slag av restitutioner och utgörande för restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier
enligt § !2 tulltaxeförordningen icke mindre än fem år (eldigt
nådiga förordningen den 19 juni 1916, nr 372) - icke själva kunna avgöra, huruvida
restitution förut sökts, utan vara nödsakade att för varje fall frånvända sig
till revisionsbyrån för erhållande av upplysning härom. Restitutionsansökningarna
skulle alltså under denna övergångstid komma att praktiskt taget behöva behandlas
både hos tullförvaltningarna och å revisionsbyrån; och resultatet härav bleve med
nödvändighet, att den för deras avgörande erforderliga tiden bleve avsevärt längre
än nu är förhållandet. Det låter lätt tänka sig, med vilka känslor trafiken skulle
hälsa en sådan, låt vara övergående, påföljd av eu åtgärd, avsedd att medföra en
förbättring av nuvarande överklagade förhållanden.
Vidkommande härefter kommissionens uttalande, att omläggningen av rcstitutionsärendena
skulle högst avsevärt lätta styrelsens arbetsbörda, må det medgivas,
att då föredragning av ärendena samt uppsättande, justering och expediering av
anordningarna skulle bortfalla, härigenom en icke obetydlig minskning i arbetet
inom styrelsen skulle uppkomma. Men i det närmaste samma minskning i arbetet
torde, även om ifrågavarande ärenden kvarstanna hos styrelsen, kunna vinnas genom
den förenklade behandling av desamma, styrelsen här nedan kommer att föreslå.
Aven med tillämpning av kommissionens förslag skulle emellertid den mest betungande
delen av arbetet, nämligen granskningen, fortfarande verkställas inom styrelsen,
ehuru från revisionsbyrån överflyttad till kameralbyrån. Till kontroll över
att dubbel utbetalning icke ägt rum mäste anteckning göras även i de till styrelsen
ingående originaljournalerna. Det sammanlagda granskningsarbetet vid tullförvaltningarna
och inom styrelsen komme alltså att ej oväsentligt överstiga det nuvarande
granskningsarbetet inom styrelsen. Vidare måste det utan tvivel betraktas
som en olägenhet, att de ingående journalerna med verifikationer, vilka nu användas
ä revisionsbyråns två avdelningar, vid tillämpning av det ifrågasatta systemet komme
att bliva behövliga även för kameralbyrån.
Kommissionen uppställer med rätta såsom oeftergivlig fordran för överflyttningen,
att full trygghet fortfarande må kunna beredas för restitutionsfrågornas
riktiga behandling, så att varken i och för sig obehörig utbetalning av restitutionsmedel
eller förnyad utbetalning av redan en gång gottgjorda sådana medel må
riskeras, samt anför vidare, att det i förra hänseendet andragits såsom ett skäl
mot överflyttningen, att tjänstemännen vid tullförvaltningarna icke skulle äga tillräcklig
kompetens att handlägga de stundom ganska invecklade restitutionsärendena.
Denna invändning bemötes av kommissionen bland annat därmed, att de tjänstemän,
som handhava förtullningen av den inkommande varan och kontrollbehandlingen
av den utgående exportvaran, bleve så insatta i restitutionsärendena, att de
borde anses bättre än andra skickade att handlägga dessa ärenden även i deras
sista skede. Härvid torde dock kommissionen hava förbisett, att åtminstone vid
14
Kungl. Maj ds proposition Nr 331.
alla större tullförvaltningar och framför allt vid tull förvaltningar, som äro uppdelade
i avdelningar, de tjänstemän, som handhava import- och exportkontrollen,
icke äro desamma som de, vilka komme att granska restitutionsansökningarna.
De förra äro nämligen packhustjänstemän, de senare däremot tjänstemän å tullkammaravdelningen,
kammarkontoret och, såsom ovan visats, i vissa fall tullbevakningsinspektionen.
För övrigt är det en väsentlig skillnad mellan å ena sidan berörda
tullbehandlings- och kontrolleringsarbete, vilket ju består i en undersökning
av import- och exportvarans beskaffenhet, och å andra sidan granskningsai betet,
därvid måste tillses, att alla särskilda bestämmelser iakttagits, att den åberopade
importen ägt rum, att utförseln behörigen verificerats, och att restit ution icke tidigare
beviljats. Det torde vara uppenbart, att alla dessa detaljarbeten böra kunna
lättare och säkrare verkställas å revisionsbyrån av därvid vana och för ändamålet
särskilt avsedda tjänstemän än av tjänstemän vid de olika tullförvaltningarna,
vilka icke kunna ostört ägna sig däråt, i synnerhet å de mindre tullförvaltningarna,
av vilka flera hava en jämförelsevis ganska stor restitutionsrörelse; och vidare kan
det, då ju restitutions beviljande skulle ske på tulllörvaltningsföreståndarens ansvar,
befaras, att denne till förfång för övriga tjänstegöromål skulle bliva alltför mycket
upptagen av restitutionsärendenas handläggning.
Beträffande garantien mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution
anför kommissionen, att sådan garanti utan svårighet kunde vinnas därigenom, att
anteckningar, motsvarande dem, som nu göras i de å revisionsbyrån förvarade originaljournalerna,
bleve verkställda i tullförvaltningarnas behållna kopiejournaler. Denna
fråga har redan i det föregående berörts, varvid påvisats de olägenheter och det
ökade arbete, som härav skulle förorsakas, bland annat genom nödvändigheten att
verkställa dylika anteckningar både i kopie- och originaljournalerna; här må blott
tilläggas följande. I de fall, då in- och utförseln skett genom olika tullförvaltningar,
skulle enligt kommissionens förslag prövningen av restitutionsärendena ankomma på
den tullförvaltning, som haft införselkontrollen om hand och sålunda vore i tillfälle
att verkställa vederbörliga anteckningar i kopiejournalen, samt erforderlig utredning
i ärendena åvägabringas dels genom meddelanden mellan tullförvaltningarna inbördes
dels ock därigenom, att vederbörande sökande ålades att förebringa den ytterligare
bevisning, som kunde vara behövlig. Enär, såsom redan framhållits, full
trygghet mot dubbelrestitutiou icke kan vinnas, med mindre anteckning sker såväl
i inkommande som i utgående journalen (och detta gäller även för den händelse, att
avräkningsdiarium — — — föres) skulle i nu ifrågavarande fall erfordras, att restitutionsansökningen
av den tullförvaltning, som omhänderhaft införselkontrollen, och
hos vilken ansökningen alltså skulle göras, för verkställandet av anteckningar i
vederbörande utgående journaler remitterades till den eller de tullförvaltningar, där
utförsel ägt rum — ett förfaringssätt, ägnat att föranleda ytterligare tidsutdräkt,
med ärendenas behandling. Vid fråga om restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier
förekommer ej sällan, att införseln av materialierna ägt rum vid flera
olika tullförvaltningar; i sådana fall skulle den restitutionsberättigade enligt kommissionens
förslag hava att göra särskild ansökning hos varje tullförvaltning, där
införsel ägt rum, under det att med nuvarande förfaringssätt en ansökning är tillfyllest.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att styrelsen icke för sin del kan finna
det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för handläggning av ifrågavarande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331. 15
slag av restitutionsärenden ägnat att förverkliga syftemålet att med bibehållande av
nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå ett snabbare avgörande av dessa
ärenden. Berörda syftemål synes emellertid, med fortfarande handläggning av ärendena
hos styrelsen, kunna vinnas genom vissa förändringar i arbetssättet å revisionsbyrån
och i den övriga behandlingen av ärendena inom styrelsen. De förnämsta
anledningarna till den överklagade tidsutdräkten med avgörandet av restitutionsärenden
torde vara, dels att i sadana fall, där in- eller utförsel ägt rum under den
löpande kalendermånaden, ankomsten av journalerna för månaden inväntats, dels ock
att ärendena måst föredragas inför styrelsen, samt att efter skedd föredragning restitutionsbeloppets
utbetalning ägt rum medelst det, som erkännas måste, ganska omständliga
anordningsförfarandet. Dessa anledningar till tidsutdräkt böra därför i
största^ möjliga mån undanröjas; och detta torde kunna ske genom följande åtgärder.
Till påskyndande av arbetet med den förberedande granskningen av ärendena bör
iakttagas, dels att, då in- eller utförsel ägt rum under löpande kalendermånad,
erforderliga uppgifter beträffande sådan in- eder utförsel omedelbart infordras från
vederbörande tullförvaltningar, dels att vid särskild anhopning av restitutionsärenden
eller då ärenden av större omfattning, vilkas granskning ofta kan taga en avsevärd
tid i anspråk, föreligga, samtliga revisorer å byrån ävensom därstädes tjänstgörande
kammarskrivare böra hava till åliggande att i mån av behov deltaga i granskningsaibetet.
För sadant ändamål bör det tillses, att städse en reserv av personer med
erfarenhet och vana vid granskningsarbete finnes tillgänglig. Vidare torde, utom i
undantagsfall, föredragning inför styrelsen av restitutionsärenden icke vara erforderlig
utan sådana kunna få avgöras av revisionsbyråchefen. Och slutligen torde
expedieringen kunna i mycket avsevärd mån förenklas och tiden därför förkortas
genom iakttagande av samma förfaringssätt, som kommissionen föreslår i fråga om
restitution av skeppsumgäld^-, eller att beslutet i regel påstämplas ansökningsakten,
som därefter översändes till vederbörande tullförvaltning, vilken har att utbetala
det restituerade beloppet och verificera detta medelst aktens biläggande.»
De slag av restitutionsärenden, vilka enligt generaltullstyrelsen
uppfattning däremot kunde och borde överflyttas från styrelsen till lokaltullförvnltningarna,
äro följande, nämligen:
restitution av tull enligt § 18 mom. 1 eller 2 tulltaxeförordningen;
restitution av tull eller sockerskatt, som på grund av räknefel
eller annat dylikt misstag för mycket debiterats och erbigts;
restitution av tull, som måst erläggas av anledning att handling,
vilken enligt § 4 tulltaxeförordningen utgör grund för tullfrihet, icke
vid tullbehiindlingstilltället varit lör handen, under förutsättning att
vederbörlig sådan handling senare företes;
restitution av tull eller sockerskatt på grund av utav styrelsen eller
Kungl. Maj t meddelat beslut i tullbehandlingsfråga; samt
restitution av tull eller annan avgift på grund av eljest av Ku ned.
Maj:t meddelat beslut.
Återstående slag av tullrestitutionsärenden skulle alltså fortfarande
handläggas hos generaltullstyrelsen; likväl borde de enligt styrelsens
16
Bevakning av
restitution?- gods.
Handelskamrar
m. fl.
Tullkommis
sionen.
Generaltull
styrelsen.
Provvägning.
Kungil. Maj.ts proposition Nr 331.
mening få avgöras av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen,
där icke särskilda omständigheter undantagsvis gjorde en dylik
föredragning önskvärd.
Såsom villkor för åtnjutande av den i § 13 tulltaxeförordningen
medgivna rätt till tull restitution vid återutförsel av utländsk vara, som
använts vid framställning av exportgods, däribland i utlandet tillverkad
jutevävnad, utförande emballage till sådant gods, äro att iakttaga ganska
omfattande kontroll föreskrifter, vilka jämväl kunna medföra kostnader
för trafiken. Dit hör den allmänna bestämmelsen, att, om exportgodset
inlastats å tullplats för utförsel med fartyg, som under resan till utlandet
kommer att anlöpa annan sådan plats, därstädes skall utövas särskild
tulltillsyn över att godset ej olovliyeu ilandföres; denna tillsyn kan emellertid
under viss förutsättning inskränkas till kontroll å lastrumslörsegling.
Krav på lättnader i förevarande hänseende hava vid flera tillfällen
framställts av hundelskamrar m. fl. Särskilt har ett mindre stiängt kontrollförfarande
påyrkats i fråga om jutevävsemballage, vars borttagande
från exportvaran under transporten, sedan varan en gång klastals, förmenats
bliva ekonomiskt ofördelaktigt med hänsyn till det ringa tullrestitutionsbeloppet,
tio öre för kilogram.
1914 års tullkommission har övervägt de framställda kraven och
funnit dem i viss mån kunna villfaras. Så har kommissionen i sitt
betänkande den 2 november 1918 föreslagit, att för åtnjutande av omförmälda
rätt till tullrestitution för jutevävnad i fall, då sådan vore
använd såsom emballage för trämassa, icke måtte erfordras annat bevis
om exporten än den bevakande tulltjänstemannens å exportangivningsinlagan
tecknade attest om godsets inlastning i fartyget, däremot har
kommissionen ansett sig beträffande bevakning av fartyg, som till utlandet
medförde annat restitutionsgods, böra göra allenast det uttalande, att
bevakning i hithörande fall icke borde anordnas, såvitt icke sådan vore
oundgängligen nödvändig för betryggande av statsverkets rätt.
Mot berörda förslag och uttalande har generaltullstyrelsen i utlåtande
den 15 maj 1920 förklarat sig icke hava något att erinra.
Beträffande provvägning av inkommande varor gäller för närvarande
bland annat, enligt § 2 mom. 2 tulltaxeund er rättelser na, att
Konungen kan med avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant för
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.
anleder, medgiva, att bruttovikten må utrönas genom provvägning eller
på annat sätt, som utan att äventyra kronans rätt medför lättnader för
trafiken. Med stöd härav hava närmare stadganden om provvägning
utfärdats av Kungl. Maj:t i § 3 av kungörelsen den 10 november 1911
(nr 115) med föreskrifter beträffande tillämpningen av vissa i tulltaxan
och tulltaxeunderrättelserna upptagna bestämmelser, vilken kungörelse
undergått vissa förändringar genom kungörelser den 9 februari 1912
(nr 19), den 24 april 1915 (nr 122) och den 19 juni 1917 (nr 373).
Enligt dessa stadganden må vid tullbehandling av vissa uppräknade
varor, såvitt desamma uppsorterats efter storlek och dimensioner, vikten
kunna utrönas genom vågning av ett större eller mindre antal kolli,
som vederbörande tullförvaltning äger bestämma. För provvägning av
omalen spannmål och superfosfat, som inkommit lös i fartyg, samt av
vissa balkjärn ävensom av sådana för skeppsbyggnadsändamål avsedda,
till husgerådssaker ej hänförliga varuslag, för vilka restitution av eller
befrielse från tullavgift enligt § 12 tulltaxeförordningen kan ifrågakomma,
äro särskilda föreskrifter meddelade i förevarande "§ 3. Där är slutligen
även bestämt, att det skall tillkomma tullförvaltning att i varje särskilt
fall avgöra, huruvida viktens utrönande enligt ifrågavarande stadganden
må äga rum eller icke.
Stockholms handelskammare, Stockholms köpmansklubb och före- Handelssamningen
Sveriges kolonialvaruengrossister hava hos 1914 års tullkommis- ma*slutsion
ifrågasatt utsträckning av provvägningsförfarandet. ”mgar.
För egen del har tullkommissionen i nyssnämnda betänkande den TuIUcovmu2
november 1918 i sådant avseende föreslagit, att provvägning eller, i s‘onenfall
då varan åtföljes av specifik viktnota, viktens utrönande genom
»stickprov» på närmare angivet sätt skulle få äga rum, så snart föreståndare
för tullpackhus funne därav ej föranledas äventyr för kronans rätt.
Härigenom skulle enligt kommissionens förmenande dels undvikas den
misshushållning med arbetskraft, som nu i många fall förorsakades
genom en omständlig vägningsprocedur, dels ock vinnas en ur trafikens
synpunkt önskvärd snabbhet i tullbehandlingen.
Generaltullstyrelsen har i utlåtande häröver den 15 maj 1920 tillstyrkt
detta förslag på de av tullkommissionen anförda skäl.
Generaltull
styrelsen.
'' Eu av Kungl. Maj:t den 31 maj 1907 utfärdad förordning (nr Upp''ysningar
30) innehåller bestämmelser angående rätt att hos generaltullstyrelsen 0"riMrina.U"
Bihang till riksdagens protokoll 1321. 1 saml. 281 höft. (Nr 331.) 3
Tullkommis
sionen.
Lokala, tullmyndigheter.
Generaltull
styrelsen.
18 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 331.
erhålla för statsverket bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling
av varor, avsedda att till riket införas. En trafikant, som
hos generaltullstyrelsen begär upplysning enligt denna förordning, har
att vidkännas kostnader dels, jämlikt § 3 i förordningen, för analys
och transport in. m., dels ock i form av stämpel för det utdrag av
styrelsens protokoll, han i egenskap av sökande har att lösa.
I syfte att nedbringa dessa kostnader har 1914 års tullkommission
i sitt meranämnda betänkande av den 2 november 1918 föreslagit,
att analyskostnaderna måtte i möjligaste mån begränsas genom
anlitande av tullverkets egna laboratorier, samt att styrelsens beslut i
upplysningsärenden måtte expedieras avgiftsfritt i form av skrivelser.
Laboratorier, som nu nämnts, borde nyinrättas dels i Stockholm, där
ett s. k. huvudlaboratorium borde finnas, dels i Göteborg och Malmö.
Rörande analyskostnaderna hava de lokala tullmyndigheterna på
ett undantag när ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
i skrivelser till generaltullstyrelsen uttalat såsom sin åsikt, att ersättning
för dessa kostnader borde utgivas av den upplysningssökande.
Det har emellertid också ifrågasatts, att berörda utgift måtte gottgöras
sökanden i form av avräkning å tullavgiften vid blivande införsel av
den vara, beträffande vars tullbehandling upplysning sökts, eller att
resultatet av analysen måtte hemlighållas och endast det av densamma
framgående beslutet om varans tullbehandling delgivas sökanden.
Generaltullstyrelsen har i merberörda utlåtande den 15 maj 1920
likaledes förklarat sig anse, att kostnaden för erforderlig analys, vare
sig densamma verkställts å tullverkets laboratorier — vilkas anordnande
tillstyrkts av styrelsen — eller av särskilt anlitad sakkunnig,
fortfarande borde gottgöras av sökanden, samt på följande sätt utvecklat
sin uppfattning i frågan:
»Medgivanden av kostnadsfria analyser skulle — — — med lätthet kunna
missbrukas på det sätt, att en person, som för ett eller annat ändamål vore i behov
av analys å en viss vara men icke hade för avsikt att införa densamma från
utlandet, kunde begära upplysning om varans tullbehandling i syfte att på detta
sätt kostnadsfritt erhålla analysen. Förslaget, att till förekommande av dylikt
missbruk resultatet av analysen skulle hemlighållas för sökanden, synes styrelsen,
då analysattesten utan tvivel måsto betraktas såsom en offentlig handling, icke
kunna genomföras. Vad beträffar förslaget om gottgörande av analyskostnaden
vid eventuell införsel av varan, synes detta förfarande icke heller böra komma i
fråga. Till en början kan häremot erinras, att det bör vara lättare för den upp
-
19
Kungi. Maj ds proposition Nr 331.
lysningssökande att bära analyskostnaden, därest import av varan verkligen kommer
till stånd än vid motsatt förhållande; och vidare skulle erforderlig bokföring
och kontroll bliva synnerligen besvärliga och antagligen föranleda en de! kostnader,
som icke kunna anses betingade av sakens betydelse. Ehuru sålunda analyskostnaderna
enligt styrelsens åsikt fortfarande böra drabba de upplysningssökande,
torde dessa kostnader dock, såvitt rör å tullverkets föreslagna laboratorier verkställda
analyser, kunna till lättnad för trafiken i de flesta fall göras jämförelsevis
lindriga. I sammanhang med inrättandet av nämnda laboratorier torde taxa
å kostnader för därstädes verkställda analyser böra av Eders Kungl. Maj:t fastställas.
»
Vad beträffar förslaget, att till undvikande av kostnad för stämpel
till protokollsutdragen generaltullstyrelsens beslut i upptysningsärenden
skulle expedieras genom skrivelser till vederbörande upplysningssökande,
har styrelsen icke haft något att erinra däremot. Enligt styrelsens
mening kunde dock en särskild föreskrift häimm icke anses erforderlig.
En sådan borde för övrigt icke heller meddelas, enär det syntes önskvärt,
att utvägen att expediera beslutet genom protokollsutdrag, belagt
med stämpel, kvarstode för att kunna användas såsom korrektiv mot
eventuella okynnesförfrågniugar.
De förändringar i tullverkets organisation, vilka jag tidigare i dag
tillstyrkt, åsyfta till väsentlig del att tillföra verket ett ur näringslivets
synpunkt mera smidigt förvaltningssystem än det nuvarande. Flera av
dessa förändringar innebära en överflyttning från generaltullstyrelsen
till de lokala tullmyndigheterna av göromål, däribland den slutliga
handläggningen av åtskilliga bland de frågor, för vilka jag nyss lämnat
en redogörelse. Mina i annat sammanhang förut gjorda närmare uttalanden
i dessa senare torde jag böra här sammanfatta.
Beträffande först förslagen, att prövningen av ärenden angående
temporär tullfrihet enligt § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen samt tulllindring
jämlikt § 9 mom. 1 samma förordning skulle ankomma på
vederbörande lokala tullmyndighet eller vad angår ärenden, som härröra
av stadgandena i § 8 mom. 2 tulltaxeförordningen, på generaltullstyrelsen
efter samråd med kommerskollegium, har jag ansett mig
kunna biträda desamma under den förutsättning, att generaltullstyrelsen
i de fall, där prövningsrätten skulle handhavas av lokalmyndigheterna,
utfärdar sådana allmänna anvisningar, som kunna trygga likformigheten
i ärendenas behandling. Vidkommande åter den ifrågasatta decentralisationen
av restitutionsärendenas handläggning, har jag med
hänsyn såväl till statsverkets intresse som till vikten för allmänheten
att erhålla full likformighet vid ärendenas avgörande funnit mig icke
Depsrte
mentsohefe*.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.
höra utsträcka densamma längre än vad generaltullstyrelsen förmenat
vara lämpligt. Från generaltullstyrelsen till lokaltullförvaltningarna
skulle således icke överflyttas andra restitutionsärenden än sådana, som
anginge återbetalning av tull enligt § 13 mom. 1 eller 2 tulltaxeförordningen,
innebure vissa enklare rättelser av för höga debiteringar
eller omedelbart anknöte sig till beslut av Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen.
Vad till sist angår förslaget om införande av större frihet
för de lokala tullmyndigheterna vid bestämmande av sättet för utrönande
av inkommen varas vikt, har det synts även mig kunna och
böra på dessa myndigheter överlåtas att avgöra, huruvida med avseende
å varje slags vara, vars beskaffenhet sådant föranleder, bruttovikten må
utrönas genom provvägning eller på annat sätt, som utan att äventyra
kronans rätt medför lättnader för trafiken. Dock har jag ansett nödvändigt,
att myndighetens åtgöranden härutinnan i viss mån regleras
genom allmänna anvisningar, som böra av generaltullstyrelsen utfärdas.
Åven annorledes än genom decentralisation av ärenden har man
emellertid, såsom framgår av min nyss lämnade redogörelse, sökt att
vid ombildandet av tullverkets förvaltning tillgodose näringarnas intressen.
Jag syftar härvid på förslagen att förenkla utförselkontrollen
å restitutionsgods och minska trafikanternas kostnader för erhållande
av bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling av varor, avsedda
att till riket införas. Min ställning till dessa båda spörsmål har
jag likaledes förut i dag angivit. Så har jag i förstberörda hänseende
förklarat mig dels biträda 1914 års tullkommissions av generaltullstyrelsen
understödda förslag, att för åtnjutande av den i § 13 mom. 2
tulltaxeförordningen omförmälda rätt till tullrestitution för jutevävnad i
fall, då sådan vore använd såsom emballage för trämassa, icke skulle
erfordras annat bevis om exporten än den bevakande tulltjänstemannens å
exportangivningsinlagan tecknade attest om godsets inlastning i fartyget,
dels ock gilla den av kommissionen och styrelsen hysta uppfattning,
att anlitandet av särskild bevakning vid utförsel med fartyg
av tullrestitutionsgods i allmänhet borde begränsas till de fall, där sådan
anordning prövades vara ur statsverkets synpunkt oavvislig. I
frågan om minskade kostnader för tullbehandlingsbesked har jag angivit
min ståndpunkt vara principiellt sammanfallande med den av
generaltullstyrelsen intagna. Jag har således funnit, att kostnaden för
analys, som förauletts av ansökning om dylikt besked, vare sig sådan
verkställts å tullverkets laboratorier — för vilkas anordnande jag tidigare
i dag ifrågasatt anvisande av medel — eller av särskilt anlitad
21
Kungl. Maj ds proposition Nr 331.
sakkunnig, fortfarande bör till förebyggande av missbruk gottgöras av
den sökande, varförutom jag ej haft något att erinra mot det förslag,
att beslut i ärenden om tullbehandlingsupplysning skulle till undvikande
av stämpelkostnad i regel expedieras genom skrivelser till vederbörande
sökande.
För genomförande av vad jag sålunda funnit böra beaktas, påkallas
riksdagens medverkan, i vad avser förändringar dels i gällande
föreskrifter om rätt att medgiva temporär tullfrihet och tullindring
samt om formen för och, beträffande jutevävnad, exportkontrollen vid
beviljande av tullrestitution enligt § i3 mom. 1 och 2 tulltaxeförordningen,
dels i hittillsvarande grundstadganden om provvägning, dels ock
slutligen i bestämmelserna om skyldighet att gälda vissa kostnader, som
föranletts av förfrågningar om varas blivande tullbehandling.
Vidkommande särskilt förändringarna i föreskrifterna om tullindring
må här upplysas, alt enligt till § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen
anslutna tillämpningsbestämmelser, som generaltullstyrelsen med stöd
av hittills gällande stadgande utfärdat i kungörelse den 8 december
1911 (nr 127), redan före utförsel ur riket av vara kan för denna utverkas
medgivande av tullindring- vid varans återinförsel i reparerat
eller bearbetat skick. En sådan för allmänheten förmånlig'' anordning
bör givetvis kvarstå, även sedan åt tull förvaltningarna anförtrotts bestämmanderätten
i nu avsedda frågor. Att under denna förutsättning
få, såsom generaltullstyrelsen ock ifrågasatt, fastslaget, att vederbörande
varuägare skall för erhållande av ett dylikt förhandsmedgivande hava
att hänvända sig till tull förvaltningen i den blivande införselorten, lärer
få anses önskligt icke blott ur ordningssynpunkt utan även med hänsyn
till möjligheten för varuägaren att därigenom med mindre omgång och
tidsförlust än eljest utfå den återinkomna varan från tullverket.
I överensstämmelse med vad jag anfört hava på grundvalen av
förslag, framlagda av generaltullstyrelsen, inom finansdepartementet
upprättats förslag till särskilda kungörelser angående ändrad lvdelse
dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt"§ 13 mom. 1 och 2 i
förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels
av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna ävensom om ändrad lydelse
av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda
att till riket införas. * De blivande kungörelserna synas mig böra träda
i kraft samtidigt med genomförandet i övrigt av tullverkets nya organisation,
eller den 1 januari 1922.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 281 höft. (Nr 331.) 4
22
Kungl. Maj.ts proposition Nr 331.
Departementschefen uppläste härefter de sålunda inom finansdepartementet
upprättade förslagen till kungörelser samt hemställde, att
författningsförslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet av den lydelse, bil. litt....
vid detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Martin Philipson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 sa s. 3 i texten
- BevU 1921:61 Bevillningsutskottets betänkande Nr 61 s. 1 i texten