Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris

1921-02-10 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:66, Med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser mot oskäliga pris; given Stockholms

slott den 10 februari 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser

mot oskäliga pris.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 56 käft. (Nr 66.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds proposition nr 66.

Lag

med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den, som vid avyttring av livsmedel, beklädnadsvara, bränsle eller annan

förnödenhet tager eller betingar sig vederlag, som han insett eller bort kunna

inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt, straffes

med böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse

från och med en månad till och med ett år.

Samma lag vare, där någon utbjuder sådan vara till avyttring mot vederlag,

som nyss är sagt.

Såsom vederlag skall anses värdet av alla för varan tagna, betingade eller

fordrade förmögenhetsförmåner, ändå att de till döljande av vederlagets verkliga

storlek upptagas såsom förmåner, vilka gärningsmannen i annat avseende tagit,

betingat sig eller fordrat.

2 §•

Undanhåller den, som för avyttring tillverkat, framvunnit eller annorledes

förvärvat vara, som i 1 § sägs, varan från avyttring under sådana omständigheter,

att undanhållandet, ensamt eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför

uppenbar fara för oskälig stegling av priset vid varans övergång till förbrukaren,

varde, där han insett eller bort kunna inse faran, straffad med böter från

och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med

en månad till och med ett år.

Vad nu är stadgat skall icke gälla, där Konungen eller den Konungen

därtill bemyndigar för visst fall eller i därom utfärdad kungörelse meddelat tillstånd

att lägga vara å lager.

3 §•

Köper någon för avyttring eller förvärvar han eljest såsom mellanhand

vara, som i 1 § sägs, och sker det under sådana omständigheter, att åtgärden,

ensam eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara för

oskälig stegring av priset vid varans övergång till förbrukaren, värde, där han

insett eller bort kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem till

och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med

ett år.

4 §•

Förövas brott, som i 1, 2 eller 3 § sägs, av den, som förut begått brott

mot något av nämnda lagrum, vare straffet fängelse från och med en månad till

och med två år eller straffarbete från och med två månader till och med två år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter från och med tjugufem

till och med tiotusen kronor dömas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

3

5 §•

Fälles någon till straff för brott, som i 1 § första stycket sägs, eller för

brott mot 2 eller 3 §,'' må domstolen, efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen

att utgiva, helt eller delvis, i det förstnämnda fallet värdet av taget

eller betingat vederlag, vid brott mot 2 § värdet av vara, som på sätt i samma

lagrum sägs undanhållits från avyttring, samt vid brott mot 3 § värdet av vara,

som gärningsmannen på sätt där omförmäles förvärvat för avyttring.

6 §•

Fortsätter den, som är ställd under åtal för brott, varom 1, 2 eller 3 § förmäles,

samma brott, varde dömd till särskilt ansvar för varje gång stämning

delgivits.

7 §■

Det åligger allmän åklagare att åtala brott, varom i denna lag förmäles.

Åklagaren äger, för utrönande, huruvida sådant brott blivit begånget, låta

verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, där

vara, som i 1 § sägs, kan antagas förvarad, så ock taga del av näringsidkares

handelsböcker och andra dylika handlingar. Av det, som därvid inhämtats, må

icke yppas annat, än som erfordras för avgörande av frågan om åtals anhängiggörande

och för åtals utförande.

För vinnande av utredning, huruvida vederlag, som i 1 § sägs, varit uppenbart

oskäligt, eller huruvida undanhållande, varom i 2 § förmäles, eller förvärv,

som i 3 § sägs, medfört fara, som i dessa paragrafer avses, må åklagaren kunna

hos vederbörande auktoriserade handelskammare inhämta utlåtande i ämnet.

8 §. “

Åklagare åligger att till justitiedepartementet insända ej mindre anmälan

om åtal som åklagaren anhängiggjort för brott mot denna lag, än även utslag,

varigenom blivit slutligen dömt angående åtalet.

9 §•

Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av vad gärningsmannen

enligt 5 § förpliktats utgiva, tillfälle en tredjedel dock högst femtusen kronor,

åklagaren och återstoden kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till och

med den 31 maj 1922. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången

förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 66.

Förfoganderättslagen

och maximiprislagen.

Inkomna

.yttranden.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen å Stockholms slott fredagen den 4

februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geek, ministern för utrikes ärendena

greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Hurray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm och Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anförde:

»Den 28 februari 1921 utgår giltighetstiden för lagen den 26 april

1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden, lagen den 30 april 1918 om fastställande av

högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

m. m., lagen den 19 juni 1917 med vissa bestämmelser mot

oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden samt

lagarna den 28 mars 1917 om förbud i vissa fall mot överlåtelse av

fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg, så ock mot förvärv av

aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri, samt om förbud i

vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes

orter ävensom lagen den 20 juni 1918 om förbud i vissa fall mot fortskaffande

av gods med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes ort.

Jag har därför att underställa Eders Kungl. Maj:t frågan, huruvida

dessa lagar, vilka alltsedan deras tillkomst erhållit giltighet för ett år i

sänder, böra ytterligare prolongeras. Vad angår de tre senast omförmälda

lagarna torde jag i annat sammanhang få återkomma till frågan

om utsträckning av deras giltighetstid. Jag anhåller nu att få upptaga

spörsmålet om prolongation av övriga av mig omnämnda lagar, förfoganderättslagen,

maximiprislagen och prisockerlagen.

Beträffande frågan om förnyad prolongation av förfoganderättsoch

maximiprislagarna hava utlåtanden infordrats från folkhushållningskommissionen

av juni 1919, statens handelskommissions avvecklingskommitterade

och bränslekommissionen. Därjämte har rörande behovet av

fortsatt giltighet för vissa särskilda bestämmelser i förfoganderättslagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SB.

5

yttrande begärts från jordkommissionen, statens odlingskoinmitté och

socialstyrelsen. I fråga om förlängning av maximiprislagen hava 11)21

års sockersakkunniga anmodats inkomma med yttrande.

Folkliushållningskommissionen har i skrivelse den 17 november

1920 anfört, att kommissionen, vilken därest hänsyn skulle tagas allenast

till dess nuvarande, huvudsakligen på dess egen affärsavveckling inriktade

verksamhet näppeligen ägde direkt anledning påyrka förfoganderättslagens

upprätthållande, likväl funne allmänna synpunkter tala för

att statsmakterna — under den osäkerhet, som alltjämt präglade de

ekonomiska förhållandena och vilken kunde tänkas medföra nödvändighet

för Kungl. Maj:t att utan riksdagens sammankallande snabbt ordna oväntade

svårigheter, — borde äga fortsatt möjlighet att tillämpa lagens

föreskrifter.

Med avseende å maximiprislagen har kommissionen framhållit, att

lagens bibehållande vore erforderligt så länge den nu gällande ordningen

å vår sockermarknad ägde bestånd. Ett led häri utgjorde nämligen

fastställande av maximipris å socker, varom för närvarande gällde föreskrifterna

i förordningen den 9 augusti 1920.

I yttrande den 26 oktober 1920 hava handelskommissionens avvecklingskommitterade

anfört: Under våren 1920 hade kommitterade

enligt uppdrag av Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen haft att förhandla

med svenska redare angående tillhandahållande av tonnage för

transport av vete och kol till Sverige samt angående fastställande av

maximifraktsatser för olika slag av varor. Kommitterade hade därvid

lyckats uppnå frivilliga överenskommelser med vederbörande, utan att

vare sig förfoganderättslagen eller maximiprislagen behövt tillgripas.

Emellertid hade det förhållande, att dessa lagar funnes och kunde ifrågakomma

såsom yttersta utväg, i icke oväsentlig mån medverkat till att

möjliggöra överenskommelsernas träffande, och det torde vara tvivelaktigt,

om desamma utan lagarnas förefintlighet kunnat komma till stånd. Efter

handelsdepartementets tillkomst den 1 juli 1920 hade kommitterade icke

vidare tagit befattning med ärenden av förevarande art. Såvitt kommitterade

hade sig bekant, hade dock icke några nya tonnageregleringar

efter nämnda tidpunkt förekommit, bortsett från sådan reglering, som

kunde ske med tillhjälp av de s. k. fraktfartslagarna. Även om man

finge hoppas, att det icke heller i fortsättningen skulle visa sig erforderligt

att återuppliva kristidens statsreglerande verksamhet, vore emellertid

förhållandena på det ekonomiska området för närvarande så ovissa, att

Folkhushåll
ningskom
missionen.

Handelskommissionens

avvecklingskomnntt

er ad e.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 66.

Bränslekom

missionen.

man ej med någon högre grad av säkerhet kunde förutse den kommande

utvecklingen. Under sådana omständigheter vore det icke uteslutet, att

jämväl under år 1921 ett behov av de ifrågavarande kristidslagarna

kunde komma att göra sig gällande. På grund härav ville kommitterade

under uttalande av en livlig förhoppning, att någon praktisk användning

av de förevarande lagarna ej vidare skulle behöva komma i fråga, dock

icke bestämt avstyrka, att åtgärder vidtoges, genom vilka förfoganderättslagen

och maximiprislagen erhölle förlängd giltighetstid också efter den

28 februari 1921, därvid kommitterade tillika ville påpeka, att, även om

lagarna förnyades, deras tillämpning dock voi''e beroende på särskild av

Kungl. Maj:t utfärdad förordning.

Bränslekommissionen har i yttrande den 30 november 1920 anfört:

Med stöd av förfoganderättslagen hade Kungl. Maj:t den 12 maj 1917

utfärdat förordning om upplåtande till kronan av vissa områden för

skogsavverkning, vilken förordning ägde giltighet till och med den 28

februari 1921. Den del av kommissionens vedanskaffning, som skedde

genom egna huggningar, ägde rum med stöd av denna förordning, på

grund varav kommissionen hade rätt att lägga skogsmark under beslag

samt därå verkställa avverkning. Dessa beslag voro numera i stort sett

hävda, dock med undantag för sådana områden, där kommissionen fortfarande

hade ved liggande och frivillig överenskommelse rörande rätt att

utforsla kvarliggande ved icke kunnat träffas med vederbörande markägare.

Under näst föregående drivningssäsong hade kommissionen nämligen

på grund av den blida vintern icke hunnit framforsla all i skogen

liggande av kommissionen avverkad ved, utan funnes fortfarande cirka

143,000 kubikmeter i skogen. Därest förfoganderättslagen och därmed

ock ovanberörda förordning skulle upphöra att gälla, skulle möjligen

svårigheter uppstå för kommissionen beträffande utdrivningen av veden i

de fall, då av anförd orsak beslag å skogsmark icke blivit hävda. I dessa

fall kunde kommissionen icke heller försälja veden, där den läge i skogen,

då säkerhet icke funnes för att densamma utan svårigheter från markägarens

sida kunde utdrivas. Största delen av den ännu icke framforslade

veden läge i Gävleborgs län och i Småland. Så snart det blivit

vinterföre, komme kommissionen givetvis att med alla medel igångsätta

utdrivningarna, men kommissionen hade dock icke förhoppning att kunna

verkställa densamma före utgången av februari 1921. På grund härav

hade kommissionen givetvis intresse av att förfoganderättslagens -giltighetstid

utsträcktes till drivningssäsongens slut, men ansåge sig kommissionen

på grund av den förhållandevis ringa kvantitet ved, som kom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 7

missionen hade liggande i skogen, icke hava tillräckliga skäl att för sin

del bestämt påyrka en sådan utsträckning av lagens giltighetstid.

Beträffande maximiprislagen har kommissionen förklarat sig icke

för sin del hava något yrkande att framställa.

Från jordkommissionen och statens odlingskommitté hava infordrats

särskilda yttranden rörande frågan, huruvida bestämmelser av

det innehåll, som angåves i 5 § 1 mom. första stycket förfoganderättslagen

alltjämt kunde anses erforderliga, så vitt anginge skyldighet

för ägare eller innehavare av fast egendom, vars jord befunnits uppenbart

vanhävdad, att i vissa fall till kronan upplåta egendomen eller del

därav jämte tillhörande inredning och utrustning m. m.

Jordkommissionen har i skrivelse den 13 december 1920 erinrat,

att kommissionen i ett i december 1919 avgivet utlåtande i samma

ämne uttalat, att förutsättningarna enligt förfoganderättslagen för

förfoganden över vanhävdad jordbruksfastighet icke vidare syntes vara

för handen. Sedan dess torde förhållandena på livsmedelsmarknaden

hava blivit gynnsammare, vadan kommissionen icke heller nu kunde

finna behövligt ett förlängande av lagens giltighetstid i den del, varom

kommissonen hade att yttra sig. Kommissionen ansåge sig dock böra

framhålla, att den sålunda behandlade frågan saknade samband med

frågan om hehövligheten av en för normala samhällsförhållanden gällande

vanhävdslagstiftning. — Uti ett kommissionens skrivelse bilagt yttrande

har kommissionens ledamot borgmästaren C. A. Lindhagen för sin del

avstyrkt förfoganderättslagens upphävande under åberopande bl. a. av att

de juridiska förutsättningarna för lagens bibehållande syntes icke mindre

nu än i början av år 1920 vara för handen, varjämte han anfört, att i

avvaktan på en vanhävdslag för hela riket en provisorisk lagstiftning

syntes vara väl på sin plats. I någon mån vid något tillfälle kunde

förfoganderättslagen vara på sin plats för att statuera ett exempel, tillfredsställa

det allmänna rättsmedvetandet och, praktiskt utförd, även

främja livsmedelsproduktion, som väl alltid borde anses behöva uppmuntras

och ökas. Lagen syntes ej heller kunna gorå någon skada

men kunna vara bra att hava till hands både såsom ett hot och såsom

en utväg under dessa upprörda tider i avvaktan på ett mera definitivt

ordnande av förhållandena.

Statens odlingskommitté har i utlåtande den 2 november 1920

erinrat, att ifrågavarande bestämmelser i förfoganderättslagen icke riktade

sig emot vanhävd av jordbruksfastighet såsom sådan utan allenast avsåge

att utgöra ett led i samhällets åtgärder till bekämpande av svårig
-

Jor dkommissionen

och statens

odlingskommitté.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 66.

Socialsty
relsen.

1921 års

socker sakkunniga.

betel- för folkförsörjningen, samt att, med hänsyn till den lättnad i tillgången

av livsmedel, som under senare halvåret 1919 och under 1920

varit för handen, förfoganden över fastighet jämlikt nämnda bestämmelser

icke under denna tid ansetts böra ifrågakomma. Genom lagen den 6

juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfoder

in. in. vore i kampen mot vanhävden anvisat ett medel av betydligt

större effektivitet än förfoganderättslagen. Då genom nämnda lag, vilken

ägde tillämpning tillsvidare intill den 1 juni 1922, ett av grundvillkoren

för jordens bibehållande i växtkraft, nämligen en normal tillförsel av

kreatursgödsel, tillgodosetts, och s. k. grödköp samt försäljning av en

egendoms hela växande gröda — varigenom jordens alstringskraft i hög

grad nedsattes — förhindrats, ansåge kommittén, att för odlingsorganisationens

vidkommande ytterligare lagbestämmelser å ifrågavarande område

icke för närvarande och tillsvidare vore erforderliga.

Socialstyrelsen, som anmodats avgiva yttrande i fråga om den i

0 § 1 mom. andra stycket förfoganderättslagen upptagna bestämmelsen

angående skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad att, där det

finnes oundgängligen erforderligt för beredande av bostad för husvilla,

till kronan mot ersättning i vissa fall upplåta byggnaden eller del därav,

har i skrivelse den 31 december 1920 anfört: Styrelsen hade funnit sig

böra taga under ingående omprövning, huruvida berörda stadgande i

nuvarande form motsvarade sitt syftemål. Till denna fråga, vilken ännu

icke befunne sig i utrett skick, skulle styrelsen återkomma i samband

med anbefallt utlåtande angående hyresstegringslagens prolongering.

Redan nu ansåge sig styrelsen emellertid kunna uttala, att därest ett

stadgande av ifrågavarande innehåll befunnes lämpligt att alltjämt bibehållas,

detsamma ej syntes böra anknytas till sådana utomordentliga förhållanden,

som utgjorde förutsättning för förfoganderättslagens tillämpning,

utan snarare böra intagas i hyresstegringslagen eller i en fristående

lag. Skulle det nuvarande stadgandet eller förfoganderättslagen i sin

helhet upphöra att gälla den 28 februari 1921, torde visserligen några

månader komma att förflyta, innan stadgandet hunne prolongeras under

annan lag, men någon olägenhet syntes därav icke kunna föranledas,

1 synnerhet som något förordnande med stöd av förfoganderättslagens

ifrågavarande bestämmelser ej förekommit.

De av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande

den 14 januari 1921 tillkallade sakkunniga för verkställande av

utredning och avgivande av yttrande angående förhållanden, som sammanhänga

med den inhemska sockerproduktionen och sockerkonsumtionen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

inom landet, (1921 års sockersakkunnige) hava i yttrande den 22 januari

1921 erinrat, att nu gällande förordning angående maximipris å socker

vore utfärdade med stöd av maximiprislagen och följaktligen skulle upphöra

att gälla den 28 februari 1921, därest nämnda lag icke bleve prolongera^.

Eeglerandet av priset å socker utgjorde emellertid ett led i den

enligt riksdagens beslut för närvarande gällande ordningen å vår sockermarknad

med statlig garanti åt sockerfabriksaktiebolagen för inköp av

1920 års betskörd och dennas förädling. Med hänsyn härtill och då utredning

påginge angående statens ställning till den inhemska sockerproduktionen

av 1921 ars betskörd, syntes möjlighet fortfarande böra uppehållas

för maximiprissättning å socker. De sakkunnige förordade alltså,

att maximiprislagen, under förutsättning att lagens avfattning fortfarande

medgåve å densamma grundad maximiprissättning å socker, måtte erhålla

förlängd giltighetstid under ytterligare ett år.

Av de yttranden, för vilkas innehåll jag nu lämnat redogörelse,

framgår, att den praktiska tillämpningen av förfoganderätts- och maximiprislagarna

numera i stort sett upphört. Dessa lagar hava tillkommit i

syfte att bereda möjlighet för den alltmer utvidgade statliga reglering av

näringslivet, vilken efter världskrigets utbrott och under den därpå följande

dyrtiden blev en nödvändighet. Under de två senaste åren har en

successiv avveckling av denna reglering fortgått, och de särskilda institutioner,

åt vilka dess genomförande i första hand varit anförtrott, utöva

numera ej annan verksamhet än som sammanhänger med avvecklingens

besörjande.

Med avseende a behovet och lämpligheten av en prolongation för

ännu någon tid framåt av nu ifrågavarande lagar hava uttalats skilda

meningar. A ena sidan har gjorts gällande, att med kristidsregleringens

praktiska upphörande lagarna ej längre hade någon egentlig uppgift att

fylla och att för den skull tiden finge anses inne för deras avskrivande.

A andra sidan har framhållits, att med hänsyn till den osäkerhet, som

fortfarande kännetecknar det allmänna ekonomiska läget, statsmakten

borde, tills mera normala förhållanden inträtt, i sin hand behålla det verksamma

medel till ingripande mot möjligen återkommande svårigheter,

som kristidslagarna innebure.

Da jag för min del haft att taga ståndpunkt till den nu föreliggande

frågan, har jag icke kunnat undgå att finna de allmänna förutsättningarna

för lagstiftningsåtgärder i detta avseende väsentligen förändrade.

Då dessa lagar tillkommo och under tiden för deras fulla tilllämpning

rådde stark brist på de viktigaste förnödenheter, och folkhus
Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 56 käft. (AV 66.) 2

Departe
ments
chefen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

hållningen var på väg att äventyras genom en tilltagande varuknapphet

och därmed följande våldsam prisstegring. Sedan våra under kriget avbrutna

handelsförbindelser med utlandet numera kunnat återupptagas,

förefinnes ej längre svårighet att tillgodose behovet av råvaror och livsmedel.

Den allmänna prisnivån är väl fortfarande hög, men har dock

börjat visa en bestämt sjunkande tendens. Dyrtidens upphörande motverkas

emellertid av de tryckta förhållanden, under vilka näringslivet

och framför allt industrien arbeta, samt den penningknapphet, som gör

sig allt starkare kännbar. Den kris, i vilken vi för närvarande befinna

oss, är sålunda visserligen en omedelbar fortsättning av den ekonomiska

situation, vilken i vår kristidslagstiftning betecknats såsom »utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden», men dock i väsentliga avseenden

av annan natur än denna. Det synes mig därför innebära en viss

oegentlighet att för lösningen av de uppgifter, inför vilka statsmakten

på grund av det sålunda förändrade läget kan komma att ställas, tillita

en lagstiftning, som tillkommit under andra förhållanden och ursprungligen

icke varit avsedd att erhålla annan tillämpning än med sträng

hänsyn till just dessa förhållanden. Om på grund av omständigheter,

vilka för närvarande icke kunna förutses, det framdeles skulle visa sig

nödvändigt att staten på ett eller annat sätt ingriper med en reglerande

verksamhet av samma art som under den egentliga kristiden, lärer detta

efter den speciella kristidsorganisationens avvecklande näppeligen kunna

ske endast genom ett enkelt återupplivande av kristidslagarnas tillämpning.

Vid det noggranna övervägande, genom vilket eventuella åtgärder

av detta slag otvivelaktigt måste förberedas, torde med säkerhet jämväl

frågan om de lagbestämmelser, vilka för ett dylikt fall kunna vara erforderliga,

bliva föremål för särskilt beaktande. Efter min uppfattning

föreligger därför icke tillräcklig anledning att, såsom ifrågasatts, behålla

de nu ifrågavarande lagarna vid gällande kraft allenast av det allmänna

skäl, att behov av dylika bestämmelser tilläventyrs kan återkomma under

förhållanden, vilka för närvarande icke äro för handen. För mig

har då återstått att bilda mig ett omdöme, huruvida med hänsyn till

den pågående avvecklingen av kristidsinstitutionerna en prolongation av

lagarnas giltighetstid kan anses påkallad av praktiskt behov.

I fråga om förfoganderättslagen framgår av de i ärendet inkomna

yttrandena, att denna lag för närvarande äger tillämpning endast så tillvida,

att enligt ett med stöd av lagen givet förordnande beslag är lagt

å viss skogsmark, som tagits i anspråk för bränslekommissionens vedanskaffning.

Då kommissionens avverkning numera avslutats, har beslaget

allenast till ändamål att trygga en obehindrad utdrivning av redan upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

11

huggna, å avverkningsplatserna kvarliggande vedpartier. Kommissionen

har framhållit, att om beslaget häves och godvillig överenskommelse därefter

ej kan träffas med vederbörande markägare, vissa svårigheter kunna

uppstå för utdrivning av den ved, som vid tiden för beslagets upphörande

eventuellt kan kvarligga i skogen. Med hänsyn till den jämförelsevis

ringa kvantitet ved, om vilken här är fråga, har emellertid kommissionen

icke ansett sig äga tillräckliga skäl att hemställa om en utsträckning av

lagens giltighetstid. Vid sådant förhållande har jag för min del icke

funnit anledning att för det begränsade syfte, det sålunda här skulle gälla,

tillstyrka någon särskild lagstiftningsåtgärd.

Beträffande maximiprislagen får jag erinra, att bestämmelse om

maximipris enligt denna lag numera gäller endast i fråga om socker.

Folkhushållningskommissionen och 1921 års sockersakkunniga hava i sina

yttranden framhållit, att maximipris å socker ingår såsom ett led i den

hittills gällande ordningen å vår sockermarknad. Härvid bör emellertid

anmärkas, att bestämmelsen om maximipris å socker numera icke torde

vara påkallad av de skäl, som uppburit den hittillsvarande maximiprislagstiftningen.

Huruvida fastställande av maximipris å denna vara fortfarande

bör äga rum, är helt och hållet beroende av det sätt, på vilket

sockerfrågan i allmänhet ordnas. Utan att nu närmare ingå på denna

fråga anser jag mig således kunna uttala, att därest maximipris å socker

fortfarande finnes böra gälla, bestämmelse därom icke bör meddelas i den

form, som anvisas av den nuvarande maximiprislagen. Enligt vad jag

inhämtat, är frågan om de åtgärder, som i nu berörda hänseende må

finnas erforderliga för den händelse maximiprislagen icke erhåller utsträckt

giltighetstid, föremål för övervägande inom jordbruksdepartementet.

Jag saknar därför anledning att med hänsyn till sockerfrågans läge

tillstyrka prolongation av maximiprislagen.

Med stöd av vad jag nu anfört föranlåtes jag alltså hemställa, att

lagförslag om fortsatt tillämpning av förfoganderätts- och maximiprislagarna

icke må föreläggas årets riksdag.

Beträffande en eventuell prolongation av prisockerlagens giltighets- Prisockertid

hava yttranden infordrats från socialstyrelsen, folkhushållningskom- /opeÄ''

missionen av juni 1919 samt överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser.

Socialstyrelsen har erinrat, att under förarbetena till ifrågavarande So cialstyrellag

vissa betänkligheter uttalats av de för ändamålet tillkallade sakkun- se”- niga med avseende å såväl lämpligheten som effektiviteten av bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

melser, som straffbeläde vissa affärstransaktioner av natur att framkalla

prisstegring å livsförnödenheter. När förslag till lagstiftning i sådant

syfte förelädes 1917 års riksdag, skedde detta uppenbarligen under trycket

av den allvarliga livsmedelsbrist och den våldsamma prisstegring,

som gjort sig gällande under våren nämnda år. Av chefens för justitiedepartementet

yttrande till statsrådsprotokollet den 15 maj 1917 framginge

ock, att den föreslagna lagen finge i alldeles särskild grad betraktas

såsom en kristidslag, framkallad av det då rådande nödläget. Då

fråga nu uppstått om ytterligare förlängning av denna lags giltighetstid,

borde i främsta rummet erinras om den förändring av läget på livsmedelsmarknaden

och i de ekonomiska konjunkturerna i allmänhet, som

inträffat sedan lagen först utfärdades. Vid sistnämnda tillfälle rådde

alltjämt tilltagande varubrist och prisstegring; för närvarande funnes

däremot riklig tillgång på alla slag av livsförnödenheter, och sedan någon

tid förmärktes även en bestämd tendens till fallande priser. Enär sålunda

de förutsättningar, som motiverade prisockerlagens tillkomst, numera

i allt väsentligt upphört att vara för handen, syntes stöd svårligen finnas

för ytterligare prolongation av lagen. Om styrelsen alltså ansett sig

sakna anledning att tillstyrka förlängd giltighetstid för denna lag, hade

styrelsen därmed icke velat på något sätt taga ställning till den från

olika håll framförda tanken på en efter normala förhållanden anpassad

lagstiftning mot oskäliga pris.

''ningskom1-'''' Folkhushållningskommissionen har anfört, att allmänna synpunkter

missionen. syntes tala för att statsmakterna under den osäkerhet, som alltjämt präglade

de ekonomiska förhållandena och vilken kunde tänkas medföra nödvändighet

för Kungl. Maj:t att utan riksdagens sammankallande snabbt

ordna oväntade svårigheter, borde äga fortsatt möjlighet att tillämpa

ifrågavarande lagföreskrifter. Därjämte kunde beträffande denna lag göras

gällande, att densamma syntes vara av betydelse jämväl under andra

förhållanden än dem, som närmast föranlett dess tillkomst. Det skydd

för konsumtionen mot oskälig prissättning å av producenter, handlande

eller andra saluförda eller tillhandahållna förnödenheter, som lagen åsyftade,

kunde icke sägas vara utan värde även under ekonomiskt och socialt

eljest normala tider. Det syntes därför kommissionen förtjäna övervagas,

huruvida icke bestämmelser i det syfte, som innefattades i denna

lag'', borde ingå såsom en bestående del i vår lagstiftning.

hållareäm ■■ ^ ^e. av överståthållareämbetet och länsstyrelserna avgivna utlåtandena

betet och avensom i åtskilliga med dessa utlåtanden inkomna yttranden från åklagerna^’

garG’ maSistrater> stadsstyrelser och andra har framträtt meningsskilj
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 13

aktighet beträffande behovet och lämpligheten av prisockerlagens prolongation.

Dylik åtgärd har tillstyrkts av överståthållareämbetet samt länsstyrelserna

i Blekinge, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län

under hänvisning huvudsakligen därtill, att de förhållanden, vilka givit

anledning till denna lagstiftning, fortfarande vore för handen och att

densamma därför under ytterligare någon tid kunde vara påkallad. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län har tillika framhållit, att ehuru lagen endast

i undantagsfall vunnit tillämpning, dess befintlighet dock torde utgöra

ett verksamt medel att förhindra oskäliga pris samt att någon olägenhet

av lagen icke försports för lojal varuomsättning. Övriga länsstyrelser

hava ansett förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser

icke längre vara för handen och fördenskull funnit sig icke äga anledning

tillstyrka en prolongation; av åtskilliga av dessa länsstyrelser har

dock ifrågasatts, huruvida icke en för normala förhållanden avsedd lagstiftning

mot prisocker borde komma till stånd.

Då under nästlidet år frågan om prolongation av prisockerlagen Departeupptogs

tillbehandling, yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet: menUrhefen

»Lika med flertalet av de hörda myndigheterna finner jag vägande

skäl tala för utsträckande av prisockerlagens giltighetstid. De förhållanden,

som föranlett lagens tillkomst, äro alltjämt i viss mån för handen

och kunna väntas fortfara under ännu någon tid framåt. Det kan ej

heller anses uteslutet, att, så länge våra handels- och sjöfartsförbindelser

äro så osäkra som för närvarande, ökade svårigheter kunna uppstå för

landets varutillförsel samt föranleda förminskad tillgång å varor och

stegrade pris.

Men frånsett att ännu rådande abnorma förhållanden påkalla lagbestämmelser

för att stävja ett obehörigt utnyttjande av kristidens svårigheter,

synes mig lagen så mycket mindre för närvarande böra upphöra

att gälla, som dess syfte torde böra tillgodoses jämväl för framtiden.

Även efter inträdandet av mera normala förhållanden lärer behov

förefinnas av straffbestämmelser gällande jämväl för andra fall av ocker

än sådana, som avses i lagen den 14 juni 1901. Otvivelaktigt behöver

lagstiftningen i fråga i samband härmed omläggas — särskilt har det

även under lagens hittillsvarande tillämpning framstått som ett önskemål

att erhålla en klarare bestämning å de förfaranden, som lagstiftningen

avser att straffbelägga — men innan en dylik, allmängiltig ockerlagstiftning

kan komma till stånd, synes emellertid, för bevarande av erforderlig

kontinuitet i rättsuppfattningen, nu gällande tillfälliga prisockerlag böra

bibehållas, intill dess ny lagstiftning av mera permanent natur hinner

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

tråda i kraft, vilket tidigast torde kunna ske efter förslags framläggande

vid 1921 års riksdag.»

Den i detta uttalande berörda frågan om en permanent, på

moderna principer byggd ockerlagstiftning har numera upptagits till behandling

av särskilda sakkunniga, vilka tillkallats att inom justitiedepartementet

biträda med utredning av denna fråga. Med hänsyn till frågans

i mer än ett avseende svårlösta natur är det dock uteslutet, att

densamma kan komma under behandling vid detta års riksdag. Jag

hyser emellertid förhoppning, att den förberedande utredningen skall

kunna slutföras inom sådan tid, att förslag i ämnet må kunna föreläggas

1922 års riksdag.

I olikhet mot den övriga kristidslagstiftningen riktar sig prisockerlagen

mot företeelser på det ekonomiska området, vilka icke omedelbart

eller med nödvändighet sammanhänga med de säregna förhållandena

under världskrigets år. Att prisockerlagen kommit att tillhöra den grupp

av lagar, som även formellt begränsats till att avse den mer eller mindre

övergående regleringen av nämnda förhållanden, torde hava sin närmaste

orsak däri, att behovet av lagbestämmelser i detta ämne framträtt med

särskild aktualitet under ifrågavarande tidsskede. Omständigheterna vid

lagens tillkomst gjorde det nödvändigt att skrida till åtgärd utan att

avbida den ingående prövning, som måste ligga till grund för en fastare

utformning av rättsregler av denna grannlaga och invecklade natur.

Även i sin provisoriska form torde emellertid denna lag hava varit till

visst gagn. I anslutning till nyss återgivna uttalande av en förutvarande

departementschef finner jag jämväl det vara angeläget att till bevarande

av kontinuitet i rättsuppfattningen den provisoriska prisockerlagen bibehålies

intill dess en lagstiftning av mera permanent natur kan träda i

kraft. Vid denna synpunkt måste jag lägga särskild vikt, då såsom jag

redan omnämnt utsikt finnes, att en dylik lagstiftning skall kunna komma

till stånd inom en nära framtid. Jag är därför beredd tillstyrka, att

lagförslag med provisoriska bestämmelser mot prisocker förelägges detta

års riksdag.

Vid övervägande av frågan om innehållet av de bestämmelser i

detta ämne, vilka böra gälla i avbidan på en definitiv lagstiftning, har

jag utgått från att i ärendets närvarande läge minsta möjliga rubbning

torde böra göras i de gällande föreskrifterna på detta område och således

funnit mig böra förorda, att den nuvarande lagens bestämmelser i

huvudsak oförändrade erhålla giltighet för den tid, som får antagas förflyta,

innan en ny lag av permanent karaktär trätt i kraft. Vissa jämkningar

i den gällande lagen betingas emellertid av förändringar, som den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

15

senaste tiden medfört. Redan vid behandlingen av frågan om prolongation

av förfoganderätts- och maximiprislagarna har jag haft tillfälle antyda

min uppfattning, att den närvarande situationen icke kan anses

strängt motsvara vad i prisockerlagen såväl som i övriga kristidslagar

betecknats såsom »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Att

fortfarande binda en tillämpning av prisockerlagens bestämmelser vid

förutsättningen av krig, krigsfara eller dylika utomordentliga förhållanden

kan därför enligt min mening icke vara riktigt, utan har jag ansett hänvisningen

till denna förutsättning böra utgå ur lagen. Därjämte medför

avvecklingen av den speciella kristidsorganisation, som haft sig anförtrott

att utöva vissa i lagen avsedda funktioner, uteslutning av ett par

paragrafer ävensom några ändringar i särskilda paragrafer. Då detta medför

såväl ändring i lagens rubrik och samtliga dess paragrafer som eu

förskjutning i paragrafföljden, har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till ny lag i ämnet. För detta förslag, i vad det skiljer

sig från den gällande lagen, anhåller jag nu få lämna redogörelse.

I enlighet med vad jag nyss anfört i fråga om förutsättningen för

lagens tillämplighet har i förslaget rubriken angivits såsom lag med vissa

bestämmelser mot oskäliga pris. Av enahanda skäl har bestämmelsen i

lagens 1 § icke upptagits i förslaget.

Förslagets 1 § motsvarar 2 § i lagen. Den i första stycket gjorda

beskrivningen av där avsedda brottsliga förfarande utmärker för närvarande

en begränsning, som tydligen hänför sig till de speciella förhållandena

under kristiden och endast det närmaste behovet av straffrättsligt

ingripande. Nämnda bestämmelse avser nämligen allenast prisocker

beträffande vissa närmare angivna slag av varor. Då lagens tilllämpning

enligt förslaget icke ställes i direkt beroende av dylika tidsomständigheter,

har jag ansett den nu berörda bestämmelsen böra erhålla

en något vidare formulering, som mera allmänt medgiver beivrande av

prisocker. Denna ändring motiveras jämväl därav, att mot det nuvarande

stadgandet anmärkts, att under detsamma icke inbegripas vissa varor, å

vilka priset under den senare tiden oskäligt uppdrivits.

Det i lagens 5 § upptagna stadgandet har, såsom av dess ordalydelse

framgår, tillkommit med hänsyn till den statliga organisation av

åtgärder för folkhushållningen, som upprätthölls under kristiden. Sedan

den i stadgandet åsyftade institutionen — folkhushållningskommissionen

— numera i det närmaste helt avvecklats, saknar bestämmelsen praktisk

betydelse. Någon anledning att i förslaget upptaga en föreskrift av motsvarande

innebörd har icke synts föreligga.

Av liknande skäl har jämväl stadgandet i lagens 9 § uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Bestämmelsen i lagens 11 § om skyldighet för åklagare att insända

vissa uppgifter till jordbruksdepartementet sammanhänger därmed, att

åtal enligt prisockerlagen till en början utfördes huvudsakligen av livsmedelsfiskaler

under folkhushållningskommissionen, vilken i sin ordning

lydde under nämnda departement. Efter upphörandet av kommissionens

befattning med ärenden av detta slag lära ifrågavarande uppgifter böra

insändas till justitiedepartementet. Bestämmelse därom har införts i

förslagets 8 §.

Den nuvarande lagens giltighetstid utlöper den 28 februari 1921.

Med hänsyn till att förslag till definitiv lagstiftning i ämnet torde kunna

föreläggas 1922 års riksdag och för att, under nämnda förutsättning,

undvika behandling ytterligare en gång av förslag till provisorisk lag,

har jag ansett mig böra hemställa, att giltighetstiden denna gång bestämmes

till och med den 31 maj 1922.

Utöver vad nu anmärkts skiljer sig förslaget från den gällande

lagen endast med avseende a förekommande paragrafhänvisningar.»

Föredraganden uppläste härefter förslag till lag med vissa bestämmelser

mot oskäliga pris, av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar;

och hemställde föredraganden, att för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av

protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Bilaga.

17

Lag

med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den som vid avyttring av livsmedel, beklädnadsvara, bränsle eller annan

förnödenhet tager eller betingar sig vederlag, som han insett eller bort kunna inse

vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt, straffes

med böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse

från och med en månad till och med ett år.

Samma lag vare, där någon utbjuder sådan vara till avyttring mot vederlag,

som nyss är sagt. .

Såsom vederlag skall anses värdet av alla för varan tagna, betingade eller

fordrade förmögenbetsförmåner, ändå att de till döljande av vederlagets verkliga

storlek upptagas såsom förmåner, vilka gärningsmannen i annat avseende tagit,

betingat sig eller fordrat.

2 §•

Undanhåller den, som för avyttring tillverkat, framvunnit eller annorledes

förvärvat vara, som i 1 § sägs, varan från avyttring under sådana omständigheter,

att undanhållandet, ensamt eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför

uppenbar fara för oskälig stegring av priset vid varans övergång till förbrukaren,

varde, där han insett eller bort kunna inse faran, straffad med böter från

och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med

en månad till och med ett år.

Yad nu är stadgat skall icke gälla, där Konungen eller den Konungen

därtill bemyndigar för visst fall eller i därom utfärdad kungörelse meddelat tillstånd

att lägga vara å lager.

3 §•

Köper någon för avyttring eller förvärvar han eljest såsom mellanhand

vara, som i 1 § sägs, och sker det under sådana omständigheter, att åtgärden,

ensam eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara för

oskälig stegring av priset vid varans övergång till förbrukaren, värde, där han

insett&eller bort kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem till

och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med

ett år.

4 §■

Förövas brott, som i 1, 2 eller 3 § sägs, av den, som förut begått brott

mot något av nämnda lagrum, vare straffet fängelse från och med en månad till

och med två år eller straffarbete från och med två månader till och med tva ar.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter från och med tjugufem

till och med tiotusen kronor dömas.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 56 käft. (AV b 6.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr fi6.

5 §•

Fälles någon till^ straff för brott, som i 1 § första stycket sägs, eller för

brott mot 2 eller 3 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen

att utgiva, helt eller delvis, i det förstnämnda fallet värdet av taget

eller betingat vederlag, vid brott mot 2 § värdet av vara, som på sätt i samma

lagrum sägs undanhållits från avyttring, samt vid brott mot 3 § värdet av vara,

som gärningsmannen på sätt där omförmäles förvärvat för avyttring.

6 §.

Fortsätter dep, som är ställd under åtal för brott, varom 1, 2 eller 3 § förmärs,

samma brott, varde dömd till särskilt ansvar för varje gång stämning

delgivits.

7 §•

Det åligger allmän åklagare att åtala brott, varom i denna lag förmäles.

Åklagaren äger, för utrönande, huruvida sådant brott blivit begånget, låta

verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, där

vara, som i 1 § sägs, kan antagas förvarad, så ock taga del av näringsidkares

handelsböcker och andra dylika handlingar. Av det, som därvid inhämtats, må

icke yppas annat, än som erfordras för avgörande av frågan om åtals anhängiggörande

och för åtals utförande.

För vinnande av utredning, huruvida vederlag som i 1 § sägs, varit uppenbart

oskäligt, eller huruvida undanhållande, varom i 2 § förmäles, eller förvärv,

som i 3 § sägs, medfört fara, som i dessa paragrafer avses, må åklagaren kunna

hos vederbörande auktoriserade handelskammare inhämta utlåtande i ämnet.

8 §•

Åklagare åligger att till justitiedepartementet insända ej mindre anmälan

om _ åtal, som åklagaren anhängiggjort för brott mot denna lag, än även utslag,

varigenom blivit slutligen dömt angående åtalet.

9 §•

Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av vad gärningsmannen

enligt 5 § förpliktats utgiva, tillfälle en tredjedel, dock högst femtusen kronor,

åklagaren och återstoden kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till och

med den 31 maj 1922. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången

förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 66.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den

9 februari 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

Justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 4 februari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Axel

Afzelius.

Lagrådet yttrade:

Såsom motiv för prolongering av den provisoriska prisockerlagen

har anförts angelägenheten av att till bevarande av kontinuitet i rättsuppfattningen

nämnda lag bibehölles intill dess den igångsatta utredningen

kunde leda till en ockerlagstiftning av mera permanent natur. Det

har ock erinrats att den provisoriska lagen tillkommit utan att man

kunnat avbida den ingående prövning, som måste ligga till grund för

en fastare utformning av rättsregler av denna grannlaga oeh invecklade

natur, samt att lagstiftningen i fråga otvivelaktigt behövde omläggas vid

utarbetandet av en allmängiltig ockerlag. Med dessa synpunkter synes

bäst överensstämma, att den provisoriska lagen för den tid densamma

fortfarande skall bliva gällande icke underkastas andra ändringar än sådana,

som finnas med nödvändighet påkallade av förändrade förhållanden.

Hit torde emellertid icke kunna hänföras den genomgripande förändring

i lagens tillämplighetsomrade, som skett i 1 § av det remitterade

förslaget. Under det att nuvarande lag enligt dess 2 § endast avser

avyttring av livsmedel, vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

värme eller ljus, beklädnadsvara eller annan dylik för människors uppehälle

erforderlig förnödenhet eller ock foder för kreatur eller gödningsämnen

eller utsäde, hänför sig förslaget till livsmedel, beklädnadsvara,

bränsle eller annan förnödenhet d. v. s. varor av vad slag som hälst’

som kunna anses falla under begreppet förnödenhet. Det torde vara

svårt att överskåda räckvidden och verkningarna av denna ändring;

detta i all synnerhet som uttrycket förnödenhet är i och för sig otydligt

och svävande. Även om, såsom det anförts, priset å vissa varor, som

icke inbegripas under den provisoriska lagen, under den senare tiden

oskäligt uppdrivits, lärer härav icke kunna hämtas tillräckligt stöd för

att utan närmare undersökning och utredning utsträcka ifrågavarande

provisoriska lagstiftning till helt nya områden och sålunda förläna densamma

en väsentligt annan karaktär än den hittills ägt.

Lagrådet finner sig därför icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.

I övrigt har lagrådet icke något att erinra mot förslaget.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena

greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm och Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets

utlåtande över det den 4 innevarande februari till lagrådet remitterade

förslaget till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden

:

»Av utlåtandet framgår, att lagrådet funnit vissa betänkligheter vid

att, på sätt lydelsen av förslagets 1 § utmärker, utvidga området för den

provisoriska prisockerlagstiftningens tillämplighet. Särskilt har anmärkts,

att det kunde möta svårighet att överskåda räckvidden och verkningarna

av den föreslagna ändringen, i all synnerhet som uttrycket förnödenhet

vore i och för sig otydligt och svävande.

Med den lydelse, ifrågavarande bestämmelse erhållit i det remitterade

förslaget, har huvudsakligen avsetts att undanröja den oegentlighet,

som otvivelaktigt skulle ligga däri, att den med hänsyn till de speciella

förhållandena under den mest tryckande dyrtiden gjorda begränsningen

till vissa angivna slag av varor komme att upprätthållas även under det

nuvarande, därutinnan väsentligt förändrade läget.

Vad lagrådet anmärkt mot uttrycket förnödenhet lärer väl icke

kunna frånkännas ett visst berättigande. Redan tidigare har beträffande

denna lagstiftning framhållits, att en viss obestämdhet i lagens uttryckssätt

icke kan helt undvikas, då det här gäller förhållanden, som icke alltid

kunna kännetecknas i en konkret och lätt åskådlig form. Att uttrycket

förnödenhet skulle i tillämpningen erhålla en vidsträcktare inne
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

bord än däri skäligen bör inläggas, synes mig emellertid icke rätt sannolikt.

Erfarenheten har hittills ådagalagt en obenägenhet hos domstolarna

att under denna lagstiftning hänföra andra fall än sådana som fullt uppenbart

synts vara brottsliga. Någon mera genomgripande förändring

lärer den föreslagna nya lydelsen för övrigt icke innefatta. I själva

verket torde den med förslaget åsyftade utvidgningen av prisockerlagstiftningens

tillämplighetsområde icke vara större än som motsvaras av

det naturliga önskemålet att med dessa straffbestämmelser kunna träffa

alla väsentligen likartade fall.

Vid nu anförda förhållanden finner jag mig böra hemställa, att

förslaget, mot vilket lagrådet i övrigt icke framställt anmärkning, i

oförändrat skick måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande».

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Sonor.

210423

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:65 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris. a1 i texten
  2. 2LU 1921:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris. s. 1 i texten