Med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris
1921-02-10 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:66, Med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
1
Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser mot oskäliga pris; given Stockholms
slott den 10 februari 1921.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser
mot oskäliga pris.
GUSTAF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 56 käft. (Nr 66.)
1
2
Kungl. Maj ds proposition nr 66.
Lag
med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Den, som vid avyttring av livsmedel, beklädnadsvara, bränsle eller annan
förnödenhet tager eller betingar sig vederlag, som han insett eller bort kunna
inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt, straffes
med böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse
från och med en månad till och med ett år.
Samma lag vare, där någon utbjuder sådan vara till avyttring mot vederlag,
som nyss är sagt.
Såsom vederlag skall anses värdet av alla för varan tagna, betingade eller
fordrade förmögenhetsförmåner, ändå att de till döljande av vederlagets verkliga
storlek upptagas såsom förmåner, vilka gärningsmannen i annat avseende tagit,
betingat sig eller fordrat.
2 §•
Undanhåller den, som för avyttring tillverkat, framvunnit eller annorledes
förvärvat vara, som i 1 § sägs, varan från avyttring under sådana omständigheter,
att undanhållandet, ensamt eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför
uppenbar fara för oskälig stegling av priset vid varans övergång till förbrukaren,
varde, där han insett eller bort kunna inse faran, straffad med böter från
och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med
en månad till och med ett år.
Vad nu är stadgat skall icke gälla, där Konungen eller den Konungen
därtill bemyndigar för visst fall eller i därom utfärdad kungörelse meddelat tillstånd
att lägga vara å lager.
3 §•
Köper någon för avyttring eller förvärvar han eljest såsom mellanhand
vara, som i 1 § sägs, och sker det under sådana omständigheter, att åtgärden,
ensam eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara för
oskälig stegring av priset vid varans övergång till förbrukaren, värde, där han
insett eller bort kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem till
och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med
ett år.
4 §•
Förövas brott, som i 1, 2 eller 3 § sägs, av den, som förut begått brott
mot något av nämnda lagrum, vare straffet fängelse från och med en månad till
och med två år eller straffarbete från och med två månader till och med två år.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter från och med tjugufem
till och med tiotusen kronor dömas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
3
5 §•
Fälles någon till straff för brott, som i 1 § första stycket sägs, eller för
brott mot 2 eller 3 §,'' må domstolen, efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen
att utgiva, helt eller delvis, i det förstnämnda fallet värdet av taget
eller betingat vederlag, vid brott mot 2 § värdet av vara, som på sätt i samma
lagrum sägs undanhållits från avyttring, samt vid brott mot 3 § värdet av vara,
som gärningsmannen på sätt där omförmäles förvärvat för avyttring.
6 §•
Fortsätter den, som är ställd under åtal för brott, varom 1, 2 eller 3 § förmäles,
samma brott, varde dömd till särskilt ansvar för varje gång stämning
delgivits.
7 §■
Det åligger allmän åklagare att åtala brott, varom i denna lag förmäles.
Åklagaren äger, för utrönande, huruvida sådant brott blivit begånget, låta
verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, där
vara, som i 1 § sägs, kan antagas förvarad, så ock taga del av näringsidkares
handelsböcker och andra dylika handlingar. Av det, som därvid inhämtats, må
icke yppas annat, än som erfordras för avgörande av frågan om åtals anhängiggörande
och för åtals utförande.
För vinnande av utredning, huruvida vederlag, som i 1 § sägs, varit uppenbart
oskäligt, eller huruvida undanhållande, varom i 2 § förmäles, eller förvärv,
som i 3 § sägs, medfört fara, som i dessa paragrafer avses, må åklagaren kunna
hos vederbörande auktoriserade handelskammare inhämta utlåtande i ämnet.
8 §. “
Åklagare åligger att till justitiedepartementet insända ej mindre anmälan
om åtal som åklagaren anhängiggjort för brott mot denna lag, än även utslag,
varigenom blivit slutligen dömt angående åtalet.
9 §•
Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av vad gärningsmannen
enligt 5 § förpliktats utgiva, tillfälle en tredjedel dock högst femtusen kronor,
åklagaren och återstoden kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till och
med den 31 maj 1922. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 66.
Förfoganderättslagen
och maximiprislagen.
Inkomna
.yttranden.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen å Stockholms slott fredagen den 4
februari 1921.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geek, ministern för utrikes ärendena
greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Hurray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm och Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anförde:
»Den 28 februari 1921 utgår giltighetstiden för lagen den 26 april
1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, lagen den 30 april 1918 om fastställande av
högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
m. m., lagen den 19 juni 1917 med vissa bestämmelser mot
oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden samt
lagarna den 28 mars 1917 om förbud i vissa fall mot överlåtelse av
fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg, så ock mot förvärv av
aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri, samt om förbud i
vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes
orter ävensom lagen den 20 juni 1918 om förbud i vissa fall mot fortskaffande
av gods med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes ort.
Jag har därför att underställa Eders Kungl. Maj:t frågan, huruvida
dessa lagar, vilka alltsedan deras tillkomst erhållit giltighet för ett år i
sänder, böra ytterligare prolongeras. Vad angår de tre senast omförmälda
lagarna torde jag i annat sammanhang få återkomma till frågan
om utsträckning av deras giltighetstid. Jag anhåller nu att få upptaga
spörsmålet om prolongation av övriga av mig omnämnda lagar, förfoganderättslagen,
maximiprislagen och prisockerlagen.
Beträffande frågan om förnyad prolongation av förfoganderättsoch
maximiprislagarna hava utlåtanden infordrats från folkhushållningskommissionen
av juni 1919, statens handelskommissions avvecklingskommitterade
och bränslekommissionen. Därjämte har rörande behovet av
fortsatt giltighet för vissa särskilda bestämmelser i förfoganderättslagen
Kungl. Maj:ts proposition nr SB.
5
yttrande begärts från jordkommissionen, statens odlingskoinmitté och
socialstyrelsen. I fråga om förlängning av maximiprislagen hava 11)21
års sockersakkunniga anmodats inkomma med yttrande.
Folkliushållningskommissionen har i skrivelse den 17 november
1920 anfört, att kommissionen, vilken därest hänsyn skulle tagas allenast
till dess nuvarande, huvudsakligen på dess egen affärsavveckling inriktade
verksamhet näppeligen ägde direkt anledning påyrka förfoganderättslagens
upprätthållande, likväl funne allmänna synpunkter tala för
att statsmakterna — under den osäkerhet, som alltjämt präglade de
ekonomiska förhållandena och vilken kunde tänkas medföra nödvändighet
för Kungl. Maj:t att utan riksdagens sammankallande snabbt ordna oväntade
svårigheter, — borde äga fortsatt möjlighet att tillämpa lagens
föreskrifter.
Med avseende å maximiprislagen har kommissionen framhållit, att
lagens bibehållande vore erforderligt så länge den nu gällande ordningen
å vår sockermarknad ägde bestånd. Ett led häri utgjorde nämligen
fastställande av maximipris å socker, varom för närvarande gällde föreskrifterna
i förordningen den 9 augusti 1920.
I yttrande den 26 oktober 1920 hava handelskommissionens avvecklingskommitterade
anfört: Under våren 1920 hade kommitterade
enligt uppdrag av Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen haft att förhandla
med svenska redare angående tillhandahållande av tonnage för
transport av vete och kol till Sverige samt angående fastställande av
maximifraktsatser för olika slag av varor. Kommitterade hade därvid
lyckats uppnå frivilliga överenskommelser med vederbörande, utan att
vare sig förfoganderättslagen eller maximiprislagen behövt tillgripas.
Emellertid hade det förhållande, att dessa lagar funnes och kunde ifrågakomma
såsom yttersta utväg, i icke oväsentlig mån medverkat till att
möjliggöra överenskommelsernas träffande, och det torde vara tvivelaktigt,
om desamma utan lagarnas förefintlighet kunnat komma till stånd. Efter
handelsdepartementets tillkomst den 1 juli 1920 hade kommitterade icke
vidare tagit befattning med ärenden av förevarande art. Såvitt kommitterade
hade sig bekant, hade dock icke några nya tonnageregleringar
efter nämnda tidpunkt förekommit, bortsett från sådan reglering, som
kunde ske med tillhjälp av de s. k. fraktfartslagarna. Även om man
finge hoppas, att det icke heller i fortsättningen skulle visa sig erforderligt
att återuppliva kristidens statsreglerande verksamhet, vore emellertid
förhållandena på det ekonomiska området för närvarande så ovissa, att
Folkhushåll
ningskom
missionen.
Handelskommissionens
avvecklingskomnntt
er ad e.
6
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 66.
Bränslekom
missionen.
man ej med någon högre grad av säkerhet kunde förutse den kommande
utvecklingen. Under sådana omständigheter vore det icke uteslutet, att
jämväl under år 1921 ett behov av de ifrågavarande kristidslagarna
kunde komma att göra sig gällande. På grund härav ville kommitterade
under uttalande av en livlig förhoppning, att någon praktisk användning
av de förevarande lagarna ej vidare skulle behöva komma i fråga, dock
icke bestämt avstyrka, att åtgärder vidtoges, genom vilka förfoganderättslagen
och maximiprislagen erhölle förlängd giltighetstid också efter den
28 februari 1921, därvid kommitterade tillika ville påpeka, att, även om
lagarna förnyades, deras tillämpning dock voi''e beroende på särskild av
Kungl. Maj:t utfärdad förordning.
Bränslekommissionen har i yttrande den 30 november 1920 anfört:
Med stöd av förfoganderättslagen hade Kungl. Maj:t den 12 maj 1917
utfärdat förordning om upplåtande till kronan av vissa områden för
skogsavverkning, vilken förordning ägde giltighet till och med den 28
februari 1921. Den del av kommissionens vedanskaffning, som skedde
genom egna huggningar, ägde rum med stöd av denna förordning, på
grund varav kommissionen hade rätt att lägga skogsmark under beslag
samt därå verkställa avverkning. Dessa beslag voro numera i stort sett
hävda, dock med undantag för sådana områden, där kommissionen fortfarande
hade ved liggande och frivillig överenskommelse rörande rätt att
utforsla kvarliggande ved icke kunnat träffas med vederbörande markägare.
Under näst föregående drivningssäsong hade kommissionen nämligen
på grund av den blida vintern icke hunnit framforsla all i skogen
liggande av kommissionen avverkad ved, utan funnes fortfarande cirka
143,000 kubikmeter i skogen. Därest förfoganderättslagen och därmed
ock ovanberörda förordning skulle upphöra att gälla, skulle möjligen
svårigheter uppstå för kommissionen beträffande utdrivningen av veden i
de fall, då av anförd orsak beslag å skogsmark icke blivit hävda. I dessa
fall kunde kommissionen icke heller försälja veden, där den läge i skogen,
då säkerhet icke funnes för att densamma utan svårigheter från markägarens
sida kunde utdrivas. Största delen av den ännu icke framforslade
veden läge i Gävleborgs län och i Småland. Så snart det blivit
vinterföre, komme kommissionen givetvis att med alla medel igångsätta
utdrivningarna, men kommissionen hade dock icke förhoppning att kunna
verkställa densamma före utgången av februari 1921. På grund härav
hade kommissionen givetvis intresse av att förfoganderättslagens -giltighetstid
utsträcktes till drivningssäsongens slut, men ansåge sig kommissionen
på grund av den förhållandevis ringa kvantitet ved, som kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 7
missionen hade liggande i skogen, icke hava tillräckliga skäl att för sin
del bestämt påyrka en sådan utsträckning av lagens giltighetstid.
Beträffande maximiprislagen har kommissionen förklarat sig icke
för sin del hava något yrkande att framställa.
Från jordkommissionen och statens odlingskommitté hava infordrats
särskilda yttranden rörande frågan, huruvida bestämmelser av
det innehåll, som angåves i 5 § 1 mom. första stycket förfoganderättslagen
alltjämt kunde anses erforderliga, så vitt anginge skyldighet
för ägare eller innehavare av fast egendom, vars jord befunnits uppenbart
vanhävdad, att i vissa fall till kronan upplåta egendomen eller del
därav jämte tillhörande inredning och utrustning m. m.
Jordkommissionen har i skrivelse den 13 december 1920 erinrat,
att kommissionen i ett i december 1919 avgivet utlåtande i samma
ämne uttalat, att förutsättningarna enligt förfoganderättslagen för
förfoganden över vanhävdad jordbruksfastighet icke vidare syntes vara
för handen. Sedan dess torde förhållandena på livsmedelsmarknaden
hava blivit gynnsammare, vadan kommissionen icke heller nu kunde
finna behövligt ett förlängande av lagens giltighetstid i den del, varom
kommissonen hade att yttra sig. Kommissionen ansåge sig dock böra
framhålla, att den sålunda behandlade frågan saknade samband med
frågan om hehövligheten av en för normala samhällsförhållanden gällande
vanhävdslagstiftning. — Uti ett kommissionens skrivelse bilagt yttrande
har kommissionens ledamot borgmästaren C. A. Lindhagen för sin del
avstyrkt förfoganderättslagens upphävande under åberopande bl. a. av att
de juridiska förutsättningarna för lagens bibehållande syntes icke mindre
nu än i början av år 1920 vara för handen, varjämte han anfört, att i
avvaktan på en vanhävdslag för hela riket en provisorisk lagstiftning
syntes vara väl på sin plats. I någon mån vid något tillfälle kunde
förfoganderättslagen vara på sin plats för att statuera ett exempel, tillfredsställa
det allmänna rättsmedvetandet och, praktiskt utförd, även
främja livsmedelsproduktion, som väl alltid borde anses behöva uppmuntras
och ökas. Lagen syntes ej heller kunna gorå någon skada
men kunna vara bra att hava till hands både såsom ett hot och såsom
en utväg under dessa upprörda tider i avvaktan på ett mera definitivt
ordnande av förhållandena.
Statens odlingskommitté har i utlåtande den 2 november 1920
erinrat, att ifrågavarande bestämmelser i förfoganderättslagen icke riktade
sig emot vanhävd av jordbruksfastighet såsom sådan utan allenast avsåge
att utgöra ett led i samhällets åtgärder till bekämpande av svårig
-
Jor dkommissionen
och statens
odlingskommitté.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition nr 66.
Socialsty
relsen.
1921 års
socker sakkunniga.
betel- för folkförsörjningen, samt att, med hänsyn till den lättnad i tillgången
av livsmedel, som under senare halvåret 1919 och under 1920
varit för handen, förfoganden över fastighet jämlikt nämnda bestämmelser
icke under denna tid ansetts böra ifrågakomma. Genom lagen den 6
juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfoder
in. in. vore i kampen mot vanhävden anvisat ett medel av betydligt
större effektivitet än förfoganderättslagen. Då genom nämnda lag, vilken
ägde tillämpning tillsvidare intill den 1 juni 1922, ett av grundvillkoren
för jordens bibehållande i växtkraft, nämligen en normal tillförsel av
kreatursgödsel, tillgodosetts, och s. k. grödköp samt försäljning av en
egendoms hela växande gröda — varigenom jordens alstringskraft i hög
grad nedsattes — förhindrats, ansåge kommittén, att för odlingsorganisationens
vidkommande ytterligare lagbestämmelser å ifrågavarande område
icke för närvarande och tillsvidare vore erforderliga.
Socialstyrelsen, som anmodats avgiva yttrande i fråga om den i
0 § 1 mom. andra stycket förfoganderättslagen upptagna bestämmelsen
angående skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad att, där det
finnes oundgängligen erforderligt för beredande av bostad för husvilla,
till kronan mot ersättning i vissa fall upplåta byggnaden eller del därav,
har i skrivelse den 31 december 1920 anfört: Styrelsen hade funnit sig
böra taga under ingående omprövning, huruvida berörda stadgande i
nuvarande form motsvarade sitt syftemål. Till denna fråga, vilken ännu
icke befunne sig i utrett skick, skulle styrelsen återkomma i samband
med anbefallt utlåtande angående hyresstegringslagens prolongering.
Redan nu ansåge sig styrelsen emellertid kunna uttala, att därest ett
stadgande av ifrågavarande innehåll befunnes lämpligt att alltjämt bibehållas,
detsamma ej syntes böra anknytas till sådana utomordentliga förhållanden,
som utgjorde förutsättning för förfoganderättslagens tillämpning,
utan snarare böra intagas i hyresstegringslagen eller i en fristående
lag. Skulle det nuvarande stadgandet eller förfoganderättslagen i sin
helhet upphöra att gälla den 28 februari 1921, torde visserligen några
månader komma att förflyta, innan stadgandet hunne prolongeras under
annan lag, men någon olägenhet syntes därav icke kunna föranledas,
1 synnerhet som något förordnande med stöd av förfoganderättslagens
ifrågavarande bestämmelser ej förekommit.
De av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande
den 14 januari 1921 tillkallade sakkunniga för verkställande av
utredning och avgivande av yttrande angående förhållanden, som sammanhänga
med den inhemska sockerproduktionen och sockerkonsumtionen
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
inom landet, (1921 års sockersakkunnige) hava i yttrande den 22 januari
1921 erinrat, att nu gällande förordning angående maximipris å socker
vore utfärdade med stöd av maximiprislagen och följaktligen skulle upphöra
att gälla den 28 februari 1921, därest nämnda lag icke bleve prolongera^.
Eeglerandet av priset å socker utgjorde emellertid ett led i den
enligt riksdagens beslut för närvarande gällande ordningen å vår sockermarknad
med statlig garanti åt sockerfabriksaktiebolagen för inköp av
1920 års betskörd och dennas förädling. Med hänsyn härtill och då utredning
påginge angående statens ställning till den inhemska sockerproduktionen
av 1921 ars betskörd, syntes möjlighet fortfarande böra uppehållas
för maximiprissättning å socker. De sakkunnige förordade alltså,
att maximiprislagen, under förutsättning att lagens avfattning fortfarande
medgåve å densamma grundad maximiprissättning å socker, måtte erhålla
förlängd giltighetstid under ytterligare ett år.
Av de yttranden, för vilkas innehåll jag nu lämnat redogörelse,
framgår, att den praktiska tillämpningen av förfoganderätts- och maximiprislagarna
numera i stort sett upphört. Dessa lagar hava tillkommit i
syfte att bereda möjlighet för den alltmer utvidgade statliga reglering av
näringslivet, vilken efter världskrigets utbrott och under den därpå följande
dyrtiden blev en nödvändighet. Under de två senaste åren har en
successiv avveckling av denna reglering fortgått, och de särskilda institutioner,
åt vilka dess genomförande i första hand varit anförtrott, utöva
numera ej annan verksamhet än som sammanhänger med avvecklingens
besörjande.
Med avseende a behovet och lämpligheten av en prolongation för
ännu någon tid framåt av nu ifrågavarande lagar hava uttalats skilda
meningar. A ena sidan har gjorts gällande, att med kristidsregleringens
praktiska upphörande lagarna ej längre hade någon egentlig uppgift att
fylla och att för den skull tiden finge anses inne för deras avskrivande.
A andra sidan har framhållits, att med hänsyn till den osäkerhet, som
fortfarande kännetecknar det allmänna ekonomiska läget, statsmakten
borde, tills mera normala förhållanden inträtt, i sin hand behålla det verksamma
medel till ingripande mot möjligen återkommande svårigheter,
som kristidslagarna innebure.
Da jag för min del haft att taga ståndpunkt till den nu föreliggande
frågan, har jag icke kunnat undgå att finna de allmänna förutsättningarna
för lagstiftningsåtgärder i detta avseende väsentligen förändrade.
Då dessa lagar tillkommo och under tiden för deras fulla tilllämpning
rådde stark brist på de viktigaste förnödenheter, och folkhus
Bihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 56 käft. (AV 66.) 2
Departe
ments
chefen
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
hållningen var på väg att äventyras genom en tilltagande varuknapphet
och därmed följande våldsam prisstegring. Sedan våra under kriget avbrutna
handelsförbindelser med utlandet numera kunnat återupptagas,
förefinnes ej längre svårighet att tillgodose behovet av råvaror och livsmedel.
Den allmänna prisnivån är väl fortfarande hög, men har dock
börjat visa en bestämt sjunkande tendens. Dyrtidens upphörande motverkas
emellertid av de tryckta förhållanden, under vilka näringslivet
och framför allt industrien arbeta, samt den penningknapphet, som gör
sig allt starkare kännbar. Den kris, i vilken vi för närvarande befinna
oss, är sålunda visserligen en omedelbar fortsättning av den ekonomiska
situation, vilken i vår kristidslagstiftning betecknats såsom »utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden», men dock i väsentliga avseenden
av annan natur än denna. Det synes mig därför innebära en viss
oegentlighet att för lösningen av de uppgifter, inför vilka statsmakten
på grund av det sålunda förändrade läget kan komma att ställas, tillita
en lagstiftning, som tillkommit under andra förhållanden och ursprungligen
icke varit avsedd att erhålla annan tillämpning än med sträng
hänsyn till just dessa förhållanden. Om på grund av omständigheter,
vilka för närvarande icke kunna förutses, det framdeles skulle visa sig
nödvändigt att staten på ett eller annat sätt ingriper med en reglerande
verksamhet av samma art som under den egentliga kristiden, lärer detta
efter den speciella kristidsorganisationens avvecklande näppeligen kunna
ske endast genom ett enkelt återupplivande av kristidslagarnas tillämpning.
Vid det noggranna övervägande, genom vilket eventuella åtgärder
av detta slag otvivelaktigt måste förberedas, torde med säkerhet jämväl
frågan om de lagbestämmelser, vilka för ett dylikt fall kunna vara erforderliga,
bliva föremål för särskilt beaktande. Efter min uppfattning
föreligger därför icke tillräcklig anledning att, såsom ifrågasatts, behålla
de nu ifrågavarande lagarna vid gällande kraft allenast av det allmänna
skäl, att behov av dylika bestämmelser tilläventyrs kan återkomma under
förhållanden, vilka för närvarande icke äro för handen. För mig
har då återstått att bilda mig ett omdöme, huruvida med hänsyn till
den pågående avvecklingen av kristidsinstitutionerna en prolongation av
lagarnas giltighetstid kan anses påkallad av praktiskt behov.
I fråga om förfoganderättslagen framgår av de i ärendet inkomna
yttrandena, att denna lag för närvarande äger tillämpning endast så tillvida,
att enligt ett med stöd av lagen givet förordnande beslag är lagt
å viss skogsmark, som tagits i anspråk för bränslekommissionens vedanskaffning.
Då kommissionens avverkning numera avslutats, har beslaget
allenast till ändamål att trygga en obehindrad utdrivning av redan upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
11
huggna, å avverkningsplatserna kvarliggande vedpartier. Kommissionen
har framhållit, att om beslaget häves och godvillig överenskommelse därefter
ej kan träffas med vederbörande markägare, vissa svårigheter kunna
uppstå för utdrivning av den ved, som vid tiden för beslagets upphörande
eventuellt kan kvarligga i skogen. Med hänsyn till den jämförelsevis
ringa kvantitet ved, om vilken här är fråga, har emellertid kommissionen
icke ansett sig äga tillräckliga skäl att hemställa om en utsträckning av
lagens giltighetstid. Vid sådant förhållande har jag för min del icke
funnit anledning att för det begränsade syfte, det sålunda här skulle gälla,
tillstyrka någon särskild lagstiftningsåtgärd.
Beträffande maximiprislagen får jag erinra, att bestämmelse om
maximipris enligt denna lag numera gäller endast i fråga om socker.
Folkhushållningskommissionen och 1921 års sockersakkunniga hava i sina
yttranden framhållit, att maximipris å socker ingår såsom ett led i den
hittills gällande ordningen å vår sockermarknad. Härvid bör emellertid
anmärkas, att bestämmelsen om maximipris å socker numera icke torde
vara påkallad av de skäl, som uppburit den hittillsvarande maximiprislagstiftningen.
Huruvida fastställande av maximipris å denna vara fortfarande
bör äga rum, är helt och hållet beroende av det sätt, på vilket
sockerfrågan i allmänhet ordnas. Utan att nu närmare ingå på denna
fråga anser jag mig således kunna uttala, att därest maximipris å socker
fortfarande finnes böra gälla, bestämmelse därom icke bör meddelas i den
form, som anvisas av den nuvarande maximiprislagen. Enligt vad jag
inhämtat, är frågan om de åtgärder, som i nu berörda hänseende må
finnas erforderliga för den händelse maximiprislagen icke erhåller utsträckt
giltighetstid, föremål för övervägande inom jordbruksdepartementet.
Jag saknar därför anledning att med hänsyn till sockerfrågans läge
tillstyrka prolongation av maximiprislagen.
Med stöd av vad jag nu anfört föranlåtes jag alltså hemställa, att
lagförslag om fortsatt tillämpning av förfoganderätts- och maximiprislagarna
icke må föreläggas årets riksdag.
Beträffande en eventuell prolongation av prisockerlagens giltighets- Prisockertid
hava yttranden infordrats från socialstyrelsen, folkhushållningskom- /opeÄ''
missionen av juni 1919 samt överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser.
Socialstyrelsen har erinrat, att under förarbetena till ifrågavarande So cialstyrellag
vissa betänkligheter uttalats av de för ändamålet tillkallade sakkun- se”- niga med avseende å såväl lämpligheten som effektiviteten av bestäm
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
melser, som straffbeläde vissa affärstransaktioner av natur att framkalla
prisstegring å livsförnödenheter. När förslag till lagstiftning i sådant
syfte förelädes 1917 års riksdag, skedde detta uppenbarligen under trycket
av den allvarliga livsmedelsbrist och den våldsamma prisstegring,
som gjort sig gällande under våren nämnda år. Av chefens för justitiedepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 15 maj 1917 framginge
ock, att den föreslagna lagen finge i alldeles särskild grad betraktas
såsom en kristidslag, framkallad av det då rådande nödläget. Då
fråga nu uppstått om ytterligare förlängning av denna lags giltighetstid,
borde i främsta rummet erinras om den förändring av läget på livsmedelsmarknaden
och i de ekonomiska konjunkturerna i allmänhet, som
inträffat sedan lagen först utfärdades. Vid sistnämnda tillfälle rådde
alltjämt tilltagande varubrist och prisstegring; för närvarande funnes
däremot riklig tillgång på alla slag av livsförnödenheter, och sedan någon
tid förmärktes även en bestämd tendens till fallande priser. Enär sålunda
de förutsättningar, som motiverade prisockerlagens tillkomst, numera
i allt väsentligt upphört att vara för handen, syntes stöd svårligen finnas
för ytterligare prolongation av lagen. Om styrelsen alltså ansett sig
sakna anledning att tillstyrka förlängd giltighetstid för denna lag, hade
styrelsen därmed icke velat på något sätt taga ställning till den från
olika håll framförda tanken på en efter normala förhållanden anpassad
lagstiftning mot oskäliga pris.
''ningskom1-'''' Folkhushållningskommissionen har anfört, att allmänna synpunkter
missionen. syntes tala för att statsmakterna under den osäkerhet, som alltjämt präglade
de ekonomiska förhållandena och vilken kunde tänkas medföra nödvändighet
för Kungl. Maj:t att utan riksdagens sammankallande snabbt
ordna oväntade svårigheter, borde äga fortsatt möjlighet att tillämpa
ifrågavarande lagföreskrifter. Därjämte kunde beträffande denna lag göras
gällande, att densamma syntes vara av betydelse jämväl under andra
förhållanden än dem, som närmast föranlett dess tillkomst. Det skydd
för konsumtionen mot oskälig prissättning å av producenter, handlande
eller andra saluförda eller tillhandahållna förnödenheter, som lagen åsyftade,
kunde icke sägas vara utan värde även under ekonomiskt och socialt
eljest normala tider. Det syntes därför kommissionen förtjäna övervagas,
huruvida icke bestämmelser i det syfte, som innefattades i denna
lag'', borde ingå såsom en bestående del i vår lagstiftning.
hållareäm ■■ ^ ^e. av överståthållareämbetet och länsstyrelserna avgivna utlåtandena
betet och avensom i åtskilliga med dessa utlåtanden inkomna yttranden från åklagerna^’
garG’ maSistrater> stadsstyrelser och andra har framträtt meningsskilj
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 13
aktighet beträffande behovet och lämpligheten av prisockerlagens prolongation.
Dylik åtgärd har tillstyrkts av överståthållareämbetet samt länsstyrelserna
i Blekinge, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län
under hänvisning huvudsakligen därtill, att de förhållanden, vilka givit
anledning till denna lagstiftning, fortfarande vore för handen och att
densamma därför under ytterligare någon tid kunde vara påkallad. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har tillika framhållit, att ehuru lagen endast
i undantagsfall vunnit tillämpning, dess befintlighet dock torde utgöra
ett verksamt medel att förhindra oskäliga pris samt att någon olägenhet
av lagen icke försports för lojal varuomsättning. Övriga länsstyrelser
hava ansett förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser
icke längre vara för handen och fördenskull funnit sig icke äga anledning
tillstyrka en prolongation; av åtskilliga av dessa länsstyrelser har
dock ifrågasatts, huruvida icke en för normala förhållanden avsedd lagstiftning
mot prisocker borde komma till stånd.
Då under nästlidet år frågan om prolongation av prisockerlagen Departeupptogs
tillbehandling, yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet: menUrhefen
»Lika med flertalet av de hörda myndigheterna finner jag vägande
skäl tala för utsträckande av prisockerlagens giltighetstid. De förhållanden,
som föranlett lagens tillkomst, äro alltjämt i viss mån för handen
och kunna väntas fortfara under ännu någon tid framåt. Det kan ej
heller anses uteslutet, att, så länge våra handels- och sjöfartsförbindelser
äro så osäkra som för närvarande, ökade svårigheter kunna uppstå för
landets varutillförsel samt föranleda förminskad tillgång å varor och
stegrade pris.
Men frånsett att ännu rådande abnorma förhållanden påkalla lagbestämmelser
för att stävja ett obehörigt utnyttjande av kristidens svårigheter,
synes mig lagen så mycket mindre för närvarande böra upphöra
att gälla, som dess syfte torde böra tillgodoses jämväl för framtiden.
Även efter inträdandet av mera normala förhållanden lärer behov
förefinnas av straffbestämmelser gällande jämväl för andra fall av ocker
än sådana, som avses i lagen den 14 juni 1901. Otvivelaktigt behöver
lagstiftningen i fråga i samband härmed omläggas — särskilt har det
även under lagens hittillsvarande tillämpning framstått som ett önskemål
att erhålla en klarare bestämning å de förfaranden, som lagstiftningen
avser att straffbelägga — men innan en dylik, allmängiltig ockerlagstiftning
kan komma till stånd, synes emellertid, för bevarande av erforderlig
kontinuitet i rättsuppfattningen, nu gällande tillfälliga prisockerlag böra
bibehållas, intill dess ny lagstiftning av mera permanent natur hinner
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
tråda i kraft, vilket tidigast torde kunna ske efter förslags framläggande
vid 1921 års riksdag.»
Den i detta uttalande berörda frågan om en permanent, på
moderna principer byggd ockerlagstiftning har numera upptagits till behandling
av särskilda sakkunniga, vilka tillkallats att inom justitiedepartementet
biträda med utredning av denna fråga. Med hänsyn till frågans
i mer än ett avseende svårlösta natur är det dock uteslutet, att
densamma kan komma under behandling vid detta års riksdag. Jag
hyser emellertid förhoppning, att den förberedande utredningen skall
kunna slutföras inom sådan tid, att förslag i ämnet må kunna föreläggas
1922 års riksdag.
I olikhet mot den övriga kristidslagstiftningen riktar sig prisockerlagen
mot företeelser på det ekonomiska området, vilka icke omedelbart
eller med nödvändighet sammanhänga med de säregna förhållandena
under världskrigets år. Att prisockerlagen kommit att tillhöra den grupp
av lagar, som även formellt begränsats till att avse den mer eller mindre
övergående regleringen av nämnda förhållanden, torde hava sin närmaste
orsak däri, att behovet av lagbestämmelser i detta ämne framträtt med
särskild aktualitet under ifrågavarande tidsskede. Omständigheterna vid
lagens tillkomst gjorde det nödvändigt att skrida till åtgärd utan att
avbida den ingående prövning, som måste ligga till grund för en fastare
utformning av rättsregler av denna grannlaga och invecklade natur.
Även i sin provisoriska form torde emellertid denna lag hava varit till
visst gagn. I anslutning till nyss återgivna uttalande av en förutvarande
departementschef finner jag jämväl det vara angeläget att till bevarande
av kontinuitet i rättsuppfattningen den provisoriska prisockerlagen bibehålies
intill dess en lagstiftning av mera permanent natur kan träda i
kraft. Vid denna synpunkt måste jag lägga särskild vikt, då såsom jag
redan omnämnt utsikt finnes, att en dylik lagstiftning skall kunna komma
till stånd inom en nära framtid. Jag är därför beredd tillstyrka, att
lagförslag med provisoriska bestämmelser mot prisocker förelägges detta
års riksdag.
Vid övervägande av frågan om innehållet av de bestämmelser i
detta ämne, vilka böra gälla i avbidan på en definitiv lagstiftning, har
jag utgått från att i ärendets närvarande läge minsta möjliga rubbning
torde böra göras i de gällande föreskrifterna på detta område och således
funnit mig böra förorda, att den nuvarande lagens bestämmelser i
huvudsak oförändrade erhålla giltighet för den tid, som får antagas förflyta,
innan en ny lag av permanent karaktär trätt i kraft. Vissa jämkningar
i den gällande lagen betingas emellertid av förändringar, som den
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
15
senaste tiden medfört. Redan vid behandlingen av frågan om prolongation
av förfoganderätts- och maximiprislagarna har jag haft tillfälle antyda
min uppfattning, att den närvarande situationen icke kan anses
strängt motsvara vad i prisockerlagen såväl som i övriga kristidslagar
betecknats såsom »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Att
fortfarande binda en tillämpning av prisockerlagens bestämmelser vid
förutsättningen av krig, krigsfara eller dylika utomordentliga förhållanden
kan därför enligt min mening icke vara riktigt, utan har jag ansett hänvisningen
till denna förutsättning böra utgå ur lagen. Därjämte medför
avvecklingen av den speciella kristidsorganisation, som haft sig anförtrott
att utöva vissa i lagen avsedda funktioner, uteslutning av ett par
paragrafer ävensom några ändringar i särskilda paragrafer. Då detta medför
såväl ändring i lagens rubrik och samtliga dess paragrafer som eu
förskjutning i paragrafföljden, har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till ny lag i ämnet. För detta förslag, i vad det skiljer
sig från den gällande lagen, anhåller jag nu få lämna redogörelse.
I enlighet med vad jag nyss anfört i fråga om förutsättningen för
lagens tillämplighet har i förslaget rubriken angivits såsom lag med vissa
bestämmelser mot oskäliga pris. Av enahanda skäl har bestämmelsen i
lagens 1 § icke upptagits i förslaget.
Förslagets 1 § motsvarar 2 § i lagen. Den i första stycket gjorda
beskrivningen av där avsedda brottsliga förfarande utmärker för närvarande
en begränsning, som tydligen hänför sig till de speciella förhållandena
under kristiden och endast det närmaste behovet av straffrättsligt
ingripande. Nämnda bestämmelse avser nämligen allenast prisocker
beträffande vissa närmare angivna slag av varor. Då lagens tilllämpning
enligt förslaget icke ställes i direkt beroende av dylika tidsomständigheter,
har jag ansett den nu berörda bestämmelsen böra erhålla
en något vidare formulering, som mera allmänt medgiver beivrande av
prisocker. Denna ändring motiveras jämväl därav, att mot det nuvarande
stadgandet anmärkts, att under detsamma icke inbegripas vissa varor, å
vilka priset under den senare tiden oskäligt uppdrivits.
Det i lagens 5 § upptagna stadgandet har, såsom av dess ordalydelse
framgår, tillkommit med hänsyn till den statliga organisation av
åtgärder för folkhushållningen, som upprätthölls under kristiden. Sedan
den i stadgandet åsyftade institutionen — folkhushållningskommissionen
— numera i det närmaste helt avvecklats, saknar bestämmelsen praktisk
betydelse. Någon anledning att i förslaget upptaga en föreskrift av motsvarande
innebörd har icke synts föreligga.
Av liknande skäl har jämväl stadgandet i lagens 9 § uteslutits.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Bestämmelsen i lagens 11 § om skyldighet för åklagare att insända
vissa uppgifter till jordbruksdepartementet sammanhänger därmed, att
åtal enligt prisockerlagen till en början utfördes huvudsakligen av livsmedelsfiskaler
under folkhushållningskommissionen, vilken i sin ordning
lydde under nämnda departement. Efter upphörandet av kommissionens
befattning med ärenden av detta slag lära ifrågavarande uppgifter böra
insändas till justitiedepartementet. Bestämmelse därom har införts i
förslagets 8 §.
Den nuvarande lagens giltighetstid utlöper den 28 februari 1921.
Med hänsyn till att förslag till definitiv lagstiftning i ämnet torde kunna
föreläggas 1922 års riksdag och för att, under nämnda förutsättning,
undvika behandling ytterligare en gång av förslag till provisorisk lag,
har jag ansett mig böra hemställa, att giltighetstiden denna gång bestämmes
till och med den 31 maj 1922.
Utöver vad nu anmärkts skiljer sig förslaget från den gällande
lagen endast med avseende a förekommande paragrafhänvisningar.»
Föredraganden uppläste härefter förslag till lag med vissa bestämmelser
mot oskäliga pris, av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar;
och hemställde föredraganden, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av
protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Adil Wifvesson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Bilaga.
17
Lag
med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Den som vid avyttring av livsmedel, beklädnadsvara, bränsle eller annan
förnödenhet tager eller betingar sig vederlag, som han insett eller bort kunna inse
vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt, straffes
med böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse
från och med en månad till och med ett år.
Samma lag vare, där någon utbjuder sådan vara till avyttring mot vederlag,
som nyss är sagt. .
Såsom vederlag skall anses värdet av alla för varan tagna, betingade eller
fordrade förmögenbetsförmåner, ändå att de till döljande av vederlagets verkliga
storlek upptagas såsom förmåner, vilka gärningsmannen i annat avseende tagit,
betingat sig eller fordrat.
2 §•
Undanhåller den, som för avyttring tillverkat, framvunnit eller annorledes
förvärvat vara, som i 1 § sägs, varan från avyttring under sådana omständigheter,
att undanhållandet, ensamt eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför
uppenbar fara för oskälig stegring av priset vid varans övergång till förbrukaren,
varde, där han insett eller bort kunna inse faran, straffad med böter från
och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med
en månad till och med ett år.
Yad nu är stadgat skall icke gälla, där Konungen eller den Konungen
därtill bemyndigar för visst fall eller i därom utfärdad kungörelse meddelat tillstånd
att lägga vara å lager.
3 §•
Köper någon för avyttring eller förvärvar han eljest såsom mellanhand
vara, som i 1 § sägs, och sker det under sådana omständigheter, att åtgärden,
ensam eller i förening med dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara för
oskälig stegring av priset vid varans övergång till förbrukaren, värde, där han
insett&eller bort kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem till
och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med
ett år.
4 §■
Förövas brott, som i 1, 2 eller 3 § sägs, av den, som förut begått brott
mot något av nämnda lagrum, vare straffet fängelse från och med en månad till
och med två år eller straffarbete från och med två månader till och med tva ar.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter från och med tjugufem
till och med tiotusen kronor dömas.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 56 käft. (AV b 6.)
3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr fi6.
5 §•
Fälles någon till^ straff för brott, som i 1 § första stycket sägs, eller för
brott mot 2 eller 3 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen
att utgiva, helt eller delvis, i det förstnämnda fallet värdet av taget
eller betingat vederlag, vid brott mot 2 § värdet av vara, som på sätt i samma
lagrum sägs undanhållits från avyttring, samt vid brott mot 3 § värdet av vara,
som gärningsmannen på sätt där omförmäles förvärvat för avyttring.
6 §.
Fortsätter dep, som är ställd under åtal för brott, varom 1, 2 eller 3 § förmärs,
samma brott, varde dömd till särskilt ansvar för varje gång stämning
delgivits.
7 §•
Det åligger allmän åklagare att åtala brott, varom i denna lag förmäles.
Åklagaren äger, för utrönande, huruvida sådant brott blivit begånget, låta
verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, där
vara, som i 1 § sägs, kan antagas förvarad, så ock taga del av näringsidkares
handelsböcker och andra dylika handlingar. Av det, som därvid inhämtats, må
icke yppas annat, än som erfordras för avgörande av frågan om åtals anhängiggörande
och för åtals utförande.
För vinnande av utredning, huruvida vederlag som i 1 § sägs, varit uppenbart
oskäligt, eller huruvida undanhållande, varom i 2 § förmäles, eller förvärv,
som i 3 § sägs, medfört fara, som i dessa paragrafer avses, må åklagaren kunna
hos vederbörande auktoriserade handelskammare inhämta utlåtande i ämnet.
8 §•
Åklagare åligger att till justitiedepartementet insända ej mindre anmälan
om _ åtal, som åklagaren anhängiggjort för brott mot denna lag, än även utslag,
varigenom blivit slutligen dömt angående åtalet.
9 §•
Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av vad gärningsmannen
enligt 5 § förpliktats utgiva, tillfälle en tredjedel, dock högst femtusen kronor,
åklagaren och återstoden kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till och
med den 31 maj 1922. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
Kung!. Maj:ts proposition nr 66.
19
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den
9 februari 1921.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf,
Regeringsrådet Ernberg,
Justitieråden Molin,
Appelberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 4 februari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Axel
Afzelius.
Lagrådet yttrade:
Såsom motiv för prolongering av den provisoriska prisockerlagen
har anförts angelägenheten av att till bevarande av kontinuitet i rättsuppfattningen
nämnda lag bibehölles intill dess den igångsatta utredningen
kunde leda till en ockerlagstiftning av mera permanent natur. Det
har ock erinrats att den provisoriska lagen tillkommit utan att man
kunnat avbida den ingående prövning, som måste ligga till grund för
en fastare utformning av rättsregler av denna grannlaga oeh invecklade
natur, samt att lagstiftningen i fråga otvivelaktigt behövde omläggas vid
utarbetandet av en allmängiltig ockerlag. Med dessa synpunkter synes
bäst överensstämma, att den provisoriska lagen för den tid densamma
fortfarande skall bliva gällande icke underkastas andra ändringar än sådana,
som finnas med nödvändighet påkallade av förändrade förhållanden.
Hit torde emellertid icke kunna hänföras den genomgripande förändring
i lagens tillämplighetsomrade, som skett i 1 § av det remitterade
förslaget. Under det att nuvarande lag enligt dess 2 § endast avser
avyttring av livsmedel, vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
värme eller ljus, beklädnadsvara eller annan dylik för människors uppehälle
erforderlig förnödenhet eller ock foder för kreatur eller gödningsämnen
eller utsäde, hänför sig förslaget till livsmedel, beklädnadsvara,
bränsle eller annan förnödenhet d. v. s. varor av vad slag som hälst’
som kunna anses falla under begreppet förnödenhet. Det torde vara
svårt att överskåda räckvidden och verkningarna av denna ändring;
detta i all synnerhet som uttrycket förnödenhet är i och för sig otydligt
och svävande. Även om, såsom det anförts, priset å vissa varor, som
icke inbegripas under den provisoriska lagen, under den senare tiden
oskäligt uppdrivits, lärer härav icke kunna hämtas tillräckligt stöd för
att utan närmare undersökning och utredning utsträcka ifrågavarande
provisoriska lagstiftning till helt nya områden och sålunda förläna densamma
en väsentligt annan karaktär än den hittills ägt.
Lagrådet finner sig därför icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.
I övrigt har lagrådet icke något att erinra mot förslaget.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1921.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena
greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm och Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets
utlåtande över det den 4 innevarande februari till lagrådet remitterade
förslaget till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden
:
»Av utlåtandet framgår, att lagrådet funnit vissa betänkligheter vid
att, på sätt lydelsen av förslagets 1 § utmärker, utvidga området för den
provisoriska prisockerlagstiftningens tillämplighet. Särskilt har anmärkts,
att det kunde möta svårighet att överskåda räckvidden och verkningarna
av den föreslagna ändringen, i all synnerhet som uttrycket förnödenhet
vore i och för sig otydligt och svävande.
Med den lydelse, ifrågavarande bestämmelse erhållit i det remitterade
förslaget, har huvudsakligen avsetts att undanröja den oegentlighet,
som otvivelaktigt skulle ligga däri, att den med hänsyn till de speciella
förhållandena under den mest tryckande dyrtiden gjorda begränsningen
till vissa angivna slag av varor komme att upprätthållas även under det
nuvarande, därutinnan väsentligt förändrade läget.
Vad lagrådet anmärkt mot uttrycket förnödenhet lärer väl icke
kunna frånkännas ett visst berättigande. Redan tidigare har beträffande
denna lagstiftning framhållits, att en viss obestämdhet i lagens uttryckssätt
icke kan helt undvikas, då det här gäller förhållanden, som icke alltid
kunna kännetecknas i en konkret och lätt åskådlig form. Att uttrycket
förnödenhet skulle i tillämpningen erhålla en vidsträcktare inne
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
bord än däri skäligen bör inläggas, synes mig emellertid icke rätt sannolikt.
Erfarenheten har hittills ådagalagt en obenägenhet hos domstolarna
att under denna lagstiftning hänföra andra fall än sådana som fullt uppenbart
synts vara brottsliga. Någon mera genomgripande förändring
lärer den föreslagna nya lydelsen för övrigt icke innefatta. I själva
verket torde den med förslaget åsyftade utvidgningen av prisockerlagstiftningens
tillämplighetsområde icke vara större än som motsvaras av
det naturliga önskemålet att med dessa straffbestämmelser kunna träffa
alla väsentligen likartade fall.
Vid nu anförda förhållanden finner jag mig böra hemställa, att
förslaget, mot vilket lagrådet i övrigt icke framställt anmärkning, i
oförändrat skick måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande».
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Stenlund.
Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Sonor.
210423
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:65 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris. a1 i texten
- 2LU 1921:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris. s. 1 i texten