Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ägogränser m. m

63 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:70, Med förslag till lag om ägogränser m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

1

Nr 70.

Kungl.

Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ägogränser m. m.; given Stockholms slott den 19 november

1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ägogränser,

2) lag om syn i ägotvist,

3) lag om upphävande av gällande stadganden angående urminnes

hävd samt

4) lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område

i vissa större sjöar.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 60 höft. (Nr 70.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition nr 70.

Förslag

till

Lag

om ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Hava rågrannar i den ordning särskilt stadgats förenat sig om rätta

sträckningen av gränsen mellan byar, galle rågången som fastställd.

2 §•

Hava vid skifte, vartill rågrannarna blivit behörigen kallade, rå och rör

eller andra märken funnits utmärka gränsens rätta sträckning, vare samma

rågång ansedd som fastställd.

3 §•

Uppstår tvist byar emellan om rågång, som icke blivit fastställd eller på

sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd, galle de rå och rör eller andra märken, som av

ålder ansetts utvisa gränsen.

i §•

I insjöar och rinnande vatten hör till varje by, som ligger vid vattnet,

den del av vattenområdet, som är dess strand närmast, så framt ej annat föranledes

av lagligen bestämd rågång eller sådana märken som i 3 § avses. I

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fråga om strandägares rätt i vissa större insjöar gäller dock den inskränkning,

som i 6 § sägs.

5 §•

Vid öppna havsstranden och utom skären sträcker sig, så framt ej annorledes

är lagligen bestämt, strandägares område i vattnet etthundraåttio meter

från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. I fråga

om fördelning hyar emellan av det område nu nämnts samt av vattenområdet

inom skären galle vad i 4 § är sagt.

6 §•

Vad i 5 § är stadgat om utsträckningen av strandägares område vid

öppna havsstranden galle ock beträffande de öppna delarna av Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; dock att, där hittills strandägare

varit rådande över större del av siön, han skall därvid bibehållas. Yttergränsen

för det strandägarna tillkommande område i dessa sjöar skall bestämmas i den

ordning särskilt är stadgat.

7 §•

Finnas i vattenområde, vari efter ty i 4 eller 5 § sägs derå byar äga

del, mindre holmar eller skär, skall ej därför särskild andel av vattenområdet

tillkomma by, varunder sådan holme eller skär lyder.

8 §•

Vid tillämpning av stadgandena i 4 § och andra punkten i 5 § skall

äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än den, inom vars område den ligger,

anses såsom del av sistnämnda by.

9 §•

Har by undergått skifte, skall i fråga om gränsen mellan de särskilda

ägolotterna skifteskartan med därtill hörande handlingar lända till efterrättelse.

Vad sålunda är stadgat om skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande

annan laga jorddelningsförrättning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr TO.

10 §.

Om ägogränser i vissa tall stadgas i lagen om fastighetsbildning i stad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Genom denna lag upphävas 12 kap. 3, 4 och 7 §§ samt 13 kap. jordabalken

ock vad lag eller författning i övrigt innehåller mot denna lag stridande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förslag

till

Lag

om syn i ägotvist.

Härigenom förordnas som följer:

Finnes i ägotvist, som är anhängig vid underrätt, nödigt, att syn hålles å

stället, träde rätten där tillsammans att hålla synen.

Prövas syn nödig i ägotvist, som är anhängig i hovrätt, förordne rätten en

av sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten att biträda

därvid; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens hörande. Hovrätten

äge ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att förrätta

synen. Det protokoll, som föres vid synen, varde ingivet till hovrätten, och

döme hovrätten sedan i målet.

Finner Konungen ägotvist, som dragits under dess prövning, ej kunna

avgöras utan syn, förordnar Konungen, hur synen skall hållas.

2 §•

Kostnad för syn skall förskjutas av käranden eller, där målet är fullföljt

i högre rätt, av klaganden, men slutligen gäldas av den, som vid målets avgörande

rätten finner skyldig därtill.

3 §•

År tvist härader emellan, söke de hovrätten om uthärads domare och

nämnd. År den mellan län eller landskap, give befällningshavanden det Konungen

tillkänna, som förordnar den däröver må döma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Genom denna lag upphäves 14 kap. jordabalken.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall sådan bestämmelse i stället

tillämpas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 70

Förslag

till

Lag

om upphävande av gällande stadganden angående urminnes hävd.

Härigenom förordnas, att 15 kap. jordabalken så ock vad lag eller författning

eljest innehåller om tillgodonjutande av urminnes hävd skall upphöra att

falla; dock att inskränkning ej göres i den rätt, som på grund av urminnes

ävd enligt sålunda upphävda stadganden redan må någon tillkomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922. Låter inom tio år från

nämnda dag någon i den ordning 17 kap. 23 § rättegångsbalken stadgar avhöra

vittnen till bestyrkande därav, att fastighet på grund av urminnes hävd besväras

av servitut, må anmälan om förhöret göras för antecknande i inteckningsprotoKollet

och inteckningsboken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

7

förslag

till

Lag

om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i vissa

större sjöar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Yänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren ocli Storsjön i Jämtland skall

yttergränsen för strandägarnas område fastställas genom särskild förrättning,

som för en var av dessa sjöar eller, där Konungen finner sådant nödigt, för

särskilda delar av sjön hålles på sätt här nedan stadgas.

2 §•

Förrättningen verkställes av lantmätare, som av Konungen förordnas. Att

honom vid förrättningen biträda förordne, på anmälan av lantmätaren, Konungens

befallningshavande eller, där förrättningen avser vattenområde, som ligger inom

särskilda län, en var av befallningshavandena i dessa län, såvitt angår länet, en

av statens fiskeritjänstemän samt en bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt

eller till gode män vid lantmäteriförrättningar inom länet äro valde. Het

åligger ock Konungens befallningshavande, var för sitt län, att förordna ombud

för bevakande vid förrättningen av det allmännas rätt.

3 §•

Emot lantmätare och annan förrättningsman gälle dessa jäv: om han är

i den skyldskap eller det svågerlag med part, som i rättegångsbalken sägs om

jäv emot domare, eller om han eller någon, som sålunda är i skyldskap eller svåger
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lag med honom, äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller skada

av förrättningen, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör

saken, eller om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän. Söker någon,

sedan ärendet är anhängigt, sak med förrättningsman eller tillfogar honom något

med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas

för jäv.

Anmäles vid förrättningen jäv, äga förrättningsmännen samfällt besluta

däröver. Finnes jäv mot lantmätaren lagligen grundat, göre han därom anmälan

hos Konungens befallningshavande i det eller de län, förrättningen angår; och

åligge det Konungens befallningshavande att hos Konungen begära förordnande

av förrättningsman i hans ställe. Angår jävet biträdande förrättningsman, meddela

den befallningshavande, som förordnat honom, på anmälan av lantmätaren

förordnande för annan förrättningsman i stället för den jävade.

Beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall ej medföra någon verkan

till rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan anmärkningen

gjordes.

Ogillas jävsanmärkning, må däremot anmält missnöje ej utgöra hinder mot

förrättningens fortgång.

4 §■

Stanna förrättningsmännen i olika meningar, galle vad de fleste säga;

har var sin särskilda mening, galle lantmätarens.

5 §,

För inhämtande av upplysningar om fiske, jakt, sjöslåtter och andra förr

hållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan om strandäganderättens

utsträckning i särskilda delar av sjön, skall för varje tingslag och stad, som av

förrättningen beröres, hållas sammanträde med befolkningen i orten; ägande förrättningsmännen

för närmare utredning, där sådan finnes erforderlig, hålla syn

å stället. Lantmätaren utsätte efter samråd med övrige förrättningsmän tid och

ort för sammanträde eller syn och läte kungörelse därom minst fjorton dagar förut

Släsas i tingslagets eller stadens kyrkor samt intagas i tidning inom orten;

errätte ock i god tid det allmännas ombud om sammanträdet eller synen. Vid

sammanträde och vid syn skall protokoll föras av lantmätaren.

6 §■

Sedan erforderlig utredning blivit i ärendet förebragt, avgive förrättningsmännen,

särskilt för varje tingslag eller stad, förrättningen angär, utlåtande med

angivande, i vilka delar av sjön vattenområdet må anses i dess helhet tillkomma

strandägarna samt, för övriga delar därav, huru långt ut i sjön strandägarnas

områden skola sträcka sig.

Utlåtandet varde av lantmätaren tillställt rättens ordförande för att å

näst infallande rättegångsdag uppläsas och i domboken intagas, och varde tillika

de vid sammanträde eller syn inom tingslaget eller staden förda protokoll ingivna

till rättens ordförande att bland rättens handlingar förvaras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

9

7 §•

Till Konungens befallningshavande i län, som av förrättningen beröres,

insände lantmätaren avskrift av utlåtandet för varje till länet hörande tingslag

eller stad att i länskungörelserna intagas.

8 §•

År strandägare missnöjd med förrättningsmännens utlåtande, äge han, inom

ett år från det utlåtandet vid rätten upplästes, efter stämning å kronan påkalla

prövning av sitt anspråk. Kronan vare ock öppet att inom tid, som nu är sagt,

fora talan mot utlåtandet efter stämning, som, där svarandena äro flere än tio,

må delgivas på sätt och inom tid, som i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken

stadgas.

Försittes tid för talan, lände utlåtandet till efterrättelse.

9 §•

r

Kostnad för förrättning, som i denna lag avses, skall bestridas av allmänna

medel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 60 höft. (Nr 70.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

tisdagen den 19 december 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg.

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anförde i

underdånighet:

»Med underdånig skrivelse den 9 oktober 1909 avlämnade lagberedningen

till Eders Kungl. Maj:t fullständigt förslag till ny jordabalk

jämte vissa andra i samband därmed stående författningsförslag. I överensstämmelse

med den för lagarbetet uppgjorda planen hade beredningen

här med de bestämmelser, vilka icke ingått i förut av beredningen

framlagda lagförslag, sammanfört innehållet av de båda förut,

den 4 februari 1905 och den 31 december 1907, avlämnade avdelningarna

av jordabalken, av vilka den förra genom särskilda lagar den 14

juni 1907 redan införlivats med vår lagstiftning. Sedan Eders Kungl.

Maj:t den 22 oktober 1909 beslutit inhämta lagrådets yttrande över större

delen av det av beredningen utarbetade förslaget till ny jordabalk jämte

därmed sammanhängande lagförslag, blevo emellertid på grund av andra

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70

11

omfattande granskningsarbeten i lagrådet ifrågavarande förslag undanskjutna

och allenast en viss mera fristående del därav upptagen till

behandling. Huvuddelen härav utgjordes av det förslag till lag om

ändring i vissa delar av utsökningslagen, som ingick i de av beredningen

den 31 december 1907 avlämnade lagförslag. Efter vederbörlig grundlagsenlig

behandling blev detta jämte därmed sammanhängande förslag

den 11 oktober 1912 upphöjt till lag. Av själva jordabalksförslagets

bestämmelser ingår dock däri allenast en ringa del.

Om jag frånser de åtgärder, som sålunda blivit vidtagna i fråga

om jordabalksförslagets fortsatta behandling, och undantager att Eders

Kungl. Maj:t över vissa andra delar därav låtit inhämta vederbörandes

yttranden, har i allt väsentligt det stora lagverket hittills förblivit vilande.

Anledningen till detta i och för sig mindre tillfredsställande förhållande

är att finna i det samband, som föreligger mellan huvudsakliga delar av

jordabalksförslaget och det nya fastighetsregistret Detta är nämligen

den nödvändiga grundvalen för det nya fastighetsboksystem, som i

jordabalksförslaget upptagits. Innan fastighetsregistret blivit färdigt,

kan ej arbetet på nya å detsamma grundade fastighetsböcker påbörjas.

Fastighetsregistret kommer att bestå av två delar, jordregistret, avsett

för landet, och ett särskilt register för stad. I avseende å det förra är

arbetet sedan flera år tillbaka i gång. Av flera skäl, vilka jag nu ej

skall beröra, har dess uppläggande emellertid tagit väsentligt längre tid

än från början beräknats. Ännu torde dock några år förflyta innan det

kan väntas bliva fullbordat. För städer och liknande samhällsbildningar

är, som sagt, jordregistret ej avsett; för dem är det meningen att ett särskilt

register skall anordnas. I sådant syfte förelädes också innevarande

års riksdag dels härför erforderliga författningsförslag, dels ock proposition

med begäran om anslag av nödiga medel för registerarbetet, men''

förslagen blevo icke av riksdagen bifallna. Frågan har emellertid åter

upptagits till behandling inom departementet, och av särskilda sakkunniga

har nytt förslag i ämnet upprättats samt i vederbörliga delar remitterats

till lagrådets granskning. Sedan denna blivit slutförd, är det min avsikt

att föreslå Eders Kungl. Maj:t att till den nu förestående riksdagen avlåta

förnyad proposition i ämnet. Vinner denna riksdagens bifall, skulle

arbetet å nu berörda del av fastighetsregistret kunna därefter omedelbart

taga sin början. Givet är emellertid, att jämväl dess uppläggande kräver

sin tid, och innan det fullbordats, kunna ej heller därå eventuellt vilande

fastighetsböcker utarbetas. Vid nu angivna förhållanden är det klart,

att några särskilda åtgärder för jordabalksförslagets framläggande för

riksdagen ännu icke varit påkallade. Så snart emellertid de omnämnda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majts proposition nr 70

registren nalkas sin fullbordan — och min förhoppning är, att detta

numera ej måtte behöva dröja många år —, böra givetvis i god tid

åtgärder vidtagas för den slutliga behandlingen av jordabalksförslaget.

Intill dess lärer det som hittills få vila.

Om sålunda jordabalksförslaget för ögonblicket i sina huvudsakliga

delar icke bör göras till föremål för vidare åtgärder från Eders Kungl.

Maj:ts sida, hava emellertid särskilda skäl föranlett mig att redan nu

till särskild behandling upptaga viss del därav, som icke står i förhållande

till fastighetsböckerna och därigenom till fastighetsregistret. Såsom

jag redan förut inför Eders Kungl. Maj:t framhållit, hava de förslag till

vattenlag och andra i samband därmed stående författningar, som de

s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéerna med underdånig skrivelse

den 17 december 1910 avlämnat, sedan åtskilliga myndigheter och enskilda

korporationer avgivit yttrande däröver, varit föremål för bearbetning

inom justitiedepartementet. För närvarande är överarbetningen av

vissa delar i vattenlagsförslaget anförtrodd åt särskilda, av mig enligt

Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga. Då det åt

dessa givna uppdraget torde vara fullbordat inom den närmaste tiden,

är det också min avsikt att i god tid under instundande år kunna inför

Eders Kungl. Maj:t anmäla den del av vattenrättslagstiftningen, som

har till uppgift att reglera i första rummet rätten att tillgodogöra sig

vattnet såsom drivkraft, en fråga vilken särskilt under nuvarande förhållanden

tarvar sin snara lösning. Enligt den sedan gammalt för vår

lagstiftning på detta område gällande huvudprincipen vilar rätten till

vattnet såsom drivkraft i väsentlig del på rätten till grunden. Frågan

om rätten till grunden kan emellertid i huvudsak sägas sammanfalla med

frågan om de särskilda fastigheternas gränser i det vattenbetäckta området.

Angående vår rätts ställning i sistnämnda fråga äro meningarna i flera

viktiga avseenden vitt skilda. Rättssäkerheten kan därför härutinnan

sägas för närvarande vara mindre väl tillgodosedd, och det

maste i sammanhang med en blivande vattenrättslagstiftning vara en

angelägenhet av högsta vikt, att så långt möjligt klarhet vinnes om

lagens ståndpunkt. I sitt förslag till ny jordabalk har lagberedningen

i andra kapitlet till reglering upptagit frågan om ägogränser i hela dess

vidd. De särskilda bestämmelser i detta kapitel, som reglera gränserna

i vattnet, synas därför nu böra bli föremål för prövning.

Berörda bestämmelser i j ordabalksförslagets gränskapitel kunna

emellertid icke behandlas för sig; kapitlet är så byggt, att det utgör en

sammanhängande komplex av stadganden. Det bör därför nu i sin

helhet utbrytas till särskild behandling under rubrik förslag Ull lag om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70

IO

O

ägogränser. Därvid bliver emellertid erforderligt att det åtföljes av vissa

andra, i omedelbart sammanhang därmed stående bestämmelser i jordabalksförslaget.

Härvid är till en början att uppmärksamma stadgandet i förslagets

1 kap. 6 §, som till särskild lagstiftning hänvisar frågan om jordägares

rätt över vattnet å hans grund ävensom rätten till jakt och till fiske.

Det synes riktigast att vid en utbrytning av gränskapitlet till dess 10 §

foga denna hänvisning i vad den avser rätten att tillgodogöra sig

strömfall och rätten till fiske; rätten till jakten lärer i detta sammanhang

kunna lämnas därhän. Enligt vad av beredningens motiv framgår,

är det, åtminstone för gränskapitlet, just vid denna paragraf en sådan

hänvisning är behövlig för att tydligt utmärka, att den rätt, paragrafen

tillägger en strandägare att nyttja oskiftat vattenområde, icke på något

sätt berör den rätt till vattnets tillgodogörande såsom drivkraft och till

fiske, som enligt lag tillkommer delägare i det oskiftade vattnet.

Till det lagförslag, som sålunda avser att motsvara andra kapitlet

i jordabalksförslaget, böra fogas de promulgationsbestämmelser i lagberedningens

förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande

av nya jordabalken, som därmed ''stå i samband. Dessa bestämmelser

hava lämpligen ansetts nu böra sammanföras i ett särskilt förslag till lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser. I

fråga om däri upptagna stadganden må till en början framhållas, att det

synts mest översstämmande med beredningens förslag att i detta sammanhang

upphäva 12—15 kap. jordabalken. Vad de 12 och 13 kapitlen

angår är detta utan vidare klart, och i fråga om 14 kap. har det så

väsentlig tillämpning i avseende å gränstvister, att intet skäl föreligger

att ej nu upphäva detsamma, och i stället i förevarande promulgationslag

låta det ersättas av de av beredningen i 5 § av nämnda lagförslag

upptagna, däremot svarande bestämmelser, som upptagits i 3 § av denna

promulgationslag. Beträffande 15 kap. jordabalken, som handlar om

urminnes hävd, må till en början erinras därom, att detsamma, i vad

det avser sådan hävd i gränsförhållanden, med de regler om gränsbestämning,

som nu återgivas från andra kapitlet i jordabalksförslaget,

bör upphävas; en sådan åtgärd är helt överensstämmande med beredningens

i motiven uttalade uppfattning. Fråga uppstår emellertid därvid,

huru med nämnda kapitel i jordabalken i övrigt bör förfaras i

detta sammanhang. Enligt vad beredningen i motiven framhåller har

urminnes hävd utom vid gränsfrågor sin betydelse i fråga om förvärv

av självständiga fastigheter och servitut. Beträffande det förra slaget

av rättigheter har beredningen funnit det givet, att med det inskriv
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ningsväsen, beredningen föreslår, urminneshävden bör för framtiden avlysas.

De skiljaktigheter, som föreligga mellan beredningens förslag i

dessa delar och gällande rätt, torde emellertid i härutinnan avgörande

delar ej vara sådana, att icke redan nu i samband med urminneshävdens

avlysande vid gränsbestämningar även densamma kan upphävas i fråga

om förvärv för framtiden av självständiga fastigheter. Angående till

sist servituten framhåller beredningen, hurusom då genom inteckningsförordningen

den 16 juni 1875 föreskrevs, att servitut skulle intecknas

för att gälla mot ny ägare av den fastighet, som av servitutet besvärades,

detta strängt taget borde hava medfört, att för framtiden urminnes hävd

i fråga om servitut avskaffats. Detta skedde emellertid ej då, men kan

lämpligen nu genomföras, när 15 kap. jordabalken i allt fall i andra

delar bör upphävas. Med hänsyn till det sålunda anförda har det synts

riktigast att nu föreslå, att nämnda kapitel i jordabalken i sin helhet

upphävs. Därvid hava i 4 § av förevarande förslag upptagits de i

beredningens förslag i 27 § upptagna regler, allenast med den modifikation

att där givna bestämmelse om vittnesförhörets antecknande i fastighetsboken

utbytts mot föreskrift om dess antecknande i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken.

I 6 § av jordabalksförslagets gränskapitel, som återgives i här

förut berörda förslag till lag om ägogränser, föreskrives, att yttergränsen

för det strandägarna tillkommande område i vissa större sjöar skall bestämmas

i den ordning särskilt är stadgat. Ifrågavarande hänvisning

syftar på ett av beredningen i samband med jordabalksförslaget avlämnat

förslag till lag angående fastställande av yttergränsen för strandägares områden

i vissa större insjöar. Detta förslag lärer nu i sammanhang med

nämnda stadgande i gränskapitlet böra upptagas till behandling.

I sammanhang med den i 10 § av jordabalksförslagets gränskapitel

upptagna bestämmelse om strandägarens särskilda nyttjanderätt

till det oskiftade vattenområdet närmast hans strand står ett stadgande

i jordabalksförslagets 3 kap. 5 §, som reglerar hans rätt när skifte sker

av vattenområdet och anläggning, som han med stöd av förstnämnda

bestämmelse vidtagit, då finnes skjuta över den gräns, som vid skiftet

tillagts honom. Bestämmelsen i fråga framstår i förslaget som ett komplement

till stadgandet i 2 kap. 10 § och bör därför åtfölja detsamma.

Utbrytes emellertid denna bestämmelse om anläggning, som i visst fall

uppförts utöver ägogräns, synes det riktigast att förfara på enahanda

sätt med de övriga bestämmelser i 3 kap., som i andra fall reglera

byggande över ägogräns. Dessa innefattas i 3 och 4 §§, av vilka den

förra, i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande lag av den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

26 maj 1899, meddelar föreskrifter huru förfaras skall, då inom område,

för vilket tomtindelning är gällande, byggnad uppförts utöver tomtgräns,

och den senare, då inom område, där sådan indelning icke är

gällande, byggnad uppförts utom ägogräns. Om alltså 3—5 §§ i 3 kap.

böra i detta sammanhang utbrytas, böra de därvid åtföljas av 6 §, som

reglerar lösensförfarandet i de av de förra paragraferna avsedda fall.

Samtliga dessa stadganden synas lämpligast kunna sammanföras till ett

särskilt lagförslag med titel förslag till lag om byggnad eller annan anläggning,

som uppförts utöver ägogräns.

Till nämnda förslag, som alltså motsvarar de i jordabalksförslaget

3 kap. 3—6 §§ upptagna stadganden, böra fogas de därmed sammanhängande

promulgationsbestämmelser, som finnas intagna i lagberedningens

förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende a inföiande

av nya jordabalken, Bliva ovan nämnda förslag angående ordnandet

av fastighetsregisterväsendet för stad före nu angivna förslag upphöjda

till lag, torde emellertid i dessa promulgationsbestämmelser, tarvas en

mindre förändring, betingad därav, att i förstnämnda förslag upptagits

föreskrifter, motsvarande 1 § i förevarande förslag, i samband varmed

föreslagits upphävande av lagen den 26 maj 1899.

Då, såsom jag i det föregående antytt, utbrytningen av de nu

angivna lagförslagen ur förslaget till ny jordabalk skett för att, såvitt

angår frågan om ägogränser i vatten, erhålla nödigt underlag för den

väntade nya vattenrättslagstiftningen, böra förslagen lämpligen träda i

kraft samtidigt med denna; och har, för möjliggörande härav, tiden föi

ikraftträdandet föreslagits till den 1 januari 1919, med undantag likväl

för den föreslagna lagen om fastställande av yttergränsen för strandägares

områden i vissa större insjöar, i avseende å vilken lags ikraftträdande

bör, såsom beredningen framhållit, gälla lagen den 1 juni 1894.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter i enlighet med

det avgivna yttrandet avfattade, i bil. A D vid detta protokoll upptagna

förslag till

lag om ägogränser,

lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser,

. .

lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa

större insjöar, samt

lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och hemställde föredraganden i underdånighet, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

17

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är ej mellan byar rågång lagligen fastställd, men förena sig i den

ordning särskilt är stadgat rågrannarne om rätta sträckningen av gränsen,

gälle den sålunda antagna rågången såsom vore den fastställd.

2 §•

Har vid skifte, vartill rågrannarne blivit behörigen kallade, rågången

funnits riktigt å marken utmärkt, vare det så gillt, som hade

förening träffats om rågången.

3 §•

Uppstår tvist byar emellan om rågång, som icke blivit fastställd

eller på sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd, gälle de rå och rör eller andra

märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen.

4 §•

I insjöar och rinnande vatten skall, i brist av lagligen bestämd

rågång eller sådana märken, som i 3 § sägs, gräns mellan byar så

bestämmas, att till varje by, som ligger vid vattnet, lägges den del av

Bihang till riksdagens protokoll 1021. 1 saml. 60 höft. (Nr 70.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vattenområdet, som är dess strand närmast; dock att i fråga om strandägares

rätt i vissa större insjöar gäller den inskränkning, som i 6 § sägs.

5 §•

Vid öppna havsstranden och utom skären sträcker sig strandägares

område i vattnet etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där

stadigt djup av två meter vidtager. I fråga om fördelning byar emellan

av det område nu sagts samt av vattenområdet inom skären gälle vad

i 4 § är sagt.

6 §•

Yad i 5 § är stadgat om utsträckningen av strandägares område

vid öppna havsstranden gälle ock beträffande de öppna delarna av

Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; dock

att, där hittills strandägare varit rådande över större del av sjön, han

skall därvid bibehållas. Yttergränsen för det strandägarne tillkommande

område i dessa sjöar skall bestämmas i den ordning särskilt är stadgat.

7 §•

Finnas i vattenområde, som efter ty i 4 eller 5 § sägs, skall fördelas

mellan byar, mindre holmar eller skär, må ej därför särskild andel

av vattenområdet tilläggas den by, vartill de höra.

8 §•

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat skall icke äga tillämpning i fråga

om äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än den, inom vars område

den ligger.

9 §.

Har by undergått skifte, skall i fråga om gränsen mellan de särskilda

ägolotterna skifteskartan med därtill hörande handlingar lända till

efterrättelse.

10 §.

Har vid skifte av by till byn hörande vattenområde, vilket icke

undantagits såsom samfällt för delägarne, likväl icke ingått i delningen,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

■då skall en var strandägare äga rätt att, så länge området är oskiftat,

nyttja den del av området, som ligger hans strand närmast.

Angående rätten att tillgodogöra sig strömfall, så ock om rätten

till fiske är särskilt stadgat.

11 §•

Vad här ovan i 9 och 10 §§ är stadgat med avseende å skifte

av by skall äga motsvarande tillämpning beträffande hemmansklyvning

och ägostyckning.

12 §.

Angående tomtindelning för stad och annan ort, där den för stad

gällande ordning för bebyggande skall tillämpas, är särskilt stadgat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bil. B.

F ö r s 1 ji g

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om ägogränser skall jämte vad här nedan

stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1919.

2 §•

Genom den nya lagen upphävas 12—15 kap. jordabalken tillika

med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg dertill, så ock

vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya

lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i

stället tillämpas.

3 §■

I stället för vad 14 kap. jordabalken innehåller stadgas:

1. Finnes i ägotvist, som är anhänggig vid underrätt, nödigt, att

syn hålles å stället, träde rätten där tillsammans att hålla synen.

Prövas syn nödig i ägotvist, som är anhängig i hovrätt, förordne

rätten en av sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare

i orten att biträda därvid; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om

vittnens hörande. Hovrätten äge ock, där det finnes lämpligare, upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

21

draga åt underrätten i orten att förrätta synen. Det protokoll, som föres

vid synen, varde ingivet till hovrätten, och döme hovrätten sedan i målet.

Finner Konungen ägotvist, som dragits under dess prövning, ej

kunna avgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

2. Kostnad för syn skall gäldas av käranden eller, där målet är

fullföljt i högre rätt, av klaganden, men stanna å den, som vid målets

slut rätten finner skyldig därtill.

3. Är tvist härader emellan, söke de hovrätten om uthärads

domare och nämnd. Är den mellan län eller landskap, give befallningshavanden

det Konungen till känna, som förordnar den däröver må döma.

4 §.

Genom nya lagen sker ej inskränkning i den rätt, som på grund

av urminnes hävd enligt äldre lag må någon tillkomma.

Låter inom tio år från det nya lagen trätt i kraft någon i den

ordning 17 kap. 23 § rättegångsbalken stadgar avhöra vittnen till bestyrkande

därav, att fastighet på grund av urminnes hävd besväras av

servitut, må anmälan om förhöret göras för antecknande i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bil. C.

Förslag.

till

Lag

om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i

vissa större insjöar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland

skall yttergränsen för strandägarnes områden fastställas genom särskild

förrättning, som för en var av dessa sjöar eller, där Konungen finner

sådant nödigt, för särskilda delar av sjön hålles på sätt här nedan stadgas.

2 §•

Förrättningen verkställes av lantmätare, som av Konungen förordnas.

Att honom vid förrättningen biträda förordne, på anmälan av

lantmätaren, Konungens befallningshavande eller, där förrättningen avser

vattenområde, som ligger inom särskilda län, en var av befallningshavandena

i dessa län, såvitt angår länet, en av statens fiskeritjänstemän

samt en bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode

män vid lantmäteriförrättningar inom länet äro valde. Det åligger ock

Konungens befallningshavande, var för sitt län, att förordna ombud för

bevakande vid förrättningen av det allmännas rätt.

3 §■

I fråga om jäv mot lantmätaren och de biträdande förrättningsmännen

gälle i tillämpliga delar vad beträffande jäv mot synemän i

vattenavledningsmål är stadgat i 33 § lagen om dikning och annan av
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

23

ledning av vatten den 20 juni 1879; skolande, där lantmätaren finnes

jävig, Konungens befallningshavande i det eller de län, förrättningen

angår, hos Konungen begära förordnande av förrättningsman i hans ställe.

4 §•

Stanna förrättningsmännen i olika meningar, gälle vad de fleste

säga; har var sin särskilda mening, gälle lantmätarens.

5 §•

För inhämtande av upplysningar om fiske, jakt, sjöslåtter och

andra förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan om

strandäganderättens utsträckning i särskilda delar av sjön, skall för varje

tingslag och stad, som av förrättningen beröres, hållas sammanträde

med befolkningen i orten; ägande förrättningsmännen för närmare utredning,

där sådan finnes erforderlig, hålla syn å stället. Lantmätaren utsätta

efter samråd med övrige förrättningsmän tid och ort för sammanträde

eller syn och läte kungörelse därom minst fjorton dagar förut uppläsas

i tingslagets eller stadens kyrkor samt intagas i tidning inom orten;

underrätte ock i god tid det allmännas ombud om sammanträdet eller synen.

Vid sammanträde och vid syn skall protokoll föras av lantmätaren.

6 §•

Sedan erforderlig utredning blivit i ärendet förebragt, avgive förrättningsmännen,

särskilt för varje tingslag eller stad, förrättningen angår,

utlåtande med angivande, i vilka delar av sjön vattenområdet må

anses i dess helhet tillkomma strandägarne samt, för övriga delar därav,

huru långt ut i sjön strandägarnes områden skola sträcka sig.

Utlåtandet varde av lantmätaren tillställt rättens ordförande för

att å näst infallande rättegångsdag uppläsas och i domboken intagas,

och varde tillika de vid sammanträde eller syn inom tingslaget eller

staden förda protokoll ingivna till rättens ordförande att bland rättens

handlingar förvaras.

7 §•

Till Konungens befallningshavande i län, som av förrättningen

beröres, insände lantmätaren avskrift av utlåtandet för varje till länet

hörande tingslag eller stad att i länskungörelserna intagas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

8 §•

Är strandägare missnöjd med förrättningsmännens utlåtande, äge

han inom ett år från det utlåtandet vid rätten upplästes efter stämning

å kronan påkalla prövning av sitt anspråk. Kronan vare ock öppet att

inom tid, som nu är sagt, föra talan mot utlåtandet efter stämning, som,

där svarandena äro flera än tio, må delgivas på sätt och inom tid, som

i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas.

Försittes tid för talan, lände utlåtandet till efterrättelse.

9 §•

Kostnad för förrättning, som i denna lag avses, skall bestridas av

allmänna medel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 70.

25

Bil. D.

Förslag

till

Lag

om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Uppföres inom område, för vilket tomtindelning är gällande, byggnad

i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt, men

visar sig sedan, att byggnaden skjuter in på grannes tomt, då vare,

därest byggnadens nedrivande eller ändring skulle medföra märklig kostnad

eller olägenhet för ägaren, denne ej skyldig att avträda den intagna

marken förr än byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång,

granne lider av byggnaden, njute denne ersättning, där han icke hellre

vill avstå tomtdelen mot lösen.

Inkräktar sålunda uppförd byggnad å gata, vare ägaren berättigad

att, till dess byggnaden nedrives eller avbrinner, hava den kvarstående

utan skyldighet att utgiva ersättning för intrång; dock att vad nu sagts

ej gäller om trappa, som skjuter över gatulinjen.

Å byggnaden må ej utan samtycke av den intagna markens ägare

vidtagas förändring, som är att hänföra till nybyggnad.

2 §.

Uppföres inom område, för vilket tomtindelning icke är gällande,

byggnad så, att den skjuter över fastighetens ägogräns, vare lag som i

1 § första och tredje styckena sägs, såvida det icke kan visas, att den,

som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen med avsikt eller att

han därvid handlat med grov vårdslöshet, och att detta förhållande,

där fastigheten övergått till ny ägare, var denne bekant då han åtkom

fastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 60 käft. (Nr 70.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

3 §•

Har strandägare, med begagnande av honom jämlikt 10 eller 11 §

i lagen om ägogränser tillkommande rätt att nyttja vattenområde, som

ej ingått i skifte eller annan delning, där gjort anläggning, och finnes,

efter det området sedermera delats, anläggningen skjuta över den gräns,

som för fastigheten utlagts vid delningen, skall vad i 1 § första och

tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Skall jord lösas eller ersättning för intrång utgå efter ty i 1, 2

eller 3 § sägs, gälle i tillämpliga delar vad angående jords eller lägenhets

avstående för allmänt behov är stadgat.

Tid för erläggande av lösen bestämme rätten, där ej överenskommelse

därom träffas mellan parterna. Dröjer den, som skall utgiva

lösen, med dess erläggande utöver en månad efter förfallodagen, vare

rätten att hava byggnaden eller anläggningen kvarstående å den intagna

marken förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Genom densamma upphävas 2 kap. 1 § byggningabalken, såvitt

därigenom stadgats förbud mot uppförande av byggnad inom visst avstånd

från grannes tomt, samt lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa

fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns.

Vad i nya lagen stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om

byggnad, som uppförts innan nya lagen träder i kraft; dock att beträffande

byggnad, som före den 1 januari 1900 uppförts inom område,

för vilket stadsplan blivit fastställd, fortfarande skall tillämpas vad om

sådan byggnad stadgas i ovannämnda lag den 26 maj 1899.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr JO.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den

14 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråd en Gullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

19 december 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till

lag om ägogränser,

lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser,

lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa

större insjöar, samt

lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av dåvarande byråchefen, numera statssekreteraren

Lars Rabenius.

I anledning av förslagen avgå vos följande yttranden av lagrådet

och dess särskilda ledamöter:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förslag till lag om ägogränser.

1 och 2 §§.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Gällande

skiftesstadga innehåller i 48 § bestämmelser angående

förening om rågång. Där stadgas förutom den ordning, i vilken

förening skall ingås, förutsättningen för att förening skall kunna äga

rum. Delägare få förena sig om förut icke fastställd eller eljest icke

behörigen bestämd rågång. Vidare stadgas det, att rågången skall

stå fast, om förening så, som föreskrivits, kommer till stånd.

Ändring av dessa bestämmelser avses uppenbarligen icke med

förevarande förslag. Enligt 1 § är lagligen skedd förening om rågång

att anse lika med fastställelse och i 2 § utsäges, vad som menas med

behörigen bestämd rågång, därtill fogats: vare så gillt, som hade förening

träffats om rågången. I fråga om den ordning, i vilken förening

skall ingås, hänvisas till skifteslagstiftningen. Det synes ej heller hava

varit meningen att bestämma, i vilka fall förening får äga rum.

I sistnämnda hänseende torde emellertid den föreslagna lydelsen

av 1 och 2 §§ kunna giva anledning till en motsatt uppfattning.

Den sats, varmed 1 § inledes och vilken innehåller villkor att lagligen

fastställd rågång icke finnes, skulle nämligen vid jämförelse med innehållet

i 2 § kunna föranleda lagbudens tolkning på sådant sätt, att förening

medgåves i fråga om förut icke fastställd eller eljest icke behörigen

bestämd rågång men vore i övrigt icke tillåten. Är farhågan om

en dylik uppfattning grundad, så följer därav att i denna fråga, som

rätteligen torde tillhöra skifteslagstiftningen, ett föregripande kunde

anses vara vidtaget till men för det pågående arbetet å nämnda lagstiftningsområde.

Det innehåll man velat giva åt förevarande två

paragrafer eller att rågång emellan byar skall gälla som fastställd, då

rågrannarna så, som särskilt stadgats, förenat sig om rätta sträckningen,

och att samma lag skall vara, där vid skifte, vartill rågrannarna blivit

behörigen kallade, rå och rör eller andra märken funnits utvisa gränsens

rätta sträckning, torde genom obetydliga ändringar i ordalagen kunna

framstå på sådant sätt, att ifrågavarande missuppfattning omöj liggöres.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 70.

29

Justitierådet von Seth:

Om, såsom motiven synas giva vid handen och som även överensstämmer

med den i gällande skiftesstadga använda terminologien, uttrycket

i första satsen av 1 § »rågång lagligen fastställd» skall fattas

så vidsträckt, att rågång skall anses fastställd, icke blott då dess

sträckning blivit bestämd genom ett domstolsbeslut, som direkt innefattar

en fastställelse av densamma, utan även då sträckningen eljest

blivit bestämd genom något uttryckligt, under iakttagande av den ordning,

som för varje tid varit stadgad, fattat beslut, vare sig detta

bestått i en mellan ägarna å ömse sidor ingången förening eller i en

laga kraftvunnen utstakning enligt 47 § skiftesstadgan eller i annat

dylikt avgörande, synes det mindre egentligt, då det i sista satsen i

1 § i fråga om förening, som ingås efter den nya lagens trädande i

kraft, uttalas, att den sålunda antagna rågången skall gälla såsom

vore den fastställd. Paragrafens avfattning lärer höra jämkas till

undanröjande av berörda oegentlighet, förslagsvis så, att sistnämnda

sats utbytes mot ett uttalande, att den ingångna föreningen skall vara

bestämmande för framtiden för rågångens sträckning.

Under förutsättning att vad jag erinrat beträffande 1 § vinner

avseende, böra i 2 § de två sista satserna erhålla en något förändrad

lydelse av innebörd, att ett godkännande av rågång i den ordning,

som avses i paragrafen, skall vara så gillt, som hade rågången blivit

fastställd i samband med förrättningen.

3 §•

Justitierådet von Seth:

Även i denna paragraf föranleder vad jag erinrat ifråga om 1

§ en ändring så tillvida, som antingen i satsen »eller på sätt i 1 eller

2 § sägs bestämd» 1 § icke bör nämnas eller ock uttrycket »som icke

blivit fastställd eller på sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd» bör utbytas

mot »som icke blivit, på sätt i 1 eller 2 § omförmäles, bestämd». Det

är att märka, att den sist antydda avfattningen bäst överensstämmer

med lydelsen av 4 §.

4 §•

Lagrådet:

Förevarande bestämmelser och än mer de i 7 § hava avfattats

så, att de snarare innehålla regler för delning av ett gemensamt område

än angiva rätta gränsen mellan redan skilda ägovälden. Det

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

senare måste dock, såsom lagberedningen ock i sina motiv påpekar,

vara lagförslagets egentliga syfte. En något ändrad lydelse av 4 och

7 §§ synes därför önskvärd.

Justitierådet von Seth:

Medan byalagen, så långt man har sig bekant, merendels varit

i inägorna skilda från varandra genom rågångar, hava skogsområdena

i stor utsträckning icke varit sålunda uppdelade mellan de byar och

hemman, till vilka de hörde. Det är detta förhållande, som avsågs

med bestämmelserna i 28 kap. byggningabalken av landslagen och i

12 kap. 6 § jordabalken av 1734 års lag. Även i storskiftesförfattningarna

beröres samma förhållande.- Sålunda stadgades i 14 § av

1766 års lantmäteriförordning att, om by eller gård, som sökte avtagas,

vore samfällt med flera byar eller hela socknen i någon skog

eller utmark, då tillätes icke lantmätaren att endast mäta av byens

eller hemmanets odalägor, utan skulle det vara landshövdingens åliggande

att då befalla och tillhålla deltagarna, att de tillika skulle låta avmäta

och hemmanen emellan dela slika samskogar. Stadgandet upprepades

i 55 § av 1783 års förordning om lantmäteriet i riket, som tillika i

sin 79 § hade den bestämmelsen att, om stora skogar tillstötte, som

ej genom lagliga och godkända rågångar vore någon viss by tillhöriga,

måste med delningen av skogen uppskjutas, till dess utrönt bleve,

huru mycket därav med rätta borde tillhöra den by, som var föremål

för skifte. I enlighet med förenämnda bestämmelser hava under storskiftenas

tid stora skogsområden uppdelats först mellan de olika byalagen

och därefter mellan delägarna i dessa. Genom en tämligen fast

praxis hava ifrågavarande skiften sedermera förklarats orubbliga i vad

de innefattat delning av förstnämnda slaget, i det att stadgandet i

3 § 1 mom. skiftesstadgan om skiftesvitsord, då jord, som hörer till

by eller hemman, blivit genom storskifte lagd i flera skiften, ansetts

icke tillämpligt ifråga om dylika delningar mellan skifteslag. En motsvarande

uppdelning av större komplexer på skifteslag har vidare påbjudits

för Gävleborgs län genom kungl. brevet den 19 mars 1839

och för Gottlands län genom kungl. brevet den 20 december 1850

samt i vissa avvittringen rörande författningar. I alla dessa fall lärer,

i den mån ej särskilda omständigheter föranleda till annan uppfattning,

få anses, att de gränser mellan skifteslag, som sålunda bildats, omedelbart

erhållit karaktären av rågångar, och att således beträffande gränserna

i vattnet mellan de olika skifteslagen bestämmelserna i 12 kap.

4 § jordabalken hitintills varit tillämpliga. Beträffande de fall, då

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

31

uppdelningen mellan skifteslag skett genom laga skifte, stadgas uttryckligen

i 104 § skiftesstadgan, att de sålunda tillkomna gränserna

mellan de olika skifteslagen skola utmärkas på sätt, som är stadgat

om rågångar. Under förutsättning att, såsom avfattningen av förevarande

paragraf synes giva vid handen, det är förslagets mening, att

paragrafen även i nu berörda fall skall äga tillämpning, har jag intet

att erinra mot förslaget i denna del.

Förslaget angiver icke, från vilket vattenstånd man har att utgå,

då det gäller att avgöra, vilken strand en viss del av vattenområdet är

närmast. Emellertid är det av synnerlig vikt, att härvid en riktig utgångspunkt

vinnes. Om t. ex. gränsbestämningen sker vid ett tillfälle

av högt vattenstånd, kunna givetvis de strandägare, som hava långsluttande

stränder, bliva oskäligt lidande och tvärtom, om bestämmandet

sker vid ett tillfälle av exceptionellt lågvattenstånd, de, vilkas stränder

äro branta, bliva förfördelade. Rättvisast är väl att, på sätt det till

lagrådets granskning föreliggande förslaget till vattenlag gör beträffande

de förhållanden det berör, även i nu förevarande hänseende utgå från

ett lågvattenbegrepp, så bestämt som i sistnämnda förslags 14 kap.

1 §. Den omständigheten, att det ofta kan bliva svårt att bestämma

lågvattnet vid den i varje fall avgörande tiden, synes ej böra lägga

hinder i vägen för att ett principiellt uttalande göres även i nu förevarande

förslag.

5 §•

Lagrådet:

Då genom 1852 års fiskeristadga bestämmelse meddelades om en

viss yttergräns för strandägares fiskevatten vid öppna havsstranden och

utomskärs, gjordes denna bestämmelse icke ovillkorlig. Den skulle enligt

uttryckligt stadgande tillämpas blott om det ej vore lagligen bestämt,

huru långt strandägarens landgrund i havet sträckte sig. Fiskeristadgans

föreskrift om landgrund och dess utsträckning är nu upphävd

genom 1896 års lag om rätt till fiske och ersatt av det ännu gällande

stadgandet i denna lags 2 §, att strandägarens enskilda fiskerätt omfattar

allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe

invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager. Även denna

gräns för strandägarens rätt skall enligt sistnämnda lagrum gälla allenast

där ej annorledes är lagligen bestämt.

Enligt det kommittéförslag, som låg till grund för 1896 års lag,

skulle, under enahanda förbehåll som nyss sagt^ i de öppna delarna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

av Vänern och Vättern området för strandägarens enskilda fiskerätt

vara begränsat på samma sätt som vid havsstranden. Beträffande denna,

sedermera ej i lagen upptagna bestämmelse yttrades i kommittéförslagets

motiv, att om vid någon behörigen fastställd rågångsreglering eller

eljest i en rättskraftig dom något hemmans rågång blivit förlagd

längre ut i sjön än 180 meter från den punkt, där 2 meters stadigt

djup vidtager, borde uppenbarligen här, liksom då fråga vore

om saltsjöfiske, den äganderätt, som sålunda tillerkänts strandägaren,

medföra uteslutande fiskerätt utanför den i allmänhet gällande

gränsen.

I nu förevarande paragraf, enligt vilken strandägarens vattenområde

vid öppna havsstranden och utom skären skall vara begränsat

efter samma mått, som redan gälla i fråga om hans enskilda fiskerätt,

är emellertid denna regel undantagslös. Såvitt härigenom den strandägare,

vars område enligt särskild bestämmelse är snävare begränsat

än regeln innebär, får detsamma utvidgat, synes mot en sådan förändring

icke vara något att anmärka. Men där en särskilt bestämd

gräns för strandägarens område går längre ut i vattnet än de föreslagna

måtten medgiva, bör den strandägaren sålunda tillerkända rätten

icke genom den nya lagstiftningen fråntagas honom. Då saknaden av

ett förbehåll, motsvarande det, som förekommer i 2 § av lagen om

rätt till fiske, kan giva anledning till ovisshet om den nya lagens

mening härutinnan, hemställes att nu ifrågavarande stadgande något

modifieras.

7 §•

Lagrådet:

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad vid 4 § av lagrådet

gemensamt yttrats.

8 §•

Lagrådet:

Innehållet i förevarande paragraf, eller att vid tillämpning av 4 §

och andra punkten i 5 § äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än

den, inom vars område den ligger, skall anses tillhöra sistnämnda by,

framgår ej tydligt av paragrafens avfattning, vilken lämnar rum för

den helt visst ej avsedda tolkning, att man vid ifrågavarande lagtillämpning

skall frånse stranden vid urfjällen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts proposition nr 70.

33

10 §.

Justitierådet Gullstrand:

Lagberedningen har i motiven till förevarande paragraf framhållit,

att där skifte övergått by, skifteshandlingarna ofta icke giva

besked, huruvida till byn hörande vattenområde skall anses genom förrättningen

delat eller bibehållits såsom för skiftesdelägarna samfällt,

att i dylika fall stundom kan anses av handlingarna framgå, det en

delning varit avsedd, men att, där varje hållpunkt saknas för antagande,

att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, detsamma måste fortfarande

betraktas såsom en byns gemensamma tillhörighet, oaktat tydligt

förbehåll därom ej skett. Åt denna uppfattning har i paragrafen givits

uttryck.

Eättsgrundsatsen, att med äganderätt till stranden följer äganderätt

till vattenområdet därutanför, har av gammalt varit rådande i

Sverige. Detta framgår oförtydbart av våra äldre lagar. I landslagens

byggningabalk har denna grundsats fått sitt uttryck i 26 kap. 1 §,

enligt vilket lagrum mellan byar, vilkas landområden skiljas genom

mellanliggande vatten, skall finnas på visst sätt bestämd gräns i vattenområdet.

Inom byn rådde ursprungligen gemensamhet i ägor, vattenområde

såväl som jordområde, men där denna gemensamhet bröts

genom skifte, som kom att omfatta jämväl strandtegarna, där skulle

vattenområdet ock vara skiftat och detta så, att området utanför

strandteg tillkomme dennes ägare. Stadgande härom återfinnes i 6 kap.

i landslagens nämnda balk. Med lagbudet har uppenbarligen åsyftats,

att delningen skulle vara genomförd intill annan bys gräns. Då lagen

fäste synnerlig vikt vid upprätthållande av gräns i vattenområde

emellan byar måste de grunder, som härvid varit bestämmande, anses

motsäga antagandet, att vid skifte, däri vattenområde ingått, sådant

område, som befunne sig längre ut från stranden, skulle anses icke

ingå i förrättningen. Yäl har ofta nog de särskilda fiskeplatsernas

belägenhet pekat hän på olämpligheten av vattenområdets delning efter

äganderätten till stranden, men det bör märkas, att delning av fisket

kunde ske särskilt och då efter byamålet, eller ock kunde, såsom oftast

torde hava skett där fisket var av någon betydenhet, detta hava fortfarit

att vara samfällt. Beträffande rätten att tillgodogöra sig vattenkraft

gavs i landslagens byggningabalk 25 kap. 4 § en bestämmelse,

som avsåg att tillförsäkra byamännen dylik rätt efter deras andel i byn.

Då vattenkraften ej kunde utnyttjas utan utmål vid stranden, måste

Bihang till riksdagens protokoll 1021. 1 samt 60 Käft. (Nr 70.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj ds proposition nr 70.

avsättande vid skifte av dylikt utmål anses hava medfört rätt till

vattenkraften. Sistnämnda lagrum kan icke anses innefatta något stadgande

om själva vattenområdet.

1734 års lag intager i huvudsak samma ståndpunkt i förevarande

hänseende som den äldre rätten. T 12 kap. jordabalken givas detaljerade

bestämmelser om gräns emellan byar i vattenområde, och därigenom

betonas skarpt vikten av att särskilda ägovälden äro jämväl i

dylika områden åtskilda från varandra. Delning inom by sker fortfarande

genom solskifte, men om delningen av vattenområde säges intet.

Rörande samfälld fiskerätt och delning därav stadgas i 17 kap. byggningabalken,

och samma balks 20 kap. innehåller i 1 § en bestämmelse,

att byamålet är delningsgrund i fråga om kvarnställe. Om man frånser

rätten till fiske och rätten att tillgodogöra sig strömfall, tedde sig

i de flesta fall vid denna tid för delägare i by äganderätten till annat

vattenområde än det utanför hans strand belägna såsom saknande

egentligt värde. Med vattenområdets delning följde ej utan vidare

delning av fiskevattnet — 17 kap. byggningabalken torde bekräfta

detta — och rätten till gemensamhet i kvarnställe tryggades genom

avsättande av utmål. Att det sålunda till sitt värde reducerade vattenområdet

i undantagsfall kunde efter byamålet uppdelas så, att strandäganderätten

ej blev bestämmande för rätten till vattenområdet, är

naturligen ej uteslutet, men att utvecklingen skulle hava lett därhän,

att före storskiftesförfattningarnas tid byamålet .direkt skulle hava i

allmänhet gällt såsom delningsgrund, då skifte av vattenområde påkallades,

är icke att antaga.

Av vad sålunda anförts torde framgå att, där vid solskifte stranden

delats, vattenområdet ock är att anse såsom delat, såvida ej annat

bestämts eller eljest kan anses framgå.

Med storskiftets införande skedde ej ändring däri, att vattenområdet

vanligen behandlades såsom värdelöst. Vid författningarnas

tystnad om delning av vattenområde är man, då storskiftet borde omfatta

byns alla ägor, berättigad antaga, att dylikt område fortfarande

skulle i regel såsom impediment anses tillhöra det hemman, som erhöll

stranden. Stöd härför finnes i det uttalande, som i 1762 års storskiftesförfattning

gjorts angående vattenverk, strömfall, fiske och sjöfoder.

Särskilda bestämmelser kunde uppenbarligen vid skifte meddelas

om huru med dylika nyttigheter skulle förfaras. Då delning av fiske

förekom, följde ej därmed äganderätten till vattenområdet, och om

fisket lämnades odelat, var ej heller därmed avgjort, att samma område

skulle vara samfällt. Där strömfall och sjöfoder ansågos äga något

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

värde, lära vid skiftet hava lämnats bestämmelser om rätten därtill,

men tiga skifteshandlingarna i denna fråga, får nog i de flesta fall

anses, att rätten till vattenkraftens utnyttjande och rätten till sjöfoder

såsom värdelösa åtföljt rätten till vattenområdet.

Ej heller författningarna om enskifte och laga skifte innehålla

särskilda bestämmelser om delning av vattenområde. Anmärkningsvärd

är emellertid den i fråga om laga skifte meddelade bestämmelsen

rörande särskilt skifte av samfällt fiske eller annan oskiftad lägenhet,

därmed tydligen gives vid handen, att skifte av fiske är ett och skifte

av vattenområde ett annat. Mot gällande skiftesstadgas anda och

mening, att all skifteslagets areal skall i skiftet ingå, är uppenbart

stridande att vid laga skifte lämna vattenområdet odelat, och den

praxis, som ännu allmänt råder att, där delning av vattenområde icke

påyrkas, ej blott lämna gränsen i vatten mot annan by obestämd utan

ock underlåta meddela bestämmelser om skifteslagets vattenområde,

torde utgöra ett från storskiftenas tid fallet arv, som väl kan förklaras

av benägenheten att undvika onödiga kostnader för skiftesdelägarna,

men ingalunda får, oaktat insikten om vattenområdets värde numera

är en annan än fordom, anses innebära en avvikelse från den förut

rådande principen, att vattenområdet, vid grundad anledning till tvekan

därom, är att anse såsom skiftat.

Saknar sålunda ovan omförmälda i förevarande 10 § uttryckta

uppfattning tillräckliga grunder i gällande stadganden och rättsutvecklingens

gång, kan emot densamma med ännu större skäl åberopas

den vid våra domstolar högre som lägre rådande ganska fasta

rättspraxis i ämnet. Denna praxis är av så mycket större betydelse

med avseende på den ifrågasatta lagstiftningen, som i synnerligen stor

omfattning och med betydande ekonomisk räckvidd avtal ingåtts i

förlitande på densamma. En på skilda områden djupt ingripande

rättsosäkerhet skulle sannolikt bliva följden av en lagstiftning, som

åsyftade rubbning i denna rättspraxis.

Lagberedningen har uppmärksammat den våda en sådan rubbning

komme att medföra och velat råda bot därpå genom det innehåll

förevarande paragraf i övrigt erhållit. En nyttjanderätt för strandägaren

till det vattenområde, som skall anses odelat, har blivit tillskapad,

men denna nyttjanderätt, som upphör vid skifte av vattenområdet,

omfattar icke rätten till vattnets utnyttjande till drivkraft

och ej heller rätt till fiske. Lätteligen inses, att detta är ett ganska

svagt palliativ. Nyttjanderättshavaren saknar dessutom möjlighet att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

få gränsen för sitt vattenområde, där detta stöter intill annat dylikt

område, som tillhör samma by och följaktligen av grannen inneliaves

under lika rätt, bestämd i den ordning, som gäller för rågångar; och det

skydd för en verkställd anläggning, vilket enligt den föreslagna lagen om

byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns, gives

med avseende å gräns emellan skilda ägovälden, frånkännes nyttjanderättshavaren

i så måtto, att han icke äger på denna lag grunda rätt

vare sig att efter laga skifte eller annan delning bibehålla en utöver

den vid delningen bestämda ägogränsen gjord anläggning, som han i

god tro om sin äganderätt verkställt, innan nyttjanderätten tillkommit

honom, eller att före delningen bibehålla anläggning, därmed han utan

avsikt och utan grov vårdslöshet råkat inkräkta på grannes vattenområde

i samma by.

På dessa skäl hemställer jag, att innehållet i förevarande paragraf

måtte utgå ur den föreslagna lagen. Vid bifall härtill skulle, även om

man, såsom måhända icke vore ändamålsenligt, lämnade det outtalat

i lagen, gällande rätt i ämnet kunna anses vara, att om vid skifte av

by till hyn hörande vattenområde, vilket icke undantagits såsom samfällt

för delägarne, likväl icke enligt skifteskartan med tillhörande

handlingar inbegripits i delningen, så skulle, där ej av omständigheterna

framginge, att området med avsikt, att det skulle vara odelat, uteslutits

från delningen, vad i 4 och 5 §§ av förevarande lag stadgats äga

motsvarande tillämpning.

Om min hemställan icke vinner bifall, torde en jämkning i paragrafens

ordalag böra äga rum. Den strandägaren tillerkända nyttjanderätt

innefattar uppenbarligen rätt för honom att såsom ägare förfoga

över vattenområdet, intill dess detta ingår i laga skifte. Härifrån

undantagas rätten att tillgodogöra sig vattnet såsom drivkraft och

rätten till fiske, i fråga om vilka båda rättigheter den särskilda

nyttjanderätten således icke äger rum. Detta undantag torde böra i

lagtexten annorlunda utmärkas än genom en hänvisning till vad

särskilt är stadgat om rätt att tillgodogöra sig strömfall och rätt

till fiske.

Justitierådet JVedberg med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Det är icke ovanligt, att av karta och handlingar rörande skifte

av by ej framgår, huruvida till byn hörande vattenområde ingått i delningen

eller icke, och att ej heller andra omständigheter giva ledning

för frågans avgörande. Enligt den i högsta domstolen nu rådande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj:ts proposition nr 70.

37

meningen är för dylikt fall vattenområdet att anse såsom delat. Lagberedningen

åter har i sina motiv sökt uppvisa, att en sådan mening

icke överensstämmer med lag, och såsom riktig uppställt den motsatta

principen. »Där», säger beredningen, »varje hållpunkt saknas för antagande,

att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, där måste det

fortfarande betraktas såsom en byns eller skifteslagets gemensamma

tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett.»

Stadgandet i nu förevarande paragraf är föranlett av denna beredningens

åskådning; och ehuru paragrafens ordalag synas tala däremot,

lärer det få antagas, att beredningen avsett att genom stadgandet medelbart

lagfästa sin uppfattning av den avgivna frågan.

Det torde ock böra medgivas att, i allt fall efter det lagberedningen

framlagt sin mening, en sådan osäkerhet råder beträffande frågans

rätta besvarande, att lagstiftarens ingripande må anses påkallat.

Spörmålet är, i vilken riktning detta bör gå.

Rättsskipningen har i nu förevarande hänseende icke alltid varit

fast. I det äldsta rättsfall, vartill lagberedningen i ämnet hänvisar,

— från år 1844 — stodo i högsta domstolen tre ledamöter mot tre.

När frågan därnäst, såvitt känt är, kom under högsta domstolens prövning

— år 1850 —, hade såväl häradsrätten som lagmansrätten och

hovrätten uttalat sig i överensstämmelse med den för närvarande i

högsta domstolen härskande åskådningen, men i högsta domstolen segrade

då den motsatta meningen med fem röster mot två. I vad mån sistnämnda

mening under de närmast följande båda årtiondena varit rådande

i praxis, är ej bekant. Bortsett från ett år 1873 av högsta domstolen

avgjort mål rörande delning av jord, vunnen genom sjösänkning, — varom

vidare i det följande — innehålla prejudikatsamlingarna icke för tiden

efter 1850 något rättsfall i frågan äldre än från år 1885. I en då

avdömd tvist anslöt sig högsta domstolens majoritet till den meningen,

att vattenområdet in dubio vore att anse såsom skiftat. Intet berättigar

till antagandet, att domen innebar en avvikelse från dittills antagen

rättsgrundsatts. Med stor enstämmighet har därefter samma mening

alltjämt omfattats inom högsta domstolen i de många rättsfall, flera

från åren efter framläggandet av lagberedningens förslag, där frågan

under den följande tiden förelegat.

Medan det sålunda icke kan anses utrett, att den av lagberedningen

förfäktade åskådningen någonsin härskat i rättsskipningen med

någon varaktighet, kan den andra meningen åberopa sig på en praxis

hos landets högsta domstol, som nu varit oavbrutet rådande sedan

åtminstone omkring en mansålder tillbaka. Det är uppenbart, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

denna stadiga domstolspraxis på ett område, där skriven lag ej lämnar

avgörande ledning, icke kunnat undgå att verka bestämmande på

rättslivet. Vid köpeavtal rörande strandfastigheter i skiftad by hava

kontrahenterna såsom visst räknat med att, då anledning ej förekommit

till antagande, att byns vattenområde uteslutits från delningen, med

stranden även följde vattenrätt. Ofta har förvärvet av vattenrätten

varit köpets egentliga syfte. Det är att märka, att särskilt de sista

tre decennierna, därunder någon tvekan om den högsta dömande

myndighetens ståndpunkt icke kunnat råda, industriens behov av utrymme

och kraft orsakat en starkt ökad omsättning av strandfastigheterna

och en betydande stegring i deras värde. Från sakkunnigt

håll är ock i yttranden över beredningens förslag intygat, att ett lagfästande

av beredningens mening skulle i månget fall medföra de kännbaraste

förluster.

Måste det alltså sägas att, om lagstiftningen anslöte sig till den

uppfattning, som i den omtvistade frågan är lagberedningens, detta

innebure ett synnerligen allvarligt ingrepp i vad mången med fog

betraktar såsom sin välförvärvade rätt, är det tydligt, att en lagstiftningsåtgärd

av dylik retroaktiv natur icke bör vidtagas utan de mest

tvingande skäl. Man måste ställa sig betänksam däremot, även om de

båda oeftergivliga förutsättningarna vore för handen, att oriktigheten

i högsta domstolens uppfattning av bestående rätt ovedersägligen ådagalagts

och att den motsatta åskådningen vore den, som, därest det gällde

att stifta lag för hittills ej reglerade förhållanden, borde bliva den

bestämmande. Enligt min mening föreligger dock ingendera av dessa

förutsättningar. Den historiska utredning, som förebragts av lagberedningen

till stöd för dess åsikt, kan jag ej finna bindande. Den kan

ej anses vederlägga riktigheten av det betraktelsesätt, att vattenområdet

såsom impediment följer stranden åt enligt grunderna för 12 kap. 4 §

jordabalken. Och ur synpunkten av äganderättsförhållandenas framtida

ordnande synes det mig ej gärna kunna bestridas, att regeln om vattenområdets

delning i och med strandens delning är den enda naturliga.

Det torde exempelvis vara för nutida åskådning i hög grad främmande,

att den, som omedelbart efter ett skifte förvärvat sig en hemmanslott

vid Bottniska vikens strand, skall efter någon tid, då landhöjningen

gjort sig märkbar, ej längre nå med sina ägor ned till vattnet.

Med rätta har framhållits, att i förevarande ämne stor betydelse

måste tillmätas den rådande uppfattningen i bygderna. Lagberedningen

har genom utsända förfrågningar sökt inhämta upplysningar härutinnan,

särskilt huruvida samtliga delägare i skifteslaget eller allenast strand
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kuwjl. Maj:ts ''proposition nr 10.

39

ägarne anses berättigade att tillgodonjuta sådana förmåner som sjöslåtter

och landvinning i följd av utfyllning i vattnet eller naturlig

uppgrundning. Såsom i beredningens motiv angives, hava emellertid

svaren utfallit skiftande. Från flertalet förste lantmätare hava väl svaren

gått i den riktning, att nämnda förmåner finge anses tillkomma skiftesdelägarne

gemensamt. Men beträffande samma län, för vilket dylikt

uttalande gjorts, föreligga häremot stridande uppgifter från annat håll.

Karakteristiskt är, att förste lantmätaren i Hallands län, som för egen

del anser landvinningarna böra betraktas såsom samfällda, dock konstaterar,

att ortsbefolkningens uppfattning är en annan.

Vad särskilt angår sjöslåtter, synes dess behandling såsom för

skifteslaget gemensam kunna stå väl tillsammans med åsikten, att vattenområdet

såsom impediment ingått i delningen. Liksom den omständigheten,

att fiske lämnats odelat, icke, enligt vad allmänt torde erkännas,

visar, att även vattenområdet såsom sådant är samfällt, så får ej heller

dylik slutsats dragas därav, att sjöslåtter nyttjas gemensamt. Sjöslåttern

kan anses i likhet med fisket vara en värdefull förmån, som icke låter

sig inbegripas under impediment.

Lagberedningen har särskilt uppmärksammat förhållandena vid

sjösänkningsföretag. »Enligt vad lagberedningen inhämtat», heter det i

motiven, »har vid sådana företag den uppfattning, beredningen för sin

del ansett vara den rätta, städse varit bestämmande så att för den

båtnad, som uppkommer därigenom, att förut vattenbetäckt område

torrlägges, icke allenast de delägare, vilka hava sina ägor vid vattnet,

utan även övriga delägare i skifteslaget ansetts berättigade och pliktiga

att ingå i företaget.» Ej heller detta anser jag vara oförenligt med

åsikten, att vattenområdet i tvivelaktiga fall bör anses hava vid delningen

åtföljt stranden. Det synes icke orimligt att, när det vid skiftet

såsom impediment betraktade vattenområdet sedermera finnes kunna

förvandlas till odlingsbar mark, strandägarne och övriga skiftesdelägare

behandlas såsom likställda med avseende å företaget. För en folklig

uppfattning kan icke gärna den mark, som vinnes genom sjösänkning

— ett företag, som regelmässigt kräver många jordägares förenade

bemödanden, — framstå på samma sätt införlivad med det forna strandområdet

som en naturlig uppgrundning eller en av strandägaren verkställd

utfyllning. I viss mån belysande är att, såsom svaren på de av

lagberedningen utsända förfrågningarna visa, flerstädes, där sjöslåttern

anses tillhöra strandägaren allena, landvinning genom sjösänkning dock

räknas såsom för skiftesdelägarne gemensam.

Med hänsyn till vad jag sålunda yttrat hemställer jag, att i nu

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlts proposition nr 70.

förevarande paragraf inrymmes ett stadgande av innehåll att, därest

efter skifte av by det ej framgår av kartan och skifteshandlingarna,

huruvida till byn hörande vattenområde ingått i delningen eller icke,

området skall, så framt ej särskilda omständigheter föranleda till antagande,

att det lämnats oskiftat, anses hava blivit mellan ägolotterna

vid vattnet fördelat enligt den i 4 § angivna grund. Med en sådan

regel finnes ej anledning att i lagstiftningen upptaga den nyttjanderätt,

som förslaget tillerkänner strandägaren. Däremot synes det lämpligen

böra föreskrivas, att rätt till sjöslåtter, som av skiftesdelägarne fortfarande

samfällt nyttjas, tillkommer dem gemensamt — varmed även

komme till uttryck, att sjöslåtterns samfällda nyttjande icke ensamt är

en sådan särskild omständighet, som giver vid handen, att vattenområdet

lämnats oskiftat. Tillika vill jag framhålla, att det synes mig böra

tagas i övervägande, huruvida icke i lagstiftningen beträffande sänkning

eller uttappning av sjö kunde inflyta stadganden gående därpå ut, att

för nu ifrågavarande fall jord, som vinnes genom sådant företag, bör

tillkomma skifteslaget och förty även ägare till andra ägolotter än strandfastigheterna

böra vara pliktiga ingå i företaget.

Jag anser mig böra i samband härmed betona, att det stadgande,

varom jag hemställt, säkerligen icke skulle vinna tillämpning i den

händelse, att vid skifte samfällt utmål ej avsatts för strömfall inom

byns vattenområde. Underlåtenheten att avsätta utmål, vilken ju framgår

av kartan och skifteshandlingarna, synes nämligen vara en omständighet,

som visar, att vattenområdet ingått i delningen.

Skulle det emellertid anses att, i motsats till vad jag förordat,

lagstiftningen bör bygga på lagberedningens mening, är till en början

önskligt, att denna mening otvetydigt uttalas i lagtexten, helst såsom

en fristående regel. Ordalagen i förslagets 10 § ingiva närmast den

föreställning att, därest vattenområde ej vid skifte undantagits såsom

samfällt, särskilt stöd kräves för antagande, att det likväl icke ingått

i delningen. Vad den föreslagna nyttjanderätten angår, är den onekligen

ägnad att i någon mån mildra den hårdhet mot strandägaren,

som lagberedningens ståndpunkt innebär. Dock torde det böra utmärkas,

att strandägarens nyttjanderätt inträder allenast i den mån vattenområdet

icke redan är taget i anspråk för skiftesdelägarnes gemensamma

räkning. Det förefaller nämligen föga rimligt att, på samma

gång området förklaras vara oskiftat, giva strandägaren befogenhet

att kräva avlägsnandet av anläggningar, som å området utförts och

brukas av delägarne samfällt. Måhända beror förslagets tystnad

härutinnan därpå att, när helst delägarne samfällt begagnat sig av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungil. Maj:ts proposition nr 70.

41

området, låt vara blott till någon mindre del och först lång tid efter

skiftet, den ovissa situationen, för vilken stadgandet om strandägarens

nyttjanderätt tillkommit, ansetts icke föreligga. En sådan uppfattning

synes dock knappast vara för varje fall hållbar. I övrigt har jag beträffande

nu förevarande paragraf ej annat att erinra än att hänvisningen

i andra stycket torde böra utbytas mot en föreskrift, som klarare angiver

vad helt visst är meningen eller att vad i första stycket sagts ej avser

rådigheten över vattnet å grunden eller rätten till fiske.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i förevarande paragraf innebär indirekt ställningstagande

till eu fråga inom den svenska vattenrätten, sAm under senare tid varit

föremål för livliga meningsutbyten, den huruvida de till en by hörande

vattenområdena, i den mån vid skifte av densamma uttrycklig bestämmelse

ej träffats om deras fördelning, ändå böra anses hava i och med

skiftet uppdelats mellan strandägarna eller om de skola anses fortfarande

utgöra en samtliga delägares gemensamma tillhörighet.

Innan jag närmare ingår på denna fråga, vill jag framhålla, att

ett vattenområde enligt mitt förmenande måste anses fördelat, icke blott

då det i delningsbeskrivningen uttryckligen tillagts viss eller vissa ägolotter

utan även i regel — handlingarna kunna givetvis innehålla bestämmelser,

som utesluta ett dylikt antagande, — då detsamma i skifteshandlingarna

upptagits som impediment. För sistnämnda fall följer,

såsom lagberedningen framhållit, av 80 § tredje stycket skiftesstadgan,

att området tillhör den skifteslott, inom vilkens gränser det fallit; och

jag vågar ifrågasätta, om man ej i detta hänseende bör gå så till vida

längre, än lagberedningen synes göra, som till att anse att, därest ej

skifteshandlingarnas uttryckliga innehåll giver anledning till annat antagande,

det sagda gäller, ej blott då det såsom impediment betecknade

vattenområdet vid delningen kommit att ligga helt och hållet inom en

särskild ägolotts gränser, utan även då detsamma kommit att ligga

mellan olika ägolotter. Det utgör då, utan att i övrigt hava något erkänt

värde för delägarna, gränsskillnad mellan lotterna, och för sådant

fall hava säkerligen alltid bestämmelserna om rågångs sträckning i

gränsvatten i den allmänna uppfattningen ansetts äga analogisk tillämpning

även ifråga om de genom skifte uppkomna ägogränserna, d. v. s.

vattenområdet med därtill hörande grund har ansetts tillhöra de olika

ägolotterna efter de i 12 kap. 4 § jordabalken angivna grunderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 60 käft. (Nr 70.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Föreligga icke i skifteshandlingarna sådana uttryckliga bestämmelser,

genom vilka vattenområde kan anses fördelat mellan delägarna, blir

det, såsom lagberedningen framhållit, främst en tolkningsfråga, huruvida

området skall anses delat eller icke. En omständighet, av vilken kan

slutas, att vattenområdet avsetts skola i och med skiftet tillfalla dem av

delägarna, som fått sina lotter invid detsamma, har lagberedningen ansett

föreligga, då vid graderingen ägofigurer vid vattnet åsatts högre gradtal

med avseende å deras läge och därav betingade förmåner av sjöslåtter

och dylikt.

För min del anser jag även andra lika viktiga omständigheter höra

framhållas, som kunna berättiga till en dylik slutsats.

Till följd av det ofullständiga sätt, på vilket frågan om vattenområdena

behandlats i våra skiftesförfattningar, och den därav följande

osäkerheten hos vederbörande förrättningsmän kan det sålunda enligt

mitt förmenande mycket väl förekomma fall, då visserligen ett vattenområde

icke i skifteshandlingarna betecknats såsom impediment, men det

likväl varit klart för alla vederbörande, att det i realiteten varit att

anse som sådant.

Detta är först och främst fallet med förekommande bäckar och

mindre gölar, som icke äga någon som hälst ekonomisk betydelse vare

sig för uttagande av vattenkraft eller såsom fiskevatten eller såsom föremål

för torrläggningsåtgärder. Att det icke varit främmande för rättsuppfattningen

att göra en dylik skillnad mellan större och mindre vattensamlingar,

därom synes mig en antydan ligga däri, att 1734 års lag i

12 kap. jordabalken vid redogörelse för, i vad mån vattenområden kunna

godkännas såsom ägogränser för byar, gör en motsvarande skillnad.

Det har säkerligen vid många skiftesförrättningar synts vederbörande så

självfallet, att dylika mindre vattenområden vore att behandla som

impediment, att något särskilt omnämnande härav varit överflödigt. Det

skulle ju också vara synerligen opraktiskt att indraga dessa områden i

ett allmänt vattenskifte.

Men även beräffande vissa av de större vattensamlingarna lärer

anledning kunna givas till ett liknande antagande. Jag syftar härvid

på sådana rinnande vattendrag, som icke hava vidare betydelse som fiskevatten

och vilkas grund saknar särskilt värde som torrläggningsobjekt.

I den mån ett dylikt vattendrag passerar ett skifteslag i så jämnt lopp,

att fråga ej heller kan uppstå om dess tillgodogörande för vinnande av

drivkraft, har det säkerligen, om ej annat framgår av handlingarna, stått

klart för såväl förrättningsmännen som delägarna, att detsamma, även

om det icke uttryckligen upptagits som impediment, vore att betrakta

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 10.

43

som sådant. Detta synes mig även gälla för den händelse vid ett skifte

å sådan tid, då gällande skiftesförfattningar innehållit uttryckligt

stadgande om avsättande av utmål för skifteslaget gemensamt tillhöriga

kvarnar, vattenverk och andra dylika lägenheter, särskilda utmål icke avsatts

för i sådant vattendrag befintliga strömfall. Hava delägarna ej

vårdat sig om att få utmål avsatta, lärer detta ej gärna kunna tolkas

annorlunda, än att de ansett vattendraget sakna värde uti ifrågavarande

hänseende.

Av särskild vikt för avgörandet, om ett vattenområde skall anses

för gemensamt eller ej, lärer slutligen vara om utredningen giver vid

handen, att den allmänna uppfattningen i orten går i den ena eller

andra riktningen.

Återstå sedan de fall, då någon ledning för omdömet icke står att

vinna vare sig av skifteshandlingarna eller andra omständigheter. För

dessa fall ansluter jag mig obetingat till den av lagberedningen uttalade

uppfattningen, att vattenområdet bör anses fortfarande tillhöra bydelägarna

samfällt.

Jag har i detta hänseende icke mycket att tillägga till den av lagberedningen

förebragta utredningen, som synes mig otvetydigt giva vid

handen, att det varit en dylik uppfattning, som legat till grund för den

hittills förekomna lagstiftningen. Emellertid synes mig till fullständigande

av den av lagberedningen verkställda historiska undersökningen

böra framhållas, att av vad, som förekom under förarbetena till den

första något så när fullständiga storskiftesstadgan, den av år 1762, tämligen

säkra slutsatser synas kunna dragas beträffande storskifte sförfattningarnas

ställning till frågan, och detta är så mycket viktigare, som

storskiftenas införande betecknar den avgörande vändpunkten i den svenska

skifteslagstiftningens historia. Det var nämligen därigenom, som den

principiella brytningen skedde med den tidigare rättsutvecklingen, för

vilken huvudändamålet med ett skifte kan sägas hava varit att söka

skipa rättvisa mellan delägarna genom att tillägga en var hans proportionella

andel i alla byns olika ägoslag och tillhörigheter, och man i stället

övergick till att i syfte att befrämja ett intensivare brukande av den

kulturvärdiga marken söka, så långt omständigheterna medgåvo, genom

skiftet bereda delägarna sammanhängande brukningsområden samt genom

gradering utjämna de olikheter, som förelågo ifråga om de särskilda områdenas

kvalitativa beskaffenhet. Klart är, att just till följd av den omkastning

i grundsatser, som då skedde, den därmed sammanhängande lagstiftningen

har en helt annan betydelse för tolkningen av den nu gällande

än den lagstiftning, som till tiden föregick densamma.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Det nya syftemål, som, på sätt nyss nämnts, med storskiftenas införande

trädde i förgrunden, måste givetvis i många hänseenden hava

satt sin prägel på det sätt, varpå uppdelningen för framtiden ox-dnades.

Sålunda ligger det a priori nära till hands att antaga, att ju mer sistnämnda

syftemål trädde i förgrunden, desto mindre blev benägenheten

att utsträcka uppdelningen till andra delar av det gemensamma området

än sådana, vilkas fördelning var av särskilt intresse från synpunkten av

berörda syftemåls tillgodoseende. Det blev också så.

I det ursprungliga utkast, som ligger till grund för 1762 års stadga

fanns icke den bestämmelse, som sedan inflöt i dess 6 §, att med vattenverk,

strömfall, fiske samt därtill hörande hus och byggnader, sjöfoder

etc. skulle förhållas efter lag, utan att någons rätt däruti finge kränkas

genom storskifte. Mot utkastet anmärktes emellertid från visst håll

bland annat, såsom orden lyda, »att de på byens förra samfällda ägor

varande strömfall eller fiskesjöar icke åtfölja storskiftesdelningen och den

eller de, som sina ägor därvid fått, utan gagnas samfällt såsom tillförene,

eller särskilt skiftas byamännen emellan och ett plan till sjöbodar

av oskift mark vid delningen utsättes.» I ett annat utlåtande uttalades

att »den rättighet, samtliga grannarna förut haft uti fiske, sjöfoders

bärgande, kvarn- och sågställen med mera, lärer ej, oaktat slika förmåner

igenom ett storskifte bliva vid eller på en grannes lott, därför kunna avstänga

de andra ifrån sin förra gemensamma nyttjanderätt». Slutligen

hemställdes i en anmärkningsskrift om särskild behandling av utjordar,

vattenverk och fisken. Det var uppenbarligen till följd av dessa anmärkningar,

som förenämnda bestämmelse i 6 § sedermera tillkom.

Fasthålles nu, att man, såsom också framhålles i den utredning,

som föregick den nya finska lagstiftningen på området, och av åtskilliga

författare (t. ex. Lang: om äganderätten till Finlands vatten

sid. 65—66 m. fi.), ännu långt fram i tiden ifråga om de privata

vattenområden, vilka hade sitt huvudsakliga ekonomiska värde såsom

platser för fiske, ännu kvarstod på den ståndpunkt, som fått sitt uttryck

i den olika terminologien i 17 och 18 kap. byggningabalken

av 1734 års lag, och således icke gjorde den skillnad mellan å ena

sidan fiskrätten och å andra sidan rätten till själva vattenområdet,

som i en senare tid med dess mera utvecklade förhållanden lett till

att särskilda skiften å den förra blivit undantagslös regel, lärer 1762

års storskiftesstadgas ställning till den föreliggande frågan vara klar.

Alla ekonomiskt värdefullare vattenområden skulle lämnas å sido vid skiftet

av marken.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 70.

45

Senare författningar angående storskiftena innehålla icke något,

som antyder en förändrad uppfattning. Ännu så sent som i den av

lagberedningen återgivna förklaringen av den 23 mars 1807 framhölls

sålunda, att frågor om delning av fiskevatten, såsom varande av annan

beskaffenhet än de, vilka anginge skifte av ägor och mark, ej borde

inblandas med dessa senare.

Vad sålunda gäller om storskiftesförfattningarna lärer utan ringaste

fara för misstag kunna anses gälla även ifråga om de författningar, som

utfärdats angående enskiften och laga skiften.

Ej ens stadgandet i 12 kap, 1 § av 1827 års skiftetstadga och

det däremot svarande i 78 § av den nu gällande skiftesstadgan, att all

skifteslagets mark skall ingå i skifte, lärer kunna tjäna till stöd fölen

motsatt uppfattning. Detta följer redan av vad omedelbart därefter

uttalas: »och må således särskilda delningar å inrösnings- och avrösningsj

orden inom ett och samma skifteslag icke verkställas». Det var

i detta sista hänseende man genom ifrågavarande stadgande ville bryta

med vad som gällt under storskiftes- och enskiftesförfattningarnas tid.

Ännu tydligare blir det, att med ordet mark i dessa lagrum endast

åsyftas den icke vattenbetäckta delen av skifteslagets område, om man med

dem jämför vad som längre fram stadgas om ägograderingen. Varken

bestämmelserna angående graderingen av inrösningsjorden eller de, som

avse graderingen av avrösningsjorden äro så affattade, att de äro

tillämpliga på vattenbetäckta områden eller lämna någon antydan, att

vid graderingen av till vattenområden gränsande ägofigurer hänsyn

skall tagas till att med dessa ägofigurer skulle följa någon rätt till

vattenområdet utanför desamma; och att lagstiftaren vid tiden för ifrågavarande

författningars tillkomst, då gagnet av sjösänkningar var väl

känt och dylika företag redan förekommo i stor utsträckning, skulle avsett,

att de vattenbetäckta områdena urskillningslöst skulle vara att betrakta

som impediment i alla andra hänseenden, än såvitt de kunna

tillgodogöras för vinnande av drivkraft eller till fiskande, låter sig näppeligen

tänkas, då ju därigenom en betänklig och mot den anda, som

eljest genomgår skifteslagstiftningen, stridande orättvisa skulle komma

att tillfogas sådana delägare, som ej finge sina lotter vid stranden och

till följd därav skulle komma att utan något vederlag berövas sin förutvarande

andelsrätt i de ofta synnerligen värdefulla områden, som vid

delningen vore täckta av vatten.

Detta om senare tiders lagstiftning. Frågan är emellertid ingalunda

ny. Den synes hava varit föremål för prövning redan under

förarbetena till 1734 års lag. På sätt framgår av lagkommissionens

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 70.

protokoll för den 30 maj 1693, hade nämligen saken gjorts till föremål

för påpekande i inkomna påminnelser, och det kan oavsett den olika

utgångspunkt, som, såsom förut framhållits, då rådde ifråga om skifteslagstiftningen,

vara av ett visst intresse, såväl att kommissionen av det

gjorda påpekandet fann sig föranlåten till det kategoriska uttalandet,

att, »där en ström är, äger alla jordägande den, fastän fallet bliver vid

ens teg, där densamma ej är därför skattlagd», som att under diskussionen

uttalades den meningen, att »uti delningen anses ej strömmar

och fall».

Att det resultat, vartill lagberedningen genom sin utredning kommit,

i stort sett överensstämmer med den allmänna uppfattningen bland

dem, saken närmast angår, synes mig uppenbart framgå redan av de

yttranden, som avgåvos till beredningen från hushållningssällskap och

lantmätare, vilka väl av dem, som yttrat sig, äro de, som bäst hava

tillfälle att komma i beröring med den stora allmänheten bland landets

jordbrukare. Detsammas bestyrkes ytterligare av vad som sedermera

framkommit i de yttranden, som avgivits över beredningens förslag. Att

särskilt förstnämnda yttranden huvudsakligen tagit sikte på rätten till

sjöslåtter och landvinningar, lärer ej förringa deras betydelse.

Det förhåller sig nog så, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande

över lagberedningens förslag i denna del anfört, att de rättigheter, som

direkt eller indirekt grunda sig på den rättspraxis, som under senare

tid gjort sig gällande, äro av obetydlig omfattning i jämförelse med dem,

vilka — tagna i anspråk eller icke — anses förefinnas och hava sin

grund uti den enligt lagberedningens utredning riktiga och vitt utbredda

meningen, att vatten som icke efter gradering och delningsgrund delats,

måste anses vara oskiftat och alltså fortfarande vara en delägarnas i

skifteslaget gemensamma tillhörighet.

Anmärkningsvärt är även, att man i Finland, trots att i domstolarnas

praxis där liksom hos oss den motsatta åsikten kraftigt gjort

sig gällande, vid utfärdandet av en ny vattenlag ansett sig böra i samband

därmed giva en uttrycklig förklaring, att oaktat försiggånget skifte

de till ett skifteslag hörande vattenområdena i regel äro att anse såsom

fortfarande samfällda. Av förarbetena, bland vilka särskilt det uttalande

i ämnet, vattenrättsutskottet vid 1900 års lantdag gjorde, är av synnerligt

intresse, framgår också, att man därvid handlade i den bestämda

och efter en grundlig och sakkunnig undersökning vunna övertygelsen,

att nämnda förklarande stod i full överensstämmelse med vad som i

verkligheten var gällande rätt.

Är vad jag härförut anfört riktigt, kan jag icke inse, att det

s. 47 Kontrollera mot PDF

KungI. Majds proposition nr 70.

47

skulle vara berättigat att nu, då det gäller att i lagstiftningsväg träffa

ett avgörande i frågan, endast av hänsyn till några års domstolspraxis,

som förövrigt icke varit alldeles enhällig, övergå till en uppfattning,

som varken överenstämmer med den, från vilken den hittillsvarande,

lagstiftningen utgått, eller uppbäres av någon allmän mening bland dem,

som saken närmast angår.

Om jag således i grunduppfattningen är ense med lagberedningen,

kan jag emellertid icke underlåta att uttala betänkligheter mot det sätt,

varpå det föreliggande förslaget avser att bereda sanktion åt denna

uppfattning. Bättre vore givetvis att, på sätt som man gjort vid omarbetningen

av den finska vattenrätten avgiva en bestämd förklaring i ämnet,

vilken väl då skulle komma att innehålla att, i den mån ej av

skifteshandlingarna framgår eller av omständigheterna kan slutas, att

avsikten varit, att ett till byn hörande vattenområde skulle ingå i delningen,

detta fortfarande tillhör delägarna samfällt.

Såsom framgår av vad jag ovan anfört, skulle även om en blivande

lag komme att innehålla ett förklarande av den innebörd, varom

jag hemställt den nu rådande ovissheten om äganderätten till vattenområdena

i landet likväl i stor utsträckning komma att kvarstå. Med

hänsyn till den stora betydelse det har för rättssäkerheten, att denna

ovisshet snarast möjligt varder undanröjd, anser jag mig icke kunna

underlåta att i detta sammanhang framhålla intresset av att snarast

möjligt något göres för att framkalla ett avgörande av de tvistefrågor

i nämnda hänseende, som kunna föreligga. Ett av de väsentligaste

bland de hinder, som vid 1915 års riksdag ansågos möta för vidtagande

redan då av åtgärder i nämnda syfte, komme ju att bortfalla med utfärdandet

av den nya lagen.

Förevarande paragraf innehåller i första stycket en betydelsefull

nyhet, då det där tillerhännes skiftesdelägare, som fått strand vid sådant

icke i delning intaget vattenområde, som icke vid skiftet uttryckligen

undantag^ såsom samfällt, företrädesrätt till nyttjande av området

utanför sin strand.

I princip har jag intet att erinra mot förslaget i denna del.

Emellertid kan jag icke underlåta att i viss mån uttala betänkligheter

mot det sätt, varpå paragrafen i detta hänseende är avfattad. Det är

ju möjligt och, enligt vad under förarbetena upplysts, till och med

ganska vanligt att, ehuru skifteshandlingarna icke innehålla något,

som kan anses äga den innebörd, att ett vattenområde undantag^ som

samfällt, delägarna efter skiftet inrättat sig för gemensamt begagnande

av vattenområdet även för annat ändamål än fiske. Särskilt har det

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

uppgivits, att på olika ställen delägarna träffat åtgärder för gemensam

utarrendering av befintlig sjöslåtter eller ingått överenskommelser för

ordnande av det samfällda begagnandet av dylik slåtter. Belysande i

detta hänseende är även vad som förekom i det rättsfall, som refereras

i Nytt Juridiskt Arkiv för år 1914 avd. I sid. 82. Därest den nya

lagen, som med den föreslagna avfattningen lätt kunde hända, skulle

komma att föranleda därtill, att övriga delägare skulle till förmån för

dem, som fått stränderna sig tilldelade, få avstå från ett sålunda före

lagens ikraftträdande redan vedertaget brukande av det gemensamma

vattenområdet, skulle detta givetvis innebära en obillighet. Jag hemställer

därför att paragrafen i detta hänseende måtte underkastas omarbetning

därhän, att strandägares särskilda nyttjanderätt till den del av vattenområdet,

som ligger närmast hans strand, icke kommer att inträda i

andra fall, än då området varken uttryckligen undantagits såsom samfällt

eller vid tiden för den nya lagens trädande i kraft begagnas av

delägarna gemensamt för annat särskilt ändamål än fiske.

Då gällande lag om jordägares rätt över vattnet å hans grund

innehåller särskilda bestämmelser icke blott angående vattnets tillgodogörande

för uttagande av drivkraft utan även beträffande dess begagnande

för bevattningsändamål m. m. och förhållandet lär bliva detsamma

med den lagstiftning, som är avsedd att ersätta nämnda lag, torde

den i andra stycket av förevarande paragraf förekommande hänvisningen

böra förtydligas därhän, att det blir klart, att samtliga förberörda

bestämmelser åsyftas med densamma.

11 §•

Justitierådet Gullstrand:

Med avseende å den i förevarande paragraf förekommande hänvisningen

till 10 § erinrar jag om min hemställan i fråga om sistnämnda

paragraf.

Justitierådet von Seth:

Det må ej förbises, att i det hänseende, som beröres i 9 §, eu

bestämd skillnad förefinnes mellan eu hemmansklyvning, å ena sidan,

och en ägostyckning, å den andra. Medan vid hemmansklyvningen

liksom vid laga skifte delningen å kartan och i handlingarna är det

primära och utstakningen på marken mera har karaktär av en verkställighetsåtgärd,

är vid ägostyckning uppdelningen på marken det

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

49

primära och avfattningen på kartan och i beskrivningen endast en

uppteckning för bättre hågkomsts skull av huru nämnda delning ägt

rum. Denna principiella skillnad har också av högsta domstolen iakttagits

uti det rättsfall, som refereras i Nytt Juridiskt Arkiv för år 1915

avd. I sid. 32.

En motsvarande skillnad mellan de båda slagen av förrättningar

förefinnes även i det hänseende, som avhandlas i 10 §. Medan en

hemmansklyvning följer reglerna för laga skifte och således i första

hand avser en fördelning av klyvningshemmanets icke vattenbetäckta

område, kan den uträkning av de nya lotternas mantal, som är förrättningsmannens

huvudsakliga åliggande vid en ägostyckningsförrättning,

icke ske på fullt rättvist sätt, om icke dessförinnan är bestämt

om alla hemmanets tillhörigheter. Presumtionen ifråga om vattenområdena

är således här en helt annan, än då en hemmansklyvning

ägt rum.

Det kan ifrågasättas, om oaktat den skillnad, som sålunda finnes,

stadgandet i förevarande paragraf bör få gälla även beträffande ägostyckning.

12 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till den nya lag om fastighetsbildning i stad, som

med innevarande års början trätt i kraft, torde åt förevarande paragraf

lämpligen kunna givas det innehåll, att om ägogränser i vissa fall är

stadgat i särskild lag om fastighetsbildning i stad.

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införandet av lagen om

ägogränser.

Lagrådet:

Mot förevarande lagförslag är i sak ej annat att anmärka än att,

på sätt lantmäteristyrelsen framhållit i sitt utlåtande över 2 kap.

i lagberedningens förslag till jordabalk, bestämmelserna i 12 kap.

5 och 6 §§ jordabalken icke nu böra ur lagstiftningen uteslutas och

att den föreslagna omarbetningen av stadgandena i 14 kap. jordabalken

torde böra lämna de särskilda författningar orubbade, som innefatta

tillägg till samma kapitel, och vilka fortfarande synas äga viss

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sarnl. 60 käft. (AV 70.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 70.

betydelse. Såväl berörda omarbetning som det ifrågasatta upphävandet

av stadgandena angående urminnes hävd stå emellertid i skäligen

lösligt samband med lagen om ägogränser. Dennas införande påkallar

ej annat ingrepp i gällande lag än upphävande av 12 kap. 3 och 4 §§

jordabalken samt av vad lag eller författning eljest innehåller mot

den nya lagen stridande. Med hänsyn härtill och under erinran, att

genom lagen den 5 juni 1917 om ändrad lydelse av 52 och 104 §§

skiftesstadgan förordnats angående upphävande av 1 och 2 §§ i sistnämnda

kapitel, hemställes, att nu förevarande lagförslag helt må utgå

och att i stället dels till den föreslagna lagen om ägogränser fogas eu

promulgationsbestämmelse, varigenom kunde upphävas, utom vad redan

nämnts, 12 kap. 7 § och 13 kap. jordabalken, dels genom särskild

lag gives åt 14 kap. jordabalken ändrad lydelse i enlighet med 3 § i

förevarande förslag och dels vad samma förslag innehåller beträffande

urminnes hävd likaledes inarbetas i särskild lag.

Förslag till lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden

i vissa större insjöar.

Justitierådet von Seth:

Då fiskeriintendentens tjänstgöringsskyldighet enligt gällande instruktion

är begränsad till det distrikt, för vilket han är anställd,

samt av övriga fiskeritjänstemän endast fiskeriassistenten och fiskeristipendiat,

som enligt lantbruksstyrelsens förordnande tjänstgör som

extra fiskeriassistent, kunna ifrågakomma till förordnande, som här avses,

— fiskeriingenjören har enligt den för honom gällande instruktionen

helt andra uppgifter inom fiskeriadministrationen — synes det mindre

egentligt, då det i 2 § helt allmänt talas om en av statens fiskeritjänstemän.

Lagrådet:

Förslaget saknar promulgationsbestämmelse. Skälet härtill är enligt

motiven, att det synts lämpligt, att de ifrågasatta förrättningarna

företagas och, så vitt ske kan, avslutas, innan de i lagen om ägogränser

föreslagna bestämmelserna träda i kraft. Emellertid avse dessa förrättningar

att bringa i tillämpning stadgandena i 6 § av nyssnämnda

lag angående de grunder, efter vilka yttergränsen för strandägares om
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

51

rade uti ifrågavarande sjöar skall bestämmas, och förutsätta således, att

nämnda lagrum äger gällande kraft. Då härtill kommer, att den praktiska

nyttan av ett påskyndande, på sätt lagberedningen avsett, av dessa

förrättningar kanske icke skulle bliva synnerligen stor, hemställes, att

bestämmelse meddelas om nu förevarande lags trädande i kraft samtidigt

med lagen om ägogränser.

Förslag till lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver

ägogräns.

Lagrådet:

Lagen oni fastighetsbildning i stad av den 12 maj 1917 har

med upphävande av lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa fall bör

iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns, i sig upptagit dess

innehåll. Nu förevarande lagförslag synes fördenskull böra inskränkas

att avse allenast de ämnen, om vilka i förstnämnda lag icke är stadgat.

Vid den omarbetning av förslaget, som härav föranledes, torde även

böra tillses, att ordalagen bringas till överenstämmelse med stadgandena

i den nya lagen.

Jugtitierådet Gallstrand:

Vid 10 § i den föreslagna lagen om ägogränser har jag hemställt,

att nämnda lagrum måtte utgå ur förslaget. Bifall härtill medför, att 3

§ i förevarande förslag uteslutes.

Dessutom har jag vid nämnda 10 § erinrat, att nu förevarande

lagförslag icke tillerkänner den i samma paragraf avsedde nyttj anderättshavaren

rätt att efter laga skifte eller annan delning bibehålla

en utöver den vid delningen bestämda ägogränsen befintlig anläggning,

som han i god tro om sin äganderätt verkställt, innan nyttjanderätten

tillkommit honom. Promulgationsbestämmelsen vid förevarande förslag,

att vad i lagen stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om byggnad,

som uppförts innan lagen träder i kraft, kan uppenbarligen ej

avse tillämpning av 3 § beträffande byggnad som tillkommit, innan

nyttj anderätten börjat. Då likväl de skäl, som föranlett paragrafens

stadgande, synas med samma styrka tala för sådant skydd åt nyttjanderättshavaren,

som nu avses, hemställes om förslagets ändring i detta

avseende, däi’est sistnämnda lagrum skall bibehållas. Ehuru själva lagen

blott avser byggnader och andra anläggningar, som tillkomma efter det

lagen trätt i kraft, under det promulgationsbestämmelsen handlar om

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

äldre byggnader, torde dock den bestämmelse min hemställan avser

såsom fristående i förhållande till lagens övriga stadganden böra inarbetas

i själva lagen. Möjligen föranledes därav en förändrad avfattning

av promulgationsbestämmelsen.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Beträffande 3 § i förslaget hänvisas till vad av mig yttrats vid

granskning av 10 § i förslaget till lag om ägogränser. För den händelse

min där främst gjorda hemställan ej vinner avseende, vill jag

ytterligare andraga följande.

Det skydd för strandägarens intressen, som lämnas genom 3 § i

förevarande lag, avser allenast sådan anläggning, vilken gjorts efter

det lagen om ägogränser trätt i kraft. Har någon tidigare utfört anläggning

å område, som han, tryggande sig vid högsta domstolens uppfattning

av gällande rätt, ansett vara honom ensam tillhörigt, men

vilket enligt ägogränslagen är att anse såsom oskiftat, synes dock han

äga vida mer befogade anspråk att få hava sin anläggning orubbad

kvar än den, som handlat i medvetande om att han i området ägde

blott del. Det synes billigt, att en sådan äldre anläggning må bliva

utan ersättning kvarstående under tid, dock ej över 50 år, som rätten

prövar skälig. Tiden bör naturligtvis utmätas så att anläggningens

ägare må få sina nedlagda kostnader ersatta. Vill han hellre lösa till

sig den del av området, som upptages av anläggningen, bör han vara

därtill berättigad, så framt han väcker yrkande därom inom viss tid,

exempelvis två år efter vattenområdets delning; för sådant fall böra

reglerna i 4 § av nu förevarande förslag bliva att tillämpa. Ägaren

av anläggningen bör hava de befogenheter nu sagts, även om anläggningen

i sin helhet faller utom de gränser, som vid skiftet utlagts för

hans fastighet. Till anläggarens goda tro torde hänsyn allenast så till

vida kunna tagas, att tidpunkten, före vilken anläggningen skall hava

gjorts, ej sättes senare än dagen för ägogränslagens utfärdande. Ett

stadgande av det innehåll jag nu angivit torde böra intagas i promulgationsbestämmelsen

till nu förevarande lag.

Justitierådet von Seth:

Under förutsättning, att 10 § i förslaget till lag om ägogränser

bibehålies, vare sig nu detta sker i huvudsakligen oförändrad form eller

i den ändrade avfattning, varom jag hemställt, är även jag av den uppfattningen,

att i promulgationsbestämmelsen till förevarande lag böra in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

58

tagas stadganden i huvudsaklig övenstämmelse med dem, om vilka justi - tierådet Wedberg och regeringsrådet Plan ti ng-Gfyl ] enbåga hemställt, till

skydd för den, som, innan lagen om ägogränser utfärdas, i förlitande på

riktigheten av dittillsvarande praxis byggt i vattenområde, som sedan

icke kommer att tillhöra honom; dock att enligt mitt förmenande dylikt

skydd icke bör äga rum, om området vid tiden för byggnadens eller anläggningens

tillkomst faktiskt hävdades för skiftesdelägarnas gemensamma

räkning i annat ändamål än till fiske.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl Maj:ts proposition nr 70.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 15 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets

genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den

19 december 1916 inhämtade utlåtande över upprättade förslag till lag

om ägogränser, lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen om ägogränser, lag om fastställande av yttergränsen för strandägares

områden i vissa större insjöar samt lag om byggnad eller annan

anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:
»Mot

de till lagrådet för granskning remitterade lagförslagen har

av lagrådets majoritet endast på en punkt framställts saklig anmärkningav

större vikt, nämligen i fråga om 10 § i förslaget till lag om ägogränser.

s. 55 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition nr 70.

55

Beträffande karaktären av den lagstiftning, som innehålles i detta

lagförslag, framhöll lagberedningen, ur vars förslag till jordabalk samma

lagförslag utbrutits, att för nu bestående fastigheter grunderna för gränsernas

återfinnande vore med större eller mindre tydlighet angivna i gällande

lag och att det vore klart, att dessa grunder icke kunde genom

den nya lagstiftningen rubbas, vadan uppgiften för denna icke kunde

sträckas längre än att i överensstämmelse med de bestående rättsförhållandena

lämna regler, varigenom avlägsnades den oklarhet, som på en

eller annan punkt vidlådde nuvarande bestämmelser.

Den fråga, varom meningsskiljaktigheten mellan lagberedningen

och lagrådets majoritet rör sig, är denna: när skifte övergått en by, men

skifteshandlingarna, såsom ofta är fallet, icke utmärka huruvida vattenområde,

som tillhör byn, blivit mellan skiftesdelägarna fördelat eller bibehållits

såsom för dem samfällt, skall då vattenområdet anses tillhöra

strandägarna, en var till den del som ligger utanför hans strand, eller

är det att betrakta såsom fortfarande oskiftat? Lagberedningens åsikt

är, att, där varje hållpunkt saknas för antagande att vattenområdet verkligen

ingått i skiftet, området måste fortfarande betraktas såsom en byns

gemensamma tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett.

Att detta måste anses -vara gällande rätt stöder lagberedningen väsentligen

på en av beredningen framlagd rättshistorisk utredning.

En av lagrådets ledamöter ställer sig principiellt på samma ståndpunkt

som lagberedningen. De övriga däremot komma vid frågans besvarande

till motsatt resultat, dock med något skiljaktiga motiveringar.

Den av lagberedningen förebragta utredningen godtages ej av dem såsom

särskilt bindande bevis för riktigheten av lagberedningens åsikt. Särskilt

framhålles från deras sida mot denna åsikt, att högsta domstolen

sedan ett trettiotal år tillbaka utan större meningsskiljaktighet omfattat

den grundsatsen, att ett vattenområde under ifrågakomna omständigheter

är att anse såsom skiftat. Det betonas också, att denna stadiga

praxis, som fått uttryck i en mängd rättsfall, fortfarit jämväl efter det

lagberedningens betänkande framlagts.

På grund av den skiljaktighet, som sålunda visat sig råda mellan

olika auktoriteter, å ena sidan lagberedningen jämte en av lagrådets

ledamöter och å andra sidan högsta domstolens och lagrådets majoritet,

måste man ställa sig betänksam mot en lagstiftning i ämnet. Detta särskilt

på grund av den ifrågasatta lagstiftningens beskaffenhet. Lagstiftaren

ingår här i själva verket på ett bedömande av frågan, vilka rättsverkningar

ett redan inträffat rättsfaktum skall anses hava, och griper

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

-sålunda in i den funktion, som egentligen tillkommer den dömande myndigheten.

Mot en dylik retroaktiv lagstiftning vore föga att invända, därest

därmed avsåges undanröjande endast av någon mindre betydelsefull

oklarhet i lagen, om vars rätta tydning man dock i det hela vore ense,

och avgörandet ej heller komme att öva någon djupare verkan på de bestående

rättsförhållandena.

Men så är icke fallet härvidlag. Skiljaktigheterna i uppfattning

stå klara och skarpa mot varandra, och det är för visso icke obetydliga

intressen, som skulle träffas, vare sig frågans avgörande ginge i ena eller

andra riktningen.

Med hänsyn härtill har jag funnit riktigast att icke söka lösa frågan

genom lagstiftning utan liksom hittills lämna dess besvarande åt

rättstillämpningen. Framhållas bör härvid, att någon bestämmelse i ämnet

med avseende å framtida skiften icke torde vara erforderlig. Genom

bestämda föreskrifter i skifteslagstiftningen kan man givetvis sörja för

att vattenområdena icke vid blivande skiften förbigås; och det förslag till

lag om skifte, som av en särskild kommitté utarbetats, innehåller också

stadgande i sådant syfte. Ävenledes må märkas, att införandet av en

lagbestämmelse i ämnet i ena eller andra riktningen ingalunda bringar

full klarhet i äganderättsförhållandena i det förevarande avseendet. Det

tillkommer nämligen i alla händelser domstolarna att utreda huruvida på

grund av skifteshandlingarnas innehåll eller omständigheterna i övrigt

vid skifte vattenområde skall anses delat eller bibehållet såsom oskiftat,

en fråga där olika synpunkter ju ofta kunna göra sig gällande. Och jag

vill därutinnan erinra om vad inom lagrådet i detta hänseende uttalats,

särskilt därom, att då strömfall funnits inom bys område, underlåtenhet

att vid skifte avsätta gemensamt utmål måste i regel betraktas såsom en

omständighet, utvisande att vattenområdet ingått i delningen.

Därest emellertid sålunda, såsom jag förmenar vara riktigt, intet

stadgande i nu berörda ämne upptages i förevarande lagförslag, ställes

man inför spörsmålet, huruvida icke med den ifrågasatta lagstiftningen i

övrigt bör anstå i avbidan på framläggandet till slutlig prövning av lagberedningens

förslag till jordabalk i dess helhet. Ifrågavarande till lagrådet

remitterade lagförslag utbrötos ur lagberedningens nämnda förslag

närmast på grund av det samband, de däri behandlade frågorna om ägogränser

i vattnet måste anses äga med den ifrågasatta vattenlagstiftningen.

Uteslutes nu den viktigaste av de bestämmelser i lagförslaget som

avse ägogränser i vattnet, synes knappast tillräcklig anledning föreligga

att av hänsyn till den förestående omläggningen av vattenlagstiftningen upp
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Knuff/. Maj:t.''- proposition nr 70. 57

taga de i lagförslagen innefattade ämnena till behandling före övriga

delar av jordabalken.

Jag hemställer därför, att den vidare behandlingen av de nu av lagrådet

granskade lagförslagen måtte få tillsvidare anstå.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall,

med förklarande tillika, att detta protokoll skulle få

offentliggöras.

Ur protokollet:

Harry Lindberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 60 käft. (AV 70.)

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 70.

5»

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 19 november 1920.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murkay, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg:

»Genom beslutden 19 december 1916 förordnade Ivungl. Maj:t, att lagrådets

yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ägogränser,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

ägogränser,

3) lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i

vissa större insjöar,

4) lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Sedan lagrådet den 14 januari 1918 avgivit sådant yttrande, har

Kungl. Maj:t emellertid den 15 mars 1918 — av skäl, för vilka jag får

hänvisa till dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

sistnämnda dag — funnit anledning icke föreligga att upptaga de i

omförmälda lagförslag innefattade ämnena till behandling före övriga

delar av jordabalken och förty beslutat, att med den vidare behandlingen

av samma lagförslag skulle tills vidare anstå.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 17 januari och den 8

april 1919 hava särskilda sakkunniga förordnats att i justitiedepartementet

biträda vid fortsatt behandling av frågan om ny jordabalk.

I eu till Kungl. Maj:t den 6 maj 1919 ingiven skrivelse, har styrelsen

för svenska fiskareförbundet hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

till nästa års riksdag avlåta proposition med förslag till lag om fastställande

av yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar.

I nämnda skrivelse liar anförts, att de nu rådande förhållandena i

avseende å fiskerätten i de så kallade större insjöarna medförde synnerligen

stora olägenheter för fisket. Varken strandägare, fiskearrendatorer

eller allmänheten, som önskade fiska utanför den enskilda vattengränsen,

visste vad de hade rätt till. Och dessa förhållanden bleve för varje år

allt mera olidliga. Innan de fiskande fått klart för sig saknaden av laga

bestämmelser, gick det väl an, tv då hade de områden, som läge utanför

stränderna, ansetts höra till dessa i ungefär sådant omfång, som passade

för yrkesmässigt fiske, men allt efter som under de senare åren kännedomen

om verkliga förhållandet blivit spridd, hade svårigheterna allt

mera hopat sig, och nu hade denna fråga blivit fullkomligt brännande.

I Mälaren, där de, som icke disponerade enskild fiskerätt, bleve allt mera

påträngande på grund av att stoandägarnas fiskerätt ej kunde fastställas,

började yrkesfiskarena, som arrenderade fiskevatten, tala om, att det tjänade

till intet att betala arrenden och vårda fisket, då man ej finge hava

något vatten i fred. I Vättern, där det funnes ett stort antal yrkesfiskare,

som fiskade på ’det allmännas vatten, vore det av stor vikt för dem liksom

för strandarrendatorerna att få gränserna fastslagna. I Hjälmaren

hade det upprepade gånger uppstått stridigheter mellan strandägare och

yrkesfiskare, och det hade till och med varit påtänkt att genom eu arrangerad’

rättegång söka få någon princip fastställd. Även frågan om

det i vissa delar av Hjälmaren rätt mycket använda ryssjefisket å djupare

vatten hade på grund av förhållandena lett till svårartade följder,

så att varken de för enskilt eller allmänt fiskevatten utfärdade bestämmelser

ansåges behöva följas. I Vänern liksom i de andra stora sjöarna

hade svårigheter vid laga skiften uppstått, då rågångar uti sjön icke

kunnat dragas med stöd av lag.

Vid förbundets årsmöten hade frågan om strandfiskerätten i ''större

sjöar’ flera gånger varit föremål för yttranden, och vid sista årsmötet,

den 18 mars 1919, hade styrelsen fått i uppdrag att arbeta för påskyndande

av frågans lösning. Även genom fiskeriintendenterna i östra och

Svenska

fiskare
förbnndet
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kunr/l. Maj:ts proposition nr 70.

mellersta distrikten hade styrelsen erhållit meddelanden om huru viktig

en snar lösning av denna fråga vore.

I avseende å det föreliggande lagförslaget vore icke någon som

helst erinran att framställa från styrelsens sida.

Departe- ^ anledning av nyss anförda framställning har jag samrått med

ments- sakkunniga, vilka äro sysselsatta med fortsatt behandling av frågan

chefen. om n7 jordabalk, rörande spörsmålet om lämpligheten att nu särskilt

fullfölja den i framställningen berörda lagstiftningsfrågan. Dessa sakkunnige

hava nu, efter genomgående av förslaget till lag om ägogränser

ävensom de förslag, som därmed stå i samband, såsom sin mening uttalat,

dels att ett utbrytande av sagda bestämmelser ur den allmänna

jordlagstiftningen skulle i väsentlig mån bidraga till att bringa erforderlig

reda och klarhet särskilt beträffande strandfiskerättens utsträckning, men

jämväl i de övriga avseenden, som i förslagen berördes, dels ock att nu

ifrågasatta lagstiftning på intet sätt kunde anses föregripa det fortsatta

lagstiftningsarbetet på en ny jordabalk. De sakkunniga hava därjämte

uttalat att, om den fråga, som beröres i 10 § av det till lagrådet remitterade

förslaget, nu skulle göras till föremål för lagstiftning, företräde

borde givas den mening, som innefattas i justitierådet Wedbergs inom

lagrådet avgivna yttrande.

Även jag finner övervägande skäl tala för att under förhandenvarande

förhållanden nu upptaga förslaget till lag om ägogränser och vad därmed

står i samband till förnyat övervägande. Vad i de anförda yrkandena

framhållits synes mig nämligen äga giltighet, varjämte anmärkes, att

det för ett effektivt utnyttjande av de av årets riksdag antagna nya lagbestämmelserna

rörande vattenavledning och invallning synes vara önskvärt

att erhålla bestämda regler särskilt om strandvattenrättens avgränsning

mot allmänningsvattnet i de stora sjöarna.

Det kunde ifrågasättas att, därest förslaget om ägogränser i övrigt

framlägges, i detta sammanhang åter upptaga det ämne, som berörts i

10 § av det till lagrådet remitterade förslaget. På de grunder, som dåvarande

departementschefen förutnämnda den 15 mars 1918 därutinnan anförde,

finner jag mig emellertid icke böra förorda att medelst lagstiftning

på denna punkt ingripa reglerande, ehuruväl det ur praktiska hänsyn

onekligen skulle innebära viss fördel att jämväl i detta stycke äga en

positiv lagbestämmelse.

Nämnda 10 § har alltså blivit utesluten ur förslaget.

Med avseende å 11 § i det till lagrådet remitterade förslaget till

lag om ägogränser har en av lagrådets ledamöter efter att hava erinrat

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Öl

om den skillnad, som förefinnes mellan hemmansklyvning och ägostyckning,

uttalat tvekan huruvida, oaktat berörda skillnad, stadgandet i förevarande

paragraf borde få gälla även beträffande ägostyckning.

Med anledning härav vill jag framhålla, att enligt den föreslagna

bestämmelsen, så vitt angår däri förekommande hänvisning till 9 § i nyssnämnda

förslag, ägostyckningskartan med tillhörande handlingar skall

utgöra norm vid bestämmande av en vid ägostyckningen tillkommen

gräns. Till förrättningshandlingarna lärer, där ägostyckning ägt ruin

jämlikt 3 § av 1896 års lag om hemmansklyvning m. m., vara att hänföra

jämväl styckningsavtalet. Förutsättning för att karta och handlingar

skola utgöra norm vid en gränshestämning torde få anses vara att skiljaktighet

ej föreligger dem emellan. Är så fallet — såsom då ägostyckningskartan

visar avvikelser från gränsbeskrivningen i styckningsavtalet

— lärer den ifrågavarande regeln ej äga tillämpning. Med hänsyn till

det av mig nu anförda har jag funnit omförmälda inom lagrådet uttalade

tvekan icke föranleda ändring i förslaget. Enligt det förslag till lag om

delning av jord å landet, som numera föreligger, skola emellertid jorddelningsinstituten

hemmansklyvning och ägostyckning försvinna; laga skifte

skall enligt förslaget omfatta även hemmansklyvning och ägostyekning

ersättas av avstyckning. Med hänsyn härtill och då en avfattning av

mera generellt innehåll i fall som det föreliggande synes mig vara att

föredraga, har i den förevarande bestämmelsen vidtagits eu mindre

jämkning och har den jämkade föreskriften införts såsom andra stycke i

förslagets 9 §.

De anmärkningar av huvudsakligen formell natur, som av lagrådet

eller dess majoritet i övrigt framställts beträffande förslaget till lag om

ägogränser, har jag ansett böra följas, och hava i enlighet därmed

ändringar vidtagits.

I enlighet med vad lagrådet hemställt beträffande förslaget till

lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

ägogränser har i förslaget till lag om ägogränser införts en promulgationsbestämmelse

av det innehåll, lagrådet angivit, och med föreskrift

tillika, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1922. Tillika har, på sätt

lagrådet förordat, utarbetats förslag till lag om upphävande av gällande

stadganden angående urminnes hävd; genom detta förslag

upphäves 15 kap. jordabalken ävensom vad lag eller författning eljest

innehåller om tillgodonjutande av urminnes hävd, varjämte i förslaget

införts de stadganden, som upptagits i 4 § av förenämnda förslagtill

promulgationslag. Med anledning av lagrådets hemställan i fråga

om den föreslagna omarbetningen av 14 kap. jordabalken hava de

opaginerad Kontrollera mot PDF

(52

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

stadganden, som upptagits under 1, 2 och 3 av 3 § i det remitterade

förslaget till promulgationslag, nu införts i ett särskilt förslag till lag om

syn i ägotvist, till vilken lag fogats en bestämmelse av innehåll, att

där i lag eller särskild författning — såsom i 10 kap. 15 § rättegångsbalken

— förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i lagen om syn i ägotvist, sådan bestämmelse i stället skall

tillämpas.

I 3 § av det remitterade förslaget till lag om fastställande av

yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar

hänvisas i fråga om jäv till bestämmelserna i 33 § av 1879 års dikningslag.

Då denna kommer att upphöra att gälla den 1 nästkommande

januari, bar i den föreslagna 3 § i stället för nämnda hänvisning upptagits

dikningslagens omförmälda bestämmelser med erforderliga jämkningar.

Den föreslagna lagens rubrik har något jämkats. På sätt lagrådet

hemställt, har nu stadgats, att lagen skall träda i kraft vid samma

tid som lagen om ägogränser.

Vad slutligen angår det av lagrådet jämväl granskade förslaget

till lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver

ägogräns, får jag erinra, att förslagets upprättande och remitterande till

lagrådet i sammanhang med de övriga föranletts av sambandet mellan

innehållet i dess 3 § samt 10 § i det remitterade förslaget till lag om

ägogränser. Då det sistnämnda lagrummet uteslutits i det omarbetade

förslaget, bortfaller tydligen all anledning till en bestämmelse i det avseende,

som i nämnda 3 § är i fråga. Med hänsyn härtill och då det

övriga innehållet i förslaget till lag om byggnad eller annan anläggning,

som uppförts utöver ägogräns, blivit — med undantag av 2 §, motsvarande

4 § i 3 kap. av lagberedningens förslag till ny jordabalk —

upptaget i lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 (1 kap.

10—13 §§), torde det icke vara påkallat att nu framlägga ens någon del

av samma förslag.

Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden föreslå Kungl.

Maj:t besluta, att den i lagrådets yttrande omförmälda lagen av den

5 juni 1917 skall träda i kraft den 1 januari 1921.*

I förslagen hava en del redaktionella jämkningar vidtagits.»

Föredragande departementschefen uppläste därefter omförmälda

förslag till

1) lag om ägogränser,

2) lag om syn i ägotvist,

*

Se Svensk författningssamling 1920 n:r 806.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 70.

63

3) lag om upphävande av gällande stadganden angående urminnes hävd,

4) lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i

vissa större sjöar;

och hemställde föredraganden, att dessa förslag måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott

lämna bifall; och skulle till 1921 års riksdag avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

J. Bratt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:121 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ägogränser m. m. a1 i texten