Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724.) angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner
1921-01-21 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:84, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724.) angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 84.
1
Nr 84.
Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30
augusti 1918 (nr 724.) angående krigstidsunderstöd
åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa
extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga
emeritilöner ; given Stockholms slott den 21
januari 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kung! Maj:t härmed föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 angående krigstidsunderstöd
åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie
präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.
GUSTAF.
B. J.son Bergqvist.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 73 haft. (Nr 84.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition Nr 84.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 § i lagen den SO augusti 1918 (nr 724) angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt
åt vissa extra ordinarie präster och innehavare
av prästerliga emeritilöner.
Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den BO augusti 1918 angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt
vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner
skall erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Kyrkofonden må ej — — — — — — — — — — — — —
blivit bestridda.
Skulle skäligt krigstidsunderstöd icke härigenom kunna beredas
prästerskapet, må, där särskilda skäl föreligga, för ändamålet användas
jämväl ytterligare belopp, icke överstigande den kapitalökning,
fonden intill sistnämnda år vunnit efter den 31 december 1918.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition Nr 84.
o
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å, Stockholms
slott den 21 januari 1921.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena
greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.
Departementschefen, statsrådet Bergqvist anförde:
I skrivelse till kyrkomötet den 29 oktober 1920, nr 22, förklarade
Kungl. Maj:t sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida
kyrkomötet för sin del godkände vid skrivelsen fogat förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt
vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av detta ärende yttrade jag
till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 29 oktober
1920 följande:
»I proposition den 22 mars 1918, nr 286, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen, bland annat, att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade
pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare av
prästerliga emeritilöner. I skrivelse den 18 maj 1918 tillkännagav
riksdagen, att riksdagen, som icke kunnat godkänna nämnda proposition
i oförändrat skick, i anledning av densamma för sin del äntå
-
4
Kung!. Maj:ts proposition Nr 84.
git lag i ämnet av den lydelse, riksdagens skrivelse utvisade. Sedan
härefter kyrkomötet godkänt berörda av riksdagen antagna lagförslag,
utfärdade Kungl. Maj:t den 30 augusti 1918 lag (nr 724) angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt
vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.
Krigstidsunderstödet utgår under viss förutsättning jämlikt av
Konungen och. riksdagen beslutade grunder samt bestrides, på sätt
närmare framgår av 4 §, försåvitt angår kyrkoherdar och komministrar
samt så kallade ständiga adjunkter, för varje pastorat medelst
församlingsavgifter och övriga till prästerskapet anslagna avlöningstillgångar.
Har emellertid för bestridande av, jämte avlöning, krigstidsunderstöd
åt nu nämnda präster såsom församlingsavgifter inom
pastoratet utdebiterats sammanlagt större belopp än som motsvarar
sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets
hela inkomstbelopp, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas
pastoratet för det överskjutande beloppet. Krigstidsunderstöd åt
annan extra ordinarie präst än ständig adjunkt samt åt innehavare
av prästerlig emeritilön gäldas ur kyrkofonden.
Kyrkofondens tillgångar få emellertid icke för här ifrågavarande
ändamål obegränsat användas. Beträffande fondens betalningsplikt
i förevarande avseende gälla nämligen vissa bestämmelser, som återfinnas
i lagens 5 §, vilken är av följande lydelse: Kyrkofonden må
ej för något år i vidsträcktare mån tagas i anspråk för gäldande
av krigstidsunderstöd, som i denna lag avses, än som motsvarar
fondens återstående överskott för närmast föregående kalenderår,
sedan samtliga fonden eljest åliggande utgifter blivit bestridda.
I skrivelse av den 28 september 1920 har nu kyrkofondskomrnittén
gjort framställning om sådan ändring av ifrågavarande paragraf
att, för den händelse med tillämpning av paragrafens bestämmelser
skäligt krigstidsunderstöd icke skulle kunna beredas prästerskapet,
för ändamålet må ur kyrkofonden kunna användas jämväl
ytterligare belopp med viss närmare angiven begränsning.
I skrivelsen lämnar kommittén till en början redogörelse för
tillkomsten av bestämmelserna i omförmälda 5 § i lagen angående
krigstidsunderstöd åt präster. Kommittén erinrar sålunda, att kommittén
i sitt den 17 december 1917 i ämnet avgivna utlåtande
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. May.ts proposition Nr 84.
med avseende å kyrkofondens förmåga att bestrida kostnaden för
krigstidsunderstödet anförde, bland annat, följande:
»Det måste för kommittén framstå såsom ett synnerligen viktigt statsintresse,
att kyrkofonden bibehålies vid sådan ställning, att den även för framtiden
kan fylla sitt ändamål att icke blott ytterst ansvara för prästerskapets avlöning
och betrygga möjligheten för den kyrkliga organisationens utveckling utan även
bereda trygghet för att även de mindre bärkraftiga pastoraten icke behöva betungas
med utgifter för ifrågavarande ändamål utöver den gräns riksdagen vid
regleringen år 1910 förutsatte. Härvid måste hänsyn jämväl tagas till penningvärdets
fall, som nödvändiggör, att den kapitaltillväxt, som under de senare åren
uppstått för fonden och vilken till stor del kompenserar denna förändring i penningvärdet,
icke för framtiden äventyras. Att betunga fonden med förbindelser
av sådan omfattning, att deras fullgörande skulle med sannolikhet medföra eu
fortgående förminskning av fondens kapital, bör därför enligt kommitténs mening
icke ifrågakomma.»
Vidare framhöll kommittén, att det — i händelse behovet av krigstidsunderstöd
åt prästerskapet kvarstode även efter utgången av den tid, varom då
för tillfället vore fråga — till förebyggande av att fondens kapital successivt förminskades
syntes vara nödigt att varje ecklesiastikår före det nya lönetilläggets
beviljande företaga en undersökning rörande kyrkofondens förmåga att bära den
för ändamålet erforderliga utgiften. Särskilt om en förhöjning i lönetilläggen
vidtoges, vore enligt kommitténs mening en sådan föregående undersökning oundgängligen
påkallad.
De särskilda sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallades för att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid
utredningen av spörsmålet om prästernas krigstidstillägg, anförde i
häi- förevarande hänseende, yttrar kommittén vidare, i huvudsak
följande:
Det kunde enligt sakkunnigas mening icke nog starkt betonas av vilken
betydelse det vore, att kyrkofonden icke anlitades över förmågan utan bibehölles
i en sådan ställning, att den framför allt kunde tillgodose de intressen, som utgjorde
dess huvuduppgifter, nämligen att ytterst ansvara för prästerskapets avlöning
och betrygga möjligheten för den kyrkliga organisationens utveckling samt
att verka till utjämning och begränsning av församlingarnas bidragsskyldighet
till prästerskapets avlöning. Det kunde därför icke komma i fråga att för krigstidsunderstödets
beviljande taga fonden i anspråk i vidare mån, än att den utan
minskning av sitt kapital fortfarande och i främsta rummet förmådde bestrida
de utgifter, som eljest enligt lag och författning skulle av fonden utgöras. Med
hänsyn härtill funne de sakkunniga försiktigast, att i lagen inrycktes en bestämmelse
av den innebörd, att för utgörandet av krigstidsunderstödet åt prästerskapet
icke Unge för något år av kyrkofondens medel tagas i anspråk mera än fondens
återstående överskott för näst föregående år, sedan samtliga fonden eljest åvilande
utgifter blivit bestridda.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 84.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid
förenämnda proposition nr 286 till 1918 års riksdag med förslag till
lag angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat
med flera prästmän, yttrade dåvarande departementschefen, att man
icke från något i förhållandena insatt håll torde vilja bestrida betydelsen
av att kyrkofondens kapital bibehölles oförminskat, särskilt
under de då rådande osäkra förhållandena på det ekonomiska området.
Departementschefen föreslog därför, att i den blivande lagen
skulle intagas en bestämmelse av det innehåll de sakkunniga ifrågasatt.
Grenom en dylik föreskrift i lagen ävensom därigenom att behovet
av krigstidsunderstöd åt prästerna varje år skulle komma att
bliva föremål för riksdagens prövning, syntes en sådan garanti vara
vunnen med avseende på understödssystemets behöriga anordnande,
att någon särskild kontroll från kyrkomötets sida icke gärna kunde
vara av nöden.
Den ifrågasatta föreskriften till kyrkofondens tryggande intogs
i 5 § lagen den 30 augusti 1918 angående krigstidsunderstöd åt
präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster
och innehavare av prästerliga emeritilöner.
Efter att sålunda hava redogjort för tillkomsten av 5 § i lagen
angående krigstidsunderstöd åt präster, anför kyrkofondskommittén
i den gjorda framställningen vidare:
Av den lämnade redogörelsen lärer framgå, att kyrkofondskommittén, då
den första gången framlade förslag om beviljande av krigstidsunderstöd åt prästerna,
sökte på det sätt vinna garanti för, att icke kyrkofonden komme att undergå
successiv minskning på grund av utgifterna för sagda understöd, att man
varje gång, som lönetillägg beviljades, verkställde en särskild undersökning rörande
fondens förmåga att bära de för ändamålet nödvändiga utgifterna. För att
vinna ytterligare trygghet i nämnda hänseende ansågs emellertid av Kungl. Maj:t
och riksdagen nödigt att i själva lagen om krigstidsunderstöd intaga ett stadgande,
som skulle så att säga automatiskt förhindra, att kyrkofondens kapital
lede någon minskning.
Enligt kommitténs mening kan det dock starkt ifrågasättas, huruvida förevarande
författningsbestämmelse under alla förhållanden tryggar vinnandet av
det avsedda resultatet.
Till eu början torde det vara mycket vanskligt att exakt bestämma storleken
av det belopp, »som motsvarar fondens återstående överskott för närmast föregående
kalenderår, sedan samtliga fonden eljest åliggande utgifter blivit bestridda».
Innebörden av denna erinran torde lättast kunna klargöras genom ett
exempel. — Till bestridande av kostnaden för dyrtidstillägg för ecklesiastikåret
Kungi. Mqj:ts proposition Nr 84. 7
1920—1921 får — om man närmare klargör lagens uttryck — tagas i anspråk
dels kyrkofondens faktiska överskott för år 1919, dels ock ett belopp, svarande
mot fondens utgifter under kalenderåret 1919 för det till prästerna utgående
dyrtidsunderstödet. Fondens faktiska överskott för året i fråga framgår direkt ur
räkenskaperna. Däremot har det visat sig förenat med nästan oöverstigliga svårigheter
att fullt exakt utröna storleken av den på fonden belöpande andelen av
dyrtidsunderstödet för ett visst år. Anledningen härtill är den, att fondens utgifter
för sagda understöd författningsenligt bestå antingen i ökad utbetalning
till pastoraten av skogsmedel eller ock i förhöjt bidragsbelopp enligt 21 § löneregleringslagen,
samt att på grund av detta förhållande redovisningarna för fondens
utgifter i stor utsträckning upptaga här ifrågavarande utgifter sammanslagna
med motsvarande utgifter för prästerskapets ordinarie avlöning. För att
erhålla fullt säker kännedom om fondens utgifter för dyrtidsunderstödet skulle
det i själva verket vara nödvändigt att verkställa en noggrann undersökning av
alla de uppgifter enligt formulär litt. Ä., som jämlikt föreskrifterna i nådiga
kungörelsen den 24 juli 1914 (nr 128) av pastoraten ingivits till länsstyrelserna
-— en undersökning som knappast lärer kunna verkställas av annan vederbörande
än länsstyrelserna själva och som givetvis skulle orsaka dessa ett betungande och
tidsödande extra arbete.
Har man emellertid lyckats tillförlitligen utreda storleken av den summa,
som står till disposition, återstår att beräkna storleken såväl av det belopp, vartill
dyrtidstilläggcn sammanlagt komma att uppgå, som av den andel av totalsumman,
vilken kommer att stanna på kyrkofonden. Totalbeloppet av tilläggen
lärer utan allt för stort besvär kunna någorlunda exakt uträknas. Kalkylen angående
fördelningen — jämlikt föreskriften i 4 § krigstidsunderstödslagen — mellan
pastoraten och kyrkofonden av sagda belopp måste däremot i regel bliva synnerligen
approximativ. Anledningen härtill ligger i främsta rummet i den särskilda
ordning för prästlönernas bestridande, varom föreskrifter finnas meddelade i 19
och 21 §§ löneregleringslagen, och vilken, därest man vill vinna någorlunda säkra
resultat, särskilt med hänsyn till församlingsbidragens år från år växlande storlek,
nödvändiggör en undersökning av avlöningstillgångarna i varje särskilt pastorat
för sig — ett utredningsföretag, som med hänsyn till sin omfattning näppeligen
kan igångsättas för varje år.
Av vad nu sagts torde framgå, att man för att kunna tillämpa den i 5 §
krigstidsunderstödslagen meddelade bestämmelsen är nödsakad att först verkställa
mycket vidlyftiga och till sitt resultat jämförelsevis osäkra beräkningar. Därest
man nu något år bestämt dyrtidstillägget till sådant belopp, att det närmar sig
den enligt 5 § angivna gränsen, är det därför icke omöjligt, att dyrtidstillägget,
oaktat all vid beräkningens verkställande iakttagen försiktighet, kan komma att
belasta kyrkofonden hårdare än 5 § medgiver. Huruvida detta varit fallet lärer
ej heller kunna utrönas under ecklesiastikårets lopp.
Härtill kommer ytterligare en annan omständighet. — Även om utgifterna
för dyrtidstillägget hållas inom den i 5 § angivna gränsen, utgör berörda författningsbestämmelse
— sådan den blivit formulerad — icke den säkra garanti mot
en minskning av kyrkofondens kapitalbelopp, som man med densamma velat
8
Kung1. May.ts proposition Nr 84.
vinna. På grund av alldeles särskilda förhållanden kan inträffa, att någon av
kyrkofondens viktigaste inkomstposter under ett visst år avsevärt nedgår. En
minskning kan exempelvis ske i skogsförsäljningsmedlen till följd av vikande
konjunkturer, inträffade strejker m. m., eller därför att överföringen till kyrkofonden
avsett ena året mer än ett års försäljningsmedel men det följande året
försäljningsmedlen för endast en del av ett år. Äger en dylik inkomstminskning
rum, kan utbetalningen av dyrtidstillägget, som ju utmätts med hänsyn till förhållandet
mellan fondens inkomster och utgifter under närmast föregående år,
komma att under det löpande året förorsaka minskning av fondens kapitalbehållning.
En dylik kapitalkonsumering synes dock, därest inkomstminskningen varit
av rent tillfällig natur, icke medföra någon större fara för fonden.
Betydelsefullare i det här antagna fallet, att någon av fondens viktigaste
inkomstposter skulle under ett visst år nedgå, är enligt kommitténs mening en
annan konsekvens av bestämmelsen i 5 §. Nämnda stadgande, vilket som nämnt
innebär, att storleken av dyrtidstillägget för det löpande året lämpas efter fondens
inkomster under det föregående året, skulle nämligen under angivna förutsättning
nödvändiggöra sänkning, eventuellt fullständigt indragande av dyrtidstillägget för
det löpande året, och detta även om det måste betraktas såsom fullkomligt säkert,
att minskningen av fondens inkomster under det föregående året varit av rent
tillfällig natur, samt att dessa redan under det löpande året komme att ånyo
uppnå eller överskrida sin gamla storlek.
Hänsynen särskilt till att den i 5 § meddelade bestämmelsen under förut
angivna förhållande kan medföra den vid stadgandets tillkomst ej avsedda konsekvensen,
att prästernas dyrtidstillägg för ett enstaka år måste avsevärt sänkas
eller kanske rent av alldeles indragas, har tvingat kommittén att undersöka spörsmålet,
huruvida icke en modifiering av den i paragrafen intagna kategoriska
föreskriften kunde anses påkallad.
Härvid har kommittén ansett, att fondens kapitalbehållning den 31 december
1918, utgörande enligt de av statskontoret publicerade s. k. fondredogörelserna
21,094,825 kronor, borde under alla omständigheter bevaras oförminskad. Fondens
kapitalbehållning utöver nät) rida belopp däremot skulle, där alldeles särskilda
skäl förelåge, kunna tagas i anspråk för beredande av skäligt dyrtidstillägg åt
prästerskapet.
Ett sådant ingrepp i fondens kapitaltillgångar skulle alltså enligt kommitténs
mening komma att äga rum endast helt undantagsvis; fondens fortgående och
med hänsyn till penningens fallande värde väl behövliga tillväxt måste givetvis
bliva regel.
Kommittén har. föreställt sig, att från kyrkomötets sida intet skulle vara
att erinra mot en dylik ändring, varigenom man undginge tvånget att i en viss
ingalunda otänkbar situation oskäligt sänka eller alldeles indraga prästernas dyrtidstillägg,
utan att hänsynen till kyrkofondens ekonomi kunde anses nödvändiggöra
en sådan åtgärd. Den prövning av kyrkofondens förmåga att bära den på
grund av dyrtidstillägget orsakade ökningen i fondens utgifter, som årligen i
samband med tilläggets beviljande skall verkställas av Kungl. Maj:t och riks
-
9
Kungl. May.ts proposition Nr 84.
dagen, lärer utgöra fullt tillräcklig garanti för att ett ingrepp i fondens kapital
endast kommer att äga rum, då verkligen tvingande skäl äro för handen.
Då en ändring av 5 § dyrtidstilläggslagen förutsätter medgivande jämväl
av kyrkomötet, samt detta kommer att sammanträda instundande oktober månad,
har kommittén ansett sig böra till behandling upptaga här omhandlade spörsmål''
ehuru detsamma för närvarande icke kan anses aktuellt.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer kyrkofondskommittén
det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen och kyrkomötet
att antaga följande förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i
lagen den 30 augusti 1918 angående krigstidsunderstöd åt präster i
nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare
av prästerliga emeritilöner.
5 §. >
Kyrkofonden må ej — — — — — — — — — — _ _ _
blivit bestridda.
Skulle skäligt krigstidsunderstöd icke härigenom kunna beredas
prästerskapet, må, där särskilda skäl föreligga för ändamålet användas
jämväl ytterligare belopp, icke överstigande den kapitalökning,
fonden intill sistnämnda år vunnit efter den 31 december 1918.
Efter erhållen remiss hava kammarkollegium och statskontoret
i den 8 oktober 1920 avgivet gemensamt utlåtande tillstyrkt kvrkofondskommitténs
förslag ».
Efter lämnande av denna redogörelse yttrade jag:
»Att för tillgoseende av här ifrågavarande prästerskaps behov
av dyrtidsunderstöd anlita kyrkofondens kapitaltillgångar är en åtgärd,
vars befogenhet väl kan dragas i tvivelsmål. Omständigheter
hava emellertid av kyrkofondskommittén påvisats, vilka i undantagsfall
synas kunna berättiga att för ifrågavarande ändamål använda
fondens medel i vidare mån än som motsvarar dess behållna överskott
för närmast föregående kalenderår. Och då till skyddande av
kyrkofondens kapitaltillgångar föreslagits intagande av bestämmelse
i syfte, att fondens behållning den 31 december 1918 skall under
alla omständigheter bevaras oförminskad, samt Kungl. Maj:t och
riksdagen vidare vid den årliga prövningen av frågan om dyrtidsunderstöd
åt prästerskapet i nyreglerade pastorat hava tillfälle att
vaka däröver att fondens vederbörliga tillväxt ej äventyras, anser
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 78 höft. (Nr 84.) 2
10
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 84.
jag mig kunna förorda den av kommittén föreslagna ändrade lydelsen
av ifrågavarande lagrum».
I a.nslutning till vad jag sålunda anfört hemställde jag, att Kungl.
Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för
sin del godkände ett i enlighet med kyrkofondskommitténs hemställan
avfattat förslag, till lag om ändrad lydelse av § 5 i omförmälda
lag den 30 augusti 1918. Såsom jag redan erinrat, blev
denna min hemställan av Kung!. Maj:t bifallen.
Till svar å Kungl. Maj:ts i ärendet till kyrkomötet avlåtna skrivelse
har kyrkomötet i skrivelse den 23 november 1920, nr 34, anmält,
att kyrkomötet godkänt ovanberörda lagförslag.
Då förevarande ärende ännu icke underställts riksdagens prövning,
torde detta nu böra ske; och hemställer jag alltså, att Eders
Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande av
kyrkomötet för dess del godkända förslag till lag om ändrad lydelse
av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd
åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie
präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i
ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Em. G.son Bergman.
Stockholm 1921, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B,
210*31
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:104 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 a1 i texten
- 1LU 1921:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslaq till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 s. 1 i texten