Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.t

1922-03-10 · 73 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 65 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:108, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.t

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 108.

1

Nr 108.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.t

given Stockholms slott den 10 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet bållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober 1880,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 95 höft. (Nr 108.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

I

2

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Gottlands, Yärmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs

och Gävleborgs län; under Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs

län; under hovrätten över Skåne o''ch Blekinge: Blekinge, Kristianstads och

Malmöhus län; under hovrätten över Norrland: Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt

från domstol eller annan myndighet inom Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens län och uti vilket vid lagens ikraftträdande

icke av hovrätten fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling överlämnas

till hovrätten över Norrland. De närmare föreskrifter, som med

avseende härå må finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Vroposition Nr 108.

3

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober 1880

(nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning

av järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 15 oktober 1880,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,

skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av Stockholms

rådhusrätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger

inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten över Norrland, av rådhusrätten

i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom domsagor

under Göta hovrätt, och av rådhusrätten i Kristianstad, då järnvägen till

större delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan — — — — — — — — — — lagfarten skedde.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 17 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BräNTING, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler riksdagens

skrivelse den 4 juni 1921, nr 262, däri riksdagen hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning frågan om inrättande av en

särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt, efter verkställd utredning,

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning, samt anför:

»Riksdagens nu förevarande framställning var föranledd av två inom

riksdagen väckta likalydande motioner (I: 129 och II: 223), uti valka framställning

gjorts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste

länen samt vid 1922 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Motionärerna. Under framhållande att en delning av Svea hovrätt befunnits önskvärd

ur två olika synpunkter anföra motionärerna följande: Den ena

gruppen av skäl, som åberopats för delningen, hänför sig därtill att hovrätten

svällt ut till en institution av sådan storlek, att densamma svårligen

kan tillfredsställande administreras. Det är icke möjligt för hovrätten att

vinna erforderlig personkännedom vare sig beträffande de under hovrätten

lydande domsagorna eller beträffande de unga jurister, vilka söka befordran

inom hovrätten. Härigenom kan lätt rättsskipningen komma att lida bland

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 108. 5

annat på (let siitt, att olämpliga personer kunna erhålla förordnande såsom

vikarier för häradshövdingarna liksom ock för hovrättsledamöterna själva.

Vid tidigare tillfällen, då frågan om inrättande av eu norrländsk hovrätt

varit föremål för riksdagens prövning, har det kunnat invändas, att det

ständiga behovet av en sjunde eller åttonde division ej varit fulltygat.

Iläiom råder nu icke längre någon tvist, sedan t. o. in. en nionde division

börjat träda i verksamhet.

Av Svea hovrätts oprojjortionerliga storlek måste hela jurisdiktionsområdet

mer eller mindre komma att lida. Av större betydelse för de

nordligaste länen är den andra gruppen av skäl, som åberopats för delningen.

Rättsskipningen i dessa avlägsna bygder måste uppenbarligen

komma att lida av det oerhörda avståndet till överdomstolen och dennas

bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena. Vad härom

anförts i bland annat nya lagberedningens 1884 avgivna betänkande, i de

tidigare inom riksdagen väckta motionerna, i sammansatta stats- och lagutskottets

utlåtande .1904 och i justitieombudsmannens framställning 1907

är så uttömmande, att det icke kan behöva närmare utvecklas. Ännu ett

vittnesbörd i samma riktning må emellertid här åberopas. Presidenten i

Vasa hovrätt, Finlands förre justitieminister Karl Söderholm, har i en tidskrift

(Svensk juristtidning 1920, s. 302) till svar på redaktionens förfrågan,

huruvida man i linland, som redan hade en hovrätt i Abo, på

Gävles breddgrad, funnit en så nordlig hovrätt som den i Yasa, i jämnhöjd

med Örnsköldsvik, vara ändamålsenlig och under nuvarande skriftliga

hovrättsprocedur av ett verkligt behov påkallad, i en artikel med rubrik

»Finlands norrländska hovrätt» starkt betonat vikten av att de områden,

om vilka hovrätterna skola handhava rättsvården, icke äro alltför vidsträckta,

samt vitsordat, att han vid tjänstgöringen i Yasa hovrätt ej kunnat se

annat än fördelar därav, att hovrätten för norra Finland förlagts till Österbotten.

Herr Söderholm fortsätter: ’I Finland har det varit regel att hov1

ätterna rekryteras med personer, vilkas hembygd befinner sig inom respektive

hovrätters domkrets och som vid underrätterna där vunnit sin praktiska

domarutbildning. I följd därav har ock inom Yasa hovrätt kännedomen

om folklynne och sedvänjor i landets nordliga delar varit väl företrädd,

vilket uppenbarligen varit en vinning för lagskipningen. Ty förmål

domaren ej taga hänsyn till ortssedvänjor, även där de ej äro direkt

rättsbildande, träflar han ofta nog ej det konkret Tätta. Domen uppbäres

ej av parternas rättsmedvetande, och rättsskipningen som sådan tillvinner

sig ej förtroende, särskilt hos en befolkning med så utpräglade särdrag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

som den österbottniska. Om förhållandena i Österbotten redan i åtskilligt

avvika från vad i södra Finland råder på motsvarande områden, så gäller

detta i ännu högre grad landets allra nordligaste delar. De ofantliga avstånden

och bristen på kommunikationer i Lappland inverka i många hänseenden

gestaltande på livet där och särskilt på priset på arbete och andra

förmögenhetsvärden, vadan de uppskattningar av dylikt, även överrätt ofta

har att verkställa, utan erfarenhet om förhållandena kunna bliva mycket missvisande.

Men enkannerligen har renskötseln skapat eu hel del rättsliga

egendomligheter och jämväl föranlett utfärdandet i förvaltningsväg av ortsstatuter,

vilkas giltighet väl kan i vissa delar ifrågasättas, men de där av

befolkningen av gammalt tillerkänts giltighet och därför av domstolarna i

stor utsträckning beaktas. Slutligen må ännu antydas, att fiskerätten i de

stora älvarna i landets nordliga delar och vid deras utlopp företer vissa

egendomligheter.’ Allt vad som sålunda anförts äger motsvarande tillämpning

i fråga om det svenska Norrland.

Av de mot förläggandet av en hovrätt till Norrland anförda skälen

hava Svea hovrätts uttalade farhågor för att en norrländsk hovrätt icke

skulle kunna tillfredsställande rekryteras jämväl på ett övertygande sätt

bemötts av justitieombudsmannen. För den blivande hovrättens första uppsättning

behöver ingen oro hysas, i det att erforderligt antal av hovrättens

yngre ledamöter äro skyldiga att underkasta sig transport till Norrland.

Sedan hovrätten väl vunnit fast fot å sin nya förläggningsort, kommer dess

minskade omfång att öka dess personkännedom bland de unga aspiranterna

på domarbanan. De dugligaste av dessa kunna da lättare förmås att söka

inträde i hovrätten. Men även från sydligare orter kunna dugliga aspiranter

förväntas, lockade av de otvivelaktigt snabbare befordringsmöjligheterna

inom den nordliga hovrätten och de förmåner, som givetvis måste

komma att knytas vid tjänstgöring i Norrland och vilka en dit förlagd

överdomstol kan bevaka på ett helt annat sätt än en för hela Svealand

och Norrland gemensam, till Stockholm förlagd hovrätt.

Mot tanken att nu verkställa en delning av Svea hovrätt torde i

själva verket med ett visst sken av berättigande allenast ett enda skäl

kunna åberopas, nämligen den pågående utredningen angående rättegångsreformen.

Frågan, i vad mån nödiga och nyttiga reformer på domstolsväsendets

område böra anstå i avbidan på en reform, som i alla händelser

icke kan hava trätt i kraft inom det närmaste decenniet, skall icke här

upptagas till principiellt dryftande. Här må blott erinras om att förra

årets riksdag beslöt delning av två stora domsagor, ehuru det vitsordades,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 108.

att rättegångsreformen torde komma att sträva efter att skapa så stora

domsomraden som möjligt för de blivande underrätterna. När det nu återigen

gäller delning av Svea hovrätt, saknas varje anledning att antaga

att en dylik åtgärd skulle stå i strid med de framtida utvecklingslinjerna.’

Ei* fattande av den skriftliga och hemliga hovrättsproceduren med ett

offentligt och muntligt förfarande, måste ju, såsom ovan framhållits, leda

till att de blivande overdomstolarna måste göras lättare tillgängliga för den

rattssokande allmänheten än de nuvarande fåtaliga hovrätterna. Det måste

darfor antagas, att allra minst en hovrätt kommer att förläggas till de fyra

nordligaste lanen, sannolikt två. Bleve redan nu en hovrätt förlagd dit

upp, skulle detta alltså icke på minsta sätt stå i vägen för genomförandet

av en ny domstolsorganisation.

Allenast i ett avseende torde hänsyn till rättegångsreformen böra

-en V1SS återhållsamhet. Det torde icke vara lämpligt att nu gå i

författning om en dyrbar nybyggnad för eu norrländsk hovrätt, då man

icke med säkerhet känner, vare sig vilka krav en ny rättegångsordning

kan komma att ställa på inredningen av en överrättsbyggnad eller för hur

stort antal avdelningar en dylik byggnad kan behöva inredas å den ort

J , v...SkU.1n befinnaS UlmI)li8t att nu för%ga ^ hovrätt. Man synes

darfor hora tillse, att den blivande norrländska hovrätten tills vidare mera

provisoriskt inrymmes i någon redan befintlig, för ändamålet lämplig byggnad.

Härigenom skulle också vinnas, att hovrätten skulle kunna träda

uppförasamhet Snabbare än 0m för dess åkning en nybyggnad skulle

, * e?llgliet raed den av Svea ko vrätt uttalade meningen torde en ny

hovratt för de nordligaste delarna av riket böra omfatta Norrbottens, Yästerbottens

Yasternorrlands och Jämtlands län. Enligt å Svea hovrätts norrlandsav

delning vunnen erfarenhet giva norrlandsmålen full sysselsättning åt

tva divisioner varjämte en tredje division delvis kan sysselsättas därmed

Hovrättens ordinarie sammansättning torde därför icke böra göras större

an tva divisioner eller samma storlek som den skånska hovrättens men

torde såsom regel härutöver ett par extra ledamöter böra tjänstgöra för

förhindrande av uppkomsten av för stora balanser. Till en början torde

mahanda tre divisioner böra fungera för bortarbetande av redan förefintlig

baians. En blivande hovrättsbyggnad borde därför vara så rymlig att

plats kunde beredas för tre divisioner. Genom redan föreliggande anbud

rån olika norrländska städer torde vara sörjt för att det sålunda förefintliga

lokalbehovet utan avsevärd kostnad för staten kan bliva fyllt.’

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Processkom
missionen.

t

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 108.

Motionerna hava, efter framställning av utskottet till vederbörande

statsråd av Kungl. Maj:t remitterats till processkommissionen för avgivande

av yttrande. I sitt den 3 maj 1921 avgivna utlåtande yttrar processkommissionen

följande: .

Trocesskommissionen, som anser det tillkomma sig att avgiva y - rande allenast beträffande frågan huruvida ur synpunkten av en blivande

rättegångsreform binder kan anses möta för den ifrågasätta åtgärden, torde

till en början böra lämna några antydningar om huvuddragen i en blivande

reform, sådan kommissionen tänker sig den, särskilt vad betraffar domstolsorganisationen.

Enligt kommissionens uppfattning böra domstolarna

liksom nu vara fördelade i tre instanser: underrätter, överrätter och en

högsta domstol Överrätterna skulle liksom för närvarande vara sammansätta

av flera juridiskt bildade ledamöter, dock att i vissa fall namnd skulle

taga säte i domstolen. I allmänhet skulle målen, oberoende av art och

beskaffenhet, i första instans handläggas vid underrätt. Under overvagande

är dock att dels medgiva parterna att i civilmål i viss utsträckning överenskomma

om måls upptagande vid överrätt såsom första instans, dels låta

vissa brottmål upptagas vid överrätt såsom första domstol. Från underrätt

till överrätt skulle fullständig appell kunna äga rum; och vid overrätternå

skulle liksom vid underrätterna i största möjliga omfattning talllämpas

grundsatserna om offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången.

Till högsta domstolen skulle i allmänhet allenast rättsfrågan kunna

fullföljas. , ...

Det rättegångsförfarande, som sålunda skulle användas i overratterna,

betingar med nödvändighet, att de nuvarande överrätterna uppdelas på ett

större antal sådana. Enligt en i kommissionen uppgjord provisorisk mdelningsplan,

som emellertid måste underkastas ytterligare provning, skulle

de bliva nio. Att vid en sådan uppdelning landets fyra nordligaste län

icke kunna komma att fortfarande förbliva förlagda under överrätten i

Stockholm är uppenbart. Den nämnda provisoriska planen upptager en

överrätt omfattande Yästernorrlands och Jämtlands län och en omfattande

Västerbottens och Norrbottens län.

Då sålunda enligt de grunder, processkommissionen anser böra följas

vid genomförande av en rättegångsreform, under varje förhållande maste

antagas att åtminstone en överrätt kommer att bliva förlagd inom ifrågavarande

område, kan hänsynen till en blivande rättegångsreform en lgt

kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för ett bifall till förslaget

om inrättande redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste lanen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:tv Proposition 1Sr 108.

därest en sådan utbrytning i övrigt skulle finnas lämplig. Av vikt är dock

att därvid den nya hovrätten förlägges till sådan ort, som kan förväntas

även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätt. Då den

inom kommissionen uppgjorda indelningsplanen endast är provisorisk, är

kommissionen icke i stånd att förr än ytterligare undersökningar ägt rum,

avgiva bestämt yttrande var inom ifrågavarande län överrätt eller överrätter

lämpligen böra förläggas. Erinras må ock, att ett sådant rättegångssätt,

som det kommissionen tänker sig, tager vida större lokalutrymme i

anspråk än hovrätterna med den nuvarande proceduren behöva. Därest

icke eu ny hovrätt kan provisoriskt inhysas i något nu tillgängligt hus

utan ny lokal skall byggas, bör därför tillses, att tillräckligt utrymme erliålles,

även efter det en rättegångsreform enligt antydda linjer kommit

till stånd.’

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 6:

bom ett huvudsakligt skäl emot inrättandet av en hovrätt för Norrland

har anförts, att, då en allmän reform av vår rättegångsordning för

närvarande är under utarbetande, det ej vore välbetänkt att nu upprätta

en ny hovrätt, vars organisation med stor sannolikhet ej komme att under

synnerligen lång tid bliva beståndande. Detta skäl äger emellertid ej

längre giltighet. Såsom av processkommissionens ovan intagna yttrande

framgår, kan nämligen hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt

kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för inrättandet redan

nu av eu hovrätt för de fyra nordligaste länen.

Eu sådan åtgärd har, såsom i motionerna framhålles, befunnits önskvärd,

dels på grund av svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt administrera

ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels därför att rättsskipningen

i Norrland komme att lida av det långa avståndet till överdomstolen

och dennas bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena.

I förstnämnda hänseende framhölls av sammansatta stats- och lagutskottet

vid 1904 års riksdag, att Svea hovrätts personal med den från

och med den 1 oktober 1896 tillkomna sjunde divisionen nått en omfattning,

som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom äventyrades

nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet i rättsskipningen

å de olika avdelningarna. Den 1 september 1904 trädde i verksamhet

en åttonde extra division. Denna division blev från och med år 1918

ordinarie. Och sedan den 1 januari 1921 tjänstgör en nionde, extra division.

Att med den omfattning Svea hovrätt sålunda erhållit stora svårigBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 95 käft. (Nr 108.) 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Riksdagm.

Remisser.

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

heter måste uppstå att på ett tillfredsställande sätt administrera densamma,

synes utskottet uppenbart. Dessa svårigheter, som påtalades redan efter

sjunde divisionens tillkomst, göra sig givetvis med än större styrka gällande

för det närvarande, då antalet divisioner i hovrätten ökats till nio. Särskilt

vill utskottet framhålla, hurusom den ledande och övervakande verksamhet,

som enligt hovrätternas arbetsordningar tillkommer presidenterna,

i Svea hovrätt blir på grund av det stora antalet ordinarie och extra ordinarie

tjänstemän i avsevärd mån försvårad, varjämte hovrättsledamöternas

möjlighet att erhålla tillräcklig kännedom om de i hovrätten tjänstgörande

aspiranternas duglighet i hög grad inskränkes.

Då sålunda redan Svea hovrätts nuvarande storlek enligt utskottets

mening synes nödvändiggöra en delning av densamma, har utskottet saknat

anledning ingå på en närmare prövning av de skäl, som i övrigt anförts

till stöd för den i motionerna ifrågasatta åtgärden.’

På grund av vad sålunda anförts har utskottet hemställt, att riksdagen,

i anledning av förevarande motioner, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning frågan om inrättande

av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt, efter

verkställd utredning, för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

knnde giva anledning.

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Genom remiss den 17 juni 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt Svea

hovrätt, att, efter att hava dels infordrat yttrande från länsstyrelserna i

Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, innefattande

jämväl utredning angående orter, som kunna ifrågakomma för en ny hovrätt

och å sådan ort förefintliga lokalmöjligheter, dels ock berett domhavandena

och rådhusrätterna inom förenämnda län tillfälle att yttra sig,

in pleno avgiva underdånigt utlåtande i ärendet.

Den 9 augusti 1921 hava från Kungl. Maj:t till Svea hovrätt överlämnats

särskilda till Kungl. Maj:t i ärendet tidigare ingivna skrifter

från Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare av den 28

februari 1919, stadsfullmäktige i Luleå av den 10 juli 1921, Bodens stad

av den 6 juli 1921, stadsfullmäktige i Umeå av den 24 januari 1919 och

den 28 februari 1919, stadsfullmäktige i Östersund av den 18 februari

1919 och den 3 maj 1919, stadsfullmäktige i Sollefteå av den 5 mars

1919, stadsfullmäktige i Härnösand av den 17 februari 1919, drätselkam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

muren i Sundsvall av den 19 september 1919 samt stadsfullmäktige i

Gävle av den 24 april 1919; och har Kungl. Maj:t därvid anbefallt hovrätten

att efter vederbörande länsstyrelsers hörande taga nämnda skrifter

i övervägande vid besvarandet av förenämnda remiss. •

I anledning härav har hovrätten dels den 21 juni 1921 anmodat

länsstyrelserna i ovannämnda län att senast den 30 september 1921 till

hovrätten inkomma med yttranden, innefattande jämväl utredning angående

orter, som kunde ifrågakomma för en ny hovrätt och å en sådan ort förefintliga

lokalmöjligheter, samt berett samtliga domhavande och rådhusrätter

inom omförmälda län tillfälle att senast sistnämnda dag inkomma

med yttrande i ärendet dels ock den 18 augusti 1921 till länsstyrelserna

i samma län överlämnat berörda den 9 i sistnämnda månad till hovrätten

inkomna skrifter för att tagas i övervägande vid avgivandet av det infordrade

yttrandet.

Genom remiss den 17 juni 1921 har Kungl. Maj:t berett Sveriges

advokatsamfund tillfälle avgiva yttrande i ärendet.

Utlåtanden i ärendet hava till Svea hovrätt inkommit från länsstyrelsen

i Norrbottens län av den 26 september 1921 med bifogade yttranden

från magistraten i Luleå av den 19 i sistnämnda månad och stadsstyrelsen

i Boden av den 27 juli 1921, från länsstyrelsen i Västerbottens län

län den 9 november 1921 med bifogade yttranden från stadsfullmäktige i

Umeå av den 10 oktober 1921 och från magistraten därstädes av den 14

i sistnämnda månad och därtill hörande handlingar, från länsstyrelsen i

Västernorrlands län den 9 november 1921 med bilagda yttranden från magistraten

i Härnösand av den 31 augusti 1921, från magistraten i Sundsvall

av samma dag och från stadsstyrelsen i Sollefteå av den 30 augusti

1921 och från länsstyrelsen i Jämtlands län den 10 oktober 1921 med

bifogande av yttranden från magistraten i Östersund av den 23 september

1921 och stadsfullmäktige i samma stad av den 21 i sistnämnda månad

samt från häradshövdingarna i Gällivare domsaga, Västerbottens norra domsaga,

Umeå domsaga, Västerbottens södra domsaga, Ångermanlands västra

domsaga, Jämtlands norra domsaga, Medelpads östra domsaga, rådhusrätten

i Luleå, rådhusrätten i Härnösand samt stadsfullmäktige, magistraten och

drätselkammaren i Örnsköldsvik.

Svea hovrätt har därefter till Kungl. Maj:t inkommit med utlåtande Svea hovrätts

i ärendet. Sådant utlåtande har ock avgivits av Sveriges advokatsamfund. utlåtande
Svea

hovrätt anför i sitt utlåtande, dagtecknat den 2 december 1921.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ls Proposition Nr 108.

''Frågan om uppdelning av Svea hovrätt och inrättandet av en särskild

hovrätt för Norrland är som bekant av gammalt datum.

Beträffande vad som därutinnan förekommit före år 1905 vill hovrätten

i huvudsak hänvisa till den redogörelse, som förefinnes i sammansatta

stats- och första lagutskottets, remissen bilagda utlåtande nr 6 till 1921

års riksdag. Erinras må särskilt att vid 1904 års riksdag då avgivna

motioner i ämnet avslogos, varvid såsom huvudsakligaste skäl anfördes, att,

då förslag om reformerande av domstolsorganisationen vore att emotse, det

vore olämpligt att upprätta en ny överdomstol, som sedermera möjligen

kunde finnas obehövlig.

Frågan upptogs emellertid kort därefter av Kungl. Maj:t. Den 13

april 1905 anbefalldes hovrätten att avgiva utlåtande såväl beträffande behovet

och lämpligheten av inrättandet av en särskild hovrätt för de norra

delarna av riket som ock i fråga om det jurisdiktionsområde, som borde

tilläggas en dylik hovrätt, den ort, å vilken densamma lämpligen borde

hava sitt säte, det antal divisioner, varav den behövde bestå, och det antal

divisioner, som komme att erfordras för återstoden av Svea hovrätts

jurisdiktionsområde. Chefen för justitiedepartementet hade vid ärendets

föredragning i statsrådet anfört, bland annat, att med den starka utveckling,

vari de norra delarna av riket vore stadda, inrättandet av en särskild

hovrätt för dessa landsdelar endast vore en tidsfråga samt att ett

vidare fortgående på den förut inslagna vägen att öka antalet av hovrättens

divisioner, som då utgjorde åtta, icke borde ifrågakomma.

Uti sitt i anledning härav den 20 december 1905 avgivna utlåtande

uttalade hovrätten på skäl, för vilka hovrätten här nedan får anledning

att redogöra, att de fördelar, som för den rättssökande allmänheten eller

eljest ur processuell synpunkt kunde under gällande rättegångsordning vinnas

genom upprättande av en särskild hovrätt för de norra delarna av

riket,- vore allt för oväsentliga att kunna i och för sig utgöra grund för

vidtagande av en dylik genomgripande åtgärd, samt att upprättandet av en

sådan hovrätt ej i verkligheten påkallades av något förefintligt oundgängligt

behov eller ens kunde betecknas såsom under förhandenvarande förhållanden

i övervägande grad lämpligt. Hovrätten gav bland annat uttryck

åt den uppfattningen, att organisationen av en hovrätt i Norrland antagligen

icke komme att synnerligen lång tid bliva bestående, i det att eu

reform i rättegångsordningen syntes förestå, vilken skulle i flera hänseenden

betinga helt andra anordningar, än som kunde ifrågakomma under

förevarande förhållanden. .

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kunyl. Maj ds Proposition Nr 108.

Vid anmälan i statsrådet den 12 januari 1907 av hovrättens skrivelse

den I oktober 1906 angående anslag för fortsatt uppehållande av den åttonde

divisionens verksamhet yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet,

att han visserligen ansåge högst troligt, att växande folkmängd

och ökad utveckling i rikets norra del så småningom komme att göra en

särskild mellaninstans för denna del nödvändig, men att meningarna härom

ännu icke torde hava enat sig så, att frågan kunde anses mogen för avgörande.

Någon olägenhet av att den ännu någon tid uppskötes syntes i

allt fall icke kunna påvisas. Huruvida med anordningen borde dröjas ända

till den tid, då en reform av vår rättegångsordning kunde tänkas bliva

genomförd, syntes vid dåvarande tidpunkt icke kunna bedömas. Men det

avgörande skälet mot att då söka genomföra anordningen var det, att, innan

hovrättsledamöternas avlöning blivit så reglerad, att de i ekonomiskt

hänseende intoge en tillräckligt oberoende ställning, inrättandet av en hovrätt

för Norrland ej syntes tillrådligt.

Under år 1907 upptogs frågan till behandling av dåvarande justitieombudsmannen,

som i skrivelse till Kungl. Maj:t, med bemötande av hovrättens

förenämnda utlåtande, gjorde framställning om en särskild hovrätt

för Norrland, därvid han, bland annat, framhöll, att den antydda reformen

av rättegångsordningen såsom vapen för dem, vilka motsatt sig partiella

ändringar i avseende å processförfarandet, under årens lopp förlorat sin

skärpa, då det vore uppenbart, att just denna reform skulle nödvändiggöra

en särskild överdomstol i Norrland, och framhöll justitieombudsmannen, att

redan nya lagberedningen i sitt 1884 avgivna betänkande ansett sig böra

tillstyrka inrättandet av en särskild hovrätt för Norrland alldeles oavsett

om beredningens huvudförslag vunne bifall eller icke.

Den sålunda ånyo väckta frågan blev av Ivungl. Maj:t överlämnad

till löneregleringskommittén. I sitt den 16 juli 1908 avgivna utlåtande

anförde kommittén, att några särskilda olägenheter i avseende å rättsskipningens

utövande ej kunde härledas från hovrättens storlek som ämbetsverk

och att ej heller från de synpunkter sett, som i övrigt anförts, en

särskild hovrätt för de norra delarna av riket syntes erforderlig. Förändiingår

i de bestående förkallandena kunde måhända i viss mån anses berättigade

med hänsyn till hovrättens uppgift att hålla uppsikt över underdomstolarna

samt för tillgodoseende av det från anhängarna av en norrländsk

hovrätt uttalade behovet av att inom en sådan hovrätt kunna, till

rättsskipningens fromma, koncentrera en noggrannare och djupare kunskap

om de för Norrland speciella förhållandena. För avhjälpande av de sålunda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

antydda olägenheterna syntes emellertid ingalunda nödvändigt att tillgripa

en så vittgående och kostsam åtgärd som inrättande av en ny hovrätt i

Norrland, utan borde dessa olägenheter kunna undanröjas eller åtminstone

i betydlig män inskränkas genom vidtagande av särskilda anordningar inom

hovrätten, i vilket avseende kommittén förordade, att vissa divisioner i Svea

hovrätt skulle givas uppdrag att i främsta rummet handlägga norrländska

tvistemål samt frågor om norrländska underdomares ledighet och förordnande

av deras vikarier.

I det vid Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering

av löneförhållandena m. m. vid rikets hovrätter den 9 mars 1909 fogade

protokollet över justitiedepartementsärenden av samma dag yttrade chefen

för justitiedepartementet, att genom bifall till den nya lönestat för hovrätterna,

som föresloges, skulle visserligen det av honom år 1906 i främsta

rummet åberopade skälet mot att omedelbart skrida till inrättande av en

särskild hovrätt för Norrland — nämligen den svävande beskaffenheten av

frågan om hovrättspersonalens avlöningsförhållanden — komma att förlora

sin betydelse, men oavsett denna omständighet syntes emellertid uppenbart,

att vad departementschefen 1906 yttrade därom, att denna fråga ännu icke

kunde anses mogen för avgörande, fortfarande ägde giltighet. Då härtill

komme, att frågan om en reform av vårt rättegångsväsen syntes bliva allt

mer aktuell och säkerligen ej kunde för någon längre framtid undanskjutas,

torde häri ligga ett ytterligare talande skäl för att låta med frågan

om inrättande av en hovrätt för Norrland tillsvidare anstå.

Ovanberörda av löneregleringskommittén förordade system har sedermera

från och med 1910 blivit genomfört på så sätt, att tre av hovrättens

divisioner bilda andra huvudavdelningen eller, såsom den vanligen kallas,

norrlandsavdelningen, vilken, med undantag av vissa specialmål, har

att handlägga mål och ärenden från Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Denna avdelning utövar den hovrätten tillkommande

uppsikten över underdomstolarna inom det för avdelningen sålunda

bestämda området.

Frågan om inrättandet av eu norrländsk hovrätt har sedermera ej

varit föremål för någon allmännare uppmärksamhet förr än vid innevarande

års riksdag, då bland andra samtliga riksdagsmän utom två från de fyra

nordligaste länen i särskilda motioner hemställt, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande inrättande av en hovrätt

för de fyra nordligaste länen samt vid 1922 års riksdag framlägga

det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj ds Proposition Nr 108.

Sedan sammansatta stats- och första lagutskottet enhälligt hemställt,

att riksdagen i anledning av nämnda motioner ville i skrivelse till Kungl.

Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t matte taga under omprövning frågan om

inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt, efter

verkställd utredning, för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning, har riksdagen, utan att större meningsskiljaktighet

synes hava förekommit, bifallit denna hemställan och avlåtit den

skrivelse, som föranlett remissen.

Då hovrätten nu går att avgiva utlåtande i ämnet, bör det framhållas,

att frågan om en norrländsk hovrätt nu i vissa hänseenden har annat läge

än då hovrätten 1905 avgav utlåtande. Ett av de förnämsta skälen mot

en förändring av bestående förhållanden har, såsom av det föregående

framgår, varit frågan om en reformering av gällande rättegångsordning, i

det att det ansetts mindre lämpligt att i avseende å Svea hovrätt vidtaga

anordningar, som icke kunde väntas bliva någon längre tid bestående.

Efter tillsättandet av processkommissionen synes visserligen tidpunkten för

realiserandet av de önskemål, som kunna förefinnas beträffande rättegångsväsendets

reformering, hava ryckt närmare, och så mycket större skäl

kunde då synas föreligga att avvakta det resultat, som kan vara att motse

beträffande domstolsorganisationen. Emellertid har processkommissionen i

avgivet yttrande den 3 maj 1921 över omförmälda motioner uttalat, att,

då enligt de grunder, kommissionen ansåge böra följas vid genomförandet

av en rättegångsreform, vilken innefattade bland annat tillämpning även

vid överrätterna i största möjliga omfattning av principerna om offentlighet,

muntlighet och omedelbarhet- i rättegången, under varje förhållande

måste antagas, att åtminstone en överrätt komme att bliva förlagd inom

de fyra nordligaste länen, hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt

kommissionens uppfattning icke kunde lägga hinder i vägen för ett

bifall till förslaget om inrättande redan nu av en hovrätt för nämnda län.

Vid nämnda förhållande torde, om ock en på muntligt och omedelbart förfarande

baseiad överrätt högst väsentligt kommer att skilja sig från en på

nuvarande processystem byggd hovrätt, ovan omförmälda hinder för en nu

ifrågasatt utbrytning från Svea hovrätt hava i avsevärd grad förlorat sin styrka.

Förutsättningen för att en hovrätt för de fyra nordligaste länen redan

nu bör komma till stånd är emellertid alltjämt den, att en sådan hovrätt

i och för sig kan finnas lämplig. Svea hovrätt anser sig nu böra granska

bärigheten av de skäl för och emot den föreslagna norrlandshovrätten, som

tidigare framkommit och i övrigt förefinnas.

Rättcgångsreformen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

Enhet i rätts- Let har anförts, att Svea hovrätt nått en sådan omfattning, att far
skipmngen.

håga föreiåge för bristande enhet i rättsskipningen på hovrättens särskilda

divisioner. Härutinnan har hovrätten ingen anledning att frångå sin år

1905 i denna del uttalade uppfattning, att det torde vara uppenbart, att,

därest av de divisioner, som för hovrättens nuvarande domsområde äro erforderliga,

ett antal avskildes för att å ort i Norrland bilda en särskild hovrätt,

enheten uti rättsskipningen i andra instans skulle äventyras i högre

grad än om samtliga divisioner fortfarande vore samlade på samma plats

inom en hovrätt. Samarbetet mellan särskilda divisioner måste givetvis

i senare fallet, om än knapphändigt, bliva livligare än i det förra, då sådant

knappast i någon mån kan påräknas mellan de skilda hovrätterna.

Liksom 1905 må framhållas, hurusom i hovrättens arbetsordning finnas

bestämmelser därom, att mål, som äga sammanhang eller äro av lika beskaffenhet,

böra tilldelas samma division eller samma referent, varjämte

erinras om att norrlandsmålen redan nu äro sammanförda till andra huvudavdelningens

tre divisioner.

Uppsikt över Vidare har framhållits, att den hovrätten tillkommande uppsikten över

underdomare, underdomstolarna, i den mån hovrätten bleve större, kunde hava slappats

och med hänsyn till det stora avståndet till underrätterna i de nordliga

länen icke kunde vara tillfredsställande. I denna del har hovrätten tidigare

erinrat därom att, då nämnda uppsikt under nuvarande förhållanden

i allmänhet icke kunde förverkligas genom inspektioner, det läge i sakens

natur, att hovrättens inskridande mot underdomare, oavsett de fall, då sådant

påkallades av vederbörande åklagare, i det hela kunde föranledas

endast av anförda klagomål eller därav att hovrätten i något under dess

prövning draget mål funnit skäl till anmärkning förekomma. Denna sida

av hovrättens övervakande verksamhet vore följaktligen icke beroende av

det större eller mindre antal divisioner, varav hovrätten bestode. Däremot

minskades, i samma män som verket tillväxte, tillfällena för varje särskild

hovrättsledamot att erhålla erfarenhet om dugligheten hos underdomarnas

vikarier och deras lämplighet för domarekallet. Härtill vill hovrätten nu

tillägga, att visserligen -— på sätt justitieombudsmannen i sin skrivelse

1907 framhållit — risken att olämpliga personer erhålla upprepade förordnanden

att förvalta häradshövdingeämbete ökas, i den mån hovrätten

tillväxer, men att numera, enligt nådiga stadgan den 22 juni 1920 angående

domsagornas förvaltning, till vice häradshövding ej kan förordnas annan

än den, som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under

sammanlagt ett år eller såsom revisionssekreterare, samt att den, som efter

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!,. Maj:ta Proposition Nr 108.

förordnande förvaltat häradshövdingeämbete tre år eller hållit allmänna

tingssaimnanträden med sammanlagt sextio rättegångsdagar, ej må, innan

lian tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt ett

år eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare, erhålla ytterligare förordnande

att uppehålla häradshövdingeämbete. Härigenom torde vara väl sörjt för

att åtminstone till häradshövding eller vice häradshövding icke kan ifrågakomma

alldeles olämplig person. Emellertid kan man icke anse uteslutet,

att tillvaron av en hovrätt i Norrland skulle möjliggöra mer direkt beröring

med därvarande underdomstolars personal och så till vida verka

gagneligt. I detta sammanhang vill ock hovrätten framhålla, att hovrättens

befattning med underdomstolarna på grund av det stora, alltfort

ökade antalet dylika domstolar, som sortera under Svea hovrätt, rent administrativt

sett är så omfattande, att densamma blivit allt svårare att

handhava.

Såsom en omständighet av vikt vid avgörandet av behovet av en norrländsk

hovrätt har anförts, att de långa avstånden mellan de norrländska

orterna och huvudstaden gjorde det svårt och synnerligen kostsamt för de

rättssökande att sammanträffa och rådgöra med de ombud, som anlitades

att i hovrätten föra deras talan, och att av samma orsak förelåge svårigheter

att anordna förhör med parter eller vittnen inför hovrätten.

I fråga härom erinrade hovrätten i sitt utlåtande 1905 följande: Proceduren

inför hovrätt under nuvarande förhållanden, då rättegångsförfarandet

därstädes är skriftligt, påkallade i allmänhet icke vidare åtgärd från partens

eller hans ombuds sida än författande och ingivande av nödiga skriftliga

inlagor i målet och, såvitt erfarenheten visat, hade dessa inlagor vanligen

författats av samma ombud, som parten anlitat vid underrätten, eller

av annan person i partens hemtrakt. I allt fall vore därigenom, att en

hovrätt förlädes till någon ort i Norrland, icke mycket uti ifrågavarande

avseende vunnet, då ju avstånden i denna landsdel vore så stora, att någon

egentlig fördel härav icke skulle uppkomma för andra än de parter, som

vore boende i grannskapet av hovrättens förläggningsort. Av enahanda skäl

torde icke heller synnerligen ofta kunna ifrågakomma, att erforderliga förhör

med parter eller vittnen hölles inför hovrätten. En norrländsk överdomstol

nödgades säkerligen oftast att till inskränkande av kostnaderna för

parters och vittnens inställelse använda samma förfarande som Svea hovrätt

eller att uppdraga åt lämplig underdomstol,^ regel den, som förut

haft befattning med målet, att däri hålla erforderliga förhör. Med de numera

allt lättare järnvägskommunikationerna mellan de norra delarna av

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 95 käft. (Nr 108.) 3

Avstdnden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Säregna förhållanden.

18 Kungl. May.ts Proposition Nr 108.

riket ock huvudstaden komme avstånden för övrigt att få alltmer minskad

betydelse i nu berörda hänseenden, och av många rättssökande torde det - anses såsom en fördel att kunna just av någon bland huvudstadens skickliga

rättsbildade advokater vinna biträde för talans fullföljd såväl i hovrätten

som hos Kungl. Maj:t. — Yad sålunda anförts av hovrätten, kan

i alla avseenden och i anseende till ökade kommunikations- och postbefordringsmöjligheter

med ännu större skäl för närvarande åberopas.

Vidare har såsom skäl för en hovrätts upprättande i Norrland andragits,

att Norrlands industri och de därav uppkommande affärsförhållandena

i mycket skilde sig från vad i sådant avseende förekomme inom

övriga delar av landet, och att rättstvister, som uppstode i Norrland, sålunda

finge eu säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild

karaktär, i följd varav för deras bedömande fordrades en djupare inblick

i de norrländska förhållandena. En hovrätt för Norrland skulle därför

hava till uppgift bland annat att lämna domstolens ledamöter tillfälle att

sätta sig mera in i berörda för orten speciella förhållanden än som kunde

vara möjligt på en långt avlägsen plats, där dessa förhållanden i allmänhet

vore okända.

Visserligen kan erkännas, att i en del av de rättegångsmål, som härröra

från de nordligaste länen, särskilt då sådana, som hava samband med

skogshanteringen och trävaruindustrien, kunna förekomma till bedömande

rättsförhållanden, som i viss grad äro av så säregen karaktär, att särskild

erfarenhet om dylika förhållanden hos hovrättens ledamöter är önsklig och

kan underlätta målens riktiga avgörande. Detta önskemål torde emellertid

numera i avsevärd grad vara tillgodosett, sedan mål från Norrland

i Svea hovrätt handläggas huvudsakligen å andra huvudavdelningens tre

divisioner. Ledamöterna å dessa divisioner, vilkas sammansättning i största

möjliga mån hålles konstant, lära ganska snart hava tillägnat sig ganska

god förtrogenhet med berörda speciella förhållanden. Då av skäl, som

nedan komma att beröras, fara torde företinnas för att sammansättningen

av en norrländsk hovrätt beträffande ledamöterna icke längre tid kan'' hållas

så konstant, som beträffande den nuvarande norrlandsavdelningen i Svea

hovrätt är möjligt, torde kravet på särskild sakkunskap icke bättre än nu

kunna realiseras genom inrättandet av en norrländsk hovrätt.

Förnekas må emellertid ej, att hovrättsledamot genom långvarig vistelse

och verksamhet i Norrland kan komma att förvärva djupare inblick i de

säregna förhållandena därstädes än som annorledes kan vinnas, eller att en

norrländsk hovrätt i åtskilliga fall kan draga till sig och såsom ledamöter

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj ds Proposition Nr 108.

få behålla personer, som genom uppfostran och tidigare verksamhet i Norrland

äro särskilt ägnade att bedöma nämnda förhållanden.

Den fördel, som sålunda tilläventyrs kan vinnas genom en hovrätts

förläggande till Norrland, torde emellertid i viss mån motvägas av en annan

omständighet. Våra överdomstolar äro med sin huvudsakligen skriftliga

procedur vanligen utestängda från direkt beröring med den rättssökande

allmänheten. Är överdomstolen därjämte förlagd till en mindre

landsortsstad, följer därmed lätt en viss kastanda och isolering, som kan

för överrättsdomaren försvåra vinnandet av den för domarkallets utövning

så nödvändiga livserfarenheten och människokännedomen, något som däremot

lättare bör kunna ernås i huvudstaden under den livligare beröring

med människor från skilda verksamhetsområden, som där lättare äger rum.

Ju rikare, större och mångsidigare verksamhetskrets en överdomstol i sådant

avseende har, desto mindre blir faran för isolering och ensidighet i livsuppfattningen

hos dess ledamöter.

I detta sammanhang bör även erinras om de farhågor, som uttalats

för att ledamöterna i en hovrätt i Norrland skulle kunna röna ett, för

dem själva måhända omärkligt inflytande av uppfattningen i inflytelserika

kretsar, vilkas intressen ofta nog kunna vara ifråga i de på hovrättens

avgörande beroende rättstvister.

Bland de skäl, som åberopats för en delning av Svea hovrätt, hava

motionärerna vid årets riksdag framhållit, att hovrätten, särskilt sedan dess

nionde division trätt i verksamhet, skulle hava svällt ut till ett ämbetsverk

av sådan storlek, att detsamma svårligen kunde tillfredsställande administreras,

och har sammansatta stats- och första lagutskottet såsom skäl till

bifall till motionerna anfört, att redan Svea hovrätts nuvarande storlek

syntes nödvändiggöra en delning av densamma.

Förutom vad ovan berörts i fråga om hovrättens uppsikt över underdomstolarna,

har i nyssnämnda avseende anförts, att en hovrätt, bestående

av ett så stort antal divisioner som Svea hovrätt, skulle som helhet betraktad

komma att sakna tillräcklig kännedom om de personer, som önska

vinna fast anställning inom verket. Denna anmärkning kan icke avvisas

såsom helt obefogad. Då tjänstgöring såsom fiskal eller föredragande i

brottmål i regel leder till förordnande att biträda hovrätten i egenskap av

adjungerad ledamot och därigenom till befordran inom ledamots grad, är

det för hovrätten i främsta rummet av vikt att göra ett gott urval bland

dem, som eftersträva fiskalsförordnande. Aspiranttiden för dessa, som tidigare

uppgått till två, ofta nog till tre år, har emellertid under senare

Personliga

förhdllnnden.

Hovrättens

storlek.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

år, beroende på det minskade antalet aspiranter, väsentligt nedgått och är

genom bestämmelse i § 60 av den för hovrätten sedan oktober 1919 gällande

arbetsordningen bestämt, att förordnande att uppehålla fiskalstjänst

bör, såvitt möjligt, beredas därtill lämpad person, innan han, efter viss

tingstjänstgörings under ett och ett halvt år oavbrutet tjänstgjort i hovrätten.

Den kännedom om eu aspirants lämplighet, som hovrättens ledamöter

under denna tid kunna förvärva, uppnås genom aspirantens tjänstgöring

vid hovrättens protokoll och genom det biträde, aspiranten är skyldig

att lämna ledamöterna genom författande av förslag till rubriker och

promemorior. Det är emellertid uppenbart, att under en tid av högst 1 V2

år en aspirant, som vanligen indelas till tjänstgöring å viss division för

hel session, icke kan hava blivit tillräckligt känd av alla hovrättens ledamöter,

så att dessa kunna bedöma aspirantens lämplighet för fiskalsförordnande.

Det måste därför i en hovrätt av sådan .omfattning som Svea

hovrätt inträffa, att hovrättsledamot nödgas deltaga i förordnande av fiskal,

om vilken han icke äger någon personlig kännedom, vadan han för bedömande

av den förordnades lämplighet varit hänvisad till vad andra hatt

att i ett sådant hänseende förmäla. I fråga om förordnande till extra ordinarie

assessor har i Svea hovrätt på sista tiden gällt, att dylikt förordnande

kunnat av därtill skickad person påräknas omkring l1/2 år efter

det han erhållit sitt första förordnande såsom fiskal. Med det stora antal

ledamöter, som Svea hovrätt nu äger, kan det inträffa, att ej heller under

sistnämnda tid en fiskal hunnit bliva tillräckligt känd för alla ledamöter

å divisioner, där fiskalsföredragning förekommer. Visserligen torde alltid

i Svea hovrätt minst ett lika stort antal ledamöter som i en mindre hovrätt

komma att äga personlig kännedom om skickligheten hos den, som

ifrågasattes till fiskals- eller assessorsförordnande, men tydligen måste denna

kännedom bliva större och mer intim i den mindre hovrätten.

En följd av den intimare personalkännedomen måste ock bliva, att

befordringsfråger och vissa andra administrativa ärenden, vilka fordra deltagande

av hovrättens ledamöter, i en mindre hovrätt ej i lika hög grad

som i en av Svea hovrätts nuvarande omfattning behöva inkräkta på den

tid, som bör ägnas hovrättens dömande verksamhet.

Rekrytering. Vid övervägande av möjligheten att inrätta eu särskild hovrätt för

Norrland måste hovrätten nu liksom 1905 fästa uppmärksamheten på en

fråga, som härutinnan är av största betydelse, nämligen huruvida det kan

i längden låta sig göra att på fullt tillfredsställande sätt fylla det erforderliga

antalet ledamotsplatser inom en hovrätt i Norrland.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

Härvid erinras till eu början, att enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den

22 juni 1921 angående tillämpning av avlöningsreglementet för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den

civila statsförvaltningen in. m., vilken kungörelse från och med den 1

januari 1922 äger tillämpning beträffande hovrätterna, gäller, att innehavare

av ordinarie befattning vid hovrätterna skall vara underkastad den

förflyttning till annan ort, varom vid möjligen inträdande förändringar i

avseende å hovrätternas organisation eller förläggningsorter kan varda stadgat,

dock med iakttagande av att inom vederbörande lönegrad skyldigheten

uti ifrågavarande hänseende åligger do i graden yngre framför de äldre.

Den naturligaste formen för bildandet av den första sammansättningen av

ledamotsgraden i en norrländsk hovrätt kunde synas vara, att erforderligt

antal divisioner och ledamöter från Svea hovrätts nuvarande andra huvudavdelning

överflyttades, varigenom kravet på särskild sakkunskap från

början bleve tillgodosett. Med hänsyn till eu hos äldre ledamöter av dessa

divisioner förefintlig och ej alltför överraskande obenägenhet för förflyttning

till Norr land lärer emellertid eu dylik anordning icke på frivillighetens

väg låta sig genomföras, utan man torde för ledamotsplatsernas besättande

vara hänvisad till kretsen av de till tjänsteåldern yngsta hovrättsråden.

Icke heller dessa lära emellertid utan vidare stå till buds. Om man tills

vidare förutsätter, att, såsom nedan kommer att förordas, en blivande hovrätt

i Norrland skulle komma att bestå av minst två divisioner med vardera

sex ledamöter, skulle utöver president erfordras tolv hovrättsråd,

varav väl åtminstone sex borde vara effektivt tjänstgörande i hovrätten, i

vilket fall övriga sex komme att ersättas med vikarier. Av dessa tolv

hovrättsrådsplatser skulle tio tillsättas genom överflyttning av tio hovrättsråd

från Svea hovrätt, varemot, enär ytterligare minskning av antalet

hovrättsråd i Svea hovrätt icke kunde ifrågakomma, de återstående två

platserna måste fyllas genom inrättandet av två nya hovrättsrådsämbeten.

Ser man så till, vilka hovrättsråd i Svea hovrätt äro i tjänstegraden yngst,

finner man att av de tio yngsta endast två tjänstgöra såsom hovrättsråd,

de åtta övriga liksom de två äldsta assessorerna, vilka kunde förväntas

komma att fylla de två nya hovrättsrådsplatserna, hava av Kungl. Maj:t

tagits i anspråk för arbete utom hovrätten, från vilket de utan tvivel åtminstone

omedelbart icke kunna utan svårighet befrias för återinträde i

hovrättsarbete. Det visar sig sålunda, att, under antagande, att det icke

skulle låta sig göra att på frivillighetens väg få någon i tjänsten äldre

ledamot i hovrättsrådsgraden än nämnda tolv hovrättsråd att antaga en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

förflyttning till Norrland, för tjänstgöring uti ledamotsgraden i den norrländska

hovrätten icke skulle stå till buds mer än två hovrättsråd, vilka

då bleve divisionsordförande. För uppehållande av återstående tio ledamotsplatser

vore man hänvisad att i första hand söka taga i anspråk Svea

hovrätts assessorer. Bland assessorerna äro emellertid, frånräknat de för

närvarande i graden två äldsta, vilka, som nämnts, skulle fylla de två

nya hovrättsrådsplatserna, icke mindre än elva av de därnäst äldsta använda

i arbete utom hovrätten. Den norrländska hovrättens tjänstgörande

ledamöter skulle vid sådant förhållande komma att bestå av två bland de

till utnämningsåldern yngsta hovrättsråden och tio ordinarie eller extra

ordinarie assessorer, vilka senares erfarenhet såsom ledamöter knappast i

något fall komme att omfatta mer än tre år. Hovrätten har velat påpeka

denna, naturligen icke önskvärda möjlighet av en blivande norrlandshovrätts

sammansättning, för att uppmärksamheten må bliva riktad på

nödvändigheten av att i tid tillses, att mera kvalificerade hovrättsledamöter,

i den mån de därtill kunna förpliktas eller äro villiga, bliva frigjorda från

de arbeten, för vilka de utom hovrätten tagits i anspråk, så att de kunna

vara till disposition för sammansättning av en norrländsk hovrätt.

Yad sålunda anförts är byggt på det antagande att flyttning ej skulle

kunna ifrågakomma för ledamöter hörande till andra hovrätter än Svea.

I viss mån annorlunda ställer sig förhållandet, därest gällande bestämmelser

om förflyttning få anses innebära, att hovrättsråd från samtliga

hovrätter äro underkastade förflyttning sålunda, att den, som är hovrättsråd

i någon vilken som helst av hovrätterna, är förpliktad till flyttning

framför envar, som tidigare utnämnts till enahanda befattning i någon

hovrätt, samt att i den mån genom hovrättsråds förflyttning från de två

hovrätterna i södra Sverige till den norrländska hovrätten skulle uppstå

övertalig personal i Svea hovrätt — vars ledam otsplatser vid den nya hov-

rättens tillkomst bleve till antalet reducerade — de yngsta sålunda övertaliga

hovrättsråden, antingen de tjänstgjorde i hovrätten eller voro upptagna

av annat offentligt uppdrag, skulle vara pliktiga att mottaga transport

till någondera av hovrätterna i landets sydligare delar. Är denna

senare tolkning, som onekligen överensstämmer med författningens ordalag,

riktig, torde de nyss antydda svårigheterna att från början effektivt besätta

hovrättsrådsämbetena i den nya hovrätten ej föreligga i fullt samma

grad som eljest.

Ser man vidare till möjligheten att i framtiden uppehålla en tillfredsställande

kompetens inom ledamotsgraden i en norrländsk hovrätt,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

kali hovrätten icke undgå intrycket att allvarliga farhågor härvidlag föreligga.

Som bekant hava under flera av de senare åren i Svea hovrätt

rått stor brist på aspiranter till befattningar eller förordnanden inom hovrätten;

även om detta förhållande numera för denna hovrätts del ändrats

till det bättre, torde det icke kunna förnekas, att lockelsen till inträde på

hovrättsbanan överhuvud icke visat sig vara och ej heller kan med säkerhet

förväntas bliva så. stor som tillförene. Särskilt kan det befaras, att i

eu norrländsk hovrätt möjligheten till urval vid fråga om befordran icke

bleve så stort som önskvärt vore. Det ligger i sakens natur, att huvudstaden

erbjuder större garanti för att erforderligt antal aspiranter skola

anmäla sig än vad eu mindre stad i Norrland skulle göra.

Det har under senare år varit för hovrätten förenat med den största

svårighet att tillgodose det behov av tjänstledighet även på grund av sjukdom,

som yppat sig bland häradshövdingarna i Norrland, och dessa hava

i många fall icke alls och oftast blott i otillräcklig grad kunnat erhålla

hjälp av förste- eller andrenotarier, allt beroende på förefintlig brist på

vikarier och biträden samt tydlig obenägenhet hos dem, som överhuvud

velat fullgöra tjänstgöring hos domhavande, att mottaga anställning i Norrland.

För det stora flertalet jurister torde hovrättsrådsämbete i en norrländsk

hovrätt knappast komma att framstå såsom eftersträvansvärt, om

samtidigt sådant ämbete erbjuder sig i sydligare hovrätt.

Sammansatta stats- och lagutskottet vid 1904 års riksdag föreställde

sig, att en hovrätt i Norrland skulle i större proportion, än i Svea hovrätt

kunde äga rum, rekryteras bland unga män, som börjat sin tjänstgöring vid

de norrländska underdom stolarna och således redan vid inträdet i hovrätten

ägde en erfarenhet, som andra först genom och under arbetet i hovrätten

finge tillfälle att förvärva, och justitieombudsmannen yttrar i sin skrivelse

1907, att man synes berättigad till antagande, att en till en norrländsk

stad förlagd hovrätt i sinom tid med lätthet skulle kunna rekryteras uteslutande

med norrländska jurister. Gentemot vad sålunda antagits vill hovrätten

hänvisa till den fullkomligt motsatta uppfattning, som, enligt vad

handlingarna i ärendet visa, uttalats av häradshövdingen i Umeå domsaga

samt jämväl av häradshövdingarna i Västerbottens södra domsaga och Gällivare

domsaga. Med hänsyn till vissa av presidenten i Vasa hovrätt, Söderholm,

avgivna uttalanden, som i riksdagen åberopats av motionärerna, är

måhända ej heller ur vägen att framhålla, hurusom denne ämbetsman, på

samma gång han i det hela ansett det fördelaktigt, att en hovrätt blivit

förlagd till norra Finland, dock anmärkt, att i Vasa hovrätt tillgången på

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

extra tjänstgörande varit proportionsvis mindre och i följd därav urvalet

bland dem ställt sig ogynnsammare än i de övriga hovrätterna i Finland

(se Svensk juristtidning 1920, sid. 302).

I sitt omförmälda utlåtande 1907 har justitieombudsmannen anfört,

att, om en särskild hovrätt för de nordligaste delarna av riket bleve inrättad,

denna till en början antagligen komme att hava relativt unga ledamöter

och andra tjänstemän och följaktligen vara försatt i ogynnsamt läge

i avseende å möjligheten för extra tjänstemän till befordran, samt att den

hovrätt, som hade att bjuda på dåliga befordringsutsikter, finge mindre

tillfälle till urval vid förordnanden, som vid den hovrätten yppades, och

därigenom vore utsatt för risken att i framtiden bliva till sin sammansättning

försvagad. Att sådan risk skulle föreligga för en norrlaudshovrätt,

är för Svea hovrätt uppenbart. Eu utväg att åtminstone i viss män råda

bot för ett sådant sakläge skulle tvivelsutan ligga i ett medgivande åt den

norrländska hovrättens ledamöter att i likhet med häradshövdingar och

vissa andra statstjänstemän i nordligare delar av landet kunna efter vissa

års tjänstgöring i Norrland vinna transport till liknande tjänst i sydligare

trakter. Skulle emellertid, såsom antagligt är, flertalet av ifrågavarande

hovrättsledamöter begagna sig av en dylik förmån, komme den vinst, som

vore att påräkna i rekryteringsavseende, tydligen att uppvägas av den i

sammanhang därmed minskade möjligheten att tillfredsställa kravet på en

av långvarig vistelse i Norrland byggd erfarenhet i säregDa norrländska

förhållanden.

Då motionärerna vid årets riksdag såsom en garanti för tillfredsställande

rekrytering av en norrlandshovrätt framhålla de »förmåner, som givetvis

måste komma att knytas vid tjänstgöring i Norrland», far väl häri

anses ligga en förmodan, att personalen i en sådan hovrätt komme att

erhålla en i avlöningsavseende förmånligare ställning än motsvarande personal

i en sydligare hovrätt. Svea hovrätt haller för sannolikt, att det

för ernående av tillfredsställande rekrytering av den norrländska hovrätten

skall längre fram befinnas nödigt att gå i författning om beredande av

väsentligt förmånligare avlöningsförhållanden åt denna hovrätts ledamöter

och tjänstemän, än som gälla för de andra hovrätternas personal; och vill

hovrätten ifrågasätta, huruvida icke en dylik åtskillnad redan fiån början

borde komma till stånd, varvid hovrätten emellertid ingalunda förbiser,

att ett sådant steg otvivelaktigt komme att föra med sig anspråk på liknande

fördelar för andra i Norrland förlagda tjänstemän.

Hovrätten anser sig här böra erinra, att den nya hovrättens inrättande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 108.

25

torde för statsverket medföra vissa avseviirda utgifter av tillfällig art.

Bortsett från anskaffandet av nödiga ämbetslokaler kommer härvid i fråga

flyttningskostnad för ledamöter och tjänstemän samt utgifter för beredande

av nödiga bostadslägenheter åt dessa, i det under nuvarande bostadsförhållanden

i de norrländska städerna staten helt visst ej lärer kunna åt

personalen överlämna att på egen hand ordna sin bostadsfråga. Även om

vissa av ifrågavarande utgifter skulle komma att bestridas av det samhälle,

dit den nya domstolen komme att förläggas, lära avsevärda belopp återstå

till täckande av staten.

Yad i det föregående anförts kan sammanfattas sålunda, att upprät- Allmän sam

° t ''-ti YtXCDlfdttVllYH]

tandet av en hovrätt för de fyra nordligaste länen väl medför vissa onekliga

fördelar framför allt förknippade med minskandet av Svea hovrätts

nuvarande ur administrationssynpunkt allt för stora personal och ämbetsområde,

men att med den ifrågasatta åtgärden även följa allvarliga olägenheter,

vilka synas fullt motväga fördelarna. Under sådana förhållanden

anser sig hovrätten ur de synpunkter, den såsom överdomstol och administrativt

organ har att beakta, ej äga tillräcklig anledning att tillstyrka den

nya hovrättens bildande.

Från en annan synpunkt, som väl ej ligger inom hovrättens speciella

kompetensområde, men dock ej torde böra här lämnas å sido, kan emellertid

spörsmålets besvarande i viss mån komma att ställa sig annorlunda.

De fyra nordligaste länen utgöra en väsentlig del av riket. De hava

numera uppnått ett framskridet utvecklingsstadium och en stark utveckling

lärer även framgent vara att påräkna i dessa län. Det vill, av riksdagsförhandlingarna

och andra tecken att döma, synas, som om befolkningen i

denna från landets centrum och den dit förlagda överrätten avlägsna landsdel

skulle av såväl reella som vissa ideella hänsyn betrakta det såsom ett

intresse av synnerlig vikt, att en norrländsk hovrätt kommer till stånd.

Skulle det under ärendets vidare behandling — då bland annat frågan om

förläggningsorten för den nya hovrätten blir fullt aktuell — befinnas, att

en utpräglad så gott som enstämmig uppfattning i de nordligaste länen

råder om önskvärdheten av en sådan överdomstols inrättande, ligger häri

en omständighet, som enligt hovrättens tanke ej bör av statsmakterna lämnas

obeaktad och ej heller kan av hovrätten förbises.

Hovrätten ingår härefter på spörsmålet om orten för förläggningen av Förläggning»

den ifrågasatta nya hovrätten. ort

Processkommissionen har i sitt förut omförmälda yttrande anfört, huru- Hänsyn tillsom

det vore av vikt, att den nya domstolen bleve förlagd till sådan ort, reformen.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 95 käft. (Nr 108.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Övre eller

nedre Norrland.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

som kunde förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte för

en överdomstol. Kommissionen har meddelat, att en uppgjord indelningsplan

upptoge en överrätt, omfattande Yästernorrlands och Jämtlands län,

samt en annan, omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Tillika har

kommissionen emellertid upplyst, att denna plan endast vore provisorisk,

och att kommissionen icke, förrän ytterligare undersökningar ägt rum, kunde

avgiva bestämt yttrande, var inom ifrågavarande län överrätt eller överrätter

lämpligen borde förläggas. Hovrätten har alltså beträffande den nu

ifrågesatta hovrättens förläggningsort icke kunnat av processkommissionens

utlåtande erhålla någon egentlig vägledning. För övrigt är hovrätten ej

fullt viss, huruvida hänsyn till de av processkommissionen planerade framtida

överrätterna bör spela någon mera väsentlig roll vid avgörande av frågan

om förläggningsort för en norrländsk hovrätt, som skulle träda i verksamhet

under den närmaste framtiden. Såsom processkommissionen erinrat,

lärer det muntliga rättegångssätt, som kommissionen tänker sig tillämpat

vid överrätterna, taga i anspråk avsevärt större lokalutrymme än hovrätterna

med den nuvarande proceduren behöva. Det torde under sådana förhållanden

vara omtvistligt, huruvida, därest den norrländska hovrättens lokalbehov

skola tillgodoses genom nybyggnad, denna bör anordnas på sådant

sätt, att lokalerna skulle lämpa sig för behov, vilka först i en oviss framtid

bliva aktuella. Skulle åter möjlighet yppas för den norrländska hovrättens

inrymmande i redan befintlig byggnad, lärer vid övervägande av

lämpligheten av den förläggningsort, som härvid kunde ifrågakomma, möjligheten

av att en ny överrätt kunde komma att förläggas till annan ort

än mindre få vara avgörande. Den omständigheten, att en del av en sådan

hovrätts personal då kunde få underkasta sig en flyttning, som eljest bleve

obehövlig, torde härvid vara av relativt underordnad betydelse. Hovrätten

finner sig alltså föranlåten att vid uttalande i den nu föreliggande förläggningsTrågan

bortse från de eventualiteter, en blivande rättegångsreform kan

medföra i fråga om norrländska överrätters förläggning.

Det spörsmål, som enligt hovrättens mening först framställer sig till

övervägande, när det gäller att bestämma platsen för den hovrätt, som nu

skulle organiseras, är huruvida övre eller nedre Norrland bör i främsta rummet

ifrågakomma. Tages därvid hänsyn till ett av de skäl, som kraftigast

plägat åberopas till stöd för inrättande av en hovrätt i Norrland, nämligen

önskvärdheten av lättad tillgänglighet för den rättssökande allmänheten,

måste erkännas, att den landsdel, som för närvarande är i detta avseende

sämst ställd — nämligen övre Norrland — borde hava särskilt anspråk

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

pa att få eu överrätt dit förlagd. Dä därvid valet näppeligen torde kunna

stå mellan andra orter än städerna Umeå och Luleå samt av dessa orter

den senare måhända i högre grad än den förra lämnar tillfälle för där boende

domstolsledamöter att vinna önskvärd erfarenhet om vissa norrländska

särförhållanden, skulle tilläventyrs Luleå äga ett visst företräde, likasom ett

sådant måhända oek skulle kunna ligga däri, att Norrbottens län i fråga

om utvecklingsmöjligheter av många anses stå framför Västerbottens län.

Som emellertid nu ifrågavarande hovrätt är avsedd att tjäna alla fyra de

nordligaste länen, är uppenbart, att inrättande av en hovrätt med så pass

nordlig belägenhet, som Umeå och ännu mera Luleå intager, icke skulle för

Västernorrlands och Jämtlands län medföra någon fördel framför det nuvarande

läget, utan fasthellre motsatsen. Vid övervägande av företrädet

mellan, å ena sidan, Västerbottens och Norrbottens län samt, å andra sidan,

Västernorrlands och Jämtlands län, finner hovrätten, att inrättandet av en

hovrätt å ort inom något av sistnämnda län skulle för dem medföra alla

de fördelar, som vore möjliga, samt dessutom för de två förstnämnda länen

vara ett steg i av dem önskad riktning, varemot upprättandet av en hovrätt

i de två nordligaste länen skulle vara till direkt nackdel för Västernorrlands

och Jämtlands län.

Av nedan anförda statistiska uppgifter kan ock dragas den slutsatsen,

att med hänsyn till folkmängd och antalet rättegångsmål Västernorrlands

och Jämtlands län måste anses äga ett betydligt försteg framför de två

nordligaste länen. Folkmängden inom de fyra nordligaste länen utgjorde

den 31 december 1920 i Västernorrlands län 265,136, i Jämtlands län

133,533, i Västerbottens län 182,209 och i Norrbottens län 182,949 personer.

Enligt senast publicerade rättsstatistik, avseende år 1914, utgjorde:

a) antalet vid de särskilda underdomstolarna slutligt handlagda mål

och ärenden för

tvistemål samt brottmål, där

Västernorrland

Jämtland

Västerbotten

Norrbotten

ansvarstalan ej förts ......

3,217

2,783

957

1,330

brottmål med ansvarstalan...

3,928

1,762

1,463

2,263

ärenden utom konkurser......

12,482

6,501

7,871

8,042

b) av Svea hovrätt såsom andra instans slutlige

n avgjorda:

Västernorrland

Jämtland

Västerbotten

Norrbotten

vademål...................

174

97

50

40

civila besvärsmål...............

underställnings- och krimi-

53

58

34

17

nella besvärsmål............

131

35

48

42

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 108.

Från hovrättens diarier hava såsom komplement till de i hovrättens

utlåtande år 1905 anförda siffror inhämtats följande uppgifter:

Tabell nr 1.

Uppgift

å antalet under ettvart av åren 1905—1920 från nedannämnda län till

Svea hovrätt instämda och vädjade mål.

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

1914

1915

1916

1917

1918

1919

1920

Summa

Västernorr- lands län

173

254

231

201

273

258

225

212

212

231

181

212

180

167

181

259

3 440

Jämtlands

län........

69

113

76

64

91

64

108

109

118

no

118

103

93

107

109

146

1588

Västerbot- tens län..

43

66

85

73

89

95

92

93

63

81

60

116

116

79

108

101

1359

Norrbot- tens län..

102

96

87

62

99

93

75

79

44

60

66

59

60

63

82

112

1208

Summa

377

529

479

400

552

510

500

493

437

472

414

490

448

396

480

618

7 595

Tablå nr 2.

Till Svea hovrätt fullföljda civila besvärsmål under åren 1914—1920.

1914

1915

1916

1917

1918

1919

1920

Västernorrlands län ....................................

49

51

46

50

24

66

74

Jämtlands län.............................................

32

40

24

26

29

48

63 |

Västerbottens län .......................................

31

20

18

27

16

19

41

Norrbottens län..........................................

12

17

12

16

26

16

32 |

Samtliga norrländska län..............................

124

128

100

118

95

149

210

Övriga län ................................................

367

405

388

364

374

618

710 1

Till Svea hovrätt fullföljda kriminella besvärsmål ävensom underställda mål

under åren 1914—1920.

1914

1915

1916

1917

1918

1919

1920

Västernorrlands län ....................................

130

106

102

119

150

162

113

Jämtlands län ..........................................

71

69

49

73

76

in

59

Västerbottens län .......................................

70

64

68

87

132

88

77

Norrbottens län..........................................

60

60

67

66

105

103

92

Samtliga norrländska län..............................

321

268

276

345

462

464

341

Övriga län ................................................

682

666

685

900

1 384

1 197

875

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj.ls Proposition Nr 108. 29

Till vad redan anförts i fråga om nedre Norrlands företräde såsom

förläggningsort för den ifrågasatta nya hovrätten kan läggas den relativa

fördel nyssnämnda landsdel torde framför de två nordligaste länen erbjuda

ur synpunkten av liovrättspersonalens rekrytering. Ur sistnämnda synpunkt

måste Svea hovrätt för sin del betvivla, att en förläggning till övre Norrland

under nuvarande förhållanden över huvud skulle visa sig utförbar.

Då det härefter gäller att avväga, huruvida Yästernorrlands eller Jämt- Vuatemorrlands

län må äga företräde såsom förläggningsort, vill hovrätten till eu bör- Jämtlands

jan hänvisa till ovan angivna statistiska material. Av detsamma torde oför- liintydbart

framgå, att Västernorrlands län såsom arbetsfält för en hovrätt äger

företräde framför Jämtlands län.

Sant är att Östersund, den enda plats i Jämtlands län, som kan ifrågakomma

såsom förläggningsort, beträffande kommunikationer med andra norrländska

orter äger och kan förväntas bibehålla ett avgjort företräde framför

de städer, som inom Västernorrlands län kunna tänkas såsom säte för

en ny hovrätt. Men å andra sidan har Svea hovrätt ett livligt intryck av

riktigheten utav vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört därom, att

tyngdpunkterna för det ekonomiska livet inom den del av Norrland, varom

nu är fråga, hava i följd av landets klimat, dess hela struktur och fördelningen

av naturliga företräden städse hittills i huvudsak varit förlagda till

det utav de för Norrland sa betydelsefulla floderna i deras nedre viktigaste

lopp genomskurna kustlandet. Någon väsentlig förändring i detta förhållande

torde ej vara att förvänta inom överskådlig framtid. En naturlig

följd härav är, såsom länsstyrelsen framhållit, att intressemotsättningar och

andra anledningar till den dömande myndighetens påkallande oftare yppa

sig inom kustlandet än inom de västligare, glesare befolkade delarna av

Norrland. Vissa med trävaruindustrien förknippade, för Norrland i det hela

utmärkande förhållanden torde ock vara mest utpräglade inom Västernorrlands

län.

Då Svea hovrätt således anser sig böra förorda ort inom Västernorrlands

län såsom förläggningsplats för den nu tilltänkta hovrätten, står slutligen

valet mellan de två städer i detta län, som skäligen därutinnan kunna

ifrågakomma, eller Sundsvall och Härnösand.

Härvid finner hovrätten mot Sundsvall kunna anmärkas, att denna stad Sundsvall

är belägen i själva utkanten av det blivande domsområdet. Härutinnan äger (md''’™

Härnösand i sin något nordligare belägenhet ett visst, ej alldeles oväsentligt

företräde. För Härnösand synes i viss mån även tala, att detta samhälle

varit och alltjämt torde vara att anse såsom centralpunkten för det kulturella

s. 30 Kontrollera mot PDF

Hovrättens

storlek.

Tre divisioner.

30 Kung1. Mnj:ts Proposition Nr 108.

livet i nedre Norrland och såtillvida i jämförelsevis hög grad erbjuder företräde,

som ur den av hovrätten tidigare betonade rekryteringssynpunkten

är av stor betydelse. Slutligen måste enligt hovrättens mening en icke

alltför ringa vikt fästas vid det förhållande, att Härnösand i motsats till

Sundsvall erbjuder möjlighet att inrymma den nya hovrätten i lokaler, som

tillhöra staten. Av utlåtanden, som i ärendet avgivits av länsstyrelsen och

andra, synes framgå, att vissa byggnader, som av staten disponeras, härvid

kunna ifrågakomma. Från Sundsvall, likasom från åtskilliga andra

städer, hava visserligen å kommunens vägnar framställts anbud om kostnadsfritt

upplåtande av domstolslokaler. Hovrätten måste emellertid beteckna

det såsom mindre tilltalande, om staten skulle vid avgörande av en

fråga av den art det här gäller låta bestämma sig av den mer eller mindre

fördelaktiga beskaffenheten av anbud från olika, om den nya domstolen

konkurrerande städer, varemot hovrätten finner det fullt i sin ordning, att

vid avvägande av företrädet mellan två i mycket jämförliga städer den omständigheten,

att staten själv kan i den ena men ej i den andra disponera

erforderliga domstolslokaler, kommer i betraktande.

Härnäst har hovrätten att ingå på frågan om det antal divisioner och

ledamöter, varav den tillämnade hovrätten borde bestå.

Andra huvudavdelningen inom Svea hovrätt består av tre divisioner,

varav en handlägger uteslutande vädjade mål och till hovrätten instämda

tvistemål, under det de två övriga divisionerna handlägga alla slags på

hovrättens prövning ankommande mål och ärenden. I första hand ankommer,

såsom förut nämnts, på dessa tre divisioner att pröva mål och ärenden,

som inkomma från de fyra nordligaste länen, dock med vissa i detta sammanhang

betydelselösa undantag. Det har emellertid visat sig, att det arbete,

som sålunda åvilar andra huvudavdelningens tre divisioner, icke varit

tillräckligt för att giva dessa full sysselsättning. För sådant ändamål kar

därför funnits nödigt att tid efter annan till andra huvudavdelningen överföra

erforderligt antal vädjade mål från första huvudavdelningen. Sålunda

har från och med den 1 januari 1910, då andra huvudavdelningen trädde

i verksamhet, till och med den 31 december 1920 för varje år till andra

huvudavdelningen överförts följande antal vädjade mål, nämligen respektive

167, 119, 237, 392, 198, 240, 236, 240, 333, 377 och 252, sålunda

tillhopa 2,791 mål eller i medeltal för varje år 253,7 mål.

Det är härigenom tydligt, att det avsedda domsområdet, bestående av

de fyra nordligaste länen, icke kan åtminstone för närvarande giva full

sysselsättning åt en hovrätt, sammansatt av tre divisioner. Man kunde

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.is Proposition Nr 108.

då tänka sig möjligheten av att tillsvidare, d. v. s. intill dess antalet av

de tall en så sammansatt norrländsk hovrätt fullföljda mål i anledning av

domsområdets utveckling blivit så stort, att tre divisioner vore fullt upp
tagna

med dessa måls avgörande, under den norrländska hovrättens domvärjo

lades något ytterligare område, exempelvis Gävleborgs län eller viss

del därav. Då emellertid en sådan anordning icke är i ärendet ifrågasatt,

har hovrätten ingen anledning att vidare inlåta sig på möjligheten därav.

Det återstår då att tillse, om för norrlandshovrättens verksamhet två Tvd divisio
divisioner

vore tillfyllest. Härvid ligger i öppen dag, att beträffande be- Me''''

svärs- och underställningsmål någon svårighet icke skulle möta att begränsa

divisionernas antal till två. Hittills vunnen erfarenhet visar, att inkommande

mål av denna art med lätthet medhinnas av två bland’ de tre divisionerna

å Svea hovrätts andra avdelning

Vad angar antalet av de vädjade mål, som härröra från det ifrågasatta

domsområdet, framgår av ovanintagna tablå nr 1, att från och med

år 1910 till och med år 1920 därifrån inkommit tillhopa 5,258 mål eller

för varje år i medeltal 478 mål. Från hovrättens diarier har inhämtats,

att antalet föredragna vädjade mål under tiden från och med år 1910 till

och med år 1920 utgjort:

M

e d e 1 t

a 1

Hela

antalet

per år

för

division

för

ledamot

årligen

årligen

för hela hovrätten..................

18,835

1,712,2

214

60,9

för sex divisioner med brottmålsföredragning ......

11,968

1,088,1

181,3

46,3

för 7:de och 8:de divisionerna .......

6,867

624,2

312,1

69,3

för två divisioner å andra huvudavdelningen med brott-

7 I

malsföredragning ...........

4,047

367,9

183,9

46,9

för 7:de divisionen .........

3,496

317,8

317,8

70,«

Det antal vädjade mål, som årligen föredrages av varje å andra huvudavdelningen

tjänstgörande, till föredragning förpliktad ledamot, vilken även

deltager i avgörandet av besvärsmål, utgör sålunda 45,9. Tages detta förhållande

till utgångspunkt, skulle för föredragning av nämnda antal inkommande

vädjade norrlandsmål erfordras att utöver det nuvarande antalet

föredragande, som utgör åtta, ytterligare minst två finge ägna sig åt dylik

föredragning. Dessa två föredragande skulle enligt nämnda beräkning ej

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

President.

Tjänstemän.

Kungl. Maj;ts Proposition Nr 108.

vara fullt tillräckliga, i det deras arbetsprodukt med omkring 20 mål

skulle understiga de inkommande målens antal. Emellertid anser bovrätten,

att, även under förutsättning av någon ökning i antalet inkommande mål,

en förstärkning av två ledamöter tillsvidare skulle vara tillfyllest. Med

eu sammansättning av två divisioner om vardera sex ledamöter skulle arbetet

utan att de särskilda ledamöterna bleve i högre grad betungade än

vad nu är fallet kunna ordnas så, att varje division hade att på tjänsterummet

arbeta fem dagar i varje vecka och några av årets veckor sex

dagar. De arbetsdagar, som tillkomme utöver de i Svea hovrätt vanligen

brukliga fyra, kunde till större delen anslås till vademål. Anställdes såsom

vid de andra hovrätterna på vardera divisionen två fiskaler, skulle

antagligen ett avsevärt antal vademål kunna föredragas av förste fiskaler.

Att i en ej alltför avlägsen framtid tre divisioner komme att tarvas,

håller hovrätten emellertid för sannolikt. Större svårighet lärer emellertid

i så fall ej möta att i sammanhang med inrättandet av tre nya ledamotsplatser

omlägga de särskilda divisionernas arbetssätt i överensstämmelse

med vad i de övriga hovrätterna förekommer. Sannolikt skall därvid visa

sig lämpligt att låta två av divisionerna handlägga alla slags mål och ärenden,

men den tredje allenast vademål.

Till presidentens åliggande torde kunna hänföras utövande av ordförandeskap

å vardera divisionen en dag varje vecka, vilken dag det

hovrättsråd, som eljest fungerade såsom ordförande, borde vara fri från

arbete å ämbetsrummet. En dylik anordning synes vara på sin plats såväl

för att, med hänsyn till den mindre omfattning av de administrativa göromålen,

som uti ifrågavarande hovrätt skulle kunna påräknas, bereda presidenten

tillräcklig sysselsättning som för att undvika divisionsordförandens

alltför starka belastande med göromål. Någon föredragning av Kungl.

Maj:ts remisser synes under nyssnämnda förutsättning däremot ej böra

åläggas presidenten.

Beträffande antalet tjänstemän, som böra anställas vid hovrätten, anser

sig hovrätten böra uttala att, såsom i hovrätten över Skåne och Blekinge

är fallet, advokatfiskal torde kunna förpliktas handhava även arkivariegöromålen

och sekreteraren tillförbindas att utöva jämväl de göromål, som

i Svea hovrätt tillkomma aktuarierna. Utöver sekreteraren och advokatfiskalen

böra anställas en notarie och två fiskaler å vardera divisionen. I

fråga om extra ordinarie tjänstemän samt kontorsbiträden och expeditionsvakter

anser hovrätten sig icke äga anledning att för närvarande avgiva

närmare uttalande. Ej heller finner hovrätten sig nu böra ingå på be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj. ts Proposition Nr 108.

3.''S

dömandet av sådana engångsutgifter, som vid hovrättens inrättande erfordras

för bibliotek och andra inventarier.

I detta sammanhang vill hovrätten framhålla, hurusom den nya hovrättens

inrättande, vare sig den kommer att bestå av två eller tre divsioner,

icke lärer möjliggöra Svea hovrätts minskande med mera än två divisioner.

De nio divisioner, av vilka Svea hovrätt sedan början av detta

år består, skulle, om man får döma av förhållandet mellan antalet av de

under åre''.-'' elva första månader inkomna och de under samma tid avgjorda

målen, ej vara fullt tillräckliga för handläggningen av inkommande mål

från Svea hovrätts nuvarande domsområde. Tillgänglig statistik utvisar

emellertid, att under de senare åren antalet av de mål, som fullföljas från

de fyra nordligaste länen, ej kan beräknas utgöra mera än en fjärdedel

av antalet mål från Svea hovrätts hela nuvarande domsområde. Sålunda

hava sistnämnda mål under de sju senaste åren uppgått till sammanlagt

13,343, medan antalet mål från de fyra nordligaste länen utgjort tillhopa

3,318. Vid sådant förhållande torde, under antagande att även proportionen

mellan inkommande och avgjorda mål blir någorlunda oförändrad, vara

* uppenbart, att den avlastning, som vinnes genom nyssnämnda läns avskiljande,

ej möjliggör, att divisionernas antal reduceras med en tredjedel.

I avseende å det lokalutrymme, som kan vara erforderligt för en

norrländsk hovrätt, vill Svea hovrätt erinra, att den nya hovrätten torde

bliva i behov av åtminstone följande lokaler: två stora sessionsrum, varav

ett så stort, att det kan tjäna till plenisal, till varje sessionsrum hörande

ledamots-, fiskals- och notarierum, sekreterare- och advokatfiskalsexpeditioner

med araanuensrum, mottagningsrum för presidenten med väntrum, minst

två biblioteks- och arkivrum, ett rum för advokater och vittnen samt ett

rum för expeditionsvakter, vartill komme åtskilliga rum för kontorsbiträden.

Med hänsyn till eventualiteten av en tredje divisions framtida inrättande

är önskvärt, att redan från början sörjes för ytterligare ett sessionsrum

med ledamots- och notarie- samt möjligen fiskalsrum.

Hovrätten vill slutligen erinra, att inrättandet av en hovrätt å ort i

Norrland icke blott medför behovet därstädes av en värdig och eljest

lämplig lokal för hovrättens arbete. Såsom tidigare antytts måste även

tillses att lämpliga bostäder för hovrättens personal äro att tillgå. Det är

att förmoda, att härutinnan ganska stora svårigheter komma att yppa sig

med hänsyn till den för närvarande ringa tillgången på bostäder och då

fråga blir om anskaffande av sådana åt en personal, som kan beräknas till

över ett tjugutal personer, varav mer än hälften äger familj.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 95 käft. (Nr 108.) 5

Lokal
utrymme.

Bostäder.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Flyttning.

Sveriges advo

katsamfund.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

För den personal, som kan ifrågakomma till förflyttning, är det av

synnerlig vikt att, med hänsyn till uppsägning av hittillsvarande bostäder

och andra personliga förhållanden, i god tid erhålla kännedom om den

tidpunkt, då förflyttningen kan väntas skola äga rum. Att denna under

inga förhållanden kan ifrågakomma så tidigt, som av motionärerna i riksdagen

antytts, eller den 1 januari 1923, synes hovrätten uppenbart.''

Sveriges advokatsamfund anför i sitt utlåtande:

De skäl, som vid olika tidpunkter andragits för inrättande av en

hovrätt för de fyra nordligaste länen, kunna i stort sett hänföras till två

olika huvudgrupper. Den ena gruppen har avseende å mer inre förhållanden

inom Svea hovrätt och dess verksamhet, därvid, särskilt framhållits

verkets allt för stora omfattning. Därigenom skulle dels tillfredsställande

administrering försvåras, dels omöjlighet uppstå för hovrättens ledamöter

att ernå tillräcklig personkännedom för att vid rekrytering såväl inom hovrätten

som i därunder lydande domsagor kunna med säkerhet utvälja de

bästa krafterna. Vidare skulle omfattningen av Svea hovrätts jurisdiktionsområde

och den ökade anhopningen av mål och ärenden i hovrätten försvåra

för densamma att nöjaktigt fullgöra sin inspektion över förvaltningen

av underlydande domsagor. Slutligen har också hovrättens otillräckliga

lokalutrymme framhållits. Då här berörda förhållanden väsentligen undandraga

sig ett tillförlitligt bedömande från advokatsamfundets sida, vill

samfundet därom endast uttala att samfundet icke haft erfarenhet av sådana

olägenheter i dessa avseenden, att en hovrätt för de fyra nordligaste länen

därför skulle vara av behovet påkallad.

Till den andra gruppen hänföra sig åter sådana skäl, som mera direkt

beröra den rättssökande allmänhetens intressen. Dessa tror sig advokatsamfundet

vara i stånd att säkrare bedöma. Härvid har till förmån för

hovrättens inrättande särskilt åberopats, att det stora antalet divisioner inom

Svea hovrätt skulle äventyra enheten i rättsskipningen, att en hovrätt för

de fyra nordligaste länen skulle förvärva bättre kännedom om säregna

norrländska förhållanden och därför bättre och säkrare kunna bedöma dessa,

samt att genom den nya hovrätten lättnader skulle beredas parter, och vittnen

att infinna sig i hovrättsstaden för muntliga förhör och för konferenser

med vederbörande partsombud i hovrätten.

Då frågan om avståndet mellan de rättssökandes boningsorter och den

stad, vartill hovrätt är förlagd, i vissa föregående utlåtanden i ärendet

skjutits i förgrunden, vill advokatsamfundet som sin bestämda erfarenhet

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr 108. 35

uttala, att de i deunu del framhållna olägenheterna av Svea hovrätts

nuvarande stora jurisdiktionsområde under gällande rättegångsordning säkerligen

blivit i hög grad överdrivna. Personliga inställelser vid hovrätt av

parter eller vittnen förekomma i själva verket så ytterst sällan, att endast

en mycket ringa fördel över huvud skulle vinnas genom någon förkortning

av de resor, som för sådant ändamål behöva göras. Härtill kommer emellertid,

att kommunikationerna i Norrland äro så ordnade, att nära nog varhelst

inom de fyra nordligaste länen hovrätten än bleve förlagd parternas

resor till hovrättsstaden från ett avsevärt antal platser skulle bliva förbundna

med större kostnader och tidsspillan än nu är förhållandet. Vad härefter

angår det önskvärda i att bereda lättnad för parterna att personligen konferera

med sina ombud i hovrätten, torde utöver vad nyss nämnts därom,

att denna lättnad ofta bleve ringa och lätt kunde förbytas i motsatsen,

böra framhållas, att i det avgjort övervägande antalet fall eu part anlitar

samma huvudombud i hovrätten som i underrätten. Inställelsen i hovrätten

sker då —- därest huvudombud utom hovrättsstaden anlitats —

genom kommissionär, vilken efter instruktioner från huvudombudet har att

ingiva och uttaga handlingar. I det fåtal fall, då part verkligen anlitar''

nytt ombud för utförande av talan i hovrätten, lärer han i regel välja detta

efter personliga grunder och utan hänsyn till den ort där hovrätten är

förlagd. Advokatsamfundet finner sålunda, att ett uppdelande av Svea

hovrätt för närvarande icke heller ur denna synpunkt skulle medföra någon

nämnvärd fördel för den rättssökande allmänheten.

Beträffande härefter antagandet att Svea hovrätts nuvarande omfattning

skulle äventyra enhet i rättsskipningen, och att därjämte en norrländsk

hovrätt skulle förvärva allsidigare kännedom om och således säkrare bedöma

säregna, norrländska förhållanden, så må till en början framhållas, att det

näppeligen gives mål av säregen beskaffenhet för allenast de fyra nordligaste

länen. Den åsyftade karaktären återfinnes nämligen i själva verket i

mycket avsevärd utsträckning hos mål och ärenden särskilt från sydliga

Norrland, från Dalarne och Yärmland. Det är under sådana förhållanden

svårt att förstå, hurusom genom den föreslagna utbrytningen enheten i

rättsskipning skulle kunna befordras. Detta skulle då i allt fall icke kunna

gälla andra mål av antydd säregen karaktär än dem, som komme att gå

till den nyinrättade hovrätten. Och vad beträffar alla övriga mål och

ärenden måste ju gälla, att enheten i rättsskipningen skulle åtminstone icke

befordras genom utbrytningen.

För sin del kan advokatsamfundet vitsorda, att samfundet icke erfarit

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:Is Proposition Nr 108.

någon särskild ojämnhet vid avdömande inom Svea hovrätt av s. k. norrlandsmål.

Advokatsamfundet känner sig därjämte förvissat om, att bland

antagliga aspiranter till domareämbete i Svea hovrätt i allmänhet så många

torde besitta den erfarenhet om säregna norrländska förhållanden, som är

önskvärd, för att därav präglade mål och ärenden skola bliva på ett fullt

tillfredsställande sätt bedömda.

Advokatsamfundet ifrågasätter även, om man icke stundom fäst alltför

stor vikt vid de s. k. norrlandsmålens säregna beskaffenhet. Det vore

säkerligen icke till gagn för rättsskipningen i övre Norrland, om en dit

förlagd hovrätt i nämnvärd mån bleve betraktad som en specialdomstol.

Tvärtom torde böra fasthållas, att jämväl en norrländsk hovrätt främst

skulle bliva en allmän domstol. På samma sätt som landets övriga hovrätter

måste den få till behandling en mångfald av de mest skiftande mål

och ärenden, vilkas rätta bedömande kräver en i möjligaste mån allsidig

livserfarenhet. Det är möjligt, att hovrättsledamöternas bosättning i en

norrländsk stad i viss mån skulle främja deras speciella erfarenhet om norrländska

förhållanden, men det är också möjligt, att den skulle begränsa

deras allmänna livserfarenhet, och i så fall kunde skadan bliva större än

nyttan.

Slutligen vill advokatsamfundet fästa uppmärksamheten på en vid

ärendets offentliga behandling hittills ej beaktad synpunkt, som enligt samfundets

uppfattning talar emot att nu förlägga en hovrätt till övre Norrland.

Så länge nu gällande rättegångsordning består, och övriga betingelser

för advokatverksamheten i landet icke väsentligen förändrats, kan man icke

påräkna, att advokatkåren i en mindre landsortsstad skall fylla särdeles

högt ställda anspråk. Med hänsyn härtill och då sedan gammalt icke någon

skarp gräns i Sverige varit uppdragen mellan domare och affärsjurister,

kan man tänka sig, att ledamöter av en norrländsk hovrätt skulle vid sidan

av sin domaregärning komma att syssla med rådgivande juridisk verksamhet

inom hovrättens jurisdiktionsområde. Möjligheten att på detta sätt

gives ny växt åt ett eljest allt mer försvinnande mindre lämpligt förhållande

bör enligt advokatsamfundets uppfattning icke förbises vid avgörandet av

frågan om upprättandet under nuvarande förhållanden av en särskild hovrätt

för övre Norrland.

Då advokatsamfundet ovan uttalat sin förvissning om möjligheterna

att vid rekrytering inom Svea hovrätt tillfredsställande tillgodose kravet på

erfarenhet om norrlandsförhållanden, har samfundet givetvis icke tagit hänsyn

till de svårigheter av helt annat slag, som kunna möta för erhållande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

37

av nödig arbetskraft inom hovrätterna, svårigheter soin dock icke komrae

att minskas genom inrättande av en hovrätt i övre Norrland.

För bedömandet av intresset inom de fyra nordligaste länen för den

hovrätt, varom här är fråga, torde måhända någon ledning kunna erhållas

därav, att sedan advokatsamfundet lämnat de tio ledamöter av samfundet,

som där driva advokatverksamhet, tillfälle att uttala sig i frågan, yttrande

till samfundet inkommit från endast två, vilka, på olika grunder, båda

avstyrkt förslaget.’

På grund av vad sålunda anförts har Sveriges advokatsamfund som

sin mening uttalat, att det för närvarande icke syntes vara önskvärt att

inrätta eu särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen inom riket.

Genom remiss den 10 december 1921 har lvungl. Maj:t anbefallt processkommissionen

att uti ärendet avgiva underdånigt utlåtande, så vitt angår

frågan till vilken ort en norrländsk hovrätt bör förläggas. Uti sitt med

anledning härav avgivna utlåtande har kommissionen anfört:

''Processkommissionen utgår från att kommissionen vid avgivande av

utlåtande i denna fråga i främsta rummet bör taga hänsyn till de för

frågan betydelsefulla omständigheter, som bero på rättegångsreformen. Härvid

möter emellertid den svårigheten, att processkommissionen ännu icke hunnit så

långt i sitt arbete, att den bestämt kan uttala sig om alla de faktorer, som böra

inverka på frågans avgörande. Beträffande domstolarnas organisation och

instansordningen har väl kommissionen tänkt sig, att de nuvarande reglerna

skola i så måtto bibehållas, att i allmänhet målen skola i första hand behandlas

av en underrätt, motsvarande våra nuvarande härads- och rådhusrätter,

att talan därifrån skall kunna fullföljas till en överrätt, motsvarande de

nuvarande hovrätterna, samt att överrättens beslut skola kunna överklagas

hos högsta domstolen. Men kommissionen har ännu icke slutligen behandlat

frågan om proceduren i överrätten, varmed frågan om överrätternas

jurisdiktionsområden och förläggningsorter nära sammanhänger. Under den

nuvarande skriftliga proceduren är det med hänsyn till den rättssökande

allmänhetens bekvämlighet tämligen likgiltigt, var hovrätten har sitt säte.

Den erforderliga kommunikationen med hovrätten och ombuden därstädes

sker i regel genom posten. Därest åter rättegången vid överrätten blir

muntlig och omedelbar med ny behandling jämväl av sakfrågan, blir det

ofta nödvändigt för parter och vittnen att personligen inställa sig vid överrätten.

Detsamma blir än mer tillfället om, såsom ifrågasatt är, det skall

medgivas eller föreskrivas, att vissa mål skola i första hand behandlas i

Process
kommissionen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr PJ8.

överrätt. Under nu angivna förutsättningar måste till undvikande av alltför

stora kostnader ock besvär för den rättssökande allmänheten överrätternas

jurisdiktionsområden och förläggningsorter så ordnas, att överrätterna bliva

någorlunda lätt tillgängliga för inbyggarna i deras jurisdiktionsområden.

Fordringarna härutinnan kunna dock minskas, om det, såsom jämväl kan

ifrågasättas, blir bestämt att överrätternas arbete icke uteslutande skall

vara förlagt till den ort, där rätten bar sitt egentliga säte, utan att de

skola hava sammanträden även på andra orter inom jurisdiktionsområdet.

Frågan om organisationen under eu blivande ny rättegångsordning av överrätt

eller överrätter för de fyra nordligaste länen kan icke fullt överskådas,

innan man tagit ståndpunkt till omförmälda och andra därmed sammanhängande

spörsmål.

Eedan på reformarbetets nuvarande stadium lär dock kunna antagas,

att man får räkna med att en ny rättegångsordning i stor utsträckning

kommer att bygga på tillämpning av muntlighets- och omedelbarlietsgrundsatserna

även vid rättegången i överrätt, och det vare sig dessa domstolar

endast skola handlägga mål i andra instans eller de tillika i vissa fall

skola bliva domstolar i första instans. Och att i större utsträckning låta

överrätterna hålla sammanträden utom förläggningsorten torde ej bliva

möjligt. Det skulle verka i hög grad hindrande på överrättens arbete.

Vid sådant förhållande lär genomförandet av en rättegångsreform komma

att nödvändiggöra en tämligen genomgripande utstyckning av de nuvarande

hovrätterna på liera överrätter, en utstyckning, vilken i övrigt varit mer eller

mindre aktuell alltsedan lagkommittén år 1815 framställde förslag därom.

Huru långt en dylik utstyckning bör gå, därom kunna otvivelaktigt

skilda meningar göra sig gällande. Till belysning av denna fråga kan

nämnas, att enligt den slutliga organisationsplanen för genomförande av

den nya norska processordning, som skall tillämpas från ingången av 1923,

de norska domstolar, som närmast kunna anses motsvara våra överrätter,

skola bliva sju till antalet. De flesta av dem skola arbeta allenast på en

avdelning, och varje domstol skall hålla sessioner på olika orter inom

jurisdiktionsområdet. Även i andra europeiska länder är det ej sällsynt,

att motsvarande domstolar arbeta allenast på en avdelning. Detta bör dock

anses såsom en nödfallsutväg, som blott undantagsvis må anlitas. Erfarenheten

från vårt land talar alldeles bestämt för önskvärdheten av att överrätterna

ej göras för små. Det har visat sig att stora fördelar vinnas

därav att i eu överrätt med något större personal samlas en mångsidigare

erfarenhet. Tära hovrätter hava genom sin organisation blivit praktiska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nungl. Maj tfa Proposition Nr lott. 3<l

utbildningsanstalter i lagskipningen av den största betydelse. Processkommissionen

bär därtör ntgått från att om möjligt varje överrätt bör få

minst två avdelningar.

Något tvivel om att eu ny rättegångsordning kräver minst eu överrätt

för de fyra nordligaste länen kan icke finnas. Och som av processkommissionens

redan förut i detta ärende åberopade yttrande till riksdagens

lagutskott framgår, upptager den inom kommissionen uppgjorda planen två

norrländska överrätter, den ena för de två nordligaste länen och den andra

för Västernorrlands och Jämtlands län. Av en sådan indelning följer

emellertid den olägenheten, att den nordligaste av dessa överrätter säkerligen

icke kan komma att bestå av mera än en avdelning, varför frågan

tarvar ytterligare noggrant övervägande. Med hänsyn till ortsförhållandena

och kommunikationerna i denna del av landet är dock sannolikt, att

man ej kan nöja sig med en hovrätt därstädes, såvida man icke vill ''låta

densamma i stor utsträckning bliva ambulerande. Enligt vad av handlingarna

framgår,^ skulle nämligen invånarna i Norrbottens och Västerbottens

län icke få lättare förbindelser med den ort inom nedre Norrland

där eu hovrätt kunde förläggas, än de hava med Stockholm, och invånarna

i Västernorrlands och Jämtlands län skulle få avgjort sämre förbindelser

med den ort inom övre Norrland, där en hovrätt kunde förläggas än de

hava med Stockholm.

hm angivna omständigheter försvåra i hög grad bedömandet av frågan,

var en hovrätt, som nu skulle inrättas för samtliga ifrågavarande län,’

lämpligast bör törläggas. På de skäl, som av Svea hovrätt anförts, synes

emellertid härvid företrädet böra lämnas åt någon ort inom Västernorrlands

län. Bland de platser, som där kunna komma i fråga, synes, på sätt

Svea hovrätt anfört, valet böra stå emellan Härnösand och Sundsvall. Vid

bedömande av dessa bägge platsers relativa företräde utgår processkommissionen

från att den påbörjade järnvägsförbindelsen mellan Härnösand och

Sundsvall kommer till stånd, varigenom dessa bägge platser bliva närmare

förenade med varandra än nu är fallet. Efter denna järnvägs fullbordande

torde de bägge städerna i kommunikationshänseende bliva tämligen likställda.

Att Härnösand är lättare tillgängligt för befolkningen i&Ådalen

motväges av att förbindelsen med Sundsvall är lättare för de centrala

delarna av Jämtland, som sedan länge ansetts där hava sin utfar t sort. Vad

angår Övriga omständigheter är att taga i betraktande, att Sundsvall är

folkrikare och i högre grad än Härnösand den kommersiella medelpunkten

för kringliggande industridistrikt. Detta medför bland annat, att i Sunds
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Erbjudanden

från städer.

Luleå.

Boden.

Piteå.

Umeå.

40 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

vall större förutsättningar för utveckling av en duglig och tillräckligt talrik

advokatkår finnas, något som är av största vikt vid en rättegångsordning

med muntlig förhandling. Å andra sidan har Härnösand företräde

därutinnan att staden sedan gammalt är centralpunkten för den civila och

den kyrkliga administrationen samt det kulturella livet i dessa trakter.

Det måste anses vara av den största betydelse att, när en ny hovrätt skall

inrättas i denna relativt avlägsna bygd, den förlägges så, att nära kontakt

kan äga rum mellan hovrätten och dess personal å ena sidan samt övriga

högre statsmyndigheter i orten och deras funktionärer å andra sidan. Hovrättens

förläggning till centralpunkten för administrationen och det kulturella

livet i orten kan ock antagas skola minska de svårigheter, som säkert

i varje fall skola möta vid rekryteringen av en norrländsk hovrätt.

Yid övervägande av de omständigheter, som sålunda var för sig tala

för en var av dessa städer, kan det vara tveksamt, huru valet bör utfalla.

Men det vill dock synas processkommissionen, så vitt frågan nu kan bedömas,

som om Härnösand i främsta rummet bör komma i fråga.

Ehuru jag finner erbjudanden, som olika städer gjort med avseende å

förläggandet till en var av dem av en ny hovrätt, icke kunna få någon

avgörande betydelse vid bedömandet av frågan om förläggningsorten, anser

jag mig dock böra lämna några meddelanden i berörda hänseende, och vill

jag i sammanhang därmed lämna uppgift om möjligheterna i de olika

städerna att provisoriskt anvisa lokaler för bovrättens behov.

Staden Luleå erbjuder kostnadsfritt upplåtande av lämplig byggnadstomt

ävensom fritt indragande till densamma av vatten- och avloppsledningar samt

huvudledningar för elektrisk belysning samt är beredd ingå i underhandlingar

angående vidare tillmötesgående från stadens sida.

Staden Boden erbjuder kostnadsfritt för staten dels erforderligt tomtutrymme

å lämplig plats, dels framdragande till tomtgränsen av ledningar för elektriskt

ljus, vatten och avlopp. Lokalfrågan kunde interimsvis lösas. I närheten av

järnvägsstationen hade uppförts ytterstommen till ett hus i två våningar och källarvåning.

Färdiggörandet av huset hade avstannat och kunde sålunda rumsindelning

utan svårighet ske på sätt, som kunde vara önskvärt.

I staden Piteå finnas för närvarande inga för ändamålet lämpliga lokaler

och sådana kunna icke beredas annat än genom nybyggnad.

Staden Umeå har i sin skrivelse den 24 januari 1919 erbjudit sig att kostnadsfritt

för staten lämna lämplig och välbelägen tomt eller eljest erforderlig

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

mark för hovrätten. Därest liovrättsbyggnaden skulle komma att förläggas till

område å den nya stadsplanen eller annorstädes, dit vatten- och avloppsledningar

och ledningar för elektrisk belysning ännu ej vore framdragna samt området

eljest ej vore ordnat, vore staden villig att underkasta sig alla kostnader därför.

Men staden skulle även vara villig till än ytterligare uppoffringar, om sådana skulle

visa sig erforderliga. Det syntes möjligt, att i någon av stadens byggnader eller

på annat sätt bereda hovrätten möjlighet att erhålla nödiga lokaler tillsvidare

intill dess liovrättsbyggnad uppförts. Staden vore ock villig att i vad på densamma

ankoinme söka underlätta möjligheten av att, så snart erfordrades, bereda

bostäder åt den blivande hovrättens ledamöter och övriga personal.

I skrivelse den 28 februari 1919 hava stadsfullmäktige, med förmälan att

det i staden varande seminariehuset bleve disponibelt för annat ändamål och att

detta lämpade sig till hovrättsbyggnad, anfört: Vid underhandlingar, som år 1912

förts mellan staten och staden angående förläggande av ett dubbelseminarium

till staden, hade stadsfullmäktige förbundit sig att för ett pris av högst 57,000

kronor från staten inlösa den nuvarande seminariebyggnaden, åt vilken staden

på sin tid upplåtit tomt. På grund av de stora uppoffringar, staden iklätt sig

för seminariet, hade stadsfullmäktige också ansett sig äga berättigade anspråk på

att få övertaga nämnda fastighet, när seminariet flyttade till sina nya lokaler.

Emellertid förklarade sig stadsfullmäktige nu villiga att avstå från dessa anspråk,

under förutsättning att den nuvarande seminariebyggnaden toges i bruk för en

till staden förlagd hovrätt. Provisoriska lokaler kunde beredas i stadens rådhus

eller annorstädes.

Den 10 oktober 1921 har staden beslutat, att erbjuda provisoriska lokaler

för hovrätten i staden till dess gamla seminariebyggnaden kunde tagas i bruk,

att vidhålla sitt föregående beslut att erbjuda lämplig och välbelägen fri tomt

för en blivande hovrätt samt fritt framdragande av vatten-, avlopps- och elektriska

ledningar, att garantera, att tillräckligt antal bostadslägenheter äro tillgängliga,

såvida antalet av behövliga bostäder bleve staden meddelat minst ett år före hovrättens

förflyttning till staden, samt att, om staten kommer att reflektera på de

gjorda erbjudandena, staden förbehåller sig att vid en blivande uppgörelse utforma

närmare kontraktsbestämmelser.

I lokalfrågan har länsstyrelsen i Västerbottens län anfört:

’I avseende å lokalutrymmen inom Umeå stad hava stadsfullmäktige framhållit,

att statens folkskollärarinneseminarium härstädes lämpade sig för ändamålet.

Enligt riksdagens beslut skall numera å anvisad tomt i Umeå stad uppföras

ett dubbelseminarium. Grundläggningsarbetena skola omedelbart taga sin

början och väntas arbetet enligt byggnadsstyrelsens förslag vara fullt färdigt

hösten 1924. Den nuvarande seminariebyggnaden skulle då vara ledig för annat

ändamål. Umeå stad har låtit drätseldirektören N. Hj. Nilsson utarbeta ett förslag

om seminariebyggnadens omändring till nära överensstämmelse med den nya

hovrättsbyggnaden i Malmö. Kostnaden för förslagets utförande har beräknats

till cirka 150,000 kronor och har jämväl varit ifrågasatt, att Umeå stad skulle

åtaga sig kostnaden för byggnadens fullständigande i omförmält skick. Då arbetet

berör en statens byggnad och i övrigt ännu ej blivit bestämt, huru byggBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 95 käft. (Nr 108.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 108.

nåden skulle inredas, hava stadsfullmäktige för närvarande ansett sig ej böra

bifalla detta förslag.

Länsstyrelsen får beträffande byggnaden i fråga meddela, att densamma

uppfördes åren 1886—1887, att byggnaden, som är av sten och tegel, ligger isolerad

och synnerligen lämpligt i park mot söder samt att densamma efter omändring

synes vara särdeles lämplig för ändamålet och särskilt vad utrymmet

angår fullt tillräcklig. Det av drätseldirektören N. Hj. Nilsson upprättade förslaget

till byggnadens omändring bar länsstyrelsen funnit tilltalande. Länsstyrelsen

bar jämväl låtit genom sakkunnig person granska förslaget och har därvid befunnits,

att kostnaderna borde kunna, inberäknat uppförande av ett lämpligt staket

och trädgårdens ordnande, belöpa sig till cirka 133,000 kronor. Sannolikt är, att

vid arbetets utförande med hänsyn till sjunkande pris kostnaden kan ställa sig

ännu något billigare. Skulle åter byggnaden omändras så att den komme att

såväl till yttre Som inre gestaltning motsvara bovrättsbyggnaden i Malmö, torde

det vara att räkna med, att kostnaden kommer att uppgå till bortåt 200,000 kronor.

Under sådana förhållanden kan väl ifrågasättas, om icke det vore lämpligare

att bygga en helt ny byggnad samt att kombinera densamma med tillgodoseende

av annat statsändamål. I underdånig skrivelse den 10 mars 1921 bar byggnadsstyrelsen

anhållit om anslag å 394,000 kronor för inköp av tomten nr 2 i kvarteret

Tyr i Umeå stad och uppförande därå av en byggnad för lantmäterikontor

och vattendomstol. Dessa två ämbetsverk borde kunna väl trivas under samma

tak som bovrätten. Såsom bidrag'' till kostnaden för byggnadens uppförande borde

då kunna utgå den löseskilling Umeå stad enligt beslut erbjudit sig att erlägga

för förvärv av gamla seminariebyggnaden.

Korande Umeå stads anspråk å samma byggnad bar tomten i fråga av staden

skänkts till statsverket för att vara tomt till seminariebyggnad. Umeå stad har

därjämte för det blivande dubbelseminariet underkastat sig väsentliga uppoffringar,

i det staden lämnat fritt ett särdeles stort område för detsamma och uppgå

kostnaderna härför till mera än 100,000 kronor.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter visserligen seminariebyggnadens användning

till postkontor. Emot detta förslag anser sig länsstyrelsen böra erinra, att byggnaden

icke är ur trafiksynpunkt särdeles välbelägen. Sannolikt bliva kostnaderna

för omändring till postkontor även ganska betydande. För länsstyrelsen vill det

förefalla naturligast, att då nybyggnader sannolikt förestå för statens järnvägars

distriktsförvaltning i fall av dess förläggande till Umeå samt dessa byggnader

givetvis böra läggas i närheten av nuvarande järnvägsstationen, lokaler förpostverket

borde inrymmas i dessa byggnader. Intill dess torde postverket kunna

reda sig med sina nuvarande lokaler.

Av den utredning, som blivit i riksdagens skrivelse anförd, vill det synas,

som om hovrättens förläggande till Norrland skulle helst böra göras på det sätt

att den ej komme att föregripa en blivande processreform. Andra lokalbehov

kunna givetvis göra sig gällande, då de blivande domstolarnas organisation blir

slutligt bestämd. Fördenskull synes det väl vara riktigast att för närvarande

icke nedlägga alltför stora kostnader för lokalfrågans ordnande.

Länsstyrelsen håller före att under förutsättning att hovrätten till eu början

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunt/l. Maj:tu Vroposiiion Nr 108.

4;;

utgöres av två divisioner, frågan borde lämpligast så lösas, att den blivande seminariebyggnaden

provisoriskt anordnades. Härför synes ej behövas andra utgifter

än följande. Uppvärmningssystemet med kakelugnar bör förändras och

centralvärmeledning införas. Därjämte böra inrättas arkivrum och diverse anordningar

för bekvämlighet och dylikt. Kostnaden härför belöper enligt byggmästaren

C. G. W. Anderssons uträkning till cirka 50,000 kronor, därav för värmeledning

och anordnande av pannrum cirka 25,000 kronor. Under förutsättning

att fastigheten fortfarande blir statsverkets egendom, kunna de övriga lokalerna,

till dess hovrätten skall taga dem i anspråk, iståndsättas för sitt ändamål med

anlitande av allenast de årligt utgående anslagen till underhållskostnader. Lokalerna

bliva genom detta mindre anslag fullt nöjaktiga. Statsverket synes själv böra bestrida

denna relativt obetydliga kostnad. Därest byggnaden framdeles skulle komma

att överlämnas till Umeå stad, är staden givetvis villig att för byggnaden erlägga

det högre pris, som föranledes av byggnadens förseende med uppvärmningssystem.

I riksdagens skrivelse finnes ej bestämd tid angiven, då hovrätten skulle

antagas träda i verksamhet. Umeå stad hade förut erbjudit sig att intill dess

seminariebyggnaden bleve färdig ställa till förfogande vissa lokaler i stadens*rådhus

eller å annat ställe i staden. Med hänsyn till lämnad uppgift om erforderliga

rumsutrymmen och då i allt fall ej vore känt, huru stor den blivande hovrätten

kunde antagas bliva, hava stadsfullmäktige nu ej i första hand erbjudit

rådhuset som provisorisk lokal intill dess seminariet blir färdigt.

Inom rådshusets östra flygel finnas emellertid två större och tre mindre

rum. Dessa jämte stadsfullmäktiges plenisal borde mycket väl kunna vara tillräckliga

särskilt som enligt vad överlantmätaren P. Wagenius anfört i lantmäterikontorets

å nedre botten i rådhuset befintliga lokal kan lämnas rum för arkiv.

Overlantinätaren Wagenius har därjämte meddelat, att det nuvarande avvittringskontorets

i omedelbar närhet till det nuvarande seminariet befintliga lokaler kunde

få förhyras. Lägenheten innehåller sex rum med kassavalv. Densamma har förut

innehafts av Västerbottens läns sparbank, intill dess sparbanken nyligen genom

nybyggnad skaffat sig andra lokaler.

Flera andra möjligheter torde erbjuda sig att skaffa lämpliga provisoriska

utrymmen. Därest Umeå stad föreslås såsom lämplig förläggningsort, kunna

dessa lokalfrågor helt visst ordnas utan svårighet.

En annan tämligen viktig omständighet beträffande förläggningen är vidare

möjligheten för hovrättens ledamöter att erhålla lämpliga bostäder. Umeå stad

har i sådant hänseende erbjudit sig att, därest bostadsbehovet tillkännagives minst

ett år förrän hovrätten hit överflyttar, garantera, att bostäder skola finnas. Enligt

lämnad uppgift har staden beslutat att i avbidan på bland annat hovrättsfrågans

lösning uppskjuta planerat bostadsbygge å kvarteret Uller. Länsstyrelsen

får vidare vitsorda, att byggnadsverksamheten i Umeå stad under senaste år

varit synnerligen livlig samt att Umeå stad, som för närvarande är under stark

utveckling, är fullt vederhäftig för sitt åtagande. För bostad åt blivande president

i hovrätten har hos stadsfullmäktige varit ifrågasatt inköp av en större villabyggnad,

som väl lämpade sig för ändamålet. Vidare åtgärder hava emellertid

tills vidare inställts i avbidan på statsmakternas beslut i förläggningsfrågan. ’

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Sollefteå.

Östersund.

Härnösand.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 108.

Staden Sollefteå har förklarat, att staden i första hand vore villig att kostnadsfritt

upplåta mark för en blivande hovrättsbyggnad och till densamma framdraga

nödiga elektriska ledningar ävensom vatten- och avloppsledningar, varjämte

staden icke vore obenägen att ikläda sig ytterligare uppoffringar för ändamålets

vinnande.

Provisorisk lokal kan ej anvisas.

Staden Östersund bar beslutat att kostnadsfritt tillhandahålla för hovrättens

byggnad lämplig tomt och i detta avseende lämna valet fritt mellan ett större

antal välbelägna, staden tillhöriga tomter i olika delar av samhället. Vattenödla

avloppsledningar framdragas kostnadsfritt till byggnadstomten. Staden har

ytterligare förklarat sig villig att utföra de utredningar, som Kungl. Maj:t tilläventyrs

kunde finna påkallade, ävensom beredd att ingå i underhandlingar angående

vidare tillmötesgående från stadens sida. Såsom ett provisorium, intill

dess erforderlig byggnad hunnit anskaffas, har staden ställt i utsikt att ställa

till hovrättens hyresfria förfogande två för behovet fullt tillräckliga våningar i

ett centralt beläget stenhus och samtidigt hålla tillgängliga för förhyrning av hovrättens

ledamöter åtminstone två bostadslägenheter i omedelbar närhet härintill.

I skrivelsen den 17 februari 1919 har staden erbjudit sig att, därest den

nya hovrätten bleve förlagd till Härnösand, kostnadsfritt upplåta en välbelägen

och för ändamålet fullt tillräcklig byggnadsplats samt förbundit sig att till tomtgränsen

kostnadsfritt framdraga vatten- och avloppsledningar samt ledningar för

elektriskt ljus och kraft. I skrivelse den 16 augusti 1921 har staden framhållit,

att ett provisoriskt ordnande av en blivande hovrätts lokalfråga lätteligen kunde

åstadkommas i staden. I det gamla landshövdingeresidenset, som sedan många år

icke användes för sitt ursprungliga ändamål, kunde med jämförelsevis ringa kostnader

lokaler beredas för en hovrätt. Om det åter skall anses ändamålsenligare

att genast anskaffa lokaler, som för längre tid kunde vara tillräckliga för en

norrländsk hovrätts behov, så tilläte sig staden framhålla den i staden för Hemsö

kustartillerikår uppförda kasernbyggnaden, vilken borde kunna användas och inredas

till fullt tillräckliga ämbetslokaler för hovrätten och där även bostadslägenheter

för t. ex. hovrättens president eller andra ledamöter av hovrätten syntes

kunna beredas. Slutligen ville staden, som redan erbjudit fri tomt för en blivande

hovrättsbyggnad i staden, framhålla, att om, sedan en hovrätt förlagts

till staden, efter längre eller kortare tid, en nybyggnad skulle befinnas erforderlig

för dess behov, staden alltjämt torde befinnas villig upplåta fri tomt för

en dylik byggnad.

Länsstyrelsen i Yästernorrlands län anför beträffande lokalfrågan:

''Kasernbyggnaden erbjuder särskilt i envar av sina våningar en och två

trappor upp lokaler, vilka tillfredsställa även mycket stora nuvarande och framtida

anspråk på utrymme för en hovrätt och en densamma framdeles efterträdande

överrätt och vilka torde få betecknas såsom för dylikt ändamål utmärkta.

Kasernbyggnaden, tillhörig staten, kan efter huvudsakligen allenast vissa inrednings-

och målningsarbeten uti ifrågakommande våning när som helst tagas i

bruk för en hovrätt. Källarvåningen är i det allra närmaste fullt inredd; led
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

ningar för avlopp, vatten, värme och belysning äro inledda och inom delar av

byggnaden i funktion. Den till kasernbyggnaden körande ekonomibyggnaden

(avsedd att inrymma olika mässlokaler, manskapsmatsal för 600 man, köksavdelningar,

tvätt-, bad- och uppvärinningsavdelning samt vissa bostadslokaler) kan —

med bibehållande av vissa av nämnda lokaler för deras ursprungligen avsedda

ändamål (såsom tvätt-, bad- och uppvärmningsavdelningarna) — enligt meddelande

från arkitekt efter erforderlig in- och ominredning giva utrymme för tre större

bostadsvåningar om 6—8 rum jämte kök m. in., en mindre bostad om 2 ruin

och kök in. m. samt åtminstone fyra vaktmästarbostäder om 2 till 3 rum järnte

kök m. m.

Omnämnas må att, enligt meddelande från nyss avsedda arkitekt, vilken

besiktigat kasernbyggnaden och tagit del av ritningarna till densamma, kasernbyggnaden

bör anses lämna fullt tillräckligt utrymme för inrymmande av, förutom

hovrätt och viss bostadsvåning in. m., lantmäterikontor och landsarkiv.

Vidare må ej heller lämnas oanmärkt, hurusom den tanken yppats, att, då det för

länsstyrelsen år 1910 färdigbyggda landsstatshuset, inrymmande 23 för tjänsten avsedda

rum jämte källare, trappuppgångar, korridorer och vind samt en vaktmästarebostad

om 2 rum och kök m. m., visat sig knappast tillräcklig för länsstyrelsen,

denna skulle kunna tänkas förflyttad till kasernbyggnaden i fråga, så att

landsstatshuset bleve disponibelt till lokaler för en hovrätt.’

Staden erbjuder att för provisorisk lokal åt den tillämnade hovrätten ställa Sundsvall.

våningen en trappa upp i det s. k. Hedbergska huset och, där så finnes erforderligt,

även större eller mindre del av våningen två trappor upp i samma hus till

statsverkets hyresfria förfogande, med skyldighet dock för statsverket att på egen

bekostnad ombestyra erforderliga reparationer och nödiga förändringar, att såsom

kontant bidrag för uppförande av en ämbetsbyggnad för hovrätten till statsverket

överlämna ett kontant byggnadsbidrag av 150,000 kronor att utbetalas under

byggnadens uppförande ävensom för ändamålet ställa till statsverkets förfogande

med full äganderätt tomterna n:ris 4 och 6 i kvarteret Lärgossen samt till dem

kostnadsfritt framdraga servisledningar för vatten och avlopp, att tillhandahålla

minst sex bostadslägenheter om vardera fem å sex rum med nutida bekvämligheter

till hovrättens tjänstemän emot skälig hyra, att sålunda gjorda erbjudanden

skola vara för staden bindande endast därest desamma godtagas av statsmakterna

inom en tid av tre år från den 19 juni 1919, samt att för desammas fullgörande

uppställes det villkor, att statsmyndigheterna skola lämna underrättelse rörande ett

eventuellt förläggande till staden av hovrätten i så god tid att de såsom provisoriska

lokaler avsedda lägenheterna kunna lagligen uppsägas ävensom utrymmas.

Beträffande frågan om förläggningsorten för en hovrätt för de fyra Föriäggningsnordligaste

länen ber jag från inkomna utlåtanden få återgiva följande: orten‘

Länsstyrelsen i Norrbottens län. Vidkommande frågan om vilka städer, som

kunna ifrågakomma som förläggningsorter för en ny hovrätt, så blir enligt länsstyrelsens

mening svaret härpå helt och hållet beroende av huruvida man bör

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

utgå från att processkommissionens tankar om den blivande rättegångsrefornien

och den därmed sammanhängande frågan om domstolsorganisationen komma att

förverkligas, eller om man bör antaga, att rättsskipningen allt fortfarande kommer

att arbeta under nuvarande former. I förra fallet synas tvenne överrätter

för de fyra nordligaste länen bliva av behovet påkallade, i det senare åter torde

inrättande av en hovrätt vara tillfyllest, åtminstone för en så lång tid framåt,

att nu företagna åtgärder icke behöva taga sikte på därefter inträdande förhållanden.

Processkommissionen har i sitt yttrande över de motioner, som givit

axdedning till riksdagens nu föreliggande skrivelse, uttalat sig på följande sätt:

»Av vikt är dock att därvid den nya hovrätten förlägges till sådan ort, som kan

förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätts. Detta

bjuder emellertid helt naturligt ganska stora svårigheter. Utgångspunkterna äro

i de båda fallen så olika, att en anordning, som blir tillfredsställande i det ena

svårligen kan bliva det i det andra.

Det måste nämligen enligt länsstyrelsens mening vara av vikt att i båda

fallen välja en inom området för hovrättens jurisdiktion centralt belägen ort, lätt

tillgänglig från områdets olika delar.

En hovrätt, som skulle bliva enda överrätten i de fyra nordligaste länen,

borde med utgångspunkt härifrån lämpligast förläggas till Umeå. Både rent

geografiskt och med hänsyn till kommunikationer med andra orter inom området

erbjuder Umeå otvivelaktigt de största fördelarna. Platsen kan däremot ej anses

vara lika lämplig, om området för hovrättens verksamhet blir begränsat till de

två nordligaste länen. Den har då ett i förhållande till detta område alltför

periferiskt läge. Centralpunkten inom detsamma förflyttas längre norrut, och

lämpligaste förläggningsort torde då få anses vara Luleå. Stadsfullmäktige och

stadsstyrelsen* i Boden hava visserligen framhållit sin stads företräden framför

Luleå, företräden, som huvudsakligen bestå i läget vid en järnvägsknut. Vid

valet av plats för hovrätten synes det emellertid vara nödvändigt att även ägna

en tanke åt de vid densamma anställda tjänstemännens möjligheter att förskalfa

sina barn tillfälle till elementarundervisning. Luleå med högre elementarläroverk

och 8-klassigt läroverk för flickor erbjuder i detta avseende fördelar, som Boden

saknar. Och då avståndet mellan de båda platserna ej är större, synes åt dessa

fördelar böra tillmätas ett avgörande inflytande.

Ehuru länsstyrelsen helt naturligt måste anse sig mindre väl skickad att

yttra sig om den lämpligaste platsen för en överrätt, vars verksamhetsområde

skulle omfatta Västern orrlands och Jämtlands län, så måste dock länsstyrelsen,

när frågan nu gäller placerandet av en enda hovrätt för de fyra nordligaste

länen, även — om också utan att i denna fråga intaga en bestämd ståndpunkt

— något vidröra densamma. Såvitt länsstyrelsen kan finna, borde Sundsvall,

sedan ostkustbanan blivit byggd, vara den plats, som i avseende på förbindelsemöjligheter

erbjuder de största fördelarne av de städer, som inom sistnämnda båda

län kunna ifrågakomma. Tänker man sig alltså, att frågan kommer att ordnas

enligt de riktlinjer, som i processkommissionens yttrande utstakas, och därför med

kommissionen utgår från att den plats, som nu väljes för en hovrätt, skulle vara

lämplig som förläggningsort även sedan ytterligare en överrätt tillkommit, så står

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 108.

enligt länsstyrelsens mening valet mellan Luleå och Sundsvall såsom plats för

den nu ifrågasatta hovrätten. När i den situationen ett avgörande skall träffas,

håller länsstyrelsen före, att den landsdel, som nu måste anses vara den, som i

det omhaudlade avseendet har att kämpa med de största svårigheterna, i första

rummet tillgodoses. I det avseendet torde ingen som helst olika mening böra

kunna råda därom, att övre Norrland har en ojämförligt mycket sämre ställning

än Västernorrland och Jämtland, och därför, om statsmakterna besluta, att en

ny hovrätt skall inrättas, även bör få se denna förlagd inom sina gränser. Som

ett ytterligare skäl härför kan åberopas, att det motiv, som dåvarande justitie

ombudsmannen Hasselrot anförde för inrättande av eu hovrätt i Norrland, då

han framhöll tillvaron av för denna landsdel gällande speciallagar, kan sägas

hava än starkare giltighet, då frågan gäller övre Norrland. Bland annat äro ej

mindre än tre olika skogslagar här gällande, och rörande lapparnas förhållanden

innehåller lagstiftningen även särskilda bestämmelser. Länsstyrelsen är alltså

av den meningen* att, om plats skall väljas för en hovrätt i de fyra nordligaste

länen och om denna plats även skall lämpa sig som förläggningsort för en

överrätt, gemensam för Västerbottens och Norrbottens län, härtill^ nu bör utses

Luleå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Hen ökning i arbetsbördan och arbetskrafterna,

som ägt rum inom Svea hovrätt, måste i icke ringa grad hava varit

beroende av den raskt framåtgående utvecklingen inom Norrland. Att utvecklingen

inom Norrland varit betydande framgår, bland annat, därav att, då folkmängden

inom de fyra ifrågavarande länen den 31/i2 1880 utgjorde cirka 450,000

personer, folkmängden den 31/ia 1920 eller således 40 år därefter översteg 760,000

personer.

Till jämförelse torde förtjäna att påpekas, att då folkmängden i Kronobergs

och Kalmar län år 1865 utgjorde respektive 162,553 och 233,165, densamma

vid utgången av år 1920 utgjorde respektive 158,611 och 231,065 personer.

I Norrland har utvecklingen under de senaste fyratio åren varit starkast

inom Norrbottens län, där gruvdriften och järnvägsnätets framdragande framkallat

en oerhörd stegring i folkmängden.

Under senaste tid synes utvecklingen vara starkast inom Västerbottens län.

Folkmängden har sålunda under senaste tre år ökats med 7,178 personer, under

det att folkmängden i Norrbottens län ökats med 5,664 personer och i Västernorrlands

län med allenast 3,131 personer. Huvudsakliga anledningen torde vara

att söka i kommunikationsväsendets utveckling inom Västerbottens län. Järnvägsförbindelsen

Umeå—Holmsund är nu i det närmaste fullbordad. Bandelen Häilnäs—Lycksele

är under byggnad. Å Inlandsbanans huvuddel är järnvägen rälslagd

ovanför Vilhelmina och väntas bandelen nästa år vara klar till Stensele,

där järnvägsbyggnader vid Luspens järnvägsstation redan äro uppförda. En

kort tidsfråga torde vara, när järnvägsförbindelsen Stensele—Lycksele utföres.

Å andra sidan har förslaget om den s. k. ostkustbanans förlängning norr om

Hernösand genom Västerbottens och Norrbottens kustland till följe tidsförhållandena

måst tills vidare skrinläggas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

Å skogsbrukets område står Västerbottens län sannolikt i första ledet av de

norrländska° länen. Det torde i detta sammanhang böra observeras, att Ångermanälven

till sin större del är belägen inom Västerbottens län, där de ångermanländska

trävarubolagen ock hava störa skogskomplexer.

Kolonisationen inom Norrland bedrives i hög grad inom Västerbottens län.

Egnahemsverksamheten inom länet är efter 15 år den största inom landet. Antalet

beviljade jordbrukslån och bostadslån utgjorde sålunda år 1905 5 och år 1920

179 med lånebelopp respektive kronor 10,750 och kronor 1,225,000.

Till bevillning beskattningsbara inkomsten inom Västerbottens län steg från

år 1910 till år 1921 från kronor 17,362,762 till kronor 113,762,190: —, utvisande

den största stegringen inom de fyra nordligaste länen. Inkomst- och förmögenhetsskatten

steg samma år från kronor 128,394: — till kronor 4,291,395: 96.

Jordbruket inom Västerbottens läns kustland torde få anses såsom det bästa

och utvecklingskraftigaste inom länen. Det torde motsvaras allenast av jordbruket

å andra sidan Bottniska viken eller i Österbotten. *

Å alla områden gör sig denna utveckling gällande. Inom jurisdiktionen

är att märka uppdelning av en större domsaga. Beslut föreligger nyligen angående

omorganisation av rådhusrätten och magistraten i Umeå, innefattande

tillsättande av en ny litterat ledamot.

Vid övervägande av lämplig plats för en hovrätt inom Norrland kan väl

sägas, att så länge det skriftliga förfarandet skall fortfarande gälla, förläggningsorten

kan hava en mera underordnad betydelse. Mot en sådan mening bör dock

»öras den invändning, att förläggandet av hovrätten måste hava betydelse även

ur administrativ synpunkt. Anledningen till placeringen av hovrätter i Jönköping

och Kristianstad torde väl hava varit bland annat synpunkten att dessa

platser läge i centrum av jurisdiktionsområdet. Förläggning av hovrätten till

ett centrum underlättar givetvis administrationen, bereder möjlighet för den överordnade

myndigheten att lättare granska förhållandena vid underlydande domstolar

och att taga kännedom om där anställd personal. Detta är uppenbarligen

av stor betydelse för rättsskipningen.

Att Umeå stad har ett centralt läge inom det ifrågasatta jurisdiktionsområdet

framgår av en blick på kartan. Järnvägsförbindelserna peka ju ock på

Umeå stad såsom ett centrum i kommunikationsavseende.

Givetvis komma meningarna att bryta sig om den lämpligaste platsen för

förläggningen av den blivande hovrätten. Man har härvid att taga hänsyn till

vissa° omständigheter, som icke torde vara särdeles kända för befolkningen i de

mellersta och södra delarna av Sverige. Sannolikt torde man där föreställa sig,

att centrum i övre Norrland är Sundsvall eller annan därintill belägen stad.

Denna uppfattning är fullkomligt felaktig. I synnerhet de senare årens utveckling

har ock bekräftat detta. Det övre Norrland eller närmare bestämt Norrbottens

och Västerbottens län hava icke sina egentliga förbindelser på Sundsvall

utan direkt på Stockholm. Då andra förläggningar av liknande art för Norrland

ifrågasatts med förläggning till Sundsvall, har häremot uppkommit bestämda

protester från det övre Norrland. Västernorrlands län och Västerbottens län

förete bestämda olikheter. Västernorrlands län är sålunda huvudsakligen indu
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj As Proposition Nr 108.

stridistrikt. Västerbottens län åter inrymmer visserligen även det storindustri,

men är huvudsakligen jordbruksdistrikt å kustlandet och skogsbruksdistrikt i

lappmarken. Norrbottens län slutligen är ett industridistrikt av särskild typ.

Industrien avser malmbrytning, och såsom känt utskeppas malmen icke till de

sydligare norrländska länen utan direkt å utlandet. Sambandet emellan de tvä

övre norrländska länen och de två sydligare i avseende å handel och industri i

övrigt är ej heller särdeles stort. Västernorrlands län synes närmast sammanhöra

med Gävleborgs län. Efter det ostkustbanan fullbordats, borde sålunda en blivande

hovrätt bildas för Västernorrlands och Gävleborgs län, eventuellt angränsande

trakter, med säte i Sundsvall eller Gävle.

Målen i hovrätten från Västernorrlands och Jämtlands län äro överstigande

till antalet dem från Västerbottens och Norrbottens län; under år 1919 från de

två förra länen 681 mot 407 för de två senare länen och år 1920 för de två

förra 709 och för de senare 446. Av målens antal i och för sig synes ej kunna

vinnas en uppgift från vilket län de speciella norrländska förhållanden äro dominerande.

Utredning därom finnes givetvis hos den nuvarande hovrätten.

Emellertid vill det förefalla, som om särskilt handelstvisterna från de ångermanländska

handelscentra vore de dominerande i Västernorrlands län.

Ett särdeles vägande argument i denna fråga synes vara anfört av presidenten

i Vasa hovrätt, förre justitieministern Karl Söderholm, däri han med

erfarenhet från Vasa hovrätt uttalar, att. därest endast en hovrätt inrättas i

Norrland det kan ifrågasättas, huruvida ej anledning finnes att för densamma

välja en ort på nordligare breddgrad än Vasa.

För det övre Norrland, d. v. s. Västerbottens och Norrbottens län, som

efter allt att döma kommer att för framtiden utvecklas, åtminstone vad Västerbottens

län angår, snabbare än de övriga norrländska länen, kräves med nödvändighet

en förbättrad jurisdiktion.

Tillgången på ordinarie domare är visserligen ännu oförminskad. Någon

svårighet att få domsagorna besatta har hittills, så vitt känt är, ej visat sig.

Domarebefattningarna i städerna kunna likaledes utan svårighet besättas. Tillgången

på domarevikarier åter är ofta mycket knapp. I Västerbottens län har

länsstyrelsen upprepade gånger måst för vikariat å domareplats lämna ledighet

åt sina tjänstemän. Dessa kunna dock knappast antagas hava den domareerfarenhet,

som måste. fordras utav domarevikarier. Då en stor del av domstolarnas

göromål således måste handhavas av icke kvalificerade vikarier, är det uppenbart,

att rättsskipningen icke kan vinna på att nuvarande förhållanden få fortgå någon

längre tid.

Tillgången på rättsbildade advokater i övre Norrland är vidare mycket

ringa. Parterna äro ofta således hänvisade att för sina rättsliga angelägenheter

anlita advokater från annan ort, vilket för parterna förorsaka onödigt ökade

kostnader. Vida större än inom Västerbottens län lära dessa brister framträda

inom Norrbottens län. Därest, såsom processkommissionen synes avse, framdeles

skall i hovrätterna införas muntligt förfarande, kan det väl ej vara möjligt, att

en hovrätt för övre Norrland skulle placeras så sydligt som i Härnösand eller

Sundsvall. Härigenom skulle givetvis kostnaderna för rättsskipningen komma att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 95 käft. (Nr 108.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

onödigt fördyras för en befolkning, som i ekonomiskt avseende mången gång

icke är så lyckligt lottad som befolkningen i de sydligare delarne av landet.

En särdeles viktig omständighet vid frågan om förläggningen av hovrätten

torde vara, att hovrätten skall kunna rekryteras på lämpligt sätt. Man hyser i

så fall farhågor för särskilt det övre Norrland, som anses vara alltför isolerat

och i klimatiskt avseende avskräckande. Mot dylika farhågor kan till en början

åberopas den omständigheten, som ovan framhållits, att domarebefattningarna i

övre Norrland ingalunda sakna sökande. Svårigheten att skaffa jurister till övre

Norrland kan ej heller vara så stor, som det ibland framhålles. Som så mycket

annat beträffande Norrland är ett påstående därom grundat på bristande kännedom

om dess verkliga förhållanden. Inom Umeå stad äro sålunda för närvarande

bosatta ett tjugutal jurister, anställda vid häradsrätter, vattendomstol, rådhusrätt,

länsstyrelsen m. fl. Antalet motsvarar ju ungefärliga antalet jurister vid

den ifrågasatta hovrätten. De klimatiska förhållandena hava icke särdeles avskräckt

dem. En undersökning från senaste universitetskatalog från Uppsala

universitet giver ock vid handen, att antalet juris studerande i Norrlands nation

fördelar sig tämligen lika på de norrländska länen.

En blivande hovrätt bör ock givetvis grunda sig på Norrland själv. Helt

visst skall det finnas möjlighet att rekrytera hovrätten med bland annat underdomare

från Norrland, antingen infödda eller dit inflyttade. Huvudsaken är, att

vederbörande genom sin verksamhet där gjort sig förtrogna med speciellt norrländska

rättsförhållanden.

Av det ovan sagda framgår, att länsstyrelsen anser platsen för en norrländsk

hovrätt såväl provisorisk som efter den nya rättegångsreformen bör vara

Umeå stad. En hovrätt i Härnösand, Sundsvall eller eventuellt Östersund kommer

att ligga alltför avlägset för att den skall kunna medföra de fördelar

för de nordligaste länen, som en hovrätt avser att tillgodoföra rättsskipningen

därstädes.

Stadsfullmäktige i Östersund i skrivelsen den 18 februari 1919: Vid bedömande

av frågan om lämpligaste förläggningsplatsen för en hovrätt för Norrland synes

det stadsfullmäktige vara särskilt tvenne synpunkter som kräva beaktande: dels bör

hovrätten förläggas till en inom dess jurisdiktionsområde centralt belägen stad,

och dels böra förbindelserna mellan denna stad och områdets alla delar vara så

snabba och bekväma, som det över huvud taget inom det nuvarande och planerade

kommunikationsväsendets gränser är möjligt. Denna senare fordran blir

särskilt framträdande i betraktande av den bebådade förändring i sättet för parternas

hörande vid hovrätten, i det sakägarna i större omfattning än hittills

skola komma att beredas tillfällelse till inställelse för muntlig förhandling.

Vad då beträffar den första av dessa synpunkter, så synas av uppenbart

framträdande geografiska skäl i främsta rummet endast två städer kunna komma

ifråga, nämligen Östersund och Umeå, den förra i sin egenskap av inre Norrlands

enda stad och skärningspunkten för inlandsbanan och mellanriksbanan, den

senare såsom liggande närmast i mitten av det ifrågasatta området från norr till

söder räknat och med förbindelse till norra stambanan.

Stadsfullmäktige önska betona, att stadsfullmäktige vid framförande av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 108.

skal, som följa i donna skrivelse, utgå från förutsättningen, att hovrättens område

skall omfatta endast de fyra nordligaste länen och icke Gävleborgs län. Skulle

hovrättens jurisdiktion inrymma också detta län, erhålla de argument, som tala

för hovrättens förläggande till Östersund, en mycket betydelsefull förstärkning.

Om man, för att utröna dessa tvenne nu nämnda städers centrala belägenhet

inom området, uppdrager å kartan eu cirkel med 250 kilometers radie, så

falla, om Östersund göres till medelpunkten, hela Jämtlands och Yästernorrlands

samt de södra delarna av Västerbottens län inom cirkeln. Dragés cirkeln om

Umeå, falla delar av alla fyra länen inom densamma. Folkmängden inom det

förra området utgör cirka 445,000 och i det senare 540,000 personer. Som ett

plus för Umeå tillkommer givetvis övre delen av Norrbottens län, men det måste

ifrågasättas, om icke de västligt belägna områdena därav komma att erbjudas en

lika gynnsam förbindelse med Östersund som med Umeå, sedan inlandsbanan

kommit till stånd. För en person, som befinner sig t. ex. vid Gällivare eller

västligt därom på riksgränsbanan, blir en resa till Östersund endast obetydligt

längre än en resa från samma plats till Umeå. Det kan fastslås, att alla orter,

som ligga vid och väster om inlandsbanan, alltså mellan denna bana och norska

gränsen, komma att få sin naturliga utfartsväg och postförbindelse på inlandsbanan

och icke vid någon av tvärbanorna på norra stambanan. Eäknas däremot

Västernorrlands och Jämtlands län såsom sammanhörande mot Västerbottens och

Norrbottens län, så ställa sig befolkningssiffrorna till de förenämnda två länens

favör med cirka 38,000 personer.

Viktigare än folkmängdssiffrorna inom den tänkta rayonen är emellertid

järnvägsförbindelsernas omfattning. Inom den åberopade cirkeln med Östersund

som medelpunkt falla i runt tal 1,350 kilometer nu fullbordad järnväg, fördelad

på fyra huvudlinjer, alla med Östersund som knutpunkt, medan inom Umeåcirkeln

för närvarande finnas endast cirka 870 kilometer järnväg, som leder till Umeå

utan att passera Östersund. Fortsättandet av inlandsbanan och färdigbyggandet

av tvärbanorna förskjuter visserligen denna jämförelse något till fördel för Umeå.

Men det förtjänar påpekas, att en av tvärbanorna, Forsmo—Hoting, direkt tjänar

Östersund, som därigenom sättes i bekväm förbindelse med den folkrika Ådalen

samt att tvärbanan Hällnäs—Sten sele, i händelse av hovrättens förläggande till

Östersund, gör samma tjänst vis å vis Umeå och Skellefteårayonen. Härtill

kommer också det plus till Östersunds förmån, som det innebär, att södra inlandsbanan

och banan Sveg—Hede fullbordas. Sedan dessa förbindelser ordnats och

den genomgående trafiken kommit i gång, äger Östersund de naturligaste förutsättningar

att bliva det inre Norrlands huvudstad, och det är all anledning förutsätta,

att den snabba utveckling, som kännetecknat densamma den senare tiden,

skall fortgå i än hastigare tempo. Östersund är till folkmängden det tänkta

hovrättsområdets andra stad, och eu jämförelse mellan den och de övriga norrländska

städerna visar tydligt huru snabbt den utvecklats i förhållande till dessa.

Östersunds folkmängd utgjorde den 1 januari 1908 7,017 personer och den 1

januari 1918 12,616, ökning 4,999, varav genom inkorporening cirka 2,000.

Denna ökning uppväger de övriga respektive länsstädernas och mera till. Folkmängden

utgjorde i Sundsvall 1908 16,347 och 1918 16,575 personer, Härnösand

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

respektive 9,302 och 10,097, Sollefteå 1,626 och 2,583 samt Örnsköldsvik 3,350

och 4,031. Ökning inalles för städerna i Yästernorrlands län 2,661. Umeå 5,410

respektive 6,771, Skellefteå 1,388 och 2,752, ökning inalles 2,725, Luleå 9,294

respektive 10,086, Piteå 2,813 och 2,620 samt Haparanda 1,359 och 1,748, ökning

inalles 988.

Det förtjänar kraftigt understrykas, att den materiella utveckling med tv

åtföljande ökning av folkmängden, som är att förvänta i inre Norrland i och

-med inlandsbanans fullbordande, av skäl som förut berörts, i minst lika hög

grad faller Östersunds naturliga intressesfär till del som kuststädernas. Till Östersund

leder den direkta förbindelsen från dessa områden, under det att trafiken

har att söka sig till Umeå på tvärbanorna.

Återstår klarläggandet av inom vilket av de tvenne områdena behovet av

en överdomstol framträtt mest tydligt. Till ledning vid bedömandet av detta

spörsmål önska stadsfullmäktige — som sakna tillgång till statistik över antalet

mål, som underställts hovrättens prövning — anföra, att under tidsperioden 1908

—1917 i högsta''domstolen avgjordes 1,614 mål från Yästernorrlands och Jämtlands

län, under det att antalet sådana mål från Västerbottens och Norrbottens

län under motsvarande tidsperiod uppgick till allenast 675. Stadsfullmäktige hava

anledning antaga att proportionen mellan dessa siffror och antalet av hovrätten

prövade mål från de respektive områdena skall vara ungefär likartad. Detta

bevisar på ett slående sätt, inom vilken rayon behovet av -en överdomstol kraftigast

framträder och vilket område, som med största fog kan göra anspråk på

tillgodoseende av sina intressen.

Till vad som i övrigt anförts, vilja stadsfullmäktige foga påpekandet, att

det knappast kan vara hovrätten likgiltigt att äga en god och bekväm förbindelse

med huvudstaden. I detta avseende intager Östersund en mycket gynnad ställning,

då sträckan Östersund—Stockholm kan tillryggaläggas på en dag respektive

en natt.

Av intresse vid bedömandet av hovrättens förläggningsfråga är givetvis

också platsens ställning i dyrortsavseende. Härvid står Östersund i socialstyrelsens

statistik på en något högre siffra än Umeå. Det bör dock erinras om, att

medan kommunalskatten i Östersund år 1919 utgår med 7,60 kr. pr bevillningskrona,

så utgör den i Umeå kr. 8,76 pr bevillningskrona. Vidare må såsom förklaring

till de liksom i andra norrländska städer förhållandevis höga hyresprisen

i Östersund meddelas den upplysning, att under de senare åren byggnadsverksamheten

i staden hämmats på grund av att utarbetandet och fastställandet av ny

stadsplan dragit ut på tiden. Denna angelägenhet är emellertid nu så gott som

slutförd, och stadsfullmäktige hava anledning förutsätta, att den privata byggnadsverksamheten

i följd härav skall taga ny fart och giva en reduktion i hyresprisen

till följd. Det förtjänar också framhållas, att ingen stad i riket av Östersunds

storlek vidtagit ens tillnärmelsevis så kraftiga åtgärder till bostadsbristens

lindrande under kristiden som Östersund. Genom de stadens byggnadsföretag,

som äro under utförande och planeras, torde inom den närmaste framtiden tillgången

på bostäder fullt motsvara behovet. Vidare bör bemärkas, att vad angår

livsmedelsförhållandena Östersund är enda staden i ett bördigt landskap samt att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Muj.ts Proposition Nr 108.

genom dess förbättrade förbindelser, särskilt inlandsbanans framdragande genom

södra Jämtland, tillgången på livsmedel i staden bliver än rikligare med vanlig

återverkan på prisskalan.

I skrivelse den 3 maj 1919 hava stadsfullmäktige vidare anfört: Såsom

förläggningsorter för denna hovrätt synas endast de inom hovrättsområdet mera

centralt belägna städerna Östersund och Sollefteå kunna komma i fråga, under

det de i utkanten av hovrättens blivande domkrets belägna Härnösand och Sundsvall

— särskilt med hänsyn till de muntliga förhandlingarna inför hovrätten

efter den förestående rättegångsreformens genomförande — väl näppeligen kunna

komma i betraktande.

Flertalet av de omständigheter stadsfullmäktige i ovanberörda skrivelse vid

jämförelse mellan Östersund och Umeå andragit till stöd för stadsfullmäktiges

däri uttalade mening om Östersund såsom lämpligaste förläggningsort för en

hovrätt för Norrland, tala även till förmån för Östersund vid jämförelse med

Sollefteå. Väl lärer antalet av de mål, som från södra Norrlands kusttrakter

dragits under Svea hovrätts prövning, vara något större än motsvarande antal

mål från de inre delarna av södra Norrland; dock är, såvitt stadsfullmäktige inhämtat,

skillnaden icke så stor, att detta förhållande kan tillmätas avgörande

betydelse vid bestämmandet av förläggningsorten.

Vad de postala förbindelserna beträffar, så äro Östersund och Sollefteå

ungefär lika gynnsamt ställda.

Östersunds stads utomordentligt centrala läge vid skärningspunkten mellan

inlandsbanan och mellanriksbanan med lika bekväma och ur resekostnadssynpunkt

jämnställda förbindelser till samtliga orter inom hovrättsområdets olika delar utgöra

enligt stadsfullmäktiges förmenande synnerligen starka skäl för hovrättens

förläggning hit till staden, oavsett de uppenbara förmånerna av att hovrätten

förlägges till en större utvecklingskraftig stad, försedd med fullständigt läroverk

och utgörande centrum för åtskilliga högre förvaltningsmyndigheter, i stället för

till ett mindre, invid en bibana beläget stadssamhälle.

Slutligen hava stadsfullmäktige i skrivelse den 21 september 1921 anfört:

Till vad förut av stadsfullmäktige andragits, torde ytterligare böra anföras att,

därest avseende bör fästas vid att det samhälle, dit den blivande hovrätten lämpligen

bör förläggas, inom sig hyser institutioner, som i kulturellt avseende äga

någon betydelse, Östersunds stad även i detta hänseende torde tåla vid en jämförelse

med, ja överträffa, övriga städer i södra Norrland, som kunna förekomma.

Så finnas här, utom ett högre allmänt läroverk för gossar, jämväl ett åttaklassigt

läroverk för flickor, samt ett stort och väl försett offentligt bibliotek

— Jämtlands bibliotek — som åtnjuter understöd av landsting och stadsfullmäktige.

Här finnas Henne museer — Konstföreningens med en för landsortens

förhållanden stor och värdefull samling av målningar, Jämtslöjds — ett

friluftsmuseum med äldre byggnader — samt Fornminnesföreningens med en

vacker och rik utställning av arkeologiska, textila och etnografiska föremål. Man

har också anledning att hoppas att hit kommer att förläggas det blivande landsarkivet

för Norrland.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har såsom eget yttrande i ärendet åberopat

vad stadsfullmäktige i Östersund i saken andragit samt därjämte uttalat, att för

den händelse den norrländska hovrätten, som nu vore i fråga, komme att inrättas

inom något av. de båda sydligaste norrländska länen, Jämtlands eller

Yästernorrlands län, Östersund enligt länsstyrelsens mening genom sitt läge i

en knutpunkt av kommunikationerna för det inre landet och med goda förbindelser

jämväl med större delen av kustlandet lämpade sig synnerligen väl såsom

förläggningsort för sagda hovrätt, och i varje fall bättre än någon av de andra

härtill ifrågakomna platserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: En granskning av tillgängligt material

rörande den behandling, som inom riksdag och regering ägnats det sedan länge

föreliggande spörsmålet om inrättande av en särskild hovrätt för landets nordliga

del, giver vid handen, att det avgörande skälet för anordnandet av den nu pågående

utredningen ansetts ligga i Svea hovrätts nuvarande organisation. Vissa

av hovrättens numera uppnådda storlek beroende olägenheter i särskilt administrativt

hänseende hava nämligen ansetts nödvändiggöra en delning av hovrätten.

Inför denna nödvändighet har det framstått såsom givet, att den del av

hovrätten, som utbrötes ur densamma, skulle förläggas till Norrland såsom en

särskild hovrätt. De skäl åter, som härvid legat till grund, hava huvudsakligen

varit, dels att Norrland med hänsyn till dess under senare tider så starka utveckling

i folkmängd och ekonomisk betydelse funnits i jämförelse med rikets övriga

delar missgynnat i fråga om rättsskipningens i mellaninstansen tillgänglighet,

dels ock att fara ansetts föreligga för att en till Stockholm eller eljest utom Norrland

förlagd mellaninstans icke alltid skulle besitta sådan kännedom om norrländska

särförhållanden, som vore erforderlig eller önskvärd för handhavande av rättsskipningen

i mål därifrån.

De sålunda förekomna grunderna för upprättande av eu hovrätt för Norrland

säga intet i fråga om dennas lämpliga förläggningsort — om icke måhända

så till vida, att av det så vidsträckta Norrland den del borde i främsta rummet

tillgodoses, som kunde anses dittills hava varit mest missgynnad, förutsatt att

den tillika företedde de för Norrland säregna förhållandena.

Tages ledning av dessa synpunkter, vill det i första hand synas, som övre

Norrland eller sålunda de inemot Vs av Norrland, som tillhöra Norrbottens och

Västerbottens län, skulle äga befogade anspråk på att först tillgodoses, liksom

ock att inom detta övre Norrland ort inom Norrbottens län, exempelvis Luleå,

borde helst ifrågakomma. Förläggandet av en hovrätt till Luleå skulle dock förutsätta,

att såväl nedre som ock mellersta Norrland, sålunda ej blott Gävleborgs

utan jämväl Västernorrlands och Jämtlands län, förbleve under mellaninstansen

i Stockholm. Ty det torde icke böra ifrågasättas, att förhållandena för mellersta

Norrland beträffande mellaninstansens tillgänglighet skulle försämras, — något

som otvivelaktigt bleve följden av denna landsdels hänförande till en Luleåhovrätts

domsaga i betraktande därav, att mellersta liksom nedre Norrland äger och

för överskådlig framtid kommer att äga bättre och livligare förbindelser med

Stockholm och fördenskull i det hela gravitera långt mera mot denna stad än

mot någon ort inom övre Norrland.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.i Proposition Nr 10H. 55

Emellertid och frånsett spörsmålet, huruvida övre Norrland må antagas

kunna ensamt tillföra en mellaninstans arbetsmaterial i erforderlig mängd, föreligger

mot en anordning enligt nu antydda huvudgrunder ett avgörande hinder

i det för den förevarande utredningen givna direktivet, att den nya hovrättens

domskrets skall omfatta alla de fyra nordligaste länen.

Den även eljest svåra frågan om lämplig förläggningsort för en hovrätt för

sistnämnda fyra län, vilka upptaga ej obetydligt mera än hälften av Sveriges

hela yta, måste numera vidkännas en särskild komplicering i följd därav, att''erforderlig

hänsyn måste vid frågans avgörande tagas till den allmännna reform

av vår rättegångsordning, som, enligt vederbörande riksdagsutskotts av riksdagen

godkända utlåtande i förevarande ärende, för närvarande är under utarbetande.

Denna eftersträvade reform lärer otvivelaktigt böra, på sätt processkommissioren

uttalat, upptaga tillämpning i största möjliga omfattning jämväl för överrätt av

grundsatserna om offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Dessa

maximers tillämpning inom överrättsproceduren lärer åter finnas med starkt tvång

nödvändiggöra åtminstone två överrätter för de fyra nordligaste länens område,

ett antal som ock upptages i processkommissionens provisoriska indelningsplan

för överrätter enligt den avsedda nya processordningen. Väl har det ovanberörda

riksdagsutskottet i sitt utlåtande åberopat processkommissionens yttrande allenast

i vad detsamma utvisade, att hänsynen till en blivande rättegångsreform icke

lade hinder i vägen för inrättande redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste

länen. Men oavsett att riksdagen eller dess utskott icke får anses härigenom

hava velat ifrågasätta riktigheten av vad utav processkommissionen vidare anföres

i fråga om konsekvenser av en rättegångsreform enligt de av densamma

antydda riktlinjerna, måste man vid erkännande av nödvändigheten enligt denna

processreform av minst två överrätter för ett domsområde, omfattande de fyra

nordligaste länen, uppenbarligen finna det vara av vikt, att, såsom processkommissionen

yttrar, den nya hovrätten förlägges till sådan ort, som kan förväntas

även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätt.

Frågan om en eller två överrätter anser länsstyrelsen vara av synnnerligt

stor betydelse för spörsmålet om lämplig förläggningsort för den nya hovrätten;

och utgår lansstyrelsen för sin del i det följande därifrån, att två överrätter

komma att i samband med processreformen inrättas för de fyra här avsedda

länens område. Länsstyrelsen anser vidare av lätt funna och enligt dess mening

för överskådlig framtid giltiga skäl lika med processkommissionen, att av dessa

överrätter den ena skall avses för Norrbottens och Västerbottens samt den andra

för Jämtlands och Västernorrlands län.

Här i ordningen följer nu att tillse, huruvida den nya hovrätten för Norrland

bör förläggas till orten för överrätten för de två nordligare av de fyra länen

eller till motsvarande ort inom de två sydligare.

Förläggning till den förra orten skulle, såsom redan ovan angivits, innebära

en betydande fördel för Norrbottens och även Västerbottens län. Samtidigt skulle

emellertid därav följa en stark försämring av det nuvarande läget för Jämtlands

och Västerbottens län; och dock uppvisa dessa senare båda län ett betydligt försteg

framför de två nordligare i avseende å folkmängd, befintliga och snart bli
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

vande kommunikationer samt allmän utveckling liksom ock, i följd därav, med

avseende å antalet till överrätt fullföljda mål. — Bestämmes åter hovrättens säte

till en jämväl för blivande överrätt lämplig befunnen plats inom Jämtlands och

Västernorrlands län, så innebure detta förvisso i förhållande till nuvarande läge

ej blott en fördel för dessa båda län utan jämväl en beaktansvärd förbättring

för Västerbottens och Norrbottens län.

Vid nu i korthet angivna förhållanden, beträffande vilka icke torde här erfordras

någon närmare utveckling, synes det påtagligen givet, att den nya hovrätten

bör förläggas till ort inom Jämtlands eller Västernorrlands län.

Likaså lärer det vidare vara givet, att allenast stad kan ifrågakomma såsom

förläggningsort.

Bland de sålunda nu ifrågavarande båda länens städer torde Örnsköldsvik

icke böra ifrågasättas.

Sollefteå äger obestridligen, såsom ock av staden i dess till ärendet börande

skrivelse till Konungen starkt framhållits, ett gynnsamt läge ur de för förläggningsfrågan

betydelsefulla järnvägs- och posttrafiksynpunkterna. Vad angår järnvägsförbindelserna

kommer dess läge att ytterligare förbättras med färdigställandet

av tvärbanan Forsmo—Hoting ävensom genom ostkustbanan, därest denna,

såsom synes sannolikt, inom ej avlägsen tid kommer till stånd och öppnas för

trafik, åtminstone i dess sträckning Sundsvall—Härnösand. Staden är en livlig

alfärsort ej blott för omkringliggande betydande bygd utan även för jämförelsevis

avlägset liggande orter, särskilt utefter Ångermanälvens ådalar, och till staden

äro förlagda flera av de större skogsägande industribolagens skogsförvaltningar.

Såsom offentliga institutioner i eller vid staden, icke bänförliga till kommunikationsväsendet,

men ändock av beskaffenhet att kunna vara av värde för en

hovrätts tjänsteutövning, äro att nämna Västernorrlands regemente och Norrlands

trängkår, överjägmästar-’och jägmästarexpeditioner samt länets skogsvårdsstyrelse.

Staden företer emellertid onekligen vissa brister såsom förläggningsplats för

överrätt. Dess läge kan knappast anses gynnsamt ur sjöfartsförbindelsernas synpunkt

— en synpunkt av ingalunda ringa vikt, då det såsom här gäller ett

mycket stort område, vars tyndpunkt med hänsyn till folkmängd, industri och

övrig ekonomisk livaktighet samt utveckling i det hela genomgående är att finna

nedemot kusten och särskilt i närheten av de stora kraft- och transportförande

älvarnas nedre lopp. Staden är till folkmängden den minsta av Västernorrlands

och Jämtlands läns städer. Av offentliga undervisningsanstalter äger den jämte

folkskola endast en kommunal mellanskola. Inom staden synes för närvarande

icke finnas någon byggnad, som kunde inrymma lämpliga lokaler för en hovrätt.

I betraktande närmast av nu antydda omständigheter och vid jämförelse

med andra städer inom ifrågavarande län synes Sollefteå knappast böra ifrågasättas

såsom säte för den nya hovrätten eller en framtida överrätt.

Östersund är liksom ock i än högre grad än Sollefteå en inlandsstad. Dess

järnbane- och postförbindelser äro liksom Sollefteås efter norrländska förhållanden

goda. Väl måste, särskilt efter fullbordandet av pågående utbyggnader av

Norrlands statsbanenät (synnerligast Forsmo—Hoting), Sollefteå äga ett avgjort

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Mdj.ts Proposition Nr 108.

försteg beträffande järnvägsförbindelserna till och från norr, men Östersund torde

å andra sidan få anses för den närmare framtiden vara i någon mån gynnsammare

ställd i fråga om järnvägsförbindelser till mellersta Sverige. Detta företräde

för Östersund lärer dock efter ostkustbanans färdigblivande förbytas till

ett företräde för Sollefteå. Såsom utpräglad inlandsstad saknar Östersund sjöfartsförbindelser

av någon betydelse för det förevarande spörsmålet, — en omständighet,

som på sätt ovan anförts måste tilläggas betydande vikt.

I egenskap av Jämtlands läns enda stad hyser Östersund flere offentliga

institutioner, vilkas därvaro kunde vara av värde för en dit förlagd hovrätt.

Beträffande det ekonomiska och sociala livet inom Jämtlands län får detsamma

sin utmärkande prägel därav, att länet i mycket övervägande grad är en

bygd för jordbruk och med jordbruket förenad skogshushållning. Dess industri

är ej omfattande, och särskilt dess skogsförädlingsindustri står nog väsentligen

tillbaka för den motsvarande inom vart och ett av de övriga här avsedda tre

länen. Av dessa omständigheter åter följer, att gestaltningen av det ekonomiska

och sociala livet i övrigt inom länet icke låter skarpare framträda vissa eljest

för Norrland säregna förhållanden (exempelvis: stark industrialisering å spridda

orter inom mycket vidsträckta och till stor del orörda skogs- och berg- eller fjällområden).

Städse vid behandling av spörsmålet om mellaninstans för Norrland

har det emellertid framhållits, hurusom det vore av stor vikt, att mellaninstan

sens ledamöter ägde tillfälle att vinna och vunne en noggrannare kännedom om

berörda säregna förhållanden.

Tyngdpunkterna för det ekonomiska och eljest sociala livet inom det Norrland,

varom här är fråga, hava i följd av landets klimat, dess hela struktur och

naturliga bonitetsfördelning städse hittills i huvudsak varit förlagda till kustlandet,

till det utav de för Norrland så betydelsefulla floderna i deras nedre, viktigare

lopp genomskurna kustlandet. Från detta kustland och i bredd med dess

stigande utveckling har odling och företagsamhet, väl oftast ledda av mer eller

mindre omedelbart skogsindustriella motiv, sökt sig, förnämligast efter ådalarna,

allt längre mot väster inom höglandet uppemot den skandinaviska fjällryggen.

Denna med huvudriktning mot nordväst framskridande företagsamhet har alltjämt

i väsentlig omfattning förblivit med sina ekonomiska och andra intressen

knutna till utgångspunkterna i kustlandet. Någon genomgripande förändring av

det genom nu antydda förhållanden skapade huvridläget inom mellersta och övre

Norrland torde ej vara att förvänta inom nu överskådlig framtid.

Det är sålunda inom det över de norrländska älvarnas nedre lopp i riktning

söder-norr sig sträckande, med tiden mot väster vidgade område, generellt

benämnt det norrländska kustlandet, som huvudorterna för Norrlands intressen

och samhällsliv äro att finna; och det är fördenskull också inom detta kustland,

som för Norrland säregna förhållanden rikast framträda samt kännedom om och

överblick över dem bäst och fullständigast kan vinnas.

En naturlig följd av förhållanden, som nu berörts, är, att intressemotsättningar

och andra anledningar till den dömande myndighetens påkallande talrikare

yppa sig inom kustlandet än inom de västligare, glesare befolkade delarna av

Norrland. Såsom framgår av uppgifter i förevarande ärende och även eljest är

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 95 höft. (Nr 108.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

känt, är också antalet domstolsärenden, jämväl hos överrätterna, konstant väsentligt

större från Yästernorrlands län än från Jämtlands.

Med ledning av nu angivna omständigheter och överväganden synes det

länsstyrelsen, att vid valet av förläggningsort för den norrländska hovrätten

Östersund bör stå tillbaka för stad inom Yästernorrlands läns kustland, vilken

även i övrigt kan anses lämplig såsom förläggningsort.

Sundsvall får anses i olika hänseenden väl fylla betingelserna för lämplighet

såsom säte för en Norrlandshovrätt.

Dess järnvägs- och postkommunikationer äro söderut goda och bliva genom

ostkustbanans färdigbyggande väsentligt fördelaktigare såväl norr- som söderut.

Dess livliga sjöfartsförbindelser beröra regelbundet hela den svenska östersjökustens

norr om Stockholm huvudorter och dess fartygstrafik i längre fart är omfattande.

Om än ej mångtaliga, hyser staden dock olika offentliga institutioner av

värde för en hovrätts befattningshavare, särskilt att nämna dess undervisningsanstalter

samt ett mångsidigt, framstående sjukvårdsviisen.

Såsom samlingspunkt för norrländskt ekonomiskt och eljest samhälleligt liv

är Sundsvall i olika avseenden betydande. Med sin starkt framträdande egenskap

av huvudort för det jämförelsevis folkrika Medelpad (105,511 invånare den Vi

1920) är staden sålunda ägnad att låta för Norrland säregna förhållanden framträda.

Några i sådan riktning verksamma omständigheter skola här angivas.

Sundsvall är belägen omkring Selångersåns mynning ungefär mitt emellan

de såsom kraftkällor och transportleder särdeles betydande Ljunga- och Indalsälvarnas

utflöden i havsbukten omkring Alnön. Staden omgives av Sveriges

tätast befolkade landsbygd (Sköns och Timrå kommuner samt delar av Njurunda

kommun), vilken landsbygd jämte delar av Alnön tillika är synnerligen starkt

industrialiserad, främst genom trävarurörelsen och pappersmassetillverkningen.

Från Sunds vallstrakten sträcka sig västerut med huvudgruppering utmed de nämnda

vattendragen och genom hela Medelpad betydande jordbruksbygder, på några

punkter insprängda med starkt industrialiserade orter. Emellan och på sidorna

om dessa odlade bygder härskar barrskogen, ofta klädande skarpa bergshöjder

och, särskilt där den breder sig uppåt höjdryggarna mot Hälsingland, Jämtland

och Ångermanland, täckande stora vidder och inneslutande sparsamt bebodda,

vägfattiga bygder och ödebygder.

Tillbörlig uppskattning av redan de nu anförda omständigheterna bör giva

vid handen, hurusom Sundsvall med omnejd får anses giva gott tillfälle att vinna

kännedom om olika för Norrland allmänt utmärkande särförhållanden.

Staden, mellersta och övre Norrlands största, är såsom känt säte för en

omfattande in- och utrikesaffärsrörelse. Dessa omständigheter, säkerligen av betydelse

för en dit förlagd hovrätt, torde tillika vara gynnsamma för vinnande av

ett med hänsyn till en hovrätts funktioner enligt den eftersträvade nya rättegångsordningen

viktigt önskemål, nämligen förefintligheten på överrättsorten av erfarna

och väl utbildade advokater.

Beträffande tillgodoseendet av en hovrätts lokalbehov torde det av staden

för sådant ändamål till förfogande ställda s. k. Hedbergska huset erbjuda tills
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

f>y

Kungl. Maj.is Proposition Nr 108.

vidare tillfredsställande och vä.lbelägna utrymmen. För ändamålets vidare tillgodoseende

har ju ock staden härutöver iklätt sig vittgående förpliktelser.

Med hänsyn till härförut berörda omständigheter torde Sundsvall böra anses

i flera avseenden fylla betingelserna såsom förläggningsort för den nya hovrätten.

Länsstyrelsen finner sig emellertid icke kunna underlåta att uttala, att stadens

belägenhet i det så att säga yttersta sydöstra hörnet av den nya Norrlandshovrättens

liksom ock eu blivande överrätts för Västernorrlands och Jämtlands län

domkrets synes vara av beskaffenhet att ej oväsentligt inkräkta på stadens allmänna

lämplighet i här åsyftade hänseende. Tydligen är denna belägenhet ägnad

att ej sällan öka rättssökandes tidspillan och kostnader, liksom den ock kan tänkas

vara till nackdel för den större delen av domskretsen vid kommunikation med

staden i hovrättsärende annorledes än medelst personlig inställelse. Förtigas må

ej heller en antydan, att en helt säkert vitt utbredd mening inom Norrland skulle

finna hovrättens förläggande till en ort med Sundsvalls belägenhet överraskande

och svår att nöjaktigt förklara.

Återstår Härnösand. — Av vad i det föregående utvecklats torde följa, att

vad i förevarande ärende är att anföra beträffande Härnösand lämpligen kan till

stor del givas formen av en jämförelse med Sundsvall.

I fråga om järnvägs- och därav beroende postförbindelser är Härnösand för

närvarande sämre situerad än Sundsvall beträffande förbindelser med Mellansverige

samt Jämtlands län. Denna nackdel för Härnösand kommer dock att i allt

väsentligt försvinna med ostkustbanans öppnande för trafik redan i dess sträckning

Sundsvall—Härnösand, liksom å andra sidan därigenom den fördel Härnösand

för närvarande äger gentemot Sundsvall ifråga om förbindelser med de nordliga

delarna av hovrättsdomskretsen, skulle i det väsentliga upphöra. Någon avsevärd

förändring i de båda städernas inbördes situation i förevarande hänseende före

och efter ostkustbanans tillkomst synes icke föranledas av tvärbauan Forsmo —

Hoting.

Beträffande Härnösands sjöfartsförbindelser gäller i huvudsak detsamma som

för Sundsvall. Dock lärer företräde få tillerkännas Härnösand beträffande förbindelserna

med den avsedda domskretsen, särskilt med tanke på den ej obetydliga

ångermanländska skärgården och den viktiga kommunikationsled, som Ångermanälven

upp till Nyland och även Sollefteå utgör.

I fråga om offentliga institutioner av värde för en hovrätt och framtida

överrätt är staden Härnösand vida överlägsen Sundsvall. I Härnösand förefinnas,

bland andra, läns- och stiftsstyrelse, lantmäterikontor, centralfängelse, jägmästarexpedition,

Hemsö fästnings kommendantsexpedition och kemisk station. Dess

undervisningsväsen är mångsidigare än i de allra flesta av rikets städer (folkskola,

stats- och landstingsseminarier, högre allmänt läroverk och 8-klassig flickskola,

navigationsskola, tekniskt gymnasium med fackskola för träindustri, skogsskola,

dövstumsskola). Rörande bildningsanstalter i övrigt är att nämna, hurusom

föreningen för norrländsk hembygdsforskning här har sin hemort liksom sina

museiinstitutioner och sin undervisningsverksamhet, ävensom att fråga föreligger

eller yppats om förläggande till Härnösand av ett norrländskt landsarkiv och en

depå av nationalmusei konstverk. Stadens sjukvårdsväsen, med hospital och under

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

utvidgning med blund annat en ögonavdelning varande länslasarett, är väl tillgodosett.

Det norrländska ekonomiska och eljest samhälleliga livet har en av sina

mest betydande och starkast utpräglade centralorter, tillika en av de samhälleligt

mest komplicerade i Norrland, utmed den närbelägna ångermanländska nedre

ådal upp till Sollefteå. Norrländska särförhållanden torde träda särdeles tydligt

fram inom denna ådal och i dess förbindelse med det övriga Ångermanland utmed

ådalarna i nordväst och jämväl norr om den stora skogshöjd, Skuleberget, som

skiljer nedre ådalen från Örn skölds vikstrakterna. I fråga om tillfälle att vinna

insikt om säregna norrländska förhållanden står fördenskull Härnösandsorten

ingalunda efter Sundsvallstrakten; snarare torde den uppfattningen äga grund,

att den förra orten erbjuder bättre förutsättningar för en fullständigare och liksom

objektivare överblick över dem.

Med tanke på det betydande ekonomiska livet inom de ångermanländska

ådalarna och andra omständigheter, däribland även den, synnerligast efter ostkustbanans

öppnande, lätta förbindelsen med Sundsvallsorten, lärer Härnösand få

anses icke stå väsentligt efter Sundsvall i fråga om utsikterna att efter ditförläggande

av en hovrätt där finna ett väl företrätt advokatstånd.

Beträffande tillgodoseendet av den nya hovrättens liksom en framtida överrätts

lokalbehov får Härnösand, under förutsättning att den där nyuppförda,

för kustartilleriets behov avsedda kasärnbyggnaden med tillhörande ekonomibyggnad

icke kommer att tagas i anspråk för nämnda behov, anses vida överlägsen

Sundsvall.

Uti skrivelse den 7 februari 1922 hava av stadsfullmäktige i Sundsvall

tillsatta kommitterade för följande av frågan om en hovrätts förläggande

till Norrland anfört:

I ärendet förutsätta vi dels att de fyra nordligaste länen i en framtid

komma att uppdelas i tvenne överdom stolsområden, innefattande det ena Västernorrlands

och Jämtlands län samt det andra de två övriga länen, dels ock att

den nu ifrågakomna hovrätten förlägges inom Västernorrlands eller Jämtlands

län samt att platsen för hovrätten redan nu bestämmes sålunda, att vid en kommande

möjlig uppdelning av jurisdiktionsområdet, en förflyttning av hovrätten

till annan plats icke bör kunna ifrågakomma, utan att denna redan nu bestämmes

med fästat avseende å det förmånligaste läget för invånarna i sistnämnda

län.

Hovrätten och processkommissionen hava båda kommit till det slut, att i

fråga om förläggningsorter Härnösand och Sundsvall vore lämpligare än andra

platser inom det sydligare domsområdet, men att den förra ägde företräde. De

skäl, varpå nämnda myndigheter stödja sin uppfattning härutinnan, äro huvudsakligen

följande:

l:o Sundsvall vore belägen i själva utkanten av det blivande domsområdet

och Härnösand ägde i sin något nordligare belägenhet ett visst väsentligt företräde.

Efter fullbordande av järnvägsförbindelsen Sundsvall—Härnösand torde

de båda städerna i kommunikationshänseende bliva tämligen likställda.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

2:o Härnösand vore att anse som centralpunkten för det kulturella livet i

nedre Norrland, vilket medförde att Härnösand vore från rekryteringssynpunkt

att föredraga, samt

3:o Härnösand kade företräde därutinnan, att staden sedan gammalt vore

centralpunkten för den civila ock den kyrkliga administrationen, varav följde

dels en ändamålsenlig »nära kontakt» mellan kovrätten ock dess personal å ena

sidan samt övriga kögre statsmyndigketer i orten ock deras funktionärer å andra

sidan, dels ock en lättnad för rekryteringen.

Vid bedömandet av denna fråga kava kovrätten ock processkommissionen

som det synes utan tvekan bortsett från andra städer, vilka från egen eller statsmyndigkets

uppfattning borde ifrågakomma. Sollefteå ock Östersund, vilka från

geografisk synpunkt ligga mera centralt än både Sundsvall och Härnösand, kava

icke ansetts lämpliga som förläggningsort. Ock detta med rätta, enär denna bör

bestämmas av andra synpurkter än rent geografiska. Men kärav följer också att

den omständigheten allena, att de avlägset belägna orterna inom det vidsträckta

domsområdet ligga några få mil närmare Härnösand, respektive Sundsvall, också

bör sakna betydelse för frågans avgörande. Processkommissionen tyckes också

kava insett detta, då densamma icke upprepat hovrättens skäl, att Sundsvall läge

i en utkant av domsområdet, utan mera fäst sig vid kommunikationsförhållandena.

Och givet är, att dessa kava en väsentligare betydelse för frågan än det geografiska

läget, om ock Sundsvall och Härnösand beträffande detta kan i stort sett

vara att likställa.

Frågan är alltså nu hur kommunikationsförhållandena ställa sig från de

särskilda orterna inom domsområdet till Sundsvall, respektive Härnösand. För

oss, som noga känna till det geografiska läget ävensom järnvägsförbindelserna,

är det ställt utom fråga, att Härnösand icke kan i berörda avseenden uthärda

jämförelse med Sundsvall. Detta gäller framför allt under nuvarande förhållanden,

men även sedan förbindelserna Sundsvall—Härnösand ock Hoting—Forsmo

komma till stånd. De delar av domsområdet, som för närvarande kava kortare

järnvägsförbindelser till Sundsvall än till Härnösand, komma även efter inrättandet

av förbindelsen Sundsvall—Härnösand att stå i sämre kommunikationsförhållande

till Härnösand än till Sundsvall. Kommitterade åberopa en utredning av

distriktsingenjören, majoren vid väg- och vattenbyggnadskåren Algot Lundström.

Denna utredning visar — säga kommitterade tydligt, hurusom kommunikationsförhållandena

beträffande ej endast ifrågavarande domsområde utan även Västerbottens

ock Norrbottens län ställa sig mera gynnsamt för Sundsvall än för

Härnösand. Ock såsom det är för närvarande, lär det också bliva för framtiden.

Härnösands dåliga läge i en avkrok från den stora huvudlinjen ock tågtidernas

bestämmande för denna framdeles som kitfills utan hänsyn till denna relativt

betydelselösa stad äro förhållanden, som icke lär stå att rubba. Efter det den

planerade järnvägen Sundsvall—Ragunda—Hammerdal kommer till stånd — att

en dylik järnvägsförbindelse huvudsakligen efter Indalsälvens flodområde ej långe

skall komma att vänta på sig är ställt utom tvivel — eller eu reguliär automobiltrafik

mellan Bispgården ock Sundvall — den finnes redan nu å sträckan

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj:!s Proposition Nr 108.

Järkvitsle—Sundsvall — inrättats, kommer Sundsvalls överlägsenhet i kommunikationsavseende

ytterligare att befästas.

Vidkommande härpå det andra skälet, varpå hovrätten och processkommissionen

stödja sin uppfattning, att Härnösand vore att föredraga som förläggningsort,

nämligen att Härnösand vore att anse som centralpunkten för det kulturella

livet i nedre Norrland, anmärka vi till en början att myndigheterna väl därmed

hava avsett den andliga kulturen. Att den materiella kulturen däremot, vilken

i förevarande fråga är den viktigare, skulle stå högre i Härnösand än i Sundsvall,

lära väl myndigheterna icke vilja hava påstått. Beträffande den andliga

kulturen har det nog varit så under gångna tider, att Härnösand kunnat i det

hänseendet anses såsom centralort. Det var emellertid på en tid, då det enda

gymnasiet i Norrland var i Härnösand. Men att under nuvarande förhållanden,

då högre allmänna läroverk finnas i samtliga Norrlands större städer, fortfarande

anse Härnösand såsom en centralort för det kulturella livet, tyder på att myndigheterna

låtit tiden gå förbi sig. Vi tillåta oss för jämförelses skull uppräkna de

läroanstalter, däri kulturen kan anses särskilt vårdas och främjas, å ena sidan i

Härnösand och å andra sidan i Sundsvall. I Härnösand finnas: högre allmänt

läroverk, fullständigt på klassiska och reala linjen, tekniskt läroverk, ett folkskolelärareseminarium,

ett småskolelärarinneseminarium och navigationsskola. I

Sundsvall finnas: högre allmänt läroverk fullständigt på klassiska och reala linjen,

gymnasium för flickor med dimissionsrätt, det enda i sitt slag i Norrland, samt

handelsskola. Vid jämförelse mellan de läroanstalter, som sålunda förekomma i

ena eller andra staden synes det oss icke lyckligt, att myndigheterna framhållit

det kulturella livet i Härnösand såsom ett skäl för att där anlägga en hovrätt.

Den omständigheten, att Sundsvall funnit det lämpligt, att för tillgodoseende av

den högre undervisningen hos kvinnan, här anordna ett läroverk, där mogenhetsexamen

kan avläggas, tyckes tyda på att Sundsvall åtminstone icke i anseende till

förståelse av betydelsen av »kulturellt liv» bör eftersättas Härnösand. Och vi

hålla före att just på grund av detta gymnasium och läroanstalter, som kunna

tjäna personalen i en hovrätt i och för dess barns lärdom och uppfostran, Sundsvall

är icke att eftersättas Härnösand. Visserligen medgiva vi gärna att en

biskops i regel storvulna personlighet kan hava ett hälsosamt inflytande på en

hovrättspersonals kulturella liv såväl som på andras, men en dylik omständighet

liir väl icke utgöra giltig anledning till att därpå grunda en hovrätts förläggning.

Under de gångna tider, då orter i riket utsetts till förläggningsort för hovrätt,

synes ortens egenskap av non-stiftsstad icke hava haft menlig betydelse för

förläggningen.

Vidkommande slutligen det av myndigheterna anförda skälet, att Härnösand

utgjorde centralpunkten för den civila och den kyrkliga administrationen, torde

härpå icke böra spillas många ord. Till en början vilja vi emellertid anmärka,

att det anförda faktum icke är riktigt allra minst om hänsyn tages till samtliga

fyra länen. Men även beträffande det ifrågavarande domsområdet gäller angående

den civila administrationen detsamma, ty härinom förekommer jämväl Östersund

såsom centralort. Men över huvud måste vi betvivla, att under nuvarande rättsförhållanden

en hovrätts arbete kan i någon mån röna inflytande i ena eller

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

andra riktningen därav, att i samma stad som hovrätten finnes en länsstyrelse

eller ett domkapitel. För oss är det alldeles ofattligt. Och ej heller för rekryteringen

torde ett dylikt förhållande spela någon roll av betydelse, åtminstone

icke i större mån än att den uppväges av andra med en mindre stad som Härnösand

förenade menliga förhållanden.

Htt ytterligare skäl för förläggningen till Härnösand, vilket anförts av hovrätten

men icke upptagits av processkommissionen, är att Härnösand i motsats

till Sundsvall erbjöde möjlighet att inrymma den nya hovrätten i lokaler, som

tillhörde staten. Med hänvisning till det erbjudande, som Sundsvall gjort i .anseende

till dels fria provisoriska lokaler och ett avsevärt kontant bidrag m. m.

till nyuppförande av en lokal för hovrätten, dels ock tillhandahållande av visst

antal lämpliga bostäder för gångbart pris åt hovrättens personal vilja vi, som

sakna kännedom om vilka staten tillhöriga lokaler hovrätten avser, dock ifrågasätta

att en inredning av lokalerna skulle ställa sig billigare för staten och förmånligare

för det avsedda ändamålet än det erbjudande, Sundsvall i berörda hänseende

gjort. För kostnaden för en inredning tillika med det av Sundsvall

erbjudna kontanta beloppet torde det vara möjligt, att erforderliga egna lokaler

kunna anskaffas.

Av det anförda torde otvetydigt hava framgått, att myndigheterna icke

anfört giltiga skäl för sitt förord åt Härnösand. Tvärtom har det klargjorts, att

från den ojämförligt viktigare synpunkten, nämligen kommunikationsförhållandena,

Sundsvall bör hava företräde. Hovrätten har uppenbarligen förbisett att

begreppet »utkant» icke i ifrågavarande hänseende bestämmes av det geografiska

läget, av en nära belägenhet till gränsen för ett område utan av helt andra förhållanden,

av vilka frånvaron av goda kommunikationer äro de mera betydande.

Med bättre skäl kan däremot sägas, att Härnösand är belägen i en utkant eller

avkrok, ty läget vid en havsvik, som sträcker sig många mil in i landet till

Nyland. — ty här slutar Ångermanälven — skiljer staden från landet på motsatta

sidan eller norröver och stadens förbindelse med riket över Långsele är

både sen och obekväm.

Men andra omständigheter än kommunikationsförhållandena kunna andragas

till förmån för Sundsvall. Hit höra de i nära sammanhang därmed stående

befolkningsförhållandena inom domsområdet. Det torde utan avsevärt fel kunna

påstås, att befolkningen i Jämtlands län och i Medelpad i stort sett hava närmare

förbindelse till Sundsvall än till Härnösand samt att befolkningen i Ångermanland

(hit räknas ej i denna skrift Nordmalings tingslag) har närmare (om ock

ej bekvämare) förbindelse till Härnösand än till Sundsvall. En följd härav är,

att omkring 240,000 innevånare i domsområdet skulle vara bäst betjänta av

Sundsvall som förläggningsort, under det att omkring 158,000 innevånare skulle

med sin fördel finna förenligt, att hovrätten förlädes till Härnösand. Och detta

utan fästat avseende på de bekvämare kommunikationsförhållandena till Sundsvall.

Gentemot vad länsstyrelsen i Yästernorrlands län i sitt yttrande till hovrätten

i frågan antytt av innehåll, att en helt säkert vitt utbredd mening inom

Norrland kunde finna hovrättens förläggande till ort med Sundsvalls belägenhet

överraskande och svårt att nöjaktigt förklara, kunna vi därför bestämt påstå att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

ett sådant förläggande »helt säkert» icke skulle väcka förvåning hos andra än

möjligen länsstyrelsen själv och innevånarne i Härnösand, vilka alltid varit vana

vid att nämnda stad framför Sundsvall av staten tillgodosetts med nya offentliga

inrättningar.

Även befolkningstätheten talar för Sundsvall som förläggningsort. Under

det att Medelpad med en areal av 7,238 kvadratkilometer räknar 106,639 innevånare

eller i medeltal nära 15 på kvadratkilometern, har Ångermanland med en

areal av 18,295 kvadratkilometer, blott 158,497 innevånare eller i medeltal nära

8,7 på kvadratkilometern. Härtill kommer att tätast befolkade delen av Jämtland

har ock sedan uråldriga tider haft den naturliga utfartsvägen till Sundsvall.

Dessutom torde utvecklingen helt visst komma att gå i den riktningen, att med

förverkligande av ostkustbanan och bebyggande av de väldiga vattenfallen i Indalsälven,

varifrån kraften kommer att söka sig den närmaste vägen till kusten,

Sundsvall med därintill belägna kustområde, som har rik tillgång på utmärkta

naturliga hamnar, kommer att bliva orten för stora industriella anläggningar, ett

annat »Ruhrdistrikt» såsom en framstående författare på hithörande område uttryckt

sig, och därmed erhålla en talrikare befolkning.

Vidare bör framhållas att, efter det Kung! Maj:ts givna beslut, att Njurunda,

Sköns och Ljustorps tingslag skola sammanslås till ett enda gemensamt

tingslag med tingsstad i Sundsvall hunnit verkställas, kommer rättsskipning vid

underrätt att äga rum därstädes för hela Medelpad utom Indals tingslag eller

alltså för tillhopa omkring 100,000 innevånare eller för 25 % av hela domsområdets

befolkning. Vi torde icke vara illa underrättade, om vi säga, att en starkt

bidragande anledning till att hovrätten över Skåne och Blekinge förflyttades till

Malmö, till »utkanten» av dess domsområde, var just det stora befolkningstal,

som där hade sitt forum. Och dock utgjorde befolkningen i Malmö stad samt

Oxie och Skytts härads domsaga, vars tingsställe är beläget i Malmö, vid 1920

års slut i runt tal endast 17 procent av befolkningen inom nämnda domsområde

(resp. 149,183 och 875,485).

Bland de skäl, som anförts för en hovrätts förläggande till Norrland, bör

med rätta framhållas att rättsskipningen i högre instans flyttades närmare affärslivets

nya huvudplatser och att domstolens ledamöter komme att leva och verka

mitt i de förhållanden, vari tvisterna uppkommit. Nu är det ju så, att de säregna

förhållanden som äro utmärkande för Norrland och i all synnerhet för

Västernorrlands och Jämtlands län till största delen äga sammanhang med skogshanteringen

och trävarurörelsen. På det spörsmål, varest medelpunkten härför

och därmed affärslivets huvudplats, för såvitt denna rörer ifrågavarande domkrets,

är belägen, vilja vi för vinnande av möjligt största objektivitet endast hänvisa

till kartan. Denna visar att i Sundsvalls omedelbara närhet utmynna de stora

vattendragen Ljungan och Indalsälven, vilka med sina många tillflöden utgöra

de ådror, efter vilka det virke, som inom domsområdet avverkas, till ojämförligt

största delen föres ned till kusten för att där förädlas. Ångermanälven, som

har sina huvudkällor delvis inom Västerbottens län och alltså till en väsentlig

del hör härtill, har för skogshanteringen inom ifrågavarande domsområde icke

på långt när den betydelse, som förstnämnda två vattendrag tillhopa äga. Då

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öb

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

deras lägen äro orubbliga i mänsklig mening, är därmed också avgjort vilken

den plats är, som är naturligen bestämd till affärslivets centrum i dessa nejder,

nämligen Sundsvall. Staden med område räknas också som »världens största

sågverksdistrikt». Härtill kommer, såsom förut antytts, att den industri, som

förutsätter stora kraftkällor för sin verksamhet, även har sina naturliga förutsättningar

i Sundsvall eller dess närhet. En noggrann kännedom av den säregna

materiella kultur, som sålunda ansluter sig eller kommer att ansluta sig''till

Sundsvall eller orten däromkring, torde också, enligt vårt ringa förmenande, utgöra

nödvändig förutsättning för domarvärvets behöriga fullgörande även av ledamot

i överrätt. I allt fall äro vi förvissade om att ledamotens liv i mitten av denna

kultur skulle bättre gagna rättskipningen än en påverkan å honom av det särskilda

»kulturella liv» som må utmärka Härnösand. I sammanhang härmed tillåta

vi oss anmärka, att vad länsstyrelsen i Västernorrlands län i sitt utlåtande ordat

därom, att beträffande frågan att vinna insikt i säregna norrländska förhållanden

den uppfattningen torde ligga grundad, att Härnösandsorten erbjöde bättre förutsättningar

för ett fullständigare och objektivare överblickande av domsområdet

än Sundsvallsorten, på oss verkat endast som ett av välmenande för Härnösands

stad förestavat subjektivt omdöme utan verklighets grund.

Från rekryteringssynpunkt torde den omständigheten, att Sundsvall är och

blir säte för Norrlands största rådhusrätt och tvenne av Norrlands största häradsrätter

ävensom för Mellanbygdens vattendomstol, icke sakna betydelse. Tjänstgöring

av de unga juristerna kunde samtidigt ske såväl i hovrätten som i underdomstolarna.

För erhållande av extra biträden till vattendomstolen vore en

förläggning av hovrätten till Sundsvall av särskild betydelse. I sammanhang

härmed torde det icke vara otjänligt anmärka, att under 1921 tjänstgjorde i Svea

hovrätt fyra extra ledamöter och en t. f. fiskal,, vilka samtliga fått sin praktiska

utbildning vid domarkansli i Sundsvall. Och den omständigheten, att Sundsvall

är större stad än Härnösand och belägen närmare södra delarna av riket lär icke

sakna betydelse i ifrågavarande hänseende. För övrigt, den som känner till förhållandena

och varit i tillfälle att vistas såväl i Härnösand som Sundsvall, kommer

nog icke i regel att föredraga den förra, staden emot den senare.

För tillgodoseende av lekmannaelement i en överrätt torde Sundsvall såsom

större affärsstad erbjuda bättre möjlighet än Härnösand.

Såsom den ort, dår de flesta målen handläggas och avgöras, äger Sundsvall

de bästa förutsättningarna för talrika och skickliga advokater att tillhandagå

allmänheten för målens skötande i hovrätten, en omständighet som även processkommissionen

funnit skäligt framhålla.

På grund av vad sålunda anförts, hava kommitterade hemställt, att Kungl.

Maj:t ville föreslå Sundsvall som förläggningsort för den nya hovrätten.

i

Såsom av innehållet i de förut av mig återgivna utlåtandena framgår, Oepartements.

hava skäl anförts såväl för som mot inrättandet av en hovrätt för de fyra chefennordligaste

länen. Jag skall icke nu inlåta mig på ett närmare skärskådande

av alla dessa skäl. Då jag nu föreslår inrättandet av den ifrågaBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 95 käft. (Nr 108.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

sutta hovrätten, hava följande omständigheter för mig varit bestämmande.

Jag har funnit det förhållandet att Svea hovrätt vuxit ut till ett verk av

sådan omfattning, att det numera möter svårigheter att på ett fullt tillfredsställande

sätt administrera verket i och för sig innefatta skäl nog för

en uppdelning av verket. Under senare tider har denna hovrätt gång efter

annan måst utökas, och anledning att förmoda att någon minskning av hovrätten

skall kunna inom överskådlig tid vidtagas förefinnes så mycket mindre,

som hovrätten i sitt utlåtande synes utgå från, att ytterligare ökning av de

inkommande målens antal är att förvänta. Att vidare fortskrida på den inslagna

vägen att utöka Svea hovrätt synes mig icke böra äga rum, utan bör

i stället en uppdelning av verket genomföras. Och skall en sådan komma

till stånd, synes det knappast vara föremål för tvivel, att den bör äga rum

i sådan ordning, att en särskild hovrätt inrättas för Norrland. Ett ytterligare

skäl för inrättandet av en sådan hovrätt vill jag också söka i den, som det

synes, ganska allmänna önskan i landets nordligare delar, att där erhålla

en särskild hovrätt. Vidare måste enligt mitt förmenande förläggandet av

en hovrätt till Norrland tillerkännas icke ringa betydelse därutinnan, att

därigenom ledamöterna i hovrätten beredas möjlighet att leva och verka

mitt uppe i de förhållanden, som sätta sin särskilda prägel å ett ej oväsentligt

antal av målen vid domstolarna inom de norrländska länen. Den närmare

beröringen med livet häruppe måste tillföra hovrättsledamöterna ökad

möjlighet att rätt förstå åtskilliga av de spörsmål, som komma under deras

skärskådande, och därmed åt målen tillförsäkra ett i viss mån materiellt

bättre avgörande.

Vad angår frågan om förläggningsorten för en hovrätt med Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län som domsområde,

finner jag på de skäl, som anförts av Svea hovrätt och processkommissionen,

denna böra bliva Härnösand.

Jag ber nu att få uppehålla mig något vid frågan om de kostnader

för statsverket, som föranledas av inrättandet av den ifrågavarande hovrätten.

Dessa kostnader äro dels engångskostnader och dels kostnader av mera

beständig natur.

Vad engångskostnaderna beträffar, äro hit att i första hand hänföra

utgifterna för anskaffande av ämbetslokaler för den nya hovrätten. Såsom

av länsstyrelsens i Västernorrlands län utlåtande i ärendet framgår, finnas

för Härnösands del flera möjligheter för lokalfrågans ordnande. Utan närmare

undersökningar av dessa möjligheter och tilläventyrs andra sådana

låter det sig icke göra att angiva, vilken kostnad som uti förevarande hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G 7

Kungl. Mnj. ts Proposition Kr 1G8.

seende kan uppkomma för statsverket. Skulle emellertid de i länsstyrelsens

utlåtande omförmälda kasernbyggnaderna komma att tagas i anspråk

för ändamålet, torde, såsom av länsstyrelsens utlåtande framgår, statsverkets

ifrågavarande kostnad stanna vid ett jämförelsevis blygsamt belopp. Yad

nyss sagts om möjligheten att nu angiva kostnaden gäller ock om utgifterna

till möbler och andra inventarier, arkivinredning och anskaffande av ett

bibliotek för hovrätten. Till engångsutgifterna äro vidare att hänföra flyttningskostnader

till den nya hovrättens tjänstemän, vilken kostnad, om hovrätten

får den sammansättning jag tänker föreslå, torde komma att belöpa

sig till omkring 25,000 kronor.

För bedömandet av vilka mera varaktiga kostnader, som orsakas av

den nya hovrätten, är frågan om dennas storlek av betydelse. Av den utredning,

som Svea hovrätt framlagt, kan inhämtas, att de mål och ärenden,

som för närvarande kunna väntas inkomma till den nya hovrätten, kunna

antagas icke lämna full sysselsättning åt tre divisioner, men att däremot två

divisioner icke kunna beräknas medhinna desamma. Svea hovrätt — liksom

också motionärerna vid 1921 års riksdag — har för vinnande av erforderlig

arbetskraft föreslagit en anordning, innebärande att hovrätten till en

början skulle bestå av två förstärkta divisioner. Detta förslag synes mig

böra vinna beaktande. Enligt detsamma skulle för den nya hovrätten erfordras

tolv hovrättsråd, vilket förslag alltså, om Svea hovrätt minskas med

två divisioner, innebär inrättandet av två nya hovrättsrådsämbeten. Vidare

erfordras för den nya hovrätten en president och — med godtagande av

Svea hovrätts förslag, att advokatfiskalen förpliktas handhava även arkivariegöromålen

och sekreteraren tillförbindes att utföra jämväl de göromål, som

i Svea hovrätt tillkomma aktuarierna — sekreterare, advokatfiskal, två notarier,

fyra fiskaler, fyra kvinnliga kontorsbiträden, en förste expeditionsvakt och två

expeditions vakter, llärtill komma extra ordinarie tjänstemän. Från Svea

hovrätt torde — utom hovrättsråd — kunna förflyttas en notarie och

två fiskaler.

A tjänstemännens i den nya hovrätten avlöningsförhållanden bör

avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

jämte tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser bliva tilllämpligt.

Vid den nya hovrätten skulle alltså anställas följande befattningshavare

med följande avlöningsgrad:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. May.ts Proposition Nr 108.

1 president............................................. A 3

12 hovrättsråd.......................................... B 20

1 sekreterare .......................................... B 15

1 advokatfiskal ....................................... B 15

2-notarier ............................:................ B 14

4 fiskaler ............................................. B 14

4 kontorsbiträden, kvinnliga........................ C 2

1 förste expeditionsvakt.............................. B 3

2 expeditionsvakter..................;................. B 1

I kungörelsen den 16 juni 1920 (nr 524) angående fördelning å de i

9 § av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

upptagna ortsgrupper av sådana orter, där tjänstemän tillhörande något av

ifrågavarande verk finnas stationerade, vilken kungörelse enligt kungörelsen

den 22 juni 1921 (nr 454) angående fördelning av orter å olika ortsgrupper

jämlikt 8 § 1 mom. i förberörda avlöningsreglemente den 22 juni

1921 länder till efterrättelse jämväl vid tillämpningen av sistnämnda avlöningsreglemente,

är Härnösand upptaget under grupp F. Med beräkning

att avlöningarna utgå enligt näst högsta löneklasserna i lönegraden och

ortsgruppen F skulle till de förenämnda befattningshavarnas i den nya hovrätten

avlöning årligen erfordras 231,120 kronor. Statsverkets merutgift

skulle emellertid, sedan beloppet av avlöningarna, beräknade efter nyss

angivna grund och ortsgruppen G, till de från Svea hovrätt efter vad jag förut

anfört förflyttade befattningshavarna avdragits, stanna vid 89,776 kronor.

Jag vill emellertid här framhålla, att det antal tjänstemän, varmed nu

räknats, icke får anses såsom för den nya hovrätten definitivt. .Bland

annat kan ifrågasättas om mera än en notarie kan anses behövlig. Vidare

må anmärkas, att beloppet 89,776 kronor torde vara något för högt, då

i följd av Svea hovrätts minskande med två divisioner i detta verk torde

kunna entledigas tre extra kontorsbiträden och två extra expeditionsvakter.

För den nya hovrätten torde vidare vara erforderliga följande anslag

till förslagsvis följande belopp:

Vikariatsersättningar ............................... 1,000: —

2 arvoden å 500 kronor till divisionsordförandena ... 1,000: ■—

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. 20,000: —

Benskrivningskostnad ..................................... 2,000: —

24,000: —

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kimgl. Maj.ts Proposition Nr 108.

Slutligen uppkomma kostnader till expenser, ved in. m. till belopp,

som icke nu kan beräknas.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att det synes böra tagas under

övervägande, om det icke kan vara lämpligt, att president, sekreterare och

advokatsfiskal utnämnas att tillträda sina befattningar någon tid, innan

den nya hovrätten träder i verksamhet. Särskilt kan förtjäna tagas under

omprövning, om icke mål och ärenden, som skola tillkomma den nya

hovrätten och icke åtnjuta förtursrätt eller eljest äro brådskande, kunna

få ingivas till den nya hovrätten under någon tid, innan den börjar sin

verksamhet.

Inrättandet av den nya hovrätten påkallar ändring i 8 kap. 3 §

rättegångsbalken, innebärande att Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län skola höra under hovrätten över Norrland. Jag har

därför låtit upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av nämnda lagrum.

I lagförslaget torde böra upptagas en övergångsbestämmelse rörande de mål

och ärenden, som från nämnda län inkommit till Svea hovrätt, men icke

äro avgjorda vid lagens ikraftträdande. I brev den 20 juni 1775 till Åbo

hovrätt angående inrättandet o av Vasa hovrätt — i samband med vars tillkomst

antalet ledamöter i Åbo hovrätt minskades — föreskrevs, att sedan

\ asa hovrätt vid början av år 1776 blivit öppnad, till densamma alla hos

Abo hovrätt då oavgjorda och till Vasa hovrätts lagsaga hörande ärenden

skulle överlämnas, men intill den tiden hade Abo hovrätt att på vanligt

sätt fortfara med alla inkommande mål. I kungörelsen den 27 oktober

1820 angående inrättandet av en hovrätt uti staden Kristianstad, under

namn av Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och Blekinge, stadgades

däremot, att alla de mål och ärenden inom Kristianstads, Malmöhus

och Blekinge län, vilka i hovrätt fullföljas eller anhängiga göras, skulle

från och med den 4 juli 1821 — vilken dag hovrätten skulle träda i

verksamhet — av hovrätten i Kristianstad upptagas och till slut befordras

så ock att alla domböcker, protokoll, hemställanden eller andra handlingar,

som till hovrätt insändas, skulle från och med samma tid dit ingå, varemot

det skulle tillhöra Göta hovrätt att till slut handlägga alla före berörda tid

till hovrätten vare sig genom stämning, vad, besvär eller annorledes inkomna

mål och ärenden från de under hovrätten i Kristianstad förlagda län;

och skulle, intill dess Kungl. Maj:t och rikets ständer annorlunda förordnade,

den i lag och författningar utsatta tid för måls bevakande i Göta

hovrätt eller handlingars insändande dit iakttagas även i anseende till hovrätten

i Kristianstad. Med hänsyn till angelägenheten av att dels den nya

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 108.

hovrätten icke kominer att sakna arbete vid dess trädande i verksamhet dels

Svea hovrätt icke efter avskiljandet av två divisioner skall hava tungan av

alla hos hovrätten då anhängiga mål, synes till det ifrågavarande lagförslaget

böra fogas en föreskrift av huvudsakligen samma innebörd som bestämmelsen

i förut av mig omförmälda brev den 20 juni 1775. Till den nya

hovrättens avgörande synes mig böra överlämnas alla mål och ärenden,

som vid lagens ikraftträdande ej slutligen avgjorts av Svea hovrätt såsom

allmän överrätt — alltså ej såsom t. ex. vattenöverdomstol — och vari talan

fullföljts från domstolar eller andra myndigheter inom de fyra nordligaste

länen. Härvid skola givetvis anses såsom slutligen avgjorda alla mål, vari

dom eller utslag beslutats före lagens ikraftträdande, oavsett om domarna

eller utslagen då givits eller icke. Bestämmelsen innebär vidare att t. ex.

instämda mål skola föras till slut av Svea hovrätt, även om målet, där

det an h ängi gg j orts efter det den norrländska hovrätten trätt i verksamhet,

bort tillkomma denna. Då tilläventyrs närmare föreskrifter kunna visa sig

erforderliga beträffande målens överlämnande till den nya hovrätten, har föreskrift

upptagits om rätt för Ivonungen att meddela sadana bestämmelser.

En ändring torde ock i anledning av den nya hovrättens tillblivelse

böra vidtagas i 3 § av förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,

så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs. Med

hänsyn därtill att enskilda järnvägar förefinnas i mycket ringa omfattning

i de fyra nordligaste länen och byggandet i större utsträckning av sadana

järnvägar därstädes, åtminstone på åtskillig tid, icke är att förvänta, anser

jag skäl knappast föreligga för inrättande i Härnösand av särskilt järnvägsforum.

De fyra nordligaste länen skulle alltså fortfarande i det avseende,

varom nu är fråga, höra under Stockholms rådhusrätt. Den ändring, jag

föreslår i det nyssnämnda lagrummet, är följaktligen till sin innebörd

redaktionell.

Med hänsyn därtill att det för närvarande icke kan bestämmas, när

den norrländska hovrätten kan börja sin verksamhet, har det synts böra

överlämnas åt Konungen att bestämma dagen för de båda lagarnas ikraftträdande.

»

Departementschefen uppläser härefter förenämnda två lagförslag eller

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober 1880,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmät
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 108.

ning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,

vilka förslag äro av den lydelse, bilagorna A och B1 vid detta protokoll

utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen må, för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträda hemställan

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

N. C er vin.

1 Dessa bilagor, som äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, hava här

uteslutits.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Rungl. Maj:ls Proposition Nr 108.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen

den 6 mars 1922.

Närvarande:

Justitierådet BERGLÖF, regeringsrådetERNBERG,justitieråden Molin, Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

17 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken

samt lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober

1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning av järnväg, så ock i fråga om .förvaltning av järnväg

under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet G. Grefberg.

Lagrådet, som fann remissen icke påkalla något dess yttrande angående

lämpligheten av den ifrågasatta nya hovrättens inrättande, lämnade

de remitterade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 108.

73

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern

Lindqvist,

Åkerman,

och ministern för utrikes

Thorsson, Olsson, Sandler

Linders, Schlyter, Örne.

ärendena Branting, statsråden

, Nothin, Svensson, Hansson,

den fÖF Jusdtie^eParte™entet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

s,.*, *»*“ «

. SS;:s:;s;;fsiUSSKfEJf™

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, sa oek i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs

mål Zkw’8 5Klagen’ r ^ Hrådef lämiato nin alärkning,''

dagen’ till antagande reS»>™gsformen, genom proposition föreläggas riks
-

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj it Konungen lämna bifall:

och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt.

95 höft. (Nr 108.)

10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:151 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., dels ock i an s. 11 i texten
  2. S1LU 1922:6 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr C s. 1 i texten