Angående inrättande av ett statsstuteri i samband med Fly inge hingstdepå
1922-02-24 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:110, Angående inrättande av ett statsstuteri i samband med Fly inge hingstdepå
Dokumentets text
Kling!. Maj:ts proposition Nr 110.
1
Nr 110.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av ett
statsstuteri i samband med Fly inge hingstdepå; given Stockholms
slott den 24 februari 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari 1922.
Närvarande: *
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
I proposition den 4 april 1913, nr 242, begärde Kungl. Maj:t anslag
av riksdagen till inrättande av ett statsstuteri å Ottenby kungsladugård
å Oland. Propositionen blev emellertid av riksdagen avslagen.
Till 1916 års riksdag förnyade Kungl. Maj:t sin framställning i
proposition den 7 april, nr 174. I statsrådsprotokollet till denna proposition
framhöll föredragande departementschefen, att på grund av de ganska
betydliga penningmedel, vilka redan influtit samt ytterligare komme att
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 97 höft. (Nr 110.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
inflyta till statsverket i samband med av Kungl. Maj:t medgiven hästutförsel
utan hinder av gällande utförselförbud, stuteriets inrättande
syntes kunna äga rum utan att särskilt anslag därtill behövde anvisas
å riksstaten.
Med anledning av denna proposition anvisade riksdagen, enligt vad
riksdagen anmälde i skrivelse nr 249 den 9 juni 1916, av de i statskontoret
innestående hästförsäljningsmedel ett belopp av högst 536,700
kronor till bestridande av kostnaderna för anläggning å Ottenby kungsladugård
med underlydande av ett statsstuteri för omkring 100 moderston
och 5 stambeskällare samt i övrigt anordnat i huvudsaklig överensstämmelse
med den i statsrådsprotokollet den 7 april 1916 av dåvarande
departementschefen angivna plan. Angående denna plan må erinras, att
nämnda utarrenderade kronoegendom skulle vid arrendets utgång den
14 mars 1917 övertagas direkt av staten och drivas för stuteriets räkning,
att för stuteriets anläggning beräknades en kostnad av 580,700 kronor,
varav, då 44,000 kronor kunde tagas av tillgängliga brandstodsmedel,
536,700 behövdes såsom anslag, samt att i samband med stuteriets inrättande
den nuvarande hingstdepån vid Strömsholm skulle indragas.
Kungl. Maj:t förordnade den 3 juli 1916 om egendomens övertagande
den 14 mars 1917 samt bemyndigade stuteriöverstyrelsen att
låta utföra byggnadsarbeten m. in. enligt de förslag, som omförmäldes
i statsrådsprotokollet den 7 april samma år.
I skrivelse den 28 december 1916 fann sig emellertid stuteriöverstyrelsen
böra hemställa, att med stuteriets anläggning måtte tillsvidare
anstå på grund av den högst betydande ökning i kostnaderna, som skulle
föranledas av, bland annat, de under världskriget i hög grad stegrade
prisen å arbetskraft, materialier, förnödenheter, hästar m. m.
Med anledning av* denna framställning förklarade Kungl. Maj:t
den 30 december 1916, att med den beslutade anläggningen av ett
statsstuteri å Ottenby skulle tillsvidare anstå, samt anbefallde tillika
domänstyrelsen ombesörja, att ifrågavarande egendom bleve utarrenderad
för högst fem år från den 14 mars 1917. Vidare föreslog Kungl. Maj:t
i proposition den 16 april 1917, nr 260, riksdagen medgiva, att det
1916 anvisade''beloppet av 536,700 kronor till bestridande av kostnaderna
för anläggning av ett statsstuteri å Ottenby kungsladugård finge, efter
vissa avdrag, tillsvidare av statskontoret för avsett ändamål förvaltas
såsom en särskild fond och göras räntebärande, med iakttagande av att
räntan skulle tilläggas fonden. Avdragen avsågo dels kostnaden för utredningar
av arkitekten greve Sigge Cronstedt angående byggnadsförhållandena
vid Ottenby samt av statskonsulenten A. Elofson ifråga om
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 110.
3
åtgärder till betesmarkernas förbättrande därstädes, tillhopa belöpande
sig till 4,614 kronor 40 öre, dels ock ett belopp av 19,700 kronor, som
jämte särskilt begärda 137,300 kronör skulle användas till uppförande
av för jordbruket erforderliga arbetarbostäder å Ottenby.
; Sedan riksdagen enligt skrivelse den 25 maj 1917, nr 173, under
uttalande att jämväl riksdagen ansåge, att med stuterianläggningen borde
tillsvidare anstå, bifallit Kungl. Maj:ts framställning, förordnade Kung!.
Maj:t den 29 maj 1917, att det återstående beloppet, 512,385 kronor 60
öre, av förenämnda, av riksdagen 1916 anvisade anslag å 536,700 kronor
skulle av statskontoret förvaltas såsom en särskild fond, benämnd »fonden
för anläggande av ett statsstuteri».
Genom motioner vid riksdagarna 1919 (nr 197 i F. K.) och 1920
(nr 262 i A. K.) blev frågan om statsstuteri ånyo föremål för behandling
inom riksdagen. Förslag om skrivelser till Kungl. Maj:t i ämnet
blevo dock avvisade. Jordbruksutskottet förklarade emellertid i sitt
av riksdagen gillade utlåtande den 11 maj 1920, nr 73, att frågan
om inrättande av det stuteri å Ottenby, vartill riksdagen redan 1916
beviljat anslag men som på grund av de anslagna medlens otillräcklighet
i följd av under kristiden stegrade byggnadskostnader tillsvidare
uppskjutits, inom närmaste tiden borde åter upptagas. Det
torde icke vara alldeles uteslutet, att byggnadskostnaderna skulle genom
iakttagande vid byggnadernas uppförande av vissa särskilda mått och
steg kunna åtminstone i någon mån nedbringas. 1 den mån de för
ändamålet anvisade medlen visade sig otillräckliga, torde Kungl. Maj.t
icke underlåta att till riksdagen göra framställning om de ytterligare
anslag, som kunde befinnas erforderliga.
Med anledning av detta uttalande anmodade i skrivelse den 26
maj 1920 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet stuteriöverstyrelsen
att upptaga till förnyad prövning frågan om inrättande i vårt
land av ett stuteri för varmblodig hästavel, varvid styrelsen skulle vara
oförhindrad att därtill ifrågasätta annan plats än Ottenby, därest styrelsen
funne sådan annan plats lämpligare, samt att därefter inkomma med
utredning och förslag i ämnet.
I skrivelse den 13 december 1920 inkom styrelsen med sålunda
begärd utredning. Med åberopande av densamma hemställde häri styrelsen,
''att den beslutade anläggningen av ett statsstuteri å Ottenby kungsladugård
icke måtte komma till utförande;
att i stället ett statsstuteri för omkring 50 moderston måtte från
och med 1921 få upprättas å Flyinge hingstdepå, ordnat i huvudsaklig
överensstämmelse med av styrelsen angiven plan;
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
att av den under statskontorets förvaltning ställda fonden för anläggande
av ett statsstuteri, som vid 1920 års slut beräknades uppgå
till omkring 598,000 kronor, ett belopp av 478,680 kronor måtte få
disponeras för det föreslagna stuteriet å Flyinge;
att av fondens medel måtte ytterligare få användas dels ett belopp
av 88,320 kronor till vissa i förslaget angivna nybyggnads-, reparationsocb
förbättringsarbeten å Flyinge, som vore oundgängligen nödvändiga
vare sig stuteriet komme till stånd eller icke, dels ock ett belopp av
omkring 4,000 kronor till gäldande av kostnaderna för de av arkitekten
greve Sigge Cronstedt och byggmästaren P. N. Dahlgren verkställda
utredningarna och förslagen i ärendet; samt
att återstoden av fondens medel, omkring 27,000 kronor, samt
det belopp, som möjligen kunde besparas å en eller annan av de för
stuterianläggningens utförande beräknade utgiftsposterna, måtte få av
statskontoret fortfarande omhänderhavas och göras räntebärande, för att
användas för stuteriets å Flyinge räkning då så under organisationsåren
eller framdeles kunde visa sig vara för något stuteriet vidkommande
ändamål erforderligt.
Över denna framställning hava infordrade utlåtanden avgivits den
20 januari 1921 av byggnadsstyrelsen, i anledning varav chefen för
stuteriöverstyrelsen inkommit med en promemoria den 12 februari 1921,
samt den 13 december 1921 av arméförvaltningen, som därvid bifogat
yttranden från inspektören för kavalleriet och överfältveterinären i arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse.
Med anledning av stuteriöverstyrelsens framställning har under
sommaren 1921 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet besökt
såväl Ottenby som Flyinge.
I enlighet med vid besöket å Ottenby träffad preliminär överenskommelse
med arrendatorn har Kungl. Maj:t den 7 juli 1921 anbefallt
domänstyrelsen att med arrendatorn upprätta nytt arrendeavtal på tre
år, räknade från den 14 mars 1922, därvid skulle iakttagas, bland annat,
att arrendet, som under sista femårsperioden utgjort allenast omkring
11,000 kronor, skulle bestämmas till 22,000 kronor för år, att därest
kronan vid den nya arrendetidens slut själv önskade disponera egendomen
och arrendatorn på den grund ej komme i åtnjutande av optionsrätt,
arrendatorn berättigades att återfå så stor del av årliga arrendet, som
överstege det av arrendeuppskattningsmännen föreslagna eller 17,000
kronor, eller alltså att återfå för hela arrendetiden tillhopa 15,000 kronor,
att kronan berättigades under arrendetiden verkställa den ombyggnad
eller reparation av uthus, som kunde erfordras för statsstuteri å Ottenby,
Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.
5
med iakttagande av att arbetet skalle så ordnas, att arrendator» städse
både tillgång till uthus av tillnärmelsevis samma utrymme, som de
arrendet omfattade, samt att för uppförande av nya hus, som kunde
erfordras för statsstuteri å Ottenby, skulle efter samråd med stuteriöverstyrelsen
från arrendet undantagas nödig mark, dock ej odlad jord.
Chefen för stuteriöverstyrelsen har inkommit med en promemoria
i ärendet den 16 september 1921. Statskonsulenten A. Elofson har,
efter erhållet uppdrag, den 31 december 1921 till jordbruksdepartementet
ingivit eu den 29 oktober 1921 dagtecknad utredning angående betesmarkerna
vid Flyinge samt i särskilt utlåtande den 25 januari 1922
lämnat en jämförande sammanfattning av resultatet av sina undersökningar
av betesmarkerna å Ottenby och å Flyinge.
Slutligen har stuteriöverstyrelsen, efter det jag med chefen för styrelsen
besökt Flyinge, i skrivelse den 22 februari 1922 inkommit med förnyade
beräkningar å kostnader för inrättande därstädes av ett statsstuteri,
varjämte statskontoret avgivit begärt utlåtande i ärendet.
Då jag nu går att anmäla detta ärende torde jag först få redogöra
för vad däri förekommit angående behovet över huvud taget av ett
statsstuteri för halvblodshästar.
• I sådant avseende tillåter jag mig hänvisa till den historik angående
frågan om statsstuteri, som lämnats i propositionerna nr 242
till 1913 års riksdag och nr 174 till 1916 års riksdag (sid. 3—10) samt
vad i sista propositionen (sid. 10 o. ff.) anförts såsom skäl för upprättande
av ett statsstuteri.
Ur statsrådsprotokollet till 1913 års proposition torde särskilt böra
återgivas följande uttalande av föredragande departementschefen:
»Alla torde vara ense om, att den ädla hästaveln är av den betydelse för
landet, särskilt med hänsyn till härens förseende med erforderligt antal remonter,
att staten måste tillse, icke blott att denna avel bedrives i tillräcklig omfattning
utan även att den ledes i sådan riktning, att resultatet fyller högt ställda krav i
kvalitativt hänseende. Härvid bör uppmärksammas, att denna avel, rätt utövad,
kan inom därtill särskilt ägnade delar av vårt land fortfarande bliva en betydelsefull
inkomstkälla för jordbrukarna.
Statens åtgärder till den ädla hästavelns stödjande och uppmuntran hava
hittills bestått dels i tillhandahållande av beskällare av ädelt blod och dels i hästpremieringen,
som i viss mån gynnar den ädla hästaveln. Av stor betydelse är
även, att staten såsom köpare av remonter är den utan jämförelse förnämsta avnämaren
av ädla unghästar. Sagda åtgärder komma att kompletteras genom understödjande
av enskildas inköp av ädla avelsston, därest det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget om en lånefond i dylikt syfte bifalles av riksdagen. (Se riksdagens
skrivelse 291, 1913.)
Det nu föreslagna stuteriet vid Ottenby skulle på ett naturligt sätt ansluta
6
Kungl. Mai ds proposition Nr 110.
sig till dessa redan vidtagna eller föreslagna åtgärder samt äga en dubbel uppgift
Dels skulle det tjäna till att remontera den stam av lantbeskällare av ädelt slag,
som staten fortfarande behöver upprätthålla för utstationering i de olika orterna,
dels skulle det genom försäljning — i början förnämligast av årsföl — i hög grad
bidraga till, att den ädla stostammen och så småningom hela den ädla häststocken
i landet utvecklas i riktning av ensartad och lämplig typ. I detta hänseende skulle
det göra tjänst såsom ett slags avelscentrum. Dessa bägge synpunkter måste samtidigt
hållas i sikte, då det gäller att bedöma stuteriets behövlighet och den åsyftade
valutan för de nedlagda kostnaderna.
Yad då först lantbeskällarnas remontering angår, är det givet, att denna
även kan tänkas fortfarande, liksom hittills, ske genom inköp från enskilda uppfödare
inom landet och från utlandet. Inom landet äger dock dylik enskild ädel
hingstuppfödning rum i så. ytterst ringa utsträckning, att man icke kan räkna på
något avsevärt tillskott på detta sätt. Någon ändring i detta förhållande är knappast
antaglig, åtminstone inom överskådlig framtid. Det återstår vid inköp faktiskt
endast att lita till utlandet. Därifrån hava hittills inköpts dels hingstföl, som uppfötts
vid Flyinge och småningom utgallrats, så att blott de bästa kommit till användning,
dels ock fullvuxna beskällare. En dylik anskaffningsmetod av det viktiga
hingstmaterialet har dock ej oväsentliga olägenheter. Såsom redan de tidigare
kommittéerna framhållit, kunna förhållanden uppstå, som göra det ytterst vanskligt
och ibland till och med omöjligt att från utlandet anskaffa dessa hingstar. Det är
också mycket ovisst, om sådana städse kunna anskaffas av en typ, som är särskilt
lämpad för svenska förhållanden. Det är därför av vikt att tillgången å dylika
hingstar så vitt möjligt säkerställes inom landet. Därtill kommer, att genom
hingstarnas inköp från utlandet icke obetydliga kapital gå ut ur landet. Ifall icke
hingstuppfödning inom landet drager en kostnad, som alltför mycket överstiger
inköpskostnaden från utlandet, måste det därför även ur nationalekonomisk synpunkt
betraktas såsom en fördel, om de behövliga hingstarna kunna anskaffas inom
landet. Då emellertid dylik hingstuppfödning näppeligen för den enskilde kan bliva
en ''god affär’ och man därför ej kan antaga, att enskilda komma att annat än i
undantagsfall ägna sig däråt, återstår endast för staten att taga hand om saken.
Men för ett gott och framgångsrikt resultat av all hästavel fordras, att icke
blott hingstarna utan även stona äro av tillfredsställande kvalitet samt att hanoch
hondjuren äga med varandra ensartad typ. En sådan typs ernående skulle
vad beträffar den ädla stostammen vara mycket ovisst och i allt fall draga särdeles
lång tid, ifall den ädla aveln icke erhölle kraftigare stöd än hittills i sådant syfte.
Om däremot genom försäljning av ädla hondjur från samma stam som hingstarna
ett betydande antal dylika djur bleve spridda inom landets produktionsdistrikt för
ädla hästar, skulle uppenbarligen remontaveln vinna ett kraftigt stöd och energiskt
främjas. Detta resultat av ett statsstuteri bör tillmätas mycket stor betydelse,
ehuru det icke direkt låter sig uppskattas i penningar.*
Vidare torde jag få anföra följande av 1913 års jordbruksutskott
gjorda uttalande:
>För tillgodoseende av arméns behov av remonter är det givetvis av största
vikt, att ädel hästavel inom landet bedrives och vidmakthålles; och torde staten,
som ovedersägligen är den största avnämaren av ädla unghästar, också hava skyl
-
7
K linål. Maj: In iiroiiosHinii AV Ilo.
Vighet tillse, att denna avel, förutom att densamma bedrives i tillräcklig omfattning,
även ledes i sådan riktning, att ett i kvalitativt avseende verkligt gott resultat
vinnes. För ernående av detta syftemål tillhandahåller staten också, som bekant,
beskälare av ädelt slag, vilkas remontering sker genom inköp dels från enskilda
uppfödare inom landet dels och huvudsakligen från utlandet.
Emellertid kan det starkt ifrågasättas, om en dylik remontering av lantbeskällare
eller, med andra ord, om det nuvarande hingstdepåsystemet över huvud kan
anses tillräckligt att på ett tillfredsställande sätt befordra en verkligt god och för
våra förhållanden lämpad hästavel av ädelt slag. Det hav nämligen visat sig, att
intresse för avel av ädla hästar, vilket förr varit tämligen livligt, icke kunnat med
nuvarande statsåtgärder i önskvärd grad bibehållas hos de enskilda hästuppfödarna,
vadan, även om genom riksdagens bifall innevarande år till förslaget om bildandet
av en lånefond för inköp av ädla avelsston detta intresse kan förväntas komma att
livas, staten i allt fall vid inköp av sitt hingstmaterial fortfarande såsom hittills
huvudsakligen torde hava att lita till utlandet. Många skäl synas emellertid utskottet
tala emot ett dylikt beroende av utlandet. Bortsett från att förhållanden
kunna uppstå, som göra det vanskligt eller helt och hållet omöjligt att från utlandet
skaffa hingstar, måste det, nationalekonomiskt sett, anses synnerligen ofördelaktigt
att nödgas anlita utlandet för att fylla ett kontinuerligt behov av hästmaterial, som
skulle kunna tillgodoses inom landet. Ett skäl av avgörande betydelse härvidlag
torde emellertid även vara angelägenheten av att vinna en ensartad och för svenska
förhållanden fullt lämplig typ. Detta mål kan, enligt utskottets mening, icke vinnas,
så länge hingstmaterialet måste hämtas från utlandet, och över huvud taget torde
en konsoliderad inhemsk halvblodstyp icke inom rimlig tid kunna åstadkommas, med
mindre än att ett avelscentrum inrättas, därifrån såväl handjur som hondjur från
samma stam kunna spridas inom landets olika produktionsdistrikt.
De nu anförda skälen synas utskottet kraftigt tala för upprättandet av ett
statsstuteri, där en efter landets klimatiska och övriga förhållanden lämpad, inhemsk
homogen hästtyp av ädelt slag kunde produceras och varifrån dels statens hingstdepåer
kunde remontera, dels ock lämpliga avelsston kunde tillhandahållas enskilda
uppfödare. På detta sätt skulle så småningom en värdefull och konstant inhemsk
avelsstam av ädelt slag uppstå samt staten bliva tillförsäkrad en kvalitativt god
remontering av sin armé.»
Slutligen får jag åberopa detta i 1916 års proposition intagna
utlåtande av chefen för remonteringsstyrelsen:
»Förr, då rusthållare skulle remontera kavalleriet, då landsvägskörning efter
häst icke blivit ersatt med järnvägar och automobiler, då jordbruket bedrevs mindre
intensivt och med lättare redskap, voro lätta ädla hästar i allmänt bruk och ädel
hästavel bedrevs i större delen av Svea- och Götaland. I de olika landsdelarna
funnos personer intresserade för den ädla hästaveln, vilka togo ledningen och arbetade
för densammas förbättrande och voro föregångsmän härvid.
Numera har den tunga kallblödiga, till ridbruk och snabbare körslor oanvändbara
hästen i allt större utsträckning undanträngt den ädla hästen. Industrien
kräver tunga hästar. Särskilt vid de större gårdarna erfordrar jordbruket tyngre
hästar såväl för själva åkerbrukets skull som för de förändrade arbetsförhållandena,
som icke medgiva användning av ädla hästar, vilka fordra, att av körsvennen han
-
8
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 110.
teras med mera sakförstånd och omvårdnad än numera i allmänhet kan påräknas.
På de större gårdarna har också med få undantag all ädel hästavel upphört. I
vissa trakter har den ännu bibehållit sig på de mindre gårdarna, där den särskilt i
Skåne och på Öland nått stor utbredning.
Ökad efterfrågan på allt tyngre och tyngre hästar för åkerbruk och industri
med därav följande höga priser har gjort den kallblodiga hästaveln lönande — förenad
som den är med mindre risk och krävande mindre omsorg än den ädla. Avsättning
för dessa kallblodiga hästar finnes alltid; goda avelsdjur betinga mycket
höga priser; hingsthållning är ofta en inbringande affär. Intresset har därför vänt
sig° från den ädla hästaveln till den kallblodiga och ett ivrigt arbete bedrives överallt
för bildande av föreningar till inköp av kallblodiga hingstar.
Den varmblodiga hästaveln har numera sin förnämsta avsättning i försäljning
av remonter. Om än det pris, som under de senaste åren betalats för dessa, något
överstiger de priser, som, under normala-förhållanden betalas för vanliga arbetshästar,
har dock icke för ädla hästar kunnat erhållas priser motsvarande betalningen
för stora tunga arbetshästar, än mindre för till avel avsedda kallblodiga ston och
hingstar, helst sådana inköpta av med rikliga medel försedda föreningar.
För de ädla hästar, som ej finna åtgång som remonter, har avsättningen
varit svår och till förhållandevis låga priser.
Orsaken härtill är hästmaterielens ojämna beskaffenhet, som tvingar uppköparen
att — med ovisst resultat — resa omkring och leta efter sådana hästar
han önskat sig och att till resekostnadernas täckande använda medel, som eljest
kunnat komma hästuppfödaren till godo.
Att så är förhållandet, torde kunna tillskrivas bristen på stuteri, där för
landets klimat och jordmån passande avelsdjur kunnat uppfödas. Nu har, sedan
stuterierna slopades, den ädla hästaveln varit uteslutande grundad på importerade
hingstar. Såsom varit att vänta, har dessas förärvning varit mycket osäker och
en planmässig ädel hästavel så gott som omöjliggjord. Därför har icke heller den
ädla hästaveln kunnat bliva annat än förenad med besvikelser och förluster för
uppfödarna och för landet.
Med landets så gott som obegränsade tillgångar på betesmarker kan ädel
hästavel här med fördel bedrivas.
För landets försvar erfordras hästar av ädelt slag icke blott för att tillgodose
det årliga behovet av remonter, utan även för att fylla det än större behovet
vid ett krigsutbrott av till ridbruk erforderliga hästar; Ju mera fredsstyrkans
antal tjänste- och stamhästar nedbringats, dess större är behovet av ridhästar för
arméns sättande på krigsfot och dess svårare att erhålla härför lämpliga hästar.
För landets försvar kräves, att ädel hästavel här bedrives i så stor utsträckning
som möjligt, icke begränsad blott till vissa områden och för att fylla det årliga
remontbéhovet. Detta kan ej påräknas, utan att sådan avel blir för uppfödarna
— de mindre jordbrukarna — lönande. Höjda remontpriser äro icke nog härför,
utan måste avsättning finnas även för andra hästar. Marknad för dessa kan emellertid
icke väntas, vare sig inom eller utom landet, utan att hästmaterielet blivit
av en jämnare och mera ensartad beskaffenhet.
Det torde vara en gammal erfarenhet såväl härifrån landet som från andra
länder, att ett sådant resultat icke kan ernås med endast importerade avelsdjur,
utan att härför erfordras en acklimatiserad ras — eget inhemskt stuteri.
Kiiiu/I. Mtij:h proposition AV lh>.
9
Upprättas ett sådant, underlättas för uppfödaren anskaffandet av goda avelsston
och möjliggöres valet av lämplig hingst, som nu kanske icke finnes åtkomlig.
Utsikt torde också yppa sig för den enskilde uppfödaren att till staten, till göda
priser kunna försälja framstående avelsdjur.
För landets försvar är den ädla hästaveln inom landet oumbärlig; för den
ädla hästavelns uppehållande är ett stuteri oumbärligt.
De för närvarande ovanligt högt uppdrivna priserna på kallblodiga hästar av
alla åldrar hava säkerligen påskyndat övergången från den ädla till den kallblodiga
aveln, så att till och med behovet av antagliga remonter kanske snart nog ej längre
kan fyllas, om ej synnerligen verksamma medel — icke blott remontprisets höjande—
oförtövat vidtagas. Har den ädla hästaveln en gång blivit undanträngd, låter den
sig icke återupplivas, annat än i enstaka fall. Icke utan mycket stora kostnader
och efter lång tid kan erforderligt avelsmateriel återställas. Den svårlärda vanan
och förmågan att använda och uppföda ädla hästar är borta.
För landets försvar är det därför synnerligen angeläget, likasom för jordbruket
i de delar av landet, som lämpa sig för ädel hästavel, att det av stuteriöverstyrelsen
föreslagna stuteriet ju förr dess hellre kommer till stånd.»
Stuteriöverstyrelsen anför i denna del i sin skrivelse den 13 december
1920 följande.
På grund av de under och efter kriget uppkomna förhållanden, som berörde
den varmblodiga hästaveln icke blott i Sverige, utan även i Tyskland (Hannover,
Mecklenburg och Ostpreussen), varifrån vårt land under de senaste årtiondena hämtat
nödig förstärkning av varmblodiga avelsdjur, hyste styrelsen nu mer än någonsin
den bestämda uppfattningen, att inrättandet av statsstuteri vore en trängande nödvändighet
för vidmakthållande av vårt lands varmblodiga hästavel.
Anskaffandet av lämpliga halvblodsbeskällare hade nämligen ytterligare försvårats.
Den inhemska uppfödningen av varmblodiga hästar hade till följd, att de
under krigsåren uppdrivna priserna på kallblodiga hästar väsentligt avtagit och
därmed även möjligheten att inom landet uppköpa tillräckligt antal för avelsbruk
passande varmblodiga hingstar och hingstföl. I Tyskland hade genom krigets
inverkan tillgången på kvalificerade halvblodshingstar i hög grad minskats, på samma
gång som behovet och efterfrågan där starkt ökats, enär de tyska hästuppfödarna
såväl som den preussiska staten numera energiskt arbetade på halvblodsavelns återupprättande.
Följden därav hade blivit en prisstegring i Tyskland på goda, starka
halvblodshingstar. Vid den stora hingstauktionen i Giistrow i Mecklenburg den 23
september 1920, där 116 stycken 2 ''/2-åriga halvblodshingstar utbjudits till försäljning,
hade sålunda den preussiska stuteriförvaltningen betalat ett flertal hingstar
med priser, överstigande 100,000 riksmark och ända upp till 173,000 riksmark.
Slutligen vore fordringarna på halvblodshingstarnas grovlek och massa numera långt
större än förr, vilket ytterligare försvårade anskaffandet av för vårt lands varmblodiga
hästavel lämpliga beskällare.
Remonteringen av svenska statens hingstdepåer skedde numera dels genom
inköp inom landet av hingstföl, vilka uppföddes å Flyinge hingstdepå, och dels
genom import från Tyskland av unga hingstar.
Inköpen av inhemska hingstföl hade i regel omfattat omkring 20 sådana
årligen. Resultatet av dessa föls uppfödning å Flyinge hingstdepå hade varit fullt
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 97 höft. (Nr 110.) 2
10
Kanyl. Maj:ts proposition Kr 110.
tillfredsställande. Sedan fordringarna på hingstarnas grovlek och mäktighet blivit
allt mera framträdande och berättigade, hade det emellertid, som ovan nämnts, visat
sig svårt att inom landet uppbringa för uppfödning å depån lämpliga grova hingstföl.
Befintliga moderston vore nämligen i allmänhet ej av den kraftiga typ som
numera önskades och som vore nödvändig att anskaffa, om den varmblodiga hästaveln
skulle kunna, med utsikt till framgång, inriktas på produktion av en stark
och allmännyttig halvblodshäst.
Bristen inom landet å varmblodiga ston av de kvalifikationer, som numera
måste ställas å sådana, krävde med nödvändighet åtgärder från statens sida, om
vårt lands varmblodiga hästavel skulle kunna vidmakthållas. En verksam åtgärd
i sådant syfte vore, såsom förut framhållits, inrättandet av ett stuteri för varmblodig
hästavel.
Stuteriöverstyrelsens chef tillägger i promemorian den 16 september
1921.
Ett oeftergivligt villkor för att hästavel, av vad slag den vara månde, skulle
kunna utveckla sig tillfredsställande och följdriktigt vore, att tillräcklig tillgång
funnes på homogena och i övrigt väl kvalificerade avelsdjur. Beträffande vårt lands
varmblodiga hästavel vore detta emellertid icke förhållandet. Visserligen vore flertalet
av statens varmblodiga beskällare av ganska god beskaffenhet, men tillgången
på lämpliga moderston vore däremot synnerligen knapp. Antalet sådana hade nämligen
under de senaste åren minskats i en grad, som ingivit stuteriöverstyrelsen de
allvarligaste bekymmer för den varmblodiga hästavelns upprätthållande.
Sålunda hade antalet av de med värdebokstav A premierade varmblodiga fölstona,
som 1910 utgjorde 258 stycken, år 1919 minskats till 70 stycken. Det vore
emellertid ej allenast denna betydliga reducering av de bäst kvalificerade moderstona,
som vore oroväckande, utan därtill komme, att en del av dessa ston ej ägde
den »mäktighet» och styrka, som numera önskades och därför ej kunde anses vara
lämpliga till produktion av avelsdjur.
Medelst den 1913 bildade lånefonden för inköp av ädla avelsston hade staten
sökt uppmuntra hästuppfödarna att anskaffa och för aveln tillvarataga de värdefullaste
unga stona. Detta understöd hade varit mycket uppskattat av uppfödarna,
och fonden hade allt sedan sin tillkomst varit livligt anlitad. Med försträckning
från densamma hade remonteringsstyrelsen inköpt och till uppfödare överlåtit följande
antal ston, nämligen 1914 62, 1915 88, 1916 102, 1917 77, 1918 77, 1919 45, 1920
32 och 1921 28 stycken. Under de tre sistnämnda åren hade framställningar förelegat
om respektive 85, 66 och 41 ston.
Härav framginge, att den 1919 inträffade och under 1920 och 1921 fortgående
minskningen i antalet uppköpta remontston icke egentligen föranletts av
motsvarande avtagande intresse från hästuppfödarnas sida, utan huvudsakligen måste
tillskrivas det beklagliga förhållandet, att vår varmblodiga hästavel ej längre varit
i stånd till att årligen kunna frambringa ett femtiotal ston av sådan beskaffenhet,
att de ansetts användbara i aveln.
Liknande erfarenhet beträffande den nuvarande varmblodiga stostammens
avelsvärde hade stuteriöverstyrelsen fått göra vid de varje år företagna uppköpen
av hingstföl, avsedda att uppfödas å Flyinge hingstdepå. Ty ehuru det årliga behovet
av sådana beräknats till endast några och tjugu stycken och kvalitetsford
-
K un f/l. Maj:ts proposition Nr Ilo.
11
ringarna på dessa ingalunda varit höga, enär den ringa tillgången ej medgivit någon
strängare gallring, hade ovannämnda antal icke kunnat anskaffas. För 1921 torde
högst 12 ä 15 föl kunna uppköpas inom landet.
Orsakerna till den varmblodiga hästavelns tillbakagång under de senare åren
hade varit flera. En av dessa orsaker — vilken av styrelsen tillmättes den största
betydelse — vore, att en genomgående och iögonenfallande överförädling av våra
halvblodshästar hade ägt rum. Resultatet därav hade slutligen blivit den här ovan
framhållna bristen på kraftiga moderston av sådant slag, som motsvarade tidens
krav. Enligt styrelsens bestämda övertygelse vore det därför av största vikt, att
landets stam av lämpliga varmblodiga moderston förstärktes så effektivt och snabbt
som möjligt. Att till enskilda hästuppfödare överlämna initiativet härutinnan, torde
icke komma att leda till önskat resultat, ty, oavsett det nu även på hästavelns
område rådande tryckta läget, vilket givetvis gjorde uppfödarna obenägna att vidtaga
några avsevärda åtgärder för hästavelns befrämjande, torde knappast någon
homogenitet i anskaffandet av moderston på så sätt kunna förväntas.
Genom inrättandet av ett statsstuteri skulle däremot en god grund för åstadkommande
av den behövliga stostammen komma att läggas, och på denna grund
skulle sedan efter hand de enskilda hästuppfödarna kunna bygga vidare. I stuteriöverstyrelsens
plan för stuteriets drift inginge nämligen, att varje höst skulle på
auktion försäljas alla därstädes födda stoföl, med'' undantag av 1 å 2 stycken.
Därvid komme att åt uppfödarna lämnas tillfälle att förskaffa sig goda stoföl, varigenom
efter hand en tillräckligt stark stam av homogena, goda avelsston torde
kunna bildas, och,’ då så skett, torde det ingalunda vara uteslutet, att stuteriet,
som då uppfyllt ett av sina viktigaste ändamål, kunde upphöra. Styrelsen hade
ansett, att den möjlighet att förbättra stostammen, som på så sätt erbjödes uppfödarna,
vore det icke minst beaktansvärda med avseende på det gagn stuteriet
borde kunna göra.
Arméförvaltningen förklarar sig i likhet med inspektören för kavalleriet
finna, att skyndsamma åtgärder vore av nöden för att rädda den
inom landet bedrivna aveln av varmblodiga hästar ävensom att det av
stuteriöverstyrelsen såsom ett led i dessa åtgärder föreslagna statsstuteriet
borde kunna bliva av nytta för denna avels befrämjande och
konsolidering.
I det av överfältveterinären till arméförvaltningen avgivna utlåtande
har — på sätt närmare skall refereras vid redogörelse för frågan om
Ottenbys eller Flyinges företräde såsom plats för stuteri — framhållits
nödvändigheten av att såväl med hänsyn till remonteringen som ock
tillgodoseendet av behovet av varmblodshästar för övrigt inom landet
vidtaga snara och kraftiga åtgärder för upprätthållande av varmblodsaveln.
En sådan åtgärd vore anläggande av ett stuteri.
Angående anledningen till att stuteriöverstyrelsen frångått sitt tidigare
förslag om förläggande av stuteri till Ottenby anför styrelsen i sin framställning
i december 1920 följande.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
Vid övervägande, huruvida planerna på ett statsstuteri å Ottenby under nuvarande
förhållanden kunde och borde komina till utförande, hade styrelsen — enär
prisen å såväl hästar som materialier av alla slag samt arbetskraft ytterligare
stegrats, sedan styrelsen den 28 september 1916 till Kungl. Maj:t avlämnat då verkställd
förnyad utredning beträffande kostnaderna för anläggning av ett statsstuteri
å Ottenby i enlighet med av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställd plan, — ansett
det nödigt att låta verkställa ny utredning och kostnadsberäkning rörande stuterianläggningen
i fråga.
Stuteriöverstyrelsen hade för den skull uppdragit åt arkitekten greve Sigge
Cronstedt, som utarbetat samtliga föregående ritningar och kostnadsberäkningar för
de för en stuterianläggning ifrågasatta byggnadsarbetena å Ottenby, att verkställa
nya beräkningar, allt i enlighet med av styrelsens chef lämnade anvisningar.
Med anledning härav hade greve Cronstedt inkommit med kostnadsförslag,
varav framginge, bland annat, att kostnaderna för de ny- och ombyggnader, vilka 1915
beräknades kunna utföras för 255,700 kronor och efter 1916 års förslag för 615,500
kronor, skulle, om arbetena nu verkställdes, komma att uppgå till 1,226,000 kronor.
En sammanställning och jämförelse av utgiftsposterna med 1915 och 1916
års förslag, gåve följande resultat:
1915
1916
1920
Kronor
Kronor
Kronor
Uppförande av nya byggnader samt ändrings- och reparationsarbeten å redan befintliga ....
255,700
615,500
1,226,000
Anläggning av vattenledning ............................
20,000
35,000
50,000
Inköp av hästar....................................................
200,000
350,000
400,000
Inventarier för stuteriet ....................................
5,000
10,000
20,000
Kreatur, dragare, redskap och andra inventarier
för lantbruket ävensom grundförbättringar
in. m.................................................................
100,000
200,900
333,000
Summa
580,700
1,211,400
2,029,000.
Den 1915 beräknade kostnaden för anläggandet av ett statsstuteri å Ottenby
komme sålunda, om anläggningen nu skulle utföras, att överskridas med 1,448,300
kronor (2,029,000 kronor—580,700 kronor).
De betydliga kostnader, inrättandet av ett statsstuteri å Ottenby sålunda
numera skulle medföra, ställde frågan i en helt annan dager än förut. Den ekonomiska
kalkyl, varpå styrelsen grundade sin ursprungliga framställning, hade genom
angivna ändrade förhållanden så starkt rubbats, att styrelsen ej längre vågade förutsätta,
att resultatet av stuteriets verksamhet skulle komma att motsvara de för
detsammas förverkligande erforderliga kostnaderna.
Stuteriöverstyrelsen ansåge sig till följd därav ej längre böra vidhålla förslaget
om inrättandet av ett stuteri å Ottenby.
Sedan stuteriöverstyrelsen därefter, på sätt redan refererats, framhållit
angelägenheten av att upprätta ett statsstuteri, förklarar styrelsen
sig hava undersökt om icke en stuterianläggning å annat ställe kunde
verkställas för kostnader, som icke vore oöverkomliga, och anför därefter
vidare.
Kanal. Maj:ts proposition Nr Ilo.
13
Bland de platser, som därvid kommit i fråga, hade stuteriöverstyrelsen funnit
Flyinge hingstdepå vara den lämpligaste. Den under en lång följd av år därstädes
bedrivna hingstuppfödningen hade lämnat ett gott resultat, särskilt beträffande de
på sin tid dit importerade hannoveranska hingstfölen, och det hade till fullo visat sig
att där kunde uppfödas grova, starka halvblodshästar. Av de under åren 1900—
1910 vid depån uppfödda hannoveranska hingstfölen — efter 1910 upphörde importen
av sådana — funnes nämligen ännu ett 40-tal kvar såsom beskälare
i statens hingstdepåer, och flertalet av dessa vore ifråga om benstyrka och
mäktighet fullt jämngoda med de bättre i Hannover och Mecklenburg uppfödda
hingstarna.
Då naturförhållandena å Flyinge alltså enligt stuteriöverstyrelsens förmenande
visat sig vara gynnsamma för uppfödning av kraftiga halvblodshästar, hade
stuteriöverstyrelsen låtit verkställa eu detaljerad utredning rörande övriga vid
Flyinge hingstdepå varande förutsättningar för anläggandet därstädes av ett stuteri,
ävensom beträffande de åtgärder, som i sådant hänseende måste vidtagas samt kostnaderna
därför.
Innan jag återgiver sagda utredning, synes det mig lämpligt att
redogöra för vad i ärendet förekommit angående Ottenbys eller Flyinges
företräde såsom plats för stuteri.
I sådant avseende vill jag först ånyo hänvisa till den i 1913 och
1916 års propositioner återgivna historik angående statsstuterier. I
denna återgives, bland annat, hurusom stuteriöverstyrelsen i ett utlåtande
1829 anförde, att den forna stuterinrättning, som fortfarit vid
Ottenby intill 1809, noggrant bevisat, »det ingen ort inom Sveriges
gränser funnes så passande för en stuterianläggning som Ottenby, emedan
hästarna där uppföddes i halvvilt tillstånd på låglänta, torra, på
kalkbotten liggande betesmarker och emedan de därifrån utgångna
hästar, varav några få ännu levde, nästan alltid uppnått en hög ålder
samt oförändrat bibehållit livlighet, kraft och uthållighet». En 1868
tillsatt kommitté gav Ottenby företräde framför Flyinge. En senare
1886 tillkommen kommitté verkställde en närmare granskning rörande
stuteriverksamhfeten vid Ottenby, men ansåg dylik undersökning beträffande
Flyinge onödig, enär den var enig om, att mer än ett stuteri
icke borde finnas i landet, och enär Ottenby av skäl, som kommittén
ansåg knappast behöva påpekas, vore vida lämpligare än Flyinge till
uppfödning av ädla hästar, vadan stuteriet vid Flyinge under alla förhållanden
borde indragas. Det må tilläggas, att kommittén ansåg även
Ottenby icke böra bibehållas i sitt dåvarande skick, enär den uppfödning,
som då utginge från Ottenby och komme staten till godo, icke
vore av sådan kvalitet, att den vore värd de kostnader, densamma
medförde.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
I sitt yttrande över stuteriöverstyrelsens nu ifrågavarande förslag
anför inspektören för kavalleriet.
Av stuteriöverstyrelsens förslag framginge, hurusom dess mål vore frambringandet
av en halvblodshäst med synnerlig massa och grovlek. Det vore
uppenbart, att en häst av denna typ icke vore den för vårt kavalleri eftersträvansvärda.
Fältförhållandena i vårt land, ej minst dess mellersta och nordliga delar,
fordrade en kavallerihäst av mindre storlek, men med utpräglad torrhet och hårdhet.
En sådan häst kunde landet frambringa, där jordmånen och övriga betingelser
förelåge, såsom å kalkbetena i Västergötland och å Oland. Erfarenheterna
från världskriget pekade otvetydigt på det förhållande, att den ädla, mindre, men
hårda och torra hästen från Ungern, delar av Ryssland och Nordafrika varit den,
som bäst motsvarat krigets krav.
Om kavalleriinspektören sålunda ansåge det nödvändigt, att den varmblodiga
avel, som arbetade för producerande av remonter för kavalleriet, tillgodosåge detta
truppslag med hästar av annan typ, än den det föreslagna stuteriet avsåge att frambringa,
och han därför på det livligaste önskat, att förslaget upptagit det från
början planlagda stuteriet å Ottenby, ansåge kavalleriinspektören sig dock
med hänsyn till de rådande förhållandena icke böra motsätta sig utan kunna
biträda det föreliggande förslaget.
Överfältveterinäreu har i memorial till ''arméförvaltningen den 16
november 1921 yttrat sig sålunda.
Det torde ej kunna förnekas, att avkomman efter till vårt land importerade
häststammar — såväl varmblod som kallblod — åtminstone i lantaveln hade benägenhet
att efter en eller annan generation avtaga i storlek och mäktighet, men
att bibehålla rasens torrhet eller öka densamma. Att det vore uppfödningssättet
samt jordmånens, klimatets och fodrets beskaffenhet, som spelade en avgörande roll
vid denna tillbakagång i mäktighet, kunde icke betvivlas. Det ärftliga anlaget
kunde icke upphäva dessa faktorers inverkan. Även om således som avelsdjur användes
grovt och mäktigt varmblodsmateriel, komme av detta allt framgent att
produceras lättare, torra hästar, lämpliga till arméremonter och även till kavalleribruk.
Det bleve fallet i synnerhet på sådana trakter, där kalkhaltig jord funnes.
Men om som avelsmateriel ej funnes annat att tillgå än detta efter en eller
annan generation mindre mäktiga och därtill kanske »överförädlade», då bleve avkomman
lätt så tunn, att den bleve till militärt bruk mindre lämplig; och lika
litet bleve dessa hästar lämpliga till jordbruk eller annat civilt arbete. Av allt
att döma torde så nu i hög grad vara fallet. Dessa på grund av klen kroppsbyggnad
som arméremonter ej användbara hästar både ringa försäljningsvärde,
deras uppfödning förorsakade uppfödaren förlust, och, som ofta framhållits, hade
intresset för varmblodsaveln på denna grund gått tillbaka och i stället fångats av
den mera inkomstbringande och mera riskfria kallblodsaveln. En ändring i detta
förhållande vore ur arméns synpunkt önskvärd, ty ur remonteringssynpunkt måste
det dock vara förmånligare att inom landet funnes ett kraftigt, mäktigt varmblodigt
hästmateriel, även om detta i vissa fall skulle vara för tungt för att vara
idealiska kavallerihästar, men av vilka lättare hästar kunde produceras, än att all
hästavel överginge till kallblodig.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
15
Det förefölle således, som om vid behandling av detta ärende ej alltid tillbörlig
skillnad gjorts mellan uppfödning av avelsdjur och bruksdjur. Detta skulle
även kunna vara en förklaringsgrund för det eljest anmärkningsvärda förhållandet,
att Ottenby, som, enligt vad i liera ärendet tillhörande akter framhållits, skulle
vara den »lämpligaste plats i Europa, Nordmandie och Ostpreussen inberäknade, för
hästuppfödning», där »hästar med senor som stål» producerats, när det gällt producerandet
av kraftiga avelsdjur visat sig olämpligt, vilket likaledes av handlingarna
i ärendet framginge.
Då det såväl med hänsyn till remonteringen vid armén som tillgodoseendet
av behovet av varmblodshästar för övrigt inom landet vore av yttersta vikt, att
snara och kraftiga åtgärder vidtoges för upprätthållande av den nu starkt hotade
varmblodsaveln, vore det således på anskaffandet av mäktigt avelsmateriel, som
åtgärderna borde inriktas. Då tillräcklig import av grova varmblodshästar för
lång tid framåt syntes vara utesluten, vore det i hög grad angeläget att inom
landet söka producera ett grovbyggt mäktigt avelsmateriel.
En åtgärd i detta hänseende vore den nu ifrågavarande: anläggande av ett
statsstuteri.
Om platsen för dess förläggande hade skilda meningar yppats.
Det torde vara svårt att komma ifrån den uppfattningen, att Ottenby ej
vore fullt lämpligt att producera ett grovt, mäktigt avelsmateriel. Enligt erfarenhet
från de tider, då stuteri där varit i verksamhet, och enligt uttalande från skilda
håll, nu senast från inspektören för kavalleriet, vore Öland och Ottenby ytterst
lämplig uppfödningsplats för torra, lätta mindre hästar, men det vore ej sådana
som nu enligt överfältveterinärens mening krävdes för att upphjälpa den varmblodiga
aveln, utan större, grövre, mäktigt avelsmateriel, som kunde hålla sig uppe i
konkurrens med de kallblodiga hästarna, men av vilket lättare hästar kunde produceras
på för uppfödande av sådana lämplig jordmån.
Det hade visat sig möjligt att på Flyinge uppföda kraftiga, mäktiga varmblodiga
hästar med god gång. Resultatet av uppfödningen hade varit minst lika
gott med inom landet födda föl som med importerade. Det vore dock ej i handlingarna
visat, att procenten lyckade uppfödningar hade varit tillfredsställande
i och för sig eller i jämförelse med vad som vid utlandets stuterier eller andra
uppfödningsanstalter av här ifrågavarande slag kunde anses tillfredsställande. En
utredning häröver vore önskvärd, innan avgörandet träffades.
Det kunde nämligen knappast förnekas, att betesmarkerna å Flyinge vore
mera låglänta, och delvis mera vattensjuka, än vad som vore. önskvärt eller lämpligt
för en uppfödningsplats för varmblodiga hästar, och det torde ej heller vara
möjligt att tillfredsställande utdika markerna. Dr ekonomisk synpunkt vid anläggnings-
och igångsättande hade Flyinge eljest mycket stora företräden, till vilka
viss hänsyn måste tagas, men som dock vid företag av denna vikt ej borde få bli
allt för mycket bestämmande.
Därest ett stuteri i enlighet med riksdagens beslut skulle upprättas, kunde
därför, innan beslut fattades, en undersökning om andra platsers lämplighet tagas i
övervägande, ty det torde dock böra stå klart, att den bristande planmässighet —
eventuellt utslag av tillfälliga meningsströmningar — som fått göra sig gällande
vid stuteriernas å Flyinge, Strömsholm och Ottenby nedläggande och återupprättande,
borde för framtiden undvikas.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
Av vad sålunda sagts framginge, att därest ett statsstuteri anlades, dess
verksamhet vore nödvändig för långa tider framåt för att ständigt kunna tillhandahålla
hästuppfödarna kraftigt mäktigt avelsmateriel, då deras ston började av orsaker,
som förut framhållits, bliva för tunna.
Snabba åtgärder vore emellertid nödvändiga för att den ädla hästaveln
skulle kunna hållas uppe. Därest därför ej nu stuteriöverstyrelsens framställning
bifölles, borde sådana åtgärder vidtagas, som ej föregrepe eller menligt inverkade
på anläggandet av ett stuteri, och vilkas ändamålsenlighet skulle kunna hinna
prövas, om stuterifrågan ej skulle inom snar framtid lösas. Närmast att tänka på
torde då vara uppfödandet av sto på Flyinge eller, därest detta ej lämpligen skulle
låta sig göra, på något annat ställe helst där det utan för stora ekonomiska uppoffringar
kunde ske.
I detta sammanhang må anmärkas, att chefen för stuteriöverstyrelsen
i sin förut omnämnda promemoria den 16 september 1921
framhållit, att styrelsen vid avgivandet av sitt förslag utgått från, att
kostnaderna för stuterianläggningen om möjligt icke borde överstiga de
av Kungl. Maj:t och riksdag för ändamålet anslagna medel. På grund
därav och då kostnaderna för en stuterianläggning å Flyinge kunde
inskränkas högst betydligt i jämförelse med beräknade kostnader för
en sådan anläggning å andra platser, som eljest kunnat ifrågakomma,
samt då naturförhållandena å Flyinge visat sig vara gynnsamma för
uppfödning av kraftiga halvblodshästar, hade styrelsen icke tvekat att
föreslå stuteriets förläggning till Flyinge. På förekommen anledning
ansåge chefen för stuteriöverstyrelsen sig dock böra framhålla, att, ehuru
Flyingedomänen uppfyllde de fordringar i fråga om belägenhet, jordmån,
betes- och andra förhållanden, som måste förutsättas för drivande
av ett stuteri för varmblodig hästavel, funnes dock inom vårt land andra
platser, vilka med avseende på jordmån och betesmarker, enligt styrelsens
förmenande, vore lämpligare än Flyinge. Sådana platser vore till
finnandes exempelvis inom Skaraborgs län med dess kalkrika jordmån.
Särskilt kunde framhållas kronoegendomen Gudhem, som för närvarande
användes till remontdepå, såsom utan tvivel en av de bästa platserna i
landet för uppfödning av kraftiga varmblodiga hästar.
över fältveterinären har under åberopande av sistnämnda uttalande
förklarat sig anse, att, innan frågan avgjordes, eu utredning angående
särskilt kronoegendomen Gudhems lämplighet för anläggning av stuteri
vore synnerligen önskvärd.
Med anledning härav har chefen för remonteringsstyrelsen anfört
följande.
En sådan utredning, oavsett att egendomen Gudhem redan vore tagen i anspråk
för en remontdepå, skulle med säkerhet giva vid handen, att ett stuteri icke
kunde anläggas därstädes för de medel, som stode till buds. För ett stuteri vid
17
Kun yl. Maj:ts proposition Nr Ilo.
Gudhem, vilket till skillnad mot det föreslagna vid Flyinge, skulle bliva ett »fristående»
stuteri, fordrades eu betydligt större apparat av personal och hästar med
därtill hörande byggnader, dragande betydligt större anläggnings- och årliga kostnader
än de föreslagna. Härtill skulle ytterligare komma kostnaderna för anläggande
av en remontdepå i stället för den nuvarande vid Gudhem.
Kavalleriinspektören har vidare i särskilt utlåtande förklarat sig
anse ytterligare utredning om lämpliga platser icke vara behövlig. Vad
särskilt anginge erinringarna mot Flyinge, torde det endast vara behövligt
påpeka, att rika erfarenheter funnes från den tid, där var stuteri.
Farhågorna för betesmarkerna vore överdrivna.
Arméförvaltningen har funnit av utredningen framgå, att det föreslagna
stuteriet med hänsyn till kostnaderna för dess anläggande icke
kunde komma till stål d med mindre än att det förlädes till Flyinge.
Då denna ort sedan gammalt vore känd såsom varande väl lämpad för
uppfödning av ädla hästar, hade arméförvaltningen intet att erinra mot
stuteriöverstyrelsens förslag.
Statskonsulenten Elofson, som avgivit utlåtande angående betesmarkerna
å Ottenby den 14 november 1916 och angående betesmarkerna
å Flyinge den 29 oktober 1921, har i särskilt utlåtande den 25 januari
1922 sammanfattat resultatet av sina undersökningar sålunda:
Vad först temperatur förhållandena beträffade vore dessa vid båda ställena
gynnsamma, även om betesdjuren vid Ottenby tidvis vore mera utsatta för starkt
pressande, kalla vindar än vid Flyinge, där läget vore något mera skyddat.
Avgörande betydelse för betesmarkernas avkastningsmöjligheter hade nederbördsförhållandena
och markens fuktighet. Vad Ottenby i dessa avseenden anginge
finge anföras, dels att nederbörden under april—september månader på Öland (enligt
Hamberg) vore 195—200 millimeter, vilket icke möjliggjorde hög avkastning, och
att markfuktigheten vid Ottenby i allmänhet på betesmarkerna vore alltför ringa,
vadan den på kalkberget vilande ofta tunna jordskorpan vore mycket känslig för
torkperioder, varunder avkastningen bleve minimal. Över en låg gräns, av Elofson
beräknad till cirka 500 foderenheter per hektar, kunde avkastningen därstädes av
sagda skäl icke även genom rationella åtgärder stegras, vadan effekten av havda
omkostnader härför torde bliva mindre tillfredsställande.
Vid Lund nära Flyinge vore däremot nederbörden under anförda tidsperiod
320 millimeter; med en tillfredsställande markfuktighet och mindre känslighet för
inträffande torkperioder kunde betesmarken vid Flyinge giva stark effekt av vidtagna
åtgärder och av Elofson hade avkastningen här beräknats till omkring 3,000
foderenheter per hektar och vid Linnebjär, en utmark till Flyinge, till omkring 2,000
foderenheter.
Jordmånen och jordens kalkhalt vore på båda platserna tillfredsställande,
bortsett från en del surt reagerande, fuktiga områden vid Ottenby och Linnebjär.
Vallmattans botaniska sammansättning vore vid Flyinge tillfredsställande med
stora avkastningsmöjligheter av i allmänhet kvalitativt värdefullt foder men vid
Ottenby huvudsakligen bestående av torrj ords väx ter (de enda, som här i längden
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 97 höft. (Nr 110.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
kunde fortleva) med starkt begränsade avkastningsmöjligheter troligen dock givande
ett i kvalitativt hänseende värdefullt bete.
Omkostnaderna för gräsarealernas kultivering hade Elofson vid Flyinge med
Linnebjär beräknat till 39,433 kronor, därav första året 23,435 kronor, samt med en
årlig underhållskostnad efter kultiveringen av cirka 7,800 ki’onor. Häremot svarade
en beräknad avkastning, som efter 12 öre per foderenhet kunde värderas från och
med 1923 till 26,640 kronor och efter 1926 enligt samma grunder till 39,720 kronor
för år.
För Ottenby hade Elofson, med hänsyn till de avkastningen alltid begränsande
nederbörds- och fuktighetsförhållandena därstädes, räknat med jämförelsevis
mindre omfattande förbättringsåtgärder. På grund av arealernas storlek och markens
näringsfattiga (låt vara fysiologiskt) beskaffenhet torde dock kostnaderna under nuvarande
förhållanden icke understiga omkring 60,000 kronor fördelade på tvänne
år och därpå årligen 15,000—20,000 kronor några år framåt. Häremot svarade en
svårligen beräkningsbar betesmöjlighet, säkerligen dock för ett betydande antal hästar,
vilka emellertid icke kunde bliva av mera kraftig typ och alltid löpa risk att, om
icke någon extra foderkälla anlitades, under torkperioder erhålla alltför ringa foder.
Av sålunda antydda skäl och då vid Flyinge god effekt, med en avkastning
av minst 2,000—3,000 foderenheter per hektar, kunde beräknas av vidtagna åtgärder
och då erfarenheten visat, att gräsmattan där gåve en jämn avkastning och förhållandevis
väl fördroge hästarnas starka betning och tramp, men att vid Ottenby
åter effekten av vidtagna åtgärder av allt att döma måste bliva relativt ringa, med
en avkastning från betet av omkring 500 foderenheter per hektar, vilket kunde
vara tillfredsställande endast för lätta hästar men näppeligen för avelsdjur i större
antal över huvud taget utan extra fodermöjligheter och då där alltid den risken
förelåge, att avkastningen under längre eller kortare perioder bleve minimal, måste,
under förutsättning av att ett i förhållande till arealen lämpligt antal avelsston
skulle hållas, Flyinge härför äga bestämt företräde och detta så mycket mera, som
nedlagda omkostnader där alltid kunde beräknas bliva räntabla, något som vad Ottenby
beträffade näppeligen med säkerhet kunde förutses i vad det gällde själva betesmarkerna.
Betesarealerna hava av Elofson angivits vid Ottenby till cirka 340
hektar, vartill komma de hittills till slåtter använda så kallade shäferiängarna
om cirka 350 hektar, samt vid Flyinge till 121.86 hektar, därav
47 hektar vid Linnebjär. Han har vidare framhållit, att med de för
Flyinge angivna skördemöjligheter kunde, ifall omständigheterna så
krävde, ett större antal hästar, än som beräknats, erhålla sitt underhåll.
Bättre vore likväl för betesmarkernas produktionsmöjligheter att den
ökade tillväxten tillgodogjordes genom ett större antal betande nötboskap,
som mot viss avgift lätt torde erhållas i denna trakt.
Angående stuteriets omfattning samt för dess inrättande och drift
erforderliga åtgärder och kostnader anför stuteriöverstyrelsen i sin skrivelse
i december 1920 till en början följande.
19
Kungl. Maj.ts proposition Nr Ilo.
Då stuteriöverstyrelsen på grund av rådande höga byggnadskostnader funnit
det uteslutet att kunna ifrågasätta några mera omfattande nybyggnader, hade styrelsen
vid sina beräkningar utgått därifrån, att endast de å depån redan befintliga
stallbyggnaderna skulle för ändamålet utnyttjas och att antalet moderston skulle
rättas därefter. En efter dessa riktlinjer företagen preliminär undersökning hade
visat, att, om vissa ändringar av några stallbyggnader vidtoges, skulle ett stuteri
med 50 moderston kunna anordnas å depån.
I detta sammanhang ansåge stuteriöverstyrelsen sig emellertid böra framhålla,
att styrelsen visserligen i föregående utredningar rörande anläggning av ett
stuteri å Ottenby föreslagit, att detta borde anordnas för ett antal av minst 100
moderston, enär erfarenheten visat, att ett fristående stuteri i mindre omfattning
icke kunde bära de för en stuterianläggning nödvändiga kostnaderna för särskild
förvaltning (chef, beridare, bokhållare och veterinär) m. m. Helt annorlunda ställde
sig dock saken om, såsom nu ifrågasattes, stuteriet anordnades i samband med
Flyinge hingstdepå, då några andra kostnader för stuteriets förvaltning (tjänstemän)
ej behövde ifrågakomma än för beredande av någon ökning av den därvarande
beridarens avlöningsförmåner.
Kostnaderna för inrättande av ett stuteri vid Flyinge av ovannämnda
omfattning har av stuteriöverstyrelsen i senaste kostnadsberäkningen,
avgiven i februari 1922, sammanfattats sålunda:
av nya byggnader samt ändrings- och reparationsi
redan befintliga, enligt byggmästare Dahlgrens utred
-
llppförande
arbeten
ning av den 9 februari 1922
Inköp av hästar .......................................................................................
Betesmarkernas förbättring och inhägnad enligt statskonsulent
Elofsons utredning den 29 oktober 1921 ....................................
Inventarier ...............................................................................................
Ersättning till arrendatorn av Valleberg för avträde av arrenderätten
till cirka 25 hektar åker och 25 hektar ängsmark........
kronor
123,750
200,000
39,433
10,000
20,000
Summa kronor 393,183.
Nybyggnads- och ändringsarbetena hava av Dahlgren specificerats på
följande sätt:
Ändrings- och reparationsarbete
i stostallet .................................
.. kronor
6,800
» » »
i stora stallet, norra längan.....
20,500
» » »
i sjukstallet.................................
»
5,300
Skjul för unghästar.........................
»
6,200
Bostadshus för 2 familjer (3 rum
vardera) .....................................
»
34,000
» » 2 » (2 »
» ) .....................................
... »
30,000
Höns- och svinhus .........................
»
1,000
» » » .........................
1,000
Avlopps- och dräneringsledningar.
»
1,600
Brunnar och vattenledningar.........
»
1,100
Elektriska ledningar .....................
»
1,400
Planteringar......................................
........................................................
»
1,200
Oförutsedda utgifter ......................
»
2,400
Summa kronor 112,500.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
Till denna kostnadssumma torde, liksom förut, ytterligare böra läggas cirka
10 procent för oförutsedda utgifter, ritningar, resor och kontrollkostnader m. m.,
vadan hela kostnaden för byggnadsarbeten borde upptagas till 123,750 kronor.
Byggnadsstyrelsen har i utlåtande den 21 februari 1922 förklarat
sig icke hava något att invända mot Dahlgrens kostnadsberäkningar.
I fråga om uppsättningen av stuteriets stostam — 50 stycken —,
som styrelsen beräknat draga en kostnad av 200,000 kronor, kan anmärkas,
att överfältveterinären i sitt utlåtande ifrågasatt, att avelsston
skulle kunna uttagas bland arméns stambästar, varigenom kostnaderna
för anskaffande av avelsston skulle minskas.
Kavalleriinspektören har förklarat sig finna detta uppslag beaktansvärt,
därest antalet uttagna avelsston ej bleve för stort samt full ersättning
av remonter lämnades.
Vad angår posten å 20,000 kronor till arrendator^ av Valleberg
för avträde av mark, så erfordras för stuteriets förläggning till Flyinge
en utvidgning av dess betesmarker. För detta ändamål har stuteriöverstyrelsen
med arrendator^ av under Flyinge lydande kronoegendomen
Valleberg, för vilken arrendetiden utgår först 1934, träffat preliminärt
avtal, varigenom han från och med den 14 mars 1923 avstår
lämpligt belägna 25 hektar åker och 25 hektar äng mot dels däremot,
efter areal räknat, svarande nedsättning av arrendet dels ock kontant
ersättning med 20,000 kronor. Avtalet ger därjämte arrendatorn rätt
att, därest han genom statens eventuella övertagande av egendomen
Valleberg i dess helhet icke kommer i tillfälle att åtnjuta förnyat arrende
till vad som återstår efter nu ifrågasatt avträdande, erhålla ytterligare
10,000 kronor.
I fråga om betesmarkernas förbättring och inhägnad må anmärkas, att
Elofson förklarat, att av honom beräknade utgifter antagligen komme
att visa sig väl tilltagna, då han räknat med nu gällande priser. Särskilt
torde gödsel, kalk och arbete under senare delen av förbättringsperioden
liksom underhållet ställa sig åtskilligt billigare, något varmed Elofson
dock icke ansett sig böra kalkylera.
Den sista posten bland de av stuteriöverstyrelsen beräknade engångskostnaderna,
nämligen till inventarier 10,000 kronor, avser huvudsakligen
jordbruksredskap.
Stuteriöverstyrelsen föreslår i sin sista framställning, att kostnaderna
för anläggningen skola fördelas på tre år enligt denna plan.
Kungl. Maj:tu proposition Nr 110.
21
År 1922.
Ändring av stora stallet, norra längan ...............................................
Inköp av 10 ston ....................................................................................
Betesmarkernas förbättring, enligt Elofsons ovannämnda utredning
Iventarier...................................................................................................
Va av oförutsedda utgifter (2,400 kronor) ........................................
10 % » • » för byggnadsarbeten (20,500 + 800
= 21,300 kronor) ...............................................................................
Ersättning till arrendatorn av Valleberg............................................
kronor 20,500
» 40,000
» 23,435
» 10,000
» 800
» 2,130
» 20,000
År 1923.
Summa kronor 116,865.
Inredning av stostallet ............................................................................ kronor
Skjul för unghästar................................................................................. »
1 bostadshus för 2 familjer (3 rum vardera)...................................... »
Höns- och svinhus ................................................................................ »
Betesmarkernas förbättring, enligt Elofsons utredning........................ »
Halva beloppet av beräknade kostnaderna (5,300 kronor) för avlopps-,
dränerings-, vatten- och elektriska ledningar samt planteringar. .. »
Vs av oförutsedda utgifter (2,400 kronor) ........................................ »
10 % » » » för byggnadsarbeten (6,800 + 6,200 +
34,000 + 1,000 + 2,650 + 800 = 51,450 kronor) ......................... »
Inköp av 20 ston....................................................................................... »
6,800
6,200
34.000
1,000
14,688
2,650
800
5,145
80.000
År 1924.
Summa kronor 151,283.
Inredning av sjukstallet........................................................................ kronor
1 bostadshus för 2 familjer (2 rum vardera)..................................... »
Höns- och svinhus ................................................................................ »
Halva beloppet av beräknade kostnaderna (5,300 kronor) för diverse
ledningar .......... »
Vs av oförutsedda utgifter (2,400 kronor)........................................ »
10 %" » » » för byggnadsarbeten (5,300 + 30,000 +
1,000 + 2,650 + 800 = 39,750 kronor) ............................................ »
Betesmarkernas förbättring .................................................................... »
Inköp av 20 ston........................................................................................ »
5,300
30.000
1,000
2,650
800
3,975
1,310
80.000
Summa kronor 125,035.
Såsom tidigare nämnts, begärde stuteriöverstyrelsen i skrivelsen i
december 1920 att av fonden för anläggande av ett statsstuteri få utöver
då för stuteriet beräknade kostnader använda ett belopp av 88,320
kronor för vissa nybyggnads-, reparations- och förbättringsarbeten å
Flyinge, som vore oundgängligen nödvändiga även om stuteriet ej
komme till stånd. Från styrelsen har emellertid meddelats, att av dessa
arbeten numer, i den mån de ansåges erforderliga, allenast återstode
outfört omläggning av rastbanan samt att Dahlgren i februari 1922 beräknat
kostuaden härför till 8,250 kronor.
22
Kungl. Maj:t8 proposition Nr Ilo.
De ökade driftkostnaderna vid Flyinge med anledning av stuteriet
beräknar stuteriöverstyrelsen i promemoria den 24 februari 1922 sålunda.
Utgifter:
Avlöningar.
Lönetillägg till chefen inkl. dyrtidstillägg 1
» » beridaren » » 1
1 fodermarsk-stoöverskötare » » 1
4 stallbetjänter » » 1
Foder ..........................................................................
Inkomster:
5 hingstar inmönstras å 6,000 kronor .................................................... kr. 30,000: —
5 3-åriga vallacker säljas å 1,300 kronor2........................................... » 6,500: —
20 föl säljas å 300 kronor....................................................................... » 6,000: —
kr. 42,500: —
eller alltså förlust å » 2.239: 3 5
Summa kr. 44,739: 35.
Stuteriöverstyrelsen framhåller, att i planen för stuteriets drift
skulle ingå, att varje höst på auktion försälja de föl, som icke vore
särskilt lovande. Varje årgång beräknades att omfatta 20—30 föl, däri
inbegripna de hingstföl, som i ungefär samma utsträckning som hittills
fortfarande komme att köpas inom landet för att fylla detta antal.
I fråga om ökning av depåchefens lön framhåller stuteriöverstyrelsen,
att den eventuellt blivande gemensamme chefen för Flyinge
hingstdepå och stuteri borde med hänsyn till det ökade arbete och ansvar,
som komme att åligga honom, tillerkännas något ökad avlöning, utöver
de löneförmåner av 4,000 kronor i lön och 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar,
som enligt nu gällande stat vore bestämda för chefen för
Flyinge hingstdepå; och finge styrelsen därför föreslå, att dessa avlöningsförmåner
ökades med 1,000 kronor, varav 600 kronor skulle utgå
såsom lön och 400 kronor såsom tjänstgöringspenningar, och varigenom
avlöningen i dess helhet således komme att uppgå till 7,000 kronor.
Angående den föreslagna ökningen av beridarens lön anför stuteriöverstyrelsen.
Enligt den för tjänstemännen vid statens hingstdepåer gällande lönestaten
åtnjöte beridarna vid Strömsholms och Flyinge hingstdepåer samma löneförmåner,
ehuru beridarbefattningen vid Flyinge hingstdepå vore långt mera krävande och
kr. 1,567: 7 2
■» 1,103:56
» 3,634:5 8
s 8’412: 2* kr. 14,718: io
........................ » 30,021: 25
Summa kr. 44,739: 3 5.
1 Enligt kungl. kungörelsen den 13/''i 1922, (nr 4).
■'' Enligt medelpriset för remont år 1922.
Kunf/l. Maj:In proposition Nr 110.
23
ansvarsfull än motsvarande befattning vid Strömsholms hingstdepå. Beridaren vid
Strömsholms hingstdepå hade nämligen endast att övervaka skötseln av do 55 å 60
därstädes uppställda äldre hingstarna, under det att beridaren vid Flyinge hingstdepå
hade under sin vård omkring 80 äldre hingstar, 15 å 20 tvååriga och 15 å 20
ettåriga hingstar samt lika många föl, ävensom åliggande att personligen leda
dressyren och träningen av de unga hingstarna. Detta senare arbete både förut
under en följd av år 8 månader årligen omhänderhafts av en kavalleriofficer som,
jämte furir och manskap, för sådant ändamål kommenderats till depån från något
av de skånska kavalleriregementena. Denna kommendering hade emellertid med
1918 indragits och ersatts med civil personal, vars arbete ställts under beridarens
ledning. Därest ett stuteri nu kommc att förenas med depån utan att tjänstemannapersonalen
därstädes ökades i annan mån än med en fodermarsk-stoöverskötarebefattning,
bleve således särskilt beridarens arbetsbörda ytterligare avsevärt ökad, och
styrelsen funne det i så fall skäligt, att beridaren därstädes bereddes något bättre
avlöningsförmåner än vad han för närvarande åtnjöte. Nuvarande normalstat för
tjänstemännen vid statens hingstdepåer upptoge för beridaren lön 1,500 kronor,
tjänstgöringspenningar 1,200 kronor samt två ålderstillägg, vartdera å 300 kronor.
Styrelsen ansåge, att, därest beridaren ålades skyldighet att tjänstgöra även vid ett
med hingstdepån förenat stuteri, sådan ändring borde vidtagas i nämnda stat, att
han tillerkändes 2,000 kronor i lön och 1,400 kronor i tjänstgöringspenningar.
I fråga om ökningen av stallpersonalen, som styrelsen anser kunna
begränsas till en stoöverskötare och 4 stallbetjänter framhåller styrelsen
vidare.
För fodermarsk-stoöverskötarebefattningen borde utgå, förutom de för fodermarsk
vid hingstdepå för närvarande bestämda avlöningsförmåner, jämväl någon
ytterligare ersättning på grund av de särskilt ansvarsfulla göromål, som komme att
åligga honom såsom stoöverskötare. Denna ersättning ansåge styrelsen lämpligast
böra utgå i form av visst arvode, t. ex. 15 å 20 kronor för varje föl, som vid
tiden för fölets avvänjning befunnes vara i gott skick, dock med högst 600 kronor
för år.
Den erforderliga nya personalens anställning skulle ske successivt allt efter
som stuteriets hästbesättning anskaffades. Då emellertid inköpen av fölstona komme
att bliva beroende på möjligheten att anskaffa sådana, vilket med säkerhet ej kunde
ske på en gång, utan efter hand som tillfälle därtill erbjödes, kunde någon bestämd
plan för personalens anställande icke uppgöras.
Angående tiden för stuteriets inrättande anför stuteriöverstyrelsen.
Den plan för inrättandet av ett statsstuteri å Flyinge hingstdepå, som stuteriöverstyrelsen
framlagt, innefattade i sig, bland annat, den fördelen, att stuteriets
organisation kunde omedelbart taga sin början och efter hand utvecklas, allt
efter som tillfällen bjödes till fördelaktiga inköp av avelsston. Den tvingade
icke styrelsen till att på en gång eller efter en förut i detalj fastställd plan och
kanske under ogynnsamma förhållanden anskaffa det behövliga stomaterialet, varjämte,
då stuteriet ej drabbades av några särskilda förvaltningskostnader, som gåve
anledning till en påskyndad utveckling av detsamma, organisationen kunde genom
-
Departements
chefen.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
föras mera praktiskt och säkerligen också med relativt mindre kostnader än annars
skulle bliva fallet. Det läge givetvis i den varmblodiga hästavelns intresse, att
stuteriet komme till stånd snarast möjligt, men förhållanden kunde dock inträffa,
som inverkade hindrande på anskaffandet av moderston eller på de föreslagna byggnadsarbetenas
utförande. Styrelsen förutsatte emellertid att under alla förhållanden
högst fyra år skulle behöva beräknas för genomförande av stuteriets organisation,
och att alltså efter denna tid full uppsättning av fullåriga moderston skulle därstädes
förefinnas och den nu förelagda planen för stuteriets drift vara betryggad.
Behovet av ett statsstuteri synes mig vara väl ådagalagt. Därom
gjorda uttalanden hava särskilt tagit sikte på den varmblodiga hästens
betydelse för remonteringen. Jag vill emellertid även framhålla, att en
halvblodshäst av den kraftigare typ,, som stuteri överstyrelsen nu vill
framarbeta, tillika torde få fördelaktig användning både som vagns- och
jordbrukshäst. Särskilt vid det mindre och lättare jordbruket är en
halvblodshäst mera passande för där förekommande arbeten och körslor
än en tung kallblodig dragare.
Åven med hänsyn till att de sist gjorda kostnadsberäkningarna
för anläggande av ett stuteri vid Ottenby kunna, på grund av inträffat
prisfall, reduceras, äro dessa kostnader så höga, att enbart av denna
orsak ett stuteri där icke kan komma ifråga. Kostnaden för ett stuteri
vid Ottenby, icke minst med hänsyn till därför speciellt erforderlig
administration, skulle icke svara mot nyttan. Då härtill kommer, att Flyinge
enligt Elofsons utredning torde vara väl så lämplig uppfödningsplats
för den häst, som nu är mest önskvärd, tvekar jag ej att tillstyrka
stuteriets förläggande i samband med Flyinge hingstdepå, helst
där redan befintlig personal kan med allenast mindre utökning sköta
jämväl stuteriet. Mot stuteriöverstyrelsens plan för stuteriets inrättande
och därför erforderliga byggnadsarbeten har jag intet att erinra. Vid
besök å Flyinge hingstdepå bär jag funnit därför upprättade förslag
lämpliga. Särskilt vill jag framhålla, att genom stuteriets inrättande
åtskilligt utrymme, som nu icke begagnas, kommer till användning.
Vad angår stuteriöverstyrelsens förslag i avseende å löneförhöjningar
och utökning av stallpersonalen torde jag icke hava anledning
att nu framlägga något förslag. Då stuteriets egentliga verksamhet skall
börja först sommaren 1923, bör därmed lämpligen anstå tills behandlingen
av statsverkspropositionen för det budgetår, som börjar den 1
juli 1923. Något förhandsuttalande vill jag icke göra angående ifrågasatt
ökning av nuvarande befattningshavarnas löner, vilken i vart fall ej
erfordras före nämnda tidpunkt. Ej heller lärer dessförinnan ny ordinarie
personal behöva anställas. Därest någon ökning av antalet extra
Kungl. Maj.ts proposition Nr 110.
25
personal skulle erfordras för skötsel av ston, torde de medel, som
stå till stuteriöverstyrelsens förfogande för hingstdepåus verksamhet därtill
förslå.
Uppenbart är, att även personalökningen skall ske successivt. Meningen
är, att det hus, som bygges 1923, skall bebos av stoöverskötaren
och en stallbetjänt. Om så erfordras torde ytterligare en
lägenhet kunna beredas i det hus, som nu användes bl. a. till bostad
åt foder marsken.
Stuteriöverstyrelsens senaste kostnadsberäkning slutar å 393,183
kronor, vartill kommer 8,250 kronor för rastbanans omläggning, som jag
jämväl anser böra verkställas. Sammanlagda kostnaden blir alltså i runt
tal 400,000 kronor. Vid beräkning av byggnadskostnaderna har Dahlgren
kalkylerat med de arbetskostnader, som gällde i oktober 1920. Det
torde vid sådant förhållande få förutsättas, att de beräknade byggnadskostnaderna
komma att underskridas. Jämväl förbättringen av
betesmarkerna lärer kunna ske för lägre kostnad än beräknats. Å andra
sidan torde det vid en anläggning av ifrågavarande slag, som till stor
del avser ändringsarbeten i gamla hus, visa sig nödvändigt att utföra
arbeten, som ej från början kunnat förutses. Sammanlagda kostnaden
bör sålunda ej nu beräknas lägre än 400,000 kronor. Det bör få ankomma
på Kungl. Maj:t att, alltefter anläggningens fortgång, intill nämnda
belopp utanordna vad stuteriöverstyrelsen visar vara erforderligt för
stuteriets anläggning i huvudsaklig överensstämmelse med den nu framlagda
planen.
Den för anläggning av ett statsstuteri avsatta fonden uppgick den
1 januari 1922 till 636,983 kronor 24 öre. Under förutsättning att
stuteriet kan anläggas för 400,000 kronor, uppstår således eu avsevärd
behållning. I enlighet med vad statskontoret anfört torde dock icke
föreligga anledning att, förrän stuteriet blivit färdigt, fatta något beslut
angående dispositionen av den beräknade behållningen.
Det belopp av 4,000 kronor, som stuteriöverstyrelsen i skrivelsen
i december 1920 från fonden begärt för gäldande av viss ersättning åt
greve Cronstedt och Elofson, har Kungl. Maj :t den 22 juni 1921 bemyndigat
styrelsen att utbetala från reservationsanslaget till hästavelns för•
bättrande.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att för inrättande av ett statsstuteri i samband med Flyinge hingstdepå
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig nu förordad plan må
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 97 käft. (Nr 110.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.
av fonden för anläggande av ett statsstuteri efter Kungl. Maj:ts beprövande
användas intill 400,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av ett statsstuteri i samband med Flyinge hingstdepå. a1 i texten
- JoU 1922:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition avgående inrättande av ett statsstuteri i samband med Flyinge hingstdepå ävensom två i ämnet rädda motioner. s. 1 i texten