Sök i Ratio Lex

Angående vissa pensioner och understöd från allmänna indragningsstaten

13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:117, Angående vissa pensioner och understöd från allmänna indragningsstaten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition Nr 117.

1

Nr 117.

Kangl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa pensioner och

understöd från allmänna indragningsstaten; given Stockholms

slott den 3 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen under punkterna l:o—4:o hemställt.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schltter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför:

l:o.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 november 1921 har riksbibliotekarien

anhållit om utverkande av proposition till riksdagen om beviljande

av en årlig pension av 1,000 kronor eller det belopp, som

Kungl. Maj:t kunde finna skäligt, åt förre godsägaren Herman Brulin,

som efter att i 28 år hava ägnat sig åt frivilligt biblioteksarbete i statens

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 103 höft. (Nr 117.) 1

Ang. pension

dt extra

tjänstemannen

vid

kungl. biblioteket,

förre

godsägaren

H. Brulin.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

tjänst såväl vid Uppsala universitetsbibliotek som i kungl. biblioteket

nu vid uppnådda 81 år på grund av nedsatta krafter ämnade draga sig

tillbaka från nämnda arbete från och med 1921 års utgång.

Till stöd för denna framställning har riksbibliotekarien anfört följande:

Brulin började sin frivilliga tjänstgöring vid Uppsala universitetsbibliotek

redan år 1894. I kungl. bibliotekets tjänst inträdde Brulin år 1905 och har här

utfört ett mångsidigt och för biblioteket synnerligen gagnande arbete. Han har i

kungl. biblioteket bland annat förestått de stora kart-, plansch- och porträttsamlingarna,

vilka av honom till stor del nyordnats och katalogiserats. Av särskilt

värde för biblioteksarbetet äro de av Brulin upprättade katalogerna över den svenska

kartsamlingen och över svenska porträtt. Såsom föreståndare för de nämnda samlingarna

har han även biträtt lånesökande och forskare och härvid besparat den ordinarie

personalen mycket arbete. Men Brulins arbetskrafter ha även räckt till andra uppgifter

inom biblioteket, såsom till ordnandet av de stora samlingarna av svenskt

affärstryck. Såsom det varaktigaste minnet av hans idoga verksamhet inom kungl.

biblioteket torde dock få anses ordnandet av den stora och dyrbara samlingen svenska

»Verser till och över enskilda», utgörande tillfällighetspoesi vid bröllop, begravningar

o. d. och uppgående till ett antal av 36,354 nummer, inbundna i 189 band, vartdera

försett med en av Brulin uppgjord innehållsförteckning. Sammanlagda antalet katalogblad,

som av honom utskrivits för denna samlings katalogisering, utgör 56,414

stycken.

Av vad jag här meddelat om Brulins verksamhet i kungl. biblioteket torde

framgå, att densamma varit för biblioteket synnerligen värdefull och att genom hans

försorg en mängd tidsödande arbeten utförts, som det förr eller senare varit nödvändigt

att låta verkställa med bibliotekets egna krafter, vilka emellertid härigenom

besparats från detta arbete och fått tillfälle att ägna sig åt de ständigt växande

löpande biblioteksgöromålen och för stunden viktigare uppgifter. Den ersättning,

som Brulin härför åtnjutit, har varit synnerligen ringa, han har i kungl. biblioteket

såsom årsarvode, uppdelat i månatlig avlöning, uppburit 1,000 kronor t. o. m. år 1919

och 1,200 kronor fr. o. m. år 1920, vartill under senare år tillkommit därå utgående

tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Det måste därför erkännas, att hans

verksamhet i bibliotekets tjänst varit synnerligen oegennyttig och att den ersättning,

han erhållit, icke stått i proportion till det av honom såväl här som i Uppsala

universitetsbibliotek utförda mångåriga, plikttrogna arbetet. Härtill kommer,

att hans ekonomiska omständigheter äro sådana, att han är i verkligt behov av

understöd, sedan hans inkomster från kungl. biblioteket upphöra i och med avslutandet

av hans verksamhet därstädes. Han synes mig därför i hög grad förtjänt

av en pension, som i betraktande av hans höga ålder icke torde komma att bliva

för statsverket betungande.

Då Brulin, såsom jag ovan framhållit, med årets utgång avslutar sitt arbete

i kungl. biblioteket, vore det önskligt, om pension kunde beredas honom från den

1 januari 1922 räknat.

I avseende å Brulins tjänstgöring vid Uppsala universitetsbibliotek

föreligger följande av förutvarande överbibliotekarien därstädes avgivna

intyg:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ta proposition Nr 117. ■!

Anmodad att uttala mig om de förtjänster, som förre godsägaren Herman

Brulin inlagt som frivillig medarbetare vid Uppsala universitetsbibliotek till och med

vårterminen 1904, då jag avgick från överbibliotekarieplatsen, är det mig en sann

tillfredsställelse att lämna följande upplysningar.

När Brulin år 1894 erbjöd biblioteket sitt biträde, och jag — med hänsyn

till att institutionen då icke hade några medel för att ersätta frivilliga medarbetare,

så välkommet än varje tillskott i arbetskraft måste vara under ordinarie personalens

dåvarande, väl otillräckliga antal — tvekade att mottaga anbudet, förklarade han

oegennyttigt, att han även under sådant förhållande vore villig att ställa sin arbetskraft

till mitt förfogande. Det sätt, varpå han därefter löste den besvärliga uppgift,

som jag föreläde honom, är värt det största erkännande.

Institutionen hade länge lidit av att krafter saknades för ordnande av det

årligen inströmmande och för varje år växande småtrycket (av vilket för övrigt ej

obetydliga massor lågo obehandlade sedan äldre tider). Denna uppgift för vilken

både här och på andra ställen tjänstemän ofta ryggat tillbaka vid anblicken av de

massor, som skulle överväldigas, och svårigheten av att finna rätta sättet för det

heterogena materialets ordnande, grep Brulin modigt an och löste den med stor

framgång. Hans förståelse för uppgiften, hans praktiska blick för den trassliga

härvans lösning, hans aldrig sviktande arbetskraft och ovanliga ordningssinne förde

till det mest lyckosamma resultat. Och det bör härvid icke förgätas, under vilka

svåra förhållanden i avseende på ljus och utrymme man den tiden arbetade i universitetsbiblioteket,

vilket särskilt gällde å de gallerier, där svenska småtrycket stod

—■ eller rättare låg hoppackat.

Först mot slutet av min tjänstetid lyckades jag förskaffa Brulin ett

ringa anslag, och dock hade han både kvantitativt och kvalitativt utfört ett arbete,

som ingalunda stod efter det, som utfördes av de ordinarie tjänstemännen, så att,

om full rättvisa i avseende på den ekonomiska ersättningen vederfarits hans arbete,

skulle han för varje år uppburit lika mycket, som bestods dessa i lön. Och därför

vill det synas mig, att staten här har en verklig skuld att infria gent emot en man.

som oegennyttigt ställt sin kraft till dess tjänst och som gjort det med sådan trohet

och framgång.

Uppsala den 17 november 1921.

Claes Annerstedt.

f. d. överbibliotekarie.

I ovanstående kan undertecknad, som efterträdde doktor Annerstedt och under

vilken herr Brulin arbetade intill sin avflyttning till Stockholm 1905, till alla delar

instämma.

Uppsala den 17 november 1921.

L. Bygden.

f. d. överbibliotekarie.

I ärendet har statskontoret den 3 december 1921 avgivit infordrat

yttrande och därvid anfört följande:

På grund av vad handlingarna i ärendet innehålla vill det synas statskontoret,

att starka billighetsskäl tala för utverkande åt Brulin av någon pension av stats
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

medel, då han nu lämnar sin mångåriga och utmärkt väl vitsordade verksamhet vid

de statliga biblioteken.

Beträffande beloppet av den pension, som sålunda kan finnas böra utverkas

åt Brulin, får statskontoret anföra följande.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat har Brulins arbete vid kungl.

biblioteket såväl till art som omfattning motsvarat andre bibliotekaries tjänstgöring.

Skulle man i anledning härav beräkna Brulins pension efter samma grunder som en

andre bibliotekaries, komme man emellertid till ett belopp, som vida överstege vad

Brulin åtnjutit såsom årsarvode vid biblioteket. Om man å andra sidan lade sistnämnda

arvode till grund vid bestämmandet av pensionen och beräknade denna,

såsom i liknande fall plägat ske, till två tredjedelar av arvodet, skulle man, till

följd därav, att det av Brulin uppburna arvodet varit synnerligen knappt tillmätt,

komma till ett pensionsbelopp, som vore alltför obetydligt i förhållande till det

arbete Brulin utfört i statens tjänst.

Då sålunda ingen av de i motsvarande fall brukliga beräkningsgrunder här

kan komma till användning, har statskontoret, som funnit det av riksbibliotekarien

föreslagna pensionsbeloppet skäligt, ansett sig böra instämma i dennes förslag.

Departement<- Att det varit ett osedvanligt plikttroget och värdefullt arbete Brulin

chefen. T1tfört i olika biblioteksinstitutioners tjänst, därom bära de ovan återgivna

uttalandena ett tydligt vittnesbörd. För en blygsam ersättning har han

gjort det allmänna tjänster, som utan tvivel skulle hava dragit väsentligt

större kostnader, därest arbetet utförts av institutionernas mera fast

anställda medhjälpare. Det synes mig vara en billig gärd av rättvisa

och en skyldig hänsyn till en oegennyttig och uppoffrande gärning i

det allmännas tjänst, att staten genom en pension åt Brulin erkänner

den tacksamhetsskuld, vari ett par av dess institutioner stå till honom.

I avseende å det belopp, som här torde ifrågakomma, finner jag

ingen anledning till erinran mot den summa av 1,000 kronor, som härvid

föreslagits och jämväl av statskontoret tillstyrkts.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

medgiva,

att biträdande tjänstemannen vid kungl. biblioteket,

förre godsägaren Herman Brulin må från och

med ingången av år 1922 under sin återstående livstid

uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig

pension av 1,000 kronor.

2:o.

Pension åt I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 augusti 1921 har överinten
fcitaZiio

denten och chefen för nationalmuseum hemställt om framställning till

Kristina 1922 års riksdag angående beviljande åt förste vaktmästaren vid national
Atbertina

° °

Qutlin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj: t k proposition Nr 117.

museum Carl Niklas Gullins änka Anna Kristina Albertina Gullin, född

Rohnström, av en årlig pension till ett belopp av 800 kronor att utgå

från och med don 1 mars 1921.

Som stöd för denna sin framställning har överiutendenten anfört

bland annat:

Carl Niklas Gullin, som var född den 21 maj 1853, antogs till extra ordinarie

vaktmästare vid nationalmuseum den 9 februari 1893, till ordinarie vaktmästare

den 29 mars 1900 och till förste vaktmästare och portvakt den 29 augusti 1901.

Han ingick i pensionsåldern den 21 maj 1920, men behölls av mig på grund av

sin duglighet ännu i tjänst till 1 november 1920, då han på grund av sjukdom

var oförmögen att längre sköta sina åligganden. Från år 1901, då Gullin antogs

till förste vaktmästare och portvakt, till 1920, då hans tjänst upphörde, sålunda

under 19 års tid, var hans hustru honom behjälplig med diverse till portvaktssysslan

hörande göromål. Under den tid på dagen då museet varit öppet, nämligen klockan

10—4, och portvakten sålunda var upptagen vid museets stora ingång, tjänstgjorde

hans hustru såsom portvakt vid museets sidoingång, vilken även utgör ingång till

statens historiska museum och såsom sådan är jämförelsevis starkt anlitad. Från

och med år 1901 till och med år 1917 skötte hustrun Gullin även museets telefonväxel.

Dessa arbeten fullgjorde hon utan någon som helst ersättning till dess hon

från och med år 1913 beviljades ett arvode av 200 kronor per år. Såväl Gullin

som hans hustru ha på grund av sitt städse visade stora intresse för museets bästa

och sin flit och pålitlighet i tjänsten gjort sig förtjänta av de allra bästa vitsord.

Av ansökningen bifogade handlingar framgår vidare, att vaktmästare

Gullin avled den 10 februari 1921, att änkan Gullin är född den

31 juli 1850, att hon har tre barn, vilka samtliga nått mogen ålder,

samt att behållningen i boet efter bouppteckningen utgjorde 1,250 kronor

99 öre, varav alltså änkans lott skulle utgöra ungefär 625 kronor.

På grund av remiss har statskontoret den 16 september 1921

avgivit utlåtande i ärendet och därvid "anfört bland annat:

Då den befattning, förste vaktmästaren Gullin innehade, enligt vad statskontoret

inhämtat tillhörde den grupp av befattningar, som först enligt reglementet

för civilstatens änke- och pupillkassa av den 21 december 1907 upptagits till delaktighet

i kassan, samt Gullin, vilken såsom innehavare av förste vaktmästarbefattningen,

när ändringen trädde i kraft, endast efter särskild ansökning och mot

erläggande av försäkringstekniskt beräknade avgifter kunnat vinna delaktighet i

kassan, icke funnit sig kunna på sådant sätt sörja för sin änka, varför hon är i

saknad av pensionsförmån, vill det synas statskontoret billigt, att någon pension

beredes henne av statsmedel. Om Gullin hade blivit delägare i förenämnda kassa,

hade pensionen till hans änka utgjort (‘/.i av 1,400 kronor) 350 kronor. Med hänsyn

härtill och då rätten till sådan pension är grundad på avgiftsbetalning, anser statskontoret,

att i detta fall, dä]- pension skulle erhållas utan några avgifter, beloppet

bör begränsas till 300 kronor. Med inräknande av dyrtidstillägg enligt nu för

pensionsberättigade änkor gällande grunder skulle pensionsförmånen i allt fall medföra

en inkomst av 690 kronor för år räknat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Departements
chefen.

Pension åt

riksantikvarien

K. B.

Satin.

Med hänsyn till förste vaktmästaren Gullins långvariga, synnerligen

väl vitsordade tjänstgöring samt änkan Gullins egen långa, under största

delen av tiden oavlönade verksamhet vid nationalmuseum finner jag den

av nationalmusei chef gjorda framställningen värd allt behjärtande. I

fråga om pensionens belopp anser jag mig emellertid böra godtaga den

av statskontoret gjorda beräkningen. Understödet torde böra utgå från

den 1 mars 1921, så länge änkan Gullin förbliver i sitt nuvarande

änkestånd.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att förste vaktmästaren vid nationalmuseum Carl

Niklas Gullins änka Anna Kristina Albertina Gullin,

född Rohnström, må från och med den 1 mars 1921

under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i

sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd av 300 kronor.

3:o.

1 skrivelse den 19 augusti 1921 har vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

— med förmälan att riksantikvarien Karl Bernhard

Salin hos akademien dels meddelat, att han på grund av sjuklighet

ansåge sig böra begära avsked från sin befattning, om pension kunde

beredas honom, dels ock anhållit, att akademien ville vidtaga åtgärder

för ordnande av hans pensions förhållanden — hemställt om förslag till

riksdagen, att Salin måtte förklaras berättigad till pension, då han avginge

från sin tjänst, samt att vid bestämmande av pensionens belopp

även de tio år finge räknas som tjänstår, under vilka han varit dels

chef för nordiska museets avdelning på Lejonslätten, dels styresman för

nordiska museet och Skansen.

Till stöd för sin hemställan åberopar akademien följande yttrande

vid akademiens sammanträde nämnda dag av dess dåvarande preses,

numera framlidne f. d. riksantikvarien Oscar Montelius:

Med anledning av riksantikvarien Salins nu upplästa skrivelse ber jag att

först och främst få uttala ett livligt beklagande av att akademien och museet ej

längre kunna hoppas på hans erfarna ledning.

Då han nu, trots den uppoffring, detta för honom personligen innebär, förklarat

sig beredd att i förtid frånträda sitt ämbete för att detta icke längre skall

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kanyl. Maj: In proposition Nr 117.

behöva skötas på förordnande, vilket lätt skulle kunna medföra menliga följder, kan

jag icke underlåta att uttala min och säkerligen alla akademiens ledamöters erkänsla

för det nya bevis på plikttrohet, som detta innebär.

För hans ansökan om att vid avskedstagandet tillerkännas pension synas mig

särdeles starka skäl tala. Dels har han genom sin vetenskapliga verksamhet —

jag tänker härvid främst på hans stora och viktiga arbete »Die altgermanische

Tierornamentik» — inlagt så betydande förtjänster om svensk forskning, att detta

ensamt borde göra honom berättigad till pension. Dels har hans verksamhet som

museiman varit av den ovanligt stora betydelse, att säkerligen både Konung och

riksdag skola finna hans anhållan om pensionsrätt böra bifallas. Isynnerhet det

sätt, varpå han under ett tioårigt arbete vid nordiska museet ordnade denna det

.svenska folkets dyrbara samling, har både i vårt land och utom dess gränser erkänts

vara av sällsynt värde. Såsom bevis härpå kan jag anföra, att eu av de förnämsta

auktoriteter på området, doktor Hans Aall, chef för de motsvarande norska samlingarna

på Bygdö vid Kristiania, förklarat, att det är Salm, »som infört en nykter

vetenskaplig tankegång i kulturhistoriska museer och lett den första moderna uppställning

av ett sådant. Det är en stolt insats i museiutvecklingen, som Salin

härvid gjort, och för vilken alla böra vara honom tacksamma».

Lika naturlig som Salins anhållan om rätt till pension torde den andra delen

av hans framställning vara. De tio år han arbetat vid nordiska museet — och han

arbetade där under sådana förhållanden, att man skulle kunna vara frestad använda

det gamla uttrycket »dubbla tjänstår» — voro ju ägnade åt ett museum, som ej

endast av stiftaren överlåtits åt det svenska folket såsom dess egendom, utan också

allmänt erkännes vara det förnämsta i sitt slag inom hela Europa.

Det vore då, synes det mig, mycket naturligt om dessa år finge av Salin

räknas såsom tjänstår i den mening som pensionslagen tar detta ord.

Av dessa skål. ber jag få föreslå, att akademien behagade kraftigt tillstyrka

Salins framställning i båda nu nämnda avseenden.

På grund av remiss har nordiska museets nämnd den 8 september

1921 i ärendet anfört:

Enligt nordiska museets nämnds protokoll den 3 december 1902 förordnades

dåvarande amanuensen vid statens historiska museum fil. d:r Bernhard Salin från

den 1 januari 1903 till intendent vid nordiska museet med chefskap för museiavdelningen

i byggnaden å Lejonslätten, och den 13 februari 1905 utnämndes

Salin till nordiska museets styresman. —- Enligt mellan nordiska museet och Salin

den 8 mars 1905 uppgjort kontrakt tillförsäkrades Salin en årlig lön av 8,000

kronor och en årlig pension vid uppnådda 65 års ålder, därest han till dess kvarstode

i nordiska museets tjänst, av 5,600 kronor. Sedan Salin blivit utnämnd till

riksantikvarie ingav han ansökan om avsked från nordiska museet från och med den

1 april 1913, vilken ansökan nämnden beviljade vid sammanträde den 16 april 1913

under uttalande till protokollet av »sitt erkännande och sin tacksamhet för den

självuppoffrande hängivenhet för uppgiften, det osparda nit i arbetet och den klarsynta

uppfattning av målet, som utmärkt Salins tioåriga verksamhet i nordiska

museets tjänst».

Det arbete Salin utförde i nordiska museet blev särskilt betydelsefullt därigenom

att museets stora samlingar under den tid lian var museets chef överflyttades

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung}. Maj:ts proposition Nr 117.

till och uppställdes i den nya stora museibyggnaden å Lejonslätten. Att ordna och

i den nya byggnaden installera de av Artur Hazelius hopbragta väldiga samlingarna

var förvisso en mycket svår uppgift, och nämnden önskar här framhålla, att det är

Salins museitekniska erfarenhet och vetenskapliga insikt, hans genom omfattande

föregående studier samlade grundliga kunskap och uppövade museala intuition som

vårt land har att tacka för att nordiska museet blivit den på en gång vetenskapliga

och folkliga institution, som det nu är.

Visserligen är nordiska museet icke statsinstitution, men dels äro dess samlingar

genom Artur Hazelii överlåtelsebrev och museets stadgar att anse som

»svenska folkets egendom», dels fyller nordiska museet inom sitt samlingsområde,

den nyare tiden, samma uppgift som centralinstitution i vårt land som den, vilken

statens historiska museum fyller inom sitt samlingsområde, den förhistoriska tiden

och medeltiden; denna nordiska museets ställning som centralinstitution för kunskapen

om nyare tidens kulturhistoria, för vilken staten saknar eget organ, har

också av statsmakterna erkänts genom det bestämmande av gränserna dessa museer

emellan, som av Kungl. Maj:t fastställdes genom brev den 1 oktober 1919.

Med framhållande av den betydelse i förhållande till det allmänna, som verksamheten

såsom nordiska museets styresman sålunda måste anses äga och under

vitsordande av det särskilt förtjänstfulla arbete i den svenska kulturhistoriska forskningens

tjänst, som Salm nedlagt under den tid han var anställd vid nordiska museet,

får nordiska museets nämnd härmed tillstyrka bifall till den av vitterhets-, historieoch

antikvitetsakademien framställda anhållan att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen,

att Salin måtte förklaras berättigad till pension, då han avgår från sin

tjänst, samt att vid bestämmande av pensionens belopp även de tio år måtte få

räknas som tjänstår, under vilka han varit dels chef för nordiska museets avdelning

å Lejonslätten, dels styresman för nordiska museet och Skansen.

Av övriga handlingar i ärendet inhämtas, bland annat:

att Salin ingått på den från och med 1910 för vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien gällande staten och alltså är underkastad bestämmelserna i

lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907;

att han är född den 14 januari 1861 och sålunda ännu icke uppnått den

ålder av 67 år, då för riksantikvarie i vanliga fall inträder skyldighet att från befattningen

avgå med rätt till pension;

att han för närvarande innehar 20 för pension beräkneliga tjänstår, därav

5 i nuvarande befattning;

att han allt sedan den 16 mars 1918 varit tjänstledig;

samt att denna tjänstledighet åtnjutits, under tiden den 16 mars—14 september

1918 på grund av sjukdom, under tiden den 15 september 1918—14 oktober

1920 för hälsans vårdande under tiden den 15 oktober 1920 — 14 oktober 1921 för

utarbetande av program till nybyggnad för statens historiska museum samt under

tiden den 15 oktober 1921 och till innevarande dag på grund av sjukdom.

Vid handlingarna har fogats bestyrkt avskrift av ett läkarintyg

av följande lydelse:

Att herr riksantikvarien Bernhard Salin lider av vänstersidig förlamning, uppkommen

efter blodpropp (hemiparesis sin. post thrombos. cerebri), och att någon

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 117. 9

ytterligare förbättring av denna förlamning, som uppstod den 24 januari 1918, nu

mera ej är att förvänta, samt att riksantikvarien Salin på den grund måste anses oförmögen

att någonsin kunna återinträda i tjänstgöring intygar på heder och samvete

Stockholm den 15 augusti 1921.

E. O. Hult gren

M. D.

Efter erhållen remiss har statskontoret den 12 oktober 1921 på

följande sätt utlåtit sig i ämnet:

Av innehållet i läkarintyget får anses framgå, att riksantikvarien Satin den

16 mars 1923 lärer bliva jämlikt § 6 c) i den civila pensionslagen skyldig att från

befattningen avgå, varvid jämlikt § 7, andra stycket, pensionen utgår med belopp i

förhållande till tjänstårens antal, dock att beloppet ej må understiga 75 procent av

hel pension. Enligt ovanberörda stat utgör den med riksantikvarietjänsten förenade

avlöning, förutom tjänstgöringspenningar och ortstillägg, 5,700 kronor. Då Salin,

såsom ovan sägs, för närvarande innehar allenast 20 tjänstår, skulle jämlikt nyssnämnda

bestämmelse hans pension komma att uppgå till 75 procent av detta belopp,

alltså 4,275 kronor, eller, därest han övergått å den från och med 1922 gällande

nya avlöningsstaten, 75 procent av 7,296 kronor, alltså 5,472 kronor.

Med hänsyn till vad vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt

styrelsen för nordiska museet i ärendet anfört synas emellertid goda skäl förefinnas

för att hos riksdagen utverka medgivande därtill, att Salin må för pension

tillgodoräkna sig den tid av 10 år 3 månader, under vilken han utövat befattningarna

såsom intendent och styresman vid nordiska museet. Vid bifall härtill

skulle i mars 1923 den sammanlagda tjänstetiden uppgå till 31 år och pensionen

alltså kunna bestämmas till S1/S6 av 5,700 kronor, med föreskriven avrundning 5,050

kronor, eller därest övergång å ny stat ägt rum, 3I/35 av 7,296 kronor, alltså efter

höjning till närmaste med 12 delbara tal, 6,468 kronor.

Däremot anser sig statskontoret ej kunna förorda, att Salin pensioneras tidigare

än som enligt pensionslagen skall ske. Aven om framställning i dylikt avseende

skulle göras till riksdagen, torde hans avgång knappast kunna ske förr än

i mitten av år 1922. Då nu, såsom ovan framhålles, Salin torde redan i mars 1923

bliva författningsenligt skyldig att avgå med pension, synes olägenheten av att

tjänsten under denna mellantid uppehälles av vikarie knappast vara av sådan betydelse

att ett avsteg från de författningsenliga pensioneringsgrunderna måste anses

härav påkallat.

I likhet med samtliga de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,

anser jag, att riksantikvarien Salin bör för pension få tillgodoräkna sig

den tid, han varit intendent vid nordiska museets avdelning på Lejonslätten

samt styresman för nordiska museet och Skansen. Jag framhäver

särskilt, att det statsbidrag, som utgår till nordiska museet, tillfyllest

angiver, hurusom museet fått sig anförtrodd en viktig del av

vården om vårt lands kulturhistoriska skatter. Dess plats såsom en av

de centrala kulturhistoriska institutionerna framgår även av det Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 103 höft. (Nr 117.) 2

Departement»-

chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Pension åt lärarnaE.

Carlsson

och C. O.

Åhrlerg.

Maj:ts brev den 1 oktober 1919, som av nordiska museets nämnd åberopas

och där minnesmärkena över vårt folks liv utskiftas mellan nordiska

museet, statens historiska museum, nationalmuseet och livrustkammaren

att i samförstånd och under samverkan hägnas och förkovras.

Nordiska museet torde i detta hänseende icke hava den ringaste uppgiften

sig förelagd, då museet förnämligast har att uppsöka och bevara

tecknen på den nationella odling, som under tiderna uppspirat bland

vårt folks djupa led.

Om den genomträngande insikt och den banbrytande förmåga,

som Salin lagt i dagen under sitt viktiga värv som nordiska museets

styresman, råder, såsom de anförda utlåtandena visa, endast en mening.

Såsom riksantikvarie har han, med samma nit och skicklighet, så länge

krafterna stått bi, inom en vidare krets fullföljt sitt framgångsrika

arbete att vårda vårt folks kulturhistoriska arv. Att under sådana omständigheter

låta Salins förtjänstfulla insatser inom museivården fogas till

det gagnande verk, han utfört såsom riksantikvarie, så att hela denna

fruktbärande verksamhet får för honom trygga en i ekonomiskt avseende

jämförelsevis bekymmerfri ålderdom, det vore, enligt min mening,

endast att giva ett rättvist erkännande åt en beståndande och betydelsefull

kulturgärning.

I likhet med statskontoret och på de i dess betänkande anförda grunder

anser jag emellertid icke, att Salin bör erhålla pension tidigare än som

blir fallet med tillämpning av bestämmelserna i den civila pensionslagen.

Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t behagade föreslå riksdagen

medgiva,

att riksantikvarien Karl Bernhard Salin må i

pensionsavseende räkna sig till godo den tid från och

med den 1 januari 1903 till och med den 31 mars

1913, varunder han varit dels intendent vid nordiska

museets avdelning på Lejonslätten, dels styresman för

nordiska museet och Skansen.

4:o.

Med utlåtande av den 28 september 1921 har skolöverstyrelsen till

Kungl. Maj:t överlämnat två särskilda till Kungl. Maj:t ställda ansökningar,

däri lärarna vid den med 1921 års utgång indragna, med tekniska

skolan i Eskilstuna förenade fackskolan för finare smides- och

metallindustri Erik Carlsson och Carl Oskar Åhrberg anhållit om pension

av statsmedel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!-. Maj:ls proposition Nr 117.

Enligt ansökningarna bifogade åldersbetyg är Carlsson född den

31 oktober 185(i och Åhrberg den 29 maj 1869.

C ver ansökningarna bar direktionen för tekniska skolan i Eskilstuna

yttrat sig den 21 september 1921 samt därvid anfört huvudsakligen

följande.

Genom att ovannämnda täckskola från och med 1921 års utgång enligt riksdagens

beslut skall upphöra med sin verksamhet förlora Carlsson och Åhrberg sin

huvudsakliga inkomst. Carlsson, som är lärare i metallgjutning, ciselering, gravering

och drivning, har innehaft sin befattning alltsedan år 1886 och Åhrberg, som

är lärare i frihandsteckning med modellering och stillära, har innehaft sin befattning

sedan år 1890. Den förre är uteslutande hänvisad till sin inkomst från fackskolan,

utgörande 2,100 kronor jämte dyrtidstillägg; den senares lön från fackskolan utgår

med 1,400 kronor för år jämte dyrtidstillägg, varjämte han är anställd såsom extralärare

i frihandsteckning i söndags- och aftonskolan, vars lägre kurs upphör med

1921 års utgång och vars högre kurs kommer att ombildas till en teknisk fackskola

för maskinindustri. Då direktionen ej har någon möjlighet att bereda dessa båda

lärare annan lämplig sysselsättning och då de tjänstgjort nog länge vid fackskolan

för att kunna anses pensionsberättigade, torde de från och med år 1922 böra pensioneras,

varvid pensionerna i anseende till lönernas litenhet väl torde böra fixeras

till samma belopp som dessa.

Direktionen har genom skrivelse den 12 april 1921 ingått till stadsfullmäktige

i Eskilstuna med begäran, att från och med år 1922 måtte av stadens medel

utgå en årlig pension till dessa båda lärare, utgöi’ande för Carlsson 573 kronor och

för Åhrberg 382 kronor, eller tillsammans 955 kronor, jämte eventuellt dyrtidstillägg.

Enligt direktionens beräkning skulle alltså komma på statens del tillhopa

2,545 kronor, varigenom statens och stadens bidrag skulle bli proportionella mot

deras respektive bidrag till fackskolan, utgörande 4,000 kronor och 1,500 kronor.

Skolöverstyrelsen bar i sitt berörda utlåtande anfört, bland annat,

följande:

Carlsson och Åhrberg, som med utgången av år 1921 nödgas frånträda sina

befattningar vid fackskolan på grund av dess upphörande hava vid nämnda tidpunkt

uppnått, Carlsson 65 levnads- och 36 tjänstår, samt Åhrberg 52 levnads- och 31

tjänstår. Åv ansökningarna bifogade intyg framgår, att båda med utmärkt nit och

utmärkt skicklighet skött sina tjänster. Då sökandena icke innehaft ordinarie statstjänst,

äro de icke berättigade att erhålla pension på grund av lagen angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension av den 11 oktober 1907. I flera föregående

fall har dock riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning beviljat pension vid

avskedstagandet åt icke ordinarie befattningshavare vid de tekniska elementarskolorna

samt åt lärare vid tekniska skolan i Stockholm. Därvid har pensionernas

belopp i regel beräknats efter samma grunder, som genom nämnda lag äro fastställda

med avseende å ordinarie innehavare av civil tjänst. Överstyrelsen anser

sig därför med goda skäl böra tillstyrka en likartad behandling av de nu föreliggande

framställningarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Enligt överstyrelsens mening böra sålunda pensionsbeloppen för båda sökandena,

vilka uppnått det antal tjänstår eller BO, som för ordinarie lärare vid tekniska

fackskolor och tekniska gymnasier medför rätt till hel pension, beräknas till

två tredjedelar av deras nuvarande avlöningar; och skulle enligt denna beräkningsgrund

pensionsbeloppen uppgå för Carlsson till två tredjedelar av 2,100 kronor eller

1,400 kronor samt för Åhrberg till två tredjedelar av 1,400 kronor eller 933 kronor

33 öre, avrundat 935 kronor.

Då statens hittillsvarande bidrag till fackskolan utgjort 4,000 kronor årligen,

under villkor att från Eskilstuna stad för samma ändamål tillskjutes ett årligt belopp

av 1,500 kronor, anser överstyrelsen statens bidrag till beredande av de sålunda

beräknade pensionsbeloppen åt här ifrågavarande lärare böra utgå efter samma

grund eller i proportion 8: 3; och skulle sålunda statens bidrag till pension årligen

utgå åt Carlsson med 1,018 kronor 18 öre eller avrundat 1,020 kronor och åt Åhrberg

med 680 kronor, under förutsättning att Eskilstuna stad för samma ändamål

årligen bidrager med respektive 380 och 255 kronor.

På grund av remiss har statskontoret den 9 november 1921 avgivit

utlåtande i ärendet.

Beträffande utverkande av statsbidrag till pensionering av Carlsson, i enlighet

med vad skolöverstyrelsen föreslagit, har statskontoret intet att erinra. Beträffande

Åhrberg anför statskontoret följande.

I ärendet är upplyst att Åhrberg uppnått en levnadsålder av endast 52 år,

alltså väsentligt mindre antal år än det, som utgör pensionsålder för övningslärare

vid statens tekniska fackskolor, eller 65. Vid sådant förhållande torde tvekan

kunna uppstå, huruvida det överhuvud kan ifrågakomma att utverka bidrag av statsmedel

till Åhrbergs pensionering. Emellertid har 1921 års riksdag på förslag av

Kungl. Maj:t beviljat en årlig pension från allmänna indragningsstaten åt f. d.

slöjdläraren vid tekniska läroverket i Malmö P. M. Lindqvist, ehuru denne under i

övrigt alldeles likartade omständigheter avgick från sin lärarbefattning redan vid

57 års ålder. Vid sådant förhållande och då Åhrberg kan uppvisa mer än 30 tjänstår

vid nu ifrågavarande läroanstalt anser statskontoret sig ej böra motsätta sig utverkande

på sätt skolöverstyrelsen föreslagit av statsbidrag till hans pensionering.

Med hänsyn till vad i ärendet är upplyst rörande Carlssons och

Åhrbergs verksamhet i det allmännas tjänst och under åberopande av

vad skolöverstyrelsen och statskontoret i ämnet anfört tillstyrker jag, att

bidrag av statsmedel beviljas till pensionering av nämnda båda befattningshavare

i enlighet med överstyrelsens förslag.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

medgiva,

att lärarna vid förutvarande fackskolan för finare

smides- och metallindustri i Eskilstuna Erik Carlsson

och Carl Oskar Åhrberg må från och med månaden

näst efter den, varunder de frånträtt sina befattningar,

under sin återstående livstid uppbära årlig pension å

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 117.

allmänna indragningsstaten, Carlsson med 1,020 kronor

och Ålirberg med 080 kronor, under villkor åt,t

de från samma tidpunkt erhålla årlig pension av

Eskilstuna stad, Carlsson med 380 kronor och Ålirberg

med 255 kronor.

Vad departementschefen sålunda under punkterna

l:o—4:o hemställt behagar, på tillstyrkan av statsrådets

övriga ledamöter, Hans Maj:t Konungen bifalla

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Neuenäorff.

bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt

103 höft. (tfr 117.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1922:32 Bankoutskottets utlåtande Nr 32 s. 16 i texten