Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om luftfart

1922-02-24 · 30 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:127, Med förslag till förordning om luftfart

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 127.

1

Nr 127.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om luftfart; given Stockholms slott

den 24 februari 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

kommunikationsärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed

inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om luftfart; viljande Kungl. Maj:t, efter mottagande av riksdagens

svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag och

förordna om författnings utfärdande i ämnet.

GUSTAF.

Anders Örne.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 111 höft. (Nr 127.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds proposition Nr 127.

Förslag

till

förordning om luftfart.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Inledande bestämmelser.

§ 1.

Som luftfartyg anses i denna förordning flygplan (lånt- och vattenflygplan),

motorballonger och fria ballonger.

§ 2.

Luftfart inom svenskt område må äga rum endast i överensstämmelse

med föreskrifterna i denna förordning.

Kap. 2. Om luftfartyg, som må brukas inom svenskt område.

§ 3.

Luftfart inom svenskt område må äga rum endast med fartyg,

som antingen har svensk nationalitet enligt § 4 eller 38 eller uppfyller

villkoren i § 14 eller 15.

§ 4.

Luftfartyg har svensk nationalitet, när det är infört i offentligt,

svenskt luftfartygsregister och försetts med märke, som är föreskrivet

för sådant fartyg.

§ 5.

Luftfartygsregister för riket föres hos luftfartsmyndigheten. Närmare

föreskrifter om detta registers förande meddelas av Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

3

§ 6.

Luftfartyg kan registreras här i riket endast om det har svensk

ägare. Som svensk ägare anses svenska staten samt svenska medborgare,

bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser.

Är ägaren aktiebolag, skola ledamöterna av styrelsen vara här

i riket bosatta svenska medborgare, som äro aktieägare i bolaget.

Konungen äger att för särskilt fall medgiva undantag från vad

sålunda stadgats, dock ej för mera än en tredjedel av styrelsens

ledamöter.

Luftfartyg må icke registreras här i riket, om det har en annan

stats nationalitet.

§ 7.

Luftfartyg må ej registreras här i riket, med mindre det till

regelmässig utgångspunkt (hemort) har en flygplats, som innehaves

av staten eller blivit godkänd jämlikt § 26, samt tillika har luftvärdighetsbevis

i överensstämmelse med § 18.

§ 8.

Registrering sker på grund av skriftlig ansökan från ägaren.

Ansökan skall innehålla de uppgifter rörande ägaren och dennes

förvärv av luftfartyget samt rörande fartyget och dess hemort, som

bestämmas i föreskrifter utfärdade av Konungen.

Vid ansökan skall därjämte fogas:

a) förklaring, att ägaren uppfyller villkoren i § 6 första och

andra styckena;

b) förklaring, att sådant förhållande, som i § 6 tredje stycket

sägs, icke föreligger, ävensom, där fartyget har haft främmande

nationalitet eller är eller har varit infört i offentligt

register i främmande land, särskild upplysning därom; samt

c) bevis enligt § 18, att fartyget är luftvärdigt.

Luftfartsmyndigheten må, i den mån så finnes nödigt, av ägaren

infordra ytterligare upplysningar i ovan nämnda avseenden ävensom

ytterligare bevis för, att de i §§ 6 och 7 fastställda villkoren vid

registreringen föreligga.

Ägaren vare pliktig att även utan begäran från luftfartsmyndigheten

ofördröjligen anmäla förändring, som före registreringen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

må hava inträtt i något av de förhållanden, varom i ansökan förmäles.

§ 9.

Beviljas registrering, skall i registret införas:

a) luftfartygets registreringsnummer;

b) dag för registreringen;

c) uppgift om fartygets art och typ jämte nödvändiga uppgifter

för fartygets identifiering;

d) uppgift om ägaren och hans förvärv av fartyget;

ej fartygets hemort;

f) hänvisning till bevis om fartygets luftvärdighet; samt

g) det fartyget tilldelade registreringsmärket.

§ 10.

Sker efter registreringen förändring i förhållande, varom inskrivning

skett i registret, skall förändringen av luftfartygets ägare

ofördröjligen anmälas till registret; och skall förändringen däri anmärkas.

Övergår registrerat luftfartyg helt eller delvis till ny ägare,

skall anmälan härom ofördröjligen göras av såväl den förre som den

nye ägaren.

Likaledes skall, såframt fartyg äges av aktiebolag och förändring

sker i sammansättningen av dess styrelse, anmälan därom göras

av styrelsen.

§ 11.

Luftfartyg skall avföras ur registret:

a) när det visas, att förutsättningarna för dess registrering icke

förelågo vid registreringen och ej heller senare inträtt;

b) när fartyget ej längre har svensk ägare enligt § 6 första

stycket eller ansökan om dess avförande ur registret göres

med stöd av § 38;

c) när beviset för fartygets luftvärdighet blivit indraget; eller

d) när fartyget försvunnit.

§ 12.

Om beviljad registrering skall utfärdas bevis (nationalitets- obh

registreringsbevis) enligt formulär, som fastställes av Konungen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

Har inskrivning i registret skett om förändring i förhållande,

varom nationalitets- och registreringsbeviset innehåller upplysning,

skall förändringen antecknas å beviset eller, där så finnes lämpligare,

nytt bevis utställas eller, där förändringen medför, att luftfartyget

avföres ur registret, beviset avlämnas. Det åligger fartygets

ägare eller, om fartyget övergår till ägare, som ej är svensk, den

förre ägaren att för sagda ändamål förete beviset, med mindre det

visas, att det förkommit.

§ 13.

Luftfartyg skall, så snart det registrerats, förses med och, så

länge det är registrerat, föra svenskt nationalitetsmärke och det tilldelade

registreringsmärket.

Närmare bestämmelser om berörda märkens utseende samt huru

desamma skola anbringas och bevaras meddelas av Konungen.

När fartyg avföres ur registret, men ännu är i behåll, skall dess

ägare eller, om det övergått till utländsk ägare, dess förre ägare

sörja för att nationalitets- och registreringsmärket ofördröjligen utplånas

från fartyget.

§ 14.

Luftfart inom svenskt område med fartyg, som ej har svensk

nationalitet, och å vilket ej heller § 15 är tillämplig, må äga rum:

a) när fartyget har nationalitets- och registreringsbevis eller

däremot svarande bevis, utfärdat av offentlig myndighet i

främmande stat, med vilken Konungen slutit avtal, varigenom

luftfart inom svenskt område medgivits för fartyg från den

stat, eller

b) när luftfartsmyndigheten på ansökan av den, för vars räkning

luftfarten försiggår, givit särskilt luftfartstillstånd.

Tillstånd, som under b) sagts, meddelas för högst en månad,

kan förnyas för högst en månad i sänder samt kan, när skäl därtill

föreligger, återkallas.

Tillståndet kan meddelas endast, när fartyget med hänsyn till

luftvärdighet uppfyller krav motsvarande vad av svenska fartyg

fordras.

Fartyg, som på grund av stadgandet i denna § företager luftfärd

inom svenskt område, skall i fall, som avses under a), hava natio
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

nalitets- och registreringsmärke i överensstämmelse med regler, som

Konungen efter avtal med främmande stat godkänt, och i fall, som

avses under b), vara försett med igenkänningsmärke enligt de närmare

bestämmelser, som utfärdas av luftfartsmyndigheten.

§ 15.

Luftfartsmyndigheten äger medgiva, att luftfartyg, även om det

icke har svensk nationalitet och ej heller fordringarna i § 14 äro

uppfyllda, må brukas för luftfart inom svenskt område, när syftet

är att pröva fartygets luftvärdighet eller andra egenskaper. Sådan

luftfart kan äga rum blott med utgångspunkt från flyg- eller övningsplats,

som innehaves av staten eller som blivit godkänd jämlikt

§ 26. Fartyget skall vara försett med igenkänningsmärke enligt

bestämmelser, som utfärdas av luftfartsmyndigheten.

Kap. 3. Om luftvärdighet.

§ 16.

Luftfartyg, som brukas inom svenskt område, skall vara luftvärdigt.

De, som göra tjänst å fartyget, skola envar i sin tjänst

sörja för att fartyget hålles i luftvärdigt skick.

§ 17.

Tillsyn över att luftfartyg, som brukas inom svenskt område,

städse är luftvärdigt utövas av besiktningsman, som förordnas av

Konungen.

Tillsyn skall ske genom besiktning dels före fartygets tagande

i bruk och därefter å de på förhand bestämda tider, som kunna

varda stadgade, och dels då fartyget undergått sådan förändring

eller lidit sådan skada, som kan hava betydelse för dess luftvärdighet.

Närmare bestämmelser om tillsynen meddelas av Konungen.

§ 18.

Sedan luftfartyg, innan det tages i bruk, undergått besiktning

och prov med hänsyn till såväl beskaffenhet som utrustning, skall

luftfartsmyndigheten på ansökan av ägaren utställa luftvärdighetsbevis

för fartyget enligt fastställt formulär.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 127. 7

För varje luftfartyg, som brukas inom svenskt område, skall

föreligga antingen sådant bevis, som i första stycket sägs, eller luftvärdighetsbevis

utfärdat eller fastställt av offentlig myndighet i

annan stat i överensstämmelse med regler, som efter avtal med den

stat blivit här i landet godkända, eller sådant tillstånd, som nämnes

i § 14 b) eller § 15.

§ 19.

Har luftfartyg, sedan det tagits i bruk, icke undergått sådan besiktning,

som jämlikt § 17 skall företagas å viss på förhand bestämd

tid, eller har det undergått sådan förändring eller lidit sådan skada,

som kan hava betydelse för dess luftvärdighet, är luftvärdighetsbeviset

eller det i § 14 b) nämnda luftfartstillståndet icke gällande, så

länge besiktning icke skett.

Visar det sig vid besiktning, att fartyget för att bliva luftvärdigt

måste förändras eller iståndsättas, skall besiktningsmannen

fastställa viss tid, inom vilken åtgärden skall vara vidtagen, och

indraga luftvärdighetsbeviset eller luftfartstillståndet, intill dess så

skett.

Befinnes fartyget ej kunna iståndsättas eller iakttages ej nyssnämnda

tid, må luftfartsmyndigheten förordna om indragning av

beviset eller tillståndet för alltid.

§ 20.

Har registrerat luftfartyg undergått förändring, som bör anmärkas

i registret, skall anmälan härom av besiktningsman göras

hos luftfartsmyndigheten, som prövar, huruvida förändringen bör

medföra, att fartyget skall omregistreras som nytt.

§ 21.

Det åligger envar, som har luftfartyg i sin besittning, att på

begäran av besiktningsman lämna denne tillträde till fartyget.

Agaren eller, om denne ej är svensk, den, som är förare eller

för befälet ombord, såväl som den, för vars räkning fartyget eljest

brukas, är pliktig att till besiktningsman göra anmälan om varje

omständighet, som kan vara av betydelse för fartygets luftvärdighet

samt lämna alla för tillsyns utövande nödiga upplysningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

v Kap. 4. Om bemanningen.

§ 22.

Konungen meddelar, i den mån så anses nödigt, närmare föreskrifter

rörande luftfartygs bemanning.

§ 28.

Certifikat om behörighet att göra tjänst å luftfartyg i den egenskap,

certifikatet avser, utfärdas av luftfartsmyndigheten. Villkoren

för erhållande av certifikat bestämmas av Konungen. Konungen

bestämmer därvid jämväl, i vilken utsträckning svenskt medborgarskap

eller hemvist i Sverige skall vara villkor för erhållande av

certifikat till viss tjänst. Certifikat utfärdas för viss tid. Dess giltighet

förlänges, om det visas, att förutsättningarna för att innehavaren

kan gorå tjänst fortfarande föreligga. Så snart dessa förutsättningar

ej längre äro för handen, skall certifikatet för dess återstående

giltighetstid eller tills vidare återkallas.

Den, för vilken certifikat utfärdas, är pliktig att själv ofördröjligen

göra anmälan om varje omständighet av betydelse för avgörande

av om certifikatet bör återkallas, samt att, när så kräves,

underkasta sig den undersökning och de prov, som finnas nödiga för

utrönande därav.

§ 24.

Den, som gör tjänst å luftfartyg, som brukas inom svenskt område,

skall hava:

a) certifikat utfärdat på grund av stadgandet i § 23, eller,

b) i den mån sådant medgivits i avtal med främmande stat,

certifikat utfärdat eller godkänt av offentlig myndighet i den stat,

eller

c) särskilt av luftfartsmyndigheten utfärdat tillstånd att göra

tjänst å fartyget i den egenskap, tillståndet avser.

Tillstånd, som under c) sagts, meddelas för högst en månad,

kan förnyas för högst en månad i sänder och kan, när skäl därtill

föreligger, återkallas. Det må meddelas endast för den, som visas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

uppfylla kompetenskrav motsvarande vad enligt de i § 23 omförmälda

bestämmelserna fordras för att innehava svenskt certifikat för

motsvarande tjänst.

Konungen äger med hänsyn till fartygets eller tjänstens beskaffenhet

förordna, att den i första stycket uppställda fordran ej skall

vara tillämplig ifråga om vissa delar av besättningen.

§ 25.

Luftfart i syfte att utbilda eller pröva person, som söker certifikat

eller tillstånd enligt § 24 a) eller c), må, efter särskilt medgivande

av luftfartsmyndigheten, äga rum även om luftfartyget ej är

bemannat i överensstämmelse med de föreskrifter, som utfärdats

enligt § 22, eller de, som göra tjänst ombord, ej uppfylla de i § 24

uppställda villkoren. Luftfart, som nu sagts, må dock ske endast

från sådan utgångspunkt, som i § 15 sägs.

Kap. 5. Om flygplatser.

§ 26.

Plats, som inrättas eller regelmässigt brukas till flygplats

för ett eller flera luftfartyg och som ej innehaves av staten, ävensom,

i den omfattning Konungen bestämmer, annan för luftfarten

avsedd anläggning skall godkännas i den ordning Konungen bestämmer.

Godkännande gäller så länge anläggningen uppfyller de villkor,

som må föreskrivas för dess brukande. Den är underkastad tillsyn

av behörig offentlig myndighet. Envar, som har den i sin besittning,

är pliktig låta denna myndighet få tillträde till densamma.

Kap. 6. Föreskrifter att iakttaga under luftfärd.

§ 27.

Luftfärd inom svenskt område skall äga rum enligt de föreskrifter,

som Konungen, i den mån så finnes nödigt, utfärdar angående

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 111 käft. (Nr 127.) *2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 127.

åtgärder till undvikande av sammanstötning mellan luftfartyg eller

andra olyckshändelser eller eljest till allmänhetens betryggande mot

faror eller obehag.

De, som göra tjänst ombord, hava envar i sin tjänst att tillse,

att dessa föreskrifter iakttagas.

§ 28.

o

A luftfartyg må ej utan Konungens tillstånd under luftfärd

föras sprängämnen, militära skjutvapen eller därtill hörande ammunition.

Konungen bestämmer om och under vilka villkor fotografiapparat

må medföras och brukas ombord å luftfartyg.

§ 29.

Luftfartyg må ej medföra eller nyttja elektrisk anläggning för

telegrafering eller telefonering utan tråd, med mindre Konungen

lämnat tillstånd därtill. Dock må främmande fartyg i den omfattning,

som föranledes av avtal med den stat, där fartyget är hemmahörande,

medföra och nyttja dylik anläggning, varmed det är försett

enligt tillstånd av offentlig myndighet i hemlandet.

§ 30.

Konungen meddelar i den utsträckning, som prövas nödig, bestämmelser

om de områden, där luftfart är förbjuden eller må ske

endast med iakttagande av särskilda regler.

Kap. 7. Om luftfärd till och från utrikes ort.

§ 31.

Konungen bestämmer, huruvida luftfartyg vid färd till eller från

utrikes ort skall passera gränsen mellan vissa punkter, samt om sådant

fartyg vid ankomst skall nedstiga å och vid avfärd skall avgå

från vissa bestämda landningsplatser eller i övrigt iakttaga särskilda

föreskrifter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. May.ts proposition Nr 127.

Konungen bestämmer även, huruvida luftfartyg, som passerar

svenskt område utan att där landa, skall under färden följa vissa

bestämda vägar.

§ 32.

Luftfartyg, som kommer från eller avgår till utrikes ort, gods,

som införes eller utföres med sådant fartyg, samt oförtullat utländskt

gods och restitutionsgods, som befordras å fartyg mellan inrikes orter,

skola vara underkastade allmänna tull-, hälsovårds- och andra

tillämpliga föreskrifter, såvida ej annorlunda är stadgat. Beträffande

personer, som anlända från eller resa till utlandet med luftfartyg,

skola, i den mån därom ej annat är föreskrivet, allmänna hälsovårds-,

pass- och andra tillämpliga föreskrifter gälla.

Kap. 8. Om yrkesmässig luftfart m. m.

§ 33.

För utövning av yrkesmässig luftfart eller anläggning av flygplats

till allmänt bruk eller av särskild för prov- eller övningsflygning

avsedd plats erfordras, där annan än staten skall utöva driften,

särskilt tillstånd av Konungen.

§34."

Sådant tillstånd, som i § 33 sägs, må, såvitt det avser blott inrikes

luftfart, ej meddelas åt utländsk medborgare eller utländska

bolag, föreningar, andra samfälligheter eller stiftelser.

Ej heller må åt svenskt handelsbolag meddelas dylikt tillstånd,

om däri finnes utländsk bolagsman, eller åt aktiebolag, med mindre

dess aktiebrev äro ställda till viss man och dess aktiekapital, enligt

vad aktieboken utvisar, till minst två tredjedelar är i svensk ägo.

Har åt handelsbolag meddelats tillstånd och upphör förutsättning,

som nu stadgats, att föreligga, vare tillståndet omedelbart förfallet.

§ 35.

Vid meddelandet av tillstånd enligt § 33 må Konungen begränsa

dess giltighet till viss tid, förbehålla åt kronan lösningsrätt

ävensom i övrigt föreskriva, på vilka sätt och under vilka villkor

luftfarten må utövas eller anläggningen utföras och nyttjas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

Kap. 9. Om fartygshandlingar m. m.

§ 36.

Fartyg, som brukas till luftfart inom svenskt område, skall,

när det är i bruk, medföra:

a) svenskt eller främmande nationalitets- och registreringsbevis

eller däremot svarande bevis enligt § 14 a) eller bevis om sådant

tillstånd eller medgivande, som omförmäles i § 14 b) eller § 15;

b) svenskt eller främmande luftvärdighetsbevis, där ej sådant

fall föreligger, som avses i § 14 b) eller § 15;

c) om fartyget har sådan anläggning, som nämnes i § 29, bevis

om där omförmält tillstånd;

d) om fartyget i linjefart befordrar passagerare mot betalning,

lista över passagerarna med deras namn;

e) om fartyget befordrar gods mellan inlandet och utlandet, de

handlingar, som föranledas av de i § 32 omförmälda föreskrifterna;

f) dagbok i enlighet med de närmare bestämmelser, som utfärdas

av Konungen;

g) ett exemplar av de om luftfarten utfärdade författningar och

andra föreskrifter.

De, som göra tjänst ombord, skola medföra certifikat eller bevis

om tillstånd enligt § 24. I fall, som avses i § 25, skall den, som

för befälet ombord, medföra bevis om sådant medgivande, som i

sistnämnda § omförmäles.

Konungen bestämmer, om å fartyget eller av dem, som göra

tjänst ombord, skola medföras jämväl andra handlingar än nu sagts.

I enlighet med de närmare föreskrifter, som Konungen utfärdar,

skall å fartyget å synlig plats finnas anbragt luftvärdighetsbeviset

eller lämpligt utdrag därav eller däremot svarande handling tillika

med uppgift å fartygets ägare och å den, som för befälet ombord,

jämte de övriga anslag, som Konungen bestämmer.

Föraren eller den, som för befälet ombord, skall tillse, att denna §

åtlydes.

Kap. 10. Särskilda bestämmelser.

§ 37.

Konungen bestämmer, i vilken utsträckning de föreskrifter,

som innehållas i eller utfärdats med stöd av § 22, 24, 27, 28, 29

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts proposition Nr 127.

eller 36, skola komma till tillämpning i fråga om svenskt fartyg under

luftfart utanför svenskt område.

I den utsträckning avtal med främmande stater därtill föranleda

utfärdar Konungen föreskrifter för att säkerställa, att om svenskt

luftfartyg befinner sig inom annan stats område, försäkring föreligger

för ersättning av skada, som sker inom nämnda stats område

som följd av luftfarten.

§ 38.

Konungen äger bestämma, att staten tillhöriga eller uteslutande

för dess räkning använda luftfartyg, som äro militära eller tull-,

post- eller polisfartyg, må brukas utan att vara registrerade. Sådant

fartyg har svensk nationalitet.

Konungen äger ock bestämma, om och huru sådant fartyg skall

märkas, samt i vilken omfattning vad i §§ 17, 18, 21—24, 30, 31

och 37 stadgats skall tillämpas å sådant fartyg.

Om främmande militära luftfartygs tillträde till svenskt område

bestämmer Konungen.

§ 39.

Luftfartyg, som befinner sig inom svenskt område, skall följa

alla anvisningar, som för iakttagande av laga föreskrifter och allmän

säkerhet givas av behörig offentlig myndighet. Beordras fartyget

att landa, skall det ofördröjligen nedstiga på den flygplats

eller det ställe, som anvisas, eller, om sådan anvisning ej gives, på

närmaste offentliga flygplats.

När anvisning gives av offentlig myndighet, skola signaler användas

i ö ver en stämm else med de föreskrifter, som omförmälas

i § 27.

§ 40.

Den, som på sjön bärgar luftfartyg, som lidit haveri, eller dess

last, eller som medverkar till bärgningen, har rätt att undfå bärgarlön

av det, som bärgats.

§ 41.

Närmare föreskrifter om avgifter för registrering, certifikats utfärdande

och andra förrättningar enligt denna förordning meddelas

av Konungen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

§ 42.

Enligt de närmare bestämmelser, som Konungen utfärdar, skola

utdrag av luftfartygsregistret, meddelanden om certifikat ock godkända

flygplatser m. m. kungöras.

§ 48.

Konungen förordnar luftfartsmyndighet enligt denna förordning.

Kap. 11. Straffbestämmelser.

§ 44.

Den, som gör sig skyldig till förseelse mot någon av de i denna

förordning eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser,

eller som i anmälan till luftfartygsregistret mot bättre vetande meddelar

oriktig uppgift, straffes med böter från och med tio till och

med tiotusen kronor eller med fängelse i högst tre månader, där ej

förseelsen enligt allmän lag är belagd med strängare straff.

§ 45.

Förseelse, som i § 44 sägs, åtalas vid polisdomstol, där sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes,

vid allmän domstol.

I§ 46.“

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923, vilken dag

kungörelsen den 16 juli 1920 angående luftfart över svenskt område

upphör att gälla.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts proposition Nr 127.

15

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, _ Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schltter, Orne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen

anför departementschefen, statsrådet Örne:

Den 24 juli 1914 tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet

sakkunnig för att inom departementet biträda med utarbetande

av förslag till lufttrafikförordning för Sverige. På grund av

kriget kom arbetet härå emellertid att ligga nere, tills den 21 januari

1916 ytterligare två sakkunniga tillkallades att biträda inom

departementet för detta ändamål. Dessa tre sakkunniga avgåvo

den 12 december 1917 betänkande med förslag till förordning om

lufttrafik samt förslag till förordning angående åtgärder till undvikande

av sammanstötning mellan luftfartyg samt signaler för angivande

av nöd m. m. å dylika fartyg.

Nämnda förslag begränsade sig huvudsakligen till eu reglering

ur förvaltningsrättslig synpunkt av lufttrafiken i syfte att trygga

allmän säkerhet mot lufttrafikens faror och därför lägga densamma

under erforderlig kontroll. Däremot hade utelämnats frågan om

tillämpning på luftfartyg av nationalitetsprincipen med dess konsekvenser

i analogi med den sjörättsliga behandlingen av fartyg.

Denna fråga ansågs icke kunna upptagas till behandling och lösning

annorledes än på internationell grund genom mellanfolkliga överenskommelser,

varför de sakkunniga också ifrågasatte, huruvida icke

ett skandinaviskt samarbete skulle här vara fruktbringande. Ej

heller hade någon särskild reglering av ägarens och förarens skyl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. May.ts proposition Nr 127.

dighet att ersätta skada, uppkommen av lufttrafik, föreslagits. Erforderlig

erfarenhet ansågs icke föreligga härför.

Förslagen voro därefter under 1918 föremål för yttranden från

vederbörande myndigheter, varvid yrkande tämligen allmänt framställdes

om att jämväl frågan om ägarens och förarens skadeersättningsskyldighet

skulle upptagas till reglering.

Samtidigt hade emellertid planen på skandinaviskt samarbete

vunnit i aktualitet. Förberett av ett privat samarbete mellan representanter

för luftfartsföreningarna i de skandinaviska länderna blev

förslag om samarbete mellan de fyra nordiska länderna officiellt

väckt av den norska regeringen, varpå följde dess inbjudan till en

konferens i Kristiania i juni 1919. Till detta samarbete utsågos

svenska delegerade, vilka fingo i uppdrag att deltaga uti förhandlingar

för dryftande av vissa spörsmål angående lufttrafik samt

eventuellt uppgörande av förslag till gemensam lagstiftning på förevarande

område. Arbetet på gemensam lagstiftning blev det första

föremålet för den sålunda anordnade nordiska samverkan. Efter

skilda sammankomster utarbetades slutligen i mars 1920 ett gemensamt

utkast till lag om luftfart, vilket därefter, sedan det överlämnats

till dåvarande chefen för civildepartementet, utsändes till vederbörande

myndigheter för avgivande av yttrande.

Jämsides med denna fråga hade emellertid under hösten 1919

ännu ett annat spörsmål hänskjutits till det nordiska samarbetet. I

samband med krigets avslutande hade utarbetats ett förslag till internationell

konvention angående luftfarten, och spörsmål hade uppkommit,

huru de nordiska länderna skulle ställa sig till detta förslag.

Överläggningarna härom, vilka delvis ägde rum i samråd med

representanter för Nederländerna och Schweiz, ledde till utarbetande

av ett förslag till nordisk konvention angående luftfarten, vilket

nära anslöt sig till det internationella förslaget, men jämväl beaktade

de särskilda förhållandena i de nordiska länderna. Sedan därefter

provisoriska överenskommelser angående luftfart mellan de särskilda

nordiska länderna och Storbritannien avslutats, för svensk del

den 16 februari 1921, har i överensstämmelse med nyssberörda förslag

luftfartskonvention avslutats mellan Danmark och Norge, och

är frågan om avslutande av likalydande konventioner mellan Sverige

och de andra nordiska länderna föremål för den svenska regeringens

prövning. Då helt naturligt ett nära sammanhang rader

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127. IT

mellan dessa konventioner och den ifrågasatta, luftfarten reglerande

lagstiftningen, har jag ansett riktigast att icke fatta definitiv ståndpunkt

till spörsmålet om konventionerna, förrän riksdagen yttrat

sig om nämnda lagstiftning.

Till grund för det förslag till förordning angående luftfarten

här i landet, som jag nu framlägger, ligger det förut omnämnda

gemensamma nordiska lagutkastet, vilket, sedan det varit föremål

för bearbetning inom de särskilda nordiska länderna, därefter ytterligare

jämkats vid samarbete mellan representanter för länderna.

Det första reglerandet av lufttrafiken här i landet ägde ruin

genom lagen den 7 september 1914 angående förbud mot lufttrafik

över svenskt område. Med stöd av denna lag har Kungl. Maj:t utfärdat

kungörelser, varigenom lufttrafiken närmare ordnats. Den första

utfärdades den 23 maj 1919, och denna har sedermera avlösts av

den nu gällande kungörelsen den 16 juli 1920. Därjämte gäller en

av Kungl. Maj:t den 15 april 1921 given kungörelse angående vissa

säkerhetsföreskrifter beträffande flyguppvisningar och flygningar med

passagerare m. m. En särskild förordning är också utfärdad med

anledning av ovannämnda provisoriska överenskommelse med Storbritannien.

Kungörelsen den 16 juli 1920, som i likhet med den föregående

kungörelsen den 23 maj 1919 väsentligen vilar på det förut omnämnda

av sakkunniga avgivna förslaget av den 12 december 1917.

har endast avsett att utgöra provisorisk reglering av detta ämne.

Behovet av ett mera genomgripande och mera definitivt ordnande

av luftfarten torde emellertid icke kunna förnekas, även om erfarenheterna

rörande luftfarten, dess fördelar och utvecklingsmöjligheter

liksom dess faror, ännu i många riktningar äro ganska ovissa. 1 de

flesta europeiska stater är man för närvarande också sysselsatt med

ett sådant ordnande av luftfarten. Bland de övriga nordiska länderna,

som med Sverige deltagit i arbetet härpå, torde åtminstone

Danmark och Norge förbereda författningsförslag till folkrepresentationerna

inom den närmaste tiden. Jag anser det därför av vikt.

att, då förarbetena på detta område hos oss ganska länge fortgått.

Sverige icke längre ställer sig avvaktande, utan skrider till en mera

omfattande reglering av luftfarten.

Denna reglering bör ske dels genom eu förordning om luftfart,

till vilken komma att ansluta sig särskilda kungörelser rörande

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. Ill höft. (Nr 127.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

vissa huvudsakligen tekniska detaljer, och dels genom en lag angående

ansvarighet för skada i följd av lufttrafik.

I förevarande sammanhang kommer jag att till behandling upptaga

förslaget till förordning om luftfart, varvid jag förnämligast

uppehåller mig vid förslagets huvudgrunder. Beträffande detaljerna

hänvisar jag till författningstexten.

Luftfartyget.

Reglerna rörande luftfartyget ha i främsta rummet till syfte

att skapa garantier mot att mindervärdig fartygsmateriel kommer

till användning. Det viktigaste medlet för ernående av detta syfte

utgöres uppenbarligen av besiktnings- och registreringstvång för

luftfartygen.

Besiktningstvång föreligger redan för närvarande. Enligt 1920

års kungörelse kan endast det luftfartyg brukas, som blivit besiktigat

och godkänt av vederbörlig besiktningsman, varefter efterbesiktning

å bestämda tider kan fordras. Samma grundsatser hava

upptagits också i det nu föreliggande förslaget (kap. 3) och hava i

några hänseenden ytterligare utvecklats för att besiktningstvånget

skall, såvitt ske kan, bli effektivt.

Registreringstvånget är däremot en nyhet i förhållande till vad

som nu gäller. Förslaget av 1917 innehöll dock bestämmelser därom.

Med plikten att registrera ett luftfartyg, innan det brukas,

följer möjligheten att alltid identifiera fartyget, då registreringen

måste innebära, att luftfartyget tilldelas ett registrerings- och identifieringsmärke.

Denna möjlighet att identifiera medför uppenbarligen

högst betydligt ökade möjligheter att övervaka luftfartygen och

därmed tillse, att de icke brukas, med mindre de motsvara behöriga

krav på säkerhet, eller, även om de äro fullgoda, icke brukas i

trafik på ett farligt och vårdslöst sätt. Identifieringsmöjligheten utgör

därför en garanti också mot vårdslöshet vid handhavandet av

luftfartyg. Jämte de uppgifter, som nu nämnts, fyller registreringen

också en annan. Den öppnar utväg att få en översikt över den

luftfartygsmateriel, som finnes i landet, och kan därmed tjäna viktiga

både militära och ekonomiska intressen. Den tekniska utformningen

av registreringsväsendet enligt förslaget (kap. 2) ansluter sig

nära till vad som gäller för fartyg eller automobiler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

Som redan antytts, hade 1917 års förslag stannat vid att fastställa

besiktnings- och registreringstvång för luftfartyg. En tillämpning

av nationalitetsprincipen på luftfartygen ansågs däremot utesluten,

så länge man icke hade närmare kännedom om övriga europeiska

staters ståndpunkt i denna fråga. Detta hinder har emellertid

numera bortfallit. Det är nu fullt tydligt, att de olika ledande

lagstiftningarna i Europa på detta område slå in på att å luftfartygen

tillämpa nationalitetsprincipen i analogi med vad som gäller

för sjöfarten. Både i förslaget till internationell konvention om luftfarten

och i det för de nordiska staterna upprättade förslaget till

konvention liksom i det utarbetade utkastet till gemensam nordisk

lag har denna tanke upptagits. Synnerligen starka skäl tala sålunda

för att bygga det här ifrågavarande författningsförslaget på;

en tillämpning av denna grundsats.

Nationalitetsprincipens användning på luftfartygen innebär, att

dessa under vissa förutsättningar tillerkännas svensk nationalitet. I

full analogi med vad som gäller i sjörättsliga förhållanden, bestå

förutsättningarna däri, att fartyget har svensk ägare och här godkänts

och registrerats.. Det yttre tecknet på att dessa förutsättningar

föreligga, utgöres därav, att fartyget jämte registreringsmärket

bär också nationalitetsmärke. Detta utgöres av en eller derå

bokstäver och kan naturligtvis bestämmas endast efter samråd med

andra stater. För Sveriges del torde det komma att bestå av ett

S. Nationalitets- och registreringsmärkena utgöra tillhopa det i den

internationella luftfartssamfärdseln erforderliga identifieringsmärket.

I den utsträckning den internationella radiotelegr af konventionen

icke lägger hinder i vägen härför, torde det vara lämpligt, att denna

kombination av märken också utgör luftfartygets trådlösa anropssignal.

Innebörden av att å luftfartygen tillämpa ifrågavarande princip

inskränker sig emellertid icke till att utgöra ett medel att ernå nämnda

tekniska fördelar. I den mån principen vinner internationellt erkännande,

medför den också konsekvenser i folkrättsligt och internationellt-privaträttsligt

hänseende, motsvarande vad som gäller enligt,

sjörätten. Med stöd av densamma skulle sålunda exempelvis kunna

göras gällande ett folkrättsligt grundat anspråk att i utlandet särskilt

skydd utövas över svenska luftfartyg.

Bestämmelserna om luftfartygs nationalitet återfinnas i förslagets

kap. 2.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

Jämsides med den reglering av svenska luftfartyg och villkoren

för att de skola få brukas, som sålunda är föreslagen, måste också

förutsättningarna för att utländska luftfartyg skola tillåtas färdas i

Sverige närmare bestämmas.

För närvarande är detta spörsmål med det förbehåll, som föraftledes

av konventionen med Storbritannien, ordnat så, att tillstånd

i varje särskilt fall måste meddelas av länsstyrelsen, när

utländsk undersåte önskar över svenskt område framföra luftfartyg.

Denna ordning är naturligtvis långt ifrån tillfredsställande. Den är

i och för sig omständlig och tidsödande och vållar lätt för flygaren

en betydlig tidsförlust. En bättre ordning är dock här möjlig endast

i den mån Sverige genom konventioner med främmande land

avtalat om ömsesidigt erkännande av varandras besiktningar och

registreringar av luftfartyg. Luftfartyg, hemmahörande i sådant

land, bör därefter tillåtas att färdas över svenskt område utan att

något särskilt tillstånd kräves. Denna ordning gäller enligt ovannämnda

konvention med Storbritannien redan nu för fartyg, hemmahörande

där. Och enligt de ifrågatta nordiska konventionerna

skulle detsamma komma att gälla också för fartyg från de övriga

nordiska länderna. I § 14 i det föreliggande författningsförslaget

hava bestämmelser införts i nu antydd riktning.

Bemanningen.

Av lika stor betydelse för lufttrafikens säkerhet som tillsynen

å luftfartygens luftvärdighet äro garantierna för att de skötas endast

av fullt skickliga förare och i övrigt äro bemannade på ett fullt

tillfredsställande sätt. De stadganden, som i detta syfte nu föreslås,

överensstämma väsentligen med vad 1917 års betänkande innehöll

och med vad som gäller enligt 1920 års kungörelse. En utvidgning

är emellertid föreslagen därhän, att Kungl. Maj:t i den kungörelse,

som närmare skall reglera detta ämne, må kunna förordna, att

utom föraren också andra, som ombord å ett luftfartyg tillhöra dess

bemanning, skola uppfylla vissa kompetensvillkor. Detta är sålunda

nödvändigt ifråga om besättningen på en motorballong eller på ett

större flygplan, där ofta flera personer erfordras för skötseln.

I full analogi med vad som föreslås för främmande luftfartygs

godkännande för färd här i landet föreslås beträffande främmande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

bemanning, att dess godkännande beror antingen på konvention med

den stat, som utfärdat bevis om behörighet att göra tjänst å fartyget,

eller på särskilt tillstånd från svensk myndighets sida.

Bestämmelserna om bemanning återfinnas i kap. 4 i förslaget.

Flygplatser. Föreskrifter att iakttaga under luftfärd.

På åtskilliga viktiga, luftfarten berörande områden är det av

största vikt att, trots det att behovet av en reglering med visshet

kan sägas förr eller senare komma att med styrka framträda, likväl

ännu förfara med den yttersta försiktighet, enär erfarenheterna äro

osäkra och långt ifrån fullständiga. Hit höra frågorna om offentlig

kontroll å flygplatser och om stadganden rörande luftfartygs manövrering

samt om signaler och andra dylika frågor.

Beträffande kontroll å flygplatser kan det för närvarande icke

gärna ifrågasättas, att andra flygplatser än sådana, som äro inrättade

för detta ändamål eller regelmässigt brukas därtill, skola vara

underkastade kontroll. Redan med denna kontroll kan naturligtvis

ett hinder för lufttrafiken sägas uppstå, men både dess egna utövare

Och allmänheten böra anses hava berättigade krav på att i dessa

fall inga andra platser bliva brukade än sådana, som fylla rimliga

krav på trygghet och säkerhet.

I fråga om luftfärdsreglerna är den största betydelsen knuten

vid den av militära skäl framkallade nödvändigheten att helt och

hållet förbjuda luftfart över vissa områden inom landet. Sådana

förbjudna områden äro upptagna redan i nu gällande kungörelse

av 1920, och i föreliggande förslag förutsättes, att Kungl.

Maj:t skall träffa närmare bestämmelser i detta hänseende. Man

har all anledning att antaga, att dessa bestämmelser i huvudsak

komma att överensstämma med vad som nu gäller, och att i varje

fåll utvidgning av de förbjudna områdena såvitt möjligt undvikes.

Luftfärd till och från utrikes ort.

Ett av de svåraste problemen vid en genomgripande reglering

av luftfarten beror på vederbörande tullmyndigheters naturliga krav,

att den anordnas på sådant sätt, att effektiv tullkontroll kan utövas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

För att möjliggöra sådan kontroll är det först och främst nödigt,

att inflygningen från utrikes ort hit till landet kan begränsas till

vissa inflygningszoner vid gränsen, och att det vidare kan bestäm-,

mas, att efter gränsens överskridande nedstigning å viss tullplats

ovillkorligen skall ske. Motsvarande bestämmelser kunna likaledes

erfordras för luftfärd från landet till främmande land. Naturligtvis

utgöra dylika bestämmelser intet hinder för ett luftfartyg att i fall

av nöd åsidosätta dem.

I 1917 års betänkande hade föreslagits, att sådana zoner för.

inflygning ovillkorligen skulle fastställas. Det föreliggande förslaget

överlämnar däremot åt Kungl. Maj:t att pröva, i vilken utsträckning

de kunna vara erforderliga. Grenom luftfartskonventioner kunna’

nämligen andra anordningar i synnerhet för den reguliära trafiken

lätt träffas, genom vilka utan att tullkontrollen äventyras tvånget

att färdas över inflygningszon och därefter nedstiga å närmaste

tullplats kan betydligt lättas. Generaltullstyrelsen har icke heller

haft något att erinra häremot.

Beträffande tullbehandlingen av inkommande luftfartyg, dess

passagerare och besättning samt förnödenheter och varor ombord

hade i 1917 års betänkande upptagits åtskilliga föreskrifter av rent’

tullteknisk natur. Mot dessa gjordes på sin tid av generaltullstyrelsen

ett flertal anmärkningar. I det gemensamma nordiska utkastet

blevo dessa föreskrifter utelämnade, varvid förutsattes, att

alla erforderliga stadganden av denna beskaffenhet i stället skulle

införas bland de allmänna tullföreskrifterna jämsides med stadgande^

rörande transport sjövägen och landvägen. På samma sätt har

också förfarits i den nu gällande kungörelsen av 1920. Och generaltullstyrelsen

har i sitt yttrande över det gemensamma nordiska

utkastet intet haft att erinra mot ett dylikt förfaringssätt. Under

sadana förhållanden synes det vara. tillfyllest att i här ifrågavarande

författning allenast införa en allmänt hållen hänvisning rörande

detta ämne till tullstadgandena.

Generaltullstyrelsen har emellertid yrkat, att i ett avseende

stadgandet skulle göras något fylligare, i det den ansett en uttrycklig

bestämmelse av nöden för reglerande av frågan, om tull bör erläggas

för själva det infogande luftfartyget eller icke. Styrelsen har

därvid föreslagit, att stadgandet borde gå i enahanda riktning somt

de för automobiler i trafik över gränsen för närvarande gällande

föreskrifterna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 127. 23

För min del har jag intet att i sak erinra emot en sådan bestämmelse.

Lika litet som ett motsvarande stadgande om automobiler

finnes upptaget i förordningen om automobiltrafik synes mig dock

stadgandet om luftfartyg hava sin rätta plats i förevarande förordning.

Också det torde lämpligen böra införas bland de särskilda

tullstadgandena. Hänvisningen i § 32 i förevarande förordning är

så allmänt affattad, att den medger utrymme också åt ett sådant

stadgande.

I ett annat hänseende anser jag däremot, att i enlighet med

generaltullstyrelsens förslag nyssnämnda § 32 bör kompletteras. Den

bör i olikhet mot det gemensamma nordiska utkastet innehålla en

hänvisning till tullföreskrifterna jämväl beträffande befordran å luftfartyg

mellan inrikes orter af oförtullat utländskt gods samt restitutionsgods.

Yrkesmässig luftfart.

I anslutning till 1917 års betänkande gäller enligt 1920 års

kungörelse redan nu, att för rättighet att utöva yrkesmässig lufttrafik

erfordras särskilt trafiktillstånd av Kungl. Maj:t. De skäl

härför, som anförts i nyssnämnda betänkande, torde alltjämt äga sin

giltighet. Någon anledning att nu frångå den ståndpunkt, som sålunda

intagits, föreligger alltså icke.

Tvekan har däremot yppat sig rörande det närmare utformandet

av detta trafiktillstånd. De danska och norska texterna förete

också på denna punkt avvikelser från de svenska och finska. De

förra hava nämligen uttryckligen benämnt detta tillstånd koncession

och hava också något närmare ingått på villkoren för koncessionens

meddelande. De svenska och finska texterna däremot hava inskränkt

sig till att stadga, att särskilt tillstånd kräves, och överlämnat åt

Kungl. Maj:t att vid meddelandet av tillstånd föreskriva, på vilka

sätt och under vilka villkor trafiken må utövas.

Det torde vara tämligen osäkert, huruvida någon väsentlig olikhet

i villkoren för den yrkesmässiga trafikens utövande följer redan

därav, att det ena eller det andra uttrycket användes för att beteckna

medgivandet till sådan trafik. Skulle i termen koncession ligga, att

medgivandet alltid avser endast viss tid, att inlösningsrätt för staten

förbehålles, och att vid medgivandet kunna knytas villkor, som till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

godose vissa allmänt sociala och ekonomiska önskemål, så torde

någon väsentlig olikhet gentemot ett vid särskilda villkor knutet

tillstånd icke föreligga; villkoren kunna uppenbarligen därvid bestämmas

på fullkomligt enahanda, sätt. Huruvida den ena eller den

andra termen brukas för att beteckna detta medgivande, är därför

tämligen likgiltigt, Av vikt är däremot, huru dessa villkor för utövandet

av yrkesmässig trafik närmare bestämmas. Då erfarenheten

om vad härutinnan kan krävas för närvarande är så gott som ingen,

har det ansetts lämpligast att här lämna vägen öppen för praxis.

Det är därför föreslaget, att Kungl. Maj:t, närmare bestämmer villkoren.

Därmed har vunnits möjlighet till smidigare och snabbare

anpassning efter de verkliga behoven, allteftersom dessa med detta

samfärdsmedels utveckling växla. Då det emellertid uppstått tvivel,

huruvida, om intet därom uttryckligen stadgades, Kungl. Maj:t skulle

kunna vid meddelandet av tillstånd knyta villkoret om inlösnmgsrätt

för staten eller bevilja tillståndet endast för viss tid, har föreskrift i

sådant hänseende införts. Det kan ifrågasättas, att dessa båda villkor

göras obligatoriska, så att intet tillstånd finge av Kungl. Maj:t meddelas

annat än för viss tid och med förbehåll för statens inlösningsrätt.

Som lufttrafikkommittén i sitt yttrande över det gemensamma nordiska

utkastet anfört, sammanhänger detta spörsmål på det närmaste

med frågan om statens ställning till de för lufttrafiken erforderliga

flygstationerna och andra fasta anläggningarna. Bli dessa i regel

statens, så blir behovet av inlösning icke stort, enär anledning icke

lär finnas för staten att förbehålla sig rätt att inlösa enskilda tillhörig

flygmateriel. Om det åter överlämnas åt det enskilda initiativet

att bekosta nämnda anläggningar, kan detta initiativ komma

att på ett betänkligt sätt hämmas, om trafiktillståndet lämnas endast

på viss tid, utan att därjämte plikt för staten till inlösning, om

tillståndet ej förlänges, blir stadgad,

I en viss analogi med vad som rörande sjöfarten ibland avtalas

om »le cabotage» har i skilda förslag till konventioner om luftfarten

intagits ett förbehåll om rätt för en stat att åt där hemmahörande

luftfartyg reservera yrkesmässig lufttrafik mellan orter inom landet.

För små relativt kapitalfattiga länder synes det vara av vikt att

begagna denna rätt, så länge man icke vet, av vilka luftfartsföretag

och på grund av vilket kapital de mest lockande stora flygvägarna

komma att utnyttjas. Ett land löper eljest lätt den risken,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127. "25

att även en inrikes ekonomiskt givande flygväg helt hastigt blir upptagen

av ett kapitalstarkt och konkurrenskraftigt främmande företag.

Att nu begagna denna rätt så, att den åt inhemska företag reserverade

trafiken kommer att omfatta även sådan inrikes luftfart,

som är kombinerad med luftfart på främmande ort, synes däremot

icke tillrådligt. Lufttrafikkommittén har i sitt yttrande föreslagit

en sådan utsträckning för att ytterligare betrygga syftet med denna

föreskrift. Då, all yrkesmässig luftfart är underkastad den allmänna

förutsättningen av Kungl. Maj:ts tillstånd, kan Sverige uppenbarligen

ändock skydda sig mot ett företag, som med inrikes fält kombinerar

utrikes fart; om den inrikes farten är det väsentliga, torde

sålunda ett sådant företag icke böra givas tillstånd till trafik. Den

internationella luftfarten skulle också lida betydande avbräck, om

icke tillstånd till yrkesmässig trafik skulle kunna meddelas åt ett

utländskt företag av det skälet, att i dess reguljära route inginge

landning på två svenska platser, t. ex. en route Amsterdam—Malmö

—Stockholm. I de danska och norska texterna, där på denna

punkt föreligger avvikelse, överväger man också att företaga ändring

i överensstämmelse med den svenska texten, och åtminstone för

Danmarks del torde det vara klart, att vederbörande kommitté ämnar

föreslå en sådan ändring.

I det föreliggande förslaget har, i fråga om nödvändigheten av

särskilt Kungl. Maj:ts tillstånd, med yrkesmässig lufttrafik likställts

anläggning av flygplats till allmänt bruk eller av särskild för proveller

övningsflygning avsedd plats. Huvudsakligen samma skäl som

beträffande den yrkesmässiga lufttrafiken påkalla en sådan föreskrift

också för dessa företag.

Ansvarighet för skada. Obligatorisk försäkring.

I 1917 års betänkande hade, som jag redan förut erinrat,, icke

upptagits några bestämmelser om luftfartygs ägares eller förares

ansvarighet för skada i följd av trafik med luftfartyget utöver vad

i sådant hänseende kunde gälla enligt allmänna rättsgrundsatser. I

de yttranden över nämnda förslag, som blevo avgivna, framhävdes

emellertid med mycket eftertryck önskemålet om en reglering av

detta spörsmål. Vid det nordiska arbetet på gemensam lagstiftning

blev därför också denna fråga behandlad, och i det upprättade förslaget

intogs ett, särskilt kapitel om ansvarighet för skada. Då beBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 111 Käft. (Nr 127.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts proposition Nr 127.

stämmelsema härom emellertid äro av civillags natur, hava de utbrutits

ur det nu ifrågavarande författningsförslaget och komma att

göras till föremål för en särskild proposition. Denna fördelning av

hithörande stadganden å en författning med administrativrättsligt

innehåll, å ena sidan, och en civillag rörande ansvarighet för skada,

å andra sidan, motsvarar fullkomligt vad som gäller för lagstiftningen

om automobiltrafik.

I nära samband med den här berörda frågan står spörsmålet,

om ägaren av luftfartyg bör åläggas att taga försäkring för

täckande av den skadeståndsskyldighet, som kan drabba honom.

Detta spörsmål synes böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

En dylik försäkringsplikt är föreslagen i det gemensamma nordiska

författningsutkastet. Det är emellertid att märka, att det där

stadgade skadeståndsansvaret omfattade ej blott person eller egendom,

som icke befordrades med luftfartyget, utan ock vid yrkesmässig

trafik passagerare å fartyget. Ansvarighetens utsträckning

i den senare riktningen blev dock omedelbart föremål för starka

tvivel redan från de nordiska delegerades egen sida. Från de svenska

myndigheter, som hörts över förslaget, har också framställts ett nästan

enstämmigt yrkande på detta stadgandes borttagande.

Vinner detta yrkande bifall, har emellertid också det starkaste

skälet för den obligatoriska försäkringen förfallit. Den skada, som

av luftfartyg anställes å person eller egendom, som ej befordras med

fartyget, är naturligtvis av mycket ringa omfattning i förhållande

till skadan å passagerare. Ehuru bland de hörda myndigheterna i

allmänhet icke yppats betänkligheter mot den obligatoriska försäkringen,

hava likväl enstaka röster höjts mot densamma. Lufttrafikkommittén

har sålunda anfört, att den i stort sett funne det synnerligen

betänkligt att på ett område sådant som luftfartens, där verksamheten

och utvecklingsmöjligheterna ännu befunne sig i sin linda

och sålunda icke erbjöde tillräckligt säkra utgångspunkter för bedömande

av systemets verkningar, införa obligatorisk försäkring. För

närvarande märktes, tillägger kommittén, en allmän strävan att för

luftfarten erhålla ett försäkringssystem, så litet betungande som

möjligt. På flera håll utomlands, bland annat i Frankrike, påginge

officiella utredningar om möjligheten av billig statsförsäkring på detta

område. Det läge i öppen dag, att ett införande av obligatorisk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

21

försäkringsskyldighet, innan luftfartens försäkringsväsen ännu vunnit

stadga, kunde komma att motverka strävandet att ernå en för trakens

bedrivande och allmänhetens betjänande tillfredsställande lösning

av försäkringsproblemet.

Dessa betänkligheter synas mig väga ganska tungt. Då man

numera också i Danmark lär vara benägen att övergiva den obligatoriska

försäkringen samt ingenstädes i de ledande europeiska kulturländerna

sådan försäkring är införd eller allvarligen ifrågasatt, så

skulle obligatorisk försäkring här i landet försvåra tillträdet hit för

främmande luftfartyg, enär dessa i så fall liksom de svenska givetvis

måste hava tecknat sådan försäkring och detta på ett eller annat

sätt måste kontrolleras, innan de tillätes färdas hit till landet.

Jag anser sålunda, att vårt land i denna fråga bör ställa sig

avvaktande och i varje fall tills vidare icke upptaga försäkringsplikt.

Luftfartsmyndigheten.

Frågan om den myndighet, åt vilken de nya förvaltningsuppgifterna

på ifrågavarande område böra anförtros, har varit föremål

för en ganska ingående diskussion. I 1917 års förslag hade de fördelats

på kommerskollegium, som hade besiktning och registrering

om hand, samt Konungens befallningshavande, som hade att utfärda

tillstånd att föra luftfartyg. Vissa viktigare ärenden, såsom

rörande tillstånd till yrkesmässig trafik, skulle handhavas av Kungl.

Maj:t.

Mot överlämnandet till Konungens befallningshavande av vissa

hithörande uppgifter gjorde sig emellertid starka betänkligheter gällande,

särskilt på den grund, att alla dessa ärenden vore sådana,

att koncentration till en enda myndighet för hela riket vore synnerligen

påkallad. I det senare nordiska förslaget vidtogs också den

förändringen i detta hänseende, att även de enligt 1917 års förslag

till Konungens befallningshavande överlämnade uppgifterna anförtroddes

åt kommerskollegium.

I sitt yttrande över detta förslag anför kommerskollegium, att

det ur flera synpunkter måste anses ändamålsenligt att koncentrera

ifrågavarande uppgifter såvitt möjligt hos en myndighet. Kollegium

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

hyser emellertid med hänsyn till den mångfald uppgifter av vitt

skilda slag, som kollegium under de senare åren fått mottaga, starka

betänkligheter mot att övertaga dessa nya förvaltningsuppgifter, som

helt säkert skulle bliva mycket krävande. Endast under den bestämda

förutsättningen att tillräckliga anslag för anställande av kompetenta

och nödiga arbetskrafter bleve beviljade, ansåg sig kollegium kunna

övertaga de nya arbetsuppgifterna. Kollegiets krav i detta avseende

gick ut på- avlöningar till en teknisk chef som byrådirektör, en sekreterare

och två skrivbiträden jämte anslag till vikariatsersättning

m. m. till ett sammanlagt belopp av 20,000 kronor.

Jämväl lufttrafikkommittén yttrade sig över förslaget i denna

del. Kommittén anmärkte, att den i samband med sitt allmänna

uppdrag förberedande behandlat frågan om lufttrafikärendenas sammanförande

hos särskild myndighet inom statsförvaltningen och funnit

ett sådant sammanförande till ett centralt ämbetsverk högst önskvärt.

I sitt under år 1921 avgivna betänkande har kommittén därefter

framhållit vikten av att dessa ärenden lydde under kommunikationsdepartementet

samt slutat med att förklara, att till dess närmare

erfarenhet vunnits om den arbetsbörda, som komme att påvila centralmyndigheten

för lufttrafik, kunde det befinnas lämpligast att åttninstone

provisoriskt förlägga ifrågavarande ärenden direkt till kommunikationsdepartementet,

varvid dock en oeftergivlig förutsättning

vore, att chefen för den byrå i departementet, som skulle handlägga

lufttrafikärenden, erhölle en ganska vidsträckt beslutanderätt.

Även för min del anser jag, att en koncentration till en och

samma myndighet av alla hithörande ärenden, såvitt möjligt-, bör

åvägabringas. De i 1920 års nu gällande kungörelse träffade anordningarna,

som förlägga åtskilliga av ärendena till länsstyrelserna,

vbro måhända lämpliga som provisoriska åtgärder, men äro föga

ägnade som grunder för ett mera definitivt ordnande av dessa frågor.

Vid övervägande av frågan, var dessa ärenden böra sammanföras,

har jag ansett några vara av den betydelse, att de icke

kunna anförtros åt någon annan än Kungl. Maj:t, under det att

de övriga böra överlämnas till en myndighet, som med mindre omgång

kan fatta sina beslut. Till de förra höra utfärdande av vissa,

allmänna författningsföreskrifter, beviljande av tillstånd till yrkesmässig

luftfart och dispenser från förbud mot befordran av vissa

föremål m. m. Till de senare höra särskilt alla ärenden om registre
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mqj:ts proposition Nr 127. 29

ring av luftfartyg och utfärdande av behörighetscertifikat för besättning

å luftfartyg.

Redan av det skälet, att de ärenden, som skola avgöras av

Kungl. Maj:t, givetvis komma att höra till kommunikationsdepartementet,

anser jag, att störa fördelar vore förenade med en sådan

anordning, att icke de övriga ärendena förlädes till någon myndighet

under ett annat departement. Jag är vidare av den övertygelsen,

att den arbetsbörda, som för närvarande och under någon tid

framåt kan väntas komma att vila på ifrågavarande luftfartsmyndighet,

icke är större än att den bör kunna bäras av de krafter, som

redan äro tillgängliga inom kommunikationsdepartementet. Härigenom

undgår man ock att under nuvarande förhållanden begära, nya

anslag för avlöning av tjänstemän för förevarande syfte.

De luf tf artsärenden, som nu handläggas av Kungl. Maj:t, höra

till den byrå inom kommunikationsdepartementet, som handhar ärenden

angående allmänna arbeten, automobil- och lufttrafik, statens

kraftverk m. m. Inom denna byrå har sålunda redan en betydande

erfarenhet på detta område hunnit samlas. Den för närvarande

lämpligaste anordningen synes därför vara att åt chefen för denna

byrå anförtro de uppgifter, som enligt förevarande författning skola

åligga luftfartsmyndigheten.

Såsom en definitiv anordning kan vad jag här ifrågasatt visserligen

icke betraktas. En gång får naturligtvis luftfarten också här

i landet sådan omfattning, att särskilda arbetskrafter för dessa administrativa

uppgifter bliva oundgängligen behövliga. Men det synes

mig, att man i avvaktan på den väntade utvecklingen icke bör

skapa en större förvaltningsapparat än den nämnda. Det förefaller

mig också lämpligast, i anknytning till ett förslag av lufttrafikkommittén,

att i författningen icke uttryckligen bestämma vilken

myndighet, som skall handhava de ifrågavarande uppgifterna, utan

överlämna åt Kungl. Maj:t att därom förordna.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

inhämta riksdagens yttrande över det av mig nu

framlagda förslaget till förordning om luftfart, med

förklarande att Kungl. Maj:t vill, efter emottagande

av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 127.

av samma förslag och förordna om författnings ut*

färdande i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnar, att proposition till

riksdagen skall avlatas av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

• . f.: . : i

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Stockholm 1922, Irar Hroggströms Boktryckeri A. B.

stötel

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:159 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om luftfart. a1 i texten
  2. 2LU 1922:19 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19 s. 5 i texten