Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
1922-03-03 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:128, Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
1
Nr 128.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av § 1 i förordningen om landsting den
21 mars 1862; given Stockholms slott den 3 mars 1922.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bilagda förslag till lag om ändrad lydelse av § 1 i
förordningen om landsting den 21 mars 1862.
GUSTAF.
Herm. Lindqvist.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 112 käft. (Nr 128.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Förslag
till
-
Lag
om ändra<l lydelse av § 1 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen om landsting den 21
mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 1.
I varje län skall finnas ett landsting, sammansatt av valda ombud
från länets landsbygd och städer; dock att detta stadgande, ävensom
vad här nedan vidare föreskrives, icke äger tillämpning å stad, som har
en folkmängd av minst en etthundrafemtiondel av rikets hela invånarantal,
eller å stad, som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej
minskats under det, som berättigat staden till utträde. Landstingsmännen
äro i utövningen av sitt uppdrag icke bundna av valmäns
föreskrifter.
Landstinget tillkommer att, i den ordning denna förordning stadgar,
rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka
avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling,
anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård,
undervisning, allmän ordning och säkerhet, med mera dylikt, såvitt
dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig
myndighets ämbetsåtgärd.
Landstinget tillkommer ock att rådslå och besluta om angelägenheter,
som jämlikt lagen om allmänna vägar på landet ankomma på landstingets
prövning; dock må ej i överläggningar och beslut rörande sådan angelägenhet
deltaga ombud från landstingsområdets städer. Med de jämkningar,
som härav föranledas, och såvitt annat ej följer av vad i nämnda lag är
stadgat, skall vid behandling av sådan angelägenhet denna förordning i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925 men skall redan
dessförinnan vinna tillämpning, i den mån sådant föranledes av bestämmelserna
i 8 kap.'' 2 § i lagen om allmänna vägar på landet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mäjzts proposition nr 128.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars
1922.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist, följande:
Enligt denna dag beslutad proposition med förslag till lag om allmänna
vägar på landet skall skyldigheten att ombesörja den allmänna
väghållningen å landet åligga varje landstingsområde, med undantag av
dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig (vägdistrikt). Jämlikt
4 kap. 1 § i samma förslag skall det tillkomma landstinget att rådslå
och besluta om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma
icke tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd. I landstingets överläggningar
och beslut rörande dylik angelägenhet skola emellertid ej deltaga
ombud från landstingsområdets städer. Då landsbygdens vägväsen icke
direkt angår < städernas invånare, hava nämligen dessas representanter
icke ansetts böra taga befattning med sådana frågor. En motsvarande
bestämmelse synes böra intagas även i landstingsförordningen.
Beträffande förvaltningen av vägdistriktets angelägenheter, vilken
i stor utsträckning skall omhänderhavas av en särskild vägstyrelse, hava
i förslaget till lag om allmänna vägar på landet meddelats åtskilliga
föreskrifter. På landstinget skall huvudsakligast ankomma att angiva
riktlinjerna för vägstyrelsens verksamhet, utöva kontroll över densamma
samt bevilja och anskaffa för vägväsendet nödiga medel. Såvitt ej särskilda
bestämmelser meddelats i den föreslagna väglagen, böra i avseende
å behandlingen av vägväsendets angelägenheter förordningen om landsting
lända till efterrättelse, exempelvis beträffande ordningen för väckande
av förslag vid landstinget, fattande av beslut samt underställning
av fattat beslut. Då städernas representanter ej få deltaga i behandlingen
av vägärendena, måste erforderlig hänsyn härtill tagas vid till
-
4
Kunyl. Majtts proposition nr 128.
lämpningen av landstingsförordningens föreskrifter. För att landstinget
skall vara beslutmässigt i en vägfråga, bör exempelvis ej fordras, att två
tredjedelar av landstingets samtliga ledamöter äro tillstädes, utan är det
tillräckligt, om två tredjedelar av landsbygdens representanter i landstinget
äro närvarande. Därest landstingets ordförande deltager i landstinget
såsom ombud för stad, får han vid behandlingen av vägfrågor,
trots stadgandet i § 36, ej deltaga i överläggning eller beslut, men synes
hinder ej böra möta för honom att leda förhandlingarna i sådan fråga.
Någon ingående reglering av de spörsmål med avseende å landstingsförordningens
tillämpning å vägfrågor, som sålunda kunna uppkomma,
synes ej erforderlig, utan torde lösningen därav kunna överlämnas åt
landstingen själva. Dylika spörsmål hava redan enligt nu gällande lagstiftning
kunnat uppkomma vid tillämpning av § 47 i landstingsförordningen.
Sedan föredraganden därefter uppläst ett i enlighet med ovan
angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om ändrad
lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862, hemställer
föredraganden, att detta förslag måtte genom proposition framläggas för
riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Herman Hultcrantz.
Stockholm 1922. Kung! Boktryokerlet, P. A. Norstedt Jc Söner
220846
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1922:173 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande propositioner. a1 i texten
- 2SärU 1922:1 Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 1 s. 1 i texten
- KU 1922:11 Konstitutionsutskottets memorial Nr 11 s. 1 i texten