Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt m. m

1922-02-02 · 56 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:209, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.; given Stockholms

slott den 14 mars 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28

oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt;

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28

oktober 1910 (nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av

inkomst;

dels ock förordning om ändring i vissa delar av förordningen den

28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

taxering.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 179 höft. (Nr 209.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 18 § 1 mom. och 25 § 2 mom. i

förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt

samt l:o) och 5:o) av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar

till ledning vid taxeringen skola i nedan angivna delar hava

följande ändrade lydelse:

9 §.

Vid uppskattning av inkomst — — — inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda

dock endast i fall de uppnått 18 år eller ock själva skola taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt;

pensioner och understöd — — — utdelning.

18 § 1 mom.

För svensk medborgare — — — grunder.

b) Utöver ortsavdraget äger skattskyldig för en var av nedan angivna

personer åtnjuta ett avdrag av 200 kronor (familjeavdrag), nämligen

för:

hustru;

hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet

barn, vilket icke uppnått 18 år och icke nästföregående år haft

en behållen inkomst av minst 300 kronor;

husföreståndarinna, därest den skattskyldige är ogift (varmed jämställes,

att skattskyldig är änkling, änka eller frånskild) samt har hemmavarande

barn, för vilket avdrag åtnjutes.

För barn, vars föräldrar — — — denne åtnjuta avdrag.

d)---:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

3

25 § 2 mom.

Skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet,

så framt barnet icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

1;o)

Inkomst av fast egendom.

7 § Ilo).

I. --------------------

II. Till inkomst av jordbruk---binäringar-(ej för personligt

behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll---omförmälda förmåner, därest barnet

uppnått 18 år eller särskilt taxeras för sin inkomst. I andra fall--

— — — för barnet.

Kostnad för — — — jordbruk.

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet:

1) för alla omkostnader — — — belastar sin affär med utgifter

härför. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i

rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra avdrag med fulla värdet av

omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 18 år eller särskilt taxeras

för sin inkomst. I andra fäll — — — här ovan är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 8 § 2 inom., 11 § 2 mom. och 12 § 3 mom.

i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst ävensom 3 och 10 §§ i de vid samma förordning

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i nedan

angivna delar hava följande ändrade lydelse:

8 § 2 mom.

Skattskyldigheten för inkomst----andra makens behållna

inkomst.

När enligt denna förordning----före det, då taxeringen Bker.

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

3:o) vid uppskattning av inkomst----underhåll av fastighet

och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda

dock endast i fall de uppnått 18 år eller ock själva skola

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt;

pensioner och understöd — — — — i 4:o) b).

12 § 3 mom.

Därest bevillningsfrihet--— — grunder:

a) Från — — — medräknas i sin helhet.

b) I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga----

eljest skolat bestämmas. Sådana utgifter för annans underhåll, som

avses i 11 § 2 mom. 4:o) c), må icke åberopas såsom grund för avdrag

enligt detta stycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

o

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning1 av inkomst av fast egendom.

3 §•

Bestämmelserna om uppskattning----undantag ock tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,

varom i 9 § 1 mom. a) —d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den

skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade

belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet

och fem för hundra av taxeringsvärdet för annan fastighet, varav inkomsten

åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren

av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits åt

landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn.

Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet

under olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den,

som för det året påförts de efter taxeringsvärdet utgående koinmunalutskylderna

för fastigheten.

Detsamma skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv

brukat en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad eller

fastigheten eljest varit delad mellan olika brukare samt särskilda taxeringsvärden

icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det,

då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke

varit underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år,

då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning

för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å

taxeringsvärdet nästföregående år.

2:o) Avdrag för värdeminskning — — — — tillåtet.

3:o) Åger eller brukar skattskyldig----särskild upplåtelse.

10 §.

Till ledning vid tillämpningen — — — — vadan alltså återstår

en beskattningsbar inkomst av 2,100 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 inom. samt 3, 11, 16 och 63 §§

i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering ävensom det vid samma förordning fogade formulär

nr 1 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

2 § 1 mom.

Skyldighet att avgiva uppgift — — — uppgått till minst 100

kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst och förmögenhet

hänsyn tagas till hustrus inkomst och förmögenhet ävensom

till barns förmögenhet, därest enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

den skattskyldige skall taxeras därför.

Vad här ovan stadgats gäller icke för följande juridiska personer:

staten, landsting, kommuner och andra menigheter, hushållningssällskap,

kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser,

stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges

städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel

användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning

åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i lagen den 29 juli

1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem

procent av insättarnas fordran. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter

rörande skyldighet för staten, landsting, kommuner och andra menigheter

att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning.

Rörande skyldighet för övriga i detta stycke omnämnda juridiska personer

att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning

stadgas i 16 §.

3 §•

Deklaration skall avgivas — — — beloppet av denna förmögenhet

vid slutet av nästföregående år.

Skall uppgiftspliktig taxeras jämväl för hustrus inkomst och för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

mogenhet eller för barns förmögenhet, skall deklarationen innehålla

enahanda upplysningar angående hustruns inkomst och förmögenhet

ävensom angående barns förmögenhet, som här ovan äro föreskrivna beträffande

den uppgiftspliktiges egen inkomst och förmögenhet.

Deklaration skall — — — löpande året.

11 §•

Till ledning vid taxeringen — — -— varje grupp av uppgifter

avser.

Styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande

inrättning är skyldig att efter anmaning i särskilda fall lämna uppgift

om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från den penningförvaltande

inrättningen ävensom om beloppet av den skattskyldiges innestående

medel vid viss angiven tidpunkt.

10 §.

Har uppgiftspliktig — — — inkomsten av fastigheten, rörelsen

eller yrket. Enahanda uppgiftsplikt åligger hushållningssällskap, som

nästföregående år ägt, innehaft eller brukat fast egendom eller drivit

rörelse, samt kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra

fromma stiftelser, stipendiefonder, pensionsanstaher, allmänna hypoteksbanken,

konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan

för Sveriges städer, hypoteksföreningar, järnkontoret samt sparbanker,

därest de ägt, innehaft eller brukat fast egendom, för vilken

bevillning skall erläggas, ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa

beträffande inkomst, som enligt gällande föreskrifter kan tillfalla densamma

vid lediga ecklesiastika sysslor. Uppgift, som här avses, skall

i varje särskilt fall vara så uppställd som gällande deklarationsformulär

anvisar i fråga om uppgift till ledning vid taxering för inkomst av

fast egendom och rörelse eller yrke.

I fråga om — — —.

63 §.

Av taxeringslängderna skola skyndsammast upprättas sammandrag

dels för varje stad och fögderi, dels för varje län och dels för hela

riket (generalsammandrag).

Närmare föreskrifter angående ordningen för upprättandet av dessa

sammandrag meddelar Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Formulär nr 1.

(Detta ark avskiijes vid blankettens ifyllande

och medföljer ej deklarationen vid avlämnandet.)

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

Deklaration skall för en var---i ovan omförmälda fall, räkenskapsår.

Skyldighet att avgiva deklaration åligger utan anmaning:

a) verk eller bolag---uppgått till minst 100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst och förmögenhet

hänsyn tagas till hustrus inkomst och förmögenhet ävensom till barns förmögenhet.

därest, enligt vad nedan sägs, den skattskyldige är uppgiftspliktig därför.

Efter anmaning — — — rättsligen undantagna från mannens förvaltning.

Skattskyldig skall i sin deklaration uppgiva hemmavarande omyndigt barns

förmögenhet, därest barnet icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den, som ej är svensk medborgare — — — avlämna uppgift, varom ovan

sägs, medför för den försumlige påföljd av böter.

Deklaration eller ovan omförmäld uppgift---förvaltningsberättelse

gäller vad här ovan sägs beträffande deklaration.

Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som av honom

avgivits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande,

som är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte, om

det oriktiga meddelandet föranlett, att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för

lågt taxerad, högst fem gånger det skattebelopp, som genom det oriktiga förfarandet

undandragits, och i annat fall högst fem gånger det skattebelopp, som skulle hava

undandragits, därest det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt. Har det

oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande, men har den, som lämnat

meddelandet, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet

böter, högst två gåtfger det skattebelopp, som undandragits eller skulle hava undandragits

genom det oriktiga meddelandet. Straff för här omnämnd förseelse inträder

icke, därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för året, av

egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

En var, som önskar upplysning — — — vederbörande taxeringsnämnd.

2. Här utföres — —'' — förlust under allmänna avdrag.

3. -----------------------

9. Svensk medborgare — — — här utövats.

Därest hustrun särskilt taxeras och, efter det allmänna avdrag skett, underskott

uppstått för en av makarna, må underskottet avräknas från den andre

makens behållna inkomst.

15. Uppgift om husföreståndarinna lämnas blott av den, som är ogift, änkling,

änka eller frånskild samt har hemmavarande barn, vilket vid utgången av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 9

nästföregående år icke uppnått 18 år och icke haft en behållen inkomst av

minst 300 kronor.

16. —------------------------

18. Till skattskyldigs familj — — — i skattskyldigs verksamhet använt hemmavarande

barn, som uppnått 18 år eller självt skall taxeras för sin inkomst.

Under utrymmen — — — för personligt bruk, o. d.

19. ------------------------

25. Såsom utgifter — — — lön och underhåll åt hemmavarande barn, som an
vändes

i skattskyldigs verksamhet, därest barnet icke uppnått 18 år eller självt

taxeras för sin inkomst---den inkomst, från vilken avdraget skett.

26. I driftpersonalen inräknas hemmavarande i den skattskyldiges förevarande verksamhet

använt barn, som uppnått 18 år eller självt taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt.

27. -------------------------

Deklarationsblankett nr 1.

Deklaration om inkomst och förmögenhet,

att avlämnas år 19........ av:

1.

C. Inkomst av arbete (i penningar och naturaförmåner)

Inkomst av arbetsanställning eller tjänst, pension m. m. (se 4).

a) Av tjänst, mera varaktig arbetsanställning och stadigvarande

uppdrag, efter avdrag för obligatoriska pensionsavgifter och

utgifterna för tjänsten, anställningen och uppdraget:

för mig i egenskap av...................................................................

för min hustru

Inkomsten har

icke överstigit

Kronor

b) Av tillfällig arbetsanställning

anställningen .............................

efter avdrag av utgifterna för!

E. Förmögenhet (se 13).

Behållen förmögenhet

Av förmögenheten tillhörde mig och min hustru

kr................. och mina hemmavarande omyndiga, ej

särskilt skattskyldiga barn kr.................

V,10 av behållna förmögenheten utgör

Kronor

öre

Taxerings-

nämndens

anteckningar

Kronor

öre

...............

i

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 179 höft. (Nr 209.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Särskilda upplysningar och yrkanden.

Undertecknad var under nästföregående år gift ogift änkling änka frånskild

ha(Je

(det rätta understrykes) samt jjacie • ^ husföreståndarinna (se 15).

Antalet hemmavarande eller av mig helt eller delvis underhållna barn, vilka

vid utgången av nästföregående år ej uppnått 18 år, och vilka icke, vart för sig,

nästföregående år haft en behållen inkomst av minst 300 kronor, utgjorde: ............

Att jag och min hustru under året icke åtnjutit annan inkomst samt att jag,

min hustru och mina hemmavarande omyndiga, ej särskilt skattskyldiga barn vid

årets slut icke haft förmögenhet till högre belopp, än här ovan uppgivits, ävensom

att jag efter bästa förstånd meddelat de lämnade uppgifterna, bekräftas på heder

och samvete.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BRANTING, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla ett antal frågor

om ändringar i skatteförfattningarua, vilka frågor redan till största delen

varit föremål för prövning av årets riksdag med hänsyn till 1922 års

taxering.

Jag vill härvid först behandla frågan om deu s. k. barnbeskatt- Barnbeskattningen.

ningen.

Vid anmälan den 3 nästlidne februari inför Kungl. Maj:t av förslag

till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922

års taxering till bevillning av inkomst (proposition nr 45) bar jag lämnat

en redogörelse för gällande bestämmelser rörande skattskyldigs taxeringför

omyndiga barns inkomst och skattskyldigs rätt att vid taxeringen

åtnjuta avdrag för barn ävensom för de önskemål rörande en revision

av dessa bestämmelser, som kommit till sjmes, och tillåter jag mig nu

åberopa denna redogörelse.

Jag vill här blott erinra om att inom finansdepartementet till- Sakkunniga.

kallade sakkunniga den 31 januari 1922 avgivit betänkande med alternativa

förslag till ändring av hithörande bestämmelser, nämligen 9 §,

18 § 1 mom. och 25 § 2 mom. inkomstskatteförordningen samt avdelningarna

l:o) och 5:o) av de vid sagda förordning fogade särskilda anvisningarna

ävensom 8 § 2 mom. och 11 § 2 mom. bevillningsförordningen.

De sakkunnigas betänkande torde få såsom bilaga fogas vid

dagens statsrådsprotokoll (bil. 1).

I det ena av dessa förslag (alternativ I), vars antagande i första Alternativ i.

hand tillstyrkts av de sakkunnigas majoritet, under det att en av de

sakkunniga, herr Sköld, icke ansett sig kunna tillstyrka detsamma,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Alternativ II.

föreslås följande bestämmelser. Skattskyldig skall liksom nu åtnjuta

familjeavdrag för hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet

barn, vilket icke uppnått 21 år och icke självt skall taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt, och skall skattskyldig likaledes taxeras

för dylikt barns inkomst och förmögenhet, men skall, i olikhet med

vad nu gäller, barnets inkomst vid taxering hos den skattskyldige

upptagas endast till sitt halva belopp. År barnet berättigat till s. k.

allmänna avdrag, skola dessa avdrag göras, innan barnets inkomst halveras

för att sammanläggas med den skattskyldiges inkomst. De sakkunniga

hava ansett detta förslag komma att i så väsentlig mån reducera

de påtalade olägenheterna av föräldrars skattskyldighet för barns inkomst,

att efter dess antagande hinder icke skulle föreligga för bibehållande

av den s. k. barnbeskattningen i dess nuvarande utsträckning.

I sin reservation anför herr Sköld rörande detta alternativ: Det

kunde visserligen icke bestridas, att det föreslagna alternativ I komme

den matematiska rättvisan ganska nära, och ej heller torde det bereda

taxeringsmyndigheterna oöverstigliga svårigheter, om nämligen så kunde

ordnas, att halveringen av barninkomsten komme att verkställas av

deklaranten, utan att likväl därigenom möjligheten till kontroll eftersattes.

Detta torde dock icke kunna gå, med mindre en särskild bilaga

för hemmavarande barns inkomst bifogades deklarationen. Att man med

den omständlighet, vårt deklarationsförfarande redan lede av, skulle

kunna tillråda ännu en bilaga, ansåge reservanten emellertid icke möjligt.

Dessutom rådde detta alternativ ej heller bot på det överklagade missförhållandet,

att en skattskyldig tvingades att ansvara för skatt på

inkomst, över vilken han ej haft att råda.

Det andra av förslagen (alternativ II) innebär däremot ett fullständigt

upphävande av barnbeskattningen. Enligt detta förslag skall

skattskyldig aldrig taxeras för barns inkomst, men väl, i likhet med

vad som gällde före 1919 års författningsändringar, för hemmavarande

omyndigt barns förmögenhet. Vidare skall skattskyldig äga rätt att

vid inkomstberäkningen göra avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande,

i den skattskyldiges verksamhet använda barn, därest barnen

uppnått 16 år eller själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skattskyldig äger åtnjuta familjeavdrag för hemmavarande eller

av honom helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 16 år

och icke nästföregående år haft eu behållen inkomst av minst 300 kronor.

Denna inkomstgräns har bestämts med hänsyn därtill att vid normalt

barnavdrag vid inkomstskatten, 200 kronor, barnavdraget kan på grund

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

13

av reduceringen av viss del av det taxerade beloppet minska det beskattningsbara

beloppet med högst 3(10 kronor.

Rörande detta alternativ anför de sakkunnigas majoritet: Förslaget

komme att medföra vissa orättvisor och språng vid beskattningen. Hade

barnet lägre inkomst än 300 kronor, bleve inkomsten utan verkan på

beskattningen, under det att en ökning av denna inkomst från 299 till

300 kronor komme att medföra förlust av barnavdraget och alltså eu

ökning av faderns beskattningsbara belopp med upp till 300 kronor.

En ökning av barnets inkomst över 300 kronor bleve på nytt utan

verkan på beskattningen, till dess inkomsten bleve så stor, att barnet

kunde taxeras till bevillning. Påtagligt vore även, att detta förslag

skulle särskilt för den jordbrukande befolkningen, vilken måste anses

redan nu otillbörligt gynnad vid beskattningen, medföra ytterligare

lättnad, i det att vid inkomstens beräknande avdrag finge ske för lön

och underhåll åt hemmavarande barn, som biträdde i den skattskyldiges

verksamhet, även om barnet icke skulle självt taxeras. Däremot komme

detta alternativ otvivelaktigt att medföra lättnader i taxeringsarbetet.

0 ver de sakkunnigas förslag har kammarrätten den 2 februari

1922 avgivit infordrat utlåtande, vilket torde få såsom bilaga fogas vid

statsrådsprotokollet (bil. 2). I detta utlåtande anför kammarrätten:

Beträffande beskattningen av omyndiga barns inkomst vore det uppenbart,

att densamma, sådan den för närvarande funnes anordnad, lede av betänkliga brister.

I sitt utlåtande den 31 januari 1919 över inkomstskattesakkunnigas förslag till

familjebeskattning hade ock kammarrätten framhållit olämpliglieten av höga ortsavdrag,

då det gällde beskattning av hemmavarande omyndiga barns inkomst, i det

att ökning av barnets inkomst kunde medföra minskning av familjens skattebörda:

och hade kammarrätten särskilt framhållit, att det redan förut överklagade missförhållandet,

att jordbrukarna bidroge med relativt för låga skatter till staten, bleve

än mera skärpt.

Synnerligt beaktande torde även böra fästas vid den anmärkningen mot nu

gällande bestämmelser om avdrag och familjebeskattning, att desamma i hög grad

betungade taxeringsarbetet. Systemet i fråga vore så pass invecklat och i praktiken

svårt att tillämpa, att taxeringsmyndigheterna, enligt vad som uppgivits, måst åt

denna del av taxeringsarbetet ägna oproportionerligt mycken tid och för övrigt ej

sällan kommit till korta, då det gällt att exakt tillämpa de olika bestämmelserna.

Av egen erfarenhet kunde kammarrätten vitsorda de uppgivna svårigheterna. Reformarbetet

syntes därför hava bort i första hand inrikta sig på förenkling av hithörande

bestämmelser.

1 .alternativ I hade emellertid så långt ifrån föreslagits någon förenkling, att

de däri upptagna bestämmelserna fasthällre innebure ytterligare komplicering. Enligt

detta alternativ avsåges sålunda ingen lättnad i taxeringsarbetet utan allenast

att undanröja olägenheten av att, då hemmavarande omyndigt barns inkomst stege

till sådant belopp att barnet skulle självständigt taxeras, skatten för familjen i dess

Kammar
rätten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Inkomna

framställningar

rörande

ändringar i

barnbeskattningen.

Departe
mentschefen
-

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

helhet minskades. Såsom de av de sakkunniga anförda exemplen, där fråga vore

om barns inkomst, förvärvad utom hemmet, utvisade, vunnes dock detta mål rätt så

ofullkomligt. Och i de fall då hemmavarande omyndiga barn sysselsattes i skattskyldigs

egen verksamhet, exempelvis jordbruk, komme den påtalade olägenheten att

till fullo kvarstå, ehuru just i dessa fall en ändring i systemet varit mest önskvärd.

Det av en sakkunnig förordade alternativ II komme, såsom de sakkunniga

jämväl framhållit, att medföra vissa orättvisor och språng vid taxeringen; och likaledes

komme jordbrukare och andra näringsidkare att jämväl efter detta system

intaga en gynnad ställning. Men med avseende å de praktiska fördelar vid taxeringsarbetet,

som vore förenade med alternativ fl, ville kammarrätten i valet mellan

de båda alternativen giva det sistnämnda företräde. Det kunde dock ifrågasättas,

huruvida ej den i alternativ II upptagna åldern 16 år borde ändras till 21 år eller

samma ålder som enligt alternativ I. En sänkning av åldern till 16 år medförde

nämligen ytterligare frestelse för näringsidkare att söka få sina i näringen sysselsatta

hemmavarande barn mellan 16 och 21 års ålder självständigt taxerade; dessutom

torde avdrag för barn, som åtnjöte undervisning och ej hade inkomst till

belopp av minst 300 kronor, vara väl så befogat, även om barnet uppnått 16 år.

I anledning av de sakkunnigas utlåtande har den 24 februari 1922

frånFredrika-Bremer-Förbundets styrelse inkommit eu framställning rörande

barnbeskattningen och beskattningen av äkta makar. I samband härmed

torde jag få anmäla två skrifter med förslag till ändringar i bestämmelserna

rörande barnbeskattningen, vilka inkommit den ena den 18

oktober 1920 från Albert Carlsson i Stockholm och den andra den 1

december 1920 från Axel Wilhelm Hedberg i Karlskrona.

Det synes icke kunna bestridas, att de nu gällande bestämmelserna

om rätt till avdrag för barn och om beskattning för barns inkomst

iiro behäftade med så stora olägenheter, att eu ändring av desamma

framställer sig såsom av behovet påkallad. Därest en ändring

nu sker, synes denna icke böra inriktas blott på ett undanröjande av

de orättvisor, som nu gällande bestämmelser i vissa fall medföra, utan

i lika hög grad på en förenkling av bestämmelserna och därmed på

eu minskning av taxeringsmyndigheternas för närvarande mycket stora

arbetsbörda.

Det av de sakkunniga föreslagna alternativ I torde i avsevärd omfattning

undanröja de påtalade orättvisorna vid beskattningen och

i många fall bättre än alternativ II låta den verkliga skatteförmågan

komma till synes, men alternativ I synes icke vara ägnat att underlätta

taxeringsarbetet utan snarare komma att försvåra det. Därest

man icke vill beröva taxeringsmyndigheterna möjligheten att kontrollera

de skattskyldigas uppgifter, torde en tillämpning av detta alternativ

förutsätta, att å särskild bilaga, eventuellt i form av deklarationsblankett,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition A''r 209.

lämnas uppgift om hemmavarande omyndiga barns inkomstförhållanden,

samt att därefter från denna bilaga till huvudformuläret överföres hälften

av barnens behållna inkomst. Då dylika bilagor måste lämnas i ett

stort antal fall, skulle detta komma att medföra mycket ökat arbete för

såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Alternativ II kommer väl, såsom de sakkunniga och kammarrätten

påpekat, att medföra vissa språng och orättvisor i beskattningen, men dessa

få dock anses jämförelsevis små och i varje fall mindre än de som kanna

inträffa med nu gällande bestämmelser. Detta alternativ kommer vidare

att medföra högst avsevärda lättnader i taxeringsarbetet. Den skattskyldige

behöver icke i sin deklaration lämna annan uppgift om inkomsttörhållandena

för ett hemmavarande omyndigt barn, för vilket han

yrkar avdrag, än en förklaring, att barnets behållna inkomst icke uppgått

till 300 kronor, och jämväl taxeringsmyndigheternas arbete kommer

att betydligt underlättas, bland annat därigenom att i taxeringslängderna

icke behöva upptagas enligt bevillningsförordningen uppskattad inkomst

och enligt inkomstskatteförordningen taxerat belopp för barn, som icke

självständigt taxeras. Dessutom försvinner den nu påtalade orättvisan,

att en person blir skyldig att ansvara för skatt å inkomst, över vilken

han icke äger råda.

Framför allt med hänsyn till de lättnader i taxeringsarbetet, som

alternativ II kommer att medföra, anser jag detta alternativ böra framför

alternativ I läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Förslaget

torde dock böra i visst avseende modifieras. Enligt alternativ II åtnjutes

avdrag blott för barn under 16 år; men denna åldersgräns synes, såsom

ock kammarrätten framhållit, vara väl låg. För närvarande erhålla

avdrag för barn under 21 år; denna högre gräns är av betydelse,

när barn på grund av studier icke har någon egen inkomst, och man

synes icke böra sänka åldersgränsen för det obligatoriska avdraget

mer än till 18 år, vid vilken ålder skolstudierna i regel äro avslutade.

Därest åldersgränsen sättes till 18 år i stället för föreslagna 16 år, bör

i samband därmed vid inkomstberäkningen avdrag för lön åt hemmavarande,

i den skattskyldiges verksamhet använt barn få ske, därest

barnet fyllt 18 år eller skall självt taxeras. Detta kan visserligen befaras

medföra en strävan att uppskatta lön åt barn mellan 16 och 18

år så högt, att de själva komma att taxeras. Detta torde dock icke

vara av den betydelse, att fördenskull åldersgränsen behöver bestämmas

lägre än till 18 år.

Ett bifall till alternativ II föranleder vissa ändringar i såväl förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt som bevillningsförordningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Äkta makars

beskattning

De sakkunniga.

Kammarrätten

.

Departe
mentschefen.

Bevill ningsforordningen.

J2 § 3 mom.

i förordningen

och 10 §

i anvisningarna.

Iiungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Förut omnämnda sakkunniga hava även haft att utreda frågan om

ändrade bestämmelser rörande akta makars beskattning.

De sakkunniga hava i sitt utlåtande såsom sin åsikt uttalat, att,

man bör bibehålla den nuvarande huvudbestämmelsen, att skatten för

äkta makar beräknas efter båda makarnas inkomster sammanräknade.

De sakkunniga hava vidare framhålilt, att det torde vara tvivelaktigt,

huruvida någon ändring av hithörande detaljbestämmelser för närvarande

borde ske, då frågan om äkta makars beskattning i vad anginge den

kommunala beskattningen vore föremål för utredning av kommunalskattekommittén

och. dessutom, efter det prisnivån blivit stabiliserad,

en reglering av ortsavdragens och familjeavdragens belopp i deras helhet

syntes böra ske. De sakkunniga hava dock avgivit alternativa förslag

till författningsändringar, innebärande något ökad lättnad för äkta

makar vid beskattningen.

I sitt förut omnämnda utlåtande den 2 tebruari 1922 framhåller

kammarrätten, att frågan om äkta makars beskattning icke syntes vara

av beskaffenhet att redan nu påkalla lagändring, och att kommunalskattekommitténs

utredning och förslag härutinnan torde kunna utan

olägenhet avvaktas.

Jag har för min del lika med de sakkunniga och kammarrätten funnit

frågan om ändrade bestämmelser rörande äkta makars beskattning kunna

anstå i avbidan på kommunalskattekommitténs utredning, och anser jag

mig därför icke böra nu framlägga förslag till dylika ändrade bestämmelser.

I samband med prövningen av Kungl. Maj:ts proposition nr 45 vid

årets riksdag angående särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922

års taxering till bevillning har riksdagen till behandling upptagit väckta

motioner om upphävande eller ändring av den nuvarande bestämmelsen

i 12 § 3 mom. b) 1) bevillningsförordningen, att den beskattningsbara

inkomsten icke må på grund av medgivna skattefria avdrag sättas lägre,

än att den tillsammans'' med den skattskyldiges i andra kommuner taxerade

inkomst motsvarar hans inkomst av förmögenhet, beräknad till fem

procent av den uppskattade förmögenheten. I anledning av motionerna

beslöt riksdagen, att berörda bestämmelse icke skulle gälla vid 1922

års taxering.

Då detta riksdagens beslut torde få anses innefatta, att bestämmelsen

icke skall gälla under provisoriet i kommunalskattefrågan, hava i det nu

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts proposition Nr 209.

framlagda förslaget verkställts härav betingade ändringar i 12 § 3

mom. bevillningsförordningen och 10 § av de vid förordningen fogade särskilda

anvisningarna.

I proposition nr 46 till årets riksdag framlade Kungl. Maj:t för- 3 § i “»visslag

till förordning om särskilda ändringar i bevillningsförordningen att n,ngflniagälla

vid årets taxering i syfte att i de fall, där inkomst av en och

samma fastighet uppdelats å flera ägare eller brukare, närmare reglera

den i 11 § 2 mom. l:o) a) stadgade rätten till avdrag från skattskyldigs

inkomst av fast egendom för vad som genom fastighetsbevillning beskattats.

Riksdagen godkände icke de sålunda föreslagna bestämmelserna

utan beslöt, att vid 1922 års taxering skulle gälla den bestämmelsen,

att dylikt avdrag skulle tillkomma den, som nästföregående år påförts

de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten.

I det framlagda förslaget har upptagits ändrad lydelse av 3 § i

bevillningsförordningens anvisningar i enlighet med riksdagens nämnda

beslut.

Årets riksdag har antagit förordning om ändrad lydelse av. 2 § Taxering*.

1 mom. samt 11, 16 och 63 §§ i taxeringsförordningeu att gälla vid ro^<,ninBe,,■

1922 års taxering i enlighet med vad Kungl. Maj:t i proposition nr 46

löreslagit. På sätt jag framhållit redan vid anmälan av nämnda förslag,

höra samma ändringar gälla jämväl för framtiden, och hava de upptagits

i det nu framlagda förslaget. Angående skälen till dessa ändringar

tillåter jag mig hänvisa till vad jag anfört vid anmälan den 3 februari

1922 av nyssberörda förslag till ändringar att gälla vid årets taxering.

De föreslagna ändringarna i inkomstskatteföx-ordningen och bevillningsförordningen

rörande rätten till avdrag för barn och beskattning

av barns inkomst nödvändiggöra ändringar jämväl i 2 § 1 mom. och

3 § taxeringsförordningen samt i deklarationsformuläret nr 1 och anvisningarna

för deklarationsblankettens ifyllande. Någon redogörelse

lör dessa ändringar torde icke vara erforderlig. I samband härmed har

jag ansett det böra vidtagas en ändring av nyssnämnda anvisningar, som

betingas av den vid nästföregående års riksdag antagna ändrade lydelsen

av 20 § taxeringsförordningen rörande straff för oriktig deklaration.

«. Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom

finansdepartementet utarbetade förslag till dels förordning om ändring i

vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr Ilo) om inkomstoch

förmögenhetsskatt, dels förordning om ändring i vissa delar av förBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 179 käft. (Nr 209.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

ordningen den 28 oktober 1910 (nr 116) angående bevillning av fast

egendom samt av inkomst, dels ock förordning om ändring i vissa

delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering, hemställer departementschefen,

att Kungl. Maj:t ville i proposition föreslå riksdagen att antaga samma

förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och

förordnar, att proposition av den lydelse, bil. vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. E. Brimberg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

19

Bilaga 1.

V. P. M.

1 skrivelse den 20 april 1921, nr 133, har riksdagen i anledning av två

inom riksdagen väckta motioner anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om

skyndsam utredning i syfte att vissa i motionerna påpekade missförhållanden beträffande

taxeringen av omyndiga barns inkomst och förmögenhet hos fadern eller

modern, den så kallade familjebeskattningen, måtte förebyggas, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som kunde av utredningen föranledas. I anledning av denna

skrivelse bemyndigade Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 herr statsrådet och chefen

för finansdepartementet att åt två av de inom finansdepartementet tidigare tillkallade

sakkunniga för revision av lagstiftningen rörande den direkta beskattningen

till staten (inkomstskattesakkunniga) ävensom ytterligare en sakkunnig, som departementschefen

skulle äga tillkalla, uppdraga att verkställa utredning och avgiva förslag

angående förevarande fråga samt i samband därmed jämväl rörande frågan

om äkta makars beskattning varjämte hinder förklarats icke möta för övriga inkomstskattesakkunniga

att, därest så funnes lämpligt, deltaga i överläggningarna. På

grund av detta bemyndigande har herr statsrådet uppdragit åt undertecknade Landén,

Waller och Sköld att verkställa ifrågavarande utredning och har dessutom enligt

ovannämnda medgivande undertecknad Wicksell deltagit i beredningen av dessa frågor.

Vid de ändringar i den svenska inkomstskattelagstiftningen, som skedde vid

1919 års riksdag, var avsikten, att man skulle söka i högre grad än tidigare skett

taga hänsyn till de skattskyldigas sins emellan olika skatteförmåga. Det framhölls

sålunda under förarbetena, att lika stora inkomster icke kunde anses alltid utvisa

samma skatteförmåga, utan att denna kunde vara olika allt efter det antal personer,

som skulle hava sitt uppehälle ur inkomsten, levnadskostnadernas olikhet på olika orter

med flera förhållanden. Liksom man på detta sätt måste taga hänsyn till de förhållanden,

som verkade olika skatteförmåga vid lika inkomst, så borde man å andra

sidan vid bedömandet av en familjeförsörjares skatteförmåga räkna icke blott med

hans egen inkomst utan med hela familjens inkomst, enär det vore denna samlade

inkomst, som utgjorde måttstocken för familjens skatteförmåga.

Vid utformningen av erforderliga lagbestämmelser utgick man i första hand

därifrån, att av inkomsten ett belopp, motsvarande existensminimum för den skattskyldige

och hans familj, borde helt fritagas från beskattning, enär denna del av

inkomsten icke kunde anses representera någon skatteförmåga. Först den del av

inkomsten, som översteg existensminimum, den s. k. fria inkomsten, ansågs representera

en sådan förmåga. Då det naturligtvis var omöjligt att för varje särskilt

s. 20 Kontrollera mot PDF

Barn beskattningen
-

20 Kung/. Maj:ls proposition Nr 20!).

fall beräkna vad existensminimum utgjorde, fastställdes vissa belopp, som skulle

anses motsvara genomsnittliga existensminima. Bestämmelserna härom innebära, att

varje skattskyldig äger åtnjuta dels ett skattefritt avdrag (ortsavdrag), vars storlek

är beroende på levnadskostnadernas höjd inom bostadsorten, dels ett ytterligare avdrag

för varje av den skattskyldige underhållen familjemedlem (familjeavdrag). För ortsavdragets

bestämmande indelas samtliga orter inom riket i fem olika ortsgrupper,

och utgör ortsavdraget i de olika grupperna respektive 600, 700, 800, 900 och 1,000

kronor. Familjeavdraget åtnjutes för hustru, för hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn under 21 år, som icke självt taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt, samt för husföreståndarinna, detta senare dock

endast för det fall, att den skattskyldige har barn, för vilket avdrag äger rum, samt

icke är gift. Detta avdrag utgår med 200 kronor för varje person och är alltså

lika inom alla ortsgrupper. vilket naturligtvis icke är teoretiskt riktigt, men betingats

av praktiska skäl.

Differentieringen mellan skattskyldiga med olika existensminima har emellertid

icke ansetts bliva tillräckligt noggrann endast därigenom, att existensminimum

avdrages. Den överskjutande eller fria inkomsten representerar väl en skatteförmåga

men kan icke utan vidare anses utgöra mätare av denna förmåga. Även

här spela antalet personer, som skola hava sitt uppehälle ur inkomsten, och levnadskostnadernas

höjd eu roll, så att samma faktorer som öka existensminimum även

minska skatteförmågan hos den fria inkomsten och därmed motivera en lindring i

skattebördan. Huru eu dylik lindring bör avvägas, blir alltid i viss mån en lämplighetsfråga.

Under förarbetena till 1919 års lagändring stannade man vid att föreslå,

att av den fria inkomsten ett belopp lika stort som det medgivna avdraget för

existensminimum skulle beläggas med endast halv skatt. Ju högre existensminimum

vore, desto större bleve även den del av inkomsten, för vilken blott halv skatt

skulle erläggas, och härigenom bereddes ytterligare lättnad för den, som vore bosatt

å ort med dyra levnadskostnader eller hade många personer att underhålla.

Av praktiska skäl har den antagna principen tekniskt utformats så, att

sedan det skattefria avdraget fråndraga inkomsten, den del av den återstående

inkomsten, som icke överstiger det skattefria avdraget, halveras och den därvid

erhållna summan hoplägges med vad som av inkomsten eventuellt överstiger dubbla

summan av det skattefria avdraget, varefter å det sålunda erhållna »beskattningsbara

beloppet» för alla skattskyldiga tillämpas samma progressiva tariff.

Frågan om skattelättnader för familjeförsörjare sammanhänger emellertid på

det närmaste med frågan, i vad mån hänsyn skall tagas till inkomst, som förvärvats

av annan familjemedlem än husfadern, d. v. s. om en dylik inkomst skall utesluta

eller minska den lättnad, som eljest skulle ägt rum. Vid undersökningen härom

vilja de sakkunniga först behandla frågan om barns inkomst för att sedan övergå

till frågan om sättet för beskattning av hustrus inkomst.

Hava barnen egen inkomst, minskas ju belastningen av faderns inkomst i

samma mån, som barnens inkomster stiga, och samtidigt borde även den skattelindring,

som han åtnjuter för barnen, minskas. Detta innebär med andra ord, att

man vid bedömandet av skatteförmågan bör taga hänsyn jämväl till barnens inkomster,

åtminstone så till vida, att dessa inkomster medföra en minskning i eljest

medgivna skattelindringar. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke barnens in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition År 20,9.

komster höra därutöver tillerkännas inflytande vid beskattningen. 1 den män

familjen kan betraktas såsom en ekonomisk enhet stå till förfogande för täckande

av dess utgifter icke blott familjefaderns utan även barnens inkomster, och vid

jämförelse mellan två familjer med lika stor inkomst för familjefadern och lika antal

barn måste otvivelaktigt skatteförmågan i regel anses vara större hos den familj,

där även barnen hava inkomst, För att skapa rättvisa mellan de olika skattskyldiga

bör man därför vid beskattningen taga hänsyn till denna större skatteförmåga.

Enligt den lagstiftning, som gällde före år 1920, ägde barnavdrag rum blott

för barn under 15* år och tillkom endast skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke

översteg 6,000 kronor. Avdraget utgjorde 100 kronor för varje barn, men fick

åtnjutas blott om och i den mån barnets egen inkomst understeg 100 kronor.

Hänsyn till barnets inkomst togs alltså här på det sätt, att barnets inkomst minskade

eljest medgivet avdrag. Beträffande barn över 15 år togs i viss män hänsyn jämväl

till dessas inkomst. Därest skattskyldig i sin verksamhet använde hemmavarande

barn över 15 år, vilket icke självt taxerades, fick den skattskyldige för

avlöning åt sådant barn avdraga högst 200 kronor, och det belopp, varmed värdet

av barnets arbete översteg det beviljade avdraget, taxerades alltså i verkligheten

såsom inkomst för den skattskyldige. Denna bestämmelse, som hade sin största

betydelse beträffande jordbrukarna, innebar alltså, att den skattskyldige i detta fall

taxerades för barnens inkomster med rätt att åtnjuta ett avdrag av högst 200

kronor för varje barn.

Det mötte tekniska svårigheter afl i den nya lagstiftningen införa liknande

bestämmelser om rätt till barnavdrag som i den äldre lagstiftningen, t. ex. att

stadga ett barnavdrag av 200 kronor, vilket finge åtnjutas endast om och i den

mån barnets egen inkomst understege sagda belopp. En dylik bestämmelse skulle

hava medfört, icke blott att barnavdraget minskats med barnets inkomst, utan

jämväl att den del av inkomsten, som skulle halveras, kommit att minskas, och

det beskattningsbara beloppet hade alltså i verkligheten kommit att ökas med mer

ån barnets inkomst. Därjämte hade barnavdragen då icke kommit att uttryckas i

jämna hundratal kronor, vilket hade försvårat användandet av hjälptabeller för det

beskattningsbara beloppets uträknande. De sakkunniga ansågo sig därför, såsom de

i sitt preliminära utlåtande år 1918 framhållit, icke kunna gå denna väg, utan föreslog0

i stället, att man inom vissa gränser borde betrakta hela familjen såsom eu

enhet och lägga dess sammanlagda inkomst till grund för taxeringen. 1 denna

sammanlagda inkomst skulle inräknas såväl faderns som barnens inkomster, men å

andra sidan skulle barnavdrag alltid få åtnjutas till fullo, där det över huvud taget

ifrågakomme. Hänsyn till barns inkomst togs alltså på det sätt, att denna ökade

det taxerade beloppet. Då det ansågs bereda allt för mycket besvär att, i likhet

med vad som sker ifråga om äkta makar, låta såväl fadern som barnen taxeras och

skatten fördelas mellan dem, ordnades saken så, att fadern taxerades för barnets

inkomst, dock med skyldighet för barnet att jämte fadern ansvara för på detsamma

belöpande skatt. Härav ansågs följa regressrätt för fadern mot barnet, därest fadern

erlagt hela skatten, såsom antogs i regel bliva fallet.

Med den av de sakkunniga år 1918 antagna utgångspunkten, att det vore

familjens sammanlagda inkomst, som borde vara avgörande för skatteförmågan, skulle

man väl hava kommit till det resultatet, att fadern alltid skulle taxeras för barnens

inkomst oberoende av deras Ålder och förmögenhetsförhållanden, sfi länge, barnen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Muj:Ls proposition Nr 209.

vistades i hemmet eller eljest borde anses i ekonomiskt avseende utgöra en del avfamiljen,

d. v. s. i regel så länge de vore ekonomiskt beroende av föräldrarna. De

sakkunniga ansågo dock, att man icke lämpligen kunde utsträcka denna familjebeskattning

längre än att avse omyndiga barn, liksom ock att den vore olämplig i

fråga om barn, som ehuru fortfarande boende i föräldrahemmet kunde anses hava

förvärvat en mera självständig ekonomisk ställning. Huru gränsen där borde dragas,

därom kunde ju olika meningar råda, men de sakkunniga ansågo, att den gemensamma

beskattningen borde upphöra, när barnets egen inkomst överstege det för

ensam person antagna existensminimum. 1 anslutning härtill formulerades den nuvarande

bestämmelsen, som innebär att å ena sidan skattskyldig skall taxeras för

hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barns inkomst, därest

icke barnet uppnått 21 år eller skall självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,

d. v. s. dess taxerade belopp med minst 20 kronor överstiger ortsavdraget

för vederbörande ort, men att å andra sidan den skattskyldige äger åtnjuta fullt

familjeavdrag för varje sådant barn.

Nu omnämnda bestämmelser avsågo endast taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt,

varemot frågan om ändrade bestämmelser i förevarande avseende å

kommunalbeskattningens område ansågs böra anstå till den slutliga lösningen av kommunalskattefrågan

i dess helhet. Den upptogs därefter till behandling i Kung!.

Maj:ts för 1920 års riksdag framlagda förslag till kommunalskattelag. 1 detta förslag

konstruerades avdragen för barn och skattskyldigheten för barns inkomst efter

samma principer som vid statsbeskattningen, ehuru med eu del olikheter i detaljerna.

Såsom känt upptog Kungl. Maj:ts förslag en kommunal inkomstskatt, vilken kunde

utgå antingen i mantalsskrivningskommunen eller i kommun, där fastighet vore

belägen, eller i kommun, där näring drivits. Ortsavdrag och barnavdrag fingo

åtnjutas vid den kommunala inkomstskatten men blott i mantalsskrivningskommunen.

Med hänsyn till de små inkomstbeloppen särskilt inom en del mindre landskommuner

ansågs det icke rädligt att sätta avdragsbeloppen lika höga soin vid statsbeskattningen,

detta för att icke för hårt beskatta medelstora inkomster i dylika kommuner. Pa

grund härav bestämdes avdragsbeloppen till hälften av de belopp, som få avdragas

vid statsbeskattningen, men skulle även här den del av inkomsten, som överstiger

sålunda medgivna avdrag men icke dubbla beloppet därav, upptagas till sitt halva

belopp. Dessutom gjordes den skillnaden, att fader skulle taxeras för barns inkomst,

endast därest barnet ej skulle självt taxeras till kommunal inkomstskatt, i öljden

härav skulle hava blivit den, att i vissa fall eu lader skolat taxeras till inkomstoch

förmögenhetsskatt för ett barns inkomst, under det att barnet skolat för samma

inkomst självt taxeras till kommunal inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag godkändes icke av riksdagen,

utan i stället beslöts en provisorisk lagstiftning. Enligt denna upptogos i bevillningsförordningen

de av Kungl. Maj:t för den kommunala inkomstskatten föreslagna ortsavdragen

att gälla vid inkomstbevillningen, dock med den ändringen, att det avgörande

för, huruvida en fader skulle taxeras till bevillning för sitt barns inkomst,

blev, att barnet icke självt taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Såsom bekant hava under nuvarande prisförhållanden orts- och familjeavdragen

icke kunnat bibehållas vid de belopp, som fastslagits såsom normala, utan hava

de genom särskilda författningar, antagna för ett år i sänder, höjts med 50 procent.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!-. Maj:Is proposition Nr 209. 23

Ortsavdragen utgöra sålunda för är 1921 vid inkomst- och förmögenhetsskatten

respektive 900, 1,050, 1,200, 1,350 och 1,500 kronor samt familjeavaragen 300

kronor för varje person. Vid bevillningstaxeringen utgöra avdragen hälften av motsvarande

avdrag vid statsbeskattningen, dock att av tekniska skäl avdragen avrundas

(nedåt) till jämna 50-tal kronor.

Den nya lagstiftningen medför dessvärre vissa mindre tilltalande konsekvenser,

när ett barns inkomst ligger nära den gräns, där det skall självt taxeras. I dessa

fall kan nämligen en ökad inkomst för barnet medföra minskad skatt för familjen,

betraktad såsom helhet. Om —■ under förutsättning av blott normala avdrag — i

ortsgrupp V ett barn har 1,000 kronors inkomst, skall fadern taxeras därför och

får åtnjuta ett barnavdrag av 200 kronor, vilket, därest sammanlagda inkomsten

uppgår till minst två gånger det skattefria avdraget, på grund av halveringen av

viss del av inkomsten i verkligheten kommer att minska det taxerade beloppet med

300 kronor. Barnets inkomst kommer sålunda att öka faderns beskattningsbara

belopp med 700 kronor. Hade barnets inkomst i stället utgjort 1,020 kronor, skulle

barnet självt taxerats och dess beskattningsbara belopp utgjort 10 kronor. Eu

ökning av barnets inkomst med 20 kronor kommer sålunda att minska familjens

beskattningsbara belopp med 690 kronor. I ortsgrupp I blir vid en inkomst för

barnet av 600 kronor, respektive 620 kronor motsvarande belopp blott 290 kronor.

Inkomstskattesakkunniga hade redan år 1918 klart för sig. att dylika fall kunde

inträffa, vilket bland annat kunde fresta till att i vissa fall uppgiva barnens inkomst

för högt. Dylika gränsfall kunna dock endast undantagsvis förekomma, och ju lägre

den verkliga inkomsten står under ortsavdraget, desto mindre blir lockelsen till för

hög deklaration. Olägenheterna av den föreslagna anordningen ansågos jämväl i viss

mån motvägas därav, att fördelen av självständig taxering skulle uppmuntra till att

avgiva fullständig deklaration och uppgiva inkomster, vilka vid taxering hos fadern

lätt kunnat bortglömmas. En övervärdering av barnens inkomst i syfte att undgå

skatt är vidare närmast att befara ifråga om barn, som biträda föräldrar i dessas

jordbruk. Då emellertid ett sådant barns inkomst till största delen består av naturaförmåner

från fastigheten samt dylika naturaförmåner böra uppskattas efter samma

grunder vare sig de åtnjutas av självständigt taxerade barn eller av den skattskyldige

själv jämte ej självständigt taxerade familjemedlemmar, kommer en för hög uppskattning

av självständigt taxerade barns naturaförmåner att leda till en höjd taxering

av den skattskyldige, och detta förhållande ansågs komma att i hög grad motverka

övervärdering av hemmavarande, i jordbruket sysselsatta barns inkomst.

Olägenheterna hava emellertid visat sig större än de sakkunniga år 1918

antogo. Delvis beror detta på, att avdragen på grund av dyrtiden ökats med 50

procent och i samband därmed vinsten av att barnen själva taxeras blivit om

också icke proportionellt så dock absolut större än under normala förhållanden,

delvis ock därpå att samma avdragssystem, på sätt som skedde, kommit att till - lämpas även vid den kommunala beskattningen.

För att avhjälpa dessa olägenheter väcktes vid 1921 års riksdag motioner

om ändrade bestämmelser rörande barnavdragen och faders skattskyldighet för barns

inkomst. Av dessa ledde en av herr Sandler väckt motion (I: 49) till nya föreskrifter

redan vid årets taxering, i det att riksdagen i anledning av motionen beslöt förordning

med särskilda bestämmelser om taxering av vissa barns inkomst vid 1921 års taxering

till bevillning. I denna förordning stadgades, att vid 1921 års taxering till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Muj:ts proposition Nr 209.

Utländsk

lagstiftning.

bevillning av inkomst skulle iakttagas, att skattskyldig icke skulle taxeras för barns

inkomst, därest denna med minst 20 kronor överstege hälften av det vid taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt gällande ortsavdrag, samt att i dylikt fall barnet

skulle självt taxeras till inkomstbevillning och skattefritt avdrag för båda beräknas

såsom vore de var för sig taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande omyndiga barns taxering väcktes

jämväl av herr Björnsson (1: 50) och undertecknad Sköld (If : 100), vilka motioner

föranledde den förut omnämnda skrivelsen från riksdagen.

Innan de sakkunniga ingå på eu närmare undersökning av de olika möjligheterna

till lösning av förevarande frågor, torde det vara lämpligt att lämna eu

kortfattad redogörelse för de bestämmelser i förevarande avseenden, som finnas meddelade

i den nyare tyska och engelska skattelagstiftningen, då dessa bestämmelser

i vissa avseenden erbjuda stor likhet med motsvarande svenska.

1 Tyskland hava numera de särskilda inkomstskattelagarna för de olika torbundsstaterna

upphävts, och i stället gäller eu för hela riket gemensam inkomstskattelag

av år 1920 med däri gjorda ändringar. Enligt denna lag skola vid taxeringen

äkta makars inkomst sammanräknas med undantag av hustruns arbetsinkomst

genom sysselsättning i annan än mannens verksamhet, för vilken inkomst hustrun

skall -självständigt taxeras. Vidare skall för makarnas inbördes förmögenhetsrättsliga

förhållanden gälla, att vardera maken anses såsom gäldenär för den del av

skatten, som belöper på honom efter det fördelningstal, som skulle uppkomma,

därest en var självständigt taxerats för sin inkomst. Vid inkomstberäkningen får

bland annat såsom omkostnad avdragas merkostnad för hushållet, som nödvändiggöres

på grund av hustruns förvärvsverksamhet. Vidare skola skattskyldigs och

till hans hushåll hörande minderåriga barns inkomst sammanräknas med undantagav

barnens arbetsinkomst, för vilken inkomst barnen skola själva taxeras. Då den

skattskyldige och barnens inkomst sammanräknas, häfta den skattskyldige och barnen

gemensamt för skatten, men ansvara i förhållande till varandra efter samma regler,

som gälla för äkta makar. Beträffande rätt till skattefria avdrag gällde ursprungligen

följande bestämmelser. Av inkomsten var ett belopp av 1,500 mark fritt från

skatt och därutöver åtnjöts avdrag, motsvarande våra familjeavdrag, med 500 mark

för en var till den skattskyldiges hushåll hörande person, vilkens inkomst skulle

sammanräknas med den skattskyldiges inkomst (d. v. s. hustru och barn), samt för

varje ytterligare person, som den skattskyldige underhöll på grund av laglig försörjningsplikt,

men fick avdraget för sistnämnda personer icke överstiga det faktiskt

utbetalade underhållet. Om inkomsten icke översteg 10,000 mark, ökades det skattefria

avdraget från 500 till 700 mark för varje person över en, dock endast för

personer under 16 år. Avdrag för familjemedlemmar eller andra underhållna personer

ägde rum blott i den mån den självständigt beskattningsbara inkomsten för

den person, för vilken avdrag skulle ske. understeg det belopp, varmed avdrag högst

kunde ske. För skattskyldig, som tillhör annan skattskyldigs hushåll, var det skattefria

avdraget 500 mark i stället för 1,500 mark. Dessa avdragsbestämmelser hava

emellertid redan ändrats och gäller numera i stället följande. Den enligt skatteskalan

uträknade skatten minskas med vissa belopp för den skattskyldige samt

varje till hushållet hörande person (hustru och minderåriga barn), som icke skall

självständigt taxeras. Dessa belopp utgöra, om inkomsten icke överstiger 24,000

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kanot. Maj:ts proposition AV 209. 25

mark, 120 mark för vardera av den skattskyldige och hans hustru samt 180 mark

för varje bara; om inkomsten överstiger 24,000 men icke 60,000 mark. 120 mark

för varje person samt om inkomsten överstiger 60,000 men icke 100,000 mark. 60

mark för varje person.

Den engelska inkomstskattelagen undergick år 1920 betydande förändringar.

Till grund för dessa låg ett betänkande av en år 1919 tillsatt »Royal Commission

on the Income Tax», vilken verkställt en mycket grundlig utredning och bland annat

såsom vittnen hört eu mängd sakkunniga och representanter för olika sammanslutningar.

Enligt 1920 års lagändring får från inkomsten avdragas en tiondedel av

arbetsinkomsten (earned income) dock högst 200 pund d. v. s. de första 2,000 punden

av en arbetsinkomst ingår i den taxerade inkomsten med blott 9/io av s''tt belopp.

Från den taxerade inkomsten avdragas för gift par 225 pund och för annan skattskyldig

135 pund, vilket alltså, om det gäller arbetsinkomst, i verkligheten innebär

avdrag av 250 respektive 150 pund. Om i den taxerade inkomsten ingår hustrus

arbetsinkomst (earned income) ökas avdraget med 9/1„ av denna arbetsinkomst, dock

högst med 45 pund. Äkta makar kunna efter ansökan taxeras var för sig, men

skatten beräknas efter den sammanlagda inkomsten. Skattskyldig erhåller vidare

för barn under 16 år ävensom för barn över 16 år, som åtnjuter full undervisning

vid universitet, skola eller annan undervisningsanstalt, avdrag med 36 pund för första

barnet och 27 pund för varje följande barn. Avdrag äger icke rum för barn, som

bär en egen inkomst överstigande 40 pund. Vidare har änkling eller änka med

barn under vissa villkor rätt till avdrag med 45 pund för husföreståndarinna. Den

inkomst, som återstår efter dessa avdrag, utgör beskattningsbar inkomst, och å

första 225 punden av den beskattningsbara inkomsten utgöres blott halv skatt.

Såsom de sakkunniga redan framhållit bygger vår lagstiftning om den direkta

beskattningen av fysiska personers inkomst och förmögenhet på den uppfattningen,

att skattskyldigheten bör fördelas mellan de skattedragande i mån av deras relativa

förmåga att bära skatt. Såsom måttstock för skatteförmågan tjänar dels inkomstens,

resp. förmögenhetens storlek dels storleken av de nödvändiga behov, inkomsten

har att fylla. Tekniskt sker hänsynstagandet till behovens storlek på det sättet, att.

familjeförsörjaren under vissa förutsättningar får från sitt taxerade belopp avräkna

utöver det varierande ortsavdraget visst belopp för varje av honom försörjd familjemedlem

(familjeavdrag). Kravet på jämlikhet i beskattningen har alltså härigenom

beaktats så till vida, att de omständigheter, som nedbringa skattskyldig^ skatteförmåga,

lett till skattelindring, i det att familjen med hänsyn till dessa omständigheter

vid beskattningen behandlas såsom en enhet. A andra sidan har nämnda

jämlikhetskrav lett till den uppfattningen, att familjen även bär behandlas såsom

(>n enhet i beskattningshänseende med hänsyn till de omständigheter, som verka

till förhöjande av skatteförmågan, sä att icke blott familjeöverhuvudets inkomst

och förmögenhet, utan även övriga familjemedlemmars inkomst och förmögenhet

tagas till måttstock för. skattskyldighetens storlek, om och i den män dessa familjemedlemmars

levnadskostnad beaktas vid bestämmandet av de avdrag för existensminimum,

som tillerkännas familjeöverhuvudet. Erkänner man att familjens levnadsbehov

skola öva ett väsentligt inflytande i mildrande riktning vid skattebördans

fördelning, fordrar rättvisan, att familjen behandlas såsom eu enhet, även då det

gäller att beskatta den samlade inkomst och förmögenhet, som stål till familjens

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 179 höft. (Nr 209.) 4

A Urna ti bo

‘ ‘■iipu ;f f

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kitngl. Moj:Is proposition Nr 20<>.

förfogande för att täcka levnadsbehoven och bära den skatt, som utgår i förhållande

till inkomst och förmögenhet.

De sakkunniga äro fördenskull av den uppfattningen, att familjebeskattningen

i den omfattning, den hos oss är genomförd, i princip är fullt berättigad och endast

är ett konsekvent fullföljande av den tanke, som ligger till grund för familjeavdragen.

I detta avseende hava även de åberopade motionärerna vid 1921 års

riksdag förklarat sig intaga samma .ståndpunkt som de sakkunniga. Emellertid

kunna de sakkunniga icke underskatta de svårigheter, som möta vid principens

praktiska genomförande. De försök till frågans lösning, som gjordes vid genomförandet

av 1910 års skattereform, voro tämligen rudimentära, i det att såväl

familjeavdragen som ock familjebeskattningen höllos inom mycket tränga gränser.

Det s. k. barnavdraget, vilket som sagt, där det överhuvudtaget fick äga rum, utgjorde

100 kronor för varje barn under 15 år, skulle icke utgå i den mån barnet

självt hade inkomst, men någon möjlighet att kontrollera, huruvida så var förhållandet,

fanns praktiskt sett icke i det stora flertalet fall, i det att det icke ens

förelåg skyldighet att lämna uppgift om barnens inkomstförhållanden. Principen,

att avdragets tillämpning är beroende av barnets inkomstförhållanden, var emellertid

erkänd. Vid den genomgripande revision av hithörande bestämmelser, som företogs

år 1919, fick frågan en vida större räckvidd. På grund av rådande förhållanden

och utvecklingen i det hela hade kravet på det s. k. existensminimums fritagande

från beskattning blivit aktuellt, och det tillmötesgicks även i mycket stor omfattning.

Men i och med det att familjeavdragen blevo så betydligt ökade som då

skedde, gjorde sig å andra sidan kravet på rättvisa vid dessa lindringars beviljande

gällande med ökad styrka. Grunden för avdragsrätten var, att skattskyldig hade

att underhålla vissa familjemedlemmar, som vore beroende av honom för sin försörjning.

I den mån sådana familjemedlemmar hade egen inkomst eller förmögenhet,

lindrades ju den skattskyldiges försörjningsplikt och hans anspråk på skattelindring

blev i motsvarande män mindre berättigat.

Huruvida en familjemedlem, för vilken familjeavdrag eljest skulle äga rum,

på grund av sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden skall lämnas utom räkningen

vid detta avdrags fastställande, är enligt de sakkunnigas mening omöjligt

att avgöra, utan att en undersökning verkställes om hans nämnda förhållanden. 1

någon form måste uppgifter till upplysning härom vara för taxeringsmyndigheterna

tillgängliga och en uppskattning av hans inkomst, resp. förmögenhet företagas.

Därest inkomsten är tillräckligt stor för att medföra självständig deklaration och

taxering av densamma, är ju frågan löst genom de allmänna taxeringsbestämmelserna.

Svårare är det att finna en anordning för uppskattning av de smärre inkomsterna

utan att alltför mycket öka taxeringsmyndigheternas arbete.

Den utväg härför, som anlitades vid 1919 års lagstiftning, lämnar enligt de

sakkunnigas mening möjlighet till ett jämförelsevis enkelt och lätt tillämpligt förfarande.

Den antagna metoden innebär, såsom redan framhållits, att.varje skattskyldig,

som har omyndigt barn med egen inkomst, resp. förmögenhet, skall i sin

deklaration uppgiva denna, för såvitt nämligen barnet icke har så stor inkomst,

resp. förmögenhet, att det skall självständigt taxeras, då särskild deklaration för

barnet skall avgivas. Då nu den skattskyldiges och hans icke självständigt taxerade

barns inkomster sammanläggas till en summa och beskattas hos familjens

överhuvud, men familjeavdrag medgives för alla familjemedlemmar, som icke äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Muj:ts proposition Nr 209.

underkastade fristående taxering, leder detta till behörigt hänsynstagande till familjens

existensminimum, om nämligen de medgivna avdragen för detta äro rätt bestämda.

I själva detta system ligger under sistnämnda förutsättning enligt de sakkunnigas

mening ingen orättvisa. De anmärkningar, som framkommit mot detsamma,

hava emellertid sin grund just däri, att avdragen för den gemensamt beskattade

familjen icke äro tillräckligt noggrant avvägda mot enahanda avdrag för den självständigt

taxerade familjemedlemmen. Olägenheterna av denna bristande noggrannhet

framträda såsom redan påpekats särskilt vid jämförelse mellan skattebördan för

ett hemmavarande barn med självständigt taxerad inkomst och den skattebörda,

som drabbar familjeförsörjaren på grund därav, att ett annat barns inkomst taxeras

tillsammans med hans egen inkomst, i det att eu högre inkomst för det förra

barnet kan medföra ett lägre skattebelopp än en mindre inkomst för det sistnämnda

barnet.

1 den förut omnämnda motionen II: 100 vid 1921 års riksdag har föreslagits

att i princip återgå till de bestämmelser, som gällde före 1919 års lagändring. Innan

man besluter sig för något dylikt, synes det med hänsyn till det nuvarande systemets

avgjorda företräden i principiellt avseende vara påkallat att undersöka, huruvida icke.

även med bibehållande av detta system, den antydda olägenheten kan reduceras så,

att den åtminstone blir av mindre betydelse.

Att fullständigt förebygga all ojämnhet i beskattningen, på detta område

lika väl som eljest, torde icke vara möjligt, åtminstone icke på annat sätt än

genom beskattningsregler, som äro så invecklade, att de svårligen kunna tillämpas

i praktiken. Men detta gäller icke blott med avseende å det nu gällande systemet

ulan även vid ett återgående till det i den tidigare lagstiftningen rådande systemet.

Man måste sträva efter att uppställa jämförelsevis enkla regler, men samtidigt

tillse, att denna enkelhet icke i allt för hög grad vinnes på bekostnad av den

likhet i skattebörda, som är ett av skattelagstiftningens mål. Den enkla lösningen

medför oftast mycket stora obilligheter och ojämnheter i de individuella fallen.

Vidare måste ihägkommas, att varje lättnad för vissa grupper av skattskyldiga

medför eu minskning av skattens avkastning, och denna minskade inkomst för

staten måste, under förutsättning av oförändrat skattebehov, täckas antingen genom

andra skatter eller genom en höjning av skatteprocenten för inkomstskatten, eventuellt

genom en omläggning av skatteskalan. Då staten numera blivit allt mera

beroende av inkomstskatten för fyllande av sitt medelbehov, kommer praktiskt

taget varje lättnad vid inkomstskatten för vissa skattskyldiga att motsvaras av eu

höjning för övriga skattskyldiga, och man måste se till, att ej heller deras berättigade

intresse trädes för nära.

Vad nu särskilt den förevarande frågan angår, försvåras dess rationella

lösning på ett enkelt sätt därigenom, att de i och för statsbeskattningen gällande

bestämmelserna om familjeavdrag och familjebeskattning ansetts böra efter i huvudsak

likartade grunder finna tillämpning även vid den på bevillningstaxeringen grundade

kommunala beskattningen.

Vid 1920 års ändringar i bevillningsförordningen ansågs såsom ett önskemål,

att man borde, såvitt möjligt, hava samma bestämmelser vid bevillningstaxeringen

som vid taxeringen till inkomstskatt, så t. ex. i fråga om inkomstbegreppet, rätten

till allmänna avdrag o. s. v. Denna likhet utsträcktes även att avse gränsen för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kanal. Maj:t''.s proposition Nr SOU.

baras självständiga taxering och föräldrars skattskyldighet för barns inkomst. I

sistnämnda avseenden frångicks likheten redan år 1921. i det att genom den förut

omnämnda provisoriska lagändringen i anledning av motionen I: 49 inkomstgränsen

för barns självständiga taxering enligt bevillningsförordningen blev en annan än den

som gällde vid beskattningen till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt de sakkunnigas mening måste en dylik bestämmelse avsevärt öka

svårigheterna vid taxeringen och taxeringsmyndigheternas arbete. Det synes därför

av praktiska skäl vara nödvändigt, att, därest i övrigt likartade grunder för familjeavdrag

och familjebeskattning anses böra gälla vid båda taxeringarna, jämväl inkomstgränsen

bestämmes lika för bägge taxeringarna. För ett och samma barn bör

avdrag få åtnjutas antingen både vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen

eller ock vid ingendera, och likaledes bör, om man anser fader böra taxeras

för barns inkomst, sådan taxering ske vid båda beskattningarna, icke såsom vid 1921

års taxering varit fallet en fader kunna taxeras för ett barns inkomst vid statsbeskattningen,

under det att barnet självt taxeras till bevillning för samma inkomst.

En dylik åtgärd kan försvaras såsom ett provisorium, men bör undvikas vid lagstiftning

för längre tid. Det nuvarande förhållandet medför framförallt svårigheter

vid förandet av taxeringslängderna, då inkomsterna i vissa fall skola sammanslås,

i andra fall upptagas var för sig, samt en person vid statsbeskattningen är berättigat!

till barnavdrag, men icke vid bevillningen. Gränsen bör sålunda vara densamma

för båda skatterna, men däremot kan man vara tveksam, huru gränsen lämpligast

bör dragas, t. ex. om det avgörande bör vara att barnet taxeras till bevillning

eller att det taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt eller eventuellt någon tredje

omständighet.

I detta sammanhang må påpekas, att vissa svårigheter möta, därest det

avgörande skall vara, huruvida barnen själva taxeras till bevillning för inkomst.

Inkomst av fast egendom taxeras å ort, där egendomen är belägen, inkomst av

rörelse eller yrke, där rörelsen eller yrket drivits, samt inkomst av fartyg, däri

flera hava del, där huvud- eller korrespondentredaren är mantalsskriven eller där

fartyget har sin hemort, och inträder i dessa fall, om inkomsten taxeras å annan

ort än mantalsskrivningskommunen, bevillningsplikt, när den taxerade inkomsten

uppgår till 100 kronor. Annan inkomst, med vissa undantag, vartill här icke behöver

tagas hänsyn, taxeras alltid, där den skattskyldige är mantalsskriven, och

bevillningsplikt inträder först, när den sammanlagda inkomsten överstiger 000

kronor och samtidigt den i mantalsskrivningsorten taxerade inkomsten med minst

20 kronor överstiger hälften av det för orten gällande ortsavdraget. Vidare skall

inkomst av fast egendom taxeras först i den mån den överstiger 5 procent respektive

6 procent av taxeringsvärdet, och ett barn kan sålunda hava stor inkomst av fast

egendom utan att taxeras till inkomstbevillning. Om man stadgar, att avdrag får

åtnjutas blott för bara, som icke taxeras till inkomstbevillning, kan detta innebära,

att avdrag icke får åtnjutas, så fort barnet utom mantalsskrivningsorten taxeras fölen

inkomst av 100 kronor och detta till och med om barnet i verkligheten icke

har någon inkomst alls, nämligen om det på annan verksamhet lidit en motsvarande

förlust, vilken ju icke får avdragas annat än i mantalsskrivningsorten. Stadgas

däremot, att avdrag får åtnjutas för barn, som icke i mantalsskrivningsorten taxeras

till bevillning, kan avdrag ske, ehuru barnet har en stor inkomst och självt taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt, nämligen om det har inkomst av fast egendom

opaginerad Kontrollera mot PDF

2''.*

Kung!. Ma.j:ts proposition Nr 209.

eller rörelse utom mantalsskrivningsorten. Denna svårighet torde hava töranlett

till att man i förordningen om särskilda bestämmelser om taxering av vissa barns

inkomst vid 1921 års taxering till bevillning lät det avgörande bliva, huruvida

barnets inkomst med minst 20 kronor överstigit hälften av det vid inkomstskattetaxeringen

gällande ortsavdraget.

Från taxeringsmyndigheter och tjänstemän, som hava till uppgift att deltaga Diverse uppi

taxeringsarbetet, hava beklaganden framkommit över de invecklade bestämmelser,

som nu gälla i fråga om barnavdragens beräknande och den utsträckta familjebe- "‘”,s *mnyskattningen.

Från denna synpunkt sett skulle det enklaste vara att alldeles avskaffa

dessa bestämmelser. Härigenom skulle givetvis taxeringsarbetet bliva betydligt

lättare, men det synes dock vara ett alltför lättvindigt sätt att komma ifrån svårigheterna,

om man i eu skattelagstiftning, som söker fördela skattebördan efter de

enskildas individuella skatteförmåga, helt bortsåge från så viktiga moment som å

ena sidan familjens storlek och å andra sidan dess samfällda skattekraft. Den eftersträvade

enkelheten i taxeringsförfarandet skulle på denna väg vinnas endast genom

att uppoffra principer, som med rätta anses såsom grundläggande för rättvisan vid

skattefördel ningen.

Från statsfinansiell synpunkt, om icke på annan grund, måste avvisas ett uppslag,

som dock rätt mycket diskuterats särskilt i utlandet och enligt vilket familjemedlemmarnas

sammanlagda inkomst skulle uppdelas lika på samtliga medlemmar

och en var beskattas särskilt för sin kvotdel. Orimligheten av denna metod visar sig

framförallt, när inkomsten uppgår till stort belopp; detta med hänsyn till skattens

progressiva karaktär. Om till exempel i en familj av man, hustru och tre barn

mannen hade en inkomst av 100,000 kronor, skulle enligt nämnda metod en var av

familjens medlemmar taxeras för 20,000 kronor och den sammanlagda skatten blir

då betydligt lägre än om progressionen fått verka på det odelade beloppet. Detta

synes också vara eu alldeles obefogad lättnad för familjeförsörjare med stora inkomster.

'' I fråga om mindre inkomster innebär detta uppslag i verkligheten blott

att familjeavdragen bliva lika med ortsavdraget. Jämväl en dylik åtgärd står dock

illa i överensstämmelse med det teoretiska underlaget för det skattefria avdraget

eller att existensminimum skall få avdragas; så är t. ex. existensminimum för

skattskyldig med fyra barn säkerligen icke fem gånger så stort som existensminimum

för den skattskyldige ensam.

En möjlig utväg vore däremot att antingen minska ortsavdraget för hemmavarande

barn, som självständigt taxeras, en anordning, som kunde motiveras därmed,

att ett sådant barns existensminimum är mindre än en annan ensamförsörjares, eller

ock att höja barnavdraget för barn, som har egen inkomst, vilken taxeras hos

fadern, varför motivet skulle vara, att existensminimum för ett sådant barn, åtminstone

om dess inkomst härrör av eget arbete, i regel är större än för ett barn

utan egen inkomst. En viss önskvärd utjämning skulle kunna vinnas på denna väg,

om nämligen de belopp, varmed avdragen sänktes eller höjdes, kunde avvägas med

tillräcklig noggrannhet. Emellertid skulle den praktiska tillämpningen av härför

erforderliga bestämmelser vålla vederbörande myndigheter avsevärda svårigheter på

grund av avdragens mångfaldiga gradering. Att minska ortsavdraget för hemmavarande,

självständigt taxerade barn skulle dessutom i verkligheten innebära eu

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kutig/. Maj:fn proposition Nr 209.

utsträckning av familjebeskattningen att avse även dessa barn, i det att eu dylik

åtgärd, åtminstone vid lägre inkomster, där progressionen saknar betydelse, skulle

hava samma verkan som att låta fadern taxeras för barnens inkomst och tillerkänna

honom familjeavdrag för barnen med samma belopp som det ifrågasatta lägre ortsavdraget.

De sakkunniga hava redan år 1918 ansett sig icke kunna tillråda att

utsträcka familjebeskattningen längre än som skett och de sakkunniga hava icke

funnit anledning att nu frångå denna ståndpunkt. Den tanke, som ligger bakom

uppslaget att höja barnavdraget för barn med inkomst, för vilken fadern taxeras,

har däremot ansetts värd att tillvaratagas, och de sakkunniga hava trott sig kunna

finna en utväg, på vilken ett liknande resultat skulle kunna vinnas utan alltför

mycket ökade taxeringssvårigheter.

De sakkun- De sakkunniga hava sålunda kommit till den uppfattningen, att de olägen
nigas

förslå,,. lieter vid familjebeskattningen, som hava sin grund i den betydande skillnaden

Alternativ i. mellan orts- och familjeavdragens belopp, skulle mycket minskas, därest vid gemensam

taxering av föräldrars och barns inkomst barnets inkomst upptoges till ett

skäligen reducerat belopp, men själva avdragen bibehölles vid sin nuvarande storlek.

Vad särskilt arbetsinkomst beträffar kan såsom skäl för en dylik reducering anföras,

att det nuvarande barnavdraget motsvarar ett genomsnittligt existensminimum för

hemmavarande barn, men då också får anses för litet, när särskilda orsaker göra

att existensminimum för ett barn blir högre än genomsnittet. Detta senare blir

framför allt fallet, när ett barn har arbete utom hemmet: utgifterna för kläder

bliva ofta större och likaså kunna övriga levnadskostnader bliva större t. ex.

därigenom att barnet tvingas att intaga vissa måltider utom hemmet. Detta innebär

med andra ord, att barnets arbetsinkomst icke kan anses utgöra en ren inkomst

för hushållet och att hushållets skatteförmåga icke kan anses ökad i samma mån,

som den samlade inkomsten ökats. Det kan därför vara berättigat att blott delvis

medräkna barnets arbetsinkomst vid taxeringen.

Fråga kan vara, om det tinnes tillräckligt starka skäl att i förevarande avseende

göra skillnad på olika slag av inkomst. Jämväl vid förmögenhetsinkomsten

finnas f. n. samma olägenheter som vid arbetsinkomsten, och anses olägenheterna böra

hävas vid den ena inkomsten, böra de hävas jämväl vid den andra. Förmögenhetsinkomst

för omyndiga barn torde också förekomma i jämförelsevis ringa utsträckning,

vilket bl. a. synes framgå därav, att under den diskussion, som förts rörande

olägenheterna av det nuvarande systemet, aldrig framhållits det orättvisa i, att en

barn tillkommande förmögenhetsinkomst blir hårdare beskattad, om fadern taxeras

därför än om barnet självt taxeras, under det att en mångfald exempel framdragits

på bestämmelsernas verkan i fråga om arbetsinkomst. Förmögenhetsinkomst för

barn torde vidare i allmänhet förekomma blott i de fall, då en av föräldrarna dött

och barnet fått ärva denne, och med hänsyn därtill, att i ett äktenskap mannen

oftast dör före kvinnan, skulle en hårdare beskattning av barns förmögenhetsinkomst

än av dess arbetsinkomst i realiteten innebära en särbeskattning av änkor och faderlösa.

Farhågorna för att föräldrar skulle för att undgå skatt i livstiden skänka eu

del av sin förmögenhet till barnen torde vara överdrivna och för de fall, då ett

förhindrande av en dylik åtgärd skulle hava sin största betydelse eller i fråga om

de större förmögenheterna, utgöra varken de nuvarande eller tidigare gällande bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr -OU.

melserna ett hinder härför, i det att i dessa fall de bortskänkta beloppen säkerligen

bliva så stora, att barnet skall självt taxeras för inkomsten därav.

Därest reduceringen av barnets inkomst till hälften skulle inskränkas till att

avse blott arbetsinkomst, uppstå jämväl nya svårigheter. All inkomst, som enligt

skatteförfattningarna skall anses såsom inkomst av arbete, torde icke vara av den

beskaffenhet, att den bör åtnjuta denna lindrigare beskattning, utan blott inkomst,

som kan anses härröra av barnets eget arbete. Särskilda bestämmelser måste därför

meddelas rörande de slag av arbetsinkomst, som skulle åtnjuta denna gynnade ställning.

Vidare måste bestämmelser meddelas, i vilken ordning de så kallade allmänna

avdragen för barnet skulle avräknas från olika slag av inkomst. Skulle arbetsinkomsten

först halveras och därefter allmänna avdrag ske. skulle nämligen dessa avdrag i

verkligheten komma att frånräknas med det dubbla beloppet. Strängt taget borde

barnets allmänna avdrag fördelas på dess förmögenhetsinkomst och arbetsinkomst,

men då detta synes komma att medföra allt för mycket besvär, skulle man bliva

tvungen medgiva, att allmänna avdrag i första hand finge ske från förmögenhetsinkomsten

och att, först om denna understege avdragen, återstoden tinge avdragas

från arbetsinkomsten.

De sakkunniga hava därför tänkt sig den lösningen, att, om ett barn har

inkomst, men denna icke är så stor, att barnet skall självt taxeras till inkomstoch

förmögenhetsskatt, fadern skall liksom nu taxeras för inkomsten, men denna

upptagas blott till sitt halva belopp. Härigenom kommer skillnaden mellan ortsoch

barnavdrag att avsevärt minskas och därmed den nuvarande olägenheten av

att skatten kan minskas vid ökad inkomst, att i väsentlig grad försvinna. Om

fadern taxeras för barnets inkomst, upptages barnets inkomst till sitt halva belopp

och fadern åtnjuter fullt barnavdrag; om barnets inkomst är så stor, att det skall

självt taxeras, upptages den till sitt fulla belopp och barnet får åtnjuta vanligt ortsavdrag.

Under förutsättning att avdragen äro normala och att fadern har en inkomst

uppgående till minst två gånger ortsavdraget t. ex. 2,000 kronor, komma vid gränsfallen,

det vill säga, då barnets inkomst befinner sig straxt under, respektive vid

gränsen för självständig taxering, de beskattningsbara beloppen att bliva följande.

Ortsgrupp I: barnets inkomst 600 kronor, taxerat belopp 2,300 kronor, beskattningsbart

belopp vid inkomstskatten 1,100, vid bevillningen 1,700 kronor: barnets inkomst

620 kronor, beskattningsbart belopp vid inkomstskatten (1,100 -f- 10) 1110 kronor,

vid bevillningen (1 550 + 170) 1,720 kronor. Ortgrupp III: barnets inkomst 800

kronor, taxerat belopp 2,400 kronor, beskattningsbart belopp vid inkomstskatten 900

kronor, vid bevillningen 1,650 kronor: barnets inkomst 820 kronor, beskattningsbart

belopp vid inkomstskatten (800 + 10) 810 kronor, vid bevillningen (1,400+ 220)

1,620 kronor. Ortsgrupp V: barnets inkomst 1,000 kronor, taxerat belopp 2,500 kronor,

beskattningsbart belopp vid inkomstskatten 700 kronor, vid bevillningen 1,600 kronor:

barnets inkomst 1,020 kronor, beskattningsbart belopp vid inkomstskatten (500 + 10)

510 kronor, vid bevillningen (1,250 + 270) 1.520 kronor. De påtalade sprången vid

beskattningen komma sålunda att högst avsevärt reduceras. Den återstående ojämnheten,

vilken för övrigt endast inträffar vid själva övergången till självständig

taxering, och därmed följande tendens att deklarera inkomst för högt, torde såsom

de sakkunniga förut framhållit, böra vägas mot fördelen att erhålla så många självständiga

skattskyldiga som möjligt.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang påpeka, att de påtalade sprången

s. 32 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t* proposition Nr 209.

32

vid taxeringen skulle för de lägre ortsgrupperna något ökas men för de högre minskas,

därest barnavdragens belopp sattes i närmare relation till respektive ortsavdrags

belopp, vilket såsom ovan framhållits tvivelsutan vore i och för sig det teoretiskt

riktiga. Barnavdragen motsvara nu vid inkomstskatten i genomsnitt en fjärdedel

av ortsavdragen, men utgöra i verkligheten i grupp I 1/s, i grupp II ~/7, i grupp

III 1/l, i grupp IV 7it ock i grupp V 7:, av ortsavdraget. Om de inom varje grupp

bestämdes till jämnt Vt av ortsavdraget skulle de bliva respektive 150, 175, 200,

225 och 250 kronor samt för bevillningen respektive 75, 87.50, 100, 112.50 och

125. Vid taxeringsarbetet skulle det bliva synnerligen betungande att behöva

röra sig med en sådan mängd olika avdrag, och det skulle bliva nödvändigt att

antingen helt avstå från de hjälpmedel, som tabeller för förvandling av taxerat belopp

till beskattningsbart belopp erbjuda, eller ock upprätta ett mycket stort antal dylika

tabeller. Bägge dessa utvägar äro dock av praktiska skäl mycket betänkliga. I

förra fallet skulle man överlämna eu mängd skiftande beräkningar till taxeringsmyndigheterna,

varigenom uträkningarnas tillförlitlighet ofta nog riskerades, i senare

fallet åter skulle mängden av tabeller göra deras handhavandc och utnyttjande till

en nog så svårhanterlig sak. Ville man åter för att något förenkla beräkningarna

avrunda de särskilda avdragsbeloppen till närmast högre eller lägre femtiotal kronor,

minskades ju avsevärt de fördelar, man ville nå på denna väg, i det att den

eftersträvade proportionaliteten mellan orts- och barnavdrag förrycktes antingen till

fördel eller till nackdel för den skattskyldige. Om avdragen avrundades till närmaste

femtiotal med iakttagande av att tjugufemtal höjes till närmast högre femtiotal,

skulle de för ett till fyra barn vid inkomstskatten bliva (oavjämnade siffror inom

parentes) i ortsgrupp 1 150, 300, 450 och 600 kronor, ortsgrupp II 200 (175), 350,

550 (525) och 700 kronor, ortsgrupp III 200, 400, 600 och 800 kronor, ortsgrupp

IV 250 (225), 450, 700 (675) och 900 kronor samt ortsgrupp V 250, 500, 750 och

1 000 kronor. För bevillningen skulle motsvarande siffror bliva ortsgrupp I 100 (75).

150, 250 (225) och 300 kronor, ortsgrupp II 100 (87.so), 200 (175), 250 (262.so)

och 350 kronor, ortsgrupp 111 100, 200, 300 och 400 kronor, ortsgrupp IV 100

(112.50), 250 (225), 350 (337.so) och 450 kronor samt ortsgrupp V 150 (125), 250,

400 (375) och 500 kronor. Även efter en dylik avjämning skulle dock taxeringsarbetet

komma att tyngas genom de varierande barnavdragen, synnerligast i de fall.

där taxeringsmyndigheten liar att behandla flera ortsgrupper, såsom fallet är med

beskattningsnämnd i distrikt, därav olika delar tillhöra olika ortsgrupper. De sak

kunniga hava därför icke ansett sig böra i sitt förslag upptaga bestämmelsen om

barnavdragens sättande i relation till ortsavdragen.

De sakkunniga hava utarbetat bilagda förslag (alt. 1) till de författningsändringar,

som äro erforderliga, därest på sätt nu föreslagits barns inkomst, för

vilken fader eller moder taxeras, vid taxeringen medräknas med blott sitt halva

belopp samt barnavdragen bibehållas vid sin nuvarande storlek. 1 detta förslag har

även upptagits den ändring av 18 § 1 mom. b), inkomstskatteförordningen, att avdragför

husföreståndarinna får åtnjutas, endast därest skattskyldig har hemmavarande

barn, och har i samband härmed stadgandet undergått en förtydligande omredigering.

Alternativ ii. Uti den förut omnämnda motionen II: 100 vid 1921 års riksdag har med hänsyn

till de olägenheter, som ansetts följa av det nuvarande stadgandet, att fader i vissa fall

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

33

skall taxeras för barns inkomst, föreslagits, att detta stadgande skulle i sin helhet

upphävas. Enligt detta förslag skulle i övrigt gälla följande. Skattskyldig skall

erhålla barnavdrag för hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet

barn, vilket icke uppnått 16 år och vilket icke själv skall taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som användes i

skattskyldigs verksamhet, äger skattskyldig vid uppskattning av inkomsten från

verksamheten göra avdrag med fulla värdet av omförmälda förmåner, därest barnet

uppnått 16 år eller självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, men däremot

icke i andra fall. Skattskyldig skall i likhet med vad som gällde enligt 1910

års bestämmelser taxeras för omyndigt barns förmögenhet, så framt barnet icke

självt skall taxeras.

Därest olägenheterna av faders skattskyldighet för barns inkomst anses även

efter de av de sakkunniga i alt. I föreslagna ändringarna i hithörande bestämmelser

bliva så stora, att denna skyldighet icke bör bibehållas, torde frågan böra lösas i

huvudsak i enlighet med det i nyssnämnda motion framlagda förslag. Viss modifikation

torde dock vara önskvärd. Enligt nämnda förslag skulle fader äga vid

såväl inkomstskatten som bevillningen åtnjuta barnavdrag för barn under 16 år,

vilket icke taxeras till inkomst- och fömögenhetsskatt. Med denna bestämmelse

kommer vid nuvarande provisoriska avdrag barnavdrag att eventuellt få åtnjutas

för barn med en inkomst upp till 1,510 kronor. Då samma inkomstgräns gäller

jämväl vid bevillningen, skulle vidare vid bevillningen barnavdrag få åtnjutas för

ett barn, vilket självt taxeras till bevillning, nämligen när inkomsten överstiger

halva ortsavdraget men icke är så stor, att barnet skall taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt. Detta synes olämpligt. Den senast berörda olägenheten kunde

avhjälpas, därest det stadgades, att barnavdrag icke finge äga rum, därest barnet

självt taxerades till bevillning. Även med en dylik bestämmelse skulle barnavdrag

kunna få åtnjutas för barn med en egen inkomst i mantalsskrivningskommunen av

upptill 760 kronor, vilket icke synes befogat, och därjämte möta såsom tidigare påpekats

i annat avseende vissa svårigheter att låta barnets bevillningsplikt vara avgörande.

Det synes ur alla synpunkter lämpligast att låta rätten till barnavdrag

vara beroende av, att barnets inkomst icke uppgår till minst barnavdragets belopp.

Tager man därvid i betraktande att genom reducering av viss del av det taxerade

beloppet, barnavdraget kan minska det beskattningsbara beloppet med högst 300

kronor borde alltså rätten till barnavdrag normalt upphöra, när barnets inkomst

uppgår till minst 300 kronor. Så länge provisorisk höjning av familjeavdragen

äger rum, bör då även en motsvarande höjning av inkomstgränsen ske och bör den

med nuvarande provisoriska avdrag alltså höjas till 450 kronor.

Även med den av de sakkunniga föreslagna modifikationen av det i motionen

framlagda förslaget kommer detta att medföra vissa orättvisor och språng vid beskattningen.

Har barnet lägre inkomst än 300 kronor, blir inkomsten utan varje verkan

på beskattningen, under det att en ökning av denna inkomst från 299 till 300

kronor kommer att medföra förlust av barnavdraget och alltså en ökning av faderns

beskattningsbara belopp med upp till 300 kronor. En ökning däremot av barnets

inkomst över 300 kronor blir på nytt utan verkan på beskattningen, till dess inkomsten

blir så stor, att barnet kan taxeras till bevillning. Påtagligt är även att

detta förslag skulle särskilt för den jordbrukande befolkningen, vilken måste anses

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 179 käft. (Nr 209.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Äkta makars

beskattning.

34 Kungl. May.ts proposition Nr 209.

redan nu otillbörligt gynnad vid beskattningen, medföra ytterligare lättnad, i det

att vid inkomstens beräknande avdrag finge ske för lön och underhåll åt hemmavarande

barn, som biträder i den skattskyldiges verksamhet, även om barnet icke

skall självt taxeras. Däremot kommer förslaget onekligen att medföra lättnader i

taxeringsarbetet.

De sakkunniga hava icke ansett dessa lättnader uppväga de brister, som enligt

vad ovan framhållits vidlåda denna lösning av frågan, men hava emellertid utarbetat

bilagda förslag till erforderliga författningsändringar (alt. II) för den händelse

sistnämnda utväg skulle föredragas.

De sakkunniga hava vidare att yttra sig rörande beskattningen av äkta

makars inkomst.

Vid anmälan av förevarande ärende den 29 juni 1921 har departementschefen

beträffande denna fråga anfört, att man i sammanhang med frågan om barnbeskattningen

lämpligen borde hava uppmärksamheten riktad även på frågan om äkta

makars beskattning. Enligt departementschefens åsikt borde man nämligen alltjämt

icke lämna ur sikte det gamla önskemålet, att lagstiftningen gjordes sådan, att

densamma icke verkade ogynnsamt i avseende på äktenskapsfrekvensen. Någon

verkligt rationell lösning av denna fråga hade hittills icke vunnits.

Enligt 1910 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga lydelse skulle

mannen taxeras jämväl för hustruns inkomst och förmögenhet, såvida icke dessa

varit rättsligen undantagna från mannens förvaltning. I sistnämnda fall skulle

hustrun själv taxeras, men skatten för makarna beräknas efter bådas belopp sammanräknade

och fördelas på dem i förhållande till vars och ens taxerade belopp.

Skattesatsen, rätten till barnavdrag m. in. bestämdes alltså med hänsyn till båda

makarnas sammanlagda taxerade belopp. Motsvarande bestämmelser funnos i bevillningsförordningen.

Redan vid 1911 års riksdag väcktes motioner (1:48, 11:86), däri, under

åberopande att gällande bestämmelser om äkta makars beskattning verkade därhän,

att de, som inginge äktenskap, i vissa fall i skattehänseende ställdes ogynnsammare

än de, som levde i lösare förbindelser, samt att bestämmelserna därigeflom innebure

ett slags premiering av de sistnämnda i jämförelse med äktenskapet, yrkades,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, vilka åtgärder lämpligen

kunde vidtagas för att i möjligaste mån undanrödja omförmälda oegentlighet i vår

skattelagstiftning. I anledning av dessa motioner beslöt riksdagen skrivelse med

anhållan om en dylik utredning. I denna skrivelse yttrade riksdagen, bland annat:

»En radikal utväg vore givetvis att som regel göra äkta makar till självständiga

skatteobjekt. Därigenom skulle undanrödjas åtminstone de i motionerna särskilt betonade

oegentligheter beträffande avdragen. En sådan åtgärd skulle emellertid innebära

ett brytande med en av grundprinciperna i vårt skattesystem, äkta makars

samfällda beskattning, en princip, som är allmänt erkänd även i utlandet. Riksdagen

har fördenskull tagit i övervägande, huruvida icke på annat sätt åtgärder

kunde vidtagas för erhållande av en för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning.

Såsom möjliga utvägar hava därvid framställt sig de i motionerna

antydda, nämligen dels att sänka existensminimum för ogift person och höja detsamma

för sammanlevande äkta makar, dels ock att på lägre inkomststadium

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

35

vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måhända större hänsyn än i gällande

skattelagstiftning kunde tagas till det antal barn, de hava att försörja.»

Vid 1915 års riksdag väcktes en motion (11:106), däri yrkades, att riksdagen

ville besluta i skrivelse ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t

täcktes utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i bevillningsförordningen

och inkomstskatteförordningen, att man och hustru, som båda

ägde inkomst eller förmögenhet, skulle beskattas var för sig. Under åberopande av

att redan i 1911 års riksdagsskrivelse uppdragits de huvudlinjer, efter vilka undersökningen

av hithörande förhållanden syntes böra gå, samt att det i skrivelsen avsedda

uppdraget redan lämnats åt de arbetande kommunalskattekommitterade, hemställde

bevillningsutskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, och detta blev också riksdagens beslut.

I det uppdrag, som år 1918 lämnades de inkomstskättesakkunniga, ingick

även utredning angående de skattelindringar, som lämpligen borde givas gift person

i förhållande till ogift, men däremot icke direkt frågan om en omläggning i dess

helhet av äkta makars beskattning. De sakkunniga hade dock sin uppmärksamhet

riktad på dffi påstådda orättvisan av att makar kunde på grund av äktenskapets

ingående bliva hårdare beskattade än förut.

De sakkunniga föreslogo ingen ändring i bestämmelsen, att skatten skall beräknas

efter makarnas sammanlagda taxerade belopp, d. v. s. att makar skola i

beskattningshänseende räknas såsom en enhet. Då emellertid existensminimum måste

anses större för ett gift par än för en ensam person, föreslogo de sakkunniga, att

det skattefria avdraget för existensminimum måtte bestämmas större för gifta än

för ogifta. Detta skulle enligt förslaget ske på det sätt, att ett särskilt familjeavdrag

av 200 kronor medgavs för hustru (respektive för man, därest hustrun ensam

var taxerad). Därest båda makarna taxerades, skulle deras taxerade belopp sammanläggas

och därefter reduceras till beskattningsbart belopp samt skatten därå fördelas

på makarna i proportion till deras taxerade belopp. Nämnda avdrag hade

bestämts med hänsyn till det vanligaste fallet, att hustrun själv ombesörjde skötseln

av hemmet. Därest hustrun hade arbete utom hemmet och anställt ett avlönat

biträde för utförande av sysslorna i hemmet, bleve emellertid makarnas skatteförmåga

mindre än vad som uttrycktes genom makarnas sammanlagda inkomst med

frånräknande av ortsavdrag och hustruavdrag. Utgiften för biträde i hemmet hade

närmast karaktären av en utgift, som vore nödvändig för förvärvande av hustruns

arbetsinkomst, och de sakkunniga föreslogo därför, att gift kvinna, som av förvärvsverksamhet

vore i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, skulle

få såsom utgift för inkomstens förvärvande avdraga kostnaden för nödigt biträde i

hemmet, dock högst 300 kronor. De sålunda föreslagna bestämmelserna upptogos i

Kungl. Maj:ts proposition (nr 259) till 1919 års riksdag och biföllos av riksdagen

med den ändring, att maximum för avdraget för biträde i hemmet bestämdes till

400 kronor.

Genom dessa bestämmelser avsågs, bland annat, att i viss mån motverka

den olägenheten, att två personer, som bägge hava inkomst, genom ingående av

äktenskap kunna försättas uti ogynnsammare ställning i skattehänseende än före

giftermålet och att de alltså, om de utan äktenskap sammanleva såsom äkta makar,

beskattas lindrigare än om de voro gifta. I sitt preliminära utlåtande år 1918 hade

de sakkunniga föreslagit en annan utväg att förekomma denna olägenhet, nämligen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

att personer, vilka sammanlevde såsom man och hustru, skulle beskattas enligt de

för äkta makar gällande regler. Detta förslag blev emellertid föremål för anmärkningar

från flera av de myndigheter, som avgivit yttrande över detsamma, och upptogs

icke i Kungl. Maj:ts proposition. Riksdagen gick på sätt och vis ännu ett

steg längre, i det den medgav icke gift skattskyldig med barn samma avdrag för

husföreståndarinna, som eljest är medgivet för hustru. Två sammanlevande med

barn få sålunda en ännu mera gynnad ställning än två gifta, i det att dels deras

inkomster beskattas fristående för sig dels mannen får ortsavdrag och avdrag för

husföreståndarinna jämte det att kvinnan får ortsavdrag.

Vid utarbetandet av det år 1919 framlagda förslaget förutsattes, att frågan

om äkta makars beskattning skulle ånyo upptagas vid behandlingen av kommunalskatteproblemet.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag

(nr 191/1920) anknöt sig emellertid i denna del till 1919 års ändring i inkomstskatteförordningen

dock med ett par mindre olikheter. Hustruavdraget utgjorde

sålunda blott hälften av det vid inkomstskatten gällande eller 100 kronor, och i

stället för avdraget med 400 kronor för biträde i hemmet föreslogs vidare, att 200

kronor av hustruns arbetsinkomst alltid skulle bliva skattefria varf sig hon haft

biträde i hemmet eller ej, samt att därjämte kostnad för biträde, där sådant anlitades,

skulle få avdragas med högst 200 kronor. Såsom skäl för sistberörda

ändring anfördes i en av departementschefen åberopad promemoria: Det år 1919

framlagda förslaget innebure avdragsrätt endast för direkta utgifter för biträde i

hemmet och bleve därigenom utan betydelse för just de mindre bemedlade, som ej

hade råd till utgifter för sådant ändamål. Billigheten syntes fordra, att jämväl

dessa komme i åtnjutande av någon motsvarande lättnad i det fall, att hustrun

förvärvade inkomst. Jämväl rent principiellt kunde det ifrågasättas, huruvida

avdragsrätten borde begränsas till de fall, då verklig kostnad för biträde i hemmet

måst vidkännas. Aven om en gift kvinna, som hade förvärvsverksamhet utom

hemmet, skötte de löpande göroinålen i hemmet utan anlitande av biträde, kunde

hon dock icke i samma utsträckning medhinna de mångahanda arbeten med sömnad,

lagning o. d., som utan att medföra direkt inkomst, dock nedbragte familjens

levnadskostnader. Vid lika sammanlagd inkomst torde därför familjens skattekraft

vara större, om mannen ensam förtjänade inkomsten, än om båda makarna måste

positivt bidraga därtill.

De av Kungl. Maj:t sålunda föreslagna bestämmelserna upptogos bland de av

riksdagen beslutade ändringarna i bevillningsförordningen, och i samband härmed

infördes enligt förslag i propositionen nr 400 motsvarande ändrade bestämmelser

om rätt till avdrag från hustruns arbetsinkomst jämväl i inkomstskatteförordningen.

Vid sin undersökning av hithörande spörsmål hava de sakkunniga icke

kunnat finna annat än att den hittills tillämpade principen, att mans och hustrus

inkomster skola i beskattningshänseende sammanräknas, måste anses riktig, även om

vissa modifikationer av nu gällande bestämmelser möjligen kunna anses önskvärda.

De olika principer, som här stå emot varandra, äro å ena sidan, att makarna

äro självständiga rättssubjekt, vilka hava att var och en råda över sin inkomst

och förmögenhet, och att en var av dem därför bör beskattas efter sin inkomst

utan hänsyn till den andre makens ekonomiska förhållanden, och å andra

sidan, att på grund av det sätt, varpå äkta makar äro i ekonomiskt avseende

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

faktiskt beroende av varandra, man icke kan bedöma den ene makens skatteförmåga

utan att taga hänsyn till den andra makens ekonomi.

Vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måste man, liksom alltid i

beskattningsfrågor, utgå från vad som kan anses vara normalfallet, vilket väl härvidlag

torde vara, att det är mannen, som ensam eller i huvudsak ensam förvärvar

den inkomst, varav makarna skola hava sitt uppehälle. Med skatteförmågan i detta

normalfall bör man därefter jämföra skatteförmågan i de fall, då båda makarna

hava inkomst, eventuellt med hänsynstagande till det sätt, varpå hustruns inkomst

förvärvas.

I det antagna normalfallet bör ju mannen såsom vanligt hava skattefritt

avdrag för existensminimum för sig och sin familj eller, om man nu bortser från

barn, för sig och hustrun. Vid beräkning av detta existensminimum måste ihågkommas,

att i normalfallet hustrun utför en mängd arbete, för vilket ensamförsörjaren

måste anlita avlönad arbetskraft, och att därför hustrun kommer att så

att säga minska existensminimum för mannen. Existensminimum får dock antagas

vara större för man och hustru tillsammans än för en ensam person, men torde på

grund av ovan antydda förhållanden icke bliva dubbelt så stort som existensminimum

för ensam person. Lagstiftaren har antagit, att existensminimum för gift par skulle

överstiga existensminimum för ensam person med blott 200 kronor, vilken summa

möjligen kan anses låg, men bestämts i enlighet med socialstyrelsens förslag,

vilket emellertid avsåg förhållandena å ort med normala levnadskostnader eller inom

ortsgrupp II. Beloppet borde för vinnande av full rättvisa naturligtvis variera för

de olika ortsgrupperna, men av praktiska hänsyn har hustruavdraget i likhet med

barnavdraget bestämts lika för alla ortsgrupper.

Har hustrun egen inkomst, kommer denna att i regel öka de medel, som

stå till förfogande för det gemensamma hushållet. Båda makarna äro enligt giftermålsbalken

pliktiga att var efter sin förmåga bidraga till att bereda familjen det

underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt, och varje ökning

i hustruns inkomst kommer sålunda att i regel lätta den börda, som härutinnan

vilar å mannen. I de fall, då hustrun försörjer mannen och uppehåller hemmet

gäller motsvarande, om mannen lyckas förvärva sig någon inkomst. Varje ökning

av den ene makens inkomst ökar makarnas gemensamma skatteförmåga, Om två

.äkta par i samma ortsgrupp hava 10,000 kronors inkomst var, synas de hava samma

ekonomiska ställning och samma skatteförmåga, även om i det ena äktenskapet

mannen ensam förvärvar hela inkomsten och i det andra äktenskapet man och hustru

förtjäna 3,000 kronor var, och de torde därför i båda fallen böra betala lika stor

skatt. Skulle var och en av makarna beskattas fristående, blir detta emellertid icke

förhållandet, såsom framgår av följande exempel, i vilka räknas med att makarna

äro bosatta i ortsgrupp III och att hustruns inkomst är förmögenhetsinkomst, så att

de speciella avdragen från hustrus arbetsinkomst icke spela in. För enkelhetens

skull bortses även från förmögenhetsdelen. Med nuvarande bestämmelser och normala

avdrag blir för äkta makar med en inkomst av 10,000 kronor det beskattningsbara

beloppet 8,500 kronor och skattens grundbelopp 255 kronor, oberoende av vilkendera

maken förvärvat inkomsten. Skulle däremot vardera maken taxeras såsom

en självständig ekonomisk enhet samt alltså båda vara berättigade till ortsavdrag

och mannen ej berättigad till hustruavdrag, blir resultatet mycket olika, beroende

på inkomstens fördelning mellan makarna. Har hela inkomsten förvärvats av en
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

derå inaken, blir dennes beskattningsbara belopp 8,800 kronor och grundbeloppet

264 kronor. Har mannen 9,000 kronor och hustrun 1,000 kronor, blir beskattningsbara

beloppet (7,800 + 100) 7.,900 kronor och grundbeloppet 237 kronor, och hava

makarna 5,000 kronor vardera, blir beskattningsbara beloppet (2 x 3,800) 7,600

kronor och grundbeloppet 228 kronor. Sålunda kan en olika fördelning i detta fall

åstadkomma en skillnad i grundbelopp av 36 kronor, enär det sammanlagda beskattningsbara

beloppet minskas med 1 ‘/ä gång ortsavdraget. År inkomsten större, så

att progressionen inverkar, kan skillnaden bliva mångdubbelt större. Vid en inkomst

av 100,000 kronor blir grundbeloppet 5,700 kronor, om blott en make bar inkomst,

men (2 x 2,300) 4,600 kronor om makarna hava 50,000 kronor var, sålunda en

skillnad i skatt av 1,100 kronor. Uen olika inkomstfördelningen synes dock icke

motivera en så stor skillnad i skatt, utan skatteförmågan måste tvärtom mätas efter

makarnas sammanlagda inkomster, oberoende av vem som förvärvat dem.

Emot denna slutsats har under diskussionen såväl i utlandet som här hemma

gjorts en hel del invändningar. Först må nämnas den anmärkningen, att äkta makar

icke böra behandlas sämre än andra, som hava gemensamt hushåll och därigenom

kunna nedbringa sina utgifter, såsom när bröder och systrar hava gemensamt hushåll

eller en moder med egen inkomst hushållar för sin vuxne son. I den mån

anmärkningen är riktig, borde logiskt detta snarare leda till det resultat, att även

andra hushåll än äkta makars beskattades efter den sammanlagda inkomsten, icke

därtill att äkta makar beskattades var för sig. Emellertid bör ej förbises, att dessa

övriga familjehushåll äro av mera tillfällig och löslig natur, liksom ock att för

äktenskapen finnas särskilda lagbestämmelser, som reglera bidragsskyldigheten,

samt att makarnas hela inkomst i regel användes för gemensamt bästa, varemot för

andra gemensamma hushåll dylika lagbestämmelser saknas och blott en mindre del av

hushållsmedlemmarnas inkomster användas för utgifter, som kunna anses vara gemensamma.

Dessa och andra förhållanden göra det utomordentligt svårt att uppställa

några beskattningsregler, vilka skulle rättvist träffa andra gemensamma hushåll än

äkta makars. Den omständigheten, att de mera tillfälliga hushållen icke underkastas

gemensam beskattning, synes enligt de sakkunnigas mening icke utgöra tillräckligt

skäl att upphäva den gemensamma beskattningen av äkta makar.

Beträffande åter anmärkningen, att genom den nuvarande beskattningen två

personer, vilka ingå äktenskap med varandra, härigenom försättas uti en i skatteavseende

ogynnsammare ställning än förut, medgives gärna, att densamma är riktig,

om man blott ser på skattens belopp, men man får icke glömma att såsom redan

framhållits den ekonomiska ställningen och därmed skatteförmågan blivit förändrad

genom äktenskapet och inrättande av det gemensamma hushållet. Ofta bliva väl,

även när äktenskapet ännu är barnlöst, utgifterna för uppehället dyrare efter än

före giftermålet, men detta beror snarare på en höjning av levnadsstandarden i

samband med inrättande av eget hushåll. Hava båda kontrahenterna käft eget

hushåll före giftermålet, komma sammanlagda omkostnaderna otvivelaktigt att sjunka.

Förevarande invändning har otvivelaktigt sitt största berättigande vid jämförelse

med två personer, vilka utan giftermål sammanleva såsom man och hustru;

dessa bliva helt visst för lindrigt beskattade. Botemedlet härför är ju att beskatta

dem såsom äkta makar, men av de sakkunniga tidigare framställt förslag härom

har icke vunnit bifall. Antalet av dylika sammanlevande är för övrigt så litet,

att man törhända kan bortse därifrån och underlåta att lagstifta för dylika undan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

39

tagsfall. År 1918 sökte de sakkunniga skaffa sig upplysning, huruvida sammanlevnad

vore vanlig, och, enligt vad de sakkunniga då erforo, skulle det i Stockholm

vara kanske ett par hundra fall, där skattemyndigheterna skulle utan mera ingående

undersökning våga antaga, att sammanlevnad ägde rum. Att söka bota den

orättvisa, som ligger däri, att sammanlevande taxeras utan hänsyn till den sammanlagda

inkomsten, genom att låta även äkta makar taxeras utan hänsyn till sin

sammanlagda inkomst, måste vara att upphäva en mindre orättvisa genom att

skapa en större. Aktå makars självständiga beskattning komme ju nämligen att

medföra minskad avkastning av skatten och därmed, när skattebeloppet måste

återfås genom höjd beskattning, ökad skattebörda icke blott för ensamförsörjare och

sammanlevande utan även för de äkta män, vilkas hustrur icke hava egen inkomst.

Det kan vara av intresse att taga del av den lösning förevarande fråga fått

i England, där den varit föremål för en grundlig utredning av den förut omnämnda

»Royal Commission on the Income Tax». I England taxeras mannen alltid för

hustruns inkomst, därest icke någon av makarna begär, att hustrun skall själv taxeras.

Även i detta fall beräknas skatten efter bådas sammanlagda inkomst. Det framhölls

hos kommissionen av en del vittnen, att rätten till fullt självständig taxering

för hustrun (d. v. s. utan sammanräkning av inkomsterna för bestämmande av

skattens belopp) vore en väsentlig del av den självständiga medborgarrätten, och

att principen om full likställighet i fråga om medborgerliga skyldigheter (in regard

to civil obligations) borde segra över varje skatteprincip. Det påstods också, att

den gällande beskattningsmetoden verkade som ett straff på äktenskap. Kommissionen

godkände icke dessa synpunkter utan föreslog endast, att varje skattskyldig

skulle få åtnjuta ett skattefritt avdrag motsvarande existensminimum och

att detta skulle fastställas för ensamförsörjare till 150 pund »earned income» och

för gift par till 250 pund »earned income», men om hustrun hade arbetsinkomst

ökas med denna, dock högst till 300 pund. Av hustruns arbetsinkomst skulle alltså

upp till 50 pund vara fria. Dessa avdragsbelopp överensstämma med de sedermera

antagna, då »earned income» ingår i det taxerade beloppet blott med !''.jn av sitt

belopp. Ifråga om sammanläggningen i beskattningsavseende av äkta makars inkomst

anförde kommissionens majoritet (blott två reservanter):

»Finansministern har i underhuset uppgivit, att förlusten i skatteintäkt vid

skild taxering av man och hustru skulle uppgå till £ 20,000,000. vilket belopp möjligen

skulle kunna ökas till A 45,000,000 genom överflyttande av inkomst från man

till hustru. Att flytta en börda från personer, vilkas gemensamma inkomst är sådan,

att deras betalningsförmåga tillåter att den billigtvis bäres av den, och att genom

ökad skatteprocent placera en del av bördan på andra skattskyldiga, skulle enligt

vår åsikt vara rakt stridande mot alla principer för en rättvis beskattning. ÅT hava

den känslan, att de, som begära denna ändring i nuvarande bestämmelser, i verkligheten

icke begära självständig taxering eller skild betalning av skatten — detta

kan erhållas redan med nuvarande bestämmelser — utan en minskning av inkomstskattebördan

på den grund, att en del av den gemensamma inkomsten händelsevis

tillhör hustrun. Det finnes två metoder att genom en minskad beskattning taga

hänsyn till de förpliktelser, äktenskapet medför. Den ena är att medgiva ett avdrag,

hustru- eller äktenskapsavdrag, från den sammanlagda inkomsten; detta hustruavdrag

medgives för närvarande och det kommer att enligt vårt förslag betydligt ökas i

Lagstiftningen

i

England.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

.Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

betydelse. Den andra metoden är att genom en fullt oberoende behandling av mans

och hustrus inkomster i inkomstskatteavseende åstadkomma en differentiering,

vilkens resultat helt och hållet kommer att bero på det särskilda sätt, varpå en

viss inkomst råkar att fördela sig på hushållets båda medlemmar. Då den förra

metoden har betydelse för varje äkta par, är det ofantligt mycket troligare, att

densamma kommer att uppmuntra till äktenskap än att den senare gör det. Det

förefaller oss underligt, att samma vittnen, som för att söka genomdriva sitt anspråk

på självständig taxering bortse från äkta makars gemensamma förpliktelser, samtidigt

begära ökade hustru- och barnavdrag, vilka ju innebära uttryckliga erkännanden av

de gemensamma förpliktelser, som skapas genom äktenskapet. Det förefaller oss som

om det skulle vara fullständigt ologiskt att i ett och samma skattesystem medgiva

ett avdrag, som vilar på erkännande av mans och hustrus gemensamma förpliktelser,

och att samtidigt medgiva lättnad för vardera parten i föreningen, som om de vore

fullständiga främlingar för varandra. Om skild taxering medgåves, borde logiskt giftermålsavdraget

upphävas, och resultatet skulle bliva, att bördorna överflyttades från de

rika till de fattiga, enär i det stora flertalet fall hustrun icke alls har någon egen

inkomst eller ock en egen inkomst, som är mindre än det nuvarande hustruavdraget

och betydligt mindre än det föreslagna avdraget. Förevarande fråga får icke

betraktas såsom en politisk fråga utan bör ses från finansiell och statsinkomstsynpunkt,

och vi äro övertygade om att den måste avgöras icke efter några teoretiska hänsyn

till politisk likställighet, utan i överensstämmelse med principen om skatteförmåga,

vilken vi erkänna såsom reglerande för alla skattefrågor. Vid tillämpningen av

denna princip måste vi taga hänsyn till de sociala förhållandena i det land, där

skatten pålägges. Det stora flertalet gifta personer leva tillsammans och använda

sina inkomster för gemensamma behov, och till detta gemensamma hushåll och inbördes

beroende tages, i hustruns intresse, hänsyn vid andra former av beskattning

t. ex. testaments- och arvskatt är lägre för hustrun än för en person, som icke är

besläktad med den döde. Sammanläggningen i skattehänseende av mans och hustrus

inkomster beror icke på någon medeltida uppfattning av kvinnans underdånighet

och beror ej heller på någon könets underlägsenhet, eftersom vardera parten kan

begära egen taxering och egen debetsedel. Inkomsterna sammanläggas, enär lagen

om skatteförmågan är den högsta lagen i skattefrågor, och skatteförmågan beror i

verkligheten på beloppet av den inkomst, som tillkommer ett gift par, och icke på

den proportion, vari denna inkomst händelsevis råkar att ägas av parterna i föreningen.

Det är utom allt tvivel, att i det ojämförligt stora flertalet av de fall,

där hustrun har egen inkomst, hon bidrager till den gemensamma kassan antingen

så att hennes inkomst verkligen uppgår i mannens eller ock därigenom att hon

betalar utgifter, som i mindre lyckligt lottade hushåll falla på mannen. Vi hava

ägnat mycken tid och uppmärksamhet åt detta ämne och hava med yttersta omsorg

prövat alla de skäl, som förelagts oss, och vi hava tvungits till den slutsatsen,

att den oförrätt, varöver klagats, är mera påstådd än verklig eller med andra ord

snarare en förevändning för klagomål ån en oförrätt. Vi tillråda därför att hopläggningen

av hustrus och mans inkomster skall i regel fortfarande äga rum.»

De sakkun- Det resonemang, som de sakkunniga tidigare här ovan fört därom, att

nigasyttrande hustruns inkomst ökar skatteförmågan, håller emellertid icke fullt streck ifråga

och förslag. om hustrus arbetsinkomst i egentlig mening. När hustrun förvärvar inkomst genom

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

arbete, sker detta i regel på bekostnad av det arbete, som hon eljest skolat nedlägga i

hemmet och vilket skulle hava minskat makarnas existensminimum. I vissa fall är det

fullt tydligt, att hustruns arbete utom hemmet medför ökade utgifter för hemmet,

nämligen när avlönat biträde måste anlitas för att utföra de sysslor, husmodern

annars själv skulle utfört, men även i andra fall kommer, på sätt framhölls i Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag, hustruns arbete utom hemmet

att medföra ökade levnadskostnader, emedan hon icke kan i samma utsträckning

medhinna de mångahanda arbeten med sömnad, lagning o. d., som, utan att medföra

direkt inkomst, nedbringa familjens levnadskostnader. Härtill har ju också hänsyn

tagits i den nuvarande lagstiftningen, i det att hustrun äger av sin arbetsinkomst

avdraga 200 kronor och, om hon måst anlita avlönat biträde i hemmet, därutöver

kostnaden för dylikt biträde upp till ett belopp av 200 kronor. Hustruns arbetsinkomst

kan alltså vara fri från skatt upp till 400 kronor.

Enligt de sakkunnigas åsikt tala alla skäl för, att man bibehåller den nuvarande

bestämmelsen, att skatten för äkta makar beräknas efter bada makarnas

inkomster sammanräknade, och de sakkunniga hava icke heller kunnat finna någon

grund för antagandet, att denna beskattningsregel skulle hava någon ogynnsam inverkan

på äktenskapsfrekvensen, vilken torde i huvudsak infiueras av helt andra

förhållanden. Skulle det däremot av annan anledning anses önskvärt att i någon

form något lätta den nuvarande skattebördan för äkta makar, vilja de sakkunniga

ifrågasätta två utvägar, nämligen att dels öka hustruavdraget (men ej avdraget

för husföreståndarinna) dels öka det avdrag, som hustru får åtnjuta från sin arbetsinkomst.

Vad beträffar hustrus förmögenhetsinkomst hava de sakkunniga icke

ansett sig böra ifrågasätta något dylikt avdrag, då ju denna inkomst utgör ett rent

ekonomiskt plus för familjen och ökar dess inkomst utan att öka existensminimum.

Det torde dock vara tvivelaktigt, huruvida någon ändring av hithörande bestämmelser

för närvarande bör ske. Frågan om äkta makars beskattning är i vad

angår den kommunala beskattningen föremål för utredning av kommunalskattekommittén

och bör i denna del ej lösas annat än i samband med lösning av kommunalskattefrågan

i dess helhet. Dessutom har prisnivån ännu icke blivit stabiliserad

och, när detta skett, torde en reglering av ortsavdragens och familjeavdragens

belopp i deras helhet böra ske. En höjning av hustruavdraget torde i varje fall ej

nu höra äga rum. Däremot föreligga icke lika starka skäl mot att nu öka det avdrag,

som hustru får åtnjuta från sin arbetsinkomst. De sakkunniga ställa sig dock

tveksamma beträffande behovet för närvarande av en dylik ökning. Anses avdraget

dock böra höjas, torde viss omläggning av avdraget i annat avseende höra äga rum.

För närvarande återfinnas bestämmelserna om förevarande avdrag å två

olika ställen i vardera skatteförfattningen, nämligen uti inkomstskatteförordningen

i 9 § och i 25 § 1 mom. samt uti bevillningsförordningen i 8 § 1 mom. och

11 § 2 mom. 3:o). Detta måste medföra svårighet att hålla reda på bestämmelserna,

och dessa torde därför böra sammanföras på ett ställe i vardera förordningen.

Vidare skola avdragen ske innan inkomstens belopp uppföres i deklarationen,

vadan de icke komma till synes i denna, och slutligen kunna för bevillningstaxeringen

avdragen fördelas på olika kommuner, nämligen på mantalsskrivningskommunen

och annan kommun, där hustrun haft inkomst av rörelse eller yrke. Dpssa

förhållanden nästan omöjliggöra kontroll av, att avdragen icke skett till för höga

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 179 käft. (Nr 2o9.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

belopp. För att möjliggöra en dylik kontroll bör först och främst förevarande avdrag

få ske blott i mantalsskrivningskommunen; en dylik inskränkning synes icke

innebära någon orättvisa, då avdraget, vilket grundar sig på en antagen ökning av

existensminimum, närmast får anses motsvara en höjning av familjeavdraget för

hustru och dylikt avdrag icke får åtnjutas annat än i mantalsskrivningskommunen.

Därjämte bör avdraget för hustrus arbetsinkomst icke få göras direkt vid inkomstberäkningen,

utan bör ske i deklarationen, lämpligen i samband med allmänna

avdrag.

Ett dylikt ökat avdrag skulle kunna tänkas närmast böra ske i samma form

som nu, nämligen genom någon höjning av de nu medgivna avdragen. En ökning

av det avdrag, som utan villkor får äga rum eller enligt den nuvarande bestämmelsen

i 25 § 1 mom. inkomstskatteförordningen, torde näppeligen vara befogad.

Däremot kunde möjligen ifrågakomma någon ökning av det avdrag, som får åtnjutas

för kostnad för biträde i hemmet, t. ex. till högst 400 kronor. De sakkunniga

hava utarbetat bilagda förslag till härför erforderliga ändringar i skatteförordningen

(alt. III).

Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida ett avdrag från hustrus arbetsinkomst,

vilket motiveras därmed, att hustruns förvärvsverksamhet medför ett ökat

existensminimum, rättvisligen bör ske i den form, att hennes arbetsinkomst icke

medräknas vid taxeringen, därest den icke överstiger ett visst belopp. Om en

hustru tager arbete utom hemmet, måste det väl i regel vara under den förutsättningen,

att hennes inkomst mer än uppväger därmed följande ökning av levnadskostnaderna

och att det alltså uppstår någon vinst för familjen, vilken ökar dennas

skatteförmåga. Samtidigt torde också en större arbetsinkomst för hustrun berättiga

till ett större avdrag än en lägre arbetsinkomst, i det att den högre inkomsten

tyder på, att hustrun nedlagt mera arbete utom hemmet och att därmed också

utgifterna för hemmet ökats. En rättvisare lösning synes därför vara, att de nuvarande

bestämmelserna i denna del utbytas mot en ny av innehåll, att gift

kvinna äger avdraga viss kvotdel av sin arbetsinkomst. De sakkunniga föreslå, att

avdraget bestämmes till hälften av nämnda inkomst, dock högst hälften av hustruns

återstående behållna inkomst sedan samtliga avdrag, även s. k. allmänna avdrag skett.

En dylik inskränkning, enligt vilken dock allmänna avdrag få i första hand ske

från annan inkomst än arbetsinkomsten, är nödvändig för att icke medgivandet

skulle kunna leda till orimligheter. Dessutom bör det stadgas en absolut gräns för

avdragets storlek, och de sakkunniga hava såsom sådan tänkt sig ortsavdraget.

När hustruns arbetsinkomst uppgår till minst dubbla ortsavdraget, skulle äkta makar

då få följande avdrag: avdrag från hustruns arbetsinkomst med ett belopp lika

med ortsavdraget, vanligt ortsavdrag för mannen och hustruavdrag. Då emellertid

avdraget från hustruns arbetsinkomst icke inverkar vid reduceringen till beskattningsbart

belopp, kommer detta avdrag att i förening med hustruavdraget få ungefär

samma verkan som ett ortsavdrag, och komma i detta fall de äkta makarna

att få i stort sett samma skatt, som om de vore ogifta, om nämligen inkomsterna

icke äro så stora, att progressionen inverkar.

Förslag till erforderliga ändringar i inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen

hava inarbetats i det av de sakkunniga framlagda förslag alt. I.

De sakkunniga vilja slutligen påpeka, att de nu framlagda förslagen nödvändiggöra

vissa ändringar i taxeringsförordningen och deklarationsformuläret. Då

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

dessa ändringar emellertid bliva olika för olika alternativ, hava de sakkunniga icke

ansett sig böra utarbeta förslag till dylika ändringar, innan de sakkunniga erhållit

närmare direktiv angående de linjer, efter vilket ett dylikt förslag bör utarbetas.

Stockholm den 28 januari 1922.

OTTO Y. LANDÉN.

‘ KNUT WICKSELL. HARALD WALLER. PER EDVIN SKÖLD.

j.jiit'' tiji . ., ''5 '' ...i .. > .i . • .. .

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 209.

Särskilt yttrande av professor Wicksell.

Enligt den mening, till vilken jag under överläggningarna kommit, skulle

familieavdragens fastställande till viss kvotdel av ortsavdragen, i stället för såsom

nu till för alla orter lika belopp, icke blott formellt stå i bättre överensstämmelse

med skattesystemets övriga anordning, utan även materiellt i så hög grad inverka

på den åsyftade rättvisan av beskattningen, att de betänkligheter av praktisk administrativ

art, som häremot gjorts gällande, näppeligen borde få tillerkännas avgörande

betydelse, förrän åtminstone ett försök i denna riktning anställts.

Särskilt yttrande av herr Sköld.

Det kan visserligen ingalunda bestridas att det av de sakkunnigas majoritet föreslagna

alternativ I beträffande beskattningen av hemmavarande barns inkomst kommer

den matematiska rät tvisan ganska nära. Ej heller torde detta alternativ bereda taxeringsmyndigheterna

oöverstigliga svårigheter, om nämligen så kunde ordnas, att halveringen

av baminkomsten komme att verkställas av deklaranten, utan att likväl därigenom

taxeringsmyndigheternas möjlighet till kontroll eftersättes. Detta lärer dock icke

kunna gå, med mindre en särskild bilaga för hemmavarande barns inkomst bifogas

deklarationen. Att man med den omständlighet, vårt deklarationsförfarande redan

nu lider utav, skulle kunna tillråda ännu en bilaga, anser jag emellertid icke möjligt.

Dessutom råder detta alternativ ej heller bot på det överklagade missförhållandet,

att en skattskyldig tvingas att ansvara för skatt på inkomst, över vilken

han ej haft att råda. På grund härutav anser jag mig icke kunna tillråda, att

alternativ I lägges till grund för en lagstiftning i ämnet.

Alternativ II torde däremot såväl bereda taxeringsmyndigheterna avsevärda

lättnader som upphäva de främsta anledningarna till det rådande missnöjet, varför

det enligt mitt förmenande, trots dess bristande principriktighet, torde vara den enda

utvägen för en provisorisk reformering av barnbeskattningen, intill dess denna fråga

i samband med den blivande kommunalskattereformen upptages till förnyad prövning.

Då enligt mitt förmenande de i alternativ I inarbetade bestämmelserna om

avdrag från hustruns arbetsinkomst skulle komma att medföra ganska stora svårigheter

för taxeringsmyndigheterna, anser jag mig icke kunna tillstyrka deras antagande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

45

AU. I.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om

inkomst- och förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 9 §, 18 § 1 mom. och 25 § 1 och 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning

5:o) av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen

skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

9 §•

Vid uppskattning av inkomst---

pensioner och understöd på grund av förutvarande anställning i skattskyldigs

verksamhet;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

18 § 1 mom.

För svensk medborgare —--.

b) utöver ortsavdraget äger skattskyldig för en var av nedan angivna personer

åtnjuta ett avdrag av 200 kronor (familjeavdrag), nämligen för:

hustru;

hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn,

vilket icke uppnått 21 år och icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt;
husföreståndarinna,

därest den skattskyldige är ogift (varmed jämställes, att

skattskyldig är änkling, änka eller frånskild) samt har hemmavarande bard, för

vilket avdrag åtnjutes.

För barn, vars föräldrar — — —.

25 § 1 och 2 mom.

1 mom. Äkta makar skola taxeras — — — taxeras härför.

Skulle i fall — — — behållna inkomst.

Vid taxeringen äger gift kvinna avdraga hälften av sin inkomst av arbetsanställning

eller tjänst samt av rörelse eller yrke, dock att avdraget icke må överstiga

hälften av kvinnans behållna inkomst, sedan samtliga andra avdrag skett, och

ej heller det för orten gällande ortsavdraget.

Hava makar---taxerade beloppen.

Därest hustrun — — — åtnjutas för hustru.

2 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis

underhållet barn under 21 år, skall den skattskyldige taxeras för sådant barns in
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 209.

komst och förmögenhet, därest barnet icke självt skall taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt, d. v. s. om barnets enligt de i denna förordning stadgade

grunder beräknade taxerade belopp icke med minst tjugu kronor överstiger ortsavdraget

å den ort, där barnet författningsenligt är eller bör vara mantalsskrivet.

Därest skattskyldig skall taxeras för barns inkomst och förmögenhet, upptages

vid hans taxering barnets inkomst endast till sitt halva belopp. Är barnet

berättigat till avdrag enligt 10 §, skall sådant avdrag först ske, varefter hälften

av återstående belopp sammanlägges med den skattskyldiges inkomst. Skulle dylikt,

barnet enligt 10 § tillkommande avdrag överstiga barnets inkomst, må det överskjutande

beloppet icke avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns behållna

inkomst; däremot må, därest avdrag, vartill den skattskyldige enligt 10 § är berättigad,

skulle överstiga hans inkomst, det överskjutande beloppet avräknas från

barnens behållna inkomst.

Därest skattskyldig taxeras--—

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

5:o)

Yissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet:

1) för alla omkostnader----lönen och underhållet icke skola upptagas

såsom inkomst för barnet.

Kan tillförlitlig utredning icke vinnas — — — >

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

47

Alt. I.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 8 § och 11 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober

1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst skola i nedan angivna

delar hava följande ändrade lydelse:

8 §•

1 mom. Såsom inkomst — — — arvodes- eller traktamentstagaren varit

bosatt.

2 mom. Skattskyldigheten för inkomst — — — taxeringen sker.

H mom. Akta makar skola taxeras en var för sin inkomst, dock att i fall,

där ena maken haft inkomst, däröver förvaltningen rättsligen tillkommer andra

maken, den senare skall taxeras härför.

Skulle i fall, där båda makarna blivit taxerade, avdrag, vartill den ena maken

jämlikt 11 § 2 mom. 4:o) är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande

beloppet avräknas från den andre makens behållna inkomst.

Vid taxering inom mantalsskrivningskommunen äger gift kvinna avdraga

hälften av sin inom kommunen taxerade inkomst av arbetsanställning eller tjänst

samt av rörelse eller yrke, dock att avdraget icke må överstiga hälften av hennes

behållna inkomst, sedan samtliga avdrag skett, och ej heller det enligt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt för orten gällande ortsavdraget.

4 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis

underhållet barn under 21 år, skall den skattskyldige taxeras för sådant barns inkomst,

därest barnet icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skall skattskyldig taxeras för barns inkomst, upptages vid hans taxering

barnets inkomst endast till sitt halva belopp. Är barnet berättigat till avdrag

jämlikt 11 § 2 mom. 4:o), skall sådant avdrag först ske, varefter hälften av

återstående belopp sammanlägges med den skattskyldiges inkomst. Skulle dylikt,

barnet enligt 11 § 2 mom. 4:o) tillit ömmande avdrag överstiga barnets inkomst, må

det överskjutande beloppet icke avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns

behållna inkomst; däremot må, därest avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt

nämnda lagrum är berättigad, skulle överstiga hans inkomst, det överskjutande beloppet

avräknas från barnens behållna inkomst.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

När enligt denna förordning hänsyn skall tagas därtill, huruvida skattskyldig

har barn, och till barnens ålder, avses förhållandena den 31 december året näst

före det, då taxeringen sker.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst, skall jämte den skattskyldige

barnet ansvara för så stor del av skatten, som belöper å dess inkomst.

5 mom. För inkomst av fast egendom, kapital eller arbete skall, med iakttagande

av bestämmelserna här nedan, bevillning erläggas med en tiondedels procent

av inkomstens beskattningsbara belopp.

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

3:o vid uppskattning---anställning i skattskyldigs verksamhet;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

49

Alt. 11.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 18 § 1 mom. och 25 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelningarna l:o)

och 5:o) av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

9 §

Vid uppskattning av inkomst — — —

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet använda

biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda dock endast i fall de

uppnått 16 år eller ock själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt;

pensioner och understöd---

18 § 1 mom.

För svensk medborgare — —, —

b) utöver ortsavdraget äger skattskyldig för en var av nedan angivna personer

åtnjuta ett avdrag av 200 kronor (familjeavdrag), nämligen för:

hustru;

hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn,

vilket icke uppnått 16 år och icke nästföregående år haft en behållen inkomst av

minst 300 kronor;

husföreståndarinna, därest den skattskyldige är ogift (varmed jämställes, att

skattskyldig är änkling, änka eller frånskild) samt bär hemmavarande barn, för

vilket avdrag åtnjutes.

För barn, vars föräldrar — — —

25 § 2 mom.

Skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet, så framt

barnet icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 179 höft. (Nr 209.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Iso)

Inkomst av fast egendom.

II. Till inkomst av jordbruk — — — binäringar (ej för personligt behov)

avsedda inventarier.

För lön och underhåll — — — omförmälda förmåner, därest barnet uppnått

16 år eller särskilt taxeras för sin inkomst. I andra fall — — —

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

1) för alla omkostnader---- belastar sin affär med utgifter härför. För

lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltaga i rörelse eller yrke, äger

skattskyldig göra avdrag med fulla värdet av omförmälda förmåner, därest barnet

uppnått 16 år eller särskilt taxeras för sin inkomst. I andra fall — — —

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

51

Alt. II.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 8 § 2 mom. och 11 § 2 mom. i förordningen den

28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst skola i

nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

8 § 2 mom.

Skattskyldigheten för inkomst--— andra makens behållna inkomst.

När enligt denna — — — taxeringen sker

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

3:o) vid uppskattning av inkomst — — — underhåll av fastighet och inventarier

;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet använda

biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda dock endast i

fall de uppnått 16 år eller ock själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt;
pensioner

och understöd — — —

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

au. in.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 § och 25 § 1 mom. i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning 5:o) av de vid

samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i

nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

9 §•

Vid uppskattning av inkomst — — —

pensioner och understöd på grund av förutvarande anställning i skattskyldigs

verksamhet;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

25 § 1 mom.

Äkta makar — — — taxeras härför.

Skulle i fall — — — behållna inkomst.

Har hustru inkomst av arbetsanställning, tjänst, rörelse eller yrke, äger

hon dels åtnjuta ett avdrag av 200 kronor dels därutöver, om hon av verksamheten

varit i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, avdraga

kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst 400 kronor. Dessa avdrag må

tillhopa icke överstiga hustruns inkomst av nu angivet slag.

Hava makar — — — taxerade beloppen.

Därest hustrun — — — åtnjutes för hustru.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

1) för alla omkostnader — — — icke skola upptagas såsom inkomst för

barnet.

Kan tillförlitlig utredning — — —.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209

53

Alt, III.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av tast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 8 § 1 och 2 mom. samt 11 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst

skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

8 §•

1 mom. Såsom inkomst — — — traktamentstagaren varit bosatt.

2 mom. Skattskyldigheten — — — andra makens behållna inkomst.

Har hustru inkomst av arbetsanställning, tjänst, rörelse eller yrke, äger hon

att i mantalsskrivningskommunen dels åtnjuta ett avdrag av 200 kronor, dels ock

därutöver, om hon av verksamheten varit i avsevärd grad förhindrad att ägna sig

åt hemmets skötsel, avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst

400 kronor. Dessa avdrag må tillhopa icke överstiga hustruns i mantalsskrivningskommunen

uppskattade inkomst av nu angivet slag.

Har skattskyldig hemmavarande — — —.

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

3:o) vid uppskattning —--anställning i skattskyldigs verksamhet;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition Nr 209.

Bilaga 2.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 1 innevarande februari har Eders Kungl. Maj:t

anbefallt kammarrätten att skyndsammast avgiva underdånigt utlåtande över

av särskilda sakkunniga uppgjorda förslag dels till förebyggande av vissa

missförhållanden beträffande taxeringen av omyndiga barns inkomst och förmögenhet

hos fadern eller modern och dels i fråga om äkta makars beskattning.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Kammarrätten tillåter sig till en början ifrågasätta lämpligheten att under

nuvarande förhållanden vidtaga ändringar i skattelagstiftningen beträffande

de ämnen, som i den nådiga remissen avses. Givetvis komma nämligen

samma frågor under övervägande i samband med behandlingen av kommunalskattekommitténs

utredning och förslag, vilka torde vara att förvänta redan under

nästkommande år, då ju kommunalskattefrågan är avsedd att i hela sin

vidd lösas vid 1924 års riksdag. De ständigt återkommande ändringarna i skattelagarna

försvåra i icke ringa grad taxeringsmännens arbete, och det ofta

hörda kravet på större stabilitet i skattelagstiftningen är icke obefogat.

Beträffande beskattningen av omyndiga barns inkomst är det emellertid

uppenbart, att densamma, sådan den finnes för närvarande anordnad, lider

av betänkliga brister. I sitt underdåniga utlåtande den 31 januari 1919 över

inkomstskattesakkunnigas förslag till familjebeskattning, vilket förslag i huvudsak

ligger till grund för nu gällande bestämmelser i ämnet, framhöll ock

kammarrätten olämpligheten av höga ortsavdrag, då det gällde beskattning

av hemmavarande, omyndiga barns inkomst, i det att ökning av barnets inkomst

kunde medföra minskning av familjens skattebörda; och ville kammarrätten

särskilt framhålla, att det redan förut överklagade missförhållandet att

jordbrukarna bidroge med relativt för låga skatter till staten bleve än mera

skärpt.

Synnerligt beaktande torde även böra fästas vid den anmärkningen

mot nu gällande bestämmelser om avdrag och familjebeskattning, att desamma

i hög grad betunga taxeringsarbetet. Systemet i fråga är så pass invecklat

och i praktiken svårt att tillämpa, att taxeringsmyndigheterna, enligt vad som

uppgivits, måst åt denna del av taxeringsarbetet ägna oproportionerligt mycken

tid och för övrigt ej sällan kommit till korta, då det gällt att exakt till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 55

lämpa de olika bestämmelserna. Av egen erfarenhet kan kammarrätten vitsorda

de uppgivna svårigheterna. Reformarbetet -synes därför hava bort i första

hand inrikta sig på förenkling av hithörande bestämmelser.

I alternativ I har emellertid så långt ifrån föreslagits någon förenkling,

att de däri upptagna bestämmelserna fastliellre innebära ytterligare

komplicering. Enligt detta alternativ avses sålunda ingen lättnad i taxeringsår

betet utan allenast att undanröja olägenheten av att, då hemmavarande omyndigt

barns inkomst stiger till sådant belopp att barnet skall självständigt taxeras,

skatten för familjen i dess helhet minskas. Såsom de å sid. 13 anförda

exemplen, där fråga är om barns inkomst, förvärvad utom hemmet, utvisa, vinnes

dock detta mål rätt så ofullkomligt. Och i de fall då hemmavarande omyndiga

barn sysselsättas i skattskyldigs egen verksamhet, exempelvis jordbruk,

kommer den påtalade olägenheten att till fullo kvarstå, ehuru just i dessa fall

eu ändring i systemet varit mest önskvärd.

Det av en sakkunnig förordade alternativ It kommer, såsom de sakkunniga

jämväl framhållit, att medföra vissa orättvisor och språng vid taxeringen;

och likaledes komma jordbrukare och andra näringsidkare att jämväl efter

detta alternativ intaga en gynnad ställning. Men med avseende å de praktiska

fördelar vid taxeringsarbetet, som äro förenade med alternativ II, vill kammarrätten

i valet mellan de båda alternativen giva det sistnämnda företräde. Det må

dock ifrågasättas, huruvida ej den i alternativ II upptagna åldern 16 år bör

ändras till 21 år eller samma ålder som enligt alternativ 1. En sänkning av åldern

till 16 år medför nämligen ytterligare frestelse för näringsidkare att söka få

sina i näringen sysselsatta hemmavarande barn mellan 16 och 21 års ålder självständigt

taxerade; dessutom torde avdrag för barn, som åtnjuta undervisning

och ej hava inkomst till belopp av minst 300 kronor, vara väl så befogat, även

om barnet uppnått 16 års ålder.

Vad härefter angår frågan om äkta makars beskattning synes denna

i än mindre grad än frågan om beskattningen av hemmavarande omyndiga

barns inkomst vara av beskaffenhet att redan nu påkalla lagändring, utan

torde kommunalskattekommitténs utredning och förslag kunna utan olägenhet

avvaktas.

Beträffande det remitterade förslaget i denna del vill kammarrätten nu

allenast uttala, att kammarrätten lika med de sakkunniga finner den hittills

tillämpade principen, att mans och hustrus inkomster skola i beskattningsavseende

sammanräknas, vara riktig och icke böra frångås. Skulle det anses

önskvärt att i någon form lätta skattebördan för äkta makar, hava de sakkunniga

föreslagit antingen höjning av det avdrag, som hustru får åtnjuta

för kostnaden för nödigt biträde i hemmet, om hon av viss förvärvsverksamhet

varit i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, eller ock att

hustrus arbetsinkomst vid taxeringen — med vissa restriktioner — skulle medräknas

allenast till hälften. För sin de! får kammarrätten, utan att nu uttala

sig om den principiella befogenheten av nyssnämnda avdrag för kostnad för

hembiträde, åtminstone för den s. k. provisorietiden förorda det förra alternativet,

helst detsamma icke är ägnat att försvåra taxeringsarbetet.

Mot de sakkunnigas ändringsförslag rörande avdraget för husföreståndarinna

har Kung]. Maj:t icke något i och för sig att erinra.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Å remissakten, vilken härmed återställes, hava tecknats förslag till några

redaktionella ändringar.

I ärendets behandling hos kammarrätten hava deltagit undertecknad

president, kammarrättsrådet Lybeck såsom föredragande, kammarrättsråden

Wåhlin och Erici, extra kammarrättsråden Asplund och Ljungberg samt extra

ordinarie assessorn Wahlberg.

Stockholm den 2 februari 1922.

Underdånigst

AXEL ÖSTERGREN.

Knut Kinberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTBYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.