Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220

26 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:220, Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagm med förslag till lag om

ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar; given Stockholms slott dm 21

mars 1922.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 24 §

i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 189 höft. (Nr 220.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

Pörs lag

till

LAG

om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om

ekonomiska föreningar.

%

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska

föreningar skall hava följande ändrade lydelse:

Den, som äger företräda föreningen, må ej föryttra dess fasta egendom,

utan så är att antingen föryttring av fast egendom enligt stadgarna

ingår i föremålet för föreningens verksamhet eller han enligt stadgarna

äger sådan befogenhet eller ock föreningen å sammanträde därtill bemyndigat

honom; ej heller må han med gäld belasta föreningen tillhörig dylik

egendom med mindre han enligt stadgarna eller å föreningssammanträde

erhållet bemyndigande äger befogenhet därtill.

Å föreningssammanträde lämnat bemyndigande, varom nu är sagt, kan

begränsas att avse viss fast egendom och må icke i något fall gälla utöver

två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj;tx Proposition Nr 220.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BRANTING, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

0

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet riksdagens skrivelse

den 8 mars 1921, nr 75, däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes

låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning det i 24 § i

lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar meddelade förbudet

för den, som äger företräda föreningen, att föryttra eller med inteckning

för gäld belasta föreningens fasta egendom, ävensom motsvarande

bestämmelser i lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar, kunde

upphävas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning, samt anför:

»Riksdagens av mig nyss återgivna framställning var föranledd av eu

inom första kammaren väckt motion, nr 74, däri motionären hemställt, att

riksdagen måtte för sin del antaga lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen

den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar av följande lydelse:

I förening med ändamål att bereda bostäder åt medlemmarna eller

anskaffa lokaler för medlemmarnas yrkesutövning och dylikt, må ej utan

föreningssammanträdets bemyndigande den, som äger företräda föreningen,

föryttra eller med inteckning för gäld belasta dess fasta egendom, med

mindre föryttring av fast egendom enligt stadgarna ingår i föremålet för

föreningens verksamhet.

Motion vid

1921 dr s

riksdal]

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

Til] stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört följande:
•

''Lag om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911 stadgar i 24 §:

»Utan föreningssammanträdes bemyndigande må ej den, som äger företräda

föreningen, föryttra dess fasta egendom, med mindre föryttring av fast egendom

enligt stadgarna ingår i föremålet för föreningens verksamhet, ej heller må han

utan sådant bemyndigande med inteckning för gäld belasta dylik egendom.»

Någon motsvarande bestämmelse ingick icke i den tidigaste föreningslagen,

lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni

1895. I sitt förslag till reviderad föreningslag hade emellertid 1905 års

aktiebolagskommitté i 22 § infört en bestämmelse av följande lydelse:

»Styrelsen må ej föryttra eller upplåta nyttjanderätt till all föreningens

egendom eller den väsentligaste delen därav, med mindre bemyndigande därtill

givits å sammanträde. Ej heller må styrelsen utan sådant bemyndigande bestämma

löneförmåner åt tjänsteman i föreningen, där denne tillika är styrelseledamot.

» g

Stadgandet ifråga var analogt med samma kommittés förslag till ny

aktiebolagslag, 59 §, och hade tydligen införts i föreningslagen av hänsyn

till kongruensen mellan de båda lagarna. I prop. nr 54 till riksdagen 1910

rörande bolagslagstiftningen lät chefen för justitiedepartementet kommitténs

ifrågavarande förslag inflyta som 66 § i aktiebolagslagen. Lagutskottet vid

samma riksdag hade emellertid en annan uppfattning om bestämmelsens

lämplighet och uteslöt den ur sitt förslag till lagtext. Riksdagen stannade

vid samma mening som utskottet. I den likaledes vid riksdagen 1910

förelagda propositionen med förslag till lag om föreningar förekom den

ifrågavarande bestämmelsen i 34 §. Lagutskottet opponerade sig icke i

detta fall, men omformulerade paragrafen så, att den kom att innefatta

förbud allenast mot föryttring av fast egendom utan föreningssammanträdets

hörande. Hela lagförslaget förkastades emellertid av riksdagen. I prop. 35

till följande års riksdag erhöll bestämmelsen ifråga det innehåll 24 § i

föreningslagen nu har och godkändes i denna form av riksdagen.

Någon hållbar motivering för den skillnad, som sålunda gjorts mellan

styrelsens befogenhet i ett aktiebolag och en ekonomisk förening, har jag ej

kunnat finna. Intet verkligt skäl att ställa förenings fasta egendom i eu

helt annan klass än dess övriga tillgångar torde heller kunna utfunderas

utom beträffande ett enda väl avgränsat fall. En särskild grupp av föreningar

har till ändamål att bereda medlemmarna bostäder eller anskaffa

lokaler för deras yrkesutövning eller samvaro (bostads- och byggnadsföre
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220 5

ningar). I detta speciella fall är föreningen bildad just för att innehava

fast egendom, och medlemmarna ha anslutit sig till föreningen för att genom

dess medverkan åt sig på lämpliga villkor trygga förfoganderätten över viss

del av egendomen. De numera så vanliga bostadsföreningarna tillkomma

ofta så, att en husägare tager initiativet till de i huset boende hyresgästernas

sammanslutning i en ekonomisk förening, över vilken han själv på olika

vägar kan utöva ett visst inflytande. Här är det törhända olämpligt, att

styrelsen under alla förhållanden äger laglig befogenhet att försälja eller

med inteckning för gäld belasta föreningens fastighet, ehuru förtänksamma

föreningsmedlemmar, om också lagen lämnade full frihet i detta avseende,

hade möjlighet att genom stadgarna eller avtals vis skapa nödiga garantier.

I alla övriga fall tillgodoser bestämmelsen ifråga intet förnuftigt syfte, men

vållar de mycket stora ekonomiska föreningar, som numera finnas i vårt

land, avsevärda besvär och kostnader. Det är exempelvis knappt görligt

för en riksorganisation med medlemmar i flera hundra av landets kommuner

att för intecknande av fastighet sammankalla extra sammanträde, vilket,

om det skall bli effektivt som medlemskontroll, med nuvarande resekostnader

går till tiotusentals kronor och dessutom på grund av kallelsetiden förorsakar

långt dröjsmål. Ett förmånligt fastighetsförvärv kan på grund härav

omöjliggöras, om nämligen för dess finansiering fordras upptagande av lån

mot inteckning. Paragrafens första del, som handlar om försäljning av

fastighet, är mindre hindersam, enär den lätt kan kringgås. En förening,

som vill bereda sin styrelse samma rörelsefrihet som aktiebolagsstyrelserna

åtnjuta, behöver nämligen för att sätta paragrafen ur kraft i avseende å

fastighetsförsäljning endast i sina stadgar angiva, att föreningen, utom det

egentliga syftet, har till ändamål att föryttra fast egendom. Av denna

utväg ha redan åtskilliga större föreningar begagnat sig, tvingade av hänsyn

till sin ekonomi. Rätten för styrelsen att på egen hand föryttra föreningens

fasta egendom medför dock icke rätt att utan föreningssammanträdets hörande

medgiva inteckning för gäld i samma egendom, ehuru belåning är

eu långt mindre betydelsefull åtgärd än försäljning. Hur inkonsekvent

lagstiftningen är på denna punkt, framgår även därav, att styrelsen, om

föreningen bildar ett särskilt fastighetsaktiebolag i stället för att direkt äga

sina fastigheter, har rätt att utan föreningssammanträdets hörande försälja

samtliga aktier i fastighetsbolaget, men därjämte, tack vare sitt inflytande

över bolaget, kan låta försälja dess fastigheter eller belasta dem med inteckning

för gäld utan att föreningsmedlemmarna ens behöva erhålla kännedom

därom genom föreningens räkenskaper.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föräta tåg

utskottet.

(J Kungl. Maj\ts Proposition Nr 220.

Så länge de ekonomiska föreningarna voro relativt små och ej i större

utsträckning behövde skaffa egna fastigheter för sin verksamhet, hade bestämmelserna

i den anförda 24 § föga betydelse. Sedan förhållandena ändrats

i berörda avseende, framträder ett starkt behov av lagändring, vilken

kan ske så mycket lättare som berörda paragraf varken står i sammanhang

med någon annan bestämmelse i lagstiftningen eller är av den beskaffenhet,

att övergångsbestämmelser eller viss frist före ikraftträdandet erfordras.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 14:

’I likhet med motionären finner utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida

det föreligger något verkligt behov av ett allmänt förbud för ekonomisk

förenings styrelse att avyttra eller med inteckning för gäld belasta

föreningens fasta egendom. Å andra sidan har, enligt vad motionären påvisat,

det nu gällande förbudet i berörda hänseende vållat föreningarna ej

ringa kostnader och besvär. Härtill kommer, att styrelsens befogenhet att

genom föryttring eller inteckning disponera över fast egendom, tillhörig

juridisk person, i lag reglerats på ett mycket skiftande sätt för olika slag

av juridiska personer. Någon inskränkning beträffande styrelsens befogenhet

i förevarande hänseende finnes sålunda ej föreskriven i fråga om

aktiebolag. Enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor äger däremot sjukkassas

styrelse väl inteckna men icke utan sjukkassesammanträdes bemyndigande

föryttra sjukkassas fastighet (39 §). Beträffande understödsföreningar

åter stadgas i lagen om dylika föreningar den 29 juni 1912 —

såsom i fråga om de ekonomiska föreningarna -— förbud för styrelsen att

utan föreningssammanträdes bemyndigande såväl inteckna som avyttra föreningens

fasta egendom (26 §). Att sålunda låta särskilda regler uti förevarande

avseende gälla för olika slag av juridiska personer synes givetvis

böra förekomma allenast om förhållandenas egen natur nödvändiggöra eu

dylik ordning. Att på grund av nu åberopade skäl omedelbart skrida till

lagändring i motionens syfte synes dock utskottet ej kunna tillstyrkas, enär

vid frågans avgörande även andra på frågan inverkande förhållanden synas

böra komma under utredning. Härvid torde sålunda böra undersökas,

bland annat, huruvida ej särskilda regler kunna vara av behovet påkallade

för en speciell grupp av ekonomiska föreningar, de s. k. bostads- och byggnadsföreningarna.

Het synes nämligen, på sätt motionären jämväl gjort

gällande, kunna ifrågasättas, huruvida ej styrelsen för dylik förening,

vilken bildats just för att innehava fast egendom och åt sina medlemmar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 220. s

trygga förfoganderätten över viss del av fastigheten, lämpligen bör erhålla

en mindre omfattande befogenhet med avseende å dispositionen över föreningens

fasta egendom än styrelserna för övriga ekonomiska föreningar.

Vid den sålunda ifrågasatta undersökningen synes jämväl böra tagas under

övervägande, huruvida icke ändringar böra vidtagas jämväl i de här ovan

omförmälda lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar, så att enhetliga

bestämmelser erhållas uti förevarande avseende.’

Den 18 mars 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt överståthållarämbetet,

länsstyrelserna, justitiekanslersämbetet och kommerskollegiet att avgiva utlåtande

i ärendet, sistnämnda myndighet efter hörande av de sammanslutningar

och andra, kollegiet kunde finna lämpligt. Genom remiss den 20

januari 1922 har yttrande i ärendet infordrats från socialstyrelsen. De

sålunda infordrade utlåtandena hava numera inkommit.

Justitiekanslersäm betet har förklarat, att ur de synpunkter, ämbetet

hade att företräda, torde icke finnas något att erinra mot lagändring i de

riktningar, som antytts i första lagutskottets ifrågavarande yttrande.

Kommerskollegiet har anmodat Sveriges köpmannaförbund och samtliga

auktoriserade handelskamrar i riket att yttra sig i ärendet. Sålunda

infordrade yttranden hava numera till kollegium inkommit från Sveriges

köpmaunaförbund och handelskamrarna med undantag av Gottlands handelskammare.

Beträffande de åsikter, som uttryckts i de inkomna yttrandena, hava

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare avstyrkt

den ifrågasatta lagändringen under motivering att de olägenheter, som nu

gällande bestämmelser innebära, i de flesta fall torde kunna undanrödjas

genom förutseende från dens sida, som äger företräda respektive förening.

Handelskammaren i Gävle, som ej motsätter sig förbudets bibehållande,

uttalar sig emellertid tillika för en anordning att genom särskild

bestämmelse bereda respektive förening möjlighet att i sina stadgar lämna

befogenhet för den, som äger företräda föreningen, att avyttra eller med

inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom.

Övriga handelskamrar, varifrån yttranden inkommit, ävensom Sveriges

köpmannaförbund, uttala sig för ifrågavarande förbuds upphävande beträffande

ekonomiska föreningar ävensom beträffande sjukkassor och under
-

Re.miss.

Inkomna utlåtanden.

.Tustitiekans
lersämbetet.

Handelskam

rar och Sveriges

kap

maimaförbnnd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kooperativa

förbundet och

svenska lantmännens

riks

förbund förening

m. b. p a

Kommers

kollegiet.

fc Kungl. Maj;ts Proposition Nr 220.

stödsföreningar. Sveriges köpmannaförbund, Stockholms handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare och handelskammaren i Karlstad

framhålla emellertid nödvändigheten av att förbudet bibehålies för den

grupp av ekonomiska föreningar, som har till ändamål att bereda bostäder

åt medlemmarna.

För att erhålla ytterligare material för bedömandet av ifrågavarande

spörsmål, särskilt i avseende å den av handelskammaren i Gävle ifrågasatta

anordningen, har kommerskollegiet begärt och även erhållit yttranden

från kooperativa förbundet och svenska lantmännens riksförbund förening

med begränsad personlig motsvarighet.

Kooperativa förbundet anför sålunda, att enligt dess uppfattning, det

i ovanberörda motion framförda förslaget innebure den lämpligaste lösningen

av frågan, men att förbundet icke hade något att erinra mot det

av handelskammaren i Gävle framförda förslaget, samt att en bestämmelse

i enlighet med detsamma givetvis skulle komma att undanrödja de av

motionären påtalade olägenheterna, men komme att nödvändiggöra, revision

av stadgarna för stora grupper av de ekonomiska föreningarna.

Svenska lantmännens riksförbund förening med begränsad personlig

ansvarighet framhåller med stöd av egen erfarenhet de olägenheter i de

av motionären angivna hänseenden, som följde av nu gällande bestämmelser,

och uttalar såsom sin mening, att åtminstone den kooperativa verksamheten

i förevarande avseende borde vara likställd med annan affärsverksamhet,

dock ansåge förbundet ingen olägenhet komma att uppstå därigenom, att

intecknings- och avyttringsrätten eventuellt anförtroddes styrelsen för föreningen.

Kommerskollegiet, som förklarat, att kollegiet med hänsyn till arten

av de intressen, kollegiet hade att bevaka, saknade anledning uttala sig

i frågan utöver vad denna berörde ekonomiska föreningar med sådana intressen,

har anfört följande:

''De skäl, som av motionären framhållits för en ändring av ifrågavarande

bestämmelse, finner kollegiet synnerligen beaktansvärda. Med hänsyn

till den livliga utveckling, de ekonomiska föreningarna på senare tid

haft att uppvisa, exempelvis genom tillkomsten av den kooperativa verksamheten

på olika områden, lärer det ej kunna frånkommas, att villkoret

uti förevarande 24 § om bemyndigande av föreningssammanträde för vederbörande

styrelse eller firmatecknare att föryttra eller för gäld inteckna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

föreningens fasta egendom måste ofta verka onödigt betungande och kanske

rent av hederligt för dessa representanter för förening att på bästa sätt

tillgodose oeh bevaka föreningens intressen. Så mycket mer torde detta

vara fallet, som nämnda lagrum, i likhet med jordabalkens 10 kapitel 1 §

samt stadgandena i gamla och nya gifterm ålsbal ken om föryttring m. m.

av makes egendom, lärer av domstolarna, eller åtminstone vissa av dem,

tolkas på det sätt, att bemyndigandet bör hänföra sig till speciella fall

och icke kunna med bindande verkan givas generellt.

Å andra sidan torde en förändring utan vidare av nu gällande 24 §

till en bestämmelse av den innebörd, motionären föreslagit, i många fall

kunna, i synnerhet till en början, föra med sig ett tillstånd av otrygghet

för föreningen och dess medlemmar genom att åt den eller de personer,

som äga företräda föreningen, tillägges en befogenhet, som icke ingått bland

förutsättningarna för anställandet av honom eller dem i sådan funktion,

och vilken befogenhet, om den vid tidpunkten för anställandet förefunnits,

möjligen verkat därhän, att det icke skulle hava anförtrotts åt honom

eller dem att företräda föreniugen. Denna olägenhet skulle även kunna

göra sig gällande, om den av svenska lantmännens riksförbund förening

med begränsad personlig ansvarighet ifrågasatta lösningen att anförtro

ifrågavarande befogenhet åt styrelsen för förening (således ej även åt firmatecknare)

bleve genomförd.

- Ett visst korrektiv häremot skulle visserligen kunna tänkas i form

av övergångsbestämmelser, genom vilka lagändringens ikraftträdande uppskötes

intill dess föreningsmedlemmarna genom val av styrelse fått tillfälle

att skydda sig emot en olägenhet av antytt slag. I anseende till stadgandet

i 20 § sjätte stycket av föreningslagen, att styrelseledamot ej må

utses för längre tid än två år, lärer emellertid den tidrymd, som skulle

behöva förflyta innan den nya bestämmelsen trädde i kraft, icke kunna

tillmätas kortare än nämnda tid, så framt ej för vederbörandes trygghet

skulle anlitas den kanske med åtskilliga besvär, kostnader och förvecklingar

förenade möjligheten att skilja den eller dem, som äga företräda

föreningen, från detta-uppdrag innan den tid gått tillända, för vilken han

eller de blivit utsedda. Vidare synes det kollegiet vara lämpligt, att eu

var av de olika föreningarna finge själv avgöra, i vilken mån en så utsträckt

befogenhet som i ovannämnda motion föreslagits, borde bliva gällande

för föreningens vidkommande, då alltså förening, som ansåge sig

icke behöva eller rent av önskade undvika en dylik ökad befogenhet för

vederbörande, icke skulle kunna ändå påtvingas sådant.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 189 höft. (Nr 220.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts Proposition Nr 220.

Det av motionären avsedda syftet synes därför kollegiet bäst kunna

vinnas genom en anordning i den av handelskammaren i Gävle föreslagna

riktning, nämligen genom bestämmelser av den allmänna innebörd, att

den, som äger företräda förening, ej må föryttra eller med inteckning för

gäld belasta föreningens fasta egendom, med mindre sådan rätt enligt uttrycklig

föreskrift i föreningens stadgar tillkommer honom, eller han å

allmänt föreningssammanträde därtill bemyndigats. Visserligen skulle eu

dylik lösning av frågan nödvändiggöra en ändring i stadgarna för de föreningar,

som ville begagna sig av den nya möjligheten, men torde de olägenheter,

som kunna bliva förbundna med ändringens genomförande, mera

än till fullo uppvägas av den därmed förenade tryggheten för föreningen

och dess medlemmar. Med hänsyn till ovannämnda tolkning av domstolarna

skulle det vidare, enligt kollegiets mening, innebära en given fördel,

om lagrummets avfattning så ändrades, att föreningssammanträdes bemyndigande

kunde otvetydigt gälla även för viss tid, som dock ej gärna borde

överskjuta högsta tiden, två år, för styrelseledamots funktion för varje

gång han blivit därtill utsedd.’

På grund av vad kollegiet sålunda anfört, har kollegiet, ur synpunkten

av de intressen, kollegiet hade att företräda, hemställt, det Kungl. Maj:t

täcktes föreslå riksdagen, att 24 § i lagen om ekonomiska föreningar måtte

erhålla den ändrade, ungefärliga lydelse, som följer:

''Utan föreningssammanträdes bemyndigande i varje fall eller eljest i

allmänhet för viss tid, icke överstigande två år från sammanträdet, må ej

den, som äger företräda föreningen, föryttra dess fasta egendom, med

mindre han enligt stadgarna är därtill befogad, eller ock föryttring av fast

egendom enligt stadgarna ingår i föremålet för föreningens verksamhet, ej

heller må han utan sådant bemyndigande med inteckning för gäld belasta

dylik egendom, med mindre han enligt stadgarna är därtill befogad.’

iwräribctetoch Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

län&styrel- Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Skaraborgs,

nema. Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava

förklarat sig tillstyrka eller icke hava något att erinra mot de ifrågasatta

lagändringarna. Övriga länsstyrelser hava anfört:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Riksdagens skrivelse avser ändring icke blott

av det lagstadgande, sotn i motionen beröres, utan även av motsvarande bestäm

melser i lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar.

Länsstyrelsen förbiser icke betydelsen därav, att beträffande särskilda slag

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 220.

av på privaträtts lig grund bildade s. k. juridiska personer firmatecknarens befogenhet

är på enahanda sätt bestämd. Bj heller torde det kunna påstås, att

en olikhet alltid motiveras av skillnaden i ändamål.

Länsstyrelsen finner det emellertid vara, synnerligast i vissa fall, betänkligt

att genom ett lagbud utvidga den befogenhet, som tillkommer styrelsen i en bestående

sammanslutning. Inträdet i denna kan nämligen hava skett i tillit till

den garanti, som den äldre lagbestämmelsen avsett att giva. Å andra sidan

skulle det vara föga lämpligt att, genom övergångsbestämmelser mellan äldre

och nyare sammanslutningar, uppställa en skillnad, som hade verkan emot tredje

man. I den mån för föreningar med visst ändamål erfordras särskilda föreskrifter,

skulle en sådan speciallagstiftning lätt bli«a godtycklig och vilseledande.

På grund av det anförda anser sig länsstyrelsen böra förorda sådan ändring

av de ifrågavarande lagarna, att nuvarande inskränkande bestämmelser om

styrelsens befogenhet att avyttra eller inteckna fast egendom skola gälla allenast

där ej i stadgarna medgives obegränsad befogenhet. Härigenom torde önskvärd

säkerhet beredas mot utvidgningar, som stode i strid mot medlemmarnas berättigade

intressen och på samma gång undanrödjas de av motionären åberopade

praktiska olägenheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Såsom framgår av första lagutskottets vid remissen

fogade utlåtande i ärendet, har styrelses befogenhet att genom föryttring

eller inteckning disponera över fastighet, som tillhör juridisk person, i lag reglerats

på ett mycket skiftande sätt, för vilket i utlåtandet närmare redogöres.

För sin del kan länsstyrelsen icke finna, att något vägande skäl till en sådan

olikhet förefinnes. Styrelser för aktiebolag, för ekonomisk förening, för sjukkassa

och för understödsförening synas tvärtom böra vara i förevarande avseende

likställda; och då i detta hänseende någon inskränkning för styrelsens befogenhet

icke finnes i aktiebolagslagen föreskriven, torde enligt länsstyrelsens förmenande

gällande inskränkningar för styrelser för övriga uppräknade juridiska personer

att avyttra eller inteckna dem tillhörig fast egendom lämpligen böra upphöra att

gälla. Att i detta avseende skilja mellan ekonomiska föreningar av olika slag

synes länsstyrelsen icke behövligt.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Det nu gällande allmänna förbudet för styrelse

för ekonomisk förening att avyttra eller med inteckning för gäld belasta

föreningens fasta egendom synes länsstyrelsen knappast vara av förhållandena

påkallat. Endast då föryttring — och härmed torde skäligen böra likställas intecknande

— av föreningens fasta egendom skulle strida mot föreningens ändamål,

synes en dylik inskränkning i styrelsens befogenhet vara behövlig.

Beträffande åter sjukkassor och understödsföreningar synes det med hänsyn

till naturen av deras verksamhet vara mindre behövligt att åt styrelsen inrymma

befogenhet att utan vederbörande sammanslutnings hörande avyttra dess fasta

egendom. Det torde ock vara mera sällan dylika kassor och föreningar hava

anledning förskaffa sig fast egendom.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: I likhet med vederbörande motionär och

utskott inom riksdagen anser länsstyrelsen, att den stora utveckling, ett stort

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 220.

antal ekonomiska föreningar nått, kräver för deras förvaltningsorgan i allmänhet

större rörelsefrihet beträffande dispositionen över förenings fastighet än som är

förenlig med nu gällande lagen om ekonomiska föreningar.

Lämpligast hade väl varit, om bestämmelserna härutinnan erhållit enahanda

lydelse i aktiebolagslagen och föreningslagen. De skäl, som tala för att veder

börande delägares å stämma givna bemyndigande skall inhämtas, innan bostadsoch

byggnadsföreningars styrelse föryttrar eller med inteckning för gäld belastatföreningens

fastighet, torde gälla även i fråga om aktiebolag med ändamål att

bereda bostäder åt aktieägarna eller anskaffa lokaler för aktieägarnas yrkesutövning

och dylikt.

Om det emellertid hålles före, att omfattningen av styrelses i aktiebolag

förvaltningsbefogenhet icke bör göras beroende av bolagets ändamål, anser länsstyrelsen

dock i likhet med motionären, att i allt fall, då det gäller bostads

eller byggnadsförening, föreningsstämmas bemyndigande må erfordras för förytt.

ring av eller upplåtande av inteckning för gäld i föreningen tillhörig fastighet.

Men lika väl som beträffande dylika ekonomiska föreningar medlemmarna

böra tillförsäkras rätt att själva å sammanträde bestämma över fastighets för

yttring eller belastande med inteckning för gäld, torde för dylika föreningars

vidkommande erfordras föreskrift till förhindrande att styrelsen genom nyttjanderättsavtal

för längre tid förhindrar fastighetens utnyttjande i enlighet med föreningsändamålet.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit vikten av så långt möjligt ensartade

regler uti förevarande avseende för olika slag av juridiska personer och

fördenskull ifrågasatt, huruvida icke i samband med den föreslagna ändringen i

lagen om ekonomiska föreningar motsvarande ändringar borde införas i sjukkasselagen

och lagen om understödsföreningar.

Länsstyrelsen anser för sin del, att rätten att träffa viktigare dispositioner

rörande sjukkassas eller understödsförenings fastighet fortfarande bör förbehållas

medlemssammanträde och icke överlämnas åt vederbörande styrelse, då sådana

inrättningar icke kunna anses hava den affärsmässiga karaktär som aktiebolag

och vissa ekonomiska föreningar, samt minst lika vägande skäl torde tala för

varsamhet beträffande fastighetsdispositioner, då det gäller sjukkassor och under

stödsföreningar, som då fråga är om bostads- eller byggnadsföreningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det torde icke kunna bestridas, att det i

24 § föreningslagen stadgade förbud för den, som äger företräda ekonomisk förening,

att utan föreningssammanträdes bemyndigande försälja eller med inteckning

för gäld belasta föreningens fasta egendom, visat sig medföra vissa praktiska

olägenheter, som verkat tyngande och hämmande särskilt på större ekonomiska

föreningars verksamhet. Med erkännande härav framstår det som angeläget att

undersöka, huruvida något behov förefinnes av en dylik inskränkning i styrelses

eller firmatecknares för ekonomisk förening befogenhet. Länsstyrelsen är för sin

del övertygad därom, att det ej torde möta betänklighet att i allmänhet och

principiellt tillerkänna styrelse och firmatecknare för ekonomisk förening oin

skränkt befogenhet med avseende å dispositionen av föreningens fasta egendom.

Härvid bör emellertid icke förbises att ekonomiska föreningar finnas, för vilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

den fasta egendomen har en alldeles särskild betydelse. Motionären har fäst

uppmärksamheten vid de numera vanligt förekommande bostads- och byggnads

föreningarna. Med avseende å dessa föreningars ändamål och verksamhet kan

det måhända möta betänkligheter att för varje fall tillerkänna föreningens styrelse

eller den, som eljes äger företräda föreningen, oinskränkt befogenhet att

försälja eller med inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom. Emellertid

synes det mindre lämpligt att, på sätt som skett i motionärens förslag till

ändrad lydelse av förevarande lagstadgande, fastlåsa den inskränktare befogenheten

med avseende å dispositionen av ekonomisk förenings fasta egendom till

en viss grupp av föreningar. För vinnande av en smidigare anpassning efter

erfarenhetens krav torde den anordning vara att förorda, att där behov av inskränkande

bestämmelser med avseende å styrelses eller Urin atecknares rätt att

disponera över föreningens fasta egendom förefinnes, det bliver föreningens sak

att genom inryckande i stadgarna av dylika bestämmelser bereda sig erforderlig

trygghet i förevarande avseende, varjämte torde böra stadgas, att bestämmelse

innefattande förbud för den, som äger företräda föreningen, att utan - föreningssammanträdes

bemyndigande föryttra eller med inteckning för gäld belasta föreningens

fasta egendom, må registreras.

Länsstyrelsen tillåter sig alltså föreslå, att 24 § i föreningslagen upphäves,

att 21 § 1 stycket 2 och 3 punkterna ändras, med iakttagande att satsen »i den

mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas» utgår, samt att till sista punkten tilllägges

»där ej genom bestämmelsen stadgats förbud för den, som äger företräda föreningen,

att utan föreningssammanträdes bemyndigande föryttra eller med inteck

ning för gäld belasta föreningens fasta egendom», samt att i 76 § inryckes stadgande,

att bestämmelse, innefattande förbud av sålunda angivet innehåll skall

anmärkas i registret.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Yad till eu början beträffar nu

varande bestämmelser i 24 § av lagen om ekonomiska föreningar, så synes det

länsstyrelsen uppenbart, att desamma kunna medföra avsevärda olägenheter för

föreningar med ett stort antal medlemmar och särskilt för sådana, vilkas medlemmar

äro spridda å en mångfald olika orter.

För föreningar av mera lokal karaktär torde något önskemål om ändring

icke hava gjort sig gällande.

Behovet av nuvarande bestämmelsers bibehållande ur synpunkten av före

ningarnas ekonomiska stabilitet är sannolikt ganska ringa. Däremot finnas vissa

slag av ekonomiska föreningar, där de enskilda föreningsmedlemmarnas intressen

skulle alltför mycket äventyras, om vederbörande styrelser finge befogenhet att

utan föreningsstämmas bemyndigande avyttra eller inteckna fastighet. I främsta

rummet gäller detta givetvis bostads- och byggnadsföreningar. Men även inom

vissa andra kategorier av föreningar torde så vara förhållandet, åtminstone i avseende

ä fastighets avyttring, även om intresset av fastighetens bevarande för föreningens

ändamål där är mera indirekt. Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande

syftar å de fall, då förening — utan att själva fastiglietsinnebavet angivits såsom

dess ändamål — äger och begagnar fastighet för kooperativ industriell rörelse,

för vilken föreningsmedlemmarna själva producera råvaran, såsom exem

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

pelvis ofta sker i ett andelsmejeri. För medlem i en andelsmejeriförening kan

nämligen mejerifastighetens föryttring innebära icke allenast en ändring i föreningens

tillgångar utan jämväl, genom därav orsakad flyttning av rörelsen, förlusten

av en för honom ur transportsynpunkt väl belägen avsättningsort för

mjölk.

Att såsom förslagsställaren gjort, begränsa bibehållandet av nuvarande förbud

för föreningsstyrelse att avyttra och inteckna fastighet till att omfatta allenast

bostads- och byggnadsföreningars fastigheter, kan därför måhända vara

mindre lämpligt. Men även om det skulle befinnas önskvärt att inskränka förbudet

på detta sätt, torde det vara ytterst svårt att på ett tillfredsställande sätt

ordna frågan. Tvekan skulle nämligen lätt uppstå angående förbudets tillämplighet

i de särskilda fallen. Ty när skulle en bostads- eller byggnadsförening

anses föreligga? Givetvis finge det anses betydelselöst, om föreningen i sin

firma intagit någon av dessa beteckningar. Men icke heller föreningens enligt

dess stadgar angivna ändamål kan alltid vara avgörande. Föreningar torde nämligen

finnas, som i verkligheten äro att betrakta som bostads- eller byggnadsföreningar,

men som i sina stadgar angiva föreningens ändamål annorlunda.

Exempelvis torde bostadsföreningar ej sällan uppgiva föremålet för föreningens

verksamhet vara att anskaffa fastighet och till medlemmarnas gemensamma nytta

uthyra bostadslägenheter i främsta rummet till medlemmar. Ändamålet kan visserligen

i ett dylikt fall stundom vara dubbelt, dels att bereda bostäder åt medlemmarna

och dels att genom uthyrning till utomstående giva medlemmarna

vinst, men i varje fall förefinnes hos medlemmarna i en dylik förening det intresse,

som förslagsställaren önskat skydda, och givetvis bör tillses, att rent sakliga

skäl och icke formen för stadgarnas avfattning i det särskilda fallet bliva

avgörande.

Då länsstyrelsen för sin del icke kunnat finna någon tillfredsställande lösning

av den föreliggande frågan enligt de av förslagsställaren angivna riktlinjerna,

vill länsstyrelsen ifrågasätta, om ej det åsyftade önskemålet att borttaga

de för stora föreningar rådande olägenheterna av nu gällande bestämmelser kunde

o o o

vinnas på ett annat sätt, nämligen genom att låta dessa bestämmelser äga giltighet,

allenast därest icke förening i sina stadgar uttryckligt lämnat befogenhet

för styrelsen att avyttra eller inteckna fastighet. På detta sätt kunde ju de

föreningar, som ägde verkligt intresse av att styrelsen ägde dylik befogenhet,

genom stadgeändring ordna frågan enligt sin önskan; för övriga föreningar, dit

givetvis alla bostads- och byggnadsföreningar komme att i enlighet med sina

egna intressen höra, bibehölles nuvarande inskränkning i styrelsens befogenhet.

Yad härefter angår förslaget om upphävande av de i lagarna om sjukkassor

och understödsföreningar förekommande bestämmelser, som motsvara det ifrågavarande

stadgandet i § 24 av lagen om ekonomiska föreningar, så har länsstyrelsen

intet att i sak erinra mot detta förslag, vars genomförande åtminstone

beträffande sjukkassor av större omfattning torde vara befogat. Önskvärdheten

av likartade bestämmelser för olika slag av föreningar, vare sig dessa benämnas

ekonomiska föreningar, sjukkassor eller understödsföreningar, gör dock, att länsstyrelsen

anser sig jämväl beträffande sjukkassor och understödsföreningar böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ls Proposition Nr 220. ift

ifrågasätta, huruvida icke frågan kunde ordnas på samma sätt, som länsstyrelsen

här ovan förmenat vara lämpligt i avseende å ekonomiska föreningar.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har icke funnit anledning till erinran mot upphävande

av de i förevarande bestämmelser förekommande förbud, beträffande ekonomiska

föreningar dock endast i den omfattning, som innefattas i omförmälda

motion.

Länsstyrelsen i Örebro län: Vad till en början angår de ekonomiska föreningarna,

finnes enligt länsstyrelsens mening.knappast anledning att i fråga om

dessa — likväl med undantag för de särskilda föreningar, som i motionen omförmälas

— låta andra bestämmelser i förevarande avseende gälla än beträffande

aktiebolag; och förordar länsstyrelsen på grund härav en ändring i förevarande

paragraf av föreningslagen på sätt i motionen föreslagits.

Beträffande däremot sjukkassorna och understödsföreningarna synes ett i

viss mån annat förhållande föreligga. Dessa anstalter äro bildade icke i syfte

av någon i egentlig mening positiv ekonomisk verksamhet, utan för att genom

uppsamlande av årliga avgifter eller andra sammanskott bliva i tillfälle att lämna

sina medlemmar understöd. Båda slagen av anstalter stå under offentlig tillsyn

och sjukkassorna äro dessutom statsunderstödda.

På grund härav och då i fråga om sjukkassorna och understödsföreningarna

ej heller samma behov av ekonomisk rörelsefrihet som beträffande de ekonomiska

föreningarna torde föreligga, anser länsstyrelsen sig böra avstyrka ändring i nu

gällande bestämmelser med avseende å förstnämnda båda anstalter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Eu lagstiftning, byggd på den grundsatsen,

att en ekonomisk förenings styrelse må äga rätt att utan föreningssammanträdets

hörande såväl med inteckning för gäld belasta som avyttra föreningen tillhörig

fastighet, bör anses motsvara moderna krav. På grund härav får länsstyrelsen

för sin del tillstyrka åvägabringandet av en dylik lagstiftning, därvid dock undantag

bör göras för bostads- och byggnadsföreningar, i fråga om vilka med hänsyn

till förhållandenas egen natur den hittills tillämpade regeln härutinnan fortfarande

bör gälla.

Länsstyrelsen känner sig emellertid därvid mycket tveksam gent emot motionärens

förslag sådant detsamma formulerats i sista punkten av den utav honom

föreslagna lydelsen av 24 § föreningslagen.

Det förefaller länsstyrelsen, som om på denna väg ett kringgående av det

föreslagna undantaget från huvudregeln skulle kunna ske just på det sätt som

av motionären antytts. Det är i praktiken ofta mycket svårt att avgöra vad som

är att anse såsom »huvudändamål» för nu avsedda föreningars verksamhet. Köpande

och säljande av fastigheter kan såsom förenings ändamål vara så intimt förbundet

med beredande av bostäder åt föreningens medlemmar eller anskaffande av lokaler

för medlemmarnas yrkesutövning eller dylikt, att ett särskiljande därvidlag knappast

låter sig göra.

Länsstyrelsen anser sålunda för sin del, att ifrågavarande av motionären

föreslagna klausul bör uteslutas och att undantaget bör oinskränkt gälla alla föreningar

av ovan angivna slag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 220.

Beträffande frågan, huruvida något hinder kan anses möta för att i nu

förevarande hänseende med ekonomiska föreningar likställa sjukkassor och understödsföreningar,

vill länsstyrelsen erinra om följande.

De ekonomiska föreningarna hava åtminstone i regel till ändamål att främja

rent privat ekonomiska intressen och torde staten med hänsyn därtill kunna i

rätt stor utsträckning lämna åt dessa föreningars styrelser att utan föreningssammanträdes

samtycke eller hörande ordna och handhava föreningarnas angelägenheter.

_ .

Beträffande understödsföreningar och sjukkassor åter torde i nu angivna

hänseende förhålla sig något annorlunda. Dessa kassor och föreningar avse visserligen

att tillgodose ett rent privat ekonomiskt intresse, nämligen medlemmarnas

inbördes bistånd på olika sätt. Uti det ändamål, för vilket dessa kassor eller

föreningar verka, torde emellertid till en viss grad finnas ett mera samhälleligt

moment, vilket kommer till uttryck uti den nytta och det gagn, som samhället

har utav sjukkassan och understödsföreningen genom deras understödjande och

välgörande verksamhet. Tillvaron av detta samhälleliga moment gör, att staten

utav sjukkassornas och understödsföreningarnas bestånd och tillvaro torde hava

ett starkare intresse än vad som kan anses vara fallet med de ekonomiska föreningarna,

vilka såsom nämnts i regel fullfölja enbart föreningsmedlemmarnas

privata intressen.

I enlighet härmed bör staten beträffande sjukkassor och understödsföreningar

tillse, att lagstiftningen i görligaste mån skyddar dessa kassors och föreningars

existens; och för så vitt som deras existens kan tänkas i vissa fall vara

beroende av deras innehav av fast egendom, bör utan tvivel noga tillses och

prövas, huruvida verkligen sjukkassornas och understödsföreningarnas styrelser

böra tillerkännas rätt att över kassans eller föreningens fasta egendom förfara

med samma grad utav självständighet, som av länsstyrelsen härovan förordats

för de ekonomiska föreningarnas del.

Med hänsyn härtill ställer sig länsstyrelsen tveksam i fråga om likställandet

i förevarande hänseende av sjukkassor och understödsföreningar med de ekonomiska

föreningarna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Huvudsakliga skälet till den ifrågasatta

lagändringen synes vara, att det nu gällande förbudet i berörda hänseende vållat

föreningarna ej ringa kostnader och besvär, i vilket hänseende åberopats, att extra

föreningssammanträde skulle erfordras för att meddela styrelsen erforderligt bemyndigande

i dylik fråga.

Länsstyrelsen vill för sin del hålla före, att dessa antydda olägenheter äro

överdrivna och i och för sig icke böra föranleda förändrad lagstiftning. Det

lärer nämligen vara medlemmarna i en förening obetaget att, därest de så finna

lämpligt, å ordinarie föreningssammanträde giva föreningens styrelse erforderligt

bemyndigande för tiden intill nästa ordinarie sammanträde. Och det torde för

övrigt få anses lämpligare att lämna en förening Öppet att utvidga sin styrelsps

befogenhet än att nödga densamma att, i fall av fog, besluta om inskränkning

av styrelsens befogenhet, ett beslut, som i flera fall kan tänkas bliva utan verkan.

Däremot synes det länsstyrelsen i likhet med riksdagen, att giltiga skäl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Kr 220. it

saknas för bibehållande av skilda regler i förevarande avseende emellan, å ena

sidan, ekonomiska föreningar, samt, å den andra, sjukkassor och understödsföreningar,

varför länsstyrelsen hemställer, att enahanda bestämmelser uti förevarande

hänseende — vilka de än må vara — bliva gällande för samtliga dessa juridiska

personer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser en lagändring böra komma till stånd

av huvudsakligen det innehåll, som angives i den motion, som föranlett riks

dagens ifrågavarande skrivelse.

Länsstyrelsen anser skäl att rubba de bestämmelser rörande försäljning och

inteckning av fast egendom, som innehålles i sjukkasselagen och understödsföreningslagen,

icke föreligga eller för sistnämnda bägge sammanslutningar äga någon

större betydelse. Att sins emellan likställa föreskrifterna i detta ämne beträffande

sistnämnda slag av sammanslutningar må tilläventyrs anses önskvärt ur

konsekvensens synpunkt, men anledning att fördenskull rubba hittills gällande

bestämmelser, som länsstyrelsen veterlig! icke vållat vederbörande någon olägenhet

eller framkallat något missnöje, torde näppeligen föreligga.

Socialstyrelsen anför:

Vad först angår ekonomiska föreningar eller de rättssubjekt, som förevarande

fråga i främsta rummet avser, har styrelsens befattning med dem

hittills väsentligen varit begränsad till att styrelsen utarbetat vissa fortlöpande

statistiska redogörelser för de kooperativa föreningarnas verksamhet.

Styrelsen har sålunda under sin verksamhet ej haft anledning att

förvärva några avsevärda insikter i det föreliggande ämnet, men synes det

styrelsen vara uppenbart, att det i 24 § av lagen om ekonomiska föreningar

meddelade förbud i många fall måste förorsaka avsevärda olägenheter.

Å andra sidan lär väl förbudet i en del fall hava besparat föreningarna

förluster till följd av mindre välbetänkta fastighetstransaktioner. Att

frågan emellertid icke saknar betydelse framgår därav, att enligt hos styrelsen

utarbetad men ännu ej publicerad statistik konsumtionsföreningarna

vid utgången av år 1920 ägde fastigheter till ett bokfört värde av

12,373,751 kronor, fördelade på 499 eller ungefär halva antalet av uppgiftslämnande

föreningar. Därjämte var kooperativa förbundet ägare av

fastigheter å åtta olika orter i riket med ett sammanlagt bokfö rings värde

av 3,163,498 kronor. Fast egendom besittes dessutom av en mångfald

andra ekonomiska föreningar, om vilkas innehav av dylik egendom styrelsen

dock ej är i tillfälle att lämna några exakta uppgifter. Framhållas

må dock, att bostadsföreningarna uppgå till ungefär 1,000 och »andra

byggnadsföreningar» till över 2,000 — i båda fallen avses de vid 1920

års slut i registren kvarstående föreningarna — samt att även en del förBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 189 käft. (Kr 220.) 3

Socialsty

r elsen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

eningar inom jordbruket, såsom centralorganisationer inom olika verksamhetsområden,

andelsmejerier, uppgående till ungefär 600, ävensom andelsslakterier

och vissa inköpsföreningar, i regel äro fastighetsägare.

Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle såväl kravet på ökad handlingsfrihet

för dem, som företräda föreningarna, som även hänsynen till tillbörlig

försiktighet på lämpligt sätt tillgodoses genom att följa det av handelskammaren

i Gävle samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framställda

förslaget om medgivande för föreningarna att genom bestämmelse i

stadgarna bemyndiga den, som företräder föreningen, att avyttra eller med

inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom.

Socialstyrelsen övergår nu till förevarande fråga i vad den angår sjukkassorna

och understödsföreningarna.

Såsom i första lagutskottets utlåtande i frågan vid 1921 års riksdag

framhölls, äro de för sjukkassor och understödsföreningar i förevarande

avseende gällande föreskrifterna icke identiska. 39 § i lagen om sjukkassor

den 4 juli 1910 innehåller sålunda förbud för den, som äger företräda

kassan (d. v. s. styrelse- eller firmatecknare), att »föryttra sjukkassas

fasta egendom». I 26 § av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar

åter stadgas förbud, att »föryttra eller med inteckning för gäld

belasta föreningens fasta egendom».

I fråga om sjukkassor gäller, att de endast rent undantagsvis äro

ägare av fast egendom. Det uppgivna värdet å de fastigheter, som vid

1918 års utgång innehades av registrerade sjukkassor, utgjorde sålunda

endast kronor 254,320: 71, motsvarande 1,6 % av kassornas samtliga tillgångar.

För understödsföreningarna spelar fastighetsinnehav en något större

roll. Vid 1920 års utgång uppgick alltså värdet av dessa föreningars

fastigheter till sammanlagt kronor 4,436,933: 42, eller 4,2 % av de registrerade

understödsföreningarnas sammanlagda tillgångar. Det är särskilt

en del pensionskassor, som valt denna form för placering av sina fonder.

Någon anledning att antaga, att i framtiden sjukkassor och understödsföreningar

mera allmänt skulle komma att lägga sig till med fastigheter,

förefinnes icke. Såväl sjukkassornas som understödsföreningarnas

tillgångar hava i allt väsentligt karaktären av försäkringsfonder, och båda

de här ifrågavarande slagen av rättssubjekt äro underkastade särskilda

bestämmelser rörande tillgångarnas placering. Sålunda äger ifråga om

sjukkassor tillsynsmyndigheten tillse, att de föreskrifter, som stadgarna

härutinnan innehålla, äro betryggande. Befinnes icke detta vara förhållandet,

skall jämlikt 83 § sjukkasselagen registrering vägras. Endast i ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

KungI. Maj:ts Proposition Nr 220.

enda fall har hänt, att en sjukkassa har begärt registrering av beslut att

placera en mer betydande del av sina tillgångar i fast egendom. Ansökningen

avslogs dock av socialstyrelsen, enär placeringen icke ansågs betryggande.

Beträffande understödsföreningar med s. k. godkända stadgar gäller

enligt 87 § understödsföreningslagen, att tillgångar, motsvarande premiereserven

för livförsäkringar, visserligen må redovisas i föreningen tillhörig

fastighet, dock endast intill hälften eller, med tillsynsmyndighetens medgivande,

intill 2/3 av taxeringsvärdet. Några motsvarande bestämmelser

för understödsföreningar, som icke hava godkända stadgar, äro däremot

icke meddelade. Yad särskilt pensionskassorna beträffar, lämnar emellertid

82 § i understödsföreningslagen en viss möjlighet för tillsynsmyndigheten

att ingripa i fråga om placeringen av deras fonder.

Någon olägenhet för sjukkassorna eller understödsföreningarna av de

nu gällande bestämmelserna i ämnet lärer icke hava yppats, och ifrågasättas

kan, om kravet på likformighet med de ekonomiska föreningarna

innebär tillräckliga skäl för en ändring. Sistnämnda föreningar äro i regel

ett slags affärsföretag och hava med hänsyn därtill behov av att få utan

besvärande omgång disponera över sina tillgångar, även om de bestå i fast

egendom. För sjukkassorna och understödsföreningarna ställer sig saken,

såsom ovan antytts, annorlunda.- De bedriva ingen egentlig rörelse, och

är för dem säkerheten beträffande tillgångarnas placering av ojämförligt

större betydelse än möjligheten till ett snabbt och bekvämt förfogande över

dem. För tredje man lär väl ej heller eu olikformighet i fråga om så

pass olikartade rättssubjekt som ekonomiska föreningar å ena samt sjukkassor

och understödsföreningar å andra sidan medföra några avsevärda

olägenheter.

Skulle emellertid eu ändring av bestämmelserna i förevarande avseende

jämväl beträffande sjukkassor och understödsföreningar anses påkallad, får

styrelsen förorda, att dessa bestämmelser avfattas i överensstämmelse med

vad styrelsen ovan föreslagit ifråga om de ekonomiska föreningarna.

Vad först angår de ekonomiska föreningarna, hyser jag i likhet med

motionären och flertalet i ärendet hörda myndigheter och korporationer den

uppfattning, att genom förevarande paragraf, 24 § i lagen den 22 juni

1911, vederbörande styrelses och firmatecknares befogenhet med avseende

å dispositionen av sådan förenings fasta egendom beskurits i högre grad

än med det moderna affärslivets krav kan anses förenligt. Om jag således

Departe
mentschefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

auser eu viss utvidgning av ifrågavarande befogenhet böra genomföras, är

jag å andra sidan ej benägen att föreslå lagstadgande om fullständig frihet

för företrädare av ekonomisk förening att avyttra eller med gäld belasta

föreningens fasta egendom. Jag bortser härvid tills vidare från den

inskränkning i dylikt hänseende, vilken motionären ansett böra kvarstå i

fråga om företrädare för bostads- eller därmed likställd förening. Beträffande

de betänkligheter, vilka synas mig möta mot ett lagfästande av dylik

befogenhet för styrelse och firmatecknare, hänvisar jag till vad i ärendet

uttalats av kommerskollegiet samt länsstyrelsen i Uppsala län. Att i förevarande

hänseende göra skillnad emellan efter ny lagstiftnings ikraftträdande

bildade sammanslutningar å ena och redan bestående dylika å andra

sidan lärer, på sätt ock av nämnda länsstyrelse anmärkts, vara föga tilltalande.

Givetvis läte det sig göra att med upphävande av de inskränkande

bestämmelserna i 24 § uti 1911 års lag lämna åt vederbörande förening

att, om och i den mån så ansåges lämpligt, genom föreskrift i stadgarna

begränsa styrelses och firmatecknares befogenhet i avseende å förvaltningen

av föreningens fasta egendom; bestämmelse, innefattande dylik inskränkning,

skulle väl i så fall bringas till allmänhetens kännedom genom registrering

i vanlig ordning. Ett förslag i sådan riktning har ock framställts

av en länsstyrelse. Det synes mig emellertid önskvärt, att lagstiftningen

i så liten utsträckning som möjligt lämnar vederbörande juridiska personer

anledning att ingripa i den handlingsfrihet, som i regel tillkommer deras

lagliga företrädare. Inskränkningar i styrelses och firmatecknares normala

befogenhet att i förhållande till tredje man handla å vederbörande sammanslutnings

vägnar äro tydligen ägnade att i många fall framkalla ett visst

osäkerhetstillstånd med därav följande praktiska olägenheter.

En nära till hands liggande utväg att på ett enligt min mening tillfredsställande

sätt lösa föreliggande spörsmål synes mig emellertid hava

anvisats genom de förslag, som i ämnet framställts av tre av de hörda

myndigheterna, nämligen kommerskollegiet och länsstyrelserna i Uppsala

samt Göteborgs och Bohus län, ävensom av handelskammaren i Gävle.

Därest nuvarande inskränkande bestämmelser gives allenast subsidiär

giltighet, d. v. s. om dessa bestämmelser förklaras skola gälla endast i

händelse annat ej föreskrives i vederbörande förenings stadgar, torde de

olägenheter, vilka 24 § i dess nuvarande lydelse må vara ägnad att

förorsaka, icke vidare behöva befaras. I sammanhang härmed synes mig

emellertid tillika böra uttryckligen stadgas, att bemyndigande till avytt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ds Proposition Nr 220.

ring eller pantförskrivning av förenings fasta egendom må kunna lämnas

styrelse eller firmatecknare jämväl av föreningssammanträde vare sig i fråga

om viss egendom eller generellt. Bemyndigande, varom nu är sagt, lärer

emellertid, där det lämnas av föreningssammanträde och således icke inflyter

i föreningens stadgar, böra begränsas att gälla viss, ej allt för lång

tid, och torde det ligga nära till hands att, på sätt kommerskollegiet jämväl

föreslagit, sätta maximitiden härför lika med den längsta tid, för vilken

styrelseledamot må utses, eller två år. Att ett lämnat bemyndigande, varom

nu är fråga, må av föreningen å sammanträde återkallas, är tydligt

och torde ej behöva särskilt utsägas.

I händelse förevarande fråga skulle lösas efter av mig nu förordade

grunder, torde emellertid specialbestämmelser fortfarande erfordras beträffande

sådana föreningar, i vilkas verksamhet enligt stadgarna ingår föryttring av

fast egendom.

Företrädare för sådan förening lärer böra bibehållas vid den honom

för närvarande tillkommande rätt att utan särskilt bemyndigande avyttra

föreningen tillhörig fast egendom. Beträffande befogenhet att med gäld

belasta dylik egendom, torde däremot utan olägenhet åt de allmänna bestämmelserna

kunna förlänas giltighet även i fråga om förening, varom nyss är

sagt. Skulle föreningen vilja meddela sin företrädare vidsträcktare myndighet

i förevarande hänseende, bör det få ankomma på föreningen själv att härom

införa bestämmelse i stadgarna eller å föreningssammanträde besluta om

erforderligt bemyndigande.

Jag förbiser icke att, därest en lagstiftning i den riktning, jag nu förordat,

varder genomförd, åtskilliga ekonomiska föreningar torde finna sig föranlåtna

att företaga ändringar i sina stadgar. Detta får måhända anses innebära en viss

olägenhet. Emellertid har jag icke ansett denna olägenhet böra tillmätas den vikt

att därav bör föranledas hinder mot förevarande lagstiftningsfrågas lösning i

ovan angiven riktning. Jag har följaktligen i anslutning till vad nu anförts

låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till lag om ändrad lydelse

av 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Yad härefter angår motsvarande bestämmelser beträffande sjukkassor

och understödsföreningar, 39 § i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och

26 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar, synes någon

anledning till ändring icke förefinnas. Att ernå överensstämmelse i förevarande

hänseende emellan lagen om ekonomiska föreningar, å ena, samt nyssnämnda

två lagar, å andra sidan, torde av skäl, som framgå av bland annat socialstyrelsens

i ärendet avgivna yttrande, knappast vara av egentlig betydelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 220.

Snarare kunde eu lagändring i syfte att vinna sådan likformighet emellan

lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar inbördes tänkas vara

önskvärd. Något behov av en dylik lagändring synes emellertid icke hava

framträtt, varför jag icke ansett mig böra härutinnan vidtaga någon åtgärd».

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av

24 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar, vilket förslag

är av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över

förslaget måtte infordras genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

. hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

2V. Cervin.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

23

Bilaga.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om

ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska

föreningar skall hava följande ändrade lydelse:

Den, som äger företräda föreningen, må ej föryttra dess fasta

egendom, utan så är att antingen föryttring av fast egendom enligt stadgarna

ingår i föremålet för föreningens verksamhet eller han enligt stadgarna

äger sådan befogenhet eller ock föreningen å sammanträde därtill

bemyndigat honom; ej heller må han, med mindre han enligt stadgarna

eller å föreningssammanträde erhållet bemyndigande därtill äger befogenhet,

med gäld belasta föreningen tillhörig dylik egendom.

Å föreningssammanträde lämnat bemyndigande, varom nu är sagt,

kan begränsas att avse viss fast egendom och må meddelas allenast för

viss tid, ej ^överstigande två år.

-

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungt. May.ts Proposition Nr 220.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd måndagen

den 20 mars 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appel
BERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

3 mars 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911

om ekonomiska föreningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av hovrättsrådet Bertil Wieselgren.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitieråden Berglöf och Appelberg:

Stadgandet i andra stycket att bemyndigande må meddelas allenast

för viss tid, ej överstigande två år, lärer innebära, att i bemyndigandet

alltid skall utsättas, för vilken tid det gäller, och att bemyndigande, som

icke innehåller något härutinnan, är ogiltigt. Ett dylikt stadgande synes

gå alltför långt och kunna i praktiken leda till olägenheter. Tillräckligt

torde vara att föreskriva, att bemyndigande, varom nu är fråga, icke må

i något fall gälla utöver två år.

Regeringsrådet Ernberg:

Enligt min uppfattning behöver det icke i lagen särskilt utsägas, att

bemyndigande, som åsyftas i förevarande paragraf, kan begränsas att avse

viss fast egendom. Icke heller syne3 fullt lämpligt, att dylikt bemyndigande

även då det gäller visst särskilt fall ändock måste meddelas att

gälla för viss tid. Inskränker man åter stadgandet så, att bemyndigandet

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

icke i något fall må gälla utöver viss tid, exempelvis två år, kan därav

bliva följden, att om bemyndigande utan förbehåll i fråga om tiden lämnas,

detta kommer att gälla för hela den sålunda i lagen föreskrivna maximitiden,

ehuru måhända föreningens medlemmar ej haft klart för sig, att

bemyndigandet inneburit detta; något som måhända stundom kan föranleda

olägenhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att andra stycket i paragrafen

måtte avfattas så, att bemyndigande, som där avses, må gälla visst

särskilt fall eller ock meddelas för viss tid, ej överstigande två år.

Justitierådet Molin:

Stadgandet därom att bemyndigande, som meddelas å föreningssammanträde,

icke får gälla längre än viss, i lag bestämd tid, saknar motstycke

i de författningar, som gälla på områden, vilka ligga nära det nu ifrågavarande.

Då jag för min del icke anser tillräckliga skäl förefinnas för

denna olikhet i lagstiftningen, hemställer jag, att stadgandet må utgå. Om

denna hemställan icke bifalles, bör, även enligt min mening, sådan ändring

vidtagas, som förordats av justitieråden Berglöf och Appelberg.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 189 haft. (Nr 220.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

Utdrag ap protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott tisdagen den 21 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

o

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

under gårdagen avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 mars

1922 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den

22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden,

att han låtit i lagförslaget vidtaga den ändring, som av lagrådets

flesta ledamöter förordats, ävensom ett par redaktionella jämkningar,

samt hemställer, att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

lämna bifall; och skall till riksdagen avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.