Med förslag till lag om. ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen
1922-03-21 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:223, Med förslag till lag om. ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
1
Nr 223.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om.
ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen; given Stocka
holms slott den 21 mars 1922.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av
2 kap. 11 § strafflagen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 191 käft. (Nr 223.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 11 § strafflagen skall hava följande
ändrade lydelse:
Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse
mot böter icke överstigande tio riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter
utöver tio till och med tjugu riksdaler, samt varje följande dags fängelse
mot tjugu riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej
må sättas över sextio dagar, så att
böter icke överstigande 10 rdr
svara
emot 3 dagars fängelse
däröver till och
med
20
2>
»
4 »
7>
» » »
40
»
»
5 »
»
» » »
60
»
6 »
» » »
»
80
»
7 »
T>
>
100
»
»
8 »
7>
och så vidare.
Denna lg,g skall
träda
i kraft den 1
juli
1922. ''
De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, vilka
före nämnda dag börjat verkställas, skola dock jämlikt därom meddelade
beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagda dag eller senare
till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling
ske med tillämpning av denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 24 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler ärende
angående ändring av 2 kap. 11 § strafflagen samt anför:
»Nu gällande grunder, efter vilka böt^f (och viten), för det fall att
den dömde saknar tillgång till deras fulla gäldande, skola förvandlas till
frihetsstraff, återfinnas i 2 kap. 10—12 §§ strafflagen, vilka lagrum
erhållit sin nuvarande-lydelse genom lagen den 16 maj 1884 (nr 21) om
upphävande av strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten
och bröd. I 11 § meddelas den tariff, som angiver, huru många dagars
fängelse för varje fall skola svara mot ett ådömt bötesstraff. Denna
tariff har givetvis upprättats med hänsyn till det vid tiden för dess tillkomst
gällande penningvärdet, vilket sistnämnda följaktligen alltsedan
utgjort och fortfarande utgör den måttstock, efter vilken bötesstraff förvandlas
till fängelse.
I sakens natur ligger, att en dylik tariff, i samma mån som förskjutningar
äga rum i det penningvärde, varefter densamma från början
anpassats, alltmera måste förlora den egenskap, som framför allt bör
vara för densamma utmärkande, nämligen den att vara en rättvis avvägare
av förhållandet mellan bötesstraffen och de frihetsstraff, vartill
dessa skola förvandlas. Sistnämnda straff, förvandlingsstraffen, böra ju
nämligen, såvitt möjligt, vara till graden likvärdiga med de bötesstraff,
som de äro ämnade att ersätta. Därest tariffen på ett riktigt sätt anpassats
efter ett visst penningvärde, kommer emellertid en jämlikt densamma
företagen strafförvandling att, i händelse penningens värde efter
tariffens upprättande stigit, verka såsom en lindring, men om penningvärdet
sjunkit, framstå såsom en skärpning av det straff, som ådömts
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
vederbörande, i vilketdera fallet som helst en oegentlig och för straffförvandlingens
syfte främmande verkan. Det är därför under alla förhållanden
nödvändigt att tid efter annan undersöka, huruvida inträffade
förändringar i penningvärdet höra föranleda ändring i grunderna för
bötesstraffens förvandling till frihetsstraff. Den allbekanta förskjutning
i penningvärdet, som under de senare åren ägt rum, gör för närvarande
en dylik undersökning i särskilt hög grad behövlig.
Enligt vad från sakkunnigt håll uppgivits, torde man vara berättigad
antaga, att penningvärdet i vårt land för närvarande vida understiger
hälften av penningvärdet under förra delen av 1880-talet, då, såsom
nämnts, 2 kap. 11 § strafflagen erhöll sin nuvarande lydelse. De
beräkningar, som ligga till grund för detta antagande och på vilka jag
här icke närmare skall ingå, giva med avseende å partiprisen till resultat
en stegring från förra hälften av 1880-talet till innevarande års början
med 103 procent och med avseende å levnadskostnaderna i allmänhet
en stegring under samma tidrymd med 155 procent.
I och för sig skulle väl en dylik betydlig minskning i penningvärdet
kunna åberopas såsom skäl för en mera genomgripande reform av
bötesstraffet, sträckande sig jämväl till själva straffsatserna. Med hänsyn
till den så gott som fullständiga ovissheten om det höjdläge, där
den för närvarande ganska starkt fluktuerande allmänna prisnivån under
en mer eller mindre avlägsen framtid kan komma att stadga sig, torde
det emellertid icke böra ifrågasättas att nu vidtaga en dylik lagstiftning,
vilken, därest den skulle följdriktigt genomföras, borde utsträckas till
samtliga de lagar och författningar, där bötesstraff stadgas. Det torde
för övrigt kunna tagas för givet, att vid bötesstraffens utmätande inom
de nu bestämda latituderna en viss hänsyn tages till den inträdda minskningen
i penningens värde, så att de olika brottsarternas s. k. normalstraff
faktiskt komma att ligga högre på straffskalan än tidigare med
det högre penningvärdet varit fallet. Denna utväg att i det hänseende,
varom nu är fråga, på lagskipningens väg neutralisera verkningarna av
penningvärdets minskning, gör uppenbarligen behovet av en lagstiftning,
som uppåt utvidgar böteslatituderna, mindre trängande.
Samma skäl kunna icke anföras för uppskov med ändring av den
tariff, efter vilken böter förvandlas till fängelse. En dylik ändring berör
allenast ett lagrum i strafflagen och synes därför utan olägenhet kunna
vidtagas, även om det kan förväntas, att nya förskjutningar i penningvärdet
inom en föga avlägsen framtid komma att inträffa, vilka måhända
betinga en ny revision av tariffen. Att vid tariffens tillämpning taga
någon hänsyn till, att penningvärdet ändrats, är givetvis uteslutet. Därest
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
5
tariffen lämnas oförändrad, består såsom en ofrånkomlig konsekvens
därav det av det nuvarande låga penningvärdet beroende missförhållandet
mellan själva bötesstraffen och de frihetsstraff, som under vissa förutsättningar
träda i deras ställe. Den orättvisa, som under alla omständigheter
ligger häri, blir tydligen större, i samma mån som domstolarna
använda sig av den nyss berörda möjligheten att motverka penningvärdets
minskning genom att tillmäta nominellt kraftigare bötesstraff. Eu jämlikt
den nu gällande förvandlingstariffen företagen bötesförvandling kommer
då faktiskt att verka icke blott såsom ett höjande av det ådömda
straffet utan även såsom en skärpning av det straff, som med den ifrågavarande
böteslatituden från början avsetts.
Yad nu anförts synes mig tillfullo ådagalägga behovet av en ändring
av 2 kap. 11 § strafflagen. Jag har därför inom justitiedepartementet
låtit upprätta ett förslag till sådan ändring. Detta förslag utgår
ifrån, att man givetvis icke kan uppnå ett resultat, exakt anslutande sig
till det värde, som penningen för närvarande verkligen äger. Detta värde
låter sig ju till en början endast approximativt beräknas. Det torde vidare
vara försiktigast att räkna med, att den tendens till stegring av
penningvärdet, som under den senaste tiden förmärkts, även i fortsättningen
kommer att göra sig i viss mån gällande. Den förändring av
förvandlingstariffen, som otvivelaktigt lärer vara erforderlig, synes därför
knappast böra alldeles anslutas till ett fullt så lågt penningvärde,
som det vilket beräknas för närvarande vara rådande. Det förefaller
som om den nya tariffen lämpligen skulle kunna upprättas med hänsyn
till ett penningvärde, beräknat till hälften av det, vilket gällde under
förra delen av 1880-talet och som måste antagas ligga till grund för
den nu gällande tariffen. Den nya tariffen synes då böra inrättas enligt
den principen, att ett visst bötesbelopp, som förvandlas enligt densamma,
övergår i ett förvandlingsstraff till graden så nära som möjligt
likvärdigt med det, som uppstår, därest hälften av samma bötesbelopp
förvandlas enligt de grunder, som för närvarande tillämpas. Därigenöm
försättes den, som dömes att bota t. ex. 100 kronor, med avseende å
förvandlingsstraffet i enahanda belägenhet som om han, underkastad nu
gällande förvandlingsregler, dömts att bota 50 kronor. Därmed torde
också lagändringens syfte få anses vunnet. Det må framhållas, att nyss
angivna princip icke medför, att ett visst bötesbelopp, förvandlat enligt
den nya tariffen, kommer att giva till resultat ett förvandlingsstraff motsvarande
hälften, av det som uppstår, därest samma bötesbelopp förvandlas
enligt den nu gällande tariffen, något som beror därpå, att sistnämnda
tariff, vilken utgår från ett minimum för förvandlingsstraffet av tre
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
dagars fängelse, tillföljd därav genomgående för varje grupp av bötesbelopp
upptager ett förvandlingsstraff, som är relativt något strängare
än förvandlingsstraffen för grupper omfattande högre bötesbelopp. Vill
man upprätthålla denna inre relation inom strafförvandlingsskalan —
och något skäl att rubba densamma synes icke förefinnas — så måste
man, med utgångspunkt från ett till hälften reducerat penningvärde,
tillse, att enligt den nya tariffen ett visst bötesbelopp förvandlas med
samma relativa stränghet, som nu tillämpas vid förvandling av ett
hälften så stort bötesbelopp. Detta uppnås genom att i den nya tariffen
varje i den hittills gällande tariffen ingående förvandlingsstraff
kommer att svara mot dubbelt så stora bötesbelopp som i sistnämnda
tariff.
Sedan det sålunda upprättade förslaget för yttrande remitterats
till sakkunniga för verkställande av utredning av vissa frågor på strafflagstiftningens
område, hava dessa1) i avgivet utlåtande förklarat sig intet
hava att invända mot förslaget samt därvid anfört, att den föreslagna
lagändringen visserligen måste leda till ett allmänt förkortande av förvandlingsstraffen
och ur denna synpunkt kunde möta betänkligheter, enär
det i princip torde få anses, att de ofta anförda skälen, för att vid en
reform av straffsystemet de helt kortvariga frihetsstraffen, vare sig omedelbart
eller medelbart ådömda, borde såvitt möjligt undvikas, intet hade
förlorat av sin giltighet. Men då en allmän reform av strafflagen torde
få antagas ännu dröja avsevärd tid, syntes, enligt de sakkunnigas mening,
tillräckliga skäl finnas för att undanröja det missförhållande, som
onekligen låge däri, att den bötesdömde, som betalade, i betraktande av
penningvärdets förskjutning undsluppe med ett vida mindre straff än
lagstiftaren avsett, medan den, som icke förmådde betala, drabbades
av straffets fulla tyngd. Å andra sidan syntes dock inga skäl finnas
för att sänka förvandlingsstraffets minimum under det nuvarande av
tre dagar. Då lagstiftaren uppställt denna tidslängd såsom motsvarande
5 riksdalers böter, torde detta enligt de sakkunniga hava berott på hans
övertygelse, att ett kortare förvandlingsstraff än tre dagar överhuvud
vore praktiskt olämpligt. Och att samma förvandlingsstraff, tre dagar,
motsvarade de olika bötesbeloppen 5—10 kronor, vore i princip ingenting
annat än vad som gällde enligt nuvarande lag, i det t. ex. de olika beloppen
11—20 kronor motsvarades av fem dagars fängelse o. s. v.»
J) Professorn Johan C. W. Thyrén, hovrättsrådet William Linder och borgmästaren
Jakob Pettersson.
Kung1. Maj:ts proposition nr 223.
7
Föredraganden uppläser härefter ifrågavande lagförslag eller förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen av den lydelse,
bilaga1) vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
yttrande över förslaget måtte, för det i 87 § regeringsformen omförmälda
ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan, bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
*) Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd onsdagen den
15 mars 1922.
Närvarande:
Justi ti erådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justi tieråden Molin, Ap
PELBERG.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
24 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets yttrande skulle inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Erik Geijer.
Detsamma föranledde följande yttranden.
Justitierådet Appelberg:
Det i svensk strafflagstiftning rådande systemet med bestämda,
ofta relativt snävt begränsade böteslatituder samt en fast skala för bötesförvandling
tager icke hänsyn till den omständighet att penningvärdet
är föränderligt och medför därför vid sjunkande eller stigande av detta
värde missförhållanden i två olika avseenden. ,
En dylik förändring åstadkommer i första rummet den mera direkt
märkbara verkan att ett till visst belopp bestämt bötesstraff, om böterna
erläggas och alltså ej förvandlas, drabbar lindrigare eller hårdare än lagstiftaren
avsett allt efter som penningvärdet fallit eller stigit efter tiden
för lagens tillkomst. Det kan visserligen tyckas, som om denna inverkan
skulle kunna neutraliseras, eftersom domstolen har viss möjlighet att
vid böternas utmätande inom latituden taga hänsyn till penningvärdets
förskjutning och sålunda kan, när, såsom för närvarande är förhållandet,
detta värde sjunkit, öka bötesbeloppet i proportion till penningvärdets
fall. Huruvida domstolarna i någon större utsträckning begagnat sig av
denna möjlighet, är givetvis svårt att konstatera; att detta understundom
skett, torde man dock kunna antaga. Att sålunda vid böternas utmätande
taga hänsyn till penningvärdets förskjutning måste emellertid, åt
-
Kungl. AlajUs proposition nr 223.
9
minstone såvitt angår böter inom de föga omfattande latituder, som äro
de vanligaste i vår strafflag, anses principiellt oriktigt. Inom den av
lagstiftaren för en viss förseelse fastställda latituden skola ju rymmas
straff för alla tänkbara gradationer av denna förseelse; men skulle man
på nämnda sätt taga hänsyn till penningvärdets fall, inskränktes i större
eller mindre mån möjligheten att gradera straffet efter svårheten av den
begångna förseelsen. De medelsvåra förseelserna skulle komma att
träffas av straff, nära nog lika hårda som de svåraste, och mellan de
svårare typerna, för vilka straffet i allt fall skulle satts närmare maximum,
vore det ej alls möjligt att företaga någon gradation. Skarpast framstår
det oegentliga i en sådan lagtillämpning, om man betänker att, därest en
domstol med anledning av penningvärdets fall utmäter ett bötesstraff till
dubbelt så högt belopp, som under normala förhållanden skulle hava
ådömts, och detta icke kan av den dömde gäldas i penningar, han kommer
att genom förvandlingen drabbas av ett nästan dubbelt så strängt
frihetsstraff som det, lagstiftaren avsett att en dylik förseelse skall
förskylla.
Även i ett annat avseende vållar penningvärdets förskjutning vissa
olägenheter, nämligen såvitt angår förhållandet mellan ett ådömt bötesstraff
och det frihetsstraff, vartill detta vid bristande tillgång till böternas
gäldande förvandlas. Lagstiftaren låter enligt den i förevarande
lagrum fastställda förvandlingsskalan visst bötesbelopp svara mot visst
antal fängelsedagar. Han måste därvid utgå från det antagande, att
dessa båda straff drabba den dömde ungefärligen lika hårt. Att detta
är en fiktion, kan* knappast förnekas; de båda straffen kunna svårligen
med varandra jämföras, särskilt som de drabba skilda individer högst
olika. Men lagstiftaren har ansett sig nödgad fastställa ett visst förhållande
mellan de båda straffen och därvid funnit sig böra utgå från att
i genomsnitt de i förvandlingsskalan mot varandra ställda straffen kunna
anses jämbördiga. Från denna utgångspunkt sett måste en förskjutning
av penningvärdet anses medföra en förändring av förhållandet mellan
bötesstraff och förvandlingsstraff, så att, om penningvärdet fallit, bötesstraffet
får anses i realiteten drabba den dömde så mycket mildare än
det enligt förvandlingsskalan däremot svarande frihetsstraffet, som penningvärdet
sjunkit från tiden för förevarande lagstiftnings tillkomst. Det
kan icke bestridas, att förhållandet mellan de olika straffen blir ett annat
än det lagstiftaren avsett och att den ändring i detta förhållande, som
sålunda genom ovidkommande omständigheter vållats, framstår såsom en
orättvisa.
Med hänsyn till den sänkning av penningvärdet, som sedan början
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 191 käft. (Nr 223.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
av 1880-talet ägt rum, kunna förhållandena för närvarande karakteriseras
så, att om straffmåtten på principiellt riktigt sätt utmätas inom vederbörande
latitud,'' alltså enligt vad förseelsens relativa svårhet föranleder
men utan avseende å penningvärdets fall, bötesstraffen drabba de dömda
mildare än avsett är, därest de gäldas med penningar, men med avsedd
styrka, om de förvandlas till frihetsstraff. Det remitterade förslaget, som
nu vill söka åvägabringa rättelse i de uppkomna missförhållandena, måste
anses ytterst vila på den tankegång, att då sålunda bötesstraffen i penningar
till följd av penningvärdets fall mildrats, förvandlingsstraffen böra,
för att orättvisa ej skall föreligga, i motsvarande grad sänkas. De för
utredning av vissa frågor på strafflagstiftningens område tillkallade sakkunniga
hava i allt fall tolkat förslagets innebörd på detta sätt.
Det oegentliga i att på sådant sätt motverka olägenheterna av
penningvärdets fluktuation framträder visserligen mindre skarpt, då detta
ej sjunkit djupare än hos oss varit förhållandet; men givetvis skulle
den valda utvägen hava framstått såsom fullkomligt orimlig, om penningvärdet
fallit exempelvis såsom i Finland. I allt fall synas mig starka
betänkligheter möta mot förslaget. Utgår man från att, såsom ovan
framhållits, ett riktigt avvägande av bötesstraffen bör ske utan hänsynstagande
till penningvärdets höjd, innebär förslaget, att straffen, såvitt
de avtjänas efter förvandling, sänkas över lag till något över hälften av
vad lagstiftaren avsett. Under det att för närvarande högsta förvandlingsstraffet
för ett brott, som är belagt med böter upp till 500 kronor,
uppgår till 53 dagar, skulle enligt förslaget det högsta straffet bliva 28
dagar. Betänker man, att i jämförelse med vad i ''andra länder gäller
vår lag har ovanligt låga bötesstraff samt att utan tvivel en blivande
reform av bötes- och förvandlingsstraffen kommer att gå i riktning av
att söka öka deras effektivitet, kan svårligen förnekas, att förslaget innefattar
ett steg i orätt riktning. Detta synes mig så mycket mera betänkligt
som frågan gäller den stora övervägande massan av straff. Yad
ovannämnda sakkunniga anfört till stöd för förslaget, nämligen att en
allmän reform av strafflagen torde få antagas dröja ännu avsevärd tid,
synes mig i stället tala starkt emot ett godkännande av detsamma i dess
föreliggande skick. Skall, såsom måhända är påkallat, ändring av nuvarande
regler vidtagas, synes därför åt denna böra givas en väsentligen
annan riktning.
En fullt tillfredsställande lösning av de svårigheter, som penningvärdets
starka fluktuerande framkallat å ifrågavarande område, torde
knappast kunnat vinnas utan övergivande av det system, varpå vår
strafflagstiftning i denna del vilar. Att helt övergå till ett nytt system,
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
exempelvis det i Norge gällande med rätt för domstolen att efter fri
prövning utsätta det förvandlingsstraff, vartill böterna skola vid bristande
tillgång övergå, torde svårligen på grund av de vittgående konsekvenser
en dylik reform skulle medföra kunna nu ifrågasättas. I Finland har
man emellertid genom en år 1921 skedd lagändring vidtagit en nog så
genomgripande reform till undanröjande av de svårigheter, som penningvärdets
fluktuation framkallat. Enligt denna lagändring skola bötesstraffen
utsättas i dagsböter i ungefärlig överensstämmelse med det av professor
Thyrén framlagda förslaget till straffreform, och har domstolen vid utmätande
av antalet dagsböter att, med beräkning att högst tio marks böter
svara mot en dagsbot, hålla sig inom de latituder, strafflagens speciella
lagrum (i vilka någon ändring ej skett) stadga. Förvandling sker i allmänhet
taget så, att en dags fängelse svarar mot en dagsbot, med en
längsta fängelsetid av 180 dagar. Givet är, att ett system likartat med
det i Finland sålunda genomförda icke låter sig utan vidare väl inpassa
i vår strafflagstiftning och att vissa olägenheter äro förknippade med
en dylik lösning. Betänkligheter i sådant hänseende framhöllos ock av
Finlands högsta domstol vid den granskning, denna underkastade det där
framlagda förslaget. Dessa betänkligheter ansågo dock de finska lagstiftande
myndigheterna ej böra hindra förslagets genomförande. Härvid
bör givetvis bemärkas, att i Finland penningvärdet fallit betydligt mera
än hos oss och att sålunda olägenheterna härav där framträttt betydligt
starkare. Vid det övervägande jag haft tillfälle ägna frågan har
jag icke kunnat bilda mig någon bestämd övertygelse, huruvida något
avgörande hinder föreligger att upptaga ett system av nämnda
innebörd. Med hänsyn till den stora fördel en dylik reform skulle äga
även ur den synpunkt, att domaren finge större möjlighet att avväga
bötesstaffet efter den dömdes betalningsförmåga, synes mig frågan om
en dylik provisorisk reform vara väl värd att tagas i övervägande.
Vill man stanna vid att utan rubbning av det nuvarande systemet
söka nöjaktigt avhjälpa de föreliggande olägenheterna av penningvärdets
fall, torde, logiskt sett, ligga närmast till hands att höja de nu bestämda
böteslatituderna i förhållande därtill. Föredragande departemetschefen
har avvisat tanken härpå. Han synes närmast hava haft för ögonen en
ändring av samtliga lagrum, såväl i strafflagen som i andra lagar och
författningar, vari bötesstraff utsatts. Givet är, att en dylik genomgripande
revision av vår lagstiftning icke kan nu ifrågasättas. Men annorlunda
ställer sig saken, därest det gäller att genom en särskild lag
stadga förhöjning, exempelvis till det dubbla, av nu i olika lagar fastställda
straffsatser med fastställande därjämte av en förvandlingsskala,
12 Kung/. Maj:ts proposition nr 223.
sådan som den föreslagna. Vad departementschefen mot en generell
höjning av straffsatserna anfört beträffande ovissheten om det höjdläge,
där den för närvarande ganska starkt fluktuerande allmänna prisnivån
under en mer eller mindre avlägsen framtid kan komma att stadga sig,
torde icke med större styrka kunna riktas mot ett stadgande av nu ifråsatta
innebörd än mot det remitterade förslaget självt.
Naturligtvis kunna mot en dylik lösning av föreliggande fråga
framställas åtskilliga invändningar. Särskilt måste man ställa sig tveksam
såvitt förhöjningen skulle avse straffsatserna i de under sista åren
antagna lagarna och författningarna, såsom exempelvis de nästlidet år
genomförda ändringarna i rusdrycksförfattningarna. Det är emellertid
att märka, att på grund av den ifrågasatta ändringen i bötesförvandlingsskalan
förvandlingsstraffen även i dessa fall ju ej komme att ökas
utöver den av lagstiftaren ursprungligen avsedda längden, under det att
det remitterade förslaget komme att få den verkan, att dessa förvandlingsstraff
endast drabbade ungefär hälften så tungt som avsett varit.
Ävenledes kan tvekan göra sig gällande, om och i vilken omfattning
undantag eljest bör ske från den ifrågasatta fördubblingen. Sålunda
torde måhända fördubbling ej böra ske av de högsta- bötesskalorna,
exempelvis de som överstiga 1,000 kronor. Däremot synes mera klart,
att undantag böra göras för bötesstraff, som utmätas efter särskild grund,
t. ex. värdet av undandragna stämplar eller tullavgift för insmugglat
gods etc.
Ehuru alltså den nu ifrågasatta lösningen ingalunda kan bliva fullt
tillfredsställande, synes den mig i allt fall avgjort vara att föredraga
framför den, som det remitterade förslaget innebär. Framhållas må, att
en åtgärd i denna riktning förordades av Finlands högsta domstol i dess
yttrande vid ovan omförmälda granskning. Ävenledes kan erinras, att
Tyskland med anledning av de olägenheter, penningvärdets fall vållat i
rättsskipningen, under nästlidet år antagit en lag, innefattande bland
annat, att maximum för i lag eller författning utsatta bötesstraff som
regel höjdes till det tiodubbla samt att vid förvandling 150 mark i stället
för såsom hittills 15 mark skulle anses motsvara en dags fängelse.
Anmärkas må, att åt den nu angivna lösningen kan givas en
annan, måhända lämpligare form. Man skulle nämligen kunna stadga,
att domstolen efter utsättande av det inom den normala latituden utmätta
bötesstraffet därjämte skulle i varje fall ådöma tilläggsböter i viss
relation till detta, vilka tilläggsböter emellertid icke skulle vid förvandlingsstraffets
bestämmande tagas i beräkning.
Vad nu anförts synes mig visa, att frågan icke underkastats till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
13
räcklig utredning. På grund härav och då med frågans avgörande torde
utan större olägenhet kunna anstå ännu ett år, föranlåtes jag hemställa,
att det remitterade förslaget icke i dess föreliggande skick framlägges
för riksdagen samt att förevarande fråga göres till föremål för ytterligare
utredning och övervägande.
Justitierådet Molin:
Jag delar i allt huvudsakligt de synpunkter, som framhållits av
justitierådet Appelberg.
Förändring i penningens värde, bör uppenbarligen — om man vill
gorå bötesstraffets effektivitet oberoende av dylik förändring — medföra
höjning eller sänkning i de bötesbelopp, som ådömas, men icke ändring
av tiden för det frihetsstraff, som inträder om böterna icke kunna betalas.
Om man vore berättigad att förutsätta, att domstolarna vid böters ådömande
bestämde beloppen med hänsyn till den på senare tiden inträffade
nedgången i penningvärdet, vore någon principiell anmärkning icke att
framställa mot den föreslagna reformen. Och den förändring i förvandlingsskalan.
som det remitterade förslaget innefattar, synes vara lämpligen
avpassad efter nu rådande förhållanden. Men framdeles inträffande avsevärd
förskjutning i penningvärdet skulle, såsom också av departementschefen
framhållits, påkalla en ny revision av tariffen. Emellertid torde
en sådan lagtillämpning, som nyss nämnts, icke kunna anses principiellt
riktig, Den är dessutom icke möjlig annat än i viss inskränktare omfattning;
för svårare fall lämnar latituden intet eller otillräckligt utrymme
för höjning av det normala bötesbeloppet. Den föreslagna reformens
verkliga innebörd måste därför, på sätt ock framgår av de strafflagstiftningssakunnigas
yttrande, anses vara den, att förvandlingsstraffet nedsättes
på det att de bötesdömde, som icke förmå betala, må komma i
åtnjutande av motsvarande strafflindring som penningvärdets fall — enär
böterna i stort sett blivit utmätta utan hänsyn till nedgången i pennigvärdet
— medfört för dem, som erlägga böterna. Detta är motsatsen till
vad ovan angivits såsom en naturlig följd av penningvärdets förändring.
Om nu det av den rådande ekonomiska situationen föranledda
missförhållande, som ligger däri att den, som kan betala, erhåller en fördel
framför den, som icke förmår betala, icke lian undanrödjas på annat
sätt än, genom den föreslagna i och för sig icke påkallade straffuedsättningen,
tala måhända övervägande skäl för tillgripande av en dylik åtgärd.
Men lika med justitierådet Appelberg anser jag det ingalunda
vara klart, att icke missförhållandet kan avhjälpas på det rationellt riktiga
sättet, nämligen genom att ändra det som är oriktigt, icke det som är
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
riktigt. Det bör därför närmare undersökas, huruvida icke den höjning
av bötesbeloppen, som enligt vad ovan erinrats icke kan ernås genom
lagtillämpning, kan utan allt för stor svårighet åstadkommas i lagstiftningsväg.
Givetvis bör därvid undersökas lämpligheten av sådan allmän utsträckning
av böteslatituderna, som justitierådet Appelberg omnämnt.
En dylik reform har emellertid en olägenhet gemensam med den, som
det remitterade förslaget innefattar. Framtida förskjutning i penningvärdet
påkallar ny lagändring.
Det gives enligt min uppfattning endast en utväg att utan rubbning
av grunderna för ifrågavarande straffart bereda möjlighet för böters
utmätande i full anslutning till det vid varje tidpunkt gällande penningvärde.
Denna består däri att — med bibehållande av nuvarande böteslatituder
och förvandlingsstraff — införa stadganden om tilläggsböter, som
icke komma i betraktande vid förvandling till frihetsstraff. Normen för
utmätande av dessa böter kan tänkas bestå i en bestämd men tid efter
annan ändrad relation till de normala böternas belopp. Det kan ock
tänkas att större frihet lämnas domstolen vid bestämmande av dessa
tilläggsböter.
Vilkendera utvägen man än väljer, torde dock åtskilliga svårigheter
möta; och då därtill kommer, att väl även frågan om en mera genomgripande
omläggning av grunderna för bötesstraffet bör tagas under
övervägande, förenar jag mig med justitierådet Appelberg i den av honom
gjorda hemställan, att ärendet göres till föremål för ytterligare utredning
och övervägande.
Regeringsrådet Ernberg:
De synpunkter, som framförts av justitierådet Appelberg, och de
uppslag, som av honom angivits för ernående av en mera rationell och
fullständig lösning av förevarande lagstiftningsspörsmål än som kan anses
innefattad i det remitterade förslaget, synas mig böra föranleda därtill,
att ärendet icke förelägges riksdagen förr än detsamma gjorts till
föremål för ytterligare utredning och övervägande; och instämmer jag
förty i den av honom gjorda hemställan.
Justitierådet Berglöf:
Man torde kunna utgå från, att vid upprättandet av ifrågavarande
tariff en viss hänsyn tagits till penningens dåvarande värde. I alla händelser
är det omotsägligt, att den sedermera inträffade, högst avsevärda
nedgången av detta värde medfört en stark förskjutning i relationen
mellan å ena sidan bötesstraffet och å andra sidan förvandlingsstraffet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
15
Penningvärdets fall synes emellertid av allt att döma sedan någon tid
hava nått lägsta punkten för att efterföljas av en långsamt men stadigt
fortgående rörelse i motsatt riktning. Med hänsyn härtill kan det visserligen
å ena sidan anses tvivelaktigt, huruvida eu revision av tariffen nu
bör företagas; och detta desto mer som en dylik revision av praktiska
skäl väl aldrig kan komma att med den ur teoretisk synpunkt önskvärda
snabbheten och smidigheten anpassas efter penningvärdets växlingar.
Men å andra sidan torde berörda förskjutning kunna antagas komma att
under en ej allt för kort tidrymd fortfarande göra sig gällande i så pass
hög grad, att den nu föreslagna lagändringen ej kan anses helt opåkallad.
För min del vill jag därför ej motsätta mig densamma.
Lagrådet:
Vad beträffar övergångsbestämmelsen är att märka, att om böter
förvandlas till fängelse eller straffarbete, som sammanlägges med omedelbart
ådömt frihetsstraff, verkställigheten av förvandlingsstraffet icke är
att anse såsom påbörjad, förrän tiden för det omedelbart ådömda frihetsstraffet
gått till ända. Det är av vikt, att detta uppmärksammas,
enär av det sagda följer, att ny förvandling skall ske i alla de fall, då
vid tiden för lagens ikraftträdande verkställigheten pågår av ett omedelbart
ådömt frihetsstraff, varmed sammanlagts ett enligt de äldre reglerna
beräknat förvandlingsstraff.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
t
16
Kungl. May.ts proposition nr 223.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 15 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 24 februari 1922 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
2 kap. It § strafflagen.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför
föredraganden:
»Penningvärdets förskjutning sedan tillkomsten av 1864 års strafflag
har, såsom i lagrådet framhållits, i två avseenden lett till olägenheter vid
bötesstraffets tillämpning: 1) för den, som betalar böterna, blir straffet
väsentligt mindre än avsett varit; 2) då detsamma icke gäller för den,
som undergår förvandlingsstraff, blir sålunda, jämfört med lagstiftarens
intentioner, straffet för den, som icke kan betala, väsentligt svårare än
för den, som betalar.
Utom dessa olägenheter finnes emellertid en annan och större, som
emellertid från början var given och följde av strafflagens egna principer.
Bötesbeloppet utmätes utan avseende på den dömdes förmögenhetsförhållanden:
den punkt på t. ex. skalan 5—500 riksdaler, där bötesstraffet
fixeras, bestämmes enbart av brottets (förseelsens) svårhet. Det synes
uppenbart, att en egentlig reform i främsta rummet bör taga sikte på
denna olägenhet. Tydligen måste detta ske genom att på något sätt
proportionalisera böterna, ställa dem i relation till den dömdes betalningsförmåga.
Såsom anmärkts i lagrådet, har ett försök i denna riktning
skett i Finland genom lag den 25 maj 1921, vilken upptagit den i det
Thyrénska utkastet föreslagna dagsbotsprincipen. Tvivelsutan bör även
hos oss, på denna eller någon annan väg, en effektiv proportionalisering
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
av böterna åstadkommas. Men genomförandet härav, om det skall vila
på fast grundval, kräver en ganska ingående utredning, bland annat därför,
att dagsbots- och överhuvud proportionaliseringsprincipen icke torde
på samma sätt kunna tillämpas på obetydliga polisförseelser som på brott
i mera egentlig mening. Även synes klokheten bjuda, att då nu Finland
vågat detta experiment, under icke alltför kort tid avvakta det praktiska
resultatet av reformen i nämnda land. Att nämligen en så genomgripande
åtgärd under alla förhållanden har betydande praktiska svårigheter att
övervinna vid tillämpningen, torde vara klart för var och en.
Även om man skulle anse, att nämnda mera djuptgripande omläggning
av bötesstraffet vore genomförbar utan att fullbordandet av vår
egen stora strafflagsreform avvaktas, så måste dock enligt vad förut av
mig antytts med en dylik omläggning anstå under en icke alltför kort
tillmätt tid. Under sådana förhållanden synes det riktigt att genast
göra vad genast kan ske: undanröja ett bland ovanberörda missförhållanden,
nämligen det, att förvandlingsstraffet på grund av penningvärdets
förskjutning drabbar den till betalning oförmögne vida svårare än det
motsvarande straffet drabbar den, som kan betala och verkligen betalar
böterna. Naturligen hade det mest önskvärda varit att samtidigt undanröja
även den andra förutnämnda olägenheten av penningvärdets fall,
nämligen att de böter, som verkligen betalas, innebära ett vida lindrigare
straff än lagstiftaren avsett. Men i betraktande därav, att bötesbestämmelserna
i de olika specialförfattningarna tillkommit på olika tider och
vila på olika grund, är denna uppgift långt mera komplicerad än den
synes. Förslagsställaren inom lagrådet anför själv, att undantag från
en ifrågasatt regel om böteslatitudernas fördubbling böra göras för bötesstraff,
som utmätas efter särskild grund (t. ex. värdet av undandragna
stämplar eller tullavgift för insmugglat gods etc.) och att även eljest
tvekan kan göra sig gällande, så att fördubbling måhända ej torde
böra ske av de högsta bötesskalorna, exempelvis de, som överstiga
1,000 kronor; ävenså att man särskilt måste ställa sig tveksam såvitt
förhöjningen skulle avse straffsatserna i de under sista åren antagna
lagarna och författningarna. Reflexionerna torde kunna fortsättas därhän,
att det troligen bleve nödvändigt att företaga en genomgående omvärdering
av så gott som alla bötesbestämmelser inom specialstraffrätten. Dessa
svårigheter hävas naturligen icke genom införande av »tilläggsböter» i
bestämd relation till de normala böternas belopp. Ville man åter, såsom
ävenledes framkastats i lagrådet, giva domstolen frihet att bestämma tillläggsböterna,
så betyder detta i själva verket, att domaren, förutom frihet
att utmäta beloppet inom skalan, även finge frihet att för varje särskilt
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 191 käft. (Ar 223.)
18
Kungl. Maj:t proposition nr 223.
fall bestämma själva skalan. Detta torde innebära en bos oss ny princip,
som lätt kunde leda till villervalla i praxis, bland annat därigenom
att somliga domstolar kanske begagnade sig härav till att proportionalisera
bötesstraffet, andra icke.
Försiktighet förbunden med billighet synes mig därför tala för att
nu omedelbart företaga varken mer eller mindre än vad nu utan olägenhet
kan ske, nämligen avhjälpa åtminstone ett bland missförhållandena.
Visserligen kvarstå de övriga, men de bliva icke härigenom större än
förut.
Jag finner mig därför kunna förorda, att det föreliggande förslaget
förelägges riksdagen till antagande.»
i
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Tvär Brynolf.
Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt k Söner.
200552
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:265 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. a1 i texten
- 1LU 1922:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. s. 1 i texten