Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om. ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen

1922-03-21 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:223, Med förslag till lag om. ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om.

ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen; given Stocka

holms slott den 21 mars 1922.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av

2 kap. 11 § strafflagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 191 käft. (Nr 223.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 11 § strafflagen skall hava följande

ändrade lydelse:

Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse

mot böter icke överstigande tio riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter

utöver tio till och med tjugu riksdaler, samt varje följande dags fängelse

mot tjugu riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej

må sättas över sextio dagar, så att

böter icke överstigande 10 rdr

svara

emot 3 dagars fängelse

däröver till och

med

20

2>

»

4 »

7>

» » »

40

»

»

5 »

»

» » »

60

»

6 »

» » »

»

80

»

7 »

T>

>

100

»

»

8 »

7>

och så vidare.

Denna lg,g skall

träda

i kraft den 1

juli

1922. ''

De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, vilka

före nämnda dag börjat verkställas, skola dock jämlikt därom meddelade

beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagda dag eller senare

till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling

ske med tillämpning av denna lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 24 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler ärende

angående ändring av 2 kap. 11 § strafflagen samt anför:

»Nu gällande grunder, efter vilka böt^f (och viten), för det fall att

den dömde saknar tillgång till deras fulla gäldande, skola förvandlas till

frihetsstraff, återfinnas i 2 kap. 10—12 §§ strafflagen, vilka lagrum

erhållit sin nuvarande-lydelse genom lagen den 16 maj 1884 (nr 21) om

upphävande av strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten

och bröd. I 11 § meddelas den tariff, som angiver, huru många dagars

fängelse för varje fall skola svara mot ett ådömt bötesstraff. Denna

tariff har givetvis upprättats med hänsyn till det vid tiden för dess tillkomst

gällande penningvärdet, vilket sistnämnda följaktligen alltsedan

utgjort och fortfarande utgör den måttstock, efter vilken bötesstraff förvandlas

till fängelse.

I sakens natur ligger, att en dylik tariff, i samma mån som förskjutningar

äga rum i det penningvärde, varefter densamma från början

anpassats, alltmera måste förlora den egenskap, som framför allt bör

vara för densamma utmärkande, nämligen den att vara en rättvis avvägare

av förhållandet mellan bötesstraffen och de frihetsstraff, vartill

dessa skola förvandlas. Sistnämnda straff, förvandlingsstraffen, böra ju

nämligen, såvitt möjligt, vara till graden likvärdiga med de bötesstraff,

som de äro ämnade att ersätta. Därest tariffen på ett riktigt sätt anpassats

efter ett visst penningvärde, kommer emellertid en jämlikt densamma

företagen strafförvandling att, i händelse penningens värde efter

tariffens upprättande stigit, verka såsom en lindring, men om penningvärdet

sjunkit, framstå såsom en skärpning av det straff, som ådömts

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vederbörande, i vilketdera fallet som helst en oegentlig och för straffförvandlingens

syfte främmande verkan. Det är därför under alla förhållanden

nödvändigt att tid efter annan undersöka, huruvida inträffade

förändringar i penningvärdet höra föranleda ändring i grunderna för

bötesstraffens förvandling till frihetsstraff. Den allbekanta förskjutning

i penningvärdet, som under de senare åren ägt rum, gör för närvarande

en dylik undersökning i särskilt hög grad behövlig.

Enligt vad från sakkunnigt håll uppgivits, torde man vara berättigad

antaga, att penningvärdet i vårt land för närvarande vida understiger

hälften av penningvärdet under förra delen av 1880-talet, då, såsom

nämnts, 2 kap. 11 § strafflagen erhöll sin nuvarande lydelse. De

beräkningar, som ligga till grund för detta antagande och på vilka jag

här icke närmare skall ingå, giva med avseende å partiprisen till resultat

en stegring från förra hälften av 1880-talet till innevarande års början

med 103 procent och med avseende å levnadskostnaderna i allmänhet

en stegring under samma tidrymd med 155 procent.

I och för sig skulle väl en dylik betydlig minskning i penningvärdet

kunna åberopas såsom skäl för en mera genomgripande reform av

bötesstraffet, sträckande sig jämväl till själva straffsatserna. Med hänsyn

till den så gott som fullständiga ovissheten om det höjdläge, där

den för närvarande ganska starkt fluktuerande allmänna prisnivån under

en mer eller mindre avlägsen framtid kan komma att stadga sig, torde

det emellertid icke böra ifrågasättas att nu vidtaga en dylik lagstiftning,

vilken, därest den skulle följdriktigt genomföras, borde utsträckas till

samtliga de lagar och författningar, där bötesstraff stadgas. Det torde

för övrigt kunna tagas för givet, att vid bötesstraffens utmätande inom

de nu bestämda latituderna en viss hänsyn tages till den inträdda minskningen

i penningens värde, så att de olika brottsarternas s. k. normalstraff

faktiskt komma att ligga högre på straffskalan än tidigare med

det högre penningvärdet varit fallet. Denna utväg att i det hänseende,

varom nu är fråga, på lagskipningens väg neutralisera verkningarna av

penningvärdets minskning, gör uppenbarligen behovet av en lagstiftning,

som uppåt utvidgar böteslatituderna, mindre trängande.

Samma skäl kunna icke anföras för uppskov med ändring av den

tariff, efter vilken böter förvandlas till fängelse. En dylik ändring berör

allenast ett lagrum i strafflagen och synes därför utan olägenhet kunna

vidtagas, även om det kan förväntas, att nya förskjutningar i penningvärdet

inom en föga avlägsen framtid komma att inträffa, vilka måhända

betinga en ny revision av tariffen. Att vid tariffens tillämpning taga

någon hänsyn till, att penningvärdet ändrats, är givetvis uteslutet. Därest

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

5

tariffen lämnas oförändrad, består såsom en ofrånkomlig konsekvens

därav det av det nuvarande låga penningvärdet beroende missförhållandet

mellan själva bötesstraffen och de frihetsstraff, som under vissa förutsättningar

träda i deras ställe. Den orättvisa, som under alla omständigheter

ligger häri, blir tydligen större, i samma mån som domstolarna

använda sig av den nyss berörda möjligheten att motverka penningvärdets

minskning genom att tillmäta nominellt kraftigare bötesstraff. Eu jämlikt

den nu gällande förvandlingstariffen företagen bötesförvandling kommer

då faktiskt att verka icke blott såsom ett höjande av det ådömda

straffet utan även såsom en skärpning av det straff, som med den ifrågavarande

böteslatituden från början avsetts.

Yad nu anförts synes mig tillfullo ådagalägga behovet av en ändring

av 2 kap. 11 § strafflagen. Jag har därför inom justitiedepartementet

låtit upprätta ett förslag till sådan ändring. Detta förslag utgår

ifrån, att man givetvis icke kan uppnå ett resultat, exakt anslutande sig

till det värde, som penningen för närvarande verkligen äger. Detta värde

låter sig ju till en början endast approximativt beräknas. Det torde vidare

vara försiktigast att räkna med, att den tendens till stegring av

penningvärdet, som under den senaste tiden förmärkts, även i fortsättningen

kommer att göra sig i viss mån gällande. Den förändring av

förvandlingstariffen, som otvivelaktigt lärer vara erforderlig, synes därför

knappast böra alldeles anslutas till ett fullt så lågt penningvärde,

som det vilket beräknas för närvarande vara rådande. Det förefaller

som om den nya tariffen lämpligen skulle kunna upprättas med hänsyn

till ett penningvärde, beräknat till hälften av det, vilket gällde under

förra delen av 1880-talet och som måste antagas ligga till grund för

den nu gällande tariffen. Den nya tariffen synes då böra inrättas enligt

den principen, att ett visst bötesbelopp, som förvandlas enligt densamma,

övergår i ett förvandlingsstraff till graden så nära som möjligt

likvärdigt med det, som uppstår, därest hälften av samma bötesbelopp

förvandlas enligt de grunder, som för närvarande tillämpas. Därigenöm

försättes den, som dömes att bota t. ex. 100 kronor, med avseende å

förvandlingsstraffet i enahanda belägenhet som om han, underkastad nu

gällande förvandlingsregler, dömts att bota 50 kronor. Därmed torde

också lagändringens syfte få anses vunnet. Det må framhållas, att nyss

angivna princip icke medför, att ett visst bötesbelopp, förvandlat enligt

den nya tariffen, kommer att giva till resultat ett förvandlingsstraff motsvarande

hälften, av det som uppstår, därest samma bötesbelopp förvandlas

enligt den nu gällande tariffen, något som beror därpå, att sistnämnda

tariff, vilken utgår från ett minimum för förvandlingsstraffet av tre

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

dagars fängelse, tillföljd därav genomgående för varje grupp av bötesbelopp

upptager ett förvandlingsstraff, som är relativt något strängare

än förvandlingsstraffen för grupper omfattande högre bötesbelopp. Vill

man upprätthålla denna inre relation inom strafförvandlingsskalan —

och något skäl att rubba densamma synes icke förefinnas — så måste

man, med utgångspunkt från ett till hälften reducerat penningvärde,

tillse, att enligt den nya tariffen ett visst bötesbelopp förvandlas med

samma relativa stränghet, som nu tillämpas vid förvandling av ett

hälften så stort bötesbelopp. Detta uppnås genom att i den nya tariffen

varje i den hittills gällande tariffen ingående förvandlingsstraff

kommer att svara mot dubbelt så stora bötesbelopp som i sistnämnda

tariff.

Sedan det sålunda upprättade förslaget för yttrande remitterats

till sakkunniga för verkställande av utredning av vissa frågor på strafflagstiftningens

område, hava dessa1) i avgivet utlåtande förklarat sig intet

hava att invända mot förslaget samt därvid anfört, att den föreslagna

lagändringen visserligen måste leda till ett allmänt förkortande av förvandlingsstraffen

och ur denna synpunkt kunde möta betänkligheter, enär

det i princip torde få anses, att de ofta anförda skälen, för att vid en

reform av straffsystemet de helt kortvariga frihetsstraffen, vare sig omedelbart

eller medelbart ådömda, borde såvitt möjligt undvikas, intet hade

förlorat av sin giltighet. Men då en allmän reform av strafflagen torde

få antagas ännu dröja avsevärd tid, syntes, enligt de sakkunnigas mening,

tillräckliga skäl finnas för att undanröja det missförhållande, som

onekligen låge däri, att den bötesdömde, som betalade, i betraktande av

penningvärdets förskjutning undsluppe med ett vida mindre straff än

lagstiftaren avsett, medan den, som icke förmådde betala, drabbades

av straffets fulla tyngd. Å andra sidan syntes dock inga skäl finnas

för att sänka förvandlingsstraffets minimum under det nuvarande av

tre dagar. Då lagstiftaren uppställt denna tidslängd såsom motsvarande

5 riksdalers böter, torde detta enligt de sakkunniga hava berott på hans

övertygelse, att ett kortare förvandlingsstraff än tre dagar överhuvud

vore praktiskt olämpligt. Och att samma förvandlingsstraff, tre dagar,

motsvarade de olika bötesbeloppen 5—10 kronor, vore i princip ingenting

annat än vad som gällde enligt nuvarande lag, i det t. ex. de olika beloppen

11—20 kronor motsvarades av fem dagars fängelse o. s. v.»

J) Professorn Johan C. W. Thyrén, hovrättsrådet William Linder och borgmästaren

Jakob Pettersson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 223.

7

Föredraganden uppläser härefter ifrågavande lagförslag eller förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen av den lydelse,

bilaga1) vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

yttrande över förslaget måtte, för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan, bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

*) Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd onsdagen den

15 mars 1922.

Närvarande:

Justi ti erådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justi tieråden Molin, Ap
PELBERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

24 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål lagrådets yttrande skulle inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsrådet Erik Geijer.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitierådet Appelberg:

Det i svensk strafflagstiftning rådande systemet med bestämda,

ofta relativt snävt begränsade böteslatituder samt en fast skala för bötesförvandling

tager icke hänsyn till den omständighet att penningvärdet

är föränderligt och medför därför vid sjunkande eller stigande av detta

värde missförhållanden i två olika avseenden. ,

En dylik förändring åstadkommer i första rummet den mera direkt

märkbara verkan att ett till visst belopp bestämt bötesstraff, om böterna

erläggas och alltså ej förvandlas, drabbar lindrigare eller hårdare än lagstiftaren

avsett allt efter som penningvärdet fallit eller stigit efter tiden

för lagens tillkomst. Det kan visserligen tyckas, som om denna inverkan

skulle kunna neutraliseras, eftersom domstolen har viss möjlighet att

vid böternas utmätande inom latituden taga hänsyn till penningvärdets

förskjutning och sålunda kan, när, såsom för närvarande är förhållandet,

detta värde sjunkit, öka bötesbeloppet i proportion till penningvärdets

fall. Huruvida domstolarna i någon större utsträckning begagnat sig av

denna möjlighet, är givetvis svårt att konstatera; att detta understundom

skett, torde man dock kunna antaga. Att sålunda vid böternas utmätande

taga hänsyn till penningvärdets förskjutning måste emellertid, åt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. AlajUs proposition nr 223.

9

minstone såvitt angår böter inom de föga omfattande latituder, som äro

de vanligaste i vår strafflag, anses principiellt oriktigt. Inom den av

lagstiftaren för en viss förseelse fastställda latituden skola ju rymmas

straff för alla tänkbara gradationer av denna förseelse; men skulle man

på nämnda sätt taga hänsyn till penningvärdets fall, inskränktes i större

eller mindre mån möjligheten att gradera straffet efter svårheten av den

begångna förseelsen. De medelsvåra förseelserna skulle komma att

träffas av straff, nära nog lika hårda som de svåraste, och mellan de

svårare typerna, för vilka straffet i allt fall skulle satts närmare maximum,

vore det ej alls möjligt att företaga någon gradation. Skarpast framstår

det oegentliga i en sådan lagtillämpning, om man betänker att, därest en

domstol med anledning av penningvärdets fall utmäter ett bötesstraff till

dubbelt så högt belopp, som under normala förhållanden skulle hava

ådömts, och detta icke kan av den dömde gäldas i penningar, han kommer

att genom förvandlingen drabbas av ett nästan dubbelt så strängt

frihetsstraff som det, lagstiftaren avsett att en dylik förseelse skall

förskylla.

Även i ett annat avseende vållar penningvärdets förskjutning vissa

olägenheter, nämligen såvitt angår förhållandet mellan ett ådömt bötesstraff

och det frihetsstraff, vartill detta vid bristande tillgång till böternas

gäldande förvandlas. Lagstiftaren låter enligt den i förevarande

lagrum fastställda förvandlingsskalan visst bötesbelopp svara mot visst

antal fängelsedagar. Han måste därvid utgå från det antagande, att

dessa båda straff drabba den dömde ungefärligen lika hårt. Att detta

är en fiktion, kan* knappast förnekas; de båda straffen kunna svårligen

med varandra jämföras, särskilt som de drabba skilda individer högst

olika. Men lagstiftaren har ansett sig nödgad fastställa ett visst förhållande

mellan de båda straffen och därvid funnit sig böra utgå från att

i genomsnitt de i förvandlingsskalan mot varandra ställda straffen kunna

anses jämbördiga. Från denna utgångspunkt sett måste en förskjutning

av penningvärdet anses medföra en förändring av förhållandet mellan

bötesstraff och förvandlingsstraff, så att, om penningvärdet fallit, bötesstraffet

får anses i realiteten drabba den dömde så mycket mildare än

det enligt förvandlingsskalan däremot svarande frihetsstraffet, som penningvärdet

sjunkit från tiden för förevarande lagstiftnings tillkomst. Det

kan icke bestridas, att förhållandet mellan de olika straffen blir ett annat

än det lagstiftaren avsett och att den ändring i detta förhållande, som

sålunda genom ovidkommande omständigheter vållats, framstår såsom en

orättvisa.

Med hänsyn till den sänkning av penningvärdet, som sedan början

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 191 käft. (Nr 223.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

av 1880-talet ägt rum, kunna förhållandena för närvarande karakteriseras

så, att om straffmåtten på principiellt riktigt sätt utmätas inom vederbörande

latitud,'' alltså enligt vad förseelsens relativa svårhet föranleder

men utan avseende å penningvärdets fall, bötesstraffen drabba de dömda

mildare än avsett är, därest de gäldas med penningar, men med avsedd

styrka, om de förvandlas till frihetsstraff. Det remitterade förslaget, som

nu vill söka åvägabringa rättelse i de uppkomna missförhållandena, måste

anses ytterst vila på den tankegång, att då sålunda bötesstraffen i penningar

till följd av penningvärdets fall mildrats, förvandlingsstraffen böra,

för att orättvisa ej skall föreligga, i motsvarande grad sänkas. De för

utredning av vissa frågor på strafflagstiftningens område tillkallade sakkunniga

hava i allt fall tolkat förslagets innebörd på detta sätt.

Det oegentliga i att på sådant sätt motverka olägenheterna av

penningvärdets fluktuation framträder visserligen mindre skarpt, då detta

ej sjunkit djupare än hos oss varit förhållandet; men givetvis skulle

den valda utvägen hava framstått såsom fullkomligt orimlig, om penningvärdet

fallit exempelvis såsom i Finland. I allt fall synas mig starka

betänkligheter möta mot förslaget. Utgår man från att, såsom ovan

framhållits, ett riktigt avvägande av bötesstraffen bör ske utan hänsynstagande

till penningvärdets höjd, innebär förslaget, att straffen, såvitt

de avtjänas efter förvandling, sänkas över lag till något över hälften av

vad lagstiftaren avsett. Under det att för närvarande högsta förvandlingsstraffet

för ett brott, som är belagt med böter upp till 500 kronor,

uppgår till 53 dagar, skulle enligt förslaget det högsta straffet bliva 28

dagar. Betänker man, att i jämförelse med vad i ''andra länder gäller

vår lag har ovanligt låga bötesstraff samt att utan tvivel en blivande

reform av bötes- och förvandlingsstraffen kommer att gå i riktning av

att söka öka deras effektivitet, kan svårligen förnekas, att förslaget innefattar

ett steg i orätt riktning. Detta synes mig så mycket mera betänkligt

som frågan gäller den stora övervägande massan av straff. Yad

ovannämnda sakkunniga anfört till stöd för förslaget, nämligen att en

allmän reform av strafflagen torde få antagas dröja ännu avsevärd tid,

synes mig i stället tala starkt emot ett godkännande av detsamma i dess

föreliggande skick. Skall, såsom måhända är påkallat, ändring av nuvarande

regler vidtagas, synes därför åt denna böra givas en väsentligen

annan riktning.

En fullt tillfredsställande lösning av de svårigheter, som penningvärdets

starka fluktuerande framkallat å ifrågavarande område, torde

knappast kunnat vinnas utan övergivande av det system, varpå vår

strafflagstiftning i denna del vilar. Att helt övergå till ett nytt system,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

exempelvis det i Norge gällande med rätt för domstolen att efter fri

prövning utsätta det förvandlingsstraff, vartill böterna skola vid bristande

tillgång övergå, torde svårligen på grund av de vittgående konsekvenser

en dylik reform skulle medföra kunna nu ifrågasättas. I Finland har

man emellertid genom en år 1921 skedd lagändring vidtagit en nog så

genomgripande reform till undanröjande av de svårigheter, som penningvärdets

fluktuation framkallat. Enligt denna lagändring skola bötesstraffen

utsättas i dagsböter i ungefärlig överensstämmelse med det av professor

Thyrén framlagda förslaget till straffreform, och har domstolen vid utmätande

av antalet dagsböter att, med beräkning att högst tio marks böter

svara mot en dagsbot, hålla sig inom de latituder, strafflagens speciella

lagrum (i vilka någon ändring ej skett) stadga. Förvandling sker i allmänhet

taget så, att en dags fängelse svarar mot en dagsbot, med en

längsta fängelsetid av 180 dagar. Givet är, att ett system likartat med

det i Finland sålunda genomförda icke låter sig utan vidare väl inpassa

i vår strafflagstiftning och att vissa olägenheter äro förknippade med

en dylik lösning. Betänkligheter i sådant hänseende framhöllos ock av

Finlands högsta domstol vid den granskning, denna underkastade det där

framlagda förslaget. Dessa betänkligheter ansågo dock de finska lagstiftande

myndigheterna ej böra hindra förslagets genomförande. Härvid

bör givetvis bemärkas, att i Finland penningvärdet fallit betydligt mera

än hos oss och att sålunda olägenheterna härav där framträttt betydligt

starkare. Vid det övervägande jag haft tillfälle ägna frågan har

jag icke kunnat bilda mig någon bestämd övertygelse, huruvida något

avgörande hinder föreligger att upptaga ett system av nämnda

innebörd. Med hänsyn till den stora fördel en dylik reform skulle äga

även ur den synpunkt, att domaren finge större möjlighet att avväga

bötesstaffet efter den dömdes betalningsförmåga, synes mig frågan om

en dylik provisorisk reform vara väl värd att tagas i övervägande.

Vill man stanna vid att utan rubbning av det nuvarande systemet

söka nöjaktigt avhjälpa de föreliggande olägenheterna av penningvärdets

fall, torde, logiskt sett, ligga närmast till hands att höja de nu bestämda

böteslatituderna i förhållande därtill. Föredragande departemetschefen

har avvisat tanken härpå. Han synes närmast hava haft för ögonen en

ändring av samtliga lagrum, såväl i strafflagen som i andra lagar och

författningar, vari bötesstraff utsatts. Givet är, att en dylik genomgripande

revision av vår lagstiftning icke kan nu ifrågasättas. Men annorlunda

ställer sig saken, därest det gäller att genom en särskild lag

stadga förhöjning, exempelvis till det dubbla, av nu i olika lagar fastställda

straffsatser med fastställande därjämte av en förvandlingsskala,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kung/. Maj:ts proposition nr 223.

sådan som den föreslagna. Vad departementschefen mot en generell

höjning av straffsatserna anfört beträffande ovissheten om det höjdläge,

där den för närvarande ganska starkt fluktuerande allmänna prisnivån

under en mer eller mindre avlägsen framtid kan komma att stadga sig,

torde icke med större styrka kunna riktas mot ett stadgande av nu ifråsatta

innebörd än mot det remitterade förslaget självt.

Naturligtvis kunna mot en dylik lösning av föreliggande fråga

framställas åtskilliga invändningar. Särskilt måste man ställa sig tveksam

såvitt förhöjningen skulle avse straffsatserna i de under sista åren

antagna lagarna och författningarna, såsom exempelvis de nästlidet år

genomförda ändringarna i rusdrycksförfattningarna. Det är emellertid

att märka, att på grund av den ifrågasatta ändringen i bötesförvandlingsskalan

förvandlingsstraffen även i dessa fall ju ej komme att ökas

utöver den av lagstiftaren ursprungligen avsedda längden, under det att

det remitterade förslaget komme att få den verkan, att dessa förvandlingsstraff

endast drabbade ungefär hälften så tungt som avsett varit.

Ävenledes kan tvekan göra sig gällande, om och i vilken omfattning

undantag eljest bör ske från den ifrågasatta fördubblingen. Sålunda

torde måhända fördubbling ej böra ske av de högsta- bötesskalorna,

exempelvis de som överstiga 1,000 kronor. Däremot synes mera klart,

att undantag böra göras för bötesstraff, som utmätas efter särskild grund,

t. ex. värdet av undandragna stämplar eller tullavgift för insmugglat

gods etc.

Ehuru alltså den nu ifrågasatta lösningen ingalunda kan bliva fullt

tillfredsställande, synes den mig i allt fall avgjort vara att föredraga

framför den, som det remitterade förslaget innebär. Framhållas må, att

en åtgärd i denna riktning förordades av Finlands högsta domstol i dess

yttrande vid ovan omförmälda granskning. Ävenledes kan erinras, att

Tyskland med anledning av de olägenheter, penningvärdets fall vållat i

rättsskipningen, under nästlidet år antagit en lag, innefattande bland

annat, att maximum för i lag eller författning utsatta bötesstraff som

regel höjdes till det tiodubbla samt att vid förvandling 150 mark i stället

för såsom hittills 15 mark skulle anses motsvara en dags fängelse.

Anmärkas må, att åt den nu angivna lösningen kan givas en

annan, måhända lämpligare form. Man skulle nämligen kunna stadga,

att domstolen efter utsättande av det inom den normala latituden utmätta

bötesstraffet därjämte skulle i varje fall ådöma tilläggsböter i viss

relation till detta, vilka tilläggsböter emellertid icke skulle vid förvandlingsstraffets

bestämmande tagas i beräkning.

Vad nu anförts synes mig visa, att frågan icke underkastats till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

13

räcklig utredning. På grund härav och då med frågans avgörande torde

utan större olägenhet kunna anstå ännu ett år, föranlåtes jag hemställa,

att det remitterade förslaget icke i dess föreliggande skick framlägges

för riksdagen samt att förevarande fråga göres till föremål för ytterligare

utredning och övervägande.

Justitierådet Molin:

Jag delar i allt huvudsakligt de synpunkter, som framhållits av

justitierådet Appelberg.

Förändring i penningens värde, bör uppenbarligen — om man vill

gorå bötesstraffets effektivitet oberoende av dylik förändring — medföra

höjning eller sänkning i de bötesbelopp, som ådömas, men icke ändring

av tiden för det frihetsstraff, som inträder om böterna icke kunna betalas.

Om man vore berättigad att förutsätta, att domstolarna vid böters ådömande

bestämde beloppen med hänsyn till den på senare tiden inträffade

nedgången i penningvärdet, vore någon principiell anmärkning icke att

framställa mot den föreslagna reformen. Och den förändring i förvandlingsskalan.

som det remitterade förslaget innefattar, synes vara lämpligen

avpassad efter nu rådande förhållanden. Men framdeles inträffande avsevärd

förskjutning i penningvärdet skulle, såsom också av departementschefen

framhållits, påkalla en ny revision av tariffen. Emellertid torde

en sådan lagtillämpning, som nyss nämnts, icke kunna anses principiellt

riktig, Den är dessutom icke möjlig annat än i viss inskränktare omfattning;

för svårare fall lämnar latituden intet eller otillräckligt utrymme

för höjning av det normala bötesbeloppet. Den föreslagna reformens

verkliga innebörd måste därför, på sätt ock framgår av de strafflagstiftningssakunnigas

yttrande, anses vara den, att förvandlingsstraffet nedsättes

på det att de bötesdömde, som icke förmå betala, må komma i

åtnjutande av motsvarande strafflindring som penningvärdets fall — enär

böterna i stort sett blivit utmätta utan hänsyn till nedgången i pennigvärdet

— medfört för dem, som erlägga böterna. Detta är motsatsen till

vad ovan angivits såsom en naturlig följd av penningvärdets förändring.

Om nu det av den rådande ekonomiska situationen föranledda

missförhållande, som ligger däri att den, som kan betala, erhåller en fördel

framför den, som icke förmår betala, icke lian undanrödjas på annat

sätt än, genom den föreslagna i och för sig icke påkallade straffuedsättningen,

tala måhända övervägande skäl för tillgripande av en dylik åtgärd.

Men lika med justitierådet Appelberg anser jag det ingalunda

vara klart, att icke missförhållandet kan avhjälpas på det rationellt riktiga

sättet, nämligen genom att ändra det som är oriktigt, icke det som är

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

riktigt. Det bör därför närmare undersökas, huruvida icke den höjning

av bötesbeloppen, som enligt vad ovan erinrats icke kan ernås genom

lagtillämpning, kan utan allt för stor svårighet åstadkommas i lagstiftningsväg.

Givetvis bör därvid undersökas lämpligheten av sådan allmän utsträckning

av böteslatituderna, som justitierådet Appelberg omnämnt.

En dylik reform har emellertid en olägenhet gemensam med den, som

det remitterade förslaget innefattar. Framtida förskjutning i penningvärdet

påkallar ny lagändring.

Det gives enligt min uppfattning endast en utväg att utan rubbning

av grunderna för ifrågavarande straffart bereda möjlighet för böters

utmätande i full anslutning till det vid varje tidpunkt gällande penningvärde.

Denna består däri att — med bibehållande av nuvarande böteslatituder

och förvandlingsstraff — införa stadganden om tilläggsböter, som

icke komma i betraktande vid förvandling till frihetsstraff. Normen för

utmätande av dessa böter kan tänkas bestå i en bestämd men tid efter

annan ändrad relation till de normala böternas belopp. Det kan ock

tänkas att större frihet lämnas domstolen vid bestämmande av dessa

tilläggsböter.

Vilkendera utvägen man än väljer, torde dock åtskilliga svårigheter

möta; och då därtill kommer, att väl även frågan om en mera genomgripande

omläggning av grunderna för bötesstraffet bör tagas under

övervägande, förenar jag mig med justitierådet Appelberg i den av honom

gjorda hemställan, att ärendet göres till föremål för ytterligare utredning

och övervägande.

Regeringsrådet Ernberg:

De synpunkter, som framförts av justitierådet Appelberg, och de

uppslag, som av honom angivits för ernående av en mera rationell och

fullständig lösning av förevarande lagstiftningsspörsmål än som kan anses

innefattad i det remitterade förslaget, synas mig böra föranleda därtill,

att ärendet icke förelägges riksdagen förr än detsamma gjorts till

föremål för ytterligare utredning och övervägande; och instämmer jag

förty i den av honom gjorda hemställan.

Justitierådet Berglöf:

Man torde kunna utgå från, att vid upprättandet av ifrågavarande

tariff en viss hänsyn tagits till penningens dåvarande värde. I alla händelser

är det omotsägligt, att den sedermera inträffade, högst avsevärda

nedgången av detta värde medfört en stark förskjutning i relationen

mellan å ena sidan bötesstraffet och å andra sidan förvandlingsstraffet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

15

Penningvärdets fall synes emellertid av allt att döma sedan någon tid

hava nått lägsta punkten för att efterföljas av en långsamt men stadigt

fortgående rörelse i motsatt riktning. Med hänsyn härtill kan det visserligen

å ena sidan anses tvivelaktigt, huruvida eu revision av tariffen nu

bör företagas; och detta desto mer som en dylik revision av praktiska

skäl väl aldrig kan komma att med den ur teoretisk synpunkt önskvärda

snabbheten och smidigheten anpassas efter penningvärdets växlingar.

Men å andra sidan torde berörda förskjutning kunna antagas komma att

under en ej allt för kort tidrymd fortfarande göra sig gällande i så pass

hög grad, att den nu föreslagna lagändringen ej kan anses helt opåkallad.

För min del vill jag därför ej motsätta mig densamma.

Lagrådet:

Vad beträffar övergångsbestämmelsen är att märka, att om böter

förvandlas till fängelse eller straffarbete, som sammanlägges med omedelbart

ådömt frihetsstraff, verkställigheten av förvandlingsstraffet icke är

att anse såsom påbörjad, förrän tiden för det omedelbart ådömda frihetsstraffet

gått till ända. Det är av vikt, att detta uppmärksammas,

enär av det sagda följer, att ny förvandling skall ske i alla de fall, då

vid tiden för lagens ikraftträdande verkställigheten pågår av ett omedelbart

ådömt frihetsstraff, varmed sammanlagts ett enligt de äldre reglerna

beräknat förvandlingsstraff.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

t

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 15 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 24 februari 1922 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av

2 kap. It § strafflagen.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför

föredraganden:

»Penningvärdets förskjutning sedan tillkomsten av 1864 års strafflag

har, såsom i lagrådet framhållits, i två avseenden lett till olägenheter vid

bötesstraffets tillämpning: 1) för den, som betalar böterna, blir straffet

väsentligt mindre än avsett varit; 2) då detsamma icke gäller för den,

som undergår förvandlingsstraff, blir sålunda, jämfört med lagstiftarens

intentioner, straffet för den, som icke kan betala, väsentligt svårare än

för den, som betalar.

Utom dessa olägenheter finnes emellertid en annan och större, som

emellertid från början var given och följde av strafflagens egna principer.

Bötesbeloppet utmätes utan avseende på den dömdes förmögenhetsförhållanden:

den punkt på t. ex. skalan 5—500 riksdaler, där bötesstraffet

fixeras, bestämmes enbart av brottets (förseelsens) svårhet. Det synes

uppenbart, att en egentlig reform i främsta rummet bör taga sikte på

denna olägenhet. Tydligen måste detta ske genom att på något sätt

proportionalisera böterna, ställa dem i relation till den dömdes betalningsförmåga.

Såsom anmärkts i lagrådet, har ett försök i denna riktning

skett i Finland genom lag den 25 maj 1921, vilken upptagit den i det

Thyrénska utkastet föreslagna dagsbotsprincipen. Tvivelsutan bör även

hos oss, på denna eller någon annan väg, en effektiv proportionalisering

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

av böterna åstadkommas. Men genomförandet härav, om det skall vila

på fast grundval, kräver en ganska ingående utredning, bland annat därför,

att dagsbots- och överhuvud proportionaliseringsprincipen icke torde

på samma sätt kunna tillämpas på obetydliga polisförseelser som på brott

i mera egentlig mening. Även synes klokheten bjuda, att då nu Finland

vågat detta experiment, under icke alltför kort tid avvakta det praktiska

resultatet av reformen i nämnda land. Att nämligen en så genomgripande

åtgärd under alla förhållanden har betydande praktiska svårigheter att

övervinna vid tillämpningen, torde vara klart för var och en.

Även om man skulle anse, att nämnda mera djuptgripande omläggning

av bötesstraffet vore genomförbar utan att fullbordandet av vår

egen stora strafflagsreform avvaktas, så måste dock enligt vad förut av

mig antytts med en dylik omläggning anstå under en icke alltför kort

tillmätt tid. Under sådana förhållanden synes det riktigt att genast

göra vad genast kan ske: undanröja ett bland ovanberörda missförhållanden,

nämligen det, att förvandlingsstraffet på grund av penningvärdets

förskjutning drabbar den till betalning oförmögne vida svårare än det

motsvarande straffet drabbar den, som kan betala och verkligen betalar

böterna. Naturligen hade det mest önskvärda varit att samtidigt undanröja

även den andra förutnämnda olägenheten av penningvärdets fall,

nämligen att de böter, som verkligen betalas, innebära ett vida lindrigare

straff än lagstiftaren avsett. Men i betraktande därav, att bötesbestämmelserna

i de olika specialförfattningarna tillkommit på olika tider och

vila på olika grund, är denna uppgift långt mera komplicerad än den

synes. Förslagsställaren inom lagrådet anför själv, att undantag från

en ifrågasatt regel om böteslatitudernas fördubbling böra göras för bötesstraff,

som utmätas efter särskild grund (t. ex. värdet av undandragna

stämplar eller tullavgift för insmugglat gods etc.) och att även eljest

tvekan kan göra sig gällande, så att fördubbling måhända ej torde

böra ske av de högsta bötesskalorna, exempelvis de, som överstiga

1,000 kronor; ävenså att man särskilt måste ställa sig tveksam såvitt

förhöjningen skulle avse straffsatserna i de under sista åren antagna

lagarna och författningarna. Reflexionerna torde kunna fortsättas därhän,

att det troligen bleve nödvändigt att företaga en genomgående omvärdering

av så gott som alla bötesbestämmelser inom specialstraffrätten. Dessa

svårigheter hävas naturligen icke genom införande av »tilläggsböter» i

bestämd relation till de normala böternas belopp. Ville man åter, såsom

ävenledes framkastats i lagrådet, giva domstolen frihet att bestämma tillläggsböterna,

så betyder detta i själva verket, att domaren, förutom frihet

att utmäta beloppet inom skalan, även finge frihet att för varje särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 191 käft. (Ar 223.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:t proposition nr 223.

fall bestämma själva skalan. Detta torde innebära en bos oss ny princip,

som lätt kunde leda till villervalla i praxis, bland annat därigenom

att somliga domstolar kanske begagnade sig härav till att proportionalisera

bötesstraffet, andra icke.

Försiktighet förbunden med billighet synes mig därför tala för att

nu omedelbart företaga varken mer eller mindre än vad nu utan olägenhet

kan ske, nämligen avhjälpa åtminstone ett bland missförhållandena.

Visserligen kvarstå de övriga, men de bliva icke härigenom större än

förut.

Jag finner mig därför kunna förorda, att det föreliggande förslaget

förelägges riksdagen till antagande.»

i

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten förordna, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Tvär Brynolf.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt k Söner.

200552

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:265 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1922:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. s. 1 i texten