Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m

1922-03-31 · 91 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 85 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:241, Med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

1

Nr 241.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande

bestämmelser angående kvinnas behörighet att

innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.;

given Stockholms slott den 31 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att

innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och

2) lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 höft. (Nr 241.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Fr oposition Nr 241.

v

Förslag

till

LAG

innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att

innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes stridande

mot här nedan givna bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag,

i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.

Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig

tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

2 §•

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten,

med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen;

2. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar

däri dock ej inbegripna;

3. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän

alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad

skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen

av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav

kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava, befattning

såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

4. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad

skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall

handhavas av kvinna;

5. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda

vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan

hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid

poliskår;

6. tjänster vid

göra bevakning;

7. tjänster vid

tullverket, med

skogsstaten, med

vilka är förenad

vilka är förenad

skyldighet att fullskyldighet

att full
-

göra bevakning; _ . .

8. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning

i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande

av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda

stadgats, utfärdar Konungen.

3 §. -

I fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke är

att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man; dock må,

där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt 2 § utgör hinder

för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget icke innehavas av kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Förslag

till

L/\G

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder för

män att hava säte i domstol skall äga motsvarande tillämpning ifråga om

kvinnor samt om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap eller svågerlag,

som där sägs, så ock att samma hinder skall gälla för äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken sista punkten stadgas angående

jäv emot domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller maka, dotter

eller sonhustru i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående hinder

för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller svågerlag med

den, som i rätten domare sitter, eller på grund av att make sitter i rätten,

skall äga motsvarande tillämpning jämväl när domaren är kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

5

Utdrar/ av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement anmäler

chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman av särskilda inom

sistnämnda departement tillkallade sakkunniga avgivna betänkanden och

förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster, nämligen del I, avlämnad

den 14 februari 1920 och avseende frågan om kvinnors tillträde

till s. k. fullmaktstjänster, samt del II, avlämnad den 27 december 1920

och avseende frågorna om kvinnas behörighet att innehava statstjänst i allmänhet,

om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioriöringsförhållanden

samt om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor, ävensom av ämbetsmyndigheter

och vissa enskilda sammanslutningar avgivna yttranden över

vissa delar av samma betänkanden och förslag.

Föredraganden anför:

»Efter förslag av Kungl. Maj:t antog 1920 års riksdag såsom vilande

till vidare grundlagsenlig behandling ändrad lydelse av £;§ 4, 28, 33 och

108 regeringsformen samt § 70 riksdagsordningen. Med dessa ändringsförslag,

vilka år 1921 blevo definitivt antagna, avsågs att bereda väg för

en lösning av den gamla och under senare år alltmer uppmärksammade

frågan om vidgad behörighet för kvinnor att innehava statstjänst. Genom

detta beslut avlägsnades, i stort sett, från grundlagarna de bestämmelser,

vilka förut utgjort hinder för kvinnors utnämnande och befordrande till

statstjänster. Under det att Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till de i § 28

regeringsformen avsedda tjänsterna — s. k. fullmaktstjänster — förut i det

väsentliga var begränsad till män, inrymmer stadgandet numera ifråga om

kvinnors anställning i dylika befattningar en hänvisning till bestämmelser,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj ds Proposition Nr 241.

Frågam utredning.

som kunna fastställas i annan form än grundlag, eller, såsom uttrycket

lyder, till ■»grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts». Allenast i

fråga om prästerlig tjänst föreskrives, att kvinna ej må kunna därtill utnämnas,

med mindre annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom.

regeringsformen stadgar. I det läge, vari frågan nu befinner sig, blir det

följande steget alltså fastställandet av de grunder för kvinnors statsanställning,

vilka utgöra det nödvändiga och uttryckligen förutsatta komplementet

till ändringen i § 28 regeringsformen och utan vilka det nya grundlagsstadgandet

kommer att sakna praktisk tillämpning. Sedan de förslag, vilka

utgöra resultatet av den i detta hänseende verkställda sakkunnigutredningen,

numera i vissa delar varit föremål för granskning av vederbörande ämbetsmyndigheter,

synes tiden vara inne att upptaga spörsmålet om vidare åtgärder

till fullföljande av den reform, som blivit förberedd genom omförmälda

grundlagsändringar.

Såsom motivering för sin hemställan om bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för utredning av förevarande fråga anförde chefen för justitiedepartementet

till statsrådsprotokollet den 27 maj 1919:

»Genom den författningsreform, som nyligen vunnit riksdagens godkännande

och som avsåg bland annat att giva de svenska kvinnorna politisk rösträtt och

valbarhet till riksdagen, har principen om könens likställighet på den offentliga

rättens område vunnit statsmakternas erkännande. Redan på denna grund synes

det angeläget att så snart ske kan undanröja de hinder, vilka enligt grundlag

och i övrigt föreligga för kvinna att deltaga i samhällsarbetet inom områden,

där hon bör anses vara med mannen likställd.

Som bekant äro kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna i

§ 28 regeringsformen uteslutna från flertalet statstjänster, därå konungen utfärdar

fullmakt. Men även andra tjänster än s. k. fullmaktstjänter äro i regel på grund

av föreskrifter i gällande avlöningsstater, reglementen och instruktioner stängda

för kvinnor.

Principen om könens likställighet i förevarande avseende synes emellertid

icke i praktiken kunna genomföras utan vissa inskränkningar. En del statstjänster

synas till sin natur vara sådana, att de icke lämpligen kunna beklädas

av kvinnor. Hit höra uppenbarligen åtminstone det övervägande flertalet militära

befattningar. Men även inom den civila förvaltningen synes kunna finnas vissa

tjänster, som av särskilda skäl böra förbehållas männen, likasom å andra sidan

vissa befattningar enligt sakens natur lämpligen böra innehavas allenast av kvinnor.

En närmare ^utredning i dessa hänseenden är givetvis erforderlig, innan frågan

kan vinna sin definitiva lösning.

I sammanhang härmed synas även vissa andra frågor böra utredas. Detta

gäller först och främst grunderna för de kvinnliga tjänstemännens avlönande

och särskilt spörsmålet, huruvida dessa böra i avlöningshänseende likställas med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Muj:ts Proposition Nr 241.

de manliga tjänstemännen eller på sätt förut varit vanligt en skillnad härutinnan

till förmån för de senare fortfarande bör upprätthållas. Vidare synas de kvinnliga

tjänstemännens pensionsförhållanden samt frågan, i vad mån och under vilka

villkor gift kvinna skall äga behörighet till statstjänst, böra göras till föremål

för närmare undersökning.

Vad angår de erforderliga ändringarna i regeringsformen torde de allmänna

bestämmelserna i ifrågavarande avseende icke höra såsom hittills upptagas i

grundlag, utan meddelas antingen genom allmän lag eller i annan ordning.»

Första delen av de sakkunnigas betänkande avsåg, såsom förut nämnts,

frågan om kvinnors tillträde till fullmaktstjänster och innefattade förslag

till erforderliga grundlagsändringar i syfte av frågans lösning på grundvalen

av principiell likställighet mellan män och kvinnor. Såsom undantag

från likställighetsprincipen att upptagas i en blivande särskild lag angåvos

följande slag av statstjänster (del I sid. 108):

a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga befattningar, som

förutsätta fullgjord värnplikt eller skyldighet att vid krigstillfälle tjänstgöra

vid armén eller marinen,

b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara för upprätthållande

av yttre ordning och allmän säkerhet,

c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter, som äro

avsedda huvudsakligen för män eller manlig ungdom,

d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock ej socialattaché- och

kanslistbefattningar.

Den sålunda förebragta utredningen låg till grund för den kungl. propositionen

i ämnet till 1920 års riksdag (nr 262).

I den vid utgången av år 1920 fullbordade andra delen av betänkandet

hava de sakkunniga behandlat övriga till dem hänskjutna frågor. Till

särskild behandling har dock utbrutits spörsmålet om behörighet för kvinna

att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst, i vilket avseende de

sakkunniga ännu icke inkommit med förslag.

Beträffande den ordning, i vilken de nu avsedda grunderna för kvinnors

tillträde till statstjänster böra komma till stånd, hava de sakkunniga,

efter en kort redogörelse för de regler, som i förevarande hänseenden gälla

för statens tjänstemän, manliga och kvinnliga, på följande sätt angivit sin

ståndpunkt (del II sid. 30):

»Det torde numera få anses ställt utom fråga, att stommen för de ''grunder'',

till vilka den nya lydelsen av § 28 regeringsformen hänvisar, bör utgöras av en

allmän regel om kvinnas principiella likställighet med man i fråga om behörighet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

att innehava statstjänst. Till denna huvudregel böra tydligen anslutas bestämmelser

för de särskilda fall, i vilka densamma icke skall gälla. Härigenom erhåller

ur formell synpunkt den föreliggande uppgiften sin naturliga begränsning. Endast

i den mån avvikelse göres från den allmänna likställighetsprincipen, äro särskilda

bestämmelser behövliga; även om genomförandet av densamma i något visst avseende

innebär en nog så genomgripande nyhet i förhållande till vad tidigare

gällt, föreligger icke någon nödvändighet att särskilt understryka detta genom

att för det särskilda fallet upprepa den allmänna regeln. Någon i detalj utförd

reglering av de kvinnliga befattningshavarnas ställning kan därför icke avses.

Vad i grundlag, allmän lag eller administrativa förordningar finnes stadgat om

statens befattningshavare i allmänhet erhåller genom likställighetsprincipens antagande

tillämpning även å de kvinnliga befattningshavarna, såvida annat ej uttryckligen

uttalats. De i § 28 regeringsformen avsedda grunderna få därför, jämsides med

fastställandet av likställighetsprincipen, karaktär av undantagsbestämmelser. —---

Då, såsom förut erinrats, det här ifrågavarande området för närvarande till

väsentlig del är underlagt statsregleringen, ligger det helt naturligt särskild vikt

vid att med noggrannhet undersökes, huruvida mot ett överförande av dessa frågor

till lagstiftningsområdet binder kan anses möta ur konstitutionell synpunkt eller

huruvida i allt fall övervägande lämplighetsskäl tala för att de fortfarande behandlas

såsom statsregleringsärenden.

Med ledning av de synpunkter, ur vilka alltså enligt kominitterades åsikt

frågan om formen för fastställande av grunderna för kvinnors tillträde till statstjänster

bör bedömas, hava kommitterade stannat vid det resultat, att vissa av

de här föreliggande frågorna böra regleras genom lag, andra åter behandlas i

hittills övlig ordning.

Till de bestämmelser, vilka böra erhålla lags natur, hör i främsta rummet

den ovan berörda regeln om kvinnas principiella likställdhet med man i fråga

om behörighet att innehava statstjänst. Redan i föregående del av betänkandet

har framhållits, att i lag jämväl böra angivas de områden av statstjänsten, från

vilka kvinnor skola vara uteslutna. Någon gensaga häremot har icke försports,

och befogad invändning synes ej heller ur någon synpunkt kunna göras gällande

mot dessa frågors undandragande från statsregleringen. Detta gäller enligt kommitterades

mening även frågan om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst;

de speciella bestämmelser, som i detta hänseende eventuellt kunna finnas

erforderliga, synas icke äga nödvändigt sammanhang med statsregleringen, utan

fastmera hava sin naturliga plats i den lagstiftning, som anvisar området för

kvinnors anställning i statens tjänst. Beträffande de kvinnliga statstjänarnas

pensionering äro, såsom förut erinrats, bestämmelser meddelade i den speciella

lagstiftning, som gäller i detta avseende. Härav torde följa, att de nya eller

ändrade bestämmelser, som påkallas av den nu ifrågasatta utvidgningen av kvinnors

tillträde till statstjänster, böra infogas i den redan befintliga lagstiftningen.

Därest pensionering av kvinnliga statstjänares efterlevande anhöriga anses böra

komma till stånd, synes denna fråga likaledes böra ordnas på hittills vanligt sätt

för såväl manliga som kvinnliga statstjänare och sålunda icke föranleda särskilda

lagstiftningsåtgärder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 241.

De återstående frågor, vilka bär skola göras till föremål för utredning,

nämligen om vissa statstjänsters eventuella reserverande för kvinnor samt om

principerna för de kvinnliga statstjänarnas avlönande, hava kommitterade däremot

ansett icke vara av beskaffenhet att böra eller kunna regleras genom lag,

utan fortfarande som hittills böra behandlas såsom statsregleringsiirenden. De

skål, som varit bestämmande för denna ståndpunkt, komma att närmare utvecklas

i sammanhang med den sakliga behandlingen av dessa frågor.

Skulle framdeles en lagstiftning komma till stånd, vilken har till ändamål

att i allmänhet reglera statstjänarnas rättsliga ställning, torde lagbestämmelser

av det slag, som nu föreslås speciellt i fråga om kvinnliga statstjänare, komma

att ingå i en dylik mera omfattande lagstiftning. Intill dess att detta sker, har

beträffande de kvinnliga statstjänarna eu vidsträcktare reglering i form av lag

än kommitterades förslag innefattar, icke synts böra ifrågakomma.»

I enlighet med nu angivna uppfattning hava de sakkunniga utarbetat

ett förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till

statstjänst. Däri äro alltså upptagna den allmänna likställighetsregeln i

fråga om behörighet att innehava statstjänst samt de bestämmelser om

undantag från denna regel, vilka enligt de sakkunnigas mening böra fastställas.

Tillika är lagförslaget avsett att inrymma eventuellt erforderliga

stadganden angående gift kvinnas särskilda ställning i statstjänsten. Härtill

sluta sig särskilda förslag till sådana lagändringar, som bliva påkallade

för den händelse det förstnämnda lagförslaget vinner godkännande. I fråga

om pensionering av kvinnliga statstjänare hava de sakkunniga framlagt

förslag till ändringar i gällande pensionslagar. Beträffande övriga spörsmål

— rörande kvinnliga statstjänares avlöningsförhållanden samt om vissa statstjänsters

reserverande för kvinnor — hava de sakkunniga, i överensstämmelse

med sin uppfattning, att dessa frågor fortfarande böra avgöras i den

ordning, som gäller för statsregleringsbeslut, icke framlagt förslag till särskilda

författningsbestämmelser utan inskränkt sig till en hemställan, att i

berörda hänseenden vid statsregleringen måtte tillämpas de principer, vilka

de sakkunniga ansett sig böra förorda.

De sålunda avgivna betänkandena blevo i januari månad förlidet år

utsända på remiss till ett stort antal verk och myndigheter inom statsförvaltningen.

Såsom remissens ändamål angavs yttrande över förslaget, så vitt

anginge behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom vederbörande

myndighets tjänsteområde. Samtliga infordrade yttranden förelågo i justitiedepartementet

under våren 1921. Av de hörda myndigheterna hava åtskilliga

uttalat sig mer eller mindre fullständigt om de olika frågor, vilka

behandlats i betänkandena, under det att de flesta, med föranledande av

Bihang till riksdagens protokoll 1.922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

remissens avfattning och närmaste syfte, inskränkt sig till de spörsmål,

vilka enligt sakkunnigförslaget äro avsedda att upptagas i en blivande lagstiftning,

jämte frågan om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor.

Beträffande de frågor, vilka icke varit föremål för den nämnda remissen

till ämbetsverken, har sakkunnigförslaget utställts till särskild granskning

av en ny utredningsdelegation med uppgift tillika att ur vissa vidsträcktare

synpunkter, vilka icke omfattats av det till de sakkunniga lämnade uppdraget,

behandla frågan om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioneringsförhållanden.

De synpunkter, som härvid varit bestämmande, framgå av

det yttrande, varmed chefen för finansdepartementet i statsråd den 29 juni

1921 motiverade sin hemställan om tillsättande av en kommitté för nu

angivna ändamål. Efter att hava erinrat om de av de sakkunniga avgivna

betänkandena och den till förenämnda ämbetsmyndigheter utgångna remissen

anförde chefen för finansdepartementet:

»Den granskning, de sakkunnigas förslag sålunda undergått, har väsentligen

varit inriktad på frågan om innehållet av de bestämmelser, vilka äro avsedda

att reglera området för kvinnas behörighet att bekläda statstjänst. Däremot har,

i överensstämmelse med remissens närmaste syfte, de sakkunnigas framställning

av de omfattande och betydelsefulla spörsmålen om kvinnliga befattningshavares

avlöning och pensionering efter ett eventuellt genomförande av den föreslagna

reformen endast i mindre grad upptagits till bedömande av de i ärendet hörda

myndigheterna. En ytterligare behandling av sistberörda, med varandra nära

förbundna frågor lärer därför vara erforderlig, innan till dem kan tagas slutlig

ståndpunkt. Härtill kommer, att på sätt de sakkunniga själva framhållit, den

dem förelagda uppgiften i denna del varit begränsad till en allmän principutredning

och därför icke innefattat frågor, vilka äro av egentlig löneregleringsnatur

eller i allmänhet hänföra sig till rent statsfinansiella synpunkter.

Vid nu anmärkta förhållanden synes det mig lämpligt, att åt en särskild

kommitté, huvudsakligen bestående av personer med insikt och erfarenhet i lönereglerings-

och pensionsfrågor samt i statsfinansiella ämnen, lämnas uppdrag att,

med det föreliggande sakkunnigbetänkandet såsom utgångspunkt, till behandling

upptaga frågan om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioneringsförhållanden.

Därvid lärer få anses självfallet, att denna kommitté skall äga att, i den

mån den finner uppdraget därtill giva anledning, göra även andra delar av nyssnämnda

betänkande till föremål för granskning.»

Denna kommitté har i december 1921 påbörjat sina arbeten.

Till justitiedepartementet hava i ärendet inkommit framställningar från

styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet, styrelsen för föreningen Kvinnor

i statens tjänst, styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors förening, De

kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, kommitterade för den kvinn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. t a Proposition Nr 241.

liga telegrafpersonalen samt koinmitterade för kvinnliga läkare och medicine

studerande. I dessa yttranden, vilka till övervägande del avhandla

frågorna om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden

samt om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor, har beträffande

spörsmålen om behörighet för kvinna att inneliava statstjänst samt om gift

kvinnas ställning i statstjänsten i allmänhet uttalats full anslutning till de

sakkunnigas förslag, därvid särskilt till bemötande upptagits vissa under

myndigheternas granskning av samma förslag framställda anmärkningar.

Av vad jag sålunda anfört lärer framgå, att av de frågor, som varit

föremål för de sakkunnigas utredning, spörsmålen om behörighet för kvinna

att innehava statstjänst samt om gift kvinnas ställning i statstjänsten få

anses vederbörligen beredda till slutlig prövning, under det att spörsmålet

om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioneringsförhållanden ännu

icke föreligger i det skick, att den förberedande behandlingen kan betraktas

såsom avslutad. Detsamma gäller, på grund av dess sammanhang med

avlöningsspörsmålet, även om frågan angående vissa statstjänsters reserverande

för kvinnor. I första hand torde då böra undersökas, huruvida

det lämpligen låter sig göra att på nu antydda sätt uppdela frågan eller

om, på grund av ett nödvändigt inre sammanhang eller av praktiska skäl,

det hela måste vila i avvaktan på den utredning, som ännu återstår att

utföra i vissa delar.

Den fråga, som härvid i främsta rummet kräver besvarande, gäller Ordningm för

den ordning, i vilken grunderna för kvinnors tillträde till statstjänster böra {“grunderför

komma till stånd. I detta avseende finner jag .mot de sakkunnigas förslag kvinnors statsintet

att erinra och hänvisar till den framställning, som av dem lämnats an8tallmn9- i betänkandet, del II, sid. 26 o. tf. Att de områden av statstjänsten, i

högre såväl som i lägre befattningar, till vilka kvinnor skola erhålla tillträde,

böra angivas genom bestämmelser av lags natur, synes vara välgrundat

och torde ock redan vid grundlagsfrågans avgörande hava uppfattats

såsom den riktiga formen för meddelande av härutinnan erforderliga föreskrifter.

Ej heller mot upptagande i en dylik lagstiftning av de särskilda

stadganden, som eventuellt kunna finnas påkallade i fråga om gifta kvinnors

anställande i statstjänst, lärer någon befogad invändning kunna göras.

Beträffande principerna för de kvinnliga statstjänarnas avlönande hava visserligen

stundom framförts mer eller mindre bestämda önskemål om åtminstone

vissa dylika reglers fastställande i form av lagbestämmelser. (Jfr del

II sid. 29). De skäl, som av de sakkunniga anförts till bemötande av en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj.ts Proposition Xr 241.

dylik uppfattning (del II sid. 161—164), synas mig emellertid avgörande,

varför jag, i likhet med de sakkunniga, icke kan komma till annat resultat

än att ifrågavarande avlöningsfrågor fortfarande såsom hittills böra behandlas

såsom en statsregleringsangelägenhet och att alltså icke någon lagbestämmelse

bör meddelas i detta ämne. I fråga om pensioneringen torde

någon gensaga icke göras mot de sakkunnigas ståndpunkt, att de nya

bestämmelser, vilka i detta hänseende kunna vara påkallade, böra infogas

i de för statens befattningshavare i allmänhet gällande föreskrifterna angående

rätt till pension. Vad slutligen angår frågan om vissa statstjänsters

reserverande för kvinnor anser jag, oavsett den riktning, i vilken frågans

lösning kommer att gå, avgörandet böra ske i den ordning, som gäller för

statsregleringsbeslut. Även härutinnan ansluter jag mig till den motivering,

som åberopats av de sakkunniga (del II sid. 218—219).

Frågan om Beträffande sambandet mellan frågan om behörighet för kvinnor att

statstjänares iimehava vissa statstjänster, å ena, samt ett ordnande av de kvinnliga statsavlönings-

och tjänarnas avlönings- och pensioneringsförhållanden, å andra sidan, hava de

PMllandm sakkunniga anfört (del II sid. 164):

»Om i enlighet med kommitterades förslag en lag antages, i vilken stadgas

behörighet för kvinnor att innehava samtliga till statstjänsten hörande befattningar

med vissa särskilt angivna undantag, lärer detta innebära, att kvinna, som

utnämnes till dylik befattning, är berättigad åtnjuta de tjänsteförmåner, vilka

äro förenade med befattningen. Intill dess eventuellt en särskild lön blir bestämd

för kvinnlig innehavare av befattningen, äger hon alltså uppbära samma lön,

som tillkommer manlig innehavare av densamma. I fråga om de befattningar,

för vilka för närvarande olika avlöningsbelopp äro fastställda för manliga och

kvinnliga befattningshavare, medför i detta avseende den nya lagstiftningen,

så länge särskilt avgörande i motsatt riktning härom ej träffats, icke någon förändring.

Antingen nu principen om lika lön i samma befattning vinner godkännande

eller icke, vore det helt naturligt önskvärt, att denna fråga kunde avgöras innan

behörighetslagen träder i kraft. Träffas nämligen icke i samband med behandlingen

av denna lag ett sådant avgörande och intill dess så sker, kommer, på

sätt av det ovan anförda torde framgå, den nämnda löneprincipen att, utan särskilt

beslut i sådant avseende, erhålla tillämpning beträffande vissa befattningar,

beträffande andra icke.»

Att i samband med en förestående avsevärd utsträckning av kvinnas

behörighet att innehava statstjänst, i all synnerhet inom fullmaktstjänsternas

område, spörsmålet om de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och pensioneringsförhållanden

bör underkastas en allsidig omprövning och såvitt möjligt lösas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kun yl. JUaj.is Pi oposition AV V-/1. 13

efter enhetliga grunder, lärer icke vara föremål för meningsskiljaktighet.

Härav torde emellertid icke kunna härledas någon nödvändighet att låta

behörighetslagen vila, intill dess de nämnda frågorna blivit avgjorda. De

sakkunniga synas med nyss återgivna uttalande i denna del framför allt

hava åsyftat att understryka betydelsen av att dessa frågor icke, såsom tillförene

stundom skett, upplösas i detalj diskussioner och -beslut utan bliva

behandlade enligt fasta och konsekvent tillämpade principer. Detta helt

visst berättigade önskemål kan tydligen tillgodoses, även om en sådan behandling

kommer att äga rum senare än prövningen av behörighetslagen.

Om således en dylik lag antages, utan att samtidigt särskilt beslut

fattats om kvinnliga statstjänares avlöning och pensionering, får detta i

sistnämnda hänseenden anses innebära ett provisorium. Såsom de sakkunniga

erinrat, blir verkan därav den, att nuvarande avlönings- och pensioneringsbestämmelser,

intill dess annorlunda beslutas, bliva gällande för de kvinnliga

befattningshavarna. Formellt sedt, lärer icke förefinnas något hinder

för en sådan anordning. Ur saklig synpunkt blir provisoriets innebörd

uppenbarligen i främsta rummet beroende av den tidslängd, under vilken

det kommer att äga bestånd. I detta avseende bör man, med hänsyn till

de förarbeten som redan blivit utförda, hava fullt fog att utgå från att

förslag till definitivt ordnande av de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och

pensioneringsfrågor skall kunna föreläggas 1923 års riksdag. Om, på sätt

jag föreslår, behörighetslagen skall träda i kraft den 1 januari 1923, blir

provisoriet således begränsat till en synnerligen kort tid. Den ekonomiska

konsekvensen därav kan då bliva allenast den, att de kvinnor, vilka under

denna tid kunna bliva utnämnda till sådana befattningar, som för närvarande

äro förbehållna män, under samma tid få uppbära en något högre lön än

som senare kan bliva dem tillmätt, för den händelse de sakkunnigas förslag

om lika lön för man och kvinna i samma befattning icke vinner godkännande.

Vilken föreställning man än i övrigt må göra sig angående

den nu ifrågavarande reformens verkningar i framtiden, lärer det icke

kunna betvivlas, att under provisorietiden endast i ett fåtal fall kvinnor

kunna komma i fråga att utnämnas till tjänster av nämnda slag. Det

torde därför vara berättigat att vid bedömande av frågan om lagförslagets

framläggande vid detta års riksdag bortse från statsfinansiella hänsyn.

Vad pensionsförhållandena angår, synes sammanhanget med behörighetsfrågan

i ännu mindre grad påfordra ett uppskov, då något fall av kvinnlig

befattningshavares pensionering i fullmaktstjänst knappast lär bliva aktuellt

under ifrågavarande övergångstid. De förhöjda pensionsavgifter, som even
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

tuellt kunna bliva bestämda för åtminstone vissa kvinnliga befattningshavare,

torde, om så anses erforderligt, kunna uttagas under följande år.

Självklart är, att de kvinnor, som under dessa förutsättningar bliva utnämnda

till tjänster, vilka för närvarande icke stå öppna för kvinnor, böra

förklaras skyldiga att underkasta sig de förändringar med avseende å avlönings-

och pensionsförkållanden, som framdeles kunna bliva beslutade.

Yad angår frågan om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor

hava de sakkunniga förordat att i detta avseende även efter likställighetens

genomförande nuvarande ordning skall i huvudsak bibehållas. Särskilt

gäller detta om de kvinnliga s. k. biträdesbefattningarna. Många av de

i ärendet hörda myndigheterna ävensom samtliga de kvinnliga sammanslutningar,

vilka uttalat sig i ärendet, hava härutinnan gjort gällande en motsatt

uppfattning. Med hänsyn till att denna fråga enligt sakkunnigförslaget

skall behandlas såsom statsregleringsärende förutsätter jag, att densamma

blir föremål för behandling av den under fjolåret tillsatta kommittén

för utredning av de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och pensioneringsfrågor.

Yilket det slutliga avgörandet än må bliva, tord^ någon verklig

olägenhet icke kunna uppstå därav, att frågan om bibehållandet av rent kvinnliga

befattningar kommer att prövas vid eu något senare tidpunkt än frågan

om de manliga befattningarnas öppnande för kvinnor. Yrkandena om likställighetens

genomförande även inom det nuvarande kvinnliga tjänsteområdet

synas i allmänhet vara grundade mera på principiella skäl än på

praktiska synpunkter. Något på förhand gjort underkännande av dessa

skäl eller över huvud något föregripande av denna frågas avgörande kan

näppeligen ligga däri, att under en kort övergångstid några få kvinnor

kunna komma att bekläda tjänster, vilka de för närvarande icke äro formellt

behöriga att innehava, under det att ännu är oavgjort, huruvida

männen fortfarande skola vara utestängda från de arbetsområden inom

statsförvaltningen, vilka hittills ansetts böra vara kvinnorna förbehållna.

Att förslag ännu icke föreligger utarbetat ifråga om kvinnors tillträde

till prästerliga tjänster lärer icke böra medföra uppskov med behandlingen

av det i del II av betänkandet framlagda lagförslaget, då nämnda specialfråga

är av den fristående natur, att densamma under alla förhållanden

torde böra ordnas genom särskild lagstiftning. De sakkunniga hava härutinnan

erinrat, att bestämmelser i detta ämne äro av kyrkolags natur

och att kyrkomötet därför har att yttra sig i frågan, varjämte såsom ytterligare

skäl för dessa bestämmelsers utbrytande ur den för statstjänster i

allmänhet avsedda lagstiftningen anförts, att till en lagstiftning i nämnda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj tv Proposition Nr 241. 15

ämne höra åtskilliga stadganden av den speciella innebörd, att de icke

synts lämpligen kunna formellt samordnas med de allmänna bestämmelserna

angående kvinnors tillträde till statstjänster.

Då jag således icke av hänsyn till ännu pågående utredningar i vissa Tidpunkten

av de nu berörda spörsmålen kan finna giltig anledning till uppskov med/^tslagena^be

behandlingen av den föreslagna behörighetslagen, måste jag betrakta det handling.

såsom angeläget, att sistnämnda fråga utan dröjsmål upptages till prövning.

Ehuru de under fjolåret slutligt antagna grundlagsändringarna formellt sett

icke inneburo ett fastställande av området för kvinnors tillträde till statstjänster,

lärer det icke vara tvivelaktigt, att i realiteten detta beslut avsåg

ett genomförande av principiell likställighet mellan män och kvinnor i

nämnda avseende. Huvudfrågan kan därmed anses avgjord, låt vara med

förbehåll om obetingad handlingsfrihet i fråga om de nog så betydelsefulla

detaljer, vilka återstå att ordna. Redan häri torde ligga en uppfordran

att icke utan tvingande skäl och längre än nödigt är hålla frågan kvar i

dess nuvarande läge: en beslutad reform, som blott gäller på papperet.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra om den år 1909

genomförda grundlagsändringen i syfte att bereda kvinnor tillträde till vissa

fullmaktstjänster, företrädesvis inom undervisningsväsendet. De »grunder»,

till vilka grundlagsstadgandet även då hänvisade, kommo — med undantag

för en enstaka befattning — till stånd först efter nio års förlopp beträffande

vissa delar av nämnda tjänsteområde, under det att i andra delar

frågan ännu i dag är olöst. Yäl kan det måhända synas vara av mindre

vikt, om det nu föreliggande lagförslaget kommer under behandling under

detta eller det följande året, då, såsom jag förut haft anledning framhålla,

all sannolikhet talar för att under den närmaste tiden kvinnor endast i

mera sällsynta fall kunna ifrågakomma vid tillsättandet av sådana befattningar,

från vilka de för närvarande äro uteslutna. Men det ligger i öppen

dag, att för detta fåtal det kan bliva av vital betydelse, huruvida frågan

erhåller sin lösning ett år förr eller senare. Denna omständighet får enligt

min uppfattning icke förbises, då under nu förhandenvarande förhållanden

valet står mellan uppskov och avgörande under innevarande år.

Då jag alltså är beredd tillstyrka, att de lagförslag, som avse att

angiva gränserna för kvinnornas behörighetsområde inom statstjänsten,

föreläggas den nu samlade riksdagen, anser jag mig böra starkt betona,

att därmed icke tagits någon som helst ståndpunkt till de närliggande

spörsmål, vilka tillsvidare lämnas oavgjorda. Att i dessa frågor vitt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:t.s Proposition Nr 241.

skilda meningar bryta sig mot varandra är sedan länge nogsamt känt och

har ytterligare blivit bestyrkt av åtskilliga uttalanden, som framkommit i

samband med myndigheternas granskning av de sakkunnigas förslag. Det

är därför av stor vikt, att den prövning, dessa frågor framdeles skola

undergå, blir förutsättningslös och helt obunden av det beslut, som kan

komma att fattas i fråga om behörighetslagens innehåll.

Frågan om Beträffande den nu föreliggande frågan om behörighet för kvinnor att

^kvinnor att yinna tillträde till statstjänster får jag till en början erinra om det välinnehava

bekanta förhållandet, att densamma i vårt land genomgått en lång utveckstaltjänst,

ocfl vpj flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överläggningar

och beslut. För belysning av frågans nuvarande läge och överblick av de

meningsmotsättningar, som vid olika tider framträtt, är utan tvivel en närmare

kännedom om denna utvecklings gång och riktning av stort värde.

Då emellertid ett fullständigt och överskådligt material till upplysning i

berörda hänseende lämnats såväl i de sakkunnigas betänkanden som i den

av mig förut omnämnda propositionen till 1920 års riksdag, anser jag icke

nödigt att här upprepa vad sålunda anförts, synnerligast som jag med hänsyn

till den behandling, frågan för kort tid sedan undergått, tror mig

kunna förutsätta, att huvuddragen av en dylik redogörelse skola vara allmänt

kända.

Sedan frågan senast var föremål för riksdagens behandling, hava de

yttranden blivit tillgängliga, vilka av ämbetsverk och officiella institutioner

avgivits över sakkunnigbetänkandena i den omfattning, jag förut angivit.

Då samtliga dessa yttranden numera föreligga i tryck, lärer en detaljerad

redogörelse för dem icke vara erforderlig, utan får jag i detta avseende

hänvisa till nämnda publikation (»Yttranden av ämbetsmyndigheter över

vissa delar av betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till

statstjänster»). Åtskilliga av de önskemål och synpunkter, vilka i dessa

yttranden framkommit beträffande innehållet av en blivande lag i ämnet,

torde jag få anledning beröra i min följande framställning.

Föregående■. Vad angår frågans sakliga innebörd och de lagförslag, jag nu går att

eiaglfrd^an. föredraga, finner jag uppgiften i ett väsentligt avseende begränsad och förenklad

genom det i grundlagsfrågan fattade beslutet. Såsom jag redan i

annat sammanhang haft anledning uttala, måste jag i nämnda beslut inlägga

betydelsen av ett principiellt avgörande i fråga om denna reform.

De förhandlingar, som föregingo heslutet, utvisa med all tydlighet, att där
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

med åsyftades att bygga frågans lösning på en allmän — om också icke

undantagslös — regel om likställdhet mellan man och kvinna i fråga om

behörighet att innehava statstjänst. Från denna förutsättning hava ock de

sakkunniga utgått, då de efter beslutet i grundlagsfrågan utarbetat det förslag,

som innefattas i andra delen av betänkandet. Jämväl i åtskilliga

myndigheters yttranden kommer till uttryck en liknande uppfattning avfrågans

läge. För egen del kan jag så mycket hellre ansluta mig härtill

som jag finner den sålunda anvisade lösningen vara den ur saklig synpunkt

riktiga. Med denna syn på frågan saknar jag tydligen anledning att i

detta sammanhang till förnyad diskussion upptaga de ofta upprepade allmänna

skälen för och emot kvinnors användande i olika uppgifter inom

det offentliga liyet. I detta avseende intager jag i allt väsentligt samma

ståndpunkt, som legat till grund för de sakkunnigas förslag, särskilt sådant

det utformats i andra delen av betänkandet, samt för den kungl. propositionen

till 1920 års riksdag. Med hänvisning härtill lärer jag icke behöva

ingå på ett bemötande av de från skilda håll framställda invändningar mot

sakkunnigförslaget, vilka uppenbarligen härröra ur eu principiellt motsatt

åskådning i huvudfrågan. Även om jag sålunda i det stora hela kan inskränka

mig till de speciella spörsmålen angående kvinnors tillträde till

vissa grupper av statstjänster eller till särskilda befattningar, torde likväl

med anledning av de i frågan senast avgivna yttrandena några anmärkningar

av mera allmän innebörd vara på sin plats.

Under de meningsutbyten, som tidigare rört sig kring spörsmålen om Allmänna synkvinnas

likställande med man i skilda avseenden, har det varit ingalunda Punkte> ■

ovanligt att finna diametralt motsatta ståndpunkter framförda med synnerlig

iver och skärpa. Ej blott med avseende å viktiga principfrågor utan

även beträffande vida enklare detaljspörsmål inom detta omfattande ämne

har kunnat iakttagas, hurusom en lösning, vilken av den ena sidans längst

gående anhängare framställts såsom den snart sagt enda förnuftiga och

rättfärdiga, av den andra sidans mest övertygade målsmän avvisats såsom

fullständigt irrationell och fördärvbringande. Att under dylika åsiktsbrytningar

å ömse sidor stundom brukats argument, vilka inför en senare

tids mindre upprörda bedömande näppeligen kunna finnas hålla måttet i

fråga om objektivitet och vederhäftighet, torde numera erkännas på de

flesta håll. Ehuru en viss benägenhet för överord och överskattning av

de praktiska verkningarna allt fortfarande torde kvarstå, kan det icke

förnekas, att behandlingen av frågor, som avse kvinnans ställning i det

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 käft. (Nr 241.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung1. Maj;ts Proposition Nr 241.

politiska och sociala livet, antagit en väsentligt lugnare prägel. Otvivelaktigt

finnas i närvarande tid bättre förutsättningar för en saklig och fördomsfri

prövning. Både inom och utom vårt land föreligger en stadgad

erfarenhet om kvinnors insatser i samhällsarbetet under olika former. Likställighetskravet,

förut häcklat och förhånat varhelst det framförts, har

redan segrat på viktiga punkter. Praktiska resultat hava fått ersätta obestämda

hypoteser. Dessa resultat hava utan tvivel icke för de ytterligt gående

meningarnas företrädare motsvarat vare sig förhoppningar eller farhågor.

Det är då blott naturligt, att en fråga om likställighetens genomförande

på ännu andra verksamhetsfält ej längre kan framkalla samma häftiga

rörelse, som tillförene. I varje fall har grunden för motståndet i allmänhet

blivit en annan. Utgångspunkterna för den offentliga diskussionen hava i

viss mån förändrats. Striden har med varje gång förlorat något av sin

karaktär av ett ordbyte om mer eller mindre abstrakta principspörsmål utan

rör sig numera i övervägande grad om mer praktiska synpunkter.

Tillämpat på den nu föreliggande frågan, torde det betraktelsesätt,

som senast antytts, vara ägnat att i väsentlig mån minska betänkligheterna

mot en till synes så vittgående reform som den här avsedda. Lika litet

här som i andra avseenden får likställigheten uppfattas såsom målet för

en strävan att utplåna de naturliga gränserna för mäns och kvinnors

livsuppgifter. Ej heller lärer det vara riktigt att, såsom stundom mer

eller mindre medvetet sker, betrakta likställighetsprincipen såsom snart

sagt en aritmetisk norm vid beräkningar över en framtida fördelning av statstjänsterna

mellan könen. Inom statstjänstens område kan eu teoretisk likställighet

väl genomföras med en lagstiftningsåtgärd, men ser man till det faktiska

läget, lärer det icke vara fördolt för många, att någon alltför avsevärd

förskjutning i riktning mot männens undanträngande icke kan bliva

reformens verkan. Orsakerna härtill behöva naturligtvis icke i detta sammanhang

utredas eller ens närmare antydas, men en erinran härom har

sin givna anledning i åtskilliga uttalanden, som framkommit i samband

med granskningen av det nu föreliggande förslaget. Blott må här framhållas,

att de villkor, som gälla för behörigheten att innehava eu viss tjänst, vare

sig ett sådant villkor ligger i tjänstens egen beskaffenhet eller i författningsenligt

fastställda kompetensföreskrifter, icke rubbas av att män och

kvinnor ställas lika i fråga om möjligheten att vinna anställning i statstjänsten.

Detta oaktat vill det förefalla som om man på mer än ett håll

vid bedömandet av förslaget utgått från den förutsättning, att inom en ej

avlägsen tid ett kvinnligt element skulle komma att behärska statstjänsten

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241.

och statslivet över huvud taget. På annat sätt kunna näppeligen förklaras

vissa av de yrkanden om undantagsbestämmelser, som blivit framställda.

Då således gjorts gällande ett behov att i långt större omfattning än som

skett i förslaget genom lagbestämmelser utskifta de båda könens särskilda

arbetsområden, har man merendels hänvisat till de befordringsgrundsatser,

vilka tillämpas i vårt land. Den på grundlagens regel om förtjänst och

skicklighet såsom enda befordringsgrunder vilande ordningen för tjänstetillsättningar

har framställts såsom skulle den bestå i ett rent formellt avvägande

av pappersmeriter. En given konsekvens härav har ansetts vara den,

att en i fråga om dylika meriter bättre utrustad kvinna måste äga ett

ofrånkomligt företräde framför manliga medtävlare även till sådana tjänster,

vilka uppenbarligen och obestritt icke kunna med fördel anförtros åt kvinnor.

Påtagligt är, att man härvid bortsett från ett betydande antal tjänster,

vilka enligt en ofta upprepad och, såsom det vill synas, för alla tillgänglig

erfarenhet icke tillsättas genom en djdik rent mekanisk summering

av tjänsteår och tjänstebetyg. Utan att i övrigt här ingå på frågan

om den betydelse, som rätteligen bör inläggas i nämnda grundlagsföreskrift,

kan jag icke underlåta att framhålla det anmärkningsvärda däruti, att i

fråga om tjänster, vid vilkas tillsättande de formella meriterna ovedersägligen

spela en betydande roll, någon allmännare klagan dock icke försports

över att för tjänsten olämpliga män på grund av dylika meriter undanträngt

medsökande, som ägt större förutsättningar för uppgiften.

En uppfattning, helt motsatt den nyss berörda, har framträtt i förslag

att låta likställighetsregeln gälla utan några som helst lagbestämda undantag.

Icke utan ett visst fog har det kunnat anmärkas, att dylika undantag

enligt sakens natur måste bliva ofullständiga och utan egentligt praktiskt

värde, om de begränsas till sådana tjänsteområden, som knappast komma

att uppsökas av kvinnor. Även om de undantagsbestämmelser, som föreslagits

av de sakkunniga, till stor del avse tjänster, vilka på grund av de

med dem förenade åliggandena icke torde komma att beklädas av kvinnor,

gäller detta dock icke i fråga om dem alla, och bestämmelserna sakna

alltså icke en reell innebörd. Det synes ock lämpligt, att till likställighetsregeln

anknytas sådana undantag, vilka äro grundade på principiella

skäl och sålunda på ett naturligt sätt komplettera denna regel. I övrigt

torde den av myndigheterna utförda granskningen bäst utvisa, hur olika

meningarna kunna vara i fråga om behovet av undantagsbestämmelser och

om deras innehåll. Denna granskning synes hava ådagalagt, att under

alla förhållanden det är för tidigt att utan varje förbehåll fastslå en full
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

ständig likställighet. Skulle undantagsbestämmelser anses överflödiga, torde

eu fristående likställigketsregel knappast kräva en särskild lagstiftning;

dess rätta plats synes då vara i grundlagen, på sätt ock föreslogs vid

1920 års riksdag. Då ett dylikt sätt att lösa frågan vid grundlagsärendets

behandling blev prövat och befunnet olämpligt, har häri legat ytterligare

en anledning att icke nu upptaga detsamma. Jag har alltså utgått från

att den blivande lagen i ämnet bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, innehålla

såväl en allmän likställighetsregel som de undantagsbestämmelser,

vilka kunna finnas erforderliga.

förslaget ^aS övergår härefter till att redogöra för förslaget och de huvudsakliga

ändringsyrkanden, vilka under granskningen blivit framställda. Jag

vill därvid förutskicka den anmärkning, att jag i det stora hela kunnat

ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Från den numera givna utgångspunkten

— den principiella likställigheten — har förslaget endast beträffande

vissa detaljer synts tarva en eller annan jämkning. De mera väsentliga

anmärkningar, som förekommit från de granskande myndigheternas

sida, rikta sig mindre mot förslaget, sådant det utförts, än mot nämnda

utgångspunkt. Kritiken har i varje fall icke kunnat anvisa någon lösning,

som med bibehållande av den antagna grundprincipen skulle kunna anses

äga företräde framför de sakkunnigas förslag.

Beträffande den föreslagna lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga

(del II sid. 34) anfört:

»För det av kommitterade uppgjorda lagförslaget är begreppet statstjänst

grundläggande, men förslaget upptager dock icke någon definition av detta begrepp.

I allmänhet torde en sådan definition ej heller vara behövlig, då i det

ojämförligt övervägande antalet fall någon tvekan icke kan råda om begreppets

innebörd. Men sedan diskussionen lämnat fullmaktstjänsterna och övergått till

att röra sig om övriga tjänster, gör sig otvivelaktigt någon osäkerhet gällande

om var skiljelinjerna mot vissa närliggande områden äro att finna. I synnerhet

framträder svårigheten att i vissa fall draga en bestämd gräns mellan statliga

och kommunala funktioner. Att till statstjänster icke hänföras befattningar, vilka

tillkommit för den egentliga kommunalförvaltningen eller för utförande av kommunala

arbeten o. dyl, torde vara självklart. Ej heller avses härvid den kommunala

fattigvården, då denna genom särskild lagstiftning utgör ett noga avgränsat

område. Till handbavande av den kommunala självstyrelsen har emellertid

även överlämnats en mångfald allmänt samhälleliga uppgifter, framför allt

på den offentliga undervisningens och sjukvårdens områden. Även rättsvården,

vars upprätthållande är i eminent mening en statens angelägenhet, står till nå
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

gon del under kommunalt inflytande därigenom, att vissa domare tillsättas genom

kommunala val, samt därigenom, att kommunerna fått sig tillagda omfattande

uppgifter i fråga om utsöknings- ocli polisväsendet. Utan att flera exempel framdragas

torde härmed vara påvisat, att i vissa fall en tvekan ej är utesluten,

huruvida en befattning skall anses såsom en statstjänst eller en kommunaltjänst.

Om de av kommitterade föreslagna bestämmelserna komma att upphöjas till lag,

skulle denna tvekan då också kunna sträcka sig till frågan, huruvida i ett dylikt

fall tjänsten kan beklädas av en kvinna. Visserligen torde dylika frågor vid

lagens tillämpning erhålla mindre aktualitet och bereda ringare svårighet än

först kan synas antagligt. Om nämligen befattningen uppfattas såsom en statstjänst,

löses frågan av lagen. Anses den åter böra betraktas såsom en kommunaltjänst,

erbjuder frågan om möjligheten att anställa eu kvinna icke någon svårighet,

då några legala föreskrifter icke i sådant hänseende för kommunerna

uppställa särskilda hinder eller i allt fall sådana hinder icke torde komma att

bestå efter genomförandet av den nya lagstiftningen i vidare mån, än stöd

därför kan hämtas just hos denna lagstiftning. Ehuru således en närmare

utförd begreppsbestämning icke lärer vara av större praktiskt värde och därför

också ansetts kunna utan olägenhet undvaras i lagen, äger den dock för behandlingen

av hela det föreliggande ämnet en viss betydelse. Här skola därför

lämnas några antydningar om den ståndpunkt, från vilken förslaget i detta hänseende

utgår.

Det synes ligga i sakens natur och bäst överensstämma med den nya lagstiftningens

syfte, att densamma erhåller en så vidsträckt tillämpning som möjligt.

De principer, på vilken denna lagstiftning är byggd, måste vara ämnade

att sträcka sitt inflytande till hela området för offentlig verksamhet. Där detta

icke sker i kraft av uttryckligt lagbud, torde det efter hand komma att ske genom

utvecklingens gång. Det ligger då ej heller någon större vikt vid att på

papperet erhålla skarpa gränser, när den sakliga åtskillnaden är eller blir ringa.

Härmed är naturligen dock icke sagt, att lagens innebörd bör lämnas oklar eller

svävande. Så torde ej heller behöva bliva följden, även om begreppet statstjänst

här tages i en något vidare bemärkelse än som måhända instämmer med ett

vanligt språkbruk. Det bör blott fasthållas, att nämnda begrepp i denna lagstiftning

har sin särskilda innebörd och att därför tolkningen bör ske utan sträng

analogi med regler, som i detta hänseende gälla inom vissa andra områden,

exempelvis i straffrätten.

Vad särskilt angår gränsområdet mellan statlig och kommunal verksamhet,

synes följande vara att anmärka.

Enligt kommitterades mening är det ställt utom fråga, att de befattningar,

vilka tillsättas av Kungl. Maj:t eller av ämbetsmyndighet, äro att anse såsom

statstjänster i här avsedd bemärkelse, även om kostnaderna för deras upprätthållande

bestridas av kommun. Sättet för avlöningens utgående är över huvud

utan inverkan på denna fråga, lika litet som om befattningen är oavlönad. Däremot

utgör den omständighet, att befattningshavaren tillsättes av kommun, icke

i och för sig tillräcklig grund att anse befattningen såsom en kommunaltjänst.

Avgörande måste bliva arten av de uppgifter, som äro förenade med befattningen,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

samt huruvida dessa uppgifter av lagstiftningen angivits såsom egentliga kommunala

angelägenheter eller så icke är fallet.

En tillämpning av nu anförda synpunkter på de särskilda grupper av befattningar,

som här kunna ifrågakomma, torde giva följande resultat.

De befattningshavare, vilka verka i rättsvårdens tjänst, äro utan undantag

att anse såsom statstjänare i den mening, lagförslaget innebär. Dess bestämmelser

äro därför avsedda att äga tillämpning i fråga om ej blott olika domarebefattningar,

magistratsledamöter, utsedda genom val, m. fl., utan även de till

utsöknings- och polisväsendet hörande befattningarna. De personer, vilka utgöra

det folkvalda elementet i våra underrätter, äro givetvis icke befattningshavare i

vanlig bemärkelse, men med hänsyn till arten av deras ställning och tjänstgöring

synes det i detta sammanhang ligga närmast att likställa dem med domare och

sålunda anse dem såsom statstjänare i den vidsträckta mening, lagförslaget avser.

Av de kommunala sjukvårdsinrättningarnas personal eller i övrigt personal,

hörande till det kommunala sundhetsväsendet, kunna endast de befattningshavare,

vilka tillsättas av Kungl. Maj:t eller av statlig myndighet, anses inbegripna under

lagförslagets bestämmelser.

Vad undervisningsväsendet angår, är personalen vid småskolor, folkskolor,

högre folkskolor och kommunala mellanskolor att anse såsom kommunala befattningshavare.

Lagförslaget har sålunda icke avseende å sådan personal. Detsamma

gäller även personal vid dövstumskola, folkhögskola, lantmanna-, lanthushållnings-

och lantbruksskolor, vanföreanstalt, sinnesslöanstalt, skyddshem o. s. v.

Ej endast såsom motsats till kommunal tjänst kan innebörden av begreppet

statstjänst giva anledning till någon tvekan. I vårt land verka för allmännyttiga

ändamål åtskilliga institutioner, vilka ofta tillkommit genom enskilt initiativ,

men stödjas av staten. Därigenom att staten av denna anledning har ett mer

eller mindre vittgående inflytande på dessa institutioners styrelse och förvaltning,

hava de erhållit en i viss mån officiell prägel. Såsom exempel kunna nämnas

Oscar flis jubileumsfond, Röda Korset, de kungl. teatrarna o. s. v. Att personalen

vid dylika institutioner icke kan anses vara statsanställd i annan mån än

att för något fall utnämningsrätten ligger hos Kungl. Maj :t eller statsmyndighet,

torde vara uppenbart, men har ansetts böra påpekas till undvikande av varje

missförstånd.

Till statsinstitutioner böra tydligen hänföras riksdagens verk och myndigheter.»

I fråga det närmare innehållet av den föreslagna 1 § hava de sakkunniga

anfört (del II sid. 58):

»I annat sammanhang har anmärkts, att med de lagbestämmelser, vilka

skola utfärdas med föranledande av hänvisningen i § 28 regeringsformen, icke

kan avses att giva en fullständig reglering av frågan om kvinnors tillträde till

statstjänster. Detta är uteslutet redan av den grund, att i vårt land saknas

enhetliga bestämmelser angående statstjänsterna i allmänhet samt statstjänstemäunens

rättigheter och skyldigheter; därtill kommer, att enligt svensk konstitutionell

ordning regleringen av dessa förhållanden till stor del sker annorledes än

i lagstiftningens form. En speciell lagstiftning angående de kvinnliga statstjä
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

narna blir därför i varje fall huvudsakligen begränsad till att angiva den åtskillnad,

som i vissa hänseenden kan anses böra upprätthållas mellan de manliga

och de kvinnliga statstjänarna. Av skäl, vilka förut omnämnts, har området

för de nu föreslagna lagbestämmelserna ytterligare inskränkts till att avse

frågan om behörighet för kvinnor att bekläda statstjänst, däri inbegripna de

särskilda föreskrifter, som må finnas erforderliga för bestämmande av gift kvinnas

behörighet i samma hänseende. I enlighet härmed har i förslaget åt lagens

rubrik givits en avfattning, med vilken avsetts att utmärka en begränsning av

ämnet till vissa delar därav.

Särskilt torde böra erinras, att kominitterade ansett frågan om vissa statstjänsters

reserverande för kvinnor icke böra behandlas i denna lagstiftning. Till

följd härav innehåller den föreslagna lagen med avseende å behörighet att innehava

statstjänst endast regeln om kvinnans allmänna likställighet med mannen

samt de bestämmelser om undantag från denna regel, vilka hänföra sig till det

förhållande, att vissa befattningar reserveras för män. Däremot avses icke att

genom lagen utesluta möjligheten att i hittills vanlig ordning göra undantag i

den motsatta riktningen, d. v. s. genom att reservera vissa befattningar för

kvinnor. Huruvida detta fortfarande bör ske, blir alltså en av lagförslaget oberoende

fråga. Hänsyn härtill har tagits vid formuleringen av den allmänna

regeln i 1 §.

Då kommitterade, på sätt i annat sammanhang närmare utvecklas, funnit

särskilda bestämmelser angående gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst

icke böra ifrågakomma, följer därav, att enligt kommitterades mening lagförslagets

bestämmelser skola anses äga tillämpning i fråga om såväl gift som ogift kvinna.

Bestäffande innebörden av begreppet statstjänst få kommitterade hänvisa

till vad därom förut anförts. Av den föregående framställningen följer, att lagförslaget

har avseende ej blott å fullmaktstjänster, utan å samtliga statstjänster.

Då frågan om kvinnors tillträde till prästerliga eller andra kyrkliga tjänster,

såsom kantor, kyrkofogde, kyrkoskrivare o. s. v., ligger helt utom ramen

för detta lagförslag, har ansetts lämpligt att i 1 § lämna en hänvisning till de

särskilda bestämmelser, som kunna komma att utfärdas i nämnda ämne. Självfallet

har icke genom ett godkännande av den föreslagna formuleringen av denna

hänvisning någon som helst ståndpunkt tagits till spörsmålet, huruvida kvinnor

böra erhålla tillträde till prästerliga eller kyrkliga tjänster. Även om behandlingen

av föreslagen lagstiftning i sistnämnda ämne skulle komma att förläggas

till en senare tidpunkt än antagandet av det nu ifrågavarande lagförslaget, lärer

alltså hinder ej möta för att däri upptaga denna hänvisning.»

Emot den innebörd, de sakkunniga givit åt begreppet statstjänst, har

av processkommissionen (Yttrandena sid. 17) anmärkts, att därunder icke

syntes kunna hänföras uppdrag att vara nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt

eller över huvud taget sådana oavlönade domarbefattningar, som

tillsättas genom val utan bekräftelse av statsmyndighet. I övrigt bar justitiekanslersämbetet

(Yttrandena sid. 15) anfört, att en antydan i lagen möjligen

vore önskvärd angående den utvidgning av begreppet statstjänst,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!,. Maj.ts Proposition Nr 241.

sådant detta i allmänhet tolkades, vilken enligt de sakkunnigas motivering

vore åsyftad; dock har ämbetet erinrat, att saken, vad ämbetets tjänsteområde

anginge, vore av jämförelsevis ringa betydelse, då flertalet stadsfiskalsbefattningar

skulle, såsom förenade med skyldighet att ansvara för

eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, tillhöra

de tjänster, som icke finge innehavas av kvinna. Enahanda uppfattning

har, med avseende å kommunala befattningar, uttalats av fyra ledamöter

i Göta hovrätt (Yttrandena sid. 12), vilka i sak icke funnit erinran mot

förslagets ståndpunkt i denna del, samt av länsstyrelsen i Örebro län (Yttrandena

sid. 43). Yad sålunda blivit anmärkt har föranlett mig att i lagförslaget

införa ett särskilt stadgande i syfte att otvetydigt utmärka, att

jämväl beträffande behörighet att innehava sådana allmänna uppdrag, vilka

icke äro att hänföra till statstjänst, kvinna skall vara likställd med man

på samma sätt som gäller i fråga om statstjänsten. Till denna fråga torde

jag i det följande få återkomma.

Formen för Beträffande formen för undantagsbestämmelsernas upptagande i lagen

TtämmeUer- ^ava de sakkunniga anfört följande (del II sid. 56):

gande Slagen »Sedan sålunda redogjorts för det allmänna innehållet av de undantags
bestämmelser,

vilka enligt kommitterades åsikt böra anknytas till huvudregeln

om likställighet mellan man och kvinna med avseende å behörighet att innehava

statstjänst, framställer sig till besvarande frågan om den form, i vilken dessa

bestämmelser skola komma till uttryck i lagen. I sådant hänseende torde erbjuda

sig två olika tillvägagångssätt. Antingen kan man i lagen uppräkna de

särskilda befattningar, som undantagas, eller ock kan man stanna vid att i lagen

giva en allmänt hållen karaktäristik av dessa befattningar och därmed överlämna

åt tolkningen att avgöra, när dylika fall skola anses vara för handen.

Det först angivna sättet — vilket för korthetens skull här betecknas såsom

enumerationsmetoden — medför uppenbarligen den fördel, att lagens tillämpningsområde

kommer att utmärkas med största möjliga tydlighet och fullständighet.

För varje fall är utan särskild prövning på förhand avgjort, om en

tjänst är av beskaffenhet att kunna beklädas av kvinna. På samma gång får

emellertid lagen en vidlyftighet, som icke är utan olägenhet. De principer, som

varit ledande vid undantagens bestämmande, komma icke till klart uttryck i

lagens bestämmelser. Även om de undantagna statstjänstekategorierna icke göras

flera än av kommitterade föreslagits, blir den i de yttersta detaljer utförda förteckningen

å därunder inbegripna befattningar likväl ganska lång. Om enumerationsmetoden

användes, måste givetvis på uppräkningen av undantagna befattningar

ställas anspråk på absolut fullständighet. Särskilt med hänsyn därtill,

att, såsom förut framhållits, under lagens bestämmelser falla även vissa av statstjänstens

gränsområden, är det obestridligen förbundet med vissa svårigheter att

med full säkerhet genomföra en dylik uppräkning. Den måhända mest vägande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mqj:ts Proposition Nr 241. 25

invändning, som kan göras mot användande i detta fall av denna metod, är dock

den, att lagens avfattning blir direkt beroende av statsförvaltningens organisation

och att därför ändringar i lagen måste bliva ganska ofta förekommande. Nybildningar

och omorganisationer äro nutilldags mycket vanliga på det administrativa

området; snart sagt varje år inrättas nya tjänster eller ändras redan befintliga.

Vid varje sådan åtgärd skulle det bliva nödvändigt att särskilt undersöka,

huruvida den stämmer överens med den nu ifrågavarande lagen eller om den

måste åtföljas av en lagändring. Ur olika synpunkter måste det då anses vida

att föredraga, att imdantagen äro i lagen avfattade i sådan form, att bestämmelserna

kunna behållas oförändrade, även om de undantagna befattningarna

bliva flera eller färre eller om de växla beteckning.

De olägenheter, som sålunda äro förenade med enumerationsmetoden, undvikas

genom användande av det andra här ovan angivna och av kommitterade

förordade sättet för undantagsbestämmelsernas upptagande i lagen. Givet är,

att beskrivningen av de undantagna tjänstegrupperna måste så långt möjligt är

specialiseras för att tvekan icke skall uppstå om dessa bestämmelsers rätta innebörd

vid deras tillämpning på särskilda befattningar. Huru kommitterade trott

denna uppgift kunna lösas, framgår av lagförslaget. Ett visst utrymme för fri

tolkning kommer visserligen att finnas, men genom den noggranna prövning och

granskning, som från vederbörande ämbetsmyndigheters sida kommer att föregå

det slutliga avfattandet av dessa bestämmelser, torde deras avsedda tillämpningsområde

i själva verket bliva i tillräcklig mån klarlagt. Af stor betydelse är

naturligen härvid, av vem i detta avseende tolkningen kommer att givas. Enligt

förslaget är detta Kungl. Maj:t. I fråga om fullmaktstjänsterna sker tolkningen

omedelbart genom utövning av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt. Beträffande övriga

tjänster förutsätter förslaget, att i de administrativa föreskrifter, som utfärdas

till ledning för vederbörande myndigheter, såsom instruktioner, tjänstgöringsreglementen

o. dyl., i mån av behov de fall komma att särskilt angivas, i vilka

tjänst icke må beklädas av kvinna. I sådant syfte har till 2 § i lagförslaget

fogats ett stadgande av innehåll, att de särskilda bestämmelser, som erfordras

för tillämpning av undantagsreglerna, komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

Således äro icke blott Kungl. Maj:ts egna utnämningsbeslut i fråga om fullmaktstjänster,

utan även de regler som bliva bestämmande för ämbetsmyndigheternas

handhavande av utnämningsrätten till de lägre tjänsterna, underställda sedvanlig

konstitutionell granskning i riksdagen.»

Vid vad sålunda anförts tiar jag icke något att erinra.

Såsom undantag från den i 1 § upptagna allmänna likställigketsregeln

kava de sakkunniga föreslagit sju särskilda i lagtexten närmare

angivna tjänstegrupper, nämligen militära ock civilmilitära tjänster, diplomatiska

ock konsulära tjänster, vissa tjänster vid fångvårds- ock andra

tvångsintemeringsanstalter, tjänster, med vilka är förenad skyldigket att

biträda vid upprätthållande av allmän ordning ock säkerhet, vissa tjänster

vid tullverket, vissa tjänster vid skogsstaten samt vissa gymnastiklärartjänster.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 käft. (Nr 241.) 4

Undantagsbestämmelsernas

innehåll.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Behovet av

undantagsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Beträffande behovet av undantagsbestämmelser hava de sakkunniga

(del II sid. 44), under hänvisning till vad i del I av betänkandet anförts

speciellt i fråga om fullmaktstjänster, framhållit följande allmänna synpunkter:

»De undantag från den allmänna likställighetsprincipen, vilka kommitterade

ansett böra upptagas i den blivande lagstiftningen, äro härmed angivna. För

kommitterade har stått klart, att mer eller mindre vägande skäl kunna anföras

för att till dessa undantag lägga ytterligare ett eller annat. Utan svårighet

kunna uppvisas exempel på att vissa tjänster icke undantagits, vilka torde vara

mindre lämpade för kvinnor och i fråga om vilka en allmän uppfattning ställer

sig främmande för tanken att de skulle kunna beklädas av kvinnor. Skälen till

att kommitterade det oaktat funnit sig böra stanna vid: de nu föreslagna undantagen

torde i stort sett framgå av den i del I av betänkandet förebragta motiveringen.

Där på grund av uttryckligen fastställda eller i sakförhållandena grundade

kompetensvillkor kvinnor faktiskt bliva uteslutna från vissa befattningar,

föreligger tydligen icke någon anledning att lagfästa ett dylikt hinder. Lagen

skulle därigenom blott belastas med onödiga detaljbestämmelser. Och i övriga

ej undantagna fall, där kvinnornas eventuella framträdande såsom aspiranter på

statstjänster tilläventyrs kan vara ägnat att väcka betänksamhet, ligger enligt

kommitterades uppfattning i själva den naturliga utvecklingen en fullt betryggande

garanti mot olämpliga verkningar av denna reform. I det verkliga livet torde

de flesta av de exempel, som kunna tänkas såsom grund för yrkanden om mera

vittgående undantagsbestämmelser, att befinnas sakna realt underlag, och i övrigt

lärer det ej med fog kunna antagas, att en fri konkurrens mellan man och

kvinna skall göra intrång i statens intresse att för sin tjänst utvälja den lämpligaste.

Denna tankegång, vilken legat till grund för den föregående utredningen

angående fullmaktstjänsterna, synes också hava vunnit anslutning vid den behandling,

frågan senast undergått. Sedan frågan numera kommit i det läge, att

praktiskt taget enighet torde råda därom, att lagstiftningen i detta ämne bör

byggas på likställighetsprincipen, har, från i övrigt vitt skilda utgångspunkter,

yttrats en ganska bestämd uppfattning, att de speciella undantagsbestämmelserna

kunna begränsas till ett fåtal. Ehuru med avseende å sistnämnda bestämmelsers

innehåll meningsskiljaktighet yppats i vissa punkter, synes dock den uppfattning

vara tämligen allmän, att något större mått av restriktioner här icke är behövligt,

utan att i det stora hela med full tillförsikt kan överlämnas åt förhållandena att

reda sig själva. Såsom av redogörelsen i del I av betänkandet torde framgå,

har också den motsvarande utländska lagstiftningen gått i samma riktning.

I konsekvens med den nu antydda uppfattningen om den utsträckning, i

vilken legala regler böra meddelas i förevarande hänseende, hava kommitterade

vid utredningen angående de tjänster, vilka icke tillhöra förut behandlade områden

av statsförvaltningen, kunnat underlåta att föreslå särskilda bestämmelser i

fråga om vissa statstjänster, vilka otvivelaktigt äro av den art, att likställighetsprincipen

icke å dem kan erhålla undantagslös tillämpning i praktiken.»

I det väsentliga har jag även i denna del kunnat ansluta mig till de

sakkunnigas förslag. De ändringar, jag funnit mig böra föreslå, framgå

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

av det inom justitiedepartementet överarbetade förslaget (i det följande

betecknat såsom departementsförslaget). Innan jag övergår till en redogörelse

för dessa ändringar och i samband därmed för de yrkanden om

ytterligare undantagsbestämmer beträffande speciella tjänster eller tjänstegrupper,

som framställts av vissa ämbetsmyndigketer, skall jag med några

ord beröra vissa frågor rörande undantag av mera generell natur och utan

sträng begränsning till särskilda tjänsteområden.

I åtskilliga över förslaget avgivna yttranden har gjorts gällande, att

kvinna icke borde medgivas behörighet att innehava chefsbefattning. Uttalanden

i denna riktning föreligga från fångvårdsstyrelsen (Yttrandena sid.

19), överståthållareämbetet (sid. 21), som anser under ett dylikt undantag

böra inbegripas även statsrådsämbetet, kammarkollegium (sid. 102) samt

patent- och registreringsverket (sid. 135), varjämte kvinnas lämplighet att

över huvud taget bekläda ledande befattningar inom vederbörande tjänsteområde

eller i statsförvaltningen över huvud ifrågasättes av, bl. a., länsstyrelsen

i Blekinge län (sid. 34), statskontoret (sid. 109), statistiska centralbyrån (sid

113) och statens provningsanstalt (sid. 139). Till belysning av de synpunkter,

som härvid varit bestämmande, torde kunna anföras fångvårdsstyrelsens

yttrande, att det måste anses i och för sig synnerligen olämpligt och för

avsedda syften hinderligt att ställa under kvinnlig överledning en ämbetsförvaltning,

som i sina huvudsakligaste delar är grundad på manliga krafter

och i ojämförligt största omfattning har till sitt föremål behandling av män, samt

överståthållareämbetets framhållande av faran för att innehavaren av en statstjänst

under sin tjänsteutövning inför den allmänna meningen eller hos underlydande

tjänstemän sätter eu viss prägel av bristande respekt för ämbetet.

Från åtskilliga håll har ock erinrats, att kvinnor i enskild verksamhet endast

i mycket sällsynta fall nått fram till ledande eller mera ansvarsfulla poster.

De sakkunniga hava i första delen av betänkandet (sid. 59) på följande

sätt uttalat sig rörande kvinnors tillträde till chefsämbeten:

>Visserligen skulle kunna invändas, att, då nu statstjänster i så stor omfattning

föreslås bliva öppnade för kvinnor, skulle med chefsbefattningarna kunna

anstå, till dess kvinnors organisations- och ledareförmåga hunnit bliva i större

omfattning prövad. Härvid må dock erinras om att under alla förhållanden en

ganska avsevärd tid måste förflyta, innan kvinnor, även om de nu vinna tillträde

till jämväl de högsta statstjänster, hunnit förvärva och innehava sådana befattningar

i statens tjänst, som i regeln förutsättas för befordran till chefsbefattningar.

Dessutom måste det tillmätas stor betydelse, att på de områden, där kvinnor

tidigast varit i tillfälle att visa prov på duglighet och organisatorisk förmåga,

utvecklingen redan fört fram till ett erkännande av kvinnors lämplighet för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

chefsposter. Detta synes kommitterade vara ett starkt skäl för att icke heller på

andra områden förorda något principiellt undantag i detta avseende.

För att en ämbets- eller tjänsteman över huvud skall kunna ifrågakomma

till en chefsbefattning måste givetvis gälla, att vederbörande under föregående

tjänstgöring i annan befattning eller eljest visat för en chef erforderliga egenskaper.

Det bör också skäligen förutsättas, att, innan eu person befordras till

en chefsbefattning, den allra noggrannaste prövning äger rum bland därtill kompetenta

— en prövning, som sannolikt torde bli än grundligare, om det kan gälla

att därtill kalla en kvinna.

Här såsom i fråga om kvinnors rätt att bekläda ämbeten och tjänster i

.allmänhet gäller ju för övrigt, på sätt förut framhållits, endast att i fritt och

öppet val mellan män och kvinnor bereda den individ, som fyller måttet, tillfälle

att erhålla det ämbete, vartill vederbörande befinnes ur statsnyttans synpunkt

vara den lämpligaste.

Något statens intresse kan alltså enligt kommitterades mening icke böra

föranleda att kvinnor principiellt uteslutas från tillträde till chefsbefattningar.»

Då det icke lärer kunna göras gällande, att icke vid tillsättningen av

ifrågavarande viktiga befattningar den största möjliga urskilning iakttages

med hänsyn till personlig lämplighet för de med tjänsten förenade uppgifterna,

har jag för min del icke kunnat finna något giltigt skäl för en

undantagsbestämmelse.

Från vissa ämbetsverk, vilka hava till uppgift att öva tillsyn över

enskild näringsverksamhet eller vilka över huvud stå i en närmare beröring

med det privata affärslivet, har framhållits såsom mindre lämpligt, att

kvinnor inom dylika verk komma att bekläda mera framträdande eller

betydelsefulla befattningar, så länge kvinnor icke inom det privata verksamhetsområdet

kommit att intaga motsvarande ställningar. Dylika uttalanden

hava gjorts av riksförsäkringsanstalten (Yttrandena sid. 68), järnvägsstyrelsen

(sid. 90), bank- och fondinspektionen (sid. 115) samt försäkringsinspektionen

(sid. 135).

Att av sålunda anfört skäl i lagen införa en särskild undantagsbestämmelse

synes mig lika litet nödigt som i fråga om chefsbefattningar.

I åtskilliga yttranden — såsom från riksförsäkringsanstalten (Yttrandena

sid. 67), järnvägsstyrelsen (sid. 90), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(sid. 93), vattenfallsstyrelsen (sid. 95), byggnadsstyrelsen (sid. 98), myntoch

justerings verket (sid. 110), kommerskollegium (sid. 134), styrelsen för

Chalmers tekniska institut (sid. 179) m. fl. — har erinrats, att för ett

stort antal tjänster kräves en teknisk utbildning, som åtminstone hittills

icke förefinnes hos kvinnor. Vissa av dessa myndigheter hava emellertid

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

icke av denna orsak funnit nödigt påyrka införande av undantagsbestämmelser

i lagen, utan utgått från att i dessa fall ett faktiskt hinder kommer

att föreligga mot anställande av kvinnor. Yttrandena föranleda i

denna del från min sida ej annat uttalande än att med lagförslaget icke

åsyftas att i något avseende rubba de kompetensregler, som gälla för tillsättningen

av olika tjänster, och att följaktligen bestämmelser i förevarande

lag icke äro erforderliga för upprätthållande av de utbildningsfordringar,

som i varje särskilt fall ställas på vederbörande tjänstinnehavare.

Ett betydande utrymme har i de avgivna utlåtandena tillmätts vissa

farhågor för att i fysiskt avseende alltför krävande befattningar skulle

komma att besättas med kvinnor, till nackdel för ämbetsgöromålens behöriga

fullgörande. Från flera håll — domstolar, länsstyrelser och centrala

ämbetsverk — har gjorts gällande, att den arbetstid, som ofta måste

tillsättas av vederbörande verks befattningshavare, överstege måttet för en

kvinnas krafter. Längst går i detta avseende riksräkenskapsverket (Yttrandena

sid. 117), som, jämväl med åberopande av åtskilliga andra synpunkter,

finner uppenbart, »att de nu för män avsedda tjänsterna icke

kunna öppnas för kvinnor utan att hela organisationen göres om från början»,

en omläggning, som måste leda till inrättande av ett avsevärt antal

nya tjänster.

Spörsmålet om den kvinnliga arbetskraftens spänstighet och uthållighet

— här frånses uppenbarligen arbetsuppgifter, som betingas av en rent

kroppslig styrka — tillhör de mera omstridda. Kategoriska påståenden

hava gjorts i både den ena och den andra riktningen, såsom särskilt diskussionen

i fråga om den kvinnliga pensionsåldern utvisar. För min del är jag

övertygad, att ett tillfredsställande svar icke kan givas i detta sammanhang

och att det ej heller vore riktigt att från denna synpunkt söka utstaka skilda

områden för mäns och kvinnors verksamhet i statstjänsten. Individuella

förhållanden spela här en betydande roll. Från de statsanställda kvinnornas

nuvarande arbetsområde kan knappast hämtas någon ledning för omdömet,

då detta arbete i allmänhet är av helt annan art än det i de högre

tjänsterna förekommande. Om för övrigt erfarenheten skulle giva vid handen,

att vissa tjänster icke kunna på ett tillfredsställande'' sätt uppehållas

av kvinnor, lär rättelse snart nog vinnas därigenom, att dylika tjänster

icke komma att anförtros åt kvinnor.

De senast berörda synpunkterna äga än mera påtagligt en omedelbar

tillämpning i fråga om sådana befattningar — företrädesvis i de lägre

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

och lägsta graderna — där den kroppsliga styrkan är av en väsentlig

betydelse. Även härutinnan hava i åtskilliga yttranden framförts vissa

bekymmer för de verkningar, reformen kan väntas medföra. Särskilt

har stor uppmärksamhet ägnats vaktmästarbefattningar. Jag kan beträffande

det vidsträckta område av statstjänsten, om vilket här är fråga, inskränka

mig till att återgiva följande uttalande av de sakkunniga (del II

sid. 45), vilket har avseende å ett stort antal lägre statstjänster i allmänhet

och jämväl behandlar frågan ur vissa andra synpunkter än de förut

omnämnda:

»I detta hänseende (likställighetsprincipens tillämpning i praktiken) må särskilt

erinras, att genom ■ den fortgående utvecklingen av statens affärsdrivande

verksamhet i de statsanställdas klass indragas allt större grupper av rena kroppsarbetare.

Denna statliga verksamhet är i allmänhet av samma natur och utövas

under samma former som motsvarande enskilda företag, och betingelserna för

arbetsförhållandenas reglering äro därför i stort sett desamma för staten som

för den enskilde företagaren. För båda blir arbetsmarknadens läge beroende av

väsentligen samma ekonomiska och sociala förhållanden. Vad särskilt beträffar

möjligheten att inom detta område taga den kvinnliga arbetskraften i bruk intager

staten såsom arbetsgivare tydligen ej heller någon undantagsställning. Arbetets

art blir härvid den i främsta rummet bestämmande faktorn.

För det nutida förvärvslivet, vilket i mycket bär prägeln av industrialismens

mäktiga inverkan, hava även kvinnorna kommit att tagas i anspråk på ett sätt

och i en utsträckning, som mångenstädes i världen framkallat lagstiftningsmaktens

ingripande till skydd mot de vådor, den kvinnliga arbetskraftens hänsynslösa

utnyttjande i produktionens — särskilt industriens — tjänst kan medföra

för individen och släktet. Det har sålunda blivit en nödvändighet att

utbygga den allmänna arbetarskyddslagstiftningen med bestämmelser, som åsyfta

ett speciellt kvinnoskydd. I vårt land torde hittills kvinnor endast i ganska

ringa omfattning hava blivit använda såsom kroppsarbetare i statens tjänst.

Emellertid försiggår otvivelaktigt en utvidgning av statsverksamheten till nya

områden, och förbises bör ej heller, att staten sysselsätter kroppsarbetare under

åtskilliga andra former än de industriella. Till denna kategori torde nämligen

också kunna hänföras vissa grupper av lägre befattningshavare inom olika grenar

av statsförvaltningen. Genom den lagstiftning, som nu föreslås, kommer väl

näppeligen att införas någon nyhet i fråga om kvinnors användande till kroppsarbete

för statsändamål; lagbestämmelser torde härvid vara av ganska ringa betydelse.

En generell föreskrift, att kvinnor lika med män kunna innehava statsanställning

av detta slag, får därför icke i och för sig uppfattas såsom en hänvisning

till en kommande förändring i detta stycke. Men möjligheten härtill är

icke utesluten, och konsekvenserna därav böra helt naturligt tagas med i räkningen

vid lagstiftningens genomförande. Även om på detta område kvinnoarbetet

framdeles skulle komma att erhålla en större omfattning än nu, ligger

givetvis i den ovannämnda skyddslagstiftningen samma garanti mot missbruk

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 241.

soin i fråga om den privata företagarverksamheten. På staten såsom arbetsgivare

måste emellertid ställas särskilda krav. Naturligt kan därför den tanken

tränga sig fram, att vid den nu föreliggande uppgiften — att genom en särskild

lagstiftning angiva området för kvinnornas deltagande i statstjänsten — tillfället

borde tillvaratagas att söka förverkliga vissa önskemål, som icke kunna fullt

tillgodoses endast på skyddslagstiftningens väg. Närmast skulle detta innebära,

att man för den här ifrågavarande lagstiftningen uppställde såsom ett mål att

söka begränsa kvinnans verksamhetsfält genom att hålla henne borta från sådana

arbetsområden, vilka vore för hennes natur främmande eller erbjöde fara för

hennes moraliska neddragande. Uppenbarligen bör, om sådana synpunkter läggas

på frågan, betraktelsen icke stanna vid det rena kroppsarbetet, vilket därvid

främst tilldrager sig uppmärksamheten, utan sträckas även till andra former av

arbete i det allmännas tjänst. Kominitterade hava icke inlåtit sig på något

försök i en dylik riktning. Utan tvivel vore det en vansklig, för att icke säga

olöslig, uppgift att söka finna det rätta måttet för reglerande föreskrifter i denna

väg. Åter må här erinras, att denna lagstiftning måste bygga på en tilltro till

den naturliga utvecklingens förmåga att reda möjligen uppkommande svårigheter

av nyss antydda art. I utlandet har man icke ansett nödigt att vidtaga särskilda

lagstiftningsåtgärder till skydd mot dylika missförhållanden, och erfarenheten

från vårt eget land har hittills icke givit grund för farhågor i detta avseende.

Tillämpningen blir här avgörande, och då denna ligger i statens hand,

torde det icke med fog kunna antagas, att den nya lagstiftningen skall i nu

berörda hänseende befordra en utveckling i ogynnsam riktning.

Särskild uppmärksamhet påkallar jämväl en annan talrik grupp av statstjänare,

förut gemensamt betecknade såsom betjänte inom olika verk och stater,

numera vanligen i författningar och avlöningsbestämmelser hänförda till tjänstemän

av lägre grad. Inom denna grupp finnas befattningshavare med sins

emellan mycket olikartade uppgifter. Såsom exempel må anföras vaktmästare i

ämbetsverken, tågbetjäning och stationspersonal vid järnvägarna, bud och vakter,

företrädesvis i kommunikationsverken, i tullverket o. s. v.

I vårt land har hittills icke gjorts något försök att pröva kvinnors duglighet

för dylika poster. Beträffande vissa av dem synes dock utan tvekan kunna

medgivas, att därmed förenade åligganden ingalunda kunna anses innefatta avgörande

skäl mot anställande av kvinnor. Exempelvis torde detta gälla om vaktmästarna

i åtminstone vissa ämbetsverk.

Frågan om kvinnors anställande i vaktmästarbefattningar är icke ny. Den upptogs

av löneregleringskommittén i dess den 14 november 1916 avgivna betänkande

angående lönereglering för statens vaktmästare och vissa med dem jämförliga

befattningshavare. Kommittén uttalade därvid, att åtskilliga av de vaktmästarbefattningar

och därmed jämförliga sysslor, om vilka fråga vore, tilläventyrs

skulle med hänsyn till göromålens beskaffenhet och omfattning lämpligen kunna

besättas med kvinnliga innehavare. Särskilt syntes sådant kunna ifrågasättas

vid en del institutioner med endast en vaktmästare. Det syntes emellertid icke

gärna låta sig göra att generellt föreskriva, att vissa vaktmästarbefattningar

städse skulle uppehållas av kvinnliga innehavare, utan borde det få ankomma

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

på den myndighet, som tillsatte befattningshavaren, att därom i varje särskilt

fall fatta beslut. — Statskontoret anförde i yttrande över kommitténs forsla»,

att då frågan om vaktmästarbefattningars och därmed jämförliga sysslors besättande

med kvinnliga innehavare för det dåvarande icke vore aktuell, statskontoret

funnit sig icke behöva ingå på bedömande av vad kommittén i detta hänseende

anfört. I anslutning till detta uttalande fann chefen för finansdepartementet

vid avlåtande av kungl. proposition i ämnet till 1917 års riksdag frågan

om kvinnliga vaktmästare och deras avlöningsförmåner icke då behöva upptagas

till behandling. Riksdagen, som avslog den kungl. propositionen, gjorde icke

något särskilt uttalande i fråga om kvinnors anställande i vaktmästarbefattningar.

Då löneregleringskommittén den 15 april 1918 avgav förnyat betänkande i °frågan,

ansåg sig kommittén med hänvisning till vad chefen för finansdepartementet

anfört beträffande kvinnliga vaktmästare icke böra avgiva något yttrande i

denna fråga.

Beträffande vaktmästarbefattningarna anse sig kommitterade kunna fullt

instämma i löneregleringskommitténs ovan återgivna yttrande av år 1916. Dessa

befattningar torde sålunda böra stå öppna även för kvinnor, men vid tjänstetillsättning

i varje särskilt fall bör av göromålens beskaffenhet bero, huruvida manlig

eller kvinnlig sökande skall erhålla företräde.

I några främmande länder har såsom bekant särskilt under de utomordentliga

förhållanden, som framkallats av världskriget, kvinnlig arbetskraft i avsevärd

utsträckning tagits i anspråk för åtskilliga uppgifter inom den allmänna samfärdselns

område, vilka förut tämligen undantagslöst utförts av män. Den erfarenhet,

som sålunda vunnits, torde hava givit vid handen, att en hittills måhända

allmänt gängse föreställning om nödvändigheten av att för dylika sysslor uteslutande

använda män icke kan upprätthållas. Beträffande det övervägande antalet

av dessa tjänster lärer det visserligen ligga i sakens natur, att förhållandena

bliva oförändrade, men det synes dock icke osannolikt, att i en framtid

kvinnor komma att finna arbetsuppgifter även på detta område.

I detta sammanhang finnes icke någon anledning att ingå i en närmare

undersökning av kvinnornas förutsättningar för det ena eller andra slaget av de

till nu avsedda grupper hörande befattningarna. Kommitterade få med avseende

å vissa av dem hänvisa till vad i del I (sid. 58) yttrats angående denna lagstiftnings

ställning till tjänster, som äro i fysiskt avseende särskilt krävande och av

sådan anledning måste anses mindre lämpade för kvinnor. I övrigt torde det

redan anförda innefatta tillräcklig motivering för att här icke göres något undantag

från den allmänna likställighetsprincipen. Något förord för kvinnors anställande

i vissa tjänster är därmed icke givet, utan allenast i överensstämmelse

med den allmänna uppfattning, som förut utvecklats, angivet, att kvinnorna upptagas

till fri tävlan med männen i den utsträckning, detta är förenligt med de

i varje fall föreliggande tjänsteuppgifterna. Detta lärer så mycket mindre kunna

väcka betänklighet, som beträffande samtliga dessa befattningar de formella meriterna

äro av underordnad betydelse vid tjänstetillsättning. Den utnämnande myndigheten

är, med iakttagande av de speciella kompetensvillkor, som kunna gälla för

vissa fall, obunden av andra hänsyn än till att tjänsten besättes med lämplig

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

person. Det finnes därför intet fog för en farhåga, att en kvinna skulle kunna

med åberopande av formell kompetens eller t. o. m. särskilda kvalifikationer tilltvinga

sig en befattning, som över huvud icke lämpligen kan beklädas av kvinna.

Att i lagen söka genomföra eu differentiering med bänsikt till kvinnors lämplighet

eller olämplighet för vissa tjänster är därför bär mindre än eljes behövligt.

Då med den vidsträckta rätt till klagan över myndighets beslut, som i detta

avseende gäller, avgörandet av dylika frågor kommer att i sista hand ligga hos

Kungl. Maj:t, torde ock tillräcklig garanti förefinnas för att tillämpningen kommer

att ske efter enhetliga principer, i den mån sådana kunna uppställas för

tjänstetillsättningar inom en med hänsyn till tjänsternas beskaffenhet så pass

heterogen grupp som den nu ifrågavarande.»

Bland de tjänstegrupper, vilka böra undantagas från likställighets- Militära och

principens tillämpning, hava de sakkunniga i sitt förslag främst upptagit tjänsterum

»militära och civilmilitära tjänster ävensom övriga tjänster, med vilka är

förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen». Beträffande

denna bestämmelse, vars berättigande näppeligen torde kräva närmare motivering,

får jag hänvisa till de sakkunnigas framställning i betänkandet

del II sid. 59 — 60.

Då vissa till sin natur kvinnliga befattningar vid krigsmakten, såsom

sjuksköterskor och kokerskor -— utan att vara civilmilitära -— äro förenade

med skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, har jag ansett den nu

ifrågavarande undantagsbestämmelsen böra avse, förutom militära och civilmilitära

tjänster, sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad

skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen. I sammanhang härmed

torde böra anmärkas, att arbetare vid arméns fabriker ävensom vissa varvsarbetare,

vilka för närvarande äro kvinnliga, icke tillhöra krigsmakten och

alltså icke inbegripas under undantagsbestämmelsen.

I sitt utlåtande över förslaget har arméförvaltningen (Yttrandena sid.

52) förklarat sig avstyrka, att tillträde beredes kvinnor till befattningar

inom ämbetsverkets tjänsteområde. Såvitt härmed avses, att i lagen skulle

införas en särskild undantagsbestämmelse för dylika ''tjänster, kan jag icke

finna denna hemställan tillräckligt motiverad. Enligt den framställning,

ämbetsverket lämnat, kan enligt nuvarande instruktionella föreskrifter skyldighet

åläggas befattningshavare inom verket att under krigstid tjänstgöra

vid den mobiliserade armén. I den mån detta är fallet, blir dylik befattning

enligt lagförslaget förbehållen män. Även om, på sätt ämbetsverket

gjort gällande, det jämväl beträffande andra hithörande befattningar får

antagas, att deras besättande med kvinnliga innehavare skulle vara olämpligt,

kan en speciell undantagsbestämmelse icke anses nödvändig, då befattBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 haft. (Nr 241.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241.

ningarna givetvis komma att tillsättas med hänsyn till tjänstegöromålen och

kompetensfordringarna i ämbetsverket.

Väsentligen samma synpunkter torde kunna anföras med avseende å

ifrågasatt undantagande av vissa befattningar inom marin förvaltningens

tjänsteområde (Yttrandena sid. 54). Med anledning av vad detta ämbetsverk

yttrat rörande vissa månads- och daglönarbefattningar, vilka för närvarande,

oaktat de tillhöra civilmilitära stater, beklädas av kvinnor, synes

i händelse av bifall till lagförslaget böra komma under övervägande, huruvida

i reglementet för marinen lämpligen bör vidtagas den ändring, att

nämnda befattningar upphöra att hänföras under beteckningen civilmilitära.

Vad av cheferna för generalstaben och marinstaben (Yttrandena sid.

57 och 58) anförts rörande kvinnors tillträde till vissa civila befattningar

vid nämnda staber torde, även om riktigheten därav icke sättes i fråga,

icke vara av beskaffenhet att böra föranleda särskilda lagbestämmelser.

Enligt sakens natur lära dessa tjänster alltfort vara, praktiskt sett, reserverade

för män.

Samtliga representanter för de militära undervisning sinstitutionerna

(Yttrandena sid. 59—63) ävensom de myndigheter, vilka uttalat sig om

lärarbefattningarna vid skeppsgosseskolorna (Yttrandena sid. 55—57), hava

med styrka framhållit önskvärdheten av att civila lärarbefattningar vid militära

undervisningsverk bliva uttryckligen reserverade för män. Dä jag i

detta avseende icke funnit anledning frångå de sakkunnigas förslag (de! I

sid. 96), bar detta icke berott på ett underkännande av de skäl, som i

berörda yttranden åberopats för den motsatta ståndpunkten, utan därpå,

att enligt min uppfattning en lagbestämmelse icke är av särskild betydelse

för att i fråga om dessa tjänster trygga ett lämpligt personval.

Då under det föreslagna 1 mom. falla jämväl befattningar, tillhörande

väg- och vattenbyggnadskåren samt lotsverket och fyrinrättningarna (jfr betänkandet

del I sid. 65), anser jag mig i detta sammanhang böra beröra

de yttranden, som avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Yttrandena

sid. 93) samt av lotsstyrelsen (Yttrandena sid. 135). De krav på speciella

undantagsbestämmelser, vilka kommit till uttryck i berörda yttranden, torde

böra bedömas efter samma synpunkter, som gälla beträffande ett flertal

andra tjänstegrupper, där tekniska eller fysiska kvalifikationer äro oeftergivliga

villkor för utnämning och befordran. Vid sådant förhållande lärer

vara klart, att särskilda undantag för ifrågavarande befattningar utöver

dem, som följa av det föreslagna 1 mom., icke kunna anses påkallade.

Vad senast anförts torde i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241. 35

om ilo undantag, som påyrkats av cheferna för rikets allmänna kartverk

och för sjökarteverket (Yttrandena sid. 129).

Beträffande det under 2 mom. i de sakkunnigas förslag gjorda undan-Diplomatiska

taget för diplomatiska och konsulära tjänster hänvisar jag till de sakkunni-0( ”

gas motivering (del I sid. 66—69). Ehuru jag måste finna tveksamt,

huruvida en uttrycklig undantagsbestämmelse beträffande samtliga här ifrågavarande

tjänster bör intagas i lagen, har jag icke ansett tillräcklig anledning

för närvarande föreligga att avvika från förslaget.

I fråga om befattningar, tillhörande fångvårdsväsendet och närliggande Fdngwrdsförvaltningsområden,

hava de sakkunniga föreslagit, att vissa tjänstegrup- vasendetm.m.

per skola reserveras för män. Motiveringen härför lämnas i del I sid. 63

och del II sid. 60. De sakkunnigas förslag, vilket inbegriper fångvårdsanstalter,

allmänna uppfostringsanstalter, allmänna alkoholistanstalter och

andra dylika inrättningar, åsyftar att utesluta kvinnor från befattningar,

tillhörande den yttre bevakningstjänsten vid anstalterna, samt sådana tjänster,

med vilka är förenad skyldighet att inom vederbörande anstalt utöva

ledning och bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga.

Lärarbefattning bör dock enligt de sakkunnigas mening, utan hinder av

sistnämnda inskränkande bestämmelse, under särskilda omständigheter kunna

inhehavas av kvinna.

I sitt utlåtande har fångvårdsstyrelsen (Yttrandena sid. 17) påyrkat

undantagsbestämmelsens utsträckande till att gälla även sådana befattningar

inom fångvårdsstyrelsen, med vilka är förenad beslutanderätt eller föredragningsskyldighet

eller inseende och inspektionsrätt över fångvårdsanstalterna

i allmänhet. Så vitt fångvårdsstaten angår, har styrelsen ansett

undantag från likställighetsprincipen böra stadgas för tjänster vid sådan

anstalt, där tjänsten innefattar skyldighet att hava inseende över eller utöva

ledning eller bevakning av manliga fångar. Särskilt har styrelsen anmärkt

såsom olämpligt, att lärarbefattning vid mansfängelse skulle kunna innehavas

av kvinna.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalter å Bona och Venngarn (Yttrandena

sid. 185) har icke funnit anledning framställa något yrkande om

ändring i sakkunnigförslaget, men ansett sig böra erinra, att med hänsyn

till det å anstalterna intagna elevmaterialets beskaffenhet samtliga lärarbefattningar

av sina utövare kräva ett stort mått av fysisk styrka.

Styrelsen för statens tvångsarhetsanstalt å Svartsjö samt statens vård
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 241.

anstalt för alkoholister å Svartsjö (Yttrandena sid. 186) har framhållit

olämpligheten av att kvinnor vinna tillträde till befattningar vid dessa anstalter.

Anmärkningen preciseras särskilt i fråga om kamrerare- och lärarbefattningarna,

med vilka äro förenade även andra uppgifter än räkenskapsföring

resp. undervisning.

Styrelsen för statens tvångsarhetsanstalt i Landskrona (Yttrandena

sid. 186) har tillstyrkt förslaget under framhållande av att vid denna

anstalt kvinnor böra äga företräde framför män till ledigblivna befattningar

samt att allenast för den yttre bevakningens fullgörande erfordras några

manliga befattningshavare.

Styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister å Salhohed (Yttrandena

sid. 187) har icke i det avseende, varom nu är fråga, framställt

någon erinran mot förslaget.

Vad först angår den av fångvårdsstyrelsen gjorda hemställan om undantagande

från likställighetsregeln av vissa befattningar inom styrelsen, kan

jag icke finna att, mot vad de sakkunniga i sådant hänseende anfört, övertygande

skäl blivit förebragta för ett frångående av förslaget. I den mån

dessa skäl hänföra sig till det allmännare spörsmålet om kvinnas ställning

såsom chef för manliga befattningshavare, följer redan av vad jag tidigare

anfört, att jag icke kan biträda styrelsens uppfattning om behovet eller

lämpligheten av en undantagsbestämmelse. Ej heller kan jag anse, att de

av styrelsen åberopade speciella hänsyn till fångvårdsarbetets natur och

inom detsamma förekommande tjänsteärenden böra föranleda, att dessa befattningar

ovillkorligt skola stängas för kvinnor.

Beträffande övriga under förevarande bestämmelse i förslaget inbegripna

tjänster synas mig de avgivna yttrandena icke böra föranleda annan ändring

i förslaget än att föreskriften om reserverande för män av befattningar, avseende

den yttre bevakningstjänsten vid anstalterna, bör utgå. Jag hänvisar

härutinnan till fångvårdsstyrelsens erinran, att för viss yttre bevakning kvinnor

måste tagas i anspråk. Lämpligast torde ock vara, att lagen icke innehåller

någon bestämmelse härom, då utan tvivel denna angelägenhet såsom

hittills bäst ordnas efter varje särskild anstalts behov av manlig eller kvinnlig

bevakningspersonal. Däremot kan jag icke se någon olägenhet uti att, under

det starka förbehåll den föreslagna formuleringen utmärker, kvinna skall

kunna befordras till lärarbefattning även vid anstalt, som huvudsakligen är

avsedd för män eller manliga minderåriga. Då endast i särskilda undantagsfall

en dylik avvikelse från den allmänna regeln skall kunna äga rum,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds Proposition Nr 841.

37

lärer det icke beliöva befaras, att de skäl, som åberopats mot kvinnors

användande i allmänhet i dylika befattningar, icke bliva behörigen beaktade

vid tjänsternas tillsättande. -— Såvitt fångvårdsstyrelsen riktat anmärkning

mot den föreslagna bestämmelsen, i vad detsamma icke helt och hållet utesluter

kvinnor från befattningar vid anstalter, där även män äro intagna, utan

begränsar undantaget till anstalter, huvudsakligen avsedda för män och

manliga minderåriga, kan jag ej heller finna en ändring nödvändig eller

lämplig. Den omständighet, att tilläventyrs en fullt genomförd åtskillnad

icke finnes mellan de för män och de för kvinnor avsedda anstalterna,

synes mig icke med fog kunna åberopas för att under alla förhållanden

göra kvinnor obehöriga att innehava befattningar av detta slag vid anstalter,

där till övervägande del kvinnor äro intagna. Den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen torde ock äga det företräde, att den lämnar

ett något vidsträcktare utrymme för anpassning efter eventuella förändringar

inom fångvårdsorganisationen.

Under 4 mom. (5 mom. i departementsförslaget) hava de sakkunniga Tjänster med

föreslagit undantag från likställighetsregeln med avseende å befattningar,Vgifter°mUm

med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet. Till det föreslagna stadgandet

har fogats det förbehåll, att kvinna må kunna för särskild uppgift innehava

anställning vid poliskår. I fråga om motiveringen får jag hänvisa

till de sakkunnigas framställning (del I sid. 62 och del II sid. 62.)

Om lämpligheten av en undantagsbestämmelse av nu angivet innehåll

synes, av de inkomna yttrandena att döma, någon egentlig meningsskiljaktighet

ej råda. Däremot har från åtskilliga länsstyrelsers sida gjorts

gällande, att tveksamhet kan uppstå rörande de särskilda befattningar vid''

landsstaten, vilka äro avsedda att omfattas av bestämmelsen. iSagon uppräkning

av särskilda befattningar, som skola undantagas, avses, på sätt

jag förut framhållit, icke i lagförslaget. Då det emellertid är av vikt,

att någon oklarhet icke kommer att kvarstå i detta hänseende, anser jag

mig böra här angiva min uppfattning rörande den innebörd, förslaget bör

anses äga i fråga om nämnda befattningar. Enligt de sakkunnigas i del

II av betänkandet gjorda uttalanden skulle under stadgandet inbegripas

befattningarna såsom överståthållare, underståthållare, landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor å 1 andskansliet, landsfogde och

landsfiskal. Att samtliga dessa tjänster omfattas av undantagsbestämmelsen,

finner jag, i likhet med de länsstyrelser, som därom uttalat sig,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 241.

otvivelaktigt. Av skäl, som särskilt framhållits av länsstyrelsen i Stockholms

län och även framträda i flera andra av länsstyrelser avgivna yttranden,

torde med nu nämnda befattningar böra jämställas länsassessorstjänst

å landskontor. Beträffande länsnotarie- och länsbokhållaretjänsterna

synes mig den lösning, som förordats av länstyrelsen i Stockholms län,

vara ur praktisk synpunkt tillfredsställande. Nämnda länsstyrelse har

ansett, att undantaget bör gälla jämväl sistberörda befattningar i de län,

där endast eu länsnotarie eller länsbokhållare finnes anställd. I de länsstyrelser,

som hava två eller flera dylika tjänster, torde ej, ur synpunkten

av nödvändigt vikariat för de tjänstemän, vilka ordinärt hava att handlägga

ärenden rörande ordningens upprätthållande, finnas behov av att mer

än en länsnotarie- eller länsbokhållare^änst reserveras för manlig innehavare.

Giltiga orsaker att, utöver vad nu sagts, genom uttryckligt stadgande

för män reservera befattningar vid landsstaten synas mig icke vara

ådagalagda. Vad särskilt landskanslist- och landskontorist^ änsterna beträffar,

torde, såsom av flera länsstyrelser betonats, dessa tjänster i regel betraktas

såsom övergångsplatser till häradsskrivare- och landsfiskalsbefattningar. Av

dessa båda befattningar skulle kvinna äga tillträde till den förra men icke

till den senare. Det torde icke visa sig ogörligt för vederbörande länsstyrelser

att med hänsyn till rekryteringen av samma befattningar sörja för eu

lämplig fördelning mellan manliga och kvinnliga aspiranter av landskanslistoch

landskontoristtjänsterna. Över huvud taget lärer något större tillopp av

kvinnliga sökande till befattningar inom landsstaten icke kunna väntas, då

befordringsmöjligketerna för kvinnor bliva så starkt begränsade som fallet

är enligt lagförslaget*.

I enlighet med den uppfattning, jag nu uttalat, torde, om förslaget

vinner godkännande, beträffande landsstatstjänster, vilka icke tillsättas av

Ivungl. Maj:t, föreskrifter böra meddelas i vederbörande instruktionella

författningar.

Åtskilliga länsstyrelser ävensom Svea hovrätt hava förordat, att vissa

befattningar inom utsökningsväsendet måtte reserveras för män. Av den

utredning, de sakkunniga lämnat i denna del (del II sid. 49—51), framgår,

att med hänsyn till bestämmelsen i 4 mom. (5 mom. i departementsförslaget)

området för kvinnas formella behörighet till dylika tjänster blir i hög

grad begränsat. Under hänvisning till de sakkunnigas motivering, vilken

av flera länsstyrelser lämnats utan erinran, har jag icke funnit anledning

föreslå en särskild undantagsbestämmelse i detta avseende.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (Yttrandena sid. 51) har hemställt,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

att befattning såsom lappfogde måtte undantagas från de tjänster, till vilka

kvinnor skola äga tillträde. Ett dylikt undantagande bär jag ansett

överflödigt.

Ej heller i fråga om åklagarbefattningar har jag funnit anledning

frångå de sakkunnigas förslag. Enligt detta skola samtliga åklagare med

sådan befattning, i vars åligganden ingår att ansvara för eller biträda vid

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, vara män. Om, på sätt

processkommissionen (Yttrandena sid. 17) anfört, i en framtid åklagarväsendet

i större utsträckning än nu blir skilt från polisväsendet, lärer i samband

med ett dylikt reformförslag böra komma under övervägande, huruvida

det kan vara nödigt att i vidsträcktare mån utesluta kvinnor från

tillträde till åklagarsysslor. Jag får i sammanhang härmed erinra, att

justitiekanslersämbetet (Yttrandena sid. 15) icke funnit anledning hemställa

om upptagande i lagen av någon undantagsbestämmelse rörande" åklagarbefattningar.

Den av länsstyrelsen i Yästmanlands län (Yttrandena sid. 46) uttalade

förmodan, att den föreslagna formuleringen av ifrågavarande bestämmelse

skulle kunna uppfattas såsom hinder för kvinna att innehava befattning såsom

domare i underrätt, kan jag icke finna grundad. Därest undantag

för dylik befattning anses böra göras, lärer uttrycklig bestämmelse därom

böra införas i lagen.

Under mom. 5 (mom. 6 i departementsförslaget) hava de sakkunniga Vissa tjänster

föreslagit undantag för befattningar, tillhörande tullverkets kust- och gräns- Vidocluls^ggg.et

bevakning. Denna bestämmelse har — i likhet med den under nästföl- staten m. m.

jande mom. upptagna i fråga om bevakningstjänster vid skogsstaten —

motiverats (del II sid. 41 och 64) därmed, att dessa tjänster med hänsyn

till de därmed förenade åliggandena stå synnerligen nära den enligt förslaget

undantagna gruppen av tjänster, med vilka äro förenade polisuppgifter.

Beträffande det föreslagna undantaget för vissa befattningar vid tullverket

har generaltullstyrelsen (Yttrandena sid. 112), under tillstyrkande

av förslaget i angivna del, tillika hemställt om undantagets utsträckande

till att gälla samtliga tjänster vid tullverket, med vilka bevakningsåligganden

äro förenade. Då de skäl, vilka av styrelsen åberopats, synts mig

beaktansvärda, har jag ansett mig böra föreslå en sådan avfattning av detta

mom., att jämväl de av styrelsen avsedda tjänsterna bliva undantagna från

likställighetsregeln.

I fråga om tjänster vid skogsstaten har domänstyrelsen (Yttrandena

s. 40 Kontrollera mot PDF

Undervisningsväsendet

m. m.

40 Kungl. Majds Proposition Nr 241.

sid. 121) förordat undantagande jämväl av den förvaltande skogsstatspersonalen.

De till stöd härför anförda skälen ansluta sig nära till den uppfattning,

som kommer till uttryck i det av styrelsen för skogshögskölan

(Yttrandena sid. 122—124) avgivna yttrandet. Någon anledning att beträffande

dessa tjänster i lagen upptaga en speciell undantagsbestämmelse

torde dock icke föreligga. Just i de utbildningsförhållanden och i de

kompetenskrav, vilka berörts i nämnda yttranden, torde ligga tillräcklig

grund för att detta tjänsteområde icke kommer att röna någon mer väsentlig

inverkan av en formell likställighet mellan män och kvinnor.

Av enahanda orsaker som senast framhållits har jag icke ansett de

av lantbruksstyrelsen och lärarrådet vid Ultima lantbruksinstitut avgivna

yttrandena (Yttrandena sid. 124—126) böra föranleda ändring i eller tilllägg

till de sakkunnigas förslag.

Beträffande undervisningsväsendet samt vissa befattningar vid inrättningar

för vetenskap, slöjd och skön konst hava de sakkunniga föreslagit

undantag från likställighetsregeln endast så till vida, att gymnastiklärarbefattningar

vid högre allmänt läroverk och vid manligt folkskollärarseminarium

ansetts böra reserveras för män. Motiveringen för förslaget lämnas

i del I sid. 90—98 samt i del II sid. 41—44 och 51—56.

Yad först angår gymnastiklärarebefattningarna har skolöverstyrelsen

(Yttrandena sid. 147) och direktionen för gymnastiska centralinstitutet (Yttrandena

sid. 181) ansett undantag böra göras jämväl för dylik befattning

vid realskola. Jag ansluter mig till denna uppfattning och har fördenskull

i de sakkunnigas förslag vidtagit den ändring, som härav påkallas. Däremot

finner jag, under hänvisning till vad de sakkunniga därutinnan anfört

(del II sid. 43), icke erforderligt att i lagen upptaga en särskild bestämmelse

rörande lärarbefattningar vid gymnastiska centralinstitutet.

Med avseende å musiklärartjänster har skolöverstyrelsen, huvudsakligen

av hänsyn till de nuvarande formerna för sångundervisningens meddelande

vid de allmänna läroverken, ansett skäl föreligga för bibehållande

av den bestämmelse, enligt vilken kvinna är utesluten från musiklärarbofattning

vid sådant läroverk. Till enahanda slut kommer i sitt yttrande

musikaliska akademien (Yttrandena sid. 189). För min del har jag, med

hänsyn till vad i betänkandet (del. II sid. 53—54) anförts, ansett mig icke

äga anledning att i fråga om dessa befattningar föreslå särskilt undantag.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande uttalat betänklighet mot en förändring

av nu gällande regel i fråga om behörighet att innehava rektors
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ti>• Proposition Nr 241.

tjänst vid läroanstalt, som är avsedd uteslutande för manlig ungdom. De

synpunkter, som i sådant avseende framställts, äro utan tvivel förtjänta

av noggrant övervägande. Föga lärer det emellertid stämma överens med

den nu ifrågasatta reformens allmänna förutsättningar, om ett speciellt

undantag skulle göras för dessa befattningar. Jag har heller icke av överstyrelsens

framställning blivit övertygad om det praktiska behovet av att

på denna punkt bryta likställdheten i fråga om formell behörighet. De

personliga kvalifikationerna måste vid tillsättningen av dessa tjänster väga

tungt vid sidan av de rent formella meriterna. Farhågan för ett alltför

starkt framträngande kvinnligt element på den högre mapliga skolundervisningens

område synes för övrigt sakna stöd av den erfarenhet, som

hittills kunnat vinnas. Oaktat kvinnor genom 1918 års skolreform erhållit

behörighet att innehava lektorstjänst vid högre allmänt läroverk, har ännu

ingen kvinna blivit utnämnd till sådan befattning.

Beträffande befattningar vid universiteten hava nu, liksom vid avgivandet

av yttrande över löneregleringskommitténs förslag år 1911, meningarna

visat sig starkt splittrade inom de akademiska myndigheternas krets.

I de talrika yttranden, som avgivits av representanter för universitetens

skilda läroområden och institutioner, röjas skarpa motsättningar såväl i

fråga om principiella utgångspunkter som beträffande en mångfald detaljspörsmål.

Till icke obetydlig del avse dessa yttranden frågor, vilka icke

i detta sammanhang föreligga till bedömande; härutinnan föranleda yttrandena.

följaktligen icke något uttalande från min sida. Ej heller i vad

de beröra det ämne, som nu är föremål för prövning, skall jag inlåta

mig på närmare granskning eller bemötande. Min ståndpunkt i fråga om

dessa befattningar sammanfaller fullständigt med det yttrande, som i större

akademiska konsistoriet i Uppsala avgivits av professorerna Tlögbom och

Undén med instämmande av tre andra konsistorieledamöter (Yttrandena

sid. 153). Bindande skäl synas mig i detta yttrande vara förebragta till

stöd för den uppfattning, att i förevarande lag icke böra upptagas särskilda

bestämmelser rörande de till universiteten hörande befattningarna.

Riksarkivet (Yttrandena sid. 142) och riksbibliotekarien (Yttrandena

sid. 143) hava avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad det avser riksarkivets

och kungl. bibliotekets tjänsteområden. Även med hänsyn tagen till

de uppgifter av administrativ eller förvaltningsteknisk art, om vilka yttrandena

innehålla erinran, kan jag ej finna ådagalagt, att för ifrågavarande

tjänsteområden speciella lagbestämmelser skulle vara erforderliga eller lämpliga.

Den i riksarkivets utlåtande gjorda hänvisningen till det i fysiskt

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

avseende särskilt betungande arbete, som skulle åligga verkets tjänstemän,

har mött gensaga i en vid utlåtandet fogad reservation, och i varje fall

lära omständigheter av dylik art icke i nu förevarande avseende kunna

tillmätas annan eller större betydelse ifråga om arkivstaten än om många

andra tjänstegrupper, inom vilka på ett långt mer framträdande sätt befattningarnas

behöriga uppehållande betingas av tjänstemännens kroppsliga krafter

och färdigheter. — Enligt riksbibliotekariens utlåtande måste hos innehavare

av högre eller ledande befattningar inom biblioteksfacket förutsättas

ej blott »vetenskapliga kvalifikationer» utan ock »förmåga av fullt självständig

arbetsledning, organisatorisk och administrativ rutin samt praktisk

blick». Att en dylik förening av hög utbildning och framstående egenskaper,

på sätt i utlåtandet göres gällande, sällan är till finnandes hos kvinnor,

lärer kunna antagas vara riktigt, vilket emellertid helt visst gäller

även beträffande män. Svårigheten att för ifrågavarande befattningar finna

lämpliga och kompetenta personer torde vid sådant förhållande näppeligen

ökas därigenom, att den krets, inom vilken valet skall göras, kan komma

att innesluta även kvinnor. I övrigt må erinras, att överbibliotekarierna

vid de båda universitetsbiblioteken (Yttrandena sid. 163 och 177) förklarat

sig icke finna anledning påyrka särskilda bestämmelser i fråga om behörighet

att innehava befattning vid bibliotek.

Medicinal
väsendet.

I fråga om läkartjänster hava de sakkunniga efter en i betänkandet

(del I sid. 73—90) lämnad utredning kommit till det resultat, att någon

undantagsbestämmelse icke bör upptagas i lagen.

Medicinalstyrelsen (Yttrandena sid. 71) har beträffande behörighet att

innehava läkartjänst ansett speciella regler erforderliga endast så till vida,

att kvinna icke skulle kunna utnämnas till sådan läkartjänst vid lasarett

och tuberkulossjukvårdsanstalter, med vilken är förenad skyldighet att handhava

anstaltens förvaltning och i denna egenskap vara medlem av dess

direktion, med mindre direktionen i varje särskilt fall lämnat medgivande

till kvinnas befordran till dylik befattning, ävensom att kvinna icke skulle

kunna utses till karantänsläkare.

Vad först angår nyssnämnda befattningar vid lasarett och tuberkulossjukvårdsanstalter,

har medicinalstyrelsen till stöd för sin hemställan åberopat,

att då i berörda fall avlöningen icke utginge av statsmedel, det

måste anses rimligt, att dessa för anstalterna synnerligen viktiga befattningar

icke utan vederbörande kommunala myndigheters medgivande besattes

med kvinnor. På det vidsträcktare spörsmålet, huruvida ett kommunalt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 341.

43

inflytande bör äga att göra sig gällande vid tillsättningen av berörda läkartjänster,

kan jag tydligen här icke ingå, men jag anser mig dock kunna

uttala den mening, att det knappast kan vara sakligt befogat att härvidlag

göra skillnad mellan manliga och kvinnliga sökande. Vid tillsättning av

dylik befattning böra helt naturligt komma i betraktande ej blott egentliga

läkarmeriter utan ock den sökandes förmåga att handhava de med

befattningen förenade förvaltningsgöromålen. Det synes då riktigast och

mest överensstämmande med den allmänna åskådning, som ligger till grund

för lagförslaget, att kvinnor icke a priori uteslutas från konkurrens om

ifrågavarande tjänster.

Med avseende å karantänsläkarebefattning synes medicinalstyrelsen,

som ansett befattningen böra vara reserverad för män, vilja ifrågasätta,

huruvida densamma skulle kunna hänföras till de tjänster, som avses i sakkunnigförslagets

2 § 4 mom. (5 mom. i departementsförslaget). En dylik

tolkning kan jag icke biträda och finner ej heller anledning föreslå en särskild

undantagsbestämmelse.

I fråga om sjukvårdspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka

har medicinalstyrelsen (Yttrandena sid. 72) hemställt, att för män måtte

reserveras sådana tjänster vid berörda anstalter, med vilka är förenad skyldighet

att meddela vård åt manliga patienter, vilkas vård icke anses böra

handhavas av kvinnor. Korande denna fråga hava de sakkunniga uttalat,

(del II sid. 215) att vid vissa avdelningar för manliga .patienter å hospitalen

ett behov förefinnes av manlig sjukvårdspersonal, samt eriilrat, att

vissa ledande kvinnliga befattningar vid anstalterna äro för närvarande till

antalet bestämda. Vidare anföres: »Då den egentliga vårdarpersonalen,

såväl sköterskor som skötare, för varje år till antalet bestämmes av Kungl.

Maj:t, kunna de olika befattningarna ej sägas vara definitivt reserverade

för män eller kvinnor, utan kunna och böra förskjutningar mellan manliga

och kvinnliga befattningar komma till stånd i den mån de ur sjukvårdens

synpunkt äro påkallade.»

Såsom av de sakkunnigas berörda yttrande framgår, avses icke med

förslaget någon förändring av nuvarande förhållanden i denna de!. Om i

lagen införes en bestämmelse av det innehåll, medicinalstyrelsen förordat,

innebär detta, med hänsyn till bestämmelsen i sista stycket av den föreslagna

2 §, att Kungl. Maj:t såsom hittills kommer att bestämma proportionen

mellan de manliga och de kvinnliga befattningarna. Mot upptagande

i lagen av en dylik bestämmelse synes mig intet vara att erinra, och har

jag ansett densamma böra såsom ett särskilt mom. erhålla plats efter de i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Domar
ämbeten.

3 mom. meddelade föreskrifterna om reserverande för män av vissa befattningar

vid fångvårds- och andra tvångsinterneringsanstalter.

Sedan jag härmed i den utsträckning, jag med hänsyn till frågans läge

i allmänhet och myndigheternas uttalanden funnit påkallad, angivit min

ståndpunkt beträtfande eventuella undantagsbestämmelser rörande åtskilliga

tjänsteområden, återstår mig att beröra det utan tvivel mest omstridda och

i anseende till konsekvenserna måhända viktigaste av dessa spörsmål, nämligen

frågan om behörighet för kvinna att innehava domarämbete. Aven

på denna punkt äro de linjer, ett meningsutbyte kan väntas följa, på förhand

tämligen givna, och föga torde på detta stadium återstå att lägga till

de skäl och motskäl, vilka redan blivit framlagda. Jag skall därför här

blott upptaga huvudpunkterna av den granskning, myndigheterna ägnat de

sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava med eu motivering, som lämnats i del I sid.

70—73, och som finnes återgiven i den förut omnämnda propositionen till

1920 års riksdag (sid. 26), uttalat den uppfattning, att kvinna bör erhålla

tillträde till samtliga domarämbeten. Eu allmän regel av detta innehåll är

enligt förslaget underkastad allenast den modifikation, som följer av undantagsbestämmelserna

för befattningar, förenade med åligganden i fråga om

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet — vissa borgmästare- och

rådmanstjänster —, samt befattningar, med vilka är förenad skyldighet att

tjänstgöra vid armén eller marinen — krigsdomare och auditörer.

Förslaget har avstyrkts, antingen helt och hållet eller ock i väsentliga

delar, av de myndigheter, vilka haft att uttala sig om reformens inverkan

på domarämbetena. Svea hovrätt (Yttrandena sid. 1) har sålunda ansett

alla de domarbefattningar vid första instansens domstolar, för vilka juridisk

examen är kompetensvillkor, böra förbehållas män; ett dylikt undantag har

hovrätten därjämte funnit böra gälla i fråga om ledamotskap och fiskalstjänst

i hovrätt samt om vattenrättssekreterarebefattniug. De båda andra

hovrätterna (Yttrandena sid. 11 och 14) hava avstyrkt förslaget, i vad därigenom

tillträde till domarbefattning skulle lämnas kvinna. Processkommissionen

(Yttrandena sid. 15) har funnit sig icke kunna tillstyrka, att

kvinna erhåller tillträde till sådan domarbefattning, med vilken är förenat

ordförandeskap vid offentlig förhandling, ett undantag, som enligt kommissionens

mening av praktiska skål bör utsträckas att gälla alla domartjänster,

för tillträde till vilka lagkunskap erfordras.

De nu omförmälda utlåtandena äro icke uttryck för eu samfälld upp
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is Proposition Kr 241. 45

fattning inom vederbörande kollegiala institutioner. 1 hven hovrätt bar en

ledamot ansett undantaget böra begränsas till ledamotskap i krigshovrätten

och två ledamöter liava funnit annan särskild bestämmelse icke böra meddelas

än att kvinna uteslutes från ordförandeskap i underrätt. Av Göta

hovrätts ledamöter hava fyra funnit undantagsbestämmelser erforderligaendast

så vitt angår gift kvinna, eu ledamot har åberopat det av processkommissionen

avgivna yttrandet och lyra ledamöter hava lämnat de sakkunnigas

förslag utan anmärkning. I hovrätten över Skåne och Blekinge

hava sex ledamöter icke funnit erinran mot att kvinna erhåller behörighet

att innehava statstjänst inom hovrättens tjänsteområde. Inom processkommissionen,

vars utlåtande innefattar den av kommissionens ordförande och

en ledamot yttrade mening, hava två ledamöter varit sa tillvida skiljaktiga,

att de ansett med polisgöromål ej förenade befattningar såsom rättsbildade

domare böra göras tillgängliga för kvinnor i enlighet med de sakkunnigas

förslag.

Beträffande övriga i ärendet avgivna utlåtanden är att nämna, att mot

förslaget om kvinnors tillträde till domarämbeten uttryckligen uttalat sig

överståthåll''arämbetet och kammarrätten (Yttrandena sid. 20 och 110). Till

samma uppfattning torde kammarkollegium (Yttrandena sid. 100) ansluta sig.

I det av hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna yttrandet har

såsom skäl för den ståndpunkt, hovrätten intager, endast anförts, att enligt

hovrättens mening kvinna icke vore lämplig såsom domare. Även i Göta

hovrätts yttrande har samma argument — något närmare utvecklat

framförts såsom eu huvudsynpunkt. Kammarrätten har uttalat den uppfattning,

att med hänsyn till de stora krav, domaretjänster, särskilt ledamotsbefat.

tningar i överrätt, ställa på sina innehavare, i fysiskt lika väl

som i psykiskt hänseende, det endast i sällsynta fall torde kunna påräknas,

att en kvinna skall kunna uthålligt tillfredsställande fylla dem. Svea

hovrätt har avböjt att närmare uttala sig i frågan, huruvida, såsom ofta

påståtts, kvinnorna på grund av vissa sidor i den kvinnliga karaktären

skulle‘i stort sett — av ingen bestridda undantag oberäknade — vara

mindre än männen skickade för domarkallet. Hovrätten hänvisar till att

alla dylika omdömen måste komma att röra sig inom ett område, som mer

eller mindre är förbehållet den subjektiva uppskattningen. Ej heller processkommissionen

har till stöd för sitt yrkande åberopat eu i naturen själv

grundad underlägsenhet för kvinnan i fråga om de uppgifter, som tillhöra

domarekallet. Mig synes ock riktigast att lämna betraktelser av denna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

art åsido, då några allmängiltiga eller objektivt hållbara slutsatser knappast

torde stå att vinna på denna väg. Skola domarbefattningar bilda undantag

från den allmänna likställigketsregeln, böra därför skäl av annan natur

vara bestämmande.

Större avseende måste enligt min uppfattning fästas vid de starka

och utförligt motiverade betänkligheter, vilka av hänsyn till upprätthållandet

av domstolens och rättsskipningens auktoritet framställts mot ett medgivande

av behörighet för kvinna att vara ordförande eller bisittare i domstol, inför

vilken en offentlig rättsförhandling äger rum. Med bestämdhet har gjorts

gällande, att en utbredd folkmening med djupa rötter i äi’vd sedvänja skulle

med ogillande se en kvinna, och särskilt eu yngre kvinna, såsom ordförande

i häradsrätt samt att en kvinna, även om hon vore utrustad med framstående

personliga egenskaper, måste under vissa förhållanden komma att

brista i förmåga att tillvarataga förhandlingens allvar och värdighet. Svea

hovrätt yttrar, att det anseende, rättsskipningen vid lantdomstolarna alltjämt

åtnjuter bland befolkningen, är av allt för stor betydelse för att av

statsmakterna äventyras. Processkommissionen uttalar, att stor varsamhet

bör iakttagas vid genomförandet på detta område av den tilltänkta reformen,

därest ej menliga följder för domarämbetets anseende skola inträda.

Kommissionen finner det antagligt att med hänsyn till berörda uppfattning

hos folket ett flertal kvinnor icke skola kunna tillfredsställande fylla förpliktelserna

att med kraft och reda leda förhandlingarna, att tillse att parter

och vittnen iakttaga tillbörligt uppträdande inför domstolen, samt att

ordning och skick upprätthålles bland den närvarande allmänheten. I pregnant

form har den sistberörda synpunkten understrukits i överståthållarämbetets

åberopande av att oförmågan hos en domare att upprätthålla tillbörlig

auktoritet kunnat »förvandla de allvarliga rättsförhandlingarna till

ett formligt folknöje, där menigheten samlades för att få en rolig stund».

I all synnerhet hava ock från skilda håll framskjutits de svårigheter, som

handläggningen av vissa grövre brottmål eller mål, däri något för den sedliga

känslan stötande förekomme, måste medföra för en kvinnlig ordförande

i underrätt.

Det skall ingalunda förnekas, att de nu i starkt sammandrag antydda,

uppenbarligen på allvarlig prövning grundade invändningarna mot kvinnas

beklädande av domarämbete, företrädesvis såsom ordförande i första instansens

domstolar, förtjäna ett noggrant beaktande. En särskild varsamhet

påkallas ock ovedersägligen därav, att, på sätt i några yttranden framhållits,

det i detta fall icke, såsom i många andra, är berättigat att trygga

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

sig till att ett »naturligt urval» skall sörja för eu utveckling i sund riktning.

Visserligen torde av skilda orsaker de kvinnor, som kunna finna sin livsverksamhet

på domarbanan, icke bliva synnerligen många. Med den betydelse,

ordförandeskapet i häradsrätt erhållit såsom ett led i den juridiska

utbildningen och en förberedelse till fortsatt verksamhet såväl inom som

utom statstjänsten, samt med den ordning, i vilken domarförordnanden nu

meddelas, följer emellertid såsom en konsekvens, att efter all sannolikhet

åtskilliga kvinnor komma att fungera i nämnda egenskap, därest befogenheten

därtill lämnas dem. Skulle detta, såsom det påståtts, ur olika synpunkter

innebära ett försvagande av domstolarnas ställning i det allmänna

medvetandet eller framkalla hittills okända olägenheter för rättsskipningen,

vore förvisso reformens utsträckande till att gälla även domarämbetet ett

allvarligt missgrepp.

Oaktat jag sålunda till fullo behjärtar vad till stöd för den motsatta

ståndpunkten blivit anfört, har jag icke kunnat finna befogat att vid genomförandet

av en i det hela allmän likställighet mellan män och kvinnor

i fråga om behörighet att innehava statstjänst giva en särställning åt domarämbetet.

Visserligen bör härvid, såsom det med all rätt framhållits,

folkmeningen tillmätas den största betydelse. Mera egentligt torde emellertid

här vara att tala om en folkstämning. Och att på förhand grunda

sig ett säkert och vägledande omdöme om riktningen eller styrkan av en

folkstämning är städse vanskligt, då, såsom i detta fall, varken anledning

eller tillfälle hittills givits till tydliga och klara vittnesbörd om densamma.

Icke minst synes detta gälla i fråga om den utveckling, som allt mera

bestämt fört kvinnorna till en med männen jämbördig plats i samhällslivet

och i de mest olikartade offentliga funktioner. Vi hava bevittnat,

hurusom kvinnorna steg för steg förts in på verksamhetsområden, där deras

framträdande helt visst under en gången tid skulle betraktats med undran

eller måhända löje. Mot de flesta dylika utvidgningar av kvinnornas

arbetsfält har kunnat framföras en inom vida kretsar mer eller mindre

utpräglad stämning, och denna har brutits först sedan erfarenheten ådagalagt,

att förändringen icke medfört den ofärd, som förespåtts. I ett sådant

läge kan den ena sidans mening icke göra anspråk på att klarare

än den andras beräkna framtiden. Om emellertid ledning får sökas i den

utveckling, det allmänna föreställningssättet redan undergått i fråga om

kvinnans likställande med mannen i många andra avseenden, lärer det icke

kunna förnekas, att sannolikheten talar för att efter hand, och måhända

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

snart nog, en motsvarande iakttagelse skall kunna göras också i fråga om

domarämbetet.

Då den folkliga uppfattningen tillagts en så betydande vikt i argumentationen

mot kvinnans tillträde till domarämbetet, ligger den anmärkning

nära, att den ovilja, om vilken det talats, hur intensivt den kanske

än på sina håll må träda i dagen, dock näppeligen kan äga den utbredning,

som förmenats. För det stora flertalet lärer denna fråga icke

te sig så betydelsefull eller ingripande, att tankar eller känslor därav sättas

i rörelse med styrkan av en verklig och klart fattad mening. Därför

framstår väl ej såsom mindre angeläget, att inom den jämförelsevis begränsade

krets, som närmast torde få anses åsyftad i de anförda yttrandena,

en oförändrad uppfattning av domstolens ställning skall upprätthållas.

Makten av de gamla föreställningar, som härvid öva inflytande, kan icke

förnekas. Med fog må dock betvivlas, att kvinnans tillträde till domarämbetet

skall medföra den verkan, att vördnaden för domstolen^spilles eller försvagas.

Förändringen berör icke det väsentliga hos det, man här vill se allt framgent

hållet i ära. I den mån domstolens auktoritet beror av domaren, är

personligheten det bestämmande; om domaren är en man eller en kvinna

kan då icke vara avgörande. Även om härutinnan en förändring genomföres

på sätt lagförslaget avser, må det icke vara förmätet att tro, att den

folkliga känslan för domaremaktens gamla auktoritet skall visa sig äga en

djupare och ädlare grund —- vördnaden för domstolen själv och den rättvisa

den tjänar.

Om jag alltså icke är benägen att anse kvinnas tillträde till domarämbetet

böra antagas i och för sig hava till följd ett sjunkande anseende

för domstolarna i det allmänna medvetandet, utesluter detta tydligen icke

mitt obetingade medgivande av det betänkliga uti varje åtgärd, som skulle

innebära ett äventyrande av de offentliga domstolsförhandlingarnas lugn

och allvar. Men ej heller på denna punkt kan jag anse de uttalade farhågorna

för reformens verkningar äga den vikt och betydelse, man velat

tillskriva dem. I allmänhet torde under förhandlingarna vid våra underrätter

sällan förekomma några egentligen störande moment. Visst är, att

ledningen ofta kräver kraft och bestämdhet samt att ordföranden stundom

måste tillita all den myndighet, han kan inlägga i sitt personliga uppträdande,

för att upprätthålla ordning och skick. Någon gång har väl ock

inträffat, att domaren kommit till korta med sin uppgift och att otillbörliga

uppträden ägt rum. Bland den allmänhet, som bevistar underrätternas

sammanträden, måste helt naturligt ofta finnas personer, vilka icke av sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 241.

självn veta att iakttaga det mest lämpliga uppförande, likasom skaror

stundom dragas till domstolslokalerna av nyfikenhet eller sensationslystnad.

Närmast synes det under dessa förhållanden vara ägnat att förvåna, att

hos oss klagan sällan försports över svårighet att hålla förhandlingen värdigt

och lugnt fortgående. När något mot god ordning stridande likvisst

förekommit, har domaren i allmänhet utan ansträngning kunnat bringa

omedelbar rättelse. Då man i mörka färger framställt de vådor, som i

förevarande avseende skulle vara förenade med. kvinnas ordförandeskap i

underrätt, torde icke helt och hållet böra bortses från de maktmedel, lagen

själv erbjuder till ingripande mot dylika yttringar av självsvåld eller missaktning

för domstolens värdighet. Men med än större skäl bör framhållas,

att den respekt för domstolsförhandlingarnas yttre former, vilken hos parter,

vittnen och tingsmenigheter kan siigas hava blivit traditionell och hittills

blott i ett eller annat undantagsfall brustit, knappast torde visa sig så löst

grundad, att den i någon högre grad skall svika därför att en kvinna intager

den främsta platsen i rätten.

Yad som anförts därom, att kvinnas handläggande av vissa särskilda

rättegångsmål måste framstå såsom i hög grad stötande och olämpligt, har

jag icke kunnat tillmäta den avgörande betydelse, att av denna anledning

domarämbetet borde stängas för kvinnor.

Av Svea hovrätt och processkommissionen har framhållits, att de olägenheter,

som kunna vara förbundna med kvinnors utövande av ordförandeskap

i underrätt, bliva särskilt framträdande, då ordföranden är en ung

kvinna. Ehuru jag finner denna uppfattning i mycket vara befogad, måste

jag i likhet med processkommissionen anse oförenligt med nuvarande organisation

och befordringsväsen att meddela föreskrift om viss högre ålder

såsom villkor för domarförordnande åt kvinna, en utväg, som ej heller hovrätten

velat förorda.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag icke av den kritik, som

ägnats sakkunnigförslaget, funnit mig övertygad om nödvändigheten att i

denna del avvika från samma förslag. Av de positiva skäl till förmån för

denna ståndpunkt, vilka åberopats av de sakkunniga och till vilka jag i

det stora hela kan giva min anslutning, skall jag här icke upprepa mer

än ett, som synts mig värt att särskilt bringas i erinran, ehuru det uppenbarligen

kan äga giltighet endast för den, vilken icke betraktar kvinnornas

tillträde till domarämbetet såsom i och för sig skadligt. Jag syftar härmed

på denna frågas stora betydelse för den nu ifrågavarande reformen i

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt: 209 käft. (Nr 241.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

allmänhet. Förvärvade domarmeriter gälla såsom kompetensvillkor för ett

stort antal tjänster inom administrationen eller bereda i- varje fall ofta företräde

till dylika befattningar. Även inom privatjuridisk verksamhet och

långt in på affärslivets område gives en hög uppskattning åt denna form

för utbildningen av vårt lands jurister. Ett avstängande av kvinnorna från

domarämbetet måste därför innebära en mycket väsentlig inskränkning av

den likställighet med männen, vilken lagförslaget avser att principiellt fastställa.

Detta omdöme kan icke förändras, även om, på sätt Svea hovrätt

ifrågasatt, kvinna skulle erhålla behörighet att innehava befattning såsom

förste notarie i domsaga. Jag kan alltså icke underlåta att framhålla,

att därest allvar skall göras av denna reform, en viktig förutsättning

därför är, att bland lagens undantagsbestämmelser icke upptages

domarämbetet.

Såsom jag redan erinrat, äro de avstyrkande yttranden, som inkommit,

icke enhälliga. Inom domarkollegierna själva hava icke få röster höjts

för ett godkännande av förslaget. Inom processkommissionen hava rösterna

fördelat sig lika. Den enda röst, som i denna fråga hörts från de rättsbildade

advokaternas led, har förordat förslaget. I Tyskland och England

har frågan åtminstone i princip avgjorts till förmån för kvinnorna. I Danmark

och Norge har den redan fortskridit så långt, att kvinnor för närvarande

utöva befattningar såsom ordförande i första instansens domstolar.

I någon män torde det understöd, som sålunda erhållits inom vårt eget

land, och den framgång, likställighetskravet på denna punkt vunnit i

nämnda främmande länder, böra bidraga att minska betänkligheterna mot

förslagets antagande.

Mitt uttalande i denna fråga har huvudsakligen berört ordförandeskapet

i underrätt. Då jag kommit till det resultat, att kvinna bör medgivas

behörighet i sådan egenskap, anser jag därav följa — och därutinnan

torde jag kunna påräkna anslutning från de flesta håll — att anledning

icke föreligger att stadga undantag i fråga om andra domartjänster

eller övriga befattningar, vilka, ehuru icke hänförliga till nämnda tjänstegrupp,

dock stå densamma mer eller mindre nära och därför böra i förevarande

avseende behandlas efter väsentligen samma synpunkter. Härunder

inbegriper jag jämväl frågan om kvinnas behörighet att innehava nämndemansuppdrag

eller i övrigt sådan domarbefattning, som tillsättes genom val

för viss tid utan bekräftelse av statsmyndighet.

För genomförande av förslaget i nu förevarande del erfordras, utöver

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 241.

bestämmelse i det lagförslag, jag nu föredrager, vissa ändringar i eller tilllägg

till gällande lagstiftning. Till de förslag, jag i sädant hänseende

funnit påkallade, torde jag senare få återkomma.

Den fråga, som härefter återstår att upptaga i detta sammanhang, Bestämmelser

avser gift lcvinnas ställning i statstjänsten. Såsom jag förut framhållit, kvinna.

åsyftas nämligen med förslaget, att i den lag, som skall reglera omiådet

för kvinnas behörighet att innehava statstjänst, skola införas jämväl de

föreskrifter, vilka eventuellt anses böra meddelas med avseende å gifta

kvinnor. Då lagen enligt förslaget icke skall inrymma någon bestämmelse

rörande de kvinnliga statstjänarnas avlöningsförhållanden, följer därav att

icke heller något stadgande, som i detta avseende hänför sig speciellt till

gift kvinnas tjänstgöring, bör hava sin plats i lagen.

Den avdelning av de sakkunnigas betänkande, i vilken behandlas

frågan om gift kvinnas ställning såsom statstjänare (del II, sid. 14 108)

upptager först en redogörelse för de bestämmelser, som i detta hänseende

gälla i vissa främmande länder (sid. 74—78). Efter en historik över frågans

utveckling i vårt land (sid. 78 — 96) följer de sakkunnigas eget yttrande

(sid. 96—108).

I särskild grad synes vid den nu föreliggande frågans behandling

hänsyn vara att taga till den utveckling, densamma hittills undergått. Till

belysning härav och av det läge, i vilket frågan för närvarande befinner

sig, åberopar jag följande av de sakkunniga såsom ett sammandrag av den

närmast föregående, detaljerade historiken lämnade redogörelse:

»Yi(j den tid, då kvinnor först bereddes tillträde till statstjänster, torde

över huvud icke funnits någon tanke på att denna möjlighet skulle komma att

ta^as i anspråk av andra än ogifta kvinnor. Sed och samhällsförhållanden hänvisade

i så hög grad den gifta kvinnan till hemmet och familjelivet, att det helt

visst för den allmänna uppfattningen framstod såsom någonting främmande eller

till och med förkastligt, att hon ägnade sig åt självständig verksamhet utanför

den krets, vilken betraktades såsom den för henne enda naturliga. Därtill kom,

att statstänsten, i vad den gjordes tillgänglig för kvinnor, otvivelaktigt uppfattades

såsom en försörjningsinstitution för den ogifta kvinnan. Ur denna synpunkt

måste den gifta kvinnans framträdande i konkurrens om de jämförelsevis

fåtaliga statstjänster, som härvid voro i fråga, förefalla som ett obehörigt försök

att rycka brödet från den efter all antaglighet bättre behövande. Det är därför

förklarligt, att då frågan om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst

omsider Erhöll aktualitet, en avgjord och tämligen allmän motvilja förspordes

inför utsikten, att staten skulle genom egna åtgärder befordra en utveckling, av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

vilken man menade intet gott vara att vänta. Och även långt efter det att det

äldre betraktelsesättet i allmänhet fått vika för en annan syn på den samhällsföreteelse,

kvinnornas städse utvidgade verksamhet på nya områden innebär, har

en stark betänksamhet stått kvar, då det gällt att låta den gifta kvinnan taga

del i de uppgifter, som ej längre undanhållas den ogifta. Dock har efter hand

huvudvikten kommit att läggas vid en annan synpunkt än de förut nämnda.

Under framhållande av den slitning mellan olika och, såsom det förmenats, stundom

oförenliga plikter, för vilken den gifta kvinnan i statstjänsten måste vara

utsatt, har man velat anse henne såsom i mindre grad än den ogifta skickad

att fylla de anspråk, tjänsten ställer på sin innehavare. Sedan en längre tids

erfarenhet hunnit samlas, har emellertid uppfattningen i någon mån förskjutits

även i detta avseende. Den mera bestämt avvisande ståndpunkten har sålunda

efter hand övergått i en försiktigt avvaktande hållning, som visserligen steg för

steg lämnat rum för medgivande av en ökad behörighet för den gifta kvinnan,

men dock ännu fasthåller vid att icke obetingat inrymma henne en med den

ogifta likaberättigad ställning.

Med den uppfattning, som till en början var den förhärskande, föll det sig

naturligt, att denna fråga länge var begränsad till att gälla, huruvida en kvinnlig

befattningshavare, som trädde i äktenskap, skulle kunna kvarstå i tjänsten.

Att en kvinna, som redan ingått äktenskap, icke därefter kunde vinna anställning

eller befordran i statstjänsten ansågs stå utom diskussion och överflödigt att

genom en särskild bestämmelse angiva. Först 1905 tillkom en dylik bestämmelse,

då i läroverksstadgan av samma år föreskrevs, att lärarbefattning i teckning

och musik vid realskola finge sökas och innehavas även av kvinna, såvida

hon vore ogift. I instruktion för generalpoststyrelsen den 31 december 1909

stadgades, att till vissa i postverkets stater angivna befattningar även kunde

antagas myndig kvinna, vilken vore ogift eller änka. I övrigt ansågs fortfarande

samma förhållande gälla utan särskild föreskrift. Ännu då löneregleringskommittén

den 13 januari 1911 avgav förslag till grunder, med tillämpning av vilka

kvinnor skulle kunna utnämnas och befordras till de med 1909 års grundlagsändring

avsedda statstjänsterna, var denna uppfattning så befäst, att kommittén

utan meningsskiljaktighet kunde framställa såsom en axiomatisk sats, att till de

befattningar, om vilka vore fråga, icke borde kunna befordras gift kvinna, utan

allenast sådan, som vore ogift eller änka. Enahanda ståndpunkt uttalade samma

kommitté uti sitt den 29 juni 1911 avlämnade betänkande ifråga om uppförande

i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter. Redan under följande

år bröt emellertid en annan mening igenom, då riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag

beslöt att i avlöningsbestämmelserna för nyssnämnda biträdesbefattningar

intaga en föreskrift av innehåll, att gift kvinna skulle kunna befordras till biträdesbefattning,

dock allenast efter av Kungl. Maj:t på framställning i varje

särskilt fall lämnat medgivande. Denna bestämmelse efterföljdes snart av motsvarande

föreskrift ifråga om kvinnliga befattningar inom andra förvaltningsområden.

Då löneregleringskommittén år 1915 hade att avgiva förslag i fråga

om gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt

statens järnvägar, kunde kommittén därför konstatera, att den uppfattning, kom
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

mitten i detta ämne uttalat år 1911, icke godkänts av statsmakterna, utan att

beträffande en mängd för kvinnor avsedda befattningar givits stadgande av ovan

återgivna innehåll. Beträffande lärarbefattningar har sedermera år 1918 tillkommit

en på sistnämnda sätt avfattad föreskrift. I det den 19 juni 1919 utfärdade

nya avlöningsreglementet för koinmunikationsverken har upptagits en

bestämmelse av innehåll, att gift kvinna må kunna erhålla ordinarie anställning

allenast efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade medgivande, och i sitt

senaste, den 3 november 1920 dagtecknade betänkande med förslag beträffande

ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala

ämbetsverk har löneregleringskommittén föreslagit, att denna regel skall gälla

jämväl för sistnämnda befattningshavare. Härmed har alltså utvecklingen lett

fram till den allmänna ståndpunkten, att gift kvinna kan erhålla ordinarie anställning

i sådan befattning, som för närvarande kan innehavas av kvinna, men

först efter Kungl. Maj:ts diskretionära prövning.

Beträffande den andra frågan — om rätt för kvinnlig innehavare av statstjänst

att efter inträde i äktenskap kvarstå i tjänsten — utvisar den här ovan

lämnade historiska översikten, att de föreskrifter, som i detta hänseende först

utfärdades, icke medgivit dylik rätt. Den allmänna regeln blev den, att kvinnlig

statstjänare, som trädde i gifte, därmed skulle anses hava frånträtt sin befattning.

Med något växlande formulering modifierades regeln för vissa förvaltningsområden,

såsom kommunikationsverken och tullverket, efter hand på det sätt,

att vederbörande myndighet tillädes befogenhet att, där särskilda omständigheter

därtill föranledde eller sådant ansåges lämpligt, behålla kvinnlig befattningshavare,

som trädde i gifte, i extra tjänst. För befattningar vid rikets allmänna

läroverk gällde enligt 1905 års läroverkstadga, att lärarinna, som trädde i gifte,

vore skyldig att avgå från sin befattning och borde i sådant fall ofördröjligen

till läroverksöverstyrelsen ingiva sin ansökan om avsked. Dock uttalades under

läroverksfrågans behandling i riksdagen starka betänkligheter mot denna bestämmelse,

vilken betecknades såsom egendomlig och särskilt för det tjänsteområde,

den avsåge, opåkallad. För folkskollärarinneseminarierna gällde redan enligt

1886 års stadga en mindre sträng föreskrift, i det att, för den händelse lärarinna

med adjunkts tjänstgöring trädde i gifte, det finge ankomma på konsistoriets

beprövande, om hon finge bibehållas vid tjänsten; konsistoriet skulle sedermera

äga uppsäga henne därifrån, då läroverkets bästa funnes kräva sådant. För

folkskollärarkåren har någon särskild bestämmelse med avseende å gift kvinnlig

befattningshavares kvarstående i tjänsten icke meddelats, oaktat, på sätt av

historiken framgår, fråga därom förevarit vid skilda tillfällen. Också har inom

denna talrika kår — vilken dock icke är att hänföra till kategorien statstjänare

— det blivit ofta förekommande, att lärarinna kvarstår i tjänsten sedan hon

inträtt i äktenskap.

Fn i någon mån förändrad uppfattning av denna fråga kom först till uttryck

vid fastställande år 1910 av ny avlöningsstat för fångvården. Därvid upptogs

nämligen den bestämmelse, att kvinnlig befattningshavare, som inginge

äktenskap, skulle vara skyldig avgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen funne

det nödigt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

I sitt förenämnda betänkande den 13 januari 1911 angående vissa läraroch

läkarbefattningar anslöt sig löneregleringskommittén till den ståndpunkt,

som då blivit den hävdvunna. Kommittén föreslog nämligen den bestämmelse,

att om kvinna, som befordrats till och innehade sådan befattning, som då var

i fråga, trädde i äktenskap, hon skulle anses därmed hava frånträtt befattningen.

Reservationsvis framfördes emellertid av några ledamöter den mening, att det i

avsedda fall borde göras beroende av Kung!. Maj:ts särskilda prövning, om den

kvinnliga befattningshavaren kunde få kvarstå i tjänsten. Mot den av kommitténs

majoritet omfattade ståndpunkten framställdes från skilda håll starka invändningar.

Särskilt anmärkningsvärd är den kritik, som ägnades kommittéförslaget

i denna del vid behandlingen i de akademiska konsistorierna. För denna behandling

har i den historiska översikten lämnats en sammandragen redogörelse.

År 1912 tillkom ined avseende å biträdesbefattningarna i ämbetsverken en

nj och för de kvinnliga befattningshavarna mera gynnsam bestämmelse, i det

att då stadgades, att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning inginge äktenskap,

hon icke .skulle vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,

därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till befattningens

behöriga upprätthållande funne det nödigt. Denna bestämmelse erhöll

enligt beslut vid 1917 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag tillämpning jämväl

med avseende å kvinnliga befattningshavare i kommunikationsverken. Från dessa

verks sida hade mot förslaget till ändring i dittills gällande Bestämmelse gjorts

åtskilliga invändningar under åberopande av de särskilda tjänsteförhållandena

inom verken. Även riksdagen ansåg sig med hänsyn till dessa särskilda förhållanden

och den talrika personal, om vilken vore fråga, icke kunna undgå att

uttala starka betänkligheter, men fann sig under förutsättning av vederbörligt

beaktande av de särskilda krav, som med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande

gjorde sig gällande, kunna bifalla förslaget. En på samma sätt formulerad

föreskrift har under år 1918 tillkommit med avseende å lärarbefattningar

vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och högre lärarinneseminariet.

Slutligen har under nästlidet år i avlöningsbestämmelserna för kommunikationsverkeri

stadgats, att därest kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår

äktenskap, hon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,

så framt icke den myndighet, varunder hon lyder, finner det nödigt med

hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande. I löneregleringskommittens

senaste betänkande föreslås samma bestämmelse skola erhålla giltighet i fråga

om befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk. Med den

formulering, bestämmelsen erhållit i fråga om kommunikationsverken, torde densamma

få anses utgöra uttrycket för den ståndpunkt, till vilken statsmakterna

för närvarande kommit i detta spörsmål. Endast i fråga om läkarbefattningar

gäller fortfarande ovillkorlig skyldighet för kvinnlig befattningshavare att vid

inträde i äktenskap avgå från tjänsten.»

De, på sätt i denna redogörelse omförmälts, av 1902 års löneregleringskommitté

senast föreslagna bestämmelserna i detta ämne äro numera

antagna och återfinnas under 4 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj.ts Proposition Nr 241. 55

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen (Svensk författningssamling nr 451).

Den utredning, som verkställts av de sakkunniga, har utmynnat i en

hemställan, att nu gällande i olika avlöuingsföreskrifter eller instruktionella

bestämmelser upptagna särskilda regler angående gift kvinnas anställning i

statstjänst måtte upphävas och att följaktligen full likställighet skall råda

mellan gifta och ogifta kvinnor beträffande samtliga statstjänster, till vilka

kvinna skall äga tillträde. Av den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda

intagit, samt av deras uppfattning, att eventuella bestämmelser i detta avseende

böra hava sin plats i den föreslagna behörighetslagen, följer, att

nämnda lag, i saknad av särskilt stadgande om gift kvinna, skall anses

äga avseende å såväl gift som ogift kvinna. Vissa i samband med detta

ämne stående frågor, såsom om gift kvinnlig befattningshavares rätt till

avlöning under ledighet från tjänsten på grund av havandeskap och barnsbörd

samt om vissa tjänsteförmåners utgående i fall, att två makar båda äro

statstjänare, hava av de sakkunniga behandlats i samband med frågan om

kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden och tillhöra även enligt

min mening icke området för de bestämmelser, vilka böra erhålla lags natur.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava flera avstyrkt de sakkunnigas

förslag och förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser angående

gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst. Denna ståndpunkt

intages av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Örebro län, riksförsäkringsanstalten

(med reservation av en ledamot), medicinalstyrelsen,

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegium,

kammarrätten, statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen,

direktionen för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda samt

styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed. I samma riktning

uttala sig länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län samt socialstyrelsen.

Fyra ledamöter av Göta hovrätt hava ansett gift kvinna icke böra

erhålla tillträde till domarämbete. Styrelsen för postsparbanken har uttalat,

att ehuru nuvarande bestämmelser i stort sett finge anses sakna praktisk

betydelse, styrelsen med hänsyn till den föga omfattande erfarenhet,

som vunnits, icke för närvarande kunde påtaga sig ansvaret att tillstyrka

deras slopande. Vattenfallsstyrelsen har ansett, att nu stadgade restriktioner

böra bibehållas, men vill såsom en mildare form att alternativt tilllämpas

förorda införande av en bestämmelse, som skulle giva vederbörande

verks styrelse rätt att, när så vore förenligt med verkets intressen, ålägga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241.

gift kvinnlig befattningshavare avkortad daglig tjänstgöring med motsvarande

minskning i avlöningsförmåner. Kontrollstyrelsen har ansett särskilda

bestämmelser i förevarande avseende icke vara erforderliga beträffande fullmaktstjänster,

men funnit dylika bestämmelser, ehuru i nuvarande form

icke tillfredsställande, behövliga i fråga om de befattningar, vilka enligt

sakkunnigförslaget skola reserveras för kvinnor, d. v. s. huvudsakligen s. k.

biträdesbefattningar. Skolöverstyrelsen förklarar sig med ledning av vunnen

erfarenhet kunna uttala, att stadgandet om att gift kvinna kan befordra^

till lärarbefattning först sedan Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, utan egentlig

olägenhet skulle kunna bortfalla, men att däremot alltjämt ett stadgande

syntes böra kvarstå, vars innebörd vore, att för så vitt kvinnlig innehavare

av lärarbefattning vid allmänt läroverk, lärarinneseminarium, statens folkskoleseminarium,

tekniska fackskolor eller gymnasier ingått äktenskap, hon

skulle vara skyldig att avgå från befattningen, därest skolöver styrelsen med

hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande funne sådant nödigt.

De sakkunnigas ståndpunkt har biträtts av Svea hovrätt, större akademiska

konsistoriet i Uppsala, medicinska fakulteten i Lund, överbibliotekarien

i Lund och musikaliska akademien. Generalpoststyrelsen har

väl funnit i viss mån tvivelaktigt, huruvida gift kvinna bör i förevarande

hänseende helt likställas med ogift kvinna, men tilltror sig i varje

fall icke att, vad postverket angår, föreslå några särskilda undantagsbestämmelser.

Statskontoret har förklarat sig med hänsyn till vad i betänkandet

anförts icke vilja framställa några principiella erinringar mot full likställighet

även för gift kvinna, men har ansett sig böra framhålla, att i saknad

av inskränkande bestämmelser svårlösta situationer kunna uppkomma så

till vida, att de, som i tjänsten skola utöva kontroll över varandra, kunna bliva

äkta makar och såsom sådana ej längre äro lämpliga att handhava kontrollen.

Av övriga myndigheters yttranden framgår i vissa fall icke med full tydlighet,

huruvida de tagit ståndpunkt till förevarande fråga eller lämnat densamma

obesvarad. Beträffande åtskilliga av dessa yttranden torde, av sammanhanget

att sluta, få antagas, att förslaget lämnats utan anmärkning. Av de

myndigheter, vilka avstyrkt förslaget i vad det avser frågan om behörighet för

kvinna att innehava statstjänst, synas flera ansett sig sakna anledning att göra

särskilt uttalande rörande frågan om speciella bestämmelser för gift kvinna.

För min del har jag, efter övervägande av vad å ömse sidor blivit

anfört, funnit mig böra förorda den lösning, som innefattas i de sakkunnigas

förslag. Då de synpunkter, vilka för frågans bedömande äga betydelse,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

enligt min uppfattning blivit av de sakkunniga fullständigt behandlade och

belysta, kan jag, under hänvisning i övrigt till deras framställning, ur densamma

såsom eget yttrande åberopa följande:

»Vad först angår frågans allmänt samhälleliga innebörd lärer det vara

varken nödigt eller lämpligt att till allt vad förut talats och skrivits i detta

ämne nu söka lägga ytterligare synpunkter och skäl. Kommitterade kunna i

detta avseende i allt väsentligt ansluta sig till det uttalande, som på sin tid

gjordes av lärarlönenämnden (jfr de sakkunnigas betänkande del II sid. 91). I

övrigt gäller härom vad löneregleringskommittén i sitt förenämnda betänkande

den 12 juli 1915, i fråga om gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid

kommunikations verken, anfört rörande vissa allmänna invändningar mot användning

över huvud taget av gift kvinna i ordinarie statstjänst. I)å statsmakterna

finge anses hava i princip intagit sin ställning till dessa spörsmål, ansåg sig

kommittén icke böra ingå i granskning av dessa invändningar. Till dem hän
förde

kommittén vad frän vissa myndigheters sida anförts om svårigheten för

en kvinna att förena två så olika uppgifter som, å ena sidan, makans och moderns

och, å andra sidan, tjänstemannens, till följd varav ock gift kvinnas arbete

i statstjänst i allmänhet icke skulle kunna bliva av den kvalitet som en

ogift kvinnas. Till sådana allmänna och redan underkända invändningar hörde

jämväl vad som yttrats därom, att den ogifta kvinnan i allmänhet vore i större

behov av arbetsförtjänst än den gifta och att fördenskull genom gift kvinnas

kvarstående i statstjänst förvärvsmöjligheterna för den mera behövande ogifta

kvinnan bleve försämrade. Till kretsen av dylika invändningar måste ock läggas

den från vissa håll åberopade omständigheten, att gift kvinnlig befattningshavare

genom sin ställning som maka och moder ofta måste för längre eller kortare

tid bliva bunden vid hemmet och till följd därav komme att föranleda ett ökat

behov av vikarier, även om det enligt kommitténs mening måste medgivas, att

den sistnämnda invändningen kunde erhålla mera betydelse ju större den särskilda

kår vore, som frågan gällde.

Sedan detta uttalande gjordes, har genom statsmakternas beslut i ett flertal

fall ytterligare stöd vunnits för den uppfattning, att diskussionen om dessa allmänna

principspörsmål får anses i det väsentliga avslutad; besluten hava alltmer

gått i den riktning, att villkoren för gift kvinnas anställning i statstjänsten

gjorts mindre stränga än förr. Med avseende å det nya läge, i vilket frågan

kommit, må här blott tilläggas, att sedan genom upphävandet av mannens målsmanskap

den privaträttsliga begränsningen av hustruns frihet att själv råda över

sin arbetskraft numera upphört, de av hänsyn till den gifta kvinnans bevarande

för hemlivet bestämda skälen mot hennes användande i statstjänsten måste anses

än ytterligare hava förlorat i styrka. Och vad angår det förut berörda talet om

det företräde, den ogifta kvinnan rättvisligen borde äga framför den gifta till

statstjänstens försörjningstillfällen, bör här erinras, att frågan numera gäller

statens alla tjänster, från de högsta till de lägsta. Att beträffande de områden

av statstjänsten, vilka nu skulle öppnas för kvinnorna, anlägga försörjningssynpunkten,

kan påtagligen icke vara riktigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Såsom ett resultat av den långvariga behandling, denna fråga hittills undergått,

lärer vidare få anses hava framgått, att i förevarande hänseende samtliga

gifta kvinnliga befattningshavare böra likställas och att följaktligen särskilda

föreskrifter beträffande vissa slag av statstjänster icke skola ifrågakomma. Under

den föregående diskussionen har, såsom ovan omnämnts, stundom framhållits,

att de speciella tjänsteförhållandena inom vissa verk, särskilt post- och telegrafverken,

skulle påkalla starkare restriktiva bestämmelser än de, som innefattas i

de numera för allt flera förvaltningsområden gällande allmänna reglerna. Efter

de beslut, som senast fattats rörande dessa verk, synes det emellertid vara berättigat

att utgå från den förutsättning, att om över huvud särskilda bestämmelser

i detta avseende skola bibehållas, de nämnda reglerna beteckna det högsta

mått av restriktioner, med vilket numera är att räkna. I följd härav torde också

anledning saknas att ingå i särskild undersökning av de skäl, som anförts för

att i fråga om läkarbefattningarna kvarstå på den äldre ståndpunkten.

Redogörelsen för denna frågas föregående behandling och de meningsbrytningar,

som därvid förekommit, torde med tydlighet giva vid handen, att utvecklingen

länge gått i riktning mot att bereda den gifta kvinnan en med den ogifta

lika berättigad ställning i statstjänsten. Motståndet, som från början fann sin

huvudsakliga styrka i grunder av principiell natur, synes efter hand hava kommit

att i övervägande grad söka sitt stöd i praktiska hänsyn, i främsta rummet

de olägenheter, en dylik likställighet förmenats kunna medföra för statstjänsten.

Erfarenheten har gjort det möjligt att bedöma den verkliga vikten av dessa hänsyn,

och, i den mån detta skett, hava allt flera eftergifter blivit gjorda för den

mening, som i likställighetens genomförande velat se den riktiga lösningen. Sålunda

har man för närvarande kommit fram till en ståndpunkt, som ingalunda

kan sägas i princip underkänna likställigheten, utan allenast innebär, att man

ansett nödigt behålla vissa garantier mot missförhållanden, som möjligen kunna

uppkomma. Enligt kommitterades uppfattning bör tiden nu anses inne att hos

oss, likasom det skett i våra grannländer, låta de inskränkningar, som för närvarande

gälla i fråga om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst, helt

bortfalla.

Då kommittén funnit sig böra intaga den nu angivna ståndpunkten, är orsaken

härtill inglunda att finna i ett underskattande av de olägenheter, anställning

av gift kvinna kan medföra för statstjänsten. Att dylika olägenheter kunna

uppstå och att därför anställning av gift kvinna i många fall icke är önskvärd

eller bör främjas, är alltför påtagligt för att det skulle behöva här närmare utvecklas.

Men då anställning av gift kvinna över huvud medgives, är det enligt

kommitterades övertygelse icke riktigt att söka bot för eventuella missförhållanden

av denna art genom att försätta statens gifta kvinnliga befattningshavare i

en undantagsställning; endast i ringa mån torde på denna väg vinnas åsyftad

verkan. I all synnerhet om kvinnor, på sätt nu avses, erhålla principiellt lika

behörighet med män till statens tjänster, synes ett bibehållande av de för närvarande

gällande reglerna i fråga om gift kvinna icke kunna förordas.»

Efter att härefter hava framhållit vissa särskilda olägenheter med

restriktiva bestämmelser av förevarande slag — såsom att de innebära en

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

direkt premiering från statens sida av det ogifta ståndet, att de icke träffa

dem, som utan att vara lagligt gifta leva under äktenskapliga förhållanden,

samt att de, på grund av det schematiska drag, som kännetecknar dem,

icke i önskvärd mån medgiva hänsyn till individuella förhållanden — anföra

de sakkunniga vidare:

»Kommitterade hava sig icke bekant, huruvida i något fall förekommit, att

såsom skäl för gift kvinnlig befattningshavares entledigande från tjänsten åberopats

hennes äktenskap. Under alla omständigheter synes den bestämmelse,

som lägger i vederbörande myndighets hand att avskeda en kvinnlig befattningshavare

under hänvisning till att hennes äktenskap i något avseende inverkat

ogynnsamt på hennes fullgörande av tjänsten, innefatta ett skäligen överflödigt

korrektiv mot pliktförgätenhet hos denna särskilda kategori av statstjänare. Vanliga

medel till beivrande av försummelse i tjänsten eller åsidosättande av föreskrivna

skyldigheter lära nämligen kunna antagas i detta avseende göra till

fyllest.

Den senast berörda bestämmelsen torde emellertid hava tillkommit även i

annat syfte än för att underlätta ett ingripande mot direkt tjänsteförsummelse.

Den har tillika ansetts innefatta en utväg att i vissa fall undvika sådana svårigheter

med ordnande av tjänstgöringen, som otvivelaktigt kunna uppstå i fråga

om tjänster, vilka innehavas av gifta kvinnor. Särskilt har därvid hänvisats till

den situation, som kan inträda vid nödvändighet att förflytta en sådan befattningshavare

till annan ort. En dylik nödvändighet kan exempelvis föreligga icke

blott efter vanlig tur och ordning mellan befattningshavarna i en stor tjänstemannakår,

utan även i det särskilda fall, att man och hustru såsom tjänstemän

tillhöra samma verk och där kunna komma att till varandra stå i ett tjänsteförhållande,

som icke är lämpligt. Med avseende å dylika fall anförde löneregleringskommittén

1915, att kommittén ansåge sig böra bestämt uttala, att om gift

kvinna tillätes innehava ordinarie tjänst, hon icke i tjänsten finge intaga någon

som helst gynnad undantagsställning, samt fortsatte: ''Därest sålunda det ur verkets

synpunkt kräves, att en befattningshavare underkastas förflyttning, bör ock

vederbörande åläggas sådan flyttning, utan att därvid någon hänsyn må tagas

till det förhållandet, att befattningshavaren är en gift kvinna. Då emellertid en

gift kvinnlig befattningshavare ofta icke lärer vilja underkasta sig förflyttning

till annan ort, inträder alltså i sådant fall beträffande henne, därest hon icke

frivilligt avgår ur tjänsten, den förutsättning för hennes entledigande, som omförmäles

i de allmänna grunderna beträffande kvinnliga befattningar, nämligen

att befattningen eljest icke kan behörigen upprätthållas.''

Den bestämmelse, som åsyftas i slutet av nu återgivna uttalande, utgör

givetvis icke någon nödvändig förutsättning för att, om sådant erfordras, åtlydnad

skall kunna framtvingas för en i vederbörlig ordning given föreskrift om

förflyttning. Den befattningshavare, som icke ställer sig dylik föreskrift till

efterrättelse, har därmed överträtt sin tjänsteplikt och är underkastad laga påföljd.

Insikten härom torde i de flesta nu avsedda fall på befattningshavaren

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

hava lika kraftig verkan som medvetandet om att överordnad myndighet kan

göra bruk av sin nuvarande rätt att meddela entledigande.

Om . sålunda enligt kommitterades uppfattning särskilda bestämmelser angående

gift kvinnas anställning i statstjänsten måste anses redan under nuvarande

förhållanden mindre lämpliga och nödvändiga, gäller detta i ännu högre

grad, därest behörigheten för kvinna att innehava statstjänst erhåller den utsträckning,

som avses i det föreliggande förslaget.

Vad först angår den nuvarande bestämmelsen, att gift kvinna kan erhålla

ordinarie anställning allenast efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade

medgivande, är densamma uppenbarligen utan betydelse i fråga om fullmaktstjänsterna,

vilka tillsättas omedelbart av Kungl. Maj:t. Beträffande de lägre

tjänsterna vill det synas, som om det borde kunna överlämnas åt vederbörande

myndighet att i första hand avgöra, om i särskilt fall sådana omständigheter

kunna anses vara för handen, att en tjänst icke bör besättas med gift kvinna.

I den mån antalet kvinnliga aspiranter till dylika befattningar ökas och tilläventyrs

bland dem också kan komma att befinna sig flera gifta kvinnor än nu,

måste det ur olika synpunkter innebära en olägenhet, att ett obligatoriskt hänskjutande

till Kungl. Maj:t skall äga rum i dessa fall. Då envar sökande kan

genom besvär över myndighetens beslut underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning,

torde häri ligga en tillräcklig garanti mot uppkomsten av en i ena eller

andra riktningen olämplig praxis vid handläggningen av dylika frågor.

I sin senare del innehåller, såsom förut nämnts, den nu gällande regeln,

att om kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap, hon icke

skall vara skyldig avgå från befattningen, så framt icke vederbörlig myndighet

med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt. Om

denna regel skulle erhålla tillämpning jämväl ifråga om fullmaktstjänster, torde

därav höra. följa, att befogenheten att meddela entledigande skulle tillkomma

Kungl. Maj:t. I fråga om ett särskilt slag av fullmaktstjänster, till vilka kvinnor

enligt förslaget skulle erhålla tillträde, skulle emellertid regeln icke kunna

gälla. Den lärer nämligen icke kunna förenas med den i grundlagen fastställda

principen om oavsättlighet för ordinarie innehavare av domarämbete. Om särskilda

bestämmelser beträffande gifta kvinnor icke anses kunna undvaras, skulle

därför i fråga om domarämbete icke erbjuda sig annan möjlighet än att återgå

till den äldre ståndpunkten och alltså föreskriva, att för kvinnlig innehavare av

sådan befattning inträde i äktenskap medför skyldighet att avgå från tjänsten.

I fråga om andra fullmaktstjänster synas starka betänkligheter resa sig

mot att å dem tillämpa den nu gällande bestämmelsen. De gifta kvinnliga befattningshavarna

ställas därigenom i en klass för sig så att säga under speciell

uppsikt. Det lärer icke vara föremål för olika meningar, att särskilt i fråga om

mera betydande befattningar, med vilka äro förenade självständiga uppgifter eller

ett större ansvar, en dylik anordning icke kan vara att förorda. Befattningshavarens

ställning skulle därmed försvagas på ett sätt, som ur tjänstens synpunkt

måste anses olämpligt. Frågans praktiska räckvidd torde för övrigt vara ganska

ringa, då antalet gifta kvinnor i fullmaktstjänster säkerligen icke kan väntas

bliva stort. Men just med avseende å de fåtaliga fall, som kunna förekomma

opaginerad Kontrollera mot PDF

til

Kungi. Ma,j:ts Proposition Nr 241.

inom detta område, synes den nu ifrågavarande bestämmelsen icke kunna verka

annat än ganska stötande ur allmän och principiell synpunkt. I fråga om samtliga

fullmaktstjänster torde av påtagliga skäl en bestämmelse av denna art böra

anses ännu mindre erforderlig med hänsyn till själva tjänstgöringen än, enligt

vad förut framhållits, förhållandet är med de lägre tjänsterna. Om bestämmelsen

icke anses böra tillämpas i fråga om de förra, ligger häri säkerligen ett skäl till

att ej heller låta den gälla med avseende å de senare, då det uppenbarligen måste

betraktas såsom önskvärt att om möjligt eu åtskillnad i detta hänseende icke

göres mellan de olika slagen av tjänster.

Till sålunda anförda skäl synes böra läggas en kort hänvisning till den

erfarenhet, som vunnits på områden, vilka ligga statstjänsten nära. I vårt land

hava sedan länge lärarbefattningar vid folkskolor och enskilda läroanstalter kunnat

innehavas av gifta kvinnor utan att — åtminstone under senare tid — någon

klagan försports över att tjänsten blivit lidande därpå. I den gifta kvinnans

rätt att lika med den ogifta arbeta i medborgerliga värv gör lagstiftningen icke

någon inskränkning. Då härtill kommer, att flerstädes i utlandet och särskilt

våra grannländer icke funnits behov av några undantagsregler i detta avseende,

synes det på goda grunder kunna antagas, att även hos oss dylika regler utan

skada skola kunna undvaras.

En förutsättning för att gift kvinna skall kunna likställas med ogift i fråga

om behörighet att innehava statstjänst är emellertid, att likställigheten även med

avseende å tjänstens krav göres verklig mellan alla befattningshavare, manliga

såväl som kvinnliga. Kommitterade hava redan förut återgivit ett uttalande av

löneregleringskommittén, vilket har avseende å vissa särskilda olägenheter på

grund av gifta kvinnors anställning i statstjänsten. Under instämmande i vad

sålunda anförts vilja kommitterade ytterligare framhålla vikten av att beträffande

denna kategori av statstjänare icke må tagas andra hänsyn än till tjänsten och

dess behöriga fullgörande.»

För egen del anser jag det böra bestämt uttalas, att anställning av

gift kvinna icke får till förmån för en sådan befattningshavare medföra

någon eftergift av tjänstens vanliga krav. Till undvikande av missförstånd

vill jag, med anledning av vad i vissa av de över förslaget avgivna yttrandena

anmärkts, framhålla, att det korrektiv mot åsidosättande av nämnda

krav, vilket de sakkunniga velat finna i bestraffningsrätten, uppenbarligen

icke bör komma till användning i sådana fall, där detta skulle strida mot

billigheten. Men fullt befogad synes mig en erinran, att en gift kvinna,

som tillhör statstjänsten, är skyldig fullgöra sina tjänsteplikter under samma

villkor som övriga befattningshavare. I vilken mån en tilläventyrs mindre

klar uppfattning av denna plikt kan påkalla rättelse genom sådana särskilda

åtgärder, som kunna stå till buds, lärer vara en fråga, som får avgöras i

varje särskilt fall.

Frågan om den utsträckning, i vilken havandeskap och barnsbörd böra

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

medföra rätt till ledighet från tjänsten, har av de sakkunniga behandlats

i sammanhang med utredningen angående de kvinnliga statstjänarnas avlöningsförhållanden.

De sakkunniga hava ansett föreskrifter i detta hänseende

icke vara erforderliga i vidare mån än som påkallas för bestämmande

av kvinnans avlöningsförmåner under en sådan tidsperiod. Då jag delar

denna uppfattning, saknar jag anledning att nu ingå på detta spörsmål.

De invändningar, som i avgivna yttranden framställts mot förslaget,

torde i det stora hela icke kunna sägas innehålla något i denna fråga nytt

eller oprövat argument. Jag förbiser därvid icke de av medicinalstyrelsen

efter en ingående och sakkunnig utredning framförda betänkligheterna mot

förslaget ur medicinska och hygieniska synpunkter. Jag inskränker mig

till att mot detta uttalande ställa det varma förord, förslaget erhållit från

medicinska fakulteten i Lund, ävensom till att erinra, att förslaget icke

från övriga medicinska auktoriteter, vilka yttrat sig i frågan, rönt någon

gensaga på denna punkt. Jag anser mig ock böra ytterligare starkt betona

— vartill anledning gives även på grund av andra mot de sakkunnigas

framställning gjorda anmärkningar — att då man låtit sina farhågor

taga form av varningar för allvarliga sociala vådor, man förvisso överdrivit

den omfattning, i vilken gifta kvinnor komma att söka statstjänst. Såsom

de sakkunniga framhållit, lärer detta sällan ske i andra fall än då en

sådan kvinna ser sig oundvikligt tvungen att söka arbete utom hemmet

eller ock i de fall, då hennes levnadsförhållanden icke i detta avseende

ställa henne annorlunda än eu ogift. Om i först nämnda fall statstjänsten

är stängd för henne, tvingas hon att söka sin utkomst under förhållanden,

som sannolikt icke erbjuda mindre hygieniska och sociala olägenheter än

statstjänsten.

Mycket har talats om den lägre arbetsprestation, som kan vara att

vänta från de gifta kvinnorna. Att den erfarenhet, som hittills föreligger,

icke kunnat vara alltför ofördelaktig, synes mig till någon del framgå av

det vitsord, som i detta ärende givits om de nuvarande restriktiva bestämmelsernas

ringa praktiska tillämpning. I övrigt må erinras, att en speciellt

mot de gifta kvinnorna riktad bestämmelse icke äger någon motsvarighet

i likartade försiktighetsmått beträffande övriga statstjänare, vilka kunna

brista i duglighet, nit och intresse för tjänsten.

Såsom en anmärkning, vilken träffar flertalet av de avstyrkande utlåtandena,

vill jag framhålla, att ringa uppmärksamhet synes hava. ägnats

den förändring av frågans läge, som inträder i och med att kvinnor kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 241.

03

komina att bekläda även fullmaktstjänster. De sakkunniga torde hava klargjort

de svårigheter, som måste vara förbundna med de nuvarande restriktiva

bestämmelsernas tillämpning även i fråga om de högre tjänsterna. De

myndigheter, vilka avstyrkt förslaget, torde ock i allmänhet hava utgått

från de nuvarande förhållandena, då kvinnor endast sysselsättas i lägre

befattningar. Yad med denna begränsning anförts till stöd för bibehållande

av ifrågavarande föreskrifter, må i viss mån kunna äga sin riktighet. Men

mot att härutinnan göra en skillnad mellan olika slag av tjänster torde,

på sätt de sakkunniga framhållit, möta betänklighet; att finna en rättvis

och rationell gräns måste ställa sig synnerligen svårt.

Vid bedömandet av föreliggande fråga lärer det näppeligen undgå uppmärksamheten,

att utvecklingen omisskänneligt gått i riktning mot lika

villkor för gifta som för ogifta kvinnor i fråga om behörighet att innehava

statstjänst. Den tveksamhet, som röjes i flera av de avgivna utlåtandena,

har ock styrkt mig i min uppfattning, att ett upphävande av ifrågavarande

bestämmelser, även med den begränsade räckvidd, de fortfarande äga, under

alla förhållanden måste betraktas såsom en tidsfråga. Då jag icke kunnat

finna tillräckliga skäl för deras bibehållande och än mindre för att nu giva

dem giltighet för nya områden av statstjänsten, har jag anslutit mig till

förslaget att icke i förevarande lag upptaga någon bestämmelse i detta hänseende.

Om denna ståndpunkt vinner godkännande, skall alltså likställighet

vara genomförd mellan gifta och ogifta kvinnor i det avseende, varom

här är fråga.

Några mer speciella spörsmål torde i detta sammanhang böra beröras.

I de sakkunnigas av mig nyss återgivna motivering har berörts det

fall, att man och hustru såsom tjänstemän tillhöra samma verk och där

kunna komma att till varandra stå i ett tjänsteförhållande, som icke är

lämpligt. Särskilda bestämmelser för detta fall hava av de sakkunniga

icke ansetts erforderliga. De hava, i anslutning till ett tidigare uttalande

av 1902 års löneregleringskommitté, framhållit, att om i dylik händelse eu

konflikt uppstår mellan tjänstens krav och det enskilda intresset, den stundom

icke kan lösas på annat sätt än att den ena av dessa befattningshavare

underkastas förflyttning till annan tjänst eller till annan ort. Inom

de flesta tjänstemannakårer, där dylika s. k. kamratäktenskap förekommit,

torde frågan hittills icke hava berett större svårighet, då tjänsterna i allmänhet

icke varit av den beskaffenhet, att äktenskapet utgjort hinder för att båda

makarna kvarstått i tjänsten. Men tydligen kunna, i synnerhet vid en före
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

stående avsevärd utsträckning av behörigheten för kvinna att innehava statstjänst,

fall tänkas förekomma, då genom äktenskap mellan en manlig och

en kvinnlig tjänsteman en risk förefinnes, att vissa tjänstehänsyn, såsom

utövande av kontroll eller förmanskap, icke bliva behörigen iakttagna.

Statskontoret har i sitt utlåtande (Yttrandena sid. 109) framhållit denna

synpunkt och till bestyrkande därav såsom exempel framdragit sådana fall,

att äktenskap ingås mellan verkschef och byråchef, två ledamöter i samma

verks styrelse samt, med avseende å nämnda ämbetsverks eget tjänsteområde,

mellan räntmästaren och kamreraren i räntekammaren. Ämbetsverket

framhåller, antagligen med full rätt, att i dessa fall förflyttning icke erbjuder

en tillfredsställande utväg att lösa svårigheterna, och förordar fördenskull

införande i lagen av eu bestämmelse av innehåll, att, där kvinnlig

tjänsteman ingår äktenskap med tjänsteman inom samma ämbetsverk,

frågan om hennes kvarstående i tjänst skall underställas Kungl. Maj:ts

prövning med skyldighet för henne att underkasta sig det beslut, Ivungl.

Maj:t efter prövning av omständigheterna i varje fall kan pröva skäligt

meddela. Härvid må anmärkas, att, utöver vad i sådant avseende är stadgat

i fråga om domare, hittills veterligen icke funnits behov av särskilda

föreskrifter till förebyggande av att personer i nära släktskap komma att

utöva tjänster, vilka till varandra stå i nyss antydda förhållande. Till

en större förtänksamhet med avseende å tilläventyrs inträffande fall av

äktenskap mellan dylika befattningshavare synes mig tillräcklig anledning

ej föreligga. Jag bär därför icke funnit mig böra föreslå någon särskild

lagbestämmelse i detta hänseende.

Fyra ledamöter av Göta hovrätt (Yttrandena sid. 13) hava anmärkt, att

vid bedömandet av förevarande fråga det icke kan anses sakna betydelse, att i

äktenskap, som ingåtts före ikraftträdandet av nya giftermålsbalken, mannen

är i viss mån bibehållen vid sin målsmansrätt i vad angår makarnas förmögenhetsförhållanden.

Då mannens målsmanskap i personligt hänseende upphört

även i fråga om äktenskap, å vilket äldre giftermålsbalken- äger tillämpning,

komma härvid i betraktande allenast sådana statstjänster, med vilka

kan vara förenat ett förmögenhetsrättsligt ansvar. Målsmanskapet, i den

mån det sålunda kvarstår, har genom uttrycklig lagbestämmelse förklarats

icke utgöra hinder för hustru att vara förmyndare. Då det väl endast i

sällsynta fall lärer inträffa, att sådan statstjänst, som här avses, kommer

att innehavas av kvinna, vilken blivit gift före nya giftermålsbalkens ikraftträdande,

samt frågan även för dessa fall torde vara av ringa praktisk

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241. 65

betydelse, har jag icke ansett nödigt föreslå någon särskild bestämmelse i

detta avseende.

Den sedan fjolåret gällande nya lydelsen av § 28 regeringsformen angiver,

att Konungen äger till där avsedda ämbeten och tjänster utnämna

och befordra infödda svenska män, samt att till vissa särskilt uppräknade

tjänster även utländska män kunna kallas och befordras. Vidare stadgas,

att till ämbeten och tjänster, varom sålunda sagts, även kvinnor kunna

utnämnas och befordras med tillämpning av grunder, som av Konungen och

riksdagen godkänts. Denna lydelse överensstämmer, frånsett en mindre

avvikelse, med det i Kungl. Maj:ts proposition framlagda förslaget. Med

anledning av framställt förslag, att sistnämnda stadgande skulle avse »infödda

svenska kvinnor», anmärkte departementschefen, att lydelsen då

komme att lida av viss formell oegentlighet, samt anförde till stöd för sin

hemställan, att de citerade orden måtte utbytas mot »kvinnor», följande:

»Att statsmakterna därvid (vid fastställandet av nyssnämnda grunder) ej

skola kunna godkänna regler, genom vilka utländska kvinnor skulle kunna

utnämnas till andra ämbeten än vartill utländska män kunna kallas, har

jag ansett ligga så i sakens natur, att särskilt stadgande därom är överflödigt».

Enligt det lagförslag, jag nu framlägger, skall gälla, att i fråga om

behörighet att innehava statstjänst kvinna skall, med angivna undantag

för vissa tjänster, vara likställd med man. Denna bestämmelse lärer innebära,

att ifråga om nationalitet, så vitt den i detta avseende är av betydelse,

för kvinna skall gälla detsamma som enligt grundlagen eller eljest

gäller för man. Om en kvinna, som är anställd i statstjänst, genom giftermål

med utländsk man förlorar sin svenska nationalitet, är frågan om

hennes behörighet att kvarstå i statstjänsten att bedöma efter samma grunder

som det fall, att en man i motsvarande tjänsteställning upphör att

vara svensk medborgare. Någon särskild bestämmelse i förevarande lag

torde följaktligen icke vara erforderlig för nu berörda fall.

På sätt jag förut erinrat, erfordras för genomförande av förslaget vissa Annat alländringar

i eller tillägg till gällande lagstiftning. De sakkunniga, vilkas ™nltatMjänst.

utredning ligger till grund för förslaget, hava i nämnda hänseende framlagt

förslag till lag innefattande tillägg till 1 kap. 6 § rättegångsbalken, lag

innefattande tillägg till 15 kap. 3 § rättegångsbalken samt lag om ändrad

lydelse av 23 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Det sist

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 käft. (Nr 241.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

nämnda lagförslaget lärer komma att senare under denna dag anmälas av

chefen för socialdepartementet. På mig torde ankomma att nu upptaga

frågan om de lagstiftningsåtgärder, som i övrigt kunna vara påkallade i

händelse den föreslagna behörighetslagen vinner godkännande. De sakkunniga

hava härutinnan anfört följande (del II sid. 65):

»Till behandling återstår nu frågan om den föreslagna lagstiftningens ställning

till gällande bestämmelser i förevarande ämne. Därvid bortses i allmänhet

från stadganden av administrativ natur. Att bringa dylika föreskrifter till formell

överensstämmelse med den nya lagstiftning, som kan komma att framgå

såsom resultat av denna utredning, är, såsom ovan framhållits, en uppgift, vars

lösning ankommer på Kungl. Maj:t. Till undersökning skall därför här huvudsakligen

upptagas spörsmålet, huruvida genomförandet av de nya reglerna angående

kvinnans ställning i statstjänsten kan anses kräva vissa förändringar i

nuvarande lagstiftning.

Utanför området för den tillämnade nya lagstiftningen komma vissa i åtskilliga

lagar och författningar omförmälda offentliga uppdrag, vilka visserligen

icke hava karaktären av statsbefattningar men dock till sin natur äro att betrakta

såsom funktioner i det allmännas tjänst. I varje fall synes ett dylikt

samband förefinnas så tillvida, att det i vissa avseenden kunde komma att innebära

en oegentlighet, om den nya lagstiftningens principer icke erhöile giltighet

även beträffande dem. Såsom en konsekvens av statstjänsternas öppnande för

kvinnor synes alltså böra följa, att samma principer komma att tillämpas i fråga

om behörighet att bekläda vissa offentliga eller allmänt medborgerliga uppdrag,

vilka i ett eller annat avseende stå statstjänsterna nära. Visserligen ligger det

formellt sett utanför ramen för den föreliggande utredningen att upptaga andra

hithörande frågor än dem, vilka hänföra sig till de egentliga statstjänsterna.

En dylik begränsning av ämnet visar sig emellertid svår att strängt iakttaga,

då i vissa fall det ställer sig vanskligt att med full bestämdhet skilja det ena

området från det andra. Ur saklig synpunkt måste det otvivelaktigt betraktas

såsom en ofullständighet, om den nu avsedda reformen skulle komma att stanna

vid att omfatta endast de rena statstjänsterna. Vid behandlingen av de grundlagsfrågor,

som med reformen stå i samband, gjordes ej heller någon invändning

mot att samtidigt upptogs ett dylikt ganska fristående spörsmål, nämligen

om beredande av möjlighet för kvinna att erhålla uppdrag såsom kommitterad

för tryckfrihetens vård. Vid utredningens fullföljande hava kommitterade därför

trott sig oförhindrade att utsträcka sin undersökning till sådana uppdrag i det

allmännas tjänst, vilka i det avseende, varom nu är fråga, synas böra behandlas

efter samma principer som de egentliga statstjänsterna och vilka icke redan nu

enligt tydlig lag eller praxis kunna innehavas av kvinnor.

I den gällande lagstiftningen användes med jämförelsevis få undantag —

huvudsakligen i författningar från de senaste årtiondena — vid beteckning av

innehavare av statstjänst eller allmänt uppdrag den maskulina formen. I och

för sig kan detta ingalunda anses innebära en ovillkorlig föreskrift, att tjänsten

eller uppdraget kan innehavas endast av man. I svenskt lagspråk har detta

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 241. 67

uttryckssätt gammal hävd såsom liktydigt med person. Att i lagbud av civil-,

straff- eller processrättsligt innehåll ordet »man», såvida icke särskilda omständigheter

hänvisa till eu restriktiv tolkning, avser såväl man som kvinna lärer

sedan lång tid tillbaka icke dragas i tvivelsmål. Annorlunda har förhållandet

varit med stadganden, vilka tillhöra det statsrättsliga området. Från fullmaktstjänster

hava kvinnor varit uteslutna på grund av bestämmelsen i § 28 regeringsformen,

och, såsom förut påvisats, har tillträde till övriga statstjänster endast

i viss begränsad omfattning kommit att stå öppet för kvinnor. Innebörden av

de stadganden i allmän lag, vilka hava avseende å statstjänster, har därmed

varit given. Avgörande för tolkningen har varit icke dessa stadgandens egen

formulering, utan den å nyssnämnda grundlagsbestämmelse byggda principen om

mannens uteslutande behörighet till alla statstjänster, som icke särskilt öppnats

för kvinnor. Beträffande de allmänna uppdrag, vilka icke äro att hänföra till

statstjänster, kan visserligen användandet i lagen av en formulering, som hänvisar

till en man såsom uppdragets innehavare, icke under alla förhållanden

anses innefatta hinder för kvinna att bekläda detsamma. Men utan tvivel har

även i detta avseende den i fråga om den egentliga statstjänsten genomförda

principen om mannens företräde i allmänhet verkat därhän, att kvinnor överhuvud

icke ifrågakomma till att beklädas med dylika uppdrag. Det måste ock

betraktas såsom en ganska naturlig sak, om vid tolkning i förekommande fall

av dylika lagbestämmelser man låtit den allmänna regeln för statstjänsternas

tillsättande gälla även för annan art av offentlig verksamhet och sålunda icke

utan stöd av positiv bestämmelse ansett sig kunna bryta med den ordning, enligt

vilken det kommit att gälla såsom självskrivet, att även dessa förtroendeställningar

skola innehavas av män. Särskilt framträdande har detta förhållande

blivit, sedan i åtskilliga författningar uttryckligen angivits, att vissa offentliga

uppdrag skola kunna innehavas såväl av man som av kvinna. Detta har skett

ej blott i kommunalförfattningarna i fråga om där avsedda förtroendeuppdrag,

utan även i några andra lagar, såsom exempelvis beträffande uppdrag att vara

barnavårdsman (lagen om barn r*tom äktenskap den 14 juni 1917, 14 §) samt

ordförande eller ledamot i pensionsnämnd (lagen om allmän pensionsförsäkring

den 30 juni 1913, 21 §) m. fl. Av dylika bestämmelser lärer visserligen icke få

dragas den slutsats, att i saknad av sådan uttrycklig föreskrift kvinnor skulle

varit obehöriga att bekläda ifrågavarande uppdrag. Ändamålet därmed torde

hava varit att skingra varje ovisshet om lagens rätta mening i detta stycke och

således i några fall, där detta ansetts vara av särskild vikt, förebygga, att kvinnorna

genom en alltför snäv lagtolkning kunde komma att ställas utanför arbetet

i för dem väl lämpade uppgifter. Att i sådant syfte det ansetts nödigt

att lämna en särskild anvisning i lagen, ger emellertid vid handen, att åtminstone

i tillämpningen grundsatsen om mannens ovillkorliga företräde blivit förhärskande

även i fråga om andra områden för offentlig verksamhet än den

egentliga statstjänstens. I ett fall, nämligen i fråga om fångvårdsstyrelse, har

lagstiftningen gått så långt som till en föreskrift, att minst en ledamot och en

suppleant skola vara kvinnor. Enligt bestämmelse i lagen den 30 juni 1913 om

behandling av alkoholister har iiykterhetsnämnd enahanda sammansättning som

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÖB

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

fångvårdsstyrelse. Senast har tillkommit en liknande bestämmelse i fråga om

sammansättningen av barnavårdsnämnd.

Bestämmande för lagtolkningen bar sålunda varit den i enlighet med nuvarande

lydelse av § 28 regeringsformen genomförda uppfattningen, att kvinnor

endast i särskilt angivna fall kunna innehava statstjänster eller i lag avsedda

offentliga funktioner. I ett helt förändrat läge kommer därför denna tolkningsfråga,

sedan § 28 regeringsformen undergått ändring i enlighet med 1920 års

riksdags beslut samt därjämte den med grundlagsändringen sammanhängande

speciallagen angående kvinnors behörighet att innehava statstjänster kommit till

stånd. Utgångspunkten blir därefter den rakt motsatta: endast i uttryckligen

undantagna fall intager kvinna i nu förevarande hänseende en annan ställning

än man. I följd härav måste vid tolkningen av särskilda lagrum framdeles

komma att gälla såsom det normala, att inom det område, speciallagen omfattar,

ordet »man» äger betydelsen »man eller kvinna»; en avvikelse från denna regel

kan grundas endast å de undantagsbestämmelser, speciallagen innehåller. Yad

statstjänsterna angår lärer det icke kunna vara föremål för tvekan, att denna

lag, som träder i stället för den hittillsvarande grundlagsregeln, äger vitsord

mot vad i annan lag eller författning finnes stadgat i strid med speciallagens

innehåll. I fråga om offentliga uppdrag, vilka icke äro att hänföra till statstjänster,

kan speciallagen visserligen icke formellt sätta ur kraft sådana lagbestämmelser,

vilka till äventyrs hittills uppfattats såsom hinder för kvinnans

likställighet med mannen. Detta torde ej heller vara behövligt, då, såsom förut

framhållits, dessa bestämmelser icke i och för sig torde kunna tilläggas en dylik

innebörd, utan erhållit densamma såsom en följd av den allmänna ståndpunkt,

lagstiftningen i detta hänseende kommit att intaga. Och otvivelaktigt synes

därför vara, att med den förändring, som inträder i detta stycke, även dylika

bestämmelser böra på grund av bindande analogi tillämpas i enlighet med de

tolkningsgrunder, som kunna hämtas från den blivande speciallagen angående

kvinnors behörighet till statstjänster.

Av nu angivna skäl hava kommitterade kommit till den uppfattning, att

särskilda lagändringar icke erfordras för vinnande av överensstämmelse mellan

den nu föreslagna lagen och gällande lagstiftning, såvitt angår speciella hinder

för kvinna att innehava statstjänst eller offentligt uppdrag. Bör riktigheten av

denna uppfattning, i fråga om befattningar .i statstjänst, hava kommitterade

ytterligare funnit stöd i sättet för genomförande av de senaste grundlagsändringarna

i syfte att undanröja nuvarande hinder för kvinnors tillträde till de

ämbeten och tjänster, som särskilt omnämnas i grundlagen. Beträffande §§ 17,

21 och 27 regeringsformen, vilka innehålla bestämmelser angående justitieråds-,

regeringsråds- och justitiekanslersämbetena, ansågs nämligen, oaktat dessa stadganden

enligt ordalydelsen hänvisa till män såsom ämbetenas innehavare, ändring

icke vara erforderlig för att, sedan tillträde till statstjänster i den i § 28

regeringsformen angivna ordning öppnats för kvinnor, jämväl nyssnämnda ämbeten

skulle kunna beklädas av kvinnor. Till stöd för denna ståndpunkt anfördes

av chefen för justitiedepartementet, att då det av flera skäl vore tydligt, att

bestämmelserna i § 28 regeringsformen omfattade även dessa ämbeten, grund
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241. 69

lagshindren för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten skulle, även med

bibehållande av nuvarande lydelse av de först nämnda paragraferna, tagas bort

för den händelse § 28 regeringsformen erhölle den lydelse, departementschefen

ämnade föreslå. Ett likartat förhållande som det mellan dessa grundlagsstadganden

sålunda angivna består tydligen mellan den föreslagna speciallagen och

de särskilda bestämmelser i allmän lag, vilka hava avseende å vissa statstjänster.

o

Till undvikande av varje ovisshet i särskilt fall angående den räckvidd,

som bör tillkomma den av kommitterade nu föreslagna lagen, bär ansetts lämpligt

— om det också med hänsyn till lagens karaktär av speciallagstiftning i

detta ämne måhända ej kan betecknas såsom strängt nödvändigt — att i ingressen

till lagen upptaga en bestämmelse av innehåll, att genom denna lag upphäves

vad i låg eller författning finnes stadgat däremot stridande.

För att närmare söka klargöra nu antydda mera indirekta verkan av det

här ifrågavarande lagförslagets godkännande torde i korthet och utan anspråk

på fullständighet böra beröras vissa fall, som i detta avseende kunna påkalla

uppmärksamhet.»

Efter att hava erinrat, hurusom frågan om kvinnas behörighet att

innehava justitieombudsmans- och militieombudsmansåmbetena vore beroende

av ännu icke genomförd ändring i §§ 96 och 97 regeringsformen och § 68

riksdagsordningen, hava de sakkunniga vidare anfört:

»I enlighet med den uppfattning, ovan framhållits, skulle i fråga om domarebefattningar,

då i den blivande lagen undantag för dem icke göres, ändring

i de särskilda lagrum, som angiva behörighetsvillkoren till dylika befattningar,

icke erfordras, oaktat i dessa lagrum i allmänhet uttryckligen hänvisas till män

såsom befattningarnas innehavare. Till de förslag rörande tillägg till vissa bestämmelser

i rättegångsbalken, som ansetts höra framläggas i detta sammanhang,

få kommitterade återkomma här nedan. I och med den nu föreslagna

lagens antagande skulle således kvinna erhålla tillträde till befattningar såsom

domhavande på landet, ledamot i allmän över- eller underrätt, lagkunnig ledamot

av försäkringsrådet och av arbetsrådet, icke prästerlig ledamot av domkapitel,

nämndeman (rättegångsbalken 1 kap. 1 och 2 §§), ledamot av specialdomstol,

såsom ägodelningsrätt (skiftesstadgan 117 §) och ägoskillnadsrätt (kungl. stadgan

den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

§§ 22 och 23), vattenrättsdomare och ledamot i vattendomstol (vattenlagen 11

kap.), särskild ledamot av rådstuvurätt i handelsmål (lag den 20 juli 1905), i

vissa sjörättsmål (sjölagen 314 §) och i vissa patentmål (kungl. förordningen

angående patent den 16 maj 1884, 20 §) samt ledamot i gränsetullrätt ävensom

brottmålsdomare. Likaledes kommer kvinna att äga behörighet till befattning

som polisdomare. Undantagna bliva alltså endast befattningar såsom krigsdomare

och auditör (på grund av den föreslagna lagens 2 § 1 mom.) samt sådan

ledamot i rådstuvurätt, vilken tillika innehar ämbetsställning vid polismakten

(på grund av 1 § 3 mom.). Vad angår konsulardomare och ledamot i konsular
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

rätt (lagen om konsularjurisdiktion den 5 juni 1909), är stadgat, att till konsulardomare

skall förordnas konsul eller annan för befattningen lämplig man samt

till ledamöter två inom jurisdiktionsområdet bosatta män. För den händelse

uppdraget anförtros konsul, är kvinna på grund av bestämmelsen i 2 § 2 mom.

uttryckligen utesluten från tillträde till denna befattning, och även i annat fall

lärer med hänsyn till grunderna för nyssnämnda stadgande kvinna böra anses

icke kunna innehava uppdrag såsom konsulardomare eller ledamot i konsularrätt.

Beträffande slutligen prästerlig ledamot i domkapitel blir frågan om kvinnas

tillträde till dylikt ämbete beroende av det innehåll, den särskilda lagstiftningen

om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster kommer att erhålla.

I detta sammanhang må påpekas, att om kvinna erhåller tillträde till domarämbete

i allmänhet, föreskriften i 4 § i kungl. stadgan den 20 juni 1918

med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning givetvis icke kommer

att innefatta hinder för kvinna att erhålla anställning såsom förste notarie i

domsaga.

Av allmänna uppdrag, vilka i viss mån kunna anses stå domarämbetet mer

eller mindre nära och i likhet med detta genom den nya lagstiftningen skulle

komma att stå öppna för kvinnor, må nämnas skiftesgodman (skiftesstadgan 18

och 19 §§), god man enligt 10 kap. vattenlagen samt ledamot i expropriationsnämnd

(lagen om expropriation den 12 maj 1917, 23 §). Enahanda är förhållandet

med de nämnder, som avses i rekvisitionslagstiftningen. Däremot torde

enligt sakens natur kvinna icke böra ifrågakomma till ledamot av de nämnder,

som omförmälas i värnpliktslagen. Av praktisk betydelse synes kunna bliva,

att efter den nya lagstiftningens genomförande kvinna torde böra anses behörig

att innehava uppdrag såsom rättens ombudsman i konkurs och såsom god man

för tillsyn å förmynderskap.

Efter den nya lagstiftningens genomförande lärer hinder ej föreligga för

kvinnas förordnande till stämningsman enligt 11 kap. 37 § rättegångsbalken,

varemot kvinna på grund av bestämmelsen i den föreslagna lagens 2 § 3 mom!

är utesluten från befattningen såsom fjärdingsman och på grund av 2 § 2 mom.

från uppdrag såsom rättstjänare inom konsularjurisdiktionen (jfr ovannämnda

lag den 5 juni 1909, 9 §).

I övrigt synes med hänsyn till avfattningen av de övriga stadganden i allmän

lag, vilka i detta avseende kunna komma i betraktande, samt till vad i det

föregående anförts särskilt yttrande i nu förevarande hänseende ej erfordras beträifande

andra ämbeten och tjänster eller allmänna uppdrag.»

På sätt omnämnts vid föredragningen av de sakkunnigas förslag med

avseende å behörighetslagens innehåll hava de sakkunniga ansett under det

för denna lag grundläggande begreppet statstjänst böra hänföras ej blott

olika domarebefattningar, magistratsledamöter, utsedda genom val m. fl.,

utan även de till utsöknings- och polisväsendet hörande befattningarna.

De sakkunniga yttra vidare, att de personer, vilka utgöra det folkvalda

elementet i våra underrätter, givetvis icke äro befattningshavare i vanlig

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 2ål.

bemärkelse, inen att det med hänsyn till arten av deras ställning och

tjänstgöring synts i detta sammanhang ligga närmast att likställa dem

med domare och sålunda anse dem såsom statstjänare i den vidsträckta

mening, lagförslaget avser.

I sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande har processkommissionen

anfört:

»I formellt hänseende vill processkommissionen anmärka, att de föreslagna

bestämmelsernas avfattning icke torde medgiva lagstiftniftgens tillämpning över

hela det område, som enligt motiven åsyftas. Förslagets bestämmelser avse allenast

statstjänst, och till detta begrepp torde ej kunna hänföras uppdrag att

vara nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller över huvud taget sådana oavlönade

domarbefattningar, som tillsättas genom val för viss tid utan bekräftelse

från statsmyndighet. Men även beträffande borgmästar- och rådmansbefattningar

torde tvekan kunna råda, huruvida de äro att anse såsom statstjänster. Då det

beträffande flertalet av nu avsedda befattningar är i lag uttryckligen stadgat

att de skola innehavas av män, lära de föreslagna lagstiftningsåtgärderna icke

vara tillräckliga för att lämna kvinna tillträde till dessa befattningar.»

I sakligt hänseende finner jag, i likhet med de sakkunniga, det vara

i sin ordning, att i samband med genomförande av en allmän likställighet

mellan man och kvinna med avseende å behörigheten att innehava statstjänst

denna likställighet kommer att gälla jämväl sådana statstjänsten närstående

uppdrag och befattningar, som avses i de sakkunnigas av mig nu

återgivna uttalande. Vad särskilt angår de till domstolsväsendet hörande

uppdrag och befattningar, som härvid kunna ifrågakomma, har denna uppfattning

delats av Svea hovrätt och processkommissionen, vilka båda avstyrkt

kvinnas tillträde till sådan domarebefattning, för vilken lagkunskap

erfordras. Hovrätten har i detta avseende anfört:

»Beträffande de icke lagfarna domare, vilka äro avsedda att inbegripas

under den föreslagna lagstiftningen, nämligen nämndemän, ledamöter av ägodelningsrätt

och av expropriationsnämnd, vattenrättsingenjörer och vattenrättsnämndemän,

illitterata rådmän, särskilda ledamöter av rådstuvurätt i handelsmål, i

vissa sjörättsmål och i vissa patentmål, ledamöter av gränsetullrätt, icke prästerliga

ledamöter av domkapitel med flera, har hovrätten icke funnit sig böra avstyrka

befattningarnas inrymmande under kvinnornas behörighetsområde. Tvärtom synes

vad angår vissa av de nämnda befattningarna, särskilt nämndemansuppdraget,

goda skäl tala för att kvinnor i viss omfattning anlitas.»

Processkommissionen yttrar:

»Yad angår sådana domarbefattningar, för vilka lagkunskap icke erfordras,- torde avgörande betänkligheter icke möta mot att kvinna erhåller tillträde till

dem. Det kan tvärt om, såsom kommitterade yttrat, antagas, att kvinnliga domare

vid behandling av vissa mål och ärenden, exempelvis på familjerättens och under
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

stundom även på straffrättens område, kunna göra betydelsefulla insatser. Genom

att medgiva kvinnorna tillträde till domstolarna i den omfattning, som nu angivits,

lämnas möjlighet för de speciellt kvinnliga synpunkterna att i erforderlig mån

göra sig gällande i rättsskipningen särskilt om, såsom vid en rättegångsreform

bör ske, lekmännen erhålla ökat inflytande på målens^avgörande.»

Med avseende å frågans formella sida finner jag åtskilligt tala för

riktigheten av de sakkunnigas uppfattning, att utöver de regler, behörighetslagen

enligt de sakkunnigas förslag skulle innehålla, särskilda bestämmelser

icke äro erforderliga för att efter antagandet av nämnda lag kvinna skall

anses behörig att innehava de olika uppdrag och befattningar, som omnämnts

av de sakkunniga. Med hänsyn emellertid till vad processkommissionen

i detta avseende anfört och då det uppenbarligen'' är av vikt, att

kvinnornas behörighetsområde jämväl i denna del blir angivet med full

tydlighet, har jag ansett uttrycklig bestämmelse böra meddelas i fråga om

sådana uppdrag eller befattningar, om vilka eljest tvekan skulle kunna råda.

Detta synes mig kunna ske på det sätt, att i en särskild paragraf (3 §) angives,

att i fråga om behörighet att innehava sådana allmänna uppdrag, vilka icke

äro att hänföra till statstjänst, kvinna skall vara likställd med man. Därtill

bör tydligen, såsom ock följer av de sakkunnigas motivering, fogas en

föreskrift av innehåll, att där med dylikt allmänt uppdrag är förenat åliggande,

vilket enligt undantagsbestämmelserna i 2 § utgör hinder för kvinna

att innehava statstjänst, uppdraget icke må innehavas av kvinna. Genom

upptagande i lagen av eu dylik bestämmelse torde bliva fullt tydligt, att

samtliga de uppdrag och befattningar, vilka avses i de sakkunnigas uttatalande

i denna del, komma att stå öppna för kvinnor i den mån de icke

av samma skäl som vissa statstjänster böra vara reserverade för män. Uppenbarligen

innebär hänvisningen till undantagsbestämmelserna i 2 § icke, att

dessa bestämmelser få analogiskt tillämpas i fråga om allmänna uppdrag

i en vidsträcktare omfattning än 2 § giver vid handen. Där sålunda undantaget

i 2 § avser viss tjänst eller bestämt avgränsad tjänstegrupp, såsom i

3, 4, 6—8 mom., lärer någon analogi med tilläventyrs likartade allmänna

uppdrag icke kunna göras. Till att från tillämplighetsområdet för den föreslagna

3 § undantaga de uppdrag, om vilka bestämmelser äro meddelade i kommunallagarna,

torde anledning ej föreligga, då i kommunalförvaltningen full

likställighet mellan man och kvinna i detta avseende redan är genomförd.

Detsamma torde gälla om de medborgerliga uppdrag, vilka behandlas i

grundlagarna och vilka för övrigt tydligen icke beröras av denna lagstiftning.

Svea hovrätt (Yttrandena sid. 5) har uttalat, att då för vissa befatt
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

ningshavare, såsom för nämndemän med flere, stadgats inskränkning i rätten

att avgå från uppdraget, det syntes vara erforderligt att för kvinnliga

innehavare av dylika befattningar stadga rättighet att när som helst avgå,

på samma sätt som i motsvarande fall skett i kommunallagarna och ett

flertal andra författningar. För min del kan jag icke anse något behov

föreligga att, utöver de bestämmelser om rätt till avsägelse, vilka redan

finnas meddelade, införa en särskild befogenhet för kvinna att avsäga sig

sådana allmänna uppdrag, om vilka här är fråga. Eätten att på grund av

styrkt sjukdom eller annat laga förfall erhålla entledigande torde i detta

avseende vara tillfyllest.

I enlighet med den uppfattning, jag nu angivit, har det av de sakkunniga

utarbetade förslaget till behörighetslag i vissa delar undergått ändring

inom justitiedepartementet. Rubriken har ändrats till lag innefattande

bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat

allmänt uppdrag. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1923.

<

Såsom redan omnämnts, hava de sakkunniga utarbetat särskilda lagförslag Vissa ändi

ändamål att bringa bestämmelserna i 1 kap. 6 § och 15 kap. 3 § rätte- ''

gångsbalken till överensstämmelse med en lagstiftning, som öppnar tillträde ''

för kvinna till domarämbetet. De sakkunniga hava i detta avseende anfört:

»Enligt 1 kap. 6 § rättegångsbalken må ej fader och son, svärfader och

måg, två bröder eller svågrar, i en rätt sitta, där ej flere än sju i rätten äro.

Om kvinna erhåller behörighet att innehava domarämbete, bör tydligen denna

föreskrift äga motsvarande tillämpning i fråga om kvinnliga ledamöter i domstol,

vilka med varandra eller med domstolens manliga ledamöter äro i nämnda skyldskap

eller svågerlag. Likaledes bör enahanda hinder att tillhöra samma domstol

gälla i fråga om äkta makar.

Beträffande rättegångsfullmäktig är i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgat,

att den ej må vara fullmäktig, vars make, fader eller svärfader, son eller måg,

broder eller svåger, i rätten domare sitter. Även denna föreskrift bör uppenbarligen

erhålla motsvarande tillämpning för det fall, att domaren är kvinna.

Någon lagändring i nu angivet syfte torde näppeligen vara i och för sig

erforderlig, så vitt angår de i förevarande lagrum avsedda skyldskaps- och svågerlagsförhållanden,

då det synes kunna antagas, att samma ändamål skulle uppnås

genom en lagtolkning på analogiens väg. I fråga om bestämmelsen i 1 kap.

6 § rättegångsbalken gives emellertid icke någon analogi till stöd för att i lagrummets

nuvarande lydelse inlägga ett hinder för äkta makar att samtidigt hava

säte i domstol. Då således en bestämmelse för sistnämnda fall torde böra införas

i 1 kap. 6 § rättegångsbalken, synes det innebära en oegentlighet, att lagrummet

icke även i övrigt kommer att undergå den jämkning, som påkallas av. k vianas

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 209 käft. (Nr 241.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

Itc miss till

lagrådet.

74 Kungl. Majits Proposition Nr 241.

tillträde till domarämbetet. Vid sådant förhållande lärer följdriktigheten kräva,

att en motsvarande ändring göres i 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Dessa ändringar, vilka torde kunna anses huvudsakligen hava karaktär av

lagförklaring, hava synts lämpligen kunna genomföras under formen av tillägg

till ifrågavarande lagrum.»

Sex ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge hava beträffande

dessa lagförslag anfört, att enligt deras mening en lyckligare och med rättegångsbalkens

stadganden i jämförliga delar mera överensstämmande avfattning

av erforderliga tillägg till eller ändringar av berörda lagrum torde

stå att vinna, därest bestämmelserna inarbetades i lagrummens nuvarande

text, varvid beträffande 1 kap. 6 § mönster kunde hämtas från 13 kap.

1 § rättegångsbalken och hänvisning göras till 2 kap. 7 § giftermålsbalken

samt i fråga om 15 kap. 3 § rättegångsbalken hänvisning kunde ske till

1 kap. 6 § samma balk i dess sålunda ändrade lydelse. Nämnda ledamöter

ävensom fyra ledamöter i Göta hovrätt hava därjämte anmärkt, att

en lagändring syntes påkallad jämväl i fråga om 13 kap. 4 § rättegångsbalken.

Med avseende å sistnämnda lagrum synes den i sista punkten upptagna

bestämmelsen om jäv mot domare i hovrätt böra förklaras gälla jämväl

det fall, att make eller maka, dotter eller sonhustru i underrätten dömt.

Beträffande formuleringen finner jag, så vitt angår 1 kap. 6 § och 15

kap. 3 § rättegångsbalken, ej anledning frångå de sakkunnigas förslag, men

synas mig tilläggen till dessa lagrum jämte erforderligt tillägg till 13 kap.

4 § rättegångsbalken lämpligen kunna sammanföras i en lag. I enlighet

härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.»

Föredraganden uppläser härefter berörda, inom justitiedepartementet

upprättade lagförslag, av den lydelse bilagor1 vid detta protokoll utvisa, och

anför vidare:

»Bestämmelserna i det av mig först upplästa lagförslaget avse till övervägande

del ämnen, vilka hittills icke varit föremål för lagstiftning, tillkommen

i den ordning § 87 regeringsformen angiver. Området för kvinnas

behörighet att innehava statstjänst har reglerats genom föreskrifter i

grundlagen samt genom beslut, tillkomna i samband med statsregleringen.

Till den del, lagförslagets bestämmelser äro avsedda att, efter numera genomförda

grundlagsändringar, ersätta denna reglering, torde nämnda bestäm
1

Den bilaga, vilken upptager förslaget till lag innefattande bestämmelser angående behörighet

för kvinna att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, är lika lydande med det vid propositionen

fogade lagförslaget och har därför här uteslutits.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

ruelser icke vara av natur att över dem lagrådets yttrande skall inhämtas,

innan förslaget förelägges riksdagen. I den mån emellertid förslaget avser

ändring i sådana i allmän lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen, upptagna

stadganden, vilka innefatta förklarande, att innehavare av viss statstjänst

eller visst allmänt uppdrag skall vara man, lärer förslaget böra behandlas

i den ordning, samma paragraf föreskriver. Förslaget till lag innefattande

tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken bör tydligen i dess

helhet underställas lagrådets granskning. Jag hemställer förty, att sistnämnda

förslag ävensom förslaget till lag innefattande bestämmelser angående

kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, det

senare förslaget i den av mig nu angivna del, måtte remitteras till lagrådet

för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler.»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

i

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Bilaga.

Pörslag

till

LAG

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder för

män att hava säte i domstol skall tillämpas jämväl ifråga om kvinnor samt

om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap eller svågerlag, som där sägs,

så ock att samma hinder skall anses gälla för äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken stadgas angående jäv emot

domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller maka, dotter eller sonhustru

i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående hinder

för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller svågerlag med

den, som i rätten domare sitter, skall gälla jämväl när domaren är kvinna,

så ock att vad där stadgas angående hinder för maka att vara fullmäktig,

när mannen i rätten sitter, skall äga motsvarande tillämpning å make,

när hustrun sitter i rätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts Proposition Nr 241.

77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

24 mars 1922.

N ärvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet ERNBERG,justitieråden Molin, Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteraentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

10 mars 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade

förslag till

dels lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken,

dels ock lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att

innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, över sistberörda förslag

dock allenast i vad det avsåge ändring i sådana i allmän lag, stiftad enligt

§87 regeringsformen, upptagna stadganden, vilka innefatta förklarande,

att innehavare av viss statstjänst eller visst allmänt uppdrag skall vara man.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet

Axel Afzelius.

Desamma föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas

behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Justitierådet Berglöf:

Föreliggande förslag lärer ej i stort sett påkalla > något principuttalande

annat -än beträffande lämpligheten av att giva kvinna tillträde

till domarbefattningar. Frågan härom synes mig emellertid icke

kunna helt läggas till rätta utan ett ingående på spörsmålet, huruvida man

med föredragande departementschefen kan utan vidare antaga kvinnans

principiella likställighet med mannen beträffande tillträde till statstjänst

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 241.

såsom en numera given utgångspunkt. Visserligen måste man enligt min

mening, oberoende av svaret på nyssberörda fråga, i det väsentliga ställa

sig avvisande mot förslaget att giva kvinnan kompetens till domarbefattningar.

Men det är givet, att ett sådant avvisande blir än mer ofrånkomligt,

om själva utgångspunktens riktighet med fog kan dragas i tvivelsmål.

En grundlagsenlig tillämpning efter ordalydelsen av § 28 regeringsformen

efter däri senast gjorda ändring leder ej längre än att även kvinnor

må kunna utnämnas och befordras till s. k. fullmaktstjänster, med tillämpmng

av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts. Att dessa grunder

skola vila på principen om kvinnas likställighet med man i förevarande

hänseende, är däremot ej utsagt. De kunna lika väl tänkas innehålla, att

kvinna skall äga tillgång till vissa uppräknade tjänster, för vilka hon efter

föregången utredning befunnits lämplig. Att vid spörsmålets lösning i

denna ordning domarbefattningarna skulle kommit i betraktande, synes mig

knappast kunna ifrågasättas, då väl ingen på allvar lär vilja påstå, att

kvinnan särskilt väl lämpar sig för sådana. Med den av departementschefen

antagna utgångspunkten blir förhållandet i ej oväsentlig mån ett

annat. Det gäller då att, med utnyttjande så långt som möjligt av den

förutsatta regeln, begränsa undantagen till områden, där regelns reservationslösa

tillämpning synts leda till stötande konsekvenser. På sätt redan

antytts är det min mening, att de flesta domarbefattningar i allt fall höra

till sådant område.

I stort sett synes det mig vid besvarandet av förevarande spörsmål

tillräckligt att hänvisa till de av rikets tre hovrätter och processkommissionen

i frågan avgivna utlåtandena, vilka i den mån de i desamma anförda

skälen ej täcka varandra endast visa, att man från olika synpunkter kommer

till enahanda slutsats. Det synes mig emellertid, med hänsyn till det

föreliggande ämnets obestridliga vikt, nödigt att särskilt framhålla en del

av de synpunkter, som i dessa utlåtanden kommit till uttryck.

Under det att hovrätten över Skåne och Blekinge inskränkt sig till

det allmänna uttalandet, att den icke ansåge kvinna lämplig såsom domare,

hava de båda övriga hovrätterna samt processkommissionen ingått på en

närmare motivering för sin i det väsentliga likartade slutsats.

Till en början vill jag, i anslutning till det inledningsvis sagda, understryka

Svea hovrätts uttalande därom, att det är statens intresse av rättsskipningens

tillgodoseende på bästa möjliga sätt, som bör vara ensamt

avgörande vid besvarandet av den föreliggande frågan. Vid förslagets förordande

har man givetvis ej kunnat påstå, att detta intresse skulle bättre

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kung!. Muy.ts Proposition Nr 241.

79

än nu är fallet tillgodoses genom kvinnans tillträde till domarbanan. Man har

ej kunnat gå längre än att, ehuru ej ens detta utan en synbarligen stark

tvekan, söka gendriva påståendet att reformen i vissa avseenden tvärtom

skulle gå emot statsintresset. Och man har i själva verket ej haft tillgång

till annat slutligt avgörande argument än det, att kvinnornas avstängande

från domarämbetet skulle innebära en mycket väsentlig inskränkning av

den likställighet med männen, vilken lagförslaget avser att principiellt fastställa.

Det kraftigaste stödet skulle alltså ytterst vara att finna däri, att

kvinnan numera måste anses hava en naturlig rätt att i fråga om domartjänster

och statstjänster överhuvud likställas med mannen. Av vad jag

inledningsvis yttrat framgår, att jag till fullo instämmer med Svea hovrätt

i dess underkännande av detta skäl samt i dess uttalande, att den omständigheten

att kvinnan privaträttsligt och numera även politiskt äger sådan

likställighet icke med fog kan åberopas till stöd för något slags rättsanspråk

inom det område, varom här är fråga.

Svea hovrätt har icke velat inlåta sig på spörsmålet, huruvida kvinnorna,

såsom ofta påstodes, på grund av vissa sidor i den kvinnliga karaktären

skulle i stort sett vara mindre än männen skickade för domarkallet.

Uttalanden härom måste nämligen röra sig inom ett område, som vore mer

eller mindre förbehållet den subjektiva uppskattningen. Göta hovrätt finner

det ej kunna bestridas, att kvinnans tanke- och viljoverksamhet och således

jämväl de avgöranden, hon i förekommande frågor fattade, vore väsentligt

mera beroende av tillfälliga och oberäkneliga impulser från känslolivets

område än förhållandet vore beträffande män. Berörda egenskap hos kvinnan

gjorde henne uppenbarligen mindre skickad att utöva domarvärv. Till

detta uttalande av Göta hovrätt anser jag mig kunna ansluta mig. Man

må med Svea hovrätt anse det riktigast att ej inlåta sig på denna objektivt

svårbedömliga fråga, men det synes mig dock ofrånkomligt, att det är

de till detta område hänförliga faktorer, som bilda den bärande grunden

för den allmänna folkmeningen, att kvinnan ej passar till domare. Denna

grund kan numera ej utgöras av en instinktiv reaktion mot kvinnans framträdande

över huvud taget i det offentliga livet, något som sedan lång

tid tillbaka blivit en allt mer alldaglig företeelse. En underskattning av

den lyckligtvis hos oss ännu förefintliga känsla, som omgärdar domargärningen

med en särskild helgd, måste draga med sig faran för spolierandet

av oersättliga värden, oersättliga just därför att de äro immateriella. Samhällets

djupaste grundval är rätten. Inom ytligare liggande skikt kan man,

åtminstone i de flesta fall, utan annan än ekonomisk risk inlåta sig på

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majts Proposition Nr 341.

långt gående experiment. Aven denna risk må vara nog så betänklig,

men en ekonomisk skada kan dock botas. Att en folkmening hos oss verkligen

förefinnes mot att se kvinnor fungera såsom domare, därom är jag

fullt övertygad, låt vara att denna mening må vara mer eller mindre

undermedveten, då frågan ju ej bör till dem, som förts fram såsom särskild

programpunkt i den politiska striden. En på detta område förefintlig

uppfattning kan emellertid enligt min mening ej vara annat än dess

mer värd beaktande, ju mer den avspeglar den av yttre påverkan ogrumlade

folksjälen och sålunda kan betecknas som spontan. Om man med

departementschefen vill göra åtskillnad mellan »folkmening» och »folkstämning»,

bör således, så vitt jag kan finna, därav i detta fall följa en

värdering av de båda begreppen, motsatt den av honom gjorda.

Av såväl Svea och Göta hovrätt — särskilt den förra — som processkommissionen

har kraftigt betonats de menliga följder för domarämbetets

anseende, som kunna befaras därav att kvinnor, jämväl unga sådana,

sättas att leda offentliga rättsförhandlingar. Jag instämmer till fullo i

dessa yttranden.

Emellertid är det av synnerlig vikt att i detta sammanhang ytterligare

framhålla de uttalanden, som av de båda hovrätterna gjorts därom

att förevarande fråga ingalunda innebär en reform allenast på papperet. I

de flesta andra tvivelaktiga fall har man kunnat förorda principen om likställighet

utan att allt för mycket oroas av dess praktiska konsekvenser.

Saken skulle i allt fall ordnas genom något slags »naturligt urval», vars

utformande i förhållande till hos oss hittills gällande befordringsprinciper

för övrigt förefaller skäligen dunkelt. På sätt av de båda hovrätternas

utlåtanden framgår, står emellertid denna utväg ej öppen i fråga om vikarier

för lantdomarna. Och då tillströmningen av kvinnliga aspiranter till

domarkanslierna kan väntas bliva förhållandevis talrik, skulle sålunda ganska

snart ett avsevärt antal unga kvinnor komma att leda förhandlingarna vid

våra lantdomstolar. Av departementschefens anförande framgår oförtydbart,

att även han räknar med en sådan påföljd av den föreslagna lagstiftningen,

något som just föranlett ovan antydda uttalande, att dess avvisande skulle

göra inskränkningen av likställigheten mycket väsentlig.

Lika med de båda hovrätterna finner jag det särskilt värt allvarligt

beaktande, hurusom vid våra underrätter synnerligen ofta förekomma rannsakningar

angående sedlighetsbrott ävensom andra mål, vid vilka det gäller

att erhålla full klarhet om de mest intima och ofta motbjudande detaljer.

Det kan ej vara riktigt att finna det i sin ordning att en kanske helt ung

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

kvinna skall leda kandliiggniugen av sådana mål. Inför ött dylikt »praktiskt

resultat» frågar man sig ofrivilligt, hur långt man då skall behöva

gå för att »de naturliga gränserna för mäns och kvinnors livsuppgifter»

skola anses utplånade. Det nyss sagda gäller givetvis, om än från annan

synpunkt, överhuvud om rannsakningar rörande grövre eller mera invecklade

brottmål.

Om det sålunda måste anses särskilt betänkligt att åt kvinna anförtro

ordförandeskap vid offentlig rättsförhandling, bör, i enlighet med vad processkommissionen

framhållit, den omständigheten att lagfarna bisittare i rådstuvurätt

vid förfall för ordförande böra kunna tjänstgöra i hans ställe

utesluta kvinnan jämväl från dylika domarsysslor.

Beträffande domarbefattningar i högre instans skulle vid frågans

besvarande visserligen för'' närvarande bortfalla det moment, som ligger i

offentligheten vid förhandlingen inför underrätt. Till en början må dock

framhållas, att det, på sätt processkommissionen påpekat, kan anses för eu

tidsfråga, när processen vid samtliga våra domstolar kommer att bliva

offentlig. Vidare är att märka, att, såsom jämväl kommit till uttryck i

utlåtandena, befordran till högre domarämbeten hos oss så gott som undantagslöst

förutsätter förutgången tjänstgöring vid underrätt. Slutligen måste

härvid särskilt komma i betraktande de utomordentligt stora krav på

arbetsförmåga, de högre domarbefattningarna ställa på sina innehavare.

Därutinnan kan hänvisas till Svea hovrätts och kammarrättens uttalanden.

Den föreliggande frågan måste sålunda besvaras på enahanda sätt jämväl

beträffande domarbefattningar i högre instans.

Det må ej heller lämnas helt obeaktat, hurusom det av nära liggande

skäl måste förutsättas, att kvinnliga domare i långt större utsträckning än

de manliga skola nödgas att begagna sig av tjänstledighet. Härav skulle,

oavsett organisatoriska svårigheter, tvivelsutan uppstå ökade kostnader för

det allmänna. Och vad särskilt angår justitieråds- och regeringsrådsämbetena,

vilka ej kunna förestås av substitut, skulle härav kunna vållas högst

avsevärda svårigheter.

Beträffande sådana till domartjänster hänförliga befattningar, vilka

beklädas av lekmän, således särskilt nämndemansbefattningen, synes något

avgörande hinder ej möta mot att tillträde till desamma beredes åt kvinna.

Dessa befattningar äro i själva verket av väsentligen annan natur än de

förut avhandlade.

Det är uppenbart att, om och i den mån hos oss skulle komma att

inrättas specialdomstolar av sådan beskaffenhet, t. ex. s. k. barndomstolar,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 2ål.

vid vilka kvinnan kanske rent av bättre än mannen skulle lämpa sig som

domare, dylika befattningar böra öppnas för henne.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att i 2 § av förevarande

förslag införes ett nytt moment, upptagande bland statstjänster,

som ej må innehavas av kvinna, sådana domartjäDster, för vilkas beklädande

erfordras lagkunskap.

Regeringsrådet Ernberg, med vilken justitierådet Molin instämde:

Förevarande förslag har remitterats till lagrådets yttrande allenast i

vad detsamma avser ändring i sådana i allmän lag, stiftad enligt § 87

regeringsformen, upptagna stadganden, vilka innefatta förklarande, att viss

innehavare av statstjänst skall vara man. De stadganden i sådant avseende,

som härvid framför andra äro av betydelse, äro tydligen de i allmän lag

förekommande bestämmelserna angående domarbefattningar. Även med den

begränsning, remissen sålunda erhållit, lärer det emellertid vara nödigt att

i viss mån ingå på de allmänna grunder, varå förslaget vilar. Dessförutan

lärer nämligen ett riktigt bedömande av förslagets innebörd icke heller i

nyssnämnda delar kunna träffas.

Förslaget avser att i princip och såsom regel fastslå, att kvinna skall

i fråga om behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag

vara likställd med man. Från denna regel hava allenast vissa, jämförelsevis

mera begränsade undantag gjorts, grundade huvudsakligen å uppfattningen

om kvinnans bristande förutsättningar i fysiskt avseende att fylla de för

de undantagna befattningarna eller uppdragen nödvändiga betingelserna.

Man har därvid utgått ifrån, att de under nästlidet år slutligen antagna

grundlagsändringarna i realiteten avsett genomförande av principiell likställighet

i förevarande avseende mellan man och kvinna samt att det

följaktligen numera endast gällde att tillse, i vad mån undantag från den

sålunda redan erkända allmänna regeln kunde på grund av särskilda skäl

finnas nödvändiga. Även om eu dylik uppfattning måhända varit den vid

tiden för grundlagsändringarnas genomförande på många håll rådande, lärer

dock — något som ju ock av föredragande departementschefen erkänts —

å andra sidan vara tydligt, att nämnda reform icke i och för sig inneburit

annat än ett undanröjande av de i grundlag befintliga hindren för kvinnas

anställande i vissa statstjänster samt att det följaktligen måste ankomma

på en blivande lagstiftning att för varje särskild grupp av tjänster undersöka

och pröva, huruvida kvinna bör, utöver vad redan skett, beredas

möjlighet att däri vinna anställning; och detta desto hellre, som det vid

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

KungL Majts Proposition Nr 241.

behandlingen av de omförmälda ändringarna i grundlagen givetvis icke

kunde ifrågakomma att närmare gå in på alla de mångfaldiga detaljspörsmål,

som uppenbarligen måste vid reformens närmare utformning yppas.

I följd av den allmänna utgångspunkt, som, enligt vad nämnts, valts för

frågans bedömande, har emellertid denna bragts i ett läge, som knappast

varit ägnat att främja en i allo lycklig lösning av de grannlaga och för

samhället betydelsefulla spörsmål, som sammanhänga med den ifrågavarande

reformens genomförande. Huru tilltalande en dylik generell lösning i

princip av den föreliggande frågan än kan förefalla, kan man dock vid ett

närmare studium av densamma icke undgå att finna, att på grund av berörda

generella ståndpunkttagande synpunkter, vilka vid ärendets behandling

krävt särskilt beaktande, undanskymts eller i allt fall icke fullt kommit

till sin rätt.

På sätt under den i ärendet verkställda utredningen, särskilt inom

Svea hovrätt, framhållits, lärer det nämligen vara obestridligt:, att vad som

vid den föreliggande frågans bedömande bör vara avgörande är statens eller

det allmännas intresse av ämbetsverksamhetens tillgodoseende på bästa

möjliga sätt. Hen förändring, som i senaste tid genomförts i fråga om

kvinnans ställning i privaträttsligt hänseende, kan lika litet som hennes

numera inträdda politiska likställighet med mannen rubba giltigheten härav.

Med den åskådning, som sålunda bör vara den ledande, kan det svårligen

vara förenligt att utan vidare uppställa den grundsatsen, att kvinna bör i

fråga om statstjänsten vara likställd med man, och därefter åtnöja sig med

att tillse, i vilka fall undantag på grund av särskilda skäl må vara oundgängligen

nödvändiga, samt i övrigt slå sig till ro med att utvecklingen

själv skall på bästa sätt reglera förhållandena. Än mindre lärer det vara

klokt eller tillrådligt att därvid helt och hållet frånse sådana faktorer i

fråga om olikheten mellan man och kvinna i psykisk läggning och utrustning,

som, enligt vad all livserfarenhet giver vid handen, uppenbarligen

som regel förefinnes, allenast därför, att dessas tillvaro icke på grund av

rent yttre, påtagliga förhållanden kunna konstateras på samma sätt som

t. ex. kvinnans underlägsenhet gentemot mannen i fråga om kroppskrafter.

Sluter man ögonen för dessa förhållanden, får reformen alltför lätt

karaktären av ett experiment, som måhända i vissa avseenden kan visa

sig vara ett missgrepp och lända till svårbotlig skada. Het kan med hänsyn

härtill starkt ifrågasättas, huruvida det icke varit lyckligare och bättre

att i huvudsak fortgå på den hos oss förut inslagna vägen och sålunda

endast successivt i mån av erfarenhet, sedan kvinnor, eventuellt även under

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 241.

formen av vikariat eller efter dispens, beretts tillfälle att pröva sina krafter

å arbetsuppgifter, som kunna antagas vara för dem ägnade, för kvinnorna

öppna tillträde till statstjänster. Faran av ett bakslag hade i varje

fall med ett sådant tillvägagångssätt varit mindre. Och de värden, vilka såväl

tir den rena statsnyttans som nr allmänt social synpunkt äro förknippade

med den ifrågasätta reformen, äro alltför viktiga för att böra genom ett

ovarsamt framgående äventyras.

I det anförda ligger givetvis icke något som helst underkännande av

kvinnans begåvning eller psykiska utrustning överhuvud eller hennes likvärdighet

som personlighet med mannen. Men hennes allmänna läggning

och förutsättningar äro dock — och detta torde väl erkännas av flertalet,

även högt stående kvinnor -— i regel av i viss män annan art än mannens.

Och med hänsyn till nu föreliggande spörsmål kan detta icke gärna medföra

annat än att, i vad särskilt angår statslivet i dess mera krävande funktioner,

som genomgående fordra ett mera intensivt tankearbete eller mer

an \ an lig kiaft och uthållighet, kvinnan som regel därför lämpar sig mindre

\ al än mannen. Att undantag härvid kunna förefinnas, kan naturligtvis

icke förnekas. Men detta torde vid en klokt avvägd lagstiftning icke böra

föranleda uppställande av en allmän, schablonmässig likställighetsregel. Helt

visst kommer nämligen eu sådan att leda därtill, att en stor mängd unga

kvinnor lockas att söka sin utbildning och utkomst just inom statslivet

med dess utsikter till en under växlande förhållanden jämförelsevis tryggad

bärgning och, efter reformens genomförande, väsentligt ökade befordringsmöjligheter.

Särskilt i betraktande av de hos oss ännu gällande befordring

sprundor, vilka i allt fall inom vissa tjänsteområden torde utesluta hänsynstagande

till rena lämplighetssyupunkter, kan detta, på sätt ock i ett

flertal av de utav vederbörande ämbetsmyndigheter i ärendet avgivna yttranden

betonats, komma att medföra allvarliga olägenheter. Den härvidlag

fi am kastade invändningen, att det sålunda gällande befordringssystemet

icke utesluter, att män, som i själva verket mindre väl lämpa sig" för en

av dem eftersökt statstjänst, bliva föredragna framför medtävlare, som äro

bättre skickade för uppgiften men mindre meriterade, kan tydligen icke

åberopas såsom stöd för införande av den nu ifrågasatta likställighetsregeln.

Betänkligheter av ovan angiven art inställa sig icke minst i fråga om

den grupp av stats tjänster^ som nu närmast kommer i betraktande, eller

domarbefattningarna. Här föreligger nämligen tvivelsutan ett område, där

dylika betänkligheter mera än inom de flesta andra grenar av statsförvaltningen

göra sig gällande. Ett liknande betraktelsesätt har ock framträtt

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungL Maj-.ts Proposition Nr $41. Hö

i de yttranden, soin i iirendet avgivits av Göta hovrätt och hovrätten över

Skåne cell Blekinge. I. väsentliga delar har enahanda uppfattning ock

kommit till uttryck i Svea hovrätts utlåtande, om än hovrätten ansett sig

icke böra göra något direkt uttalande angående kvinnans lämplighet för

domarkallet överhuvud.

Frånsett nu berörda förhållanden, hava såväl inom Svea och Göta

hovrätter som ock inom processkommissionen framhållits vådan och olämpligheten

av att åt kvinnor, särskilt om de ännu befunne sig i yngre år,

anförtro ledningen av offentliga domstolsförhandlingar, där det städse gäller

att i förhållande till parter och tingsmenighet tillbörligen upprätthålla domstolens

och rättsskipningens auktoritet och därjämte ej sällan förekomma

mål av särskilt för en kvinna ömtålig eller motbjudande art. Ge av nämnda

myndigheter sålunda framförda skälen synas mig vara synnerligen vägande

och vid den föreliggande frågans bedömande icke kunna frånses. Detsamma

gäller oek de från samma håll framförda betänkligheterna mot eu

dylik anordning, som ligga i det bland den stora massan av befolkningen

tvivelsutan ännu rådande, säkerligen ganska djupt rotade föreställningssättet,

man må nu kalla detta en folkstämning eller en folkmening. Uppenbart

synes ock vara, att de uppgifter, som tillhöra en domare, satt att leda offentliga

rättsförhandlingar, i mångt och mycket äro ganska nära besläktade

med befattningar, i vilka ingår skyldighet att ansvara för eller biträda vid

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet och vilka ju enligt förslaget

undantagits från dem, till vilka kvinnor skola äga behörighet.

På sätt under den verkställda utredningen upprepade gånger framhållits,

skulle säkerligen den åsyftade reformen erhålla särskilt stor betydelse

just å nu avhandlade område. Då den utbildning, som ligger i förvärvande

av tingsmeriter, är av synnerligt värde för vinnande av befordran

såväl å domarbanan som inom administrationen, kan det nämligen med

ganska stor säkerhet antagas, att, ifall domarbanan öppnas även för kvinnor,

dessa i ganska stort och växande antal komma att söka sig till domarkanslierna

för vinnande av dylika meriter. Och att härvidlag de förut

berörda, hos oss alltjämt gällande befordringsgrunderna komma att medföra

ganska betänkliga konsekvenser, är uppenbart.

Om jag i enlighet med ovan uttalade uppfattning redan på mera allmänna

grunder måste ställa mig betänksam gentemot den föreslagna reformen

i vad rör domarämbeten överhuvud, gäller detta, såsom av det nyss

antydda framgår, i särskilt hög grad i fråga om domarbefattningar, med

vilka äro förenade skyldighet att utöva ledning av offentliga rättsförhand
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 241.

lingar, eller således särskilt sådana, till vilka körer utövande av ordförandeskap

i allmän underrätt.

Frånkännes kvinna behörighet härtill, lärer av praktiska skäl detsamma

böra gälla även i fråga om övriga domarbefattningar i underrätt,

likasom ock, då någon tids utövande av domarämbete i underrätt som regel

utgör förutsättning för ledamotskap i överrätt, jämväl om innehavande av

sådant ämbete. Med hänsyn till de synnerligen stora krav på arbetsförmåga

och uthållighet, som dessa ämbeten ställa på sina innehavare, torde

det i själva verket ock ligga i sakens natur, att kvinnor icke gärna kunna

därtill ifrågakomma. Det större behov av tjänstledighet, som på grund av

deras ömtåligare konstitution antagligen för dem lcomme att inträda, skulle

säkerligen ock föranleda avsevärda organisatoriska svårigheter. Att dylika

svårigheter i särskilt hög grad skulle framträda i högsta instansens domstolar,

där möjlighet till vikariat icke förekommer, är uppenbart.

Skulle, på sätt förslaget innebär, även gifta kvinnor erhålla tillträde

till domarbefattningar, lcomme tydligen olägenheter av nyss antydd art att

än mera framträda.

Det anförda gäller huvudsakligen sådana domarbefattningar, för vilka

lagkunskap erfordras. Beträffande andra domarsysslor, exempelvis illiterata

rådmansbefattningar in. fl., ställer sig saken givetvis annorlunda; de uppgifter

inom vederbörande domstolar, som ankomma på innehavare av dylika

sysslor, äro uppenbarligen på grund av sakens natur icke desamma som

de, vilka tillhöra de förstnämnda befattningarna. Och avgörande betänkligheter

synas i allmänhet icke böra möta mot att bereda även kvinnor

tillträde till nämnda illiterata domarbefattningar eller uppdrag, i ''den mån

sådant eljest kan befinnas lämpligt eller påkallat. Särskilt gäller detta i

fråga om nämndemansuppdraget. Tilläventyrs blir det dock, på sätt inom

Svea hovrätt påpekats, i fråga om sådana uppdrag, beträffande vilka inskränkning

gäller i avseende å rätten att från uppdraget avgå, nödigt att

därutinnan stadga undantag för kvinna.

I detta sammanhang torde böra erinras, att till regeringsråd kunna

i viss utsträckning utnämnas även icke lagkunniga män. Av ovan antydda

skäl torde emellertid kvinna icke lämpligen böra beklädas med sådant

ämbete.

Vad särskilt angår ifrågakommande specialdomstolar, bör måhända erinras,

att i lagen om konsularjurisdiktion den 5 juni 1909 föreskrives, att konsularrätt

skall bestå av konsulardomare såsom ordförande jämte två av denne

utsedda, inom rättens jurisdiktionsområde'' bosatta män. Av internationella

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

hänsyn torde undantag i fråga om kvinnas behörighet böra stadgas även

beträffande ledamotskap i konsularrätt. Från förordnande att vara konsulardomare

torde, enär sådan befattningshavare enligt lagen bär att utöva

polismyndighet, kvinna på grund av 2 § mom. 5 i den föreslagna behörighetslagen

vara helt utesluten.

Yad beträffar sådana andra statstjänster än domarbefattningar, vilka

kunna anses vara med remissen åsyftade, är särskilt att observera vattenrättssekreterarebefattningen.

Då vattenrättssekreterare är pliktig att vid

förfall för vattenrättsdomare inträda såsom vikarie för honom, följer därav,

att, om'' domarbefattningar, för vilka fordras särskild domarutbildning, undantagas

från kvinnas behörighetsområde, undantag bör göras även i fråga

om vattenrättssekr eter ar befattningen.

Även ansluter jag mig till den uppfattning, som av Svea hovrätt uttalats

i fråga om befattningen såsom utmätningsman, eu befattning, vilken

enligt gällande ntsökningslag torde få anses förbehållen män.

Vidkommande slutligen allmänna uppdrag av beskaffenhet att kunna

anses vara i remissen avsedda, har jag redan i viss omfattning därom

yttrat mig. Vad angår dylika uppdrag i övrigt, synes hinder icke böra

möta emot att, med de inskränkningar, som i förslaget innefattas, lämna

tillträde därtill även för kvinnor jämväl där sådant icke redan enligt gällande

lag är medgivet. I de fall — och dessa torde utgöra det stora

flertalet — där uppdragstagaren i lag betecknas såsom »förrättningsman»,

»god man» eller på annat liknande sätt, lärer redan nu gällande lag icke

kunna anses innefatta hinder i sådant avseende.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i 2 § av förslaget

måtte införas bestämmelser om undantag beträffande dels sådana domarbefattningar,

för vilka erfordras lagkunskap, ävensom regeringsrådsämbete,

dels befattningar såsom ledamot i konsularrätt, vattenrättssekreterare och

utmätningsman.

Justitierådet Appelberg:

Ehuru jag i huvudsak delar den uppfattning i fråga om kvinnors tillträde

till statstjänst, som ligger till grund för det remitterade förslaget,

anser jag detsamma icke böra godtagas, såvitt därigenom medgivits behörighet

för kvinna» att vara ordförande i domstol, inför vilken offentlig

rättsförhandling äger rum, alltså i våra underrätter. Beträffande skälen

härför kan jag i det väsentliga hänvisa till vad av Svea hovrätt och processkommissionen

härutinnan anförts. Jag anser mig böra tillägga följande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

Därest frågan gällde endast, huruvida man borde tillåta kvinnor, som ville

ägna sig åt domarkallet såsom sin livsuppgift, att bestrida domarbefattning

av nu nämnd beskaffenhet, torde måhända kunna frånses från de betänkligheter,

som möta mot kvinnors användande i sådana befattningar. Man

kan nämligen vara tämligen säker om att kvinnor endast i sällsynta undantagsfall

komma att på allvar ägna sig åt domarbanan; och för dessa

fall har man anledning utgå från dels att endast den, som vet med sig

att bon har förutsättningar för att kunna fylla fordringarna på en domare,

söker sig in på banan och dels att en verklig prövning av vederbörandes

lämplighet kommer att föregå erhållandet av en sådan befattning. Då

man i vissa främmande stater lämnat kvinnor tillträde till domarplatser,

torde man där hava kunnat hänvisa till nu nämnda omständigheter. För

vårt lands vidkommande ställer sig saken annorlunda. Förordnande såsom

ordförande i häradsrätt ingår hos oss såsom ett led i den juridiska utbildningen

överhuvud. Man kan därför taga för givet att, om förevarande

förslag genomföres, ett ej ringa antal kvinnor komma att söka domarförordnande

för att därigenom förskaffa sig meriter för fortkomst inom

administrationen eller å advokatbanan. Och någon ingående prövning av

vederbörandes duglighet att bekläda domartjänst sker ej och kan svårligen

heller ske i clylika fall. Frågan får därför för Sveriges del ofantligt

mycket större betydelse än för andra länder, där tillträde för kvinnor till

domarbefattningar införts eller ifrågasatts, och betänkligheter möta här av

delvis annan art än de, som kunnat i dessa länder göras gällande. Så

länge nu berörda, enligt min mening, i och för sig otillfredsställande ordning

med avseende å domarförordnande hos oss råder — och härutinnan

torde någon ändring ej kunna komma på tal förrän i samband med den

planerade stora processreformen — synes det mig i alla händelser icke

böra ifrågakomma att medgiva kvinna behörighet att bestrida befattning

såsom ordförande i häradsrätt.

Förslaget till lag innefattande tillägg till vissa stadganden i

rättegångsbalken.

Justitierådet Ber glaf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Förordad ändring i 2 § av det först behandlade förslaget skulle föranleda,

att det i förevarande förslag inbegripna tillägget beträffande stadgandet

i 13 kap. 4 § rättegångsbalken bortfölle.

Anses åter berörda ändring icke böra vidtagas, torde tillägget i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 241. »9

allt tall böra uttryckligen hänföras allenast till sista punkten i nämnda

lagrum.

För övrigt kan anmärkas, att redaktionen av första och tredje styckena

i vissa avseenden ej synes vara fullt exakt och därför torde tarva

någon omarbetning. ,

Justitierådet Appelberg instämde i vad lagrådets övriga ledamöter hemställt

beträffande jämkningar i förslagets avfattning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 haft (Nr 241.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 241.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 31 mars 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, lagrådets den

24 mars 1922 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 i samma

månad remitterade förslag till lag innefattande bestämmelser angående

kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag

samt till lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»De yttranden, som inom lagrådet avgivits beträffande förslaget till

lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava

statstjänst och annat allmänt uppdrag, torde icke beröra någon fråga, till

vilken jag icke redan vid remissen till lagrådet haft anledning angiva min

ställning. Vid sådant förhållande och då jag icke på grund av samma

yttranden finner mig kunna frånträda den ståndpunkt, jag härutinnan

intagit, lärer vidare uttalande från min sida nu icke vara erforderligt.

Förslaget till lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken

har med anledning av lagrådets yttrande i denna del underkastats

vissa jämkningar i redaktionellt hänseende.»

• Med åberopande av § 54 riksdagsordningen hemställer föredraganden,

att omförmälda förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Eegenten, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Doktrin (1)

  1. Kjell Å Modéer, Laggranskningen och Lagrådet, FT 2009 nr 3 s. 273, på s. 283 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:228 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riksdagsordningen a1 i texten
  2. Rskr. 1922:192 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstj a1 i texten
  3. S1LU 1922:7 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 7 s. 1 i texten
  4. S1LU 1922:8 Sammansatta stats- och första lagutsJcottets utlåtande Nr 8 s. 17 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2009 s. 273 Kjell Å Modéer, Laggranskningen och Lagrådet s. 283 i texten