Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län

1922-04-21 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:246, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition Nr 246.

1

Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande

särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom

vissa län: given Stockholms slott den 21 april 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kung].

Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda

bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 214 höft. (Nr 246—247.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Förslag

• till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 191S innefattande särskilda

bestämmelser angående rätten till inmntning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att det förbud, som i 1 § i lagen den 31 maj

1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutninginom

vissa län stadgas mot inmutning av järnmalmsfyndigheter för annans

än kronans räkning, vilket förbud gäller till den 1 oktober 1922, skall

äga fortsatt giltighet till den 1 oktober 1923 samt att övriga bestämmelser

i sagda lag skola äga tillämpning med avseende å inmutning, som i

samma bestämmelser avses, där denna sökes före sistnämnda dag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1922.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,'' hållet inför

Haris Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 21 april 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anför efter

gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet:

»Sedan till följd av den under kristiden inträdda bristen å vissa

metaller, särskilt koppar, nickel och svavelkis, fråga uppstått om upphävande

av det sedan 1902 respektive 1907 gällande förbud för enskilda

att erhålla inmutning å viss kronojord inom Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, vann denna fråga sin lösning vid 1918 års riksdag,

som antog ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag- i ämnet. Den

31 maj 1918 utfärdades med anledning härav lag innefattande särskilda

bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, vilken lag

trätt i kraft den 15 juni 1918. Genom denna lag frigavs rätten till

inmutning å ifrågavarande kronojord utom beträffande järnmalm, i fråga

varom enahanda förbud som ovan sagts stadgades i 1 §. I avbidan

på genomförandet av en nj allmän gruvlagstiftning erhöll sistnämnda

lag allenast provisorisk giltighet, och stadgades i sådant avseende i

lagens slutbestämmelser, att det i 1 § omförmälda förbud mot inmutning

av järnmalmsfyndighet för annans än kronans räkning skulle upphöra

att gälla den 1 oktober 1919 samt att lagens övriga bestämmelser

icke skulle tillämpas med avseende å inmutning, som söktes efter sistnämnda

dag, allt så framt ej Kungl. Maj:t med riksdagen annorlunda

förordnade.

Lagen den 31 maj 1918 har därefter erhållit förlängd giltighetstid,

senast enligt lag den 28 februari 1921 (nr 61) till den 1 oktober 1922.

Såsom jag nyss erinrat, har 1918 års lag erhållit endast provisorisk

giltighet av hänsyn särskilt därtill att frågan om ny gruvlagstiftning

ännu icke vunnit sin lösning. Denna lagstiftningsfråga är

numera föremål för behandling av särskilda under år 1920 tillkallade

s. 4 Kontrollera mot PDF

Bergmästaren

i norra berg.

mästaredistriktet.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

sakkunniga inom justitiedepartementet. Då det ännu är ovisst, när förslag

till definitivt ordnande av denna fråga kan föreläggas riksdagen

och detta i varje fall icke kan ske före utgången av den tid, då 1918

års lag upphör att gälla, bör följaktligen tagas under övervägande,

huruvida giltighetstiden för sist nämnda lag bör ånyo utsträckas. Jag

har fördenskull låtit infordra yttranden härutinnan från kommerskollegium,

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

chefen för Sveriges geologiska undersökning samt bergmästaren i norra

bergmästaredistriktet C. I. Asplund. Tillika hava omförmälda sakkunniga

anmodats att avgiva utlåtande i ärendet.

Bergmästaren Asplund har i yttrande den 14 november 1921 i

huvudsak anfört:

Efter ifrågavarande lags ikraftträdande den 15 juni 1918 hade för

enskilda utiardats följande antal mutsedlar å fyndigheter å kronojord

inom de tre län, som berördes av lagen.

Ny u p p t

äckla

Sonade

Summa mutsedlar

1918|l919|l920|l92l|summa

1918j 1919'' 1920 19211Summa

1918 1919|l920 1921

Summa

Norrbottens län..

316

133

170

30

669

220

75

73

!

106 i 474

536 228

243

136

1,143

Västerbotten s län

51

6

7

233

297

115

—

22

31j 168

166 * 6

29

264

465

Jämtlands län ...

7

8

—

—

15

33

1

2

— j 36

4^

O

CD

O

2

—

51

Summa

374

167 | 177

263

981

368

76

97

137 ! 678

742 | 243

274

400

1,659

Av dessa fyndigheter hade följande blivit utmålslagda:

Mineralanledningens

art

1918

1919

1920

1921

Summa

Norrbottens län

Grafit ........................

15

2

17

Molybden.....................

—

4

1

—

5

Svavelkis och grafit......

—

—

1

—

1

Svavelkis i järnmalm ...

—

8

1

7

16

Magnesit och järnmalm

—

—

4

—

4

Silver och bly ............

-

4

—

4

Arsenikkis ..................

-

1

—

1

Summa för Norrbottens län

15

14

12

7

48

Västerbottens län

Svavelkis.....................

1

1

1

Jämtlands län

Kromjfirn....................

1

Summa för hela distriktet

15

16

12

7

50

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

0

1 kraft varande inmutningar, för vilka utmål ännu icke lagts, avsågo

följande mineral:

Mineralanledningens art

Norrbottens län

Västerbottens län

S u m m

a

nya

sönade

nya

sönade

nya

sönade

summa

Zink, koppar, svavel ...............

2

_

2

2

» bly, silver .....................

—

12

—

—

—

12

12

Koppar och kobolt..................

—

4

—

4

4

Blyglans........... .....................

—

1

—

—

—

1

1

Koppar- och guldmalm ............

—

25

—

—

25

25

Koppar- och magnetkis............

o

—

—

—

2

2

Kopparmalm..........................

4

6

—

10

—

10

Svavelkis .............................

—

10

.217

—

2l7

10

227 |

» och kopparkis............

9

—

1

1

10

1

11

9

30

9

30

39

Koppar och magnesit...............

■ -

ti

6

6

Magnesit ............................

6

15

—

—

6

15

21

Apatit...................................

4

28

-

—

4

28

32

Grafit....................................

2

—

—

—

2

—

2

Summa gällande inmutningar

27

101

235

31

262

132

394

Av utmålen innehöllo 15 stycken, jämte svavelkis, varå utmål

beviljats, avsevärda mängder järnmalm. Av de inmutade, men icke

utmålslagda fyndigheterna innehöllo 19 stycken, inmutade å svavelkis

och kopparmalm, samt 32 stycken, inmutade å apatit, sannolikt även

järnmalm till proportionsvis större mängd än de mineral, varå mutsedlar

begärts. Av de å magnesit och kopparmalm inmutade fyndigheterna

innehöllo 6 stycken samt av de å enbart magnesit inmutade fyndigheterna

sannolikt flertalet avsevärda kvantiteter järnmalm. Inalles torde

således 15 utmål och 70 å 80 ännu icke utmålslagda fyndigheter eller 30

respektive 20 procent av samtliga på grund av 1918 års lag tillkomna

utmål och utmålslagda fyndigheter innehålla mer eller mindre betydande

järnmalmstillgångar, vilka likväl icke finge tillgodogöras av inmutaren

titan vore förbehållna kronan såsom jordägare.

Först återgivna tablå gåve vid handen, att sedan den första rusningen

vid lagens ikraftträdande för åtkommande av förut inmutade

men sönade fyndigheter — varav största delen naturligt nog vore

värdelösa — hunnit lägga sig, den enskilda inmutareverksamheten mera

inriktat sig på uppsökandet av nya malmfyndigheter. En större plan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majrts proposition Nr 246.

mässighet kunde även skönjas i malmletandet, som under 1921 — liksom

under senare delen av 1920 — varit koncentrerat på ett område inom

Jörns, Norsjö och Mala socknar i Västerbottens län, där det huvudsakligen

bedrivits- dels av Sveriges geologiska undersökning, dels av

Centralgruppens emissionsaktiebolag. Såsom av den sist intagna tabellen

framginge, utgjordes mer än hälften av alla under 1921 tagna

inmutningar av nyupptäckta svavelkisfyndigheter. Då den malmförande

trakten, där dessa fyndigheter vore belägna, bestode av enskild jord

och kronojord i stark omväxling, förelåge givetvis, om inmutningsrätten

å kronojord upphävdes, stor risk för att malmletaren, efter att hava

uedlagt mycken möda och kostnad på efterspanande av malmens fasta

klyft, skulle finna all denna möda förgäves, icke därför att han misslyckats

i sin malmletning utan kanske därför att malmens fasta klyft

slutligen befunnes ligga på kronojord. Om man icke ville lägga hinder

i vägen för slutförandet genom enskilda företagare av dessa betydelsefulla

malmletningar, måste rätten för enskilda att göra inmutningar å

kronojord tillsvidare bibehållas.

Visserligen förelåge icke nu det skäl, som närmast föranlett det

delvisa lösgivandet av inmutningsrätten å kronojord: strävan att med

all makt söka få till stånd en ökad inhemsk brytning av vissa malmer.

Då därtill komme, att 1918 års lag ännu icke lett till gruvbrytning å

några nya fyndigheter, syntes den slutsatsen ligga nära till hands, att

man saklöst kunde återgå till ett totalförbud för enskilda mot inmutning

å kronomark. Ett beslut i denna riktning vore emellertid icke

tillrådligt. Då i regel en ganska lång tid måste förflyta mellan upptäckten

av en malmfyndighet och dennas försättande under regelbunden

gruvdrift, måste man beträffande malmletning helt bortse från de tillfälliga

konjunkturerna. Det vore för övrigt lämpligt, att under depressionstider

lägga an på sådana arbeten, som kunde förbereda ett så

kraftigt utnyttjande som möjligt under kommande högkonjunktur av

landets naturliga tillgångar, och första villkoret härvidlag vore givetvis,

att man innan dess tagit så fullständig kännedom som möjligt om dessa

tillgångar.

I främsta rummet gällde detta om andra malmer än järnmalm,

på vilka vårt land ständigt lidit stor brist. Men även beträffande järnmalmerna

gällde det att göra allt vad göras kunde för att få fram i dagen

nya tillgångar — vad de norrländska länen särskilt beträffade, ökade

tillgångar av fosforrena järnmalmer eller åtminstone av sådana järnmalmer,

som genom mekaniska hjälpmedel kunde förvandlas till fosforren

malmslig. Den allt mer beträngda ställning, den svenska järn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

7

hanteringen fått i konkurrensen med utlandet, gjorde det till en

tvingande nödvändighet att omlägga densamma så mycket som möjligt

till elektrisk tackjärnstillverkning. I fråga om tillgången å såväl kraft

som kolved hade Norrland de bästa förutsättningarna för en sådan tillverkning.

Däremot hade Norrland icke tillräckliga kända kvantiteter

fosforren malm. Då de mest järnmalmförande områdena huvudsakligen

läge å kronomark inom Jukkasjärvi och Gällivare socknar, vore givetvis

ett fortsatt förbud för enskilda mot inmutning av järnmalm å kronomark

ett hinder i vägen för upptäckten av nya järnmalmsfyndigheter.

Enligt Asplunds mening vore därför endast två alternativ tillrådliga.

Antingen borde inmutningsrätten för enskilda på kronomark frigivas

även beträffande järnmalm, varvid man, för att förekomma en ingalunda

hälsosam konkurrens på malmexportens område, borde stadga exportförbud

å alla enligt lagen inmutade malmer utan särskilt tillstånd av

Konungen ävensom eventuellt bestämma, att den upplåtelsetid, som

kunde i en blivande gruvlag bestämmas för nyinmutade malmfyndigheter,

borde avkortas med den tid, fyndigheterna varit upplåtna enligt

den provisoriska lagen. Eller ock borde, om förbudet mot inmutningav

järnmalm ansåges fortfarande böra gälla, kronan utan dröjsmål föranstalta

omfattande malmletningar efter järnmalm i trakter, som förde

sådan malm. .

Då man finge hoppas, att det icke skulle dröja alltför länge, tills

en ny definitiv gruvlagstiftning kunde bliva antagen, ansåge Asplund,

att det senare alternativet borde väljas och att därför lagen borde förlängas

på ytterligare ett år och ingående efterforskningar särskilt efter

nya järnmalmsfyndigheter genom statens försorg borde anställas inom

de järnmalmförande områdena.

I en detaljfråga ville Asplund föreslå en förändring i 1918 års lag.

I 9 § fjärde stycket stadgades, att om kronan efter utmålsförrättningen

anmälde sig till begagnande av sin jordägareandel, inmutaren skulle

vara berättigad påkalla ny förrättning för erhållande av den jämkning

i fråga om fastställd avgift, som föranleddes av kronans inträde i gruvföretaget.

Det vore emellertid icke rimligt, att ny förrättning skulle

vara nödvändig för sådant ändamål, då värdering av ifrågavarande avgift

blivit bestämd i regeln endast två å tre år förut. Det vore ur båda

parternas synpunkt alldeles tillfredsställande, att den fastställda avgiften

minskades i förhållande till den andel, med vilken kronan inginge såsom

jordägare, även om detta ägde rum efter utmålsförrättningen. I

många fall skulle en ny förrättning draga så stor kostnad, att den uppvägde

hela avgiften under flere år. ''

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Gruvingenjören

i norr/,

bergmästaredistriktet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Gruvingenjören i norra bergmästaredistriktet Ragnar Stahre, vilken

i egenskap av tillförordnad bergmästare i samma distrikt till kommerskollegium

avgivit yttrande i ärendet, har i detta yttrande huvudsakligen

anfört: Om 1918 års lag icke skulle förlängas utan istället det tidigare

gällande totala förbudet mot inmutning för enskild räkning å odisponerad

kronomark inom de tre nordligaste länen återinföres såsom ett

provisorium under väntan på ny gruvlagstiftning, skulle detta verka

därhän, att all malmletning å såväl krono- som enskild mark inom dessa

län praktiskt taget komme att avstanna. Inom stora delar av de län,

förbudet skulle komma att gälla, utgjordes nämligen i det närmaste all

hittills ej genomforskad mark just av odisponerad kronomark och inom

andra delar läge kronomark och enskild mark så blandade om varändra,

att malmförekomster funnes, som vore belägna till en del på kronomark

och till en annan del på enskild mark. Med den dyrbara apparat, som

krävdes för malmletning, kunde det ej verka stimulerande på intresset

härför, om upptäckaren av en inmutningsbar mineralförekomst på grund

av dess belägenhet helt eller delvis å kronomark antingen ej alls eller

endast delvis finge inmuta densamma. Då det vore önskvärt, att landets

tillgångar av brytbara malmer bleve kända samt det enskilda initiativet

vore av mycket stor betydelse för vinnande av sådan kännedom, enär

kronan saknade effektiva organ för organiserande av malmletning och

för förvaltande av eventuellt förvärvade malmfyndigheter, ansåge sig

Stahre böra tillstyrkas, att den i 1918 års lag medgivna rätten till inmutning

för enskilda å odisponerad kronomark bibehölles i avvaktan på

ny gruvlagstiftning.

Av de enligt 1918 års lag inmutade fyndigheter, för vilka utmål

blivit lagt, vore tre tämligen stora malmfält att i övervägande grad

betrakta såsom järnmalmsfält, ehuru malmen samtidigt vore så starkt

kisförande, att någon invändning mot utmåls tilldelande för densamma

såsom kismalm ej av respektive kronoombud framställts. Dessutom

funnes ett ganska betydande antal inmutningar, som begärts på enligt

1918 års lag inmutningsbara mineral men med säkerhet huvudsakligen

avsåge järnmalm. Inmutarens avsikt med inmutning och utmålsläggning

av dessa malmer vore att, för den händelse den nya gruvlagstiftningen

skulle giva upptäckaren av en järnmalmsfyndighet förhandsrätt till dess

exploaterande, tillförsäkra sig därom. Intresset för malmletning hade

emellertid börjat svalna. Anledningen härtill vore, att huvudsakligen

järnmalmer påträffades, varvid det ju alltid måste vara osäkert att påkosta

undersökningsarbeten på sådan malm för utrönande, om den tillika

innehölle något enligt 1918 års lag inmutningsbart mineral. Då det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kurir)1. Moj.ts proposition Nr 24(>.

9

emellertid enligt Stahres åsikt vore önskvärt, att eftersökandet av malmer,

även järnmalmer och i synnerhet oartsfria järnmalmer, ej av lagstiftningen

förhindrades eller motarbetades, ville Stahre på det kraftigaste

tillstyrka ett frigivande av inmutningsrätteri även för järnmalm i den

utsträckning 1918 års lag medgåve för andra malmer, varvid dock export

av järnmalm och järnmalmsslig borde förbjudas utan Konungens

tillstånd.

Om lagen modifierades enligt detta förslag, kunde den utsträckas

att gälla, tills förhållandena genom en fullständig gruvlagstiftning bleve

definitivt ordnade. Om lagen oförändrad prolongerades, borde detta

endast ske för ett år, enär förhållanden kunde inträffa, som gjorde en

snar förändring av lagen önskvärd.

Kommerskollegium har i utlåtande den 26 november 1921 med

hänsyn såväl till vad bergmästaren Asplund i sitt berörda yttrande

meddelat som även till det pågående arbetet med en allmän revision av

gruvlagstiftningen tillstyrkt, att förordnande om fortsatt tillämpning av

1918 års lag måtte meddelas för tiden till den 1 oktober 1923.

Det av Asplund framlagda alternativet om åtgärder för järnmalmens

frigivande till inmutning kunde kommerskollegium icke biträda,

enär det pågående utredningsarbetet rörande ny gruvlagstiftning icke

borde föregripas samt för övrigt det av Asplund omnämnda behovet av

fosforren malm knappast syntes komma att förefinnas under de närmaste

åren.

Mot det andra av Asplund framförda alternativet om malmundersökning

i stor skala genom statens försorg ville kollegium — utöver

vad nyss anförts rörande det nuvarande ringa behovet av fosforren

malm — dels erinra att resultaten av malmkommissionens undersökningar

samt av djupborrningarna i Kiruna och Gällivare snart kunde

förväntas, vilka resultat i hög grad kunde komma att inverka på

denna frågas läge, dels hänvisa till nu föreliggande nödvändighet att

undvika alla icke absolut nödvändiga utgifter.

Kollegium ville biträda det av Asplund framställda förslaget om

förenkling av förfarandet enligt 9 § fjärde stycket i lagen.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har i yttrande den

21 november 1921 tillstyrkt, att ifrågavarande lag måtte erhålla giltighet

under ännu ett år och till stöd härför anfört: Visserligen hade

erfarenheterna från den tid, ifrågavarande lag varit gällande, icke bekräftat

den tidigare ofta uttalade förmodan om tillvaron på kronomarBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 214 höft. (Nr 246—247.) 2

Kommersko

(legitim.

Chefen för

Sveriges geologiska

undersökning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.

kerna i Norrland av förut uppdagade, men hemlighållna viktigare förekomster

av sådana malmer, som i lagen avsåges, och visserligen hade

hittills med anledning av densamma icke några fyndigheter av större

betydelse kommit i dagen. Då emellertid otvivelaktigt möjlighet förefunnes

att inom de vidsträckta kronomarkerna i norra Sverige upptäcka

brytvärda förekomster av sådana malmer, varpå inom landet rådde brist

och vilka därför delvis måste importeras, vore fortfarande åtgärder, ägnade

att främja en sådan utveckling, att anbefalla. Staten syntes därvid

själv böra sträva att i möjligaste mån uppdaga sådana fyndigheter å sin

egen mark. På grund av områdenas vidsträckthet och i ännu högre

grad de mycket dryga kostnader, som i regel måste nedläggas på undersökningsarbeten,

innan man visste, om en anträffad mineralanledning

vore brytvärd eller icke, syntes det dock ändamålsenligt att även stimulera

det enskilda initiativet till dessa särskilt behövliga malmers eftersökande

och utnyttjande. Så länge man i övrigt ansåge sig böra bibehålla

den sporre till malmfyndigheters uppdagande och nyttiggörande,

som inmutningsrätten innebure, syntes denna därför böra få verka jämväl

beträffande ifrågavarande slag av malmer å de nordligare länens

kronomärke!-. En fortsatt tillämpning av 1918 års lag syntes så mycket

hellre kunna tillstyrkas, som statens intressen enligt densamma förefölle

väl tillgodosedda och försöken att kringgå inmutningsförbudet på

järnmalm svårligen kunde medföra allvarliga olägenheter. Ehuru anförda

skäl närmast syntes tala för lagens fortsatta tillämpning ända till

dess en ny gruvlag komme att träda i kraft, skulle likväl vissa omständigheter

om något år kunna bringa frågan i annat läge och syntes

det därför säkrast att låta lagens förlängning tillsvidare avse endast

ett år.

Länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i utlåtande den 29 november

lands, Väster- 1921 anfört, att enligt länsstyrelsens förmenande för detta läns viddens

och kommande grundad anledning icke förelåge att ytterligare utsträcka

^orr^°Jtens tiden för den nu ifrågavarande lagens giltighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i utlåtande den 31 oktober

1921 uttalat den uppfattning, att lagen bör prolongeras för ytterligare ett

år i avbidan på ny gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i utlåtande den 14 november

1921 förklarat sig till alla delar instämma i det av bergmästaren Asplund

gjorda uttalandet om lämpligheten av lagens förlängning under

ytterligare ett år från den 1 oktober 1922.

v O

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Förenänmda under år 1920 tillkallade sakkunniga för utarbetande ]S20

av förslag till ny gruvlagstiftning hava i utlåtande den 30 november ffgfakkun1921,

under åberopande av de skäl, som förut anförts för förlängning niga.

av ifrågavarande lag, tillstyrkt, att densamma förläuges på ytterligare

ett år till den 1 oktober 1923. De sakkunniga hava tillika tillstyrkt

den av bergmästaren Asplund föreslagna förändringen av 9 § i lagen.

Såsom jag förut nämnt, utgår giltighetstiden för 1918 års lag den

1 oktober 1922. Min avsikt hade varit att på ett långt tidigare stadium

än vad nu är fallet hos Kungl. Maj:t anmäla ärendet om dess ifrågasatta

förlängning. Att jag emellertid först nu anmäler detta ärende beror på

vissa mellankommande omständigheter, som bragd frågan i ett väsentligen

ändrat läge, och för vilka jag nu vill i korthet redogöra.

Genom beslut den 23 nästlidne januari har Kungl. Maj:t, i anledning

av hemställan ay tjänstgörande chefen för handelsdepartementet, ,ien 23 januuppdragit

åt sakkunniga för utarbetande av förslag till ny gruvlagstiftning

att inkomma med utlåtande och förslag huru, i avbidan på slutförandet ningssakav

det nu pågående arbetet med revision av gällande gruvlagstiftning kunniga.

och de förändrade bestämmelser rörande dispositionen av kronans jordägarandelar,

som därav kunde komma att föranledas, utnyttjandet av

dylika jordägarandelar lämpligast borde interimistiskt ordnas.

Till motivering av sin berörda hemställan anförde chefen för handelsdepartementet

i huvudsak: Med stöd av riksdagens bemyndigande

hade Kungl. Maj:t 20 oktober 1899 utfärdat kungörelse om begagnande

av kronans jordägarandel i gruva, vilken kungörelse innefattade uppdrag

för länsstyrelserna att, där fyndighet belägen å kronojord, inmutades,

utarrendera kronans andel i gruvan under en tid av högst nitton kalenderår

utöver det, varunder arrendet tagit sin början. Det av riksdagen

lämnade bemyndigandet hade sedan oavbrutet förnyats, i samband varmed

nämnda kungörelse förlängts. Genom den särskilda lagstiftningen

för krono]orden inom de tre nordligaste länen hade emellertid kungörelsens

tiliämplighetsområde väsentligt inskränkts. 1899 års kungörelse,

i den omfattning densamma ännu ägde tillämpning, gällde emellertid

endast den första utarrenderingen eller med andra ord endast jordägarandelar

i nyinmutade fyndigheter. Däremot saknades alla föreskrifter,

huru det skulle förfaras i sådana fall, då arrendetiden utginge beträffande

jordägarandel, som varit utarrenderad jämlikt bestämmelserna i nämnda

kungörelse. Sistnämnda spörsmål hade blivit aktuellt, i det nämligen

arrendetiden med 1921 års slut utgått beträffande kronans jordägar
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Oruvlagstiftningssakkunnigas

utlål anden

mars 1922.

12 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

andelar i fem olika inom Norrbottens län belägna gruvfält. Då det

kunde förväntas, att i samband med slutförandet av det nu pågående arbetet

med revision av gällande gruvlagstiftning mera definitiva anordningar

komme att träffas i avseende å dispositionen av kronan tillhöriga jordägarandelar,

hade departementschefen för egen del ansett lämpligt, att i de fall,

varom fråga vore, sådana anstalter träffades, att förfoganderätten över jordägarandelarna

icke för längre tid framåt bundes. I enlighet med denna uppfattning

hade förhandlingar inletts med de nuvarande arrendatorerna av

kronans jordägarandelar i ovan nämnda fem gruvfält om förlängning av

arrendena på viss kortare tid. Innan framställning till riksdagen avlätes om

förnyande av förutnämnda bemyndigande för Kungl. Maj:t att utarrendera

kronans jordägarandelar i gruva, borde det tagas i övervägande, huru

ett sådant bemyndigande, därest det av riksdagen lämnades, lämpligen

borde av Kungl. Maj:t utnyttjas. Av skäl, som förut antytts, kunde det

ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att även i avseende å jordägarandelar

i nyinmutade fyndigheter förkorta den i 1899 års kungörelse

angivna maximitiden för utarrenderingen. Härjämte ville det

synas, som om vissa bestämmelser i kungörelsen borde kunna givas en

tydligare och för kronan mera betryggande avfattning. Det borde

vidare tagas under övervägande, huruvida generella bestämmelser kunde

och borde utfärdas för de fall, då arrendetiden för redan utarrenderade

j ordägarandelar utginge.

Då frågan om sättet för begagnande av kronans jordägarandel i

gruva äger nära samband med 1918 års lag, har jag ansett mig böra,

innan ärendet om prolongation av denna lag upptoges, avvakta det från

gruvlagstiftningssakkunniga infordrade utlåtandet.

Gruvlagstiftningssakkunniga hava därefter i ett till mig avgivet

yttrande av den 13 mars 1922 anfört, att de vid behandling av den i

Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 23 januari 1922 angivna frågan

kommit till det resultat, att 1918 års lag borde ersättas av en ny lag,

gällande för fyndigheter å odisponerad kronojord inom hela landet och

innehållande ändrade bestämmelser även i flera andra avseenden; och

hava de sakkunniga bifogat förslag till de nya lagbestämmelser på ifrågavarande

område, som enligt de sakkunnigas mening borde genomföras.

Sedan kommerskollegium anmodats avgiva utlåtande över gruvlagstiftningssakkunnigas

förslag, har kommerskollegium den 27 mars

1922, med bifogande av inhämtade yttranden från brukssocietetens full
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

mäktige i järnkontoret samt bergmästarämbetena i norra, Gävle-Dala,

östra och mellersta bergmästardistrikten, ingivit eget utlåtande i ärendet.

Såsom chefen för handelsdepartementet i annat ärende denna dag

torde komma att anmäla, hava vidare gruvlagstiftningssakkunniga den

31 mars 1922 till handelsdepartementet ingivit det genom Kungl. Maj:ts

beslut den 23 januari 1922 infordrade utlåtandet, vilket varit åtföljt av

förslag till förordning angående förvaltning av kronans jordägarandel i

gruva; varefter över berörda utlåtande med förslag yttranden avgivits

av kommerskollegium, chefen för Sveriges geologiska undersökning,

brukssocietetens fullmäktige i järnkontoret, bergmästarämbetena med flera.

Då chefen för handelsdepartementet av skäl, som han i nyss åsyftade

ärende torde komma att angiva, icke anser sig böra för närvarande

taga slutlig ställning till det av gruvlagstiftningssakkunniga till handelsdepartementet

ingivna förslaget till förordning angående förvaltning av

kronans jordägarandel i gruva samt det av de sakkunniga till mig ingivna

lagförslaget, avsett att ersätta 1918 års lag, äger nära samband

med och utgör förutsättning för förstnämnda förslag, anser jag mig icke

böra nu ingå i prövning av det till mig ingivna lagförslaget eller de

däröver avgivna yttrandena. Jag vill därför nu endast upptaga frågan

om förlängning av 1918 års lag.

I samtliga de yttranden i denna fråga, för vilkas innehåll jag ovan

redogjort, med undantag av utlåtandet från länsstyrelsen i Jämtlands

län, har förordats prolongation av 1918 års lag. För min del finner

jag vad i nämnda yttranden anförts innefatta övertygande skäl för en

dylik åtgärd.

De framkomna förslagen om upphävande av inmutningsförbudet

å järnmalm anser jag mig icke kunna biträda. Då gruvlagstiftningsfrågan

under något av de närmaste åren torde komma under prövning,

anser jag det vara mindre lämpligt, att en dylik förändring i den nu

gällande provisoriska lagstiftningen företageB, i synnerhet som, på sätt

kommerskollegium anfört, behovet av fosforren malm knappast synes

komma att föreligga under den tid, prolongationen av lagen skulle avse.

Vad angår den ifrågasatta förändringen i 9 § fjärde stycket av

1918 års lag, så torde denna förändring, vilken, enligt vad jag inhämtat,

icke är av särskilt trängande natur, lämpligast böra anstå för att komma

under .behandling i samband med övriga förändringar i 1918 års lag,

som innefattas i gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Jag får således tillstyrka, att ifrågavarande lag av den 31 maj

1918 erhåller giltighet under ytterligare ett år, räknat från och med

den 1 oktober 1922. I enlighet med denna min uppfattning har jag

låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till lag om fortsatt tilllämpning

till den 1 oktober 1923 av nu förevarande lag.

På sätt av chefen för justitiedepartementet erinrats vid närmast

föregående behandling av frågan om prolongation av 1918 års lag, har

med det i övergångsbestämmelserna till samma lag intagna stadgandet,

att Kungl. Maj:t äger med riksdagen förordna om fortsatt tillämpningav

lagens bestämmelser, avsetts, att beslut i sådant hänseende må kunna

fattas utan iakttagande av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning.

Det nu upprättade lagförslaget torde därför kunna föreläggas

riksdagen, utan att lagrådets yttrande förut inhämtas.»

Föredraganden uppläser härefter ett förslag till lag om fortsatt

tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser

angående rätten till inmutning inom vissa län; och hemställer föredraganden,

att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall; och skall proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:247 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt tilltampning av lagen den 31 maj 1918, innefattande särskild a1 i texten
  2. 1LU 1922:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918, innefattande särskilda bestämmelser an s. 1 i texten