Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län
1922-04-21 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:246, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län
Dokumentets text
Kungl. Mai ds proposition Nr 246.
1
Nr 246.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län: given Stockholms slott den 21 april 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kung].
Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 214 höft. (Nr 246—247.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Förslag
• till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 191S innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmntning inom vissa län.
Härigenom förordnas, att det förbud, som i 1 § i lagen den 31 maj
1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutninginom
vissa län stadgas mot inmutning av järnmalmsfyndigheter för annans
än kronans räkning, vilket förbud gäller till den 1 oktober 1922, skall
äga fortsatt giltighet till den 1 oktober 1923 samt att övriga bestämmelser
i sagda lag skola äga tillämpning med avseende å inmutning, som i
samma bestämmelser avses, där denna sökes före sistnämnda dag.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1922.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,'' hållet inför
Haris Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 april 1922.
Närvarande:
Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anför efter
gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet:
»Sedan till följd av den under kristiden inträdda bristen å vissa
metaller, särskilt koppar, nickel och svavelkis, fråga uppstått om upphävande
av det sedan 1902 respektive 1907 gällande förbud för enskilda
att erhålla inmutning å viss kronojord inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, vann denna fråga sin lösning vid 1918 års riksdag,
som antog ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag- i ämnet. Den
31 maj 1918 utfärdades med anledning härav lag innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, vilken lag
trätt i kraft den 15 juni 1918. Genom denna lag frigavs rätten till
inmutning å ifrågavarande kronojord utom beträffande järnmalm, i fråga
varom enahanda förbud som ovan sagts stadgades i 1 §. I avbidan
på genomförandet av en nj allmän gruvlagstiftning erhöll sistnämnda
lag allenast provisorisk giltighet, och stadgades i sådant avseende i
lagens slutbestämmelser, att det i 1 § omförmälda förbud mot inmutning
av järnmalmsfyndighet för annans än kronans räkning skulle upphöra
att gälla den 1 oktober 1919 samt att lagens övriga bestämmelser
icke skulle tillämpas med avseende å inmutning, som söktes efter sistnämnda
dag, allt så framt ej Kungl. Maj:t med riksdagen annorlunda
förordnade.
Lagen den 31 maj 1918 har därefter erhållit förlängd giltighetstid,
senast enligt lag den 28 februari 1921 (nr 61) till den 1 oktober 1922.
Såsom jag nyss erinrat, har 1918 års lag erhållit endast provisorisk
giltighet av hänsyn särskilt därtill att frågan om ny gruvlagstiftning
ännu icke vunnit sin lösning. Denna lagstiftningsfråga är
numera föremål för behandling av särskilda under år 1920 tillkallade
Bergmästaren
i norra berg.
mästaredistriktet.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
sakkunniga inom justitiedepartementet. Då det ännu är ovisst, när förslag
till definitivt ordnande av denna fråga kan föreläggas riksdagen
och detta i varje fall icke kan ske före utgången av den tid, då 1918
års lag upphör att gälla, bör följaktligen tagas under övervägande,
huruvida giltighetstiden för sist nämnda lag bör ånyo utsträckas. Jag
har fördenskull låtit infordra yttranden härutinnan från kommerskollegium,
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
chefen för Sveriges geologiska undersökning samt bergmästaren i norra
bergmästaredistriktet C. I. Asplund. Tillika hava omförmälda sakkunniga
anmodats att avgiva utlåtande i ärendet.
Bergmästaren Asplund har i yttrande den 14 november 1921 i
huvudsak anfört:
Efter ifrågavarande lags ikraftträdande den 15 juni 1918 hade för
enskilda utiardats följande antal mutsedlar å fyndigheter å kronojord
inom de tre län, som berördes av lagen.
Ny u p p t
äckla
Sonade
Summa mutsedlar
1918|l919|l920|l92l|summa
1918j 1919'' 1920 19211Summa
1918 1919|l920 1921
Summa
Norrbottens län..
316
133
170
30
669
220
75
73
!
106 i 474
536 228
243
136
1,143
Västerbotten s län
51
6
7
233
297
115
—
22
31j 168
166 * 6
29
264
465
Jämtlands län ...
7
8
—
—
15
33
1
2
— j 36
4^
O
CD
O
2
—
51
Summa
374
167 | 177
263
981
368
76
97
137 ! 678
742 | 243
274
400
1,659
Av dessa fyndigheter hade följande blivit utmålslagda:
Mineralanledningens
art
1918
1919
1920
1921
Summa
Norrbottens län
Grafit ........................
15
2
17
Molybden.....................
—
4
1
—
5
Svavelkis och grafit......
—
—
1
—
1
Svavelkis i järnmalm ...
—
8
1
7
16
Magnesit och järnmalm
—
—
4
—
4
Silver och bly ............
-
4
—
4
Arsenikkis ..................
-
1
—
1
Summa för Norrbottens län
15
14
12
7
48
Västerbottens län
Svavelkis.....................
1
1
1
Jämtlands län
Kromjfirn....................
1
Summa för hela distriktet
15
16
12
7
50
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
0
1 kraft varande inmutningar, för vilka utmål ännu icke lagts, avsågo
följande mineral:
Mineralanledningens art
Norrbottens län
Västerbottens län
S u m m
a
nya
sönade
nya
sönade
nya
sönade
summa
Zink, koppar, svavel ...............
2
_
2
2
» bly, silver .....................
—
12
—
—
—
12
12
Koppar och kobolt..................
—
4
—
4
4
Blyglans........... .....................
—
1
—
—
—
1
1
Koppar- och guldmalm ............
—
25
—
—
25
25
Koppar- och magnetkis............
o
—
—
—
2
2
Kopparmalm..........................
4
6
—
10
—
10
Svavelkis .............................
—
10
.217
—
2l7
10
227 |
» och kopparkis............
9
—
1
1
10
1
11
9
30
9
30
39
Koppar och magnesit...............
■ -
ti
6
6
Magnesit ............................
6
15
—
—
6
15
21
Apatit...................................
4
28
-
—
4
28
32
Grafit....................................
2
—
—
—
2
—
2
Summa gällande inmutningar
27
101
235
31
262
132
394
Av utmålen innehöllo 15 stycken, jämte svavelkis, varå utmål
beviljats, avsevärda mängder järnmalm. Av de inmutade, men icke
utmålslagda fyndigheterna innehöllo 19 stycken, inmutade å svavelkis
och kopparmalm, samt 32 stycken, inmutade å apatit, sannolikt även
järnmalm till proportionsvis större mängd än de mineral, varå mutsedlar
begärts. Av de å magnesit och kopparmalm inmutade fyndigheterna
innehöllo 6 stycken samt av de å enbart magnesit inmutade fyndigheterna
sannolikt flertalet avsevärda kvantiteter järnmalm. Inalles torde
således 15 utmål och 70 å 80 ännu icke utmålslagda fyndigheter eller 30
respektive 20 procent av samtliga på grund av 1918 års lag tillkomna
utmål och utmålslagda fyndigheter innehålla mer eller mindre betydande
järnmalmstillgångar, vilka likväl icke finge tillgodogöras av inmutaren
titan vore förbehållna kronan såsom jordägare.
Först återgivna tablå gåve vid handen, att sedan den första rusningen
vid lagens ikraftträdande för åtkommande av förut inmutade
men sönade fyndigheter — varav största delen naturligt nog vore
värdelösa — hunnit lägga sig, den enskilda inmutareverksamheten mera
inriktat sig på uppsökandet av nya malmfyndigheter. En större plan
-
6
Kungl. Majrts proposition Nr 246.
mässighet kunde även skönjas i malmletandet, som under 1921 — liksom
under senare delen av 1920 — varit koncentrerat på ett område inom
Jörns, Norsjö och Mala socknar i Västerbottens län, där det huvudsakligen
bedrivits- dels av Sveriges geologiska undersökning, dels av
Centralgruppens emissionsaktiebolag. Såsom av den sist intagna tabellen
framginge, utgjordes mer än hälften av alla under 1921 tagna
inmutningar av nyupptäckta svavelkisfyndigheter. Då den malmförande
trakten, där dessa fyndigheter vore belägna, bestode av enskild jord
och kronojord i stark omväxling, förelåge givetvis, om inmutningsrätten
å kronojord upphävdes, stor risk för att malmletaren, efter att hava
uedlagt mycken möda och kostnad på efterspanande av malmens fasta
klyft, skulle finna all denna möda förgäves, icke därför att han misslyckats
i sin malmletning utan kanske därför att malmens fasta klyft
slutligen befunnes ligga på kronojord. Om man icke ville lägga hinder
i vägen för slutförandet genom enskilda företagare av dessa betydelsefulla
malmletningar, måste rätten för enskilda att göra inmutningar å
kronojord tillsvidare bibehållas.
Visserligen förelåge icke nu det skäl, som närmast föranlett det
delvisa lösgivandet av inmutningsrätten å kronojord: strävan att med
all makt söka få till stånd en ökad inhemsk brytning av vissa malmer.
Då därtill komme, att 1918 års lag ännu icke lett till gruvbrytning å
några nya fyndigheter, syntes den slutsatsen ligga nära till hands, att
man saklöst kunde återgå till ett totalförbud för enskilda mot inmutning
å kronomark. Ett beslut i denna riktning vore emellertid icke
tillrådligt. Då i regel en ganska lång tid måste förflyta mellan upptäckten
av en malmfyndighet och dennas försättande under regelbunden
gruvdrift, måste man beträffande malmletning helt bortse från de tillfälliga
konjunkturerna. Det vore för övrigt lämpligt, att under depressionstider
lägga an på sådana arbeten, som kunde förbereda ett så
kraftigt utnyttjande som möjligt under kommande högkonjunktur av
landets naturliga tillgångar, och första villkoret härvidlag vore givetvis,
att man innan dess tagit så fullständig kännedom som möjligt om dessa
tillgångar.
I främsta rummet gällde detta om andra malmer än järnmalm,
på vilka vårt land ständigt lidit stor brist. Men även beträffande järnmalmerna
gällde det att göra allt vad göras kunde för att få fram i dagen
nya tillgångar — vad de norrländska länen särskilt beträffade, ökade
tillgångar av fosforrena järnmalmer eller åtminstone av sådana järnmalmer,
som genom mekaniska hjälpmedel kunde förvandlas till fosforren
malmslig. Den allt mer beträngda ställning, den svenska järn
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
7
hanteringen fått i konkurrensen med utlandet, gjorde det till en
tvingande nödvändighet att omlägga densamma så mycket som möjligt
till elektrisk tackjärnstillverkning. I fråga om tillgången å såväl kraft
som kolved hade Norrland de bästa förutsättningarna för en sådan tillverkning.
Däremot hade Norrland icke tillräckliga kända kvantiteter
fosforren malm. Då de mest järnmalmförande områdena huvudsakligen
läge å kronomark inom Jukkasjärvi och Gällivare socknar, vore givetvis
ett fortsatt förbud för enskilda mot inmutning av järnmalm å kronomark
ett hinder i vägen för upptäckten av nya järnmalmsfyndigheter.
Enligt Asplunds mening vore därför endast två alternativ tillrådliga.
Antingen borde inmutningsrätten för enskilda på kronomark frigivas
även beträffande järnmalm, varvid man, för att förekomma en ingalunda
hälsosam konkurrens på malmexportens område, borde stadga exportförbud
å alla enligt lagen inmutade malmer utan särskilt tillstånd av
Konungen ävensom eventuellt bestämma, att den upplåtelsetid, som
kunde i en blivande gruvlag bestämmas för nyinmutade malmfyndigheter,
borde avkortas med den tid, fyndigheterna varit upplåtna enligt
den provisoriska lagen. Eller ock borde, om förbudet mot inmutningav
järnmalm ansåges fortfarande böra gälla, kronan utan dröjsmål föranstalta
omfattande malmletningar efter järnmalm i trakter, som förde
sådan malm. .
Då man finge hoppas, att det icke skulle dröja alltför länge, tills
en ny definitiv gruvlagstiftning kunde bliva antagen, ansåge Asplund,
att det senare alternativet borde väljas och att därför lagen borde förlängas
på ytterligare ett år och ingående efterforskningar särskilt efter
nya järnmalmsfyndigheter genom statens försorg borde anställas inom
de järnmalmförande områdena.
I en detaljfråga ville Asplund föreslå en förändring i 1918 års lag.
I 9 § fjärde stycket stadgades, att om kronan efter utmålsförrättningen
anmälde sig till begagnande av sin jordägareandel, inmutaren skulle
vara berättigad påkalla ny förrättning för erhållande av den jämkning
i fråga om fastställd avgift, som föranleddes av kronans inträde i gruvföretaget.
Det vore emellertid icke rimligt, att ny förrättning skulle
vara nödvändig för sådant ändamål, då värdering av ifrågavarande avgift
blivit bestämd i regeln endast två å tre år förut. Det vore ur båda
parternas synpunkt alldeles tillfredsställande, att den fastställda avgiften
minskades i förhållande till den andel, med vilken kronan inginge såsom
jordägare, även om detta ägde rum efter utmålsförrättningen. I
många fall skulle en ny förrättning draga så stor kostnad, att den uppvägde
hela avgiften under flere år. ''
8
Gruvingenjören
i norr/,
bergmästaredistriktet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Gruvingenjören i norra bergmästaredistriktet Ragnar Stahre, vilken
i egenskap av tillförordnad bergmästare i samma distrikt till kommerskollegium
avgivit yttrande i ärendet, har i detta yttrande huvudsakligen
anfört: Om 1918 års lag icke skulle förlängas utan istället det tidigare
gällande totala förbudet mot inmutning för enskild räkning å odisponerad
kronomark inom de tre nordligaste länen återinföres såsom ett
provisorium under väntan på ny gruvlagstiftning, skulle detta verka
därhän, att all malmletning å såväl krono- som enskild mark inom dessa
län praktiskt taget komme att avstanna. Inom stora delar av de län,
förbudet skulle komma att gälla, utgjordes nämligen i det närmaste all
hittills ej genomforskad mark just av odisponerad kronomark och inom
andra delar läge kronomark och enskild mark så blandade om varändra,
att malmförekomster funnes, som vore belägna till en del på kronomark
och till en annan del på enskild mark. Med den dyrbara apparat, som
krävdes för malmletning, kunde det ej verka stimulerande på intresset
härför, om upptäckaren av en inmutningsbar mineralförekomst på grund
av dess belägenhet helt eller delvis å kronomark antingen ej alls eller
endast delvis finge inmuta densamma. Då det vore önskvärt, att landets
tillgångar av brytbara malmer bleve kända samt det enskilda initiativet
vore av mycket stor betydelse för vinnande av sådan kännedom, enär
kronan saknade effektiva organ för organiserande av malmletning och
för förvaltande av eventuellt förvärvade malmfyndigheter, ansåge sig
Stahre böra tillstyrkas, att den i 1918 års lag medgivna rätten till inmutning
för enskilda å odisponerad kronomark bibehölles i avvaktan på
ny gruvlagstiftning.
Av de enligt 1918 års lag inmutade fyndigheter, för vilka utmål
blivit lagt, vore tre tämligen stora malmfält att i övervägande grad
betrakta såsom järnmalmsfält, ehuru malmen samtidigt vore så starkt
kisförande, att någon invändning mot utmåls tilldelande för densamma
såsom kismalm ej av respektive kronoombud framställts. Dessutom
funnes ett ganska betydande antal inmutningar, som begärts på enligt
1918 års lag inmutningsbara mineral men med säkerhet huvudsakligen
avsåge järnmalm. Inmutarens avsikt med inmutning och utmålsläggning
av dessa malmer vore att, för den händelse den nya gruvlagstiftningen
skulle giva upptäckaren av en järnmalmsfyndighet förhandsrätt till dess
exploaterande, tillförsäkra sig därom. Intresset för malmletning hade
emellertid börjat svalna. Anledningen härtill vore, att huvudsakligen
järnmalmer påträffades, varvid det ju alltid måste vara osäkert att påkosta
undersökningsarbeten på sådan malm för utrönande, om den tillika
innehölle något enligt 1918 års lag inmutningsbart mineral. Då det
Kurir)1. Moj.ts proposition Nr 24(>.
9
emellertid enligt Stahres åsikt vore önskvärt, att eftersökandet av malmer,
även järnmalmer och i synnerhet oartsfria järnmalmer, ej av lagstiftningen
förhindrades eller motarbetades, ville Stahre på det kraftigaste
tillstyrka ett frigivande av inmutningsrätteri även för järnmalm i den
utsträckning 1918 års lag medgåve för andra malmer, varvid dock export
av järnmalm och järnmalmsslig borde förbjudas utan Konungens
tillstånd.
Om lagen modifierades enligt detta förslag, kunde den utsträckas
att gälla, tills förhållandena genom en fullständig gruvlagstiftning bleve
definitivt ordnade. Om lagen oförändrad prolongerades, borde detta
endast ske för ett år, enär förhållanden kunde inträffa, som gjorde en
snar förändring av lagen önskvärd.
Kommerskollegium har i utlåtande den 26 november 1921 med
hänsyn såväl till vad bergmästaren Asplund i sitt berörda yttrande
meddelat som även till det pågående arbetet med en allmän revision av
gruvlagstiftningen tillstyrkt, att förordnande om fortsatt tillämpning av
1918 års lag måtte meddelas för tiden till den 1 oktober 1923.
Det av Asplund framlagda alternativet om åtgärder för järnmalmens
frigivande till inmutning kunde kommerskollegium icke biträda,
enär det pågående utredningsarbetet rörande ny gruvlagstiftning icke
borde föregripas samt för övrigt det av Asplund omnämnda behovet av
fosforren malm knappast syntes komma att förefinnas under de närmaste
åren.
Mot det andra av Asplund framförda alternativet om malmundersökning
i stor skala genom statens försorg ville kollegium — utöver
vad nyss anförts rörande det nuvarande ringa behovet av fosforren
malm — dels erinra att resultaten av malmkommissionens undersökningar
samt av djupborrningarna i Kiruna och Gällivare snart kunde
förväntas, vilka resultat i hög grad kunde komma att inverka på
denna frågas läge, dels hänvisa till nu föreliggande nödvändighet att
undvika alla icke absolut nödvändiga utgifter.
Kollegium ville biträda det av Asplund framställda förslaget om
förenkling av förfarandet enligt 9 § fjärde stycket i lagen.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har i yttrande den
21 november 1921 tillstyrkt, att ifrågavarande lag måtte erhålla giltighet
under ännu ett år och till stöd härför anfört: Visserligen hade
erfarenheterna från den tid, ifrågavarande lag varit gällande, icke bekräftat
den tidigare ofta uttalade förmodan om tillvaron på kronomarBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 214 höft. (Nr 246—247.) 2
Kommersko
(legitim.
Chefen för
Sveriges geologiska
undersökning.
10 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.
kerna i Norrland av förut uppdagade, men hemlighållna viktigare förekomster
av sådana malmer, som i lagen avsåges, och visserligen hade
hittills med anledning av densamma icke några fyndigheter av större
betydelse kommit i dagen. Då emellertid otvivelaktigt möjlighet förefunnes
att inom de vidsträckta kronomarkerna i norra Sverige upptäcka
brytvärda förekomster av sådana malmer, varpå inom landet rådde brist
och vilka därför delvis måste importeras, vore fortfarande åtgärder, ägnade
att främja en sådan utveckling, att anbefalla. Staten syntes därvid
själv böra sträva att i möjligaste mån uppdaga sådana fyndigheter å sin
egen mark. På grund av områdenas vidsträckthet och i ännu högre
grad de mycket dryga kostnader, som i regel måste nedläggas på undersökningsarbeten,
innan man visste, om en anträffad mineralanledning
vore brytvärd eller icke, syntes det dock ändamålsenligt att även stimulera
det enskilda initiativet till dessa särskilt behövliga malmers eftersökande
och utnyttjande. Så länge man i övrigt ansåge sig böra bibehålla
den sporre till malmfyndigheters uppdagande och nyttiggörande,
som inmutningsrätten innebure, syntes denna därför böra få verka jämväl
beträffande ifrågavarande slag av malmer å de nordligare länens
kronomärke!-. En fortsatt tillämpning av 1918 års lag syntes så mycket
hellre kunna tillstyrkas, som statens intressen enligt densamma förefölle
väl tillgodosedda och försöken att kringgå inmutningsförbudet på
järnmalm svårligen kunde medföra allvarliga olägenheter. Ehuru anförda
skäl närmast syntes tala för lagens fortsatta tillämpning ända till
dess en ny gruvlag komme att träda i kraft, skulle likväl vissa omständigheter
om något år kunna bringa frågan i annat läge och syntes
det därför säkrast att låta lagens förlängning tillsvidare avse endast
ett år.
Länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i utlåtande den 29 november
lands, Väster- 1921 anfört, att enligt länsstyrelsens förmenande för detta läns viddens
och kommande grundad anledning icke förelåge att ytterligare utsträcka
^orr^°Jtens tiden för den nu ifrågavarande lagens giltighet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i utlåtande den 31 oktober
1921 uttalat den uppfattning, att lagen bör prolongeras för ytterligare ett
år i avbidan på ny gruvlagstiftning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i utlåtande den 14 november
1921 förklarat sig till alla delar instämma i det av bergmästaren Asplund
gjorda uttalandet om lämpligheten av lagens förlängning under
ytterligare ett år från den 1 oktober 1922.
v O
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Förenänmda under år 1920 tillkallade sakkunniga för utarbetande ]S20
av förslag till ny gruvlagstiftning hava i utlåtande den 30 november ffgfakkun1921,
under åberopande av de skäl, som förut anförts för förlängning niga.
av ifrågavarande lag, tillstyrkt, att densamma förläuges på ytterligare
ett år till den 1 oktober 1923. De sakkunniga hava tillika tillstyrkt
den av bergmästaren Asplund föreslagna förändringen av 9 § i lagen.
Såsom jag förut nämnt, utgår giltighetstiden för 1918 års lag den
1 oktober 1922. Min avsikt hade varit att på ett långt tidigare stadium
än vad nu är fallet hos Kungl. Maj:t anmäla ärendet om dess ifrågasatta
förlängning. Att jag emellertid först nu anmäler detta ärende beror på
vissa mellankommande omständigheter, som bragd frågan i ett väsentligen
ändrat läge, och för vilka jag nu vill i korthet redogöra.
Genom beslut den 23 nästlidne januari har Kungl. Maj:t, i anledning
av hemställan ay tjänstgörande chefen för handelsdepartementet, ,ien 23 januuppdragit
åt sakkunniga för utarbetande av förslag till ny gruvlagstiftning
att inkomma med utlåtande och förslag huru, i avbidan på slutförandet ningssakav
det nu pågående arbetet med revision av gällande gruvlagstiftning kunniga.
och de förändrade bestämmelser rörande dispositionen av kronans jordägarandelar,
som därav kunde komma att föranledas, utnyttjandet av
dylika jordägarandelar lämpligast borde interimistiskt ordnas.
Till motivering av sin berörda hemställan anförde chefen för handelsdepartementet
i huvudsak: Med stöd av riksdagens bemyndigande
hade Kungl. Maj:t 20 oktober 1899 utfärdat kungörelse om begagnande
av kronans jordägarandel i gruva, vilken kungörelse innefattade uppdrag
för länsstyrelserna att, där fyndighet belägen å kronojord, inmutades,
utarrendera kronans andel i gruvan under en tid av högst nitton kalenderår
utöver det, varunder arrendet tagit sin början. Det av riksdagen
lämnade bemyndigandet hade sedan oavbrutet förnyats, i samband varmed
nämnda kungörelse förlängts. Genom den särskilda lagstiftningen
för krono]orden inom de tre nordligaste länen hade emellertid kungörelsens
tiliämplighetsområde väsentligt inskränkts. 1899 års kungörelse,
i den omfattning densamma ännu ägde tillämpning, gällde emellertid
endast den första utarrenderingen eller med andra ord endast jordägarandelar
i nyinmutade fyndigheter. Däremot saknades alla föreskrifter,
huru det skulle förfaras i sådana fall, då arrendetiden utginge beträffande
jordägarandel, som varit utarrenderad jämlikt bestämmelserna i nämnda
kungörelse. Sistnämnda spörsmål hade blivit aktuellt, i det nämligen
arrendetiden med 1921 års slut utgått beträffande kronans jordägar
-
Oruvlagstiftningssakkunnigas
utlål anden
mars 1922.
12 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
andelar i fem olika inom Norrbottens län belägna gruvfält. Då det
kunde förväntas, att i samband med slutförandet av det nu pågående arbetet
med revision av gällande gruvlagstiftning mera definitiva anordningar
komme att träffas i avseende å dispositionen av kronan tillhöriga jordägarandelar,
hade departementschefen för egen del ansett lämpligt, att i de fall,
varom fråga vore, sådana anstalter träffades, att förfoganderätten över jordägarandelarna
icke för längre tid framåt bundes. I enlighet med denna uppfattning
hade förhandlingar inletts med de nuvarande arrendatorerna av
kronans jordägarandelar i ovan nämnda fem gruvfält om förlängning av
arrendena på viss kortare tid. Innan framställning till riksdagen avlätes om
förnyande av förutnämnda bemyndigande för Kungl. Maj:t att utarrendera
kronans jordägarandelar i gruva, borde det tagas i övervägande, huru
ett sådant bemyndigande, därest det av riksdagen lämnades, lämpligen
borde av Kungl. Maj:t utnyttjas. Av skäl, som förut antytts, kunde det
ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att även i avseende å jordägarandelar
i nyinmutade fyndigheter förkorta den i 1899 års kungörelse
angivna maximitiden för utarrenderingen. Härjämte ville det
synas, som om vissa bestämmelser i kungörelsen borde kunna givas en
tydligare och för kronan mera betryggande avfattning. Det borde
vidare tagas under övervägande, huruvida generella bestämmelser kunde
och borde utfärdas för de fall, då arrendetiden för redan utarrenderade
j ordägarandelar utginge.
Då frågan om sättet för begagnande av kronans jordägarandel i
gruva äger nära samband med 1918 års lag, har jag ansett mig böra,
innan ärendet om prolongation av denna lag upptoges, avvakta det från
gruvlagstiftningssakkunniga infordrade utlåtandet.
Gruvlagstiftningssakkunniga hava därefter i ett till mig avgivet
yttrande av den 13 mars 1922 anfört, att de vid behandling av den i
Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 23 januari 1922 angivna frågan
kommit till det resultat, att 1918 års lag borde ersättas av en ny lag,
gällande för fyndigheter å odisponerad kronojord inom hela landet och
innehållande ändrade bestämmelser även i flera andra avseenden; och
hava de sakkunniga bifogat förslag till de nya lagbestämmelser på ifrågavarande
område, som enligt de sakkunnigas mening borde genomföras.
Sedan kommerskollegium anmodats avgiva utlåtande över gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag, har kommerskollegium den 27 mars
1922, med bifogande av inhämtade yttranden från brukssocietetens full
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
mäktige i järnkontoret samt bergmästarämbetena i norra, Gävle-Dala,
östra och mellersta bergmästardistrikten, ingivit eget utlåtande i ärendet.
Såsom chefen för handelsdepartementet i annat ärende denna dag
torde komma att anmäla, hava vidare gruvlagstiftningssakkunniga den
31 mars 1922 till handelsdepartementet ingivit det genom Kungl. Maj:ts
beslut den 23 januari 1922 infordrade utlåtandet, vilket varit åtföljt av
förslag till förordning angående förvaltning av kronans jordägarandel i
gruva; varefter över berörda utlåtande med förslag yttranden avgivits
av kommerskollegium, chefen för Sveriges geologiska undersökning,
brukssocietetens fullmäktige i järnkontoret, bergmästarämbetena med flera.
Då chefen för handelsdepartementet av skäl, som han i nyss åsyftade
ärende torde komma att angiva, icke anser sig böra för närvarande
taga slutlig ställning till det av gruvlagstiftningssakkunniga till handelsdepartementet
ingivna förslaget till förordning angående förvaltning av
kronans jordägarandel i gruva samt det av de sakkunniga till mig ingivna
lagförslaget, avsett att ersätta 1918 års lag, äger nära samband
med och utgör förutsättning för förstnämnda förslag, anser jag mig icke
böra nu ingå i prövning av det till mig ingivna lagförslaget eller de
däröver avgivna yttrandena. Jag vill därför nu endast upptaga frågan
om förlängning av 1918 års lag.
I samtliga de yttranden i denna fråga, för vilkas innehåll jag ovan
redogjort, med undantag av utlåtandet från länsstyrelsen i Jämtlands
län, har förordats prolongation av 1918 års lag. För min del finner
jag vad i nämnda yttranden anförts innefatta övertygande skäl för en
dylik åtgärd.
De framkomna förslagen om upphävande av inmutningsförbudet
å järnmalm anser jag mig icke kunna biträda. Då gruvlagstiftningsfrågan
under något av de närmaste åren torde komma under prövning,
anser jag det vara mindre lämpligt, att en dylik förändring i den nu
gällande provisoriska lagstiftningen företageB, i synnerhet som, på sätt
kommerskollegium anfört, behovet av fosforren malm knappast synes
komma att föreligga under den tid, prolongationen av lagen skulle avse.
Vad angår den ifrågasatta förändringen i 9 § fjärde stycket av
1918 års lag, så torde denna förändring, vilken, enligt vad jag inhämtat,
icke är av särskilt trängande natur, lämpligast böra anstå för att komma
under .behandling i samband med övriga förändringar i 1918 års lag,
som innefattas i gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Jag får således tillstyrka, att ifrågavarande lag av den 31 maj
1918 erhåller giltighet under ytterligare ett år, räknat från och med
den 1 oktober 1922. I enlighet med denna min uppfattning har jag
låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till lag om fortsatt tilllämpning
till den 1 oktober 1923 av nu förevarande lag.
På sätt av chefen för justitiedepartementet erinrats vid närmast
föregående behandling av frågan om prolongation av 1918 års lag, har
med det i övergångsbestämmelserna till samma lag intagna stadgandet,
att Kungl. Maj:t äger med riksdagen förordna om fortsatt tillämpningav
lagens bestämmelser, avsetts, att beslut i sådant hänseende må kunna
fattas utan iakttagande av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning.
Det nu upprättade lagförslaget torde därför kunna föreläggas
riksdagen, utan att lagrådets yttrande förut inhämtas.»
Föredraganden uppläser härefter ett förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa län; och hemställer föredraganden,
att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skall proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:247 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt tilltampning av lagen den 31 maj 1918, innefattande särskild a1 i texten
- 1LU 1922:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918, innefattande särskilda bestämmelser an s. 1 i texten