Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m

1922-04-21 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:249, Med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni

1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.;

given Stockholms slott den 21 april 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen

den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande

i vissa fall m. in.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 216 käft. (Nr 249.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921

(nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 juni 1921 angående

rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., vilken gäller till och med den

30 juni 1922, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda dag till och

med den 30 juni 1924, dock att 5 § tredje stycket i förordningen från

och med den 1 juli 1922 skall hava följande ändrade lydelse:

5 §■

Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare

eller innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning

inom trettio dagar efter det att beslutet om beslag fattats eller, där

vara tagits i förvar enligt 4 §, efter den åtgärd, gånge beslaget åter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

Hen förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall, Förordningen

som den 22 juni 1921 efter lagrådets hörande i enlighet med riksdagens denfg2fum

beslut utfärdades (nr 364), äger giltighet endast till och med den 30

juni 1922. Förordningen är av i hnvudsak följande innehåll:

Om rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas

hos person, som anhålles för fylleri, skola de, enligt 1 § i förordningen,

där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förbrutna, såvida icke

särskilda omständigheter till annat föranleda. De följande paragraferna

innehålla bestämmelser om ett särskilt beslagsförfarande i sådana fall,

där så att säga olovlig vara anträffas, ändå att åtal för förbrytelse ej

äger rum. Beslagsrätten avser rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel

därför, som uppenbarligen olovligen ‘tillverkats, olovligen överlåtits

eller olovligen införts i riket; beträffande olovligen överlåtna och

olovligen införda rusdrycker skola dock ytterligare vissa i förordningen

närmare angivna förutsättningar föreligga, för att beslagsrätt skall äga

rum. I fråga om olovligen tillverkade rusdrycker har meddelats en

uttrycklig bestämmelse, att beslag kan ske, även om ägaren eller innehavaren

ej anträffas. Beslaget skall ej omedelbart prövas av domstol

utan i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare

finnes, av denna, och eljest av allmänne åklagaren i orten.

Beslutet om beslaget skall, därest ej den beslagtagna varans värde

understiger 30 kronor, i viss ordning meddelas vederbörande — om

han ej kan anträffas, genom annonsering. Ägaren eller innehavaren

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Fråga om

fortsatt gilighet

av föroräningen.

äger därpå viss tid, inom vilken han kan hos beslagsmyndigheten

anmäla missnöje med beslaget. Sker ej detta, är varan förbruten. Om

missnöje anmäles, blir däremot varan förbruten endast under den förutsättning,

att åklagaren inom viss tid instämmer vederbörande till domstol

och denna förklarar varan förbruten; eljest skall beslaget gå åter.

Vidare finnas föreskrifter om rätt till andel i förbrutet gods m. m.

Redan i det av kontrollstyrelsen uppgjorda utkast till förordning

angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. in., som gav upphovet

till denna förordning, förutsattes, att densamma tills vidare skulle

erhålla endast provisorisk karaktär. Skälen härför angåvos av kontrollstyrelsen

på följande sätt:

»Då de i förevarande utkast föreslagna bestämmelserna måhända kunna anses

innebära nyheter av sådan art, att på månget håll tvekan kunde råda om lämpligheten

av att definitivt införa dem i svensk rätt, men å andra sidan ett oförtövat

energiskt ingripande mot den olovliga rusdryckshanteringen torde vara högeligen

av nöden, har kontrollstyrelsen ansett sig böra föreslå, att de ifrågasatta bestämmelserna

till att börja med allenast måtte antagas att gälla viss tid. Sedan under

stadgandenas tillämpning erfarenhet vunnits om deras lämplighet, skulle det alltså

ankomma på förnyad prövning, huruvida skäl föreligga för en utsträckning av förordningens

giltighetstid i oförändrat eller omarbetat skick.»

Vid anmälan av detta förslag i statsrådet den 28 februari 1921

uttalade t. f. chefen för finansdepartementet, att, ehuru onekligen åtskilliga

skäl talade emot att göra en lagstiftning provisorisk utan särskild,

påtaglig anledning, t. f. departementschefen ansåge sig icke böra

frångå kontrollstyrelsens förslag i denna punkt. Han förutsatte dock

som sannolikt, att, när någon erfarenhet vunnits angående förslagets

verkningar, den provisoriska formen skulle _ övergivas och en definitiv

lagstiftning med tillgodogörande av provisorietidens erfarenheter komma

till stånd.

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottet uttalade även i

sitt — av riksdagen åberopade — utlåtande i frågan (nr 1) den förmodan,

att lagstiftningen enligt förslaget gjorts provisorisk i anledningav

en önskan att pröva det föreslagna beslagsförfarandet. Visade sig

den nya lagstiftningen lämplig, yttrade utskottet, torde innevarande års

riksdag från Kungl. Maj:t kunna motse förslag angående fortsatt tilllämpning

av de däri stadgade principerna.

Genom remiss den 5 november 1921 anbefalldes kontrollstyrelsen

att, efter länsstyrelsernas hörande, avgiva yttrande, huruvida åt bestämmelserna

i nämnda förordning borde förlänas förlängd giltighet, samt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr U49.

därest så ansåges böra ske, angående den tid, under vilken bestämmelserna

ansåges böra fortsätta att gälla.

Med överlämnande av länsstyrelsernas yttranden avgav kontrollstyrelsen

den 81 december 1921 det infordrade utlåtandet.

Såväl overståthållarämbetet som flertalet länsstyrelser hava tillstyrkt

en fortsatt giltighet av förordningen. Tre länsstyrelser, nämligen

i Uppsala, Väsiernorrlands och Västerbottens län, hava dock ansett, afl

erfarenheterna från respektive län icke vore sådana, att en utsträckningav

förordningens giltighetstid vore påkallad. Åven vissa andra länsstyrelser

hava meddelat, att i vederbörande län förordningen kommit

till ingen eller ringa tillämpning, medan andra länsstyrelser vitsordat,

att förordningen i olika avseenden varit till nytta.

I fråga om den tid, under vilken bestämmelserna böra fortsätta

att gälla, har flertalet länsstyrelser stannat vid att föreslå ett år. Åtskilliga

länsstyrelser hava dock intet att erinra emot längre giltighetstid.

Sålunda uttala sig länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län

för att förordningen bör gälla åtminstone ytterligare ett år. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser, att vissa bestämmelser böra

göras permanenta, och att andra böra gälla till och med utgången av

år 1923. Overståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads och

Gävleborgs län förorda slutligen, att ingen särskild giltighetstid föreskrives.

Såsom i förevarande avseende av särskilt intresse torde det tillåtas

mig att återgiva ett uttalande i en av overståthållarämbetet åberopad, av

tredje polisintendenten i Stockholm avgiven promemoria. Det heter

där, bland annat:

»Genom den rätt att taga i beslag rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel

därför jämte kärl och emballage, som förordningen giver polismyndigheten,

har denna i sina händer fått ett välbehövligt vapen mot den olagliga tillverkningen

och anskaffandet i olika former av rusdrycker. Till belysande härav torde få anföras,

att polismyndigheten härstädes efter förordningens ikraftträdande verkställt 42 beslag

enligt densamma, däri då icke inräknats beslag, gjorda i samband med ådömt fylleri.

Inga tecken tyda på, att kampen mot den olaga brännvinshanteringen i dess olika

former nalkas sitt slut. Vid sådant förhållande torde starka skäl föreligga att förläna

förordningen förlängd giltighetstid. Någon anledning att begränsa denna tid

synes undertecknad icke finnas. Man vågar säkerligen — beklagligt nog — icke

hoppas, att polismyndighetens kamp mot ifrågavarande slag av brottslighet kommer

att pågå allenast under en övergående tidsperiod, vars slut man redan nu skönjer.»

Kontrollstyrelsen förklarar sig med hänvisning till vad länsstyrelserna

anfört bestämt tillstyrka, att ifrågavarande förordnings giltighetstid

Yttranden av

länsstyrelserna.

Kontroll
styrelsens
yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Tillämpning

visst fall av

ISsdrivarlagen.

Förslag av

kontrollstyrelsen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

förlänges utöver den 30 juni 1922. Kontroll styrelsen redogör för länsstyrelsernas

uttalanden i avseende å tiden för utsträckningen och fortsätter

därpå:

»Såsom sin mening i detta avseende vill kontrollstyrelsen uttala, att, då förordningens

bestämmelser hava gjort avsedd nytta och ej några av de olägenheter,

som befarades vid dess antagande, försports, samt slutligen ingen sannolikhet finnes

att antaga, att förhållandena å förevarande område under de närmaste åren skola

bliva sådana, att bestämmelserna bliva överflödiga, någon begränsning av tiden för

förordningens giltighet ej kan anses påkallad.

Kontrollstyrelsen tillåter sig slutligen att i detta sammanhang upptaga till

behandling tvenne förslag till ändringar i förordningen, som framställts det ena av

överståthållarämbetet, det andra av länsstyrelsen i Stockholms län.

I det av överståthållarämbetet till kontrollstyrelsen översända och åberopade

yttrandet av tredje polisintendenten i Stockholm föreslås, att den tid, inom vilken

enligt stadgande i 5 § 3 stycket av förberörda förordning visst föreläggande skall

delgivas ägaren eller innehavaren av varan eller införas i vederbörlig tidning, skall

utsträckas från nu fastställda fjorton dagar till trettio dagar. I nämnda yttrande framhålles,

att under den tid, förordningen tillämpats, några beslag gått åter, enär

nämnda tid varit för knapp. Då kontroll styrelsen ej kan finna, att några mera

vägande betänkligheter kunna framkallas av den ifrågasatta utsträckningen av

denna tid, har kontrollstyrelsen, ehuru styrelsen saknar möjlighet att själv bedöma,

huruvida tiden är för knapp eller ej, velat tillstyrka den föreslagna ändringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att, såsom framgår av landsfiskalens

i Öknebo distrikt yttrande, bestämmelsen i 2 § 3 stycket givit anledning

till konflikt mellan polismyndighet och tullmyndighet, och ifrågasätter, huruvida ej

på grund härav bestämmelserna i omförmälda stycke böra underkastas särskild

granskning i syfte att klarlägga deras tolkning med hänsyn till vissa bestämmelser

i gällande tullstadga.

Såvitt av bifogade handlingar framgår, synes konflikten hava sin grund däri,

att vederbörande tullfiskal i olikhet med den landsfiskal, som verkställt beslaget,

ansett, att 2 § 3 stycket i förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers

förverkande i vissa fall m. m. vore tillämplig, endast därest omständigheterna vore

sådana, att åtal enligt gällande tullstadga ej kunde äga rum. Då en dylik tolkning

med hänsyn till det åberopade lagrummets ordalydelse synes kontrollstyrelsen utesluten,

anser kontrollstyrelsen för sin del någon ändring ej av behovet påkallad.»

I förut berörda utkast från kontrollstyrelsen till förordning angående

vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. förekom även ett

stadgande av följande lydelse:

»Där någon, som dömts till ansvar för förbrytelse, som avses i något av

följande lagrum, nämligen 30- § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, 74 § 1 mom. i förordningen den

14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom.

i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 § 1

eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kandi. Maj:ts proposition Nr U9.

eller lioti vilken beslag, som bär ovan sägs, mera än eu gäng gjorts och blivit

ståndande, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig, och uppstår av

hans hantering av eller befattning med rusdrycker våda för störande av allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet, må med honom så förfaras, som stadgas i lagen

om lösdrivares behandling den 12 juli 1885.v

Föredragande t. 1. departementschefen yttrade i statsrådet den

28 februari 11)21, då förut omförmälda förslag remitterades till lagrådet,

i förevarande avseende följande:

»Beträffande 7 § i kontrollstyrelsens förslag om utvidgning i visst fall av

gällande bestämmelser om tvångsarbete hava i inkomna yttranden yppat sig de

mest skiftande åsikter. Från flera håll har uttalats stark tvekan om lämpligheten

att utvidga tvångsarbetsbegreppet att omfatta även sådana fall, där tvångsarbetet

närmast kunde anses som ett verkligt straff, medan man från annat håll velat göra

gällande, att tvångsarbetet uttryckligen borde förlänas karaktär av straff och ådömas

i stället för de i rusdrycksförordningarna angivna straff.

Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra nu förorda kontrollstyrelsens

förslag i denna del utan anser detsamma böra göras till föremål för ytterligare

ingående utredning. I sådant syfte torde förslaget i denna del böra remitteras till

fättigvårdslagstiftningskommittén, som även har i uppdrag att utarbeta förslag angående

lösdrivarelagstiftningen.

Det må för övrigt framhållas, att eu bestämmelse av ifrågavarande art ej

passar rätt väl i en provisorisk lagstiftning, då det ådömda tvångsarbetet kunde utsträckas

att gälla utöver lagstiftningens giltighetstid.»

Genom remiss den 6 maj 1921 infordrade Kungl. Maj:t fattigvårdslagstiftningskommitténs

utlåtande över kontrollstyrelsens utkast i nu

berörda del.

I motion vid 1921 års riksdag hemställdes emellertid, att riksdagen

ville antaga eu bestämmelse av den innebörd, som kontrollstyrelsen

föreslagit, I sammansatta bevillnings- och första lagutskottets förut

omförmälda utlåtande yttrades härom:

Utskottet ville för sin del uttala sin sympati för den tankegång, som vore

grundläggande för motionärens förslag. Det torde nämligen kunna tagas för visst,

att hotet om tvångsarbete på personer av den typ, varom här vore fråga, i många

fall liade eu väsentligt större verkan än fruktan för ett även jämförelsevis strängt

straff. Utskottet kunde emellertid ej förbise, att en närmare belysning av spörsmålet

ur olika synpunkter vore önskvärd, och funne det icke lämpligt, att den utredning,

som chefen för finansdepartementet föranstaltat, föregrepes genom ett beslut

av riksdagen om bifall till motionen. Utskottet ville uttala den förmodan, att med

remissen till fattigvårdslagstiftningskommittén icke, såsom motionären syntes hava

förutsatt, avsetts, att denna kommitté skulle upptaga frågan först i sammanhang

med eventuellt förslag om ny lösdrivarlagstiftning, utan att meningen med remissen

vant att från den på förevarande område sakkunniga kommittén erhålla ett särskilt

utlåtande just angående det ifrågavarande förslaget. Utskottet ansåge emellertid,

Remiss till

fattigvårdsI

anstiftning» - kommittén.

Riksdags
skrivelse
1921.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

att riksdagen borde i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att utredning i frågan

företoges med den skyndsamhet, att förslag i ämnet, om möjligt, kunde föreläggas

innevarande års riksdag.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen, som i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 16 juni 1921 (nr 3591, bland annat, anhöll om sådan utredning,

som utskottet ifrågasatt.

Hytt uppdrag Kungl. Maj:t anbefallde därpå fattigvårdslagstiftningskommittén

&t fattig- inom vjgg tid inkomma med utredning i anledning av riksdagens

'' nlngskom-^ anhållan. Utlåtande har av kommittén avgivits den 25 oktober 1921.

mittén. Kommittén uttalar till en början, att det varit önskligt, att det

remitterade ärendet kunnat behandlas i samband med den påbörjade

revisionen av lösdrivarlagstiftningen. Därigenom skulle, yttrar kommittén,

en omsorgsfullare granskning av förslaget kunnat äga rum

än den, som nu varit möjlig. Efter att hava redogjort för det remitterade

förslagets innebörd fortsätter kommittén:

»Av den utredning, som fogats vid kontrollstyrelsens skrivelse den 30 december

1920, framgår, att olaga rusdryckshantering i huvudstaden bedrivits i sådan

omfattning och under sådana förhållanden, att energiska åtgärder krävas från samhällets

sida för att motarbeta denna hantering. Kommittén har haft tillfälle att

hos härvarande polismyndighet genomgå ett stort antal akter rörande personer, som

sysslat med lönnbränning, denaturering och utspädning av sprit samt olovlig försäljning

av sådan. Studiet av dessa akter har givit kommittén en livlig förnimmelse

av att den olaga rusdryckshanteringen är en samhällslära, mot vilken intet

användbart medel bör lämnas oförsökt. Den olaga hanteringen har florerat särskilt

i vissa stadsdelar, där tillverkarna eller deras medhjälpare utbjödo sprit i gränder

och portgångar samt gärna höllo sig i närheten av ställen, där arbetare i större

antal funnos samlade. Både tillverkning och försäljning bedrevos under så olika

former och på så många ställen, att det för ordningsmakten var förenat med största

svårighet att komma dem på spåren och att anskaffa bevisning om den olagliga

hanteringen. Trots svårigheterna har det lyckats polismyndigheten att upptäcka

och få ett stort antal dömda för överträdande av rusdrycksförfattningarna; många

av dem hava befunnits falla under bestämmelserna i lagen om lösdrivares behandling

samt varnats för lösdriveri eller ådömts tvångsarbete. Huru störa skador dessa

samhällsvådliga individer åstadkommit låter sig svårligen angiva. Köparna till

deras vara, som betingat höga pris, hava säkerligen till stor del vant personer,

vilka samhället genom sina anordningar velat beröva tillgång till sprit. Fylleri,

förseelser och brott, nöd och elände av olika slag hava varit frukterna av deras

hantering.

Undan för undan hava straffbestämmelserna för överträdelserna av rusdrycksförfattningarna

gjorts strängare. Kontrollstyrelsen hade i sin ovannämnda skrivelse

föreslagit ännu strängare bestämmelser, bland annat att även olaga försäljning av

rusdrycker skulle, liksom olaga tillverkning, i vissa fall kunna beläggas med straffarbete.

Förslaget härom fick dock förfalla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 249.

i)

Bakom kravet på att den, som utövar olaga rusdryckshantering, skulle kunna

behandlas såsom lösdrivare, ligger törhända ytterst den tanken, att det i lösdrivarlagen

stadgade tvångsarbetet innebär ett skärpt straff. Härpå syftar redan talet

om, att detta utgör ett starkt hot, som respekteras mer än det hot, vilket ligger i

fängelse eller straffarbete. I ett par yttranden från Kungl. Maj:ts belällningshavande

utsäges tydligt, att tvångsarbetet bör betraktas som ett straff, och i enlighet härmed

föreslås också, att tvångsarbete bör ådömas av domstol och träda i stället för

straff. Gentemot eu sådan uppfattning bör emellertid betonas, att lösdrivarlagen

är av preventiv natur samt avser att med användande av de särskilda åtgärder,

som i denna lag stadgas, skola omhändertagas personer, vilkas levnadssätt ur de i

lagen angivna hänseenden innebär en fara för samhället. Tvångsarbetet är ej heller

någon påföljd för en enstaka handling utan en åtgärd för att hindra eu person att

fortsätta med ett samhällsskadligt levnadssätt. Principen, att tvångsarbetet ej bör

sammanblandas med straff, har erhållit ett uttryck också i den förändrade anordning,

som trädde i tillämpning från och med år 1921, då tvångsarbetsanstalterna skildes från

fångvårdsförvaltningen och förlädes under särskilda, under socialdepartementet sorterande

styrelser. För att lösdrivarlagstiftningens preventiva natur ej skall bortskymmas,

är det av stor betydelse att undvika all sammanblandning mellan tvångsarbete

och straff.

Kontrollstyrelsens förslag har också sökt ställa sig på denna ståndpunkt, men

det har i allt fall i yttranden från Kungl. Majffs befallningshavande i ett par län

anmärkts, att man med detta förslag löpte fara att förvanska lösdrivarlagstiftningen.

Onekligen är också den uppgift, som förslaget föresatt sig, förenad med

betydande svårigheter. Redan det faktum, att tvångsarbetet innebär ett berövande

av friheten, har i mångas ögon varit tillräckligt för att undanskymma skillnaden

mellan straff och tvångsarbete, och det gäller därför att vara aktsam, då man i

lösdrivarlagstiftningen inför nya moment.

Kontrollstyrelsens förslag, som ansluter sig till 1 £ 2 mom. lösdrivarlagen,

uppställer som förutsättningar, att den för olaga rusdryckshantering enligt vissa

lagrum dömde »underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig» samt att »av

hans hantering av eller befattning med rusdrycker uppstår våda för störande av

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet». Här har sålunda uteslutits det i 1 g

2 mom. av lösdrivarlagen förefintliga uttrycket »utan att äga medel till sitt uppehälle»,

och orsaken härtill är uppenbarligen den, att de personer, som utöva dylik

hantering, ej sällan äro i besittning av penningmedel, som de förvärvat på hanteringen.

Då fordran på medellöshet ansetts utgöra ett ingående drag i lösdrivarlagstiftningen,

måste man ställa sig betänksam mot denna förändring, så länge nämnda uttryck

kvarstår i lösdrivarlagen. Emellertid bör tillika erinras, att uttrycket »utan att

äga medel till sitt uppehälle» i praxis tolkats så, att förefintligheten av medel, som

förvärvats på olovligt sätt, icke fredat en person från att bliva behandlad som lösdrivare

(se Holm, juridiskt arkiv 1909 sid. 325 m. fl.). Enligt vad kommittén

inhämtat, hava också flera lönnbrännare eller langare behandlats såsom lösdrivare,

ehuru de vid anhållandet innehaft penningar, stundom ej så obetydliga belopp, vilka

de förvärvat på sin olaga hantering. Skulle däremot en person, som befunnits syssla

med lönnbränning eller langning, vara i besittning av medel till sin försörjning,

vilka icke äro att härleda från denna hans hantering, lärer förefintligheten därav

böra freda honom från behandling såsom lösdrivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 satnl. 216 höft. (Nr 249.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Uteslutandet av kravet på medellöshet lär för övrigt med den ovan angivna

tolkningen knappast medföra, att lönnbrännarna eller langarna i större utsträckning

komma att behandlas såsom lösdrivare, enär härför fordras, att de underlåta att

efter förmåga söka ärligen försörja sig. I en del av de fall, som omförmälas i

kontrollstyrelsens utredning, gällde det personer, som utövade lovlig näring vid

sidan av sin olaga hantering. Därest icke denna näring blott var en skylt för den

olaga hanteringen, borde dessa personer icke behandlas som lösdrivare.

Vad beträffar förslaget att i stället för att tala om personens »levnadssätt»

fästa sig vid, att »av hans hantering av eller befattning med rusdrycker» uppstår

våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, avser sistnämnda formulering

tydligen att giva uttryck åt, att man här ej har att fästa sig vid lönnbrännarens

eller langarens personliga levnadssätt. Denna avvikelse från lösdrivarlagens

uttryck kan synas vara ägnad att rubba en principiell punkt i lösdrivarlagen.

nämligen fordran på ett under någon tidsperiod fortsatt samhällsvådligt

levnadssätt. Emellertid är avvikelsen mera skenbar, och kravet på förnyat dömande

för olaga rusdrycksliantering innefattar tydligen i sig, att personens sysslande med

sådan hantering har tagit sådana former, att ett samhällsvådligt levnadssätt kan

sägas föreligga.

Vad nu anförts synes giva vid handen, att skillnaden mellan lösdrivarlagens

bestämning av lösdrivaren och de förutsättningar i kontrollstyrelsens förslag, som

skulle föranleda till behandling såsom lösdrivare av vissa lönnbrännare och langare,

knappast är av den art, att flera sådana komma att behandlas som lösdrivare än

om gällande lösdrivarlag direkt tillämpas på dem. Kommittén styrkes i denna sin

uppfattning av den tillämpning av lösdrivarlagen, som faktiskt förekommit.

Därest emellertid förslaget skulle anses hava någon verklig effekt med hänsyn

till den olaga rusdryckshanteringens stävjande samt därför böra genomföras,

torde mot detsamma, förutom vad ovan erinrats, böra anmärkas följande.

Förslaget uppställer såsom förutsättning för behandlingen såsom lösdrivare,

att personen i fråga dömts till ansvar mot vissa lagrum i rusdrycksförfattningarna

eller att beslag av rusdrycker ägt rum hos honom. Fordran härpå synes vara överflödig,

då redan förutsättningen att våda uppstått av hanteringen måste innebära,

att olaga hantering föreligger. En sådan fordran kan också komma att verka inskränkande

på lösdrivarlagens användning, då därutav kan dragas den slutsatsen

att för alla fall, då lösdriveriet sammanhänger med olaga rusdrycksliantering, ett

dömande av domstol skall hava föregått.

Vidare bör framhållas, att den omständigheten, att beslag av rusdrycker ägt

rum hos en person, ej i samma grad som hans dömande till ansvar för lönnbränning

o. s. v. kan utgöra skäl för hans behandling som lösdrivare. Beslaget riktar

sig mot varan och det förefaller ej fullt överensstämmande med grunderna för förordningen

angående rusdryckers förverkande i vissa fäll m. m., att beslagtagandet

skall tjäna till utgångspunkt mot person. Konungens befallningshavande i Stockholms

län har i sitt i ärendet avgivna förslag också uteslutit detta fall.

Rörande ett stadgande, varigenom medgives, att de personer, varom här är

fråga, behandlas såsom lösdrivare, kunna olika anordningar tänkas. Ehuru det

naturligen icke är utan sina betänkligheter att vid sidan av den i lagen om lösdrivares

behandling givna bestämningen av begreppet lösdriveri uppställa andra,

synes det dock ej vara lämpligt att. då lösdrivarlagen för närvarande är föremål

s. 11 Kontrollera mot PDF

K intal. Maj:t» proposition Nr V4U. 11

för en fullständig omarbetning, söka omredigera dess bestämmelser. Det saknas ej

heller exempel på, att lagen om lösdrivares behandling användes på andra typer av

lösdrivare än de där angivna. Sålunda stadgas i 92 § av lagen om fattigvården

att den, som gör sig förfallen till bettleri, må i vissa fall behandlas som lösdrivare,

på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat, samt att till enahanda

behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn under 16 år, som står under

hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning.

I 74 och 75 §§ fattigvårdslagen givas självständiga regler för ett förfarande, vilket

liksom det i lösdrivarlagen nämnda omfattar varning och tvångsarbete.

Den av kontrollstyrelsen föreslagna bestämmelsen har införts i styrelsens

utkast till förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. Då

i ovannämnda motion vid 1921.års riksdag väcktes förslag om bestämmelsens återupptagande

i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget till förordning

angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in., hemställdes tillika, att förordningens

rubrik ändrades till »förordning angående vissa åtgärder mot lönnbränning

in. m.» Det kan ifrågasättas, huruvida stadgande i ämnet lämpligen bör intagas i

nämnda förordning, då det berör flera andra författningar. Särskilt synes häremot

tala den omständigheten, att nyssberörda förordning blott har en temporär giltighet.

Den gäller till och med den 30 juni 1922, och spörsmålet om upptagande i lagstiftningen

av bestämmelsen om lönnbrännares m. fl. behandling såsom lösdrivare

skulle alltså bero på förnyandet av nämnda förordning vid 1922 års riksdag. Frågan

om lösdrivarlagens tillämpning på de personer, som det här gäller, kan emellertid

uppställas oberoende av bestämmelsen i samma förordning.»

Vid fjolårets behandling- av det förslag, som ligger till grund för

förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in., förutsattes

av såväl kontrollstyrelsen som vederbörande departementschef

och riksdagen, att den till en början provisoriskt genomförda lagstiftningen

skulle, därest den visade sig lämplig, erhålla giltighet även för

framtiden. Av de inkomna utlåtandena framgår nu, att å ena sidan

lagstiftningen ansetts utgöra ett verksamt vapen i kampen mot den

samhällsskadliga hantering, den avsett att träffa, och att å andra sidan

det särskilda förfarande, som är det säregna för denna lagstiftning,

icke visat sig medföra några olägenheter av den art, som man ansett

sig möjligen kunna befara. Jag tvekar för den skull icke att förorda,

att åt lagstiftningen i fråga förlänas förlängd giltighet. Att därvid ånyo

stanna vid ett provisorium synes mig icke med hänsyn till vunna erfarenheter

erforderligt. I likhet med kontrollstyrelsen är jag därför av

den uppfattningen, att någon tidsbegränsning nu ej bör fastställas.

Emellertid uppställer sig frågan, huruvida omredigering av förordningen

bör äga rum i avseende å eu eller annan detalj.

Den av kontrollstyrelsen tillstyrkta ändringen, att den tid, inom

vilken enligt stadgande i 5 § tredje stycket av förordningen visst föreläggande

skall delgivas ägaren eller innehavaren av varan eller införas

Departementa
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

i vederbörlig tidning, utsträckes från fjorton till trettio dagar, finner

jag böra vidtagas. Då någon särskild övergångsbestämmelse icke föreslås,

kommer en blivande lagändring icke att utöva något inflytande på

beslag, verkställda under den gamla lagens giltighetstid, utan gäller för

dessa delgivningstiden av fjorton dagar.

Såsom kontrollstyrelsen omnämnt, har tvekan uppstått angående

tolkningen av stadgandet i 2 § tredje stycket, att, om rusdrycker eller

rusgivande ersättningsmedel därför, vilka uppenbarligen till riket olovligen

införts, påträffas hos någon, som insett eller bort inse, att de

olovligen införts, de skola jämte kärl och emballage, vari de förvaras,

tagas i beslag, ändå att åtal för olovlig varuinförsel eller delaktighet

däri ej äger rum. Å ena sidan synes man hava velat göra gällande,

att denna bestämmelse icke vore tillämplig i händelse förutsättningarna

för åtal enligt gällande tullstadga förelåge, medan man å andra sidan

synes hava ansett bestämmelsen tillämplig även i dylika fall. I kontrollstyrelsens

motivering till det ursprungliga förslaget i denna del uttalades,

att i berörda stycke regleras det fall, då insmugglade rusdrycker icke

kunna beslagtagas enligt tullstadgan, därför att varans ägare eller innehavare

varken själv olovligen infört desamma eller på något sätt medverkat

vid deras införande eller, sedan den olovliga införseln skett, med

vetskap därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta

eller föryttra. Vidare framhölls, att, som tullstadgan redan reglerat det

fall, då insmugglad varas ägare eller forsiare icke kunde ertappas, någon

bestämmelse härom icke erfordrades i förevarande förordning:. Denna

motivering, som av Kungl. Maj:t och riksdagen lämnats utan erinran,

synes mig giva vid handen, att stadgandet i fråga är avsett att vara

supplementärt i förhållande till tullstadgans straff- och beslagsbestämmelser.

Kan i ett givet fall åtal för olovlig varuinförsel eller delaktighet

däri anställas, bör därför dylikt åtal i första hand äga rum. Någon

konflikt mellan tull- och polismyndighet bör alltså icke kunna uppstå,

då åklagaren i tullmålet städse har företrädet, om han önskar åtala.

Å andra sidan måste stadgandet hava en så vidsträckt avfattning, att

det blir tillämpligt, även om någon myndighet, som har att tillämpa

detsamma, skulle anse, att åtal i det föreliggande fallet kunnat anställas.

En domstol bör med andra ord icke kunna upphäva ett av polismyndighet

verkställt beslag under åberopande av att tullmyndighet ägt åtala.

Likaså måste, om ett väckt åtal av någon anledning ej fullföljts eller

det blivit ogillat, därför att de subjektiva förutsättningarna för den

åtalades fällande ej varit för handen, stadgandet kunna tillämpas, så

snart varans så att säga objektiva olovlighet är konstaterad. Då stad
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 349.

13

gandets avfattning synes giva ett riktigt uttryck åt vad man sålunda

torde liava åsyftat, finner jag för min del tillräckliga skäl för en

omformulering icke förebragta.

Slutligen har jag även att taga ställning till frågan, huruvida i

förordningen borde införas en bestämmelse i anledning av det framställda

förslaget om tillämpning i vissa fall av lösdrivarlagen på personer,

tillhörande lönnbrännares och spritlangares kategori. Den av

sistlidet års riksdag i detta ämne begärda, av fattigvårdslagstiftningskommittén

verkställda utredningen har givit till resultat, bland annat,

dels att lösdrivarlagen redan nu i större utsträckning, än man vid förra

årets behandling av frågan synes hava förutsatt, kommer till användning,

dels ock att allvarliga principiella betänkligheter framställa sig mot en

utsträckning av nu gällande lösdrivarlagstiftning utöver vad som redan

skett i praxis. På de av kommittén angivna skäl — till vilka jag tillåter

mig hänvisa —.finner jag mig ej kunna tillstyrka, att i förevarande

förordning upptages någon bestämmelse av den art, som blivit ifrågasatt.

Det kan givetvis förutsättas, att fattigvårdslagstiftningskommittén

har sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållanden vid sin behandling

av frågan om reformerad lösdrivarlagstiftning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning angående dels fortsatt

giltighet av förordningen den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers

förverkande i vissa fall m. m., dels ändrad lydelse av 5 § första stycket

av samma förordning och hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget,

vilket fogats såsom bilaga vid detta protokoll, måtte för det

ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet

inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Georg Z. Topelius.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Bilaga.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921

(nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in.

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 juni 1921 angående

rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., vilken gäller till och med den

30 juni 1922, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda dag, dock att

5 § tredje stycket i förordningen från och med den 1 juli 1922 skall

hava följande ändrade lydelse:

5 §•

Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare

eller innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning

inom trettio dagar efter det att beslutet om beslag fattats eller, där

vara tagits i förvar enligt 4 §, efter dén åtgärd, gånge beslaget åter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr V4U.

15

b tära g av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den

10 april 1922.

Närvarande:

J ustitierådet BergLöF,

Regeringsrådet Ernberg,

Jnstitieråden MOLIN,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17 februari

1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den

22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet

Carl W. U. Ivuylenstierna.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitierådet Berguf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg

:

Då gällande provisoriska förordning i ämnet endast kort tid varit

i ^ tillämpning och någon mera avsevärd erfarenhet av dess verkningar

således icke kunnat vinnas, synes det mindre lämpligt att redan nu låta

densamma erhålla permanent karaktär.

Inför ett förslag om permanent lagstiftning på ifrågavarande område

göra sig givetvis de mot det tidigare förslaget riktade anmärkningarna

med ökad styrka gällande.

Härvid framträder då i första rummet spörsmålet om förslagets

tullständigande med stadganden om rätten att för efterforskande av rus
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

drycker anställa husrannsakan. Man må visserligen kunna hoppas, att

författningen även i fortsättningen skall handhavas med den varsamhet

och grannlagenhet, som är ägnad att avlägsna vådan därav att sådana

stadganden alltjämt saknas. Men på detta viktiga område synes det

synnerligen betänkligt att lita allenast till en sådan förhoppning.

Vidare torde man gent emot ett förslag om permanent lagstiftning

näppeligen kunna underlåta att ånyo framhålla de betänkligheter, som

vid det tidigare förslagets granskning av lagrådets samtliga ledamöter

uttalades mot införandet särskilt av de i andra stycket av 2 § upptagna

bestämmelserna.

Därjämte böra nu beaktas en del oegentligheter, vilka vid den

tidigare granskningen visserligen ej undgått uppmärksamheten men

från vilka man trott sig kunna bortse, då det gällde en lagstiftning med

endast begränsad varaktighet. Dessa betänkligheter hänföra sig till lagstiftningens

förhållande till stadganden på andra närliggande områden

och hava delvis redan bekräftats av hittills vunnen erfarenhet.

Det sistnämnda är fallet med bestämmelsernas förhållande till gällande

tullförfattningar. Härutinnan hava visat sig kunna uppstå kompetenskonflikter,

vilkas undanröjande genom en fullt klar avgränsning

bör fordras av en definitiv lagstiftning på området,

Synnerligen önskvärt synes ock vara, att bestämmelser meddelas,

varigenom möjliggöres, att ett förfarande, som påbörjats enligt de allmänna

rusdrycks- eller tullförfattningarna, kan övergå till förfarande

enligt förevarande förordning eller tvärtom. Oegentligt eller alltför omständligt

synes nämligen vara att, när åtal enligt någon av nämnda författningar

väckts och den tilltalade på grund därav ställts inför domstol

— åtalet må hava anställts innan beslut om beslag enligt förevarande

förordning fattats eller senare — icke dess mindre för fastställande av

beslaget kräva, att de där i formellt hänseende stadgade förutsättningarna

varda i alla delar iakttagna.

Slutligen lär det näppeligen kunna försvaras att i en permanent

lagstiftning bibehålla bestämmelserna i 1 §, vilka uppenbarligen rätteligen

höra hemma i 18 kap. strafflagen.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att gällande förordning

med däri föreslagen jämkning bibehålies såsom provisorisk för en tid

av exempelvis två år samt att, sedan under denna tid ytterligare erfarenhet

om förordningens verkningar erhållits, tages i övervägande,

huruvida och i vilken form den ifrågavarande lagstiftningen bör göras

definitiv.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 249.

17

Justitierådet Molin:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag den tid, varunder

ifrågavarande lagstiftning gällt, hava varit allt för kort för att

man ännu skulle kunna bilda sig ett så pålitligt omdöme om dess verkningar,

som erfordras för bedömande av frågan, om lagstiftningen bör

göras permanent. Aven jag tillstyrker därför, att förordningen med

den i 5 § föreslagna jämkningen erhåller förlängd giltighet på viss tid,

som lämpligen icke torde böra sättas under två år. En särskild anledning

att icke göra denna tid allt för kort har jag funnit däri, att det

förefaller att kunna ifrågasättas, om det nya förfarande, som man försöksvis

infört i vår lagstiftning och som jag för min del vid ärendets

behandling i lagrådet förra året av principiella skäl ansett mig icke

kunna tillstyrka, är av den praktiska användbarhet, som man föreställt

sig. Om man bortser från stadgandet i förordningens 1 §, vill det

nämligen synas som om dess bestämmelser i övrigt vunnit mycket

ringa tillämpning. Utredningen lämnar ju visserligen upplysning i

sådant avseende endast beträffande de första fem månaderna av författningens

giltighetstid. Beträffande denna tid framgår emellertid av länsstyrelsernas

i ärendet avgivna yttranden följande. Beslag enligt 2 § bär

ägt rum i 42 fall i Stockholm, 3 fall på Gottland samt ett fall i Torsby

landsfiskalsdistrikt i Värmland, och i Göteborg hava sammanlagt 9 liter

beslagtagits. Dessa , äro de enda bestämda uppgifter, som föreligga angående

tillämpning av beslagsförfarandet. I övrigt förekomma i de

avgivna yttrandena följande uttalanden i fråga om den omfattning, vari

beslagsförfarande ägt rum. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att

det »förekommit, att beslag ägt rum av rusdrycker, som misstänkts och

sedermera även befunnits vara olovligen införda». Länsstyrelsen i Uppsala

län anför, att bestämmelserna i förordningen (1 § sålunda inbegripen)

kommit till tillämpning i ett ringa fåtal fall. Länsstyrelsen i

Östergötlands län uttalar, att förordningen har tillämpats i ganska ringa

utsträckning; och i 13 utav 29 yttranden, som avgivits av magistrater

och landsfiskaler i sagda län, meddelas att intet beslag ägt rum —

bland dessa äro städerna Norrköping, Linköping, Vadstena och Söderköping.

I Göteborgs och Bohus län har, förutom i ovan angivna fall

och i fråga om 34 i Göteborg enligt 1 § beslagtagna liter, förordningen

(1 § sålunda inbegripen) tillämpats »i några få fall, varje gång beträffande

en spritkvantitet understigande en liter». I Värmlands län har,

enligt länsstyrelsens utlåtande, förordningen icke tillämpats i större omfattning.

Den tillämpning, som där ägt rum, torde frånsett ovannämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt, 216 käft. (Nr 219.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 249.

Fall i Torsby distrikt hava avsett 1 §, ty av 25 bifogade yttranden är

det endast två, som icke uttryckligen innehålla, att beslag enligt 2 §

icke ägt rum. I Västmanlands län har förordningen kommit till föga

användning. I Västernorrlands län har den icke tillämpats i större utsträckning.

Det bör observeras, att dessa uttalanden inbegripa jämväl

1 §. Länsstyrelsen i Stockholms län gör icke själv något uttalande i

förevarande fråga. Men av bilagda 33 yttranden av magistrater, stadsstyrelser,

landsfiskaler och poliskommissarie!’ är det, såvitt jag kunnat

finna, endast sex eller sju, som antjMa att författningen i förevarande

del kommit att tillämpas; bestämd uppgift därom att så varit fallet

förekommer dock icke. Icke heller länsstyrelserna i Södermanlands och

Jönköpings län yttra sig i frågan, men i 7 av 20 yttranden från det

förra länet och i 6 av 13 yttranden från det senare länet meddelas, att

tillämpning icke ägt rum. I Kronobergs, Kalmar och Västerbottens län

ävensom Gottlands län med ovannämnda 3 undantag har beslag icke

skett. Beträffande återstående tio län föreligga icke andra upplysningar

i förevarande avseende än att beslagsförfarande icke ägt rum i Örebro

och Karlskrona.

Nu förhåller det sig visserligen så, som föredragande departementschefen

erinrat, att ett mycket stort antal av de inkomna utlåtandena

giva tydligt vid handen, att den ifrågavarande lagstiftningen ansetts

utgöra ett verksamt vapen i kampen mot den samhälIsskadliga hantering,

den avsett att träffa. Men dylika uttalanden förlora, såvitt jag

kan förstå, i betydelse i samma mån erfarenheten visar, att detta vapen

icke kommer till användning. Enligt min tanke föreligger därför

anledning att med uppmärksamhet följa utvecklingen och tillse, att icke

med lagstiftningen definitivt införlivas ett procedere, som icke blott är

avvikande från vanligt rättsligt förfarande utan dessutom saknar större

praktiskt värde. Av intresse bör det ock vara att närmare undersöka

beskaffenheten av de fall, där beslagsförfarande ägt rum. Skulle exempelvis

de 42 fallen i Stockholm vara likartade med dem i Göteborg, där

varje beslag tydligen blott gällt en obetydlig kvantitet, torde nyttan härav

i kampen mot den olaga hanteringen icke böra skattas allt för högt.

Och det är å andra sidan just i dylika fall, som ifrågavarande polisförfarande

lätt kan få det sken av godtycklighet, som jag antytt i mitt

förra året inom lagrådet avgivna yttrande i ärendet.

Jag instämmer vidare med lagrådets övriga ledamöter såväl i de

uttalade betänkligheterna mot stadgandet i 2 § under 2) som ock däri

att, därest förevarande lagstiftning skall erhålla permanent giltighet, författningen

bör underkastas ytterligare granskning för bortarbetande av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2éi). 19

vissa olägenheter ocli oegentligheter, som man kan finna sig i beträffande

en provisorisk lagstiftning inen bör söka undvika om densamma

göres definitiv. Jag förutsätter därvid, att eu sådan fullständigare omläggning,

som-jag förordat i mitt tidigare yttrande i ämnet, icke vinner

beaktande, ehuru jag för min del fortfarande anser eu lagstiftning i

den riktning jag där antydde vara den enda riktiga, i händelse innehavet

av vissa slags varor skall kriminaliseras. Jag utgår således från

att i motsats härtill ett beslagsförfarande av den beskaffenhet ifrågavarande

författning innehåller fortfarande anses böra bibehållas. Men

även om så sker, synes det icke vara nödvändigt att göra den i 5 och

6 §§ beskrivna proceduren obligatorisk. Man synes kunna vinna en

avsevärd fördel, om man medger, att denna procedur kan ersättas med

omedelbart anställt åtal. Jag antydde i mitt förberörda yttrande såsom

en fördel med en lagstiftning av förevarande art — om den i princip

godkännes — att i händelse beslag sker i samband med åtal, beslaget

skulle av domstolen kunna fastställas, emedan någon av de i 2 § angivna

förutsättningarna förelåge, ehuru den tilltalade icke kunde fällas

till straff enligt annan författning. Men härför förutsattes enligt förordningen,

att föreskrifterna i 5 § iakttagits. Detta är väl egentligen

överflödigt. Ifrågasättas kan ock, huruvida icke nu antydda synpunkt

jämväl bör medföra ändring i bestämmelsen i 3 § därom att beslag

skall beslutas i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av

poliskammare om sådan finnes. Om nämligen åklagaren beslagtager

gods på grund av bestämmelse i t. ex. brännvinstillverkningsförordningen

samt anhängiggör åtal enligt denna förordning, bör väl knappast

den omständigheten att beslaget icke beslutats av överståthållarämbetet

eller poliskammare utgöra hinder för åklagaren att såsom ett alternativt

yrkande i målet, för den händelse åtalet icke bifalles, framställa

påstående om att godset skall förklaras förbrutet enligt 2 § i förevarande

författning.

Beträffande det fall, som avses i 2 § tredje stycket, må erinras

följande. Om beslag göres av tullmyndighet och åtal för olovlig varuiuförsel

eller delaktighet däri anställes, synes av åklagaren i det målet

(tullfiskalen) böra kunna framställas alternativt yrkande om beslagets

fastställande enligt förevarande författning. Om beslag enligt denna

författning göres och blir beståndande enligt 5 § eller fastställes av

domstol enligt 6 §, bör givetvis härav icke uteslutas, att åtal anställes

enligt tullförfattningarna. Men i så fall ställer det sig tveksamt, huruvida

belopp, som inflyter vid föryttring av förbruten vara, skall fördelas

enligt 7 § i förordningen eller enligt tullstadgan. Och om åtalet anställes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

innan det ännu blivit avgjort om beslaget skall stå fast, är det knappast

lämpligt att båda förfarandena, eventuellt vid olika domstolar, skola fortgå

samtidigt. Men det är icke heller lämpligt, såsom departementschefen

närmast synes hava tänkt sig, att på grund av tullåklagarens företräde

förfarandet enligt beslagsförordningen får förfalla. Det borde väl snarare

vara en skyldighet för tullåklagaren att i tullmålet såsom ett yrkande

i andra hand fullfölja beslagsproceduren. — Den bristande överensstämmelsen

mellan förevarande stadgande och föreskriften i § 129 mom. 4

tullstadgan är måhända mera av formell art än av reell betydelse.

Att bestämmelserna i 1 § hava sin rätta plats i 18 kap. 15 §

strafflagen, har jag redan i mitt förra yttrande antytt.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 249.

21

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 21 april 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson lagrådets

genom utdrag av protokollet över finansärenden den 17 februari 1922

inhämtade utlåtande över upprättat förslag till förordning angående fortsatt

tillämpning av förordningen den 22 juni 1921 (nr 364) angående

rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Departementschefen anför härvid:

Lagrådets samtliga ledamöter hava funnit den tid, ifrågavarande

lagstiftning gällt, alltför kort för att någon mera avsevärd erfarenhet

av dess verkningar skulle kunnat vinnas, varför det syntes mindre lämpligt

att redan nu låta förordningen erhålla permanent karaktär. Av

lagrådets ledamöter hava även framställts vissa anmärkningar angående

förordningens avfattning, vilka borde föranleda omarbetning av förordningen,

därest denna skulle göras permanent. Utav tre ledamöter i

lagrådet har hemställts, att gällande förordning med däri föreslagen

jämkning bibehölles såsom provisorisk för en tid av exempelvis två år,

samt att, sedan under denna tid ytterligare erfarenhet om förordningens

verkningar erhållits, det toges i övervägande, huruvida och i vilken form

den ifrågavarande lagstiftningen borde göras definitiv. Med en särskild

motivering har slutligen en ledamot av lagrådet tillstyrkt, att förord.

ningen med den föreslagna jämkningen erhölle förlängd giltighet på

viss tid, som lämpligen icke borde sättas under två år.

Med hänsyn till de anmärkningar av företrädesvis lagteknisk natur,

som av lagrådets olika ledamöter framställts mot ett definitivt faststälBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 216 höft. (Nr 249.) 4

Departe
mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts, proposition Nr 249.

lande av förordningen om rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.,

anser jag mig böra förorda det av dem tillstyrkta förslaget, att åt förordningen

med den ifrågasatta jämkningen förlänas förlängd giltighet

tills vidare för en tid av två år.

En omformulering av förslaget i dylikt syfte har verkställts inom

finansdepartementet.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det omarbetade

förslaget och hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla och förordnar, att proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

, Ur protokollet:

Boleri Borgström.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:205 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921 angå a1 i texten
  2. Bev1LU 1922:3 Skrivelse till Kungl. • Maj:t den 16 juni 1921 bl. a. anhöll om sådan utredning, som utskottet ifrågasatt. s. 1 i texten