Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hgresstegring m. m

1922-01-09 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:250, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hgresstegring m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 250.

1

Nr 250.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa

ändrade bestämmelser mot oskälig hgresstegring m. m.;

given Stockholms slott den 28 april 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning

av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot

oskälig hyresstegring m. m.

- Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

o

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 217 höft. (Nr 250.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 (nr 309) med vissa ändrade

bestämmelser mot oskälig liyresstegring m. m.

Med ändring av vad andra och tredje styckena i övergångsbestämmelserna

till lagen den 17 juni 1921 (nr 309) med vissa ändrade bestämmelser

mot oskälig hyresstegring m. m. innehålla angående lagens tilllämpning

efter den 1 oktober 1921 förordnas som följer:

Nämnda lag skall, i den mån densamma icke upphört att gälla

den 1 oktober 1921, äga fortsatt tillämpning till och med den 30 september

1924. Hyresnämnds beslut, varigenom nämnden enligt 6 eller

7 § fastställt byra för viss tid, skall gälla högst till den 1 oktober 1924.

Stadgandena i 8 § skola ej äga tillämpning, där hyresvärd efter den 1

juli 1923 uppsäger hyresavtal att upphöra den 1 oktober 1924 eller

senare dag.

Vad i första stycket av övergångsbestämmelserna till ovannämncfa

lag stadgats om fortsatt giltighet i särskilda avseenden av vissa föreskrifter

i äldre lagar skall äga giltighet jämväl efter den 30 september

1924, och skall beträffande sådan i samma lag omförmäld, under tiden

för lagens giltighet begången förseelse, varå påföljd i lagen är bestämd,

vad '' därutinnan i lagen är stadgat jämväl gälla efter sistnämnda dag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1922.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 17 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:

»Giltighetstiden för lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser

mot oskälig hyresstegring m. m. (nr 309) utgår den 30 september

1923. Lagen innehåller emellertid jämväl en bestämmelse av

innebörd, att hyresvärd skall vara av lagens föreskrifter oförhindrad att efter

den 1 juli innevarande år uppsäga hyresavtal att upphöra den 1 oktober

1923 eller senare dag. Därest intet beslut i annan riktning mellankommer,

begynner således redan den 1 nästkommande juli lagen att definitivt avvecklas.

Med anledning därav har chefen för socialdepartementet den 29 oktober

1921 anmodat dels överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att efter

hörande av vederbörande hyresnämnder avgiva yttranden, huruvida de

regler, som innefattas i omförmälda lag, borde erhålla förlängd giltighet,

dels ock socialstyrelsen att i samma avseende inkomma med utlåtande.

De från överståthållarämbetet och länsstyrelserna inkomna yttrandena

hava därefter överlämnats till socialstyrelsen att tagas i övervägande vid

avgivande av styrelsens utlåtande. Till socialstyrelsen hava därjämte

överlämnats åtskilliga från enskilt håll hos Kungl. Maj:t gjofda framställningar

i förevarande ämne.

Socialstyrelsen har numera inkommit med utlåtande i ämnet och

anhåller jag få anmäla detta utlåtande».

Föredraganden redogör för innehållet av omförmälda utlåtande, vilket

såsom bilaga II fogas vid detta protokoll, ävensom i ämnet inkomna

särskilda framställningar. Vidare anför föredraganden:

»Då i 1921 års lag den tidpunkt, efter vilken hyresavtal skulle utan

hinder av lagen kunna uppsägas till den 1 oktober 1923 eller senare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Ö0.

dag, bestämdes till den 1 juli 1922, skedde detta med hänsyn till

rådande ovisshet, i vilken riktning förhållandena skulle komma att utveckla

sig. Samtidigt som man önskade uttryckligen fastslå såsom ett eftersträvansvärt

mål, att lagen, vilkens ovillkorligen provisoriska karaktär då

såsom eljest starkt betonats, vore avvecklad den 1 oktober 1923, ansåg man

dock läget icke gorå det försvarligt att oåterkalleligen binda sig för denna

sluttermin av lagens giltighetstid genom att, såsom socialstyrelsen föreslagit,

medgiva oinskränkt rätt att redan omedelbart efter det 1921 års lag trätt

i kraft verkställa uppsägning till nämnda den 1 oktober eller senare dag.

De yttranden, som nu av vederbörande myndigheter avgivits i förevarande

ämne, bekräfta, att den försiktighet, vilken sålunda vid ärendets

behandling gjorde sig gällande, icke var ogrundad. Nämnda yttranden

giva nämligen vid handen, att under det år, som förflutit, förhållandena

långt ifrån så förändrats, att en fönyad omsorgsfull prövning av frågan

kan anses obehövlig. Meningarna i fråga om behovet och lämpligheten

av en förlängning av lagens giltighetstid hava visat sig i hög grad delade.

I någon mån torde väl detta bero på en viss motsättning mellan skilda

privata intressen, som varit oundviklig vid frågans bedömande inom

hyresnämnderna, men även länsstyrelsernas yttranden utmärka en ungefär

jämn fördelning av röster för och emot vidblivandet av den i 1921 års

lag utstakade avvecklingsplanen. Med styrka har jämväl allmänt framhållits

vanskligheten av att bedöma bostadsfrågans sannolika läge vid en

så framskjuten tidpunkt som nästkommande hyresårs utgång.

De yppade meningsskiljaktigheterna hänföra sig icke så mycket till

de nu för handen varande faktiska förhållanden, vilka kunna inverka på

frågans bedömande, som fastmera till vad man tror sig kunna beräkna

angående dels verkningarna av hyresregleringens bibehållande respektive

dess upphörande och dels den riktning, i vilken hithörande förhållanden i

allmänhet under den närmaste tiden komma att utveckla sig. Sålunda

kan det betraktas såsom ostridigt, att bostadsmarknaden i stort sett ännu

alltjämt har att uppvisa en i förhållande till efterfrågan knapp och flerstädes

alldeles otillräcklig bostadstillgång. Även om någon ljusning

med avseende å produktionen av nya bostäder redan har kunnat, särskilt

på vissa håll, förmärkas, står det dock fast, att byggnadsverksamheten,

trots sänkta materialpris och understöd från det allmännas sida, icke på

långt när kommit så pass i gång, att den årliga bostadsproduktionen

motsvarar den före kristiden normala. Angående de anledningar åter,

vilka kunna tänkas medverka till dessa förhållanden, äro meningarna

mindre överensstämmande. På en del håll är man benägen att söka den

huvudsakliga skulden hos den ifrågavarande lagstiftningen, vilken anses

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» proposition nr 250.

5

hindra icke blott en för anpassning efter det verkliga bostadsbehovet behövlig

omflyttning utan även eu normal utveckling av byggnadsverksamheten.

Från andra håll framhållas liiget på arbetsmarknaden och den nuvarande

osäkerheten i allmänhet på det ekonomiska livets områden såsom de allvarligaste

hindren för bostadsbristens avhjälpande genom nybyggnadsverksamhet.

På en och annan ort hoppas man på en livligare byggnadsverksamhet

under den närmaste tiden, under det man annorstädes

icke anser sig hava grundade anledningar till förhoppning i sådan riktning.

Den rådande lågkonjunkturen framhålles å ena sidan såsom utgörande

en gynnsam förutsättning för lagstiftningens avveckling, i det

densamma måste anses ägnad att befordra utflyttning från städerna och

att även på annat sätt motverka hyresnivåns höjande, men å andra sidan

betonas, hurusom det tryckta ekonomiska läget med därav följande arbetslöshet

och stark minskning i arbetsinkomsterna kan väntas förvärra

de svårigheter, vilka, om hyresregleringen under ännu rådande bostadsbrist

upphör, hota den bostadssökande allmänheten.

I den till fjolårets riksdag i förevarande ämne avlåtna propositionen

framhölls särskilt avsikten att klart utmärka, att, såvida icke förhållandena

inom det närmaste året utvecklade sig i en då oförutsedd riktning,

allmänheten hade att inrätta sig med hänsyn till hyresregleringens upphörande

vid utgången av hyresåret 1922—1923. I det av socialstyrelsen

avgivna utlåtandet har bland de skäl, som där anförts för ett fasthållande

vid den i 1921 års lag angivna planen för regleringens definitiva

avveckling till den 1 oktober 1923, andragits, att en ändring av statsmakternas

förra året intagna ståndpunkt till frågan om lagens upphörande

nyssnämnda dag säkerligen skulle på ett beklagligt sätt öka det

osäkerhetstillstånd, som enligt styrelsens åsikt varit en väsentlig orsak

till inskränkningen i den spekulativa byggnadsverksamheten. För min

del kan jag icke finna, att det behöver innebära något avsteg från de vid

tillkomsten av den nu gällande lagen angivna riktlinjerna, om man vid

övervägande av de skäl, som kunna åberopas för och emot en förlängning

av lagens giltighetstid, kommer till den slutsatsen, att en dylik förlängning

är att förorda. Så länge man icke övergiver avsikten att låta hyresregleringen

upphöra, så snart inträdda förhållanden det medgiva, utan blott begagnar

den möjlighet till förnyad omprövning, som för sådant ändamål

lämnats öppen, finnes det härvidlag näppeligen rum för befogade förebråelser

för bristande följdriktighet. Även om det nu icke kan göras gällande, att

utvecklingen tagit en riktning motsatt den vid förra årets riksdag väntade,

förefaller det mig dock vara otvivelaktigt, att förhoppningarna så

till vida icke infriats, som den föreliggande frågan ingalunda kam sägas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

ännu hava genom händelsernas gång bragts fram i ett läge, som möjliggör

ett på tillräckligt säkra skäl grundat omdöme om den tidpunkt, då

hyresregleringen bör kunna alldeles uppköra. Bristen på bostäder har

ännu icke i någon mera avsevärd grad hunnit avhjälpas, och den ovisshet

om utsikterna till en avgjord vändning till det bättre i nämnda avseende,

som satte sin prägel på ärendets behandling under nästföregående

år, kvarstår i det stora hela föga förminskad. Den utflyttning från

städerna, vilken väntats skola äga rum såsom en följd av depressionen

på det ekonomiska området, har hittills blott i mycket ringa omfattning

kommit till synes. ■ Utan att underskatta den av socialstyrelsen kraftigt

betonade betydelsen av den fria omflyttningen såsom ägnad att verka

till utjämning mellan tillgång och efterfrågan på bostäder finner jag

dock uppenbart, att en ökad bostadsproduktion är det väsentligaste villkoret

för att avtalsfrihetens återinförande på hyresmarknaden icke skall

vålla alltför stora svårigheter för dem, vilka äro hänvisade att där tillgodose

sitt bostadsbehov. Ännu icke infriade förhoppningar om en livligare

byggnadsverksamhet göra därvid icke tillfyllest. Det synes mig

böra eftersträvas, att redan vid den tidpunkt, från vilken rätt att till

viss senare tid verkställa uppsägning medgives, en något mera påtaglig

ljusning i bostadsfrågan är förnimbar. Förefinnes icke redan då en

dylik i själva sakförhållandena inneboende maning till lugn och besinning,

kan det med skäl befaras, att det definitiva avvecklingsskedets

inträde och förlopp komma att kännetecknas, särskilt i vad angår mindre

lägenheter, av en mer eller mindre panikartad stämning, vilken, även om

utvecklingen sedan skulle visa densamma hava varit ogrundad, dock i

och för sig måste betraktas såsom ett avsevärt ont. Då jag icke kan

dela den stundom förfäktade åsikten, att det avgörande hindret för en

tillfredsställande bostadsproduktion är att finna i den ifrågavarande lagstiftningen,

anser jag det icke obefogat att hoppas, att de gynnsammare

förutsättningar för byggnadsverksamheten, som socialstyrelsen omnämnt,

skola även under den tid, lagen ännu kan komma att gälla, kunna verka

till uppnåendet av en rikligare bostadstillgång, som möjliggör en slutlig

avveckling utan alltför stora slitningar.

Ur nu anförda synpunkter och då jag ansluter mig till vad socialstyrelsen

anfört om de olägenheter, som skulle vara förenade med att

till början av nästa års riksdagsperiod uppskjuta frågan om lagens förlängning,

anser jag mig böra förorda, att lagens giltighetstid nu utsträckes

till den 1 oktober 1924 och att jämväl den tidpunkt, då rätt att uppsäga

avtal till slutterminen eller senare dag skall inträda, framskjutes ett år till

den 1 juli 1923.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ta proposition nr 250.

I enlighet med vad jag nu anfört, har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta ett förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den

17 juni 1921 {nr 309) med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring

m. m.i>

Föredraganden uppläser härefter nämnda förslag, av den lydelse

bilaga 11 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Stockholm den 9 januari 1922.

Bilaga II.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Genom ämbetsskrivelse den 29 oktober 1921 har statsrådet och chefen för

socialdepartementet anmodat socialstyrelsen att inkomma med utlåtande, huruvic5

de regler, som innefattas i lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelse

mot oskälig hyresstegring m. m., vilken lag gäller till och med den 30 september

1923, böra erhålla förlängd giltighet.

Tillika har departementschefen den 21 december överlämnat dels av samtliga

länsstyrelser, efter vederbörande hyresnämnders hörande, avgivna utlåtanden

i förevarande ämne och dels från vissa enskilda personer och korporationer inkomna

skrivelser rörande samma spörsmål att tagas under övervägande vid avgivande

av det från styrelsen infordrade utlåtandet.

Med anledning härav får styrelsen, med återställande av i ärendet överlämnade

handlingar, anföra följande:

Lagstiftningen mot oskälig hyresstegring m. m. daterar sig från den 25

maj 1917, då den första lagen i ämnet utfärdades. .Redan från början betonades,

att en dylik lagstiftning vore att anse såsom tillfällig, och såsom ett uttryck

härför infördes i lagen bestämmelse om en till kort tid begränsad giltighet.

Härvid lärer emellertid hava underförståtts, att lagstiftningen möjligen kunde

behöva ytterligare utsträckas, men att frågan härom skulle göras till föremål för

ny prövning. Så har också skett och för vart och ett av åren 1918—1921 hava

Kungl. Maj:t och riksdagen, med upphävande av tidigare gällande lag, antagit

en ny lag, som medfört vissa ändringar i de tidigare gällande föreskrifterna.

År 1921 kom emellertid frågan om fortsatt utsträckning av lagstiftningens

giltighet i ett i viss mån nytt läge.

I ett den 18 februari 1921 avgivet utlåtande i ämnet förordade socialstyrelsen

jämte tillkallade sakkunniga, att reglerna i 1920 års hyresstegringslag,

vilken skulle upphöra att gälla den SO september 1922, måtte, med vissa ändringar,

förlängas att gälla ytterligare ett år, men betonade samtidigt, att den 30 september

1923 borde uttryckligen fastställas såsom den yttersta gränsen för ifrågavarande

lagstiftnings giltighetstid. Sistnämnda tanke fastslogs särskilt genom

en bestämmelse i övergångsstadgandet, enligt vilken föreskrifterna i 8 § angående

vissa inskränkningar i hyresvärds rätt att uppsäga hyresavtal ej i något fall

skulle äga tillämpning, där hyresvärd uppsade hyresavtal att upphöra den 1

oktober 1923 eller senare.

I sin proposition (n:r 352) till riksdagen intog Kungl. Haj:t en ståndpunkt,

i någon mån avvikande från den av styrelsen förordade. Enligt det till propositionen

fogade utdraget av statsrådsprotokollet fann föredragande departementschefen

det å ena sidan önskligt, att redan då en fast avsikt om avveckling av

hyresstegringslagen komme till uttryck i så bestämd form som möjligt, men

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 250.

9

ansåg å andra sidan att ett dylikt uttalande icke borde ovillkorligt utgöra det

sista ordet i frågan. Dessa båda synpunkter syntes ''kunna på så sätt förenas,

att hyresvärd medgåves rätt att efter den 1 juli 1922 uppsäga hyresavtal till

upphörande den 1 oktober 1923 eller senare dag. En dylik bestämmelse skulle

enligt departementschefens mening klart utmärka, att såvida icke förhållandena

under det närmast följande året utvecklades i en då oförutsedd riktning, allmänheten

hade att inrätta sig med hänsyn till hyresregleringens upphörande den 1

oktober 1923. Den av socialstyrelsen förordade bestämmelsen i övergångsstadgandet

modifierades i propositionen i överensstämmelse härmed.

Första lagutskottet, till vilket propositionen hänvisades, angav sig i sitt

utlåtande (n:r 41) finna tiden vara inne att söka åstadkomma en varsam övergång

Hill fri hyresmarknad, och ansåg utskottet den i propositionen föreslagna slutterminen

för lagens giltighet vara väl avvägd. I fråga om uppsägningsrättens frigivande

och den lämpliga tidpunkten härför delade utskottet departementschefens

härom uttalade mening. Riksdagen antog därefter utan ändring det i propositionen

framlagda lagförslaget.

Av vad nu anförts framgår, att Kungl. Maj:t och riksdagen år 1921 principiellt

uttalat sig för, att hyresstegringslagen skall upphöra att gälla med utgången

av hyresåret 1922—1923, för så vitt ej före den 1 juli innevarande år

skulle inträda sådana tidigare oförutsedda förhållanden på hyresmarknaden, som

vore ägnade att rubba berörda ståndpunkt. För besvarande av det styrelsen nu

förelagda spörsmålet synes det sålunda ankomma på styrelsen förnämligast att

söka utreda, huruvida sådana oförutsedda omständigheter äro för handen eller

kunna förväntas inträda inom den närmaste tiden.

Innan styrelsen övergår till att framlägga de resultat, som verkställd ut- Hyresstegredning

i sådant hänseende givit vid handen, vill styrelsen emellertid först något .V(99sla9- uppehålla sig vid verkningarna av hyresstegringslagstiftningen, särskilt i den v/rkninaar

mån dessa kunna belysas med delvis nytt, tidigare icke tillgängligt uppgiftsmaterial,

samt vid några av de viktigare sakskäl, som legat till grund för styrelsens

tidigare hävdade uppfattning med avseende å denna lagstiftnings giltighetstid.

Vill man bilda sig en uppfattning om den inverkan hyresmarknaden rönt

av den kontroll, som det allmänna sålunda utövat under snart fem år, föreligger

visst material härtill i den statistik, socialstyrelsen årligen sammanställt och

publicerat över hyresnämndernas verksamhet, ävensom i den nu i det närmaste

slutförda bearbetningen av uppgifterna från 1920 års allmänna bostadsräkning.

Förstnämnda källa ger vid handen, att i de cirka 150 samhällen, där lagen äger

tillämpning, densamma kommit till användning i mycket varierande utsträckning,

och synes man i detta hänseende kunna uppdela orterna i två huvudgrupper. Den

ena gruppen representeras av flertalet mindre samhällen, och karakteristiskt för

orterna inom denna grupp är, att lagen kommit till användning i relativt få fall,

men då, av de stora hyresnedsättningarna att döma, oftast såsom en mot vissa

flagranta hyresuppskörtningsfall riktad ockerlagstiftning. I orter inom den andra

gruppen, till vilken man har att hänföra flertalet större städer och deras förstadssamhällen,

har däremot en väsentlig del (från 20 ä 30 upp till 50 % och däröver)

av lägenhetsbeståndet varit föremål för hyresnämndernas hyresreglerande verksamhet.

Nämnderna hava här sålunda utövat ett avgörande inflytande på den

allmänna hyresprisbildningen, vilket synes hava resulterat i en utjämning av de

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 217 käft. (Nr 250.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

betydande prisdifferenser, som förefunnits även mellan olika bostadslägenheter av

samma storleksgrupp och kvalitetsklass. Uppgifterna från den i slutet av 1920

å 89 orter förättade bostadsräkningen, vilken visserligen till övervägande del omfattat

större orter och alltså merendels sådana med hyresnämnd, synas giva vid

handen, att, i stort sett, orter med hyresnämnd företett mindre relativ hyresökning

än samhällen utan sådan.

Man kan emellertid på samma gång konstatera, att hyresnämnderna i stort

sett hava handhaft sin hyresreglerande uppgift med varsamhet. Hyrorna enligt

av dem fastställda eller godkända hyresavtal ligga nästan genomgående 10—20 %

över medelhyrorna för icke hyresreglerade, under hyresstegringslagen fallande

lägenheter av motsvarande storlekstyp. Den allmänna hyresnivån torde i vårt

land för närvarande vara cirka 63 % högre än den, som rådde omedelbart före

världskrigets utbrott.

Till jämförelse härmed kan meddelas några motsvarande uppgifter med

avseende å vissa andra länder, där lagstiftning av förevarande slag tillämpats.

Den genomsnittliga hyresstegringen har sålunda uppgått i Norge till 60 procent,

i Danmark till 40 procent, i England till 55 procent, i Frankrike till 10 procent

och i Tyskland till mellan 50 och 100 procent, allt i ungefärliga tal. Emellertid

må erinras, att åtskilliga faktorer mana till synnerlig försiktighet, då det gäller

att draga några slutsatser av jämförelser mellan de för de olika länderna återgivna

siffrorna. Valuta- och prisförhållanden samt, med avseende å de nyss krigförande

länderna, antalet stupade och krigsinvalider med liera faktorer spela härvidlag

in på ett mycket varierande sätt.

Det ligger i öppen dag, att eu så djupt ingripande skyddslagstiftning som

den förevarande ej kan genomföras utan att utöva vissa betänkliga sidoinflytelser.

Särskilt har i sådant hänseende från skilda håll pekats på lagstiftningens starka

ingrepp i den naturliga prisbildningens funktioner på hyresmarknaden. Blott

detta ingrepp upphörde att verka, framhölls det, skulle jämvikten mellan tillgång

och efterfrågan på bostadsmarknaden återställas. Styrelsen åter har för sin del

ansett, att så länge ett utomordentligt läge rådde på hyresmarknaden, ett i motsvarande

grad utomordentligt ingripande från lagstiftarens sida också vore av sociala

skäl motiverat.

Med nyss återgivna siffra för den genomsnittliga hyresstegringen för ögonen

synes man våga hoppas, att prisnivån nu utan några häftiga kastningar skall

kunna flyta tillsammans med den allmänna prisnivån.

Det är sålunda ej på detta område, som styrelsen ansett sig finna en fara

i lagstiftningens, givetvis under alla förhållanden temporära tillämpning. Vad

som framför allt föranlett styrelsen att förorda, att lagstiftningen borde upphävas

under den närmaste framtiden (so/9 1923) har varit dess för varje år allt mera

framträdande menliga inflytande på bostadsbeståndets ändamålsenliga fördelning.

Det är ju en känd följdverkan av lagstiftningen, att all omflyttning praktiskt

taget upphört, och i detta hänseende motarbetar lagstiftningen på ett ödesdigert

sätt de boendes intressen. Styrelsen får härvid särskilt betona, att en

omflyttning varken framkallas allenast av ett ekonomiskt tvång eller åsyftar att

allenast inskränka bostadens storlek. Det oupphörligen fortgående bildandet av

nya familjenheter, växlingarna i deras sammansättning samt deras upplösning

åstadkomma nämligen, att den enskildes behov av bostadsutrymme är underkastat

ständiga förskjutningar såväl uppåt som nedåt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl Maj:ts proposition nr 250.

Lagens verkningar framträda å ena sidan i den praktiskt taget fullständiga

frånvaron av lediga familjebostäder och å andra sidan i ett alltmera framträdande

överskott av enstaka möblerade rum. Det är just det ofullständiga utnyttjandet

''av sådana rum, som gör, att bostadsbristen till viss del kan anses

vara endast konstlad. •

Det är visserligen självfallet riktigt, att enkelrummet såsom sådant ej lämpar

sig såsom familjebostad, och att familjerna ej kunna godtyckligt uppdelas

och sammansättas för att taga dylika utrymmen i anspråk. Men det lärer å

andra sidan ej råda något tvivel om, att dessa outnyttjade rum skulle tagas i

anspråk på ett långt mera nyttigt och rationellt sätt än nu är fallet, om omflyttningen

vore fri. Den fria anpassningsförmågan torde härvid komma till uttryck

på snart^ sagt otaliga sätt, och det kan lätt konstrueras en mfingd olika exempel

härpå. Styrelsen kan ej underlåta att framlägga ett sådant, som synes fullt antagligt.

_ En familj bestående av endast man och hustru — barnen äro vuxna och

hava bildat nya familjer — innehar en lägenhet om ett rum och kök. Vid den

enas frånfälle skulle den efterlevande med. sannolikhet önska flytta över till ett

av barnens familj. Denna skulle då behöva en lägenhet med ytterligare ett rum.

En sådan står emellertid ej att uppbringa. Den önskade sammanflyttningen kan

ej äga rum, och följden blir, att dessa personer fortfara att taga i anspråk tvenne

smärre familjebostäder i stället för allenast en något större, och att måhända ett

möblerat enkelrum utbjudes till uthyrning, ofta utan framgång.

Ett dylikt exempel, som med lätthet torde kunna mångfaldigas, får enligt

styrelsens mening ej betraktas allenast såsom en lös konstruktion utan torde motsvaras

av en i verkligheten högst vanlig företeelse. Det antal familjer, som genom

dödsfall. eller andra orsaker upplösts under en så pass lång tidsperiod som den,

under vilken kyresstegringslagstiftningen varit tillämplig, lärer ej vara så obetydligt.

Då man lärer kunna antaga, att ungefär 6,500 äktenskap upplösas i

genomsnitt per år, bör under lagens giltighetstid (1917—1923) ungefär 40,000

av alla äktenskap hava upplösts. Under normala förhållanden torde detta ofta

föranleda de efterlevande att lämna den gamla bostaden. Men det torde under

nuvarande förhållanden snarast höra till sällsyntheterna, att icke någon av familjens

överlevande medlemmar, även om dessa skingras, söker att få behålla hyresrätten

till den gamla lägenheten.

Styrelsen håller före, att nu påvisade högst betänkliga missförhållanden,

vilka ej torde kunna motverkas med tvångsåtgärder, komma att hastigt försvinna

av sig själva, så snart en fri omflyttning får äga rum och att denna härigenom

kommer att medföra en väsentlig lättnad i bostadsbristen. Sannolikt kommer

möjligheten att flytta att hälsas med tillfredsställelse av dem, som nu nödgas förhyra

bostäder, vilka ej svara mot deras verkliga behov.

Det göres ofta gällande, att vid en fri omflyttning efterfrågan på lägenheter

skulle helt och hållet inriktas på de minsta lägenhetskategorierna. Visserligen

är det sannolikt, att efterfrågan på mycket stora lägenheter kommer att

minskas, men såsom nyss anförda exempel utvisar, är det sannolikt, att en betydande

flyttningsström kommer att uppstå även i riktning från mindre till närmast

större lägenhetskategorier. Denna uppflyttning torde komma att väsentligt

neutralisera verkningarna av det nu allmänna behovet av inskränkningar på alla

områden. Det innebär i själva verket en verklig inskränkning, att tvenne trerumslägenheter

utbytas mot en enda femrumslägenhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Förutsättningar

för

lagstiftningens

förlängning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Styrelsen övergår nu till det i frågans nuvarande läge huvudsakliga spörsmålet,

huruvida med avseende å de förutsättningar, som. lågo till grund för statsmakternas

och styrelsens förra året intagna ståndpunkt, inträtt eller kunna väntas

inträda sådana förändringar, att sagda ståndpunkt bör uppgivas.

Det framhölls förra året av styrelsen, att depressionen inonp näringslivet

jämte den därigenom framkallade arbetslösheten var en ny, i viss mån avgörande

faktor att räkna med vid bedömandet av frågan om lagstiftningens giltighet.

Särskilt om den ekonomiska krisen, såsom man kunde befara, bleve djupgående

och långvarig, måste arbetslösheten förr eller senare framkalla en utflyttning

från städerna till landsbygden, vilket i sin tur skulle minska bostadsbehovet i

städern ä

Det torde vara överflödigt att närmare utveckla, hurusom då uttalade farhågor

med avseende å krisen hittills besannats. Man torde till och med kunna

påstå, att densamma i verkligheten fått en ännu allvarligare karaktär, än man

för ett år sedan fruktade. .

Ännu hava några avsevärda verkningar i den antydda riktningen ej hunnit

framträda. Såvitt man av uppgifter om städernas kyrkobokförda folkmängd kan

döma, har deras befolkningssiffror vid det senaste årsskiftet snarare ökats än

minskats sedan näst föregående årsskifte. Oavsett att de preliminära kyrkobokföringssiffrorna

endast kunna tillmätas en relativ giltighet och i allmänhet visat

sig för höga, föreligger ett särskilt skäl att beteckna den av dem angivna folkmängdsökningen

såsom mera skenbar än verklig. Ett av villkoren för att komma

i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd och hyresbidrag inom ett samhälle är nämligen,

att vederbörande skola vara mantalsskrivna därstädes, och denna föreskrift

torde hava föranlett många, som mer eller mindre tillfälligt uppehållit sig i städerna,

att vidtaga åtgärder för att genom mantalsskrivning undanröja ett hinder

för åtnjutande av dylika förmåner.

Vidare torde de arbetslösa, såsom redan förra året framhölls, i det längsta

söka att hålla hemmet orubbat — i viss män har även det allmänna genom

hyresbidrag främjat denna strävan. Om också den arbetslöse skulle söka sin utkomst

utom städerna, komme han dock, antog man, att så länge det vore möjligt

bibehålla familjen kvar i den gamla bostaden i avsikt att själv dit återvända,

så snart han trodde sig kunna återigen erhålla sin utkomst inom sitt gamla fack.

Den enskilde, som har hyresrätt till en bostad för en viss tid, bemödar sig i

regel och synnerligast under rådande bostadsbrist att bibehålla sin bostad under

den tid, avtalet avser, och förlägger en planerad flyttning från orten till den tidpunkt,

då avtalet utlöper.

Denna naturliga och ur social synpunkt mycket lovvärda strävan har även

under den nuvarande långvariga depressionen gjort sig kraftigt gällande, så länge

några utsikter synts förefinnas för de arbetslösa att återfå förutvarande eller

jämförliga anställningar. Emellertid lärer den uppfattningen mer och mer stadga

sig, att de arbetsområden — industri, handel och kommunikationsväsende — som

bereda utkomst åt flertalet av stadssamhällenas invånare, icke kunna i fortsättningen

taga i anspråk så många personer som tidigare varit fallet. Till en början

må sålunda erinras, att en stor del av de under åren 1915—1919 nybildade

handels- och industriföretagen numera torde hava upphört att existera., Vidare

lärer all sannolikhet tala för att många äldre företag skola för längre tid framåt

nödgas begränsa sin verksamhet till eller kanske under den omfattning den ägde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250. 13

före världskrigets utbrott. Vad särskilt angår den i stadssamhällen till övervägande

del befintliga mekaniska verkstadsindustrien, torde kunna förutses, att

några tiotusental av dess förutvarande personal icke under de närmaste åren kunna

återtagas i sina anställningar. Då inom åtskilliga andra yrkesgrenar förhållandena

synas vara likartade, nödgas man otvivelaktigt för längre tid framåt räkna

med väsentligt minskade utkomstmöjligheter inom stadssamhällena. Aven om

bättre tider kunna förväntas snart inträda, så lära dessa till en början väsentligen

komma att med avseende å personalens ställning medföra den förbättringen,

att korttidsarbetet successivt förlänges. I varje fall måste man räkna med att

ett mycket stort antal arbetsföretag inom olika yrkesgrenar nödgas konstatera,

att de icke under beräknelig tid framåt kunna återtaga mer än en del av sin

förutvarande arbetsstyrka. Några ökade utsikter till anställning vid offentliga

arbetsföretag inom städerna lära näppeligen heller erbjuda sig med hänsyn till

statens och stadskommunernas ansträngda finansiella läge. I den mån uppfattningen

om dessa beklagliga fakta klarnar och vinner utbredning, lärer utflyttningen

från städerna icke utebliva.

Även i ett annat avseende synes den nuvarande depressionen vara ägnad

att begränsa bostadsbehovet inom städerna. Bostadsknappheten uppstod icke

huvudsakligen såsom en direkt följd av befolkningsökningen i och för sig, vilket

också belyses av det förhållandet, att någon avsevärdare ökning av antalet boende

per rum icke kunnat konstateras. Det var fastmer ökningen av antalet familier,

som gjorde att antalet familjelägenheter blev för ringa, och denna starka familjebildning

var i sin tur väsentligt beroende av de under åren 1915—1919 rådande

ekonomiska konjunkturerna. Med dessas starka nedgång under de senaste åren

måste otvivelaktigt följa en minskning i familjebildningen och nedgång i behovet

av nya familjebostäder.

Styrelsen hyser alltså fortfarande den uppfattningen, att depressionen

vid utgången av nästa hyresår, då hyresstegringslagen upphör att gälla, skall

hava medfört en betydande minskning av bostadsbristen i städerna och liknande

samhällen.

Även en avsevärd utflyttning ur städerna i förening med minskning i

familjebildningen torde dock icke vara tillfyllest för att återställa en naturlig

balans mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden. Jämväl nyproduktion

av bostäder lärer för nämnda ändamål vara oundgängligen nödvändig.

I fråga om betingelserna för en sådan må erinras, att byggnadsmaterialkostnaderna

under år 1921 nedgått väsentligt under våren och sommaren för att

under hösten visa en tydlig tendens till stabilisering. För närvarande torde

indextalen för priserna å byggnadsmaterialier, om man bortser från den tillfälliga

stegring, som här alltid äger rum under vintern, ungefärligen ansluta sig till

indextalen för partipriserna å andra varor. Då tillika arbetslönerna inom de

industrier, som tillhandahålla byggnadsmaterialier, med all sannolikhet komma

att under innevarande år bliva lägre än under det föregående, hava förutsättningarna

för produktion av bostäder, vad materialpriserna angår, sålunda avsevärt

förbättrats under det senaste året. Arbetslönerna inom byggnadsfacket åter

äro till den 1 april i år bundna vid samma nivå som under fjolåret. Det torde

emellertid numera stå klart, att denna lönenivå ej kan bibehållas och att en revision

av gällande lönelistor måste genomföras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Man har sålunda grundade skäl för det antagandet, att den breda klyfta

mellan byggnadskostnader och hyrespriser, som under de föregående åren varit

det starkaste hindret för bostadsproduktionen, i fortsättningen skall åtminstone

i huvudsak bliva utfylld, och att därmed väsentligt ökade möjligheter skola

öppnas för enskild företagarverksamhet på detta område. Ett stöd för denna

uppfattning utgör det förhållandet, att även i trots av den hittillsvarande disproportionen

i berörda avseende byggnadsverksamheten ingalunda varit så ringa

som allmänt antagits.

Den inom styrelsen förda statistiken över byggnadsverksamheten i rikets

stadssamhällen har sålunda ådagalagt, att under år 1920 tillkommo sammanlagt

4,524 lägenheter med 14,412 rum och kök, vilka siffror — oaktat en över hela

byggnadssäsongen, från april till november, utsträckt allmän konflikt inom byggnadsfacket

— nära sammanfalla med motsvarande för år 1919 (4,915 lägenheter

och 14,360 rum). Denna årsproduktion motsvarar ungefärligen två tredjedelar av

den, som före kriget kunde anses såsom normal. De spridda uppgifter i förevarande

hänseende för år 1921, som hittills inkommit, synas häntyda på att

nämnda års bostadsbyggnad sverksamhet i varje fall ej understigit de närmast

föregående årens.

Vidare torde man kunna räkna med tillkomsten även under innevarande

och nästa år av ett icke obetj^dligt antal smärre bostadshus i städernas utkanter,

byggda av enskilda för eget bruk. I varje fall lära de gynnsammare prisförhållandena

bliva till kraftig uppmuntran åt den bostadsproduktion, som kan påräkna

stöd från det allmännas sida.

Det allmännas åtgärder till främjande av bostadsproduktionen måste därför

i förevarande sammanhang tillmätas synnerlig betydelse. Med avseende å de

resultat, som därigenom vunnits under det gångna året, må nämnas, att statens

byggnadsbyrå i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 november 1921 meddelat uppgifter,

som giva vid handen, att man med tillhjälp av 1920 års understödsmedel

torde kunna åstadkomma cirka 10,000 nya eldstäder. Detta resultat torde få betecknas

såsom anmärkningsvärt gott och lärer fullt ut motsvara de förhoppningar,

som man i början av år 1921 vågade hysa.

Betingelser torde vara för handen för att man med tillhjälp av 1921 års

numera fördelade understödsmedel skall uppnå ett lika gott resultat. Vid ställningstagande

i förevarande spörsmål bör jämväl beaktas, att Kungl. Makt i årets

statsverksproposition förebådat ett äskande av 15,000,000 kronor för ökning av

statens bostadslåncfond. Om förslag härom vinner riksdagens bifall, torde utsikterna

till att bostadsmarknaden under nästkommande år kommer att tillföras

betydande tillskott av nya bostäder ytterligare förbättras.

Styrelsen gav förra året uttryck åt den uppfattning, att den avveckling

av lagens tillämplighet med avseende å andra lokaler än bostadslägenheter, som

skulle genomföras den 1 oktober 1921, skulle kunna ske utan allvarliga olägenheter.

Även om hyrorna för enstaka butiker måhända höjts på oskäligt sätt —

något som torde inträffa även under normala tider — synes dock utvecklingen i

stort sett hava bekräftat styrelsens tidigare antaganden. Det må erkännas, att

förutsättningarna att snabbt anpassa lokalbehovet efter rådande förhållanden äro

större på näringslivets område, än då det gäller behovet av bostad. Icke desto

mindre motsågs dock denna utveckling tidigare med stor oro. Detta torde utgöra

ett exempel på allmänhetens visserligen ganska naturliga men dock ej sak
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

ligt grundade benägenhet att å ena sidan underskatta den fria anpassningsförmågans

betydelse och att å andra sidan överskatta hyresstegringslagens verkningar

såsom det enda botemedlet mot osunda företeelser på hyresmarknaden.

Särskilt i de större städerna förmärktes under de tidigare krigsåren en

markerad tendens till att för kontorsändamål taga i anspråk lägenheter, som ursprungligen

inretts till bostadslägenheter. Den nu rådande lågkonjunkturen har

kanske framför allt i detta avseende omkastat förhållandena, i det att numera

många agentur- och andra handelsfirmor upphört eller inskränkt sin verksamhet.

Aven för industrifirmor har lokalbehovet begränsats. Sannolikt kommer bostadsmarknaden

att härigenom tillföras ett tillskott, som i någon mån kommer att inverka

lättande på densamma.

Styrelsen hyste under förra året vissa förhoppningar, att man genom uppdelning

av stora lägenheter, på vilka tillgången syntes jämförligtvis riklig, skulle

kunna tillföra hyresmarknaden ett ökat antal smärre bostadslägenheter. Lånemedel

av statens bostadslånefond ställdes också med riksdagens medgivande till

förfogande för främjande av dylik s. k. lägenhetsklyvning. Såvitt styrelsen har

sig bekant, hava dessa medel icke tagits i anspråk för nämnda ändamål.

Emellertid håller styrelsen före, att även om dylika uppdelningar i det

längsta undvikas — åtskilliga moment spela här in i återhållande riktning —- torde dock depressionen och de därigenom allmänt försämrade förmögenhetsvillkoren

så småningom framkalla en sådan minskning i efterfrågan på stora bostadslägenheter,

att uppdelningar av sådana bliva ekonomiskt framtvingade. Tillsvidare

hava innehavarna av dylika stora lägenheter gemenligen saknat möjlighet

att utbyta dem mot mindre. Först i och med det att lagen upphör att gälla och

rörligheten på hyresmarknaden återinträder, torde ett överskott på stora lägenheter

komma att uppstå. Sannolikt komma hyresvärdarna då att, där så lämpligen

låter sig göra, i eget ekonomiskt intresse vidtaga uppdelningar. Dessa lära

ofta kunna verkställas så snabbt, att de uppdelade lägenheterna endast kort tid

efter det förra hyresavtalets upphävande kunna tagas i bruk.

Vad i det ''föregående anförts, synes giva vid handen, att förhållandena å

bostadsmarknaden icke komma att utveckla sig i annan riktning än som förutsattes

av statsmakterna, när de senast fattade ståndpunkt till frågan om hyresstegringslagstiftningens

upphörande den SO september 1923. Såsom styrelsen

framhöll i sitt utlåtande i ämnet den 18 februari 1921 kunna icke desto mindre

sociala svårigheter på sina håll befaras uppkomma vid denna lagstiftnings avveckling.

Olägenheter kunna emellertid näppeligen undvikas på detta område,

när helst under tider av bostadsknapphet övergång sker från statligt reglerad

till fri prisbildning. Att uppskjuta eu avveckling till den fullkomligt oberäkneliga

tidpunkt, då bostadsknapphet -icke längre skulle föreligga, lärer icke

gärna kunna ifrågakomma, allra helst som bostadsknappheten otvivelaktigt förlänges

genom lagstiftningens fortvaro. Särskilt bör med avseende härå beaktas, att en

ändring av statsmakternas nyss intagna ståndpunkt i denna fråga säkerligen

skulle på ett beklagligt sätt.öka det osäkerhetstillstånd, som varit en väsentlig

orsak till inskränkningen i den spekulativa byggnadsverksamheten.

Utgår man ifrån att i varje fall en avveckling av ifrågavarande lagstiftning

. måste ske inom de närmaste åren, synes det vara påtagligt, att vid valet

av tidpunkt härför man måste giva företräde åt en sådan, då av allmänt ekonomiska

skäl folkströmmen måste vända sig från stadssamhällena. Fördröjes där
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

emot avvecklingen av hyresregleringen, så att den infaller först under en av goda

afFårskonjunkturer föranledd återströmning till städerna, lärer allvarlig risk

föreligga för att de med densamma förknippade komplikationerna få större

räckvidd. o . .

Med sammanfattning av det nu anförda uttalar styrelsen såsom sin uppfattning,

att här omförmälda faktorer, särskilt den fria omflyttningens betydelse för bostadsbeståndets

rationella utnyttjande, byggnadsindustriens förbättrade ekonomiska

produktionsbetingelser, hyresnivåns närmande till den allmänna prisnivån och

relativa anpassning efter byggnadsindustriens prodnktionskostnader samt tidslägets

allmänna tendens till prisfall, tillsammans skola verlra därhän, att en ur

social synpunkt vådlig höjning av den allmänna hyresnivån under hyresåret

1923—24 ej behöver befaras inträda, om hyresmarknaden då lämnas fri.

Då lagens upphävande ändock i viss mån är ett steg ut i det ovissa, bör

man vid fattande av det avgörande beslutet härom söka att framgå med största

möjliga försiktighet. Styrelsen har därför ej ansett sig höra underlåta att taga

under noggrant övervägande en tanke, som framförts i några av^de utav länsstyrelserna

avgivna utlåtandena, nämligen att låta avgörandet i frågan anstå till

1923 års riksdag. En första förutsättning för genomförandet av en sådan anordning

vore, att i lagen infördes en ändring i stadgandet om hyresvärds rätt att

redan efter den 1 juli i år kunna uppsäga hyresavtal till den 1 oktober 1923.

Givetvis borde statsmakternas definitiva beslut i ämnet fattas i god tid iöre den

1 mars 1923.

Styrelsen bortser från de komplicerade rättsliga ^förhållanden, som, därest

lagen ej prolongerades, skulle uppstå med avseende, å giltigheten efter, den 30

september 1923 av sådana hyresavtal, som löpa med lång, exempelvis ett års uppsägningstid.

Det väsentliga skälet för styrelsen att ställa sig avvisande mot

tanken på ett dylikt uppskov, är, att det torde vara synnerligen angeläget, att

allmänheten i god tid före lagens upphävande erhåller besked härom. Såsom

styrelsen redan i fjolårets utlåtande närmare utvecklat, är ett sådant besked lång

tid i förväg nödvändigt för förebyggande av en ytterst beklaglig panikstämning.

Om en hyresvärd redan under innevarende år verkställer uppsägning, ställes icke

vederbörande inför den omedelbara situationen att sta utan bostad. Han bär i

allt fall lång tids rådrum att överväga sina dispositioner. Det torde då snart

visa sig, att efter hand, som hyresavtalen uppsägas, komma också lägenheterna att

utbjudas. Sådana utbud komma självfallet att verka i lugnande riktning i och

med att den enskilde bibringas känslan av att verkligen kunna överväga och välja.

Om däremot uppsägningarna skulle få verkställas exempelvis först efter den 1

april 1923, skulle den hyressökande med all sannolikhet gripa första tillfälle att

förhyra en bostad, som yppade sig. Det ligger i öppen dag, att en sådan panikstämning

i betänkligaste grad skulle gynna uppkomsten av allehanda osunda

företeelser. Styrelsen tillskriver det lugn, varunder lagen avvecklats med, avseende

å affärslokaler, i icke ringa mån den omständigheten, att tillräckligt rådrum

härvid bereddes innehavarna av sådana lokaler.

Då fördelarna av ett sådant uppskov, som nu ifrågasatts, icke tillnärmelsevis

torde uppväga dylika därmed förenade risker, får styrelsen bestämt avstyrka,

att frågans avgörande uppskjutes till år 1923. o

Tillfälliga Man torde knappast våga hoppas, att lagen vare sig år 1923 eller vid någon

bestämmel- annan senare tidpunkt skall låta sig avveckla, utan att en viss friktion i enskilda

ser under r

övergångstiden

rn. m.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

KungI. Maj:ts proposition nr 250.

fall skall uppkomma mellan parternas intressen. Men farhågor i sådan riktning

synas ej höra få tagas till intäkt för lagstiftningens bibehållande. Lagens bud

innebära ett så tydligt avsteg från eljest gängse rättsregler, att de ej kunna

motiveras med allenast vad som för den ene eller andre kan te sig mer eller

mindre fördelaktigt. Lagstiftningen måste tvärtom uppbäras av medvetandet, att

ett allmänt nödläge gör den nödvändig. 1 annat falL torde man kunna befara,

att den snart nog komme att menligt återverka på grundläggande rättsåskådningar

om ingångna avtals helgd.

Däremot skulle det obestridligen vara tilltalande för rättskänslan, om i

framtiden eventuella försök att på otillbörligt sätt utnyttja den återinträdande

friheten på hyresmarknaden till vinning kunde stävjas genom ockerbestämmelser.

Styrelsen är fullt medveten om de störa svårigheter, som torde vara förenade

med åstadkommandet av en ockerlagstiftning, som å ena sidan medgåve, att verkligt

illojala företeelser på hyresmarknaden kunde på ett effektivt sätt beivras,

men som å andra sidan icke framkallade en känsla hos den enskilde fastighetsägaren,

att han genom att företaga även ekonomiskt naturliga hyresförhöjningar

äventyrade att tangera gränserna av en strafflagstiftning. Det har nämligen

redan förut i samband med hyresstegringslagstiftningen betonats, att man ej får

gå fram med en sådan hårdhet, att man inom fastighetsägarkåren skapar en allmän

olust, som kan skrämma bort de hovsamma och önskvärda elementen inom

kåren men i stället bereda plats för mindre nogräknade jobbare.

Frågan om bibehållandet och utvecklandet av hyresstegringslagens straffbestämmelser

mot hyresocker synes utan olägenhet kunna och lämpligen böra anstå till

år 1923. Styrelsen vill emellertid redan nu antyda en anordning, som härvid

kunde tagas under övervägande. Svårigheterna för en allmän domstol att ådöma

straff för ocker bottnar väl djupast däri, att straffbarheten härvidlag helt och

hållet måste bestämmas enligt en skälighetsprövning. Att erhålla ett auktoritativt

omdöme, huruvida ett hyresanspråk kan anses innefatta ocker, är i vanliga

fall förenat med stor svårighet.

Nu hava emellertid inom hyresnämnderna utbildats en hel stab av personer,

med synnerlig erfarenhet på området. Särskilt må härvid erinras om nämndernas

i regel lagfarna ordförande. Dessa kunde, måhända endast för viss tid efter lagens

upphörande, erhålla särskild officiell skyldighet och befogenhet att tillhandagå

allmän domstol med utlåtande i ockermål av hithörande slag. Sannolikt skulle

det härigenom bliva möjligt att avhjälpa den brist på effektivitet vid tillämpningen

av ockerbestämmelser, varöver nu ofta klagas och på samma gång undgå

faran av alltför rigorös stränghet.

Tillika vill styrelsen erinra, hurusom det tidigare ifrågasatts, att hyresstegringslagens

bestämmelser om bostadsförmedling skulle bibehållas i en eller

annan form, sedan lagen i övrigt upphört. Även bibehållandet av vissa andra

föreskrifter jämte meddelandet av nya sådana synes kunna tagas under övervägande.

Erinras må i sådant hänseende om den hyresstegringslagens föreskrift,

som medgiver, att hyra för vissa mindre bostadslägenheter må kunna erläggas

månadsvis.

Styrelsen får hemställa, att åt dylika frågor, vilkas lösning kunna bidraga

till hemmens skyddande, ägnas skyndsam prövning, så att eventuella förslag till

regler härom måtte kunna föreläggas nästa års riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 217 höft. (Nr 250.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Slutligen må tilläggas, att styrelsen ej finner anledning att för den återstående

tiden av lagens giltighet förorda några ändringar eller tillägg i däri

meddelade regler.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Huss,

byråcheferna Bergsten, Molin och Järte samt tillförordnade byråchefen Nyström,

varjämte extra föredraganden i socialdepartementet K. Bergström, på styrelsens

anmodan, deltagit i överläggningarna. Mot styrelsens beslut har t. f. byråchefen

Nyström anmält reservation, vilken bifogas (Bil. A.).

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 250.

1!)

Bilaga A.

Reservation.

I likhet med socialstyrelsens majoritet anser jag, att hyresstegringslagstiftningen

bör avvecklas, så snart detta kan ske utan sociala vådor. När socialstyrelsen

i sitt i ärendet den 18 februari 1921 avgivna utlåtande ansåg sig kunna

förorda den 30 sept. 1923 såsom den yttersta gränsen för lagens giltighetstid,

skedde det i förhoppning om, att bostadstillgången vid sistnämnda tidpunkt

skulle ställa sig väsentligt bättre än vid tiden för utlåtandets avgivande. Förutsättningarna

härför voro å ena sidan, att nyproduktionen av bostäder skulle taga

fart efter den då omsider ernådda uppgörelsen i den långvariga byggnadskonflikten,

å den andra att en stark inskränkning i bostadskonsumtionen skulle ske

såsom följdföreteelse av den depression, som nu började på allvar göra sig gällande

inom allt större delar av näringslivet.

Ett år har nu i det närmaste förflutit sedan avgivandet av detta yttrande,

och det synes lämpligt undersöka, i vad mån utvecklingen på bostadsmarknaden

hitintills motsvarat de gjorda förväntningarna. I socialstyrelsens nu föreliggande

utlåtande konstateras, att den ekonomiska krisen och arbetslösheten, oaktat dessa

företeelsers långvariga och svårartade natur, ännu ej visat nämnvärda tecken att

framkalla den utflyttning från städerna, som antagits skola medföra en väsentlig

minskning av bostadsbehovet. De spridda uppgifter, som ännu föreligga om 1921

års bostadsproduktion, tyda ej heller på, att denna i stort sett skulle avsevärt

överstigit 1920 och 1919 års bostadsbyggnadsverksamhet, vilken i sin tur hållit

sig på ett väsentligt lägre plan än det före krigs- och kristiden normala. Yad

det nuvarande läget på bostadsmarknaden beträffar, är särskilt i fråga om den

största och mest betydelsefulla kategorien av lägenheter, nämligen smärre familjebostäder

om 1—5 rum och kök, disproportionen mellan tillgång och efterfrågan

av alla tecken att döma mycket betydande i så gott som alla större städer och

orter i vårt land.

Den brist på lägenheter särskilt av berörda slag, som ännu otvivelaktigt

förefinnes och som, av den senaste tidens erfarenheter att döma, lärer komma att

räcka en avsevärd tid framåt, torde kunna befaras bliva väsentligt skärpt under

inflytande av de redan med den 1 juli 1922 inträdande verkningarna av hyresstegringslagens

eventuella upphävande från och med den 30 september 1923.

Otvivelaktigt skulle en dylik åtgärd framkalla en stark utvandring från de stora

lägenheterna till de mindre, medan, vid de nu och sannolikt för en längre framtid

rådande ekonomiska konjunkturerna, strömmen i motsatt led finge väsentligt

mindre omfattning. Så oelastisk som bostadsmarknaden är, kan det förmodas,

att ett sådant incitament till ökad brist på mindre bostäder skulle möjliggöra

och föranleda en för bostadsinnehavarna mycket kännbar hyresstegring, vilken,

med hänsyn till bostadens natur under våra klimatiska förhållanden av en första

rangens nödvändighet, säkerligen även under rådande penningbrist kan drivas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

mycket långt. Att denna prisstegring på de lägenhetskategorier, som utgöra bostadsbeståndets

huvudmassa, snabbt skulle begränsas och utjämnas genom en samtidig

prissänkning på de stora lägenheterna synes mindre sannolikt, då bostadsräkningar

ofta vittna om, att hyran per rum och ledighetsprocenten kunna

ställa sig synnerligen olika inom olika lägenhetsketegorier och då fastighetsägarna

genom hyresförlustförsäkring o. d. numera äga möjlighet att i stor utsträckning

hålla sig skadeslösa för eventuella hyresförluster. Uppdelning av större lägenheter

i mindre självständiga familjebostäder är ju tekniskt genomförbar blott i begränsad

utsträckning och ekonomiskt fördelaktig endast under särskilda förutsättningar.

Inför möjligheten av ett dylikt sakernas tillstånd, vars återverkningar särskilt

under sociala nöd- och orostider lätt kunna bliva synnerligen beklagliga och

svårartade, synes man böra taga under allvarlig omprövning, om det ej vore fördelaktigare

att förlänga gällande hyresstegringslagstiftning på ytterligare ett år

eller t. o. m. den 30 september 1924.

För en dylik avvaktande ståndpunkt synes tala, att det icke är osannolikt,

att man vid sistnämnda tidpunkt har att räkna med en väsentligt bättre tillgång

än nu särskilt på smålägenheter. Av skäl, som i styrelsens utlåtande anföres,

kan den närmaste framtiden tänkas erbjuda vissa möjligheter för den konstellation

av låg penningränta samt relativt billiga material- och arbetspris, som utgör förutsättningen

för en bostadsproduktion i stort, vilken ej blott tillgodoser dagens

oundgängliga behov utan även kan i någon mån bidraga att fylla krisårens kumulerade

underskott. Betonas bör i detta sammanhang, att man även efter ett fullständigt

upphävande av hyresstegringslagen knappast skulle kunna räkna på, att

den enskilda spekulativa bostadsproduktionen skall kunna tillgodose bostadsbehovet,

särskilt vad smålägenheter beträffar, ty jämväl före kristiden visade den

privata byggnadsverksamheten, i vårt land som i andra, en växande obenägenhet

mot dylika husbyggnadsföretag.

Jämväl de, efter all sannolikhet långvariga och vanskliga utredningar,

vilka i styrelsens utlåtande påkallas i syfte att möjliggöra överflyttning till en

permanent hyreslagstiftning av vad som kan finnas av socialt värdefullt i kristidens

»bostadsrätt», synas förutsätta, att under deras fortgång inga nämnvärda

rubbningar vidtagas i nu gällande bestämmelser på bostadsområdet. Framhållas

må ock, att man i intet annat av de talrika länder, där hyresbegränsningslagstiftning

införts, veterligen ännu är på allvar betänkt på att upphäva densamma

vid en så näraliggande tidpunkt som den för Sveriges del ifrågasatta.

För min del vill jag alltså förorda, att hyresstegringslagstiftningen nu

prolongeras t. o. m. den 30 september 1924. Skulle detta anses olämpligt, synes

det i varje fall kunna ifrågasättas, om icke med hänsyn till det synnerligen ovissa

läget, det slutliga avgörandet torde böra uppskjutas till 1923 års riksdag. Det

har uttalats faÄågor för, att övergångstiden då skulle bliva alltför kort, men

kan jag för min del icke fullt dela dessa betänkligheter, åtminstone vad de breda

lagren beträffar, ty särskilt med hänsyn till de här merendels ovissa och växlande

inkomsterna, kan näppeligen förtänksamheten i fråga om anskaffande av bostad

härvidlag utsträckas till en så lång tidrymd som ett år och däröver.

Stockholm den 9 januari 1922.

Bertil Nyström.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

21 april 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, Regeringsrådet Ernberg, Justitieråden Molin, Appel
berg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

17 mars 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921

med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av hovrättsrådet Erik Geijer.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg,:

Frågan om den rätta tidpunkten för avvecklingen av förevarande

lagstiftning utgör ett synnerligen svårbedömligt lämplighetsspörsmål. Och

bland de på området sakkunniga hava så starkt delade meningar därutinnan

kommit till uttryck, att vi för vår del icke anse oss böra uttala

något bestämt omdöme, huruvida skälen för eller emot lagens förlängning

må anses övervägande. Det bör emellertid icke förbises, att vid den

senast i ämnet utfärdade lagens tillkomst med stor bestämdhet tillkännagavs

såsom de lagstiftande myndigheternas avsikt, att hyresregleringen

skulle upphöra den 1 oktober 1923, såvida icke förhållandena utvecklade

sig i en icke förutsedd riktning. Då nu icke med fog torde kunna sägas,

att en sådan utveckling ägt rum, lärer det icke kunna undvikas, att en

ytterligare prolongation av denna lagstiftning skulle komma att framstå

såsom ett betänkligt vacklande, ägnat att skapa osäkerhetstillstånd och

rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna.

Regeringsrådet Ernberg lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 28 april 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindcqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Ltnders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler efter

gemensam beredning med chefen för socialdepartementet lagrådets den

21 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 mars

T922 remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den

17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegnng

m. m.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande, hemställer

föredraganden att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen

och med stöd av bestämmelserna i § 54 riksdagsordningen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall; och skall till riksdagen

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin. ,

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner

220515

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:246 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj ''-ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade be a1 i texten
  2. 1LU 1922:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mo s. 1 i texten