Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

1922-04-28 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:255, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

1

.Nr 255.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo; given Stockholms slott den 28 april 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning

av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 221 käft. (Nr 255.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

Förslag

till

I

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 (nr 265) om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 maj 1921 (nr 265) om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo, vilken lag gäller till den 1 juli 1922, skall äga fortsatt

tillämpning till och med den 30 juni 1923; dock skall från och med

den 1 juli 1922 10 § hava följande ändrade lydelse:

Sker avverkning — — — här är sagt.

Vad nu — — — under bedömande.

Verkställes avverkning, varemot förbud meddelats eller varigenom

lämnad anvisning av beskaffenhet som i andra stycket sägs varder åsidosatt,

av annan än den, vilken förbudet eller anvisningen delgivits, och

ägde avverkaren kännedom om förbudet eller anvisningen, vare han

underkastad enahanda påföljd, som om förbudet eller anvisningen delgivits

honom, och varde i målet jämväl i övrigt så förfaret, som i det

föregående är för särskilda fall stadgat.

Innefattar avverkning — — — förut är sagt.

Beträffande påföljd av sådan under denna lags giltighet begången

förseelse, varom i 10 § sägs, skall vad i lagen är stadgat fortfara att

gälla även efter den 30 juni 1923.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

24 februari 1922.

*

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BRANTING, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

»Då frågan om förlängd giltighetstid för lagstiftningen om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo den 25 februari 1921 anmäldes i statsrådet, förelåg en hemställan

från lagrådet om sådan ändring i tiden för den då föreslagna

lagens giltighet, att antingen lagen Unge gälla utan inskränkning till

viss tid, i vilket fall dess upphävande kunde ske i samband med antagandet

av den väntade definitiva lagstiftningen i ämnet, eller ock,

därest till betonande av lagens provisoriska karaktär viss giltighetstid

ansåges böra utsättas, densamma bestämdes så, att vid dess utgång

nämnda definitiva lagstiftning kunde väntas vara genomförd. Sedan

dåvarande chefen för justitiedepartementet i avseende härå framhållit,

att det knappast vore antagligt, att förslag till en definitiv skogslagstiftning

skulle kunna föreläggas 1922 års riksdag, angav han emellertid

en del skäl, på grund varav han ansåg den i förslaget till den provisoriska

skogslagen upptagna bestämmelse, enligt vilken lagen skulle

gälla till den 1 juli 1922, böra lämnas oförändrad. Denna bestämmelse

ingick också i det förslag till lag i ämnet, som av Kungl. Maj:t förelädes

1921 års riksdag och av denna godkändes. Den sedermera den

27 maj 1921 utfärdade lagen om. tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo gäller alltså allenast till

den 1 juli 1922.

Till följd härav och då det befunnits ogörligt att för 1922 års

riksdag framlägga förslag till en skogslagstiftning med permanent giltighet,

har jag från skogsvårdsstyrelserna i de län, där 1921 års provi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet

för ledning

av avverkningar

m. m.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

soriska skogslag är gällande, infordrat dels uppgift angående de åtgärder,

som under år 1921 inom vederbörande styrelses verksamhetsområde

vidtagits med tillämpning av sagda lag eller lagen i samma

ämne den 11 juni 1920, dels ock yttrande rörande verkningarna av

nämnda lagar under år 1921 ävensom angående behovet av förlängning

av ifrågavarande lagstiftnings giltighetstid, eventuellt för längre

tid än ett år från den 1 juli 1922, varjämte särskilt begärts upplysning,

huruvida den i 6 § 2 mom. i ovannämnda lag den 27 maj 1921 upptagna

bestämmelse om rätt för vissa hos skogsvårdsstyrelserna anställda

tjänstemän att interimistiskt meddela avverkningsförbud erhållit någon

tillämpning. Sålunda infordrade uppgifter och yttranden hava numera

inkommit.

Den rådande allmänna depressionen inom affärsvärlden och industrien

har givetvis under den tid, de inkomna redogörelserna avse, medfört

en väsentlig inskränkning i avverkningarna och därmed även i

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för tillämpning av den ifrågavarande

lagstiftningen. Ehuru denna verksamhet sålunda varit mindre omfattande

än de föregående redogörelseåfen, har den dock ingalunda varit

obetydlig på sätt nogsamt framgår av följande uppgifter i ämnet.

I Stockholms län har den provisoriska skogslagen medfört ett ökat

antal rekvisitioner av biträde för skogsvård, varigenom skogsvårdsstyrelsen

satts i tillfälle att reglerande ingripa å ett stort antal egendomar.

I 3 fall, samtliga berörande ungskogsavverkning, har styrelsen förmått

vederbörande avverkare att ställa säkerhet för att påbörjade avverkningar

skulle upphöra eller i fortsättningen bedrivas efter styrelsens anvisningar.

Efter framställning av skogsvårdsstyrelsen har länsstyrelsen

den 3 mars 1921 med stöd av 3 § 2 mom. sagda lag förordnat, att

vissa delar av länet skola utgöra s. k. kustskogsområden.

I Uppsala län har skogsvårdsstyrelsen i 26 fall, då olaglig avverkning

ansetts vara att befara, förebyggt sådan genom att i tid träffa

avtal med skogsägaren om uppgörande av avverkningsplan. Härutöver

hava, på grund av frivilliga ansökningar från skogsägare, avverkningsplaner

uppgjorts för 166 ställen.

I Södermanlands län hava skogsvårdsstyrelsens åtgärder, liksom

under de föregående åren, gått ut på att dels genom lämnande av biträde

för anvisning och stämplings verkställande få avverkningarna rätt

lagda dels ock förhindra sådana, som tillämnats på ett mot lagen stridande

sätt. I vilken omfattning sålunda verkställda förrättningar för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

anletts av önskan att få skogen riktigt behandlad eller av tillvaron av

den provisoriska skogslagen har emellertid styrelsen funnit icke vara

möjligt att angiva.

I Östergötlands län hava skriftliga anvisningar rörande ifrågasatta

avverkningar i ett stort antal fall lämnats av skogsvårdsstyrelsens

tjänstemän. Med markägarna inom kustområdena har överenskommelse

träffats rörande avverkningars rätta bedrivande, varför åtgärd enligt 3 §

2 mom. i den nuvarande provisoriska skogslagen ansetts tillsvidare ej

erfordras.

I Jönköpings län hava under år 1921 inkommit 199 ansökningar

om biträde för utsyning enligt den provisoriska skogslagstiftningens

bestämmelser, varjämte behandlats 20 dylika ansökningar, som inkommit

i slutet av år 1920. (Motsvarande siffror för år 1920 vore 858 och 26).

På rekvisition av skogsägare har styrelsen under år 1921 utfört tillhopa

192 utsyningar. Olaglig avverkning har i 2 fäll, båda avseende ungskog,

reglerats genom att skogsägaren av styrelsen begärt och fått anvisning,

huru avverkning rätteligen borde bedrivas.

I Kronobergs län hava under året av styrelsens tjänstemän handlagts

46 stämplingsförrättningar mot 568 under år 1920. Därjämte har i 4

fall, efter anmälan eller skedd besiktning, tillämnad avverkning av ungskog

förhindrats eller, efter begäran om utstämpling, omlagts i enlighet

med lagens stadgande.

I Kalmar läns norra landstingsområde har det blivit regel, att

skogsägare, som hava för avsikt att avverka skog, på förhand hos skogsvårdsstyrelsen

begära utstämpling av de träd, som få avverkas, och i

realiteten har avverkning skett enligt styrelsens anvisning och i enlighet

med den provisoriska skogslagens bestämmelser. Under året hava

inkommit 110 ansökningar om biträde vid stämpling mot 627 under år

1920. Ingripande beträffande skogar i exponerat läge har icke funnits

påkallat.

Åven i Kalmar läns södra landstingsområde hava vederbörande

skogsägare eller avverkare i allmänhet vänt sig till skogsvårdsstyrelsen

för erhållande av föreskrifter för avverkning; dock har här i många

fall ingripande erfordrats för att få avverkning vederbörligt reglerad.

Den största svårigheten har emellertid nu såsom tillförne varit reglerandet

av återlösen till markägare av skog, som avverkningsrättshavare

icke fått tillgodogöra sig på grund av utfärdat avverkningsförbud; styrelsen

har i dylika fäll alltid arbetat för att få tvisten sliten genom

skiljedom.

I Blekinge län äro lagens föreskrifter nu så pass allmänt kända

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

av avverkarna, att de, hellre än att riskera avverkningsförbud, vända

sig till skogsvårdsstyrelsen i tveksamma fall för erhållande av råd eller

anvisning om avverkningens rätta utförande. Anvisning i form av utstämpling

har meddelats beträffande 26 hemman med ett beräknat avverkningsområde

av 236 har; motsvarande siffror för år 1920 voro 198

hemman och 3,898.7 har.

I Kristianstads län har anvisning rörande avverkning meddelats i

9 fall, varvid vederbörande avverkare skriftligt förbundit sig att utföra

avverkningen i enlighet med anvisningen.

I Malmöhus län har dylik anvisning med åtföljande förbindelse förekommit

i 3 fall; beträffande 1 hemman, där avverkning av ungskog

skett i strid mot lagen, har skogsvårdsstyrelsen erhållit skogsodlingsförbindelse

för den avverkade arealen.

I Hallands län hava råd och anvisningar för avverknings rätta

bedrivande, ofta i samband med stämpling, lämnats i 43 fall mot 155

under år 1920.

I Göteborgs och Bohus län hava länsjägmästaren och länsskogvaktarna

— förutom kontroll- och besiktningsresor — under sammanlagt

44 dagar handlagt 34 förrättningar med anledning av den provisoriska

skogslagstiftningen.

I Skaraborgs län har skogsvårdsstyrelsen i ett antal fall genom

ingripande på eget initiativ lyckats få påbörjade avverkningar omlagda.

De genom lagstiftningen framtvingade bestånd svårdande huggningarna

hava alltmera tillvunnit sig skogsägarnas erkännande, och begäres nu

allmänt styrelsens biträde för planerandet av dylika huggningar.

I Örebro län hava under året behandlats 326 ansökningar, avseende

tillämpning beträffande lika många egendomar av den provisoriska

skogslagstiftningen. Motsvarande siffra för föregående år var

427; nedgången beror huvudsakligast på sjunkande trävarupris men

även därpå att skogsvårdsstyrelsen till följd av oväntad indragning av

statsanslag måst avskeda två länsskogvaktare.

I Västmanlands län beräknas skogsvårdsstyrelsens hjälp med stämpling

eller anvisning hava på grund av den provisoriska skogslagstiftningen

påkallats av vederbörande i 29 fall, berörande 187 har;

motsvarande siffror för år 1920 voro 76 respektive 1,490.

I Kopparbergs län hava 6 avverkningar, som påbörjats i strid mot

de provisoriska skogslagarna, blivit genom skogsvårdsstyrelsens ingripande

reglerade, därav 2 genom bindande överenskommelser samt 4

genom utstämpling och överlämnande av skriftligt besked om huru avverkningen

finge bedrivas enligt gällande lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

7

I Gävleborgs län har inkommit ansökan om biträde med ^stämpling

av skog från 157 skogsägare och om biträde för erhållande av råd

beträffande skogarnas skötsel och vård från 61 skogsägare. För handläggning

av ifrågavarande ansökningar hava använts 251 förrättningsdagar.

Antalet ansökningar av nämnda art uppgick år 1920 till 766.

Utöver vad nu återgivits innehålla de inkomna redogörelserna åtskilliga

uppgifter av stort intresse rörande åtgärder till fromma för

skogsvården, som av skogsvårdsstyrelserna vidtagits med anledning av

den provisoriska skogslagstiftningen. Sålunda meddelas från Göteborgs

och Bohus län, att skogsvårdsstyrelsen genom uppsatser och notiser i

tidningar, broschyrer och spridande av Svensk författningssamling fäst

allmänhetens uppmärksamhet å samma lagstiftning, ävensom att kurser

i skogsgallring och annan beståndsvård samt föredrag härom hållits på

ett flertal ställen inom länet. I Örebro län har skogsvårdsstyrelsen övat

liknande upplvsuingsverksamhet genom annonser och notiser, utdelande

av blanketter och tryck samt genom muntlig propaganda bland skogsägare

och vid länets tre lantmannaskolor, varvid länsskogsvaktarna i

stor utsträckning fått arbeta ungefär som vandringslärare. I Gävleborgs

län har skogsvårdsstyrelsen anordnat en kurs för 12 utstämplare under

4 till 5 veckors tid, vilken kurs letts av länsjägmästaren med biträde

av tre länsskogsvaktare. Förmodligen hava liknande åtgärder förekommit

inom åtskilliga andra län, ehuru redogörelserna, som icke äro

likformigt uppställda, ej innehålla uppgifter därom. Över huvud kan

sägas att den provisoriska lagstiftningens ofullständighet och brister i

övrigt i väsentlig män avhjälpts genom skogsvårdsstyrelseimas intresserade

och sakkunniga arbete.

{

Skogsvårdsstyrelseimas åtgärder och skogsägarnas därav framkallade

stegrade intresse för skogsvården hava i förening med avverkningarnas

minskade omfattning föranlett en minskning i antalet fall, då formligt

avverkningsförbud måst tillgripas. Medan de förut inkomna liknande

redogörelserna för åren 1919 och 1920 upptaga 313 respektive 337

avverkningsförbud, uppgår antalet avverkningsförbud under år 1921 till

allenast 155. Av sistnämnda antal avverkningsförbud komma på

Stockholms län .................................................................. 13

Uppsala län ......................... 4

Södermanlands län ''........................................................ 4

Östergötlands län.................................................*......... 3

Jönköpings län ...................................................... 1

Kronobergs lön................................................................. 7

Avverknings
förbud.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

Kalmar län, norra delen ............................................ —

» » södra delen ............................................... 2

Blekinge län...................................................................... —

Kristianstads län ............................................................ 3

Malmöhus län..................................................................... 2

Hallands län..................................................................... 2

Göteborgs och Bohus län.............................................. —

Ålvsborgs län..................................................................... 34

Skaraborgs län ................................................................. 7

Värmlands län .................................................................. 4

Örebro län ........................................................................ 2

Västmanlands län............................................................... 9

Kopparbergs län .............................................................. 4

Gävleborgs län ................................................................ 31

Västernorrlands län ..................................................... 18

Jämtlands län................................................................... 5

Avverkningsförbuden hava liksom under de föregående åren av

den provisoriska skogslagstiftningens tillvaro i flertalet fall meddelats

på grund av lagstridig avverkning av ungskog. I två fall, därav ett i

Gävleborgs och ett i Västernorrlands län, har avverkningsförbud med

temporär giltighet meddelats av vederbörande länsjägmästare med stöd

av skogsvårdsstyrelsens bemyndigande enligt 6 § 2 mom. i 1921 års

lag. Besvär mot avverkningsförbud omnämnas i 6 fall, åtal för överträdelse

av förbud eller för åsidosättande av anvisning för avverkning

i 9 fall.

Omdömen om Även om behovet av den reglering av avverkningarna, som den

ioHika^kogt- provisoriska skogslagstiftningen medfört, icke under nu rådande depreslagttiftnin-

sionstid gjort sig lika starkt gällande som under de första åren av dess

?a"’ förläng- tillvaro, innefatta dock de inkomna redogörelserna många gynnsamma

ning därav, omdömen om dess verkningar jämväl vad angår år 1921. Av uttalanden

i detta avseende må utöver vad redan omnämnts här återgivas följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför, att det bland allmänheten

råder stor förståelse för nödvändigheten av ett lagstadgat skydd

för växtliga ungskogar ävensom för bevarandet av skogstillgångarna å

egendomar, som byta ägare, samt att kännedomen om lagens existens

nu synes hava trängt helt igenom, så att avverkningar i strid mot densamma,

föranledda av oförstånd, ej hava förmärkts.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anser, att syftet med denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

lagstiftning i allt väsentligt blivit uppnått, samt framhåller, att lagstiftningen,

på samma gång den giver skogsvårdsstyrelse befogenhet att

ingripa mot skogsskövling, icke utgör något hinder för ett rationellt

utnyttjande av skogstillgångarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län hänvisar till tidigare uttalanden

och tillägger, att den provisoriska skogslagstiftningen fortfarande

befunnits välbehövlig och till stort gagn för skogarna inom länet.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde framhåller

som sin bestämda åsikt, att denna lagstiftning varit till stor nytta,, icke

endast direkt genom möjligheten att med dess bestämmelser hindra

skövling, alstrandet av skräpskogar och spolierandet av ungskogar utan

även indirekt genom sin blotta tillvaro, som så gott som tvingar icke

blott den notoriske skövlaren utan även den enkle skogsägaren, som ej

förstår vådan av en ovarsam avverkning, att innan avverkning påbörjas

förhöra sig hos styrelsen, om avverkningen överensstämmer med lagens

bestämmelser. Intresset för ämnet har också år från år stegrats hos

skogsägarna och hos de flesta finnes nu förståelse för lagens nytta.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde yttrar,

att de provisoriska skogslagarnas verkningar i stort sett torde kunna

sägas hava varit synnerligen välsignelsebringande för ungskogarnas

skydd.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig på grund

av nära fyra års” erfarenhet om den provisoriska skogslagstiftningens

verkningar vilja vitsorda, att den haft ofantlig betydelse till fromma

för länets enskilda skogar. Genom de ifrågavarande lagarna hava, yttrar

styrelsen, stora områden, kanske huvudparten, av länets tillväxande

skogar räddats undan förtidig avverkning, som skulle hava givit inkomst

för stunden men i stort sett skulle varit en olycka för landet. Som en

följd av dessa lagar har dessutom kunnat förmärkas en avgjord förbättring

i skötseln av de enskilda skogarna, låt vara att denna förbättring

indirekt framtvingats, i det ju allt för grov misshushållning med

skog är i lagarna förbjuden.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att erfarenheten från år

1921 ytterligare bekräftat behövligheten av ifrågavarande lagstiftning,

och skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län, att denna lagstiftning alltjämt

till sina verkningar varit gynnsam för skogsvården.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län håller före, att ifrågavarande

lagstiftnings största betydelse varit av moralisk och uppfostrande natur.

Genom att skogsägarna till undvikande av lagöverträdelse anlita skogskunniga

personers biträde redan vid avverkningarnas planläggande ernås

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 221 höft. (Nr 255.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

icke blott vad ursprungligen avletts nämligen förhindrandet av för

framtida virkesproduktion skadliga avverkningsformer utan även — vad

ur skogsvårdssjnpunkt måste anses minst lika betydelsefullt — att skogsbestånden

i många fall genom klok utsyning bringas till högre produktionsförmåga.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser, att de provisoriska skogslagarna

verkat mycket gott för skogsvården, samt är övertygad om att

de i stor utsträckning förhindrat den för all egendom sskötsel så fördärvliga

egendomshandeln.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anför, att ehuru på grund

av de nedåtgående konjunkturerna på trävarumarknaden frestelsen att

utföra lagstridiga avverkningar i hög grad minskats, den provisoriska

skogslagstiftningen dock varit av mycket stor nytta vid förhindrandet

särskilt av förödande ungskogsavverkning.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att det inflytande de

tillfälliga skogslagarna — framför allt 1920 och 1921 års lagar — haft på

hushållningen med de enskilda skogarna varit uteslutande gott. Dessa

lagar anses dessutom hava på ett önskvärt sätt kompletterat och förstärkt

1903 års lag. Styrelsens befattningshavare hava vitsordat, att

allmänheten över huvud ställer sig gynnsamt emot de tillfälliga lagarna.

Möjligen har en eller annan köpare av avverkningsrätt förmenat, att

han fått utstämpling av mindre antal träd än han beräknat, men detta

har dock hört till de få undantagen och förringar på intet sätt det goda

omdöme, varav lagarna gjort sig förtjänta.

Skogsvårdsstyrelsen i Väster norrlands län uttalar den uppfattningen

om dessa lagar, att de såsom provisoriska fyllt sitt ändamål på ett för

skogen mycket välgörande sätt och visat sig utgöra ett verksamt medel

till att både förhindra skövling av växtlig skog och bibringa allmänheten

en bättre insikt om betydelsen av ungskogens vård och bevarande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län säger sig vara fullt övertygad

om, att ifrågavarande lagstiftning varit och fortfarande är till stort gagn

för skogsvården inom styrelsens verksamhetsområde.

Vad angår det i 1921 års lag upptagna medgivandet för skogsvårdsstyrelse

att bemyndiga hos styrelsen anställd tjänsteman med viss

kompetens att å styrelsens vägnar meddela interimistiskt avverkningsförbud

har, såsom förut omnämnts, dylikt förbud under året meddelats

blott i två fall. Åtskilliga skogsvårdsstyrelser omtala emellertid, att de meddelat

vederbörande länsjägmästare bemyndigande i förevarande hänseende.

Som anledning till att bestämmelsen icke fått vidsträcktare tillämpning

under år 1921 har av en skogsvårdsstyrelse anförts, att vinterns avverk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

ningar i allmänhet icke sättas i gång förrän frampå nyåret. Att den

nytillkomna bestämmelsen härutinnan är lämplig och behövlig vitsordas

av skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns södra landstingsområde, Hallands

län, Älvsborgs län, Värmlands län, Örebro län och Jämtlands län, vartill

torde böra läggas dels skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands

län, i vilka två län s. k. länsjägmästarförbud meddelats under

året, dels skogsvård sstyrelsen i Blekinge län, som i ämnet yttrat att

bestämmelsen skulle varit till stor nytta åren 1918—1920, då virkeskungern

var stor, samt att styrelsen med hänsyn till den avfattning

bestämmelsen erhållit anser fara för tjänstemannaövergrepp icke föreligga,

enär en läns jägmästare förmenas ej gärna våga sig på att utfärda

förbud utan att vara övertygad om att han handlar i full överensstämmelse

med skogsvårdsstyrelsens uppfattning, dels skogsvårdsstyrelsen

i Södermanlands län, på vars initiativ bestämmelsen tillkommit, samt

dels måhända även ett flertal andra ''skogsvårdsstyrelser, som förordat

förlängd giltighetstid för 1921 års lag i oförändrat skick eller med

ändring i annat än nu nämnt avseende. Bland uttalandena i frågan

må här återgivas följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde erinrar

om en av denna styrelse i motsvarande redogörelse för år 1920 gjord

hemställan att avverkningsförbud skulle kunna utfärdas redan då anledning

fanns att misstänka att skövling skulle företagas, men anser

nu styrelsen att en bestämmelse härom icke vidare erfordras, sedan

möjlighet öppnats för »länsjägmästarförbud». Stadgandet härom är,

säger styrelser en mycket stor förbättring och har visat sig hava stor

betydelse genom sin blotta tillvaro, eftersom länsjägmästaren vid iakttagande

av lagstridig avverkning har makt att omedelbart delgiva förbud

och icke såsom förut måste nöja sig med att endast hota med

förbud, som kanske icke hinner delgivas förrän åtta dagar senare.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att den nya bestämmelsen

avsevärt bidrager till att öka lagens effektivitet gentemot sådana personer,

som avsiktligt, genom forcerad avverkning, söka kringgå lagens

stadganden.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län yttrar att den ifrågavarande

bestämmelsen är ett för lagens effektivitet nödvändigt tillägg.

A andra sidan föreligger ett uttalande mot behovet av denna bestämmelse.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anser nämligen, att

med hänsyn till inträdda ändrade förhållanden förevarande bestämmelse

bör vid förlängning av lagen kunna utgå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Framställningar

om

ändringar i

den provisoriska

skogslagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

I betraktande av de gynnsamma omdömen, som 1921 års provisoriska

skogslag tillvunnit sig, är det helt naturligt att yrkanden även

framkommit om förlängning av den provisoriska skogslagstiftningens

giltighetstid, och i själva verket hava samtliga i ärendet hörda skogsvårdsstyrelser

uttalat sig för eu sådan förlängning. Med styrka har

framhållits, att om denna lagstiftning icke prolongerades, de redan vunna

goda resultaten snart nog vore tillspillogivna. Vid första inträdande

förbättring på trävarumarknaden vore att befara att skogstillgångarna

bleve hårt anlitade. Ett ej obetydligt antal skogsägare, som genom

depressionstidens inverkan fått sin ekonomi bragt i oordning, komme

säkerligen att försöka att genom avverkning utnyttja även ungskogarna.

Anledning finge väl för övrigt anses föreligga till förhoppning, att lågkonjunkturen

icke skall bliva alltför långvarig. Utan denna lagstiftning

kunde befaras att spekulationen i skogsegendomar skulle blomstra

upp på nytt. Därjämte vore att befara att felaktiga avverkningsformer

åter skulle komma till användning. ■ Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län framhåller, att vid återgång till normala förhållanden särskilt

vid efterfrågan av klenare dimensioner, såsom pappersved, pitprops

och barkslanor, blickarna säkerligen komme att riktas på ungskogarna,

vilka, därest ingen lagstiftning funnes till deras skydd, snart nog skulle

bliva söndertrasade eller ödelagda. Och skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs

län befarar, att de under''skogsvårdsstyrelsens medverkan gallrade och

ljushuggna bestånden bleve de första, som nedhögges.

Såvitt de inkomna yttrandena giva vid handen är även bland skogsägarna

den allmänna meningen för en förlängning av denna lagstiftning;

dock meddelas i yttrandet från skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands

län, att från skogsägare framkommit uttalanden mot lagens giltighet

beträffande skog å fastigheter, som ej bytt ägare under kristiden.

Uttalandena om den provisoriska lagstiftningens förlängning gå i

allmänhet ut på förlängning på en gång till den tidpunkt, då den definitiva

skogslagstiftningen kan träda i tillämpning. Särskilt gör Värmlands

läns skogsvårdsstyrelse det uttalande, att den anser förlängning

för ett år i sänder mindre lämplig.

De gjorda uttalandena om behovet av utsträckt giltighetstid för

den provisoriska skogslagstiftningen hava i likhet med förhållandet under

de föregående åren även nu i flera fall förbundits med framställningar

om vissa ändringar i den gällande lagen i ämnet eller tillägg därtill.

För en sådan framställning — nämligen om borttagande av bestämmelsen

om s. k. länsjägmästarförbud — har jag redogjort i det föregående.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

Av de övriga framställningarna avse de flesta ämnen, som på ett eller

annat sätt berörts i liknande framställningar närmast föregående år. .

1 sin redogörelse för • den provisoriska skogslagstiftningens tilllämpning

under år 1920 meddelade skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands

län, hurusom meningsskiljaktighet förekommit mellan styrelsen och eu

allmän åklagare, huru avverknings förhud och anvisning om sättet för avverkning

skulle delgivas för att hava laga giltighet. I det åsyftade fallet

hade avverkningsförbud delgivits en bland tre delägare, och ehuru de

båda övriga gemensamt med honom till skogsvårdsstyrelsen ingivit en

av alla tre undertecknad skrift med anhållan om mildring i avverkningsförbudet,

av vilket de sålunda visat sig hava fått del, hade åklagaren

vägrat att för skedd överträdelse av förbudet åtala annan än den, som

genom stämningsman fått del av förbudet. Då justitiekanslersämbetet

efter klagan av skogsvårdsstyrelsen förklarat, att allmänne åklagarens

förfarande i ärendet icke varit oriktigt, hade styrelsen ansett ett förtydligande

av lagen härutinnan erfordras.

Då sagda framställning deu 4 februari 1921 anmäldes i statsrådet,

fann min företrädare i ämbetet framställningen icke nödvändiggöra

någon lagstiftningsåtgärd, enär det vore rimligt att för delgivning av

avverkningsförbud, i saknad av särskild bestämmelse i ämnet, anlita

stämningsmän, under det att, vad anginge anvisning för avverkning,

det syntes vara att anbefalla att vid meddelande av dylik anvisning ett

erkännande av dess mottagande begärdes. Nyssbemälda skogsvårdsstyrelse

har nu återupptagit frågan, varvid dock däråt givits annan innebörd.

Efter att hava omnämnt, att det anhängig]orda målet av både häradsrätt

och hovrätt avgjorts sålunda, att ehuru avverkning bedrivits i

uppenbar strid mot erhållen anvisning, avgiven förbindelse samt två

avverkningsförbud, endast en tredjedel av det beslagtagna virket

eller den del, som ansetts tillhöra den av delägarna, vilken blivit åtalad

— dömts förbruten, yttrar skogsvårdsstyrelsen vidare, att konsekvenserna

härav syntes styrelsen ganska betänkliga. Ett avverkningsförbud tillkomme

ju för att hindra missbruk av skogen, oberoende av i vems

hand den vore. Att döma av utgången i det omförmälda målet skulle,

om ett flertal personer inköpt en fastighet och bedreve avverkning på

sådant sätt, att skogsvårdsstjTelsen nödgades ingripa, ett avverkningsförbud

icke äga giltighet förrän samtliga delägare eller avverkningsrättsinnehavare

fått del av förbudet på det omständliga sätt, som finnes

bestämt för stämnings delgivande. Ledaren av avverkningen kunde ju

svara, att avverkningen fortginge för en viss delägares räkning, som

ännu icke fått del av förbudet. Det förefölle skogsvårdsstyrelsen som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

skulle med lika stort fog, om en fastighet eller avverkningsrätt övergått

till annan person och han började återupptaga en förbjuden avverkning,

denne vara oansvarig därför, såvida icke skogsvårdsstyrelsen på angivet

sätt delgivit även honom förbudet. Då nu kunde vara ganska svårt

för skogsvårdsstyrelsen att få kännedom om, vilka som vore delägare,

samt dessa kunde vara avlägset boende eller icke anträffbara, bleve

följden att ett avverkningsförbud kunde bliva ganska illusoriskt. På

sålunda anförda grunder har skogsvårdsstyrelsen förnyat sin framställning

om den provisoriska skogslagstiftningens komplettering med stadgande^

huru delgivning av anvisning och avverkningsförbud bör ske.

En hemställan i enahanda sjette har inkommit från skogsvårdsstyrelsen

i Uppsala län. Denna skogsvårdsstyrelse omtalar, hurusom vid åtal

efter ett år 1920 verkställt beslag den tilltalade invänt, att han ej ägde

kännedom om det ågångna avverkningsförbudet, vilket utiärdats under

den föregående ägarens tid. Invändningen hade godkänts av häradsrätten,

som därför ock upphävt beslaget. Skulle häradsrättens uppfattningbefinnas

riktig, torde, yttrar styrelsen vidare, ett avverkningsförbud

bliva av ytterst ringa värde. Den, som drabbades av förbudet, kunde

då lätt skenbart, såsom i det anförda fallet, sälja egendomen utan att

skogsvårdsstyrelsen finge kännedom om transaktionen. Styrelsen bleve

i sådant fall icke i stånd att lämna köparen meddelande om avverkningsförbudet.

I det anförda fallet hade köparen varit säljarens närmaste

granne och kort tid efter åtalets anhängiggörande hade egendomen

återgått till den förre ägaren. För en skogsvårdsstyrelse torde det

vara omöjligt att omedelbart få kännedom om varje egendomsförsäljning,

helst då vederbörande hade anledning att hemlighålla en sådan. Innan

försäljningen bleve bekant för skogsvårdsstyrelsen kunde eu mycket

omfattande avverkning medhinnas. Skulle för skogsvårdsstyrelsen föreligga

skyldighet att underrätta en nytillträdande ägare om ett bestående

avverkningsförbud, torde denna skyldighet ej böra inträda förrän köpet

fått en mera officiell natur såsom exempelvis efter sökt eller beviljad

lagfart.

Frågan om avverkningsförbuds giltighet mot annan än den, som

fått formlig del av förbudet, har ytterligare berörts av skogsvårdsstyrelsen

i Gävleborgs län. Denna skogsvårdsstyrelse anmärker, att det, när ett

hemman byter ägare, ytterligt sällan händer, att säljaren upplyser köparen

om, huruvida skogen är belagd med avverkningsförbud. Köparen

ställer sig vanligen ovetande härom, och som styrelsens tjänstemän äro

färre än för en fullt effektiv bevakning skulle fordras, händer det att

skogar, belagda med avverkningsförbud, bli-va mer eller mindre hårt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

15

avverkade och skogsbestånden mer eller mindre förstörda av en ny

ägare innan styrelsen får vetskap om förändringen i äganderätten. Så

hade inträffat i ett par fall under år 1921. Detta syntes styrelsen betänkligt,

ty kunde det visa sig, att skogsvårdsstyrelse ej med ett avverkningsförbud

kunde stävja även sådan avverkning, som ägde rum

efter vederbörande fastighets övergång till annan person, komme lagen

aldrig att vinna den effekt, som väl vore avsedd. Skogsvårdsstyrelsen

har för sin del tänkt sig denna olägenhet på för köpare och säljare

mest bekväma sätt karm a avhjälpas genom införande av anmälningsskyldighet

i förhållande till skogsvårdsstyrelsen när skog försäljes vare

sig med äganderätt eller med avverkningsrätt.

Till upplysning i ärendet har sistnämnda skogsvårdsstyrelse insänt

avskrift av en till styrelsen ställd ansökan att meddelat avverkningsförbud

beträffande viss fastighet icke måtte göras gällande mot sökanden,

som vid inköp av fastigheten hållits i okunnighet om förbudet och därigenom

förmåtts att överbetala fastigheten.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har vidare förnyat sin föregående

år gjorda hemställan att bestämmelsen om beslag av olagligen avverkat virke

— upptagen i 10 § av såväl 1920 års lag som 1921 års lag — måtte erhålla

sådan lydelse, att vid åtal för olovlig avverkning det inom avverkningsområdet

avverkade virket, där det läge kvar inom detta område, eller, om det

vore bortfört, fortfarande vore i avverkarens besittning, skulle tagas i

beslag och dömas förbrutet. Framställningen har betydelse för sådana

fall, då olaglig avverkning skett i sammanhang med lovlig. Styrelsen

anför, att enligt sagda bestämmelse vid överträdelse av avverkningsförbud

eller av anvisning för avverkning »det avverkade virket» skall beslagtagas.

Där utstämpling skett, vilket torde vara den vanligaste formen

för anvisning, medgives avverkning av de stämplade träden. Företages

då avverkning även av ostämplade träd och överskrides därmed gränsen

för en god skogsvård, torde det möta oöverstigliga svårigheter att med

beslag belägga allenast de träd, genom vilkas avverkning denna gräns

överskridits. Sedan skogen blivit fälld och virket upphuggits i olika

sortiment — timmer, trämasseved, brännved och dylikt — torde det

vara omöjligt att avskilja den virkesmängd, som härrör från olagligen

avverkade träd, ilrån dem, som utfallit efter träd, för vilka avverkningstillstånd

lämnats. Bekräftelse på nödvändigheten" av en lagändring

härutinnan anser sig styrelsen hava vunnit vid ett åtal för överträdelse

av avverkningsförbud, som på grund av styrelsens anmälan anhängiggjorts

under år 1921. Beslag hade ej kunnat göras till följd av omöjligheten

att skilja lagligen och olagligen avverkat virke och i målet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

hade därför måst yrkas ersättning för det olagligen avverkade virkets

värde. Stora svårigheter förefunnes dock för beräknande av detta värde,

och dessutom kunde ersättning ej uttagas, om lagöverträdaren bleve

insolvent.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har omnämnt ett fall,

som givit styrelsen anledning påyrka ett stadgande att i skog, där avverkning

är underkastad inskränkningar enligt den provisoriska skogslagen,

stämpling icke må av enskild utföras med märke, som utgör en

efterbildning av skogsvårdsstyvelsens. I det åsyftade fallet hade en person,

som inköpt eu fastighet och på egen begäran fått stämpling utförd av

skogsvårdsstyrelsen genom vederbörande länsskogvaktare, därefter med

en stämpel, som endast genom mindre skicklighet vid tillverkningen

skilde sig från skogsvårdsstyrelsens, i stor utsträckning verkställt ytterligare

^stämpling, så att träd med styrelsens stämpel och med den

efterbildade stodo omblandade. Sedan anmälan härom gjorts hos landsfogden,

hade denne resolverat, att saken icke föranledde någon åtgärd

från kronans sida, emedan ingen straffbar handling förelåge. Visserligen

hade justitiekanslersämbetet, efter klagan av skogsvårdsstyrelsen,

återförvisat ärendet till landsfogden för ny handläggning, men vad

resultat denna komme att giva vore styrelsen obekant.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, vilka

föregående år ifrågasatt medgivande för skogsvårdsstyrelse att själv utföra

åtal, hava nu återupptagit frågan härom. Till stöd för sin tidigare

framställning i ämnet anförde den förra skogsvårdsstyrelsen huvudsakligen,

att då enligt vunnen erfarenhet alla utredningar och allt anskaffande

av bevismaterial måste verkställas genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, det syntes vara mindre ändamålsenligt att själva åtalet skulle

utföras av allmänne åklagaren. Och skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands

län förmenade, att då skogsvårdsstyrelserna hade att övervaka den

provisoriska skogslagens efterlevnad, det läge nära till hands att de

inför domstolarna finge framlägga sina synpunkter, varigenom, även

om dessa icke alltid skulle komma att av domstolarna godkännas, likväl

klarhet skulle kunna erhållas i sådana avseenden, där lagen icke vore

fullt tydlig. Tillika erinrade den sistnämnda skogsvårdsstyrelsen, att

då skogsvårdsstyrelsernas personal ansetts icke böra användas för utförande

av åtal utan borde hava sin verksamhet förlagd till det rent

skogliga, skogsvårdsstyrelserna för rättegångar, som de redan nu hade

att utföra, i regel plägade anlita personer med juridisk utbildning, vilka

därför också besutte större kännedom om lagstiftningen i skogsfrågor

än som kunde förutsättas hos allmänna åklagarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

För sitt nu framställda yrkande om enahanda befogenhet för skogsvårdsstyrelserna

som allmänna åklagarna att anställa åtal vid domstol

har skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län hämtat ytterligare stöd

från det fall, för vilket jag nyss redogjort. Styrelsen anser detta fall

bekräfta vad styrelsen tidigare anfört om de svårigheter, som möta från

åklagarhåll, då skogsvårdsstyrelsen nödgas hänvända sig dit för att

skaffa respekt åt en lag, som styrelsen satts att handhava, och tillägger

styrelsen, att när skogsvårdsstyrelserna tilldelats befogenheten att visa,

huru avverkning är lagligt tillåten, och att förbjuda annan, böra de

också hava den befogenheten att själva vid domstol få framföra sina

påståenden, när deras anvisningar eller förbud uppenbarligen åsidosatts.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har i fråga om åtalsrätten

nu anfört, att erfarenheten från år 1921 i än högre grad klargjort, att

lagen behöver kompletteras härutinnan. Styrelsen anser sig såsom stöd

för detta uttalande böra framhålla, dels att styrelsen själv måst åtala

derå landsfiskaler för eftersatt skogsodling, samt dels att flera dylika

i egenskap av ombud för andra skogsodlingsskyldiga uppträtt vid häradsrätterna

såsom svarande mot skogsvårdsstyrelsen. Att under sådana

förhållanden landsfiskalerna i allmänhet skola med större intresse i egenskap

av allmänna åklagare kostnadsfritt sköta några mål för skogsvårdsstyrelsen

är knappast tänkbart. Den stora arbetsbörda av vitt varierande

karaktär, som påvilar landsfiskalerna, omöjliggör också för dem att

grundligare sätta sig in i ifrågavarande slags mål. Styrelsen kan därför

icke annat att på det livligaste förorda att den provisoriska skogslagen

kompletteras med ett stadgande om rätt jämväl för skogsvårdsstyrelse

att anställa åtal.

Ehuru på sätt redan anförts de rådande förhållandena på trävarumarknadens

område framtvingat eu minskning i avverkningarna och

behovet av inskränkande bestämmelser därför i närvarande stund kan

synas mindre än under de närmast föregående åren, framgår dock av

utredningen i ärendet otvetydigt, att dylika bestämmelser icke heller nu

kunna undvaras, och att det skulle innebära stor risk för skogskapitalets

fortbestånd, om skogsägare och innehavare av avverkningsrätt medgåves

att förfoga över landets skogstillgångar lika fritt som före den provisoriska

skogslagstiftningens tillkomst. Enär den så länge förberedda definitiva

skogslagstiftningen ännu icke kunnat komma till stånd, lärer

därför vara oundgängligen nödvändigt att ännu en gång förlänga den

provisoriska skogslagstiftningens giltighet.

Då härvid de särskilda framställningar om ändringar i och tillägg

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 221 käft. (Nr 255.) 3

Departements
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

till 1921 års lag i ämnet, för vilka jag nyss redogjort, måste bliva

föremål för en närmare granskning, möter först den av en skogsvårdsstyrelse

väckta frågan om upphävande av den i 6 § 2 mom. sagda lag

upptagna bestämmelsen om rätt för skog svår dsstyrelse att bemyndiga hos

styrelsen anställd tjänsteman att i brådskande fall meddela avverkningsförbud

med temporär giltighet. När denna i Kungl. Maj:ts proposition

nr 119 till 1921 års riksdag föreslagna bestämmelse behandlades av

riksdagen, restes däremot från flera håll motstånd, och även jordbruksutskottet,

som dock tillstyrkte propositionen jämväl i denna del, ställde

sig i viss mån tveksamt till rätten för en tjänsteman att meddela interimistiskt

avverkningsförbud. Någon nämnvärd erfarenhet om denna

bestämmelses verkningar föreligger visserligen icke ännu, men utredningen

har i alla händelser icke givit stöd för de betänkligheter, som

vid 1921 års riksdag härutinnan uttalades, utan har den ifrågavarande

bestämmelsen tvärtom från flera skogsvårdsstyrelser mottagits med livligt

erkännande. Under sådana omständigheter finner jag mig icke äga

anledning föreslå någon ändring i denna del.

Då förslaget till 1921 års provisoriska skogslag den 4 februari

1921 förevar i statsrådet, erinrade i avseende å den jämväl då av en

skogsvårdsstyrelse ifrågasatta ändringen beträffande beslagsrätten för det

fall, att olovligen avverkat virke icke kan skiljas från virke, som lagligen

avverkats, dåvarande chefen för justitiedepartementet, att framställningen

i ämnet träffade ett förhållande, soiji icke vore för den provisoriska

skogslagstiftningen egenartat, i det nämligen skogslagarna i allmänhet

innehölle bestämmelser om beslag av olovligen avverkat virke samt för

det fall, att virke undginge beslag, i likhet med den provisoriska skogslagen

föreskreve, att sådant virke skulle ersättas med belopp, svarande

mot dess värde. Min företrädare i ämbetet anförde därvid vidare, att

en föreskrift sådan som den föreslagna kunde tänkas få betydelse endast

för det fall, att det olovligen avverkade virkets massa eller värde icke

läte sig beräkna, men att han icke funne tillrådligt att för eu dylik

händelse meddela en föreskrift, som avveke från grunderna inom skogslagstiftningen

i allmänhet, och framhölls i detta avseende ytterligare,

att om det virke inom avverkningsområdet, som skulle vara underkastat

beslag på grund av sammanblandning med olovligen avverkat virke,

tilläventyrs avverkats för husbehov, följden av dess beslagtagande rimligtvis

bleve den, att respektive skogsbestånd måste anlitas för uttagande

av nytt virke för samma husbehov, vadan utsträckningen av beslagsrätten

sålunda kunde komma att leda till skogsskövling.

Vad sålunda anförts synes jämväl mig innefatta avgörande skäl

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

mot den föreslagna ändringen, och vill jag, beträffande den i ärendet

nu framhållna synpunkten att ersättning för virke, som undgått beslag,

icke kan uttagas, om den ersättningsskyldige blivit insolvent, endast

tillägga, att det enligt min mening icke föreligger tillräckligt skäl att

ens för sådant fall utsträcka beslagsrätten, helst detta skulle lända till

förfång för den ersättningsskyldiges övriga borgenärer.

1 fråga om det av två skogsvårdsstyrelser väckta förslaget att

rätt att åtala överträdelse av den provisoriska skogslagen skulle tillkomma

ej blott allmän åklagare utan även skogsvårdsstyrelse kan jag likaledes i

huvudsak nöja mig med att åberopa vad min företrädare i ämbetet anförde,

då motsvarande förslag i samband med propositionen till 1921

års riksdag med förslag till nu gällande provisoriska skogslag anmäldes

i statsrådet. Enligt statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för den 1 februari 1921 framhöll i detta ämne dåvarande chefen för

justitiedepartementet de skiftande bestämmelser i avseende å åtalsrätt,

som meddelats i olika skogslagar. Sålunda gällde enligt lagen angående

vård av enskildes skogar, att de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda

tjänstemän ägde lika behörighet som kronobetjänte att åtala överträdelse

av avverkningsförbud, meddelat jämlikt samma lag, och de särskilda

lagarna den 13 juni 1908 angående vård av enskildes skogar

inom Gottlands län samt den 20 juni 1913 angående vård av enskildes

skogar på Öland tillerkände såväl skogsvårdsstyrelsen som de till dess

biträde anställde tjänstemän lika behörighet som kronobetjäningen att

åtala förseelse mot respektive lagar. Enligt andra författningar, exempelvis

lagen angående skyddsskogar och lagen angående husbehovsskogar inom

vissa områden, ägde tjänstemän och betjänte vid skogsstaten samma åtalsrätt

som kronobetjänte. Däremot hade i förordningarna den 18 juni 1915

om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av

Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, och angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden åtalsrätten förbehållits allmänne åklagaren. I

överensstämmelse med förstnämnda lag hade i det förslag till provisorisk

skogslag, som genom Kungl. Maj:ts proposition nr 411 förelädes 1918

års lagtima riksdag, föreslagits att de till skogsvårdsstyrelsens biträde

anställda tjänstemän skulle äga lika behörighet som kronobetjänte att

åtala överträdelser av meddelat avverkningsförbud, men vid propositionens

behandling i det sammansatta lag- och jordbruksutskottet hade detta

erinrat, hurusom, då liknande bestämmelser om åtalsrätt upptagits i de

för 1915 års riksdag framlagda förslagen till nyssnämnda två förord
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

ningar, åtalsrätten på förslag av jordbruksutskottet vid den sistnämnda

riksdagen begränsats till allmänne åklagaren. Såsom skäl härför hade

jordbruksutskottet anfört, att då den skogsägande befolkningen i de

ifrågavarande landsändarna med avseende å dispositionsrätten över skogen

ställts i visst beroende av skogspersonalen, det vore av stor vikt att

ett gott förhållande rådde dem emellan och att följaktligen bestämmelser,

som vore ägnade att rubba detsamma, borde undvikas, samt att fördenskull

och då härtill komme, att bestyret med utförande av åtal inkräktade

på skogspersonalens tid, vilken borde ägnas åt skogarnas skötsel, åtalsrätt

enligt utskottets mening borde tillkomma allenast allmänne åklagaren.

Sammansatta lag- och jordbruksutskottet, som ansett att vad sålunda

anförts ägde motsvarande giltighet i det förevarande fallet, hade därför

hemställt, att förslaget i nu berörda del skulle ändras till överensstämmelse

med nämnda 1915 års författningar, och hade utskottets hemställan

bifallits av riksdagen. 1 betraktande av vad sålunda förekommit

ansåg min företrädare i ämbetet sig icke kunna förorda att en ändring

i fråga om åtalsrätten vidtogs i den provisoriska skogslagen, men tilläde

han, att om det skulle befinnas, att det då av två skogsvårdsstyrelser

framburna önskemålet om åtalsrätt för skogsvårdsstyrelse omfattades av

en allmännare mening, samma förslag syntes kunna upptagas till förnyad

prövning vid den slutliga behandlingen av skogslagstiftningskommitténs

förslag, vilket tillerkände såväl allmänne åklagaren som skogsvårdsstyrelsen

och de till dess biträde anställda tjänstemän åtalsrätt.

Då jag nu ansluter mig till detta uttalande, vill jag emellertid

tillika hava betonat, att jag icke förbisett de olägenheter, som den nuvarande

begränsningen i åtalsrätten kan medföra för skogsvårdsstyrelserna.

Ett av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län i detta sammanhang påpekat

missförhållande, nämligen att landsfiskaler uppträda vid häradsrätterna

såsom ombud för svarande mot skogsvårdsstyrelse, är enligt

min mening av beskaffenhet att, oberoende av frågan om åtalsrätten i

nu förevarande slag av mål, påkalla åtgärd från Kungl. Maj:t, och har

jag för avsikt att med första framlägga förslag till sådan åtgärd.

Framställningen om förbud för enskild skogsägare att vid utstämpling

använda märke, som utgör efterbildning av skogsvårdsstyrelsens märke,

har endast ett yttre samband med den provisoriska skogslagstiftningen.

Frågan är i själva verket av rent straffrättslig natur; i den mån nu i

12 kap. 7 § allmänna strafflagen upptagna bestämmelser om straff för

den, som falskeligen använder allmäna stämplar och märken, tilläventyrs

icke skulle finnas å det förevarande fallet tillämpliga, bör eventuellt

behövlig komplettering av sagda bestämmelser ske i samband med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255. 21

revisionen av strafflagen. Någon lagändring på detta område kan jag

icke nu tillstyrka.

Återstår frågan, i vad mån avverkningsförbud och anvisning för

avverkning äro bindande för annan än den, som fått del därav genom

skogsvårdsstyrelsens försorg. Denna fråga berör på det närmaste den

provisoriska skogslagstiftningens system. Enligt de nuvarande bestämmelserna

föranleder eu avverkning, som strider mot grunderna i den

provisoriska lagen, avverkningsförbud av större eller mindre omfattning.

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, inträder straffpåföljd,

likasom ock den avverkare utsätter sig för straff, som åsidosätter av

skogsvårdsstyrelsen lämnad anvisning. Denna anordning kan i visst

avseende sägas hava varit en styrka i systemet och till den provisoriska

lagstiftningens framgång har säkerligen bidragit att de avverkande

så att säga först varnas samt bliva föremål för bestraffningblott

om de trotsa varningen. A andra sidan föreligger här en påtaglig

svaghet ; att en ny ägare av en fastighet icke varit omedelbart bunden

av förbud eller anvisningar, som meddelats hans fångesman, kan visserligen

sägas hava betytt mindre vid legitima fastighetsöverlåtelser, men

medför stor risk när förhållandet av mindre nogräknade personer börjat

användas som ett medel att kringgå lagen, helst efter all erfarenhet

kännedomen om dylika medel plägar hastigt spridas och försöken att

undgå besvärande inskränkningar likaledes pläga, när de lyckas, locka

till efterföljd.

Det synes mig därför angeläget att söka avhjälpa den brist i den

provisoriska skogslagstiftningen, som påvisats i denna del, men möjligheterna

att inom ramen för denna lagstiftning åstadkomma en effektiv

ändring äro tyvärr ganska begränsade. Givetvis går det icke för sig

att utan vidare stadga att förbud och anvisningar skola, så snart de meddelats,

hava giltighet mot en var, som kan komma att få befattning med

den ifrågavarande skogen; förbud och anvisningar i särskilda fall äro ej

att likställa med en lag, vilken en var är skyldig att känna till. Vad

särskilt avverkningsförbuden angår vore det måhända icke omöjligt att

bereda dem nödig publicitet genom deras införande i inteckningsprotokoll

och inteckningsbok samt därefter i gravationsbevis, men denna anordning

lärer icke kunna ifrågasättas för att skaffa styrka åt en provisorisk lagstiftning,

som kan beräknas upphöra att gälla inom en nära framtid.

Lika litet kan jag förorda förslaget att försäljning av fastighet och upplåtelse

av avverkningsrätt skola anmälas hos skogsvårdsstyrelsen; anmälningsskyldighet

har i ett yttrande över 1918 års provisoriska skogslagifrågasatts

— visserligen då beträffande tillämnad avverkning — men

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:Is, proposition Nr 255.

avstyrktes av dåvarande chefen för justitiedepartementet såsom ägnad

att för straff för försummad anmälan utsätta personer, hos vilka en

okunnighet om anmälningsplikten vore jämförelsevis ursäktlig, och detta

skäl synes mig äga giltighet även i fråga om nu föreslagna anmälningsplikt,

vilken för övrigt genom att träffa fastighetsförvärvare i allmänhet

skulle gå långt utöver vad för ändamålet synes vara behövligt. Anslag

på avverkningsplatser lära icke kunna väntas få nödig effekt; kungörelse

i kyrkan användes för det slags avverkningsförbud, som omförmäles

i 14 § skiftesstadgan, och kan vara lämpligt när fråga är om

delägare i samfällighet, vilka i regel på förhand äga kännedom om den

förrättning, med hänsyn vartill förbudet meddelas, men torde icke vara

ägnat för användning i här avsedda fall. Genom kungörelser i ortstidningarna

kan ett förbud erhålla betydlig spridning och måhända låter

sig göra att stadga att vad i viss ordning kungjorts skall vara gällande

mot eu var, där det icke visats att han varken ägt eller bort äga kännedom

därom, men i närvarande stund är jag icke beredd att framlägga

förslag till ett stadgande av så pass betydande räckvidd. Jag har därför

funnit mig böra stanna vid att föreslå en lagändring av innebörd

att avverkningsförbud och därmed i förevarande avseende likställda anvisningar

skola gälla icke blott mot dem, som därav fått del i hittills

vanlig ordning, utan även mot en var annan, som visas hava därom

ägt vetskap; och vågar jag hoppas att detta stadgande, som står i

överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser, skall befinnas tillräckligt

effektivt för de viktigaste fallen, nämligen sådana då köpare och säljare

äro i komplott för kringgående av förbud eller anvisningar.

Redan inledningsvis omnämnde jag, hurusom lagrådet vid behandling

av förslaget till nu gällande lag i ämnet ifrågasatt att denna borde

erhålla giltighet för längre tid än ett år. Ett förslag i sådan riktning

väcktes även av enskild motionär vid 1921 års riksdag, men avstyrktes

av jordbruksutskottet, som ansåg sig icke kunna tillstyrka avvikelse

från tidigare följd praxis i fråga om den provisoriska skogslagens giltighetstid,

utan i stället förordade den i förslaget upptagna bestämmelse,

enligt vilken lagen skulle gälla till den 1 juli 1922.

Frågan kan sägas nu befinna sig i något ändrat läge, så till vida

som det finnes grundad anledning att hoppas att förslag till ny fullständig

skogslag skall kunna föreläggas 1923 års riksdag. Tidpunkten

för den definitiva lagens eventuella ikraftträdande — den 1 juli 1923

eller den 1 januari 1924 eller möjligen den 1 juli sistnämnda år —

låter sig nu icke beräkna, men skulle samma lag icke kunna träda i kraft

viss dag, som nu kan varda bestämd för den provisoriska lagens upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

23

hörande, torde den provisoriska lagen kunna ytterligare förlängas för

mellantiden och därvid måhända erhålla ett eller annat tillägg, som kan

underlätta övergången till en permanent skogslagstiftning. I det förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 (nr 265)

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet

i enskild ägo, som jag låtit utarbeta inom justitiedepartementet, ifrågasätter

jag därför icke annat beträffande lagens giltighetstid än att denna

skall bestämmas till ett år, så att den utlöper med den 30 juni 1923.»

Efter att hava uppläst det nämnda lagförslaget, vilket är av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, hemställer föredraganden, att

lagrådets utlåtande över förslaget må för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 (nr 265) om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 maj 1921 (nr 265) om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo, vilken lag gäller till den 1 juli 1922, skall äga fortsatt

tillämpning till och med den 30 juni 1923; dock skall från och med

den 1 juli 1922 10 § hava följande ändrade lydelse:

Sker avverkning — — — här är sagt.

Vad nu — — — under bedömande.

Verkställes avverkning, varemot förbud meddelats eller varigenom

lämnad anvisning av beskaffenhet som i andra stycket sägs varder åsidosatt,

av annan än den, som förbudet eller anvisningen delgivits, och ägde

avverkaren kännedom om förbudet eller anvisningen, vare han underkastad

enahanda straff och påföljd, som om förbudet eller anvisningen

delgivits honom, och varde i målet jämväl i övrigt så förfaret, som i

det föregående är för särskilda fall stadgat.

Innefattar avverkning — — — förut är sagt.

Beträffande påföljd av sådan under denna lags giltighet begången

förseelse, varom i 10 § sägs, skall vad i lagen är stadgat fortfara att

gälla även efter den. 30 juni 1923.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255-

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den

26 april 1922.

Närvarande:

Justitierådet BERGLÖF,

Regeringsrådet ERNBERG,

Justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

24 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmäla ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj

1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å

fastighet i enskild ägo.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsrådet Erik Geijer.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet

Appelberg:

Särskilt på grund därav att i det föreslagna nya stadgandet den,

som verkställer avverkning, sättes i motsats till den, åt vilken förbud

eller anvisning meddelats, kan detta stadgande giva anledning till

den säkerligen ej avsedda tolkningen, att detsamma skulle gälla även

beträffande de personer, som allenast ha verkställigheten av avverkning

om hand. Avfattningen synes därför böra undergå någon jämkning.

I övergångsbestämmelsen till förslaget har, i likhet med vad som

skett i nuvarande lag, ordet »påföljd» använts för att beteckna såväl

straff i egentlig mening som annan i 10 § omförmäld påföljd. Till

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 221 käft. (Nr 255.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

undvikande av missförstånd synes lämpligt, att samma uttryck kommer

till användning såväl i de föreslagna tilläggsbestämmelserna till 10 §

som i övergångsstadgandet. En jämkning i redaktionen jämväl i berörda

hänseende torde därför ‘böra vidtagas.

• • Justitierådet Appelberg:

Med det föreslagna nya stadgandet avses att avhjälpa brist i förevarande

lagstiftning, som skulle bestå däri att förbud eller anvisning,

som enligt lagen lämnats någon, icke kan göras gällande mot ny ägare

av skogen eller mot den, åt vilken avverkningsrätt därtill upplåtits.

Även om enligt min mening lagen icke kan så tolkas att den, som,

efter det dylikt förbud eller anvisning meddelats, blivit ägare av marken

eller vunnit rätt till skogen, skulle i varje fall vara obunden av förbudet

eller anvisningen, föreligger otvivelaktigt här en lucka, som det

synes angeläget att fylla.

Något synnerligen verksamt medel i nu berörda hänseende torde

dock det föreslagna stadgandet icke innebära. Dels föranleda bevisningssvårigheterna,

att, även i det fall att den nye rättsinnehavaren fått

vetskap om det av skogsvårdsmyndigheterna meddelade beslutet, möjligheterna

att få lagen tillämpad å den senare torde bliva ringa, och dels

tjänar stadgandet icke i någon mån att avhålla en illojal skogsägare från

att till en om förbudet eller anvisningen okunnig upplåta rätt till skogen.

Med hänsyn härtill och då på grund av lagstiftningens provisoriska

beskaffenhet det icke kan ifrågasättas att nu införa något slags inskrivnings-

eller kungörelseförfarande, synes det mig lämpligt att till

vinnande av större effektivitet åt det föreslagna stadgandet fullständiga

detta med föreskrift om skyldighet för den, åt vilken dylikt förbud eller

anvisning meddelats, att därest han försäljer skogsmarken eller därå

upplåter avverkningsrätt, bevisligen underrätta den nye ägaren eller

avverkningsrättsinnehavaren om förbudet eller anvisningen. Underlåtenhet

härutinnan skulle vara belagd med bötesstraff. Den lojale

skogsägaren gör självklart även utan lagstadgande ett dylikt meddelande

åt sin medkontrahent, och det kan därför ej anses vara synnerligen

betungande för honom att härom skaffa sig bevis, exempelvis genom

skriftligt erkännande av medkontrahenten.

Justitierådet Molin lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 255.

27

Utdrag av protokollet över justitidepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 28 april 1922.

N ärvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 26 april 1922 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24

februari 1922 remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av

lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av

skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför, att han,

i anledning av vad lagrådets flesta ledamöter anmärkt beträffande ordet

»påföljd» i övergångsbestämmelserna, jämfört med ordalagen i de föreslagna

tilläggsbestämmelserna till 10 §, vidtagit den ändring i förslaget,

att i sistnämnda bestämmelser uteslutits orden »straff och», samt hemställer,

att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen

och med stöd av § 54 riksdagsordningen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall; och skall till riksdagen

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Ger vin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:242 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder t s. 6 i texten