Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart

1922-04-28 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:257, Med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

1

Nr 257.

Kung7. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart;

given Stockholms slott den 28 april 1922.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

o

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 223 Käft. (Nr 257.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 257.

Förslag

till

Lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas

person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget,

vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.

Har den, som led skadan, genom eget vållande medverkat därtill,

bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och

i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.

2 §.

Har i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg uppstått

skada, för vilken deras ägare svara enligt denna lag, åligge ansvarighet

dem en för alla och alla för en; och skola de sinsemellan

taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till

omständigheterna prövar skäligt.

Uppstår i följd av sådan luftfart skada å någotdera luftfartyget

eller å person eller egendom, som befordras med någotdera luftfartyget,

skall vad i 1 § stadgas icke äga tillämpning å sådan skada.

3 §•

Brukar någon utan lov annans luftfartyg, svare brukaren i ägarens

ställe för skada, som därunder inträffar.

4 §.

Innehar någon luftfartyg med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen

tillika befogenhet att anställa förare eller befälhavare å

luftfartyget, vare sådan brukare lika med luftfartygets ägare

ansvarig för skada, som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart

inträffar; och må ägaren söka sitt åter av brukaren. Lag samma

vare, därest brukaren ej innehar luftfartyget med sådan befogenhet,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj\ts proposition Nr 257.

som nyss sagts, men likväl anlitar annan förare eller befälhavare

än den av ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares

eller befälhavares handhavande av luftfartyget.

5 §•

Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon

ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6

kap. 2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.

6 §•

Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängigöras inom

två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på

skadestånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 2 eller 4 §

sägs, skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet

blev guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från

det han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats

att gälda skadestånd.

Försummas vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad; dock

må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk

föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse,

kvittas mot det andra.

7 §.

Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmärs,

vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där

den, som sökes, har sitt bo och hemvist.

8 §.

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka

åter av den, som vållat skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.is proposition Nr 257.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å

Stockholms slott den 17 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Bränning, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:
»I

det förslag till förordning om lufttrafik, som den 12 december

1917 avgavs av sakkunniga, tillkallade inom civildepartementet,

hade icke upptagits till behandling frågan om särskild reglering av

den skyldighet att ersätta av lufttrafik uppkommen skada, som borde

åläggas ägaren och föraren av luftfartyg utöver vad som gäller enligt

allmänna rättsgrundsatser. Erfarenheterna om lufttrafiken ansågos

då ännu så osäkra, att de sakkunniga funno denna fråga icke

lämpligen böra upptagas.

Sedan yttranden över nämnda förslag inhämtats av vederbörande

myndigheter, visade det sig emellertid, att de flesta av dessa

ansågo denna fråga icke böra lämnas åsido.

Vid det nordiska samarbete för eventuellt uppgörande av förslag

till gemensam lagstiftning om lufttrafiken, som därefter kom

till stånd, blev spörsmålet också behandlat. I ett särskilt kapitel

i det ar 1920 upprättade utkastet till lag om luftfart var frågan

om ansvarighet för skada reglerad.

Över detta utkast hava infordrade utlåtanden avgivits av vederbörande

myndigheter, varefter ärendet varit föremål för vidare beredning

i justitiedepartementet. Vid företagandet av de jämkningar

i utkastet, som därvid ägt rum, har anknytningen till de övriga

nordiska länderna under hand uppehållits. Sedan beredningen av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 257.

f 5

ärendet nu avslutats, anhåller jag härmed att för Eders Kungl. Maj:t

få anmäla förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av

luftfart.

Enligt 1920 års utkast skulle den, för vars räkning ett luftfartyg

brukades, vara, även utan att vållande från hans sida förelåg,

ansvarig för skada, som i följd av luftfart tillfogades personer eller

egendom, som icke befordrades med fartyget, eller vid yrkesmässig

trafik passagerare å fartyget, såvida ej den, som skadan led, uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet förorsakat densamma. Ansvarigheten

var begränsad till vissa maximibelopp, och den ansvarige

var förpliktad att alltid i godkänd försäkringsanstalt hålla i

kraft försäkring till’ täckande intill nämnda belopp av skadeersättningsanspråk.

I de utlåtanden, som avgivits över detta utkast, hava i ett hänseende

tämligen enstämmiga anmärkningar framställts. Redan de

för utarbetande av utkastet utsedda nordiska delegerade hade uttalat

starka tvivel om lämpligheten av att utsträcka ansvarigheten

jämväl till skada, som träffade passagerare å luftfartyget. Åt dessa

tvivel har därefter också i ett flertal utlåtanden givits bestämda uttryck.

Passageraren, som frivilligt valt detta befordringsmedel, har

synts själv böra stå risken av olyckshändelser eller genom försäkring

täcka sig mot • densamma. Också mot begränsningen av ansvarigheten

till vissa maximibelopp hava anmärkningar riktats. Tillräckliga

skäl för en sådan begränsning hava ansetts icke föreligga.

I likhet med de nordiska delegerade finner jag, att, om i följd

av lufttrafik olycka uppstår för utomstående, den, för vars räkning

trafiken äger rum, bör vara ansvarig härför i vidsträcktare omfattning

än som följer av allmänna rättsgrundsatser om vållande som

förutsättning för ersättningsskyldighet. Samma skäl föreligga härför

som för utvidgning av ansvarigheten vid järnvägs- eller automobiltrafik.

Huru långt ansvarigheten bör sträcka sig, därom kunna

naturligtvis olika meningar göra sig gällande.

För automobiltrafiken, med vilken lufttrafiken i förevarande

hänseende onekligen har många beröringspunkter, gäller, som bekant,

att automobilens ägare ansvarar gentemot utomstående för

följderna av att automobilen icke behörigen fungerar eller att föraren

gör sig skyldig till försummelse, varvid dock är att iakttaga, att

detta ansvar praktiskt taget skärpes betydligt därigenom, att bevis
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

skyldigheten är omkastad så att ägaren blir ansvarig, så snart han

icke kan visa, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å automobilen

eller vållats av föraren. Därjämte kan den skadelidande,

om han själv gjort sig skyldig till försummelse, få bära följderna

härav. Dessa bestämmelser leda sålunda, bland annat, till att om

ägaren kan visa, att ren olyckshändelse föreligger, som icke beror

på något fel hos automobilen, han blir fri från ansvarighet.

Beträffande lufttrafiken är först och främst att beakta, att skada

å person eller egendom, som ej befordras med luftfartyget, är relativt

sällsyntare och mindre omfattande än vid automobiltr afiken. Fall,

då personer å marken skadas av ett nedstörtande luftfartyg eller av

luftfartyg vid dess start eller landning, inträffa naturligtvis, men äro

jämförelsevis sällsynta. De praktiskt viktigaste av hithörande skador

äro sådana, som träffa gröda å marken, men även dessa äro

åtminstone hos oss icke av större omfattning. Frågan om begränsningen

av ifrågavarande ansvarighet har sålunda här icke på långt

när samma praktiska betydelse som vid automobiltrafiken.

Den för bestämmande av denna ansvarighets omfång avgörande

omständigheten synes mig vara, att luftfartyget som transportmedel

är så nytt och ur vissa synpunkter oprövat, att dess begagnande

ännu tämligen allmänt betraktas som något mera extraordinärt. Inträffar

i följd av begagnandet av ett sådant transportmedel skada

för utomstående, synes det därför vara med billigheten bäst överensstämmande,

att demia skada stannar icke å den skadelidande utan

å den,- för vars räkning detta transportmedel brukas. Häri bör ingen

ändring ske av det skälet, att det uppenbarligen är fråga om en

ren olyckshändelse, som varken beror på något fel hos luftfartyget

eller orsakas av försummelse från dess besättning. Överväger man

å vilkendera av den skadelidande utomstående eller fartygsägaren en

dylik skada bör stanna, synas de otvivelaktigt starkare skälen tala

för att den senare bör vara ansvarig för den, särskilt som det för

honom bör ligga närmare än för den utomstående att försäkra sig

mot risken.

Endast under en viss förutsättning torde en jämkning häri böra

ske. Har den skadelidande själv genom egen försummelse förorsakat

skadan eller medverkat till densamma, så har ett moment tillkommit,

som väger till dennes nackdel. Skadan kan då icke återföras

allenast på att ett extraordinärt transportmedel blivit brukat av en

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

annan person, utan en försummelse ligger den skadelidande själv

till last och denne bör därför kunna drabbas också av följderna ''

därav.

På grund av vad jag här anfört anser jag, att obegränsad ansvarighet

för skada, som i följd av lufttrafik träffar utomstående,

bör åläggas den, för vars räkning trafiken äger rum, i alla de fall, då

icke den skadelidande själv genom eget vållande medverkat till skadan.

I sistnämnda fall bör det i överensstämmelse med vad som

gäller för automobiltrafik bero på rätten att efter omständigheterna

pröva, om och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.

I fråga om ansvarigheten gentemot passagerare intar jag samma

ståndpunkt som de förut återgivna utlåtandena. Då luftfartyget ännu icke

kan betraktas som ett ordinärt transportmedel, synes det vara naturligt

att låta den enskilde passageraren, som anlitar transportmedlet, själv

svara för risken. I själva verket innebär detta spörsmål allenast

frågan om vem som i första hand skall svara för premien för försäkring

mot dylik skada, passageraren eller luftfartygsägaren. Lägges

ansvarigheten icke på den senare, måste uppenbarligen passageraren

själv sörja för försäkrings tagande, ty åtminstone så snart det är

fråga om en längre resa, torde ingen försiktig och omtänksam passagerare

underlåta att försäkra sig mot skada. Lägges ansvarigheten

åter å fartygsägaren, måste denne försäkra sig mot följderna

av denna ansvarighet och utbetala premierna för försäkringen. Då

dessa premier äro driftkostnader, är det emellertid tydligt, att luftfartygsägaren

måste påföra dem på passagerarna genom höjning av

biljettprisen. De komma sålunda även i detta fall att drabba passagerarna.

För att fullt säkerställa dessa torde det emellertid vara

nödvändigt att ålägga ägaren försäkringsplikt för detta fall. Passageraren,

som förlitar sig på ägarens ansvarighet, kan annars lätt

komma i det läget, att han intet kan utfå av den ersättningspliktige

luftfartygsägaren. Vare sig ägaren ålägges sådan försäkringsplikt

eller han utan sådan täcker sin risk i detta hänseende genom

försäkring, föreligger en tendens till högre omkostnader för försäkringspremier

än om den enskilde passageraren själv för varje tillfälle

tecknar sin försäkring. Ägaren kommer gärna att försäkra sig mot

den maximirisk han kan löpa och därmed ådraga sig högre premier

än summan av de särskilda premierna för de enskilda passa
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

gerarna. Luftfarten skulle härigenom åsamkas en börda, som kunde

verka synnerligen hämmande på dess utveckling.

Med den ståndpunkt, jag intar i denna fråga, sammanhänger

nära vad rörande förslaget till förordning om luftfart anförts mot

införandet av försäkringsplikt för luftfartygsägaren.

Upptages icke något stadgande om särskild ansvarighet mot

passagerare och därmed ej heller föreskriften om försäkringsplikt,

förfalla jämväl skälen för införandet av maximibelopp för ägarens

ansvarighet. Dessa hava nämligen sin betydelse beträffande ansvarigheten

mot passagerare; grundade skäl att behålla dem för begränsning

av ansvarigheten mot utomstående finnas icke.

I 1 § i det föreliggande förslaget återfinnes huvudbestämmelsen

rörande ansvarighetens omfattning i enlighet med vad jag nu anfört.

Den ansvarighet för skada i följd av lufttrafik, som här blivit

berörd, bör naturligtvis i främsta rummet åligga luftfartygets ägare.

Under vissa förhållanden är det emellertid skäligt att lägga ansvarigheten

å brukaren av fartyget, även om denne icke är ägare. De

förhållanden, varunder detta bör ske, synas vara desamma, som föranleda

motsvarande stadgande beträffande automobiltrafik. På grund

härav blir brukaren i vissa fall ansvarig i stället för ägaren och i

vissa fall jämte ägaren. Bestämmelserna härom i 3 och 4 §§ motsvara

nära 6 och 7 §§ i lagen angående ansvarighet för skada i följd

av automobiltrafik.

Frågan, huruvida en utsträckt ansvarighet för skada bör åläggas

också föraren av luftfartyg, torde däremot icke kunna lösas med anlitande

av analogier från automobiltrafiken. Det väsentliga skälet

för en skärpning av automobilförarens ansvar ligger däri, att dennes

försiktighet och omtänksamhet därigenom också skärpes. Beträffande

föraren å ett luftfartyg kan det emellertid med fog sägas, att, i den

mån hans försiktighet och omtänksamhet över huvud kunna skärpas,

detta måste antagas ske redan därigenom, att han med luftfartyget

företar sig att stiga upp i luften. Det är tydligt, att han därmed

sätter in sitt eget liv på ett helt annat sätt än automobilföraren.

Därtill kommer ett ännu mer avgörande skäl. Det är endast de

mindre luftplanen, vars bemanning utgöres av blott en förare. Redan

på de något större måste i varje fall vid längre resor besättningen

bestå både av förare och mekaniker och ibland också särskild

navigatör. På de största luftplanen och på motorballongerna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition Nr 257.

är besättningen ännu talrikare. Även om det alltid bland dessa är

en, som för befälet ombord, är det uppenbarligen icke rimligt att å

denne lägga en utsträckt ansvarighet för skada; det finns knappt

tillräckliga skäl att av honom kräva ansvar för mer än att han

själv fyller sin plikt.

I likhet med 1920 års utkast anser jag därför, att någon ansvarighet

för skada utöver vad allmänna rättsgrundsatser bjuda icke

bör åläggas luftfartygs förare eller besättning.

I 2 § i föreliggande förslag hava upptagits bestämmelser om

skadeersättningens utgående och fördelning, när av tva luftfartyg

orsakas skada för utomstående eller när skada genom sammanstötning

mellan luftfartyg uppstår å det ena fartyget eller dess last. För det

förra fallet har upptagits ett stadgande, som fullt svarar mot vad

lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik föreskriver.

För det senare fallet har en analogisk tillämpning av sjölagens

bestämmelser för motsvarande fall ansetts innebära den bästa

lösningen.

I 5—8 §§ av förslaget återfinnas bestämmelser om skadeståndets

beräkning, om en kortare preskriptionstid för ifrågavarande skadeersättningsanspråk,

om forum och om regressanspråk i vissa fall,

vilka bestämmelser nära överensstämma med vad som gäller rörande

skada i följd av automobiltrafik. De utförliga bestämmelserna om

reklamation och en frist därför, som gälla för sistnämnda fall, hava

dock icke ansetts lämpligen böra överföras på förevarande område.»

Departementschefen uppläser härefter ovannämnda förslag till

lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget må, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

v Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 223 käft. (Nr 257.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition Nr 257.

Bilaga.

Förslag

till

Lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas

person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget,

vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.

Har den, som led skadan, genom eget vållande medverkat därtill,

bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och

i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.

2 §•

Har i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg uppstått

skada, för vilken deras ägare svara enligt denna lag, åhgge ansvarighet

dem en för alla och alla för en; och skola de sinsemellan

taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till

omständigheterna prövar skäligt.

Uppstår genom, sammanstötning mellan luftfartyg skada å det

ena fartyget eller dess last, skola bestämmelserna, i 220 och 221 §§

sjölagen äga motsvarande tillämpning.

3 §.

Brukar någon utan lov annans luftfartyg, svare brukaren i ägarens

ställe för skada, som därunder inträffar.

4= §•

Innehar någon luftfartyg med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen

tillika befogenhet att anställa förare eller befälhavare å

luftfartyget, vare sådan brukare lika med luftfartygets ägare ansvarig

för skada, som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart inträffar;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

och må ägaren söka sitt åter av brukaren. Lag samma vare, därest

brukaren ej innehar luftfartyget med sådan befogenhet, som nyss

sagts, men likväl anlitar annan förare eller befälhavare än den av

ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares eller befälhavares

handhavande av luftfartyget.

5 §•

Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon

ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6

kap. 2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.

6 §.

Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom

två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på

skadestånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 2 eller 4 §

sägs, skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet

blev guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från

det han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats

att gälda skadestånd.

Försummas vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad; dock

må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk

föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse,

kvittas mot det andra.

7 §.

Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmäles,

vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där

den, som sökes, har sitt bo och hemvist.

8 §‘

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka

åter av den, som vållat skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen

den 21 april 1922.

Närvarande:

Justitierådet Bebglöf, regeringsrådet Eenbebg, justitieråden Molin,

Appelbeeg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 17 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av professorn Thore Engströmer.

Detsamma föranledde följande yttrande av lagrådet:

Den i 1 § upptagna huvudregeln innebär, att ägare av luftfartyg

svarar för skada, som i följd av dess begagnande förorsakas

å person eder gods, som ej befordras med fartyget, detta oavsett,

huruvida vållande från förarens eller annans sida eller ren våda

förelegat, varemot ägaren icke har något som helst utvidgat skadeståndsansvar

beträffande med luftfartyget befordrade personer eller

gods. För det fall att i följd av ett luftfartygs begagnande skada

skulle uppkomma å personer eller gods, som finnes å ett annat luftfartyg,

exempelvis vid sammanstötning, skulle nämnda regel, om

undantag ej gjordes, medföra, att det förra luftfartygets ägare bleve

för sådan skada ansvarig. Om alltså luftfartygen A och B sammanstötte,

skulle A:s ägare vara pliktig ersätta skador å såväl B som

därå ombordvarande personer och last samt B:s ägare vara pliktig

ersätta skador å A jämte å detta luftfartyg ombordvarande personer

och last. En dylik reglering av vid sammanstötning uppkommande

ersättningsfrågor vore uppenbarligen olämplig. Då man

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

söker finna ett lämpligare sätt att reglera dessa frågor, torde två

huvudsakliga utvägar erbjuda sig. Den ena är att bygga på den

tanke, som ligger till grund för regeln i 1 §, och således låta den,

som anförtror sig själv eller sitt gods åt ett så farligt företag som

luftfart, själv stå risken för den skada, som därunder kan uppkomma,

även om den förorsakas av ett annat luftfartyg än det för

befordringen använda. Den andra utvägen är den, som förslaget

valt såvitt angår skador å fartyg och last, nämligen att låta de av

sjölagen i 220 och 221 §§ givna reglerna här erhålla motsvarande

tillämpning. Vad beträffar skador å med luftfartyg befordrad person,

vilka inträffa vid sammanstötning, är förslagets mening oklar.

Då ingen särskild regel härom givits (2 § första stycket avser endast

de fall, då skada tillfogats person eller egendom, som ej befordrats

med någotdera luftfartyget) kan förslaget svårligen tolkas

annorlunda än så, att varje luftfartygs ägare har att svara för skadorna

å de personer, som befordrats med det andra luftfartyget.

Huruvida detta varit avsett, synes dock tvivelaktigt. Måhända är

förslagets mening, att skada å person i dylikt fall ej skall av någotdera

luftfartygets ägare ersättas. Någon anledning att sålunda

göra skillnad mellan personer och gods torde emellertid icke föreligga.

Anses den ståndpunkt förslaget intager beträffande skada å

gods vid sammanstötning böra vidhållas, synes därför regeln i 2 §

andra stycket böra omfatta även skada å person.

Huruvida den reglering — genom hänvisning till 220 och 221 §§

sjölagen — förslaget ger av frågan om ersättning för gods vid sammanstötning

är den lämpligaste, kan emellertid med fog ifrågasättas.

Även i denna del är förslaget ej fullt tydligt; detta är särskilt förhållandet

med hänvisningen till 220 § sjölagen. Denna paragraf

innebär, att om två fartyg sammanstött och exempelvis vållande

till olyckan föreligger i lika hög grad å vardera sidan samt lastägare

lidit skada till visst belopp, vartdera fartygets ägare är skyldig

att ersätta lastägaren hälften av nämnda belopp. Det är en sak

för sig att på grund av förbehåll i fraktavtalet (negligenceklausul)

ägaren av det fartyg, varå det skadade godset fanns, kan vara fri

från skyldighet att erlägga den på honom fallande delen av ersättningsbeloppet.

Nämnda hänvisning leder efter ordalydelsen närmast

till den tolkning, att i fall av sammanstötning även ägaren av det

luftfartyg, varå gods befordras, skulle, med avvikelse alltså från

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.

huvudregeln i 1 §, kunna bliva ersättningsskyldig för skada å godset.

Detta synes föga rimligt. År i allmänhet ägaren av luftfartyg fri

från ansvar för skada å befordrat gods, som vållas av fartygets

förare eller besättning, bör ersättningsplikt ej inträda endast därför

att skadan uppkommit vid sammanstötning med annat luftfartyg.

Utgår man åter från att regeln i 1 § skulle hava giltighet även i

fall av sammanstötning — och alltså verka såsom en negligenceklausul

i sjöfartsförhållandena — komme lastägare att, därest vållande

ligger någon till last å det luftfartyg, med vilket godset fraktas,

ej få ut den del av ersättningen för skada därå, som enligt

sjölagen skulle falla på det luftfartyget. Att sålunda för sammanstötningsfall

giva en regel, som i och för sig innebär att endast en

del av uppkommen skada ersättes, måste anses oegentligt.

Vad nu anförts visar, att en reglering av förevarande frågor genom

hänvisning till sjölagens bestämmelser icke kan anses tillfredsställande.

Med förslagets principiella ståndpunkt mest överensstämmande

torde vara att — på sätt förslaget enligt vad ovan nämnts måhända

avser i fråga om skada å person — vid fall av skada å last i följd

av sammanstötning låta även ägaren av det luftfartyg, varå godset

ej befordras, vara fri från skadeståndsskyldighet, naturligtvis i den

mån icke allmänna skadeståndsregler föranleda annat. Glodkännes

denna mening, erfordras en bestämmelse av innebörd att vad i 1 §

stadgas icke skall föranleda skyldighet för ägare av luftfartyg, som

sammanstöter med annat sådant, att ersätta därvid uppkommande

skada å personer eller gods, som befordras med det senare fartyget.

I fråga om skada, som i följd av sammanstötning uppkommer

å någotdera luftfartyget självt eller å därå befintlig, ägaren av fartyget

tillhörig egendom, torde visserligen något avgörande hinder ej

möta att göra sjölagens ovannämnda regler tillämpliga, men å andra

sidan synes uppställandet av en särskild regel för detta fall knappast

vara lämpligt eller behövligt.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 257.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet å Stockholms slott den 28

april 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hans
o

••

son, Åkerman, Linders, Schlyter, Orne.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Åkerman, lagrådets den 21 april 1922 avgivna utlåtande över det

till lagrådet den 17 februari 1922 remitterade förslaget till lag angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande

anför föredraganden:

»Lagrådets erinran mot det ifrågavande lagförslaget rörer endast

det fall, då i följd av sammanstötning mellan två luftfartyg uppstått

skada å någotdera fartyget eller gods ombord å detta, av ena sidan

har anmärkts, att den av förslaget för nämnda fall givna regeln

synes, om den vidhålles, böra omfatta även skada å person. Ä andra

sidan har regeln betecknats som oegentlig vad beträffar gods, som

skadas vid sammanstötning.

En utsträckning av den föreslagna regelns omfattning också

till personer synes mig icke vara i överensstämmelse med lagförslagets

allmänna ståndpunkt i fråga om luftfartygsägares ansvarighet

gentemot passagerare å fartyget. Om ägaren — frånsett särskilt

åtagande eller ansvarighet enligt vanliga regler — i allmänhet icke

ansvarar för skada, som i följd av trafik med fartyget drabbar passagerare

därå, finnas icke tillräckliga skäl att ålägga honom ansvarighet

i det särskilda fall, då skadan uppkommit i följd av sammanstötning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Ma]ds proposition Nr 257.

Vad angår gods å luftfartyget, är som bekant befordran av

gods luftledes ännu av ganska underordnad betydelse. Förslaget har

därför i detta hänseende närmast haft i sikte ombord å luftfartyget

befintlig egendom, som hör till fartygets utrustning, och liknande

förnödenheter. Beträffande själva luftfartyget och sådan egendom

har lagrådet också medgivit, att avgörande hinder icke möta mot

den föreslagna regleringen. Lagrådet har emellertid ifrågasatt lämpligheten

eller behövligheten av särskild regel för detta fall.

Å förevarande lagstiftningsområde, där utvecklingslinjerna ännu

i många hänseenden äro mycket osäkra, bör man uppenbarligen

skrida fram med den yttersta försiktighet. Lagrådets tvivel på ifrågavarande

punkt synes mig därför böra föranleda till att det föreslagna

stadgandet för närvarande icke alls upptages, ehuru starka skäl tala

för antagandet, att de sjörättsliga grundsatserna här förr eller senare

komma att göra sig gällande.

På grund av vad jag nu anfört har jag ansett mig böra följa

lagrådets mening i förevarande hänseende. Det synes mig likväl

följdriktigast att utesluta tillämpningen av den i 1 § givna huvudregeln

ej blott beträffande skada på grund av sammanstötning mellan

tvenne luftfartyg, utan så snart skadan uppstått i följd av tvenne

luftfartygs begagnande i luftfait.»

Under förmälan, att han låtit vidtaga ändring i andra stycket

av 2 § i förslaget i överensstämmelse med vad han nu anfört, och

under erinran om förevarande lagförslags sammanhang med den till

riksdagen den 24 februari 1922 avlåtna propositionen (nr 127) med

förslag till förordning om luftfart, hemställer föredraganden, att det

sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen och

med stöd av § 54 riksdagsordningen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täckes Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och skall till

riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet;

N. Cervin.

Stockholm 1922, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

220429

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart. a1 i texten
  2. 2LU 1922:18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18 a1 i texten