Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad

29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:28, Med förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28.

Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tiden för företagande av rannsakning med häktad; given

Stockholms slott den 3 februari 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om tiden för företagande

av rannsakning med häktad.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 22 käft. (Nr 28.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

Förslag

till

L» CJ

om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Med ändring av vad lag och författning innehålla häremot stridande

förordnas som följer:

1 §•

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall

äga rum inför allmän underrätt, skall den, som beslutat om häktningen,

därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har

att företaga rannsakningen med den häktade.

2 §•

Eannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt,

inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde

dagen från den dag, anmälan, varom i 1 § sägs, inkommit.

3 §•

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän underrätt

för fortsatt handläggning, skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut

om hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till

vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna

komma att översändas.

Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas senast

till fjortonde dagen efter den dag, då sistnämnda domstols ordförande erhöll

meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt handläggningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från den dag, då

rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma att översändas.

4 §.

Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras,

skall fortsatt rannsakning företagas, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen

och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen, där

ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

Har anmälan om häktning eller meddelande om hänvisning av rannsakning

inkommit till ordförande i underrätt före denna lags ikraftträdande,

skall lagen ej gälla i fråga om tiden för företagande av första rannsakningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 9 december 1921.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden Lindqvist,

Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anför:

»I promulgationslagen till strafflagen, 19 § punkt 9 och 12, upptagas

såsom häktningsmyndigheter länsstyrelse, borgmästare och råd, landsfogde,

landsfiskal, stadsfiskal, magistratens ordförande samt polisämbetsman, där

sådan finnes förordnad för viss stad eller ort. Antalet häktningsmyndigheter

har emellertid på administrativ väg betydligt utvidgats. Länsstyrelserna

hava, samtidigt med att de med stöd av 6 § i 1918 års instruktion

för landshövdingarna (10 § i 1855 års instruktion) i köpingar, municipalsamhällen

och på landsbygden förordnat extra åklagare med allmän åtalsrätt,

jämväl i många fall tillagt dem rätt att på eget ansvar häkta.

Enligt förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken

häktad person bör ställas inför rätta, skall vid stadsdomstol rannsakning

företagas sist inom åtta dagar från den dag, då häktningen med orsaken

därtill .blivit hos domaren behörigen anmäld. Vid häradsrätt skall enligt

samma förordning rannsakningen företagas inom tre veckor, efter det domaren

fått underrättelse om brottmål, däri någon hålles häktad.

När landsfogde eller landsfiskal häktat, skall han numera enligt för

dem gällande instruktioner ofördröjligen därom göra anmälan hos ordföranden

i vederbörlig domstol. Motsvarande stadgande finnes för övriga häktningsmyndigheter

ej i vidare mån än att i en del instruktioner för polis
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28. 5

myndigheter i stad finnes intagen skyldighet för polismyndigheten att, sedan

rapport i målet kommit myndigheten tillhanda från underordnad, som

verkställt utredningen, inom 24 timmar därefter, om ej närmare utredning

i särskilda fall är av nöden, överlämna handlingarna i ärendet till vederbörlig

domstol för rannsakning. Inom vilken tid från häktningen anmälan

därom till domstol skall göras, finnes däremot ej uttryckligen angivet.

I detta sammanhang må ock erinras om bestämmelsen i 25 § av lagen

den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, att om polismyndighet eller

åklagare häktat någon för brott och i den straffsats, som finnes för sådant

brott bestämd, ingår straffarbete i sex månader eller kortare tid eller fängelse

i ett år eller kortare tid, skall, därest den häktade erkänt gärningen

och fall ej föreligger, som omförmäles i lagens 2 §, polismyndigheten eller

åklagaren ofördröjligen ingiva anmälan om häktningen till ordföranden i

vederbörlig domstol.

De knappa bestämmelser, som sålunda finnas till skydd för den personliga

friheten, hava ansetts otillräckliga, och åtgärder till en mera betryggande

lagstiftning på ifrågavarande område hava vid upprepade tillfällen

vidtagits.

I proposition till 1886 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett på nya Proposition

lagberedningens betänkande utarbetat förslag till lag angående vissa bestäm- 1886 drs

melser om rättegången i brottmål. Lagförslaget lämnade föreskrifter bland nlada9''

annat om befogenhet för länsstyrelse ävensom polismästare eller annan med

honom likställd myndighet att förordna om häktads försättande på fri fot,

om hans kvarhållande uppenbarligen saknade stöd av lag, samt om skyldighet

för nämnda myndigheter att, så snart anmälan om den häktades ankomst

till rannsakningshäktet blivit gjord, hänskjuta målet till handläggning

vid domstol, med rättighet likväl för myndigheterna, så framt giltigt

skäl därtill förekomme, att meddela det anstånd därmed, som funnes nödigt,

dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från den dag, då den häktade

ankommit till rannsakningshäktet. Rannsakningen skulle börjas i stad

inom tre dagar och å landet inom tio dagar, efter det hos rätten eller domaren

blivit anmält, att målet hänskjutits till domstol.

Förslaget antogs av första kammaren men avslogs av andra kammaren.

Av diskussionen i riksdagen att döma var anledningen till avslaget huvudsakligen

missnöje med vissa detaljer i förslaget. Under debatten uttalades

den förmodan, att lagförslaget skulle komma igen om ett eller annat år.

Så blev emellertid icke fallet, men tanken på reformer i förslagets

riktning blev icke uppgiven.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.

Justitieom- I framställning till 1900 års lagtima riksdag hemställde riksdagens

franisUilhih^gjustitieoml)udsman, med framhållande av vikten av att domstolen så snart

1900. som. möjligt sattes i tillfälle att pröva en häktningsåtgärds laglighet, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än som rådde beträffande för

brott häktade personers inställande inför domstol. En motion i enahanda

syfte väcktes vid samma riksdag. Lagutskottet tillstyrkte avlåtandet av en

skrivelse i ämnet, men denna hemställan avslogs emellertid av riksdagen.

Riksdagens Till 1904 års riksdag upprepade justitieombudsmannen sin till 1900

vfapril 1904.&rs riksdag gjorda framställning, varjämte en motion väcktes av samma

innebörd. Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 13

april 1904 om utarbetande och framläggande till riksdagen av förslag till

lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu rådde

beträffande för brott häktade personers inställande för domstol och företagande

av fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan rannsakning

erfordrades. Riksdagen förklarade sig anse, att såsom allmän regel borde

stadgas, att anmälan om häktning skulle utan uppskov göras hos domstolen,

samt att endast undantagsvis ett anstånd av högst fjorton dagar och med

avseende å särskilt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre

anstånd borde medgivas.

Riksdagens Sedan justitieombudsmannen i framställning till 1914 års senare riks
^lTaMgusti

da§ åny° upptagit frågan om större skyndsamhet vid häktade personers

1914. inställande för häradsrätt, hemställde också riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 11 augusti 1914, att Kungl. Maj:t täcktes i ändamål att för

tiden, intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till

stånd, i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser

rörande förundersökning och häktning i brottmål, låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i dessa ämnen. I skrivelsen

framhölls, bland annat, att behovet av tillräckligt vida men å andra

sidan klart utstakade gränser för de med brottrannsakning betrodda myndigheternas

makt och av betryggande former för deras verksamhet blivit alltmera

kännbart hos både allmänheten och hos dessa myndigheter själva.

Kungl. Maj.-ts Riksdagens sist omförmälda skrivelse anmäldes inför Kungl. Maj:t den

beslut den 9 9 oktober 1914 av dåvarande chefen för justitiedepartementet. Denne an‘förde

därvid, bland annat: Att nya bestämmelser uti ifrågavarande delar

av vår straffprocessuella lagstiftning vore av behovet påkallade, syntes

departementschefen ställt utom allt tvivel, liksom han också funne det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.

önskligt, att man sökte avhjälpa de svåraste bristerna i gällande rätt utan

avvaktande av den allmänna processreform, vars fullbordande först efter

en ganska lång tid torde vara att vänta. Det närmaste önskemålet syntes

vara, att erhålla någon ändring i nu gällande stadganden rörande tiden

för häktade personers inställande inför domstol. Härvid borde dock

beaktas, att, om huvudvikten jämväl i mera invecklade brottmål ladcs på

att under alla omständigheter, även på bekostnad av förundersöknings grundlighet,

. påskynda häktade personers inställande inför domstolen, en dylik

anordning lätt kunde förorsaka, att domstolen måste giva parterna upprepade

uppskov för komplettering av en bristfällig förundersökning, varigen?m

^®dig koncentration av domstolsförhandlingen motverkades och häktnmgstiden,

tvärtemot vad man åsyftat kunde komma att förlängas.

Härefter begärde och erhöll departementschefen bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid utredningen

av frågan om ny lagstiftning rörande förundersökning och häktning i brottmål

ävensom vid uppgörande av de lagförslag, vartill nämnda utredning

kunde föranleda.

Berörda sakkunniga utarbetade ett utkast till lag angående polisunder- Förberedande

sökning i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följ dförfattningar av- la9utkfst ut

sedda att läggas till grund för utarbetande av förslag till lagstiftning i

ämnet. Sedan dessa utkast på våren 1919 överarbetats, remitterades utkasten

till rikets hovrätter och allmänna underrätter samt till justitiekanslersämbetet,

länsstyrelserna och fångvårdsstyrelsen för avgivande av utlåtande.

Dessutom lämnades styrelsen för Sveriges advokatsamfund tillfälle

att yttra sig över utkasten.

Yad beträtfar tiden för rannsaknings företagande hava ingående be- utkastets bestämmelser

givits i utkastet. Enligt 2 kap. 8 § i utkastet till lagen »tämmelser

skall ransakning med den, som är liäktad, börja senast på den åttonde

(tagen etter det atalsskriften tillställts underrättens ordförande eller, där inför

rannsakning företagits utan polisundersökning eller häktningen ägt’ rum d°mSt°L

efter rättegångens början, senast på den åttonde dagen efter den häktades

ankomst till rannsakningshäktet för den domstol, vid vilken rannsakningen

bör företagas. Konungen äger att bestämma annan tid för rannsaknmgens

början inom vissa orter av landet på grund av där varande

särskilda förhållanden. Tiden må dock ej utsträckas över fjorton dagar

från den dag,. varifrån tiden enligt regelfallet skall räknas. Skulle i

särskilt fall hinder mot rannsakningens företagande inom föreskriven

tid föreligga vid allmän underrätt, eller förekommer därvid eljest vä
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Myndigheter

nas utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

gande skäl för uppskov, må hovrätten kunna på framställning av rättens

ordförande medgiva förlängning med högst sju dagar. Och utkastets 2 kap.

10 § innehåller att, om vid rannsakning med häktad ytterligare bevisning

tinnes nödvändig eller eljest laga hinder möter att avsluta rannsakningen

vid första rättegångstillfället, rannsakningen må kunna uppskjutas, dock ej

över fjorton dagar vid domstol på landet och sju dagar vid domstol i stad.

Yad nu sagts, skall ock tillämpas vid förnyat uppskov.

De över utkastet hörda myndigheterna hava till övervägande del uttalat,

att de i utkastet föreslagna bestämmelserna syntes väl ägnade att

avhjälpa överklagade brister på ifrågavarande område.

I fråga om tiden från häktningens verkställande till den häktades inställande

inför domstol har Göta hovrätt uttalat, att tiden vore alltför kort,

vilket med all sannolikhet komme att medföra, att framställningar till hovrätt

om tidens förlängning snarare bleve regel än undantag. Två länsstyrelser

uttala, att respittiden för hälctads inställande vore alldeles för kort

med hänsyn till de långa fångtransporterna inom dessa län. Med den

korta tiden förelåge även risk för att åklagarna icke skulle medhinna att

verkställa tillräcklig utredning och anskaffa bevis, vilket i sin tur skulle

medföra, att rannsakningstiden bleve onödigtvis förlängd. Ett par landsfiskaler

anse, att tiden för rannsakningens början borde på landet utsträckas

till fjorton dagar. Ett flertal av domhavandena hava likaledes yttrat, att

tiden för den häktades inställande för domstol vore alldeles för kort, vilket

skulle för domhavandena medföra ökat arbete och omöjliggöra att handlägga

flera rannsakningar vid samma rättegångstillfälle. Svårigheter skulle

även uppstå att disponera över rannsakningslokal i sådana fall, där flera

härader hade gemensam tingsstad i brottmål. Icke mindre än 23 domhavande

föreslå, att tiden för häktads inställande till rannsakning borde

förlängas till fjorton dagar, efter det domhavanden erhållit underrättelse om en

persons häktande. En del domhavande hava uttalat sig för bibehållandet

av den nu föreskrivna tiden av tre veckor.

Kungl. Maj:ts Vid anmälan i statsrådet den 27 februari 1920, varvid beslöts, att

beslut dm 27 lagrådets yttrande skulle inhämtas över förslagen, uttalade dåvarande departe920™

mentschefen bland annat, att vad först anginge den på olika håll dryftade

frågan huruvida en partiell lagstiftning rörande bland annat häktning borde

redan nu komma till stånd och således utan samband med den allmänna

reformen av rättegången i brottmål, delade han riksdagens i förut nämnda

skrivelse år 1914 uttalade uppfattning både om det omedelbara behovet av

en dylik lagstiftning och om lämpligheten att utbryta nu ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

lagförslag till särskild behandling före genomförandet av den allmänna reformen.

De rådande förhållandena på det område, som den partiella reformen

skulle omfatta, vore långt ifrån tillfredsställande.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade bestämmelserna om tiden

för rannsaknings företagande erhållit en från utkastets föreskrifter härutinnan

något avvikande lydelse, varjämte särskild regel meddelades för det

fall, att rannsakning ägde rum efter hänvisning från annan domstol. I det

remitterade förslaget hade bestämmelserna följande innehåll: Kannsakning

med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt och senast på den

åttonde dagen efter den dag, då avskrift av åtalsskrift inkom till underrättens

ordförande eller, där åtalsskrift ej är föreskriven, senast på den

åttonde dagen efter den dag, då domstolens ordförande erhöll meddelande

om den häktades ankomst till rannsakningshäkte. Är inom viss del av

landet eller vid viss domstol på grund av särskilda förhållanden svårighet

rådande att börja rannsakningar med häktade inom tid, som nyss är sagd,

ankommer det på Konungen att för sådan del av landet eller sådan domstol

bestämma längre tid, än nyss blivit sagd. Denna tid må dock ej

utsträckas över fjorton dagar från den dag, varifrån tiden enligt huvudregeln

skall räknas. Föreligger i särskilt fall hinder mot rannsakningens företagande

inom tid, som här avses, eller förekommer eljest vägande skäl för

uppskov, må rättens ordförande kunna utsätta rannsakningen att hållas

senast på den åttonde dagen efter den eljest för rannsakningens företagande

stadgade senaste dag. Meddelande om denna åtgärd och om skälen därför

skall ordföranden ofördröjligen insända till föreståndaren för häktet; och

har denne att därom göra anteckning i vederbörlig förteckning rörande den

häktade. (2 kap. 10 §.) Finnes vid rannsakning ytterligare bevisning

nödvändig, eller föreligger eljest giltigt skäl för uppskov med målets vidare

handläggning till ett senare rättegångstillfälle, må rannsakningen kunna

uppskjutas, dock ej utan vägande skäl längre än till den fjortonde dagen

därefter vid domstol på landet och den åttonde dagen vid domstol i stad.

Finnes vägande skäl för längre uppskov, må dock den fortsatta handläggningen

ej utsättas senare än till den åttonde dagen efter utgången av de

i första stycket angivna tiderna. Yad nu är föreskrivet skall ock tillämpas

i fråga om uppskov, som vid uppskjuten handläggning kan finnas ytterligare

erforderligt. (2 kap. 12 §.) blår rannsakning med häktad hänvisats

till annan domstol för fortsatt handläggning, skall denna utsättas

senast till den fjortonde dagen efter den dag, då denna domstols ordförande

erhöll meddelande om hänvisningen. Föreligger i särskilt fall hinder mot

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 22 käft (Nr 28.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Lagrådets

yttrande.

Processkom
missionens
yttrande.

10 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.

den fortsatta rannsakningens företagande inom nu angiven tid, eller förekommer

eljest vägande skäl för längre uppskov, må rannsakningen kunna

utsättas att äga rum senast på den åttonde dagen efter den eljest för rannsakningens

företagande stadgade senaste dag. Ordföranden i den rätt, som

meddelat beslut om hänvisning, skall därom omedelbart underrätta ordföranden

i den domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika

när rannsakningshandlingarna komma att översändas; och har den sistnämnda

att bringa detta till vederbörande åklagares kännedom (2 kap. 13 §).

Lagrådet, som gjorde en del detaljanmärkningar mot lagförslagen, tillstyrkte,

att desamma lades till grund för lagstiftning i ämnet. Beträffande tiden,

inom vilken rannsakningen skulle företagas, anförde lagrådet bland annat:

Vidkommande den för häradsrätt föreslagna tid av åtta dagar från

viss angiven utgångspunkt, inom vilken rannsakning skulle företagas, hade

i ett flertal över utkastet avgivna yttranden framställts allvarliga anmärkningar

mot densamma såsom alltför knapp. Av yttrandena framginge enligt

lagrådets mening med full tydlighet, att i det stora flertalet fall iakttagandet

av eu dylik lagbestämmelse skulle vara omöjligt eller åtminstone förenat

med synnerliga svårigheter och olägenheter. Det kunde därför antagas,

att dess efterlevande skulle bliva undantag, under det att anlitandet av

uppskovsmöjligheterna enligt de såsom undantag avsedda stadgandena i paragrafens

(10 §) fortsättning bleve regel. Det kunde dock knappast anses lämpligt

att lagfästa en ordning, som från början framstode såsom mindre väl

avpassad. Å andra sidan hade veterligen icke behov yppats för rådhusrätternas

del att kunna erhålla en sådan allmän dispens från iakttagandet

av åttadagarstiden. På grund av det sålunda anförda tillstyrkte lagrådet,

att tiden för rannsakningens början bestämdes, då fråga vore om rådhusrätt,

till åtta dagar och beträffande annan underrätt till fjorton dagar samt

att dispensbestämmelsen icke skulle gälla rådhusrätt.

I skrivelse den 15 december 1920 infordrades processkommissionens

yttrande, huruvida med hänsyn till det i kommissionen pågående arbete beträffande

straffprocessen, betänkligheter kunde anses förefinnas mot upphöjande

till lag av nu ifrågavarande förslag.

Processkommissionen uttalade i skrivelse den 28 december 1920, att

kommissionen icke funne något tvingande behov till reglering av ifrågavarande

förhållanden utan samband med förfarandet i dess helhet. Förslagets

bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhängde stode

icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena

angående polisundersökning, och deras innehåll vore ej heller sådant, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.

större betänklighet mot deras antagande kunde med hänsyn till arbetet på

den nya rättegångsordningen göras gällande. Då emellertid den nuvarande

lagstiftningen å ifrågavarande område ej syntes i tillämpningen behöva medföra

allvarligare olägenheter och frågan i hela sin vidd måste upptagas till

behandling vid utarbetandet av eu ny rättegångsordning, kunde det ifrågasättas,

om det vore skäl att nu företaga en fullständig revision av dessa

regler, eller om man icke hellre borde inskränka sig till mindre ändringar

i den gällande lagstiftningen, i vilket hänseende främst syntes böra ifrågakomma

regler om någon förkortning av den tid, inom vilken å landet häktad

skall inställas till rannsakning, skyldighet för den som häktat att omedelbart

göra anmälan därom till domstolen samt möjlighet att draga fråga om

häktning under prövning av en häktningsdomare.

I skrivelse den 11 oktober 1921 har riksdagens justitieombudsman

ånyo tagit upp frågan om behovet av en lagstiftning till undvikande av dröjsmål

med en häktad persons inställande inför domstol. I ett rättssamhälle,

där den individuella känslan för frihet vore så stark som i vårt land,

kunde en lösning av den fråga, som ånyo upptagits, icke längre uppskjutas.

Åtminstone borde bestämmelser, avsedda att åstadkomma större skyndsamhet

än som ännu i vissa fall rådde beträffande för brott häktade personers inställande

inför domstol icke längre saknas. Skälen för behövligheten av

sådana bestämmelser hade redan vid skilda tillfällen framhållits med den

utförlighet, att en hänvisning därtill vore tillräcklig. Oberoende av en

allmän reform av straffprocessen och utan att avvakta genomförandet av den

vidlyftiga lagstiftningen om förundersökning, borde det låta sig göra att redan

nu meddela bestämmelser till undvikande av dröjsmål med för brott häktade

personers inställande för domstol. Givetvis borde sådana föreskrifter

gälla för både land och stad. Såväl med hänsyn till den allmänna rättssäkerheten

som för polis- och åklagarmyndighetens egen skull torde stadganden

i det nu berörda hänseendet vara önskvärda. Under nuvarande

förhållanden ansåge justitieombudsmannen sålunda, att bestämmelser i lag

eller författning borde komma till stånd, som skulle innehålla, att anmälan

om häktning utan uppskov skulle göras hos domstolen samt att undantag

från denna regel skulle medgivas endast för sådant fall, att särskilda förhållanden

funnes därtill föranleda, varvid dock borde bestämmas en viss

tid, exempelvis fjorton dagar, utöver vilken den förberedande undersökningen

ej finge sträcka sig. För att förhindra ett kringgående av dessa bestämmelser

borde därjämte meddelas föreskrifter om polis- och åklagarmyndigheternas

befogenhet att på grund av misstanke för brott anhålla en person.

Riksdagens

justitieombudsmans

skrivelse den

11 oktober

1921.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr SS.

*

Ett kvarhållande utan häktning borde vara medgivet under allenast en mycket

kort tid. Det vore av vikt såväl att skydd bereddes mot obehörig kränkning

av den personliga friheten som att polis- och åklagarmyndigheterna

erhölle klara regler om, vartill deras uppgift berättigade dem. Bland de

straffprocessuella tvångsmedlen vore häktning det ur rättssäkerhetens synpunkt

viktigaste och på individens rättsställning mest ingripande. Stadganden

härom vore därför av synnerlig betydelse. Den medborgerliga rätt,

som här vore ifråga, vore av sådant värde, att ett ingrepp i densamma

måste stödja sig på fullt bestämda föreskrifter. Det vore en stor brist i lagstiftningen

att förevarande, sedan flera årtionden till behandling upptagna

fråga, icke blivit ordnad.

I likhet med mina företrädare samt riksdagen och justitieombudsmannen

anser jag det vara en angelägenhet av största vikt att förberörda, på individens

rättsställning så ingripande förhållanden varda på ett tydligt och

tillfredsställande sätt reglerade. Med hänsyn till processkommissionens arbete

anser jag det dock icke lämpligt, att nu föreslå en genomgripande nydaning

på området. Det synes mig emellertid som om man, utan föregripande

av processkommissionens arbete, redan nu skulle kunna meddela

bestämmelser till förhindrande av alltför långa dröjsmål med häktade personers

inställande inför domstol och uppskov i rannsakningarna samt om

skyldighet för den häktande myndigheten att omedelbart göra anmälan

hos vederbörande om häktning. Givet är, att man därvid i sakens nuvarande

läge måste begränsa sig till att allenast avhjälpa några av de

svåraste olägenheterna i nu rådande förhållanden.

Jag har därför låtit upprätta ett förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Häri har upptagits bestämmelse om skyldighet för den, som verkställt

häktning, att därom ofördröjligen underrätta ordföranden i den domstol,

som har att handlägga rannsakningen. Vidare innehåller förslaget bestämmelser

om tiden, inom vilken rannsakningen, efter det berörda anmälan

inkommit, skall vid allmän underrätt företagas, vilken tid för rådhusrätt

är den nu gällande och för häradsrätt förkortats från tre veckor till fjorton

dagar, samt därom att fortsatt rannsakning, där sådan erfordras, skall äga

rum inom samma tid från förra rannsakningen, som är bestämd för företagande

av den första rannsakningen efter det anmälan om häktningen

ingått, med rätt dock till längre uppskov, där särskilt förhållande, såsom

undersökning av den häktades sinnesbeskaffenhet, inhämtande av utlåtande

av medicinalstyrelsen och dylikt, nödvändiggör sådant uppskov. Genom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

förkortning av den tid, inom vilken första rannsakningen skall äga rum,

vinnes ock den fördelen, att befogenheten av en häktningsåtgärd snabbare än

för närvarande är händelsen kommer under domstols prövning. Härigenom

torde tills vidare en särskild häktningsdomare för prövning av häktningsåtgärdens

befogenhet kunna undvaras. I förslaget har vidare stadgats, att

om rannsakning med häktad hänvisats till annan underrätt, rannsakningen

vid denna domstol skall utsättas att äga rum senast å fjortonde dagen efter

den dag, då domstolens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen. I

överenstämmelse med stadgandet om skyldighet för den, som verkställt häktning,

att härom underrätta ordföranden i den domstol, som skall handlägga

rannsakningen, har föreskrivits, att ordföranden i den rätt, som meddelat

hänvisningsbeslutet, skall därom underrätta ordföranden i den domstol,

till vilken rannsakningen hänvisats. För att sätta denna i tillfälle

att snarast möjligt utsätta tid för rannsakningen har ordföranden i den

hänvisande domstolen ålagts att samtidigt med underrättelsen om hänvisningen

meddela, när rannsakningshandlingarna komma att översändas. Samtliga

nu föreslagna nya bestämmelser hava till syfte, att förkorta den tid,

inom vilken häktad skall inställas inför domstol till rannsakning eller förnyad

rannsakning.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag eller förslag till lag

om tiden för företagande av rannsakning med häktad av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, och hemställer, att för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag

av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

*

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

Bilaga.

Rörslag

till

LAG

om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Med ändring av vad lag ocli författning innehålla häremot stridande

förordnas som följer:

1 §■

Har någon blivit häktad för brott, skall den, som verkställt häktningen,

därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som

har att företaga rannsakningen med den häktade.

2 §•

Rannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt,

inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å

fjortonde dagen från den dag, anmälan, varom i 1 § sägs, inkommit.

Kan målet ej vid ett rannsakningstillfälle slutföras, skall fortsatt

rannsakning företagas inom tid nyss är sagd, där ej särskilt förhållande

nödvändiggör längre uppskov.

3 §-

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän underrätt

för fortsatt handläggning, skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut

om hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till

vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna

komma att översändas.

Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas senast

till fjortonde dagen efter den dag, då sistnämnda domstols ordförande erhöll

meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt handläggningen

i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från den dag, då

rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma att översändas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd onsdagen den

11 januari 1922.

Närvarande:

Justi tierådetBERGLÖF, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, APPELBERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 december 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål, § 87

regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat

förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet G.

Grefberg.

Lagrådet avgav beträffande förslagets huvudgrunder följande utlåtande:

I utlåtande den 8 oktober 1920 över upprättat förslag till lag angående

polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. framhöll lagrådet,

att ett första försök till detaljreglering på ifrågavarande rättsområde

tydligen mötte stora vanskligheter och att därvid frågan om ett rätt avvägande

mellan statens och de enskildas intressen vållade särskild svårighet.

I stort sett syntes emellertid förslaget innefatta en tillfredsställande

lösning av den förelagda uppgiften, varför lagrådet funne sig böra tillstyrka,

att detsamma lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Så har hittills ej skett, och det faller utom ramen för lagrådets nu

föreliggande uppgift att värdesätta de skäl, som må hava föranlett, att det

fullständiga ordnandet av de i nyssberörda förslag behandlade lagstiftningsfrågorna

undanskjutits.

I stället har man ansett sig böra till behandling företaga en ur sitt

sammanhang lösbruten del av ifrågavarande legislativa uppgift och därvid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

tagit sikte huvudsakligen på syftet att vinna förkortning av den tid, inom

vilken häktade personer skola inställas inför domstol, ett syfte alltså, som

närmast avser att på ett mera betryggande sätt värna den enskilde medborgarens

personliga frihet. Att man även vid upptagandet av ämnet i

denna inskränktare omfattning ej kan undgå den ovan antydda svårigheten.

av avvägandet mellan olika intressen, synes lagrådet klart, och fråga är,

om man ej på den nu inslagna vägen löper risken att snarare fjärma sig

från än närma sig det mål, som lagstiftningen å ifrågavarande område bör

uppställa, nämligen att i den personliga friheten ej göres större ingrepp

än som är nödigt.

För behörigt tillgodoseende av såväl den enskildes rätt och bästa

som det allmännas krav är det givetvis av nöden att i brottmål vinna en så

fullständig och tillförlitlig utredning som möjligt. Det ligger i öppen dag,

att stora fördelar ernås därigenom, att denna utredning till väsentlig del

förlägges till en förundersökning. Härigenom möjliggöres ett med modern

rättsuppfattning mera överensstämmande domstolsförfarande än det såsom

inkvisitoriskt betecknade, vilket tidigare varit det förhärskande och ännu

kan sägas hos oss hava laga hemul i 4 kap. 1 § rättegångsbalken. Redan

från denna synpunkt måste det väcka starka betänkligheter, om i mål, däri

häktning ägt rum, genom förundersökningens bortfallande eller kraftiga

beskärning skulle framkallas en återgång till en mera föråldrad processform.

Och då utredningens förläggande uteslutande till eller jämsides med

domstolsförfarandet i många fall skulle innebära en mycket avsevärd tidsutdräkt,

komme därigenom den tid, varunder den tilltalade berövades friheten,

att i motsvarande mån förlängas. Lagrådet kan härutinnan åberopa

vad i yttrande till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1914 av dåvarande

chefen för justitiedepartementet uttalats därom, att om häktade

personers inställande inför domstolen alltför mycket påskyndades, den nödiga

koncentrationen av domstolsförhandlingen motverkades och häktningstiden,

tvärtemot vad man åsyftat, kunde komma att förlängas.

Det nu remitterade förslagets mest betydelsefulla bestämmelse torde vara

den, som stadgar skyldighet att om verkställd häktning ofördröjligen göra

anmälan hos ordföranden i vederbörlig domstol. Denna bestämmelse innebär

ett lagfästande i fråga om samtliga häktningsmyndigheter av vad redan

nu i instruktionsväg är stadgat för landsfogde och landsfiskal. Yid första

påseendet kan det förefalla, som om föga vore att erinra häremot. Men

man måste göra klart för sig innebörden av ett sådant’ stadgande såvitt

angår de myndigheter, för vilka det skulle komma att utgöra en nyhet, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Ma.jts Proposition Nr 28.

stort sett således åklagare- och polismakten i rikets städer. Härvid komma

företrädesvis förhållandena i de större av dessa i betraktande. Där har,

vid sidan av lagen, men framtvingat av förhållandenas egen natur, i brottmål

av mera invecklad beskaffenhet kommit till användning ett förfarande,

som består däri, att för brott misstänkt person, utan att häktas, under

någon tid hålles i förvar (anhålles). Till sin innebörd är en sådan åtgärd

för den därav drabbade väsentligen att likställa med häktning. I förberörda,

under år 1920 av lagrådet granskade förslag förekom detta institut

under benämningen kvarhållande och var där i detalj reglerat. Det

nu föreliggande förslaget iakttar i detta hänseende fullständig tystnad. Vid

sådant förhållande • ligger närmast till hands att beträffande förslagets ställning

till denna fråga antaga, att man ej velat rubba den praxis, som hittills

rått. Härför talar också den omständigheten att vid behandlingen av

förberörda förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning

m. m. ej å något håll gjorts gällande, att icke åtminstone under någon

mer eller mindre knappt tillmätt tid åklagare- och polismyndigheterna borde

äga att på sitt ansvar hålla för brott misstänkta personer i förvar. Men om

en sådan uppfattning beträffande rätten till anhållande och förslagets ställning

därtill gör sig i praxis gällande, måste man, då uppskov med anmälan om

häktning icke vidare skulle få förekomma, räkna med möjligheten att vederbörande

myndigheter i syfte att före domstolsrannsakningen medhinna en så

fullständig utredning som möjligt skulle i stället i vidsträcktare omfattning än

hittills begagna sig av rätten att anhålla. Ä andra sidan kan med visst fog

antagas, att stadgandet om ovillkorlig skyldighet att angående verkställd häktning

ofördröjligen underrätta vederbörande domstolsordförande skulle, såsom

justitieombudsmannen i sin i ärendet åberopade skrivelse av den 11 oktober

1921 även antytt, medföra, att ett fortsatt användande av anhållanderätten

komme att framstå såsom ett kringgående av lagen. Därest på grund härav

myndigheterna avstode från att vidare tillämpa nämnda förfarande, bleve

följden, att målen angående häktade ofta komme till domstolarna i alltför

outrett skick.

I vilkendera riktningen utvecklingen än komme att gå, synas konsekvenserna

bliva föga tillfredsställande. Ett i lag ej reglerat anhållandeförfarande

innebär ett godtyckligt ingripande i den personliga friheten, och

för den för brott misstänkte skulle vinsten av den föreslagna lagstiftningen

bliva skäligen illusorisk, om den allenast komme att innebära, att han bleve

»anhållen» i stället för häktad. Skulle åter följden av förslaget bliva en

mer eller mindre kraftig inskränkning av förundersökningen, komme detta att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 22 käft. (Nr 28.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj;ts Proposition Nr 28.

såsom ovan anmärkts vara ägnat att medföra ej blott återgång till ett föråldrat

domstolsförfarande utan ofta nog också en till tiden väsentligen utsträckt

frihetsförlust för den häktade. Det bör därjämte framhållas, att om den

verkliga och ingående utredningen förlägges till domstolsförhandlingen, härav

betingas en säkerligen ingalunda obetydlig förstärkning av vederbörande

domstolars arbetskrafter.

Slutligen bör även beaktas, att på grund av ovissheten om förslagets

innebörd i angivna hänseende det kan befaras, att åklagare- och polismyndigheterna,

om förslaget genomföres, bliva försatta i en ännu mera svår och

ömtålig ställning gentemot allmänheten än den de redan intaga till följd därav

att bestämda föreskrifter saknas å ifrågavarande område. Då nämnda myndigheter

ovedersägligen hava att utföra en för samhället oundgänglig funktion

samt det måste anses vara av synnerlig vikt för ernående av ett gott resultat

av deras arbete, att detsamma uppbäres av allmänhetens förtroende, bör det

ligga i statsmakternas intresse att söka i den mån det genom lagstiftningen

kan ske undanröja anledningarna till misstro mot dessa myndigheter och deras

verksamhet. I ett av justitieombudsmannen i dennes förenämnda skrivelse

åberopat yttrande av polismästaren i Stockholm har denne också framhållit,

att det icke minst ur polisens synpunkt vore en högst betänklig brist, att

polisundersökningen alltjämt icke vore närmare reglerad; det vore från

polisens sida en rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter

den hade och vilka skyldigheter, som ålåge den.

Yad ovan anförts bestyrker enligt lagrådets mening riktigheten av

vad i förberörda yttrande till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1914 uttalats

därom, att eu reglering i lag av häktningstidens längd i syfte att

vinna en förkortning därav förutsatte, att ståndpunkt intoges till frågan

om förundersökningens ordnande. En rationell lösning av hithörande

spörsmål kan otvivelaktigt vinnas endast genom ett fullständigt ordnande

av förundersökningen. En partiell och tillfällig lagstiftning av den huvudsakliga

innebörd, som det remitterade förslaget har, förutsätter åtminstone,

att bestämmelser meddelas, som i avseende å tidslängden på ett betryggande

sätt reglera åklagare- och polismyndigheternas rätt att för åvägabringande

av nödig förundersökning hålla för brott misstänkta personer i

ängsligt förvar; och dessa lagbestämmelser synas, på sätt justitieombudsmannen

anfört, böra innefatta såväl undantag för särskilda fall från den

stadgade skyldigheten att ofördröjligen anmäla häktning som medgivande

av befogenhet för nämnda myndigheter att under viss tid utan häktning

kvarhålla för brott misstänkta personer. Allenast under förutsättning att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

förslaget fullständigas med dylika bestämmelser finner sig lagrådet kunna

tillstyrka, att detsamma lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Angående förslagets detaljer yttrade lagrådet:

Medan av 2 och 3 §§ framgår, att förslaget i dessa delar avser förfarandet

vid allmän underrätt, har åt bestämmelsen i förevarande paragraf

givits en avfattning, som inbegriper jämväl de fall, då rannsakning skall

ske vid överrätt eller specialdomstol. Då för dessa fall något behov av det

här föreslagna stadgandet knappast synes föreligga och detsamma ej heller

är väl avpassat för tillämpning vid dessa domstolar, hemställer lagrådet om

sådan ändring i 1 §, att densamma kommer att omfatta allenast häktning

för brott, varom skall rannsakas vid allmän underrätt.

Erinras må ock, att särskilda bestämmelser gälla angående anmälan

om häktning, som skett utomlands på föranstaltande av konsul (51 § i förordningen

ang. konsulatväsendet den 24 sept. 1906). Det torde knappast

vara avsett, att den i förevarande paragraf stadgade anmälningsskyldigheten

skall erhålla tillämpning även å dylikt fall. Undantag härutinnan synes

därför böra göras.

Då det icke torde vara åsyftat, att i det fall, då myndighet verkställt

häktning, varom annan myndighet förordnat, ifrågavarande anmälningsskyldighet

skall åligga förstnämnda myndighet, synes redaktionen

böra underkastas någon jämkning.

2 och 3 §§.

Av yttranden, som avgivits över förberörda förslag till lag angående

polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., framgår, att

det ej låter sig göra att undantagslöst stadga skyldighet för häradsrätt

att inom fjorton dagar företaga rannsakning med häktad. Särskilt lära.

förhållandena i rikets nordligaste delar ofta lägga oöverstigliga hinder i

vägen för iakttagande av denna tidsbegränsning.

Detsamma gäller givetvis första företagandet av rannsakning, som

hänvisats från annan domstol.

Lagrådet hemställer därför, att, med förebild från nyssnämnda förslag,

i nu förevarande förslag måtte inflyta bestämmelse därom, att därest vid

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

häradsrätt på grund av särskilda förhållanden svårighet möter att börja

rannsakning med häktad inom den i 2 § första stycket och 3 § andra

stycket stadgade tid, det skall ankomma på Konungen att för sådan

häradsrätt bestämma längre tid, dock att denna ej må utsträckas över åtta

dagar utöver den i sistnämnda båda lagrum stadgade.

Enligt lagrådets mening bör till lagen fogas viss övergångsbestämmelse.

Ifall anmälan om häktning eller underrättelse om hänvisande av

rannsakning skett till dom stolsordförande före dagen för lagens ikraftträdande,

synas de nya bestämmelserna ej böra gälla i fråga om tiden

för företagande av första rannsakningen.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 3 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 11 januari 1922 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 december

1921 remitterade förslaget till lag om tiden för företagande av

rannsakning med häktad.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets yttrande ävensom

processkommissionens utlåtande den 28 december 1920 i fråga om det inom

justitiedepartementet utarbetade förslaget till lag om polisundersökning i

brottmål samt häktning m. m., vilket senare utlåtande skall såsom bilaga

fogas vid detta protokoll, anför departementschefen:

»Det till lagrådet remitterade förslaget innefattar skyldighet för den,

som verkställt häktning av en person, att ofördröjligen göra anmälan om

häktningen till ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen

med den häktade. Syftet med denna bestämmelse har, såsom

jag framhållit i mitt yttrande i ärendet till statsrådsprotokollet den 9 december

1921, varit att förkorta häktningstiden och få häktningsåtgärdens

befogenhet så snart ske kunde underställd domstols prövning. Avsikten

med bestämmelsen har ock varit att förhindra, att rannsakningen till väsentlig

del försigginge annorstädes än inför domstol. Jag anser nämligen

icke vara med vår lag överensstämmande att en person under mera avse-;

värd tid är berövad sin frihet för förhör och andra utredningar inför annan

myndighet än domstol. Denna fråga har också berörts av justitieombudsmannen

i hans av mig den 9 december 1921 anmälda skrivelse av den It

oktober 19211, uti vilken skrivelse justitieombudsmannen anfört bland annat:

1 Jfr justitieombudsmannens Embetsberättelse till 1922 års riksdag sid. 291 ff.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl.

''Bestämmelser avsedda att åstadkomma större skyndsamhet än som

ännu i vissa fall råder beträffande för ''brott häktade personers inställande

inför domstol, borde icke längre saknas. — — —

Om än beträffande förhållandena på landsbygden de i instruktionerna

för landsfogdarna och landsfiskalerna intagna föreskrifterna, uppburna av

den praxis, som därstädes sedan länge utvecklat sig — enligt vad jag

funnit — så gott som undantagslöst visat sig medföra tillräcklig snabbhet,

så återstår i städerna samma ovisshet, som bragtes på tal redan 1886 och

1900. För städernas vidkommande gälla fortfarande allenast de gamla

ofullständiga föreskrifterna med en tänjbarhet, som kan lämna plats för

självrådighet eller åtminstone misstanke om, att en sådan utövas.

Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet

till en viss smidighet i tillvägagångssättet, som låter detsamma lämpa

sig olika från fall till fall. Men denna obundenhet innebär en fara. När

en person anhållits såsom misstänkt för brott och därefter häktats, ligger

det i sakens natur, att polisen eller åklagaren framstår såsom hans motpart.

Det måste bliva förenat med åklagarens intresse att, innan målet

hänskjutes till domstolen, anskaffa en utredning, vilken innebär så goda

skäl som möjligt för häktningsåtgärdens och åtalets befogenhet. Men därvid

kan den häktades berättigade intresse att utan uppskov få frågan om

sin frihet prövad av annan myndighet än motparten bliva satt i efterhand

och skjutas i skuggan av polisens eller åklagarens iver att komma till botten

med utredningen. I våra större städer dragés nu målet inför rådhusrätten

med en så fullständig polisrapport, att frestelsen också är nära att

lägga dess innehåll och avfattning till grund för domstolsförhandlingen.

Men om det än är önskligt, att polisutredningen göres så grundligt som

möjligt, är en sådan påföljd till men för rättsskipningen. Förfarandet inför

domstolen får ej så att säga absorberas genom en lång polisundersökning,

vilken gör rättsförhandlingen enbart till en rekapitulation av vad

som förekommit inför polisen. Ty domstolen måste alltid — huru frestande

det än må vara att, exempelvis för tids vinnande, låta parter och

vittnen enbart vidkännas sina yttranden, sådana de i polisrapporten formulerats

— göra en fullt självständig och utan förutfattad mening fristående

undersökning.

Den bästa och inom vår nuvarande processordning enda verkliga garantin

mot missbruk av den polis- och åklagarmyndigheterna tillerkända

häktningsrätten eller mot ett omdömeslöst eller förhastat begagnande av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts "Proposition Nr 28.

denna rätt är att häktningsåtgärden snarast blir prövad av domstolen såsom

ojävig myndighet, vilken står över båda parterna och ej har något

undermedvetet intresse av att behöva försvara egen åtgärd. Det finnes val

icke heller något tvivel om att icke domstolen äger större förutsättningar

än åklagarmakten att allsidigt pröva häktningsåtgärdens berättigande. Mångfaldiga

omständigheter, som under polisutredningen kanske icke få sin rätta

belysning, kunna under domstolens skärskådande vinna en sådan betydenhet,

att de undanrycka grunden för häktningsåtgärdens befogenhet. Skulle

ett alltför hastigt hänskjutande till domstolen medföra, att målet icke framlägges

inför densamma tillräckligt utrett, synes mig det allmänna rättsmedvetandet

vara bättre tillfredsställt med, att det blir domstolen, som

bestämmer om uppskov med rannsakningen för förebringande av ytterligare

utredning, än att för den häktade på oviss tid undanhålles möjligheten att

få häktningens berättigande fullt objektivt prövat.’

I vad justitieombudsmannen sålunda yttrat finner jag mig i allt väsentligt

kunna instämma och därav följer ock, att jag icke kan förorda en sådan

ändring av vår gällande rättegångsordning, som skulle förlägga den huvudsakliga

behandlingen av brottmål till polisundersökningen. Att det är domstolen,

som handlägger det väsentliga av rannsakningen i brottmål, medför

ur säkerhetssynpunkt väsentliga fördelar. Förhandlingen är väl enligt nu

gällande ordning till sitt väsen inkvisitorisk, åtminstone beträffande de

grövre brotten, men den tilltalade står dock såsom part mot en åklagare

inför en opartisk och väl kvalificerad myndighet, han har rätt till sakkunnigt

biträde vid sitt försvar, och förhandlingen är underkastad den kontroll,

som offentligheten är ägnad att medföra.

Vad sålunda anförts innebär emellertid icke, att jag anser polisundersökningen

överflödig eller att den bör i väsentlig mån inskränkas. En sådan

undersökning är i saker av något större omfattning erforderlig för att det

material, som bör ligga till grund för domen, skall kunna framläggas för

domstolen. Jag kan ej heller medgiva, att genom förslaget polisundersökningen

skulle över hövan beskäras. Väl skulle det på grund av förslagets

bestämmelser om tiden för rannsaknings företagande emellanåt kunna inträffa,

att polisundersökningen ej hunnit slutföras till första rannsakningstillfället,

men detta inträffar ofta även med nu gällande bestämmelser och

skulle även ofta kunna förekomma enligt de regler, som upptagits i 1920

års förslag. Rätten måste naturligtvis i sådana fall uppskjuta målet, och

polisundersökningen får under tiden till nästa rannsakning fortgå. Detta

behöver icke nödvändigt leda till dröjsmål med målets avgörande, ty den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majds Proposition Nr 28.

utredning, som skall av polisen verkställas, måste taga lika lång tid i ena

som i andra fallet. Och att målet icke kan slutbehandlas vid ett rättegångstillfälle

är under den nuvarande processordningen icke i och för sig

av fundamental betydelse. Att förslaget skulle leda därtill att polismyndigheterna

skulle i vidsträcktare omfattning än nu begagna sig av det sedvanmässigt

utbildade anhållandet före häktningsbeslutet kan ej antagas. Det

ligger i sakens natur, att polismyndigheterna måste såsom hittills iakttaga

den största varsamhet vid användande av detta förfarande, för vilket något

uttryckligt stöd i lag ej finnes. Om förslagets lagfästande skulle föranleda

ett inskärpande av nödvändigheten av sådan varsamhet, vore det ur rättssäkerhetens

synpunkt eu stor fördel. En utveckling i motsatt riktning bör

ej heller bliva följden av de nya bestämmelserna. Farhågan att förslagets

genomförande skulle medföra en återgång till ett föråldrat domstolsförfarande

synes ock sakna grund. Domstolen måste naturligtvis fortfarande i allt

väsentligt grunda sin utredning på det material, som från åklagarsidan

förelägges domstolen. Att domstolen skulle i avsevärd mån företaga självständiga

efterforskningar lär på grund av sakens natur vara uteslutet.

Den förbättring av den gällande ordningen, som med förslagets genomförande

i första rummet skulle vinnas, är att den som blivit häktad snarast

möjligt ställes inför domstolen och där får prövad frågan, huruvida

kan fortfarande skall vara i mistning av sin frihet. Denna förbättring är

ur rättssäkerhetens synpunkt av så stort värde, att den kan anses väl uppväga

en och annan mindre olägenhet, som någon gång kunde följa av de

nya reglerna. Jag hyser också den mening, att ett bifall till förslaget

skulle i det ojämförligt största antalet fall medföra förkortning av den tid,

varunder häktad bleve underkastad frihetsförlust. Detta kommer särskilt

att inträffa, då en häktad frigives vid första rättegångstillfället, något som

ganska ofta förekommer.

På nu anförda grunder anser jag att hinder icke möter för omedelbart

genomförande av den ändring, som innefattas i förevarande förslag, och

att förslaget ej heller behöver kompletteras med bestämmelser om undantag

för särskilda fall från den stadgade skyldigheten att ofördröjligen anmäla

häktning eller med regler om polismyndighetens rätt att under viss

tid utan häktning kvarkålla för brott misstänkt person.

Det kan väl icke bestridas, att behov förefinnes av en fullständig

reglering genom lag av det förberedande förfarande, som bör föregå ett

brottmåls handläggning vid domstol, och vad därmed sammanhänger.

I enlighet med vad processkommissionen i dess omförmälda utlåtande av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.

den 28 december 1920 anfört, torde likväl denna fråga, som avser eu centralpunkt

inom straffprocessen och som står i intimaste samband med andra

frågor rörande denna process, icke böra upptagas till särskild behandling.

Den bör lösas i samband med revisionen av vår straffprocess i dess helhet.

Det har synts mig så mycket mindre skäl att nu upptaga frågan

om det förberedande förfarandet till särskild behandling, som processkommissionen,

enligt vad som inhämtas av dess vid statsverkspropositionen

fogade arbetsredogörelse för år 1921 och jag vidare erfarit, under nämnda

år och fortfarande är sysselsatt med behandlingen av straffprocessen.

Trots de av lagrådet anförda betänkligheterna mot förslagets huvudgrunder

finner jag mig därför böra förorda att detsamma underställes riksdagens

prövning.

Med anledning av de detaljanmärkningar, lagrådet framställt mot

förslagets 1 § har denna omarbetats att avse endast person, som häktats

här i riket och skall rannsakas vid allmän underrätt, samt orden »verkställt

häktningen» utbytts mot orden »beslutat om häktningen».

Då jag har svårt att tänka mig, att en tid, som år 1810 undantagslöst

bestämdes till tre veckor, icke skulle kunna med vår tids förbättrade

kommunikationsförhållanden nedsättas till fjorton dagar, finner jag

mig icke kunna tillmötesgå lagrådets hemställan i fråga om 2 och 3 SS i

förslaget. Vad Norrbottens län beträffar vill jag erinra därom, att där

finnes förordnad särskild brottmålsdomare, som kan anlitas under i 1810

års förordning omförmälda omständigheter.

Andra stycket i 2 § har upptagits såsom en särskild paragraf, 4 §,

och i sammanhang därmed något omformulerats.

Lagrådets hemställan, att till lagen borde fogas viss övergångsbestämmelse,

har jag ansett böra beaktas.

Slutligen må erinras, att Kungl. Maj:t med anledning av bestämmelserna

i förslagets 3 § den 16 december 1920 (nr 712) utfärdat kungörelse

om tiden för översändande av rannsakningshandlingar i mål, som av underrätt

blivit för fortsatt handläggning hänvisat till annan domstol, genom

vilken författning, med upphävande av kungörelsen i ämnet den 18 november

1898 (nr 98) förordnats, att, om genom underrätts utslag rannsakning

med den, som är för brott tilltalad, för fortsatt handläggning

hänvisats till annan domstol, rannsakningshandlingarna skola till den domstol

avsandas inom tio dagar från den dag, då utslaget gavs. I kungörelsen

den 18 november 1898 var nyssberörda tid bestämd till fjorton

dagar.» J

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 22 käft. (Nr 28.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl Maj:ts Proposition Nr 28.

Departementschefen uppläser härefter det i enlighet med det anförda

omarbetade förslaget till lag om tiden för företagande av rannsakning med

häktad samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj-ts Proposition Nr 28.

27

Bilaga.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

I skrivelse av den 15 i denna månad har Herr Statsrådet infordrat processkommissionens

yttrande, huruvida med hänsyn till det i kommissionen pågående

arbetet beträffande straffprocessen betänkligheter kunde anses förefinnas mot upphöjande

till lag av ett inom justitiedepartementet upprättat, skrivelsen bifogat

förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m.

Med anledning härav får processkommissionen anföra följande.

Arbetet inom kommissionen intill våren innevarande år har huvudsakligen

avsett domstolsorganisationen ävensom förfarandet i tvistemål. Nu har kommissionen

till behandling upptagit frågan om grunddragen för förfarandet i brottmål.

Men arbetet på denna fråga har icke framskridit så långt, att kommissionen

kan lämna detaljerad upplysning angående de bestämmelser, som härutinnan

kunna komma att förordas. Givet synes dock vara, att man måste räkna med

att de moderna principerna: ackusatoriskt förfarande, offentlighet och muntlighet

komma att läggas till grund för den egentliga processen vid domstolen. Redan

för prövningen om åtal skall anställas och om straffprocessuella tvångsåtgärder

skola före själva rättegången vidtagas blir det nödvändigt att en förberedande

utredning företages; och genomförande av muntligheten vid huvudförhandlingen

kräver, att denna förberedande utredning så anordnas, att allt materialet

må kunna inför domstolen koncentrerat framföras vid ett eller ett fåtal

rättegångstillfällen.

I första kapitlet av det föreliggande förslaget upptagas föreskrifter om en

förundersökning under namn av polisundersökning.

Vad beträffar en modern anordning av en sådan förundersökning, strävar

man efter att noga avväga reglerna så, att å ena sidan den å statens vägnar

för brotts beivrande verksamme funktionärens uppgift icke försvåras men att å

andra sidan även den misstänktes behöriga intressen icke åsidosättas. I främmande

länder är en sådan undersökning vanligen anförtrodd antingen åt en förhörsdomare

eller åt åklagaren. Processkommissionen har ej fattat bestämd ståndpunkt

i fråga härom men är benägen tro, att förundersökningen bör ledas av

åklagaren. Men en nödvändig förutsättning därför är att de åklagare, som skola

betros därmed, äro väl kvalificerade. Kommissionen har tänkt sig att ifrågavarande

funktioner skulle tillkomma statsåklagare, vilka skulle hava samma kompetens

som domare och intaga en med dem nära jämförlig ställning.

En förberedande utredning, som åsyftar att möjliggöra en koncentrerad

muntlig huvudförhandling, kan givetvis komma att taga längre tid i anspråk än

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 28.

förberedelsen för en rättegång, där man har att räkna med uppskov med huvudförhandlingen.

Och likaledes måste för att förberedelsen skall bliva fullt effektiv

åt ledaren av densamma givas tämligen vittgående befogenheter, vilka ej äro

i samma grad nödvändiga med en rättegångsordning sådan som vår nuvarande.

Båda dessa konsekvenser av den muntliga rättegången medföra emellertid, att

det ligger en särskild vikt uppå att skydda den enskildes intressen under förberedelsen.

Även där denna tillkommer åklagaren, är det därför givet, att lagstiftaren

i en på ett eller annat sätt anordnad och i större eller mindre grad

under förberedelsen utövad kontroll från domarens sida söker en garanti mot ett

mindre omdömesgillt handhavande av åklagarens befogenheter. En garanti mot

obehörig inverkan av en till den tilltalades nackdel ensidigt ledd förundersökning

ligger ock däri,: att allt materialet skall omedelbart framläggas för domstolen

under en ackusatorisk, muntlig och offentlig huvudförhandling och domen grundas

allenast på det sålunda framkomna materialet. Av parternas ställning i processen

följer vidare, att förundersökningen ej får begränsas till att undersökningsförrättaren

samlar utredning; den misstänkte måste ock få tillfälle att dels

förebringa omständigheter, som kunna föranleda att åtal icke anställes, dels ock

förbereda sitt försvar vid en eventuell huvudförhandling. För sådant ändamål

bör han bland annat äga anlita biträde av sakkunnig person redan innan åtal

anh än gi gg j orts.

Enligt vår nu gällande processordning utgör domstolens rannsakning icke

blott en motsvarighet till den muntliga huvudförhandlingen i modern utländsk

étraffprocess, den omfattar ock en stor del av vad i den utländska processen är

förlagt till förundersökningen. Att vinna en modern gestaltning av processen

genom införande av en förundersökning enligt utländskt mönster utan att förfarandet

inför domstolen samtidigt ombildas är tydligen icke möjligt. Yi sakna

den förutsättning, som ligger i huvudförhandlingens anordning. Och vi ha heller

icke en åklagarepersonal, åt vilken kan anförtros de viktiga och grannlaga

funktioner, som tillkomma ledaren av en efter moderna principer anordnad förundersökning.

Det har väl också knappast varit meningen, att det framlagda

förslaget skulle hava en sådan karaktär. Men att nu, då hela processlagstiftningen

är under omarbetning, uti ifrågavarande synnerligen viktiga del av processen

tillskapa en ny ingående lagstiftning, synes icke lämpligt. Då förslaget

på centrala punkter avviker från de principer, som enligt processkommissionens

mening böra vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen,

skulle detsamma icke föra processlagstiftningen framåt i den riktning, vari eu

nydaning enligt kommissionens mening bör gå.

Något tvingande behov till reglering av ifrågavarande förhållanden utan

samband med förfarandet i dess helhet synes icke heller förefinnas. I praxis har

blivit vanligt att åklagare- och polismyndigheter till utredning angående brott

företaga polisundersökning, därvid förhör hålles med såväl den för brott misstänkte

som andra personer. Vid denna praxis synes kunna få bero, till dess en

ny lagstiftning kan komma till stånd. Även om denna åsikt godkännes, kan

det dock ifrågasättas att från förslaget upptaga vad det innehåller om rätt för

undersökningsledare att under viss kortare tid för förhör kvarhålla misstänkt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Proposition Nr SB.

utan att han häktas. Det kan onekligen ej sällan vara förmånligt att så förares;

och det brukas även i praxis, ehuru utan stöd av lag. Regler härom kunna

givas i sammanhang med reglerna om häktning.

Förslagets bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhänger stå

icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena angående

polisundersökning, och deras innehåll är ej heller sådant, att större betänklighet

mot deras antagande kan med hänsyn till arbetet på den nya rättegångsordningen

göras gällande. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen å ifrågavarande

område ej synes i tillämpningen behöva medföra allvarligare olägenheter

och frågan i hela sin vidd givetvis måste upptagas till behandling vid utarbetandet

av en ny rättegångsordning, kan det ifrågasättas, om det är skäl att nu företaga

en fullständig revision av dessa regler, eller om man icke hellre bör inskränka

sig till mindre ändringar i den gällande lagstiftningen, i vilket hänseende

främst synas böra ifrågakomma regier om någon förkortning av den tid,

inom vilken å landet häktad skall inställas till rannsakning, skyldighet för den

som häktat att omedelbart göra anmälan därom till domstolen samt möjlighet att

draga fråga om häktning under prövning av en häktningsdomare.

Om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning

finnas nu nästan icke några bestämmelser. Detta är påtagligen en kännbar

brist i lagstiftningen. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband

med en reform av straffprocessen i övrigt synes med hänsyn till arbetet på den

allmänna rättegångsreformen betänklighet icke möta,

Stockholm den 28 december 1920.

HJALMAR WESTRING.

Karl Schlyter. Henrik Almstrand. Thore Engströmer.

In. v. Steyern.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:178 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad. a1 i texten
  2. 1LU 1922:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad, dels ock väckt motion med försl s. 1 i texten