Med förslag till lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark
1922-02-03 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:57, Med förslag till lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 57.
1
Nr 57.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark;
given Stockholms slott den 3 februari 1922.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud mot utsläppande
av bagge å samfälld betesmark.
GUSTAF,
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 48 käft. (Nr 57.)
1
2
Kungl. May.ts Proposition Nr 57.
Förslag
till
LAG
om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark.
Härigenom förordnas, att bestämmelserna i lagen den 20 juni 1918
(nr 399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark
skola äga tillämpning jämväl i fråga om bagge, som är över fyra
månader.
Denna lag skall träda i kraft den 1 augusti 1922.
Kutigl. Maj.is Proposition Nr 57.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 3 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena BRANTING, statsråden Lindqvist,
Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
departementschefen statsrådet Åkerman:
»Uti eu den 15 februari 1921 dagtecknad underdånig skrivelse har FramstäUsvenska
fåravelsföreningen hemställt om vidtagande av lagstiftningsåtgärder sv™sfa fdr_
i syfte att i viss utsträckning möjliggöra förbud mot utsläppande av bagge avelsförå
samfälld betesmark. Vid skrivelsen har föreningen fogat förslag till lag emnseni
ämnet, vilket förslag nära ansluter sig till lagen den 20 juni 1918 om
förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark.»
Efter att hava redogjort för innehållet av nämnda lag fortsätter föredraganden:
»De i berörda lag givna regler hava dock icke i allo kommit
till tillämpning i förslaget. Ett enligt 1918 års lag meddelat förordnande
innefattar undantagslöst förbud att å samfälld betesmark utsläppa djur,
vilket uppnått i lagen angiven ålder, med mindre alla, som äga rätt till
bete därstädes, sådant'' medgiva. Enligt omförmälda förslag kan däremot
förordnande av motsvarande art ej avse bagge, som är riksstambokförd
eller eljest för avel godkänd av person eller nämnd, som vederbörande
hushållningssällskap förordnat att i sådant hänseende verkställa erforderlig
besiktning. Å andra sidan kan enligt förslaget ett meddelat förbud icke
genom vederbörande betesrättsägares överenskommelse försättas ur tillämpning.
Till stöd för ifrågavarande framställning hava av föreningen anförts
4
Hörda myndigheter.
Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 57.
skäl av enahanda slag som de, vilka legat till grund för lagen den 20
juni 1918. I skrivelsen påpekas, hurusom gem ensamhetsbeten för får
förekomma i ej obetydlig utsträckning inom större delen av riket och
visat sig vara till fördel för såväl skogsvård och jordbruk som fårskötseln,
men att beträffande aveln dessa beten för närvarande ej ställa sig lika
gynnsamma, enär intet hinder finnes att å de samfällda betesmarkerna utsläppa
baggar utan någon som helst gallring och härav följer ej mindre att
olämpliga individer kunna komma att i lika stor utsträckning som lämpliga
tjäna såsom avelsdjur än även att tacklammen bliva betäckta redan underförstå
levnadsåret och därigenom hämmas i sin utveckling. Föreningen
erinrar vidare att i Norge utsläppande av bagge å gemensamhetsbete förbjudits
genom en under 1919 utfärdad lag, från vilket förbud dispens
kan meddelas endast av konungen. Beträffande ovan angivna skiljaktigheter
i förhållande till 1918 års lag förklarar föreningen, att inflytande
från betesrättsägarnas sida å tillämpningen av ett meddelat förordnande
om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark synes vara obehövligt
och rent av skadligt, varemot enligt föreningens åsikt möjlighet bör
beredas att å sådant bete insläppa bagge, som i föreskriven ordning befunnits
lämplig såsom avelsdjur.
På grund av remisser hava underdåniga utlåtanden över den av föreningen
gjorda framställningen avgivits av Ivungl. Maj:ts samtliga befallningshavande,
vilka tillika överlämnat yttranden av vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, ävensom av lantbruksstyrelsen.
Samtliga i ärendet hörda myndigheter och korporationer hava biträtt
eller lämnat utan erinran framställningen om vidtagande av lagstiftningsåtgärder
i det av fåravelsföreningen avsedda syfte med undantag allenast
av länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, hushållningssällskapets
i förstnämnda län förvaltningsutskott samt förvaltningsutskottet
hos Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet hos
Kopparbergs läns hushållningssällskap, med vilket Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet instämt, har ansett den gjorda framställningen för
närvarande icke böra till någon åtgärd föranleda, enär, såvitt anginge
förhållandena inom största delen av länet samt jämväl hela Norrland, de
av fåravelsföreningen ifrågasatta förbudsbestäm melserna enligt befallningshavandens
och förvaltningsutskottets mening skulle på grund av lokala
förhållanden icke blott bliva utan gagn för fåraveln utan även medföra
en direkt tillbakagång av densamma. Älvsborgs läns södra hushållnings
-
5
Kung1. May.ts Proposition Nr 57.
sällskaps förvaltningsutskott bär, under förmälan att utredning saknades
rörande de olägenheter, vilka för ett stort antal fårägare skulle uppkomma
i följd av den ifrågasatta lagstiftningen, avstyrkt bifall till fåravelsföreningens
framställning. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig på grund
av bristande sakkunskap icke kunnat yttra sig i frågan.
Vissa av de myndigheter och korporationer, vilka ställt sig välvilliga
till föreningens framställning, hava emellertid framfört erinringar beträffande
det av föreningen utarbetade lagförslaget. Så anser exempelvis länsstyrelsen
i Malmöhus län andra bestämmelser beträffande utsläppande av bagge
å samfälld betesmark icke böra införas än som jämlikt ovan omförmälda
lag den 20 juni 1918 stadgats angående utsläppande av tjur eller hingst
å dylik mark. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar, att genom de av
föreningen i dess förslag upptagna föreskrifter det visserligen bleve sörjt
för att bagge, som utsläpptes å samfälld betesmark, vore lämplig till avel,
men att däremot någon säkerhet icke erhölles för att ej hondjur å den
gemensamma betesmarken bleve betäckta vid för tidig ålder eller vid olämplig
tidpunkt. Ej heller vunnes garanti mot olämpliga rasblandningar. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län ger uttryck åt samma uppfattning som kommit
till synes i det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna utlåtandet.
Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava förvaltningsutskotten
hos hushållningssällskapen i Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län
yttrat sig i nyss angivna riktning samt följaktligen ansett en blivande
lagstiftning i ämnet böra ansluta sig till de i 1918 års lag upptagna
bestämmelser. Samma ståndpunkt intager lantbruksstyrelsen. Förvaltningsutskottet
hos hushållningssällskapet i Norrbottens län anser emellertid stadgande
om viss åldersgräns — enligt föreningens förslag kan förbud ej
avse bagge, som ej överskridit fyra månaders ålder — icke böra införas, då
genom en dylik bestämmelse garantien mot för tidig betäckning av tacklamm
och ungtackor enligt förvaltningsutskottets mening äventyrades.
Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att, då
på Gottland fårens betäckningstid nästan undantagslöst inträffar under
hösten, förordnande, varom i det av fåravelsföreningen utarbetade förslaget
förmäles, beträffande Gottland borde omfatta allenast tiden från och med
den 15 september till årets slut och har utskottet, i och för att möjliggöra
dylik begränsning av förordnandet, föreslagit viss jämkning i 1 § uti det
av föreningen utarbetade förslaget. Yad förvaltningsutskottet anfört biträdes
av länsstyrelsen.
I språkligt hänseende har emot förslaget invänts, att ett däri före
-
6
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 57.
kommande uttryck »okastrerad bagge» innebure eu oegentlighet. Kastrerat
handjur av får benämndes enligt vanligt språkbruk icke bagge utan
hammel.
För vart och ett av åren 1918—1922 har riksdagen till fåravelns
befrämjande anvisat ett reservationsanslag av 35,000 kronor och har detta
anslag använts till huvudsaklig del i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen
den 31 december 1917 angående statsanslag till åtgärder för fåravelns
befrämjande (n:r 943).
I anledning av beräknad reservation å anslaget har Kungl. Maj:t icke
till 1922 års riksdag gjort framställning om något anslag för här ifrågavarande
ändamål.
Den viktigaste förutsättningen för att ett ordnat avelsarbete med ett
visst djurslag över huvud taget skall kunna bedrivas, är givetvis, att ett
lämpligt urval av de handjur, som skola användas i aveln, kan ske. Planlös
parning, som inom vårt lands fåravel är så vanlig, kan ej bidraga till att
föra avelsarbetet framåt. Kommer härtill att, vilket ofta är fallet, halvvuxna
får, utan hänsyn till besläktning, vid betesgången paras med varandra,
blir en given följd att djurmaterialet försämras. De svagt utvecklade
lantrasfår, som förekomma på så många orter inom landet, bära tydligt
vittnesbörd härom. På de platser i landet, där gemensamma fårbeten förekomma,
har även olämpligheten av nu rådande förhållanden i fråga om
fåraveln allmänt insetts, och fåravelsföreningens framställning är ett utslag
av denna insikt. För att fårskötsel i större omfattning skall löna sig
fordras tillgång till vidsträckta betesmarker, och äro de byar, socknar och
härad gemensamt tillhöriga utmarkerna vanligen lämpade till anordnande
av gemensamhetsbeten för får. Sådana beten böra fullt utnyttjas. Detta
skulle avsevärt befrämjas genom vidtagande från det allmännas sida av
åtgärder för fåravelns rationella befrämjande. Enklast och effektivast är
då en lämplig lagstiftning i ämnet, varigenom de för fåravelns höjande
intresserade jordbrukarna inom ett visst område erhålla erforderligt stöd i
sitt arbete. Staten bör naturligtvis söka undanröja hinder, som yppa sig
för ernående av gynnsamma resultat av ett arbete, vartill statsanslag lämnats.
Mot det av fåravelsföreningen upprättade lagförslaget kan invändas,
att ett sådant förbud som det i förslaget avsedda komme att alltför mycket
ingripa i den enskildes rätt att för sina baggar begagna den betesmark,
däri han äger del, på samma gång som det icke skyddar mot för tidiga
betäckningar, något som är vida farligare för avelsarbetet än begagnandet
7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 57.
av icke riksstamboksförda eller eljest icke godkända handjur. Mot förstnämnda
synpunkt bör naturligtvis vägas övriga delägares i samfälligheten
berättigade intresse att icke mot sin vilja få sina hondjur betäckta av underhaltiga
eller i övrigt ur rassynpunkt olämpliga individer. I fråga om
utsläppande å samfälld betesmark av tjur eller hingst har genom förberörda
lag den 20 juni 1918 givits Kungl. Maj:t befogenhet att efter framställning
av vederbörande hushållningssällskap och landsting förordna att utsläppande
pa sådan mark av tjur eller hingst över viss ålder icke må äga
rum med mindre alla, som äga rätt till bete därstädes, det medgiva. Enär
det beträffande utsläppande av bagge å samfälld betesmark råder samma
förhållande som beträffande utsläppande av tjur eller hingst, anser jag i
likhet med flera av de myndigheter, som i ärendet avgivit yttrande, att
samma bestämmelser, som gälla om tjur och hingst, även böra gälla i fråga
om bagge. Sålunda bör förbudet gälla alla baggar över viss ålder, och
har jag intet att erinra mot att denna ålder sättes till föreslagna fyra månader.
Att helt utelämna varje åldersbestämmelse, på sätt Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott föreslagit, torde vara att gå för långt.
Att begränsa förbudet att omfatta endast baggar, som varken äro riksstambokförda
eller eljest för avel godkända, lärer återigen icke vara tillrådligt,
då därigenom med lagstiftningen icke vinnes det mål, som åsyftats. Vidare
anser jag, att ett förbud av nu ifrågasatt slag icke bör ifrågakomma i
andra delar av riket än sådana, inom vilka ett verkligt behov därav gör
sig gällande. I de landsändar, där gemensamma beten antingen icke finnas
eller också icke användas av handjuren, vilka där i stället hållas å enskild
mark, är naturligtvis förbud överflödigt. De av länsstyrelsen i Kopparbergs
län och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i samma län framförda
erinringar böra enligt min mening tydligen icke utgöra hinder mot
en lagstiftning av sådan beskaffenhet, som här är i fråga. Ej heller vad
Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott i ämnet anfört
synes mig härutinnan vara av betydelse.
Vad angår den av Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjorda erinran, för vilken här ovan redogjorts, vill jag påpeka att,
därest den ifrågasatta lagstiftningen i ämnet gives samma innehåll som
1918 års lag, det icke möter något hinder för vederbörande delägare
att för viss eller vissa delar av året genom inbördes överenskommelse sätta
ett meddelat förbud mot bagges utsläppande å samfälld betesmark ur tillämpning.
8
Kungl Maj-is Proposition Nr 57.
Vidkommande härefter frågan om den form, i vilken den ifrågasatta
lagstiftningen bör framträda, synas mig de erforderliga föreskrifterna lämpligen
böra meddelas genom ett förordnande, att bestämmelserna i 1918
års lag skola äga tillämpning jämväl i fråga om bagge, som är över fyra
månader.
De nya föreskrifterna torde lämpligen, därest de upphöjas till lag,
kunna träda i kraft den 1 augusti innevarande år.»
Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande inom justitiedepartementet
utarbetade lagförslag samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom
proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
N. C er vin.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:59 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark. a1 i texten
- JoU 1922:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark. a1 i texten