Angående förändring av professor C. Wimans ''personliga professur till en ordinarie professur i paleontologi och historisk geologi m. m
1922-02-10 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:61, Angående förändring av professor C. Wimans ''personliga professur till en ordinarie professur i paleontologi och historisk geologi m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
1
Nr 61.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förändring
av professor C. Wimans ''personliga professur
till en ordinarie professur i paleontologi
och historisk geologi m. m.; given Stockholms
slott den 10 februari 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Olof Olsson.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Örne.
Departementschefen, statsrådet Olsson anför härefter:
I anledning av en utav Kungl. Maj:t därom gjord framställning Ang. förändmedgav
1910 års riksdag, att för dåvarande docenten C. J. J. E. {^rac Pwi
Wiman finge vid universitetet i Uppsala inrättas en personlig pro- mans personBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 52 käft. (Nr 61.) 1
liga professur
till en ordinarie
professuri
paleontologi
och historisk
geologi
ra. m.
2 KungI. Maj:ts proposition Nr 61.
fessur i paleontologi, med den undervisnings- och examinationsskyldighet,
som av Kungl. Maj:t bestämdes, samt med skyldighet för Wiman
ej mindre att i tillämpliga delar vara underkastad de för universitetsprofessor
i allmänhet för åtnjutande av gällande avlöningsförmåner
stadgade villkor och bestämmelser, än även att vid den ålder,
då annan universitetsprofessor är skyldig att avgå från tjänsten, med
åtnjutande av pension, beräknad efter samma grunder, som stadgats
beträffande övriga universitetsprofessorer, jämväl frånträda sin professur.
Vidare anvisade riksdagen för berörda ändamål på allmänna
indragningsstaten till årlig avlöning åt Wiman ett belopp av 7,200
kronor, därav 4,700 kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar,
jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års väl vitsordad
tjänstgöring såsom professor. Härjämte åtnjuter Wiman numera i
tillfällig löneförbättring 1,000 kronor.
Förslag har inom universitetet väckts angående ändring av den
personliga professuren till en ordinarie med i huvudsak motsvarande
ämnesomfattning som den nuvarande personliga professuren, och
tillåter jag mig redogöra för vad i denna fråga förekommit.
Ärendet har sin upprinnelse i en av professorn i mineralogi och
geologi vid universitetet i Uppsala A. Gr. Högbom till matematisknaturvetenskapliga
sektionen avlåten skrivelse av den 12 januari 1920.
Efter erinran om gällande bestämmelser i fråga om ändring av
lärarbefattnings omfång lämnar Högbom en orienterande redogörelse
för frågans läge och för de synpunkter, från vilka densamma syntes
i främsta rummet böra betraktas. Högboms skrivelse lyder i detta
avseende:
Med åberopande av § 101 i universitetsstatuterna angående förslag till ändring
av lärarbefattnings omfång och i betraktande av att sådant förslag bör
»bringas å bane och avgöras, medan lärarbefattning, som därav beröres, är med
ordinarie innehavare besatt», får jag, då min tjänstetid med 1921 års slut utgar,
och då de förändringar sektionen eventuellt kommer att föreslå, för sitt genomförande
kunna erfordra den tid, som återstår till min avgång från professuren,
härmed hemställa, att sektionen ville så snart som möjligt upptaga detta ärende
till behandling.
Det har, såsom sektionen torde erinra sig, redan vid tidigare ledigheter från
sakkunnigt håll med mycken bestämdhet och enhällighet gjorts gällande, att den
mineralogisk-geologiska professurens läroområde är allt för vidsträckt och heterogent
för att kraven på en fullgod kompetens skulle kunna upprätthållas och en
tillfredsställande undervisning inom ämnets olika delar skulle kunna ges. Detta
missförhållande har med de sista decenniernas hastiga utveckling av de geologiska
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
disciplinerna blivit än mera framträdande än det var, när den geologiska professuren
här senast, för 23 år sedan besattes. Och det har ytterligare tillskärpts
genom de vetenskapliga studiernas inskränkning för den enskilde till allt trängre
ämnesgebit, vilket bl. a. tagit sig uttryck i licentiatexamens begränsning till endast
ett ämne i stället för såsom förr tre ämnen, varigenom utsikterna blivit än
ringare att erhålla sökande med tillräckligt bred naturvetenskaplig underbyggnad
för forskning och undervisning inom geologiens skilda grenar.
Vid flertalet med Uppsala jämförliga universitet i utlandet är också numera
ifrågavarande vetenskapsområde fördelat på åtminstone två skilda ordinarie
professurer, vartill dessutom kommer, att dessa universitet i många fall
äro bättre utrustade med assistenter eller biträdande lärarbefattningar. Visserligen
har den personliga professuren i paleontologi, som för 10 år sedan inrättades
för professor Wiman, inneburit ett provisoriskt tillgodoseende av de mest
trängande kraven på lärarkrafter. Men å andra sidan kan denna professur, så
länge den blott är personlig, icke tillmätas någon mera avsevärd betydelse, när
den ordinarie professuren snart ånyo skall besättas, då man ej kan anticipera,
att denna personliga professur vid Wimans avgång skall förvandlas till ordinarie
och följaktligen innehavaren av den ordinarie professuren några år efter sin
utnämning står inför utsikten att ensam representera hela ämnesområdet.
Det torde under sådana förhållanden ligga närmast ttll hands, att sektionen
snarast möjligt gör hemställan om den personliga professurens förändring till ordinarie,
vilket också ur andra synpunkter, såsom längre fram närmare utvecklas,
måste betraktas såsom synnerligen önskvärt. Det geologiska ämnesområdet skulle
därigenom vid vårt universitet bliva fördelat på två ordinarie professurer, av
vilka den ena skulle omfatta de delar, som företrädesvis vila på kemisk-fysisk
grund, den andra däremot bygga på biologisk grundval.
Vid flera universitet, särskilt i Tyskland, äro mineralogien och petrografien
sammanförda till den ena professuren, paleontologien och geologien till den andra.
Denna uppdelning har dels sin grund i den historiska utvecklingen, dels beror
den på den dominerande roll, som de fossilförande formationerna spela i Mellaneuropas
geologi, men den kan näppeligen vara den för oss lämpligaste vare sig
ur synpunkten av de olika disciplinernas inre samband eller med hänsyn till
vårt lands naturförhållanden. Om man frånräknar den mera på paleontologien
vilande delen av formationsläran eller historiska geologien, som anknyter sig till
de biologiska vetenskaperna, så ansluter sig geologien, då de geologiska processerna
och problemen mestadels äro av kemisk och fysisk natur, närmast till kemien
och fysiken. Den moderna geologien, som strävar till allt större exakthet
och söker att få kvantitativa uttryck för de olika processerna, fordrar större förtrogenhet
med de exakta vetenskaperna och deras metoder än som i allmänhet
kan förutsättas hos en paleontolog, vars vetenskapliga utbildning måste väsentligen
falla inom de biologiska vetenskapernas område! Och i vårt land, vars
geologiska byggnad och historia endast till jämförelsevis ringa del belyses av
fossilförande formationer, men väsentligen tar sig uttryck i urberg och andra
metamorfa, ofta malmförande bergartskomplexer samt eruptiver av olika åldrar,
är en förbindelse mellan petrografien och geologien också av naturförhållandena
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
mera motiverad. Glacialgeologien och kvartärgeologien över huvud, som trots
den stora betydelse den har i nordisk geologi näppeligen kan påräkna en egen
professur, faller till metoder och mål endast till mindre delar inom paleontologiens
råmärken, men fordrar i övrigt kunskaper i och förmåga att orientera sig inom
flera från paleontologien mera avlägset liggande forskningsgebit, såsom klimatologi,
hydrografi, mekanik m. fl. fysikaliska discipliner, varför även den synes riktigare
underordnas den på fysisk-kemisk grund vilande professuren än förenas med den
paleontologiska.
Mot den här antydda uppdelningen av läroområdet kan möjligen göras den
invändningen, att den fysisk-kemiska delen av ämnet får en i förhållande till
den biologiska delen väl så stor omfattning, och denna anmärkning kan nog så
till vida äga sin riktighet, som undervisning, examination och lärjungeantal torde
komma att i regel mera falla inom den förra professuren, men man kan ej till
förmån för en utjämning i dessa avseenden lägga gränserna mellan de båda läroområdena
på ett sätt, som sämre motsvarar en naturlig gruppering. Paleontologien
och denna närmast anslutna delar av geologien bilda för övrigt ett så
vidsträckt forskningsfält och undervisningsområde, att de mer än väl kräva sin
man och att den, som skall fylla denna plats, icke kan disponera någon tid för
att ägna sig åt från den skilda vetenskapsområden. Vad angår den andra
professurens läroområde må framhållas, att mineralogien i detsamma numera såsom
självständig vetenskap icke spelar samma framträdande roll som den gjort
under tidigare skeden i naturforskningens historia, utan mera bör anses såsom
en propedevtisk hjälpvetenskap för petrografien och geologien. Att i denna
professur betrakta mineralogien såsom sidoordnad och jämnställd med geologien
— något som den för övrigt på senare tid icke heller varit, varom också nu
gällande betygsformulering »geologi med mineralogi» vittnar — skulle innebära
en risk, att befattningen kunde tillfalla en vetenskapsidkare, vars intresse och
forskning helt och hållet folie inom mineralfysiken eller något annat med geologien
mindre nära förbundet gebit, och att geologien bleve tillbakasatt eller behandlad
mera såsom en bisak.
Såsom en lättnad i undervisningsbördan för denna professur må räknas, att
det till professurens läroområde hörande docentstipendiet möjliggör de propedevtiska
kursernas i mineralogi och petrografi överlåtande på en docent, som då
kommer att fylla en plats, som eljes vid en del universitet innehaves av en mer
fast anställd assistent.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anser Högbom
ändamålsenligast, att läroområdet fördelas på två ordinarie professurer,
av vilka den ena lämpligast kunde betecknas såsom professur
i geologi, med undervisning sskyldighet i paragraf (och
mineralogi), den andra såsom professur i paleontologi, med undervisning
sskyldighet i historisk geologi (eller formationslära.)
Högbom anför vidare:
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
Förutom av de skäl för den personliga professurens förvandling till ordinarie
och för en uppdelning av läroområdet på två professurer, som i det föregående
blivit anförda, är ett vidtagande snarast möjligt av åtgärder i detta syfte
även på andra grunder av behovet påkallat. Inom den mineralogisk-geologiska
institutionens byggnad bar endast i ringa utsträckning, och detta icke utan inskränkningar
i de till den ordinarie professuren hörande samlingarnas och arbetenas
utrymmesbehov, plats kunnat beredas för de efter den personliga professurens
tillkomst växande paleontologiska samlingarna och för de paleontologiska arbetena.
Sakläget är för närvarande sådant att både övningskurser och vetenskapliga arbetsplatser
måste anordnas i de för samlingar avsedda och av samlingar upptagna
museirummen, att egna arbetsrum nästan alldeles saknas för docenter och amanuenser
och att utrymmena för instrumentrum, kartor och bibliotek äro alldeles
otillräckliga. Den inredning, som skett av ett par förut obegagnade lokaler i
källarvåningen, liksom upplåtandet av ett par rum i Gustavianum för paleontologien,
ha icke inneburit mera än ett provisoriskt avhjälpande av de mest trängande
behoven för tillfället. Även om det bortses ifrån det ökade utrymme, som
Wimans energiska och av ett frikostigt mecenatskap stödda arbete på de
paleontologiska samlingarnas riktande med nya värdefulla fossil nödvändiggör
under den närmaste framtiden, är uppenbart, att nu rådande institutionsförhållanden,
i undervisningens och det vetenskapliga arbetets intresse, borde snarast möjligt
ordnas på ett mera tillfredsställande sätt och helst så, att vad som hör till
den paleontologiska avdelningen bleve avskilt från det övriga och finge professorn
i paleontologi såsom prefekt, ävensom att en proportionerlig del av det för institutionen
i dess helhet utgående anslaget finge av honom disponeras. Men det är
också uppenbart, att genomförandet av nu berörda önskemål stöter på svårigheter,
så länge professuren i paleontologi är blott personlig och det icke föreligger
någon säkerhet för huru förhållandena om några år eller ett tiotal år framåt i
tiden kunna komma att gestalta sig. Först med en förändring av professuren
till ordinarie och uppdragandet av grundlinjerna till en ämnesfördelning på de
båda professurerna skulle vinnas en fast utgångspunkt för arbetet på lokalfrågornas
lösning och en institutionsuppdelning. I betraktande av den långa tid,
som vanligen åtgår, innan dylika frågor bliva lösta, särskilt, när det, som här
tydligtvis måste bliva fallet, gäller nybyggnad eller beredande på annat sätt av
väsentligt bättre utrymmen, kommer varje dröjsmål med den personliga professurens
förändring till ordinarie att bliva till men för undervisning och vetenskapliga
arbeten inom geologiens hela läroområde.
Jag har i föreliggande framställning angivit de enligt min uppfattning
trängande skäl, som föreligga, till ett upptagande av här berörda frågor om den
personliga professuren i paleontologi och om ämnosfördelningen inom den geologiska
vetenskapsgruppen till behandling. De anordningar, som provisoriskt och
till dess här antydda program eventuellt blivit realiserat kunna ifrågakomma för
avhjälpande av de mest framträdande olägenheterna i det ena och andra avseendet,
har jag icke anledning att i detta sammanhang gå in på. Likaså har jag
icke ansett det behövligt att närmare utveckla, huru, med den av mig skisserade
ämnesfördelningen på två ordinarie professurer, examination och betygssättning
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
böra fördelas. Det synes mig för övrigt, som om därutinnan inga större ändringar
i nu gällande anordning skulle vara behövliga, i alla händelser icke större
förändringar än att de efter samråd mellan de båda ämnesområdenas målsmän
lätt kunde överenskommas och åvägabringas.
I anledning av denna Högboms skrivelse inkom professorn
i geografi A. Hamberg med följande den 27 januari 1920 dagtecknade
framställning till sektionen. Hamberg anförde bär följande:
Med
anledning av professor Högboms förslag till fördelning av undervisningen
i geologi .och mineralogi på två professurer efter hans avgång ber jag
till sektionen få framföra följande:
Högboms förslag till ämnets fördelning synes mig lämpligt, däremot synes
mig hans förslag till professurernas benämning icke vara väl valda. Högbom
föreslår att den ena professuren skall kallas professur i geologi med undervisningsslcyldighet
i petrografi (och mineralogi), den andra professur i paleontologi
med undervisning sskyldighet i historisk geologi (eller formationslära). I båda
dessa benämningar är påfallande, att enligt ordalydelsen undervisningsskyldigheten
strängt taget gäller en helt annan vetenskapsgren än den, efter vilken
professuren benämnes. Ty enligt ordalydelsen har professorn i geologi ingen
skyldighet att undervisa i geologi, utan endast i petrografi och i ringare grad i
mineralogi, och professorn i paleontologi har ingen skyldighet att undervisa i
paleontologi utan endast i historisk geologi. Detta har ju dock ej alls varit förslagsställarens
mening, utan snarare har han väl menat, att undervisningsskyldigheten
skulle gälla alla de under professuren uppräknade ämnena.
Jag anser därför, att detta bör finna ett logiskt och möjligast enkelt uttryck
i professurernas benämning.
För att börja med vill jag erinra därom, att Högbom tänkt sig, att båda
professorerna skulle sköta var sin del av ämnet geologi, taget i sin vidsträcktaste
betydelse, samt att den ene skulle få på sin lott detta ämnes fysisktkemiska
avdelning, den andre detsammas biologiska avdelning. Den förre tankes
skola tentera studerande, som företrädesvis ägna sig åt icke-biologiska vetenskaper,
den senare botanister och zoologer. Som paleontologi ej alls ingår såsom examensämne
enligt nu gällande examénsstadga och det måhända kunde förefalla egendomligt,
att tentamina skulle komma att avläggas i ett ordinarie examensämne
för en professor i ett ämne, som ej alls är examensämne, så hemställer jag, om
det ej vore lämpligt att ordet geologi inginge i låda professurernas benämning.
Dessas skilda karaktär kunde därefter angivas genom tillägg av de specialvetenskaper,
som tillhöra var och en av dem. Man skulle enligt denna princip lämpligen
kunna kalla de ifrågavarande professurerna:
den ena professur i geologi med petrografi och mineralogi,
den andra professur i geologi med paleontologi.
I stället för »med» kan konjunktionen »och» användas. Då namnet bör vara
kort, synes mig någon ytterligare beskrivning ej lämplig. Det faller av sig självt.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
att den professur i geologi, som är förenad med petrografi och mineralogi, har
på sin lott den oorganiska geologien, och att den, som utom geologi har paleontologi,
representerar den gren av geologien, som kallas historisk geologi eller formationslära.
Båda dessa geologiska discipliner övergå för övrigt i varandra och ha
gemensamma områden. Att foga till parenteser med ytterligare distinktioner är
väl knappt lämpligt och även synes det mig olämpligt att sätta ordet »mineralogi»
inom parentes, då denna vetenskapsgren ju dock är grundläggande för
hela den oorganiska geologien och nog torde behöva studeras på allvar.
Vid sektionens behandling av frågan den 28 februari 1920 anmälde
Högbom, att han gärna ginge med på att den ena professuren
benämdes professur i geologi med mineralogi, men att han ansåg
den andra professuren mest adekvat kunna benämnas professur i
paleontologi med formationslära. Sektionen beslöt anmoda professorerna
Gr. De Geer och H. Sjögren samt överdirektören A. Gavelin
avgiva utlåtanden i ärendet.
Då dessa sakkunnigutlåtanden äro av betydelse för frågans bedömande
anser jag mig böra närmare redogöra för desamma.
Professor de Geer anför i sin skrivelse till sektionen, bland annat,
följande:
I likhet med professorerna Högbom och Hamberg delar jag givetvis helt och
hållet den sedan lång tid bland alla fackmän rådande uppfattningen, att ett så omfattande
ämne som geologien med dess många, vitt skilda förgreningar numera icke
kan på ett tillfredsställande sätt företrädas av en enda huvudlärare, en uppfattning,
åt vilken jag bland annat givit uttryck i en år 1909 i båda kamrarna framlämnad
motion om den personliga lärarbefattning, som nu innehaves av professor Carl
Wiman samt inom Stockholms högskola i det förslag, som ledde till att jämte
den av mig tillträdda professuren i geologi år 1897 upprättades en lärarplats i
mineralogi och petrografi, vilken år 1908 ombildats till en självständig professur
i samma ämne.
För var och en, som närmare tänkt sig in i, hurusom geologiens skilda
delar i själva verket kräva tillämpning av snart sagt samtliga naturvetenskaper,
är det ju också lätt att inse, det en så stor mångsidighet hos en person i våra
dagar svårligen kan ifrågasättas.
Då emellertid en i allo tillfredsställande uppdelning av ämnet av ekonomiska
skäl i regeln är omöjlig, återstår att tillse vad soru i varje särskilt fall är mest
oundgängligt med avseende på det tillgängliga studieområdets geologiska resurser
samt på behovet av vetenskapligt underlag för geologiens tillämpning i skilda
riktningar.
Vad sålunda särskilt angår största delen av vårt land, synas naturförhållandena
här nog i första hand kräva en tudelning av geologien på så vis, att urbergets
och de kristalliniska bergarternas samt malmernas geologi jämte petrografien och
8
Kungl. May.ts proposition Nr 61.
mineralogien komme på den ena parten; på den andra åter den historiska, stratigrafiska
och fysiografiska geografien jämte paleontologien.
Under vanliga förhållanden bör kvartärgeologien utan tvivel höra hit; då
den vid studiet av jordens äldre historia bildar det grundläggande mellanledet
mellan nutiden och de äldre skedena och ej bör begränsa sig blott till de speciella
istidsfenomenen eller ens till hela den oorganiska naturens företeelser, utan därjämte
hava till syfte att ur olika synpunkter särskilt belysa de kvartära organismerna
samt den nutida växt- och djurgeografiens kvartära förutsättningar och
utveckling, som ju är av speciell vikt just under de sista geologiska skedena, då
fördelningen av land och hav samt klimatet och övriga betingelser för det organiska
livet för migrationen långt bättre kunna överblickas än i fråga om äldre skeden.
Allra viktigast är detta, då det gäller människans förhistoria, och kvartärgeologiens
samverkan med arkeologien.
Det är visserligen sant, att kvartärgeologien, särskilt inom vissa delar av
glaciogeografien efter hand börjar närma sig den exakta geofysiken, men det gäller
här helt andra sidor av fysiken än de, som jämte grundliga kunskaper i kemi
erfordras för den mineralogiska och petrografiska forskningen.
I det hela kräver nog å sin sida, särskilt inom vårt land, det kvartärgeologiska
forskningsarbetet numera så pass omfattande förstudier i skilda riktningar
och ej minst i de biologiska, att dessa i regeln nog icke kunna tillgodoses på ett
sätt, som motsvarar vårt lands naturförhållanden och vetenskapliga traditioner av
en och samma person, som verkligen grundligt tillägnat sig de ganska krävande
förutsättningarna för framgångsrik forskning inom våra kristalliniska bergarters
för vårt land specifika men synnerligen vanskliga område.
Om sålunda den ena professuren till huvuduppgift bör hava de kristalliniska
bergarternas geologi, medan den andra har den historiska inklusive den kvartära
geologien med paleontologi, så torde detta dock ej behöva utgöra något hinder
för att om vid någon tidpunkt de faktiskt tillgängliga personliga resurserna skulle
göra sådant önskligt inbördes jämkningar mellan de båda professurernas undervisningsområden
med sektionens begivande borde kunna medgivas.
Därjämte borde nog också, särskilt med hänsyn till den akademiska undervisningen
i Uppsala och Stockholm genom ömsesidig arbetsfördelning de vetenskapliga
studierna mångsidigare kunna tillgodoses än som utan sådan samverkan
vore möjligt.
I likhet med Hamberg anser jag för min del lämpligt att bägge professurerna
betecknas såsom geologiska och erhålla möjligast korta benämningar. Dessa
böra dock givetvis ej vara identiska.
Med stöd av vad ovan anförts får jag sålunda för min del föreslå, att den
ena ordinarie lärarplatsen kallas professur i geologi med petrografi och mineralogi
samt den andra professur i historisk geologi med paleontologi.
Professor Sjögrens yttrande är av följande lydelse:
Att den nuvarande ordinarie professuren i »mineralogi och geologi» till sitt
omfång är allt för omfattande och med avseende på de vetenskapsdiscipliner, den
9
Kunql. Maj:ts proposition Nr 61.
inrymmer är allt för inhomogen för att kompetenta befattningshavare skulle kunna
erhållas, har redan alltför länge varit tydligt.
Ifrågavarande professorsstol inrättades år 1852, då mineralogien och geologien
utbrötos från kemien, med vilken vetenskap dessa ämnen under ett århundrade
varit förenade. Till en början låg ämnets tyngdpunkt hos mineralogien, såsom
den äldre och den med kemien mest besläktade vetenskapen; sedermera har på
grund av geologiens utomordentligt starka utveckling och växande betydelse, denna
vetenskap så småningom blivit dominerande, vilket tagit sig uttryck däruti, att
betygssättningen numera sker i »geologi med mineralogi». Härtill kommer att
från mitten av förra århundradet bergartsläran eller petrografien, från att vara
ett kapitel av geologien, differentierats och utvecklats, så att den nu gör anspråk
på att vara en självständig vetenskapsgren med en utomordentligt rik litteratur,
åt densamma ägnade specialtidskrifter o. s. v.
Samtidigt och parallellt med utvecklingen av dessa lärodiscipliner, vilka hava
sin rot i kemi och fysik, har paleontologien uppvuxit från en helt annan basis,
nämligen från zoologien och botaniken. Icke blott historiskt utan även rent logiskt
sett hörer paleontologien samman med zoologien och botaniken, vilket även finner
sitt uttryck däruti, att t. ex. vid naturhistoriska riksmuseet de båda paleontologiska
avdelningarna, den paleo-zoologiska och den paleo-botaniska räknas till de zoologiska
resp. botaniska avdelningarna. Att vid flertalet universitet undervisning
och examination i paleontologi, såvida ämnet ej har särskild lärostol förenats med
det geologiska studiet, sammanhänger med den omständigheten, att paleontologiens
föremål, försteningarna, anträffas i de formationer, som utgöra föremål för geologiens
utforskning.
Av det ovan sagda torde framgå, vilka många heterogena ämnen som äro
förenade inom läroområdet för professuren i mineralogi och geologi och redan
därutav torde nödvändigheten av en uppdelning, såväl i undervisningens som i
forskningens intresse, vara påtaglig. Likaledes anser jag, att tillfället att vid den
nuvarande innehavarens avgång göra en sådan uppdelning icke får försummas
och att, i samband därmed den nuvarande personliga professuren, som innehaves
av Wiman, bör förvandlas till en ordinarie professur i geologi.
Vad uppdelningen av de olika ämnana beträffar, så ger sig densamma i
huvudsak av sig själv vid betraktande av den historiska utvecklingen och det
organiska sambandet mellan de olika disciplinerna. Jag instämmer helt och
hållet i Högboms förslag, enligt vilket den ena professuren skulle omfatta
allmän geologi, kvartärgeologi, petrografi och mineralogi, den andra historisk
geologi eller formationslära och paleontologi. Frågan om de båda professurernas
benämning torde vara mindre viktig. Kallar man den ena professur i allmän
geologi, petrografi och mineralogi och den andra professur i historisk geologi och
paleontologi, så synes mig, att dessa benämningar äro i full överensstämmelse med
den ovan föreslagna omfattningen av de båda professurerna.
Likväl vill jag vid detta tillfälle icke underlåta att uttala, att den ovan
föreslagna anordningen i en punkt icke synes mig tillfyllest, nämligen med
avseende på den underordnade och undanskymda ställning som den tillerkänner
mineralogien. Det mineralogiska studiet har nämligen sin betydelse icke endast
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 62 käft. (Nr 61.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
som propedevtik till petrografien och geologien, utan mineralogien är en självständig
vetenskap med rikt innehåll och sedan länge systematiskt utvecklad lärobyggnad,
därtill den äldsta inom ämnesgruppen och en vetenskap inom vilken
Sverige har spelat en ledande roll och har stolta traditioner att upprätthålla. En
livlig utveckling pågår också för närvarande inom mineralogien, förnämligast
utefter två linjer, nämligen mineralparagenes och kristallografi, båda stimulerade
av de senare årtiondenas stora framsteg inom fysikaliska kemien. Det är påtagligt,
att inom en professur i allmän geologi, petrografi och mineralogi, med tyngdpunkten
lagd på geologien, den mineralogiska undervisningen och forskningsarbetet
kommer i en ofördelaktig ställning. En självständig lärostol i mineralogi, eventuellt
i förening med kristallografi, blir sålunda fortfarande ett önskemål. Då
jag likväl ansluter mig till Högboms förslag, så är det därför, att det innebär
en avsevärd förbättring i förhållande till det nuvarande tillståndet och enär väl
sannolikt icke mera för närvarande står att vinna, men icke därför att jag anser
att denna omfattande och heterogena ämnesgrupps krav därmed äro på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda.
I anledning av sektionens hänvändelse yttrar överdirektör Gavelin
i sitt utlåtande följande:
Den svårighet, som efter mitt förmenande kan sägas föreligga att på ett i
alla avseenden tillfredsställande sätt ordna ifrågavarande ärende, beror ytterst på
att de ämnesgrenar, som höra under nuvarande professuren i geologi med mineralogi,
äro så många och heterogena, och den vetenskapliga utvecklingen inom
samtliga så livlig, att det strängt taget hade behövts tre professurer för att kunna
åstadkomma en tillräcklig representation för dem alla. Man hade då med hänsyn
till rådande svenska förhållanden kunnat låta en professur omfatta petrografi
med mineralogi (inklusive de delar af geologien, som övervägande bygga på petrografiska
forskningsmetoder), den andra historisk geologi med paleontologi och
den tredje allmän geologi och kvartärgeologi (med tung vikt lagd på nordisk
kvartärgeologi). Huru än en uppdelning av dessa grenar på blott två professurer
verkställes, kommer väl situationen efter den nuvarande innehavarens avgång
efter allt att döma att bliva sådan, att åtminstone den ena professurens innehavare
icke kan inneha eller förutsättningsvis upprätthålla full kompetens inom
hela det område, som hans professur kommer att omfatta.
Om det emellertid blir nödvändigt att tills vidare sammantränga ämnesgrenarna
på två professurer, förefaller det önskvärt att vid deras uppdelning på
dessa taga största möjliga hänsyn till den större eller mindre relativa vikten eller
nödvändigheten av studiet av de olika grenarna i vårt land i allmänhet och i
Uppsala i synnerhet, ävensom till det sätt varpå dessa grenar äro representerade
vid våra övriga högskolor.
Från denna synpunkt vill jag då först uttala min fulla anslutning till
Högboms förslag att betrakta mineralogien såsom en mera underordnad propedevtisk
hjälpvetenskap. Till och med om hela ämnesgruppen såsom ovan
antytts fått förfoga över tre lärostolar, skulle enligt mitt förmenande en dylik
mera underordnad ställning för mineralogien varit påkallad.
11
Kungl. Maj.is proposition Nr 61.
Beträffande de övriga huvudgrenarnas inbördes vikt och behov av fullödig
representation vid Uppsala universitet tillåter jag mig erinra om följande förhållanden
:
Vårt lands berggrund består till över 90 procent av bergarter, vilkas studium
bedrives så gott som uteslutande efter petrografiska metoder, och givetvis
helt faller under en professur i petrografi.
Mindre än 10 procent av arealen hyser fossilförande avlagringar, vid vilkas
studium paleontologisk-stratigrafiska metoder komma till användning; dessa bildningar
skulle utgöra forskningsobjekt företrädesvis inom den föreslagna paleontologiska
professurens läroområde. Men de erbjuda dessutom — i våra dagar
mera än förut — viktiga problem för forskningen jämväl från rent petrografiska
synpunkter och komma _ därför i någon mån att tillhöra också området för en
petrografisk professur. Över hela vårt land har man så de skiftande lösa jordlagren
och övriga kvartära fenomen, vilka numera i de nordiska länderna utgöra
ett så rikt och mångsidigt forskningsfält, att den vetenskapsman, som vill fullt
behärska detsamma, hädanefter icke torde få möjlighet till störa insatser inom andra
grenar af geologien.
Vad slutligen den allmänna (dynamiska) geologien beträffar, så berör denna
ju samtliga uppräknade grenar. Större (eller de hos oss mest aktuella) delarna
därav torde väl dock få sägas ansluta sig så naturligt till kvartärgeologien, att
huvudparten av undervisningen däri kommer att ombesörjas av representanten
för kvartärgeologi.
Av ovannämnda tre huvudgrenar, petrografi, paleontologi och kvartärgeologi,
vardera tagna i vidsträckt bemärkelse, måste obestridligen petrografi och kvartärgeologi
sägas hava den största betydelsen i vårt land, så till vida som det både
från teoretiska och praktiska synpunkter föreligger största behovet av utbildade
forskare på dessa områden. Aven med tanke på skolornas behov torde nog hos
oss petrografi och kvartärgeologi framstå såsom de viktigaste ämnesgrenarna. Det
förefaller mig därför ännu nödvändigare att i vårt land hava en högt kvalificerad
undervisning i nämnda grenar än i paleontologi, så viktig denna sistnämnda
vetenskapsgren än i och för sig må vara.
I fråga om petrografiens och kvartärgeologiens inbördes vikt med hänsyn
till behovet av representation vid universitetet torde åter ett obetingat företräde
böra givas åt den förra grenen. I ännu högre grad än i fråga om kvartärgeologien
torde nämligen gälla om petrografien (med därtill knutna delar av geologien)
i vårt land, vad Högbom säger om paleontologien, att »den mer än
väl kräver sin man». Behovet av stadga och kontinuitet i fråga om lärarkrafter
och undervisning torde också göra sig långt mera kännbart inom petrografiens
område än inom kvartärgeologiens. Från synpunkten av de olika huvudgrenarnas
betydelse och behoven av högre undervisning inom dem vore det därför
önskvärt, att vid en uppdelning den petrografiska riktningens behov i första
hand bleve tillgodosedda.
Med ovan angivna uppfattning kan jag ej finna det fullt lyckligt att nu
definitivt giva paleontologien en egen lärostol, medan samtidigt petrografi och nordisk
kvartärgeologi förefalla få nöja sig med en gemensam professur. Då man
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
väl med visshet kan räkna med, att efter nuvarande innehavarens avgång ingen
efterträdare kommer att inneha eller kunna upprätthålla tillräcklig kompetens i
båda grenarna, och då (såsom också i Högboms förslag framhålles) den kvantitativt
tyngsta undervisnings- och examinationsbördan komme att ligga på
den föreslagna professuren i geologi med petrografi, så torde kunna befaras, att
genom en sådan anordning de i vårt land viktigaste grenarna av den geologiska
ämnesgruppen framdeles kunna bliva för svagt representerade, medan endast paleontologien
alltid vore försäkrad om en förstklassig ställning.
Då det för närvarande icke synes kunna ifrågakomma att inrätta tre professurer,
skulle det dock enligt mitt förmenande innebära en lyckligare och de nödvändigaste
kraven mera motsvarande kompromiss, om det bestämdes, att den
föreslagna professuren i geologi med undervisningsskyldighet i petrografi och
mineralogi endast skulle få omfatta petrografi (med propedevtisk mineralogi) och
de grenar av geologien, som huvudsakligen bygga på petrografiska metoder.
Den andra professuren skulle då komma att tills vidare omfatta förutom
paleontologi och äldre historisk geologi jämväl den nordiska kvartärgeologi, som
enligt Högboms förslag tankes förenad med petrografi, samt med denna kvartärgeologi
anknuten dynamisk geologi. (Trots vad i det remitterade förslaget
säges mot föreningen av den nordiska kvartärgeologien med den övriga historiska
geologien, kan jag dock ej undgå att för min del anse, att den förra hör mycket
naturligare samman med den senare än med petrografien. Oavsett att ju dock
även en stor del av den nordiska kvartärgeologien bygger på biologiska vetenskaper,
äro väl dock de sidor av fysik etc., som komma till huvudsaklig användning
inom kvartärgeologien merendels av så pass olika beskaffenhet mot dem,
med vilka petrografen måste vara förtrogen, att det knappast förefaller mig behövligt
att på denna grund bygga någon gränsskillnad sådan som den föreslagna,
så mycket mindre som väl även den biologiskt skolade geologen i alla händelser
ofta torde hava behov av ungefär samma slags elementära kunskaper i fysik etc.
som kvartärgeologen.) För att betona, att ifrågavarande professurs tyngdpunkt
ligger på den historiska geologien, borde professuren då enligt mitt förmenande,
och i överensstämmelse med professor Hambergs förslag, benämnas professur i
geologi med paleontologi. Allt efter omständigheterna skulle då denna professur
kunna innehavas av forskare, vilkas huvudkompetens faller inom paleontologi och
den äldre historiska geologien eller inom kvartärgeologien, medan biträde vid
undervisningen inom den gren, som läge professurens innehavare fjärmare, kunde
ombesörjas genom en docent. Enligt min uppfattning torde en sådan anordning
innebära en mera tillfredsställande lösning, än om den ena professuren reserveras
för paleontologi, medan den nordiska kvartärgeologien förenas med petrografi.
Det vore enligt min tanke så mycket önskvärdare, att den petrografiska
geologien finge den mera betryggade ställning vid Uppsala universitet, vilken min
modifikation av förslaget skulle innebära, eftersom denna del av geologien icke är
representerad vid våra övriga högskolor så, som dess stora teoretiska och praktiska
vikt i vårt land synes mig påkalla. Professuren i geologi vid Lunds universitet
har hittills huvudsakligen fått representera paleontologi med tillhörande
historisk geologi, och på grund av universitetets läge mitt inom det område, som
13
Kungl. May.ts proposition Nr 61.
innesluter vår fullständigaste serie av fossilförande avlagringar, är det mycket
naturligt, om även framgent därstädes hänsyn i främsta rummet kommer att tagas
till denna sida av geologien. Däremot har petrografien icke ännu fått någon
representant därstädes. Vid Stockholms högskola finnes förutom professur i geologi
också en professur i mineralogi och petrografi, men är här ämnet mineralogi
fullt likvärdigt med petrografi, så att professuren också kan innehavas av en
forskare, vars verksamhet faller huvudsakligen inom den speciella mineralogiens
område. Professuren vid tekniska högskolan är för den högre undervisningen
knappast att räkna med, då föreläsnings- och annan undervisningsverksamhet där
helt måste vara inriktad på de blivande ingenjörernas mera elementära behov.
Det synes mig, som om ovannämnda förhållanden gjorde det i hög grad
påkallat, att petrografien med därpå vilande delar av geologien finge ensam disponera
den ena professuren vid Uppsala universitet. Det vill i själva verket ^förefalla
mig, som om detta skulle vara en av förutsättningarna, för att vi i vårt
land med dess överflöd på fundamentalt viktiga och krävande petrografiska ar
betsuppgifter
även framgent skola kunna tillfredsställande fylla vår plats på
ifrågavarande område.
På ovan i korthet anförda grunder anser jag således, att den ena professuren,
professuren i geologi med petrografi och mineralogi, om möjligt borde begränsas
till att omfatta petrografi och petrografisk geologi, medan den andra professuren,
omfattande ämnets övriga grenar, borde i överensstämmelse med Hambergs förslag
benämnas professur i geologi med paleontologi. Jag har härvid betraktat
saken rent principiellt, utan försök att ingå på de olika mera personliga moment,
som även torde kunna komma i betraktande vid dessa professurers besättande.
Givetvis gör i alla händelser den nuvarande ordinarie professurens orimligt
för stora omfattning en uppdelning därav vid nuvarande innehavarens avgång
till en så trängande nödvändighet, att, därest de av mig förfäktade synpunkterna
icke skulle kunna genomföras, även en uppdelning enligt Högboms förslag
kan anbefallas, som innebärande en förbättring av det nuvarande tillståndet med
blott en professur.
Vid sammanträde den 12 april 1920 upptog sektionen ärendet
till slutlig behandling och beslöt då hemställa om upptagande bland
årets riksdagspetita av anhållan om förändring av den av Wiman
innehavda personliga professuren till ordinarie professur.
Sektionen anförde därvid följande:
Av de sakkunniga yttranden från professorerna De Geer och Sjögren samt
överdirektör Gavelin, som på därom gjord anmodan ingivits till sektionen,
framgår, att enighet råder om nödvändigheten av att det geologiska läroområdet
fördelas på minst två professurer. Det har också framhållits, att en tredje
professur skulle vara önsklig för tillgodoseende av hela ämnet, en professur, som
i så fall kunde omfatta antingen mineralogi eller kvartärgeologi. Då ett förslag
i sådan riktning emellertid, även enligt nämnda sakkunniga, torde ha ringa utsikt
till framgång, ha de stannat vid ett förord för den innevarande personliga professurens
förändring till ordinarie. Beträffande ämnets fördelning på två ordi
-
14
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.
narie professurer råder i huvudsak enighet mellan de sakkunniga, i det att de
tänkt sig att den nuvarande ordinarie professuren skulle omfatta geologi med petrografi
och mineralogi, medan den nya ordinarie, den nuvarande personliga, skulle
omfatta förutom paleontologien även historisk geologi. Beträffande professurernas
benämningar finner sektionen, att den senare bör kallas professur i paleontologi
och historisk geologi, vilket icke innebär annan ändring än att den historiska
geologien, som redan nu är upptagen såsom undervisningsåliggande, kommer att
ingå i titeln. Vad den nuvarande professurens benämning angår, anser sektionen,
i närmaste anslutning till de sakkunniga, att den bör kallas professur i geologi
med petrografi och mineralogi.
Beträffande de skäl, som göra detta förslags framläggande nu, hänvisar sektionen
till den av Högbom i hans skrivelse av den 12 januari 1920 gjorda
utredningen.
I skrivelse den 21 maj 1920 till universitetskanslern anhöll
det större akademiska konsistoriet utverkande av proposition till
riksdagen därom, att Wimans personliga professur måtte förändras
till en ordinarie professur i paleontologi och historisk geologi och
att i samband därmed den nuvarande professuren i mineralogi och
geologi i stället måtte benämnas professur i geologi med petrografi
och mineralogi.
I skrivelse den 28 augusti 1920 hemställde kanslern om avlåtande
av proposition till 1921 års riksdag i överensstämmelse med
konsistoriets förslag.
Kanslern framhöll, hurusom genom den i ärendet förebragta utredningen
syntes vara till fullo ådagalagt, att de ämnen, som hörde till den nuvarande professurens
i mineralogi och geologi läroområde, vore så omfattande och olikartade,
att de icke kunde tillfredsställande behärskas av en och samma professor. Det
härav föranledda, av konsistoriet framlagda förslaget fann kanslern på ett lyckligt
sätt lösa frågan, vartill kom, att den föreslagna omorganisationen icke skulle
behöva, åtminstone för en avsevärd tid framåt, föranleda någon nämnvärd ökning
av statsutgifterna.
Grenom beslut den 31 december 1920 fann emellertid Kungl.
Maj:t den ifrågavarande framställningen icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.
Frågan om en ordinarie professur i paleontologi återupptogs av
sektionen den 14 april 1921.
Efter erinran om vad i frågan hittills förekommit anförde Högbom
vid detta tillfälle följande:
Då det sedan länge bland sakkunniga varit endast en mening rådande
därom, att den heterogena ämnesgrupp, som hittills inneslutits i den geologiska
15
Kungl. Maj.is proposition Nr 61.
professurens läroområde, icke kan på ett tillfredsställande sätt representeras av
endast en professur och omöjligheten därav blivit så ofta framhållen, torde skälen
därför icke här behöva upprepas, utan kan jag inskränka mig till att i detta hänseende
hänvisa till yttrandena i sektionens förra skrivelse med bilagor, vilka här
vidfogas.
Då emellertid vissa, låt vara mindre väsentliga, meningsskiljaktigheter förekomma
i dessa åberopade inlagor, vilka för utomstående möjligen kunna te sig
såsom större än de verkligen äro och därför möjligen kunna anses innebära anledning
till. frågans uppskjutande, må det tillåtas mig att yttra mig om dessa
meningsskiljaktigheter. Det har sagts, att läroområdet i fråga för att bliva någorlunda
allsidigt representerat borde fördelas på tre professurer, varvid det
ifrågasatts, att antingen kvartärgeologien eller mineralogien borde utbrytas såsom
en tredje professur, sidordnad med de två nu existerande. Detta är emellertid
ett önskemål, som under nuvarande ekonomiska förhållanden och sannolikt för en
lång tid framåt torde få anses såsom ouppfyllbart och kan redan därför vid detta
tillfälle lämnas åsido. För min personliga del är jag för övrigt icke alls övertygad
om att fördelarna för universitetsstudierna av en så långt driven uppdelning
av läroområdet skulle uppväga de därav följande olägenheterna. För flertalet
av de studerande är det ur allmän bildningssynpunkt värdefullare att förvärva
en något bredare lagd vetenskaplig underbyggnad med därav följande vidare
vyer än att fördjupa sig i trängre begränsade specialområden. Det förra
befordras. genom vidare gränser för professurer och examinationsområden, det
senare blir en konsekvens av en långt gående specialisering av dem och kan
undvikas endast genom en motsvarande förlängning i studietiden. Då emellertid
det följer stora och betungande olägenheter av studietidens förlängning, vilka på
många sätt skulle verka nedtryckande på hela vårt kulturella liv, synes det vara
ett beaktansvärt intresse att specialiseringen vid våra lärosäten icke drives allt
för långt. Det må vara sant, att vetenskapens utveckling med nödvändighet leder
till en sådan specialisering och differentiering av de olika disciplinerna, men därav
följer icke med nödvändighet, att vid varje lärosäte alla vetenskapsgrenar skola
vara företrädda genom egna lärostolar. Så kan jag icke finna nödvändigheten
av att t. ex. mineralogien företrädes av eu särskild professur för att det geologiska
läroområdet skall anses väl tillgodosett. Mineralogiens mål och uppgifter
falla nämligen i vår tid i så stor utsträckning utom geologiens intressesfär, att
man mera kan betrakta mineralogien med dess nutida forskningsuppgifter såsom
en fysikalisk och kemisk disciplin. De delar av mineralogien, som hava närmare
anknytning till geologien, äro av sådan art, att var och en som överhuvud har
den erforderliga kompetensen till en professur i geologi med petrografi eo ipso
är kompetent att representera dessa delar av den mineralogiska vetenskapen. Med
detta betraktelsesätt skulle jag anse det överflödigt att särskilt framhålla mineralogien
i professurens benämning; det förefaller mig t. o. m. tillräckligt att endast
kalla den för professur i geologi, liksom den andra professuren kunde rätt
och slätt benämnas professur i paleontologi, då det ju lätt kunde genom särskilda
bestämmelser för dessa, liksom för andra professurer inom ett och samma läroområde,
fastställas den med vardera förbundna undervisningsskyldigheten, som
16
Kutigl. Maj:ts proposition Nr 61.
då för den förstnämnda givitvis skulle inbegripa, utom allmän geologi, även petrografi
och de för denna nödiga delarna av mineralogien, för den senare, utom
paleontologi, även historisk geologi. Då emellertid vid ärendets behandling förra
gången en närmare specifikation av läroområdena från åtskilliga håll ansågs böra
uttryckas i professurernas benämningar, gick jag med därpå, eftersom någon
väsentlig meningsskiljaktighet i sak ej tycktes föreligga. Jag har något utförligt
uppehållit mig vid denna fråga, ehuru den kan synas vara av underordnad betydelse,
men det har skett för att, åtminstone i vad på mig ankommer, det vid
professurens ledigförklarande och tillsättande icke må givas anledning till att
uppfatta mineralogien i professuren såsom jämbördig med geologien på sådant
sätt att t. ex. framstående meriter i den moderna mineralfysiken, som sakna anknytning
till de geologiska disciplinerna, skulle, förenade med en svag eller otillfredsställande
kompetens i dessa, kunna värdesättas lika med meriter inom professurens
geologiska del, vilka voro förbundna med svaga meriter inom de områden
av mineralogien, som falla fjärran från geologiens intressesfär. Ett sådant
vägande av geologien mot mineralogien skulle, såsom för varje sakkunnig torde
vara uppenbart, kunna leda till stora svårigheter vid professurens tillsättning, och
eventuellt kunna resultera i att geologien bleve alldeles tillbakasatt för mineralfysiken.
Då jag anser en sådan eventualitet olycklig, ligger naturligtvis däri icke
någon lägre värdesättning av mineralfysiken såsom vetenskap, utan gör jag det
endast med hänsyn därtill att geologien, som dock såsom undervisningsämne har
att tillgodose flera viktiga intressen, skulle komma i en allt för tillbakask juten
ställning för att kunna fylla sin uppgift.
Då vidare beträffande vad man kallar kvartärgeologien något skiljaktiga
meningar kommit till synes vid sektionens förra behandling av detta ärende, må
även några ord därom yttras. Det är då först tydligt, att frågan om en speciell
professur för detta område, alltså en tredje professur, såsom redan i det föregående
anförts, alldeles kan lämnas ur räkningen. Och vad frågan angår om till
vilkendera av de här avhandlade professurerna kvartärgeologien skulle föras, så
synes det alldeles överflödigt att därom föreslå några bestämmelser. Saken kommer
av sig själv helt säkert att gestalta sig så, att vissa delar av kvartärgeologien,
nämligen de som väsentligen äro av dynamisk natur, såsom t. ex. glaciärernas
fysik, kvartärtidens klimat- och nivåväxlingar, komma att avhandlas av representanter
för den allmänna geologien, andra delar åter, såsom den kvartära faunan
och floran och kvartärtiden såsom ett skede i jordens historia, komma att göras
till föremål för skildringar i samband med den historiska geologien och paleontologien.
Denna fördelning blir icke annorlunda eller mera svår att genomföra än
till exempel permiska tidens geologi, vars egenartade klimat- och naturförhållanden
ge ett rikligt stoff såväl för behandling i samband med den allmänna geologien,
i det att den leder in på fundamentala dynamiska problem, som ock för
en mera historisk framställning av denna period i sitt samband med äldre och
yngre geologiska perioder. Kvartärgeologien faller med andra ord, allt efter de
synpunkter, man anlägger och de problem, man behandlar, inom den ena eller
den andra professurens läroområde, och några bestämmelser om vart den skall
föras eller huru den skulle fördelas på de båda professurerna äro ej av behovet
påkallade.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
Då till äventyrs en och annan skulle, med anledning av att sektionens petitum
förra gången icke hade framgång, vilja anse ett upprepande nu ändamålslöst
och därför föreställa sig att denna fråga kunde ordnas på något annat sätt,
böra kanske några ord yttras härom.
Det synes som om det enda alternativ, som då kunde ifrågasättas, skulle
vara att låta vid saken bero och, utan vidare begagnande av det tillfälle, som
universitetsstatuternas § 101 nu erbjuder, annonsera professuren ledig vid min
avgång från densamma den 12 januari 1922. I så fall gäller det emellertid
att göra klart för sig, huruvida professuren skall anses inbegripa hela läroområdet
inklusive paleontologien, som ännu några år framåt är representerad
genom den personliga professuren och, när denna blir ledig, så att säga automatiskt
skulle återfalla på den ordinarie professuren, eller huruvida paleontologien
skall anses utesluten från denna och ej tagas någon hänsyn till vid förslagens
upprättande och platsens besättande. I förra fallet kommer man emellertid till
en omfattning av professuren, som numera av alla sakkunniga betraktas såsom
orimlig och oförenlig med vetenskapens nuvarande utveckling, och man torde
också förgäves få söka efter en sakkunnig, som med tillbörlig auktoritet kan yttra
sig om de sökandes kvalifikationer i det hela, liksom det icke lär vara utsikt få
någon sökande med ens tillnärmelsevis tillräcklig kompetens. I senare fallet måste
man åter antecipera, att när tjänstetiden för den personliga professurens innehavare
utgår, en motsvarande plats fortfarande upprätthålles. Frånsett det tvivel,
som kan råda om befogenheten av en sådan antecipation, må här blott påpekas,
att det icke kan ligga någon fördel i detta framför den anordning sektionen senast
föreslog, nämligen den personliga professurens förändring redan nu till ordinarie.
Ur kostnadssynpunkt vinnes intet därmed; osäkerheten huru med denna
professur kan komma att ordnas avhåller kvalificerade unga vetenskapsidkare att
inrikta sig på detta studiefält, och sist, men icke minst, medför ett uppskov med
denna frågas avgörande att ett, såsom i min år 1920 inlämnade skrivelse framhållits,
oundgängligt ordnande av den geologiska institutionens och de paleontologiska
samlingarnas lokal-, utrymmes- och anslagsfrågor, till skada för undervisning
och vetenskapligt arbete, för lång tid framskjutes, och att man under en
följd av år framåt måste söka komma tillrätta med dessa angelägenheter genom
provisoriska anordningar, som bliva dyrbara, utan att ändå kunna bliva ändamålsenliga
och beståndande för framtiden.
I betraktande av vad i det föregående blivit anfört torde sektionen finna,
att alla skäl tala för ett upprepande av dess petitum från år 1920 och att
hemställan sålunda bör göras om den nuvarande personliga professurens i paleontologi
förändring till eu ordinarie professur, varigenom skulle vinnas det mål beträffande
de geologiska disciplinernas tillgodoseende, som under närvarande förhållanden
kan ligga inom möjligheternas område.
Professorn i zoologi A. Wirén förklarade, att lian funne inrättandet
av en ordinarie professur i paleontologi vara av stort värde
jämväl för ämnet zoologi.
Under åberopande av sitt yttrande i samband med framställ
B
i käng till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 52 käft. (Nr 61.) 3
Departe
mentschefen.
18 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 61.
ningen år 1920 npprepar sektionen nu det av konsistoriet sistnämnda
år gjorda äskandet.
I enlighet härmed avlät ock konsistoriet skrivelse till kanslern,
och framhöll konsistoriet därvid särskilt, att svårigheter och långvarigt
dröjsmål vid tillsättningen av den år 1922 ledigblivande professuren
i geologi och mineralogi måste följa, om ej denna fråga bleve avgjord
i den riktning, som nu begärdes.
I skrivelse den 12 augusti 1921 hemställer kanslern om avlåtande
av proposition till 1922 års riksdag i överensstämmelse med
konsistoriets förslag. Kanslern anför, bland annat, följande:
Av handlingarna i ärendet synes vara till fullo ådagalagt, att det nuvarande
ämnet »mineralogi och geologi», som nu är förenat med den av Högbom innehavda
professuren, är av så stor omfattning och sammansatt av så olikartade
delar, att det lärer vara otänkbart, så väl att tillräcklig kompetens i ämnets
alla delar skulle kunna förefinnas hos en och samma sökande till professur i
ämnet som ock att någon sakkunnig i ämnet uti hela dess omfattning skulle
kunna erhållas för bedömande av sökandes skicklighet till befattningen. Denna
ämnets omfattning anses alltså av de på området sakkunniga såsom »orimlig
och oförenlig med vetenskapens nuvarande utveckling.» En uppdelning av professurens
ämnen mellan olika lärarbefattningar jämlikt § 101 i gällande universitetsstatuter
torde alltså vara av oavvisligt behov påkallad. Förslag i sådant syfte
bör, enligt mom. 2 av sagda paragraf, så vitt möjligt bringas å bane och avgöras
medan lärarbefattning, som därav beröres, är med ordinarie innehavare besatt.
Redan av detta skäl bör, vid det förhållande att Högbom, som är född den 11
januari 1857, sålunda på grund av uppnådd pensionsålder inom kort avgår från
sin befattning, frågan om professurens i mineralogi och geologi uppdelning med
det allra snaraste upptagas till prövning och avgörande. De reella olägenheterna
av ett uppskov härmed hava av Högbom, enligt närlagda protokollsutdrag av
den 14 april 1921, blivit klart uppvisade.
Det av universitetsmyndigheterna framlagda förslaget innebär,
att den av riksdagen för professor Wiman beslutade personliga professuren
skulle förändras till en ordinarie professur. Härigenom skulle
ske en definitiv uppdelning av geologiens numera synnerligen omfattande
ämnesområde på så sätt, att den ena professuren, vilken
nu är ledig efter det professor Högbom den 7 januari 1922 erhållit
avsked, skulle representera de delar av ämnet, som vila på en fysiskkemisk
grund, och benämnas professur i geologi med petrografi och
mineralogi, samt den andra, Wimans nuvarande personliga professur,
omfatta de grenar, som bygga på biologisk grundval, och benämnas
professur i paleontologi och historisk geologi.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61. 19
På sätt av utredningen framgår, har en dylik ämnesgruppering
blivit genomgående tillstyrkt av saväl särskilda sakkunniga som
myndigheterna. ^ De divergenser, som framträtt i avseende å benämningen
å de båda professurerna rubba på intet sätt det bevismateriel,
som andiagits till förman för en uppdelning efter angivna huvudlinjer.
Att ämnet geologi numera utvecklats att omfatta så vitt
skilda, speciella discipliner, att saväl den akademiska undervisningen
som den vetenskapliga forskningen skulle lida av ämnets bibehållande
inom ramen för en enda professur, synes mig vara av utredningen
ådagalagt. De akademiska myndigheterna hava enhälligt
givit sin anslutning till förslaget, och för egen del finner jag starka
skäl tala till förmån för den anordning, som ifrågasatts. I detta
sammanhang anser jag mig böra meddela, att professor Carl Wiman,
på därom av mig gjord förfrågan, i skrivelse den 5 februari 1922
förklarat sig icke hava något att invända mot den ifrågasatta omvandlingen
av hans personliga professur till ordinarie.
Det torde tilläventyrs kunna synas mindre trängande att redan
ni1 framlägga förslag till ett definitivt ordnande av ifrågavarande
förhallanden, da ju i allt fall geologiens båda huvudgrenar äro representerade
av professurer vid Uppsala universitet. Vad som emellertid
gör, att en lösning av frågan bör med det snaraste ske, är
den omständigheten, att den lediga ordinarie professuren måste
omedelbart anslås ledig, varvid dess ämnesomfattning skall för
eventuella sökande angivas. Det har, som det synes mig, blivit
ådagalagt,^ att ett ledigkungörande av professuren i dess nuvarande
ämnesområde d. v. s. geologien i hela dess allmänna omfattning
skulle medföra oöverkomliga svårigheter. Inom sakkunniga kretsar
råder blott en mening därom, att det skulle vara omöjligt att
finna sökande, som förmådde att efter den moderna vetenskapens
krav tillfredsställande styrka sin kompetens i de skilda vetenskapsgrenar,
varom nu är fråga. Enligt vad Högbom framhållit i sitt
yttrande den 14 april 1921, torde man knappast heller kunna påräkna
att finna sakkunniga, som så behärska professurens hela läroområde,
att de kunna avgiva ett på egna forskningar och studier
grundat självständigt omdöme om eventuella specimensskrifter inom
alla de olika grenar av geologi i vidsträcktare bemärkelse, vilken
professuren representerar. Ett bibehållande av nuvarande anordning
skulle därför uppenbarligen loda till förfång för undervisningen och
forskningen i ett för vårt land högst betydelsefullt ämne.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.
Jag anser mig i detta sammanhang ej böra undanhålla, att
jämväl vid Lunds universitet motsvarande olägenheter i avseende å
dervarande professur i geologi och mineralogi uppmärksammats. Vid
sistnämnda universitet råder för närvarande det förhållandet, att
lärarkraftema i ämnet representeras av den ordinarie professorn och
en assistent vid geologisk-mineralogiska institutionen, varigenom
alltså en tidsenlig undervisning i de olika delarna av ämnet hittills
kunnat upprätthållas. Framställning har emellertid gjorts om inrättande
av en fast lärarbefattning i en del av ämnet vid Lunds
universitet, och synes frågan härom ej länge kunna undanskjutas.
Vid Uppsala universitet är emellertid, såsom framgår av det
nyss sagda, frågan för närvarande i hög grad aktuell, och har jag
vid anförda förhållanden ansett mig böra lämna min medverkan
till att förslag i ämnet nu avlåtes till riksdagen. Yttermera vill jag,
lika med kanslern, understryka, att några nämnvärda ökade kostnader
under de närmaste åren i realiteten ej skulle bliva en följd
av förslaget.
Då den föreliggande frågan, som innebär en ändring i det ordinarie
anslaget till Uppsala universitet, ej blivit i statsverkspropositionen
berörd, anser jag mig böra jämväl hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte med ändring av vad under punkt 62 i åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen föreslagits rörande det ordinarie bestämda
anslaget till sagda universitet föreslå en sådan höjning av samma
anslag, som betingas av ifrågavarande förslag eller alltså 7,500 kronor.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att
Eders Kungl. Maj:t måtte — med ändring av vad under punkt 62 i
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag föreslagits beträffande det ordinarie bestämda anslaget till
Uppsala universitet — föreslå riksdagen att
dels besluta, att den utav professorn C. Wiman
nu innehavda personliga professuren i paleontologi
skall förvandlas till en ordinarie professur
i paleontologi och historisk geologi samt att i
samband därmed den nuvarande ordinarie professuren
i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet
skall benämnas professur i geologi med
petrografi och mineralogi,
21
Kungl. May.ts proposition Nr 61.
dels, med uteslutande från allmänna indragningsstaten
av vad där finnes uppfört beträffande
avlöning åt Wiman, i utgiftsstaten för universitetet
i Uppsala under avdelningen A) Avlöningar
m. m., a) Professorer m. fl., filosofiska fakulteten,
matematisk-naturvetenskapliga sektionen uppföra
en professor i paleontologi och historisk geologi
med enahanda avlöningsförmåner, som tillkomma
universitetsprofessorer i allmänhet, och med skyldighet
för tjänstens innehavare att vara underkastad
de för dessa förmåners åtnjutande fastställda
villkoren och bestämmelserna;
dels ock för ändamålet höja det ordinarie
bestämda anslaget till Uppsala universitet, nu
1,054,347 kronor, med 7,500 kronor till 1,061,847
kronor samt i riksstaten för tiden 1 januari—30
juni 1923 upptaga nämnda anslag med halva beloppet
eller i avrundat tal 530,924 kronor.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt behagar Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
av statsrådets övriga ledamöter, gilla; och
skall proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
C. d’Albedyhll.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1922:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående vissa anslag till universiteten i Uppsala och Lun s. 6 i texten
- SU 1922:110 Utlåtande i anledning av Kungi. Majds i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående vissa anslag till universiteten i Uppsala och Lund samt karolins a1 i texten
- Rskr. 1922:152 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring av professor" C. Wimans personliga professur till en ordinarie professur i a1 i texten
- SU 1922:54 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående förändring av professor C. Wimans personliga professur till en ordinarie professur i paleontologi s. 1 i texten
- SU 1922:36 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förändring av professor C. Wimans personliga professur till en ordinarie professur i paleontologi o s. 5 i texten