Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

1922-02-24 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:78, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

1

Xr 78.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

given Stockholms slott den 24 februari 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

GUSTAF.

Anders Örne.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 68 käft. {Nr 78.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § sista stycket och 77 § första stycket

i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

35 §.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom landsfiskalens

föranstaltande utföres, skall av vägstyrelsen förskjutas, dock,

vad angår botande av tillfälliga brister, ej till högre belopp än landsfogden

i länet efter granskning av kostnadsräkningen godkänner. Kostnadsbelopp,

som sålunda bör förskjutas, skall av landsfiskalen omedelbart

efter arbetets utförande uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde

men skall, där tillgång saknas till beloppets gäldande, stanna å

vägkassan.

77 §.

Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter

föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid

bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant av väghållare, som

blivit om dylika brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige

från och med tio till och med tvåhundra kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

o

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 januari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Thorsson, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Linders,

SCHLYTER, ÖRNE.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, följande:

Enligt 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet åligger det landsfiskal att låta mot lega

eller annorledes avhjälpa de brister i vägunderhållet, som anmärkts vid

vägsyn eller formlig efterbesiktning eller ock tillfälligtvis uppkommit

emellan de årliga vägsynerna, för såvitt bristerna ej botas av väghållaren.

Kostnaden för sådan väglagning äger landsfiskalen omedelbart uttaga

bos vederbörande väghållare eller vägfogde. Sannolikt har man vid

stadgandets tillkomst utgått från att landsfiskalen skulle bortlega avhjälpandet

av bristerna på sådana villkor, att entreprenören skulle hava

att för entreprenadsumman hålla sig allenast till den försumlige väghållaren.

Emellertid ligger det i sakens natur, att svårigheter måste yppa

sig vid försök att åvägabringa entreprenad på dylika villkor. Särskilt i

det fall att den försumlige väghållaren är insolvent, kan en sådan entreprenad

icke vara begärlig. Utvecklingen har också gått i den riktning,

att landsfiskalen för att kunna åvägabringa entreprenadavtal nödgats ikläda

sig personlig ansvarighet för entreprenadsumman, oavsett huruvida han

sedan kan uttaga densamma hos väghållaren.

Uti en den 6 november 1920 dagtecknad skrivelse har länsstyrelsen Framställi

Jönköpings län anfört: StyZl
För

att kunna föranstalta om avhjälpande av påsynade brister i vägunder- *«» i Jonhållet

måste landsfiskalerna utfästa sig att personligen ansvara för den för väg- >löVln9s länlagningsarbetet

utgående ersättningen. I de flesta fall kunde väl ersättningsbeloppet

uttagas av vederbörande väghållare, men om denne dessförinnan för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Framställning

av

länsstyrelsen

i Gottlands

län.

Skrivelse

från länsstyrelsen

i

Malmöhus

län.

1920 års

vägsalt

kunnig a

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<S''.

6attes i konkurs, finge landsfiskalen åtnöjas med utdelning i konkursen för sitt

utlägg såsom övriga oprioriterade borgenärer. Exempel härpå hade förekommit

inom länet. • Då avhjälpandet mot lega av ifrågavarande brister med hänsyn till

gällande höga priser på arbete och materiel ofta droge betydande kostnader, ställde

sig landsfiskalerna ofta betänksamma inför anlitandet av denna åtgärd. Det vore

därför av stort behov påkallat, att förskottsmedel ställdes till förfogande för bestridande

av ifrågavarande kostnader. Länsstyrelsen ifrågasatte förty skyndsamt

utarbetande av förslag om tillägg till 35 § i gällande väglag av innehåll, att

kostnad för väglagning, som enligt samma paragraf utfördes genom landsfiskals

föranstaltande, skulle i mån av behov förskjutas av vägkassan inom vederhörande

väghållningsdistrikt.

I skrivelse den 25 januari 1921 har länsstyrelsen i Gottlands län

framhållit följande:

Då det ålåge landsfiskalen såsom tjänsteplikt att uti ifrågavarande fall

föranstalta om väglagning, kunde det icke skäligen begäras, att han skulle förskjuta

för ändamålet erforderliga medel och ännu mindre att han skulle riskera

att ej erhålla ersättning för sålunda förskjutna medel. Utsikten därtill syntes,

särskilt då det gällde dyrbarare väglagningar, verka avskräckande för landsfiskalen

att ingripa med den kraft, som omständigheterna krävde. Då tvekan kunde råda,

huruvida förskott av statsmedel för dylik väglagning finge lämnas, hemställde

länsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att sådant förskott finge på rekvisition

i varje särskilt fall utbetalas mot redovisningsskyldighet.

Slutligen har länsstyrelsen i Malmöhus län hos Kungl. Maj:t anmält

ett fall, som är ägnat att belysa de i förutnämnda framställningar

omförmälda svårigheterna.

Vid efterbesiktning å allmän väg inom Luggude härad befanns viss väglott

behäftad med brister, vilkas avhjälpande beräknades kosta nära 5,000 kronor.

Vederbörande väghållare var försatt i konkurs och den fastighet, vilken väglotten

tilldelats, syntes icke vid försäljning kunna inbringa tillnärmelsevis så mycket

som erfordrades för täckande av inteckningarna. Sedan landsfiskalen anmält förhållandet

hos vägstyrelsen, förklarade de väghållningsskyldige, att kostnad för

väglagning, som landsfiskalen icke kunde utfå av vederbörande väghållare, borde

gäldas av vägkassan. I sin skrivelse har länsstyrelsen anfört, att i förevarande

fall ingen annan utväg syntes erbjuda., sig än att ur vägkassan gälda kostnaderna

för bristfällig vägs iståndsättande. Även om ett dylikt förfogande icke hade

direkt stöd i gällande väglags lydelse, torde det knappast kunna anses främmande

för de uppgifter, vägkassan avsage att fylla.

Över den av länsstyrelsen i Jönköpings län gjorda framställningen

har yttrande infordrats från 1920 års vägsakkunniga. De sakkunniga

hava till en början erinrat, att, därest det av de sakkunniga avgivna

förslaget till ny väglag upphöjdes till lag, brister i väghållningen kunde

förväntas bliva mera sällsynta samt att uppkomna brister enligt förslaget

skulle avhjälpas på vägdistriktets bekostnad, därvid förutsattes, att medel

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

för sådant ändamål komme att förskjutas av statsanslag, som skulle omhänderhavas

av länsstyrelsen. De sakkunniga hava vidare anfört:

»Beträffande den tid, som må återstå, intill dess ny lagstiftning träder i

kraft, synas åtgärder i det av länsstyrelsen angivna syfte vara av behovet påkallade.

De sakkunniga hava så mycket större anledning att förorda ett avhjälpande

av det utav länsstyrelsen påvisade missförhållandet, som enligt de sakkunnigas

omförmälda förslag vägarna skola till det nya vägdistriktet överlämnas

i laggillt skick. För att detta önskemål skall förverkligas, lärer i många fall

landsfiskalens ingripande bliva nödvändigt. De sakkunniga hava emellertid icke

funnit lämpligt att, då ny lagstiftning på ifrågavarade område snart lärer vara

att förvänta, vidtaga någon ändring i nu gällande väglag. I stället torde med

fördel kunna väljas den ovan antydda utvägen, att av statsmedel nödigt belopp

ställes till varje länsstyrelses förfogande, så att länsstyrelsen må kunna vid förekommande

behov mot redovisningsskyldighet tillhandahålla vederbörande landsfiskal

för ifrågavarande ändamål erforderliga medel. Den kostnad, som till följd

härav slutligen kommer att drabba statsverket, lärer bliva jämförelsevis ringa,

då utgiften för bristens avhjälpande i regel torde kunna uttagas av den försumlige

väghållaren.»

Sedan den av länsstyrelsen i Gottlands län gjorda framställningen Övriga

remitterats till statskontoret för utlåtande, har statskontoret inhämtat lans^''eh

yttranden från länsstyrelserna i övriga län. Samtliga hörda länsstyrelser

utom två hava därvid tillstyrkt bifall till nämnda framställning, och har

av utlåtandena framgått, att åtskilliga länsstyrelser redan nu ansett sig

oförhindrade att för ifrågavarande ändamål utanordna förskott av statsmedel.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län hava avstyrkt

bifall till framställningen. Förstnämnda länsstyrelse har anfört:

Tillämpningen av 35 § väglagen torde icke med nödvändighet förutsätta,

att landsfiskalen förfogade över medel till gäldande av kostnaden för iståndsättandet

av bristfällig väg. Landsfiskalen kunde förfara så, att han utbjöde arbetet

med vägens iståndsättande under förklaring, att den betingade ersättningen

komme att hos väghållaren uttagas för att tillhandahållas entreprenören, I sådant

fall erhölle entreprenören genom arbetets utförande en fordran hos väghållaren

ej hos landsfiskalen. Att av allmänna medel tillhandahålla landsfiskalen

förskott för ersättningens utbetalande till entreprenören, skulle uppenbarligen

innebära ett överflyttande på staten av den förlust, som kunde uppstå, för aen

händelse beloppet ej skulle kunna uttagas hos väghållaren. En dylik anordning

kunde icke vara att förorda.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att det icke inom länet

inträffat, att landsfiskal behövt föranstalta om väglagning mot lega,

vadan några bestämmelser uti ifrågavarande syfte, vad nämnda län anginge,

icke vore av behovet påkallade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung1. Maj:ts proposition nr 78.

Stats
kontoret.

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

I avgivet utlåtande har statskontoret anfört, bland annat:

Statskontoret funne väl nu gällande bestämmelser uti ifrågavarande avseende

mindre tillfredsställande, men det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

olägenheterna borde avhjälpas genom det av länsstyrelsen i Gottlands län föreslagna

och av flera länsstyrelser redan tillämpade systemet med förskott av statsmedel.

Detta kunde medföra, att kostnad för vägunderhåll i vissa fall kunde

komma att drabba statsverket, oaktat någon skyldighet för staten att på detta

sätt bidraga till vägunderhållet icke funnes. Några medel, med vilka dylika kostnader

skulle kunna bestridas, vore för övrigt icke anvisade i riksstaten. Statskontoret

kunde fördenskull icke biträda berörda förslag. Därest ordnandet av förevarande

fråga ansåges icke kunna anstå i avbidan på helt ny väglag, syntes i nu gällande

väglag böra inarbetas stadgande, i syfte att nödig kostnad för ifrågavarande

väglagningsarbeten skulle i mån av behov förskjutas av vederbörande vägkassa.

Utlåtande i ärendet har jämväl infordrats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som anfört:

»Då det enligt 35 § väglagen åligger landsfiskal, därest väghållare eller

vägfogde underlåter att avhjälpa vid vägsyn påsynade brister, att mot lega eller

annorledes besörja arbetets utförande, torde man kunna anse detta stadgande innebära

skyldighet för länsstyrelse att på vederbörande landsfiskals rekvisition mot

redovisningsskyldighet tillhandahålla honom för ändamålet erforderliga medel,

eftersom den ekonomiska risk, som kan följa med stadgandet i fråga, givetvis bör

löpas av den myndighet, som har att övervaka lagens efterlevnad, och ej av i

myndighetens tjänst anställd personal.

Då det emellertid kan tänkas inträffa, att ersättning ej kan av väghållare

utfås för sålunda av länsstyrelse förskotterade medel, skulle det kunna hända,

att staten finge vidkännas kostnaderna för sådan försummad väghållning. Såsom

statskontoret framhållit, finnas inga medel härför anvisade i riksstaten. Närmast

synes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som om ersättningen för dylika

kostnader borde åligga respektive vägkassor, ur vilka, enligt väglagens 53 §,

samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter skola bestridas, så vitt de ej på

grund av andra bestämmelser skola annorlunda utgå. Till vägkassorna ingå även

de bidrag av statsmedel, som lämnas för underhållet av allmän väg, bro och

färja, således även bidrag till vägdelar, vilkas underhåll på berörda sätt försummats.

Så länge något uttryckligt stadgande om gäldande av sådan ersättning ur

vägkassa icke finnes, kan det dock ifrågasättas, huruvida vägstyrelse äger laglig

vare sig rätt eller skyldighet härutinnan. Ett förtydligande av den nuvarande

väglagen torde för den skull vara behövligt, varigenom länsstyrelserna givas dels

uttrycklig befogenhet att lämna omskrivna slag av förskott, dels rätt att, om beloppets

utfående av vederbörande väghållare skulle visa sig omöjligt, av vägkassan

erhålla ersättning för detsamma, varvid vägkassan bör hava rätt att utkräva

beloppet av den försumlige väghållaren i första hand genom innehållande

av honom tillkommande statsbidrag.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har väg- och vatten
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 78. 7

byggnadsstyrelsen hemställt om förtydligande av gällande väglag på sätt

styrelsen ifrågasatt.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår uppenbarligen, Deportera

förhållandena uti ifrågavarande avseende icke äro tillfredsställande. mentschefenDet

kan ej vara riktigt, att landsfiskalen för väglagning skall behöva

vidkännas utlägg samt, i händelse av väghållarens insolvens, till och

med riskera att icke kunna återfå detsamma. Det ligger i öppen dag,

att även den mest nitiske landsfiskal måste rygga tillbaka för att på sådana

villkor avhjälpa uppkomna brister i vägunderhållet, särskilt när det

är fråga om större belopp. Åtskilliga exempel i detta avseende åberopas

ock i de avgivna yttrandena. Sålunda hade vid 1920 års vägsyn en

väglott påsynats brister, vilkas avhjälpande beräknades draga en kostnad

av omkring 8,000 kronor, men ansåg vederbörande landsfiskal sig icke

hava skyldighet att förskjuta en så stor summa med risk att icke kunna

återfå den, varför väglotten fick förbliva i oförändrat skick.

Att anlita den av en länsstyrelse förordade utvägen att utbjuda

arbetet på entreprenad med rätt för entreprenören att för entreprenadsumman

hålla sig allenast till den försumlige väghållaren är icke tillfyllestgörande.

Även om detta tillvägagångssätt kan användas, när väghållaren

otvivelaktigt är solvent, är det dock omöjligt att tillämpa i de

talrika fall, då så ej är förhållandet. I varje fall önska givetvis i regel

entreprenörerna att utfå sin ersättning senast omedelbart efter arbetets

utförande.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det nödvändigt, att tillräckliga

medel till förskjutande av betalning för utförd väglagning ställas

till landsfiskalens förfogande. Dessa medel böra enligt min mening tillhandahållas

av vägkassan och icke av statsverket. Enär väghållningen

åligger väghållningsdistriktet såsom en gemensamhet för sig, synes det

naturligast, att detta i sista hand får svara även för sådan brist i vägunderhåll,

som det ålegat väghållare in natura att avhjälpa. Ej

heller lärer det av hänsyn till väghållningsdistriktens ekonomiska bärkraft

vara erforderligt att statsverket åtager sig att förskjuta ifrågavarande

kostnader, så att väghållningsdistriktet allenast i det fall, att kostnaden

icke kunde uttagas .av väghållaren, skulle behöva verkställa någon

utbetalning.

En lösning av frågan i denna riktning förutsätter en ändring av

35 § i nu gällande väglag. Det kan måhända synas opåkallat att nu

vidtaga sådan ändring, då möjligen redan den 1 januari 1925 helt ny

lagstiftning på ifrågavarande område kan träda i kraft. Emellertid är

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

det med hänsyn till vägarnas fortgående försämring enligt min mening

nödvändigt att omedelbart åvägabringa en bättre ordning uti förevarande

avseende.

Jag har dock icke ansett mig böra stanna vid allenast nyssnämnda

åtgärd. På sätt i flera av de avgivna yttrandena med styrka framhållits,

äro de för försummad väghållning stadgade böterna så låga,

att de icke i åsyftad mån fylla sitt ändamål. Enligt vad i vissa yttranden

uppgivits, hava i många fall särskilt större väghållare funnit det

för sig lägligare att betala ett ringa bötesbelopp än att med avsevärd

kostnad avhjälpa uppkomna brister å dem tilldelade väglotter. Detta

förhållande är så mycket betänkligare, som det på somliga orter till följd

av sammanhållning mellan väghållarna visat sig ytterst svårt att åvägabringa

entreprenad för avhjälpande av dylika brister. Jag bar alltså

ansett nödigt föreslå en höjning av straffskalan i 77 § första stycket,

som nu är 5—20 kronor, till 10—200 kronor. Att vidtaga någon höjning

med avseende å straffskalorna i andra och tredje styckena av

samma paragraf synes icke oundgängligen påkallat av föreliggande behov.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan

angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om ändrad

lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, hemställer departementschefen, att

lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87

regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1S91 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § sista stycket och 77 § första stycket

i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

35 §.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom landsfiskalens

föranstaltande utföres, skall av vägstyrelsen förskjutas, dock,

vad angår botande av tillfälliga brister, éj till högre belopp än landsfogden

i länet efter granskning av kostnadsberäkningen godkänner. Kostnadsbelopp,

som sålunda bör förskjutas, skall av landsfiskalen omedelbart

efter arbetets utförande uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde

men skall, där tillgång saknas till beloppets gäldande, stanna å

vägkassan.

77 §.

Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter

föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid

bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant av väghållare, som

blivit om dylika brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige

från och med tio till och med tvåhundra kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. t sand. 68 höft. (Nr 78.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Majds proposition nr 78-

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den

13 februari 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

Justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakonunet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

27 januari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag'' till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den

23 oktober 1891 angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av hovrättsrådet Willand Aschan.

Lagrådet lämnade de föreslagna lagändringarna utan annan erinran

än att i 35 § ordet kostnadsberäkningen, vilket, enligt vad 1908 års

riksdagshandlingar utvisade, kommit att genom felskrivning inflyta i

stället för ordet kostnadsräkningen, måtte utbytas mot sistnämnda i sak

riktiga ord.

Vidare hemställde lagrådet, att bestämmelsen om tiden för lagens

ikraftträdande måtte utgå. Enligt lagrådets mening borde nämligen avvikelse

från den enligt lagen den 1 juni 1894 regelmässigt gällande tiden

för allmänna författningars ikraftträdande ej ske med mindre särskilda

skäl därtill förelåge, något som i förevarande fall ej kunde anses vara

förhållandet.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78,

11

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 24 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, lagrådets

den 13 februari 1922 avgivna utlåtande över det den 27 januari

1922 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 35

och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, och anför departementschefen, att, då han icke haft

någon anmärkning att framställa mot vad lagrådet beträffande förslaget

erinrat och hemställt, berörda förslag i enlighet därmed omarbetats.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade lagförslaget

samt hemställer, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

förordna, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:177 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väg s. 1 i texten
  2. 2SärU 1922:5 Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 5 s. 3 i texten
  3. KU 1922:11 Konstitutionsutskottets memorial Nr 11 s. 1 i texten