Med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas
1922-02-17 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:90, Med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
1
Nr. *M).
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelser
angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9
mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2
i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen den
31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla
upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till
riket införas; given Stockholms slott den 17 februari 1922.
Under åberopande av biiagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till
1) kungörelse angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2
och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9
juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i
tulltaxeunderrättelserna; samt
2) kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 31
maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning
rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 79 höft. (Nr 90.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
Förslag
till
kungörelse angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom.
1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tull tax e underrättelserna.
Härigenom förordnas, att § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1
samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor ävensom § 2 mom. 2 i de vid förordningen
fogade underrättelser om vad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör
skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 8.
1. Tullfrihet under viss kortare tid må medgivas för:
a) tullpliktiga varor — — — återutföras;
b) tullpliktiga föremål, vilka inkomma:
för att förevisas---införda;
för att användas såsom — — — gods;
för att användas vid —--cirkusföreställningar; eller
för att avprovas — — — försälj ningsänd am ål; samt
c) inkommande--— landet.
Tullfrihet enligt detta moment må icke medgivas för längre tid
än ett år, och bör, där tullfrihet medgives för vara, som skall avprovas
och eventuellt återutföras, eller för emballage, tiden begränsas till högst
sex månader.
På vederbörande tullförvaltning ankommer att i enlighet med de
allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas, medgiva
tullfrihet, som nu är sagd, därvid tullförvaltningen äger meddela
de kontrollföreskrifter, vilka befinnas erforderliga för fastställande av
identiteten mellan den införda och den utförda varan; och skall såsom
villkor för tullfriheten gälla, att varuägaren jämte iakttagande, i vad
på honom ankommer, av berörda föreskrifter har att vid varans utbekommande
i tullkassan deponera belöpande tullavgift eller annorledes
3
Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.
ställa av vederbörande tullförvaltning godkänd säkerhet för dess gäldande
i det fall, att återutförseln icke äger rum inom tid, som av tullförvaltningen
bestämts, ävensom i fall att återutförseln icke varder behörigen
styrkt.
2. På prövning av generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium
ankommer, huruvida och under vilka villkor i särskilda fall
tullfrihet under viss tid må medgivas ej mindre för maskiner, redskap,
verktyg och andra föremål, som införas för användning vid järnvägseller
hamnbyggnad, kanaliseringsarbete, elektrisk anläggning för allmänt
behov eller annat allmännyttigt företag och som därefter skola ur riket
återutföras, än även för lokomotiv och järnvägsvagnar, som av järnvägsförvaltning
förhyras från utlandet.
3. Om de villkor, under vilka resande, som icke är inom riket
bosatt, må utan tullavgifts erläggande under en tid av högst ett år
förfoga över medförd automobil, avsedd att inom samma tids utgång
återutföras, förordnar Konungen.
§ 9.
1. För varor, som utföras för att i utlandet undergå reparation
eller någon bearbetning, vilken icke väsentligen förändrar deras karaktär,
må återinförsel inom högst ett år efter utförseln medgivas mot tullavgift,
motsvarande 15 procent av det belopp, vartill reparations- eller
bearbetningskostnaden uppgått, för så vitt icke varan i följd av bearbetningen
varder hänförlig till tulltaxerubrik med högre tullsats än den
förut tillämpliga, i vilket fall belöpande skillnadstull i stället skall erläggas.
Sådant medgivande och bestämmande av därvid erforderliga
kontrollföreskrifter ankommer på tullförvaltningen i den ort, över vilken
varorna återinföras eller äro avsedda att återinföras; dock att tullförvaltningen
därvid har att iakttaga de allmänna anvisningar, som av
generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas.
§ 13-
1. Vid utförsel sjöledes från stapelstad av följande, utav utländskt
råämne inrikes tillverkade varor beviljas efter vederbörande tullförvaltnings
prövning restitutionsvis av tullmedlen:
2. Då jutevävnad, tillverkad i utlandet, användes till emballage
vid utförsel sjöledes till utrikes ort, må, sedan varans utförsel behörigen
styrkts, för varje kilogram av vävnaden restitutionsvis av tullmedlen
efter vederbörande tullförvaitnings prövning beviljas 10 öre under
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
iakttagande av de i mom. 1 under punkterna a) och b) upptagna bestämmelser;
skolande dock den försäkran om varans ursprung, som det
enligt punkten b) åligger tillverkare att vidfoga angivningsinlagan, i
det fall, varom här är fråga, avgivas av tillverkaren av den vara, för
vars emballerande jutevävnaden blivit använd, samt innehålla, att emballaget
utgöres av utländsk jutevävnad, för vilken full införseltull
blivit erlagd, ävensom uppgift om emballagets vikt; vederbörande tullmyndighet
förbehållet att, om anledning därtill förekommer, genom
störtning och provvägning utröna emballagets vikt. Utförseln av varan
skall verificeras på sätt i mom. 1 punkten c) föreskrives; dock att, i
fall då jutevävnaden därvid använts såsom emballage för trämassa, utförseln
må anses behörigen styrkt, då densamma verificeras genom anteckning
å tullpasset för det fartyg, varmed jutevävnaden uppgives hava
utförts, samt vederbörande tullbevakningstjänstemans i inlastningsorten
intyg, att exportvaran blivit under hans tillsyn i fartyget inlastad.
I de sålunda meddelade föreskrifterna må generaltullstyrelsen lämna
de lättnader, som, utan åsidosättande av nödig kontroll, kunna medgivas.
Underrättelser om vad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör.
§ 2-
2. I fråga om varor, vilka inkomma i emballage, bestämmes i
regel nettovikten sålunda, att varan väges brutto utan ompackning eller
annan förändring av det skick, vari den införts, varefter avdrag från
bruttovikten äger rum enligt vad här eller för den ifrågavarande artikeln
särskilt i den vid taxan fogade taratariffen stadgas; dock att med
avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant föranleder, vederbörande
lokala tullmyndighet skall med iakttagande av de allmänna anvisningar,
generaltullstyrelsen i ämnet utfärdar, äga medgiva, att bruttovikten må
utrönas genom provvägning eller på annat sätt, som utan att äventyra
kronans rätt medför lättnader för trafiken.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1923.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung]. Maj:ts proposition Nr 90.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 31 maj 190? (ur 30)
angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehamlliugen
av varor, avsedda att till riket införas.
Härigenom förordnas, att § 3 i förordningen den 31 maj 1907
angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas, skall erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 3.
För erforderlig laboratorieundersökning av varuprov samt för av
särskilt anlitad sakkunnig avgivet utlåtande om varuprovs beskaffenhet
liksom ock för sådant provs behandling i och för framtida förvaring
samt transport till tullplats, där den inkommande varan skall tullbehandlas,
har sökanden att utgiva ersättning, vilken, i vad den avser
undersökning, som verkställts å tullverkets laboratorium, skall utgå
enligt av Konungen fastställd taxa; och åligger det sökanden att, där
generaltullstyrelsen prövar sådant skäligt, ställa nöjaktig säkerhet för
sagda kostnad eller inbetala lämpligt förskott därå, vid äventyr att
begärd upplysning icke meddelas, innan sådant skett.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1923.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
Temporär
tullfrihet.
Tullkommia
sionen.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför härefter:
Vid föredragning i dag av frågorna om godkännande av tullverkets
utgiftsstater för tiden 1 januari—30 juni 1923 samt angående
omorganisation av tullverket och lönereglering för dess personal uttalade
jag min avsikt att senare under dagen särskilt framlägga förslag till
en del författningsändringar, vilka föranleddes av sagda omorganisation.
Jag går nu att fullgöra detta och anhåller då att till en början få
lämna närmare redogörelser för innebörden av och uttalandena i de
olika spörsmål, som föranlett berörda författningsförslag.
Med stöd av § 8 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor må tullfrihet under viss kortare tid
av generaltullstyrelsen medgivas för tullpliktiga föremål, som införas till
riket i ändamål av reparation eller komplettering, för att förevisas såsom
prov, för att avprovas o. s. v., ävensom för inkommande tullpliktigt
emballage av spånadsvara eller halm, avsett att med exportgods återutföras,
samt för i enahanda ändamål inkommande tullpliktigt emballage
av sådant slag, som icke tillverkas inom landet. Enligt mom. 2 av
samma paragraf kan i särskilda fall Konungen bevilja temporär tullfrihet
dels för maskiner och dylikt, som avses för användning vid
allmännyttigt företag, dels ock för förhyrda lokomotiv eller järnvägsvagnar.
I sitt den 2 november 1918 avgivna förslag till omorganisation
av generaltullstyrelsen samt tullverkets lokalförvaltning har 1914 års
Kanal. Maj:ts proposition Nr 90.
7
tullkommission ifrågasatt viss (^centralisation av de ärenden, vilkas
handläggning regleras av nyssnämnda § 8 tulltaxeförordningen.
Efter att först hava påpekat, att bestämmelserna i mom. 1 av
sagda paragraf om temporär tullfrihet för tullpliktiga föremål, vilka inkomme
för att förevisas såsom prov, avsåge även av handelsresande
medförda prov, varigenom dessa bestämmelser finge ett mycket vidsträckt
tillämplighetsområde, har kommissionen betonat, att det vid sådant förhållande
vore så mycket angelägnare att avlysa den nuvarande omständliga
och för trafiken besvärande formen för avgörande av ärenden
angående tullfri disposition av prov, nämligen deras prövning av generaltullstyrelsen.
I anknytning härtill har kommissionen anfört som följer:
»För en decentralisation av ärendena talar även det skäl, att vederbörande
ortsmyndigheter böra kunna med större säkerhet bedöma tullfrihetsfrågorna
än en myndighet i huvudstaden, vars prövning skall grundas uteslutande
på skrivna papper. I betraktande härav bör decentralisationen icke
få stanna därvid, att ärendenas prövning uppdrages åt vederbörande tulldirektörer
och distriktchefer, utan bör densamma sträckas ända ned till tullförvaltningarna,
vilka för övrigt på grund av vissa traktatsbestämmelser redan
nu självständigt handlägga frågor om tullfrihet för varuprov, medförda
av tyska och franska handelsresande.»
Till ledning vid ifrågavarande prövning kunde enligt kommissionens
åsikt tullförvaltningarna eventuellt erhålla vissa allmänna direktiv av
generaltullstyrelsen.
Beträffande övriga i § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen omnämnda
fall av temporär tullfrihet har tullkommissionen funnit en viss tvekan möjligen
kunna yppa sig, huruvida en motsvarande decentralisation vore
tillrådlig, i det att gränsfall förekomme, vilkas rätta avgörande erbjöde
en viss svårighet. Emellertid har kommissionen på i huvudsak följande
grunder stannat vid att förorda prövningsrättens överflyttande på de
lokala tullförvaltningarna jämväl i nu ifrågavarande fall:
»Man torde---knappast kunna påstå, att hithörande frågor äro
mera svårlösta än många inom det tarifftekniska området, vilka nu ankomma
på tullförvaltningarna. Allt flera åtgärder vidtagas ju för övrigt för
att sörja för eu förbättrad teoretisk utbildning åt dessas tjänstemän. — Att
det ur synpunkten av enhetlighet i tillämpningen skulle anses betänkligt att
decentralisera ifrågavarande ärenden, torde ej heller med fog kunna göras gällande.
I sådana fall, då osäkerhet yppas, huruvida sökt tullfrihet bör beviljas,
får man antaga, att tullförvaltningarna meddela avslagsbeslut, som sedan
överklagas hos styrelsen; men härigenom vinnas prejudikat, som bliva vägledande
för den fortsatta tillämpningen. Vissa allmänna direktiv torde för
övrigt redan från början böra i anslutning till styrelsens äldre prejudikat utfärdas
till efterrättelse för tullförvaltningarna.»
8
Generaltull
styrelsen.
Tullindring.
Handelskammaren
i Gävle.
Generaltullstyrelsen
år
1915.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
I fortsättningen liar tullkommissionen upplyst, att generaltullstyrelsen
i vissa ärenden angående tullfrihet enligt förevarande författningsrum
för emballage plägat hänvända sig till kommerskollegium för
vinnande av upplysning, huruvida emballaget vore av sådant slag, som
icke utgjorde föremål för tillverkning inom landet, samt uttalat, att
dylik upplysning framdeles borde av tullförvaltningarna inhämtas direkt
hos vederbörande handelskammare.
Vad angår de i § 8 mom. 2 tulltaxeförordningen avsedda ärenden
om temporär tullfrihet, vilka först sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen
gemensamt avgivit utlåtande däröver pläga avgöras av
Kungl. Maj:t, har tullkommissionen slutligen ansett dessa ärenden icke
påkalla en så vidlyftig apparat utan föreslagit, att prövningen av desamma
i stället måtte ankomma på generaltullstyrelsen efter samråd med
kommerskollegium.
Mot de sålunda föreslagna förändringarna i handläggningen av
ärendena angående temporär tullfrihet har generaltullstyrelsen i utlåtande
den 15 maj 1920 förklarat sig ej hava anledning till erinran. Emellertid
har styrelsen funnit erforderligt, att handelskamrarna av Kungl. Maj:t
erhålla uttryckligt förständigande att, på därom av tullförvaltningarna
gjord framställning, avgiva yttrande, huruvida emballage av angiven
beskaffenhet vore föremål för inhemsk tillverkning eller icke.
Jämlikt § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen må tullindring beviljas
av generaltullstyrelsen vid återinförsel av varor, vilka i utlandet undergått
reparation eller någon bearbetning, som icke väsentligen förändrat
deras karaktär.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 19 maj 1914 dagtecknad skrift
hemställde handelskammaren i Gävle om åtgärder i syfte, att prövningen
av ärenden angående omförmälda tullindring måtte överflyttas från
generaltullstyrelsen till vederbörande tullförvaltningar. Till stöd för
framställningen åberopades, att ärendena vore av enkel beskaffenhet,
att deras prövning av styrelsen medförde onödigt besvär och dröjsmål,
samt att med hänsyn till ärendenas talrika förekomst en förenkling i
förfaringssättet vore av rätt stor betydelse.
I häröver avgivet yttrande den 13 januari 1915 anförde generaltullstyrelsen
bland annat följande:
Kandi. Maj:ts proposition Nr 90. 9
»Under förarbetena till gällande tulltaxeförordning ifrågasattes, att tilllämpningen
av bestämmelserna rörande den s. k. passiva förädlingsverksamheten
— vilka bestämmelser erhållit sin plats i § 9 mom. 1 av nämnda förordning
— skulle, såsom handelskammaren i Gävle nu föreslår, ankomma på
vederbörande lokala tullmyndigheter i stället för på generaltullstyrelsen; men,
på sätt tulltaxekommitténs betänkande, sid. 312, utvisar, ansåg kommittén eu
dylik förändring i den tidigare tillämpade praxis vara mindre tillrådlig.
Styrelsen håller väl före, att en numera vunnen ytterligare erfarenhet
icke giver särskilt stöd för de betänkligheter, som sålunda gjort sig gällande
mot ifrågavarande ärendens hänskjutande till de lokala tullmyndigheterna.
Det kan ej heller bestridas, att genom styrelsens befrielse från ärendenas
handläggning skulle ernås en viss lättnad i den ändock stora arbetsbörda, som
åvilar styrelsens föredragande för revisionsärenden. I sådant hänseende tilllåter
styrelsen sig åberopa — — — tablå, varav inhämtas, att vid pass ett
hundratal hithörande ärenden varje månad passera styrelsen.
Ä andra sidan torde emellertid de av handelskammaren betonade praktiska
olägenheterna av den nuvarande anordningen icke böra skattas alltför
högt. Alla ärenden rörande tillämpning av § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen
bliva nämligen, utan avbidan på ordinarie föredragningsdag, anmälda hos styrelsen
omedelbart efter det lokalmyndighetens utlåtande i ämnet föreligger;
och i regeln inkomma ansökningarna åtföljda av dylikt utlåtande, vadan särskild
remiss ej erfordras. Ärendenas expeditionssätt är ock i möjligaste mån
förenklat, i det att beslut meddelas genom påstämpling å akten.»
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 mars 1915 överlämnades handelskammarens
ifrågavarande framställning jämte general tullstyrelsens
nyss omnämnda yttrande till 1914 års tullkommission för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag. Med
föranledande härav har tullkommissionen i sitt den 2 november 1918
avgivna betänkande på de av handelskainmaren i Gävle anförda skäl
föreslagit, att alla ärenden angående tillämpning av de i § 9 mom. 1
tulltaxeförordningen meddelade bestämmelserna rörande tullindring måtte
få ankomma på prövning och avgörande av vederbörande tullförvaltningar,
dock att vissa allmänna direktiv skulle utfärdas av generaltullstyrelsen.
Detta förslag har generaltullstyrelsen tillstyrkt i sitt den 15 maj
1920 dagtecknade utlåtande över tullkommissionens betänkande''rörande
omorganisation av generaltullstyrelsen samt tullverkets lokalförvaltning.
Rätten till restitution av tull respektive av tullverket uppburen
sockerskatt göres för närvarande gällande på följande sätt. Restitutionen
sökes hos generaltullstyrelsen, och ansökningen bör åtföljas av de
handlingar, å vilka sökanden vill åberopa sig. Ansökningen underkastas
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 79 käft. (Nr 90.) 2
Tullkommis
sionen.
Generaltullstyrelsen
är
1920.
Restitutions
beviljande.
10
Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.
— i många fall efter remiss till vederbörande tullförvaltning — förberedande
granskning å styrelsens revisionsbyrå, varvid resultatet av
granskningen sammanfattas i en av vederbörande revisor avgiven attest.
Revisorn har tillika att i vederbörliga journaler göra anteckning om
restitutionsansökningen i syfte att förekomma dubbelrestitution. Härefter
föredrages ärendet av revisionsb3''råchefen inför generaltullstyrelsen,
varpå, om ansökningen helt eller delvis bifalles, anordning utfärdas å
det restituerade beloppet, vilken åtgärd ankommer på styrelsens kameralbyrå.
Konceptet till anordningen justeras av både kameralbyråchefen och
revisionsbyråchefen. Den färdiga anordningen expedieras slutligen i vanlig
ordning till den tullförvaltning, som skall utbetala restitutionsbeloppet.
Tullkommis
sionen.
Såsom allmänt omdöme om detta tillvägagångssätt har 1914 års
tullkommission i betänkande den 2 november 1918 uttalat, att detsamma
innefattade en onödigt tung apparat och att det beredde den restitutionsberättigade
dröjsmål, innan han komme till sin rätt. Kommissionen
har även erinrat om att Sveriges allmänna handelsförening den 21
november 1912 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om ändring av
detta missförhållande. Till undanröjande av olägenheterna har kommissionen
efter en ingående undersökning i ämnet föreslagit den förändring,
att samtliga av generaltullstyrelsen hittills handlagda slag av
ärenden angående restitution av tull respektive sockerskatt skulle i stället
ankomma på vederbörande tullförvaltningars prövning, varigenom styrelsens
arbetsbörda tillika skulle bliva högst väsentligt lättad. Därvid
har kommissionen framlagt följande allmänna synpunkter:
»Såsom oeftergivlig förutsättning för att antydda förändring skall anses
genomförbar måste enligt kommissionens uppfattning gälla, att full trygghet
fortfarande kan beredas för restitutionsfrågornas riktiga behandling, så
att varken i och för sig obehörig utbetalning av restitutionsmedel eller förnyad
utbetalning av redan en gång gottgjorda sådana medel riskeras.
I förra hänseendet har man sökt gorå troligt, att tjänstemännen vid
tullförvaltningarna icke skulle äga tillräcklig kompetens att handlägga de
stundom ganska invecklade restitutionsärendena. Häremot kan framhållas,
att dessa tjänstemän — vilkas utbildning alltjämt förbättras — redan hava
sig anförtrodda uppgifter på såväl det kamerala som det tarifftekniska området,
vilka måste anses betydligt mera krävande. Kör övrigt torde de tjänstemän,
som praktiskt handlägga förtullningen av den inkommande varan och
kontrollbehandlingen av den utgående exportvaran, bliva så insatta i restitutionsärendena,
att de böra anses bättre än andra skickade till att handlägga
dessa ärenden även i deras sista skede.
Garanti mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution kan
utan svårighet vinnas därigenom, att anteckningar, motsvarande dem, som nu
Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.
11
Köras i dt; å revisionsbyrån förvarade originaljournalerna, bliva verkställda i
tullförvaltningarnas behållna kopiejournaler.
Bland invändningar, som eljest framkommit mot en överflyttning från
generaltullstyrelsen till tullförvaltningarna av befogenheten att pröva restitutionsansökningar,
torde endast följande vara av beskaffenhet att förtjäna
bemötande. Det har ifrågasatts, om icke — vid det förhållande, att personalen
vid en tullförvaltning ej lämpligen kunde tilltagas större än som kt''ävdes
av de normalt förekommande göromålen — det vore fara värt, att åtminstone
på mindre platser restitutionsärenden av mera invecklad art komme att ligga
oavgjorda längre tid av brist på arbetskrafter. Häremot må erinras, att tullförvaltningarna
åtminstone i rätt många fall redan nu hava att genom utlåtandens
avgivande bereda ifrågavarande ärenden, innan de avgöras hos styrelsen,
och att för ärendenas slutgiltiga handläggning vid tullförvaltningarna
näppeligen torde krävas längre tid, än som nu åtgår för nämnda beredning.
En konsekvens av restitutionsärendenas omläggning på antydda sätt
blir, att kontrollen över restitutionerna förvandlas från en av revisionsbyråns
tjänstemän utövad, restitutionsåtgärden föregående kontroll till en av kameralbyråns
tjänstemän utövad, sagda åtgärd efterföljande kontroll. Vederbörande
tullförvaltning tänkes nämligen skola — under biläggande av erforderliga
verifikationer — direkt avföra restitutionsbeloppet i sina räkenskaper
samt för sitt åtgörande härutinnan vara underkastad kameralrevision. Denna
revision kommer emellertid att verkställas under begagnande av de å revisionsbyrån
förvarade journaler jämte verifikationer. Av förändringen lärer
för övrigt följa behov av en viss ökning av kameralbyråns arbetskrafter, medan
revisionsbyråns personal kan i motsvarande mån inskränkas.»
Av de i ämnet hörda lokala tullmyndigheterna har flertalet uttalat
sig i den riktning, att endast de enklare slagen av ifrågavarande restitutionsärenden
borde överftyttas från styrelsen till tullförvaltningarna;
meningarna om vilka slag av dessa ärenden, som sålunda borde kvarstanna
hos styrelsen, hava dock varit delade.
I det förut nämnda utlåtandet den 15 maj 1920 har generaltullstyrelsen
visserligen förklarat sig anse, att en del av omförmälda restitutionsärenden
kunde och borde överlämnas till tullförvaltningarnas
avgörande; men i fråga om andra har styrelsen av närmare anförda olika
skäl icke funnit det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för
handläggningen ägnat att förverkliga syftemålet att med bibehållande
av nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå ett snabbare avgörande
av ärendena. Beträffande särskilt följande viktigare slag av
ärenden, nämligen angående restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier
enligt § 12 tulltaxeförordningen, för omalen spannmål efter
utförsel av motsvarande kvantitet malen spannmål enligt § 13 mom. 3
tulltaxeförordningen, för utländsk råvara, som i förädlat skick åter
-
Lokala tullmyndigheter.
Generaltullstyrelsen.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
utföres, eller s. k. industrirestitution, enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
samt för vissa varor enligt förordningen den 13 december
1912 (nr 335) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
utländsk vara, eller s. k. handelsrestitution, har styrelsen motiverat sitt
avstyrkande av kommissionens förslag sålunda:
»Kommissionens huvudsakliga skäl för överflyttningen är, att handläggningen
av restitutionsärendena för närvarande skulle draga för långt ut
på tiden och därigenom förorsaka de restitutionsberättigade vissa olägenheter.
Dessa skulle genom det ändrade förfaringssättet undvikas, och därjämte
skulle den fördel vinnas, att styrelsens arbetsbörda bleve högst väsentligt
lättad.
Vad först beträffar den tidsbesparing, som överflyttningen är avsedd
att medföra, torde det icke vara avgjort, att detta syfte i verkligheten alltid
skulle vinnas. Kommissionen erkänner själv, att farhågan för ärendenas fördröjning
vid deras behandling hos tullförvaltningarna är en invändning, som
förtjänar bemötande. Men kommissionens bemötande av denna invändning
förefaller icke övertygande, då densamma i sådant avseende endast anför, att
tullförvaltningarna ''åtminstone i rätt många fall’ redan nu hade att genom utlåtandens
avgivande bereda ifrågavarande ärenden, och att det knappast torde
krävas längre tid för ärendenas slutliga avgörande än som nu åtginge för
nämnda beredning. Oavsett emellertid att tullförvaltningarna, därest de skulle
hava att slutligt avgöra ansökningar, om vilka nu är fråga, även skulle verkställa
vederbörliga anteckningar i journalerna — ett arbete som vid omfattande
restitutionsansökningar är ganska tidskrävande — synes det uppenbart,
att en granskning, som skall ligga till grund för utbetalning på tullförvaltningens
eget ansvar av stundom högst betydande belopp, i verkligheten
kommer att kräva avsevärt mera tid än en förberedande behandling, endast
utmynnande i ett utlåtande, vars riktighet sedermera kommer att granskas.
Men härtill kommer att, såsom kommissionens nyss citerade yttrande innebär,
en sådan förberedande behandling hos tullförvaltningarna långt ifrån
alltid äger rum. Särskilt är detta i regel fallet beträffande restitutionsansökningar
enligt § 12 tulltaxeförordningen samt ansökningar om handelsrestitution.
Dessa två slag av restitutionsansökningar inkomma i allmänhet direkt
till generaltullstyrelsen, och remiss äger ruin endast i händelse felaktigheter
däri förekomma eller upplysningar eller kompletteringar erfordras. Och det
är att märka, att särskilt restitutionsansökningar enligt § 12 tulltaxeförordningen
ofta äro de, som kräva mest tid och arbete. Den antydda farhågan
torde därför icke för alla fall kunna avvisas såsom obefogad.
En särskild omständighet, som synes ägnad att fördröja behandling av
restitutionsansökningar vid de tre på avdelningar arbetande tullförvaltningarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, sammanhänger med verkställandet
av de anteckningar i journalerna, vilka äro avsedda att tjäna som garanti
mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution. I fråga om restitutioner
enligt § 13 mom. 3 och 5 tulltaxeförordningen samt enligt förordningen
den 13 december 1912 (handelsrestitution) liksom över huvud taget i de flesta
andra fall, där restitutionsanspråket stödes på verkställd utförsel, kan näm
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
13
ligen fullt tillfredsställande garanti mot dubbelrestitution icke vinnas med
mindre anteckning göres i såväl inkommande som utgående journalen. Då
enligt kommissionens förslag vid berörda tre tullförvaltningar inkommande
journalen skulle föras å kammarkontoret (tullkameralkontoret) men utgående
journalen å tullbevakningsinspektionen, skulle alltså vissa slag av restitutionsansökningar
handläggas å två skilda avdelningar av vederbörande förvaltning
— något som tydligen skulle föranleda särskild tidsutdrägt.
Under en viss övergångstid skulle emellertid, vid bifall till kommissionens
förevarande förslag, ett av kommissionen obeaktat förhållande bliva
rådande» på grund varav tullförvaltningarnas beslutanderätt i fråga om restitutioner
skulle medföra ytterligare dröjsmål. Då nämligen vid övergången
till det ifrågasatta nya systemet icke några anteckningar i tullförvaltningarnas
kopiejournaler finnas gjorda, skulle tullförvaltningarna under en viss tid
framåt från övergången räknat, motsvarande den i varje fall för restitutions
åtnjutande stadgade preskriptionstid — olika för olika slag av institutioner
och utgörande för restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier enligt §
12 tulltaxeförordningen icke mindre än fem år (enligt nådiga förordningen
den 19 juni 1916, nr 372) — icke själva kunna avgöra, huruvida restitution förut
sökts, utan vara nödsakade att för ATarje fall hänvända sig till revisionsbyrån
för erhållande av upplysning härom. Rcstitutionsansökningarna skulle
alltså under denna övergångstid komma att praktiskt taget behöva behandlas
både hos tullförvaltningarna och å revisionsbyrån; och resultatet härav bleve
med nödvändighet, att den för deras avgörande erforderliga liden bleve avsevärt
längre än nu är förhållandet. Det låter lätt tänka sig, med vilka känslor
trafiken skulle hälsa en sådan, låt vara övergående, påföljd ay en åtgärd,
avsedd att medföra eu förbättring av nuvarande överklagade förhållanden.
Vidkommande härefter korum mission ens uttalande, att omläggningen av
restitutionsärendena skulle högst avsevärt lätta styrelsens arbetsbörda, må
det medgivas, att då föredragning av ärendena samt uppsättande, justering
och expediering av anordningarna skulle bortfalla, härigenom en icke obetydlig
minskning i arbetet inom styrelsen skulle uppkomma. Men i det närmaste
samma minskning i arbetet torde, även om ifrågavarande ärenden kvarstanna
hos styrelsen, kunna vinnas genom den förenklade behandling av desamma,
styrelsen här nedan kommer att föreslå. Även med tillämpning av
kommissionens förslag skulle emellertid den mest betungande delen av arbetet,
nämligen granskningen, fortfarande verkställas inom styrelsen, ehuru
från revisionsbyrån överflyttad till kameralbyrån. Till kontroll över att
dubbel utbetalning icke ägt rum måste anteckning göras även i de till styrelsen
ingående originaljournalerna. Det sammanlagda granskaingsarbetet
vid tullförvaltningarna och inom styrelsen komme alltså att ej oväsentligt
överstiga det nuvarande granskningsarbetet inom styrelsen. Vidare måste
det utan tvivel betraktas som en olägenhet, att de ingående journalerna med
verifikationer, vilka nu användas å revisionsbyråns två avdelningar, vid tilllämpning
av det ifrågasatta systemet komme att bliva behövliga även för kameralbyrån.
Kommissionen uppställer med rätta såsom oeftergivlig fordran för överflyttningen,
att full trygghet fortfarande må kunna beredas för restitutions
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
frågornas riktiga behandling, så att varken i och för sig obehörig utbetalning
av restitutionsmedel eller förnyad utbetalning av redan en gång gottgjorda
sådana medel nia riskeras, samt anför vidare, att det i förra hänseendet
andragits såsom ett skäl mot överflyttningen, att tjänstemännen vid tullförvaltningarna
icke skulle äga tillräcklig kompetens att handlägga de
stundom ganska invecklade restitutionsärendena. Denna invändning bemötes
av kommissionen bland annat därmed, att de tjänstemän, som handhava förtullningen
av den inkommande varan och kontrollbehandlingen av den utgående
exportvaran, bleve så insatta i restitutionsärendena, att de borde anses
bättre än andra skickade att handlägga dessa ärenden även i deras sista skede.
Härvid torde dock kommissionen hava förbisett, att åtminstone vid alla större
tullförvaltningar och framför allt vid tullförvaltningar, som äro uppdelade i
avdelningar, de tjänstemän, som handhava import- och exportkontrollen, icke1
äro desamma som de, vilka kornme att granska restitutionsansökningarna. De
förra äro nämligen packhustjänstemän, de senare däremot tjänstemän å tullkammaravdelningen,
kammarkontoret och, såsom ovan visats, i vissa fall tullbevakningsinspektionen.
För övrigt är det en väsentlig skillnad mellan å ena
sidan berörda tullbehandlings- och kontrolleringsarbete, vilket ju består i eu
undersökning av import- och exportvarans beskaffenhet, och å andra sidan
granskningsarbetet, därvid måste tillses, att alla särskilda bestämmelser iakttagits,
att den åberopade importen ägt rum, att utförseln behörigen verificerats,
och att restitution icke tidigare beviljats. Det torde vara uppenbart, att
alla dessa detaljarbeten böra kunna lättare och säkrare verkställas å revisionsbyrån
av därvid vana och för ändamålet särskilt avsedda tjänstemän än
av tjänstemän vid de olika tullförvaltningarna, vilka icke kunna ostört ägna
sig däråt, i synnerhet å de mindre tullförvaltningarna, av vilka flera hava
en jämförelsevis ganska stor restitutionsrörelse; och vidare kan det, då ju
restitution beviljande skulle ske på tullförvaltningsföreståndarens ansvar,
befaras, att denne till förfång för övriga tjänstegöromål skulle bliva alltför
mycket upptagen av restitutionsärendenas handläggning.
Beträffande garantien mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution
anför kommissionen, att sådan garanti utan svårighet kunde vinnas därigenom,
att anteckningar, motsvarande dem, som nu göras i de å revisionsbyrån
förvarade originaljournalerna, bleve verkställda i tullförvaltningarnas
behållna kopiejournaler. Denna fråga har redan i det föregående berörts,
varvid påvisats de olägenheter och det ökade arbete, som härav skulle förorsakas,
bland annat genom nödvändigheten att verkställa dylika anteckningar
både i kopie- och original journalerna; här må blott tilläggas följande.
I de fall, då in- och utförseln skett genom olika tull förvaltningar, skulle enligt
kommissionens förslag prövningen av restitutionsärendena ankomma på
den tullförvaltning, som haft införselkontrollen om hand och sålunda vore i
tillfälle att verkställa vederbörliga anteckningar i kopiejournalen, samt erforderlig
utredning i ärendena åvägabringas dels genom meddelanden mellan
tullförvaltningarna inbördes dels ock därigenom, att vederbörande sökande
ålades att förebringa den ytterligare bevisning, som kunde vara behövlig.
Enär, såsom redan framhållits, full trygghet mot dubbelrestitution
icke kan vinnas, med mindre anteckning sker såväl i inkommande som i ut
-
15
K uttal. Maj: t.s proposition Nr DO.
gående journalen (och detta gäller även för den händelse, att avräknings
diarium
—--föres) skulle i nu ifrågavarande fall erfordras, att restitu
tionsansökningen
av den tullförvaltning, som omhänderhaft införselkontrollen,
och boss vilken ansökningen alltså skulle göras, för verkställandet av anteckningar
i vederbörande utgående journaler remitterades till den eller de
tullförvaltningar, där utförsel ägt rum — ett förfaringssätt, ägnat att föranleda
ytterligare tidsutdräkt med ärendenas behandling. Vid fråga om restitution
av tull för skeppsbyggnadsmaterialier förekommer ej sällan, att införseln
av matcrialierna ägt rum vid liera olika tullförvaltningar; i sådana fall
skulle den restitutionsberättigade enligt kommissionens förslag hava att göra
särskild ansökning hos varje tullförvaltning, där införsel ägt rum, under det
att med nuvarande förfaringssätt en ansökning är tillfyllest.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att styrelsen icke för sin del kan
finna det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för handläggning
av ifrågavarande slag av restitutionsärenden ägnat att förverkliga syftemålet
att med bibehållande av nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå
ett snabbare avgörande av dessa ärenden. Berörda syftemål synes emellertid,
med fortfarande handläggning av ärendena hos styrelsen, kunna vinnas
genom vissa förändringar i arbetssättet å revisionsbyrån och i den övriga behandlingen
av ärendena inom styrelsen. De förnämsta anledningarna till den
överklagade tidsutdräkten med avgörandet av restitutionsärenden torde vara,
dels att i sådana fall, där in- eller utförsel ägt rum under den löpande kalendermånaden,
ankomsten av journalerna för månaden inväntats, dels ock att
ärendena måst föredragas inför styrelsen, samt att efter skedd föredragning
restitutionsbeloppets utbetalning ägt rum medelst det, som erkännas måste,
ganska omständliga anordningsförfarandet. Dessa anledningar till tidsutdräkt
böra därför i största möjliga mån undanröjas; och detta torde kunna
ske genom följande åtgärder. Till påskyndande av arbetet med den förberedande
granskningen av ärendena bör iakttagas, dels att, då in- eller utförsel
ägt rum under löpande kalendermånad, erforderliga uppgifter beträffande sådan
in- eller utförsel omedelbart infordras från vederbörande tullförvaltningar,
dels att vid särskild anhopning av restitutionsärenden eller då ärenden av
större omfattning, vilkas granskning ofta kan taga en avsevärd tid i anspråk,
föreligga, samtliga revisorer å byrån ävensom därstädes tjänstgörande
kammarskrivare böra hava till åliggande att i mån av behov deltaga i granskningsarbetet.
För sådant ändamål bör det tillses, att städse en reserv av personer
med erfarenhet och vana vid granskningsarbete finnes tillgänglig. Vidare
torde, utom i undantagsfall, föredragning inför styrelsen av restitutionsärenden
icke vara erforderlig utan sådana kunna få avgöras av revisionsbyråchefen.
Och slutligen torde expedieringen kunna i mycket avsevärd mån
förenklas och tiden därför förkortas genom iakttagande av samma förfaringssätt,
som kommmissionen föreslår i fråga om restitution av skeppsumgälder,
eller att beslutet i regel påstämplas ansökningsakten, som därefter översändes
till vederbörande tullförvaltning, vilken har att utbetala det restituerade
beloppet och verificera detta medelst aktens biläggande.»
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
Bevakning a\
restitutionsgods.
Handelskamrar
m. fl
De slag av restitutionsärenden, vilka enligt generaltullstyrelsens
uppfattning däremot kunde och borde överflyttas från styrelsen till lokaltullförvaltningarna,
äro följande, nämligen:
restitution av tull enligt § 13 mom. 1 eller 2 tulltaxeförordningen;
restitution av tull eller sockerskatt, som på grund av räknefel
eller annat dylikt misstag för mycket debiterats och erlagts;
restitution av tull, som måst erläggas av anledning att handling,
vilken enligt § 4 tulltaxeförordningen utgör grund för tullfrihet, icke
vid tullbehandlingstillfället varit för handen, under förutsättning att
vederbörlig sådan handling senare företes;
restitution av tull eller sockerskatt på grund av utav styrelsen eller
Kungl. Maj:t meddelat beslut i tullbehandlingsfråga; samt
restitution av tull eller annan avgift på grund av eljest av Kungl.
Maj:t meddelat beslut.
Återstående slag av tullrestitutionsärenden skulle alltså fortfarande
handläggas hos generaltullstyrelsen; likväl borde de enligt styrelsens
mening få avgöras av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen,
där icke särskilda omständigheter undantagsvis gjorde en dylik
föredragning önskvärd.
Såsom villkor för åtnjutande av den i § 13 tulltaxeförordningen
medgivna rätt till tullrestitution vid återutförsel av utländsk vara, som
använts vid framställning av exportgods, däribland i utlandet tillverkad
jutevävnad, utgörande emballage till sådant gods, äro att iakttaga ganska
omfattande kontrollföreskrifter, vilka jämväl kunna medföra kostnader
för trafiken. Dit hör den allmänna bestämmelsen, att, om exportgodset
inlastats å tullplats för utförsel med fartyg, som under resan till utlandet
kommer att anlöpa annan sådan plats, därstädes skall utövas särskild
tulltillsyn över att godset ej olovligen ilandföres; denna tillsyn kan
emellertid under viss förutsättning inskränkas till kontroll å lastrumsförsegling.
Krav på lättnader i förevarande hänseende hava vid flera tillfällen
framställts av handelskamrar m. fl. Särskilt har ett mindre strängt kontrollförfarande
påyrkats i fråga om jutevävsemballage, vars borttagande
från exportvaran under transporten, sedan varan en gång inlastats, förmenats
bliva ekonomiskt ofördelaktigt med hänsyn till det ringa tullrestitutionsbeloppet,
tio öre för kilogram.
KungI. Maj:ts proposition Nr 90. 17
1914 års tallkommission har övervägt de framställda kraven och
funnit dem i viss mån kunna villfaras. Så har kommissionen i sitt
betänkande den 2 november 1918 föreslagit, att för åtnjutande av omförmälda
rätt till tullrestitution för jutevävnad i fall, då sådan vore
använd såsom emballage för trämassa, icke måtte erfordras annat bevis
om exporten än den bevakande tulltjänstemannens å exportangivningsinlagan
tecknade attest om godsets inlastning i fartyget; däremot har
kommissionen ansett sig beträffande bevakning av fartyg, som till utlandet
medförde annat restitutiousgods, böra göra allenast det uttalande, att
bevakning i hithörande fall icke borde anordnas, såvitt icke sådan vore
oundgängligen nödvändig för betryggande av statsverkets rätt.
Mot berörda förslag och uttalande har generaltullstyrelsen i utlåtande
den 15 maj 1920 förklarat sig icke hava något att erinra.
Beträffande provvägning av inkommande varor gäller för närvarande
bland annat, enligt § 2 mom. 2 tulltaxeunderrättelserna, att
Éonungen kan med avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant föranleder,
medgiva, att bruttovikten må utrönas genom provvägning eller
på annat sätt, som utan att äventyra kronans rätt medför lättnader för
trafiken. Med stöd härav hava närmare stadganden om provvägning
utfärdats av Kungl. Maj:t i § 3 av kungörelsen den 10 november 1911
(nr 115) med föreskrifter beträffande tillämpningen av vissa i tulltaxan
och tulltaxeunderrättelserna upptagna bestämmelser, vilken kungörelse
undergått vissa förändringar genom kungörelser den 9 februari 1912
(nr 19), den 24 april 1915 (nr 122) och den 19 juni 1917 (nr 373).
Enligt dessa stadganden må vid tullbehandling av vissa uppräknade
varor, såvitt desamma uppsorterats efter storlek och dimensioner, vikten
kunna utrönas genom vågning av ett större eller mindre antal kolli,
som vederbörande tullförvaltning äger bestämma. För provvägning av
omalen spannmål och superfosfat, som inkommit lös i fartyg, samt av
vissa balkjärn ävensom av sådana för skeppsbyggnadsändamål avsedda,
till husgerådssaker ej hänförliga varuslag, för vilka restitution av eller
befrielse från tullavgift enligt § 12 tulltaxeförordningen kan ifrågakomma,
äro särskilda föreskrifter meddelade i förevarande § 3. Där är slutligen
även bestämt, att det skall tillkomma tullförvaltning att i varje särskilt
fall avgöra, huruvida viktens utrönande enligt ifrågavarande stadganden
må äga rum eller icke.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 79 höft. (Nr 90) 3
Tullkommii
»tonen.
GeneraltulU
ttyrelsen.
Provvägning.
18
Handelssam
mantlut
ningar.
Tullkommis
sionen.
Generaltull
styrelsen.
Upplysningar
om varas rubricering.
Tullkommissio
nen.
Lokala tullmyndigheter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
Stockholms handelskammare, Stockholms köpmansklubb och föreningen
Sveriges kolonialvaruengrossister hava hos 1914 års tullkommission
ifrågasatt utsträckning av provvägningsförfarandet.
För egen del har tullkommissionen i nyssnämnda betänkande den
2 november 1918 i sådant avseende föreslagit, att provvägning eller, i
fall då varan åtföljes av specifik viktnota, viktens utrönande genom
»stickprov» på närmare angivet sätt skulle få äga rum, så snart föreståndare
för tullpackhus funne därav ej föranledas äventyr för kronans rätt.
Härigenom skulle enligt kommissionens förmenande dels undvikas den
misshushållning med arbetskraft, som nu i många fall förorsakades
genom en omständlig vägningsprocedur, dels ock vinnas en ur trafikens
synpunkt önskvärd snabbhet i tullbehandlingen.
Generaltullstyrelsen har i utlåtande häröver den 15 maj 1920 tillstyrkt
detta förslag på de av tullkommissionen anförda skäl.
En av Kungl. Maj:t den 31 maj 1907 utfärdad förordning (nr
30) innehåller bestämmelser angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla för statsverket bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling
av varor, avsedda att till riket införas. En trafikant, som
hos generaltullstyrelsen begär upplysning enligt denna förordning, har
att vidkännas kostnader dels, jämlikt § 3 i förordningen, för analys
och transport m. m., dels ock i form av stämpel för det utdrag av
styrelsens protokoll, han i egenskap av sökande har att lösa.
I syfte att nedbringa dessa kostnader har 1914 års tullkommission
i sitt meranämnda betänkande av den 2 november 1918 föreslagit,
att analyskostnaderna måtte i möjligaste mån begränsas genom
anlitande av tullverkets egna laboratorier, samt att styrelsens beslut i
upplysningsärenden måtte expedieras avgiftsfritt i form av skrivelser.
Laboratorier, som nu nämnts, borde nyinrättas dels i Stockholm, där
ett s. k. huvudlaboratorium borde finnas, dels i Göteborg och Malmö.
Rörande analyskostnaderna hava de lokala tullmyndigheterna på
ett undantag när ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
i skrivelser till generaltullstyrelsen uttalat såsom sin åsikt, att ersättning
för dessa kostnader borde utgivas av den upplysningssökande.
Det har emellertid också ifrågasatts, att berörda utgift måtte gottgöras
sökanden i form av avräkning å tullavgiften vid blivande införsel av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 19
den vara, beträffande vars tullbehandling upplysning sökts, eller att
resultatet av analysen måtte hemlighållas och endast det av densamma
framgående beslutet om varans tullbehandling delgivas sökanden.
Generaltullstyrelsen har i merberörda utlåtande den 15 maj 1920
likaledes förklarat sig anse, att kostnaden för erforderlig analys, vare
sig densamma verkställts å tullverkets laboratorier — vilkas anordnande
tillstyrkts av styrelsen — eller av särskilt anlitad sakkunnig,
fortfarande borde gottgöras av sökanden, samt på följande sätt utvecklat
sin uppfattning i frågan:
»Medgivanden av kostnadsfria analyser skulle — — — med lätthet
kunna missbrukas på det sätt, att en person, som för ett eller annat ändamål
vore i behov av analys å en viss vara men icke hade för avsikt att införa
densamma från utlandet, kunde begära upplysning om varans tullbehandling
i syfte att på detta sätt kostnadsfritt erhålla analysen. Förslaget, att till
förekommande av dylikt missbruk resultatet av analysen skulle hemlighållas
för sökanden, synes styrelsen, då analysattesten utan tvivel måste betraktas
såsom en offentlig handling, icke kunna genomföras. Vad beträffar förslaget
om gottgörande av analyskostnaden vid eventuell införsel av varan, synes
detta förfarande icke heller böra komma i fråga. Till en början kan häremot
erinras, att det bör vara lättare för den upplysningssökande att bära
analyskostnaden, därest import av varan verkligen kommer till stånd än vid
motsatt förhållande; och vidare skulle erforderlig bokföring och kontroll bliva
synnerligen besvärliga och antagligen föranleda en del kostnader, som icke
kunna anses betingade av sakens betydelse. Ehuru sålunda analyskostnaderna
enligt styrelsens åsikt fortfarande böra drabba de upplysningssökande, torde
dessa kostnader dock, såvitt rör å tullverkets föreslagna laboratorier verkställda
analyser, kunna till lättnad för trafiken i de flesta fall göras jämförelsevis
lindriga. I sammanhang med inrättandet av nämnda laboratorier
torde taxa å kostnader för därstädes verkställda analyser böra av Eders Kungl.
Maj:t fastställas.»
Vad beträffar förslaget, att till undvikande av kostnad för stämpel
till protokollsutdragen generaltullstyrelsens beslut i upplysningsärenden
skulle expedieras genom skrivelser till vederbörande upplysningssökande,
har styrelsen icke haft något att erinra däremot. Enligt styrelsens
mening kunde dock en särskild föreskrift härom icke anses erforderlig.
En sådan borde för övrigt icke heller meddelas, enär det syntes önskvärt,
att utvägen att expediera beslutet genom protokollsutdrag, belagt
med stämpel, kvarstode för att kunna användas såsom korrektiv mot
eventuella okynnesförfrågningar.
QeneraUull
ttyrelsen.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
Departe
mentschefen.
Vid planläggandet av den nya organisationen för tullverket har
man haft till huvudsyfte att bereda allmänheten och statsverket förmåner
genom snabbare och mindre kostsam handläggning av tullärendena.
Åtskilliga av de åtgärder, som till förverkligandet av detta syftemål
blivit ifrågasatta, kunna, efter vad jag tidigare i dag omförmält, vidtagas
av Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen allena. För de återstående
är däremot riksdagens medverkan erforderlig. Dessa senare äro, i dén
mån de icke direkt samhöra med lönespörsmål och därför behandlats
i samband med regleringen av tullverkets utgiftsstater, av den innebörd,
för vilken nu närmare redogjorts. En överblick av denna redogörelse
utvisar, att de föreslagna åtgärderna äro dels sådana, vilka innebära en
överflyttning från högre till lägre myndighet av göromål, dels sådana,
vilka åsyfta förenklingar i tullkontrollen, dels ock sådana, vilka utgöra
en direkt lindring i vissa avgifter. Min ståndpunkt i föreliggande
ämnen är följande.
Vad först angår den nämnda decentralisationen, anser jag mig
kunna biträda förslagen, att prövningen av ärenden rörande temporär
tullfrihet enligt § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen samt tullindring jämlikt
§ 9 mom. 1 samma förordning skulle ankomma på vederbörande
lokala tullmyndighet eller vad angår ärenden, som härröra av stadgandena
i § 8 mom. 2 tulltaxeförordningen, på generaltullstyrelsen efter
samråd med kommerskollegium. Emellertid förutsätter jag, att generaltullstyrelsen
i de fall, där prövningsrätten skulle handhavas av lokalmyndigheterna,
utfärdar sådana allmänna anvisningar, som kunna trygga
likformigheten i ärendenas behandling. Den ifrågasatta decentralisationen
av restitutionsärendenas handläggning finner jag vidare med
hänsyn såväl till statsverkets intresse som till vikten för allmänheten
att erhålla full likformighet vid ärendenas avgörande icke böra utsträckas
längre än vad generaltullstyrelsen förmenat vara lämpligt. Från generaltullstyrelsen
till lokaltullförvaltningarna skulle följaktligen ej överflyttas
andra restitutionsärenden än sådana, som angå återbetalning av
tull enligt § 13 mom. 1 eller- 2 tulltaxeförordningen, innebära vissa
enklare rättelser av för höga debiteringar eller omedelbart anknyta sig
till beslut av Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen. Förslaget om införande
av större frihet för de lokala tullmyndigheterna vid bestämmande
av sättet för utrönande av inkommen varas vikt synes mig slutligen
kunna och böra så genomföras, att på nämnda myndigheter överlåtas
att avgöra, huruvida med avseende å varje slags vara, vars beskaffenhet
sådant föranleder, bruttovikten må utrönas genom provvägning eller på
annat sätt, som utan att äventyra kronans rätt medför lättnader för
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
trafiken. Dock anser jag nödvändigt, att myndighetens åtgöranden
härutinnan i viss mån regleras genom allmänna anvisningar, som böra
av generaltullstyrelsen utfärdas.
Vidkommande härefter de åtgärder, vilka åsyfta förenklingar i
tullkontrollen, kan jag dels biträda 1914 års tullkommissions av generaltullstyrelsen
understödda förslag om utfärdande av föreskrift, att för åtnjutande
av den i § 13 mom. 2 tulltaxeförordningen omförmälda rätt
till tullrestitution för jutevävnad i fall, då sådan vore använd såsom
emballage för trämassa, icke skall erfordras annat bevis om exporten
än den bevakande tulltjänstemannens å exportangivningsinlagan tecknade
attest om godsets inlastning i fartyget, dels ock gilla den av kommissionen
och styrelsen hysta uppfattning, att anlitandet av särskild bevakning
vid utförsel med fartyg av tullrestitutionsgods i allmänhet bör
begränsas till de fall, där sådan anordning prövas vara ur statsverkets
synpunkt oavvislig.
Beträffande till sist de åtgärder, vilka avse en direkt lindring i
vissa avgifter, nämligen _ avgifterna för tullbehandlingsbesked, är min
ståndpunkt till dessa principiellt sammanfallande med den av generaltullstyrelsen
intagna. Jag finner således bestämmelser böra utfärdas
därom, att kostnaden för analys, som föranletts av ansökning om dylikt
besked, vare sig sådan verkställts å tullverkets laboratorier — för vilkas
anordnande jag tidigare i dag- ifrågasatt anvisande av medel — eller
av särskilt anlitad sakxunnig, fortfarande bör till förebyggande av missbruk
gottgöras av den sökande. För övrigt har jag ej heller anledning
till erinran mot att sådan anordning vidtages av generaltullstyrelsen,
att beslut i ärenden om tullbehandlingsupplysning bliva till undvikande
av stämpelkostnad i regel expedierade genom skrivelser till vederbörande
sökande.
I överensstämmelse med vad jag anfört hava på grundvalen av
förslag, framlagda av generaltullstyrelsen, inom finansdepartementet
upprättats förslag till särskilda kungörelser angående ändrad lydelse
dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i
förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels
av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna ävensom om ändrad lydelse
av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda
att till riket införas. De blivande kungörelserna synas mig böra träda
i kraft samtidigt med genomförandet i övrigt av tullverkets nya organisation,
eller den 1 januari 1923.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 79 käft. (Nr 90.) 4
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.
Departementschefen uppläser härefter de sålunda inom finansdepartementet
upprättade förslagen till kungörelser samt hemställer, att
författningsförslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bil. litt. . .. vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Georg Z. Topelius.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:297 Riksdagens skrivelse Nr 297 s. 4 i texten
- BevU 1922:55 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55 s. 1 i texten