Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas

1922-02-17 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:90, Med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

1

Nr. *M).

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelser

angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9

mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni

1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2

i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen den

31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla

upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till

riket införas; given Stockholms slott den 17 februari 1922.

Under åberopande av biiagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till

1) kungörelse angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2

och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9

juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i

tulltaxeunderrättelserna; samt

2) kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 31

maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning

rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 79 höft. (Nr 90.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom.

1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa

för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tull tax e underrättelserna.

Härigenom förordnas, att § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1

samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa

för inkommande varor ävensom § 2 mom. 2 i de vid förordningen

fogade underrättelser om vad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör

skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 8.

1. Tullfrihet under viss kortare tid må medgivas för:

a) tullpliktiga varor — — — återutföras;

b) tullpliktiga föremål, vilka inkomma:

för att förevisas---införda;

för att användas såsom — — — gods;

för att användas vid —--cirkusföreställningar; eller

för att avprovas — — — försälj ningsänd am ål; samt

c) inkommande--— landet.

Tullfrihet enligt detta moment må icke medgivas för längre tid

än ett år, och bör, där tullfrihet medgives för vara, som skall avprovas

och eventuellt återutföras, eller för emballage, tiden begränsas till högst

sex månader.

På vederbörande tullförvaltning ankommer att i enlighet med de

allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas, medgiva

tullfrihet, som nu är sagd, därvid tullförvaltningen äger meddela

de kontrollföreskrifter, vilka befinnas erforderliga för fastställande av

identiteten mellan den införda och den utförda varan; och skall såsom

villkor för tullfriheten gälla, att varuägaren jämte iakttagande, i vad

på honom ankommer, av berörda föreskrifter har att vid varans utbekommande

i tullkassan deponera belöpande tullavgift eller annorledes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

ställa av vederbörande tullförvaltning godkänd säkerhet för dess gäldande

i det fall, att återutförseln icke äger rum inom tid, som av tullförvaltningen

bestämts, ävensom i fall att återutförseln icke varder behörigen

styrkt.

2. På prövning av generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium

ankommer, huruvida och under vilka villkor i särskilda fall

tullfrihet under viss tid må medgivas ej mindre för maskiner, redskap,

verktyg och andra föremål, som införas för användning vid järnvägseller

hamnbyggnad, kanaliseringsarbete, elektrisk anläggning för allmänt

behov eller annat allmännyttigt företag och som därefter skola ur riket

återutföras, än även för lokomotiv och järnvägsvagnar, som av järnvägsförvaltning

förhyras från utlandet.

3. Om de villkor, under vilka resande, som icke är inom riket

bosatt, må utan tullavgifts erläggande under en tid av högst ett år

förfoga över medförd automobil, avsedd att inom samma tids utgång

återutföras, förordnar Konungen.

§ 9.

1. För varor, som utföras för att i utlandet undergå reparation

eller någon bearbetning, vilken icke väsentligen förändrar deras karaktär,

må återinförsel inom högst ett år efter utförseln medgivas mot tullavgift,

motsvarande 15 procent av det belopp, vartill reparations- eller

bearbetningskostnaden uppgått, för så vitt icke varan i följd av bearbetningen

varder hänförlig till tulltaxerubrik med högre tullsats än den

förut tillämpliga, i vilket fall belöpande skillnadstull i stället skall erläggas.

Sådant medgivande och bestämmande av därvid erforderliga

kontrollföreskrifter ankommer på tullförvaltningen i den ort, över vilken

varorna återinföras eller äro avsedda att återinföras; dock att tullförvaltningen

därvid har att iakttaga de allmänna anvisningar, som av

generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas.

§ 13-

1. Vid utförsel sjöledes från stapelstad av följande, utav utländskt

råämne inrikes tillverkade varor beviljas efter vederbörande tullförvaltnings

prövning restitutionsvis av tullmedlen:

2. Då jutevävnad, tillverkad i utlandet, användes till emballage

vid utförsel sjöledes till utrikes ort, må, sedan varans utförsel behörigen

styrkts, för varje kilogram av vävnaden restitutionsvis av tullmedlen

efter vederbörande tullförvaitnings prövning beviljas 10 öre under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

iakttagande av de i mom. 1 under punkterna a) och b) upptagna bestämmelser;

skolande dock den försäkran om varans ursprung, som det

enligt punkten b) åligger tillverkare att vidfoga angivningsinlagan, i

det fall, varom här är fråga, avgivas av tillverkaren av den vara, för

vars emballerande jutevävnaden blivit använd, samt innehålla, att emballaget

utgöres av utländsk jutevävnad, för vilken full införseltull

blivit erlagd, ävensom uppgift om emballagets vikt; vederbörande tullmyndighet

förbehållet att, om anledning därtill förekommer, genom

störtning och provvägning utröna emballagets vikt. Utförseln av varan

skall verificeras på sätt i mom. 1 punkten c) föreskrives; dock att, i

fall då jutevävnaden därvid använts såsom emballage för trämassa, utförseln

må anses behörigen styrkt, då densamma verificeras genom anteckning

å tullpasset för det fartyg, varmed jutevävnaden uppgives hava

utförts, samt vederbörande tullbevakningstjänstemans i inlastningsorten

intyg, att exportvaran blivit under hans tillsyn i fartyget inlastad.

I de sålunda meddelade föreskrifterna må generaltullstyrelsen lämna

de lättnader, som, utan åsidosättande av nödig kontroll, kunna medgivas.

Underrättelser om vad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör.

§ 2-

2. I fråga om varor, vilka inkomma i emballage, bestämmes i

regel nettovikten sålunda, att varan väges brutto utan ompackning eller

annan förändring av det skick, vari den införts, varefter avdrag från

bruttovikten äger rum enligt vad här eller för den ifrågavarande artikeln

särskilt i den vid taxan fogade taratariffen stadgas; dock att med

avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant föranleder, vederbörande

lokala tullmyndighet skall med iakttagande av de allmänna anvisningar,

generaltullstyrelsen i ämnet utfärdar, äga medgiva, att bruttovikten må

utrönas genom provvägning eller på annat sätt, som utan att äventyra

kronans rätt medför lättnader för trafiken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1923.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts proposition Nr 90.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 31 maj 190? (ur 30)

angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehamlliugen

av varor, avsedda att till riket införas.

Härigenom förordnas, att § 3 i förordningen den 31 maj 1907

angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande

tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas, skall erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 3.

För erforderlig laboratorieundersökning av varuprov samt för av

särskilt anlitad sakkunnig avgivet utlåtande om varuprovs beskaffenhet

liksom ock för sådant provs behandling i och för framtida förvaring

samt transport till tullplats, där den inkommande varan skall tullbehandlas,

har sökanden att utgiva ersättning, vilken, i vad den avser

undersökning, som verkställts å tullverkets laboratorium, skall utgå

enligt av Konungen fastställd taxa; och åligger det sökanden att, där

generaltullstyrelsen prövar sådant skäligt, ställa nöjaktig säkerhet för

sagda kostnad eller inbetala lämpligt förskott därå, vid äventyr att

begärd upplysning icke meddelas, innan sådant skett.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1923.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Temporär

tullfrihet.

Tullkommia
sionen.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför härefter:

Vid föredragning i dag av frågorna om godkännande av tullverkets

utgiftsstater för tiden 1 januari—30 juni 1923 samt angående

omorganisation av tullverket och lönereglering för dess personal uttalade

jag min avsikt att senare under dagen särskilt framlägga förslag till

en del författningsändringar, vilka föranleddes av sagda omorganisation.

Jag går nu att fullgöra detta och anhåller då att till en början få

lämna närmare redogörelser för innebörden av och uttalandena i de

olika spörsmål, som föranlett berörda författningsförslag.

Med stöd av § 8 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)

med tulltaxa för inkommande varor må tullfrihet under viss kortare tid

av generaltullstyrelsen medgivas för tullpliktiga föremål, som införas till

riket i ändamål av reparation eller komplettering, för att förevisas såsom

prov, för att avprovas o. s. v., ävensom för inkommande tullpliktigt

emballage av spånadsvara eller halm, avsett att med exportgods återutföras,

samt för i enahanda ändamål inkommande tullpliktigt emballage

av sådant slag, som icke tillverkas inom landet. Enligt mom. 2 av

samma paragraf kan i särskilda fall Konungen bevilja temporär tullfrihet

dels för maskiner och dylikt, som avses för användning vid

allmännyttigt företag, dels ock för förhyrda lokomotiv eller järnvägsvagnar.

I sitt den 2 november 1918 avgivna förslag till omorganisation

av generaltullstyrelsen samt tullverkets lokalförvaltning har 1914 års

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 90.

7

tullkommission ifrågasatt viss (^centralisation av de ärenden, vilkas

handläggning regleras av nyssnämnda § 8 tulltaxeförordningen.

Efter att först hava påpekat, att bestämmelserna i mom. 1 av

sagda paragraf om temporär tullfrihet för tullpliktiga föremål, vilka inkomme

för att förevisas såsom prov, avsåge även av handelsresande

medförda prov, varigenom dessa bestämmelser finge ett mycket vidsträckt

tillämplighetsområde, har kommissionen betonat, att det vid sådant förhållande

vore så mycket angelägnare att avlysa den nuvarande omständliga

och för trafiken besvärande formen för avgörande av ärenden

angående tullfri disposition av prov, nämligen deras prövning av generaltullstyrelsen.

I anknytning härtill har kommissionen anfört som följer:

»För en decentralisation av ärendena talar även det skäl, att vederbörande

ortsmyndigheter böra kunna med större säkerhet bedöma tullfrihetsfrågorna

än en myndighet i huvudstaden, vars prövning skall grundas uteslutande

på skrivna papper. I betraktande härav bör decentralisationen icke

få stanna därvid, att ärendenas prövning uppdrages åt vederbörande tulldirektörer

och distriktchefer, utan bör densamma sträckas ända ned till tullförvaltningarna,

vilka för övrigt på grund av vissa traktatsbestämmelser redan

nu självständigt handlägga frågor om tullfrihet för varuprov, medförda

av tyska och franska handelsresande.»

Till ledning vid ifrågavarande prövning kunde enligt kommissionens

åsikt tullförvaltningarna eventuellt erhålla vissa allmänna direktiv av

generaltullstyrelsen.

Beträffande övriga i § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen omnämnda

fall av temporär tullfrihet har tullkommissionen funnit en viss tvekan möjligen

kunna yppa sig, huruvida en motsvarande decentralisation vore

tillrådlig, i det att gränsfall förekomme, vilkas rätta avgörande erbjöde

en viss svårighet. Emellertid har kommissionen på i huvudsak följande

grunder stannat vid att förorda prövningsrättens överflyttande på de

lokala tullförvaltningarna jämväl i nu ifrågavarande fall:

»Man torde---knappast kunna påstå, att hithörande frågor äro

mera svårlösta än många inom det tarifftekniska området, vilka nu ankomma

på tullförvaltningarna. Allt flera åtgärder vidtagas ju för övrigt för

att sörja för eu förbättrad teoretisk utbildning åt dessas tjänstemän. — Att

det ur synpunkten av enhetlighet i tillämpningen skulle anses betänkligt att

decentralisera ifrågavarande ärenden, torde ej heller med fog kunna göras gällande.

I sådana fall, då osäkerhet yppas, huruvida sökt tullfrihet bör beviljas,

får man antaga, att tullförvaltningarna meddela avslagsbeslut, som sedan

överklagas hos styrelsen; men härigenom vinnas prejudikat, som bliva vägledande

för den fortsatta tillämpningen. Vissa allmänna direktiv torde för

övrigt redan från början böra i anslutning till styrelsens äldre prejudikat utfärdas

till efterrättelse för tullförvaltningarna.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Generaltull
styrelsen.

Tullindring.

Handelskammaren

i Gävle.

Generaltullstyrelsen

år

1915.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

I fortsättningen liar tullkommissionen upplyst, att generaltullstyrelsen

i vissa ärenden angående tullfrihet enligt förevarande författningsrum

för emballage plägat hänvända sig till kommerskollegium för

vinnande av upplysning, huruvida emballaget vore av sådant slag, som

icke utgjorde föremål för tillverkning inom landet, samt uttalat, att

dylik upplysning framdeles borde av tullförvaltningarna inhämtas direkt

hos vederbörande handelskammare.

Vad angår de i § 8 mom. 2 tulltaxeförordningen avsedda ärenden

om temporär tullfrihet, vilka först sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen

gemensamt avgivit utlåtande däröver pläga avgöras av

Kungl. Maj:t, har tullkommissionen slutligen ansett dessa ärenden icke

påkalla en så vidlyftig apparat utan föreslagit, att prövningen av desamma

i stället måtte ankomma på generaltullstyrelsen efter samråd med

kommerskollegium.

Mot de sålunda föreslagna förändringarna i handläggningen av

ärendena angående temporär tullfrihet har generaltullstyrelsen i utlåtande

den 15 maj 1920 förklarat sig ej hava anledning till erinran. Emellertid

har styrelsen funnit erforderligt, att handelskamrarna av Kungl. Maj:t

erhålla uttryckligt förständigande att, på därom av tullförvaltningarna

gjord framställning, avgiva yttrande, huruvida emballage av angiven

beskaffenhet vore föremål för inhemsk tillverkning eller icke.

Jämlikt § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen må tullindring beviljas

av generaltullstyrelsen vid återinförsel av varor, vilka i utlandet undergått

reparation eller någon bearbetning, som icke väsentligen förändrat

deras karaktär.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 19 maj 1914 dagtecknad skrift

hemställde handelskammaren i Gävle om åtgärder i syfte, att prövningen

av ärenden angående omförmälda tullindring måtte överflyttas från

generaltullstyrelsen till vederbörande tullförvaltningar. Till stöd för

framställningen åberopades, att ärendena vore av enkel beskaffenhet,

att deras prövning av styrelsen medförde onödigt besvär och dröjsmål,

samt att med hänsyn till ärendenas talrika förekomst en förenkling i

förfaringssättet vore av rätt stor betydelse.

I häröver avgivet yttrande den 13 januari 1915 anförde generaltullstyrelsen

bland annat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kandi. Maj:ts proposition Nr 90. 9

»Under förarbetena till gällande tulltaxeförordning ifrågasattes, att tilllämpningen

av bestämmelserna rörande den s. k. passiva förädlingsverksamheten

— vilka bestämmelser erhållit sin plats i § 9 mom. 1 av nämnda förordning

— skulle, såsom handelskammaren i Gävle nu föreslår, ankomma på

vederbörande lokala tullmyndigheter i stället för på generaltullstyrelsen; men,

på sätt tulltaxekommitténs betänkande, sid. 312, utvisar, ansåg kommittén eu

dylik förändring i den tidigare tillämpade praxis vara mindre tillrådlig.

Styrelsen håller väl före, att en numera vunnen ytterligare erfarenhet

icke giver särskilt stöd för de betänkligheter, som sålunda gjort sig gällande

mot ifrågavarande ärendens hänskjutande till de lokala tullmyndigheterna.

Det kan ej heller bestridas, att genom styrelsens befrielse från ärendenas

handläggning skulle ernås en viss lättnad i den ändock stora arbetsbörda, som

åvilar styrelsens föredragande för revisionsärenden. I sådant hänseende tilllåter

styrelsen sig åberopa — — — tablå, varav inhämtas, att vid pass ett

hundratal hithörande ärenden varje månad passera styrelsen.

Ä andra sidan torde emellertid de av handelskammaren betonade praktiska

olägenheterna av den nuvarande anordningen icke böra skattas alltför

högt. Alla ärenden rörande tillämpning av § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen

bliva nämligen, utan avbidan på ordinarie föredragningsdag, anmälda hos styrelsen

omedelbart efter det lokalmyndighetens utlåtande i ämnet föreligger;

och i regeln inkomma ansökningarna åtföljda av dylikt utlåtande, vadan särskild

remiss ej erfordras. Ärendenas expeditionssätt är ock i möjligaste mån

förenklat, i det att beslut meddelas genom påstämpling å akten.»

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 mars 1915 överlämnades handelskammarens

ifrågavarande framställning jämte general tullstyrelsens

nyss omnämnda yttrande till 1914 års tullkommission för att tagas

under övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag. Med

föranledande härav har tullkommissionen i sitt den 2 november 1918

avgivna betänkande på de av handelskainmaren i Gävle anförda skäl

föreslagit, att alla ärenden angående tillämpning av de i § 9 mom. 1

tulltaxeförordningen meddelade bestämmelserna rörande tullindring måtte

få ankomma på prövning och avgörande av vederbörande tullförvaltningar,

dock att vissa allmänna direktiv skulle utfärdas av generaltullstyrelsen.

Detta förslag har generaltullstyrelsen tillstyrkt i sitt den 15 maj

1920 dagtecknade utlåtande över tullkommissionens betänkande''rörande

omorganisation av generaltullstyrelsen samt tullverkets lokalförvaltning.

Rätten till restitution av tull respektive av tullverket uppburen

sockerskatt göres för närvarande gällande på följande sätt. Restitutionen

sökes hos generaltullstyrelsen, och ansökningen bör åtföljas av de

handlingar, å vilka sökanden vill åberopa sig. Ansökningen underkastas

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 79 käft. (Nr 90.) 2

Tullkommis
sionen.

Generaltullstyrelsen

är

1920.

Restitutions

beviljande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

— i många fall efter remiss till vederbörande tullförvaltning — förberedande

granskning å styrelsens revisionsbyrå, varvid resultatet av

granskningen sammanfattas i en av vederbörande revisor avgiven attest.

Revisorn har tillika att i vederbörliga journaler göra anteckning om

restitutionsansökningen i syfte att förekomma dubbelrestitution. Härefter

föredrages ärendet av revisionsb3''råchefen inför generaltullstyrelsen,

varpå, om ansökningen helt eller delvis bifalles, anordning utfärdas å

det restituerade beloppet, vilken åtgärd ankommer på styrelsens kameralbyrå.

Konceptet till anordningen justeras av både kameralbyråchefen och

revisionsbyråchefen. Den färdiga anordningen expedieras slutligen i vanlig

ordning till den tullförvaltning, som skall utbetala restitutionsbeloppet.

Tullkommis
sionen.

Såsom allmänt omdöme om detta tillvägagångssätt har 1914 års

tullkommission i betänkande den 2 november 1918 uttalat, att detsamma

innefattade en onödigt tung apparat och att det beredde den restitutionsberättigade

dröjsmål, innan han komme till sin rätt. Kommissionen

har även erinrat om att Sveriges allmänna handelsförening den 21

november 1912 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om ändring av

detta missförhållande. Till undanröjande av olägenheterna har kommissionen

efter en ingående undersökning i ämnet föreslagit den förändring,

att samtliga av generaltullstyrelsen hittills handlagda slag av

ärenden angående restitution av tull respektive sockerskatt skulle i stället

ankomma på vederbörande tullförvaltningars prövning, varigenom styrelsens

arbetsbörda tillika skulle bliva högst väsentligt lättad. Därvid

har kommissionen framlagt följande allmänna synpunkter:

»Såsom oeftergivlig förutsättning för att antydda förändring skall anses

genomförbar måste enligt kommissionens uppfattning gälla, att full trygghet

fortfarande kan beredas för restitutionsfrågornas riktiga behandling, så

att varken i och för sig obehörig utbetalning av restitutionsmedel eller förnyad

utbetalning av redan en gång gottgjorda sådana medel riskeras.

I förra hänseendet har man sökt gorå troligt, att tjänstemännen vid

tullförvaltningarna icke skulle äga tillräcklig kompetens att handlägga de

stundom ganska invecklade restitutionsärendena. Häremot kan framhållas,

att dessa tjänstemän — vilkas utbildning alltjämt förbättras — redan hava

sig anförtrodda uppgifter på såväl det kamerala som det tarifftekniska området,

vilka måste anses betydligt mera krävande. Kör övrigt torde de tjänstemän,

som praktiskt handlägga förtullningen av den inkommande varan och

kontrollbehandlingen av den utgående exportvaran, bliva så insatta i restitutionsärendena,

att de böra anses bättre än andra skickade till att handlägga

dessa ärenden även i deras sista skede.

Garanti mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution kan

utan svårighet vinnas därigenom, att anteckningar, motsvarande dem, som nu

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

11

Köras i dt; å revisionsbyrån förvarade originaljournalerna, bliva verkställda i

tullförvaltningarnas behållna kopiejournaler.

Bland invändningar, som eljest framkommit mot en överflyttning från

generaltullstyrelsen till tullförvaltningarna av befogenheten att pröva restitutionsansökningar,

torde endast följande vara av beskaffenhet att förtjäna

bemötande. Det har ifrågasatts, om icke — vid det förhållande, att personalen

vid en tullförvaltning ej lämpligen kunde tilltagas större än som kt''ävdes

av de normalt förekommande göromålen — det vore fara värt, att åtminstone

på mindre platser restitutionsärenden av mera invecklad art komme att ligga

oavgjorda längre tid av brist på arbetskrafter. Häremot må erinras, att tullförvaltningarna

åtminstone i rätt många fall redan nu hava att genom utlåtandens

avgivande bereda ifrågavarande ärenden, innan de avgöras hos styrelsen,

och att för ärendenas slutgiltiga handläggning vid tullförvaltningarna

näppeligen torde krävas längre tid, än som nu åtgår för nämnda beredning.

En konsekvens av restitutionsärendenas omläggning på antydda sätt

blir, att kontrollen över restitutionerna förvandlas från en av revisionsbyråns

tjänstemän utövad, restitutionsåtgärden föregående kontroll till en av kameralbyråns

tjänstemän utövad, sagda åtgärd efterföljande kontroll. Vederbörande

tullförvaltning tänkes nämligen skola — under biläggande av erforderliga

verifikationer — direkt avföra restitutionsbeloppet i sina räkenskaper

samt för sitt åtgörande härutinnan vara underkastad kameralrevision. Denna

revision kommer emellertid att verkställas under begagnande av de å revisionsbyrån

förvarade journaler jämte verifikationer. Av förändringen lärer

för övrigt följa behov av en viss ökning av kameralbyråns arbetskrafter, medan

revisionsbyråns personal kan i motsvarande mån inskränkas.»

Av de i ämnet hörda lokala tullmyndigheterna har flertalet uttalat

sig i den riktning, att endast de enklare slagen av ifrågavarande restitutionsärenden

borde överftyttas från styrelsen till tullförvaltningarna;

meningarna om vilka slag av dessa ärenden, som sålunda borde kvarstanna

hos styrelsen, hava dock varit delade.

I det förut nämnda utlåtandet den 15 maj 1920 har generaltullstyrelsen

visserligen förklarat sig anse, att en del av omförmälda restitutionsärenden

kunde och borde överlämnas till tullförvaltningarnas

avgörande; men i fråga om andra har styrelsen av närmare anförda olika

skäl icke funnit det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för

handläggningen ägnat att förverkliga syftemålet att med bibehållande

av nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå ett snabbare avgörande

av ärendena. Beträffande särskilt följande viktigare slag av

ärenden, nämligen angående restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier

enligt § 12 tulltaxeförordningen, för omalen spannmål efter

utförsel av motsvarande kvantitet malen spannmål enligt § 13 mom. 3

tulltaxeförordningen, för utländsk råvara, som i förädlat skick åter
-

Lokala tullmyndigheter.

Generaltullstyrelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

utföres, eller s. k. industrirestitution, enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen

samt för vissa varor enligt förordningen den 13 december

1912 (nr 335) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av

utländsk vara, eller s. k. handelsrestitution, har styrelsen motiverat sitt

avstyrkande av kommissionens förslag sålunda:

»Kommissionens huvudsakliga skäl för överflyttningen är, att handläggningen

av restitutionsärendena för närvarande skulle draga för långt ut

på tiden och därigenom förorsaka de restitutionsberättigade vissa olägenheter.

Dessa skulle genom det ändrade förfaringssättet undvikas, och därjämte

skulle den fördel vinnas, att styrelsens arbetsbörda bleve högst väsentligt

lättad.

Vad först beträffar den tidsbesparing, som överflyttningen är avsedd

att medföra, torde det icke vara avgjort, att detta syfte i verkligheten alltid

skulle vinnas. Kommissionen erkänner själv, att farhågan för ärendenas fördröjning

vid deras behandling hos tullförvaltningarna är en invändning, som

förtjänar bemötande. Men kommissionens bemötande av denna invändning

förefaller icke övertygande, då densamma i sådant avseende endast anför, att

tullförvaltningarna ''åtminstone i rätt många fall’ redan nu hade att genom utlåtandens

avgivande bereda ifrågavarande ärenden, och att det knappast torde

krävas längre tid för ärendenas slutliga avgörande än som nu åtginge för

nämnda beredning. Oavsett emellertid att tullförvaltningarna, därest de skulle

hava att slutligt avgöra ansökningar, om vilka nu är fråga, även skulle verkställa

vederbörliga anteckningar i journalerna — ett arbete som vid omfattande

restitutionsansökningar är ganska tidskrävande — synes det uppenbart,

att en granskning, som skall ligga till grund för utbetalning på tullförvaltningens

eget ansvar av stundom högst betydande belopp, i verkligheten

kommer att kräva avsevärt mera tid än en förberedande behandling, endast

utmynnande i ett utlåtande, vars riktighet sedermera kommer att granskas.

Men härtill kommer att, såsom kommissionens nyss citerade yttrande innebär,

en sådan förberedande behandling hos tullförvaltningarna långt ifrån

alltid äger rum. Särskilt är detta i regel fallet beträffande restitutionsansökningar

enligt § 12 tulltaxeförordningen samt ansökningar om handelsrestitution.

Dessa två slag av restitutionsansökningar inkomma i allmänhet direkt

till generaltullstyrelsen, och remiss äger ruin endast i händelse felaktigheter

däri förekomma eller upplysningar eller kompletteringar erfordras. Och det

är att märka, att särskilt restitutionsansökningar enligt § 12 tulltaxeförordningen

ofta äro de, som kräva mest tid och arbete. Den antydda farhågan

torde därför icke för alla fall kunna avvisas såsom obefogad.

En särskild omständighet, som synes ägnad att fördröja behandling av

restitutionsansökningar vid de tre på avdelningar arbetande tullförvaltningarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, sammanhänger med verkställandet

av de anteckningar i journalerna, vilka äro avsedda att tjäna som garanti

mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution. I fråga om restitutioner

enligt § 13 mom. 3 och 5 tulltaxeförordningen samt enligt förordningen

den 13 december 1912 (handelsrestitution) liksom över huvud taget i de flesta

andra fall, där restitutionsanspråket stödes på verkställd utförsel, kan näm
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

13

ligen fullt tillfredsställande garanti mot dubbelrestitution icke vinnas med

mindre anteckning göres i såväl inkommande som utgående journalen. Då

enligt kommissionens förslag vid berörda tre tullförvaltningar inkommande

journalen skulle föras å kammarkontoret (tullkameralkontoret) men utgående

journalen å tullbevakningsinspektionen, skulle alltså vissa slag av restitutionsansökningar

handläggas å två skilda avdelningar av vederbörande förvaltning

— något som tydligen skulle föranleda särskild tidsutdrägt.

Under en viss övergångstid skulle emellertid, vid bifall till kommissionens

förevarande förslag, ett av kommissionen obeaktat förhållande bliva

rådande» på grund varav tullförvaltningarnas beslutanderätt i fråga om restitutioner

skulle medföra ytterligare dröjsmål. Då nämligen vid övergången

till det ifrågasatta nya systemet icke några anteckningar i tullförvaltningarnas

kopiejournaler finnas gjorda, skulle tullförvaltningarna under en viss tid

framåt från övergången räknat, motsvarande den i varje fall för restitutions

åtnjutande stadgade preskriptionstid — olika för olika slag av institutioner

och utgörande för restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier enligt §

12 tulltaxeförordningen icke mindre än fem år (enligt nådiga förordningen

den 19 juni 1916, nr 372) — icke själva kunna avgöra, huruvida restitution förut

sökts, utan vara nödsakade att för ATarje fall hänvända sig till revisionsbyrån

för erhållande av upplysning härom. Rcstitutionsansökningarna skulle

alltså under denna övergångstid komma att praktiskt taget behöva behandlas

både hos tullförvaltningarna och å revisionsbyrån; och resultatet härav bleve

med nödvändighet, att den för deras avgörande erforderliga liden bleve avsevärt

längre än nu är förhållandet. Det låter lätt tänka sig, med vilka känslor

trafiken skulle hälsa en sådan, låt vara övergående, påföljd ay en åtgärd,

avsedd att medföra eu förbättring av nuvarande överklagade förhållanden.

Vidkommande härefter korum mission ens uttalande, att omläggningen av

restitutionsärendena skulle högst avsevärt lätta styrelsens arbetsbörda, må

det medgivas, att då föredragning av ärendena samt uppsättande, justering

och expediering av anordningarna skulle bortfalla, härigenom en icke obetydlig

minskning i arbetet inom styrelsen skulle uppkomma. Men i det närmaste

samma minskning i arbetet torde, även om ifrågavarande ärenden kvarstanna

hos styrelsen, kunna vinnas genom den förenklade behandling av desamma,

styrelsen här nedan kommer att föreslå. Även med tillämpning av

kommissionens förslag skulle emellertid den mest betungande delen av arbetet,

nämligen granskningen, fortfarande verkställas inom styrelsen, ehuru

från revisionsbyrån överflyttad till kameralbyrån. Till kontroll över att

dubbel utbetalning icke ägt rum måste anteckning göras även i de till styrelsen

ingående originaljournalerna. Det sammanlagda granskaingsarbetet

vid tullförvaltningarna och inom styrelsen komme alltså att ej oväsentligt

överstiga det nuvarande granskningsarbetet inom styrelsen. Vidare måste

det utan tvivel betraktas som en olägenhet, att de ingående journalerna med

verifikationer, vilka nu användas å revisionsbyråns två avdelningar, vid tilllämpning

av det ifrågasatta systemet komme att bliva behövliga även för kameralbyrån.

Kommissionen uppställer med rätta såsom oeftergivlig fordran för överflyttningen,

att full trygghet fortfarande må kunna beredas för restitutions
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

frågornas riktiga behandling, så att varken i och för sig obehörig utbetalning

av restitutionsmedel eller förnyad utbetalning av redan en gång gottgjorda

sådana medel nia riskeras, samt anför vidare, att det i förra hänseendet

andragits såsom ett skäl mot överflyttningen, att tjänstemännen vid tullförvaltningarna

icke skulle äga tillräcklig kompetens att handlägga de

stundom ganska invecklade restitutionsärendena. Denna invändning bemötes

av kommissionen bland annat därmed, att de tjänstemän, som handhava förtullningen

av den inkommande varan och kontrollbehandlingen av den utgående

exportvaran, bleve så insatta i restitutionsärendena, att de borde anses

bättre än andra skickade att handlägga dessa ärenden även i deras sista skede.

Härvid torde dock kommissionen hava förbisett, att åtminstone vid alla större

tullförvaltningar och framför allt vid tullförvaltningar, som äro uppdelade i

avdelningar, de tjänstemän, som handhava import- och exportkontrollen, icke1

äro desamma som de, vilka kornme att granska restitutionsansökningarna. De

förra äro nämligen packhustjänstemän, de senare däremot tjänstemän å tullkammaravdelningen,

kammarkontoret och, såsom ovan visats, i vissa fall tullbevakningsinspektionen.

För övrigt är det en väsentlig skillnad mellan å ena

sidan berörda tullbehandlings- och kontrolleringsarbete, vilket ju består i eu

undersökning av import- och exportvarans beskaffenhet, och å andra sidan

granskningsarbetet, därvid måste tillses, att alla särskilda bestämmelser iakttagits,

att den åberopade importen ägt rum, att utförseln behörigen verificerats,

och att restitution icke tidigare beviljats. Det torde vara uppenbart, att

alla dessa detaljarbeten böra kunna lättare och säkrare verkställas å revisionsbyrån

av därvid vana och för ändamålet särskilt avsedda tjänstemän än

av tjänstemän vid de olika tullförvaltningarna, vilka icke kunna ostört ägna

sig däråt, i synnerhet å de mindre tullförvaltningarna, av vilka flera hava

en jämförelsevis ganska stor restitutionsrörelse; och vidare kan det, då ju

restitution beviljande skulle ske på tullförvaltningsföreståndarens ansvar,

befaras, att denne till förfång för övriga tjänstegöromål skulle bliva alltför

mycket upptagen av restitutionsärendenas handläggning.

Beträffande garantien mot förnyad utbetalning av redan gottgjord restitution

anför kommissionen, att sådan garanti utan svårighet kunde vinnas därigenom,

att anteckningar, motsvarande dem, som nu göras i de å revisionsbyrån

förvarade originaljournalerna, bleve verkställda i tullförvaltningarnas

behållna kopiejournaler. Denna fråga har redan i det föregående berörts,

varvid påvisats de olägenheter och det ökade arbete, som härav skulle förorsakas,

bland annat genom nödvändigheten att verkställa dylika anteckningar

både i kopie- och original journalerna; här må blott tilläggas följande.

I de fall, då in- och utförseln skett genom olika tull förvaltningar, skulle enligt

kommissionens förslag prövningen av restitutionsärendena ankomma på

den tullförvaltning, som haft införselkontrollen om hand och sålunda vore i

tillfälle att verkställa vederbörliga anteckningar i kopiejournalen, samt erforderlig

utredning i ärendena åvägabringas dels genom meddelanden mellan

tullförvaltningarna inbördes dels ock därigenom, att vederbörande sökande

ålades att förebringa den ytterligare bevisning, som kunde vara behövlig.

Enär, såsom redan framhållits, full trygghet mot dubbelrestitution

icke kan vinnas, med mindre anteckning sker såväl i inkommande som i ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

K uttal. Maj: t.s proposition Nr DO.

gående journalen (och detta gäller även för den händelse, att avräknings
diarium

—--föres) skulle i nu ifrågavarande fall erfordras, att restitu
tionsansökningen

av den tullförvaltning, som omhänderhaft införselkontrollen,

och boss vilken ansökningen alltså skulle göras, för verkställandet av anteckningar

i vederbörande utgående journaler remitterades till den eller de

tullförvaltningar, där utförsel ägt rum — ett förfaringssätt, ägnat att föranleda

ytterligare tidsutdräkt med ärendenas behandling. Vid fråga om restitution

av tull för skeppsbyggnadsmaterialier förekommer ej sällan, att införseln

av matcrialierna ägt rum vid liera olika tullförvaltningar; i sådana fall

skulle den restitutionsberättigade enligt kommissionens förslag hava att göra

särskild ansökning hos varje tullförvaltning, där införsel ägt rum, under det

att med nuvarande förfaringssätt en ansökning är tillfyllest.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att styrelsen icke för sin del kan

finna det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för handläggning

av ifrågavarande slag av restitutionsärenden ägnat att förverkliga syftemålet

att med bibehållande av nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå

ett snabbare avgörande av dessa ärenden. Berörda syftemål synes emellertid,

med fortfarande handläggning av ärendena hos styrelsen, kunna vinnas

genom vissa förändringar i arbetssättet å revisionsbyrån och i den övriga behandlingen

av ärendena inom styrelsen. De förnämsta anledningarna till den

överklagade tidsutdräkten med avgörandet av restitutionsärenden torde vara,

dels att i sådana fall, där in- eller utförsel ägt rum under den löpande kalendermånaden,

ankomsten av journalerna för månaden inväntats, dels ock att

ärendena måst föredragas inför styrelsen, samt att efter skedd föredragning

restitutionsbeloppets utbetalning ägt rum medelst det, som erkännas måste,

ganska omständliga anordningsförfarandet. Dessa anledningar till tidsutdräkt

böra därför i största möjliga mån undanröjas; och detta torde kunna

ske genom följande åtgärder. Till påskyndande av arbetet med den förberedande

granskningen av ärendena bör iakttagas, dels att, då in- eller utförsel

ägt rum under löpande kalendermånad, erforderliga uppgifter beträffande sådan

in- eller utförsel omedelbart infordras från vederbörande tullförvaltningar,

dels att vid särskild anhopning av restitutionsärenden eller då ärenden av

större omfattning, vilkas granskning ofta kan taga en avsevärd tid i anspråk,

föreligga, samtliga revisorer å byrån ävensom därstädes tjänstgörande

kammarskrivare böra hava till åliggande att i mån av behov deltaga i granskningsarbetet.

För sådant ändamål bör det tillses, att städse en reserv av personer

med erfarenhet och vana vid granskningsarbete finnes tillgänglig. Vidare

torde, utom i undantagsfall, föredragning inför styrelsen av restitutionsärenden

icke vara erforderlig utan sådana kunna få avgöras av revisionsbyråchefen.

Och slutligen torde expedieringen kunna i mycket avsevärd mån

förenklas och tiden därför förkortas genom iakttagande av samma förfaringssätt,

som kommmissionen föreslår i fråga om restitution av skeppsumgälder,

eller att beslutet i regel påstämplas ansökningsakten, som därefter översändes

till vederbörande tullförvaltning, vilken har att utbetala det restituerade

beloppet och verificera detta medelst aktens biläggande.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Bevakning a\

restitutionsgods.

Handelskamrar

m. fl

De slag av restitutionsärenden, vilka enligt generaltullstyrelsens

uppfattning däremot kunde och borde överflyttas från styrelsen till lokaltullförvaltningarna,

äro följande, nämligen:

restitution av tull enligt § 13 mom. 1 eller 2 tulltaxeförordningen;

restitution av tull eller sockerskatt, som på grund av räknefel

eller annat dylikt misstag för mycket debiterats och erlagts;

restitution av tull, som måst erläggas av anledning att handling,

vilken enligt § 4 tulltaxeförordningen utgör grund för tullfrihet, icke

vid tullbehandlingstillfället varit för handen, under förutsättning att

vederbörlig sådan handling senare företes;

restitution av tull eller sockerskatt på grund av utav styrelsen eller

Kungl. Maj:t meddelat beslut i tullbehandlingsfråga; samt

restitution av tull eller annan avgift på grund av eljest av Kungl.

Maj:t meddelat beslut.

Återstående slag av tullrestitutionsärenden skulle alltså fortfarande

handläggas hos generaltullstyrelsen; likväl borde de enligt styrelsens

mening få avgöras av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen,

där icke särskilda omständigheter undantagsvis gjorde en dylik

föredragning önskvärd.

Såsom villkor för åtnjutande av den i § 13 tulltaxeförordningen

medgivna rätt till tullrestitution vid återutförsel av utländsk vara, som

använts vid framställning av exportgods, däribland i utlandet tillverkad

jutevävnad, utgörande emballage till sådant gods, äro att iakttaga ganska

omfattande kontrollföreskrifter, vilka jämväl kunna medföra kostnader

för trafiken. Dit hör den allmänna bestämmelsen, att, om exportgodset

inlastats å tullplats för utförsel med fartyg, som under resan till utlandet

kommer att anlöpa annan sådan plats, därstädes skall utövas särskild

tulltillsyn över att godset ej olovligen ilandföres; denna tillsyn kan

emellertid under viss förutsättning inskränkas till kontroll å lastrumsförsegling.

Krav på lättnader i förevarande hänseende hava vid flera tillfällen

framställts av handelskamrar m. fl. Särskilt har ett mindre strängt kontrollförfarande

påyrkats i fråga om jutevävsemballage, vars borttagande

från exportvaran under transporten, sedan varan en gång inlastats, förmenats

bliva ekonomiskt ofördelaktigt med hänsyn till det ringa tullrestitutionsbeloppet,

tio öre för kilogram.

s. 17 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition Nr 90. 17

1914 års tallkommission har övervägt de framställda kraven och

funnit dem i viss mån kunna villfaras. Så har kommissionen i sitt

betänkande den 2 november 1918 föreslagit, att för åtnjutande av omförmälda

rätt till tullrestitution för jutevävnad i fall, då sådan vore

använd såsom emballage för trämassa, icke måtte erfordras annat bevis

om exporten än den bevakande tulltjänstemannens å exportangivningsinlagan

tecknade attest om godsets inlastning i fartyget; däremot har

kommissionen ansett sig beträffande bevakning av fartyg, som till utlandet

medförde annat restitutiousgods, böra göra allenast det uttalande, att

bevakning i hithörande fall icke borde anordnas, såvitt icke sådan vore

oundgängligen nödvändig för betryggande av statsverkets rätt.

Mot berörda förslag och uttalande har generaltullstyrelsen i utlåtande

den 15 maj 1920 förklarat sig icke hava något att erinra.

Beträffande provvägning av inkommande varor gäller för närvarande

bland annat, enligt § 2 mom. 2 tulltaxeunderrättelserna, att

Éonungen kan med avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant föranleder,

medgiva, att bruttovikten må utrönas genom provvägning eller

på annat sätt, som utan att äventyra kronans rätt medför lättnader för

trafiken. Med stöd härav hava närmare stadganden om provvägning

utfärdats av Kungl. Maj:t i § 3 av kungörelsen den 10 november 1911

(nr 115) med föreskrifter beträffande tillämpningen av vissa i tulltaxan

och tulltaxeunderrättelserna upptagna bestämmelser, vilken kungörelse

undergått vissa förändringar genom kungörelser den 9 februari 1912

(nr 19), den 24 april 1915 (nr 122) och den 19 juni 1917 (nr 373).

Enligt dessa stadganden må vid tullbehandling av vissa uppräknade

varor, såvitt desamma uppsorterats efter storlek och dimensioner, vikten

kunna utrönas genom vågning av ett större eller mindre antal kolli,

som vederbörande tullförvaltning äger bestämma. För provvägning av

omalen spannmål och superfosfat, som inkommit lös i fartyg, samt av

vissa balkjärn ävensom av sådana för skeppsbyggnadsändamål avsedda,

till husgerådssaker ej hänförliga varuslag, för vilka restitution av eller

befrielse från tullavgift enligt § 12 tulltaxeförordningen kan ifrågakomma,

äro särskilda föreskrifter meddelade i förevarande § 3. Där är slutligen

även bestämt, att det skall tillkomma tullförvaltning att i varje särskilt

fall avgöra, huruvida viktens utrönande enligt ifrågavarande stadganden

må äga rum eller icke.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 79 höft. (Nr 90) 3

Tullkommii
»tonen.

GeneraltulU

ttyrelsen.

Provvägning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Handelssam
mantlut
ningar.

Tullkommis
sionen.

Generaltull
styrelsen.

Upplysningar

om varas rubricering.

Tullkommissio

nen.

Lokala tullmyndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Stockholms handelskammare, Stockholms köpmansklubb och föreningen

Sveriges kolonialvaruengrossister hava hos 1914 års tullkommission

ifrågasatt utsträckning av provvägningsförfarandet.

För egen del har tullkommissionen i nyssnämnda betänkande den

2 november 1918 i sådant avseende föreslagit, att provvägning eller, i

fall då varan åtföljes av specifik viktnota, viktens utrönande genom

»stickprov» på närmare angivet sätt skulle få äga rum, så snart föreståndare

för tullpackhus funne därav ej föranledas äventyr för kronans rätt.

Härigenom skulle enligt kommissionens förmenande dels undvikas den

misshushållning med arbetskraft, som nu i många fall förorsakades

genom en omständlig vägningsprocedur, dels ock vinnas en ur trafikens

synpunkt önskvärd snabbhet i tullbehandlingen.

Generaltullstyrelsen har i utlåtande häröver den 15 maj 1920 tillstyrkt

detta förslag på de av tullkommissionen anförda skäl.

En av Kungl. Maj:t den 31 maj 1907 utfärdad förordning (nr

30) innehåller bestämmelser angående rätt att hos generaltullstyrelsen

erhålla för statsverket bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling

av varor, avsedda att till riket införas. En trafikant, som

hos generaltullstyrelsen begär upplysning enligt denna förordning, har

att vidkännas kostnader dels, jämlikt § 3 i förordningen, för analys

och transport m. m., dels ock i form av stämpel för det utdrag av

styrelsens protokoll, han i egenskap av sökande har att lösa.

I syfte att nedbringa dessa kostnader har 1914 års tullkommission

i sitt meranämnda betänkande av den 2 november 1918 föreslagit,

att analyskostnaderna måtte i möjligaste mån begränsas genom

anlitande av tullverkets egna laboratorier, samt att styrelsens beslut i

upplysningsärenden måtte expedieras avgiftsfritt i form av skrivelser.

Laboratorier, som nu nämnts, borde nyinrättas dels i Stockholm, där

ett s. k. huvudlaboratorium borde finnas, dels i Göteborg och Malmö.

Rörande analyskostnaderna hava de lokala tullmyndigheterna på

ett undantag när ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening

i skrivelser till generaltullstyrelsen uttalat såsom sin åsikt, att ersättning

för dessa kostnader borde utgivas av den upplysningssökande.

Det har emellertid också ifrågasatts, att berörda utgift måtte gottgöras

sökanden i form av avräkning å tullavgiften vid blivande införsel av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 19

den vara, beträffande vars tullbehandling upplysning sökts, eller att

resultatet av analysen måtte hemlighållas och endast det av densamma

framgående beslutet om varans tullbehandling delgivas sökanden.

Generaltullstyrelsen har i merberörda utlåtande den 15 maj 1920

likaledes förklarat sig anse, att kostnaden för erforderlig analys, vare

sig densamma verkställts å tullverkets laboratorier — vilkas anordnande

tillstyrkts av styrelsen — eller av särskilt anlitad sakkunnig,

fortfarande borde gottgöras av sökanden, samt på följande sätt utvecklat

sin uppfattning i frågan:

»Medgivanden av kostnadsfria analyser skulle — — — med lätthet

kunna missbrukas på det sätt, att en person, som för ett eller annat ändamål

vore i behov av analys å en viss vara men icke hade för avsikt att införa

densamma från utlandet, kunde begära upplysning om varans tullbehandling

i syfte att på detta sätt kostnadsfritt erhålla analysen. Förslaget, att till

förekommande av dylikt missbruk resultatet av analysen skulle hemlighållas

för sökanden, synes styrelsen, då analysattesten utan tvivel måste betraktas

såsom en offentlig handling, icke kunna genomföras. Vad beträffar förslaget

om gottgörande av analyskostnaden vid eventuell införsel av varan, synes

detta förfarande icke heller böra komma i fråga. Till en början kan häremot

erinras, att det bör vara lättare för den upplysningssökande att bära

analyskostnaden, därest import av varan verkligen kommer till stånd än vid

motsatt förhållande; och vidare skulle erforderlig bokföring och kontroll bliva

synnerligen besvärliga och antagligen föranleda en del kostnader, som icke

kunna anses betingade av sakens betydelse. Ehuru sålunda analyskostnaderna

enligt styrelsens åsikt fortfarande böra drabba de upplysningssökande, torde

dessa kostnader dock, såvitt rör å tullverkets föreslagna laboratorier verkställda

analyser, kunna till lättnad för trafiken i de flesta fall göras jämförelsevis

lindriga. I sammanhang med inrättandet av nämnda laboratorier

torde taxa å kostnader för därstädes verkställda analyser böra av Eders Kungl.

Maj:t fastställas.»

Vad beträffar förslaget, att till undvikande av kostnad för stämpel

till protokollsutdragen generaltullstyrelsens beslut i upplysningsärenden

skulle expedieras genom skrivelser till vederbörande upplysningssökande,

har styrelsen icke haft något att erinra däremot. Enligt styrelsens

mening kunde dock en särskild föreskrift härom icke anses erforderlig.

En sådan borde för övrigt icke heller meddelas, enär det syntes önskvärt,

att utvägen att expediera beslutet genom protokollsutdrag, belagt

med stämpel, kvarstode för att kunna användas såsom korrektiv mot

eventuella okynnesförfrågningar.

QeneraUull
ttyrelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Departe
mentschefen.

Vid planläggandet av den nya organisationen för tullverket har

man haft till huvudsyfte att bereda allmänheten och statsverket förmåner

genom snabbare och mindre kostsam handläggning av tullärendena.

Åtskilliga av de åtgärder, som till förverkligandet av detta syftemål

blivit ifrågasatta, kunna, efter vad jag tidigare i dag omförmält, vidtagas

av Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen allena. För de återstående

är däremot riksdagens medverkan erforderlig. Dessa senare äro, i dén

mån de icke direkt samhöra med lönespörsmål och därför behandlats

i samband med regleringen av tullverkets utgiftsstater, av den innebörd,

för vilken nu närmare redogjorts. En överblick av denna redogörelse

utvisar, att de föreslagna åtgärderna äro dels sådana, vilka innebära en

överflyttning från högre till lägre myndighet av göromål, dels sådana,

vilka åsyfta förenklingar i tullkontrollen, dels ock sådana, vilka utgöra

en direkt lindring i vissa avgifter. Min ståndpunkt i föreliggande

ämnen är följande.

Vad först angår den nämnda decentralisationen, anser jag mig

kunna biträda förslagen, att prövningen av ärenden rörande temporär

tullfrihet enligt § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen samt tullindring jämlikt

§ 9 mom. 1 samma förordning skulle ankomma på vederbörande

lokala tullmyndighet eller vad angår ärenden, som härröra av stadgandena

i § 8 mom. 2 tulltaxeförordningen, på generaltullstyrelsen efter

samråd med kommerskollegium. Emellertid förutsätter jag, att generaltullstyrelsen

i de fall, där prövningsrätten skulle handhavas av lokalmyndigheterna,

utfärdar sådana allmänna anvisningar, som kunna trygga

likformigheten i ärendenas behandling. Den ifrågasatta decentralisationen

av restitutionsärendenas handläggning finner jag vidare med

hänsyn såväl till statsverkets intresse som till vikten för allmänheten

att erhålla full likformighet vid ärendenas avgörande icke böra utsträckas

längre än vad generaltullstyrelsen förmenat vara lämpligt. Från generaltullstyrelsen

till lokaltullförvaltningarna skulle följaktligen ej överflyttas

andra restitutionsärenden än sådana, som angå återbetalning av

tull enligt § 13 mom. 1 eller- 2 tulltaxeförordningen, innebära vissa

enklare rättelser av för höga debiteringar eller omedelbart anknyta sig

till beslut av Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen. Förslaget om införande

av större frihet för de lokala tullmyndigheterna vid bestämmande

av sättet för utrönande av inkommen varas vikt synes mig slutligen

kunna och böra så genomföras, att på nämnda myndigheter överlåtas

att avgöra, huruvida med avseende å varje slags vara, vars beskaffenhet

sådant föranleder, bruttovikten må utrönas genom provvägning eller på

annat sätt, som utan att äventyra kronans rätt medför lättnader för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

trafiken. Dock anser jag nödvändigt, att myndighetens åtgöranden

härutinnan i viss mån regleras genom allmänna anvisningar, som böra

av generaltullstyrelsen utfärdas.

Vidkommande härefter de åtgärder, vilka åsyfta förenklingar i

tullkontrollen, kan jag dels biträda 1914 års tullkommissions av generaltullstyrelsen

understödda förslag om utfärdande av föreskrift, att för åtnjutande

av den i § 13 mom. 2 tulltaxeförordningen omförmälda rätt

till tullrestitution för jutevävnad i fall, då sådan vore använd såsom

emballage för trämassa, icke skall erfordras annat bevis om exporten

än den bevakande tulltjänstemannens å exportangivningsinlagan tecknade

attest om godsets inlastning i fartyget, dels ock gilla den av kommissionen

och styrelsen hysta uppfattning, att anlitandet av särskild bevakning

vid utförsel med fartyg av tullrestitutionsgods i allmänhet bör

begränsas till de fall, där sådan anordning prövas vara ur statsverkets

synpunkt oavvislig.

Beträffande till sist de åtgärder, vilka avse en direkt lindring i

vissa avgifter, nämligen _ avgifterna för tullbehandlingsbesked, är min

ståndpunkt till dessa principiellt sammanfallande med den av generaltullstyrelsen

intagna. Jag finner således bestämmelser böra utfärdas

därom, att kostnaden för analys, som föranletts av ansökning om dylikt

besked, vare sig sådan verkställts å tullverkets laboratorier — för vilkas

anordnande jag tidigare i dag- ifrågasatt anvisande av medel — eller

av särskilt anlitad sakxunnig, fortfarande bör till förebyggande av missbruk

gottgöras av den sökande. För övrigt har jag ej heller anledning

till erinran mot att sådan anordning vidtages av generaltullstyrelsen,

att beslut i ärenden om tullbehandlingsupplysning bliva till undvikande

av stämpelkostnad i regel expedierade genom skrivelser till vederbörande

sökande.

I överensstämmelse med vad jag anfört hava på grundvalen av

förslag, framlagda av generaltullstyrelsen, inom finansdepartementet

upprättats förslag till särskilda kungörelser angående ändrad lydelse

dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i

förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels

av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna ävensom om ändrad lydelse

av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen

erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda

att till riket införas. De blivande kungörelserna synas mig böra träda

i kraft samtidigt med genomförandet i övrigt av tullverkets nya organisation,

eller den 1 januari 1923.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 79 käft. (Nr 90.) 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Departementschefen uppläser härefter de sålunda inom finansdepartementet

upprättade förslagen till kungörelser samt hemställer, att

författningsförslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bil. litt. . .. vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Z. Topelius.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:297 Riksdagens skrivelse Nr 297 s. 4 i texten
  2. BevU 1922:55 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55 s. 1 i texten