Angående anstånd med erläggande av förfallna räntor å statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag m. in
1923-03-09 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:100, Angående anstånd med erläggande av förfallna räntor å statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag m. in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 100.
5
Nr 100.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående anstånd
med erläggande av förfallna räntor å statslån till
Slite—Roma järnvägsaktiebolag m. in.; given Stockholms
slott den 9 mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Anders örne.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 9 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Örne anför:
Den 26 mars 1897 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg
om 0.891 meters spårvidd från Roma järnvägsstation till Slite lastageoch
hamnplats i Othems socken och fastställde, därvid plan för järnvägs
-
Koncession å
och statslån
till Slite—
Korna järnväg.
540 33
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 100.
Slite—Roma
järnvägsaktiebolag
den 15 mars
1920.
anläggningens utförande. Sedan denna koncession jämlikt Kungl. Maj:ts
medgivande överlåtits på Slite—Roma järnvägsaktiebolag, fastställde
Kungl. Maj:t den 29 september 1899 kostnadsförslag för ifrågavarande
järnvägsanläggning att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt
statslån, sluta å 680,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen
ett lån ur allmänna järnvägslånefonden av 340,000
kronor. För detta lån stadgades bland annat följande villkor:
Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra
avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs för tre år från
lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller den 1 oktober 1901,
då järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för trafik; och skulle beloppet
av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda medgivits, inbetalas till staten,
sedan genom de stadgade annuitetslikviderna all övrig ränta, med vilken anstånd
icke beviljats, blivit gulden och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp
med annuitetens erläggande skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av
den ränta, med vars erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt.
Kapitalavbetalningen skulle vidtaga den 1 oktober 1904 och i sammanhang därmed
gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov
med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera erläggas
samma dag varje år till dess försträckningen och all därå upplupen ränta
blivit till fullo gulden. Därest till betalning förfallet belopp icke bleve i föreskriven
ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem procent årlig ränta, intill
dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen Slite—Korna
med alla därtill hörande byggnader och materiel ävensom all bolagets övriga
egendom skulle utgöra säkerhet för den av staten lämnade försträckning och
staten till säkerhet för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning i järnvägen
med förmånsrätt framför varje annan fordran.
Sedan lånebeloppet utbetalts till bolaget, nedsattes genom Kungl.
Maj:ts beslut den 13 maj 1904 till följd av viss ändring i planen för
järnvägen statslånet med 1,000 kronor, vilket belopp av bolaget sedermera
återbetalts till riksgäldskontoret. Statslånet uppgår alltså till
339,000 kronor.
I skrivelse den 15 mars 1920 hemställde bolaget, som aldrig kunnat
erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning å statslånet, att Kungl.
Maj:t måtte dels medgiva, att hela det skuldbelopp, som uppkommit därigenom,
att räntor och överräntor å statslånet icke inbetalts, och som
vid 1919 års utgång uppginge till 391,548 kronor 15 öre, måtte få avskrivas,
dels ock tilldela bolaget ett ytterligare statslån ävensom i samband
därmed medgiva, att detta nya lån jämte det ursprungliga lånet å
339,000 kronor finge föras i ny räkning, löpande med annuitet från och
med den 1 januari 1921.
7
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 100.
Bolaget framhöll bland annat, att ända sedan järnvägens tillkomst dess inkomster
understigit utgifterna, däri då inbegripna ränta och överränta å statslånet,
men att under senare år häri inträtt en förbättring, vilket i främsta rummet
berott på ökad trafik till följd av de industrier, som tillkommit utmed
banan. För år 1919 beräknades till och med överskott av 42,000 kronor. Järnvägen
hade dock sin största betydelse för de jordbrukande kommuner, den genomlöpte,
och hade dessa på allt sätt sökt stödja företaget genom att dels, då på
grund av prisstegringen den verkliga byggnadskostnaden kommit att överstiga
den beräknade med 108,000 kronor, lämna lån till järnvägen och dels sedermera
avskriva dylika lån om tillhopa över 70,000 kronor. Berörda kommuner vore små
och så skattetyngda, att något ytterligare understöd från deras sida ej vore tänkbart.
Sedan järnvägens tillkomst hade icke några som helst avskrivningar kunnat
göras å vare sig banan eller den rullande materielen. Allteftersom trafiken
ökades och den nuvarande rullande materielen försletes, bleve behovet av nyanskaffning
av dylik materiel allt kännbarare. Denna nyanskaffning, avseende en
motorvagn och ett antal godsvagnar, beräknades draga en kostnad av 350,000
kronor, vilken bolaget avsåge skola bestridas med 100,000 kronor med för det
dåvarande disponibla medel, med 150,000 kronor eller 15,000 kronor årligen under
tio år av det överskott, som beräknades för framtiden uppkomma, samt med
100,000 kronor av det ifrågasatta nya statslånet. Dessa beräkningar vore emellertid
grundade på att bolaget icke i framtiden behövde gälda förenämnda under
åren 1902—1919 uppkomna ränteskuld å tillhopa 391,548 kronor 15 öre.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som till följd av remiss den 10
december 1921 avgav utlåtande häröver, anförde, att styrelsen meddelat
bolaget, att styrelsen endast ansåge sig kunna tillstyrka ränteskuldens
kapitalisering till ett nytt lån. Då emellertid bolaget varken i anledning
härav eller av ytterligare förfrågningar meddelat några upplysningar,
hemställde styrelsen, att bolagets framställning måtte lämnas utan avseende.
I med anledning härav genom länsstyrelsen i Gottlands län infordrat
yttrande den 18 mars 1922 anförde bolaget, att genom den av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna åtgärden bolagets likviditet visserligen
icke skulle komma att i nämnvärd mån förbättras. Då emellertid en
lösning av förevarande fråga i enlighet med bolagets framställning av
den 15 mars 1920 icke syntes vara att förvänta, hemställde bolaget, att
dess förfallna skuld måtte kapitaliseras såsom särskilt lån på liknande
villkor, som gällde för det ursprungliga statslånet.
Sedan ärendet ånyo remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för avgivande av utlåtande, har bolaget i skrivelse till styrelsen den 10
juni 1922 anfört:
Järnvägens drift hade efter år 1919 icke medfört ett så gott resultat, som
bolaget tidigare haft anledning att förvänta. Vidare hade bolaget måst anskaffa
ett nytt lokomotiv och annan ny materiel för en sammanlagd kostnad av omkring
Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen
den 10 december
1921.
Bolaget
den 18 mars
1922.
Bolaget
den 10 juni
1922.
Bolaget den
27 januari
1923.
8 Kungl. May.ts Proposition Nr 100.
150,000 kronor, till vars gäldande bland annat det i skrivelsen den 15 mars 1920
omförmälda disponibla beloppet 100,000 kronor åtgått. Ytterligare ny materiel,
huvudsakligen godsvagnar, behövde anskaffas för eu kostnad av omkring 100,000
kronor eller den summa, bolaget år 1920 begärt såsom nytt statslån, och trodde
bolaget sig kunna påräkna garanti av Othems kommun för detta låns amortering.
Därest ej annan lättnad än kapitalisering av förfallen skuld bereddes bolaget, förelåge
stor fara för att bolaget snart måste tråda-i likvidation, enär två tredjedelar
av aktiekapitalet snart vore förbrukade.
I skrivelse den 27 januari 1923 har bolaget sedermera anfört, att
järnvägens läge numera vore sådant, att bolaget redan under år 1923
bleve nödsakat att träda i likvidation. Bolaget yttrar vidare i huvudsak
följande:
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade hos bolaget framhållit, att staten i
gengäld för en avskrivning av den upplupna räntan måste erbjudas någon fördel
i form av exempelvis garanti från kommuner eller intresserade industrier in. ti.
för betalning av räntan å återstående skuldbelopp. Vidare, hade riksgäldsfullmäktige
genom två sakkunniga personer låtit verkställa en ingående granskning
av bolagets ekonomi. I en i anledning härav upprättad promemoria hade dessa
sakkunniga förordat eu sådan rekonstruktion av bolaget i av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt riktning, att staten efterskänkte upplupna räntor,
dock icke de två årens räntor, för vilka jämte kapitalskulden staten hade pantoch
förmånsrätt i banan, samt att den därefter återstående skulden behandlades
såsom ett nytt lån, med skyldighet för bolaget att förränta oeh amortera detsamma
förslagsvis från den 1 juni 1923. Som ett villkor för en sådan avskrivning
hade de sakkunniga ansett böra ställas, dels att staten erhölle tillfredsställande
säkerhet för den reducerade skitidens förräntning i form av räntegaranti
och eventuellt jämväl garanti för skuldens amortering, dels ock att de två kommuner,
som ännu icke efterskänkt sina lån till bolaget för järnvägens byggande,
gjorde detta.
Sistnämnda villkor hade redan uppfyllts, i det att berörda kommuner i december
1922 beslutat efterskänka sina fordringar och återställt skuldförbindelserna
till järnvägen. Yad beträffade frågan om garanti för ränta och amortering,
hade bolaget därom tillskrivit aktieägande kommuner och vissa industriföretag
och hade samtliga svarat avböjande utom Othems kommun och Slite Cementoch
Kalkaktiebolag. Nämnda kommun och bolag hade dock för närvarande ej
velat på annat sätt deltaga i en garanti än att de under högst två år garanterade
räntebetalningen på det ursprungliga statslånet ökat med två års ränta därå,
under vilken tid de genom samarbete med järnvägsbolagets styrelse skulle söka
vinna klarhet om möjligheten av att med framgång driva järnvägstrafiken i framtiden
ävensom slutgiltigt bestämma, om de skulle deltaga i den fordrade garantien.
Under hänvisning härtill hemställer bolaget, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen följande:
1) Staten medgiver järnvägsbolaget moratorium under två år —
räknat från och med den 1 juli 1923 — för all järnvägens ränteskuld
till staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
i)
Kungl. Maj ds Proposition Nr 100.
2) Betalningen av räntan på det ursprungliga lånet, 339,000 kronor,
ökat med två års ränta därpå, garanteras under moratorietiden av
Othems kommun och Slite Cement- och Kalkaktiebolag enligt av dem
sinsemellan närmare överenskomna grunder.
3) Så snart järnvägsbolagets styrelse, senast vid moratorietidens
utgång, avlämnat av Kungl. Maj:t godkänd garantiförbindelse för annuitetens
riktiga inbetalande på det ursprungliga lånet, ökat med två
års ränta, skall den ränteskuld, moratoriet avser, avskrivas.
Väg- och vatten byggnadsstyrelsen, till vilken jämväl bolagets sistberörda
framställning remitterats, har den 3 februari 1923 avgivit utlåtande
i ärendet och därvid bland annat anfört:
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade ur järnvägsbolagets berättelser gjort
följande sammanställning för att utvisa järnvägens driftresultat:
År
Överskott (+)
eller under- skott (—) av
bruttoinkomst
i förhållande
till trafik- kostnad
Kronor
År
Överskott (+)
eller under- skott (—) av
bruttoinkomst
i förhållande
till trafik- kostnad
Kronor
1903 ....................................
+ 9 013
27
1914 ....................................
+ 1059
41
1904 ....................................
+ 7 662
45
1915 ....................................
+ 3 003
73
1905 ....................................
+ 6 775
59
1916 ...................................
+ 3 081
12
1906 ...................................
+ 10 681
34
1917 ...................................
+ 5 052
89
1907 ... .
+ 7 785
19
1918 ..........................
+ 20 704
65
1908 ....................................
+ 4 477
13
1919 ....................................
4- 71807
98
1909 ....................................
— 1702
30
1920 ....................................
+ 27 535
67
1910 ...................................
+ 1235
07
1921 ...................................
+ 1699
09
. 1911 ....................................
+ 3197
03
1912 ....................................
— 3 913
84
1903—1921 Summa
184 577
92
. 1913 ....................................
+ 5 422
45
Väg- ocli
vattenbyggnadsstyrelsen
den
3 februari
1923.
Driftöverskotten hade alltid varit obetydliga utom åren 1918—1920. Ben
driftförlust hade uppkommit åren 1909 och 1912; och vid andra tillfällen, såsom
åren 1910, 1914 och 1921, hade driften praktiskt taget ej mer än gått jämnt ihop.
Enligt från bolaget inhämtade upplysningar hade det driftöverskott på
184 577:92 kronor, som ovanstående tablå angåve för hela perioden 1903—1921,
använts sålunda:
1) Fullbordandet av järnvägsanläggningen såsom uppförande
av magasiner, lastkajer, källare och brygghus m. m....... kronor 29,482: 35
2) Tillbyggnad av lokstall, anordnande av vändskiva med spår
i Boma, grustag med spår vid Larsarve .................. » 15,294:47
3) Förändring av vagnar ........................................ » 418:45
41 Ny postvagn............................................................................... » 6,286:16
5) Nytt lokomotiv och två ångfinkor .......................................... » 106,105: 95
6) Behållning................................................................................. » 26,990:54
Summa kronor 184,577: 92
Bihang till riksdagens protokoll 1923, 1 sand. 78 käft. (Nr 99—100.) 546 23 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 100.
Som de sålunda angivna anordningarna, även det inköp av ett nytt lokomotiv,
som dragit största anparten av dessa kostnader, varit av behovet påkallade,
hade några inbetalningar till staten icke kunnat göras.
Då järnvägsbolaget gjorde sin framställning om avskrivning av skuld till
staten år 1920, hade det närmast föregående året gått med ett driftöverskott av
nära 72,000 kronor. En sådan situation hade styrelsen rimligtvis ej kunnat anse
som rätta ögonblicket för en avskrivning av ränteskulden, utan hade styrelsen
tillskrivit bolaget med förslag om kapitalisering av ränteskulden. Då bolaget nu
emellertid dragit ut på frågans behandling, hade under tiden visat sig, att den
nyss omförmälda förbättringen ej blivit varaktig, utan att år 1921 medfört ny
förlust.
Styrelsen hade ur järnvägsbolagets balansräkningar sammanställt följande
tablå för förlustkontot vid varje års slut allt ifrån järnvägens begynnelse.
Balansräk-
Balansräk-
Å r
ningens för
Å r
ningens för
-
lustkonto
lustkonto
Kronor
Kronor
1902.......................................
567
71
1912......................................
141880
92
1903.......................................
9 125
33
1913.......................................
159 509
80
1904.....................................
13 193
62
1914.......................................
182 098
69
1905......................................
23 485
49
1915......................................
202 814
76
1906.......................................
30 572
74
1916.......................................
165 400
79
1907......................................
41 450
11
1917.......................................
186 385
29
1908.......................................
56 106
34
1918.......................................
191 727
59
1909.......................................
77 832
64
1919......................................
191727
59
1910.......................................
97 426
13
1920.......................................
191 677
59
1911.......................................
115 573
18
1921.......................................
217 409
61
Den år 1916 utvisade, plötsliga minskningen berodde på hjälp av intresserade
kommuner. Man närmade sig med snabba steg den tid, då likvidering
skulle bliva nödvändig, med anledning varav kommunerna efterskänkte fordringar
på tillsammans 64,000 kronor. År 1919 skulle minskning av förlusten hava väntats
på grund av årets vinst. Att tablån ej utvisade någon sådan minskning,
berodde på avskrivning på rullande materiel och inventarier till ett belopp av
ungefär 47,000 kronor, en i sig själv fullt berättigad avskrivning.
Järnvägsbolagets aktiekapital vore 340,000 kronor, och enligt § 97 mom. 1
av aktiebolagslagen inträffade då skyldighet för bolaget att likvidera, så snart
förlusten överskrede kronor 226,666:67. Förlusten uppginge vid 1921 års utgång
redan till kronor 217,409: 61. Därtill komme nu ytterligare ett års ränteskuld
till staten, i den mån sådan ej möjligen täcktes av eventuellt driftöverskott
under år 1922. Likvidering torde sålunda bliva nödvändig när som helst,
därest ingen lindring medgåves bolaget.
Styrelsen hade även upprättat följande tablå över antalet resor och godsmängder
vid järnvägen:
Kungl. May.ts Proposition Nr 100.
11
Å r
Antal
resor
Gods
ton
Å r
Antal
resor
Gods
ton
1903............................
30 433
14 240
1913........................
41 700
22 300
1904...................................
34 008
13 836
1914 ..................................
1905.................................
31 430
15 230
1915...................................
42 830
17 230
1906..................................
42 290
19 870
1916....................
43 570
17 450
1907............................
41700
17 740
1917....................
30 580
19 620
1908....................................
42 230
19 930
1918....................................
31 690
22 760
1909............................
32 650
16 610
1919... ./............................
41 960
26 770
1910....................................
33 530
16 450
1920.......kr..........................
43 570
26 670
1911....................................
36 230
16 230
1921....................................
36 502
16 420
1912....................................
39 140
15 500
Denna tablå visade en tillfällig förbättring i godsmängderna åren 1919 och
1920, men för år 1921 tillbakagång.
Enligt distriktstjänstemännens inspektionsrapporter vore järnvägen tillfredsställande
underhållen, men det vore givet, att efter ett par årtiondens trafik
väsentlig avskrivning, om omständigheterna medgåve, borde göras på järnvägens
överbyggnad.
Enligt styrelsens maskininspektör vore även järnvägens rullande materiel
underhållen utan anmärkning, men järnvägen lede brist på godsvagnar, för så
vitt som den alltfort skulle trafikeras självständigt.
Den på senare tid vid de enklaste banorna uppkomna frågan om förenkling
i driften syntes väl medföra någon vinst för järnvägen, givetvis dock ej med så
avgörande resultat, att bolaget kunde förväntas bliva i stånd att utan lindring
i skuldbördan fullgöra sina förbindelser till staten; utan torde nödiga nyanskaffningar
eller smärre förbättringar samt räntor på den genom den föreslagna avskrivningen
minskade skulden till staten komma att taga eventuella knappa driftöverskott
tillräckligt i anspråk.
Då det nu framlagda förslaget torde vara det för staten förmånligaste,
som kunnat åstadkommas, och då det knappast syntes lämpligt
för staten att övertaga banan, anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förslaget böra bifallas, varjämte styrelsen ifrågasätter utsträckning av
moratorietiden till fyra år, därest räntegaranti även för den förlängda
tiden kan erhållas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, som lämnats tillfälle att yttra sig i
ärendet, hava i utlåtande den 15 februari 1923 anfört bland annat:
Under den tid, som förflutit efter statslånets lyftning, hade bolaget ej kunnat
verkställa vare sig räntelikvid eller kapitalavbetalning å detsamma. Skulden för
lånet hade i följd därav år efter år ökats samt hade vid senaste årsskifte utgjort
816,664 kronor 37 öre. Under förutsättning att någon inbetalning ej gjordes till
och med den 30 instundande juni, komme skulden att då uppgå till följande
belopp:
Fullmäktige
i riksgäldskontoret.
12
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 100.
kapital............................................................ kronor 339,000: —
anståndsränta.............................................. » 22,812:74
ränta............................................................... » 297,784:68
överränta ...................................................... » 172,018:66
Summa kronor 831,616: 08
Enligt fullmäktiges uppfattning torde, därest det av bolaget framställda förslaget
ej vunne bifall, bolaget bliva nödsakat att redan under år 1923 träda i
likvidation, vilket säkerligen skulle medföra, att riksgäldskontoret nödgades för
statsverkets räkning inköpa järnvägen. Även om denna, driven av staten, skulle
kunna, såsom fallet vore med Skara—Timmersdala järnväg, bära driftkostnaderna
och därjämte möjligen lämna ett mindre årligt överskott, syntes det uppenbart,
att järnvägen särskilt i anledning av dess från statsbanenätet avskilda läge om
möjligt ej borde av staten övertagas. Vid sådant förhållande och med hänsyn
jämväi till de fördelar, som det nu framlagda förslaget innebure för staten, ansåge
fullmäktige, att detsamma borde antagas, ehuru den del av statens fordran,
för vilken pant- och förmånsrätt ej åtnjötes, därvid komme att avskrivas. Detta
belopp vore visserligen betydande och uppginge till något över 462,000 kronor;
men å andra sidan skulle staten, som under en tid av mer än 20 år ej haft någon
som helst inkomst av sitt i järnvägen nedlagda kapital, erhålla först två års ränta
ä 4x/2 % på ett kapitalbelopp av 369,510 kronor, d. v. s. omkring 33,200 kronor,
och därefter eventuellt en annuitet av 5 % å nämnda kapitalbelopp eller cirka
18,475 kronor årligen. Därest antaglig garanti för annuitetens framtida erläggande
ej skulle kunna anskaffas, förfölle frågan om avskrivning; och statens ställning
gent emot bolaget bleve densamma som förut, endast med den obetydliga skillnaden,
att överränta under moratorietiden ej debiterats.
Fullmäktige ansåge sig vidare böra fästa uppmärksamheten å, att, såvitt
handlingarna utvisade, Otherns kommuns beslut angående räntegaranti ej vore fullt
tydligt avfattat och med anledning därav helst borde kompletteras.
Att, i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, nu ifrågasätta moratorietidens
utsträckande till fyra år syntes fullmäktige knappast välbetänkt, då hela
uppgörelsen därigenom kunde äventyras. Skulle garanterna ej under den tid,
moratoriet avsåge, kunna taga ställning till frågan om definitiv garanti, torde
hinder ej möta för järnvägsbolaget att i sinom tid inkomma med framställning
om moratorietidens förlängande med ett eller annat år.
Villkoren för det nya lån, som i händelse av bifall till föreliggande förslag
komme att träda i stället för det nuvarande, torde i tillämpliga delar böra bliva
desamma, som gällde för det sistnämnda. Då annuiteten å detta förfölle den 1
oktober och moratoriet skulle börja löpa den 1 juli d. å., syntes böra bestämmas,
att ränta och annuitet å det nya lånet skulle erläggas den 30 juni. Ränta skulle
sålunda erläggas första gången den 30 juni 1924 och amorteringen börja den 30
juni 1926.
I detta sammanhang ansåge sig fullmäktige böra erinra om, att avskrivning
av statens fordran hos järnvägsbolag tidigare förekommit i flera fall. Så hade riksdagen
åren 1904 och 1905 beslutat att i samband med järnvägarnas överlåtande på
andra bolag efterskänka vissa belopp av statens fordringar hos Vislanda—Bolmens
respektive Länna—Norrtälje järnvägsaktiebolag. Vidare hade riksdagen år 1913 medgivit,
att förfallna räntebelopp å Sala—Gysinge—Gävle järnvägsaktiebolags statslån,
ävenledes i samband med järnvägens övertagande av nytt bolag, finge kapitali
-
Kungl. Ma j ds Proposition Nr 100. 13
seras till ett särskilt lån. Då detta emellertid vore räntefritt och skulle betalas
först sedan statens övriga fordran blivit gulden, innebure detta beslut i själva
verket en avskrivning av största delen av ifrågavarande kapitaliserade räntefordran.
I intet av nu omnämnda fall både någon garanti för resterande skulders
förräntning och amortering blivit ställd.
Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrka fullmäktige, att
Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att dels bevilja Slite—Roma järnvägsaktiebolag
anstånd under två år, räknat från och med den 1 juli
1923, med erläggande av bolagets förfallna ränteskuld till staten, under
villkor att betalningen av ränta å det ursprungliga statslånet, ökat med
två års ränta, under anståndstiden behörigen garanterades på av bolaget
föreslaget sätt, dels ock medgiva, att av statens hos bolaget den 30 juni
1923 beräknade fordran, 831,616 kronor 8 öre, ett belopp av 462,106
kronor 8 öre finge avskrivas, detta under förutsättning att bolaget före
den 1 juli 1925 avlämnade garantiförbindelse, av beskaffenhet att kunna
av Kungl. Maj: t godkännas, för behörig förräntning och amortering av
den kvarstående skulden, 369,510 kronor.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att Slite—Roma Departementsjärnvägsaktiebolags
ekonomiska ställning till följd av dels den oavlåtliga chefen''
ökningen av bolagets skuld till staten och dels det otillfredsställande resultatet
av järnvägens drift numera är sådan, att bolaget redan innevarande år
kan bliva nödsakat att träda i likvidation. En följd härav skulle sannolikt
bliva, att staten nödgades övertaga och trafikera järnvägen, en anordning,
som ej minst med hänsyn till järnvägens avskilda läge från statsbanenätet
om möjligt synes böra undvikas. Då det torde vara otänkbart,
att staten någonsin skulle kunna erhålla full likvid för sin fordran
hos bolaget, och då det nu framlagda förslaget till reglering av bolagets
skuld till staten synes vara det för staten förmånligaste, som under
förhandenvarande förhållanden torde kunna åstadkommas, har jag
ansett mig böra förorda detsamma. På sätt fullmäktige i riksgäldskontoret
erinrat, bär riksdagen även förut i några fall medgivit efterskänkande
av statens fordran hos järnvägsbolag. Därest vad sålunda förordats
vinner riksdagens bifall, lärer det sedermera och i samband med
att förutsättningarna för den ifrågasatta avskrivningen visas vara för
handen få ankomma på Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad fullmäktige i riksgäldskontor därutinnan föreslagit,
stadga villkor för åtnjutande av det nya lån å 369,510 kronor, som
skulle träda i stället för det nuvarande lånet å 339,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 78 höft. (Nr 99—100.)
546 23 3
14
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 100.
dels att med gäldande av de den 30 juni 1923 förfallna
räntebelopp å det Slite—Roma järnvägsaktiebolag beviljade
statslån av 339,000 kronor må, räknat från och med den 1
juli 1923, anstå under två år, under villkor att bolaget avlämnar
garantiförbindelse, som kan av Kungl. Maj:t godkännas,
för ordentligt erläggande under anståndstiden av ränta efter
4l/2 procent å förenämnda belopp, ökat med två års ränta
därå, eller sålunda å 369,510 kronor;
dels ock att statens den 30 juni 1923 beräknade kapitaloch
räntefordran hos bolaget till den del, densamma överstiger
369,510 kronor, må avskrivas, under villkor att bolaget före
den 1 juli 1925 avlämnar garantiförbindelse, av beskaffenhet
att kunna av Kungl. Maj:t godkännas, för behörig förräntning
och amortering av sistberörda belopp.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1923:108 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anstånd med erläggande av förfallna räntor d statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebol s. 4 i texten
- SU 1923:48 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anstånd med erläggande av förfallna räntor å statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag m. m. s. 10 i texten