Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption

1923-03-10 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:106, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kiingl. May.ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kung!. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni

1917 om adoption; given Stockholms slott den 10 mars

1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse

av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 84 höft. (Nr 106)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8,9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917

om adoption skola, 8 och 9 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

8 §‘

Sökes--— — — äro.

Ansökningen må ej bifallas, om vederlag är givet eller utfäst, ej

heller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre fråga är

om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd,

eller till nämnden å beloppet utfärdats förbindelse, vilken blivit av sökanden

och nämnden godkänd.

Avtal om vederlag eller underhåll, som, där det varit för rätten

kunnigt, bort föranleda avslag å ansökningen, vare, även om ansökningen

bifalles, utan verkan.

9 §•

Eätten bär att söka inhämta upplysning, huruvida vederlag eller

bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst, så ock att i övrigt

införskaffa erforderlig utredning. Har barnet ej fyllt aderton år, skall

yttrande inhämtas såväl från barnavårdsnämnden i den församling, där

adoptanten är kyrkobokförd, som ock, ifråga om barn utom äktenskap, från

den barnavårdsnämnd, som bar att utöva tillsyn över barnet, och eljest

från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av

dem, som har vårdnaden om barnet, är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen enligt 6 § andra

stycket ej erfordras, varde ändock i ärendet börd, där det kan ske.

Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej erfordras, skall ock han höras.

Varder------stadgat.

10 §•

För belopp, som efter vad i 8 § andra stycket sägs blivit inbetalt

till barnavårdsnämnden, skall genom nämndens försorg hos riksförsäkringsanstalten

eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpas en livränta,

lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt

avtalet hinder möter för sådant inköp, eller nämnden eljest finner, att

beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kun/jl. Maj:ts proposition nr 106.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bkanting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne. 3

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anför:

»I en till Kungl. Maj:t ställd, den 13 december 1922 dagtecknad

skrivelse har styrelsen för Barnavårdsbyrån i Stockholm anfört följande:

''Under sin mångåriga verksamhet i den sociala barnavårdens tjänst har

barnavårdsbyrån i Stockholm, bland annat, i betydande omfattning anskaffat

fosterhem för barn utom äktenskap, vilka ej lämpligen höra eller kunna ombänderhavas

av sin moder, ävensom i ett ej ringa antal fall förmedlat adoption.

Barnavårdsbyrån har under denna sin verksamhet funnit, i vilken utomordentlig

grad 1917 års lagstiftning varit ägnad att förbättra de utomäktenskapliga barnens

ställning, men ock varit i tillfälle iakttaga, att särskilt vissa bestämmelser

i lagen om adoption givit utrymme för missbruk i uppenbar strid mot de grunder,

varå bestämmelserna vila. Barnavårdsbyrån vill därför i underdånighet

hemställa, att med hänsyn till sålunda vunna erfarenheter någon jämkning i

lydelsen av 9 och 10 §§ av nämnda lag må företagas. Till utveckling härav får

barnavårdsbyrån i underdånighet anföra följande.

Enligt 9 § i lagen om adoption äger rätten i mål om adoption infordra

yttrande från barnavårdsnämnd och jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

Flertalet underdomstolar i riket torde i regel infordra sådant yttrande.

Men åtskilliga underrätter hava i ett ej ringa antal fall lämnat tillstånd till

adoption, utan att barnavårdsnämnd blivit hörd. Och fall hava förekommit, då

tillstånd till adoption givits, ehuru förhållandena varit sådana, att barnets välfärd

allvarligt äventyrats. Visserligen innebär barnavårdsnämndens hörande ej

absolut garanti mot misstag. Men med den ökade verksamhet, som 1917 års lagstiftning

medfört för barnavårdsnämnderna, hava dessa förvärvat långt större

erfarenhet än tidigare. Barnavårdsnämnderna, som under sin verksamhet så småningom

vinna en ej ringa personalkännedom, hava ock långt större möjlighet än

domstolarna att — delvis med anlitande av barnavårdsmännen — i fria former

inhämta upplysningar rörande såväl adoptanten som barnet och dess föräldrar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds proposition nr 106.

Det synes barnavårdsbyrån därför ägnat att medföra större trygghet för att

adoption ej medgives i andra fall, än då det verkligen länder till barnets bästa,

om i 9 § i lagen om adoption skyldighet stadgas för domstol att, när adoption

begäres, inhämta yttrande såväl från barnavårdsnämnden i den ort, där adoptanten

har sin hemvist, som ock, ifråga om barn utom äktenskap, från den barnavårdsnämnd,

som har att utöva tillsyn över barnet, och eljest från barnavårdsnämnden

i den ort, där föräldrarna eller den av dem, som har vårdnaden om

barnet, har sin hemvist.

Jämlikt 10 § av lagen om adoption skall rätten söka inhämta upplysning,

huruvida å någondera sidan vederlag är givet eller utfäst. Tillkommer vederlag

den, som söker tillstånd att antaga adoptivbarn, äger rätten, där så prövas skäligt,

förelägga honom att vidtaga de åtgärder, rätten aktar nödiga till betryggande

av, att vederlaget helt eller delvis användes till barnets bästa. Efterkommes

ej ett sådant föreläggande, förfaller ansökningen. I lagen den 6 juni 1902

om fosterbarns vård stadgas, att om barn under sju år mot ersättning fostras

hos andra än sina föräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare, fostraren

skall stå under tillsyn av det allmänna. Då emellertid adoptivföräldrar

äro jämställda med naturliga föräldrar, äger, även då adoption sker mot ersättning,

tillsyn från det allmännas sida ej rum över vården av barnet. Med hänsyn

härtill är det uppenbart, att adoption ej bör medgivas i andra fall, än då ett

barn med full trygghet kan lämnas utan tillsyn från det allmännas sida. Detta

är möjligt, endast då en djup önskan att åtaga sig föräldraplikter, ej behovet av

medel till förbättring av den egna ekonomien är den verkliga orsaken till adoptantens

önskan att adoptera. Att det senare ofta är förhållandet, när vederlag

vid adoption begäres, har tyvärr erfarenheten visat under de år, som förflutit

efter adoptionslagens tillkomst. Och denna erfarenhet har bestyrkts av den undersökning,

barnavårdsbyrån under detta år verkställt rörande hithörande förhållanden.

Hörande denna undersökning får barnavårdsbyrån meddela följande.

I tidningen Socialdemokraten förekom i december månad 1921 en artikel

»Handeln med småbarn måste stoppas med lagförbud och straff», i vilken framhölls,

hurusom en uppmärksam läsare av dagspressen icke kunnat undgå att

stanna vid de ofta återkommande annonserna om fosterbarn med en i de flesta

fall stereotypt lika formulering: »Ett barn önskas som eget mot en summa i ett

för allt. Svar till b,000 kr.» I artikeln åberopades, bland annat, vissa uppgifter

av inspektrisen i Stockholms stads fosterbarnsinspektion, fröken Eva Harling,

rörande inspektionens erfarenheter i hithörande frågor. Sålunda uppgavs, att

trafiken med fosterbarn mot en summa i ett för allt vuxit oerhört, sedan den

nya lagen om adoption kommit till. Numera adopterades helt enkelt barnet mot

att föräldrarna betalade en summa, som i de flesta fall hölle sig vid 3,000—5,000

kronor. Och sedan barnet adopterats, vore fosterbarn sinspektionen ur spelet.

Den hade ingen möjlighet att utöva tillsyn. En adoption måste visserligen föregås

av en undersökning, men hur lätt vore det icke att skaffa intyg, att familjen

vore väl känd etc. Det vore nödvändigt att få ett lagstadgat förbud med straffbestämmelser.

Förr komme denna fosterbarnsindustri icke att upphöra.

Chefen för byrån för fattigvårds- och barnavårdsärenden i socialdepartementet

G. H. von Koch fäste i skrivelse den 17 december 1921 barnavårdsbyråns

uppmärksamhet å nämnda tidningsartikel och hemställde, att barnavårdsbyrån

ville meddela sina erfarenheter i fråga om de i artikeln berörda förhållanden

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ta proposition nr 106.

ävensom, för den händelse barnavårdsbyrån funnit missförhållanden av ifrågavarande

art förekomma, framlägga yttrande om de åtgärder, som enligt byråns

mening lämpligen borde vidtagas. Barnavårdsbyrån, som även själv uppmärksammat,

att annonserna om fosterbarn eller adoptivbarn mot en summa i ett för

allt under senare år förekommit i betydligt ökat antal, beslöt i januari 1922 att

låta besvara sådana annonser för att söka vinna upplysning om annonsörerna och

om motivet till deras annonser. Från socialdepartementets byrå för fattigvårdsocb

barnavårdsärenden översändes med anledning härav alla i Stockholmspressen

förekommande annonser om mottagande av barn mot en summa i ett för allt.

Barnavårdsbyrån tillställde härefter annonsörerna en skriftlig uppmaning att sätta

sig i förbindelse med barnavårdsbyrån. Samtidigt framställdes vissa frågor. På

125 skrivelser från barnavårdsbyrån erhöllos omkring 40 svar. I en del av dessa

förklarades öppet, att den begärda summan skulle användas för helt andra ändamål

än barnens underhåll och uppfostran, exempelvis för färdigbyggandet ar ett

eget hem, för betalning av en inteckning eller annan skuld, för fortsättande av

eu handel eller annan affärsrörelse o. s. v. Och anledning föreligger naturligen

att antaga, att bland de annonsörer, som ej besvarat barnavårdsbyråns hänvändelse,

fanns flertalet av dem, vilka önskade uteslutande draga egen ekonomisk

fördel av åtgärden. Att så många som 40 av de 125 annonsörerna insände svar

till en sådan institution som barnavårdsbyrån visar emellertid, att dessa ansågo

anordningen fullt lovlig. I februari 1922 avlät barnavårdsbyrån svar till chefen

för byrån, för fattigvårds- och barnavårdsärenden i socialdepartementet och framhöll

därvid, bland annat, att barnavårdsbyrån ansåge upplysningsverksamhet

i hithörande frågor i hög grad påkallad, då det ofta endast vore av okunnighet

om vådorna av att fosterbarn utlämnades på dessa villkor, som personer inläte sig

därpå.

Barnavårdsbyrån vände sig sedermera i skrivelser den 9 maj 1922 till

Svenska tidningsutgivareförbnndets styrelse och Publicistklubbens styrelse med

hemställan, att nämnda styrelser ville söka utverka tillstånd för byrån att i den

annonsspalt i tidningarna, där ifrågavarande annonser förekomma, kostnadsfritt

få införd en uppmaning om hänvändelse till byrån i dessa frågor. Genom bemedling

av nämnda styrelser och Stockholmspressens ekonomiska förening, som samtliga

funno framställningen behjärtansvärd, hava tidningarna med stort tillmötesgående

under sommaren och hösten, i allmänhet omedelbart ovanför ifrågavarande

annonser, intagit följande meddelande: »Barn mot en summa i ett för allt. I denna

ömtåliga fråga lämnas råd och upplysningar kostnadsfritt av Barnavårdsbyrån.

Trievaldsgränd 3. Sthlm.» Till början av november detta år har med anledning

av detta meddelande hos barnavårdsbyrån gjorts omkring 900 skriftliga förfrågningar

och omkring 250 personer hava personligen infunnit sig å byråns expedition

för att erhålla närmare upplysningar.

Att med ledning av de till barnavårdsbyrån inkomna skriftliga förfrågningar

närmare angiva motiven hos dem, som sålunda vänt sig till byrån, är ej

lätt. Flertalet skrivelser hava endast innehållit förfrågningar, om barn funnes

för adoption eller fostran och om den summa, som komme att lämnas. Endast i

ett mindre antal fall hava brevskrivarna omnämnt, att de behövde penningarna

till inköp av en fastighet eller en bostadslägenhet, till förbättrande av den egna

ekonomien i allmänhet eller dylikt. En del hava sagt sig vara barnlösa och

önska adoptivbarn mot ersättning såsom en hjälp till barnens underhåll och upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Rungl. Maj:ts proposition nr 106.

fostran. I dessa fall har det antagligen i allmänhet förelegat en allvarlig önskan

att erhålla ett barn att vårda. På de skriftliga förfrågningarna har till en början

svarats med översändande av ett tryckt cirkulär, däri framhölls, att om brevskrivarens

avsikt vore att upptaga ett litet barn för att helt bliva i föräldrars

ställe för barnet, detta syfte bäst vunnes genom adoption utan ersättning. Vore

det däremot hans önskan att taga ett fosterbarn mot ersättning, tillrådde byrån

honom att taga barnet mot månadsbetalning. Ville brevskrivaren efter att hava

tagit del av byråns syn på denna fråga — att barn helst^ borde adopteras utan

ersättning eller också utackorderas såsom fosterbarn mot månadsbetalning — fortfarande

sätta sig i förbindelse med byrån, utlovade byrån att ytterligare tillhandagå

med råd och upplysningar.

Efter erhållet cirkulär från barnavårdsbyrån hava några återkommit med

begäran om fosterbarn mot månadsbetalning, men endast ett mycket ringa antal

hava velat taga adoptivbarn utan ersättning. Det stora flertalet av dem, som

skriftligen vänt sig till barnavårdsbyrån, hava efter mottagandet av cirkuläret

ej återkommit. Detta är onekligen ganska betecknande och torde visa, att i mycket

stor omfattning behovet av förtjänst varit motivet till den första hänvändelsen

till byrån. . „

Det har naturligen varit lättare att vinna närmare upplysningar i fråga

om dem, som personligen vänt sig till barnavårdsbyråns expedition, än i fråga

om dem, som dit gjort endast skriftlig hänvändelse. I fråga om dem, som personligen

besökt byråns expedition, har byråns föreståndarinna och de två personer,

som närmast biträtt henne, uppgivit, att de genom samtal funnit, att avsikten

i stor utsträckning varit att med de mottagna medlen förbättra den egna

ekonomien och att, när spekulanterna ej kunna erhålla en större summa med barnet,

de icke heller velat mottaga detta. De ändamål, för vilka penningarna önskats,

ha varit mångskiftande, inköp av en bostadslägenhet, inköp av redskap för

trädgårdsskötsel, medel till fortsättande av en näring, medel för »gårdens» behov

o. s. v., och de belopp, som fordrats, ej sällan betydande, i ett fall 15,000 kronor.

Av ovannämnda 1,150 personer, som skriftligen eller personligen vänt sig

till byrån, hava sammanlagt ej ens tio velat taga adoptivbarn utan ersättning.

Vid den verkställda utredningen har naturligen ej kunnat fast avgränsas

de fall, då adoption åsyftats såsom slutmål, från de fall, då så ej varit förhållandet.

Men under utredningen har det gång på gång visat sig, att, även då fråga

varit om adoption, det egna ekonomiska intresset varit en väsentligt medverkande

omständighet och att, då en större penningsumma ej kunnat erhållas med barnet,

någon önskan att taga detta ej längre förelegat. Otvivelaktigt har möjligheten

att erhålla vederlag vid adoption hos flertalet av dessa personer väckt tanken att

på denna väg söka bereda sig inkomst.

Bestämmelsen om vederlag vid adoption synes barnavårdsbyrån emellertid

icke blott ägnad att föranleda missbruk. Den torde ej heller vara erforderlig för

tillgodoseende av de legitima intressen, den främst skolat tjäna. Enligt 13 § av

lagen om adoption åligger samma underhållsskyldighet adoptant i avseende å

adoptivbarn som föräldrar i avseende å barn i äktenskap. Adoptivbarnets naturliga

föräldrar äro pliktiga bidraga till barnets underhåll, allenast så framt adoptanten

blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. I samband med lagens

tillkomst framhölls, att lagen sålunda utginge från den förutsättning, att adoptanten

i regel åtoge sig att med egna medel bestrida kostnaderna för adoptivbar
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

nets underhåll och uppfostran. Tillika erinrades emellertid, att genom särskilt

avtal bidrag kunde utlästas från de naturliga föräldrarnas sida. Ett sådant bidrag

kan naturligen utfästas att utgå periodiskt, exempelvis månatligen eller ock

med ett belopp en gång för alla. Att märka är emellertid, att, även om ett underhållsbidrag

en gång för alla utbetalats, denna omständighet ej medför, att

adoptivbarnet går förlustig den underbållsrätt, som enligt 13 § av lagen om adoption

subsidiärt tillkommer detta i förhållande till de naturliga föräldrarna.

Då i 10 § adoptionslagen upptogos stadganden om vederlag, avsågs därmed

främst att möjliggöra adoption i de fall, när ett penningbidrag erfordrades för att

underlätta den underhållsbörda, adoptionen medförde för adoptanten. Sålunda yttrade

lagberedningen i sina motiv, att ett ersättningsbelopp till adoptanten vore

berättigat, exempelvis då adoptivföräldrarna vore i små villkor, så att de svårligen

kunde genomföra sin önskan att taga ett adoptivbarn, med mindre de erhölle

något bidrag till de med barnets vård och uppfostran förenade utgifter. Å andra

sidan har lagberedningen i motiven upprepade gånger framhållit, att det omsorgsfullt

måste förebyggas, att adoption komme till stånd på grund av beräkning hos

adoptanten att därigenom vinna ekonomisk fördel. Om sådan beräkning spelade

någon mera avgörande roll, vore det att befara, att adoptionen icke komme att

motsvara, vad härmed främst borde avses, eller att bereda barnet ett gott föräldrahem.

Lagberedningen framhöll också, att vederlag vid adoption från denna

synpunkt kunde innebära en stor fara. Hade adoptanten tagit barnet huvudsakligen

för vederlagets skull, vore fara för handen, att barnet icke erhölle den vård,

det borde få. Adoptantens intresse ginge i sådant fall ut på att snarast möjligt

bli av med barnet men få behålla vederlaget. Åtminstone funnes sannolikhet för,

att vederlaget ej bleve använt för barnets bästa. Av hänsyn härtill meddelades

bestämmelsen i 10 § andra punkten, enligt vilken rätten, där så prövades skäligt,

äger förelägga adoptanten att vidtaga åtgärder till betryggande av att vederlaget

helt eller delvis användes till barnets bästa.

Av den här framlagda utredningen framgår, att redan under de år, lagen

om adoption nu varit i tillämpning, de av lagberedningen uttalade farhågorna i

fråga om förevarande bestämmelse visat sig grundade. Det har visat sig, att, då

vederlag kräves, det egna ekonomiska intresset i stor utsträckning är grunden till

adoptantens önskan att adoptera. Och barnavårdsbyrån anser, att bestämmelsen

varit ägnad att framkalla den uppfattningen, att villkor om vederlag vid adoption

vore ett fullt naturligt och normalt avtalsvillkor. Bestämmelsen har vidare i

viss mån bidragit till att väcka eller i varje fall sprida tanken på barns bortsättande

i fosterhem mot ett belopp en gång för alla. Huru mycket lämpligare

ersättningens utbetalande i form av månadsbidrag är, och huru olämplig, ja farlig,

engängsbetalningen kan vara. behöver ej närmare utvecklas. Och fåran är

naturligen störst, där tillsyn över barnets vård ej utövas från det allmännas sida,

vilket — såsom ovan framhållits — är fallet dä adoption beviljats. Med hänsyn

därtill bör det enligt barnavärdsbyråns mening ej ifrågakomma, att adoption medgives

i andra fall, än då ett barn kan med trygghet lämnas utan tillsyn från det

allmännas sida. Detta är ej möjligt, då penningbidrag från de naturliga föräldrarna

är en omständighet, som väsentligt medverkar till att adoptanten vill adoptera.

En djup önskan att själv åtaga sig föräldraplikter bör vara den verkliga

orsaken till adoptantens begäran om tillstånd till ad'' ption. Endast i sådant fall

kan det förväntas, att barnet mottages med den föräldrakänsla, som giver barnet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

[Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

skydd mot brist och vanvård. Grund till försiktighet synes därför enligt barnavårdsbyråns

mening alltid föreligga, då penningbidrag fordras, och i varje fall

bör adoption tillåtas, endast om detta bidrag med säkerhet framstår allenast som

ett medel för adoptanten att bättre sörja för adoptivbarnets uppfostran, ej såsom

ett medel att förbättra den egna ekonomien.

Enligt barnavårdsbyråns mening kan behovet av understöd från de naturliga

föräldrarnas sida fullt tillgodoses genom den möjlighet att sluta avtal om

underhållsbidrag, som föreligger. Ett sådant avtal, som vid barns bortsättande

i fosterhem bör avse månatliga bidrag, kan däremot, då fråga är om adoption,

lämpligen avse ett bidrag eu gång för alla. Redan genom beloppets karaktär

av underhållsbidrag — ej vederlag — klargöres adoptantens förpliktelse att använda

detsamma för barnets underhåll och uppfostran. Trygghet för att det

erlagda beloppat kommer till behörig användning bör vidare, så långt det är

möjligt, kunna vinnas därigenom, att lydelsen av 10 § adoptionslagen jämkas till

närmare överensstämmelse med 10 § i lagen om barn utom äktenskap. Enligt

sistnämnda lagrum skall belopp, som underhållsskyldig åtagit sig att till barnets

underhåll utgiva en gång för alla, betalas till barnavårdsnämnden. Nämnden

skall hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpa

en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, om ej

nämnden finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets

underhåll. Denna bestämmelse har erhållit stor praktisk betydelse och visat sig

ägnad att, där ett engångsbidrag kan givas, i hög grad betrygga barnets rätt.

Genom en sådan ändring av 10 § adoptionslagen komme möjligheten att genom

adoption göra ekonomisk vinning att väsentligen förminskas och därmed faran

för missbruk av adoptionsinstitutet. En följd därav, att det engångsbelopp, vars

utbetalande lagen medgiver, utgör ett underhållsbidrag till barnet, blir ock, att

om barnet dör, innan bidraget för sitt ändamål förbrukats, detsamma återgår till

de naturliga föräldrarna.

Barnavårdsbyrån hemställer därför, att 10 § adoptionslagen på så sätt omarbetas,

att adoption mot vederlag ej tillätes, samt att föreskrift meddelas, att

därest ett underhållsbidrag en gång för alla gives, därmed skall förfaras enligt

bestämmelserna i 10 § av lagen om barn utom äktenskap. Det kan naturligen

ifrågasättas att giva domstolen rätt att medgiva undantag från regeln om medlens

överlämnande till barnavårdsnämnden. Det synes emellertid byrån lämpligast

att även i detta fall — liksom då fråga är om barn utom äktenskap — låta det

ankomma på nämnden att bestämma, huruvida medlen helt eller delvis må utlämnas

till adoptanten. Barnavårdsnämnden kan lättare efter någon tids erfarenhet

bedöma, i vilken mån förvaltningen bör betros adoptivföräldrarna.

Även med den av barnavårdsbyrån föreslagna kydelsen av 10 § adoptionslagen

kan det naturligen inträffa, att av de naturliga föräldrarna vederlag i hemlighet

gives till adoptanten och att således vinningslystnad är den verkliga

grunden till adoptantens begäran om tillstånd till adoption. Med hänsyn till

adoptivbarnets skyddslösa ställning är det därför alltid nödvändigt, att domstolen

omsorgsfullt prövar, huruvida barnet med trygghet han betros adoptanten, och

härvid är en noggrann undersökning av de ekonomiska utfästelser, som kunna

vara förbundna med barnets överlämnande, av största betydelse. Härunder kan

det liksom för närvarande hända, att de naturliga föräldrarna och adoptanten i

strid mot det verkliga förhållandet förneka, att ersättning i någon form skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj tfa proposition nr 106.

utgå till denne. Barnavårdsbyrån vill dock ej av hänsyn härtill ifrågasätta en

bestämmelse om rätt för domstolen att avfordra parterna en förklaring på heder

och samvete rörande ifrågavarande förhållanden. En sådan bestämmelse skulle

kräva ett särskilt stadgande om straffpåföljd vid falsk förklaring och lämpligheten

av ett dylikt stadgande anser sig barnavårdsbyrån ej kunna bedöma. De

krav på straffåtgärder, som framställts i den tidigare diskussionen, vill byrån

således icke för närvarande biträda. Barnavårdsbyrån anser dessutom, att domstolarna

i allmänhet böra kunna genom barnavårdsnämnderna erhålla även denna

fråga behörigen utredd. Skulle det visa sig, att med hänsyn till föreliggande

utredning möjligheten av obehöriga ekonomiska beräkningar från adoptantens

sida ej kan anses utesluten, bör ansökningen om tillstånd till adoption avslås.

Barnavårdsbyrån anser det vara vida att föredraga, att adoption tillätes i ett

färre antal fullt betryggande fall än i ett större antal fall men med risk att tillstånd

till adoption gives ovärdiga personer. Fall av vanvård eller misshandel av barn,

där domstol stadfäst ett adoptivförhållande, äro ägnade att på ett betänkligt sätt

kompromettera adoptionen såsom rättsinstitut.

Erhåller 10 § adoptionslagen det innehåll, här ovan föreslagits, kan fortfarande

det legitima intresse, som understundom kan föreligga att bereda en adoptant

ett bidrag från de naturliga föräldrarnas sida till kostnaderna för adoptivbarnets

underhåll och uppfostran tillfullo tillgodoses, medan å andra sidan faran

för egennyttiga beräkningar från adoptantens sida väsentligen minskas. Att

detta skulle innebära en betydande vinst för det sociala barnavårdsarbetet, därom

hyser barnavårdsbyrån en på erfarenheterna från sin verksamhet grundad övertygelse.

Då det naturligen är av största vikt, att det för samhället så betydelsefulla

arbetet för det uppväxande släktets vård icke motverkas genom lagbestämmelser,

som visat sig giva anledning till missbruk, får barnavårdsbyrån i underdånighet

uttala den förhoppningen, att denna dess framställning upptages till nådigt

övervägande.’

Förevarande skrivelse åsyftar vissa ändringar i 9 och 10 §§ i

lagen den 14 juni 1917 om adoption. Förstnämnda lagrum innehåller,

bland annat, ett bemyndigande för rätten att i mål om adoption infordra

yttrande från barnavårdsnämnd. Att nämndens hörande icke påbjöds

för de normala fallen, då den, som skall adopteras, är minderårig,

lärer främst hava berott därpå, att dessa nämnder då ännu på många

orter i vårt land voro ganska oprövade. På sätt barnavårdsbyrån framhåller,

är förhållandet härutinnan numera ett annat, och goda skäl synas

mig tala för, att denna källa för upplysningars inhämtande städse utnyttjas,

så framt ej den, som skall adopteras, uppnått den ålder, att

tillsyn från nämndens sida i allmänhet ej längre bör ifrågakomma, eller 18

år. Även beträffande frågan, från vilken eller vilka nämnder yttrande

bör inhämtas, är jag ense med barnavårdsbyrån.

Lagen om adoption innehåller i 10 § följande bestämmelse: »Rätten

har att söka inhämta upplysning, huruvida å någondera sidan vederlag

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 34 käft. (Nr 106.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

är givet eller utfäst. Tillkommer sökanden vederlag, äge rätten, där så

prövas skäligt, förelägga honom vidtaga de åtgärder rätten aktar nödiga

till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes till barnets

bästa. Efterkommes ej sådant föreläggande, vare ansökningen förfallen».

Såsom framgår av lagberedningens motivering är den tanke, som ligger

till grund för detta stadgande, i huvudsak denna. Vid den utredning,

som rätten ex officio har att företaga i adoptionsärenden, är det av vikt

att konstatera, huruvida ekonomiska intressen av en eller annan art äro

förknippade med ansökningen. Om detta visar sig vara händelsen och

sökanden eller annan härvid får antagas fullfölja egoistiska syften, är

ansökningen icke förtjänt av bifall. Men händelsen kan även vara den,

att sökanden tagit eller betingat sig ekonomiska förmåner i barnets intresse.

Det förekommer stundom fall, då barnet kan förväntas få ett

gott hem hos adoptivföräldrar, vilka av ekonomiska skäl ej kunna fullfölja

sin önskan att upptaga barnet, om de ej erhålla något bidrag till

de med barnets vård och uppfostran förenade utgifterna. Den grannlaga

prövningen, huruvida ett sådant fall föreligger, ankommer på rätten.

Enligt det anförda lagrummet har rätten, om den härvid kommer till

det resultat, att adoption bör få äga rum, jämväl att avgöra, huruvida

det bidrag, varom fråga är, kan anförtros åt adoptanten att av honom

fritt disponeras i barnets intresse, eller huruvida beträffande beloppet i

dess helhet eller till någon del särskilda åtgärder böra föreskrivas till

betryggande av att syftet vinnes.

Barnavårdsbyråns skrivelse ger visserligen icke anledning till det

antagandet, att de principer, som uppbära det ifrågavarande stadgandet,

blivit av domstolarna missförstådda. Den av byrån verkställda utredningen

synes däremot visa, hurusom bland allmänheten mången anser

det såsom en naturlig sak, att adoptanten söker tillgodose sina egna

ekonomiska intressen. Detta innebär tydligen en fara för att samtycke

till adoption sökes och, på grund av de med utredningen förknippade

svårigheterna, erhålles även i andra fall än de av lagen åsyftade. På

sätt byrån framhåller är detta så mycket mera betänkligt, som vården

om adoptivbarn ej är underkastad den beträffande fosterbarn stadgade

kontrollen från det allmännas sida.

I vad mån den nyss nämnda, om jag så får säga, affärsmässiga uppfattningen

av adoptionen kan hava sin grund i nyss anförda stadgande

är svårt att avgöra. Nekas kan dock icke, att lagrummets avfattning

kan giva anledning till missförstånd. Här talas sålunda om vederlag

såsom något med adoptionen i vissa fall förenligt, och det kunde synas,

som om adoption skulle kunna medgivas, även om vederlaget delvis vore

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

11

avsett för annat än barnets bästa. Den oklarhet, som sålunda vidlåder

lagrummet, bär sin grund däruti, att ordet vederlag användes i eu allt

för vidsträckt bemärkelse. Därunder inbegripes nämligen ej blott eu

gottgörelse, som endera kontrahenten mottagit för vad han å sin sida

presterat eller utfäst sig att prestera, utan även vad adoptanten mottagit

i sin egenskap av barnets blivande representant och sålunda åtminstone

i första hand i dess intresse. Detta är emellertid två olika

saker, som böra hållas strängt åtskilda även terminologiskt. I förra

fallet föreligger ett verkligt vederlag; i senare fallet åter är det åtminstone

i regel fråga om ett bidrag till barnets underhåll. Sammanfattas dessa

företeelser under en gemensam beteckning, kan detta så mycket lättare

vålla missförstånd, som rätten att erhålla bidrag till barns underhåll för

icke länge sedan ganska allmänt uppfattades såsom en vårdnadshavaren

tillkommande rätt, över vilken denne kunde efter behag disponera. I den

nya lagstiftningen på familjerättens område har emellertid den uppfattningen

flerstädes kommit till klart uttryck, att underhållsrätten tillkommer

den, vars behov är i fråga.

En adoption mot vederlag i egentlig mening lärer böra en gång

för alla förbjudas. Visserligen kunna fall tänkas, då den omständigheten,

att vederlag givits eller utfästs, icke tyder på att för barnets välfärd

främmande synpunkter spelat en obehörig roll. Men dessa sällsynta fall

måste stå tillbaka för de förut berörda hänsyn, som kräva, att varje köpslagan

angående barnet klart och otvetydigt framstår såsom något otillbörligt.

Lagen bör sålunda innehålla ett ovillkorligt stadgande, att ansökning

om tillstånd till adoption ej må bifallas, om vederlag är givet

eller utfäst.

En regel sådan som den nyssnämnda skulle emellertid förlora all

praktisk betydelse, om avtal angående bidrag till barnets underhåll lämnades

utan beaktande vid adoptionsärendets behandling. Vad som i verkligheten

avsåge vederlag, kunde då klädas i underhållsbidragets form.

Risken härför är tydligen mindre, om bidraget utfästes att utgå periodiskt

under tiden tills barnet kan förväntas vinna förmåga att försörja

sig självt. Mot en adoption, som är förknippad med ett sådant avtal,

möta emellertid betänkligheter av annan art. Är meningen redan från

början, att vårdnadshavaren under barnets hela uppväxttid skall stå i

ett dylikt ekonomiskt beroende av de naturliga föräldrarna, är adoption

ej den rätta formen för rättsförhållandets ordnande. Den definitiva och

väsentliga förändring i barnets rättsställning, som adoptionen innebär,

är på sin plats allenast om adoptanten är eller genom ett bidrag i ett

för allt sättes i stånd att för framtiden underhålla barnet. En annan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majits proposition nr 106.

sak är, att de förutsättningar, under vilka adoptionen skedde, sedermera

kunna slå fel och att det på den grund kan bli nödvändigt taga i anspråk

den subsidiära underhållsskyldighet, som enligt lagens 13 § åvilar

de naturliga föräldrarna och som icke upphör på grund därav, att ett

underhållsbidrag i ett för allt utgivits i samband med adoptionen.

Emot ett bidrag av sistnämnda beskaffenhet bör lagen, såsom nyss

antyddes, ej ställa sig avvisande. Det är också bidrag av denna art,

som 10 §, rätt fattad, närmast åsyftar, då där talas om vederlag såsom

något i vissa fall med adoptionen förenligt. Lagrummet lägger det i

rättens hand att, där så prövas skäligt, förelägga adoptanten att vidtaga

de åtgärder, rätten aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt

eller delvis användes till barnets bästa. Såsom framgår av motiveringen

åsyftas härvid sådana åtgärder som inköp av livränta för barnet under

dess uppväxttid eller insättande av ett kapital i en bank, som åtager sig

att utgiva räntan åt adoptanten och kapitalet åt barnet, när det uppnått

myndig ålder. Skall trygghet ernås mot adoption för vinnings skull,

synes det emellertid lämpligt att, på sätt barnavårdsbyrån föreslår, efter

mönstret av 10 § i lagen om barn i äktenskap giva en ovillkorlig föreskrift,

att beloppet skall omhändertagas av barnavårdsnämnden och av

denna disponeras på sätt där för ett liknande fall föreskrives. Det lärer

dock ej böra uppställas såsom villkor för samtycke till adoptionen, att

beloppet är inbetalt redan då samtycke gives. Adoption bör även få

komma till stånd, om förbindelse å beloppet utfärdats till nämnden och

blivit av sökanden och nämnden godkänd. Att beloppet härvid är ställt

att betalas i flera poster, bör naturligtvis lika litet här som vid tillämpningen

av 10 § i lagen om barn utom äktenskap anses beröva avtalet

dess egenskap att avse Visst belopp en gång för alla’.

Om bestämmelser av nu angivna innehåll upptagas i adoptionslagen,

är det visserligen utan vidare klart, att rätten skall söka inhämta

upplysning, huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Det synes mig emellertid lämpligt, att rättens skyldigheter

härutinnan inskärpas genom ett uttryckligt stadgande. Barnavårdsbyrån

diskuterar även frågan, huruvida rätten bör tillerkännas befogenhet att

avfordra sökanden och barnets föräldrar en förklaring på heder och samvete

rörande ifrågavarande förhållanden vid äventyr av straff för falsk

förklaring. Byrån avvisar dock denna tanke, och jag delar den uppfattning,

att bestämmelser av nämnda innebörd ej böra upptagas i lagen.

Däremot tror jag det vara lämpligt, att lagen frånkänner ett avtal om

vederlag eller underhåll, som, där det varit för rätten kunnigt, bort föranleda

avslag å ansökningen, all verkan. Om adoptanten i hemlighet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 13

mottager vederlag eller underhållsbidrag, riskerar han sålunda att detta

återkräves.

Skola hithörande bestämmelser byggas på nu angivna grunder,

lärer det bäst överensstämma med adoptionslagens systematik, att i 8 §,

som behandlar de sakliga förutsättningarna för adoption, upptagas förbudet

mot vederlag och de regler, som ha avseende på bidragsavtalens

förenlighet med adoption. Stadgandet om rättens plikt att föranstalta

om utredning i hithörande frågor bör lämpligen upptagas i 9 § och regeln

om disponerandet av bidragsbelopp, som inflyta till barnavårdsnämnden,

i 10 §.»

Föredraganden uppläser härefter ett inom justitiedepartementet i

samråd med lagberedningen utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av

8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 {nr 378) om adoption, av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar1), och hemställer att för det i §

87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets yttrande över förslaget

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bar bär

nteslntits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majäa proposition nr 106.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl Maj:ts lagråd den 9 mars

1923.

Närvarande:

justi tierådet Sundbebg,

regeringsrådet Thulin,

justitieråden Stenberg,

Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

19 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen

den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av revisionssekreteraren Einar Stenbeck.

Justitieråden Sundberg, Stenberg och Koersner lämnade förslaget

utan anmärkning.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

»Jag lämnar förslaget utan annan erinran, än att stadgande, som

kan föranleda att bidrag till adopterat barns underhåll inbetalas till

barnavårdsnämnd, ej synes mig böra meddelas utan att uttryckligen fastslås,

att inbetalningen sker under kommunal eller statlig garanti för medlens

förvaltning.»

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 106.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 9 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den

19 januari 1923 remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9

och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption, därvid föredraganden

hemställer, att förslaget, vilket av lagrådets flesta ledamöter

lämnats utan erinran, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:96 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption. a1 i texten
  2. 1LU 1923:14 Utlåtande i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption. a1 i texten