Angående ändring i pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera
1923-03-09 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:118, Angående ändring i pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
1
Nr 118.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändring i
pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera; given
Stockholms slott den 9 mars 1923.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herm. Lindqvist.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist, anför:
När förslag om verkställande av utredning beträffande vissa till
pensionsväsendet hörande frågor den 29 juni 1921 framlades inför Kungl.
Maj:t, erinrade chefen för finansdepartementet därom, att provinsialläkarBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 95 höft. (nr 118.) 555 23 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Gällande,
pensions
bestämmelser.
distriktskommittén i sitt den. 16 december 1920 avgivna betänkande
framlagt vissa förslag, som hade avseende å provinsialläkarnas pensionering,
samt att yttrande i ärendet inhämtats från extra provinsialläkarnas
pensionskassa; och hemställde departementschefen, att även denna fråga
måtte göras till föremål för den ytterligare utredning, som kunde finnas
erforderlig. Denna hemställan bifölls; och fick den kommitté, som av
Kungl. Maj:t förstnämnda dag tillsattes för utredande av vissa till pensionsväsendet
hörande frågor, (1921 års pensionskommitté) alltså för
vidare behandling i omförmälda avseende mottaga provinsialläkardistriktskommitténs
nyssnämnda betänkande jämte däröver avgivet yttrande,
varefter den 14 november 1921 till pensionskommittén för att tagas i
övervägande vid fullgörande av dess uppdrag överlämnades medicinalstyrelsens
skrivelse den 27 september 1921 med en av A. G. Nyblin
med flera extra provinsialläkare gjord ansökning om beredande av förhöjd
pension åt äldre extra provinsialläkare.
Sedermera anbefalldes kommittén genom remiss den 30 oktober
1922 att skyndsamt avgiva utlåtande över en av styrelsen för svenska
provinsialläkarföreningen i skrivelse den 14 i samma månad gjord framställning
om vidtagande av vissa ändringar i gällande bestämmelser
rörande provinsialläkares rätt till pension, varjämte kommittén, för att
tagas i övervägande vid avgivande av sålunda infordrat utlåtande, genom
tilläggsremiss den 22 november 1922 fått mottaga en av extra provinsialläkaren
A. G. Nyblin gjord, den 29 mars 1921 dagtecknad ansökning
om förhöjd pension åt vissa extra provinsialläkare.
Till följd av nyssberörda remiss har pensionskommittén — under
framhållande av att kommittén ursprungligen haft för avsikt att behandla
förevarande spörsmål i sammanhang med ett av kommitténs
huvudsakliga uppdrag, att utarbeta förslag till ny civil pensionslag —
den 22 december 1922 avgivit utlåtande med förslag rörande ändringar
i pensionsförhållandena för vissa provinsialläkare och extra provinsialläkare.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga de av kommittén sålunda
framställda förslagen.
För den historiska utvecklingen av bestämmelserna om rätt till
pension för provinsialläkare och extra provinsialläkare ävensom angående
de huvudsakliga ändringsyrkanden, som tid efter annan blivit framställda,
har redogjorts i en kommitténs utlåtande bilagd promemoria, till vars
innehåll jag för korthetens skull tillåter mig hänvisa. Här torde jag, i
anslutning till kommitténs framställning, få i stora drag lämna en redo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
3
Rörelse för nu gällande pensionsbestiimmelser för provinsialläkarkåren,
d. v. s. förste provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare.
Rätten till pension för medlem av provinsialläkarkåren är reglerad dels
genom lagen den It oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
dels genom reglementet den BO december 1911 för extra provinsialläkarnas
pensionskassa (sv. förf.-saml. nr 104 sid. 1) med däri den 19 november 1915 (nr 592)
och den 31 december 1919 (nr 874) gjorda ändringar, dels ock genom kungörelsen
av den 30 december 1911 angående rätt till pension för vissa extra provinsialläkare,
som icke äro delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa (nr 164 sid. 10).
Enligt 1907 års civila pensionslag med däri sedermera vidtagna ändringar inträder
rätt till hel pension (i regel motsvarande det för vederbörande vid avgången
gällande pensionsunderlag) för förste provinsialläkare vid 65 levnads- och 23
tjänstår samt för provinsialläkare vid 62 levnads- och 20 tjänstår, varvid såsom
tjänstår får beräknas endast tid, varunder vederbörande varit anställd i statens
tjänst. Uppgår antalet tjänstår icke till det i varje fall sålunda bestämda, erhålles
avkortad pension i förhållande till det mindre antalet tjänstår. Härvid
förutsättes likväl, att vederbörande kan räkna minst tio års anställning i statstjänst,
ty i annat fall har han ingen som helst rätt till pension. Pensionsunderlaget
är numera bestämt för förste provinsialläkare till 5,000 kronor och för
provinsialläkare till 4,000 kronor med tillägg i båda fallen av intjänade ålderstillägg.
Då ålderstilläggen äro två å 500 kronor vartdera, kan pensionsunderlaget,
och sålunda även pensionen, utgöra för förste provinsialläkare 6,000 kronor
och för provinsialläkare 5,000 kronor.
Extra provinsialläkarnas pensionskassa har till uppgift att bereda pension
vid avgången åt extra provinsialläkare ävensom tilläggspension åt sådana till
provinsialläkare befordrade extra provinsialläkare, vilka vid avgång från tjänsten
icke kunna erhålla pension å minst 4,000 kronor. Delaktighet i kassan är obligatorisk
för varje efter 1912 års ingång första gången antagen extra provinsialläkare,
vars avlöning helt eller delvis utgår från landsting, och som icke fyllt
45 år. Delaktighet står öppen för varje annan extra provinsialläkare, som inom
1914 års utgång eller sedermera inom ett år efter det anställning första gången
tillträtts gör anmälan om inträde. Delägare i kassan, som befordras till provinsialläkare,
kvarstår vid delägarskapet, dock med viss begränsning i avseende
på skyldigheter och rättigheter. Kassans inkomster utgöras dels av de avgifter,
som reglementsenligt skola erläggas av kassans delägare, av landsting, kommuner
eller andra samhällen samt av staten, dels ock av de gåvor, med vilka kassan
kan varda ihågkommen, ävensom räntor. Delägarnas avgifter äro årsavgifter och
tilläggsavgifter. Årsavgiften utgör 200 kronor för varje delägare. Tilläggsavgift
erlägges av delägare, vilkens ålder vid inträdet i kassan överstiger 35 år, och utgår
med växlande belopp allt efter delägarens inträdesålder. För delägare, till vilken
utgår avlöning från landsting, erlägges av vederbörande landsting årsavgift av
200 kronor och av staten årsavgift av likaledes 200 kronor. För annan delägare
erlägger vederbörande kommun eller samhälle, som genom förbindelse åtagit sig
sådan betalningsskyldighet, de årsavgifter, som eljest skolat erläggas av landstinget
och staten, alltså 400 kronor. Pension utgår såsom hel pension, avkortad
pension eller tilläggspension. Hel pension å 4,000 kronor tillkommer den, för
vilken stadgade inbetalningar fullgjorts och som uppnått 65 års ålder, vid vilken
4
Framställda
erinringar
mot gällande
pensionsbestämmelser.
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 118.
ålder delägare, som är extra provinsialläkare, ock är skyldig att avgå från tjänsten.
Avkortad pension utgår med belopp under 4,000 kronor, motsvarande den i
kassan för delägaren avsatta premiereserven, och tillkommer efter tjänstens indragning
eller under vissa andra förutsättningar delägare, som icke är berättigad
till hel pension. Tilläggspension tillkommer sådan till provinsialläkare befordrad
delägare, vilken enligt civila pensionslagen vid tjänstens frånträdande icke kommer
i åtnjutande av pension å 4,000 kronor för att, i den mån den för honom
avsatta reserven det medgiver, utfylla pensionen till nämnda belopp.
I sammanhang med beslutet om inrättande av extra provinsialläkarnas pensionskassa
förklarades, enligt 1911 års riksdags medgivande, i förenämnda kungörelse
den 30 december 1911, att extra provinsialläkare, vilkens levnadsålder vid
1912 års ingång överstege 45 år och som icke bleve delägare i nämnda kassa,
skulle, därest han omedelbart vid uppnådda 65 år avginge från sin tjänst, vara
berättigad att vid avskedstagandet erhålla en årlig pension av statsmedel till
belopp av 1,500 kronor.
I de erinringar, som framställts mot sålunda gällande grunder för
pensionering av befattningshavare tillhörande provinsialläkarkåren, har
framhållits huvudsakligen, att, ehuru den extra provinsialläkaren har
alldeles samma åligganden inom extra distriktet som provinsialläkaren
inom sitt distrikt, tjänstetiden såsom extra provinsialläkare likväl icke
får räknas vederbörande till godo för statspension efter befordran till
statstjänst; att de med upprättandet av extra provinsialläkarnas pensionskassa
avsedda ändamål icke syntes hava uppnåtts utan snarare kunde
anses vara alldeles förfelade särskilt till följd av de dryga avgifter, som
drabbade den, som vid inträdet i kassan överskridit 35 års ålder, ett
förhållande, som menligt inverkat på anslutningen till kassan; samt att
den avgiftsfria statspensionen å 1,500 kronor åt äldre extra provinsialläkare
vore alldeles otillräcklig, då det visat sig, att förväntningarna om
motsvarande bidrag till vederbörandes pensionering från landsting eller
kommun icke alltid uppfylldes. Yrkanden hava därför framställts, att
tjänstetiden såsom extra provinsialläkare måtte få efter befordran till
provinsialläkare räknas såsom tjänstår för pension enligt civila pensionslagen;
att delägarna i förenämnda pensionskassa måtte få åtnjuta statsbidrag
även i fall, där avlöningen icke utgår av landsting, och att bidrag
från staten och landsting måtte utgå icke blott såsom nu till årsavgiften
utan även såsom lättnad i de betungande tilläggsavgifterna; att kassan
måtte anslutas till statens anstalt för pensionering av folkskollärare med
flera, särskilt med hänsyn till den i samband därmed i utsikt ställda
lindringen av avgifterna; samt att den vissa äldre extra provinsialläkare
tillförsäkrade statspensionen å 1,500 kronor måtte höjas till 3,000 å
3,500 kronor och tillkomma även sådan extra provinsialläkare, som vid
ingången av år 1912 var mellan 40 och 45 år gammal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Pensionskommittén anför nu för sin del:
Då kommittén närmare granskat pensioneringsbestämmelserna beträffande
befattningshavare tillhörande provinsialläkarkåren, hade kommittén
kommit till den övertygelsen, att dessa bestämmelser under nuvarande
förhållanden icke på ett fullt tillfredsställande sätt ordnade pensioneringen
och att de framställda erinringarna därför i flera hänseenden icke
saknade fog.
Vad först beträffar pensioneringen genom extra provinsialläkarnas
pensionskassa ville kommittén erinra därom, att denna pensionering
byggts på den förutsättningen, att de extra provinsialläkarna skulle i
allmänhet bliva landstingsavlönade och därför i regeln få bidrag till
pensioneringen från landsting och staten. Detta syntes emellertid icke
hava blivit fallet i den utsträckning, som förväntats; och därför samt
på grund tillika av de synnerligen dryga avgifterna hade kassan icke
vunnit tillslutning av andra än dem, som efter kassans tillkomst tillträtt
landstingsavlönad extra provinsialläkarbefattning vid lägre levnadsålder
än 45 år och alltså reglementsenligt icke kunnat undgå att inträda i
kassan. Också hade åtskilliga förslag under senare åren framkommit i
syfte att genom förbättrade anordningar och gynnsamma övergångsbestämmelser
för dem, som vid kassans bildande redan voro anställda
såsom extra provinsialläkare, locka till ökad anslutning. I detta avseende
har kommittén erinrat om det förslag, som avgivits av sakkunniga för
utredning rörande det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering
(centraliseringssakkunniga), samt om statskontorets i däröver avgivet utlåtande
framlagda ändringsförslag; och hade icke frågan numera kommit
i ett väsentligen annat läge, skulle enligt kommitténs mening knappast
någon tvekan förefunnits mot att förorda nu ifrågavarande kassas anslutning
till den centrala pensioneringsinstitution, som upprättats under namn
av statens anstalt för pensionering av folkskollärare med flera, på ungefär
likartade grunder, som gälla för pensionering av distriktsveterinärer.
Kommittén har emellertid framhållit, att, medan antalet ordinarie och
extra provinsialläkardistrikt vid tiden för kassans upprättande utgjort
139 respektive 169 samt för närvarande utgjorde 216 respektive 104,
extra distrikten enligt ett av provinsialläkardistriktskommittén framlagt
och av riksdagen i princip godkänt förslag komme att under de närmaste
åren i stor utsträckning ombildas till ordinarie distrikt, med påföljd
att antalet extra distrikt efter omorganisationens genomförande beräknades
komma att utgöra endast 15. Under sådana förhållanden
komme givetvis utsikten för en extra provinsialläkare att vinna befordran
till ordinarie att ställa sig vida gynnsammare än vid tiden för kassans
Ändringar i
pensionsförhållandena
för provinsialläkarkåren
i allmänhet.
Pensions
kommittén.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
upprättande; och om utvecklingen gånge i sålunda inslagen riktning,
syntes en särskild pensionering av extra provinsialläkare icke i framtiden
bliva behövlig. På grund härav torde inom kort, såsom ock av
kassans direktion i dess förenämnda utlåtande framhållits, kunna bliva
fråga om att avveckla kassan. Att under sådana omständigheter nu
utan tvingande nödvändighet förändra och omlägga kassans pensioneringsgrunder,
syntes knappast vara lämpligt, helst som tillfredsställande
pensionsförhållanden torde kunna på annan väg erhållas, såsom kommittén
i fortsättningen av sitt utlåtande närmare komme att utveckla.
Beträffande den inverkan, berörda ombildning av extra provinsialläkardistrikt
till ordinarie komme att hava å pensionsförhållandena, anför
kommittén följande.
Med denna organisation, som innebnre, att praktiskt taget all läkarvård å
landsbygden komme att handhavas av i statens tjänst anställda läkare, följde givetvis,
att en mängd extra provinsialläkare, ofta vid rätt framskriden ålder, komme
att övergå till statstjänst i sammanhang med att det extra läkardistrikt, där vederbörande
vore anställd, förändrades till ordinarie distrikt; och då enligt nu gällande
bestämmelser tjänstetiden såsom exti*a provinsialläkare icke finge räknas
såsom tjänstår för pension enligt den civila pensionslagen, bleve ställningen för
dem i pensionshänseende i många fall mycket ogynnsam, vare sig de tillhörde
extra provinsialläkarnas pensionskassa eller icke. Bland de under senare åren
till provinsialläkare i sammanhang med distriktsförändring befordrade extra provinsialläkarna
vore många, som vid uppnåendet av pensionsåldern icke kunde
komma att räkna det för hel pension föreskrivna antalet av 20 år i statens tjänst;
och uteslutet vore ingalunda, att fall kunde förekomma, då antalet sådana år icke
komme att uppgå ens till 10, i följd varav vederbörande skulle vara utesluten
från någon som helst pension enligt nämnda lag.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén förordat ett ingripande
för att på ett tillfredsställande sätt ordna pensionsförhållandena
med anledning av förenämnda omorganisation. Beträffande de utvägar,
som i sådant syfte tidigare ifrågasatts, erinras därom, att provinsialläkardistriktskommittén
bland annat föreslagit, att avgångsåldern för
provinsialläkare skulle höjas från 62 till 65 år och i sammanhang därmed
den för hel pension erforderliga tjänståldern bestämmas till 23 år
i stället för 20. I anledning härav anför pensionskommittén:
Därest avgångsåldern bestämdes i enlighet med berörda förslag, men däremot
antalet tjänstår för hel pension bibehölles oförändrat, skulle vederbörande kunna
intjäna ytterligare tre år och därigenom få motsvarande ökning av statspensionen.
Då det under nu rådande förhållanden blivit ganska vanligt, att provinsialläkare
fått kvarstå några år efter uppnådd ålder av 62 år, utan att såvitt bekant olägenheter
därigenom uppstått, skulle pensionskommittén visserligen icke för sin del
haft något att erinra mot förslaget om avgångsålderns höjning; men då medicinal
-
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 118.
styrelsen byst betänkligheter och motsatt sig förslaget, samt eu sådan åtgärd i
allt fall icke syntes ensam kunna vara tillfyllest, torde annan utväg få sökas till
sakens ordnande.
Kommittén har vidare framhållit, att provinsialläkardistriktskommittén
i sådant syfte hemställt även om sådan ändring i den civila pensionslagen,
att hela den tid, under vilken extra provinsialläkartjänst innehafts,
måtte få räknas till godo såsom tjänstår för pension enligt nämnda lag.
Beträffande denna fråga yttrar pensionskommittén:
"V isserligen vore det alldeles riktigt att, såsom provinsialläkardistriktskommittén
framhållit, extra provinsialläkare inom sitt distrikt författningsenligt hade
att besörja de provinsialläkaren tillkommande göromål och därvid ställa sig till
efterrättelse vad i instruktionen funnes för provinsialläkare föreskrivet. Men
ungefär detsamma gällde för de kommunalt anställda veterinärerna i förhållande
till de statsanställda länsveterinärerna; och jämväl på andra områden syntes liknande
förhållanden råda, exempelvis mellan lärare vid statsskolorna å ena och
lärare vid kommunala eller vissa enskilda läroanstalter å andra sidan, mellan
domare på landsbygden och vid underrätterna i städerna. En så vidsträckt rätt
till tjänstårsberäkning, som av provinsialläkardistriktskommittén föreslagits för
provinsialläkares pensionering, syntes därför knappast kunna ifrågasättas utan att
hänsyn därvid toges till andra likartade fall. Tillika kunde erinras därom, att
den tjänstålder, som erfordrades för hel pension åt provinsialläkare, blivit nedsatt
från 27 år, som ursprungligen fastställts i civila pensionslagen, till 20 år enligt
en år 1911 vidtagen ändring. Anledningen till denna nedsättning hade varit att,
då det visat sig, att befordran från extra provinsialläkare till provinsialläkare
under då rådande förhållanden i allmänhet ägde rum först vid så framskriden
ålder, att 27 år i statstjänst i regel icke kunde uppnås, man föredragit att vidtaga
en sänkning av antalet för hel pension erforderliga tjänstår framför att medgiva
en sådan principiell och måhända till sina konsekvenser betänklig avvikelse från
pensionslagens grunder, som skulle ligga i tillgodoräknandet av tid i enskild
tjänst såsom tjänstår för avpassande av statspensions belopp. I sak innebure
ändringen ungefär detsamma som ett medgivande för provinsialläkare att av sin
tjänstetid såsom extra provinsialläkare tillgodoräkna intill 7 år. Att vid sådant
förhållande nu medgiva ett tillgodoräknande av hela tiden i extra provinsialläkarbefattning
utan att samtidigt åter höja det för hel pension föreskrivna antalet
tjänstår till 27 skulle i själva verket innebära en dubbelberäkning, något som
givetvis icke borde ifrågakomma. Ett alldeles liknande förhållande ägde rum beträffande
förste provinsialläkare, i det att för dem i pen$ionslagen ursprungligen
varit fastställt ett antal av 30 tjänstår för hel pension, som dock sedermera nedsatts
till 23.
Vidare borde framhållas, att frågan om rätt att för pension enligt civila pensionslagen
få såsom tjänstår i statstjänst tillgodoräkna sig verksamhet utom statstjänsten
varit föremål för utredning av 1902 års löneregleringskommitté. Löneregleringskommittén
hade i utlåtande av den 29 maj 1920 till en början erinrat
om, att, då pension vore att anse såsom en uppskjuten lön för i tjänsten fullgjort
arbete, en genomgående tjänstårsberäkning för pension måste anses principiellt
riktig och lämpligen kunde genomföras, när pensionsväsendet centraliserades
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
i en enda anstalt, varjämte kommittén framhållit, att en sådan grundsats vunnit
tillämpning enligt reglementet av den 31 december 1919 för statens anstalt för
pensionering av folkskollärare med flera. I avvaktan på en dylik lösning av föreliggande
spörsmål hade emellertid löneregleringskommittén ifrågasatt införande i
den civila pensionslagen av ett stadgande om tillgodoräknande i pensionshänseende
av viss verksamhet utom statstjänsten, varvid kommittén ansett dels att
medgivandet att i pensionshänseende tillgodoräkna sig annan verksamhet än 1
statstjänst borde avse allenast sådan verksamhet, som ur det allmännas synpunkt
kunde anse3 likvärdig med eller av högre värde än den, som vederbörande befattningshavare
hade att utföra i den befattning, från vilken avgången skulle ske,
dels ock att, då för dylik verksamhet utom statens tjänst några pensionsavgifter
icke kunde hava influtit till vederbörande pensionsfond samt en statens befattningshavare
finge antagas i regel genom egna avgifter bestrida en tredjedel av
sin pensionering, under det att återstående två tredjedelar bekostades av statsverket,
allenast två tredjedelar av den tid, varunder befattningshavare utom statens
tjänst utövat verksamhet av förenämnd beskaffenhet, borde få komma i betraktande
vid tjänstårsberäkning för erhållande av pension.
Efter erinran därom att nu berörda, av löneregleringskommitten
verkställda utredning den 12 januari 1922 överlämnats till pensionskommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén
lämnade uppdraget, meddelar pensionskommittén, att kommittén
vid förberedande behandling av frågan om en ny civil pensionslag dryftat
nu ifrågavarande spörsmål, men att vid utarbetandet av preliminärt förslag
till sådan lag spörsmålet lämnats öppet; och hade kommittén ännu
icke tagit bestämd ståndpunkt till frågan, huruvida och i vilken utsträckning
ett allmänt stadgande om tillgodoräknande av annan verksamhet
än i statstjänst för pension såsom statstjänare vore att tillråda. Emellertid
ville det synas pensionskommittén, som om i nu förevarande fall
pensionsförhållandena skulle kunna pa tillfredsställande sätt ordnas genom
vissa övergångsbestämmelser i sammanhang med nu pågående omorganisation,
utan att man därigenom behövde riskera att i någon män föregripa
frågans slutliga avgörande.
Det torde, yttrar kommittén, med ganska stor visshet kunna antagas,
att, sedan den nu påbörjade förändringen av extra distrikt till
ordinarie blivit slutförd och det alltså komme att finnas endast ett försvinnande
litet antal extra distrikt i jämförelse med antalet ordinarie
distrikt, den som därefter ägnade sig åt provinsialläkarbanan i regel
kunde bliva provinsialläkare vid sådan levnadsålder, att han vid avgången
kunde räkna föreskrivet antal tjänstår för hel pension. Såsom förut antytts,
vore det därför enligt kommitténs uppfattning tillräckligt att i nu
förevarande fall genom eu övergångsbestämmelse ordna pensionsförhållandena
för dem, som nu redan vore inne på provinsialläkarbanan, alltså
Kungl. Maj.ts proposition nr 118, 9
för nuvarande generation av provinsialläkare och extra provinsialläkare.
Detta hade synts kommittén utan ändring i själva pensionslagen kunna
ske genom ett fristående stadgande på ungefär liknande sätt, som kommit
till tillämpning, då en enskild institution övertagits av staten, exempelvis
då tekniska högskolans materialprovningsanstalt ombildades till statens
provningsanstalt och medgivande lämnades därtill, att de vid övertagandet
anställda befattningshavarna vid institutionen finge i pensionshänseende
tillgodoräkna sig sin verksamhet vid institutionen, innan den
av staten övertogs.
Kommittén uppdrager härefter de närmare riktlinjerna för sitt förslag.
Genom den för hel pension erforderliga tjänstetidens sänkning hade
redan en tid av intill 7 år i extra provinsialläkarbefattning i själva verket
fått tillgodoräknas för pension efter befordran till provinsialläkare. Det
gällde då att överväga, i vad mån ytterligare tillgodoräknande syntes
kunna tillstyrkas. Pensionskommittén, som funne sig icke nu böra gå
längre än vad 1902 års löneregleringskommitté föreslagit rörande grunderna
för tillgodoräknande i pensionshänseende av tid, då, under verksamhet
utom statstjänsten, några pensionsavgifter icke kunnat inflyta
till statens pensionsfond, ansåge, att av den tjänstetid, som översköte
nyssnämnda 7 år, endast två tredjedelar borde få tillgodoräknas för statspension.
Emellertid hade några av dem, som blivit delägare i extra
provinsialläkarnas pensionskassa, befordrats till provinsialläkare, och det
vore att förvänta, att dylik befordran under nuvarande övergångsförhållanden
vunnes av flertalet av kassans delägare. På grund härav och
då de avgifter, som av och för dem erlagts till kassan, i regel icke
kunde komma dem till godo i form av tilläggspension från kassan, hade
kommittén funnit lämpligt att, under förutsättning att den premiereserv,
som för dem stode inne hos kassan, överfördes till pensionsfonden för
civila tjänstinnehavare, dessa till statsanställning befordrade kassadelägare
utöver förenämnda två tredjedelar av tiden i extra provinsialläkartjänst
måtte av återstående tredjedelen få tillgodoräkna sig ytterligare så många
år, som motsvarade den tid, för vilken årsavgifter innestode hos kassan.
Ett sådant överflyttande av i kassan innestående premiereserv för viss
delägare kunde icke anses annat än riktigt, då i själva verket staten
övertoge den pensioneringsskyldighet, som eljest ålegat kassan. Endast
i det fall, att statspensionen oaktat det föreslagna tillgodoräknandet
bleve så avkortad, att densamma icke uppginge ens till 4,000 kronor
och kassan alltså reglementsenligt hade skyldighet att utgiva tilläggspension,
borde kassan givetvis hava rätt att behålla så mycket av preBiliawg
till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 95 käft. (Nr 118.) 555 23 2
Kommitténs
förslag.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
mieresei''ven, som erfordrades för att kassan skulle kunna uppfylla sin
skyldighet. För att ett sådant överflyttande av medel från kassan till
pensionsfonden skulle kunna äga rum erfordrades ett tillägg till kassans
reglemente, i vilket hänseende pensionskommittén i fortsättningen av
sitt utlåtande framlagt förslag.
Kommittén har ansett sig böra framhålla, att tillgodoräknande av
tid i extra provinsialläkartjänst innebure, att denna tid skulle inberäknas
vid avgörandet av frågan om över huvud taget någon pension borde
tillkomma vederbörande, samt att sådant tillgodoräknande givetvis borde
äga rum icke endast, när avgång från statstjänsten skedde i vanlig ordning
vid uppnående av föreskriven avgångsålder, utan även då på grund
av olycksfall i tjänsten eller sjukdom avgång från tjänsten måste ske
tidigare enligt bestämmelserna i civila pensionslagen.
Såsom exempel till upplysning om, bur kommittén tänkt sig, att
pensionsförhållandena under övergångstiden skulle ordnas, har kommittén
anfört följande.
En extra provinsialläkare, som icke är delägare i pensionskassan, blir vid
55 års ålder efter 25 års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare befordrad till
provinsialläkare; vid avgångsåldern 62 år har han sju år i statstjänsten och räknas
honom därutöver tillgodo tolv år [2/s av (25 — 7) =12]; han får alltså avkortad
pension, motsvarande 19/20 av pension sunderlaget. Har han varit delägare i extra
provinsialläkarnas pensionskassa under till exempel fem år och av honom i sådan
egenskap erlagda avgifter fortfarande innestå hos kassan, får han hel pension
och överföres den hos kassan för honom innestående premiereserven till pensionsfonden
för civila tjänstinnehavare. Härav framginge att till pensionsfonden
stundom kunde komma att överföras årsavgifter för flera år än som i det särskilda
fallet på grund av delägarskapet i kassan tillgodoräknades vederbörande;
men detta hade ansetts riktigt med hänsyn till att kassan befriades från all
skyldighet att pensionera ifrågavarande delägare; varjämte borde framhållas, att
staten i andra fall genom medgivande att tillgodoräkna tjänstetid i extra provinsialläkartjänst
påtagit sig utsträckt pensioneringsskyldighet utan att erhålla
någon kompensation. Varken kassan eller vederbörande delägare kunde anses
hava genom en sådan anordning lidit någon som helst orätt, då ju kassan befriats
från sill förbindelse och delägaren fått i pension mer än vad han enligt
hittills gällande bestämmelser kunnat göra anspråk på.
Något särskilt anslag för bestridande av de ökade pensioner, som
skulle bliva eu följd av det föreslagna tillgodoräknandet av tjänstår
såsom extra provinsialläkare, erfordrades icke. Då viss tid i extra provinsialläkartjänst
tillgodoräknades vederbörande såsom tjänstår i statstjänst,
bleve det ingen skillnad mellan den del av pensionen, som grundades
på verklig statstjänst, och den, som följde av tillgodoräknade år
i extra provinsialläkartjänst, utan hela pensionen behandlades i enlighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
It
med bestämmelserna i den civila pensionslagen och bestredes på sätt
om sådan pension vore bestämt.
På grund av det anförda bar pensionskommittén hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte
dels föreslå riksdagen att, under förutsättning att till reglementet
för extra provinsialläkarnas pensionskassa göres ett tillägg i huvudsaklig
överensstämmelse med nedan angivna förslag, medgiva, att beträffande
den, som den 1 juli 1923 är förste provinsialläkare eller
provinsialläkare och förut varit anställd såsom extra provinsialläkare, så
ock beträffande den, som vid nämnda tidpunkt är anställd såsom extra
provinsialläkare och sedermera blir innehavare av tjänst såsom förste
provinsialläkare eller provinsialläkare, må i fråga om rätt till pension
och tjänstårsberäkning enligt lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension gälla:
1) att, sedan från tjänstgöringstiden såsom extra provinsialläkare
avdragits sju år, två tredjedelar av återstående tiden räknas lika med
tjänstetid i statens tjänst; samt
2) att därutöver må i förekommande fall av återstående tredjedelen
tillgodoräknas uti ifrågavarande avseende så många år, som motsvara
den tid, för vilken årsavgift av vederbörande såsom delägare i extra
provinsialläkarnas pensionskassa innestår hos kassan;
dels ock, vid bifall till vad ovan föreslagits, besluta, att § 20 i reglementet
för extra provinsialläkarnas pensionskassa skall erhålla följande
tindrade lydelse:
§ 20.
Berättigad---— — årligen.
Där delägare, som befordrats till förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
fått för pension i sådan egenskap enligt lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension tillgodoräkna sig tjänstetid såsom
extra provinsialläkare på grund av därom gällande stadgande, skall
pensionskassans direktion på anmälan av statskontoret låta till pensionsfonden
för civila tjänstinnehavare utbetala ett belopp, motsvarande den
för sådan delägare i kassan avsatta reserven, efter avdrag i förekommande
fall av så stor del därav, som erfordras för bestridande av den
tilläggspension, som må åligga kassan att utgiva till delägaren.
Direktionen över extra provinsialläkarnas pensionskassa har i yttrande
över pensionskommitténs förslag förklarat sig, i likhet med kommittén,
anse de nuvarande pensionsförhållandena för provinsialläkarkåren icke
vara på ett fullt tillfredsställande sätt ordnade samt framhållit, att kom
-
Kommitténs
hemställan.
Direktionen
över extra
provinsialläkarnas
pensionskassa.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
mitténs förelag otvivelaktigt måste anses innebära en avsevärd förbättring
härutinnan. Mot förslagets syfte har direktionen följaktligen icke haft
något att erinra.
Vad däremot beträffar sättet för genomförande av detta syfte har
direktionen framlagt ett eget förslag, vilket går ut på att den tilläggspensionering,
som för närvarande åligger kassan, skulle fortfarande bibehållas
och utvidgas. Härom yttrar direktionen:
Kommitténs förslag innebure på det hela taget endast en ändrad form för
den tilläggspensionering, som hittills ålegat kassan. Det syntes ligga närmare
till hands att låta kassan bibehålla detta åliggande med den utvidgning därav,
som kunde vara påkallad. För respektive befattningshavare kunde såväl det ena
som det andra vara lika fördelaktigt, och kostnaderna för pensioneringen behövde
icke, så vitt direktionen kunde finna, bliva större i ena eller andra fallet. Kommitténs
förslag vore tydligen praktiskt utförbart, men lika utförbart, enklare och
mera i överensstämmelse med kassans uppgift syntes vara att till fullo utnyttja
kassans resurser att i förekommande fall själv tilldela tilläggspensioner, således
så långt de för respektive delägare innestående reserver förslå.
Då högsta pensionen för provinsialläkare, vid kassans inrättande fastställd
till 4,000 kronor, sedermera blivit höjd till 5,000 kronor, utan att kassan ålagts
att utfylla provinsialläkares pension till högre belopp än 4,000 kronor, hade i
verkligheten kassan, utan någon motsvarande minskning i inkomster, i viss mån
dispenserats från sin förbindelse att tilldela tilläggspension. Eu ytterligare avlastning
av denna förbindelse skulle inträda genom antagande av pensionskommitténs
förslag om tjänstårsberäkning för viss del av tjänstetiden såsom extra
provinsialläkare, men denna avlastning ville kommittén kompensera medelst premiereservernas
avstående till annan pensionsfond. Direktionen funne för sin del
riktigare att återställa kassans åliggande i avseende å tilläggspensionering till
vad därmed ursprungligen avsetts, nämligen att, så långt avsatt premiereserv
försloge, bereda möjlighet för extra provinsialläkare, som befordrats till ordinarie,
att erhålla hel statspension eller åtminstone högsta möjliga statspension utan
hinder därav, att tjänstgöring såsom extra provinsialläkare ej finge tillgodoräknas
för sådan pension. Att kassans pensionering av extra provinsialläkare, som ännu
vid pensionsåldern kvarstode i sådan tjänst, ej avsåge högre belopp än 4,000 kronor,
kunde ej utgöra något hinder härför, eftersom tilläggspensionen i allt fall måste,
begränsas till det belopp, som motsvarade den för respektive delägare avsatta
reserven.
Därest de av direktionen sålunda framlagda synpunkterna skulle
vinna beaktande, borde, framhåller direktionen, ovanberörda moment 2
i pensionskommitténs förslag till bestämmelser i fråga om rätt till pension
och tjänstårsberäkning för sådana nuvarande förste provinsialläkare och
provinsialläkare, vilka tidigare varit anställda såsom extra provinsialläkare,
ävensom för nuvarande extra provinsialläkare, vilka sedermera
bleve befordrade till provinsialläkare eller förste provinsialläkare, helt
utgå, varjämte till moment 1 av nämnda förslag borde fogas närmare
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
angivet tillägg. Vidare borde vissa angivna ändringar av föreskrifterna
i §§ 1 och 20 av det för pensionskassan gällande reglementet vidtagas.
Direktionen har slutligen framhållit, att det vid bifall till direktionens
ifrågavarande förslag kunde inträffa, att tilläggspensionen komme
att uppgå till högre belopp än som erfordrades för att bereda hel pension,
det vill säga att statspensionen nedsattes i motsvarande mån till lägre
belopp än den eljest skulle uppgått till. Men detta stode i överensstämmelse
med pensionskommitténs uppfattning att den utsträckta rätten
till tjänstårsberäkning ej kunde medgivas utan att kassans resurser fullt
toges i anspråk..
I infordrat utlåtande den 30 januari 1923 lämnar medicinalstyrelsen
till en början några uppgifter rörande antalet provinsialläkar- och extra
provinsialläkardistrikt i landet och om den blivande inbördes ställningen
mellan de två slagen av läkardistrikt.
Enligt- 1922 års riksdags beslut ökades antalet provinsialläkartjänster med
tio. Med förut beviljade tjänster uppgå alltså de ordinarie provinsialläkartjänsterna
till 242. Av dessa äro nu 230 anordnade med till omfattning och station
fastställda provinsialläkardistrikt. De extra distrikten äro ännu till antalet 97,
men kunna inemot ett tiotal distrikt väntas bliva indragna samtidigt med inrättandet
under innevarande år av återstående ännu ej fastställda tolv ordinarie
distrikt.
1916 ars provinsialläkardistriktskommittés förslag om reglering av provinsialläkardistrikten
i riket avsåg visserligen att inom de närmaste åtta åren nedbringa
antalet extra distrikt med ytterligare ett åttiotal distrikt, så att enligt planen
endast femton extra distrikt skulle återstå. Huruvida denna plan skall hinna
helt genomföras på den föreslagna tiden återstår ännu att se. Även den tid av
minst åtta år, som beräknats, synes för övrigt så pass lång, att man icke kan
såsom pensionskommittén gjort, utgå från en redan nu verkställd nästan fullstän’
dig indragning av de extra distrikten. Härtill kommer, att behovet av läkarkrafter
å rikets landsbygd icke är stillastående utan statt i ständig ökning, vilket redan
kommit till synes i krav på ytterligare läkartjänster å olika platser i riket. Detta
ar P8 Par ställen visat sig så oavvisligt, att nya extra provinsialläkardistrikt
mast inrättas i avvaktan på att framdeles kunna förändras till ordinarie.
"Vid nu antydda förhållanden finner medicinalstyrelsen, att frågan
om avveckling av extra provinsialläkarnas pensionskassa måste helt lämnas
å sido. Däremot kunde tänkas, att kassan framdeles komme att
hårdare anlitas genom utkrävande av tilläggspensioner, eftersom en övergång
från extra provinsialläkartjänst till ordinarie statstjänst torde bliva
allt vanligare.
Ett mera definitivt ordnande av de extra provinsialläkarnas rätt att
vinna en skälig pension, även efter det sådan övergång ägt rum, anser
Medicinal
styrelsen.
14
Kung]. May.ts proposition nr 118.
därför styrelsen böra tagas under allvarligt övervägande, varvid i främsta
rummet hänsyn borde tagas till de extra provinsialläkare, som icke blivit
delägare i nämnda kassa eller av andra skäl icke kunde göra anspråk på
någon som helst tilläggspension.
Vad angår pensionskommitténs förslag i fråga om tillgodoräknande
av vissa år såsom extra provinsialläkare för pension såsom provinsialläkare
eller förste provinsialläkare anser medicinalstyrelsen, att kommittén
icke tagit tillräcklig hänsyn till de extra provinsialläkarnas arbete till
gagn för staten och det allmänna. Av olika myndigheter hade vid
fyrfaldiga tillfällen — senast i propositionen nr 262 1921 (sid. 17)
av dåvarande chefen för socialdepartementet — erkänts och framhållits,
att en extra provinsialläkare hade samma skyldigheter som en
ordinarie provinsialläkare, samtidigt med att han utnämndes av statsmyndighet
(medicinalstyrelsen) och räknade tjänstår i likhet med civila läkare
i statens tjänst. Under framhållande av att järn vägsläkare, fängelseläkare
m. fl., vilka hade denna sin anställning vid sidan av sin egentliga läkarverksamhet,
åtnjöte tjänstår för statspension alldeles oberoende av omfattningen
av sin verksamhet som tjänsteläkare och utan att själva bidraga
till sin pensionering samt att även icke-ordinarie statstjänstemän
räknade tjänstår för pension utan att erlägga någon pensionsavgift, hai
styrelsen funnit de extra provinsialläkarna hava goda skäl för att få
motsvarande rättighet, fastän de icke åtnjuta lön enbart av statsmedel.
Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen ansett sig
böra hävda den av styrelsen redan tidigare uttalade uppfattningen, att
extra provinsialläkarna böra medgivas rätt att efter befordran till ordinarie
statstjänst tillgodoräkna sig i pensionshänseende samtliga tjänstår såsom
extra provinsialläkare.
Vid tillämpning av detta styrelsens förslag skulle enligt styrelsens
mening även vinnas större rättvisa, i det att förmånen att räkna tjänstår
såsom extra provinsialläkare för pensionering icke begränsades till endast
provinsialläkare och förste provinsialläkare utan komme att omfatta vaije
innehavare av statstjänst, som förut varit extra provinsialläkare. Vad
särskilt beträffade provinsialläkare syntes nämnda rätt, om så ansåges
erforderligt, kunna förenas med rätten att efter uppnådda 62 år kvarstå
i tjänst intill fyllda 65 år, därest så av medicinalstyrelsen prövades
kunna ske med hänsyn till vederbörandes hälsotillstånd och distriktets
svårskötthet, därvid för de provinsialläkare, som förut varit delägare i
pensionskassan, bestämmelserna om tilläggspension kunde uteslutas.
Ansåges emellertid kassans resurser höra helt utnyttjas, syntes styrelsen
större hinder icke möta att låta kassan i förekommande fall, på
Kungl. Maj. ts proposition nr 118. 15
sätt direktionen för pensionsanstalten föreslagit, tilldela tilläggspensioner
så långt de för resp. delägare innestående reserver försloge och utan att
pensionsmaximum överskredes. Dessa tilläggspensioner borde emellertid
utgå till pensionerade innehavare av all statstjänst, vilka förut varit delägare
i kassan.
Slutligen har medicinalstyrelsen uttalat önskvärdheten av att, därest
de av pensionskommittén och direktionen för pensionskassan avgivna förslagen
komme att läggas till grund för bestämmelse i ämnet, förslagen
måtte utvidgas i den mån, att varje ordinarie innehavare av statstjänst,
som förut varit extra provinsialläkare, medgåves rätt att på föreslaget
sätt tillgodoräkna sig sina tjänstår såsom extra provinsialläkare, dock
att detta tillgodoräknande för innehavare av annan statstjänst än förste
provinsialläkar- och provinsialläkartjänst borde i första hand, utan avdrag
av 7 år, omfatta 2/s av hela den ifrågavarande tjänstetiden.
I infordrat utlåtande den 17 februari 1923 påpekar statskontoret, statskontoret,
att medicinalstyrelsen, oaktat styrelsen tidigare uttalat, att stadgande om
rätt för provinsialläkare att i pensionshänseende tillgodoräkna sig tjänstår
såsom extra provinsialläkare icke vore erforderligt, så länge extra
provinsialläkarnes pensionskassa ägde bestånd, nu ansett frågan böra lösas
på det sätt att förste provinsialläkare och provinsialläkare medgives rätt
att för pension räkna sig tillgodo hela sin tjänstgöring såsom extra provinsialläkare.
Med anledning härav erinrar statskontoret, att i sådant
fall tjänståldern för erhållande av full pension borde för ifrågavarande
läkare åter höjas till vad som var stadgat före år 1912, nämligen till 27
år för provinsialläkare och 30 år för förste provinsialläkare. Vidare
skulle ett sådant medgivande, som innebure ett frångående av nu gällande
principer för beräknande av tjänstår för statspension, utgöra ett
föregripande av den prövning rörande tjänstårsberäkning i allmänhet, som
torde komma att äga rum i sammanhang med utarbetandet av ny civil
pensionslag. Statskontoret förklarar sig därför icke kunna biträda medicinalstyrelsens
berörda förslag, utan ansluter sig till kommitténs uppfattning
att saken bör kunna nöjaktigt ordnas genom att den nuvarande
generationen av ifrågavarande läkare får på föreslaget sätt tillgodoräkna
en del av sin tjänstgöring såsom extra provinsialläkare.
Vidkommande den av direktionen för extra provinsialläkarnas pensionskassa
föreslagna anordningen med utvidgad rätt till tilläggspension
ur nyssnämnda kassa framhåller statskontoret, att en dylik anordning
skulle tillgodokomma blott de få läkare, som äro delägare i kassan, och alltså
ej innebära en tillfredsställande lösning för den nuvarande generationen
16
Kungl. May.ts proposition nr 118.
Departe
mentschefen.
läkare i dess helhet, varjämte det kunde starkt ifrågasättas, om en sådan
utvidgning av kassans verksamhet borde ifrågakomma, då enligt den av
provinsialläkardistriktskommittén föreslagna och av riksdagen godkända
planen för provinsialläkardistriktens ordnande antalet extra provinsialläkartjänster
vore avsett att under de närmaste åren minskas till ett fåtal
och en avveckling av kassans verksamhet väl i sådant sammanhang
måste väntas komma i fråga. Visserligen hade medicinalstyrelsen upplyst,
att nya extra provinsialläkardistrikt måst i vissa trakter inrättas i
avvaktan på att framdeles kunna förändras till ordinarie, men det torde
dock vara uppenbart, att utvecklingen på detta område ginge mot en
inskränkning i största möjliga mån av de extra distrikten.
Vid ärendets föredragning i statskontoret var statskommissarien
Ouchterlony av skiljaktig mening och ansåg, att rätt till beräkning av
tjänstår såsom extra provinsialläkare borde tillkomma även dem, som
före den 1 juli 1923 varit förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
men övergått till annan ordinarie statstjänst.
Av det anförda torde vara uppenbart, att pensionsförhållandena icke
äro tillfredsställande ordnade för dem, som nu tillhöra provinsialläkarkåren.
Pensionskommitténs förslag till avhjälpande av bristerna härutinnan
innebär, att en viss del av tjänstetiden såsom extra provinsialläkare
skulle få tillgodoräknas för pension enligt lagen om civila tjänstinnehavares
rätt till pension. Denna rätt till tjänstårsberäkning skulle
tillkomma den, som den 1 juli 1923 är förste provinsialläkare eller provinsialläkare
och förut varit anställd såsom extra provinsialläkare, så ock
den, som vid nämnda tidpunkt är anställd såsom extra provinsialläkare
och sedermera blir innehavare av tjänst såsom förste provinsialläkare
eller provinsialläkare. Regeln för tjänstårsberäkning skulle vara den att,
sedan från tjänstetiden såsom extra provinsialläkare avräknats 7 år, två
tredjedelar av den återstående tiden skulle få tillgodoräknas, och detta
oavsett om läkaren därunder varit delägare i extra provinsialläkarnas
pensionskassa eller icke. Dessutom skulle den, som varit delägare i
kassan, äga att av den ytterligare tredjedelen av tjänstetiden såsom extra
provinsialläkare tillgodoräkna sig så många år, som motsvara den tid,
för vilken årsavgifter för läkaren innestå i kassan. Dock skulle härför
och för tillgodoräknande överhuvud taget av tjänstgöring såsom extra
provinsialläkare förutsättas, att de premiereserver, som innestå i kassan
för respektive delägare, överfördes till fonden för civila tjänstinnehavares
pensionering, med undantag allenast för vad kassan kunde behöva hava
i behåll för bestridande av densamma åliggande tilläggspensionering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
17
Detta överförande skulle ske efter hand, allt eftersom pensioner enligt
den civila pensionslagen beviljades åt förste provinsialläkare och provinsialläkare,
som varit delägare i kassan.
Samtliga i ärendet hörda myndigheter äro ense därom, att förslaget
skulle innebära en bet3^dande förbättring av pensionsförhållandena för
den nuvarande generationen av provinsialläkare och extra provinsialläkare.
Direktionen för extra provinsialläkarnas pensionskassa anser emellertid,
att den åsyftade pensionsförbättringen skulle på ett mera praktiskt och
enkelt sätt ernås genom vidare utveckling av den nuvarande anordningen
med tilläggspensioner i vissa fall från nyss nämnda kassa. Medicinalstyrelsen
finner kommitténs förslag böra utvidgas därhän, att om möjligt
hela tjänstgöringstiden såsom extra provinsialläkare bör i pensionshänseende
få tillgodoräknas- och detta även andra innehavare av ordinarie
statstjänst än förste provinsialläkare och provinsialläkare.
För min del kan jag ansluta mig till pensionskommitténs förslagbeträffande
såväl omfattningen av förslaget som sättet för dess genomförande.
Att ytterligare utveckla pensionskassans verksamhet genom en
utvidgning av systemet med tilläggspensioner finner jag av de skäl, som
statskontoret anfört, icke böra ifrågakomma. Och medicinalstyrelsens
förslag om rätt för jämväl annan statslån are än förste provinsialläkare
och provinsialläkare att få tillgodoräkna sig tjänstetid såsom extra provinsialläkare
innefattar ett spörsmål, som icke lämpligen kan lösas förrän
i samband med hela frågan om tillgodoräknande i pensionshänseende av
annan verksamhet än i statstjänst.
Lika med pensionskommittén anser jag ett bifall till dess förslag
icke kräva anvisande av ett särskilt anslag för bestridande av ökningen
i pensionerna, då dessa pensioner i sin helhet skulle komma att behandlas
i enlighet med den civila pensionslagens bestämmelser och bestridas på
samma sätt som andra däri avsedda pensioner.
Pensionskommittén har även framlagt förslag till förhöjning av den
avgiftsfria statspensionen till vissa äldre extra provinsialläkare, nämligen
till dem, som redan vid 1912 års ingång uppnått en ålder av 45 år.
I förevarande avseende yttrar pensionskommittén i huvudsak följande.
För denna grupp av extra provinsialläkare hade inrättats den särskilda avgiftsfria
statspensionen å 1,500 kronor enligt de närmare bestämmelser, som i förenämnda
kungörelse den 30 december 1911 funnes angivna. Förebilden till denna
pensionering hade hämtats från den några år tidigare anordnade pensioneringen
för äldre lasarettsläkare, vilka icke ansetts kunna bliva delägare i den då upprättade
lasarettsläkarnas pensionskassa. Under det att vad sistnämnda läkare
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 95 Käft. (Nr 118.) 555 83 3
Förhöjning
av den avgiftsfria
statspensionen
för
vissa extra
provinsialläkare.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
beträffade bidrag ålagts vederbörande landsting eller stad, som avlönat lasarettsläkaren,
ansågs emellertid djlikt bidrag icke kunna åläggas, när det gällde extra
provinsialläkare, då ju i många fall landsting icke tagit befattning med dessas avlönande;
men det förutsattes, att likväl bidrag skulle genom landstings ingripande
utgå, så att pensionen måtte kunna bliva något högre. Bland de extra provinsialläkare,
som hittills erhållit denna statspension, hade visserligen några undfått
ytterligare pension genom vederbörande landsting, men andra däremot hade icke
erhållit något tillskott utöver den jämförelsevis obetydliga statspensionen å 1,500
kronor. Från flera håll hade yrkanden framkommit om att staten måtte i någon
mån bättre sörja för dessa äldre extra provinsialläkares pensionering; varvid
framhållits att, då antalet sådana läkare numera endast utgjorde 12, kostnaden
icke skulle bliva särdeles betungande.
Pensions
kommitténs
förslag.
Det syntes visserligen kommittén icke uteslutet, att en eller annan
av dessa extra provinsialläkare kunde i sammanhang med pågående omorganisation
komma att vinna befordran till provinsialläkare och därigenom,
vid bifall till kommitténs i det föregående om förmälda förslag,
få sin pensionering ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt. Men så
syntes icke kunna förväntas äga rum med dem alla; och då det icke
torde kunna förnekas, att det nu medgivna pensionsbeloppet av statsmedel
vore i och för sig alltför litet för att erbjuda nödtorftig försörjning
för en läkare på ålderdomen, syntes det kommittén — vilken icke
kunde förorda framställt yrkande att dylik statspension skulle tillkomma
även den, som vid 1912 års ingång var mellan 40 och 45 år — vara
billigt, att pensionen i någon mån höjdes. Vid övervägande av lämpligaste
sättet för beredande av en förbättring i detta avseende hade kommittén
ansett, att staten borde lämna ytterligare 500 kronor till denna
pension, vilken alltså skulle uppgå till minst 2,000 kronor, samt att,
därest landsting, kommun eller enskilda, som bidragit till vederbörandes
avlöning, anslagit medel till hans pensionerande, av statsverket måtte
ytterligare beviljas ett däremot svarande belopp, dock högst 500 kronor.
Genom en sådan anordning syntes det vara att förvänta, att vederbörande
löngivare, som alltså genom en jämförelsevis obetydlig uppoffring
kunde bereda en avsevärd pensionsförbättring, icke skulle undandraga
sig att bidraga.
I sammanhang med nyss nämnda förslag rörande vissa ännu i tjänst
varande extra provinsialläkare har kommittén funnit sig böra förorda,
att pensionsförbättring skulle beredas även de extra provinsialläkare,
som redan pensionerats med tillämpning av förenämnda kungörelse den
30 december 1911. Av fyra nu levande sådana pensionärer hade, enligt
vad kommittén inhämtat, tre utöver statspensionen erhållit pensionsbidrag
från annat båll till sådant belopp, att sammanlagda pensionsförmånen
Kungl. Maj: In proposition nr 118.
19
belöpte sig till respektive 5,500 kronor, 3,300 kronor och 3,000 kronor.
Den fjärde, som dock syntes hava i nära tjugu år tjänstgjort såsom
extra provinsialläkare, åtnjöte endast statspensionen å 1,500 kronor. I
nära anslutning till sistberörda av kommittén gjorda förslag har kommittén
ansett sig böra föreslå, att ett fast belopp av 500 kronor utöver #
den nuvarande statspensionen måtte beviljas av statsmedel, och därutöver
ytterligare högst 500 kronor under förutsättning av motsvarande bidrag
■från landsting, kommun eller enskilda; varvid dock kommittén, då det
här gällde förbättring av redan utgående pension, förordat, att ifrågavarande
förhöjning av statsmedel endast borde utgå i den mån densamma
jämte från annat håll beviljat pensionsbidrag icke överstege
1,500 kronor.
Beträffande de medel, som skulle erfordras för genomförandet av
berörda förslag, har kommittén framhållit, att det nuvarande anslaget å
15,000 kronor till bestridande av statens andel i kostnaden för pensionering
av extra provinsialläkare plägade utvisa besparing. Vid sådant
förhållande och då anslaget vore av förslagsanslags natur, syntes under
närmaste tiden icke någon höjning av anslaget behöva äga rum.
Mot pensionskommitténs förslag om höjning av den pension, som Medicinalutgår
eller efter den 1 juli 1923 kommer att utgå jämlikt bestämmel- styrelsen''
serna i kungörelsen den 30 december 1911 förklarar sig medicinalstyrelsen
icke hava något att erinra; dock vill styrelsen i detta sammanhang
tillstyrka, att kungörelsen ändras till att omfatta även sådana
extra provinsialläkare, som den 1 januari 1912 hade uppnått en ålder
av 40 år.
I sitt förenämnda utlåtande den 17 februari 1923 har statskontoret Statskontoret.
icke funnit anledning till erinran mot pensionskommitténs förslag i
denna del.
Då en förbättring av ifrågavarande extra provinsialläkares pensions- Departeförhållanden
uppenbarligen är påkallad och pensionskommitténs förslag mentschefenhärutinnan
synes mig väl avvägt, får jag förorda detsamma. Jag kan
alltså icke biträda medicinalstyrelsens förslag om ändring av den nu
gällande åldersgränsen. Lika med pensionskommittén anser jag genomförandet
av dess förslag icke för närvarande påkalla höjning av förslagsanslaget
till bestridande av statens andel i kostnaden för pensionering
av extra provinsialläkare.
20
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 118.
På grund av vad jag här ovan i skilda hänseenden anfört får jag
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
dels att, under förutsättning att till reglementet för extra
provinsialläkarnas pensionskassa göres ett tillägg i huvudsaklig
överensstämmelse med det av mig förordade förslaget, beträffande
den, som den 1 juli 1923 är förste provinsialläkare eller
provinsialläkare och förut varit anställd såsom extra provinsialläkare,
så ock beträffande den, som vid nämnda tidpunkt är
anställd såsom extra provinsialläkare och sedermera blir innehavare
av tjänst såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
må i fråga om rätt till pension och tjänstårsberäkning
i sådan egenskap enligt lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension gälla:
1) att, sedan från tjänstgöringstiden såsom extra provinsialläkare
avdragits sju år, två tredjedelar av återstående tiden
räknas lika med tjänstetid i statens tjänst, samt
2) att därutöver må i förekommande fall av återstående tredjedelen
tillgodoräknas uti ifrågavarande avseende så många år,
som motsvara den tid, för vilken årsavgift av vederbörande
såsom delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa innestår
hos kassan;
dels att beloppet av den pension av statsmedel, som efter
ingången av juli 1923 beviljas med tillämpning av bestämmelserna
i kungörelsen den 30 december 1911 angående rätt till
pension för vissa extra provinsialläkare, som icke äro delägare
i extra provinsialläkarnas pensionskassa, skall utgöra lägst 2,000
kronor för år ävensom att denna pension må av statsmedel
ökas med ytterligare högst 500 kronor för år, i den mån minst
ett motsvarande belopp årligen såsom bidrag till pensionen
lämnas av landsting, kommun eller enskilda;
dels och att den, som före ingången av juli 1923 pensionerats
med tillämpning av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse,
må utöver statspensionen å 1,500 kronor från och med
den 1 juli 1923 åtnjuta av statsmedel ett fast tillägg av 500
kronor för år räknat samt därutöver ytterligare högst 500 kronor
för år, i den mån minst ett motsvarande belopp årligen såsom
bidrag till pensionen utgår från landsting, kommun eller enskilda,
dock att nämnda förhöjningar av statsmedel icke må
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
utgå med högre^ sammanlagt belopp än att detta, jämte vad
vederbörande från annat håll åtnjuter, icke överstiger 1,500
kronor för år räknat.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Ivungl. Höghet KronprinsenEegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 95 käft. (Nr 118.)
555 S3 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1923:172 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändring i pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera. s. 11 i texten
- BU 1923:48 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera. s. 1 i texten