Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m

52 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:130, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition nr 130.

1

Nr 130.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862 m. m.; given Stockholms

slott den 9 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862,

lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelsé

i stad den 21 mars 1862,

lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862,

lag om ändrad lydelse av §§ 33 och 40 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,

lag om ändrad lydelse av §§ 35 och 42 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863,

lag om ändring i vissa delar av förordningen om landsting den 21

mars 1862 samt

lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen om fattigvården den 14

juni 1918.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herm. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1.923. 1 samt. 106 höft. (Nr 130.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ta proposition nr 130.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet

den 21 mars 1862 (n:r 13).

Härigenom förordnas, att §§ 19 och 20, § 21 mom. 1, §§ 23, 24 och 34, § 36

mom. 1 samt §§ 51 och 74 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21

mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 19.

Mom. 1. Kommunen äger rätt besluta, att ledamot av kommunalnämnden

och utsedd ledamot av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, ävensom

revisor, varum i § 72 sägs, skola för deltagande i sammanträde eller förrättning i

kommunens angelägenhet inom kommunen åtnjuta gottgörelse av kommunens medel i

form av dagtraktamente med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Kommunen må ock kunna besluta, att, där våglängden mellan ledamotens eller revisorns

hemvist och sammanträdes- eller förrättning sstället är större än fem kilometer,

reseersättning skall till ledamoten eller revisorn utgå. Denna ersättning må

icke överstiga belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg

är att tillgå eller fartygs läge nhet begagnas, samt avgiften i tredje klassens

vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en salongsplats på fartyg, där resan

såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet företages

utom kommunen av person, varom i första stycket sägs, må, om kommunen så beslutar,

utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för

kostnader för skrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets

fullgörande kräves, må efter kommunens bestämmande för det med uppdraget förenade

besvär utgå arvode till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd, eller beredning,

som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande

eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande

befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor, varom i mom.

1 förmäles. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder och

må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt,

ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring,

som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda

finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar till innehavare

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kunyl. May.ti proposition nr 130.

av uppdrag, som i denna paragraf omförmulas, må icke överstiga vad kommunens

ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver.

§ 20.

Mom. 1. Kan ärende, som av kommunalstämma handlägges, å den utsatta

dagen icke till slut bringas, skall stämman fortsättas å annan dag och, därest

stämman så besluter, kungörelse härom i vederbörlig ordning utfärdas. Bcslutes

icke kungörelse, har ordföranden att, innan sammankomsten upplöses, bestämma och

för de närvarande tillkännagiva dagen för stämmans fortsättande.

Mom. 2. Då jämlikt § 18 eller § 40 mom. 2 val sker proportionellt, äger

ordföranden, om han med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anledning

så finner nödigt, att, sedan valsedlarna avlämnats och innan sammankomsten upplöses,

utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande och avslutande. I sådant

fall skola vid stämman utses minst två personer att såsom kontrollanter närvara

vid den fortsatta valförrättningen, och skall valurnan, i vilken de avlämnade

valsedlarna förvaras, omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt

därefter sättas i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande

borttages, skall ordföranden i kontrollanternas närvaro förvissa sig om att sigillen

äro obrutna.

Särskild kungörelse om dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

Mom. 3. Om vid ärendes behandling å stämma begäres uppskov med detsammas

avgörande och minst en tredjedel av de närvarande därom förena sig, då

skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att med iakttagande

av de i § 16 givna föreskrifter kungöra.

Uppskov må ej ske i fråga om val eller mer än en gäng i något ärende,

såvida icke uppskovet beslutas av pluraliteten i vanlig ordning.

§ 21.

Mom. 1. Ordföranden åligger att ärendena till överläggning framställa,

samt att tillse det andra frågor ej företagas, än de, som uti kungörelsen upptagna

äro.

Ny fråga kan vid kommunalstämman väckas, men icke förr, än vid annan

stämma och efter vederbörlig pålysning handläggas.

Sedan överläggningen förklarats slutad, framställer ordföranden proposition,

så avfattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkäntfagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag. Omröstning

skall verkställas efter upprop och, därest icke sluten omröstning begäres,

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar,

varder den mening beslut, som ordföranden biträder.

§ 23.

Ordföranden skall vid kommunalstämman föra eller på eget ansvar låta

föra protokoll, upptagande ämnet för överläggningen och beslutet, jämte skälen

därtill. Sedan förhandlingarna äro avfattade, justeras protokollet genast, där så

ske kan, eller i annat fall vid kommunalstämma, senast fjorton dagar därefter,

varom vid tillfället underrättelse meddelas. Erfordrar ärendet skyndsamhet och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kan protokollet icke genast vid kommunalstämma justeras, må stämman kunna

uppdraga åt därtill för varje gång utsedda ledamöter att, jämte ordföranden,

justering av protokollet, eller vissa delar därav, verkställa. Protokollet undertecknas

av _ ordföranden och minst två vid stämman närvarande ledamöter, eller

av de särskilda justeringsmännen, om sådana varit utsedda.

Den, som i avgörandet av ett ärende deltagit, lian genast, eller sist vid

justeringen av protokollet, emot det fattade beslutet reservation avgiva.

Sedan protokollet blivit justerat, skall tillkännagivande därom ske från

predikstolen i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles. Hör till

kommun jämväl annex- eller kapellförsamling, skall dylikt tillkännagivande ske

allenast i kommunens huvudkyrka.

§ 24.

Kommunalstämmans ordförande är i denna sin egenskap icke berättigad till

ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än för skrivmaterialier, postporton

och dylika utgifter, som för kommunens räkning vid uppdragets fullgörande

påkallas. ^ Kommunen må kunna för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning

skall utgå med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till

beräkneliga utgifter av nyss angiven art.

§ 34.

Kommunen må besluta, att, där våglängden mellan kommunalfullmäktigs

hemvist och kommunalfullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tio kilometer, reseersättning

vid deltagande i fullmäktiges sammanträde skall till honom utgå; och

skall i fråga om ersättningens belopp vad i § 19 mom. 1 första stycket är stadgat

beträffande reseersättning till där avsedd ledamot eller revisor äga motsvarande

tillämpning.

§ 36.

Mom. 1. Kommunalfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och

en vice ordförande.

I fråga om ersättning åt ordföranden skall vad i § 24 finnes stadgat angående

ersättning åt kommunalstämmans ordförande äga motsvarande tillämpning.

Kungörelse om fullmäktiges sammanträde första gången efter fattande av

beslut, varom i § 27 förmäles, skall utfärdas av stämmans ordförande, därefter av

fullmäktiges ordförande eller, i händelse av hans förhinder, av vice ordföranden.

Kungörelsen skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och överläggningsämne

för sammanträdet och uppläsas minst åtta dagar därförut i kyrkan. Hör till

kommun jämväl annex- eller kapellförsamling och hålles i dess kyrka gudstjänst

inom nämnda tid, skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är sammanträde

utsatt till dag, då gudstjänst hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo

uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kallelse icke medhinnes

så tidigt,. som nu är föreskrivet, må sammanträde kunna hållas efter

kortare kallelsetid och även samma dag, då det pålyses; dock må vid sålunda

utlyst sammanträde beslut ej fattas om utgift eller erläggande av bidrag därtill.

Besluta fullmäktige, att kungörelsen jämväl bör anslås å viss plats inom

kommunen eller införas i en eller flera tidningar i orten, skall ordföranden, där så

ske kan, föranstalta därom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan

sägs, hör ock, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra dagar

förut delgivas en var fullmäktig eller med posten till honom översändas.

§ 51.

Vid kommunalnämndens sammanträden förer ordföranden protokoll eller är

för dess ordentliga förande ansvarig. Han ombesörjer skriftväxlingen, emottager

alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar, ansvarar för räkenskapernas

ordentliga förande, vårdar nämndens handlingar och håller över dem register.

De biträden, som vid utförande av dessa göromål kunna befinnas nödiga,

må ordföranden antaga och entlediga.

§ 74.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva gällande

kraft åt beslut, vilka

a) röra kommunens indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige;

b) äro ämnade att såsom kommunalstadgar tillämpas, till befrämjande av

sedlighet, hälsovård, vård om brandväsende samt ordning och säkerhet inom

kommunen;

c) röra arvode enligt § 19 mom. 2; eller

d) avse påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid än

fem år.

Samtliga av kommunen för ett och samma kalenderår fattade, under mom. c)

omförmälda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse underställas

Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att beslut, så vida icke särskilda

omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall Konungens befallningshavande

beredas tillgång till tablå över kommunens utgifter och inkomster det år besluten

avse.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,

skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl

därför uppgivas.

Kommunalstämman må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl. Maj:t

över vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1923.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 130. ^

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse i stad

den 21 mars 1862 (n:r 14).

Härigenom förordnas, att §§ 17, 18, 32, 41 och 75 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 17-

Mom. 1. Staden ägor rätt besluta, att ledamot av drätselkammaren och utsedd

ledamot av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, ävensom revisor

för granskning av drätselkammarens eller sådan styrelses, nämnds eller berednings

räkenskaper eller förvaltning skola för deltagande i sammanträde eller förrättning i

stadens angelägenhet inom staden åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av

dagtraktamente med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättning sdag. Staden

må ock kunna besluta, att, där kommunikationsförhållandena anses sådant påkalla

och våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller

förrättning sstället är större än fem kilometer, reseersättning skall till ledamoten eller

revisorn utgå. Denna ersättning må icke överstiga belopp, beräknat efter lägsta

skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller förty g slägenhet begagnas,

samt avgiften^ i tredje klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en

salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som i första stycket sägs, må, om staden så beslutar, utgå

efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för

kostnader för skriv mat er i ali er, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets

fullgörande * kräves, må efter stadens bestämmande för det med uppdraget förenade

besvär utgå arvode till sådan ledamot av drätselkammaren eller annan kommunal

styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av

annan motsvarande befattning inom kammaren, styrelsen, nämnden eller beredningen,

så ock till revisor, varom i mom. 1 förmäles. Arvodet skall till beloppet bestämmas

för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning

och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst

av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande

går förlustig.

Mom. 3. bär eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda

finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar till innehavare av

uppdrag, som i denna paragraf omf örmälas, må icke överstiga vad stadens ekonomiska

bärkraft utan större olägenhet medgiver.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:t» proposition nr 130.

7

§ 18.

Mom. 1. Kan ärende, som vid allmän rådstuga handlägges, A den utsatta

dagen icke till slut bringas, skall rådstugan fortsättas å annan dag och, därest

rådstugan så besluter, kungörelse härom i vederbörlig ordning utfärdas. Beslutes

icke kungörelse, har magistraten att, innan sammankomsten upplöses, bestämma och

för de närvarande tillkännagiva dagen för rådstugans fortsättande.

Mom. 2. Om vid ärendets behandling å rådstuga begäres uppskov med detsammas

avgörande och minst en tredjedel av de närvarande därom förena sig, då

skall ärendet uppskjutas till annan dag, som magistraten har att med iakttagande

av de i § 15 givna föreskrifter kungöra.

Uppskov må ej ske i fråga om val eller mer än en gång i något ärende,

såvida icke uppskovet beslutas av pluraliteten i vanlig ordning.

Mom 3. För varje fråga, som till behandling förekommer, skall ordföranden,

sedan överläggningen är slutad, framställa proposition, så avfattad, att den må

kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag. Omröstning

skall verkställas efter upprop och, därest icke sluten omröstning begäres,

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom

enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar,

är den mening beslut, som ordföranden biträder.

Mom. 4. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet, eller

inköp av sådan egendom, där ej inköpet avser genomförande av fastställd stadsplan

eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag för ändamål eller behov, som icke är nytt men för

vilket under det löpande året anslag ej utgår, i stad, där högsta kommunalskatten

för 100 kronors inkomst av kapital och arbete överstiger 10 kronor;

d) höjande av visst under det löpande året utgående anslag, då höjningen

skulle utgöra:

l:o) mer än 25 % i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 10 kronor

men icke 13 kronor för 100 kronors inkomst av kapital och arbete,

2:o) mer än 15 % i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 13 kronor

men icke 16 kronor för 100 kronors inkomst av kapital och arbete,

3:o) mer än 10 % i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 16 kronor

för 100 kronors inkomst av kapital och arbete;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden för erhållet

låns återbetalande eller ingående av borgen;

. g) efterskänkande av oguldna stadsutskylder.

Mom. 5. Med kommunalskatt avses i mom. 4 c) och d) utskylder till

staden vare sig de beslutats å allmän rådstuga, av stadsfullmäktige eller å kyrkostämma.

Mom. G. Efterskänkande av oguldna stadsutskylder må ske allenast, där,

efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnits

föreligga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Mom. 7. Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida

anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras eller

upplåning därav ske.

§ 32.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice ordförande.

Underrättelse om dessa val skall genom magistraten till Konungens befallningsbavande

insändas.

Stadsfullmäktiges ordförande är i denna sin egenskap icke berättigad till

ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än för skrivmaterialier,

postporton och dylika utgifter, som för stadens räkning vid uppdragets fullgörande

påkallas. Stadsfullmäktige må kunna för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning

skall utgå med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn

till beräkneliga utgifter av nyss angiven art.

§ 41.

För varje fråga, som till behandling förekommit, skall ordföranden, sedan

överläggningen förklarats slutad, framställa proposition, så avfattad, att den må

kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag. Äskas

omröstning, skall den verkställas öppet, utom vid val, då den bör ske med slutna

sedlar. Rösterna avlämnas efter upprop; och äger varje stadsfullmäktig en röst.

Till beslut i de uti § 18 mom. 4 angivna fäll erfordras två tredjedelar av

de i omröstningen deltagandes röster.

I övriga frågor bestämmes, där ej för särskilda fall annorlunda stadgas,

utgången genom enkel röstpluralitet. Utfalla vid öppen omröstning rösterna lika

å bägge sidor, gäller den mening, som ordföranden Diträder. Genom lottning bestämmes

företrädet emellan dem, som vid val erhålla lika antal röster.

Yad i §18 mom. 2, 5, 6 och 7 är för allmänna rådstugan stadgat skall

äga motsvarande tillämpning i avseende å stadsfullmäktige.

§ 75.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva gällande

kraft åt:

a) beslut, vilka äro ämnade att såsom kommunalstadgar tillämpas, till befrämjande

av sedlighet, hälsovård, samt ordning och säkerhet inom stadens

område;

b) av staden upprättade allmänna planer för hushållningen med stadens

donationsjord;

c) beslut om arvode enligt § 17 mom. 2; samt

d) beslut, som avser påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för

längre tid än fem år.

Samtliga av staden för ett och samma kalenderår fattade, under mom. c) omförmälda

beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse underställas

Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att beslut, så vida icke särskilda

omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall Konungens befallning skavande

beredas tillgång till tablå över stadens utgi/ter och inkomster det år besluten avse.

Beslut, som skall Konungens befallningshavandes prövning underställas,

bör genom magistraten och åtföljt av dess i ämnet avgivna utlåtande insändas.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,

skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl

därför uppgivas.

Stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan må, om

fog därtill anses förevara, hos Kung!. Maj:t ''över vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1923.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm

den 23 maj 1862 (n:r 33).

Härigenom förordnas, att § 31, § 34 mom. 1 och 2 samt §§ 37 och 38 i

förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 31.

Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande kraft

åt stadsfullmäktiges beslut i alla övriga ämnen med undantag av följande, varuti

avgörandet ankommer endast på fullmäktige, nämligen:

a) underdåniga framställningar till Kungl. Maj:t;

b) beslut i fråga om beviljande av skattebidrag till stadens allmänna gagn

eller särskilda dess behov, så vida icke besluten äro av den beskaffenhet, att stadgandet

i nästföregående paragraf mom. e) bör tillämpas, eller eljest avse påläggande

av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år, eller röra

fråga, varom i § 38 mom. 2 förmäles;

c) t beslut i anledning av de på fullmäktiges prövning beroende revisionsanmärkningar;
d)

överenskommelser och beslut rörande ordningen och arbetssättet hos fullmäktige;
e)

tillämpning av de i § 22 stadgade bötesbestämmelser;

f) fråga om behörighet att säte och stämma bland fullmäktige intaga;

g) antagande och entledigande ävensom avlönande av borgarråd;

h) antagande och entledigande ävensom avlönande av den hos stadsfullmäktige

anställde sekreterare och v aktbetjäning; samt

_ i) beslut, varigenom stadsfullmäktige ansett en hos dem omedelbart väckt

eller ifrån stadskollegiet eller någon av nämnderna hänskjuten fråga böra förfalla

eller icke för närvarande kunna till bifall föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 106 höft. (Nr 130.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

§ 34.

Mom. 1. Stadskollegiet utgöres av

a) stadsfullmäktiges ordförande och båda vice ordförande,

b) minst tre, högst sex borgarråd samt

c) ytterligare nio ledamöter.

Mom. 2. Borgarråden, vilka hava de särskilda åligganden, varom nedan i

§§ 35 och 37 förmäles, väljas av stadsfullmäktige för en tid av sex år. Skola

samtidigt flera borgarråd tillsättas, anställes, såframt omröstning äskas, särskilt

val av varje borgarråd. Vid varje val, där omröstning ägt rum, är den vald,

som erhållit minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Uppnås vid val av

visst borgarråd ej sagda röstetal, skall detta val uppskjutas till en följande dag.

Vid den andra omröstning, som då anställes, må endast ifrågakomma de två, som

vid första omröstningen erhållit de flesta rösterna, eller, om flera än två erhållit

högsta röstetalet eller jämte den, som fått de flesta rösterna, flera än en erhållit

näst högsta röstetalet, samtliga dessa; och är den vald, som då erhållit de flesta

rösterna. Mellan lika röstetal avgör lotten. Avgår borgarråd före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, skall befattningen så snart ske kan återbesättas. För

tiden intill dess nytt val skett ävensom vid tjänstledighet för borgarråd äge stadskollegiet

utse annan bland sina ledamöter att uppehålla tjänsten. Till borgarråd

må allenast utses person med synnerlig insikt och erfarenhet i kommunala förvaltningsfrågor

eller eljest i allmänna värv.

De under mom. 1 c) omförmälda ledamöterna jämte ersättare för dem till

lika antal välja stadsfullmäktige bland sig årligen å första sammanträdet i april

månad. Vid valet skall, där det ej jämlikt mom. 3 sker proportionellt, ordningen

mellan ersättarna särskilt bestämmas.

Om skyldighet för de ledamöter av stadskollegiet, som omförmälas i mom.

1 b) och c), att vid varaktigt förfall avgå, samt om ersättares tjänstgöringsskyldighet

galle vad i kollegiets instruktion är stadgat.

§ 37.

Mom. 1. Stadskollegiet utser till ordförande i drätselnämnden och till ordförande

i fattigvårdsnämnden de borgarråd, vilkas föredragningsskyldighet omfattar

de till dessa nämnders arbetsområden hörande ärenden, ävensom bland borgarråden

ordförande i de övriga nämnder, beträffande vilka sådant är i kollegiets

instruktion föreskrivet, därvid hänsyn tages till den fördelning av föredragningsskyldigheten,

varom i § 35 förmäles. Tillika utser stadskollegiet bland sina jämlikt

§ 34 mom. 1 c) valda ledamöter vice ordförande i drätselnämnden, fattigvårdsnämnden

samt de övriga nämnder, rörande vilka bestämmelse härom är i

kollegiets instruktion lämnad.

Av stadskollegiet utsedda ledamöter i stadens nämnder tjänstgöra under

den tid, de tillhöra kollegiet, eller den kortare tid, kollegiet vid valet bestämmer.

Bliva platser, varom här är fråga, lediga, skola de av stadskollegiet omedelbart

återbesättas. Den, som jämlikt § 34 av stadskollegiet utsetts i borgarråds ställe,

uppehälle jämväl den befattning, denne innebar såsom ordförande i nämnd.

De ledamöter i nämnder, vilka ej jämlikt första stycket utses av stadskollegiet,

ävensom suppleanter till fastställt antal väljas av stadsfullmäktige, där

ej i nämndernas instruktioner eller eljest beträffande vissa ledamöter eller suppleanter

är annorlunda stadgat. Till ledamöter och till suppleanter kunna stads
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

fullmäktige välja såväl ledamöter av stadsfullmäktige som ock andra stadens inbyggare,

som äro till fullmäktige valbara. Dessa ledamöters och suppleanters

tjänstgöringstid är två år, räknat från och med den 1 januari. Vid lagtima sammanträdet

i december månad återbesättas de platser, som vid då löpande tjänstgöringsårs

slut bliva genom avgång lediga.

Avgående ledamot eller suppleant i nämnd kan omväljas.

Om sättet för stadsfullmäktiges val av ledamöter och suppleanter i drätselnämnden,

galle vad i § 34 mom. ö är om val av vissa ledamöter i stadskollegiet

stadgat.

Mom. 2. Kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller ersättare i stadslcollcgiet

eller till ledamot eller suppleant i nämnd, är berättigad att när som helst avsäga

sig uppdraget.

§ 38.

Mom. 1. Stadsfullmäktige äga rätt besluta, att ledamot av st ad skoll egid

eller av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, så ock revisor, varom i § 26

sägs, skola för deltagande i sammanträde eller förrättning i stadens angelägenhet

inom staden åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av dagtraktamente!

med högst fem kronor för sammanträdes- eller förr ältning sdag. Stadsfullmäktige må

ock kunna besluta, att, där kommunikationsförhållandena anses sådant påkalla och

våglängden mellan vederbörandes hemvist och sammanträdes- eller förrättning sstället

är större än fem kilometer, reseersättning skall utgå. Denna ersättning må icke

överstiga belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är

att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i tredje klassens vagn på

järnväg, där sådan finnes, och för en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst

sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, varom i första stycket sägs, må, om stadsfullmäktige så besluta,

utgå efter annan grund, än nu är sagt.

Mom. 2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, må efter stadsfullmäktiges

bestämmande till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning,

som efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning än

övriga ledamöter, så ock till revisor, varom i § 26 sägs. utgå arvode för det med

uppdraget förenade besvär. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år

i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art

kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke

eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om ersättning

åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda finnes särskilt stadgat

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1923. Val enligt denna lag av

de i § 34 mom. 1 c) omförmäla ledamöterna jämte ersättare för dem skall förrättas

första gången å stadgad tid år 1924, i följd varav de, som på grund av

tidigare val då äro ledamöter av stadskollegiet eller ersättare för dem, vid nämnda

tidpunkt skola frånträda dessa uppdrag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:t8 proposition nr 130.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 33 och 40 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 (n;r 15).

Härigenom förordnas, att §§ 33 och 40 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd den 2L mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 33.

Kyrkoråd och skolråd utse för varje år inom eller utom sig en kassaförvaltare.

En var ledamot av kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt med

de övriga för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, ävensom för de säkerhetsh

and lingar, mot vilkas antaglighet han icke till protokollet gjort anmärkning.

Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit antingen av kyrkostämman

eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol godkänd, eller ock till

dess natt. och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att klander i

laga ordning blivit anställt.

Vad om landskommuns eller stads rätt att besluta om ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga om kyrkostämmas befogenhet att besluta om dagtraktamente och resersättning

åt utsedd ledamot av kyrkoråd och skolråd eller annan för handhavande av församlingens

angelägenheter tillsatt styrelse, nämnd eller beredning eller åt revisor, varom i

§ 39 sägs, samt om arvode åt sådan revisor eller åt ledamot, som utsetts till ordförande,

sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande

ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom rådet,

styrelsen, nämnden eller beredningen.

§ 40.

Horn. 1. För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas beslut underställas

Kungl. Maj:ts nådiga prövning och fastställelse, då besluten angå:

a) försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan kyrkoförsamlingen

tillhörig fastighet, som, utan att till kyrkoegendom kunna räknas, för

något församlingens gemensamma nytta avseende ändamål densamma genom gåva

eller testamente tillfallit, ävensom överenskommelse, vilken medför förändring i de

rättigheter, kyrkoförsamlingen till sådan fastighet äger;

b) upptagande av lån; dock att underställning icke erfordras i fråga om

beslut att upptaga lån, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet av församlingens

utan underställning skedda upplåning icke överstiger hälften av den

summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas

genom uttaxering; samt

c) påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år.

Beslut, som bör Kungl. Maj:ts prövning underställas, skall insändas till

Konungens befallningshavande i länet, vilken det åligger att handlingarna, jämte

eget utlåtande, till Kungl. Maj:t överlämna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

13

Mom. 2. Konungens befallningsliavandes godkännande erfordras för att

giva gällande kraft åt beslut rörande arvode, varom i § 33 förmäles.

Samtliga av kyrkostämman för ett och samma kalenderår fattade beslut av

beskaffenhet, som nyss sagts, skola samtidigt och senast under det år besluten avse

underställas Konungens befallningsliavandes provning, vid äventyr att beslut, så vida

icke särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall Konungens befallningshavande

beredas tillgång till tablå över församlingens utgifter och inkomster det

år besluten avse.

Beslut, som sålunda Konungens befallningsliavandes prövning underställes,

skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl

därför uppgivas.

Församlingen må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl. Maj:t över

vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1923.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 35 och 42 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 (n:r 58).

Härigenom förordnas, att §§ 35 och 42 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 35.

En var ledamot av kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt med de

övriga för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, ävensom för de säkerhetshandlingar,

mot vilkas antaglighet han icke till protokollet gjort anmärkning.

Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit antingen av kyrkostämman

eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol godkänd, eller ock tilldess

natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att klander i

laga ordning blivit anställt.

Vad om stadsfullmäktiges rätt att besluta om ersättning åt innehavare av

kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar aälla jämväl i fråga om

kyrkostämmas befogenhet att besluta om dagtraktamente och reseersättning åt utsedd

ledamot av kyrkoråd och skolråd eller annan av kyrkostämman tillsatt styrelse,

nämnd eller beredning eller åt revisor, varom i § 41 sägs, samt om arvode åt sådan

revisor eller åt ledamot, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av

annan motsvarande befattning inom rådet, styrelsen, nämnden eller beredningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

§ 42.

Mom. 1. För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas beslut underställas

Kungl. Maj:ts nådiga prövning och fastställelse, då besluten angå:

a) försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan fastighet, som,

utan att till kyrkoegendom kunna räknas, för något församlingens gemensamma

nytta avseende ändamål densamma genom gåva eller testamente tillfallit, ävensom

överenskommelse, vilken medför förändring i de rättigheter, kyrkoförsamlingen

till sådan fastighet äger;

b) upptagande av lån; dock att underställning icke erfordras i fråga om

beslut att upptaga lån, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet av församlingens

utan underställning skedda upplåning icke överstiger hälften av den

summa, som för det sistförfluten kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas

genom uttaxering; samt

c) påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år.

Beslut, som bör Kungl. Maj:ts provning underställas, skall insändas till

överståtliällarämbetet, som det åliqger att handlingarna, jämte eget utlåtande, till

Kungl. Maj.t överlämna.

Mom. 2. Overståthdllarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande

kraft åt kyrkostämmas beslut rörande arvode, varom i § 35 förmäles.

Beslut, som sålunda överståthållarämbetets prövning underställes, skall antingen

oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför

uppgivas.

Församlingen må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl. Maj.t över

vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1923.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen om landsting den 21 mars 1862

(n:r 16).

Härigenom förordnas, att §§ 24, 29—31 och 56 i förordningen om landsting

den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 24.

Landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under

landstingets möte samt under resan fram och åter av landstingets medel dagtraktamente

med tolv kronor ävensom reseersättning, beräknad efter lägsta skjuts- och åkdonslega,

där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften

i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller,

när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. proposition nr 130.

Landstingsman, som bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under

landstingets möte av landstingets medel dagtraktamente med nio kronor.

§ 2D.

Sekreteraren åligger, att föra protokollet vid landstingets sammanträden,

uppsätta och expediera besluten, föra brevväxlingen, vårda landstingets arkiv och

tillhandahålla landstingsmänuen där förvarade handlingar.

Kamreraren åligger att föra landstingets räkenskaper i den form och utsträckning,

som honom av landstinget föreskrivas; att under laga ansvar omhänderhava

de landsting skassans medel, som kunna varda honom anförtrodda, och att för

sin förvaltning ställa den säkerhet, som landstinget kan finna skäl att av honom fordra.

§ 30.

Landstinget må ä lagtima möte för tiden intill nästa lagtima sammankomst

utse ett förvaltningsutskott, som skall hava att med förvaltningen av landstingskassan

taga den befattning samt att i övrigt handhava de åligganden, landstinget i

särskild instruktion föreskriver.

Val av ledamöter och suppleanter i nämnda utskott sker, där två eller flera

personer skola utses, proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat, därest sådant

äskas av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga

väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1.

Utskottet utser inom sig ordförande och vice ordförande.

§ 31.

1. Landstinget äger rätt besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet samt

utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets

inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets möten, ävensom

revisor för granskning av landstingets eller sådan mrättnings förvaltning skall för

deltagande i sammanträde eller förrättning i landstingets angelägenhet inom landstingsområdet

åtnjuta gottgörelse av landstingets medel i form av dagtraktamente

och reseersättning. Ej må dagtraktamente eller reseersättning sättas till högre belopp

än som i motsvarande fall skulle till landstingsman utgå enligt de i § 24 angivna

grunder.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag företages i landstingets angelägenhet

utom landstingsområdet av person, varom i första stycket sägs, må, om landstinget så

beslutar, utgå efter annan grund än nu är sagt.

2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för kostnader

för skrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets

fullgörande kräves, må efter landstingets bestämmande för det med uppdraget förenade

besvär utgå arvode till sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller av annan

i mom. 1 omförmäld styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande,

sekreterare, räkenskapsförare, kassaförrältare, föredragande eller verkställande ledamot

eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom utskottet, styrelsen,

nämnden eller beredningen, så ock till revisor, varom i mom. 1 sägs. Arvodet skall

till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund

av göromålens omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn

till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom

dess fullgörande går förlustig.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

3. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode eller

annan ersättning åt innehavare av landstingets uppdrag, slätt vad sålunda finnes

särslil stadgat lända titt efterrättelse.

§ 56.

Landstinget skall varje år utse tre inom länet boende revisorer och ett

lika antal suppleanter, för granskning av det löpande årets räkenskaper och den

från landstingets beslut härflytande förvaltning. Revisionen bör vara så tidigt

fulländad, att berättelsen därom må kunna inom den 1 därpåföljande maj vara

genom tryck offentliggjord och länets kommuner tillställd.

Denna lag träder i lcraft den 1 september 1923.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 (n:r 422).

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918

skall erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Fattigvårdssamhälle äger rätt besluta om ersättning åt fattigvårdsstyrelsens

ordförande och övriga ledamöter; och slätt därvid i tillämpliga delar lända till

efterrättelse vad om kommuns rätt att bestämma ersättning åt ordförande och ledamöter

i styrelser och nämnder samt om underställning av sådant beslut i kommunallagarna

finnes stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1923.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» proposition nr 130.

17

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 9 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden

Lindqvist, Thohsson, Olsson, Sandleii, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Sciilyteii, Örke.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-,

kommunikations-, finans- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för

socialdepartementet, statsrådet Lindqvist, kommunalförfattningssakkunnigas

betänkande III, behandlande frågan om ersättning åt innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag. Därvid anför föredraganden:

Jämlikt nådigt bemyndigande den 30 maj 1919 uppdrog dåvarande

chefen för civildepartementet åt särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k.

kommunalförfattningssakkunniga, bland annat att utreda och avgiva förslag

i frågorna angående ersättning åt kommunala förtroendemän samt angående

dagtraktamente för landstingsman även under resedag. Den 18 januari

1922 hava de sakkunniga, som därvid utgjordes av ledamöterna av riksdagens

första kammare rådmannen Ernst Lyberg och häradsskrivaren

Axel Rooth, lantbrukaren P. Lidström, ledamoten av riksdagens andra

kammare parkvaktmästaren K. E. Magnusson, häradsdomaren P. J. Persson

och förste aktuarien Sven Oden, avgivit sitt betänkande III, behandlande

nämnda spörsmål.

Över betänkandet hava utlåtanden infordrats från länsstyrelserna,

varjämte landstingen, de kommunala fullmäktigkorporationerna, magistrater

och stadsstyrelser samt styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska

fattigvårdsförbundet lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet. Dylika utlåtanden

och yttranden över förslaget i dess helhet eller delar därav hava

inkommit från samtliga 25 länsstyrelser, från 24 landsting, från fullmäktige

i 64 städer samt 83 landskommuner och municipalsamhällen, från

39 magistrater och stadsstyrelser samt från ovannämnda förbundsstyrelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 106 käft. (AV 130.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Historik. Under hänvisning till den av de sakkunniga meddelade redogörelsen

Ersättnings- för tillkomsten av förefintliga bestämmelser om ersättning åt kommunala

dess ^helhet, förtroendemän samt för de strävanden, som tid efter annan framkommit,

att vidga rätten för kommunerna att lämna dylik ersättning får jag erinra om

att hithörande frågor alltsedan år 1900 vid åtskilliga tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning. Till en början inriktade sig strävandena närmast

på ett speciellt uppdrag, nämligen ordförandeskapet i kommunalnämnd, och

resulterade efter upprepade motioner år 1913 i den nuvarande lagbestämmelsen,

enligt vilken kommunalstämma — eller kommunalfullmäktige —

äger rätt att åt kommunalnämndens ordförande anslå arvode för det med

uppdraget förenade besvär. I hela dess vidd drogs förevarande spörsmål

under riksdagens prövning första gången år 1909 genom en i andra

kammaren väckt motion, n:r 158, som bland annat tog sikte på att

vidga kommunens rättighet att lämna ersättning till sina förtroendemän.

Motionen avstyrktes av vederbörande utskott och avslogs av

båda kamrarna. Enahanda blev resultatet med eu i andra kammaren

år 1912 väckt motion, n:r 104. Vid 1913 års riksdag i båda kamrarna

väckta motioner vunno däremot konstitutionsutskottets tillstyrkande i så

måtto, att utskottet i sitt utlåtande n:r 30 hemställde till riksdagen att

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan. Denna

hemställan vann emellertid majoritet allenast i andra kammaren. Även

år 1915, då motioner i båda kamrarna föranledde konstitutionsutskottet

att i sitt utlåtande n:r 9 ånyo och med en utförlig motivering föreslå

skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, blev utgången densamma. Men vid

1918 års lagtima riksdag, där frågan åter bragtes under diskussion på

grund av i båda kamrarna väckta motioner, beslöt riksdagen i enlighet

med konstitutionsutskottets hemställan i dess utlåtande n:r 3 att i skrivelse

till Kungl. Maj:t, n:r 61, anhålla, det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning,

huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande

rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade,

kommun kunde berättigas att till innehavare av dylika uppdrag under

de begränsningar och villkor, som kunde befinnas erforderliga, besluta

ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande

kommunalförfattningar, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hänvisade i sitt utlåtande till en början till vad som anförts i

utskottsutlåtandet år 1915. Vid den föreslagna utredningen borde sålunda fasthållas

därvid, satt rättsgrundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag i allmänhet

borde förbliva orubbad, så att den kommunala förtroendemannens arbete i kommunens

tjänst framdeles såsom hittills skulle lämnas utan ersättning. Men samtidigt

borde ihågkommas å ena sidan, att det ej kunde anses innebära, att berörda princip

träddes för när, därest ersättning medgåves för en del direkta utgifter, sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Kungl. Maj:ls proposition nr 130.

skilt resekostnader och extra kostnader för livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta

förluster i form av mistad arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse

nu icke kunde utgå, samt å andra sidan, att omsorgen om principens uppehållande

ej finge hindra, att i vissa särskilda undantagsfall, såsom åt verkställande ledamöter

i drätselkammare, revisorer och kommittéledamöter, ersättning även för nedlagt

arbete borde kunna ifrågakomma. Emellertid syntes det utskottet alltid böra

fasthällas, att innehavarna av de representativa kommunala uppdragen, stadsfullmäktig-

och kommunalfullmäktigskap, icke skulle kunna berättigas till ersättning

för sitt medlemskap i nämnda korporationer av vare sig det ena eller det andra

slaget, annat än möjligen till gottgörelse för resekostnader. Vidare vore det självklart,

att det icke finge tillkomma den enskilda förtroendemannen någon rätt att

kräva ersättning utöver vad kommunen kunde finna gott att för varje fall besluta.

Genom att lägga beslutanderätten i kommunens hand vunnes ä ena sidan möjlighet

till anpassning efter lokala och andra förhållanden, och å andra sidan skyddades

kommunerna emot framställande av oberäkneliga anspråk. Uppenbarligen

vore det av vikt, att ej heller kommunerna missbrukade den rätt att besluta ersättning,

som kunde komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda garantier till skydd

häremot borde föreskrivas, borde vid frågans utredning tagas under noggrant övervä
f;ande.

1 sådant avseende erinrades därom, att redan enligt gällande kommunalörfattningar

alla kommunala beslut, som ginge ut på beviljande av anslag till

nya ändamål eller behov, fordrade viss kvalificerad majoritet, ävensom att för

giltighet av landskommuns beslut om tilldelande av arvode och annan gottgörelse

åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning därav fordrades länsstyrelsens

godkännande. Givetvis kunde garantier av motsvarande eller annan art tänkas

också för andra fall av ersättning åt kommunala förtroendemän.»

Till dessa uttalanden av konstitutionsutskottet vid 1915 års riksdag''

gjorde utskottet vid 1918 års riksdag bland annat följande tillägg:

»Till de skäl, som 1915 anfördes för en utredning rörande frågaD, huruvida

-och i vad mån kommun må berättigas att under vissa begränsningar och villkor

kunna besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, kunna

numera nya läggas. Så hava, bland annat i samband med kristiden, förhållanden

alltmera framträtt, som tendera att utvidga de verksamhetsområden, som fälla

under kommunala myndigheters handläggning, och mängden av dem, som sysselsättas

med kommunala förtroendeuppdrag, är därför stadd i tillväxt. Vidare äro

även i andra hänseenden en rad frågor om den kommunala förvaltningens former

eller utveckling å bane, och det synes icke osannolikt, att organisationen av det

kommunala livet och de arbetskrafter, som skola göra tjänst därvid, kunna komma

att därav röna väsentligt inflytande. Enligt utskottets mening föreligga alltså,

jämte de 1915 anförda skälen, ytterligare grunder, som göra det påkallat, att spörsmålet

om ersättning till dem, som hava att fullgöra dithörande uppdrag, göres

till föremål för en allsidig utredning.

Grundläggande för eu sådan utredning måste, såsom redan 1915 betonades,

vara, att såsom regel skall bibehållas gällande rättsgrundsats, att kommunala

förtroendeuppdrag skola vara oavlönade. Det blir sålunda för vissa undantagsfall,

som det gäller att bereda möjlighet till dylik ersättning, men dessa undantagsfall

få icke kännetecknas så, att de draga med sig ett övergivande av den allmänna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Traktamente

åt

landstingsman

under

resedag.

De sakkunnigas

betänkande.

Kungl. Maj-.ls proposition nr 130.

principen. Vidare måste det, såsom också 1915 betonades, vara av nöden, att bestämmelser

träffas rörande de former, under vilka beslut om eventuella ersättningar

skola^ fattas, och de belopp, till vilka de med hänsyn till olika förhållanden kunna

uppgå, så att nödiga garantier lämnas mot missbruk i dessa hänseenden. Den

utredning, som är önskvärd, bör jämväl enligt utskottets mening vara förknippad

med en undersökning dels i vilka fall och i vilken omfattning redan nu dylik ersättning

utgår, dels om de kostnader en rubbning i hittills på området gällande

principer skulle kunna tänkas medföra för rikets kommuner i stort sett, därest

den skulle genomföras.»

Vad särskilt beträffar frågan om dagtraktamente åt landstingsman

även under resedag så har denna fråga vid upprepade tillfällen varit

föremål för uppmärksamhet inom riksdagen. Dylikt dagtraktamente påyrkades

nämligen i motioner vid 1871, 1872, 1907, 1910 och 1911 års

riksdagar utan att riksdagen vare sig då eller år 1913, när landstingsman

tillerkändes dagtraktamente för sammanträdesdag, fann någon åtgärd

erfordras. Jämväl i en vid 1918 års lagtima riksdag väckt motion rörande

höjning av landstingsmännens dagtraktamente upptogs det speciella yrkandet

om traktamente för resedag, vilket dock även denna gång avvisades.

År 1920 återkom emellertid motionären med förslag i ämnet. Denna gång

ledde motionen i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet i dess

utlåtande n:r 7 till en riksdagsskrivelse, n:r 83, med begäran, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästföljande års riksdag framlägga förslag

om rätt för landstingsman att erhålla dagtraktamente även under

resedagar.

Såväl denna fråga som den nyss omförmälda huvudfrågan angående

ersättning i allmänhet åt kommunala förtroendemän överlämnade

Kungl. Maj:t för utredning till kommunalförfattningssakkunniga.

De sakkunniga hava i sitt omförmälda betänkande med utgångspunkt

från de av riksdagen gjorda uttalandena och efter att hava framlagt

ett betydande utredningsmaterial diskuterat frågan om ersättning åt de

kommunala förtroendemännen. Därvid erinras till eu början om den

demokratisering, som vår kommunalförvaltning undergått sedan tiden för

kommunallagarnas tillkomst. Från en oligarki, där det kommunala uppdraget

utgjorde ett oomtvistligt bevis icke blott på inflytande utan också

på framskjuten social ställning inom samhället, hade detta samhälle förvandlats

till en ren demokrati, där kommunuppdragen i stor omfattning

innehades och måste innehavas av nya klasser, beroende för sitt

uppehälle av det dagliga förvärvsarbetet på ett helt annat sätt än forna

tiders förtroendemän. Och samtidigt med att den kommunala förtroendeställningen

sålunda förlorar sin exklusiva karaktär, mister den järn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 130.

21

väl mycket av sin lockelse för de ekonomiskt välsituerade, som förut

suttit inne med makten. Även inom den klass eller de partier, dessa

tillhöra, hava därför uppdragen ofta skjutits över på de ekonomiskt svagare.

För stora flertalet av dem, som numera hava sig anförtrott det

kommunala arbetet, blir därför den pekuniära uppoffringen synnerligen

kännbar och detta i viss mån oberoende av den allmänna åskådning de

representera. Den rubbning av innehavarens ekonomi, som det kommunala

förtroendeuppdraget sålunda i allmänhet medför, ökas tydligen därigenom,

att kommunalförvaltningen blivit långt mera omfattande och

komplicerad än tillförne och därmed förtroendemannens arbete allt mera

krävande. På grund härav inställer sig enligt de sakkunnigas mening

den faran, att det för den enskilde förtroendemannen av hänsyn till

hans egen och hans familjs uppehälle blir omöjligt att utan någon gottgörelse

ägna den tid åt det kommunala värvet, som kräves för ett rätt

fyllande därav. Genom frånvaron av gottgörelse riskerar man ett förytligande

och en försämring av det kommunala arbetet, i den mån detsamma

handhaves av förtroendemännen.

»Det är», säga de sakkunniga, »uppenbarligen av största vikt, att

anstalter vidtagas till mötande av denna fara. Två principiellt sett

skilda vägar torde därvid vara tänkbara. Antingen avkopplas från de

kommunala förtroendeuppdragen åtskilliga av därmed hittills förenade

åligganden, vilka överlämnas till personer i tjänsteställning. Eller också

lämnas skälig ersättning åt de personer i förtroendeställning, vilkas åligganden

äro av mera omfattande och stadigvarande natur.» Med avseende

å dessa två utvägar erinras, att den ena av dem — berednings- och verkställighetsåtgärdernas

överlämnande åt personer i ren tjänsteställning —

utan hinder i nu gällande kommunallagstiftning torde kunna anlitas, på

sätt även i större eller mindre omfattning skett såsom regel i städerna och

mera sällan i landskommunerna. Möjligheten att använda den andra utvägen

är däremot i hög grad begränsad genom lagstiftningens tysta förbud mot tillerkännande

annat än i undantagsfall av ersättning åt personer i kommunal

förtroendeställning. Att vidga de snäva gränser, som i sistberörda hänseende

uppdragits, är därför, yttra de sakkunniga, nödvändigt redan med

hänsyn till önskvärdheten, att kommunerna beredas tillfälle till verkligt

fritt val av de för självstyrelsens handkavande i varje särskilt fall lämpligaste

organisationsformerna. För de sakkunniga har detta önskemåls

tillgodoseende synts desto viktigare, som de i allt väsentligt ansluta sig

till den meningsriktning, som giver principiellt företräde åt den förvaltningsform,

enligt vilken det kommunala arbetet fortfarande, framförallt i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj:ts proposition nr 130.

småkommunerna på landsbygden, i största möjliga omfattning överlämnas

åt valda förtroendemän.

Att ett trängande behov står bakom kravet på vidgad möjlighet

till ersättning åt förtroendemännen framgår enligt de sakkunnigas mening

även därav, att beslut mångenstädes fattats om dylika ersättningar

i fall, där lagens tysta förbud mot sådana beslut varit gällande. För

praxis härutinnan har i ett särskilt kapitel av betänkandet och i en av

statistiska centralbyrån sammanställd bilaga lämnats utförliga redogörelser.

Under hänvisning till uttalanden av konstitutionsutskottet samt till

lagstiftningen i våra grannländer framhålla därefter de sakkunnige, hurusom

ersättnings utgående i och för sig icke kan anses oförenlig med förtroendeuppdragets

natur. I likhet med sagda utskott betona emellertid

de sakkunniga svårigheten att åstadkomma allmängiltiga bestämmelser i

syfte att begränsa såväl möjligheterna till ersättnings tillgodonjutande

som ersättningens storlek. »Hänsyn måste därvid», säga de sakkunniga,

»tagas till kommunernas ekonomi, till den påpekade faran för korruption

och till önskemålet, att grundvalarna för lekmannaelementets ställning

och värdefulla insatser i den svenska kommunalförvaltningen icke rubbas».

Ersättningen finge icke sättas så hög, att uppdraget bleve eftersträvansvärt,

även om verkligt intresse för själva uppgiften saknades;

och ersättning för det med uppdraget förenade arbete borde endast i

särskilt angivna fall kunna utgå. Känslan av skyldighet för den enskilde

att genom personlig insats göra någon uppoffring för samhället

måste upprätthållas.

Med en dylik allmän motivering uppställa de sakkunniga, i överensstämmelse

med det av 1915 års konstitutionsutskott gjorda principuttalandet,

för sitt förslag till den nya lagstiftningens utformning två

huvudregler, från vilka undantag icke utan trängande skäl må medgivas;

den ena regeln av innebörd, att den enskilde förtroendemannen icke kan

erhålla gottgörelse utöver vad kommunen finner skäl besluta, och den

andra, att för utövandet av beslutanderätt i kommunens representantförsamling

icke må utgå ersättning annat än möjligen för direkta utgifter.

Den förra huvudregeln innebär, att den ifrågasatta nya lagstiftningen så ''

gott som uteslutande bör röra sig om gränserna för kommunens beslutanderätt

med avseende å ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Den andra huvudregeln har sitt naturliga berättigande

huvudsakligen i den högre förtroendevalör, som representantskapet äger,

och som bör göra det i högre grad än andra kommunala uppdrag eftersträvansvärt

för förtroendets skull.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

23

Från dessa huvudregler hava emellertid de sakkunniga vid utarbetandet

av sina lagförslag gjort vissa undantag. Så har i strid mot den

form regeln, naturligt nog, föreslagits obligatorisk ersättningsskyldighet i

fråga om sådana direkta utlägg för kommunens räkning — postporton

och dylikt —, som förtroendeman vid fullgörandet av sitt uppdrag måste

göra. Där redan nu, såsom fallet är i fråga om vissa länskommunala

uppdrag, obligatorisk ersättning finnes i lag fastställd, hava vidare de

sakkunniga ansett därvid böra förbliva. Av de sålunda förefintliga undantagen

från första huvudregeln utgör bestämmelsen om dagtraktamente

och reseersättning åt landstingsman jämväl undantag från den andra

huvudregeln, eller att medlemmar av de kommunala representantförsamlingarna

icke böra åtnjuta gottgörelse för representantskapet. Ytterligare

ett undantag från de båda anförda huvudreglerna har synts de sakkunniga

påkallat, nämligen i fråga om reseersättning åt avlägset boende

kommunalfullmäktige, detta med hänsyn därtill, att i kommuner med stor

utsträckning de skilda delarna av kommunen skola kunna bliva företrädda

i dess representation.

I de fall, där enligt de sakkunnigas mening ersättning principiellt

bör kunna utgå, göres en bestämd skillnad mellan å ena sidan vanligt

ledamotskap i kommunala styrelser, nämnder och beredningar samt

å andra sidan sådana uppdrag inom dylika styrelser, nämnder och beredningar

ävensom revisorskap, vilka med nödvändighet i avsevärd omfattning

kräva arbete och tidspillan utöver vad som kan anses förknippat

med övervarande av styrelsesammanträden. Beträffande den första

gruppen av uppdragsinnehavare föreslå de sakkunniga möjlighet att bevilja

dagtraktamenten och resekostnadsersättningar såsom enda gottgörelseformer.

Beträffande den andra gruppen av uppdragsinnehavare anse

de sakkunniga önskligt, att, därest kommunens ekonomi så tillåter, ersättning

för arbete, som för uppdragets utförande kräves, må, såsom redan

för vissa fall är i lag medgivet, kunna bestämmas i form av arvode.

Det från dessa utgångspunkter av de sakkunniga närmare utformade

förslaget till lösning av det föreliggande spörsmålet innehåller beträffande

primärkommunerna i huvudsak följande.

Till ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning och till

revisor kan, därest kommunen så beslutar, utgå antingen resekostnadsersättning

eller traktamente eller ock båda delarna. Resekostnadsersättning

må dock endast kunna tillerkännas sådan ledamot eller revisor, som

bor på större avstånd från sammanträdesstället än fem kilometer, och

får icke överstiga belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften

i tredje klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för eu

salongsplats å fartyg, där resan såmedelst sker. Traktamente åter får

bestämmas till högst hälften av det belopp, varmed traktamente åtnjutes

enligt femte klassen i resereglementet (alltså för närvarande till högst 5

kronor). Vid resa i kommunens uppdrag utom kommunen må dock ersättning

kunna beslutas efter annan grund.

Sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som

utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande

eller verkställande ledamot eller till annan motsvarande befattning

inom styrelsen, nämnden eller beredningen, må av kommunen

tillerkännas arvode för det med uppdraget förenade besvär. Detsamma

gäller ock beträffande revisor. Dylikt arvode får ej bestämmas för längre

tid än ett år i sänder, ej överstiga vad på grund av göromålens omfattning

och art kan anses skäligt och ej fastställas med hänsyn till den

inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom

detsammas fullgörande går förlustig. Då enligt de sakkunnigas mening

genom den år 1920 genomförda omläggningen av huvudstadens kommunalförvaltning

behovet av ersättning i form av arvode åt befattningshavare

i förtroendeställning tillgodosetts på annat sätt, hava de sakkunniga

ansett införandet i kommunalförordningen för Stockholm av nya arvodesbestäminelser

vara åtminstone för närvarande obehövligt.

Enligt förslaget skall kommun kunna för ett år i sänder besluta,

att ersättning till kommunalstämmans eller stadsfullmäktiges ordförande

för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter skall

utgå med visst skäligt belopp.

För landskommunernas vidkommande föreslås slutligen, att kommunalfullmäktig,

som har större väglängd från sin bostad till sammanträdeslokalen

än eu nymil, skall åtnjuta resekostnadsersättning. Denna får

dock beräknas endast för den del av vägen, som ligger bortom en-milsgränsen

från sammanträdeslokalen räknat. För dess bestämmande i övrigt

föreslås samma grunder, som angivits såsom maximibestämmelser i

fråga om resekostnadsersättning till ledamöter av styrelser och nämnder.

Förslagen beträffande ersättning åt de länslcommu/nala förtroendemännen

äro i stort sett desamma som i fråga om primärkommunernas,

dock att landstingen lämnats något större frihet vid bestämmande av de

olika ersättningarnas storlek. Resekostnadsersättning åt länskommunala

förtroendemän skall sålunda enligt förslaget kunna beslutas högst till belopp,

beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är

att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i andra klassens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 130.

2;''»

vagn på järnväg, där sådan finnes, och för eu hyttplats, eller när hyttplats

ej förekommer, en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Traktamente skall kunna utgå icke blott för sammanträdes- eller förrättningsdag

utan jämväl för resdag. Och traktamentets maximistorlek är

satt till det belopp, varmed traktamente åtnjutes enligt tredje klassen i

resereglemente^ för närvarande 16 kr. Den obligatoriska traktamentsoch

reseersättningen åt landstingsman för bevistande av landstingsmöte

samt för resan fram och åter har beträffande landstingsman, som ej bor

å den ort, där landstinget hålles, fixerats på enahanda sätt som enligt

nyssnämnda maximibestämmelser. Landstingsman, som bor å den ort,

där landstinget hålles, skulle under landstingets möte åtnjuta traktamente

med belopp motsvarande tre fjärdedelar av traktamente eldigt tredje

klassen i resereglemente^ d. v. s. för närvarande 12 kr.

Vid sin prövning av frågan om garantier mot missbruk av den kommunerna

tillerkända rätten att lämna gottgörelse för kommunala uppdrags

utförande hava de sakkunniga för primärkommunerna, undantagandes

Stockholm, föreslagit en allmänt hållen föreskrift, att sammanlagda summan

av ersättningar till de kommunala förtroendeuppdragens innehavare

icke må vara högre än kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet

medgiver. För länskommunernas och huvudstadens del har motsvarande

bestämmelse ansetts sakna berättigande. Enligt förslaget skola

vidare beslut om arvoden, vilka ju icke såsom traktamentsersättningen

skulle begränsas genom viss lagstadgad maximisiffra, kräva länsstyrelsens

godkännande. För att därvid giva länsstyrelsen större möjlighet att utöva

en verklig realprövning av underställda beslut hava de sakkunniga föreslagit

stadganden, enligt vilka dels alla hithörande beslut från en och

samma kommun skola samtidigt och senast under det år besluten avse

underställas prövning, dels och länsstyrelsen i sammanhang med underställningen

skall beredas tillgång till en tablå över kommunens inkomster

och utgifter för samma år. Dylika särskilda föreskrifter i samband med

underställningen hava icke föreslagits i fråga om landstings ersättningsbeslut.

Beträffande den speciella motiveringen för nu anförda sakkunnigförslag

så ock beträffande föreslagna konsekvensändringar i andra lagar

och författningar än de egentliga kommunallagarna samt motiven härför

hänvisas till betänkandet.

Till betänkandet äro fogade vissa reservationer. Herr Rooth anser sålunda

intet verkligt behov föreligga att i kommunallagarna införa generella

föreskrifter om rätt för primärkommunerna att tillerkänna ledamöter

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 106 höft. (AV 130.) 4

Reserva
tioner.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Allmänna

synpunkter.

Yttranden.

av nämnder, styrelser och bei’edningar samt revisorer dagtraktamenten fördel

tagande i sammanträden eller förrättningar. Vidare bör möjligheten till

reseersättning i dylika fall enligt reservantens mening kunna inskränkas till

att gälla sådana ledamöter, för vilka väglängden överstiger en nymil, i följd

varav hithörande bestämmelser knappast vore erforderliga för stads vidkommande.

Herr Rooth reserverar sig slutligen även mot förslaget om

obligatorisk reseersättning åt avlägset boende kommunalfullmäktige. I

sistnämnda avseende reservera sig jämväl herrar Lidström och Persson.

Den sistnämnde opponerar sig även mot möjligheten till dagtraktamente

åt ledamöter av primärkommunernas styrelser och nämnder samt mot

underställning av arvodesbeslut.

Herrar Pant och Sterne, vilka förordnats deltaga i visst de sakkunniga

anförtrott ännu icke slutfört utredningsarbete beträffande landstingsförvaltningens

omorganisation, hava i särskild skrivelse bl. a. hemställt, att

ordförande icke måtte medtagas bland de landstingets uppdragsinnehavare,

som skulle kunna tillerkännas arvode, samt att för beslut om arvode åt

landstingsmän i övrigt skulle fordras kvalificerad majoritet, varemot den

av de sakkunniga förslagna bestämmelsen om att sådant arvode icke finge

överstiga, vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses

skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke

eller näring, som uppdragets innehavare genom detsammas fullgörande

går förlustig, borde utgå.

De av de sakkunniga anförda skäl för införande av bestämmelser,,

som berättiga kommunerna att lämna ersättning i olika form till sina

förtroendemän, hava rätt allmänt vunnit förståelse i de olika myndigheternas

och korporationernas yttranden över förslaget, även om

därvid ofta kraftigt nog betonats faran av att onödigtvis släppa efter

på det gamla kravet, att kommunala förtroendeposter böra vara oavlönade.

För förslagets genomförande i dess helhet eller i väsentliga delar hava

sålunda uttalat sig 21 länsstyrelser, 22 landsting, 48 stadsfullmäktigkorporationer,

65 kommunal- och municipalfullmäktigkorporationer, 32 magistrater

och stadsstyrelser samt stadsförbundet, landstingsförbundet, landskommunernas

förbund och fattigvårdsförbundet, medan allenast 4 länsstyrelser,

2 landsting, 16 stadsfullmäktigkorporationer, 18 kommunal- och

municipalfullmäktigkorporationer samt 7 magistrater och stadsstyrelser avstyrkt

varje vidgning av ersättningsmöjligheten eller i allt fall ansett,

att bestämmelser härutinnan böra gå fram efter helt andra linjer än de

föreslagna. Därvid hava såsom avstyrkande räknats jämväl de utlåtanden,

som förorda allenast förslaget om arvode för vissa förtroendeposter.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. MajUs proposition nr 130.

Vid eu granskning av utlåtandena kan man göra den allmänna

iakttagelsen, att vikten och behovet av bestämmelser om ersättning åt

kommunala förtroendemän särskilt starkt framhållas från de nordliga

delarna av landet med deras stora avstånd, medan däremot från de mellersta

och i viss mån även de södra delarna, där kommunerna äro relativt

små, de föreslagna bestämmelserna rätt ofta sägas icke vara av behovet

påkallade.

Ur principuttalandena i de helt eller delvis tillstyrkande utlåtandena

må göras följande utdrag.

Länsstyrelsen i Uppsala län: »I våra tider, då det allmännas verksamhet

tager allt större omfattning och de föreliggande uppgifterna bliva allt mera komplicerade,

medför ett demokratiskt samhällsskick tendensen att för göromålens

skötande anställa ett städse ökat antal av tjänstemän med speciell utbildning

och med tjänsten såsom levebröd. Ett sådant resultat skulle uppenbarligen vara

ur mera än en synpunkt föga önskvärt. Såsom ett medel att bekämpa ifrågavarande

tendens torde man böra betrakta medgivandet av ersättning åt kommunala

förtroendemän. För att ett steg i denna riktning skall kunna anses tillrådligt,

förutsättes emellertid, att möjliga olägenheter av anordningen i väsentlig

män förebyggas, och att den i alla händelser icke sträckes längre, än verkligt

behov kräver.»

Ungefär i samma riktning gå principuttalandena från, bland andra,

länsstyrelserna i Stockholms, Älvshorgs, Malmöhus, Hallands, 1 ästmanlands

och Kopparbergs län.

Av nämnda länsstyrelser förklarar därjämte den i Malmöhus län »sig icke

hava något att i princip invända mot förslagen», och länsstyrelsen^ i Hallands

län anser, att de sakkunniga »i det stora hela på ett klokt och måttfullt sätt

behandlat de mångskiftande och delvis ganska ömtåliga frågor, som härvid framställa

sig»; länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att »det sätt, varpå de sakkunniga

sökt lösa frågan---synes länsstyrelsen i det hela lyckligt.» Läns
styrelsen

i Västmanlands län framhåller bland annat, att det med hänsyn till

i betänkandet vidrörda ändrade förhållandena inom den kommunala förvaltningen

torde bliva omöjligt att bibehålla det gamla systemet med i allmänhet oavlönade

förtroendeuppdrag. Det lärer vara nödvändigt att bereda möjlighet för de kommunala

myndigheterna att bevilja gottgörelse till innehavare av sådana uppdrag

såväl för direkta kostnader som ock i någon män för tidspillan och besvär.

Emellertid vore det av största vikt att därvid framgå med största försiktighet.

Gottgörelsen borde sålunda i intet fall sättas så hög, att uppdragets karaktär av

att huvudsakligen vara en förtroendesyssla förrycktes. De sakkunniga syntes hava

beaktat dessa synpunkter och i det hela framgått med erkännansvärd försiktighet.

Sin uttryckliga anslutning till förslaget tillkännagiva jämväl länsstyrelserna

i Skaraborgs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Principuttalandet från sistnämnda länsstyrelse är av intresse till bely
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!.. Maj:ts proposition nr 130.

sande av förhållanden och synpunkter i de nordliga delarna av landet.

Det innehåller bland annat följande:

»Enligt den vid de sakkunnigas betänkande fogade statistiska utredningen,

vilken hänför. sig till förhållanden år 1918, har ersättning i anmärkningsvärt

stor utsträckning tillerkänts sådana innehavare av kommunala förtroendeuppdrag,

för vilka gällande lag icke medgiver någon gottgörelse. Helt säkert skulle en utredning

om nu rådande förhållanden ådagalägga, att dylik gottgörelse utgår i än

vidsträcktare omfattning. Den uppfattningen synes allt mer göra sig gällande,

att för det arbete, som utkräves av innehavare av kommunala förtroendeuppdrag*

bör lämnas skälig ersättning. Desto mera kan denna uppfattning få anses riktig,

som kommunalförvaltningen blivit alltmer omfattande och komplicerad och i

många fall kräver så betydande tid och möda, att arbetet åtminstone delvis i

stället för^ av förtroendemän borde fullgöras av kommunalanställda befattningshavare.

Kommunalmedlemmarnas valfrihet vid utseendet av kommunens förtroendemän

är i själva verket rätt så beskuren, då de, i saknad av stöd i lag att

bevilja skälig gottgörelse, anse sig icke kunna belasta en i övrigt lämplig person

på grund av hans svaga ekonomiska ställning med ett arbetskrävande uppdrag,

som han icke äger undandraga sig. Härtill kommer att synnerligast inom detta

län fullgörandet av ett kommunalt uppdrag ofta är förenat med dryga direkta

utgifter. Till följd av ett flertal kommuners oerhörda storlek måste särskilt

många kommunalfullmäktige för att komma till sammanträdesorten företaga

resor på ända till tiotals mil. Detta föranleder icke blott att utlysta kommunalfullmäktigesammanträden

måste icke så sällan inställas på grund av för ringa

antal närvarande ledamöter, utan även, då fullmäktige hellre betala det bila

bötesbeloppet för utevaro än företaga en mycket kostsam och tidsödande resa,

därtill att kommunens avlägset boende medlemmar bliva orepresenterade vid avgörandet

av kommunens angelägenheter. Praxis att utan stöd av lag bevilja ersättning

åt kommunala förtroendemän har vid nu nämnda förhållanden framtvungits,

och då den allt mer synes vinna stöd i den allmänna uppfattningen,

anser länsstyrelsen tiden vara inne för ett lagfästande av densamma. Då de

sakkunnigas förslag, såvitt länsstyrelsen kan bedöma detsamma, synes innefatta

garanti mot missbruk av kommunernas rätt att bevilja ersättning, får länsstvrelsen,

som jämväl övervägt vad hos de sakkunniga reservationsvis framhållits"^ i

avseende å obligatorisk rätt för kommunalfullmäktige till reseersättning i vissa

fall, uttala sin anslutning till det nu föreliggande förslaget.»

Stadsfullmäktige i Stockholm finna i likhet med kommunalförfattningssakkunniga

»en ändring av den nu gällande principen, enligt vilken ersättning må

utgå till kommunala förtroendemän allenast för särskilt angivna undantagsfall, i

vissa hänseenden önskvärd. I fråga om de synpunkter, som vid en sådan ändringböra

vara vägledande, kunna stadsfullmäktige i allmänhet ansluta sig till riksdagens

uttalanden i den skrivelse, som legat till grund för de sakkunnigas uppdrag.»

Stadsfullmäktige i Malmö hava funnit den av de sakkunnige anförda motiveringen

bärande och »förorda på den grund de i betänkandet innehållna förslagens

lagfästande.»

I yttrandet från stadsfullmäktige i Västerås heter det bl. a.: »De starka

skäl de sakkunnige anfört för sitt förslag att bereda kommunerna möjlighet att

ersätta vissa förtroendeuppdrag synas sålunda icke vederlagda av de betänklig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!)

Knuffl, Maj:U proposition nr 130.

heter, som enligt vad ovan sagts kunna framföras mot förslaget, vilket synes vara

en naturlig och ofrånkomlig följd av den utveckling i demokratisk riktning, som

kommunallagstiftningen i övrigt undergått. Under sådana förhållanden och då

emot förslagets närmare detaljer icke synes finnas anledning till erinran, torde

de sakkunniges förslag lämpligen böra läggas till grund för lagstiftning i det

föreliggande ämnet. Det bill’ sedan kommunens beslutande myndighets sak att

vid tillämpningen av den nya lagstiftningen, om deri blir genomförd, iakttaga

den varsamhet, som de sakkunnige förutsatt, och tillse att förekommande ersättningsfrågor

behandlas så, att de grundläggande principerna för lagförslaget bliva

noggrant följda, särskilt i den meningen att ersättningarne icke bliva annat och

mera än vad de äro ämnade att vara.3

Styrelsen för Svenska stadsförbundet gör bland annat följande uttalande

angående en lösning efter behovsprincipen av frågan om ersättning

för förlorad arbetsförtjänst.

»Närmast till hands läge väl att söka grunda dessa regler på behovsprincipen.

Detta skulle innebära, att ersättning finge givas endast när deltagande i

nämnders och styrelsers sammanträden verkligen förorsakat vederbörande förtroendeman

förlust av arbetsförtjänst och dennes ekonomiska ställning är sådan,

att en ersättning för förlusten inom ungefär de gränser, som i förslaget angivas,

finnes vara av behovet påkallad. Tanken har icke varit främmande för de sakkunnige

men av dem avvisats såsom praktiskt ogenomförbar. Ehuru principiellt

mest böjd för traktamentsersättningens begränsande på nyss antytt sätt, måste

även styrelsen finna det förenat med nära nog oöverkomliga svårigheter att på

denna väg nå en positiv lösning av frågan.»

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har bland annat

prövat möjligheten av att begränsa medgivandet att bevilja ersättning

åt de kommunala förtroendemännen till att omfatta allenast vissa kommuner,

men därvid kommit till den uppfattning, att en dylik utväg icke

vore framkomlig. Härom handlande delar av styrelsens yttrande äro av

följande lydelse:

»Vad särskilt beträffar landskommunerna, torde det nämligen med hänsyn

till den historiskt givna, ojämna territoriella indelningen vara uppenbart, att i

varje fall smärre samhällen kunde komma att i hög grad betungas, därest det inträffade,

att deras beslutande myndighet i full omfattning begagnade sig av en dem

i enlighet med förslaget tillerkänd rätt att bevilja kommunala förtroendemännen

ekonomisk ersättning. Det kan heller icke vara samma behov av ersättning i

små kommuner med relativt enkla förvaltningsuppgifter, som i större kommuner

med deras mera invecklade och arbetsamma uppdrag. A andra sidan torde det

vara vanskligt, att uppdraga någon skiljelinje mellan de samhällen, som borde

medgivas ett fritt bruk av befogenheten att utrusta sina förtroendemän med

ekonomiskt stöd, och de, som borde förvägras en sådan befogenhet. En sådan

utväg att avväga hänsyn till den kommunala demokratiens grundsats mot hänsyn

av ekonomisk art, torde för den skull näppeligen vara framkomlig, hur

grundad i de faktiska förhållandena den än kan te sig. En beständig maning

till försiktighet i ekonomiska åtaganden torde för övrigt vara för handen, sär
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ls proposition nr 130.

skilt i smärre samhällen, i det medvetande, som säkerligen kommer att hållas vid

makt, att kommunens gemensamma utgifter äro en angelägenhet, som på det livligaste

berör samtliga dess skattebetalande medlemmar.

De fyra länsstyrelser, som helt och hållet avstyrka sakkunnigförslaget

eller det väsentliga i detsamma äro öv erståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Östergötlands, Blekinge och Jämtlands län, varjämte länsstyrelsen

i Södermanlands lön gör ett bestämt uttalande, att »de sakkunnigas

förslag först efter eu ganska genomgående omarbetning kan läggas till

grund för lagstiftning». Även en del andra länsstyrelser såsom de i

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Västernorrlands lön uttala sig rätt

skarpt mot ett utsträckande av möjligheten till ersättning åt de kommunala

förtroendemännen, men godtaga åtminstone de av reservanten herr

Rooth förordade föi''slagen. Det förtjänar framhållas, att såväl sistnämnda

länsstyrelser som överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Blekinge

län egentligen vända sig mot de delar av förslaget, som avse primärkommunerna,

men däremot i det stora hela godtaga förslaget angående

ersättning åt de länskommunala förtroendemännen.

Överståthållarämbetet anser, att den enda ersättningen för fullgörande av

kommunala uppdrag bör vara gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, och att härmed

bör avses »allenast ersättning till sådana ekonomiskt situerade kommunmedlemmar,

för vilka varje arbetstimme har en betydelse för hopbringande av vad som erfordras

för betäckande av de nödvändiga levnadskostnaderna». Endast gottgörelse

för förlorad timpenning eller därmed jämförlig arbetslön bör sålunda få ifrågakomma.

Även vid en dylik begränsning kunna emellertid, säger Överståthållarämbetet,

missbruk befaras och anför i fråga om bestämmelser för dylika missbruks

förebyggande bland annat följande:

»Det ligger tydligen något mindre tilltalande uti att en representation skall

sitta och pröva en sin ledamots begäran om ersättning för mistad arbetsförtjänst.

Nära till hands skulle därför ligga att överlämna en dylik prövning åt en utanförstående,

ojävig myndighet. I sådant avseende skulle väl emellertid icke finnas

annan än en statsmyndighet, landsfiskalen på landet och magistraten i städerna,

med klagorätt över dessas beslut. Det är dock att antaga att en dylik anordning

skulle väcka stora betänkligheter hos dem, som särskilt hålla på den kommunala

självständigheten, vartill kommer att man på så sätt icke skulle kunna förebygga

att en majoritet inom en kommunal nämnd eller styrelse skulle kunna genom att

oupphörligt hålla långa sammanträden få beloppen av ersättningen för förlorad

arbetsförtjänst att gå betydligt i höjden, utan att statsmyndigheten skulle kunna

taga hänsyn härtill vid prövning av ersättningsyrkandet. Under dessa förhållanden

lärer det väl icke återstå annat än att överlämna avgörandet av nämnda frågor

till den kommunala representationen själv men samtidigt söka omgiva denna

befogenhet med sådana skrankor, att missbruk förebyggas. Man lärer därför beträffande

ansökningar om ersättningar av ifrågavarande art böra i lagen föreskriva

dels att representationen skall hava att pröva det hållna sammanträdets erforderlighet,

dels ock att den sökande skall för varje gång förete bevis om den arbets
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kunyl. Maj:ts proposition nr 130.

förtjänst, som han till följd av ifrågavarande sammanträde gått förlustig. Fordrar

man sä att länsstyrelsen skall för varje gång beslut om ersättning meddelas pröva

dess laglighet, varförutom naturligen klagorätt över kommuns beslut linnes för

varje dess medlem, så synes kommunens befogenhet i detta hänseende varda omgiven

med sådana skrankor, att missbruk borde vara förhindrade.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ett ingående uttalande i frågan,

huruvida man i det kommunala förvaltningsarbetet bör söka bibehålla

förtroendemannasystemet eller allmänt övergå till systemet med avlönade

tjänstemän. ___

»De kommunala förtroendeuppdragen tillsättas som bekant på jämförelsevis

kortare tid. Till dylika befattningar utses personer, vilka hava sin huvudsakliga

sysselsättning utom den kommunala förvaltningen och därför åt densamma endast

kunna ägna en bråkdel av sin tid. Av detta varder en följd, att förtroendemännen

mycket sällan bliva i tillfälle att förvärva någon mera ingående sakkännedom

om det kommunala förvaltningsmaskineriet, under det att såsom

regel en dylik sakkännedom kan förutsättas hos de för en lång följd av år, i

de flesta fall för livstid, anställda kommunala tjänstemännen, som arbeta under

tjänstemannaansvar, ofta för hela sin existens äro beroende av tjänsten och i

allmänhet äro av denna sin tjänst fullt sysselsatta. De sakkunniga hysa den

farhågan att, om de kommunala göromålen i stor utsträckning överflyttas på

de kommunala tjänstemännen, det skulle kunna utveckla sig ett tjänstemannavälde,

som vore menligt för kommunernas sunda utveckling. Eders Kungl. Maj:ts

Befallningshavande delar icke dessa farhågor, som torde vara skäligen uppkonstruerande.

Det lärer icke kunna anses såsom någon olägenhet, om sakkunskapen

i något större utsträckning än vad nu är förhållandet får göra sig gällande på

bekostnad av vad Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande skulle vilja beteckna

som kommunal dilettantism. Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande avser icke

att med detta uttryck rikta något klander mot våra kommunala förtroendemän,

vilka säkerligen nedlägga ett mycket samvetsgrant arbete på sina uppgifter, men

som, på grund av bristande utbildning och otillräcklig tid dock mera sällan förvärvat

sådan inblick i det kommunala arbetet, att de kunna göra anspråk på att

anses som fackmän på området. Själva ledningen av det kommunala arbetet,

angivandet av de stora riktlinjerna för detsamma kommer dock icke att i och

med arbetsuppgifternas utökande överflyttas på tjänstemännen, avgörandet härutinnan

ligger allt fortfarande hos de anslagsbeviljande representantförsamlingarna,

och dessa äga säkerligen medel i sina händer att reagera emot en överhandtagande

kommunal byråkratism, därest nu mot förmodan tendenser till en sådan skulle

visa sig. Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes uppfattning är alltså, att de

kommunala tjänstemännen hava större förutsättningar än förtroendemännen att

utföra ett ansvarsfullt och gott arbete och att det därför, långt ifrån att innebära

någon olägenhet, kan betecknas som en bestämd fördel, om det kommunala

arbetet i större utsträckning än nu anförtroddes åt dessa tjänstemän. Sålunda

torde en stor lättnad i den kommunala förvaltningen beredas, om tjänstemännen

finge till uppgift att, en var inom sitt område, bereda och därefter inför vederbörande

nämnder eller beslutande myndigheter föredraga de kommunala ärendena.

Om länsstyrelsens ovan angivna uppfattning är riktig under nu rådande förhål
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition nr 130.

landen, torde densamma komma att yttermera bekräftas, för den händelse de kommunala

förtroendemännen i den ganska omfattande utsträckning de sakkunniges

förslag innehåller bereddes tillfälle till ersättning för sina uppdrag. Ty Eders

Kung!. Maj:ts Befallningshavande håller dock före, att den ganska höga nivån hos

våra kommunala förtroendemän till mycket väsentlig grad berott på den omständigheten,

att till desamma utsetts personer med nog allmänanda att utan anspråk

på ersättning underkasta sig de uppoffringar av tid och arbete, som äro förbundna

med uppdragen i fråga. Och denna allmänanda har glädjande nog varit till finnandes

även hos personer i blygsammare ekonomiska villkor och tillhörande de

samhällsklasser, vilka genom de nyare författningsreformerna erhållit ökat inbytande

å samhällets angelägenheter. Eders Kung! Maj:ts Befallningshavande

tror för sin del, att nivån hos de kommunala förtroendemännen skulle sänkas, i

den mån dessa bereddes tillfälle att erhålla ekonomisk gottgörelse för sitt arbete.

De kommunala uppdragen bleve lockande för personer, vilka i första rummet vilja

tillgodose egna fördelar, och uteslutet är icke heller, att dessa uppdrag kunde komma

att utdelas såsom partibelöningar åt nitiska partimän. De sakkunnige hava

däremot invänt, att även kommunala tjänster kunna komma i betraktande såsom

partibelöningar, och om än detta påstående icke låter sig helt bestridas, håller

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande dock före, att vid tillsättandet av kommunala

tjänster det dock såsom regel fästes mera avseende vid de olika sökandes

duglighet och lämplighet för tjänsten i fråga än vid deras partipolitiska meriter,

och detta bland annat av det skälet, att det ligger så stor fukt uppå att för en

kommunal befattning erhålla den lämpligaste personen, att ingen ansvarsmedveten

kommunalman vid sitt val kan låta leda sig av partipolitiska synpunkter. Dessutom

har i fråga om de kommunala tjänstemän, vilka på ett oförvitligt sätt uppehållit

sin tjänst, faktiskt om än icke rättsligt utbildat sig en viss oafsättlighet, vilken

givetvis bidrager att stärka tjänstemännens självständighet. De kommunala förtroendemännen

åter, vilka efter vissa perioder äro irnderkastade omval, bliva därigenom

lätt utsatta för frestelsen att, om de vilja bibehålla sina uppdrag, låta leda

sig av sina partimäns önskningar i stället för av sitt eget omdöme. Genom införande

av arvoden skulle möjligen ansvarskänslan hos de kommunala förtroendemännen

komma att i någon män ökas, men förtroendemännen, vilka dock alltid äro

medvetna om att arvodet icke utgör full gottgörelse för arbetet, lära dock icke,

enbart på grund av detta arvode, så stärkes i sin ansvarskänsla, att de i detta

hänseende nå upp till de kommunala tjänstemännen.»

Såsom eu motsättning till detta principuttalande av länsstyrelsen

i Östergötlands län förtjänar anföras följande uttalande av Örebro stads

drätselkammare :

»De sakkunniga hava i sitt utlåtande funnit, med hänsyn till de mindre

kommunernas ofta svaga ekonomi, nödvändigt, att lagstiftningen icke enbart hänvisar

utvägen att i fall av behov öka tjänstemannabeståndet utan även bereda

möjlighet till anlitande av utvägen att tilldela förtroendemän ersättning. På

grund av egen erfarenhet finner sig drätselkammaren i detta hänseende kunna gå

än längre än de sakkunniga och konstatera, att denna senare utväg även för

kommuner, för vilkas ekonomi inrättandet av en ny tjänst icke är av större betydelse,

under omständigheter kan befinnas vara den lämpligare. Inom en kom
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

mun med normal utveckling inträffar tid efter annan, att en styrelses arbete även

inom ramen för tidigare uppgifter vuxit till den omfattning, att det visserligen

överstiger de kommunala förtroendemännens och tillgängligt tjänstemannabestånds

krafter men ännu icke nått sådan omfattning, att det kan giva fullt och stadigvarande

arbete åt en ny tjänsteman. Under denna övergångsperiod kan det visa

sig för kommunen ekonomiskt fördelaktigt att i stället för anställandet av en ny

tjänsteman kunna bereda någon av styrelsens ledamöter sådan ersättning, att

denna kan ägna arbetet mera tid och krafter än av honom skäligen kan påfordras

endast på grund av hans ledamotskap i styrelsen. Särskilt torde detta vara fallet

just med städernas drätselkammare, vilkas verksamhet huvudsakligen faller inom

mera allmänt praktiska områden, och vilkas ledamöter oftast torde utses med hänsyn

tagen till deras praktiska erfarenhet inom ett eller flera av de områden,

som falla inom drätselkamrarnas verksamhetssfär.»

Länsstyrelsen i Blekinge län, vilken som nämnts avstyrker förslaget,

anför i huvudsak följande:

Den hittills gällande principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola

handhavas utan ersättning, syntes vara teoretiskt sett riktig och fortfarande

böra tillämpas, så långt ske kunde. Genom de under krigsåren ökade levnadskostnaderna

samt det slöseri, som därvid vann tradition bland alla samhällsklasser,

fick åsikten, att allt arbete, särskilt det av tillfällig art, borde

och kunde rikligt betalas, en hävd, som vuxit så in i medvetandet, att icke

ens de nuvarande lågkonjunkturerna med åtföljande penningknapphet för kommunerna

förmått rubba densamma. Beträffande primärkommunerna syntes det

länsstyrelsen, att, även om ett och annat behjärtansvärt fall funnes i rikets norra

delar, den ifrågasatta utsträckningen av ersättningsskyldigheten åtminstone under

nuvarande depressionstider borde få anstå. Det vore visserligen sant, att för dem,

som bo avlägset i en kommun, inställelsen vid nämnders och representantförsamlingars

sammanträden kunde synas kräva stor tidsspillan eller avsevärda utgifter,

men det vore dock att märka, att varje arbetare och annan mindre bemedlad

person numera oftast vore i besittning av velociped eller dylikt, med vilket fortskarthingsinedel

färden i de flesta fall kunde verkställas i regel fortare och lättare

än med skjuts. För alla, som hade egen häst, vore ej heller någon ersättning

för resan erforderlig, och även för dem, som ej kunde begagna något av nu

nämnda kostnadsfria hjälpmedel, torde med god vilja större resekostnad kunna

undvikas. Den arbetstid, som ginge förlorad, bleve också ganska ringa, om arbetet

koncentrerades på så få sammanträden som möjligt och utsattes till tider, då

enskilt arbete minst förekomme. Betydligt olika ställde det sig däremot i fråga

om landstingens förvaltningsverksamhet, och härutinnan hade redan, såsom de

sakkunniga påpekat, ersättningsfrågan utvecklat sig i den föreslagna riktningen

i strid mot nu gällande bestämmelser. För dessa uppdrag krävdes i regel större

eller mindre oundvikliga utgifter, och med den utsträckning, som landstingens

verksamhet allt mera fått, torde den gamla ståndpunkten ej mera vara hållbar.

Fullständiga eller i det närmaste fullständiga underkännanden av

de sakkunnigas förslag föreligga vidare från bland andra stadsfullmäktige

i Sundsvall, Skara, Trälleborg, Karlshamn och Lysekil, kommunalfullmäktige

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 106 käft. (Nr 130.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

i Saltsjöbaden och i en del andra kommuner, framför allt inom Jönköpings

län, samt från magistraterna i Malmö, Landskrona och Hässleholm.

De i yttrandena anförda motiven för helt avslag å de framlagda

förslagen gå i allmänhet ut därpå, att ersättning åt kommunala förtroendemän

skulle nedbryta själva grundpelaren i den svenska kommunalförvaltningen,

förorsaka kommunerna dryga utgifter och medföra all slags

korruption. Något behov av reform förelåge icke, eftersom det även med

nuvarande lagbestämmelser icke förefunnes någon svårighet att förvärva

lämpliga krafter till de kommunala förtroendeposterna.

Departe- Genom de kommunala arbetsuppgifternas utökning och samhällets

mentschefen. demokratiSering har en mycket stor del av ett krävande kommunalt förtroendearbete

numera kommit att vila på ekonomiskt svagt ställda samhällsklasser,

för vilka ett omfattande gratisarbete ofta utgör en ren omöjlighet

eller i varje fall innebär svåra uppoffringar. Dylika uppoffringar

gå sålunda ofta nog långt utöver de krav, som det svenska kommunalsamhället

sedan gammalt ställt och enligt mitt förmenande alltjämt bör

ställa på sina medlemmar i allmänhet och på förtroendemännen i synnerhet.

För en var med erfarenhet från det kommunala livet torde det

stå klart, att i våra dagar mången gång, till skada för det allmänna, å

ena sidan personer, som icke blott av sina meningsfränder utan jämväl

av andra anses bäst skickade till en ansvarsfull förtroendepost, av ekonomiska

skäl måste undandraga sig förtroendet, och å andra sidan personer,

som åtaga sig en dylik post, på grund av nödvändig omtanke för

sitt förvärvsarbete icke kunna med tillräcklig effektivitet handhava densamma.

Detta missförhållande kan eller bör icke avlägsnas på sådant sätt,

att förtroendemannasystemet helt och hållet eller i^möjligaste mån uppgives

och ersättes med ett tjänstemannasystem. Åtminstone i flertalet

landskommuner måste tjänstemannasystemet anses såsom onödigt och

alltför kostsamt, och enligt de svenska kommunallagarnas anda och bokstav

utgör förtroendemannainstitutionen över huvud taget ett synnerligen

viktigt led i den kommunala självstyrelsen. Ett avhjälpande av det nuvarande

systemets brister bör därför sökas i en vidgning av möjligheterna

till ersättning åt kommunernas förtroendemän.

Beträffande de huvudprinciper och riktlinjer, som höra uppställas

för lösningen av denna fråga, kan jag i stort sett godtaga, vad de sakkunniga

med ledning av riksdagens skrivelse föreslagit. Jag kan sålunda

icke biträda det förslag, som framförts av i första rummet överståthållarämbetet

och enligt vilket förevarande fråga skulle lösas efter den s. k.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ta proposition nr VJO.

behovsprincipen. Ekonomisk gottgörelso skulle enligt detta förslag kunna

ifrågakomma allenast för den, vars väsentliga arbetsinkomst utgöres av

timpenning, och som gör ansökan härom och i varje särskilt fall styrker

sina ersättningskrav genom intyg från arbetsgivare. Olämpligheten av

ett sådant system framgår redan därav, att ett kommunalt förtroendeuppdrag

kan förorsaka även andra än egentliga lönearbetare en synnerligen

kännbar inkomstminskning. Jag tänker därvid i första rummet på de

mindre hantverkare och handlande, för vilka även en kortare tids bortovaro

från verkstad eller butik kan innebära eu ekonomisk förlust, men i

viss mån äger ett motsvarande förhållande rum även i fråga om andra

sociala grupper. Huru och av vem skall i sa fall konstateras storleken

av den gjorda inkomstförlusten, för vilken ersättning skulle lämnas? För

både arbetsgivare och arbetare torde för övrigt det av överståthållarämbetet

föreslagna intygssystemet innebära något i hög grad motbjudande,

och såsom än mindre tilltalande torde det förhållandet böra betecknas,

att vederbörande i varje fall skulle till kommunen framställa en direkt

anhållan om ersättning. Vid ett dylikt system är det fara värt, att

kanske just den, som gör den kännbaraste inkomstförlusten, underlåter

att göra framställning om ersättning och följaktligen icke heller

erhåller sådan, medan däremot en annan med mindre ömtålig natur

måhända icke drager sig för att söka tillskansa sig en större ersättning

än honom rätteligen borde tillkomma. Härtill kommer, att enligt överståthållarämbetets

mening vederbörande myndighet synes skola pröva

icke blott bevisen om storleken av den arbetsförtjänst, som förtroendemännen

förlorat, utan jämväl, huruvida visst kommunalsammanträde över

huvud taget varit erforderligt. Förslaget lämnar ej heller rum för den

gottgörelse för utfört arbete i kommunens tjänst, som i riksdagsskrivelsen

omförmäles.

För övrigt torde mot varje ersättningssystem, som bygger på behovsprincipen,

kunna sägas, att det icke på ett tillfredsställande sätt löser

den fråga, det avser att lösa, nämligen den, huru kommunmedlemmarna

och de kommunala representationerna skola utan hänsyn till vederbörandes

sociala eller ekonomiska ställning kunna besätta de kommunala

förtroendeposterna med de personer, som åtnjuta deras förtroende och

i övrigt äro de för den speciella uppgiften lämpligaste. Ty är det så,

att endast vissa ekonomiskt svagt ställda grupper av samhällsmedlemmarna

skola kunna tillerkännas ersättning för mistad arbetsförtjänst på

grund av kommunalt uppdrag eller för arbete i kommunens tjänst, så

kan givetvis detta förhållande komma att på ett föga önskvärt sätt spela

in vid förtroendemannens tillsättning. Kommunen eller kommunmed
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lemmarna torde nämligen därvid medvetet eller omedvetet för att bespara

kommunen en »onödig» utgift i viss mån komma att oberoende

av kvalifikationer i övrigt föredraga en person, för vilken ekonomisk

ersättning icke kan ifrågakomma, framför en annan, som kan göra

anspråk på sådan ersättning.

Såsom av de sakkunniga framhållits, och såsom ytterligare understrukits

av bland andra styrelsen för Svenska landskommunernas förbund,

kan förevarande fråga icke heller lösas efter sådana linjer, att man i

lagen gör skillnad mellan samhällen, som medgivas befogenhet att lämna

sina förtroendemän ekonomisk ersättning, och samhällen, som förvägras

sådan rätt. Utan vill man över huvud taget en lösning av det föreliggande

spörsmålet, så torde man, såsom med stor samstämmighet fram
hålles

i de inkomna utlåtandena, nödgas gå fram i huvudsak efter de

riktlinjer, som av de sakkunniga föreslagits.

I fråga om tillämpningen av de uppställda huvudprinciperna anser

jag, att de sakkunnigas förslag i stort sett erbjuder en tillfredsställande

lösning. Till de avvikelser från förslaget, som jag funnit erforderliga

återkommer jag i det följande.

mente^fördei Såsom förut nämnts hava de sakkunniga föreslagit, att till leda
tagande

i mot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning ävensom till revisor

kommunalt skall, om kommunen så beslutar, kunna utgå dagtraktamente för sammanträde!

manträdes- eller förrättningsdag, vilket dock icke får överstiga hälften av

De sakkun- det belopp, varmed traktamente åtnjutes enligt femte klassen i reseregleniga.

mentet.

Reservatio- Herrar Rooth och Persson hava för sin del ansett, att dagtrakta
ner''

mente icke bör utgå.

Yttranden. j vissa av de i princip godkännande yttrandena framföras erin
ringar

mot möjligheten till dagtraktamente för deltagande i kommunalt

styrelsesammanträde.

Till klarläggande av de synpunkter, som ofta komma till uttryck

i de i förevarande delar avstyrkande utlåtandena, må anföras nedanstående

utdrag ur det från länsstyrelsen i Örebro län inkomna utlåtandet:

»Åtminstone för flertalet ledamöter av dylika nämnder lära dylika uppdrag

ej heller vara särdeles betungande; och med den inskränkning av den dagliga

arbetstiden, som under senare tid dels genom lagstiftning och dels på enskild

väg genomförts inom så gott som alla yrken, torde numera endast sällan deltagande

i sammanträden av nu avsett slag för den enskilde behöva medföra någon

ekonomisk uppoffring av betydelse. I fråga om vissa undantagsfall, då ledamotskap

i nämnder och styrelser kan anses vara så krävande, att särskild ersättning

därför må vara påkallad, finnes redan nu i särskilda författningar inrymd befogen
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

het för kommunalmyndigheter att besluta ersättning, och denna utväg torde böra

användas även i de ytterligare liknande fall, då verklig anledning därtill kan

anses föreligga.»

I övrigt framhålles rätt allmänt i de i hithörande delar avstyrkande

utlåtandena, hurusom den omständigheten, att de kommunala nämndernas

och styrelsernas sammanträden vanligen äro förlagda till eftermiddagen

efter arbetstidens slut onödiggör dagtraktamente för de i dessa

sammanträden deltagande.

Från motsatta sidan åter åberopas av de sakkunniga anförda motiv

och framhålles, att ifrågavarande sammanträden ofta nog inträffa under

pågående arbetstid och att i varje fall den nödiga förberedelsen till dessa

sammanträden på grund av sin natur oftast måste förläggas till förmiddagen.

I ett par utlåtanden, däribland det från Kopparbergs läns landsting,

har man ansett det av de sakkunniga i fråga om primärkommunerna

föreslagna dagtraktamentet för knappt tillmätt, i tvenne andra för övrigt

tillstyrkande utlåtanden har man förmenat, att dagtraktamente ej bör kunna

utgå till revisor, enär denne enligt förslaget skulle kunna erhålla arvode.

Trots de från vissa myndigheter och korporationer framkomna Departeinvändningarna,

har jag icke ansett mig böra avvika från sakkun-men sc ie*en''

nigförslaget, i vad det angår möjlighet till dagtraktamente åt ledamöterna

av kommunala nämnder, styrelser eller beredningar eller åt

revisorer. Hithörande sammanträden äro för närvarande ofta nog förlagda

till förmiddagen och måste mångenstädes allt fortfarande så vara,

redan med hänsyn till avlägset boende ledamöter. Men även om på

vissa platser, exempelvis i städerna, själva sammanträdena ej sällan hållas

eller åtminstone kunna hållas på aftonen, kräves ofta nog för sammanträdena

ett förberedelsearbete av ledamöterna, vilket på grund av sin

natur måste förläggas till ordinarie arbetstid.

Att, såsom av Svenska stadsförbundets styrelse påyrkats, i lagen

införa uttryckliga bestämmelser om att dagtraktamente skall kunna tillerkännas

allenast ledamöter av kommunens viktigaste och mest arbetstyngda

styrelser och nämnder, har jag icke ansett tillrådligt. Ty antingen dylika

stadganden formuleras så, att endast ledamöterna av vissa namngivna

nämnder eller styrelser kunna tillerkännas traktamentsersättning, eller så,

att traktamente reserveras för sådana delegationer, inom vilka arbetet,

på grund av sin särskilt krävande beskaffenhet, tager ledamöternas tid i

anspråk i avsevärt högre grad än andra likartade kommunala uppdrag,

komma de på grund av lokala olikheter att verka orättvist, utan att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition n:r 130.

därför den åsyftade garantien mot missbruk vinnes. I stora flertalet av

våra smärre kommuner torde ersättning av ifrågavarande slag aldrig

komma att utgå, och i våra större kommuner med en mera komplicerad

förvaltning torde givetvis vid avgörande av hithörande frågor i varje

fall noga prövas, för vilka speciella nämnder och styrelser dagtraktamenten

äro av behovet påkallade.

Av skäl, för vilka jag nedan skall redogöra, har jag, för att undvika

den i de sakkunnigas förslag intagna hänvisningen till resereglementet,

i lagtexten direkt angivit dagtraktamentets högsta belopp till fem

kronor.

Reseeipätt- Enligt de sakkunnigas förslag kan primärkommun besluta, att

iägl9et boende till ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning och till revisor

ledamöter av skall utgå reseersättning, dock endast om han bor på större avstånd från

^nämnder* sammanträdesstället än fem kilometer. I fråga om ersättningens belopp

De sakhm- äro vissa maximibegränsningar föreslagna.

niga. e

Reservation. Herr Rooth har ansett, att reseersättning bör utgå endast till sådan

ledamot, för vilken väglängden till sammanträdesstället överstiger en

nymil.

Yttranden. Förslaget har i denna del framkallat jämförelsevis få erinringar.

I en del yttranden har man emellertid velat öka det härutinnan av de

sakkunniga föreslagna minimiavståndet V2 mil till en hel och i flera fall

har framhållits, att, åtminstone vid en sådan ändring, förevarande stadgande

saknade egentlig betydelse för stad och sålunda borde införas allenast

i förordningen om kommunalstyrelse på landet. I några utlåtanden

däremot har man velat utsträcka möjligheten till reseersättning till att

avse samtliga ledamöter, oavsett avståndet från sammanträdesorten.

Departe- Mot de föreslagna bestämmelserna i denna del har jag intet att

mentschefen. er^nra> Reseersättning torde ju allenast i undantagsfall kunna ifrågakomma

i stad men med hänsyn till att, särskilt genom de under senare

år skedda inkorporeringarna, flera städer fått en avsevärd utsträckning, torde

dock vara skäl att även i fråga om hithörande bestämmelser likställa

land och stad.

Arvode för ut- Enligt de sakkunnigas förslag skall ledamot av kommunal styrelse,

fort arbete. n£mn(j e}]er beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räken
De

liga''111'' skapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot,

kunna av kommunen tillerkännas arvode för det med uppdraget förenade

besväret. Detsamma gäller revisor.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maja* proposition nr 130.

39

Av de hörda myndigheterna och korporationerna hava de, som Yttranden.

godtagit de av de sakkunniga uppställda huvudprinciperna, icke i större

omfattning framställt erinringar mot de föreslagna bestämmelserna om

arvode. Tvärtom godtages denna punkt även i vissa av de yttranden,

som ställa sig avvisande mot sakkunnigförslaget i övrigt. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som i vissa andra delar biträtt sakkunnigförslaget,

vill emellertid icke godkänna bestämmelserna om arvode, utan gör

häremot följande erinran:

»Mot de sakkunnigas förslag om arvode till vissa ledamöter i kommunala

styrelser ävensom till revisorer ställer sig Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

bestämt avvisande. Att arvode för dylika uppdrag icke kan vara av något som

helst behov påkallat i de smärre kommunerna, synes Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

uppenbart. Och med en lämplig organisation av den mera komplicerade

apparaten i de större samhällenas kommunala förvaltning lärer icke heller

där sådant arvode vara påkallat. De sakkunniga förefalla emellertid hysa särskild

farhåga för avkoppling från de kommunala förtroendeuppdragen av åtskilliga därmed

hittills förenade åligganden för att överlämnas till personer i tjänsteställning.

Men de sakkunniga synas likväl förbise att, därest innehavare av förtroendeuppdrag

förses med arvode, dessa i verkligheten bliva kommunens avlönade tjänstemän;

karaktären av förtroendeuppdrag försvinner. Med en sådan anordning skulle

lekmannaelementet i den kommunala förvaltningen så småningom förlora sitt värde.

En utvecklig i sådan riktning är såsom nämnts ingalunda önskvärd och torde ej

heller från något håll eftersträvas.»

Även stadsfullmäktige i Jönköping och i Lund samt magistraten i

Borås uttala betänkligheter gent emot förslaget om arvode.

Då det gäller frågan om vilka uppdragsinnehavare, som skola kunna

tillerkännas arvode, råda rätt delade meningar. Sakkunnigförslagets ståndpunkt

gillas i det stora flertalet av de inkomna utlåtandena. I några

yttranden hålles emellertid före, att arvode icke bör kunna utgå till ordförande,

enär ett sådant medgivande vore ägnat att neddraga ordförandeskapet.

I andra yttranden framhålles åter det omfattande arbete, som ofta

nog är förenat med ett ordförandeskap, och den praxis, som beträffande

ersättning åt exempelvis kommunalnämndens, fattigvårdsstyrelsens och

drätselkammarens ordförande med eller utan stöd av lag utbildat sig,

samt förklaras ordförandeskapet i första rummet böra kunna berättiga

till arvode. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att arvode bör kunna

tillerkännas allenast ordförande. Stadsförbundets styrelse och ett par kommunala

myndigheter och korporationer, såsom stadsfullmäktige i Göteborg

och Nyköping, vilja icke, åtminstone för stads vidkommande, bereda möjlighet

för arvode åt förtroendemän, som tjänstgöra såsom räkenskapsförare,

kassaförvaltare, sekreterare eller föredragande, enär dylika poster,

då de äro förenade med vidlyftigare arbete, lämpligen böra handhavas

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

icke av förtroendemän utan av stadens tjänstemän. Ej heller för revisorskap

bör enligt förstnämnda stadsfullmäktige arvode kunna utgå; den

med sagda uppdrag förenade siffergranskning bör anförtros åt särskilda

siffergranskare i tjänstemannaställning.

Som ovan framhållits, hava sakkunniga ansett införandet i kommunalförordningen

för Stockholm av arvodesbestämmelser åt vissa förtroendemän

vara åtminstone för närvarande obehövligt. I denna punkt hava

emellertid huvudstadens stadsfullmäktige uttalat en annan mening och

förordat, att jämväl i sagda förordning måtte införas stadganden, »som

giva kommunen befogenhet att lämna arvode till sådan ledamot av kommunal

nämnd eller beredning, som efter dess särskilda uppdrag utför ett

arbete av väsentligt större omfattning än övriga medlemmar», ävensom

till revisor, men däremot icke till ordförande. Den av stadsfullmäktige

anförda motiveringen för denna ståndpunkt är av följande lydelse:

»Vad Stockholm angår — framhålla kommunalförfattningssakkunniga — har

1920 års omorganisation av stadsförvaltningen i stort sett tillgodosett det behov

av ersättning åt de ledande arbetskrafterna i förtroendeställning, som föranlett

förslag därom för dylika befattningshavare i andra kommuner. Men även om

genom borgarrådsinstitutionen effektivare former skapats ej blott för stadens styrelse

i det hela, utan även för ledningen av de olika förvaltningsgrenar, i vilkas nämnder

och styrelser borgarråd utöva ordförandeskapet, kan det enligt stadsfullmäktiges

mening icke förnekas, att även i andra fall än de sålunda lagstadgade

understundom behov yppar sig att kunna lämna ledamot av nämnd, styrelse eller

kommitté ersättning för särskilt uppdrag. I avsevärd omfattning äro nämnder och

styrelser nödsakade att för prövning av ärenden, vilka visserligen kunna anses

tillhöra den löpande förvaltningen men ändock icke böra avgöras av vederbörande

verk eller kontor utan nämndens medverkan, utse särskilda delegerade, vilkas tid

och arbetskrafter ofta måste tagas i anspråk i långt större utsträckning, än vad

fallet är i fråga om övriga ledamöter av nämnden. Detsamma gäller även andra

uppdrag, som kunna förekomma inom en nämnd eller en kommitté. Ofta torde

det befinnas lämpligt att åt viss sakkunnig ledamot uppdraga utredning av ett

ärende, och det arbete, som härvid av en sådan ledamot utföres, kan vara lika krävande

och omfattande som det, vilket eljest ankommer å en särskilt tillkallad expert

eller sekreterare. I alla sådana fall är det onekligen i hög grad opraktiskt, att

kommunen icke äger rätt att ersätta det utförda arbetet. Denna begränsning av

kommunens rörelsefrihet minskar i hög grad användbarheten av arbetsformer, som

eljest skulle vara nyttiga och lämpliga. Det kan näppeligen invändas, att man

alltid har möjlighet att lämna uppdraget i fråga till utom nämnden eller kommittén

stående sakkunnig person, och att ersättning till vederbörande ledamot

således kan möjliggöras genom att han utträder ur delegationen. I regeln är

nämligen uppdraget särskilt motiverat genom vederbörandes ledamotskap, genom

hans uppgift att ej blott såsom rådgivande, utan även såsom medbestämmande

deltaga i ärendets behandling.

Faran för missbruk av möjligheten att i fall sådana som de här angivna

lämna ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag måste också

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

anses skäligen ringa, då förutsättningen för arvodet under alla förhållanden är, att

vederbörande uppdragsinnehavare för kommunens räkning utför ett arbete, väsentligt

mera omfattande än det, som eljest ankommer å en kommunal förtroendeman.

Arvoden av här ifrågavarande art torde därför förekomma blott i enstaka fall,

och ansvaret för det uppdrag, som arvodet avser att ersätta, lärer i betraktande

härav i verkligheten lätt kunna göras gällande.

På grund av de erfarenheter, som sålunda föreligga inom Stockholms stadsförvaltning,

vilja stadsfullmäktige förorda, att jämväl i förordningen om kommunalstyreise

i Stockholm införas stadganden, som giva kommunen befogenhet att

lämna arvode till sådan ledamot av kommunal nämnd eller beredning, som efter

dess särskilda uppdrag utför ett arbete av väsentligt större omfattning än övriga

medlemmar.

Likaså vilja stadsfullmäktige förorda, att arvode må kunna lämnas åt revisor

av kommunal nämnd eller styrelse. De skäl, som av kommunalförfattningssakkunniga

anföras för att det av dem härom föreslagna stadgandet icke skall gälla

Stockholm, hålla i verkligheten knappast streck. Pall förekomma icke sällan, då

det arbete, som revisorsuppdraget ålägger en kommunal förtroendeman att personligen

utföra, är av den betydelse och omfattning, att en särskild ersättning för

detsamma är väl motiverad.

Även Svenska stadsförbundets styrelse förordar arvodesbestämmelsers

införande i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, varemot

magistraten i Stockholm i denna punkt ansluter sig till de sakkunnigas

mening.

Förslaget att till vissa innehavare av mera krävande förtroende- Departeuppdrag

jämväl skall kunna utgå ersättning i form av arvode för utfört ment8chefen

arbete står i god överensstämmelse med 1918 års riksdagsskrivelse, och

jag anser detsamma, sådant det av de sakkunniga utformats, tillfredsställande.

Ordförandeskapets undantagande från möjlighet till arvode är,

såsom i sakkunnigbetänkandet och i flera utlåtanden framhållits, otänkbart

redan av den anledningen, att just ordförandeskapet oftast i högre

grad än andra förtroendeposter medför ett omfattande och krävande arbete,

vartill kommer, att redan nu med stöd av lag eller vid sidan av lagen

ordförande i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse och drätselkammare m. fl.

nämnder medgives arvode. Erfarenheten har icke visat, att dylikt arvode

på något sätt nedsatt ordförandeskapets anseende. Påståendet att sekreterar-

och kassagöromål lämpligen böra handhavas av avlönade tjänstemän

har visst fog för sig beträffande de större och medelstora städerna, men

är icke berättigat i fråga om mindre städer och flertalet landskommuner.

Förslaget att lösa frågan om ersättning åt sekreterare och kassaförvaltare

på sådant sätt, att ledamot, som lämpar sig för sådant uppdrag, skall

utträda ur nämnden eller styrelsen och såsom tjänsteman tilldelas detsamma,

är uppenbarligen ej tillfredsställande.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 106 Käft. (Nr 130.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Med hänsyn till de från huvudstadens stadsfullmäktige framförda

synpunkter har jag ansett, att i såväl förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm som förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm böra införas bestämmelser om rätt för kommunen eller

församlingen att medgiva arvode åt vissa förtroendemän.

Reseersätt- De sakkunniga hava, som förut nämnts, föreslagit, att kommunal
tägset

“boende fullmäktig, som har längre väg från sin bostad till kommunalfullmäktiges

do-* endast

ikommunal- sammanträdeslokal än en nymil, skall åtnjuta obligatorisk reseersättning;

för den del av vägen, som ligger längre från sammanträmga.

deslokalen än en nymil.

Reservatio- Herrar Rooth, Lidström och Persson hava i särskilda reservationer

hemställt, att utgående av ifrågavarande ersättning måtte göras beroende

av kommunens beslut.

Även i många av de utlåtanden, som i princip godtaga de sakkunnigas

förslag, framställas anmärkningar mot att ersättningen till kommunalfullmäktig

skulle bliva obligatorisk. Sålunda avstyrkes detta av

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län. Även styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund uttalar sig mot den obligatoriska reseersättningen åt

avlägset boende kommunalfullmäktige.

Motiven för avslag å hithörande delar av förslaget gå så gott som

genomgående ut därpå, att desamma dels strida mot den allmänna, jämväl

av de sakkunniga godtagna principen, att ersättning för kommunalt

förtroendeuppdrag icke skall utgöra en rätt för kommunalmannen utan

vara beroende av kommunens beslut, dels innebära oöverskådliga konsekvenser

för vissa kommuners ekonomi. Så gott som samtliga dessa

utlåtanden förorda, att jämväl fråga om hithörande ersättning skall på

vanligt sätt avgöras av kommunen, i allmänhet då av kommunalfullmäktige

själva. I ett par utlåtanden vill man lämna avgörandet i detta

fall icke åt kommunalfullmäktige utan åt stämman. Länsstyrelsen i Uppsala

län meddelar ett nytt uppslag till lösning av förevarande fråga. I

utlåtandet från sagda länsstyrelse heter det sålunda bland annat:

»Även förslaget om obligatorisk reseersättning åt fullmäktige är ägnat att

väcka betänkligheter. Endast därigenom, att frågan, huruvida ersättning skall

utgå, är i första hand beroende på kommunens beslut, kan åstadkommas, att

vederbörlig hänsyn tages till kommunens finansiella ställning och andra lokala

förhållanden. Befallningshavanden förbiser icke det till synes motbjudande däri,

att fullmäktige besluta i fråga om ersättning åt sig själva. Men något sådant

förekommer på andra områden av det offentliga livet utan att veterligen några

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 130.

praktiska olägenheter därav försports. Om man fruktar, att en majoritet bestående

av närboende fullmäktige skall visa sig alltför obenägen att besluta ersättning

åt de fjärrboende, kan detta avhjälpas genom en anordning svarande mot

den, som i fråga om kommunal tidningsannonsenng i vissa fall är gällande, eller

att ersättning skall utgå, såvida icke med kvalificerad majoritet annorlunda beslutes.»

Av de myndigheter och korporationer, som tillstyrka sakkunnigförslaget

i hithörande delar, vitsordar emellertid eu del, särskilt länsstyrelsen

i Norrbottens lön, kraftigt behovet av de föreslagna bestämmelserna.

Åtskilliga kommuner i Norrlandslänen och Kopparbergs län påyrka reseersättning

åt kommunalfullmäktige, redan då de bo på en halv mils avstånd

från sammanträdesorten. Ett par fullmäktigkorporationer i dessa

trakter vilja gå än längre och bereda möjlighet till reseersättning åt alla

fullmäktige, som icke bo på platsen. Härvid avses dock icke obligatorisk

ersättning.

Även jag kan icke undgå att hysa vissa betänkligheter mot att Departeavvika

från den beträffande primärkommunerna eljest tillämpade prin-men sc>e-?en''

cipen att ersättning till kommunal förtroendeman städse skall vara beroende

på kommunens beslut. Härtill kommer, att ett stadgande om

obligatorisk ersättning skulle medföra oundvikliga utgifter, som för

mindre bärkraftiga kommuner kunde bliva betungande. Att ifrågavarande

stadgande icke skulle få alltför ringa tillämpning, framgår därav

att enligt uppgifter, som de sakkunniga införskaffat från omkring 600

kommuner, ungefär 2,000 fullmäktige i dessa kommuner skulle bliva berättigade

till ersättning. Jag anser alltså, att den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen i förevarande ämne bör undergå sådan jämkning,

att kommunen får frihet att besluta, huruvida ersättning skall utgå.

De från vissa kommuner framställda yrkandena att reseersättning skall

kunna utgå, även då våglängden understiger en nymil, kan jag ej tillmötesgå.

Till stöd för dessa yrkanden lärer nämligen icke kunna åberopas

ett så trängande behov, att avvikelse från grundsatsen, att utövandet

av det kommunala representantskapet i och för sig icke berättigar till ersättning,

kan anses påkallad. I de fall, då våglängden överstiger en nymil,

synes emellertid reseersättningen böra utgå för våglängden i dess helhet.

Vad angår ersättning åt de länskommunala förtroendemännen, sk Ersättning åt

innehålla utlåtandena relativt sällan någon kritik av sakkunnigförslagets länn*,ka°%™u~

huvudpunkter och flera av de myndigheter och korporationer, som i stort troendemän.

sett ställt sig avvisande mot förslaget i övrigt, hava godtagit detsamma Yttranden.

i vad det avser landstingets förtroendemän. I flertalet utlåtanden förordas

sålunda sakkunnigförslaget ofta under påpekande av att detsamma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

i vad det avser rätt för landstinget att bevilja traktamentsersättning

för ledamöter av styrelser och nämnder samt arvode åt särskilda uppdragsinnehavare,

i själva verket utgör allenast ett fullföljande av en

redan för vissa hithörande förtroendeposter fastslagen princip eller ett

fastställande i lag av vad tillförne vid sidan av eller i strid med lag

praktiserats.

Göteborgs och Bohus läns landsting säger sig emellertid icke kunna

biträda förslaget om arvode åt vissa ledamöter i av landsting tillsatta

styrelser, nämnder eller beredningar ävensom åt revisor och motiverar

denna sin ståndpunkt sålunda:

»Det är visserligen sant att flerstädes utbildats den praxis att, där ledamot

av styrelse utsetts till räkenskapsförare, sekreterare eller kassaförvaltare,

denna även får uppbära med sådan befattning förenat arvode. Men denna praxis,

varemot icke något är att invända, kan icke anses strida mot den nu gällande

principen att kommunala förtroendeuppdrag skola vara olönade. Ty om ett utskott

eller en styrelse fått åt sig anslaget ett belopp till förvaltningskostnader,

så torde laga hinder icke förefinnas för utskottet eller styrelsen att använda detta

anslag till arvode åt någon ledamot, som fyller en funktion, för vars uppehållande

eljest måste utbetalas arvode till en utomstående.

De nya bestämmelserna torde alltså vara obehövliga, såvitt de avse sådana

befattningar.

Vad beträffar vissa andra uti ifrågavarande moment omförmäld a funktionärer

nämligen ordförande samt föredragande eller verkställande ledamot i förvaltningsutskott,

styrelse, nämnd eller beredning eller innehavare av annan motsvarande

befattning, så hava dessa personer uppenbarligen en sådan ställning att de icke

kunna betraktas såsom några befattningshavare, utan enbart som landstingets

förtroendemän. Att ifrågasätta arvode åt dessa måste alltså innebära ett nedbrytande

av den urgamla och, enligt landstingets mening, högst värdefulla princip

om olönad kommunal självstyrelse, som ännu upprätthålles i lagstiftningen.

Mot förslaget i dl § 2 mom. tala även andra skäl. Under de sista åren

har det ena landstinget efter det andra låtit omlägga sin förvaltning i syfte att

åvägabringa större enhetlighet och centralisation i förvaltningen, vilket nödvändiggjorts

av den utvidgning av landstingets uppgifter, som ägt rum tillfölje ny lagstiftning

å skilda områden. Härvid har i allmänhet det mesta av förvaltningen

och verkställigheten lagts i händerna på en under förvaltningsutskottet lydande

landstingets tjänsteman (landstingsdirektören) med nödig kontorspersonal till sitt

förfogande. En sådan omläggning har ägt rum även i Göteborgs och Bohus län

och torde kunna väntas komma att förr eller senare företagas beträffande samtliga

landsting. Genom en sådan omläggning blir ju en stor del av det förvaltningsbestyr,

som förut ålegat vissa ledamöter av utskott och styrelser m. m.,

överflyttat å landstingskontoret. Det är egendomligt, att de sakkunnige icke

tagit denna omständighet i betraktande.

Uti 31 § 2 mom. ifrågasättes att arvode skulle kunna tilldelas även revisor.

Landstinget får häremot framställa en bestämd protest på grund av att revisorsuppdraget

har karaktären av ett förtroendeuppdrag i högre grad än många andra

uppdrag. Det medges, att revisorsuppdraget kan vara synnerligen omfattande,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 1,30.

men om genom anslag frän landstinget revisorerna beredas sakkunnigt biträde

i fråga om den tekniska granskningen av böcker och räkenskaper, så att deras

revisorsbestyr kommer att i huvudsak omfatta översikt av förvaltningen och bedömande

av vidtagna förvaltningsåtgärder, så torde hinder icke möta att få lämpliga

personer att åtaga sig detta uppdrag utan arvode.»

Mot möjlighet för arvode åt revisor uttalar sig jämväl Örebro läns

landsting. Detta landsting gör även invändning mot den av de sakkunniga

föreslagna formuleringen av bestämmelsen om traktamentsersättning,

enligt vilken sådan ersättning skulle kunna tillerkännas allenast ledamöter

av landstingets styrelse eller nämnd eller styrelse för landstingets inrättning

eller av särskild beredning mellan landstingets möten, ävensom

revisor för granskning av landstingets eller sådan inrättnings förvaltning,

men däremot icke utav landstinget utsedda ledamöter i andra styrelser

och nämnder och ej heller andra av landstinget utsedda revisorer. Även

sistnämnda kategorier av förtroendemän böra enligt sagda landstings

mening kunna tillerkännas traktamentsersättning av landstinget.

Mot förslaget, att förtroendeman i sin egenskap av ordförande i förvaltningsutskott,

styrelse eller nämnd skall kunna tillerkännas arvode,

framföras invändningar från Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Kalmar norra, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands läns

landsting.

Mot den av de sakkunniga föreslagna höjningen av dagtraktamente

för landstingsman under landstingets möte har erinran gjorts av Värmlands

läns landsting. Från Älvsborgs läns landsting framföres den meningen,

att detta traktamente bör för på platsen boende landstingsmän utgöra

allenast hälften av övriga landstingsmäns, och i samma riktning uttalar

sig Hallands läns landsting.

Jämtlands läns landsting ävensom därvarande länsstyrelse uttala

sig emot förslaget om dagtraktamente åt landstingsmän under resdag.

Lika med de sakkunniga anser jag det erforderligt att giva lands- Departetingen

rätt att tillerkänna sina förtroendemän ersättning. Den i ett ”jtntsyttrande

uttalade meningen, att redan med nuvarande bestämmelser intet

laga hinder förefinnes för ett utskott eller en styrelse att använda anvisat

anslag till arvode åt någon ledamot, som fyller funktioner, för

vars uppehållande eljest måste utbetalas arvode till en utomstående,

är nämligen, såsom framgår av ett flertal av de sakkunniga åberopade

prejudikat, oriktig. Ej heller det mot förslaget anförda skälet, att ett

flertal landsting omorganiserat sin förvaltning och att därför arvoden åt

länskommunala förtroendemän ej längre vore av behovet påkallade, synes

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Klingl. Maj:ts proposition nr 130.

bärande. Den åsyftade omorganisationen, som framför allt gått ut på

att omskapa förvaltningsutskottet till ett verkligt centralt berednings- och

förvaltningsorgan med vidsträckt befogenhet, har fastmera i fråga om

landstingen ökat behovet av de föreslagna arvodesbestämmelserna. Några

av dessa nyorganiserade landsting hava nämligen ansett en del av utskottets

arbetsuppgifter lämpligen böra läggas på vissa ledamöter, som

utsetts till föredragande och i strid mot nuvarande lagbestämmelser för

sitt arbete tillerkänts årligt arvode. Att förhindra landstingen att välja

en dylik förvaltningsform, som de själva funnit lämplig och som hittills

fungerat väl, och tvinga dem in på en annan linje, enligt vilken det

mesta av förvaltningen och verkställigheten skulle läggas i händerna på en

under förvaltningsutskottet lydande landstingets tjänsteman (landstingsdirektör),

torde stå i uppenbar strid mot den kommunala självstyrelsens

princip.

Mot de sakkunnigas förslag, att dagtraktamente skall utgå till

landstingsman jämväl under resdag, har jag intet att invända.

Däremot anser jag mig icke under nu rådande ekonomiska förhållanden

böra tillstyrka den höjning av dagtraktamentets belopp, som de

sakkunnigas förslag innebär, utan torde i detta avseende gällande bestämmelser

böra bibehållas. Ej heller böra de dagtraktamenten, som

enligt landstingets beslut kunna utgå till dess förtroendemän, få sättas

till högre belopp.

bestämmelser ^Täd angår de av de sakkunniga föreslagna garantierna mot miss
Yttra

d n av ^en meddelade rätten för kommun att lämna ersättning åt sina

'' förtroendemän, hava rätt talrika erinringar och ändringsförslag framförts,

även om stora flertalet av de i princip tillstyrkande utlåtandena härutinnan

godtager sakkunnigförslaget och finner garantibestämmelserna väl

avvägda.

I de flesta av dessa utlåtanden, däribland många från länsstyrelserna,

betonas sålunda uttryckligen betydelsen av den av de sakkunniga

föreslagna underställningsproceduren för arvodesbeslut. Så heter det i

utlåtandet från länsstyrelsen i TJppsala län, »att befallningshavanden härvid

lägger den största vikt på föreskrifterna, att ifrågavarande beslut

skola underställas statsmyndighets prövning och godkännande. När sådana

ärenden enligt nu gällande lag förekommit, har befallningshavanden

stundom haft anledning till allvarsam tvekan, huruvida underställt

beslut skulle kunna fastställas.»

I en del utlåtanden påyrkas, att underställningen skall ske omedelbart

efter beslutets fattande eller i varje fall tidigare än av de sak
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kunniga föreslagits för att på så sätt undgå den eventualiteten, att vederbörande

nödgas återbetala dem redan tilldelade arvodesbelopp. I andra

utlåtanden åter underkännes helt och hållet betydelsen av underställning.

I ett par utlåtanden bär man ansett underställning böra krävas

allenast då det gäller beslut om ersättning, som ej tidigare utgått, eller

om böjning av förut utgående ersättning.

Några myndigheter och korporationer vilja ersätta underställningsbestämmelsen

med ett stadgande därom, att arvodesbeslut skall fattas

med kvalificerad majoritet, och en del kräver båda dessa garantier jämsides.

I några utlåtanden påyrkas kvalificerad majoritet för alla beslut

rörande ersättning åt kommunala förtroendemän.

I en del utlåtanden hava erinringar framförts även mot de föreslagna

garantibestämmelserna, att sammanlagda beloppet av beslutade

ersättningar till kommunala förtroendeuppdrag icke må överstiga, vad

kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver, samt

att arvode till beloppet skall bestämmas för högst ett år i sänder och

icke får överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan

anses skäligt etc. Hithörande utlåtanden hava oftast velat utbyta dessa

garantibestämmelser mot bestämmelser om kvalificerad majoritet för ersättningsbeslut.

Vad särskilt angår arvode åt de länskommunala förtroendemännen,

så hava åtskilliga landsting uttalat sig för kvalificerad majoritet såsom

villkor för giltigheten av landstings arvodesbeslut.

Lika med de sakkunniga finner jag nödvändigt att, vid medgivandet

av utvidgad rätt för kommunerna att bevilja ersättning åt sina förtroendemän,

tillika meddela bestämmelser till förekommande av missbruk.

Närmast till hands ligger givetvis att, såsom de sakkunniga även gjort,

bygga på den i kommunallagarna stadgade skyldigheten att underställa

vissa beslut länsstyrelsens prövning samt att vid meddelandet av ifrågavarande

bestämmelser söka såvitt möjligt bereda nödiga betingelser för

att länsstyrelsen verkligen skall kunna ingå i en realprövning av de

underställda frågorna. De av de sakkunniga i sådant hänseende föreslagna

stadgande^ finner jag ändamålsenliga och de i vissa utlåtanden

uttalade farhågorna för svårigheter vid systemets tillämpning kan jag

icke tillmäta avgörande betydelse.

Däremot kan jag icke finna lämpligt att, såsom i en del av de inkomna

utlatandena föreslagits, utbyta länsstyrelsens prövningsrätt mot

stadgande om kvalificerad majoritet för arvodesbeslut eller att föreskriva

dylik garanti vid sidan av underställning eller att, på sätt jämväl i riks
-

Departe
ments
cliefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

dagsskrivelsen ifrågasatts såsom möjligt, låta samtliga beslut om ersättning

åt de kommunala förtroendemännen för sin giltighet fordra dubbelt

flertal av de avgivna rösterna. I detta hänseende får jag åberopa de

skäl, som av de sakkunniga anförts i följande yttrande:

»Att göra samtycke av dubbelt flertal till villkor för beviljande av dessa

ersättningar, men låta den beslutande församlingen med enkel majoritet inrätta

tjänstebefattningar och bestämma avlöningar åt dessas innehavare kan icke vara

riktigt. Att i bägge dessa hänseenden införa en bestämmelse om kvalificerad

majoritet låter sig knappast göra med hänsyn till den förvaltningsorganisation,

vid vilken redan ett stort antal kommuner bundit sig, och till det oavvisliga behovet

inom en del av kommunerna att anställa tjänstemän för vissa uppgifter.

Bestämmelsernas tillämpning beträffande enbart förtroendeuppdragen åter vore så

mycket mera betänklig, som därigenom en minoritets motstånd mot beslut om

ersättning åt förtroendemän kunde befaras giva majoriteten anledning att utan

hållbara sakskäl överflytta det väsentliga av förvaltningen på tjänstemän.

Över huvud taget måste det betecknas såsom oegentligt att införa en undantagsbestämmelse

om kvalificerad majoritet på ett område, som synnerligt intimt

berör frågan om organiserandet av den självstyrelse, som kommunen är berättigad

och skyldig att handhava. Genom rätten att förhindra anslag till vissa organisationsåtgärder

skulle minoriteten i själva verket kunna med bindande verkan

för majoriteten bestämma den organisationsform, inom vilken den styrande majoriteten

måste röra sig vid de kommunala frågornas beredning och beslutens verkställighet.

»

Det förtjänar också att framhållas, att å ena sidan kvalificerad

majoritet icke för närvarande är särskilt föreskriven vid beslut om arvode

åt exempelvis kommunalnämndens, fattigvårdsstyrelsens eller pensionsnämndens

ordförande, men att å andra sidan gällande bestämmelser om

dylik majoritet såsom villkor för beviljande i skattetyngda kommuner av

anslag utöver det löpande årets medföra, att vid behandling av frågor

om ersättning åt innehavare av kommunala uppdrag — vare sig tjänsteeller

förtroendeuppdrag — kvalificerad majoritet i vissa fall erfordras

för beviljande i dessa kommuner av anslag för dylikt, liksom annat ändamål,

även om detsamma icke är nytt.]

Lagförslagens I enlighet med vad jag nu anfört, bar jag låtit på grundval av de

utformmng. sakkunnigas förslag inom socialdepartementet utarbeta vederbörliga lagförslag.

Därvid hava utöver redan omförmälda ändringar och tillägg

företagits vissa jämkningar, delvis av allenast redaktionell natur, men delvis

också innebärande ändring i sak. Härom torde följande böra meddelas.

Såsom i det föregående framhållits, hava de sakkunniga föreslagit

ett traktamentsmaximum motsvarande i fråga om primärkommuner hälften

av traktamentet enligt resereglementets femte klass, alltså för när
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

49

varande 5 kronor, och i fråga om landstingen traktamente enligt reglementets

tredje klass, alltså för närvarande 10 kronor. Jag finner i likhet

med flera av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig i frågan,

kombinationen med resereglementet mindre lämplig. Kommunallagarna

böra nämligen hållas fria från hänvisningar till andra mer svårtillgängliga

författningar samt uttömmande reglera vad som sakligt sett faller inom

deras område. Mindre lämpligt är också, att traktamentsersättningar, som

bestämmas av Konung och riksdag gemensamt, göras beroende av eu i

administrativ ordning utfärdad författning. Jag har därför i de fall,

där i sakkunnigförslaget förekomma hänvisningar till resereglementet,

utbytt dessa mot direkta bestämmelser om traktamentets storlek. Detta

utesluter emellertid icke, att vid bedömande av hithörande frågor resereglementets

bestämmelser i tillämpliga delar kunna tjäna till ledning.

Därvid har jag i fråga om landstingsförordningen tillika, såsom

förut anförts, med hänsyn till den av mig gjorda nedsättningen av det

för landstingsmän föreslagna dagtraktamentet, gjort motsvarande nedsättning

i fråga om traktamente åt ledamöter av landstingets styrelser och

nämnder och föreslagit, att hithörande traktamentsersättning skall utgå

med högst det belopp, som är bestämt för landstingsman.

Enär, på sätt de sakkunniga jämväl föreslagit, fastställd ersättning

för resa åt kommunala förtroendemän skall utgå, oavsett huruvida vederbörande

fått vidkännas verklig kostnad för resan eller ej, har det synts

lämpligt att utbyta det av de sakkunniga använda uttrycket resekostnadsersättning

mot reseersättning.

Den föreslagna maximibegränsningen av ersättning för resa, som i

kommuns angelägenhet företages utom kommunen, har ansetts icke vara

erforderlig utan uteslutits.

Enär förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

innehåller ett särskilt kapitel om underställning och besvär, synes stadgandet

om underställning av kyrkostämmas beslut i arvodesfråga icke

böra, såsom av de sakkunniga föreslagits, erhålla form av en i § 33 intagen

hänvisning till andra förordningar utan införas i berörda kapitel

såsom ett andra moment av § 40.

Stadsfullmäktige i huvudstaden hava erinrat, att den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen i § 38 mom. 1 av förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm angående traktamente åt ledamot av stadskollegiet

m. fl. genom stadgandets hänvisning till § 4 andra stycket från

ersättning uteslöte de innehavare av kommunalt uppdrag, som icke utsetts

direkt av stadsfullmäktige. Med anledning härav har bestämmelsen i

denna del avfattats så, att ersättning må kunna utgå till ledamot av

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 106 käft. (Nr 130.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majrts proposition nr 130.

Special
författningar.

Framställning

angående

tjänstgöringstiden

för vissa

ledamöter av

Stockholms

stadskollegium.

stadskollegiet eller av annan kommunal nämnd, styrelse eller beredning.

Klart är, att med denna formulering icke avses att från ersättning utesluta

innehavare av enmansuppdrag.

Då vidare, enligt vad förut anförts, stadsfullmäktige och kyrkostämma

i Stockholm böra få tilldela arvode åt vederbörande förtroendemän,

hava erforderliga stadganden om underställning av hithörande beslut

inarbetats i respektive författningsförslag. Med hänsyn till den noggranna

kännedom, överståthållarämbetet lärer äga angående stadens och

dess församlingars ekonomiska ställning, har det ej ansetts nödigt att här

föreskriva skyldighet att till samtidig underställning sammanföra alla

under ett år fattade arvodesbeslut eller att ämbetet skall beredas tillgång

till tablå över stadens eller församlingens utgifter.

I fråga om de bestämmelser angående ersättning åt innehavare av

kommunala förtroendeuppdrag, som återfinnas i annan lag eller författning

än de egentliga kommunallagarna, delar jag av de sakkunniga uttalad

uppfattning, att dessa bestämmelser, om icke vägande skäl tala för

särskilda regler, böra bringas till överensstämmelse med kommunallagarnas

motsvarande stadganden.

Mot det förslag till ändring i lagen om fattigvården, som av de

sakkunniga framlagts, har jag ingen erinran att göra.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna ändringen i lagen om

allmän pensionsförsäkring, torde, även om dess genomförande må anses

önskvärd, icke för närvarande vara skäl att endast av denna anledning

vidtaga ändring i förevarande, i den ordning, § 87 regeringsformen omförmäler,

tillkomna lag, utan synes i allt fall med den ifrågasatta lagändringen

kunna anstå, till dess lagen i annat avseende behöver ändras.

De sakkunnigas övriga förslag avse frågor, vilkas föredragning ankommer

på cheferna för andra departement.

I detta sammanhang anhåller jag att få till behandling upptaga

en av Stockholms stadsfullmäktige i skrivelse den 5 innevarande mars

gjord framställning angående ändring av tjänstgöringstiden för stadskollegiets

särskilt valda ledamöter.

Till grund för stadsfullmäktiges framställning ligger ett av stadskollegiet

avgivet utlåtande, däri kollegiet anfört:

Enligt § 34 i förordningen om kommunalstyrelse för Stockholm skall stadskollegiet

utgöras av, förutom stadsfullmäktiges ordförande och båda vice ordförande

samt minst tre, högst sex borgarråd, ytterligare nio ledamöter. Dessa

ledamöter jämte ersättare för dem till lika arta! skola stadsfullmäktige enligt

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

51

mom. 2 andra stycket i samma paragraf bland sig välja å första sammanträdet i

april månad de år, då val till fullmäktige äga rum. Enligt §§ 6 och 17 i kommunalförordningen,

sådana dessa lydde före den 1 juli 1922, skulle stadsfullmäktigeval

verkställas vartannat år, då hälften av hela antalet fullmäktige utsågs. Jämväl

val till stadskollegiet kom således att äga rum vartannat år.

Genom lagen den 9 juni 1922, vilken trädde i kraft den 1 juli samma år,

har den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige upphört. Stadsfullmäktigeval

skola numera ske vart fjärde år. Denna lagändring har emellertid på grund av

avfattningen av de nyss anförda stadgandena i § 34 i kommunalförordningen även

haft till följd, att valperioden för de särskilt valda ledamöterna av stadskollegiet

hädanefter kommer att utgöra fyra i stället för två år.

En sådan förlängning av här ifrågavarande ledamöters tjänstgöringstid har

stadskollegiet funnit innebära avsevärda olägenheter. Det kan icke anses lämpligt,

att vid stadsfullmäktiges första sammanträde efter nyval, som kunna hava

medfört icke obetydliga ändringar i kommunalrepresentationens sammansättning,

ledamöter av stadskollegiet skola tillsättas för så lång tid som fyra år. Tillfälle

bör finnas att oftare kunna vidtaga de jämkningar i stadskollegiets sammansättning,

som på grund av förhållandena kunna bliva önskvärda. Icke heller torde

det vara lämpligt, att, såsom enligt kommunalförordningens nya lydelse skulle

bliva fallet, val till stadskollegiet i allmänhet icke skulle komma att ske vid

samma tillfälle som val av borgarråd.

Då stadskollegiet sålunda ansett, att en förkortning av de särskilt valda

kollegieledamöternas numera stadgade tjänstgöringstid bör ske, har kollegiet, vid

övervägande av de olika alternativ, som i detta hänseende kunna tänkas, funnit

sig böra förorda en sådan ändring av kommunalförordningen, att valperioden för

här ifrågavarande ledamöter ändras till samma tid, som gäller för stadsfullmäktiges

ordförande samt förste och andre vice ordförande, nämligen ett år. r.

Stadsfullmäktige hava under åberopande av vad sålunda anförts

hemställt om sådan ändring av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,

att val av ifrågavarande ledamöter skall äga rum årligen å första

sammanträdet i april månad.

Överståthållarämbetet har förordat bifall till framställningen.

Jag finner skäl tala för bifall till stadsfullmäktiges ifrågavarande

framställning. Den ifrågasatta författningsändringen torde i likhet med

övriga av mig tillstyrkta ändringar i förevarande förordning böra träda

i kraft den 1 september 1923. Tillika synes, såsom stadsfullmäktige

även hemställt, böra föreskrivas, att val enligt de nya stadgandena skall

äga rum första gången å stadgad tid år 1924 samt att de, som på grund

av tidigare val då äro ledamöter av stadskollegiet eller ersättare för dem,

samtidigt skola frånträda sina uppdrag.

Departementschefen uppläser härefter de upprättade förslagen till

lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862,

Överståthål
larämbetet.

Departe
mentschefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majds proposition nr 130.

lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862,

lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862,

lag om ändrad lydelse av §§ 33 och 40 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,

lag om ändrad lydelse av §§ 35 och 42 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863,

lag om ändring i vissa delar av förordningen om landsting den

21 mars 1862 och

lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen om fattigvården den 14

juni 1918,

samt hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Begenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Hr protokollet:

Carl Stålkammar.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

230679

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den s. 1 i texten
  2. Rskr. 1923:277 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 angående mant s. 7 i texten
  3. SU 1923:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna s. 5 i texten
  4. BevU 1923:44 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning. s. 2 i texten
  5. 2LU 1923:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 s. 1 i texten

Visa alla 7