Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegång sprisens bestämmande

1923-03-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:167, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegång sprisens bestämmande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

1

Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2

juni 1911 angående grunderna och sättet för markegång sprisens

bestämmande; given Stockholms slott den 9 mars

1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1

och 5 i förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och

sättet för markegångsprisens bestämmande.

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 132 käft. (Nr 167.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds proposition nr 167.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 (nr 62)

angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.

Härigenom förordnas, att §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni

1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande

skola, § 1 i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

§ I
I

överensstämmelse med § 75 regeringsformen skall i varje län

markegångstaxa årligen upprättas av fyra inom länet bosatta, för sakkunskap

och oväld kända deputerade, vilka jämte lika antal suppleanter

väljas av landstinget. I län, varest två landsting finnas, väljas två deputerade

och två suppleanter av vartdera landstinget.

Deputerade och--— av landstinget godkännes.

§ 5.

Deputerade äga att beräkna och erhålla dagtraktamente och reseersättning

enligt de för landstingsmän stadgade grunder.

Denna förordning träder i kraft vad angår § 5 den 1 september

1923 och i övrigt den 1 januari 1924; dock att deputerade och suppleanter

utses för åren 1924 och 1925 enligt ovan meddelade bestämmelser redan

år 1923, samt att i län, där endast ett landsting finnes, halva antalet av

de bland avgäldstagare och halva antalet av de bland avgäldsgivare utsedda

deputerade och suppleanter skola vid slutet av år 1924 utträda efter

lottning, som vid det årets landsting anställes, men att i län, där två

landsting finnas, det landsting, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande

bestämmes, skall utse deputerade endast för år 1924;

och skall tjänstgöringstiden för deputerade och suppleanter, som

utsetts enligt äldre bestämmelser, utgå med den 31 december 1923, ändå.

att de utsetts för längre tid.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunijl. Maj:ts proposition nr 167.

3

Utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 9 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Tiioiisson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför efter

gemensam beredning med chefen för socialdepartementet.

Genom årlig markegång bestämmes värdet i penningar å vissa persedlar

och tjänstbarheter, som ingå i frälseräntor och andra avgälder av

grundskattekaraktär m. in. De s. k. markegångsprisen sammanföras i

länsvis uppgjorda markegångstaxor, vilka jämlikt § 75 regeringsformen

och förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och sättet

för markegångsprisens bestämmande upprättas av särskilda deputerade,

åtta i varje län, vilka jämte suppleanter utses av landstinget för två år,

hälften vartannat år, och bestå till lika antal av representanter för

avgäldsgivare och avgäldstagare. I Kalmar län, som utgör två landstingsområden,

utser vartdera landstinget hälften av deputerade. Innan

den slutliga markegångssättningen äger rum, inhämtas uppgifter om pri

ser m. m. från vederbörande kommuner, där särskilda s. k. markegangs

nämnder äro i verksamhet. Taxorna granskas inom kammarkollegium,

som jämväl prövar besvär över markegångssättningen.

I en den 20 januari 1923 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet

ställd skrivelse har landshövdingen i Älvsborgs län Axel von

Sneidern anfört i huvudsak följande:

»Den pågående prövningen av möjligheter till besparingar på statslivets

olika områden ger mig anledning att fästa Herr Statsrådets uppmärksamhet pa

en institution, som visserligen ej drar några drygare kostnader, men som dock,

då den enligt min uppfattning saklöst kan undvaras, lämpligen bör avlagsnas —

de deltagande till befrielse från ett onödigt besvär och statskassan från en utgitt.

Jag syftar på de enligt § 75 R. F. och K. F. 2 juni 1911 angående grunderna

och sättet för markegångsprisens bestämmande tillsatta markegangsdeputerade.

Vid senast år 1911 företagna förenkling av markegångssättningen uttalade

kammarkollegium i infordrat yttrande att enligt dess uppfattning deputerades

medverkan till upprättande av taxor B och C kunde utan skada undvaras, da

denna medverkan under tidernas lopp övergått att bli rent formell. Fin undersökning

skulle sannolikt visa att förhållandet är detsamma beträffande taxa A.

Någon ändring beträffande deputerade blev emellertid ej vidtagen ar 1911 utan

fortfarande utse landstingen 8 deputerade vartdera, vilka en gång årligen resa den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ej alltid så korta vägen till residensstaden för att fatta beslut, som faktiskt redan

föreligga i utskrivna protokoll, ja, ofta i redan färdigtryckta kungörelser. Genom

att nu låta det redan skedda faktiska upphävandet av räntetagares och räntegivares

beslutanderätt åtföljas av ett formellt sådant, har därmed ingalunda

vare sig; den visserligen alltjämt avtagande men fortfarande bestående betydelsen

av en rättvis markegångssättning blivit underkänd, eller menige mans avgörande

inflytande på prissättningen avlägsnats. Genom bestående bestämmelser för de

förberedande pnskuranternas upprättande ligger redan nu avgörandet hos de kommunala

förtroendemännen eller särskilda valda kommunala ombud. De administrativa

myndigheterna utföra endast en sammanställning av de lämnade uppgifterna.

Den omarbetning av förordningen angående markegångsprisens bestämmande, som

blir nödvändig i händelse bestyret med prissättningen, med eliminering av de deputerade,

helt skulle överlämnas till övriga nu medverkande, nämligen upprättarne

av priskuranterna, länsstyrelserna och kammarkollegium, bör givetvis ej leda till

ett försvagande av lekmannaelementets sakkunniga inflytande.»

Över berörda skrivelse har kammarkollegium, avgivit infordrat utlåtande

av i huvudsak följande lydelse:

»Förslag liknande det föreliggande har redan tidigare varit föremål för en

särdeles ingående prövning. Kollegium får härom erinra följande.

I skrivelse den 31 mars 1905 hade riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån en del räntepersedlar

skulle kunna ur markegångstaxorna uteslutas, samt efter föranstaltad granskning

av de författningar, som hade avseende på priskurantuppgifterna och sättet för

markegångstaxornas upprättande, taga i nådigt övervägande, huruvida en förändring

i de förberedande åtgärderna för markegångstaxornas upprättande i syfte att

åstadkomma en förenkling i det då föreskrivna förfaringssättet skulle kunna vidtagas!

utan att noggrannheten äventyrades samt sedermera för riksdagen framlägga

det förslag i ämnet, vartill Eders Kungl. Maj:t kunde finna sådan utredning

föranleda. Med anledning av denna riksdagens framställning hade efter erhållen

nådig remiss, kammarkollegium den 8 maj 1908 avgivit underdånigt utlåtande

och därvid tillika överlämnat i ärendet inhämtade yttranden av markegangsdeputerade,

av flertalet magistrater och fögderiförvaltningar ävensom av länsstyrelserna.

I dessa till kollegium sålunda inkomna yttranden — återgivna i kollega

förberörda utlåtande — förekommo åtskilliga förslag åsyftande bland annat deputerade-institutionens

upphävande och överförande av dennas bestyr med markegången

å antingen vederbörande länsstyrelse, landsting eller någon särskild nämnd.

I sitt utlåtande hade kollegium till övervägande framkastat frågan, huruvida

åt den i § 75 i regeringsformen givna föreskrift om de årliga markegångstaxornas

upprättande genom deputerade, valda på sätt av riksdagen särskilt stadgades,

måste givas sådan tolkning, att de i markegångstaxorna från och med år

1855 under avdelningarna B och C införda pris ej skulle kunna utan grundlagsändring

ur markegångstaxorna utbrytas för att bestämmas antingen av markegångsdeputerade

vid särskild förrättning eller ock av annan myndighet, exempelvis

länsstyrelserna. Det kunde enligt kollegii mening ej förnekas, att markegangsdeputerade

på grund av den mera allsidiga kännedom om de på markegångssättningen

inverkande förhållanden, deputerade måste anses äga, vore särskilt

skickade att fastställa de under avdelningen A i markegångstaxorna införda pris

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 107. 5

Vad däremot anginge de i markegångstaxorna under avdelningarna B och C upptagna

pris, hade till följd av de tillförlitliga uppgifter om fullt kända prisförhållanden,

på vilka markegången under dessa båda avdelningar egentligen grundade

sig, markegångsdeputerades medverkan vid fastställande av dessa pris i regel

visat sig vara av uteslutande formell natur, vadan och då på grund av den antydda

karaktären av nämnda pris eu dylik medverkan av markegångsdeputerade

vid fastställandet av samma pris syntes kunna utan olägenhet alldeles undvaras,

kollegium funne sig höra hemställa, huruvida ej åt länsstyrelserna kunde inrymmas

befogenhet att fastställa de dittills under sistnämnda två avdelningar i

markegångstaxorna upptagna pris, varvid i fråga om granskning med mera av

dessa pris, som efter visst formulär kunde publiceras i länskungörelserna, skulle

i huvudsak gälla vad dittills härutinnan iakttagits. Härigenom skulle ock efter

kollega mening den genom nådiga kungörelsen om markegångsprisens bestämmande

den 11 maj 1855 fastslagna grundsatsen, att de nämnda prisen borde framstå

såsom på fullt objektiva grunder fotade, med ledning av tillförlitliga uppgifter

om verkliga och fullt kända förhållanden uträknade pris ej i någon mån åsidosättas,

utan fasthellre vida bättre, än vad för det dåvarande vore förhållandet,

tillgodoses. Härjämte ifrågasatte kollegium, huruvida ej markegångsdeputerades

antal skulle kunna utan åsidosättande av berättigade anspråk på ett fullt riktigt

och därigenom tillförlitligt markegångspris inskränkas till fyra inom länet bosatta,

för sakkunskap och oväld kända deputerade, vilka jämte likaledes fyra suppleanter

skulle såsom dittills väljas av vederbörande landsting.

Enligt statsrådsprotokollet den 3 februari 1911 yttrade sig statsrådet pch

chefen för finansdepartementet i frågan sålunda.

Yad anginge revisionen av stadgandena angående markegångssättningen

vore det, såsom i riksdagens skrivelse framhållits, i avseende å förfaringssättet

vid priskuranternas uppgörande, som eu förenkling ansetts önskvärd. Däremot

hade riksdagen icke ifrågasatt någon förändring i avseende på markegångsdeputerades

befattning med markegångssättningen. En sådan förändring syntes ej

heller vara av omständigheterna påkallad. Anordningen att låta markegångstaxan

i varje län upprättas av åtta av landstinget valda deputerade, vilka för

ändamålet sammanträdde i länets residensstad en gång om året, kunde med

hänsyn till vikten av en riktig markegångssättning icke anses vara onödigt

omständlig. Den syntes å andra sidan erbjuda erforderlig trygghet för markegångssättningen

s riktiga fastställande. Markegångsdeputerade hade utan tvivel

på ett tillfredsställande sätt skött sitt grannlaga värv, och man syntes

icke åstadkomma vare sig större enkelhet eller ökad trygghet i detta hänseende

genom att överlämna markegångsprisens bestämmande åt länsstyrelse eller åt

landsting. Sedan dåmera genom" nådiga förordningen den 17 juni 1908 och nådiga

kungörelsen den 26 augusti samma år meddelats förändrade föreskrifter om

tiden för indelningsersättningars utbetalande, kvarstode icke heller de skäl, som

framkallat kammarkollegii förslag att ur markegångstaxorna utbryta de under

avdelningarna B och C upptagna persedlarna och göra dem till föremål för en

särskild, av länsstyrelse verkställd markegångsförrättning. Emot detta förslag

finge departementschefen för övrigt erinra, att det utginge från en tolkning av

stadgandet i § 75 regeringsformen, som han för sin del icke ansåge sig kunna

biträda, samt att genom förslagets antagande någon förenkling i förfaringssättet

vid markegångssättningen icke syntes vara att vinna. Tvärtom skulle ökat arbete

bliva en oundviklig följd av den föreslagna bestämmelsen därom, att i varje

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl■ Maj:ts proposition nr 167.

Departe
ments
chefen.

län skulle årligen, men på olika tider och av olika myndigheter, upprättas två

markegångstaxor i stället för en enda, som upprättades av landstingets deputerade.

Han hade därför ansett sig höra bibehålla dåvarande bestämmelser därom, att den

årliga markegångstaxan för varje län skulle upprättas av deputerade, valda av

landstinget, och innehålla prisbestämningar beträffande samtliga de persedlar och

prestationer, som under avdelningarna Å, B och C skulle i taxan kvarstå. I fråga

om deputerades antal hade han icke ansett erforderligt eller lämpligt att föreslå

någon ändring av gällande bestämmelser.

I enlighet härmed avfattades det förslag, som av Eders Kungl. Maj:t förelädes

1911 års riksdag och som jämväl av riksdagen i huvudsak antogs. Deputeradeinstitutionen

blev alltså i den gällande markegångsförordningen av samma

år bibehållen såsom tillförene.

Några förändrade förhållanden i avseende å markegångssättningens föremål

och omfattning hava sedermera icke inträtt och torde, med hänsyn till de ännu

kvarstående frälseräntorna, för vilka markegången under A) har sin särskilda

betydelse, åtminstone för en avsevärd tid framåt ej heller vara att motse. Ur

denna^ synpunkt torde följaktligen giltig anledning för närvarande saknas för ett

frångående av den år 1911 fastslagna principen om deputerade-institutionens bibehållande.

På grund härav och då den besparing för statsverket, som skulle vara att

vinna genom eu sådan förändring, förefaller i jämförelse med själva saken icke

kunna vara tillräckligt vägande, anser sig kollegium förhindrat att understödja

den föreliggande framställningen, så vitt den innebär, att institutionen skulle helt

avskaffas.

Emellertid synes det kollegium, som om landshövdingen von Sneiderns förslag

icke nu borde helt få förfalla. Grunden till gällande bestämmelse om tillsättandet

av deputerade och deras antals fixex’ande till åtta är av gammalt datum.

Kedan genom kungl. resolutionen på adelns besvär den 12 juli 1731 § 8 förordnades,

att för markegångstaxornas fastställande två män av vart stånd skulle

för att däröver höras inkallas till residenset hos landshövdingen, varvid hälften

borde vara räntetagare och hälften räntegivare. Denna bestämmelse konfirmerades

i § 39 av landshövdingeinstruktionen den 4 november 1734 och i § 3 av kungl.

resolutionen på allmogens besvär den 17 december 1734. Voteringen bland deputerade

skedde ståndsvis och fortsattes därmed tills genom kungl. brev den 6 oktober

1854, kungjort genom kollega cirkulär den 9 i samma månad, föreskrevs att

deputerades röster skulle räknas per capita.

Bestämmelsen att deputerades antal skall utgöra åtta, som sålunda härleder

sig från fyra-.ståndstiden, är således åtminstone delvis att söka i syftet att

söka åstadkomma jämvikt stånden emellan i de ekonomiska frågor markegången

avsåg att reglera. Vid sådant förhållande kan ifrågasättas behövligheten av att

numera bibehålla ett så pass stort antal deputerade som för närvarande och om

e,j — utan rubbning därvid av den gamla ordningen att deputerade och deras

suppleanter skola vara avgäldstagare och avgäldsgivare till lika antal — antalet

skulle kunna nedsättas till fyra såsom kollegium tidigare föreslagit.»

Sedan numera huvudparten av de avgälder, som markegångstaxorna

avse att reglera, bragts att upphöra, har uppenbarligen också betydelsen

av själva markegångssättningarna, rent kvantitativt sett, högst väsentligt

reducerats. Detta hindrar emellertid icke, att beträffande de avgäl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl May.ts proposition nr 167.

7

der, som fortfarande utgå, vikten av rättvisa markegångstaxor ej är

mindre än förr. Å ena sidan torde det på den grund vara eu statens

skyldighet att tillse, det markegångssättningen äger rum under betryggande

former, men å andra sidan är det också ett statsintresse, att ej

dessa former äro sådana, att kostnaden för dem står i påtagligt missförhållande

till de värden, som äro beroende av desamma. En förenkling

synes utan tvivel vara önskvärd.

Att för närvarande helt avskaffa deputerade går ej för sig redan

på den grund, att därför erfordras en grundlagsändring. Ett inskränkande

av deputerades antal till hälften av det nuvarande, på sätt

kammarkollegium förordat, synes däremot utan olägenhet kunna ske.

Därest, på sätt blivit ifrågasatt, ännu existerande skattefrälseräntor genom

tvångsinlösning bringas att upphöra, varigenom ytterligare en betydande

minskning i avgäldernas antal åstadkommes, synes mig anledning föreligga

att taga under övervägande frågan om ytterligare förenkling av

ordningen för markegångstaxors upprättande.

Ett inskränkande av deputerades antal till hälften påkallar ändring

i § 1 i förordningen angående grunderna och sättet för markegångsprisens

bestämmande. Därjämte torde i en särskild övergångsbestämmelse

böra stadgas, att nyval av samtliga deputerade efter de nya grunderna

skall äga rum år 1923, och att — frånsett Kalmar län med dess

två landstingsområden — genom lottning skall bestämmas, vilka deputerade

skola avgå med år 1924. I Kalmar län torde det — i ändamål

att på samma gång representanter för avgäldsgivare och avgäldstagare

skola utses — böra så ordnas, att vartdera landstinget utser två representanter

vartannat år, samt att åt länsstyrelsen överlämnas att bestämma,

vilketdera landstinget skall utse deputerade endast för år 1924.

Tidigare i dag har chefen för socialdepartementet anmält de s. k.

kommunalförfattningssakkunnigas betänkande angående ersättning åt innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag, och har Kungl. Maj:t beslutat

avlåta proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar i kommunallagarna.

Ett i berörda sammanhang väckt förslag om viss ändring

i förordningen angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande

torde nu böra upptagas.

Jämlikt § 5 i nämnda förordning äga deputerade att beräkna och

erhålla reseersättning, på sätt för landstingsmän är stadgat. De sakkunniga

hava funnit, att markegångsdeputerade böra tillerkännas jämväl

dagtraktamente, och hava härom anfört:

Inom liksdagen både i väckta motioner framställts yrkanden, att markegångsdeputerade

måtte tillförsäkras, utöver redan förefintlig rätt till reseersättning,

jämväl dagtraktamente. Dessa yrkanden hade av vederbörande riksdags
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Departe
ments
chefen.

Ikraft
trädandet,

utskott i princip ansetts berättigade. Det kunde också icke bestridas, att

nämnda uppdragsinnebavare i lika hög grad som t. ex. ledamöter av inskrivningsrevisionen

kunde göra anspråk på ersättning även i form av dagtraktamente.

I motsats till ersättningen åt de sistnämnda måste emellertid ersättningen

till markegångsdeputerade utgå av landstingets medel. För erhållande

i största möjliga omfattning av enhetliga bestämmelser och så få undantag

som möjligt från den allmänna regeln, att uppdragsinnehavare icke borde vara

enligt lag berättigade till gottgörelse av kommunens medel, skulle det under

sådana omständigheter vara önskligt, att stadgandet såväl om dagtraktamente som

angående reseersättning i nu ifrågavarande fall erhölle formen av en hänvisning

till landstingsförordningens föreskrifter om ersättning åt ledamöter av landstingets

styrelser och nämnder. Då emellertid i förevarande fall redan förefunnes en ovillkorlig

rätt till ersättning och då uppdraget att vara markegångsdeputerad väsentligen

vore att betrakta såsom ett uppdrag, vilket icke läge inom den egentliga

landstingsförvaltningen, hade det synts de sakkunniga mindre lämpligt att borttaga

den genom lagen redan tillförsäkrade resekostnadsersättningen. Och då det

icke heller vore tillrådligt att låta sagda ersättning vara oberoende av landstingets

beslut, medan dagtraktamentet gjordes beroende därav, hade de sakkunniga

funnit sig nödsakade att låta de med bestämmelse om dagtraktamente kompletterade

stadgandena fortfarande erhålla formen av en vederbörande tillerkänd

rättighet.

Den sålunda förordade ändringen i nu förevarande förordning torde

vara att anse såsom en direkt följd av de av Kungl. Maj:t föreslagna

ändringarna i kommunallagarna. Omformuleringen av § 5 torde i anslutning

till innebörden av dessa ändringar böra erhålla en delvis annan avfattning

än som direkt överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

De nu förordade ändringarna torde böra träda i kraft, beträffande

§ 5 samtidigt med de föreslagna ändringarna i kommunallagarna, d. v. s.

den 1 september 1923, och beträffande § 1 den 1 januari 1924.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av §§

1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och

sättet för markegång sprisens bestämmande och hemställer, att förslaget måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga litt. . . . vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

230894

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 angå s. 1 i texten
  2. SU 1923:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna s. 3 i texten