Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
1923-03-09 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:168, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
1
Nr 168.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrivning; given Stockholms slott den
9 mars 1923.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om vissa ändringar i
förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 133 höft. (Nr 168.)
1
2
Kungl. Maj ds proposition nr 168.
Förslag
till
förordning
om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående
mantalsskrivning.
Härigenom förordnas, att § 6 mom. 1, § 7 mom. 1 samt § 12 i
förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
§ 6 mom. 1.
Före mantalsskrivning----— egen kommun.
Angående uppläggande av mantalslängd för vissa mantalsskrivningsdistrikt
i Kopparbergs län förordnar Kungl. Maj:t.
§ 7 mom. 1.
Vid mantalsskrivningen — — —--förrättningen övervara.
Kommun äger rätt besluta om ersättning åt kommunalombud efter
de grunder, som i kommunallagarna stadgas angående dagtraktamente
och reseersättning åt ledamöter i styrelser och nämnder.
§ 12.
I fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd må
en var, vars rätt därav beröres, ävensom vederbörande kommun och
fattigvårdssamhälle söka ändring — —--— till bedömande.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1923.
Kungl. Maj ds propositin nr 168.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Sciilyteii, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 24 januari 1923 dagtecknad § 6 mom. l.
framställning om vidtagande av åtgärder för ändring i föreskrifterna ^ng^från
rörande redovisningen i mantalslängderna av hemman och lägenheter m. m. länsstyrelsen
har länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört i huvudsak följande: bergsman.
Länsstyrelsen hade iakttagit, att inom fögderierna i länet hemman och
lägenheter, verk och inrättningar icke, på sätt i § 6 mom. 1 i gällande mantalsskrivningsförordning
föreskrivits, blivit uppförda i mantalslängderna, i anledning
varav länsstyrelsen ej mindre låtit verkställa av omständigheterna påkallad
utredning än även infordrat yttranden från vederbörande häradsskrivare. Genom
den verkställda utredningen hade inhämtats, bland annat, att anteckningar rörande
fastigheterna helt och hållet saknades i mantalslängderna för tre av länets fögderier
samt att i ett annat fögderi fastigheterna visserligen icke införts i själva
mantalslängden, men att desamma med undantag för två socknar inom fögderiet
i stället antecknats i bilagor till mantalslängderna eller s. k. fastighetsliggare,
omfattande en tidrymd av fem år.
Vid sammanträde inför länsstyrelsen den 17 december 1922 av samtliga
häradsskrivare i länet hade häradsskrivarna y berörda fögderier framhållit,
att det på grund av den långt gångna jordsplittringen inom respektive fögderier
vore omöjligt att i författningsenlig ordning uppföra fastigheterna, vilka däremot,
på sätt inom ett av fögderierna vore brukligt, ej allenast kunde utan även lämpligen
borde uppföras i särskilda såsom bilagor till mantalslängderna anslutna
liggare eller förteckningar.
Länsstyrelsen, som ifråga om lämpligheten av fastigheternas redovisande
i särskilda fastighetsliggare i huvudsak delade häradsskrivarnas uppfattning, ville
till stöd för sin åsikt härutinnan framhålla följande omständigheter.
Varje fastighet uttrycktes oftast i tunnland och kappland, snesland och
bandland, och i regel i tre-, fyr- och femsiffriga tal, och icke, såsom i a lmänhet
i andra län vore fallet, i bråkdelar av mantal.
4
Kungl. Mai ds proposition nr 168.
Avskrivandet år från år under den korta tid, som årligen därför vore häradsskiivarna
tillmätt, av tiotusental sadana fastighetsbeteckumgar, som användes
inom nu antydda fögderier av Kopparbergs län, måste medföra, att en mängd fel
ock misskrivningar insmöge sig i längderna.
Genom fastigheternas splittring på många händer uppstode självfallet stor
svårighet att överskåda hemmanens redovisning och att kontrollera, att hemman
eller delar därav icke bortfölle eller dubbelfördes, vilket nu dessvärre ofta
vore fallet.
Aven om fastigheterna i författningsenlig ordning redovisades i mantalslängderna,
bleve denna redovisning icke överskådlig, enär genom hemmanens splittring
i en mängd smådelar dessas skattebeteckningar tillsammans med de i mantalslängden
uppförda personernas namn oftast komme att upptaga ett utrymme av
flera sidor, så att t. ex. av ett och samma hemman en viss del kunde komma att
redovisas å en viss sida i längden och en annan del av samma hemman först två
eller tre sidor längre fram. Att under sådana omständigheter vid varje rubbning
av äganderättsförhållandena kontrollsummera hemmanets skattetal komme att bliva
synnerligen tidsödande. Underlåtenhet av kontrollsummering skulle åter medföra
risk för misstag och felräkningar.
Därest åter fastigheterna, på sätt inom ett av fögderierna vore brukligt,
finge redovisas i fastighetsliggare, skulle i de allra flesta fall samtliga delar av
ett hemman kunna överskådligt redovisas å en enda sida, vilket uppenbarligen i
hög grad skulle underlätta kontrollen.
Länsstyrelsen ansåge för sin del, att med den omfattning, som merberörda
fyra fögderier nu hade, det för häradsskrivarna i dessa fögderier mötte oöverkomliga
svårigheter att i vederbörlig ordning uppföra hemman och lägenheter, verk
och inrättningar i mantalslängderna. Likväl vore det enligt länsstyrelsens åsikt
en oavvislig nödvändighet, att fastigheterna, särskilt hemmanen, redovisades icke
allenast i lastighetstaxeringslängderna, där de särskilda hemmansdelarna, uppdelade
på olika ägare, uppfördes, utan jämväl i en handling, som redovisade fastigheterna
hemmansvis, en handling av sådan beskaffenhet, att densamma dels gåve
en lätt överskådlig framställning av huru fastigheterna voro uppdelade mellan
olika ägare, dels möjliggjorde kontroll därå, att fastigheterna icke bortfölle eller
dubbelfördes, dels ock icke alltför ofta behövde avskrivas, enär varje omskrivning
medförde fel och misskrivningar.
Efter hörande ej mindre av vederbörande häradsskrivare än även av i frågan
insatta allmogemän, hade länsstyrelsen funnit en enligt dess åsikt lämplig
form för fastigheternas redovisning inom de socknar, där jordsplittringen gått
synnerligen långt, nämligen i en fastighetsliggare, vartill förslagsformulär funnes
bifogade framställningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts, anhöll nu länsstyrelsen,
bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för sådan författningsändring,
att det beträffande de mantalsskrivningsdistrikt inom
Kopparbergs län, med avseende å vilka länsstyrelsen funne sådant vara
lämpligt, bleve medgivet, ej mindre att hemman och lägenheter, verk
och inrättningar finge redovisas i särskilda mantalslängdsbilagor eller
fastighetsliggare, avseende en tidrymd av fem år och upprättade i över
-
Kungl. May.ts proposition nr 168.
5
ensstämmelse med nämnda formulär, än även att hemman ocli lägenheter,
verk och inrättningar inom samma mantalsskrivningsdistrikt icke
behövde uppföras i själva mantalslängderna.
Över denna framställning hava kammarrätten och riksräkenskaps- Kammar-^
verket gemensamt avgivit infordrat utlåtande, som i huvudsak är av rikBräkenföljande
lydelse: skapsverket.
»I anledning av vad länsstyrelsen sålunda hemställt och föreslagit få ämbetsverken
till en början erinra därom, att mantalslängderna jämlikt gällande
mantalsskrivnings- och skatteförordningar hava till uppgitt att för skattskrivning
redovisa dels jorden, vilken i dem specifikt upptages efter hemman och lägenheter,
verk och inrättningar med dit hörande torp och andra lägenheter, dels befolkningen.
Om sättet för redovisningen av jorden lämnas föreskrifter i § 6 av nu gällande
mantalsskrivningsförordning den 6 augusti 1894 med däri senare vidtagna ändringar.
Men även för rent privaträttsliga förhållanden kan det vara av betydelse, att fastigheterna
och deras ägare finnas upptagna i mantalslängd^ i avseende härå kan
erinras om ett stadgande i andra stycket av 10 § av 1875 års lugfartsförordning.
Då enligt vad nu länsstyrelsens underdåniga framställning jämte vid densamma
fogade yttranden från häradsskrivarna i länet giver vid handen den inom
vissa fögderier av Kopparbergs län långt drivna jordsplittringen omöjliggjort en
sådan specifikation av jorden i mantalslängderna, som föreskrives i ovannämnda
författningsrum, synes till vinnande av överskådlighet och kontroll böra vidtagas
särskilda anordningar. Vad länsstyrelsen i sådant hänseende föreslagit, att
såsom särskild del av mantalslängden till en s. k. fastighetsliggare enligt
föreslaget formulär, vilken skulle hos häradsskrivaren förvaras, sammanföra alla
hemman och lägenheter m. m. med angivande endast av deras ägare, synes ämbetsverken
ändamålsenligt. Givetvis kunde det vara av ett visst gagn, att de båda
delarna av mantalslängden på det sätt förbundes, att i den del, som upptager
personerna, för fastighetsägare gjordes hänvisning till det eller de ställen i fastighetsliggaren,
där han är upptagen. Emellertid skulle, då det ej är ovanligt
att tiotals eller, vad de större trävarubolagen angår, hundratals fastigheter äro i
en ägares hand, dylika hänvisningar kräva jämförelsevis allt för mycket utrymme
och arbete och då dessutom i taxeringslängderna varje fastighetsägares innehav
är sammanfört, hava ämbetsverken stannat vid att icke föreslå några hänvisningar
av nämnda art.
Beträffande den sålunda föreslagna liggaren få ämbetsverken vidare anföra
följande.
Länsstyrelsens förslag innebär, att liggaren i fråga skulle utgöras av tvenne
delar, en enligt formulär A över hemman och en enligt formulär B över lägenheter
m. m. .
Med hänsyn till de svårigheter, som särskilt i Kopparbergs län lära möta
att skilja mellan hemman och lägenheter, finna ämbetsverken det lämpligare att
sammanföra hemman och lägenheter å en blankett, där de kunde upptagas i enlighet
med den fördelning i enheter, som förekommer i jordregistret, och med
angivande av registernumren i särskild kolumn.
Denna liggare borde, på sätt länsstyrelsen jämväl föreslagit, upprättas för
en tidrymd av fem år.
6
Kungl. Maj ds proposition nr 168.
För första året av varje femårsperiod skulle vid mantalslängdernas insändande
till riksräkenskapsverket en fullständig avskrift av liggaren fogas vid
den del av mantalslängden, som innehåller de personella uppgifterna. För vart
och ett av återstående fyra år skulle det däremot vara tillräckligt att samtidigt
med den del av mantalslängden, som innehåller de personella uppgifterna, till
riksräkenskapsverket insända ett utdrag av liggaren, vilket skulle utvisa de’ förändringar,
som under året blivit av häradsskrivaren antecknade i liggaren.
Dessa utdrag borde i obundet skick insändas till riksräkenskapsverket för
att genom nämnda ämbetsverks försorg fogas vid den avskrift av fastighetsliggaren
för löpande femårsperiods första år, som blivit till riksräkenskapsverket insänd.
Då blanketter till mantalslängd enligt nu gällande formulär tillhandahållas
på statens bekostnad, torde jämväl blanketter till fastighetsliggare och utdrag av
denna liggare genom länsstyrelsens försorg tillhandahållas vederbörande häradsskrivare
kostnadsfritt.
I detta sammanhang vilja ämbetsverken framhålla, att, då arbetet med
fastighetsliggarnas första uppläggande och framtida förande lika väl som upprättandet
av mantalslängd erna, sådana de nu äro beskaffade, är ett tjänsteåliggande,
det icke får ifrågasättas, att detsamma skall draga särskild kostnad för statsverket.
Slutligen anse sig ämbetsverken böra betona, att den anordning beträffande
mantalslängdernas upprättande, som av länsstyrelsen föreslagits och av ämbetsverken
nu i viss modifierad form tillstyrkts, bör få tillämpning allenast i de
mantalsskrivningsdistrikt, där länsstyrelsen efter prövning finner synnerliga svårigheter
möta för mantalslängdernas uppläggande i enlighet med för riket i övrigt
fastställt formulär.
Den författningsändring, som skulle bliva en följd av det sålunda förordade
förslagets genomförande, skulle enligt ämbetsverkens förmenande kunna i huvudsak
inskränka sig till förordningen om mantalsskrivning den 6 augusti 1894 och
åstadkommas på följande sätt.
Till § 6 mom. 1 i förenämnda förordning skulle göras ett tillägg av följande
lydelse:
''Angående uppläggande av mantalslängd för vissa mantalsskrivningsdistrikt
inom Kopparbergs län är särskilt stadgat.’
Detta stadgande skulle lämpligen kunna meddelas i en särskild förordning,
som skulle innehålla bestämmelser om sättet för mantalslängdens uppläggande
och insändande till riksräkenskapsverket samt åtföljas av formulär till fastighetsliggare.
»
Till ämbetsverkens utlåtande var fogat ett förslag till förordning
med särskilda föreskrifter angående upprättande av mantalslängd för
vissa distrikt av Kopparbergs län av följande lydelse:
»Härigenom förordnas, att jämte de angående mantalsskrivning i allmänhet
gällande stadganden, såvitt de ej strida mot vad här nedan finnes föreskrivet,
följande särskilda bestämmplser skola i avseende å mantalsskrivning inom Kopparbergs
län lända till efterrättelse.
För de mantalsskrivningsdistrikt inom Kopparbergs län, beträffande vilka
länsstyrelsen på grund av långt driven jordsplittring finner synnerliga svårigheter
möta för mantalslängdens uppläggande på sätt i § 6 av förordningen"den 6 augusti
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
1894 angående
nämligen
del
gare, och
del
liggare.
mantalsskrivning stadgas, må längden uppläggas i två delar,
I, för redovisning av personerna inom distriktet, kallad personell lig
II,
för redovisning av fastigheterna inom distriktet, kallad fastighets
-
Del I. Personell liggare.
I denna del av mantalslängden införas i enlighet med det allmänna formuläret
för mantalslängd hemman och lägenheter, verk och inrättningar med dithörande
torp och andra lägenheter i alfabetisk ordning eller, där det finnes lämpligare, i
anslutning till indelningen i skifteslag och upptagas under vederbörande fasta
egendom de å densamma boende eller eljest dithörande personerna.
Del II. Fastighetsliggaren.
Fastighetsliggaren föres i enlighet med härvid fogade formulär och upprättas
för fem år i sänder. I fastighetsliggaren upptagas i alfabetisk ordning
eller, där det finnes lämpligare, i anslutning till indelningen i skifteslag och med
utsättande av jordregisternummer, där sådant finnes åsatt, alla hemman och
lägenheter, verk och inrättningar inom distriktet; börande omedelbart etter varje
sålunda upptagen särskild fastighet införas dit hörande torp och andra lägenheter.
Under varje fastighet, torp eller annan lägenhet antecknas dess ägare och innehavare.
Liggaren upprättas första gången med ledning av mantalslängden för
året närmast före det första året i femårsperioden och med begagnande av inhämtade
upplysningar om ägande-, åbo- eller arrenderätt till fastigheterna. För
följande år under femårsperioden införas endast timade förändringar i avseende
å rätten till den fasta egendomen, varvid föregående anteckning om vederbörande
egendom överstrykes.
Del I eller den personella liggaren skall varje år i original insändas till
riksräkenskapsverket; börande duplettexemplar av samma liggare hos häradsskrivaren
förvaras.
Av del II eller fastighetsliggaren skall för varje år, dä sådan liggare på
nytt upplägges, fullständig avskrift insändas till riksräkenskapsverket, medan
originalet förvaras hos häradsskrivaren. För vart och ett av de återstående fyra
år, för vilka liggaren upplagts, skall till riksräkenskapsverket insändas allenast
utdrag av densamma, innefattande för varje år de förändringar, som för det året
införts i häradsskrivarens exemplar av liggaren.
De närmare anvisningar i avseende å fastighetsliggarens uppläggande och
förande, som må finnas erforderliga, äger riksräkenskapsverket meddela.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.»
De förhållanden, som genom förevarande framställning från läns- Dcpartestyrelsen
i Kopparbergs län bragts till Kungl. Maj:ts kännedom, äro utan meatschefen ■
tvivel värda statsmakternas beaktande. Av länsstyrelsens utlåtande och
vid detsamma fogade bilagor, med vars närmare innehåll jag anser mig
icke böra belasta statsrådsprotokollet, framgår med all tydlighet, att ett
uppläggande av mantalslängder i enlighet med de vanliga formulären i
8
Kungl. Maj tis proposition nr 168.
vissa fögderier måste möta synnerliga svårigheter på grund av den utomordentliga
jordsplittringen. Såväl länsstyrelsen som kammarrätten och
riksräkenskapsverket hava framhållit betydelsen av en riktig redovisning
av jorden i såväl mantalslängder som taxeringslängder. Det vill förefalla,
som om den förordade anordningen med särskilda fastighetsliggare,
avsedda att gälla för fem år och med skedda förändringar i äganderättsförhållandena
för varje år införda i särskilda kolumner, skulle bidraga
till vinnande av reda och överskådlighet. Den omständigheten, att riksräkenskapsverket,
som har att verkställa granskningen av mantals- och
taxeringslängderna, biträtt förslaget, synes mig utgöra en omständighet
av vikt. Är förslaget ur häradsskrivarnas synpunkt önskvärt och ur
kontrollsynpunkt acceptabelt, synes all anledning förefinnas att genomföra
detsamma.
De särskilda föreskrifter, som erfordras angående längdernas uppställande
m. m., synas mig emellertid knappast böra hava sin plats i en
av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen författning utan fastmera vara
av rent administrativ natur. Det av kammarrätten och riksräkenskapsverket
framlagda förslaget till ändring i § 6 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen
torde fördenskull tarva sådan modifikation i formuleringen,
att åt Kungl. Maj:t överlämnas att meddela bestämmelser angående uppläggande
av mantalslängd för vissa mantalsskrivningsdistrikt inom Kopparbergs
län.
§ 7 mom. l. Chefen för socialdepartementet har förut denna dag anmält de s. k.
kommunalförfattningssakkunnigas betänkande angående ersättning åt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag; och har Kungl. Maj:t beslutat
avlåta proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar i kommunallagarna
beträffande sådana ersättningar. Nämnda sakkunniga hava
emellertid föreslagit även viss ändring i mantalsskrivningsförordningen,
vilken jag anhåller att nu få beröra.
Enligt § 7 mom. 1 i förordningen angående mantalsskrivning,
sådant detta stadgande lyder enligt förordning den 11 juni 1918 (nr
381), skola vid mantalsskrivningsförrättning tillstädesvara av kommunen
utsedda ombud till det antal, som länsstyrelsen bestämmer. Nu gällande
bestämmelser medgiva icke ersättning av kommunens medel åt dessa
ombud.
Nämnda sakkunniga hava ansett, att, då kommunerna enligt de av
de sakkunniga föreslagna ändringarna i kommunallagarna skulle äga bereda
sina förtroendemän ersättning, följdriktigheten fordrade, att även
9
Kung!. Maj.-tu proposition nr 168.
koimmuialombudeu vid maiitalsski-ivningsförrättning erliöllc någon gott
görelse. De sakkunniga hava vidare anfört:
Med hänsyn till arbetets koncentrerande under en kort tidsperiod med jämförelsevis
lång arbetstid under var och en av sammanträdesdagarna vore detta uppdrag
närmast att jämföra med ledamotskap i taxeringsnämnd. De till införande i
kommunallagarna''ifrågasatta bestämmelserna om ersättning, vilka avsage enbart
led emot skap i styrelser, nämnder och beredningar bleve dock icke utan vidare tilllämpliga
på dylikt ombudsmannaskap, varför ett tillägg till mantalsskrivningsforordningen
vore behövligt, för att ersättningen lagligen skulle kunna beslutas. Da
arbetet, på sätt nyss nämnts, vore jämförligt med det med ledamotskap i taxeringsnämnd
förbundna, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke stadgandet om ersättning
borde i bägge fallen vara enahanda. Men da den avvikande bestämmelsen
beträffande det senare uppdraget huvudsakligen motiverats av det förhållandet,
att en minskning av dagtraktamentets nuvarande maximum kunde medföra olägenheter,
och då undantagen från de i kommunallagarna meddelade allmänna bestämmelserna
borde bliva så få som möjligt, syntes det dock vara lämpligt, att kommunens
befogenhet att i förevarande fall besluta om dagtraktamente och reseersättning
begränsades på samma sätt, som enligt berörda bestämmelser gällde beträffande
ersättning åt ledamöter av styrelser och nämnder.
I likhet med kommun alförfattningssakkunniga är jag av den upp- nepartefattningen,
att, därest befogenhet meddelas kommun att besluta om ersätt- men sc c eD
ning åt ledamöter i styrelser och nämnder, denna befogenhet bör utsträckas
att gälla även''de i mantalsskrivningsförordningen omförmälda
kommunala ombuden. Formuleringen av den härför erforderliga ändringen
i § 7 mantalsskrivningsförordningen bör givetvis ansluta sig till före
nämnda
ändringar i kommunallagarna.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har i eu den § 12.
S november 1921 dagtecknad skrivelse anfört följande: ning j-rån
-Enligt stadgandet i § 12 av nådiga förordningen angående mantalsskriv- ijsJenak*
ning den 6 augusti 1894, sådan denna § lyder enligt nådiga förordningen den 14 ]andBkommuiuni
1918 må, ifråga om vidtagen eller underlåten mantalssknvmngsatgärd, nernas förenvar
vars rätt beröres därav, ävensom vederbörande kommun söka ändring hund.
<renoni besvär hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet.
Sedan en person K. för år 1919 mantalsskrivits i Kungsbacka stad samt
fattig vårdsstyrelsen därstädes hos länsstyrelsen i Hallands län hemställt, att av
angivna skal en annan kommun måtte förklaras utgöra K:s rätta mantalsskrivningsort
för ifrågavarande år, har länsstyrelsen genom resolution den 28 maj
1919 förklarat framställningen icke föranleda till någon länsstyrelsens åtgärd,
enär fattigvårdsstyr elsen icke vore behörig att föra talan uti målet. Häröver besvärade
sig fattigvårdsstyrelsen, men genom utslag den 22 mars 1921 har Eders
Kungl. Mapts Kammarrätt ej funnit skäl göra ändring i överklagade resolutionen.
Av kammarrättens fem i beslutet deltagande ledamöter hava emellertid två vant
av skiljaktig mening samt velat återförvisa malet till länsstyrelsen, enär enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 133 höft. (År 16b).
10
Kungl. Majds proposition nr 168.
Kammar
rätten.
deras åsikt fångvårdsstyrelse]! .jämlikt 12 § i man talsskri vningsförordningen,
jämförd med 10 § i lagen om fattigvården finge anses vara behörig att föra talan
angående K:s ifrågavarande mantalsskrivning.
Då kammarrätten är sista instans i mantalsskrivningsmål, lärer man hava
att utgå från, att den tolkning, som framgått ur berörda utslag, skall bliva den
för framtiden gällande.
Fråga är emellertid, om en sådan ordning är den, som är med kommunernas
intressen bäst förenliga. Mantalsskrivningen är en åtgärd, som ur olika
synpunkter är av intresse för kommunen; nämligen med hänsyn till beskattninga
pensionering enligt lagen om allmän pensionsförsäkring samt hemortsrättsförvärv.
feedan enligt nya fattigvårdslagen hemortsrätten gjorts beroende av den faktisk,
mantalsskrivningen, är det av vikt för kommunerna, att mantalsskrivningsåtgärd
skärskådas ur denna synpunkt. Härvid är intet av kommunens organ på samma
sätt skickat att bevaka kommunens intresse som fattigvårdsstyrelsen.»
Styrelsen har på grund av det anförda hemställt, att § 12 i
inantalsskrivningsförordningen måtte omarbetas därhän, att fångvårdsstyrelse
berättigas att å kommunens vägnar, ensam eller jämte annan
kommunal myndighet, få klaga över mantalsskrivningsåtgärd; dock att
det även vore tänkbart att vinna det av styrelsen framförda önskemålet
genom en förändring i samband med stadgandet i 10 § fattigvårdslagen
om fattigvårdsstyrelsens rätt att företräda fattigvårdssam hållet.
I infordrat utlåtande har kammarrätten beträffande denna fråga
anfört följande:
»Såsom i den remitterade framställningen anföres, har kammarrätten i visst
fall ej gjort ändring i länsstyrelses resolution, varigenom en fångvårdsstyrelse
förklarats icke vara behörig att föra talan i mål angående mantalsskrivning." Med
bortseende från frågan om en sådan lagtolkning är riktig eller ej, varom skilda
meningar gjort sig gällande inom kammarrätten, synes det vara lämpligast, att,
om det ur saklig synpunkt anses riktigt, att fattig vårdsstyrelse tillerkännes den
omtvistade behörigheten, detta sker genom ändring av gällande bestämmelser i ämnet.
Då enligt gällande mantalsskrivningsförordning kommun äger föra talan i
mantalsskrivningsmål samt kommun och fattigvårdssamhälle i regel sammanfalla,
skulle mot den föreslagna anordningen visserligen kunna anmärkas, att det vore
mindre lämpligt att öppna möjlighet för fattigvårdssamhälle att genom sitt
verkställande organ föra talan i mål av enahanda beskaffenhet. Enligt kammarrättens
mening synes dock en sådan invändning vara av mera teoretisk än praktisk
natur och i varje fall icke vara av avgörande betydelse. Till förmån för en lagändring
talar å andra sidan — såsom även påpekats i den remitterade framställningen
— den omständigheten, att fattigvårdsstyrelsen, sedan hemortsrätten genom
191ö års fattigvårdslagstiftning gjorts beroende av den faktiska mantalsskrivningen,
har ett naturligt intresse att bevaka vid mantalsskrivningen, vilket synes
böra föranleda rätt för fattigvårdsstyrelse att föra talan i mantalsskrivningsmål.
Bestämmelse i detta syfte synes kammarrätten lämpligen böra införas i § 12
inantalsskri vningsförordningen'' på sådant sätt, att vederbörande fattigvårdssamhälle
förklaras äga behörighet att jämsides med vederbörande kommun söka änd
-
Kunf/l. Mai Is proposition nr 168.
11
ring i fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningaåtgärd. Genom en
dylik anordning undgår man att åtminstone i formellt avseende giva fattigvårdsstyrelse
behörighet att föra kommuns talan i mantalsskrivningsmål. Att fattigvärdssamhälle,
som består av två eller dera kommuner, skulle äga sådan behörighet
i fråga om mantalsskrivning i envar av dessa kommuner, synes icke behöva
särskilt komma till uttryck i lagtexten.
I de särskilda författningarna om mantalsskrivning i Stockholm och Göteborg
synas, med hänsyn till avfattningen av hithörande författningsrum, § 14 i den
förra och § 12 i den senare, några förändringar icke behöva företagas.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde kammarrätten, att proposition
måtte avlåtas till riksdagen med förslag, att § 12 i mantalsskrivningsförordningen
må erhålla följande ändrade lydelse:
»I fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd må
eu var, vars rätt därav beröres, ävensom vederbörande kommun och fattigvårdssamhälle
söka ändring — — — — bedömande.»
För egen del bär jag ingen erinran mot kammarrättens förslag Departetill
ändring i § 12 mantalsskrivningsförordningen, utan vill jag tillstyrka mentschefen*
•detsamma.
Den förordade ändringen i § 7 mom. 1 mantalsskrivningsförord- Ikraftningen
torde böra träda i kraft samtidigt med ändringarna i kommunal- tradandet
lagarna, d. v. s. den 1 september 1923. Det synes lämpligt, att även
•Övriga ändringar träda i kraft vid samma tidpunkt.
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning och hemställer,
att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till»
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga litt . . . vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1923:277 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 angående mant s. 6 i texten