Sök i Ratio Lex

Angående understöd av jorddelning sväsendet m. m

1923-02-16 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:174, Angående understöd av jorddelning sväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 174.

1

Nr 174.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående understöd av jorddelning

sväsendet m. m.; given Stockholms slott den 16 februari

1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anför departementschefen, statsrådet Linders följande:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln punkt 160, har

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i

ämnet, som Kungl. Maj:t kunde komma att efter ytterligare i ärendet

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 139 höft. (Nr 174.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

erforderlig utredning avlåta till riksdagen, för understöd av jorddelningsväsendet

beräkna vissa av lantmäteristyrelsen i skrivelse den 8 december

1922 föreslagna anslagsbelopp, nämligen dels till bidrag till lantmäteriförrättningar

ett ordinarie förslagsanslag å 190,000 kronor, dels ock

till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang

med skiften och hemmanskly vningar ett ordinarie förslagsanslag å 100,000

kronor.

Sedan ytterligare utredning i ärendet numera verkställts, anhåller

jag att få ånyo anmäla detsamma.

Lantmäteristyrelsens i nämnda skrivelse framlagda förslag avser

sammanslående till ett gemensamt anslag av följande förslagsanslag, nämligen

ordinarie anslaget under nionde huvudtiteln å 20,000 kronor till

bidrag till avsöndringar och ägostyckningar, ordinarie anslaget under

samma huvudtitel å 150,000 kronor till bidrag till skiften och hemmansklyvningar

samt extra anslaget under andra huvudtiteln å 5,000 kronor

till rättshjälp m. m. åt vissa nyttjanderättshavare. 1 förslaget har lantmäteristyrelsen

beräknat, att anslagsmedlen för sistnämnda ändamål behövde

ökas till 20,000 kronor. Det gemensamma anslaget skulle alltså

uppgå till 190,000 kronor. Ovanberörda anslag uppgå för första halvåret

1923 till respektive 10,000, 75,000 och 2,500 kronor.

Vidare avser styrelsens förslag vissa förändrade grunder för statsbidrag

från nämnda tre anslag samt från anslaget till utflyttnings- och

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar.

Nu gällande grunder för ifrågavarande statsbidrag återfinnas i

kungörelsen den 31 december 1920 (nr 912) angående villkor för erhållande

av statsbidrag till lantmäteriförrättningar och kungörelsen den

26 mars 1920 (nr 133) om bestridande i vissa fall med allmänna medel

av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område

m. m.

Slutligen avser styrelsens förslag vissa ändringar i grunderna för

gäldande med statsmedel av resekostnads- och traktamentsersättning åt lantmätare,

i vilket avseende bestämmelser äro meddelade i förordningen

den 31 december 1920 (nr 909) angående distriktslantmätare m. fl. tillkommande

resekostnads- och traktamentsersättning (resereglemente för

lantmätare). Medel till gäldande av dessa kostnader utgå från nionde

huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar.

Innan jag närmare ingår på lantmäteristyrelsens förslag, torde jag

få lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten av förenämnda bestämmelser

och vad som föranlett lantmäteristyrelsens framställning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

i proposition nr 235 till 1920 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen

att å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidrag, att utgå i

huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för jordbruksdepartementet förordade

grunder, dels till jordavsöndringar och ägostyckningar ett förslagsanslag av 50,000

kronor, dels ock till skiften och hemmansklyvningar ett förslagsanslag av 150,000

kronor. Vidare föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att upptaga det dåvarande ordinarie

förslagsanslaget till utflyttningshjälp efter skiften under förändrad benämning »bidrag

till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar»

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för jordbruksdepartementet

förordade grunder samt att öka detta anslag från 50.000 kronor till

100,000 kronor. Slutligen föreslog Kungl. Maj:t riksdagen viss höjning av nionde

huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar i och för statens övertagande

av vissa resekostnader för lantmätare. Enligt beslut av 1918 års riksdag utgick

redan förut i viss utsträckning av statsmedel traktamentsersättning till lantmätare.

Kungl. Maj:ts framställning till riksdagen var i huvudsak grundad på förslag

av 1917 års lantmäterikommission. Det torde böra erinras, att lantmäterikommissionens

förslag, bland annat, avsåg, att kostnaderna för gode män vid lantmäteriförrättningar

skulle gäldas av statsmedel, men att Kungl. Maj:t icke biträdde kommissionens

förslag i denna del, vilket emellertid upptogs i en uti andra kammaren

väckt motion, nr 390.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag såväl beträffande bidrag till lantmäteriförrättningar

som beträffande statens övertagande av resekostnadsersättningen till

vissa lantmätare. Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 31 december 1920 förutnämnda

författningar nr 909 och 912.

I den skrivelse, nr 321, varuti riksdagen anmälde sitt i anledning av Kungl.

Maj:ts framställning fattade beslut, anhöll emellertid riksdagen, i anledning av

nämnda motion nr 390, om skyndsam utredning, huruvida mindre bemedlade eller

obemedlade sakägare lämpligen kunde beredas några ytterligare lättnader i de av

lantmäteriförrättningar förorsakade kostnaderna utöver dem, som redan då kunde

erhållas eller enligt samma skrivelse medgivits, ävensom rörande de villkor, under

vilka detta borde ske, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Med anledning av denna riksdagens framställning anbefallde Kungl. Maj:t

den 22 juni 1920 lantmäteristyrelsen att skyndsamt inkomma med utredning i frågan;

och avgav lantmäteristyrelsen i skrivelse den 24 december 1920 sålunda anbefalld

utredning. Därvid hemställde lantmäteristyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva viss utsträckning av statsbidragen till lantmäteriförrättningar,

samt ifrågasatte vissa ändringar i de utfärdade bestämmelserna rörande villkoren

för åtnjutande av statsbidrag.

Statskontoret avgav utlåtande i ärendet den 8 februari 1921.

I det vid statsverkspropositionen till 1922 års riksdag fogade statsrådsprotokollet,

nionde huvudtiteln punkt 153, anförde jag i detta ämne, att jag, med hänsyn

till de utgifter för statsverket, som genomförande av lantmäteristyrelsens förslag

skulle medföra, funne redan de statsfinansiella synpunkterna tala för frågans undanskjutande.

Då därtill komme, att det för frågans lyckliga lösning syntes vara av

viss vikt, att den komme under prövning och bedömande i sammanhang med den

nya skifteslagstiftningen, men förslag beträffande denna lagstiftning, enligt vad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

chefen för justitiedepartementet meddelat, icke komme att framläggas för 1922 års

riksdag, ansåg jag mig icke böra föreslå Kungl. Maj:t att då göra framställning

till riksdagen i ämnet.

I skrivelse nr 9 A 1922 anförde riksdagen, att riksdagen av vad departementschefen

sålunda anfört funne, att det i riksdagens skrivelse nr 321 år 1920

upptagna spörsmålet, åsyftande bland annat frågan om statsbidrag till täckande av

kostnader för ersättning till gode män vid vissa lantmäteriförrättningar, ingalunda

därmed finge anses avfört, utan att desamma endast av vissa skäl, som riksdagen

ansåge sig böra godtaga, för det dåvarande undanskjutits. Riksdagen vore ock förvissad,

att Kungl. Maj:t skulle vid frågans upptagande till slutlig prövning taga

vederbörlig hänsyn till de av riksdagen i förevarande hänseende uttalade önskemål.

Vid anmälan den 15 juni 1922 av nämnda riksdagsskrivelse i nu förevarande

del anbefallde Kungl. Maj:t lantmäteristyrelsen att, med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet

till 1922 års statsverksproposition i ämnet anförts, avgiva förnyat

utlåtande angående dels frågan om ytterligare lättnader i lantmäterikostnader för

obemedlade och mindre bemedlade, dels ock angående frågan om statens övertagande

av resekostnaderna för tekniskt biträde åt lantmätare, i vilken sistnämnda

fråga lantmäteristyrelsen gjort framställning den i 3 januari 1921.

Lantmäteristyrelsens nämnda skrivelse den 24 december 1920 hade emellertid

remitterats till kolonisationskommittén, som jämväl den 11 juli 1918 anbefallts att

avgiva yttrande över riksdagens skrivelse den 13 juni samma år, nr 342, rörande

åtgärder för kraftigare befrämjande av kolonisationen å bondejord i Norrland. I

sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande har kommittén utlåtit sig i förevarande

fråga (sid. 74—82 i kommitténs tryckta betänkande del III, statens offentl. utr.

1922: 22).

Förutom det lantmäteristyrelsen sålunda anbefallts att avgiva förnyat utlåtande

i här ovan berörda frågor, har Kungl. Maj:t även den 14 juli 1922 anmodat

styrelsen att inkomma med förslag till de ändringar i förenämnda kungörelse

den 26 mars 1920 (nr 133) angående bestridande i vissa fall med allmänna medel

av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område, som

med föranledande av lagen den 15 juni 1922 (nr 268) om ändrad lydelse av 1 § i

lagen den 26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller eljest kunde vara påkallade.

Det är med anledning av sålunda undfångna befallningar, som lantmäteristyrelsen

avgivit i förevarande skrivelse den 8 december 1922 innefattade utredning

och förslag, och har lantmäteristyrelsen därvid tillika utlåtit sig över

kolonisationskommitténs betänkande i vad avser frågan om statsbidrag till lantmäteriförrättningar.

Över lantmäteristyrelsens framställning har statskontoret avgivit utlåtande

den 25 januari 1923.

I detta sammanhang torde böra erinras, att riksdagen i skrivelse

den 20 maj 1915, nr 139, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen

framlägga förslag, att i fråga om sådan förrättning, som avses i

lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907, ersättning må utgå

av statsmedel såväl för resa som för själva förrättningen jämte lösen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

för handlingar. Över denna skrivelse har vägkommissionen, efter det

samtliga länsstyrelser yttrat sig, avgivit utlåtande den 8 februari

1919, men har skrivelsen sedermera åter överlämnats till kommissionen

för att tagas i förnyat övervägande vid fullgörande av kommissionen

den 1 oktober 1921 givet uppdrag att verkställa utredning rörande det

enskilda vägväsendet.

Kommissionens betänkande är emellertid ännu icke avgivet.

De i förevarande ärende föreliggande utredningarna och förslagen

omfatta ett flertal frågor, vilka lämpligen torde böra upptagas till behandling

var för sig eller sammanförda i vissa grupper. Med avseende

å dessa frågors inbördes sammanhang torde jag dock för vinnande av

överskådlighet först böra angiva de hemställanden, vari de i ärendet

gjorda framställningarna utmynna.

Lantmäteristyrelsen hemställde i nämnda skrivelse den 24 december 1920, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag

till skiften och hemmansklyvningar måtte jämväl vid rågångsförrättningar

få utgå bidrag till hälften av å sökandes fastighet belöpande andel av arvodet till

lantmätaren, inberäknat lösen för karta och handlingar, på följande villkor:

a) att utgifterna för förrättningen ansåges för sökanden betungande i förhållande

till hans ekonomiska ställning;

b) att sökanden vore boende i den socken, där fastigheten vore belägen, och

icke utgjordes av bolag; samt

c) att bidrag icke finge utgå till den, som påkallat förrättningen utan att

skäl därtill förefunnits;

dels ock att från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

rese- och traktamentspenningar måtte vid ägostyckning, laga skifte, hemmansklyvning

och rågångsförrättning få utgå bidrag till belopp, motsvarande den å sökandens

område eller ägolott belöpande andel av ersättningen till de vid förrättningen

biträdande gode männen, samt att för åtnjutande av sådant bidrag skulle gälla

enahanda villkor, som stadgats för erhållande av bidrag från anslagen till bidrag

till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till bidrag till skiften och hemmansklyvningar.

Kolonisationskommittén har i sitt betänkande föreslagit,

att i riksstaten måtte uppföras ett nytt ordinarie förslagsanslag, benämnt

»bidrag till jorddelningsförrättningar» och att detta anslag måtte beräknas till

250,000 kronor;

att i sammanhang härmed de nuvarande anslagen »bidrag till jordavsöndringar

och ägostyckningar» samt »bidrag till skiften och hemmansklyvningar» måtte ur

riksstaten uteslutas; samt

att för åtnjutande av det nya anslaget måtte stadgas de villkor, varom kommittén

i sitt betänkande framställt förslag.

Lnntmäteristyrelsens framställning den 8 december 1922 utmynnar i hemställan,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

dels att besluta ej mindre att statsverket måtte övertaga resekostnaderna för

hos lantmätare anställt tekniskt biträde, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen

begagnas, än även att den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta lantmäteripersonalen

tillkommande rese- och traktamentsersättning skall utgå av statsmedel

vid alla resor och förrättningar, som denna personal i tjänsten är skyldig

att företaga,

dels att, med uteslutande av såväl det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till rättshjälp m. m. åt vissa nyttjanderättshavare som de under

nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslagen dels till bidrag till jordavsöndringar

och ägostyckningar dels till bidrag till skiften och hemmansklyvningar, under nionde

huvudtiteln uppföra ett förslagsanslag till belopp av 190,000 kronor till bidrag till

lantmäteriförrättningar att användas i enlighet med av lantmäteristyrelsen föreslagna

grunder,

dels ock att medgiva att från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhag med

skiften och hemmansklyvningar må utgå bidrag även till väganläggning utanför

området för förrättningen med viss av lantmäteristyrelsen angiven begränsning.

Statskontoret har anfört, att det av angivna skäl knappast syntes lämpligt,

att den av lantmäteristyrelsen framlagda frågan — åtminstone i den utsträckning,

som lantmäteristyrelsen föreslagit — för närvarande upptoges till definitiv lösning.

Statskontoret har emellertid ansett sig böra närmare uttala sig angående vissa

delar av lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteriförrättningar, som böra berättiga till statsbidrag.

Då jag nu går att redogöra för de olika förslagen i de föreliggande

utredningarna, torde jag först få upptaga till behandling frågan om vilka

lantmäteriförrättningar, som böra berättiga till statsbidrag.

Nu gällande bestämmelser i detta ämne, vilka utfärdats i enlighet

med riksdagens 1920 fattade beslut, återfinnas såsom ovan sagts i

kungörelsen den 31 december 1920 (912).

Enligt dessa må vid jordavsöndringar och ägostyckningar, under vissa angivna

villkor, till vilka jag nedan återkommer, utgå bidrag till bestridande av konstnaderna

för förrättningen med belopp, motsvarande vad på vederbörande område belöper av

det lantmätaren för förrättningen enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande arvode,

nberäknat lösen för karta och handlingar.

Vid skiften och hemmansklyvningar må statsbidrag utgå med belopp, motsvarande

högst hälften av vad å vederbörande sökandes ägolott belöper av lantmäteriarvodet

jämte lösen för karta och handlingar.

Bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader utgå med belopp, motsvarande

hälften av den kostnad, vartill utflyttnings- eller väganläggningsåtgärdens

verkställande vid vederbörande förrättning uppskattats.

Lantmäteristyrelsen föreslog redan i sin framställning den 24 december

1920 viss utvidgning av statsbidragen till lantmäteriförrättningar.

Styrelsen framhöll emellertid därvid, bland annat, att någon erfarenhet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

ännu icke vunnits rörande verkningarna av de beslutsom redan fattats.

De förslag, som styrelsen komme att framställa, avsåge huvudsakligen

endast att något närmare utforma dessa beslut samt konsekvent och på

ett ändamålsenligt sätt utvidga dem i enlighet med deras innebörd till

befrämjande av största möjliga rättvisa. Någon större omläggning eller

utvidgning av statsbidrag funne sig styrelsen däremot icke böra då

understödja. Därmed syntes böra anstå i avvaktan dels på erfarenhet

i fråga om verkningarna av de redan fattade besluten och de mindre

förändringar, som kunde komma att företagas i anledning av de förslag,

styrelsen komme att framställa, dels på genomförandet av den väntade

nya skifteslagstiftningen.

Beträffande behovet av statsbidrag för olika ändamål anförde styrelsen

bland annat följande.

Det förhölle sig så, att en stor del av de områden, som redan utbrutits

genom avsöndring, vad gränserna anginge icke vore på ett tillfredsställande sätt bestämda

på marken.^ Detta gällde bland annat en mängd upplåtelser från kronans

domäner. För att få gränserna för dessa och andra lägenheter bestämda på marken

erfordrades lantmäteriförrättningar, vilka finge natur av rågångsföri ättningar och

vid vilka biträde av gode män erfordrades. Det syntes stå väl i överensstämmelse

med innebörden i de fattade besluten, att statsbidrag lämnades även till dessa förrättningar.

Pa liknande sätt ställde sig emellertid förhållandena ofta även vid andra

rågångsförrättningar. Beträffande dessa borde framhållas, att genom den nya mätningslörordningen

förfarandet bleve något vidlyftigare och därför kostsammare samt

att det stora antal förrättningar av detta slag, som förekomme, berodde förutom

på bristen på kontroll pa de mindre tillfredsställande regler, som gällt beträffande det

tekniska förfarandet. Härtill komme, att rågångsförrättningar, vad det stora flertalet

fall anginge, kunde betraktas såsom en fullföljd eller rättelse av förut verkställda

jorddelningsförrättningar, till vilka bidrag utgått. Uti dessa förhållanden framträdde

enligt lantmäteristyrelsens mening skäl för statens mellankomst åtminstone i fall, då

verkligt behov förelage, vilket givetvis vore händelsen i fråga om obemedlade och

mindre bemedlade sakägare.

Från statsbidrag till rågångsförrättning borde uteslutas den, som påkallat

förrättning utan att skäl därtill förefunnits.

Beträffande bidragets belopp ansåge lantmäteristyrelsen mest följdriktigt och

mest överensstämmande med sakens natur, om en åtskillnad gjordes så, att vid förrättning,

som avsåge ägogräns, vilken tillkommit genom avsöndring, statsbidraget

finge utgå till hela arvodet och vid förrättning rörande annan ägogräns högst till

hälften därav. Det mötte emellertid svårighet att i tillämpningen göra en sådan

skillnad. Styrelsen föresloge därför, att statsbidrag till rågångsförrättningar finge

utgå högst till hälften av den å sökandens fastighet belöpande andelen av lantmäteriarvodet

samt att detta bidrag skulle bestridas från anslaget till skiften och

hemmansklyvningar.

I sitt utlåtande den 8 januari 1921 anförde statskontoret att, då

detta lantmäteristyrelsens förslag finge anses stå i översstämmelse med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

riksdagens anhållan i skrivelsen den 17 juni 1920, nr 321, statskontoret

icke hade något att erinra däremot.

Kolonisationskommiitén har i sitt betänkande, efter erinran hurusom

betydande fördelar numera stode allmänheten till buds genom att

staten övertagit en väsentlig del — enligt beräkning tillsammans omkring

hälften — av kostnaderna för lantmäteriförrättningar, anfört

följande.

Kommittén hade emellertid vid den behandling kommittén ägnat de med

varandra så nära sammanhängande frågorna om kolonisationen och jorddelningen

funnit starka skäl tala för vissa ändringar beträffande de nu utgående statsbidragen

i syfte att något utvidga bidragsmöjligheterna. I sådant avseende hade det synts

kommittén som skäl numera saknades att hålla i sär de båda anslagen till jordavsöndringar

och ägostyckningar samt till skiften och hemmansklyvningar, utan syntes

dessa båda anslag lämpligen böra slås tillsammans, därvid bestämmelsen om statsbidrags

utgående till hela kostnaden borde gälla vid samtliga slagen av förrättningar.

Goda skäl syntes av lantmäteristyrelsen vara anförda för att rågångsförrättningar

i fråga om rätt till statsbidrag borde jämställas med jorddelningsförrättningar.

Kommittén hade emellertid ansett önskvärt att ytterligare något utvidga

möjligheterna till statsbidrag så till vida, att bidrag skulle kunna utgå även vid

ägoutbyten och jämväl enligt nu ifrågavarande bestämmelser vid förrättningar för

inlösen av under nyttjanderätt upplåtna områden, vid vilka sistnämnda förrättningar

visserligen statsunderstöd redan kunde beredas, dock icke på fullt verksamt sätt.

.aven ur kolouisationssynpunkt vore dylika förrättningar väl förtjänta att befrämjas.

De vore att betrakta som jorddelningsförrättningar och till sådana kunde man

av de skäl, lantmäteristyrelsen anfört, även hänföra rågångsförrättningar.

Lantmäteristyrelsen, som inhämtat yttrande i ämnet från överlantmätarna

i riket (se bil. B och C), har i sin skrivelse den 8 december 1922

i denna fråga anfört i huvudsak följande.

Redan i sin framställning den 24 december 1920, varvid styrelsen emellertid

intagit den principiella ståndpunkt att i avvaktan på erfarenhet någon omläggning

av de vid 1920 års riksdag fattade besluten ej borde äga rum, hade styrelsen

föreslagit, att statsbidrag borde få ifrågakomma även vid rågångsförrättningar.

Kolonisationskommittén hade föreslagit, att även ägoutbyten borde medtagas, och

bland överlantmätarna rådde så gott som enighet om, att obemedlade och mindre

bemedlade sakägare borde kunna komma i åtnjutande av bidrag förutom vid jordavsöndringar,

ägostyckningar, laga skiften, hemmansklyvningar, ägoutbyten och

rågångsförrättningar, jämväl vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar på

landet. Lantmäteristyrelsen gillade de skäl, som från skilda håll anförts i fråga

om de särskilda slagen av förrättningar, men ansåge, att man borde gå ännu ett

steg längre och medtaga, förutom förrättningar rörande enskilda vägar på landet

alla förrättningar, som hade naturen av jorddelnings- eller gränsbestämningsförrättningar

och alltså även förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. Samtliga dessa

förrättningar vore av stor betydelse för jordbrukets utveckling, egnahemsbildningar

eller rättssäkerheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition Nr 174.

Till förrättningar, som hade naturen av jorddelnings- och gränsbestämningsförrättningar,

torde, när därtill lades förrättningar rörande enskilda vägar på landet,

med nedan angivna undantag, kunna räknas alla förrättningar, som en småbrukare

kunde hava behov av att få verkställa eller vid vilka han kunde intvingas såsom

sakägare. Ovanstående benämning torde även kunna omfatta förrättningar rörande

inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område. Huruvida dylika eller andra förrättningar

skulle särskilt namngivas i en blivande kungörelse i ämnet, finge väl bliva beroende

på prövning, när förslag därtill förelåge efter det riksdagen meddelat sitt beslut.

De undantag, som ovan åsyftades, vore stängseldelningar och torrläggningsförrättningar.

Stängselförrättningar vore sällan förekommande och torde därför

kunna lämnas åsido, och vad anginge torrläggningsförrättningar vore i annat sammanhang

sörjt för statsbidrag till dylika, varjämte kolonisationskommittén föreslagit

utvidgad möjlighet av bidrag från norrländska avdikningsanslaget till förrättningskostnader

vid avdikningsföretag.

Lantmäteristyrelsen har vidare anslutit sig till kolonisationskommitténs

förslag om jämställande i fråga om bidragsbeloppens storlek av

samtliga de förrättningar, vid vilka bidrag må kunna utgå.

Beträffande anslaget till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader

i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar har

lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 8 december 1922 anfört huvudsakligen

följande.

Vid hemmansklyvningar inträffade ofta, att väg erfordrades delvis över område,

som ej inginge i förrättningen. För närvarande kunde statsbidrag ej lämnas till väg

över dylikt område. Emellertid vore det givetvis önskvärt och nyttigt, om så kunde

ske. Enligt lantmäteristyrelsens mening borde det ej heller innebära någon risk att

här utsträcka bidragsmöjligheten. En gräns borde dock sättas, och hade styrelsen

vad hemmansklyvningar anginge trott, att en lämplig sådan vunnes om bestämmelser

meddelades, att statsbidrag icke utginge till väg över område, som ej inginge i

förrättningen, till större längd än som motsvarade dubbla sträckan av väg, som

anlades inom förrättningsområdet. Även vid laga skiften kunde behov finnas av en

liknande bestämmelse. Emellertid torde behovet här bliva tillgodosett, om sträckan

utom förrättningsområdet inskränktes till hälften av sträckan inom detsamma.

Den omständigheten att i något fall andra än delägare i förrättningen kunde

få nytta av väg, som på detta sätt komme till, torde icke böra avhålla från att

göra det medgivande, som här ifrågasatts. I sakens natur läge, att delägarna i

förrättningen, i händelse andra i någon större utsträckning Unge nytta av vägen,

påkallade deras deltagande i kostnaden och att, därest överenskommelse ej kunde

träffas, förrättning komme till stånd enligt lagen om enskilda vägar. Ej heller ett

dylikt förhållande borde enligt styrelsens mening med hänsyn till den ifrågasatta

bestämda begränsningen föranleda underkännande av det nu framställda förslaget.

Någon höjning av anslaget behövde enligt styrelsens mening ej ske till följd

av ett godtagande av förslaget i fråga.

Vid ärendets föredragning i lantmäteristyrelsen * har byråchefen

Grubbström i avgiven reservation anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 139 käft. (Nr 174)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

»Utan tvivel är det ett synnerligen behjärtansvärt syfte, som tillgodosetts

därigenom att 1920 års och följande riksdagar beviljat statsbidrag bland annat till

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar. Att

utvidga denna bidragsmöjlighet att gälla även i fråga om väg över område, som

ej ingått i jorddelningsförrättningen, är dock icke tillrådligt. Skiftesstadgan ger

ingen möjlighet att såsom ett led i förrättningen intaga beslut rörande sådana vägars

anläggning, fördelning av kostnaderna därför etc. Sakligt vore det heller icke

lyckligt att sammankoppla frågor rörande förrättningsomrädet med sådana frågor,

som beröra andra områden och andra rättsägares intressen än skiftesdelägarnas.

Då undantagsvis behovet av en väg utanför skifteslagets område framträder i samband

med jorddelningen, är den enklaste och bästa utvägen att för det ändamålet

påkalla en särskild vägförrättning, och till en sådan kan ju även statsbidrag påräknas

för mindre bemedlade, därest lantmäteristyrelsens förslag i övrigt vinner bifall.»

Statskontoret tiar i utlåtandet den 25 januari 1923 anfört, att de

skäl, som enligt statsrådsprotokollet vid statsverkspropositionens nionde

huvudtitel 1922 föranledde, att icke för det årets riksdag förelädes frågan

om förändrade grunder i fråga om utgående av statsbidrag vid lantmäteriförrättningar,

- syntes fortfarande tala för frågans undanskjutande.

De förslag, för vilka jag nu redogjort, liksom ock de förslag

rörande förändrade villkor för ifrågavarande statsbidrags utgående m. m.,

för vilka jag skall redogöra i fortsättningen, avse genomgripande förändringar

i grunderna för utgående av statsbidrag vid lantmäteri förrättningar,

och 1''örslagens förverkligande skulle medföra en betydande ökning

i kostnaderna härför.

På sätt av statskontoret framhållits, tala de skäl, som föranledde,

att jag icke ansåg mig böra till 1922 års riksdag framlägga förslag i

förevarande ämne, fortfarande för frågans undanskjutande. Jag vill i

sådant avseende erinra, hurusom, på sätt framgår av den redogörelse,

jag ovan lämnat, även lantmäteristyrelsen ansett, att med större omläggning

eller utvidgning av statsbidragen borde anstå i avvaktan på

genomförandet av den väntade nya skifteslagstiftningen.

Vid anförda förhållanden finner jag fullgoda skäl föreligga för

att ej heller nu förorda framläggande till riksdagen av förslag till denna

frågas definitiva lösning. Om således med en slutgiltig prövning av

frågan i hela dess vidd fortfarande bör anstå, har det emellertid synts

mig, att i de föreliggande förslagen framförts så starka skäl för förändring

i vissa avseenden av grunderna för statsbidrags utgående, att jag anser

mig icke böra underlåta att nu framlägga förslag därom. Så synes mig

vara fallet med * förslaget om statsbidrags utgående vid rågångsförrätt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

11

ning, dock icke i vidsträcktare mån än vad avser sådan förrättning beträffande

område, som utbrutits genom avsöndring. På sätt av lantmäteristyrelsen

i skrivelse den 24 december 1920 framhållits, lärer det

nämligen särskilt beträffande områden, som utbrutits genom avsöndring

— och detta icke minst i fråga om upplåtelser från kmnoegendomar—

förekomma, att gränserna icke blivit på ett tillfredsställande sätt bestämda

på marken, och kostnaderna för de förrättningar, som erfordras

för gränsernas vederbörliga bestämmande, torde i ett stort autal fall

bliva i förhållande till vederbörandes ekonomiska bärkraft synnerligen

betungande. Statsbidrag vid ifrågavarande förrättningar synes böra utgå

i enahanda ordning och efter samma grunder, som gälla beträffande

avsöndringsförrättningar, dock att från statsbidrag synes böra vara

utesluten den, som påkallat förrättningen utan att anledning därtill

förelegat.

Med nu angivna undantag beträffande rågångsförrättning synas de

förslag, för vilka ovan redogjorts, icke för närvarande böra föranleda

någon framställning till riksdagen. Vad särskilt vidkommer frågan om

statsbidrag vid förrättning avseende anläggning, omläggning eller fördelning

till underhåll av enskild väg torde ett ytterligare skäl för undanskjutanden

därav ligga i det förhållandet, att denna fråga lämpligen

synes böra upptagas till prövning i visst sammanhang med frågan om

vägkommissionens blivande förslag till ny lag om enskilda vägar på

landet.

Ändringar i villkoren för statsbidrag till lantmäteri förrättning ar.

För den åsyftade utvidgningen av möjlighet till statsbidrag vid

lantmäteriförrättningar har i de nu föreliggande förslagen jämväl ifrågasatts

vissa lättnader med avseende å de för statsbidrags utgående vid

jordavsöndringar och ägostyckningar samt vid skiften och hemmansklyvningar

gällande villkoren.

Nu gälla i sådant avseende följande bestämmelser:

Beträffande jordavsöndringar och ägosty ökningar,

att vederbörande genom upplåtelseavtal förvärvat område, vilket efter den

1 januari 1921 utbrutits genom jordavsöndring eller genom ägostyckning enligt 3§

i lagen den 27 juni 1396 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring;

att förrättningen avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem;

att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses för

honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning;

att sökanden ej utgöres av bolag;

att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte; samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

att det förvärvade området, oberäknat därinom fallande impediment, icke

överstiger inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker 75 hektar, inom

annan del av dessa län samt inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län 40 hektar samt inom övriga län 20 hektar.

Beträffande skiften och hemmansklyvningar,

att förrättningen avsett uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande

av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter;

att förrättningen verkställts efter ny ägomätning, som utförts i enlighet

med föreskrifterna i mätningsförordningen den 17 december 1920 (nr 850);

att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses för

honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning;

att sökanden är boende i den socken, där ägolotten är belägen;

att sökanden ej utgöres av bolag;

att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte; samt

att ägolotten, oberäknat därinom fällande impediment, icke överstiger inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker 75 hektar, inom annan del av dessa

län samt inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorrlands och Jämtlands

län 40 hektar samt inom övriga län 20 hektar,

dock att nämnda villkor i huvudsak icke gälla beträffande laga skifte inom

Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län.

Ansökning om bidrag, varom nu nämnts, skall ställd till lantmäteristyrelsen

ingivas till vederbörande överlantmätare och vara åtföljd av intyg av lantmätare,

landsfiskal, kommunalnämndens ordförande eller god man vid lantmäteriförrättningar

till bestyrkande att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste

anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Lantmäteristyrelsen

prövar om och till vilket belopp bidrag skall utgå.

Bidragen utbetalas av lantmäteristyrelsen.

Lantmäteristyrelsens förslag till villkor för statsbidrag torde kunna

sammanfattas sålunda:

Bidrag utgår endast under följande förutsättningar nämligen

a) att sökanden åliggande kostnader för förrättningen måste anses för honom

betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning;

b) att sökanden ej utgöres av bolag;

c) att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte;

d) att förrättning, som avsett bestämmande av ägogräns, ej påkallats utan

tillräcklig anledning; samt

e) att i övrigt ej förekomma omständigheter, som böra föranleda, att bidrag

ej skall ifrågakomma.

Kolonisationskommittén har föreslagit följande villkor:

a) att förrättningen utgjorts av laga skifte eller annan jorddelning, som avsett

åstadkommande av småbruk eller eget hem, jordbruksfastighets uppdelning i

flera brukningsdelar eller beredande av ökade odlingsmöjligheter;

b) att förrättningen icke skett i uppenbart spekulationssyfte;

c) att utgifterna för förrättningen anses för sökande av understöd betungande

i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt

d) att fastighet, för vilken understöd sökes, icke tillhör bolag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Jiunyl. Maj:ts proposition Nr t 74.

Vad först beträffar den vidkommande ägostycknings förrättning stadgade

förutsättningen för utgående av statsbidrag, att vederbörande genom

upplåtelseavtal förvärvat område, utbrutet enligt 3 § i nyssnämnda lag

den 27 juni 1896, har kolonisationslcommittén anfört, att det syntes önskvärt,

att statsbidrag till ägostyckningar icke begränsades endast till fall,

då upplåtelseavtal förelåge. Kunde det vitsordas, att förrättningen avsett

skapande av småbruk eller eget hem och sålunda skett i kolonisationssyfte,

borde statsbidrag få utgå även i fall då upplåtelseavtal ej

hunnit ske. Detta skulle givetvis vara ägnat att underlätta sådana ägostyckningar

å norrländska bondehemmen, som avsåge dessas uppdelande

på flera brukningsdelar och som verkställdes på sådant sätt, att delarna

finge förutsättningar att genom fortsatt uppodling av tillgänglig odlingsmark

bliva nya självständiga jordbruk.

Lantmäter istyr elsen har ansett tillräckliga skäl icke föreligga att

utesluta sådana ägostyckningsförrättningar, vid vilka upplåtelseavtal ej

föreligger, varjämte styrelsen anfört, att där sådant avtal föreligger,

det understundom kunde vara motiverat att bevilja bidrag både till

köpare och säljare.

Då bibehållande av ifrågavarande förutsättning synes mig vara

av viss betydelse för säkerställaude av att statsbidrag icke utgår i andra

fall, än som vederbör, anser jag, att åtminstone för närvarande ändring

härutinnan ej bör ske. Fara föreligger att eljest statsbidrag ofta skulle

komma att utgå vid rena spekulationsföretag.

Ett annat villkor, som nu föreslås till borttagande, är det beträffande

såväl jordavsöndrings- och ägostyckningsförrättningar som

skiften och hemmansklyvningar upptagna villkoret, att det förvärvade

området, oberäknat därinom varande impediment, icke överstiger vissa

angivna arealer, olika för olika delar av landet.

I skrivelsen den 24 december 1920 anförde lantmäteristyrelsen —

åsyftande emellertid allenast skiften och hemmansklyvningar — beträffande

detta villkor följande.

Villkoret komme ofta att verka därhän, att av innehavare av ägolotter, som

vore lika andelsberättigade vid ett skifte eller en hemmansklyvning, den ene, som

fått höggradig jord och därför mindre areal, kunde tilldelas statsbidrag under det

den andre ginge förlustig sådant, därför att han fått en större areal och sämre jord,

oaktat han på denna grund måhända vore mer i behov av statsbidrag än den andre.

Lantmäteristyrelsen kunde därför ej finna annat än att detta villkor borde utgå vad

anginge bidrag till skiften och hemmansklyvningar.

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. Majtts proposition Nr 174.

Kolonisationskommittén har i denna fråga anfört följande.

Då statsbidrag enligt gällande villkor icke kunde erhållas, om sakägarnas

ägolott överstege viss maximiareal, innebure detta en ganska effektiv begränsning

men en föga rationell sådan. Mången mindre bemedlad jordbrukare innehade jordbruksfastighet

av större omfattning än de bestämda maximiarealerna. En fastighet

med mindrevärdig mark såsom mossar, försumpad skogsmark, sandhedar o. s. v.

kunde lämna mindre behållen avkastning än en annan fastighet med långt inskränktare

ägovidd av god beskaffenhet. Totalarealen vore icke någon lämplig mätare av

fastighetsvärdet. Vidare kunde innehavaren av en något större men gäldbelastad

fastighet vara mera i behov av understöd än den, som besutte en mindre fastighet.

Kommittén hade efter övervägande av olika möjligheter till ändring i denna del,

såsom höjning av maximiarealerna eller bestämmelse om viss maximiareal endast i

avseende å fastighetens odlade eller odlingsbara jord, kommit till den slutsats, att

någon arealgräns ej borde uppställas. Det väsentliga av villkoren vore det, som

gåve uttryck åt behovsprincipen. Då det gällde att stödja jorddelning av statsnyttig

innebörd i fall, då kostnaden eljest bleve betungande för sakägaren, syntes

det icke finnas tillräckligt skäl att stanna vid fastigheter av viss högsta storlek,

när samma eller kanske stundom än mer behov kunde förefinnas i fråga om större

fastigheter.

Lånt mät eristtjr elsen har i den senaste framställningen förklarat sig

till fullo dela de skäl, som uttalats av, bland andra, vissa överlantmätare,

för uteslutande av villkoret om maximiareal, detta även i vad anginge

bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar. Aven här vore arealen

en mycket osäker värdemätare och ett lika osäkert uttryck för vederbörandes

ekonomiska ställning.

De anmärkningar, som riktats mot förevarande villkor synas vara

välgrundade. Då villkoret i dess nuvarande gestaltning lärer kunna

lägga hinder i vägen för utgående av statsbidrag i fall, där enligt den

avsikt, som legat bakom statsbidragens tillskapande, sådant verkligen

borde utgå, detta särskilt i vad avser skiften och liemmansklyvningar,

synes det vara angeläget, att ändring vidtages. Emellertid torde villkoret

hava berättigande därutinnan, att de särskilda statsbidragen därigenom

hållas inom rimliga och erforderliga gränser. Vid sådant förhållande

synes mig lämpligast, att den omständighet att förvärvat områdes

areal överstiger för vederbörande landsdel nu stadgad maximiareal

visserligen ej må helt utestänga från statsbidrag men att reducering

göres i statsbidraget med belopp, motsvarande vad av kostnaderna belöper

på den överskjutande arealen. Denna förändring, som emellertid

torde få sin huvudsakligaste betydelse beträffande skiften och hemmansklyvningar,

synes lämpligen kunna vidtagas även beträffande jordavsöndringar

och ägostyckningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 174.

Vidkommande det för erhållande av bidrag till skiften och hemmansklyvningar

nu gällande villkoret att förrättninperi avsett uppdelning

i flera brukningsdelar, åstadkommande av smått uk eller beredande av ökade

odlingsmöjligheter torde böra erinras, att lantmäterikommissionen i sitt 1 ill

grund för Kungl. Maj:ts framställningar till riksdagen 1919 och 1920

liggande utlåtande såsom första villkor för statsbidrags utgående vid

skiften och hemmansklyvningar föreslagit, att förrättningen avsåge åstadkommande

av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk, uppdelning

i liera brukningsdelar, småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter.

I det vid propositionen nr 355 till 1919 års riksdag fogade

statsrådsprotokollet anförde emellertid dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

att bland de sålunda föreslagna villkoren borde uteslutas

»åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk»,

enär denna bestämmelse syntes vara ganska svävande och medföra en

synnerligen vidsträckt tolkning. Detta departementschefens uttalande

vidhölls i statsrådsprotokollet vid framställningen till 1920 års riksdag

och blev av riksdagen godtaget, varefter bestämmelsen avfattades i

enlighet härmed.

Denna bestämmelse har emellertid gjorts till föremål för anmärkning

av såväl lantmäteristyrelsen som kolonisationskommittén.

Lantmäterislyrelsen har sålunda i skrivelsen den 24 december 1920

i detta avseende anfört följande.

Ett laga skifte avsåge i allmänhet icke uppdelning i flera brukningsdelar

eller skapande av småbruk, utan dess uppgift ginge företrädesvis i motsatt riktning

och bestode i sammanförande av spridda ägor till större komplex. Det enda i

ovanberörda villkor, som kunde sägas vara tillämpligt på laga skiften, bleve därför

beredande av ökade odlingsmöjligheter. Emellertid inträffade ofta särskilt i de delar

av landet, där all odlingsbar mark redan vore tagen i anspråk, att ett laga skifte

icke kunde sägas hava denna uppgift. Möjligheterna av erhållande av statsbidrag

till laga skiften bleve till följd av detta villkor enligt lantmäteristyrelsens mening

synnerligen små och framför allt ovissa.

Meningen med ifrågavarande villkor hade varit att från statsbidrag i främsta

rummet utesluta de laga skiften, som skedde å större, av flera hemmansnummer

bestående komplex och som hade uteslutande till uppgift att möjliggöra ägostyckning

för komplexets uppdelning uti lotter, lämpliga till försäljning. Oftast läge

bakom ett sådant skifte ett spekulationssyfte. Emellertid vore ett dylikt skifte

utestängt från statsbidrag genom villkoren att sådant icke utginge med mindre

ägaren eller innehavaren vore boende i den socken, där ägolotten vore belägen,

och icke heller till bolag eller därest förrättningen skett i uppenbart spekulationssyfte.

Emellertid hade man nog avsett att genom ifrågavarande villkor även utesluta

skifte, som helt och hållet eller till huvudsakligaste del omfattade skogsmark. Att

förverkliga detta syfte torde emellertid kunna hava nog så ledsamma följder för en

obemedlad eller mindre bemedlad delägare i ett skogskomplex och stode icke i över
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

ensstämmelse med de åtgärder staten på annat sätt vidtagit för att stödja dylika

personer. Lantmäteristyrelsen ville emellertid ej här inlåta sig på denna fråga utan

inskränkte sig till att föreslå en ändrad lydelse, som så vitt möjligt motsvarade vad

som varit avsett, och torde så bliva fallet, därest villkoret i fråga förändrades därhän,

att bidrag icke utginge med mindre i sökandens ägolott inginge inrösningsjord till

den omfattning, att jordbruk därå kunde bedrivas.

Kolonisationskommittén har i ämnet anfört huvudsakligen följande.

Den formulering, som givits ifrågavarande villkor för bidrag till skiften och

hemmansklyvningar, uteslöte de fall, då egentligt laga skifte ägt rum, därvid syftet

ej varit att öka brukningsdelarnas antal utan att giva de befintliga fastigheterna

en ändamålsenligare ägoindelning. Sådana förrättningar med deras djupt ingripande

betydelse för jordbrukets utveckling torde dock vara av det största allmänna intresset.

Den bidragsmöjlighet, som förut förefunnits vid lantmäteriförrättningar,

hade ursprungligen varit begränsad endast till egentliga laga skiften. Från ett förut

utgående anslag »till skiften och avvittringar» hade under en följd av år efter vissa

grunder beviljats bidrag till kostnader för laga skiften i Juckasjärvi och Karesuando

socknar i Norrbottens län, där särskilda skiftesbestämmelser vore gällande, varjämte

från samma anslag upprepade gånger beviljats understöd till laga skiften i

andra orter. Lantmäterikommissionen hade även föreslagit, att understöd, såsom

förut omnämnts, skulle utgå bland annat vid förrättning, som avsett åstadkommande

av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk, ehuru förslaget härom frångicks,

beroende av att bestämmelsen ansetts vara alltför svävande och medgiva en

synnerligen vidsträckt tolkning. Kommittén ansåge erforderligt, att en motsvarande

bestämmelse upptoges, dock formulerad så, att anledningarna till de 1919 framställda

anmärkningarna avlägsnades. Ett ytterligare skäl till att nu berörda spörsmål

borde vinna beaktande läge däri, att genom de förberedda ändringarna i

skifteslagstiftningen tillkomsten av nya laga skiften torde bliva underlättad. Betydelsen

även från kolonisationssynpunkt av att olämpliga ägodelningar bleve reglerade

genom nya skiften vore uppenbar.

I sitt senare utlåtande har lantmäteristyrelsen anfört, att styrelsen

ansåge bestämmelserna om ändamålet med förrättningarna böra utgå.

Styrelsen, som med detta uttalande åsyftat jämväl det beträffande statsbidrag

till avsöndringar och ägostyckningar stadgade villkoret, att förrättningen

avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem, finner detta

för övrigt bliva en så gott som självfallen följd av styrelsens ståndpunkt

i fråga om utökning av de slag av förrättningar, vid vilka statsbidrag

skulle ifrågakomma.

Ifrågavarande villkor, sådant det nu föreligger, lärer, på sätt av

lantmäteristyrelsen anförts, utesluta statsbidrags utgående vid laga skifte

i sådana fall, då skiftet ägt rum i syfte att genom sammanförande av

ägor giva befintliga fastigheter en ändamålsenligare ägodelning. Då

dylika förrättningar, såsom också kolonisationskommittén anfört, äro av

synnerligen stort allmänt intresse och i det hela torde motsvaras av i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

lantmäterikommissionens ovanberörda förslag upptagna förrättningar,

avseende bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk, finner jag

mig böra förorda ifrågavarande villkors formulering i överensstämmelse

med lantmäterikommissionens förslag, därvid jag emellertid i anslutning

till vad av lantmäteristyrelsen föreslagits i skrivelsen den 24 december

1920 vill förorda, att ytterligare bestämmes, att bidrag i förevarande

fall icke utgår med mindre i sökandens ägolott ingår inrösningsjord

till den omfattning, att jordbruk kan bedrivas därå.

Vad angår det jämväl för statsbidrag vid skiften och hemmansklyvningar

gällande villkoret, att förrättningen verkställts efter ny ägomätning,

som utförts i enlighet med föreskrifterna i mätningsförordningen,

har i skrivelsen den 24 december 1920 lantmäteristyrelsen, jämte erinran

att syftet med detta villkor vore att befrämja förnyelse av vårt kartmaterial,

vilket givetvis vore behjärtansvärt, anfört i huvudsak följande.

Beträffande skiften förekomme nästan ständigt, att ny ägomätning skedde

åtminstone vad anginge de betydelsefullare delarna av området före föriättningarna.

I fråga om dessa vore villkoret på denna grund skäligen betydelselöst.

Vid hemmansklyvningar däremot användes i synnerligen stor utsträckning äldre

kartmaterial, som i erforderlig utsträckning kompletterades. Att vidhålla kravet

på ny ägomätning kunde emellertid i någon mån sägas kollidera med bestämmelsen

i skiftesstadgan att ägomätning skulle ske, endast därest duglig karta icke funnes

att tillgå, och såge man frågan ur kostnadssynpunkt, borde framhållas, att enbart

kostnaderna för hantlangning, som erfordrades för ägomätningen, under nuvarande

förhållanden i flertalet fall säkerligen uppginge till högre belopp, än som kunde

ifrågakomma såsom statsbidrag, även om detta finge utgå till alla delägarna oberoende

av deras ekonomiska ställning och andra för bidrags erhållande uppställda

villkor. Även med hänsyn till syftet att befrämja förnyelse av vårt kartmaterial

vore ifrågavarande villkor icke under alla förhållanden av betydelse. Om man

nämligen tänkte sig ett mindre skogsskifte, som läge inklämt mellan andra skiften

i ett större komplex, torde vara tydligt, att en nymätning av ett sådant mindre

skifte vore skäligen betydelselös ur kartsynpunkt.

På grund av vad sålunda anförts hölle styrelsen före, att ifrågavarande

villkor borde eftergivas vad anginge hemmansklyvningar och beträffande laga skiften

modifieras att avse de huvudsakliga delarna av områden för förrättningarna.

Kolonisationskommittén, som ansett detta villkor böra helt utelämnas,

har anfört, att detsamma, om behovsprincipen skulle vara avgörande,

medförde en inskränkning, som ej vore tillräckligt motiverad.

Från det allmännas synpunkt vore det väl önskvärt, att det för rikets

kartväsen grundläggande materialet underhölles och fullständigades genom

nymätning vid lantmäteriförrättningar, men den behövliga nymätningen

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 139 höft. (Nr 174.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

torde efter lantmäteriets förbättrade organisation och skiftesförfattningarnas

förestående omdaning komma till stånd utan indirekt åtgärd.

I sin senare framställning har lantmäteristyrelsen förklarat sig

dela kolonisationskommitténs mening om att detta villkor bör uteslutas.

De skäl, som anförts för förändring eller borttagande av bestämmelsen,

att vederbörande förrättning skall hava verkställts efter ny ägomätning,

synas mig värda allt beaktande. Ehuru jag till fullo behjärtar

angelägenheten att landets kartmaterial underhålles och fullständigas,

finner jag vid denna frågas bedömande synnerligt avseende böra fästas

vid vad lantmäteristyrelsen 1920 anfört om, att enbart kostnaderna för

hantlangmngen vid nymätning under dåvarande förhållanden i flertalet

fall uppginge till högre belopp än som kunde ifrågakomma såsom statsbidrag.

Åven om förhållandena i detta avseende numera undergått viss

förändring, synes det dock, att ett villkor, som verkar så pass betungande

som detta, bör eftergivas.

Slutligen har också föreslagits, att villkoret att sökande till statsbidrag

vid skifte eller hemmans klyvning skall vara boende inom den

socken, där ägolotten är belägen, skulle uteslutas.

Kolonisationskommittén har ansett, att villkoret icke vore av någon

betydelse, om prövningen av behovet av understöd gjordes effektiv.

Denna mening har biträtts av lantmäteristyrelsen, som emellertid

också ifrågasatt, att ordningen för prövning av nämnda behov skulle

ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande

ansökan om fri rättegång, vilken förändring syntes styrelsen giva

bättre säkerhet för att bidrag komme att utgå endast i fall, då sökanden

verkligen vore i behov därav. Enligt lantmäteristyrelsens förslag,

sådant det i skrivelsen den 8 december 1922 angivits, skulle sålunda

fastställas ett formulär för uppgift i fråga om sökandens förmögenhetsvillkor

och omfånget av honom åliggande försörjningsplikt.

I sistnämnda avseende har inom lantmäteristyrelsen skiljaktig

mening anmälts av byråchefen Grubbström, som anfört, att det sålunda

ifrågasatta deklarationssystemet, vilket skulle avskräcka många, som

väl behövde ett statens bidrag, från att söka sådant, icke skulle medföra

ett säkrare resultat än den nu bestämda ordningen för sådan prövning.

Departements- Då villkoret att vederbörande sökande skall vara boende inom

chefen. ^en socken5 där ägolotten är belägen, vilket uppenbarligen tillkommit

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maf.ts proposition Nr 174.

19

för att utesluta förrättningar i spekulationssyfte, synes i sådant avseende

hava berättigande, finner jag mig ej kunna tillstyrka villkorets

uteslutande. Emellertid torde med hänsyn därtill, att i åtskilliga fall

förekommer, att ägolott i en socken brukas tillsammans med ägolott i

annan socken, där vederbörande ägare är boende, villkoret lämpligen

böra givas följande modifierade lydelse: att sökanden är boende inom

den socken, där ägolotten är belägen eller, om han är boende i annan

socken, brukar ägolotten tillsammans med fastighet i den andra socknen.

Vad beträffar ordningen för provning av vederbörande bidrugssökandes

behov synes mig tillräckliga skäl — åtminstone för närvarande

— icke föreligga att vidtaga någon ändring.

Vad slutligen angår det för statsbidrag] till såväl avsöndringar

och ägostyckningar som skiften och hemmansklyvningar stadgade villkoret,

''hatt sökanden ej utgöres av bolagh, beträffande vilket visserligen ingen

ändring föreslagits, synes det mig kunna ifrågasättas, om ej den avsikt,

som lärer hava förestavat detta villkor, komme bättre till uttryck, om

villkoret formulerades så: Datt sökanden är enskild person».

I sammanhang med de ändringar av kungörelsen angående villkor

för erhållande av statsbidrag till lantmäteriförrättningar, som föranledas

av vad jag nu föreslagit, torde jämväl vissa däri meddelade ordningsföreskrifter

böra göras till föremål för omredigering. Jag syftar därvid

i första hand på bestämmelsen i 5 §, att ansökan om statsbidrag skall

ingivas, sedan förrättningen blivit fastställd. Med fastställd förrättning

torde nämligen böra likställas förrättning, som, därest fastställelse ej

förekommer, vunnit laga kraft.

Resekostnads- och traktamentsersättning.

j Lantmäteristyrelsens nu föreliggande framställning avser, såsom i

det föregående omnämnts, även vissa förändrade grunder för gäldande

med statsmedel av resekostnads- och traktamentsersättning åt lantmätare,

i vilket avseende bestämmelser meddelats i förordningen den 31

december 1920 (nr 909) angående distriktslantmätare m. fl. tillkommande

resekostnads- och traktamentsersättning (resereglemente för lantmätare).

Framställningen går i huvudsak ut på dels viss utsträckning av antalet

förrättningar, vid vilka resekostnads- och traktamentsersättning

må kunna utgå, dels ock tillerkännande av resekostnadsersättning av

statsmedel till — i olikhet mot vad nu är fallet — jämväl tekniskt biträde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Innan jag går närmare in på lantmäteristyrelsens framställning i

denna del, torde det tillåtas mig att i största korthet redogöra för de i

förevarande avseende nu gällande bestämmelser och desammas tillkomst.

Sedan 1918 års riksdag godkänt av Kungl. Maj:t framlagt förslag om överflyttande

på statsverket av kostnaderna för traktamentsersättning åt den med praktisk

lantmäteriverksamhet sysselsatta lantmäteripersonalen, utfärdade Kungl. Maj:t

den 7 maj 1918 kungörelse (nr 270) angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare

med flera. Enligt densamma åtnjöt annan på eget ansvar arbetande lantmätare

än förste lantmätare så ock tjänstmedhjälpare samt sådant tekniskt biträde,

som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnades, av allmänna medel traktamentsersättning

vid resor och förrättningar, som ägde rum på grund av gällande instruktion,

annan författning eller särskilt förordnande.

Emellertid föreslog 1917 års laritmäterikommission i betänkande den 30 november

1918, att jämväl re^ekostnadsersättningen till lantmätarna skulle gäldas av

statsmedel. Enligt kommissionens författningsförslag skulle på eget ansvar arbetande

lantmätare så ock tjänstmedhjälpare samt sådant tekniskt biträde och sådan elev, som

med tillstånd av lantmäristyrelsen begagnades, äga av statsmedel åtnjuta resekostnads-

och traktamentsersättning vid förrättning, som lantmätare på grund av gällande

instruktion eller annan författning vore skyldig att utföra.

Till stöd för att jämväl resekostnaden skulle gäldas av statsmedel åberopade

kommissionen, att jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar borde i än vidare

grad lindras.

Kommissionens förslag föranledde framställning till 1919 års riksdag i proposition

nr 355.

I anförande till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet förklarade dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet, att han i likhet med lantmäterikommissionen

ansåge lämpligt, att staten åtoge sig att bekosta lantmätarnas resor, liksom

departementschefen även ansåge sig böra tillstyrka av lantmäterikommissionen väckt

förslag, att jämväl den till lantmäterielev utgående ersättningen för resekostnad och

dagtraktamenten borde gäldas av statsmedel. Beträffande detaljerna av uppgjort

förslag till författning i ämnet syntes icke vara lämpligt att då ingå i närmare

granskning, enär frågan därom remitterats till särskilda sakkunniga (sakkunniga för

revision av resereglemente t) för ytterligare utredning.

Statens kostnad för övertagande av reseersättning till lantmätarna hade av kommissionen

beräknats till 125,000 kronor. I sistnämnda proposition föreslogs, i

enlighet med departementschefens nyss återgivna anförande, att nionde huvudtitelns

anslag till rese- och traktamentspenningar skulle höjas med detta belopp.

Jordbruksutskottet (uti. nr 103) hemställde, att riksdagen måtte avslå Kungl.

Maj:ts förevarande förslag liksom den i propositionen gjorda framställningen i dess

helhet. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation förordades bifall till, bland

annat, Kungl. Maj:ts förslag i denna del, dock att, i betraktande särskilt av möjligheten

för vederbörande lantmätare att i viss mån draga nytta av såväl det tekniska biträdets

som elevens arbete, förslaget att av statsmedel medgiva resekostnadsersättning

åt dessa icke måtte biträdas. Kamrarna stannade i olika beslut, i det att första

kammaren biföll utskottets förslag, under det andra kammaren biföll reservationen.

Vid gemensam votering segrade utskottets förslag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

I det vid propositionen nr 235 till 1920 ars riksdag angående vissa anslag

till lantmäteriväsendet m. in. fogade statsrådsprotokollet meddelade dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet, att frågan om revision av resereglementet ännu icke

erhållit erforderlig utredning och förklarade, att vad hans företrädare 1919 anfört

i denna del av ämnet biträddes och åberopades utan annan ändring än att, på sätt

andra kammarens nämnda beslut inneburit, resekostnadsersättning till tekniskt biträde

och elev icke torde böra utgå av statsmedel.

I propositionen föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att vidtaga av förslaget om

ifrågavarande resekostnaders gäldande av statsmedel erforderlig höjning, alltjämt

beräknad till 125,000 kronor, av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar.

Detta Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.

Sedan förenämnda sakkunniga för revision av resereglementet inkommit med

infordrat utlåtande samt lantmäteristyrelsen yttrat sig, utfärdades den 30 december

1920 det nu gällande resereglementet för lantmätare. Enligt detta resereglemente

äga distrikts] antmätare och extra lantmätare ävensom tekniskt biträde, som med

tillstånd av lantmäteristyrelsen användes, att för tjänstförrättningar och för därav

föranledda resor åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna

i gällande allmänna resereglemente, i den mån ej i resereglementet för

lantmätare annorlunda föreskrives.

Sådan ersättning skall med vissa angivna undantag gäldas av statsmedel

beträffande vissa förrättningar, nämligen:

förrättning, som på grund av vederbörligt förordnande utföres enligt skiftesstadgan

eller annan angående delning av jord å landet gällande författning;

förrättning, som på grund av vederbörligt förordnande utföres utom planlagt

område enligt 5 eller 6 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad;

förrättning, som avser avsöndring av lägenhet; samt

förrättning, som jämlikt 13 § i kungörelsen den 31 december 1920 angående

villkor för erhållande av statsbidrag till lantmäteriförrättningar utföres för kontroll

å utflyttning eller väganläggning.

Beträffande övriga tjänsteförrättningar skall berörda ersättning gäldas av

vederbörande sakägare.

Tekniskt biträde tillkommande resekostnadsersättning skall oavsett förrättningens

art städse gäldas av sakägare.

Lantmäteristyrelsens framställning i nu förevarande del avser, dels,

såsom jag redan nämnt, att resekostnadsersättning av statsmedel skall

utgå jämväl till tekniskt biträde, dels ock att de nuvarande bestämmelserna

i fråga om de förrättningar, vid vilka kostnaderna för lantmäteripersonalens

resor och traktamenten utgå av statsmedel, utbytas mot bestämmelse,

att så skall ske vid alla förrättningar och åtgärder, som

lantmätare i tjänsten är skyldig att utföra.

Vad då först beträffar frågan om resekostnadsersättning av statsmedel

åt tekniskt biträde gjorde lantmäteristyrelsen redan i en till Kungl. Maj:t

den 13 januari 1921 avlåten framställning viss erinran mot att ersättningen

till lantmätarnas tekniska biträden icke skulle utgå av statsmedel.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition Nr 174.

Lantmäteristyrelsen anförde därvid huvudsakligen följande.

Det förhölle sig så, att det tillgängliga antalet lantmätare eller 300, vilket

antal den 1920 beslutade förändrade organisationen även räknade med, vore otillräckligt.

Till följd härav ökades behovet av tekniska biträden. Behovet av sådana

borde beräknas till 40 helårsanställningar eller i runt tal 500 månader.

Utginge man ifrån att tekniska biträden skulle berättigas till resekostnadsersättning,

ehuru icke av statsmedel utan av sakägare, bleve följden, att sakägarna

inom distrikt, där distriktslantmätarens behov av biträde icke kunnat tillgodoses

med tjänstmedhjälpare eller där såsom följd därav distriktslantmätaren fått hos sig

anställa tekniskt biträde, betungades med större kostnader för lantmäteriförrättningarnas

utförande än i distrikt, där såsom biträde åt distriktslantmätaren förordnats

tjänstmedhjälpare, vilken i denna sin egenskap ägde att av statsmedel bekomma

resekostnadsersättning. Skulle man gå en annan väg och borttaga rätten till resekostnadsersättning

för det tekniska biträdet, bleve följden härav, att distriktslantmätaren

i distrikt, där behov av biträde ej kunnat tillgodoses med tjänstmedhjälpare,

ställdes i valet mellan att låta balansen av arbete ökas eller att själv åtaga

sig kostnaden för resorna för det tekniska biträdet. Valdes den förra utvägen,

bleve allmänheten lidande, och valdes den senare, bleve lantmätaren i ekonomiskt

avseende sämre ställd än sin kamrat, utan att något rimligt skäl därtill förelåge.

Det ville därför synas som om den enda utvägen för att i denna del åstadkomma

rättvisa bestode däri, att statsverket åtoge sig resekostnaderna även för tekniska

biträden. Skäl härför kunde även hämtas från en jämförelse med lantbruksingenjörernas

tekniska biträden, vilkas resekostnader betalades av statsverket, som emellertid

till dessa biträden även betalade månatligt arvode.

För den händelse i likhet med vad som gällde beträffande lantbruksingenjörernas

tekniska biträden ett maximiantal månader för anställande av sådana ansåges

böra bestämmas, ville lantmäteristyrelsen föreslå, att detta maximiantal skulle

bestämmas till 500.

Den 8 februari 1921 avgav statskontoret i anledning av vad lantmäteristyrelsen

sålunda anfört utlåtande av följande innehåll.

I likhet med lantmäteristyrelsen ansåge väl statskontoret, att de av lantmäteristyrelsen

påvisade förhållandena i fråga om tekniska biträden hos distrikslantmätarna

och resekostnader för dessa biträden kunde vara ägnade att medföra

vissa olägenheter, men syntes det kunna ifrågasättas, huruvida dessa olägenheter

finge anses så betydande, att de borde föranleda upphävande av den i resereglementet

för lantmätare förekommande bestämmelsen, att tekniskt biträde tillkommande

resekostnadsersättning skulle oavsett förrättningens art städse gäldas av sakägare.

Därest så emellertid ansåges böra ske och statsmedel komma till användning

jämväl för bestridande av dessa kostnader, torde bestämmelser böra meddelas

om viss sammanlagd anställningstid. Ifrågakommande kostnader borde utgå av

nionde huvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar.

Till följd av remiss avgåvo jämväl de för revision av allmänna

resereglemente! särskilt tillkallade sakkunniga den 3 mars 1921 utlåtande

över lantmäteristyrelsens framställning och anförde härvid följande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 174.

Göda skal syntes de sakkunniga föreligga för bifall till berörda framställning.

De viktigaste skälen innefattades i två omständigheter eller att tekniska biträden

i stor utsträckning utförde samma kvalificerade arbete som extra lantmätare

i egenskap av distriktslantmätares tjänstemedhjälpare samt att tekniska biträden

hos lantbruksingenjörerna åtnjöte resekostnadsersättning av statsmedel i samma omfattning

som lantbruksingenjörerna själva. Med hänsyn till dessa omständigheter

syntes den av reservanterna i 1919 års jordbruksutskott framhållna och sedermera

av departementschefen och riksdagen följande år godtagna motiveringen mot statens

övertagande av resekostnaderna för tekniska biträden hos lantmätare icke vara så

tungt vägande, att någon åtskillnad i hithörande avseende skäligen borde göras

mellan dessa tekniska biträden, å ena, samt distriktslantmätarnas tjänstemedhjälpare

och lantbruksingenjörs tekniska biträden var för sig, å andra sidan. Det tedde sig

onekligen obilligt, att sakägare i vissa fall skulle betala resekostnaderna för lantmätares

tjänstebiträde vid lantmäteriförrättning, beroende av det sakägaren ovidkommande

förhållandet, huruvida någon extra lantmätare varit att tillgå såsom

tjänstemedhjälpare åt distriktslantmätaren i orten eller tekniskt biträde i brist på

extra lantmätare måst av distriktslantmätaren anlitas. Genom nu rådande förhållande

betungades sakägarna i olika distrikt onekligen ojämnt med kostnader för

förrättningarna. De tekniska biträdena, vilka utförde samma arbete som extra

lantmätarna, kunde ock på den grund skäligen göra anspråk på att i likhet med

dessa få resekostnadsersättning av statsverket, vilket städse från de ersättningsberättigades

sida ansetts vara att föredraga framför ersättningens gäldande av sakägare.

Därtill komme, att vederbörande lantmätare torde kunna draga ekonomisk

fördel av extra lantmätare såsom medhjälpare i högre mån än av det tekniska biträdet.

Den av reservanterna i 1919 års jordbruksutskott anförda motiveringen

skulle således i än högre grad gälla lantmätares tjänstemedhjälpare, beträffande

vilken det icke blivit ifrågasatt, att resekostnadsersättning till honom icke skulle

utgå av statsmedel. Det torde icke kunna uppletas något hållbart skäl, varför man

beträffande resekostnadernas utgörande borde skilja på tekniska biträden hos lantmätare

och sådana hos lantbruksingenjörer.

Vid behandling i riksdagens första kammare av jordbruksutskottets

utlåtande nr 9 A den 8 mars 1922 angående regleringen av utgifterna

under riksstatens nionde huvudtitel anförde vid föredragning av punkten

154 i fråga om anslagen till bidrag till lantmäteriförrättningar eu ledamot

följande, som synes syfta på anslaget till bidrag till jordavsöndringar

och ägostyckningar.

Ersättning lämnades från detta anslag endast för själva förrättningskostnaden

och för upprättande av kartan, medan däremot resekostnaderna i regel bestredes av

ett annat anslag vad anginge distriktslantmätares och examinerade biträdens resor.

Utfördes däremot förrättningen av ett tekniskt biträde, så utginge icke reseersättning

av statsmedel, utan det ålåge sakägaren att bekosta dessa kostnader. Anslaget

till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar finge icke disponeras för resekostnader.

Då en mindre bemedlad person sökte en sådan förrättning, ville han

till följd därav endast påkalla en av distriktslantmätaren handlagd förrättning för

att spara in resekostnaderna. Förrättningarna vore emellertid i regel av den natur,

att de lämpligast och i varje fall enklast kunde utföras av de tekniska biträdena,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departements.

thcfen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

men detta medförde ökade kostnader för de mindre bemedlade. Detta kunde undvikas,

därigenom att man vidtoge den ändring att även resekostnaderna, i den mån

de ej eljest bestredes av statsmedel, finge ingå i de beräknade omkostnaderna för förrättningen.

I skrivelse den 8 december 1922 har lantmåter istyr elsen åberopat

vad sålunda i denna fråga anförts samt meddelat, att tekniska biträden

under 1921 anlitats under sammanlagt 281 månader samt att den sammanlagda

anställningstiden under 1922 beräknats till 529 månader.

Resekostnaderna för de tekniska biträdena hade 1921 uppgått till i runt

tal 9,000 kronor och hade för 1922 beräknats till 18,000 kronor. Till

följd därav, att antalet examinerade lantmätare ökades och behovet av

tekniska biträden därigenom minskades, komme utgifterna för statsverket

till följd av ett beslut om statens övertagande av resekostnaderna för

lantmätarnas tekniska biträden att successivt minskas. Skulle det emellertid

anses, att en bestämmelse borde meddelas om maximiantalet månader

för år för anställande av tekniska biträden, vågade lantmäteristyrelsen

för närvarande ej föreslå lägre antal än 500.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 25 januari 1923, jämte erinran

om vad statskontoret anfört i ovansagda utlåtande den 8 februari

1921, ansett sig, med hänsyn till vad ytterligare förekommit rörande

denna fråga, böra frånträda sina förut uttalade betänkligheter och ansluta

sig till lantmäteristyrelsens förslag. Någon förhöjning av nionde

huvudtitelns förslagsanslag till resekostnads- och traktamentsersättning

syntes knappast för ändamålet erfordras.

Vad i denna fråga anförts av lantmäteristyrelsen och de sakkunniga

för revision av resereglementet synes mig till fullo utvisa, att resekostnadsersättningen

till det tekniska biträdet bör — liksom redan är

fallet beträffande traktamentsersättningen — gäldas av statsmedel, varför

jag icke tvekar att förorda den i sådant avseende föreslagna förändringen.

Emellertid synes mig statsverkets övertagande av resekostnaderna

för tekniska biträden böra såsom av lantmäteristyrelsen ifrågasatts och

av statskontoret föreslagits förbindas med bestämmelse om viss maximianställningstid

för år räknat av tekniska biträden med rätt till dylik ersättning,

och ansluter jag mig till lantmäteristyrelsens förslag, att sådan

anställningstid för närvarande bestämmes till 500 månader årligen. Resekostnadsersättningen

lärer böra utgå av nionde huvudtitelns förslagsanslag

till rese- och traktamentspenningar. Då såsom statskontoret anfört,

någon höjning av detta anslag icke härav tarvas, lärer någon särskild

hemställan till riksdagen i denna del ej erfordras utan torde, därest

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 174.

25

riksdagen ej har något att erinra mot vad jag nu föreslagit, Kungl.

Maj:t äga utfärda erforderliga ändringsföreskrifter.

Vad härefter angår lantmäteristyrelsens förslag att resekostnadsoch

tralctamentsersättning skall av statsmedel utgå vid alla förrättningar

och åtgärder, som lantmätaren i tjänsten är skyldig att utföra, så

anför lantmäteristyrelsen åtskilliga skäl för att nuvarande bestämmelser

för angivande av de förrättningar, vid vilka rese- och traktamentsersättning

må gäldas av statsmedel, äro otillfredsställande. Vid frågans övervägande

hade styrelsen funnit det lämpligaste vara ett upptagande av

lantmäterikommissionens förslag (se bil. A).

Statskontoret har beträffande denna del av lantmäteristyrelsens framställning

i sitt utlåtande den 25 januari 1923 erinrat, hurusom lantmäteristyrelsen

framhållit, att det med undantag för vissa jämförelsevis

sällan förekommande åtgärder^ icke förefunnes någon skillnad mellan

styrelsens förslag till ändringar och den rätta innebörden av nu gällande

bestämmelser. Därest denna lantmäteristyrelsens uppfattning vore riktig

— varom det emellertid icke i förevarande sammanhang syntes tillkomma

statskontoret att göra något uttalande — skulle ju de föreslagna förändringarna

i författningen redan ur saklig synpunkt vara mindre behövliga.

Då härtill komme, att ett bifall till förslaget kunde antagas

medföra, att ersättning av statsmedel komme att utgå i större utsträckning

än vad nu vore fallet, ansåge sig statskontoret icke kunna biträda

styrelsens förslag i förevarande avseende.

För egen del vill jag beträffande lantmäteristyrelsens framställning,

under åberopande av vad jag förut i sådant avseende anfört, till en

början framhålla, att av statsfinansiella grunder tidpunkten nu icke synes

vara den rätta för genomförande av avsevärdare utvidgning av statens

gäldande av nu ifrågavarande kostnader i sammanhang med iantmäteriförrättningar.

I viss mån synes också enahanda skäl föreligga för undanskjutande

av en sådan omläggning under avvaktan på den nya skifteslagstiftningens

framläggande för riksdagen, som av mig åberopats vid

behandling av frågan om förändrade grunder för statsbidrag vid lantmäteriförrättningar.

Kostnader för gode män.

Såsom i det föregående nämnts, avser lantmäteristyrelsens nu föreliggande

utredningar och förslag jämväl statens övertagande av vissa

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 139 käft. (Nr 174.) 4

Departements*

chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

kostnader för gode män vid lantmäteri/örr ältning ar, vilka kostnader utgöras

av resekostnads- och traktamentsersättning enligt femte klassen i

gällande resereglemente.

Rörande vad tidigare i denna fråga förekommit i riksdagen eller

eljest må bär anföras följande:

Lantmäterikommissionen hade i ett, vid tidpunkten för framläggandet till

riksdagen av 1919 års förslag rörande omorganisation av lantmäteriväsendet m. m.

föreliggande betänkande föreslagit, att kostnaderna för ersättning till gode män vid

lantmäteriförrättningar skulle överflyttas å staten samt att för ändamålet anslaget

till rese- och traktamentspenningar under nionde huvudtiteln måtte höjas med 200,000

kronor.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid 1919 års proposition rörande anslag

till lantmäteriväsendet uttalade i förevarande avseende dåvarande departementschefen,

att, då genom bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit i fråga om höjd avlöning till

lantmäteripersonalen, resekostnadsersättning åt densamma och särskilda statsbidrag

i olika avseenden m. fl. åtgärder, staten skulle åtaga sig en väsentligt ökad del av

lantmäterikostnaderna, han icke ansåge sig böra biträda förslaget, att staten därutöver

även skulle övertaga kostnaderna för gode män. Dessa kostnader förekomme

för övrigt huvudsakligen vid förrättningar, där föremålet vore av jämförelsevis större

värde.

Kungl. Maj:ts förslag i nämnda proposition innefattade — i enlighet med vad

departementschefen sålunda anfört — icke något medelsäskande för godemanskostnader.

Samma ståndpunkt intogs i den framställning om anslag för lantmäteriväsendet,

som — efter det 1919 års förslag i dess helhet av riksdagen förkastats —

gjordes till 1920 års riksdag.

I motionen nr 390 i andra kammaren upptogs emellertid, såsom i det föregående

erinrats, lantmäterikommissionens förslag, och hemställdes, att riksdagen

måtte besluta i överensstämmelse därmed.

Riksdagen, som fattade beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, anförde

emellertid, att riksdagen hölle före, att skäl talade för, att staten borde i någon vidare

mån, än som av Kungl. Maj:t föreslagits och av riksdagen biträtts, bidraga till nedbringande

av särskilt de mindre bemedlade sakägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar.

Däremot vore riksdagen icke övertygad, att detta mål vunnes genom lämnande av

statsbidrag till täckande av ersättningen till gode män vid sådana förrättningar på

sätt i berörda motion föreslagits utan någon begränsning med hänsyn till fastighetsägarens

verkliga behov. Tvärtom hade det synts riksdagen, som skulle ett

realiserande av detta förslag kunna föranleda, att staten i vissa fall nödgades utbetala

bidrag, där sådant med hänsyn till sakägarens ekonomiska ställning icke

gärna kunde anses av behovet påkallat. Vid sådant förhållande hölle riksdagen

före, att fortast möjligt borde utredas, huruvida mindre bemedlade eller obemedlade

sakägare lämpligen kunde på andra områden beredas lättnader i de av lantmäteriförrättningar

förorsakade kostnaderna, utöver dem, som redan kunde erhållas eller

jämlikt riksdagens beslut 1920 ansetts böra lämnas.

Sedermera har riksdagen, på sätt jämväl förut (sid. 4) omförmälts, i skrivelsen

nr 9 A 1922 gjort visst uttalande i frågan om statsbidrag till täckande av

ersättningen till gode män.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!. Maj:ts proposition Nr 474.

I öin skrivelse don 24 december 1920 anförde lantmätcristyrelsen

i förevarande fråga huvudsakligen följande.

Beträffande ersättningen till gode männen förekomme, att denna ersättning

minst fördubblats under de senare åren till följd av ökade traktamenten och de

ökade kostnaderna för fortskaffningsmedlen. Detta föranledde, att denna ersättning

för den ekonomiskt mindre väl situerade jordägaren verkade betungande vid lantmäteriförrättningar

i allmänhet, och förhållandet borde därför föranleda, att statens

mellankomst icke gjordes beroende av förrättningarnas beskaffenhet.

Lantmäteristyrelsen hade kommit till det resultat, att statsbidrag borde vid

lantmäteriförrättningar avse även ersättningen till gode männen oavkortad, men att

bidrag borde ifrågakomma endast till obemedlade eller mindre bemedlade.

Lämpligaste ordningen vunnes, om ifrågakommande statsbidrag till ersättning

åt gode män finge, i likhet med kostnaderna för rese- och traktamentsersättning

till rikets lantmätare, bestridas av nionde huvudtitelns förslagsanslag till rese- och

traktamentspenningar.

För bidrag till gode männens ersättning borde gälla samma villkor som för

bidrag till lantmätarens arvode.

Statskontorets meraniimnda utlåtande den 8 februari 1921 var, så

vitt rörde frågan om godemanskostnaderna, av följande lydelse.

Lantmäteristyrelsens förslag att av statsmedel jämväl måtte på närmare angivet

sätt utgå bidrag till ersättning till de vid statsunderstödda lantmäteriförrättningar

biträdande gode män, syntes, då bidrag av statsmedel skulle ifrågakomma

allenast beträffande kostnad, som belöpte å mindre bemedlad eller obemedlad sakägare,

stå i överensstämmelse med riksdagens anhållan. Statskontoret ifrågasatte

emellertid, huruvida dessa kostnader borde, såsom styrelsen föreslagit, bestridas från

huvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar, vilket huvudsakligen

vore avsett för befattningshavare i allmän tjänst och kappast syntes böra tagas i

anspråk för bestridande av kostnader av den beskaffenhet, varom här vore fråga.

Snarare syntes de särskilda anslag, som beviljats för bidrag till ifrågavarande lantmäteriförrättningar,

härför böra komma till användning.

Ehuru utredning saknades, antoge statskontoret, att de kostnader, som bifall

till lantmäteristyrelsens förslag förde med sig, icke bleve så betydande, att anledning

förelåge att ifrågasätta någon förhöjning i de för statsbidrag till vissa lantmäteriförrättningar

för 1921 beviljade och för 1922 föreslagna särskilda anslag.

Kolonisationskommittén däremot har, med hänsyn till de utvidgningar

av rätten till statsbidrag vid lantmäteriförrättningar, som i övrigt

föreslagits, ansett bidrag till kostnaderna för gode män mindre behövligt.

Det skulle även — enligt kolonisationskommitténs mening — vara förenat

med en synnerligen vidlyftig apparat att anordna sådan bidragsmöjlighet.

Kommittén hade av sålunda anförda skäl ansett sig icke

böra upptaga lantmäteristyrelsens förslag i denna del.

Lantmäteristyrelsen bar i skrivelsen den 8 december 1922 anfört

huvudsakligen följande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Statsbidragen till obemedlade och mindre bemedlade komme att verka likformigt

och bereda med dem avsedd lättnad först om alla kostnader för förrättningsmännens

färder till och från förrättningsställena avskildes och kostnaderna

därför antingen helt övertoges av statsverket eller sakägarnas deltagande däri bestämdes

efter viss procent av den efter taxa till lantmätaren utgående ersättningen.

Att nu upptaga lantmäterikommissionens förslag att staten skulle helt och

hållet övertaga kostnaderna för gode männen ansåge lantmäteristyrelsen emellertid

särskilt under förhandenvarande ekonomiska läge icke kunna ifrågakomma, och

riksdagens beslut åren 1919 och 1920 innehölle givetvis, att riksdagen redan då ej

ville vara med därom. Anlitande av den senare ovan angivna utvägen (med visst

procenttal) medförde, att staten först måtte förskottera gode männen tillkommande

ersättning och sedermera av sakägarna uppbära vissa belopp. Givetvis kunde på

detta sätt en någorlunda rättvis fördelning av kostnaderna ske, och sakägarnas

bidrag kunde givetvis tillmätas så, att statens tillskott av medel icke behövde bliva

avsevärt. Härtill komme, att det med denna anordning läte sig lätt gorå att framdeles,

då det ekonomiska läget bleve bättre, höja statens deltagande uti ifrågavarande

kostnader genom att procentuellt sänka sakägarnas tillskott. A andra sidan kunde

framhållas, att genom denna anordning sakägare vid förrättning, där gode männen

vore närboende, kunde komma att få vidkännas större utgifter än om nu varande

ordning fortfarande bleve gällande. Denna anordning komme emellertid att medföra

mycket arbete med granskning av gode männens räkningar och ersättningarnas utbetalning

samt med indrivning av sakägarnas bidrag. Lantmäteristyrelsen ansåge

därför, att även denna utväg borde lämnas åsido.

Ett ytterligare sätt att vinna ovan angivna syfte vore, att statsverket åtoge

sig att betala kostnaderna för gode männens inställelse å förrättningsstället under

det sakägarna ^skulle hava att gälda traktamenten till dem under vistelsen å förrättningsstället.

Åtskilligt syntes enligt styrelsens mening tala för en sådan tudelning.

Huru stora kostnaderna för staten under denna förutsättning skulle bliva, vore

emellertid synnerligen svårt att bedöma. Då styrelsen hyste den uppfattning, att

de skulle komma att överstiga 50,000 kronor för år, hade styrelsen trott, att all

tanke på att beträda denna väg för närvarande borde övergivas.

Det förhölle sig emellertid givetvis så, att storleken av det statsbidrag, soni

lämnades, vore avgörande för frågan, huruvida den enskilde sakägaren finge den

hjälp han kunde vara i behov av, oberoende av om bidraget bestämdes i anslutning

till lantmätaren eller gode männen tillkommande ersättning. Genom antagande av

det förslag, styrelsen framställt i fråga om statsbidrag till hela beloppet av lantmätarens

arvode efter taxa, inberäknat lösen för karta och handlingar, komme en

högst avsevärd statshjälp att lämnas. Frågan huruvida ytterligare bidrag av statsmedel

kunde vara av behovet påkallat bleve beroende därpå, huruvida kostnaderna

för gode männen kunde bliva särskilt höga. Undersökning, som för utredning härav

verkställts, gåve vid handen, att man vid valet av gode män i allmänhet sökt att

tillse, att sådana måtte finnas inom socknarnas olika delar. Även om det oaktat

ersättningen till gode männen vid smärre förrättningar kunde antagas vara en mycket

väsentlig utgiftspost, torde det dock endast i undantagsfall och företrädesvis

vid förrättning rörande ett avlägset beläget område inträffa, att samma kostnader

väsentligt överstege den ersättning sakägaren hade att gälda till lantmätaren. Endast

i dylika undantagsfall hölle styrelsen före, att staten borde träda emellan, och hade

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr li i. 29

styrelsen trott, att såsom lämpligt villkor för statens mellankomst tills vidare kunde

stadgas, att statsbidrag till kostnaderna för gode män skulle kunna utgå då samma

kostnader överstege dubbla beloppet av ersättningen till lantmätaren, beräknad på sätt

styrelsen föreslagit. Genom att i sådant fall medgiva bidrag till godemanskostnaden

skapades garanti för att det statsbidrag, som i övrigt lämnades, ej bleve ändamålslöst

genom den höga ersättning vederbörande både att gälda till gode männen.

Skulle erfarenheten framdeles visa, att den ovan angivna normen vore för snäv,

vore det ju lätt att då vidtaga ändring. Under nuvarande förhållanden vore det

givetvis angeläget att framgå med största försiktighet.

Lantmäteristyrelsen utginge ifrån, att statsbidrag även för nu ifrågavarande

ändamål borde få tillgodonjutas endast av obemedlade och mindre bemedlade, och

borde för åtnjutande av detta bidrag stadgas samma villkor och samma procedur,

som av lantmäteristyrelsen föreslagits beträffande statsbidrag till ersättningen till

lantmätaren. I fråga om beloppet av det statsbidrag, som för ifrågavarande ändamål

borde utgå, kunde man välja emellan hela kostnaden, det belopp, som överstege

ersättningen till lantmätaren, och det belopp, som överstege dubbla ersättningen

till lantmätaren. Härvid hade styrelsen för närvarande stannat vid sistberörda

alternativ.

Det komme enligt lantmäteristyrelsens mening icke att möta några svårigheter

att ordna denna bidragsverksamhet. På det hela taget borde man kunna

nöja sig med av lantmätaren i tjänsteväg lämnade uppgifter, och i överlantmätaren

såsom mellanhand vid ansökningarnas prövning och översändande till styrelsen

funnes att tillgå en tjänsteman, som, i fall anledning därtill förekomme, lätt kunde

göra erforderlig undersökning.

A id ägostycknings- och avstyckningsförrättningar anlitades gode män i regel

endast, då åtgärd erfordrades i fråga om rågångarna för styekningsområdet. Någon

anledning befara, att det ovan framställda förslaget om statsbidrag till kostnaderna

för gode män för framtiden skulle föranleda, att gode män tillkallades oftare än

hittills, förelåge säkerligen icke. Vad anginge förrättningar enligt lagen om enskilda

vägar.på landet visade verkställd utredning däremot, att särskilt i vissa orter gode

män i regel anlitades, ehuru anlitande av sådana icke vore obligatoriskt. I 14 §

nyssnämnda lag stadgades nämligen, att förrättningsmannen skulle, om någon sakägare

det äskade, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna

eller, om dessa ej sämjdes, av förrättningsmannen utsåges bland dem, som vore valda

till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättningar.

I detta fall syntes det ej helt och hållet uteslutet, att lantmäteristyrelsens

förslag i fråga om statsbidrag till kostnaderna för gode män kunde

komma att inverka särskilt på valet av gode män. På grund härav och då gode

män vid dessa förrättningar i vissa orter för närvarande anlitades i större utspökning

än som syntes nödigt, hade styrelsen ansett lämpligt, att möjligheten till statsbidrag

till gode män vid förrättning enligt ovannämnda lag ytterligare begränsades

genom föreskrift att sådant bidrag ej utginge, där sakägarnas antal understege tio

eller vägens längd understege en kilometer. Dessa gränser hade styrelsen funnit

lämpliga såsom ett uttryck för behov av gode mäns anlitande. I dessa fall torde

arvodet till lantmätaren ej bliva allt för obetydligt och därigenom minskades möjligheten

enligt det framställda förslaget att erhålla statsbidrag.

Det torde vara givet, att det förslag, lantmäteristyrelsen nu framställt i fråga

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts proposition Nr 174.

om bidrag till kostnaderna för gode män, i ett jämförelsevis ringa antal fall torde

komma att bliva tillämpligt. Kostnaderna för förslagets genomförande i denna del

komme enligt styrelsens uppfattning icke att överstiga 10,000 kronor. Det funnes

emellertid en annan utväg att minska jordägarnas kostnader för gode mäns biträde,

och denna vore genom ändring av lagbestämmelserna angående gode mäns anlitande.

Förslag till begränsning i fråga om gode mäns biträde vid jorddelningsförrättningar

hade framställts i samband med pågående revision av skifteslagstiftningen. För den

händelse Kungl. Maj:t skulle finna, att åtgärder i denna del borde vidtagas fristående

och sålunda utan sammanhang med revisionen av skifteslagstiftningen i övrigt, vore

lantmäteristyrelsen beredd att jämförelsevis kort tid efter därom erhållen anmodan

inkomma till Kungl. Maj:t med förslag i ämnet. I sammanhang därmed torde styrelsen

även böra hava att upptaga fråga om eventuellt erforderlig ändring av 14 §

i lagen om enskilda vägar på landet.

Vidkommande lantmäteri styrelsens förslag i förevarande del har

byråchefen Grubbström anmält avvikande mening och därvid anfört huvudsakligen

följande.

Lantmäterikommissionen av år 1917 hade framställt förslag om statsbidrag till

godemanskostnader och lantmäteristyrelsen hade tidigare ansett sig böra biträda detta

förslag, vilket dock hittills icke vunnit statsmakternas bifall. I det övervägande antalet

yttranden, som av rikets lantmätare avgivits i fråga om behovet av statsbidrag,

tillstyrktes anordnande av bidrag även till förenänmda ändamål. Starka invändningar

hade dock försports. Det hade sålunda bland annat framhållits, att godemansinstitutionen,

som vore föråldrad och otillfredsställande, borde reformeras innan

skyldighet för staten inträdde att bidraga till kostnaderna för gode mäns biträde,

att detta biträde förekomme huvudsakligen vid förrättningar, där föremålet för förrättningen

vore av större värde, och att då jordägarna beretts så stora kostnadslindringar

i övrigt, det icke torde vara mer än skäligt, att de som närmast finge

nytta av förrättningarna vidkändes ifrågavarande kostnader, ävensom att jordägarnas

kostnader till gode män i allmänhet icke vore så betungande. Vidare hade

påpekats, att granskningen av gode männens räkningar skulle medföra ett omfattande

arbete å länens lantmäterikontor och höja kostnaderna till dessa. I ett yttrande,

vari dock lantmäteristyrelsens förut framlagda förslag förordades, framhölles, att

kolonisationskommitténs förslag om utvidgning av rätten till statsbidrag till lantmäteriförrättningar

kompenserade styrelsens förslag om bidrag till gode männens

ersättningar.

De skäl, som sålunda anförts mot de ifrågasatta nya bidragen, torde Kungl.

Maj.-t finna tillräckligt vägande för att i tider, då kraven på statskassan måste begränsas

till det nödvändigaste, icke borde tillskapas en ny bidragsform, vars behövlighet

måste betraktas som oviss och som icke visat sig vara särskilt eftersträvad

av jordägarna själva. Den utvidgning av bidragsmöjligheterna, som i övrigt föresloges,

torde ligga vid gränsen av vad för närvarande billigtvis borde fordras och

medgivas. Härtill komme emellertid även, att anordnandet av statsbidrag till gode

mäns ersättningar, såsom kolonisationskommittén framhållit, måste bliva förenad med

en synnerligen vidlyftig apparat. Bestyren med räkningars utställande, granskning

och likvidering vore omständliga nog, om räkningarna utgåves efter förrättningarnas

avslutande. Detta vore emellertid långt ifrån alltid händelsen. Särskilt vid större

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition Nr H L

31

förrättningar vore det på grund av flera skäl, varibland det, att ombyte av godo

män kunde komma i fråga, vanligt, att godemansarvodet uttoges för varje gång uppskov

i förrättningen ägde rum eller gode männen hemförlovades därför att deras

biträde tidvis bleve obehövligt. Räkningarnas antal bleve härigenom väsentligt ökat.

På grund av sålunda anförda skäl borde tanken på statsbidrag till gode

männens ersättningar lämnas åsido.

Statskontoret har i utlåtandet den 25 januari 1923 anfört, att statskontoret

ansåge sig till fullo böra instämma i de av byråchefen Grubbström

anförda betänkligheterna mot lantmäteristyrelsens förslag.

Vidkommande frågan om statens övertagande helt eller delvis av

kostnaderna för gode män synas mig de skäl, som 1922 anfördes för

undanskjutande då av denna frågas upptagande till definitiv prövning

och vilka skäl av riksdagen godtagits, hava sitt fulla berättigande jämväl

i år.

Det av lantmäteristyrelsen i dess senaste utlåtande framlagda förslaget

innebär visserligen en avsevärd reducering av kostnaderna i jämförelse

med det första förslaget, men synes mig å andra sidan icke innehålla

en sådan lösning av frågan, att därav kan motiveras dess avgörande

nu utan det sammanhang med frågan om den nya skifteslagstiftningen,

som ur många synpunkter synes önskvärt. Jag finner mig alltså icke

böra nu förorda någon framställning till riksdagen i frågan.

Vissa kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område.

Jag torde härefter få övergå till frågan om eventuellt påkallade

ändringar i kungörelsen den 26 mars 1920 (nr 133) om bestridande i

vissa fäll med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av

under nyttjanderätt upplåtet område.

De kostnader, som enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse kunna bestridas

av allmänna medel, äro kostnader såväl till lantmätaren som gode männen

för lantmäteriförrättning, varom i lagen förmäles, samt kostnader för fastställandet av

inlöst områdes avskiljande och för löseskillings fördelning. Ansökan om dessa kostnaders

bestridande av allmänna medel skall göras hos länsstyrelsen samtidigt med ansökan

om förordnande för lantmätare att verkställa förrättningen. Vid förstberörda ansökan

skall sökanden foga skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sina förmögenhetsvillkor

och storleken av den familj han har att försörja. Denna uppgift skall

vara styrkt genom intyg av offentlig myndighet eller trovärdig person. Ansökan

skall bifallas, där sökanden icke äger tillgång till gäldande av ifrågavarande

kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses

erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle. Utbetalning sker genom länsstyrelsen,

vad angår ersättningen till lantmätaren och gode männen efter det veder
-

Departementi
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

börliga räkningar inkommit och granskats. Därest sökandens lösningsanspråk blir

avvisat, kan han, när skäl därtill prövas föreligga, av länsstyrelsen förpliktas ersätta

kostnad, som guldits av allmänna medel. Påstående härom skall emellertid väckas

av kronans ombudsman i orten inom två år från den dag, då sökandens lösningsanspråk

slutligen ogillats.

Länsstyrelsen skall förordna lämplig person, advokat i residensstaden eller

tjänsteman hos länsstyrelsen med åliggande att på anmodan lämna nyttjanderättshavare

biträde i ärenden, varom här är fråga. För att kostnadsfritt få anlita denne

fordras emellertid beslut av länsstyrelsen efter skriftlig ansökan. Denna skall åtföljas

av enahanda intyg för styrkande av behovet, som ovan nämnts för bestridande

av allmänna medel av kostnaderna för lantmäteriförrättningen m. m., och desslikes

skall ansökningen innehålla uppgift å det område, som ifrågasättes till inlösen, med

angivande jämväl av den fastighet, vartill området hör, samt namnet å dess ägare.

Ersättning till det förordnade biträdet utbetalas av länsstyrelsen efter granskning

av räkning, som skall avgivas säl skilt för varje inlösningsärende.

För åren 1920 — 1922 har för ifrågavarande ändamål beviljats förslagsanslag å

extra stat till belopp av 10,000 kronor. Då de anslagna medlen endast i ringa utsträckning

kommit till användning, nedsattes anslaget vid 1922 års riksdag till 5,000

kronor. För första halvåret 1923 har såsom förut av mig omnämnts, å extra stat

beviljats ett förslagsanslag av 2,500 kronor.

Den av 1922 års riksdag beslutade ändring av 1 § första stycket i lagen

den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, som närmast föranlett, att lantmäteristyrelsen anbefallts

inkomma med ifrågavarande utredning, innebär, att vederbörande nyttjanderättshavare

under angivna förutsättningar äger lösa upplåtet område, därest detta upplåtits för

viss tid sand över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, under det enligt

lagens förutvarande lydelse lösningsrätt under i övrigt enahanda förutsättningar

förelegat beträffande område, som upplåtits för viss tid överstigande tjugu.år. Genom

den företagna lagändringen har alltså viss utvidgning införts beträffande lösningsrätten.

Lantmäteristyrelsen, som i ämnet inhämtat yttranden av vederbörande

överlantmätare samt länsstyrelserna (se bil. C och D), bar, på sätt framgår

av vad styrelsen anfört i frågan om förändrade grunder för utgående

av statsbidrag vid lantmäteriförrättningar, tänkt sig, att statsbidrag till

lantmätarens arvode borde bestämmas och utgå i samma ordning som

statsbidrag i nämnda del vid andra lantmäteriförrättningar, vid vilka

sådant bidrag kunde ifrågakomma. I anledning härav uppkomme frågan,

huru i övrigt borde förfaras med den understödsverksamhet, varom bestämmelser

meddelats i nämnda kungörelse. Under erinran att redan

nu gällde, att nyttjanderättshavare kunde få kostnaderna för gode män

guldna av statsmedel, har styrelsen anfört, att styrelsen ansåge någon

ändring häri icke böra ske.

I övriga avvseenden har lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak

följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 174.

Givet vore. att en nyttjanderättshavare, då bos honom väcktes tanke på att

förvärva det område han innehade, hade behov av biträde för att bedöma om lagbestämmelserna

vore sådana, att utsikt funnes för honom att kunna realisera sin

avsikt. Lika givet vore, att det vid bedömandet härav i regel voro önskvärt att

hava tillgång till karta för att få kännedom om belägenheten av särskilt den fastighet,

på vilken lägenheten läge. Pa grund härav torde under nuvarande förhållanden

ofta uppstå behov för såväl lägenhetsinnehavaren som hans juridiska biträde att

besöka lantmäterikontoret i länet. Det hade därför legat nära till hands för lantmäteristyrelsen

att taga i övervägande, huruvida icke rikets överlantmätare skulle

kunna aläggas att kostnadsfritt tillhandagå vederbörande med råd och upplysningar

i ovan angiven del.

För den händelse detta styrelsens förslag gillades, torde för framtiden något

större behov icke komma att finnas av ständigt förordnad person att biträda nyttjanderättshavare

i ärenden angående inlösen. Styrelsen funne sig emellertid ej böra i

denna del föreslå någon ändring för närvarande. Fall kunde inträffa, då större juridisk

insikt verkligen vore av behovet påkallad. Emellertid torde det vara av stor

betydelse för lägenhetshavare att åtminstone i mera invecklade fall kunna få biträde

även vid själva förrättningen, och styrelsen ansåge, att detta behov borde

kunna tillgodoses efter ansökan hos och prövning av länsstyrelsen, som i händelse

av bifall borde hava att till lägenhetshavarens biträde förordna förrättningsstället

så vitt möjligt närboende lämplig person. Styrelsen hölle före, att med hänsyn

till angelägenheten av kostnadsbesparing och jämväl därtill, att vissa lägenhetshavare

på det hela taget vore urståndsätta att själva utföra talan vid förrättningen,

möjlighet borde sta öppen att till biträde förordna även annan än den, som avlagt

juridisk examen.

Kostnaderna för sådant biträde liksom kostnaderna för fastställande av inlöst

områdes avskiljande samt för löseskillings fördelning borde enligt lantmäteristyrelsens

mening fortfarande gäldas av länsstyrelserna. Detta förhållande borde emellertid,

så vitt styrelsen vore i tillfälle att bedöma förhållandena, icke stå hindrande i

vägen vare sig för att låta alla utgifter utgå från ett under nionde huvudtiteln

uppfört anslag till bidrag till jorddelnings- eller lantmäteriförrättningar eller för

att i en författning inrymma alla bestämmelser i de ämnen, varom här vore fråga.

Då jag icke ansett mig böra tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag Departementstill

ensartade och gemensamma bestämmelser för statsbidrag vid lånt- che^enmäteriförrättningar,

vilket torde hava utgjort huvudsyftet med styrelsens

förslag till ändring av bestämmelserna om statsbidrag vid inlösen

av med nyttjanderätt upplåtet område, saknar jag anledning att föreslå

någon ändring i grunderna för dessa statsbidrag. Däremot torde, sedan

riksdagen behandlat övriga nu ifrågasatta förslag, tagas i övervägande,

bland annat, sådan ändring av de för ansökning om statsbidrag meddelade

föreskrifter, att ansökningen ej behöver göras samtidigt med

ansökan om förordnande för lantmätare.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 139 käft. (Nr 174.)

b

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Då jag härefter slutligen övergår till frågan om de medel, som

må vara erforderliga för de i föreliggande utredningar omförmäla ändamål,

erinrar jag till en början, att övertagandet av kostnaderna förresekostnadsersättning

åt tekniska biträden icke ansetts behöva föranleda

någon ökning av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar.

Vidkommande kostnaderna i övrigt har kolonisationskommittén, i

vad angår statsbidrag till lantmäteriförrättningar, beräknat dessa till

250,000 kronor, motsvarande i runt tal en fjärdedel av sammanlagda

beloppet av de arvoden, som enligt vederbörande statistik utbetalats för

lantmäteriförrättningar, som avslutats under 1921.

Låntmåttristyrelsen har i skrivelsen den 8 december 1922 anfört

följande.

Kostnaderna för en bidragsverksamhet efter de grunder lantmäteristyrelsen

föreslagit vore givetvis svåra att beräkna. Därvid hade man å ena sidan att taga

hänsyn till att möjligheten till erhållande av statsbidrag utsträckts i fråga om de

olika slagen av förrättningar och även beträffande beloppet så ock i det avseendet

att bidrag i undantagsfall skulle kunna utgå till ersättningen till gode männen, men

till att å andra sidan en väsentlig skärpning föreslagits vid prövning av behovet av

statsbidrag. Under 1921 hade av de båda anslagen till bidrag till jordavsöndringar

och ägostyckningar samt till skiften och hemmansklyvningar utbetalts i runt tal

endast 2(5,000 kronor samt under de elva första månaderna av 1922 i runt tal endast

22,000 kronor. Anledningar till att bidrag'' utgått i denna jämförelsevis ringa

utsträckning borde sökas i att kännedomen om möjligheterna till bidrag ännu ej

vore tillräckligt spridd bland allmänheten men framför allt i de olämpliga villkor,

som gällde för erhållande av bidrag. Emellertid hölle lantmäteristyrelsen före, att

de belopp, vartill ovannämnda båda anslag för närvarande vore bestämda eller tillhopa

170,000 kronor (150,000 + 20,000) borde bliva fullt tillräckliga. Kostnaderna

för bidragsverksamheten för inlösen av under nyttjanderätt upplåtna områden bleve

givetvis beroende av de lagbestämmelser, som kunde komma att gälla. Även om

möjligheterna till inlösen utsträcktes enligt det förslag, som förelädes 1922 ars

riksdag, hölle styrelsen emellertid före, att för den statsregleringsperiod, varom här

vore fråga, ett belopp av 6,000 å 8,000 kronor vore tillräckligt till ersättning åt

biträden vid förrättningarna och att ytterligare 12,000 å 14,000 kronor komme att

förslå till övriga kostnader. Anslagsbehovet för förrättningar m m. rörande inlösen

av områden, som vore upplåtna under nyttjanderätt, ansåge lantmäteristyrelsen

alltså böra beräknas till 20,000 kronor, och hela det anslagsbehov, varom här

vore fråga, sammanlagt till 190,000 kronor.

Statskontorets utlåtande den 25 januari 1923 har i denna del huvudsakligen

följande innehåll.

Under 1921 och 1922 hade utgifterna å ifrågavarande anslag — för bidrag

till jordavsöndringar och ägostyckningar, för bidrag till skiften och hemmansklyvningar,

till rättshjälp åt vissa nyttjanderättshavare m. fl. samt för bidrag till utflyttnings-

och väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar

— varit obetydliga och icke på långt när uppgått till de belopp, var
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3f

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

med anslagen uppförts i riksstaten. Ett undantag härifrån utgjorde anslaget till

bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang med laga skiften

och hemmansklyvningar. Å de övriga tre anslagen, vilka för vartdera av åren

1921 och 1922 i riksstaten upptagits med tillhopa 210,000 kronor, hade utgifterna

utgjort under 1921 tillsammans omkring 35,000 kronor och under 1922 tillhopa

omkring 32,000 kronor. För i huvudsak de ändamål, för vilka under åren

1921 och 1922 icke — såvitt vid tidpunkten för avlåtande av statskontorets skrivelse

vore känt — ifrågakomma utgifter till högre än angivna belopp, föresloge

nu lantmäteristyrelsen, att i riksstaten för budgetåret 1923 — 1924 skulle uppföras

ett förslagsanslag av 190,000 kronor.

I riksstaten för första halvåret 1923 vore för berörda ändamål uppförda, för

år räkmt, under andra huvudtiteln till rättshjälp m. m. åt vissa nyttjanderättshavare

5,000 kronor samt under nionde huvudtiteln till bidrag till jordavsöndringar

och ägostyckningar 20,000 kronor och till bidrag till skiften och hemmansklyvningar

150,000 kronor eller tillhopa 175,000 kronor.

Därest någon förändring i gällande bestämmelser angående statsbidrag till

jorddelningsväsendet icke komme till stånd, syntes ifrågavarande anslag böra i riksstaten

för budgetåret 1923—1924 upptagas icke med högre utan snarare med lägre

belopp än de, med vilka anslagen, för år räknat, upptagits för första halvåret 1923.

Anslagen syntes vidare icke böra, på sätt lantmäteristyrelsen hemställt, sammanslås

till ett gemensamt anslag. Däremot torde det knappast vara något att erinra

mot, att anslaget till rättshjälp m. m. åt vissa nyttjanderättshavare överflyttades

från andra till nionde huvudtiteln.

Det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag till utflyttningsoch

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar

syntes — såsom lantmäteristyrelsen jämväl ansett — böra i riksstaten för budgetåret

1923—1924 upptagas med oförändrat belopp eller 100,000 kronor.

För egen del finner jag skäl icke föreligga att på sätt ifrågasatts Departements.

sammanslå vare sig anslagen till jordavsöndringar och ägostyckningar chefensamt

till skiften och hemmansklyvningar eller dessa anslag med anslaget

till rättshjälp m. m. åt vissa nyttjanderättshavare.

Däremot synes överflyttande av sistnämnda anslag från andra till

nionde huvudtiteln hava visst fog för sig.

Beträffande därefter de belopp, som må vara för nästkommande

statsregleringsperiod erforderliga, lärer anslaget till utflyttningar och

väganläggningar böra upptagas med oförändrat belopp eller 100,000

kronor.

De båda andra nu under nionde huvudtiteln uppförda anslagen

till bidrag till lantmäteriförrättningar torde däremot, även efter de förändringar

beträffande grunderna för statsbidrags utgående, som av mig

förordats, kunna tåla viss reducering. Att i sådant avseende åstadkomma

en exakt beräkning lärer vara ytterst vanskligt, men det vill,

att döma av den inskränkta omfattning, vari dessa anslag anlitats, sy
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

nas, som skulle säkerhet föreligga för anslagens tillräcklighet, därest

anslaget till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, vilket 1922

nndergått viss sänkning, upptages till 17,000 kronor och det andra anslaget

till 100,000 kronor.

Vidkommande slutligen anslaget till rättshjälp m. m. åt vissa

nyttjanderättshavare synes detsamma, med avseende å den utvidgning

av rätten till inlösen, som 1922 års riksdag beslutat, böra något höjas.

Att öka anslaget i sådan grad, som av lantmäteristyrelsen beräknats,

synes dock ej erforderligt. Behovet synes mig böra vara vederbörligen

tillgodosett, därest ett belopp av 9,000 kronor anvisas för ändamålet.

Under åberopande av vad ovan anförts, hemställer jag, att Kungl.

Maj: t måtte föreslå riksdagen att

dels i riksstaten uppföra ordinarie förslagsanslaget till bidrag till

jordavsöndringar och ägostyckningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig förordade i viss mån förändrade grunder,

med .............................................................................................. kronor 17,0<>0,

dels i riksstaten uppföra ordinarie förslagsanslaget till bidrag till

skiften och hemmansklyvningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig förordade i viss mån förändrade grunder,

med ............................................................................................. kronor 100,000,

dels i riksstaten uppföra ordinarie förslagsanslaget till bidrag till

utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang med skiften

och hemmansklyvningar med ......................................... kronor 100,000,

dels ock till bestridande av kostnader för de i lagen om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

om förmälda lantjnäterilörrättningar samt övriga med områdes inlösen

enligt nämnda lag förenade utgifter ävensom till beredande av erforderligt

biträde åt nyttjanderättshavare i ärenden angående sådan inlösen

anvisa för budgetåret 1923—1924 ett extra förslagsanslag

av ........................................................................................ kronor 9,000

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

37

Bilaga A.

Lantinäteristyrelsens förslag ifråga om ändring av förordningen den 31 december

1920 (nr 909) angående distriktslantmätare in. fl. tillkommande rese- och

traktainentsersättning (resereglemente för lantmätare).

Statens bidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar äro dels sådana,

som utgå oberoende av sakägares ekonomiska ställning, och dels sådana,

som gjorts beroende därav. För att emellertid dessa senare skola verka likformigt

och bereda den lättnad, som därmed avsetts, är det nödvändigt, att

vederbörande icke måste i andra delar gälda några kostnader, som med honom

i ekonomiskt avseende likställda personer för enahanda eller liknande förrättningar

icke hava att gottgöra. Förhållandena äro emellertid för närvarande

icke så ordnade, att detta hlir fallet. Detta syfte kan uppnås först då alla kostnader

för förrättningsmännens färder till och från förrättningsställena avskiljas

och kostnaderna därför antingen helt övertagas av statsverket eller

sakägarnas deltagande däri bestämmes efter grunder, som äro oberoende av

resornas längd exempelvis efter ett visst procenttal av den efter taxa till

lantmätaren utgående ersättningen.

Genom att statsverket åtagit sig att i princip gälda kostnaderna för lantmätarnas

och deras biträdens resor till och från förrättningsställena samt även

traktamenten till denna personal har ett mycket betydelsefullt steg tagits i

riktning mot ovan omförmälda mål. För att detta helt skall vinnas, erfordras

emellertid dels att vissa oegentligheter och inkonsekvenser undanröjas, som

vidlåda bestämmelserna om statens gäldande av rese- och traktamentsersättningen

till lantmäteripersonalen, dels ock att statsverket åtager sig att gälda

kostnaderna för gode männens resor samt jämväl för traktamenten till dem åtminstone

under resorna. Sistherörda fråga skall styrelsen behandla längre fram och

upptager styrelsen därför här till behandling endast frågan om undanröjande

av ovanberörda oegentligheter och inkonsekvenser i förordningen av den 31

december 1920 angående distriktslantmätare m. fl. tillkommande resekostnadsoch

traktamentsersättning eller resereglementet för lantmätare (nr 909).

På sätt framgår av den bifogade redogörelsen för tillkomsten av sistberörda

förordning m. m. hade 1917 års lantmäterikommission föreslagit, att

på eget ansvar arbetande lantmätare så ock tjänstemedhjälpare samt sådant

tekniskt biträde och sådan elev, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnades,

skulle åtnjuta ersättning för resekostnader samt traktamentsersättning

vid förrättning, som lantmätare på grund av gällande instruktion eller

annan författning vore skyldig att utföra, samt att denna personal sålunda

tillkommande ersättning skulle utgå av allmänna medel. Häri gjordes av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 174.

Eders Kungl. och riksdagen den ändring, att resekostnadsersättning till

tekniskt biträde och elev icke skulle utgå av statsmedel. Då tekniskt biträde

redan förut var berättigat till reseersättning, har följden blivit, att sakägarna

hittills fått vidkännas kostnaderna för tekniska biträdens resor. Bestämmelse

härom finnes införd i ovan angivna förordning. Till elev har städse icke utgått

någon ersättning för resor.

Vad angår det förhållandet, att sakägarna för närvarande äro skyldiga

att utgiva resekostnadsersättning till lantmätarens tekniska biträden, den inkonsekvens,

vartill detta förhållande lett, samt angelägenheten av att vinna

ändring i förhållandet tillåter sig lantmäteristyrelsen hänvisa till sin ovan

omförmälda framställning i ämnet den 13 januari 1921, däröver avgivna utlåtande

av statskontoret och de sakkunniga, som tillkallats för revision av det

allmänna resereglementet, samt gjorda uttalanden inom lantmäterikåren. Till

vad sålunda i ämnet anförts har lantmäteristyrelsen nu intet att tillägga utom

att styrelsen finner sig böra hemställa om ändring.

Under år 1921 anlitades tekniska biträden under sammanlagt 281 månader

och under år 1922 har den sammanlagda anställningstiden beräknats till

529 månader. Besekostnaderna för de tekniska biträdena uppgingo under år 1921

i runt tal till 9,000 kronor och hava för år 1922 beräknats till 18,000 kronor.

Till följd därav att antalet examinerade lantmätare ökas och behovet

av tekniska biträden därigenom minskas, komma utgifterna för statsverket till

följd av ett beslut om statens övertagande av resekostnaderna för lantmätarnas

tekniska biträden att successivt minskas. Skulle det emellertid anses, att en

bestämmelse bör meddelas om maximiantalet månader för år för anställande

av tekniska biträden, vågar styrelsen i överensstämelse med sitt uttalande i

sin ovanberörda framställning den 13 januari 1921 för närvarande ej föreslå

lägre antal än 500.

På sätt inhämtas av ovanberörda härvid fogade redogörelse utgingo

ovannämnda sakkunniga uti sitt utlåtande angående lantmäterikommissionens

förslag till resereglemente för lantmätare från den princip, att staten borde

gälda kostnaderna för ifrågavarande personals resor och traktamenten endast

i fråga om förrättningar, med vilka ett allmänt intresse på något sätt vore

förenat, samt vidare från, att riksdagens avsikt varit att stödja jordbrukets

och egnahemsbildandets intresse. Dessa sakkunniga föreslogo därför, att statsverket

för framtiden borde bestrida ifrågavarande kostnader endast beträffande

förrättning, för vars utförande författningsenligt erfordrades förordnade av

länsstyrelse, samt beträffande förrättning för avsöndring av lägenhet. Enligt

de sakkunnigas eget uttalande omfattade deras förslag laga skifte, hemmansklyvning,

ägoutbyte, rågångsförrättning, ägostyckning, förrättning rörande

väg, förrättning för upplåtelse av lägenhet med vattenfallsrätt, utmålsförrättning,

mantalssättning, förrättning för prövning av nyttjanderättshavares lösningsrätt,

tomtmätning, avstyckning samt undersökning enligt 2 och 3 mom. i

kungörelsen den 17 maj 1917 rörande bolags och förenings rätt att förvärva

fast egendom.

Uti sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag framhöll lantmäteristyrelsen,

att styrelsen icke kunnat finna stöd för de sakkunnigas uppfattning att i

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

39

riksdagens beslut läge en avsikt att endast stödja jordbrukets intresse. Av förarbetena

syntes man tvärt om kunna draga den slutsats, att man kommit till

insikt om lantmäteriets samhällsnyttiga uppgift för det ekonomiska livet i

allmänhet liksom för rättssäkerheten, och att det vore denna insikt, som föranlett,

att man icke inlåtit sig på att särskilja och gynna några särskilda klasser

av förrättningar. Vid beslutens fattande torde man enligt styrelsens

mening även hava tänkt på, att det behov av biträde av lantmätare, som förelåge

för den enskilde, borde tillhandahållas honom mot en så vitt möjligt

likformigt beräknad kostnad, vilket givetvis icke bleve fallet, om den ena för

resor och traktamenten hade att erlägga ett måhända ansenligt belopp, som eu

lantmätaren närboende person undginge. På grund härav och andra av styrelsen

anförda skäl hölle styrelsen före, att vid avgränsningen av de fall, då

statsverket skulle gälda ifrågavarande kostnader, med hänsyn såväl till innebörden

av riksdagens beslut i ämnet som till angelägenheten av att få en rationell

bestämmelse till stånd, måste uppsökas en annan väg än den, varpå ovannämnda

sakkunniga slagit in, och föreslog styrelsen, att bestämmelserna på

ifrågavarande område borde anslutas till vad det ålåge lantmätaren att såsom

tjänstesak utföra samt att bestämmelserna härom borde avvägas så, att

till lantmätares tjänsteåliggande icke hänfördes något, som saknade anknytning

till det allmännas intresse.

Det av Eders Kungl. Maj:t den 31 december 1920 utfärdade resereglementet

för lantmätare (nr 909) stadgar emellertid, att ifrågavarande personal med

ovan angivna undantag beträffande tekniska biträden och elever äger att för

tjänsteförrättningar och därav föranledda resor åtnjuta resekostnads- och

traktamentsersättning och att denna skall gäldas av statsmedel 1) vid förrättning,

som på grund av vederbörligt förordnande utföres enligt skiftesstadgan

eller annan angående delning av jord på landet gällande författning, 2) vid förrättning,

som på grund av vederbörligt förordnande utföres utom planlagt område

enligt 5 eller G kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad, 3) vid förrättning,

som avser avsöndring av lägenhet, samt 4) vid förrättning, som jämlikt

13 § i kungörelsen den 31 december 1920 (nr 912) angående villkor för erhållande

av statsbidrag till lantmäteriförrättningar utföres för kontroll å

utflyttning eller väganläggning.

Bestämmelsen under 1) här ovan synes man rätt allmänt inom lantmäterikåren

hava tolkat synnerligen restriktivt. Exempelvis har man därunder icke

velat hänföra förrättning enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, ehuru dylik förrättning

givetvis avser jorddelning. Vidare synes man utgå ifrån, att bestämmelsen

ifråga endast avser rena jorddelnings- och rågångsförrättningar och att

under densamma därför icke skulle falla förrättningar, som avses i 11 § skiftesstadgan.

Där stadgas emellertid att den, som sådant åstundan är berättigad

att erhålla tjänstebiträde av lantmätare även för annat ändamål än laga skifte

såsom för rågångs uppgående, ägoutbyte emellan angränsande byar och hemman,

ägors avmätning och indelning, avvägningar, hägnaders och vägars uppmätning

och fördelning, upprättade kartors och uträkningars granskning eller

annat dylikt. Vid den sorgfälliga granskning, som lantmäteristyrelsen ägnat

förarbetena till ifrågavarande bestämmelser, har styrelsen emellertid kommit

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

till det resultat, att ovanberörda restriktiva tolkning saknar stöd i förarbetena

och att det säkerligen icke varit Eders Kungl. Maj:ts mening att inskränka

statens övertagande av ifrågavarande kostnader mer än vad ovanberörda sakkunniga

föreslagit. Så bleve emellertid fallet genom godtagande av ovan omförmälda

restriktiva tolkning. Genom den lydelse bestämmelserna i fråga fått

torde däremot, jämväl med hänsyn till att genom kungörelsen den 7 maj 1918

bestämts, att traktamentsersättning skulle utgå av statsmedel till ifrågavarande

personal vid alla tjänsteförrättningar, hava varit Eders Kungl. Maj:ts mening

att gå en medelväg mellan lantmäterikommissionens av lantmäteristyrelsen

understödda förslag och de sakkunnigas mening. Med anledning härav bör

enligt lantmäteristyrelsens uppfattning första punkten anses omfatta även förrättningar,

som avses i 11 § skiftesstadgan, dock under förutsättning att förordnande

utfärdats av länsstyrelsen. Några andra förrättningar än sådana

känner nämligen skiftesstadgan icke till.

Vad angår bestämmelsen under 2) eller förrättning, som på grund av

vederbörligt förordnande utföres utom planlagt område enligt 5 eller 6 kapitlet

i lagen om fastighetsbildning i stad, må först och främst framhållas såsom otillfredsställande,

att tomtmätning eller förrättning enligt 2 kapitlet i berörda lag

icke medtagits. Redan dess egenskap av gränsbestämnings- eller rågångsförrättning

hade enligt lantmäteristyrelsens mening bort föranleda dess medtagande,

och ännu mer framträder det berättigade däri, om man tar i betraktande,

att dylik förrättning i övervägande antalet fall är ett led i skeende ny

fastighetsbildning och i regel förutsättning för erhållande av lagfart samt därigenom

till sin natur i mångt och mycket jämförlig med de olika slagen av

styckningsförrättningar. För föreskriften att förrättning, varom här är fråga,

skall utföras utom planlagt område har lantmäteristyrelsen förgäves sökt

efter annat motiv än bestämmelserna i 13 och 20 §§ i allmänna resereglemente!,

dels att resekostnadsersättning ej må beräknas för färd inom stads, köpings

eller annat därmed jämförligt samhälles planlagda område, dels att traktamente

ej må åtnjutas för extra förrättning, vilken det åligger någon att verkställa

på grund av innehavande ämbete eller tjänstebefattning och som utföres inom

det planlagda området för stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle,

varest förrättningsmannen är bosatt, eller, där förrättningsmannens

bostad är belägen inom nämnda planlagda område, på ett avstånd ej överstigande

2 kilometer från gränsen för detta område. Då allmänna resereglementets

bestämmelser enligt uttryckligt stadgande skola gälla även för ifrågavarande

personal, där ej i specialförfattningen (resereglemente! för lantmätare)

annorlunda föreskrives, synes innebörden av ifrågavarande bestämmelse ej

bliva annan än att lantmätare, som är mätningsman i en stad eller ett samhälle,

där han bor, är berättigad till traktamente av statsmedel vid förrättning

inom samhället, så snart förrättningen angår område utanför stadsplanen, samt

att lantmätare, som är bosatt å annan ort, äger bekomma reseersättning och

traktamente av statsmedel för förrättning utom stadsplanegränsen men exempelvis

ej för en avstyckningsförrättning, som avser område inom det planlagda

området. När härtill kommer, att det är omöjligt för de myndigheter,

som skola granska räkningar å rese- och traktamentsersättningar, att utan tidsödande

undersökning som för övrigt förutsätter tillgång till förrättnings
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

41

akter och stadsplanekartor, avgöra, huruvida en förrättning angår område

utom eller inom det planlagda området eller huruvida området

i fråga måhända faller dels inom dels utom stadsplanegränsen, torde olämpligheten

av ifrågavarande bestämmelse tydligt framstå.

Ovan omförmälda sakkunniga framhöllo i anledning av bland dem uppkommen

meningsskiljaktighet, huruvida förrättningar enligt 2 och 5 kapitlen

i fastighetsbildningslagen borde medtagas eller icke, det allmänintresse, som

finge anses förknippat med dessa förrättningar, vikten av att de bleve utförda

på ett behörigt och i rättssäkerhetens intresse tillfredsställande sätt, samt deras

natur av verkliga lantmäteriförrättningar. Det syntes dem även befogat, att

ersättning i förevarande fall utginge av statsmedel särskilt med hänsyn till förrättningarnas

likartade beskaffenhet med andra lantmäteriförrättningar. Följden

skulle eljest bliva den, att de mindre städerna och de stadsliknande samhällena,

som hade mindre förmåga än de större att bära ifrågavarande kostnader,

finge vidkännas dessa och att de enskilda fastighetsägarna komme att

själva få svara för desamma. Att på detta sätt, i det hänseende varom här

vore fråga, försätta fastighetsägarna i de mindre städerna och stadsliknande

samhällena i en sämre ställning än fastighetsägarna på landet, syntes de sakkunniga

icke påkallat och knappast med rätt och billighet överensstämmande.

Uti dessa uttalanden anser sig lantmäteristyrelsen obetingat böra instämma.

Slutligen torde avseende böra fästas vid de uttalanden, som gjorts inom

lantmäterikåren ej minst vid vad som anförts i fråga om de svårigheter, vilka

äro förenade med tillämpningen av bestämmelserna om fördelning av kostnaden

mellan förrättningar, som utföras under en och samma resa.

Av vad nu anförts torde vara tydligt, att bestämmelserna på ifrågavarande

område äro otillfredsställande och tarva ändring. Vid övervägande av

Irågan i vad riktning ändringen bör gå har styrelsen icke kunnat komma ifrån

att upptagande av lantmäterikommissionens förslag är det lämpligaste. Då

detta förslag innebär, såsom redan ovan meddelats, att rese- och traktamentsersättning

till ifrågavarande personal skall utgå av statsmedel vid alla tjänsteförrättningar,

som lantmätare är skyldig att utföra, blir räckvidden av ett

sadant stadgande givetvis beroende av vilka förrättningar, som äro att anse

såsom tjänsteförrättningar. Bestämmelser härom äro meddelade i 53 § 1 mom.

i gällande lantmäteriinstruktion. Jämlikt detta författningsrum åligger distriktslantmätare:
a)

att verkställa alla de förrättningar eller åtgärder, vartill han av

länsstyrelse författningsenligt förordnas,

b) att, då han därtill kallas, såsom sakkunnig biträda domstolar eller

andra myndigheter i länet, samt

c) att på sökandes begäran dels tillhandagå med åtgärder, som erfordras

för avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, dels upprätta

sådana kartor och meddela sådana bevis, som sökande enligt lag eller

författning har att foga vid vissa ansökningar, dels utgiva bestyrkta kopior och

avskrifter eller utdrag av kartor och handlingar, som distriktslantmätaren har

i sin vård, dels meddela på dylika kartor och handlingar grundade bevis.

Vad angår förhållandena på landet torde med den tolkning styrelsen på

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 139 höft. (Nr 174.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

sätt ovan meddelats funnit höra givas åt nu gällande bestämmelse att ifrågavarande

ersättning skall gäldas av statsmedel vid förrättning, som på grund

av vederbörligt förordnande ut föres enligt skiftesstadgan eller annan angående

delning av jord gällande författning någon skillnad icke förefinnas emellan

denna bestämmelse och ovanstående under a) upptagna bestämmelse. Och vad

beträffar förrättningar enligt fastighetsbildningslagen anser styrelsen på

grund av vad ovan anförts anledning saknas såväl att göra skillnad mellan

planlagt och icke planlagt område som att undantaga förrättningar enligt 2

kap i samma lag. Resereglemente! för lantmätare äger icke tillämpning i fråga

om inställelse vid domstol såsom sakkunnig, och om lantmätaren i undantagsfall

kallas att såsom sakkunnig biträda andra myndigheter i länet, torde vara

klart, att statsverket bör bestrida kostnaderna. Om rese- och traktamentskostnaderna

därvid komma att utgå från det ena eller andra anslaget torde vara

likgiltigt.

Någon skillnad i förhållande till gällande ordning kan däremot inträda

i händelse ifrågavarande kostnader undantagslöst skola bestridas av allmänna

medel även i fall, som avses ovan under c). Därvid kommer först i betraktande,

att staten för närvarande gäldar kostnaderna i fråga om förrättning, som

avser avsöndring av lägenhet. Även denna bestämmelse synes emellertid hava

tolkats i viss mån restriktivt. Att döma av uttalanden av överlantmätaren i

Västerbottens län har man nämligen ansett, att samma kostnader icke kunna

utgå av statsmedel för uppmätning och uppgörande av plan för blivande upplåtelser

i närheten av tätare bebyggda platser. Det torde dock vara klart, att,

då det givetvis är ett allmänt intresse, att dylika upplåtelser ske planmässigt

och med hänsyn till en framtida eventuell utveckling till en samhällsbildning

statsverket ej bör undandraga sig att medverka härtill. Ett utbyte av nuvarande

bestämmelse mot föreskrift om skyldighet för lantmätare att tillhandagå

med åtgärder, som erfordras för avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller annan

dylik lägenhet är på samma gång detsamma är av behovet pokal lat enligt

lantmäteristyrelsens mening närmast att likställa med ett förtydligande. Såvitt

styrelsen kunnat finna ligger det för övrigt nära till hands antaga, att

samma resultat i tolkningsväg kunde vinnas med bibehållande av nuvarande

bestämmelse i ämnet.

I sakens natur ligger, att några resekostnader och traktamentsersättningar

icke kunna föranledas av lantmätares skyldighet att utgiva bestyrkta kopior

och avskrifter eller utdrag av kartor och handlingar, som lantmätaren

har i sin vård, samt att meddela på dylika kartor och handlingar grundade

bevis. Dessa tjänsteåligganden kunna därför i detta sammanhang lämnas åsido.

Härefter återstår endast åliggandet att upprätta sådana kartor och meddela

sådana bevis, som sökande enligt lag eller författning har att foga vid

vissa ansökningar. I denna del förekommer den egentliga skillnaden mellan

-nuvarande bestämmelse och den av lantmäteristyrelsen ovan föreslagna.

Ett slag av sådan förrättning finnes upptaget i förordningen eller förrättning.

som jämlikt 13 § i kungörelsen den 31 december 1920 angående villkor

för erhållande av statsbidrag till lantmäteriförrättningar utföres för kontroll å

utflyttning och väganläggning. Ytterligare två slag av dylika förrättningar

finnas omförmälda i ovan refererade uttalanden från lantmätarhåll, nämligen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 174.

43

dels uppgörande av förslag till ägostyckning som avses i 2 § i lagen om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning, dels uppmätning, kartläggning

och beskrivning av område, som ifrågasatts att upplåtas på viss tid från ecklesiastika

boställen. I förra fallet är åtgärden givetvis att betrakta såsom eu

del av en ägostyckningsförrättning, och det innebär, såsom även framhållits,

givetvis en orättvisa mot befolkningen i de län, där sistberörda lag är gällande,

att statsverket icke bestrider kostnaderna för lantmätares resor och traktamentsersättningen

vid åtgärder av berörda slag. Och vad angår upplåtelse

på arrende från ecklesiastika boställen ligger jämförelse med jordavsöndring

så snubblande nära, att man torde kunna anse det ligga i sakens natur, att

staten bör gälda kostnaderna i dylika fall.

De återstående fall, som äro tänkbara och som kunna föranleda inställelse

å stället och vid vilka alltså kostnad för resor och traktamente kan ifrågakomma,

inskränka sig, så vitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, till åtgärder,

som sammanhänga med expropriation. Redan i den omständigheten att expropriationsrätt

medgivits ligger emellertid ett erkännande av att företaget

är allmännyttigt. Då härtill kommer, att staten har samma intresse av att

i fråga om de sakrättsliga förhållandena ordning och reda vinnes vid expropriation

som vid avsöndring, synes det lantmäteristyrelsen påtagligt, att skäl

saknas att undantaga åtgärder av nu ifrågavarande slag från det statsunderstöd,

som består i att staten bekostar lantmätarens resor och traktamenten.

Lantmäteristyrelsen anser sig härmed hava givit fullgiltiga skäl för sitt

förslag, att de nuvarande bestämmelserna i fråga om de föräftningar, vid

vilka kostnaderna för ifrågavarande personals resor och traktamenten böra

utgå av statsmedel, böra utbytas mot bestämmelse, att så bör ske vid alla

tjänsteförxättningar, eller med andra ord vid alla förrättningar och åtgärder,

som lantmätare är skyldig att utföra.

Jämlikt 16 § i resereglementet för lantmätare äger detsamma icke tilllämpning

i fråga om syneförrättningar, som omforma! as i 10 kap. 32 § vattenlagen

och i 7 § i lagen den 11 juni 1920 om vad vid anläggande av järnväg

eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.

Uti 5 § i nådiga kungörelsen den 10 mars 1922 (nr 103) angående gottgörelse åt

synemän vid vissa syneförrättningar äro bestämmelser numera meddelade även

beträffande rese- och traktamentsersättning åt synemän vid ovannämnda slag

av förrättningar. Detta förhållande torde böra uppmärksammas vid utfärdande

framdeles av ändringar i resereglementet för lantmätare.

Inom lantmäterikåren har, utöver vad ovan meddelats, uppmärksamheten

blivit fäst på behovet av förtydligande av en eller annan bestämmelse i ifrågavarande

förordning. Spörsmålen i fråga gälla mindre viktiga detaljer och

hava de därför här förbigåtts. Lantmäteristyrelsen antager emellertid, att

Eders Kungl. Maj:t vid den ändring av förordningens bestämmelser, som bliver

en följd av ett gillande av styrelsens ovan omförmälda förslag, skall finna sig

oförhindrad att till prövning upptaga även dessa eller andra spörsmål beträffande

ändring i författningens detalj föreskrifter, som av erfarenheten kunna

finnas påkallade.

Med undantag av vissa jämförelsevis sällan förekommande åtgärder

föreligger enligt vad ovan visats ingen skillnad mellan lantmäterstyrelsens

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

förslag till ändringar och den rätta innebörden av nu gällande bestämmelser.

Den ökning i kostnad för statsverket, som blir följden av ett godtagande av

lantmäteristyrelsens förslag kan därför anses skäligen betydelselös och torde

icke i och för sig behöva föranleda någon höjning av nionde huvudtitelns anslag

till resor och traktamenten. I betraktande av storleken av samma anslag

håller styrelsen före, att någon höjning icke heller är påkallad av eventuellt

övertagande av staten av kostnaderna för de tekniska biträdenas resor.

Bilaga B.

Lantmäteristyrelsens redogörelse för av överlantmätarna avgivna

yttranden 1920.

Några av överlantmätarna hava ägnat uppmärksamhet åt de redan beviljade

anslagen och villkoren för erhållande av bidrag från desamma. Tvänne

överlantmätare hava därvid framställt erinringar mot villkoret om viss maximiareal

för erhållande av bidrag. T. f. överlantmätaren i Västerbottens län

har i denna del framhållit, att till följd av detta villkor anslaget till skiften

och hemmansklyvningar komme endast en del kustbyar inom länet med ringa

skogstillgång till godo, under det att många hemman med relativt stor areal

avrösningsjord på grund av dennas dåliga beskaffenhet vore i större behov

av bidrag än hemman med mindre areal samt jämförelsevis stora inägor och

god skogsmark.

Flera av överlantmätarna hava yttrat sig i fråga om anslaget till bidrag

till utflyttningar och väganläggningar. Så har överlantmätaren i Södermanlands

län uttalat den mening, att till följd av arbetsprisernas stegring bidrag

från detta anslag borde utgå med 2/., av kostnaden, överlantmätaren i Jönköpings

län har framhållit, att i Småland mycket återstode att skifta, vilket

berodde på rädsla för kostnaderna särskilt för utflyttningarna. Hänsyn till

dessa föranledde, att nödiga och nyttiga utflyttningar undvekes. Höjning av

bidragen till */4 av kostnaderna borde ske i fråga om laga skiften, men däremot

ej i fråga om hemmansklyvningar med anledning därav, att vid dessa

byggnadsplatserna ofta i förväg utvalts av jordägarna själva. Bidragen borde

utgå efter samma grund till alla delägare, överlantmätaren i Värmlands län

betonar däremot att, om större statsbidrag till utflyttningskostnaderna, exempelvis

intill e/4 beviljades vid hemmansklyvningar, detta skulle föra med sig,

att skiftesläggningarna vid dessa förrättningar bleve utförda på ett för ägornas

brukning lämpligare sätt. överlantmätaren i Kopparbergs län har fäst uppmärksamheten

på, att utflyttningskostnaderna inom övre Dalasocknarna bleve

mer betungande än inom landet i övrigt Statsbidraget inom dessa socknar

borde, därför utgå med 3/4 av kostnaderna, och borde bidrag få åtnjutas av

samtliga delägare, enär en utflyttning vore en minst lika stor olägenhet för

den burgne delägaren som för övriga. Slutligen bär förste lantmätaren i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 174.

Norrbottens lön i ramhållit, att utflyttningar och därmed följande nyodlingar

borde sa mycket som möjligt uppmuntras, varför åtminstone vad Norrbottens

län anginge bidrag av statsmedel till utflyttning och väganläggning borde utgå

med 3/< av kostnaden, varjämte han ifrågasatt, om ej staten borde helt och

hållet bestrida kostnaderna härför för jordägare, vilkens andel i samma kostnader

bleve allt för betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning.

Tjugoen av rikets överlantmätare hava uttalat sig för statens överta

gande helt eller delvis av kostnaderna för gode männen. Såsom motiv har

härvid framhållits, att dessa kostnader genom ändringarna i resereglemente!

och de ökade kostnaderna för fortskaffningsmedel stegrats högst avsevärt samt

att beloppet av dessa kostnader berodde mindre på förrättningarnas omfång än

på förrättningarnas läge. Kostnaderna bleve vid en stor förrättning med

centralt läge jämförelsevis obetydliga, men utgjorde den mest betungande utgiftsposten

vid en liten, avsides belägen förrättning. Vid en sådan överstege

de ersättningen till lantmätaren. Emellertid hava tre av överlantmätarna

ifrågasatt statens övertagande av kostnaderna för gode männen helt och hållet,

under det flertalet av övriga, som yttrat sig i frågan, föreslagit statsbidrag

endast till mindre bemedlade och obemedlade.

_ I fråga om vilka slag av förrättningar, vid vilka statsbidrag till ersättning

till gode männen borde ifrågakomma, har framhållits laga skiften,

hemmansklyvningar, ägostyckningar, ägoutbyten, rågångsförrättningar och

förrättningar enligt lagen om enskilda vägar på landet. Vad rågångsförrättningar

angår har erinrats dels om de talrika upplåtelserna av lägenheter från

kronodomäner, i fråga om vilkas utstakning köparen finge ensam betala kostnaden,

dels om det otillfredsställande förfarande, som tidigare gällt rörande

avsöndring och som gjorde gränsbestämning nödvändig, dels att rågångsförrättningarnas

uppgift vore att fastslå ett rättsförhållande och att jämförelse

därför kunde sökas med bestämmelserna om fri rättegång, dels ock att dessa

förrättningar efter nya mätningsförordningens tillkomst bleve mera tidsödande

och kostsamma än förut. Beträffande förrättningar enligt lagen om enskilda

vägar på landet har erinrats om det bedrövliga skick, vari flertalet enskilda

utfartsvägar eller byavägar befunne sig och angelägenheten av ett statsingripande

för vinnande av bättre förhållanden i denna del.

Mer än hälften av rikets förste lantmätare hava uttalat sig för statshjälp

till bestridande av kostnaderna för uppodling av odlingsmark, som ingått

i skifte. Härvid har framhållits, att sådan mark vid skiften och klyvningar

ofta upptoges i allt för liten utsträckning, vilket berodde på kostnaderna för

dess uppodling och strävandena att nedbringa odlingslikviderna. Härigenom

påverkades emellertid skiftesläggningarna på ett ofördelaktigt sätt. Då marks

uppodling vore en hela landets självförsörjning rörande fråga, har föreslagits,

att statsbidrag i viss utsträckning, exempelvis till 40 procent av odlingskostnaderna

borde utgå för all vid förrättningarna upptagen odlingsmark och

dessutom till mindre bemedlad och obemedlad person med respektive 10 och

20 procent. Emellertid har även ifrågasatts, att bidrag utan återbetalningsskyldighet

endast borde ifrågakomma till obemedlade och mindre bemedlade, men

däremot lån på fördelaktiga villkor till andra. I anslutning härtill har erinrats,

att den omläggning av diken och den flyttning av stängsel, som bleve

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

en nödvändig följd av skiftet, borde i fråga om statsbidrag likställas med odlingskostnader.

Förste lantmätaren i Malmöhus län har framhållit behövligheten av

statsbidrag för uppmätning av blivande municipalsamhällen. Sådan uppmätning

erfordrades för bestämmande av samhällets läge och omfattning samt till

grund för blivande stadsplan. Densamma borde emellertid ske på ett särskilt

noggrant sätt. Endast därigenom vunnes garantier för att, då stadsplanen

sedermera skulle på marken utläggas, detta kunde ske utan motsägelse mellan

kartan, som legat till grund för densamma, och förhållandena å marken. Emellertid

droge en sådan mätning kostnader, vilka för det lilla, i utveckling stadda

samhället bleve allt för betungande.

Från tvänne håll inom lantmäteristaten har erinrats om de dryga hantlangningskostnaderna

och i anslutning därtill ifrågasatts dels statsbidrag även

till dessa kostnader till obemedlade och mindre bemedlade dels, med framhållande

av bristen på hantlangare, lämpligheten av att varje distriktslantmätare

till sin disposition hade en å två hantlangare, för vilka staten betalade

rese- och traktamentsersättning.

Bilaga C.

Lantmäteristyrelsens redogörelse för inom lantmäterikåren 1922 gjorda

uttalanden.

Innan lantmäteristyrelsen skridit till behandling av förevarande ämnen,

har styrelsen ansett sig böra inhämta den erfarenhet, som vunnits inom lantmäterikåren,

och den uppfattning, som bland rikets lantmätare kunde gorå sig

gällande i de delar, varom här är fråga. Styrelsen har därför i cirkulärskrivelse

dels uppmanat distriktslantmätare och extra lantmätare, som ville

framföra önskemål eller förslag, att göra detta i skrivelse till överlantmätaren

i länet, dels anmodat rikets överlantmätare att till lantmäteristyrelsen inkomma

med det utlåtande och förslag, som förhållandena kunde anses påkalla,

samt därvid bifoga från distriktslantmätare och extra lantmätare inkomna

yttranden. I anledning härav har lantmäteristyrelsen fått mottaga yttranden

från rikets samtliga överlantmätare, samtliga distriktslantmätare i Uppsala

län, distriktslantmätarna i Värends östra, Mariestads norra, Lidköpings, Vara,

Ljusdals, Indals, Föllinge, Lits, Frösö, Ragunda, Svegs, Vännäs och Matarengi

distrikt samt från en extra lantmätare, stationerad i Haparanda. Överlantmätaren

i Östergötlands län har meddelat, att hans uttalanden äro uttryck för

en samfälld mening bland länets lantmätare, som av honom varit kallade till

överläggning i ämnet, överlantmätaren i Hallands län har upplyst, att han

hållit överläggningar med länets lantmätare, vilka på grund av brådskande

tjänstegöromål icke kunnat inkomma med särskilda skrivelser. Slutligen har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

il

överlantmätaren i Västerbottens län uppgivit, att han genom samtal med eu

del lantmätare inhämtat deras åsikter.

Från Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Malmöhus och Västernorrlands

län har framhållits, att de redan befintliga anslagen endast i ringa grad eller vad

Uppsala län angår icke alls utnyttjats och att detta tydde på att behovet av

lättnader i fråga om kostnaderna för lantmäteriförrättningar ej vore vidare

stort, överlantmätaren i Hallands län har givit uttryck åt den mening, att

den ringa utsträckning, vari anslagen anlitats, antagligen i många fall berodde

på, att en mindre vill situerad lägenhetsägare ogärna inför offentligheten ville

vidgå sitt behov av hjälp samt att proceduren för utrönandet av förhållandet

vore mindre tilltalande, överlantmätaren i Kronobergs län har förklarat sig

anse, att lantmäteriförrättningar över huvud taget medförde så stora fördelar

för jordägarna, att de själva utom vid verklig fattigdom borde bära alla

kostnaderna härför och att en utökning redan nu av statsbidragen knappast

vore av verkligt behov påkallad.

Överlantmätaren i Blekinge län däremot har förklarat, att förhållandena

inom länet med dess av fattiga fiskare och stenhuggare bestående befolkning

uppenbarligen påkallade, att ytterligare lättnader i lantmäterikostnaderna bereddes

densamma, och liknande uppfattning synes man på grund av framställda

förslag vara berättigad antaga göra sig gällande hos rikets övriga här ovan

icke nämnda överlantmätare.

Nästan undantagslöst har framhållits den inkonsekvens, som råder och Kesereglemenbestår

däri, att staten bekostar resor och traktamenten till extra lantmätare tet för lantsåsom

distriktslantmätares tjänstemedhjälpare, men, när samma arbete utföres ‘»-ätare.

av tekniskt biträde, sakägaren själv nödgas gälda rese- och traktamentsersättningen

till denne. Detta uppgives för sakägarna framstå såsom oförklarligt

och orättvist. Förhållandet innebure, att den enskilde för en mindre kvalificerad

hjälp avtvingades högre ersättning än för en mera kvalificerad sådan.

Fall uppgives hava inträffat, där mindre bemedlad erhållit statsbidrag till arvodet

för förrättningen men fått betala rese- och traktamentsersättning till det

tekniska biträdet, som utfört densamma. Tekniska biträden anlitades till följd

av blåst på examinerade biträden. Det vore alltså beroende på tillfälliga och

av sakägaren oberoende omständigheter, om distriktslantmätaren för en förrättning

anlitade tjänstemedhjälpare eller tekniskt biträde. Slutligen har

framhållits, att, då rese- och traktamentsersättning till tekniskt biträde utginge

efter femte klassen i resereglemente! men till tjänstemedhjälpare efter

fjärde klassen, kostnaderna vid användning av tekniskt biträde vore mindre

än vid användning av tjänstemedhjälpare. Häri framstode ytterligare ett skäl

för statsverket att ej undandraga sig att bestrida kostnaderna för de tekniska

biträdenas resor och traktamenten.

Från ett stort antal håll inom kåren har uttryckts angelägenheten av, att

staten åtoge sig att bekosta rese- och traktamentsersättning även vid förrättningar

enligt lagen om enskilda vägar på landet. Härvid har framhållits, att

dessa förrättningar ofta för avlägset boende mindre jordägare förorsakade dessa

betungande kostnader samt att förrättningarna i fråga vore av stor betydelse

för utnyttjande av odlingsbara marker, bildandet av nya egna hem och be
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

främjandet av landets kolonisation. Särskilt liar erinrats om de flerstädes i

Norrland befintliga gamla fäbodvallarna, å vilka omfattande arbeten med

odling och bebyggande nedlagts, men som numera vore förfallna. Innan statsmakterna

gåve sig ut på kolonisation i övre Norrlands ödemarker, borde, framhåller

en distriktslantmätare, åtgärder vidtagas för vidmakthållande av vad

som redan funnes, men första villkoret härför vore anordnandet av vägar. Kostnaderna

för förrättningar rörande enskilda vägar borde därför enligt denne

distriktslantmätares mening helt bestridas av staten, oberoende av vilka som

vore sakägare.

Från Norrland har vidare erinrats, att gällande bestämmelser föranledde

den oegentligheten, att ersättning av statsmedel för resor och traktamenten

icke utginge vid förrättning för uppgörande av sådant förslag till ägostyckning,

som avsåges i 2 § i lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning,

ehuru dylik förrättning vore att betrakta såsom en del av ägostyckningsförrättningen

och hade samma ändamål som en avsöndringsförrättning, vid vilken

staten bestred ifrågavarande kostnader. Det innebure en orättvisa för de län,

där sistnämnda lag gällde, att statsverket ej övertagit kostnaderna i fråga.

Från Kronobergs län har meddelats, att det ofta förekomme, att obemedlade

eller mindre bemedlade personer önskade på längre tid — intill 50 år — arrendera

mindre områden från ecklesiastika boställen, men att dessa personer nödgades

helt och hållet såväl i fråga om resor och traktamenten som arvode bekosta

det lantmäteribiträde, som de vore i behov av för uppmätning av området

i fråga, dess kartläggning och beskrivning. I anslutning härtill har

önskvärdheten av statsunderstöd till dessa kostnader framhållits.

Från Västerbottens län har uppmärksamheten fästs därpå, att, innan upplåtelse

av avsöndring komme till stånd i närheten av tätare bebyggda platser,

det ofta vore av betydelse, att en plan uppgjordes. Förrättningen vore ofta

att likställa med avsöndringsförrättning och borde därför kostnaderna för

resor och traktamenten bestridas av statsmedel.

Från en del håll har uttalats önskvärdheten av, att statsverket borde gälda

ifrågavarande kostnader vid ekonomiska uppmätningar under förutsättning att

exemplar av därvid upprättade kartor överlämnades till lantmäterikontoret.

Härigenom befrämjades en önskvärd komplettering av statens förråd å kartor.

Gällande ordning, som innebar, att rese- och traktamentsersättningen för

vissa förrättningar skulle gäldas av statsverket och för andra av sakägarna,

medförde enligt ntsago från skilda håll stora svårigheter vid tillämpning av

bestämmelsen om fördelning av kostnaden mellan förrättningar, som utfördes

under en och samma resa. En riktig fördelning kunde nämligen ofta icke

göras, förr än resan i dess helhet vore avslutad. Om vid dylik resa förekomme

förrättning, där ifrågavarande kostnad skulle betalas av sakägaren, vore förrättningsmannen

urståndsatt att göra den föreskrivna fördelningen, alldenstund

han vid avslutning av denna förrättning icke kände ens huru många förrättningar,

som komme att handläggas under resan, och ännu mindre tiden och

kostnaderna för efterföljande förrättningar. Förhållandet föranledde till företagande

av särskilda resor och därav föranledda ökade kostnader. Man har

även påvisat de svårigheter, som uppstode, då i samma förrättning inginge åtgärd,

för vilken statsverket åtagit sig kostnaderna i fråga, samt åtgärd, där

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 174. 49

så icke vore fallet. Såsom exempel har framhållits uppmätning i samband

med rägångsförrättning, och man har särskilt efterlyst regler för fördelning

i sådant fall av resekostnaden.

Angående de slag av förrättningar, vid vilka statsbidrag till arvodet för

förrättningarnas utförande bör ifrågakomma till mindre bemedlade och obemedlade

sakägare synes så gott som enighet råda om, att sådant bidrag bör

utgå vid .jordavsöndring, ägostyckning, laga skifte, hemmansklyvning, rågångaförrättning,

ägoutbyte samt förrättning enligt lagen om enskilda vägar på

landet. Eätt allmänt förordas även, att bidraget bör utgå med hela arvodet

efter taxa, inberäknat lösen för karta och handlingar, samt att bestämmelserna

om bidrag till förrättning enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område böra intagas i samma

kungörelse som bestämmelserna angående bidrag till andra lantmäteriförrättningar.

Fyra överlantmätare hava dock uttalat den mening, att statsbidraget

till skiften och klyvningar borde begränsas till hälften av arvodet efter taxa,

inberäknat lösen för karta och handlingar.

Överlantmätaren i Örebro län har föreslagit, att föreskrifterna angående

statsbidrag till inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område lämnas orubbade

och att under denna förutsättning ändring borde vidtagas därhän, att

vid ägostyckning jämväl finge utgå på sökandes lott belöpande andel av eventuellt

förekommande ersättning till gode män samt att vid skiftesförrättningar,

ägoutbyten och rågångsförrättningar bidrag måtte få utgå med viss procent

(50 å 75) av den på sökandes lott belöpande andel av lantmäteriarvodets och

ersättningens till gode männen sammanlagda belopp. Härigenom vunnes den

fördel, att önskvärd ändring kunde ske endast genom höjning av procenttalet,

då statsverkets finansiella läge kunde tillåta sådant.

överlantmätaren i Norrbottens län har uttalat den mening, att till mindre

bemedlade borde statsbidraget till skiften och klyvningar förbliva vid hälften,

men till obemedlade borde detsamma höjas till 75 procent.

Från enstaka håll har uppmärksamheten fästs på, att statsbidrag borde

få utgå även vid förrättning, som avsåge utbrytning av s. k. vinstjord, samt

från tvänne av de norrländska länen för utredning för tillstånd till ägostyckning.

I fråga om villkoren hava inga erinringar framställts mot förslaget om

borttagande av bestämmelserna om maximiareal samt, utom vad angår en

överlantmätare, i fråga om ny ägomätning. De, som hava yttrat sig i dessa

frågor, hava med ovan angivet undantag förordat villkorens uteslutande.

överlantmätaren i Jönköpings län har ifrågasatt, att bestämmelsen om

maximiareal kunde ersättas med villkor, att fastigheten vore att hänföra till

småbruk.

Bestämmelserna i 1 § i kungörelsen den 31 december 1920 angående villkor

för erhållande av statsbidrag till 1 antmäfceiiförrättningar hade tillämpats

så, att vid ägostyckning endast köparen kunde erhålla statsbidrag. Ofta vore

emellertid både köpare och säljare i behov av bidrag. Häremot har emellertid

erinrats, att förhållandet lätt kunde leda till, att statsverket finge övertaga

alla ägostyckningskostnader, även där en liten upplåtelse skedde från ett stort

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 139 käft. (Nr 174.) 7

Statsbidrag

till arvodet

för Ia/(tmäteriförrätt■uxnrjar.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

fastighetskomplex. Från annat håll liar framhållits, att bestämmelsen, att vid

jordavsöndring och ägostyckning upplåtelseavtal måste föreligga, ledde till, att

statsbidrag ej utginge för områden, vilka frånskildes genom arvskifte. Från

samma håll har meddelats, att det vore vanligt, att redan vid upplåtelsen förrättningsarvodets

fördelning avgjorts mellan sakägarna. Det vore ej uteslutet,

att sakägaren utan förfång för köparen lade en oproportionerligt stor del av

förrättningskostnaden på det försålda området. Bestämmelsen att i fråga om

ägostyckning bidrag finge utgå med belopp motsvarande vad på området belöpte

borde i anledning av vad sålunda anförts erhålla en något ändrad lydelse.

En person kunde för framtida bosättning förvärva en ägolott, men vore

vid tiden för förrättningen ej bosatt inom socknen. Å andra sidan kunde en

person, som vore boende inom den socken, där ägolotten läge, uppträda som

köpare utan tanke på att själv ämna bosätta sig å densamma. Detta visade,

att villkoret, att sökanden skulle vara bosatt i den socken, där ägolotten är belägen,

vore olämpligt.

överlantmätaren i Malmöhus län har erinrat, att det av kolonisationskommittén

under a) föreslagna villkoret, vore sådant, att statsbidrag ej kunde

utgå till ägare av ett vid laga skifte utbrutet gatehus, som i jordeboken funnes

upptaget såsom självständig enhet. En modifikation vore därför erforderlig beträffande

denna punkt. Etet kunde enligt överlantmätarens mening sättas i

fråga, huruvida icke vidkommande Malmöhus län vore tillfyllest, om endast

angåves de förrättningar, vid vilka statsbidrag kunde ifrågakomma.

överlantmätaren i Värmlands län har beträffande det av kolonisationskommittén

under a) föreslagna villkoret anmärkt, att varken rågångsförrättning

eller ägoutbyte kunde hänföras till sådan jorddelning, som där angåves,

med undantag av att i något fall kunde föreligga förutsättningen »beredande

av ökade odlingsmöjligheter.

överlantmätaren i Kopparbergs län har uttalat önskvärdheten av, att

förutsättningarna för åtnjutande av understöden borde justeras, så att desamma

mera direkt inriktade sig på huvudsyftet med desamma. För vinnande

av detta ändamål har han föreslagit, att följande villkor måtte föreskrivas:

a) att förrättningen är av behörig lantmätare utförd laga delning av jord;

b) att sökanden personligen bebor den jordlott, varför understöd eller

bidrag sökes, eller att jordlotten är avsedd att bebos eller brukas av sökanden

personligen; och

c) att sökanden åbelöpande förrättningskostnader äro för honom med

hänsyn till hans ekonomiska ställning betungande.

Genom det under a) föreslagna villkor bleve enligt över lantmätarens

mening särskilda bestämmelser överflödiga att förrättningen avsett uppdelning

i flera brukningsdelar, att densamma avsett beredande av ökade odlingsmöjligheter

och att nya mätningsförordningen skolat tillämpas, och genom det under

h) ifrågasatta villkor bleve ej erforderliga bestämmelserna att sökanden ej finge

vara bolag, att förrättningen ej skett i spekulationssyfte, att sökanden vore boende

inom socknen, att förrättningen tillsyftat bildande av småbruk och att viss

maximiareal ej finge överskridas.

överlantmätaren i Gävleborgs lön har framhållit, att, om en person köpt

en lägenhet för 1,000 å 1,500 kronor och lantmäterikostnaden för områdets av
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung}. Maj:ta proposition Nr 174.

söndrande belöpte sig till cirka 25 kronor, sistnämnda belopp visserligen kunde

anses för honom »betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning»,

men huruvida statens mellankomst i ett dylikt fall verkligen vore av behovet

påkallat vore tvivel underkastat. Föreskriften om företeende av intyg »att

de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningar måste anses för honom

betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning» syntes lämpligen böra

ersättas med bestämmelse, att sökanden skulle styrka sig vara mindre bemedlad

eller obemedlad.

Av den i Haparanda stationerade extra lantmätaren har erinrats, att

det av kolonisationskommittén under c) föreslagna villkor vore vagt och verkade

stötande, och har i stället ifrågasatts uppgift om taxeringsvärdet och i

anslutning därtill tillämpning av behovsprineipen.

överlantmätaren i Norrbottens län har uttalat, att han ansåge bestämmelserna

i 1 § punkterna a—d samt i 4 § punkterna a—f i gällande kungörelse

lämpligare än de av lantmäteristyrelsen år 1920 föreslagna.

Såsom önskemål har från skilda håll vidare framhållits, dels att även

nämndemän borde upptagas bland dem, som ägde att utfärda intyg, som skulle

bifogas ansökan om statsbidrag, dels att denna behörighet endast skulle tillläggas

kommunalnämndens ordförande, som i enlighet med ett enkelt frågeformulär

skulle lämna uppgift om sökandens senaste fastställda taxering till

bevillning samt till inkomst och förmögenhetsskatt, yrke eller andra förvärvsmöjligheter,

familjeförhållanden, så vitt de kunde inverka på sökandens ekonomiska

ställning, samt om andra omständigheter, som vore av betydelse i det

särskilda fallet. Slutligen skulle intygsgivaren meddela eget utlåtande. Den

föreslagna lättnaden i villkoren komme att i utgiftshänseende för staten kompenseras

av den strängare prövningen av ansökningarna, som det ifrågasatta

intyget innebure.

Med avseende å kungörelsen den 26 mars 1920 om bestridande i vissa fall

med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område m. m. bär framhållits, att däri intagen bestämmelse, att ansökning

om kostnadernas bestridande av allmänna medel skulle ingivas till länsstyrelsen

samtidigt med ansökning om förordnande för lantmätare att verkställa

förrättningen, föranlett, att nyttjanderättshavare gått miste om den förmån,

som statsmakterna velat bereda honom.

I fråga om statsbidrag till ersättningen åt de vid lantmäteriförrättningar Gode männen.

biträdande gode männen hava distrikt slantmätarna i Uppsala län uttalat den

mening, att bestämmelserna om gode mäns anlitande först borde reformeras,

innan staten övertoge kostnaderna för deras biträde. Överlantmätaren i

Kronobergs lön har utgått ifrån att anlitande av gode män komme att inskränkas

till att förekomma, huvudsakligen då föremålet för förrättningen vore av

större värde samt i anslutning härtill avstyrkt statsbidrag till gode männen.

Även överlantmätaren i Västernorrlands län bär avstyrkt statsbidrag i denna

del. överlantmätaren i Kopparbergs län har meddelat, att inom nämnda län

gode männen vid sidan av gcdemansuppdraget utförde hantlangningsarbete i

sådan utsträckning, att en icke oväsentlig de! av hantlangningskostnaden därigenom

inbesparades för jordägarna. Om staten övertoge ersättningen till gode

s. 52 Kontrollera mot PDF

Särskilda

önskemål.

52 Kungl. proposition Nr 174.

männen, komme den till följd av ovanberörda förhållande i många fall att

deltaga i hantlangningskostnaden. Samma förhållande förorsakade även, att

jordägarnas kostnader till gode männen icke bleve så betungande, som ersättningens

belopp syntes giva vid handen. Om kostnaden för gode männen i dess

helhet övertoges av statsverket, komme detta att i icke oväsentlig grad tynga

statens budget. Härtill komme, att ganska omfattande arbete komme att åligga

lantmäterikontoren i länen med granskning av gode männens räkningar, varigenom

kostnaderna för dessa kontor skulle ökas.

Med nu angivna undantag råder enighet om angelägenheten av statsbidrag

även till ersättningen åt gode männen. Härvid har framhållits, att

denna ersättning icke blott i förhållande till lantmätarens arvode utan även

oavsett detta ofta vore kännbar. Hetta gällde i synnerhet mindre förrättningar,

men även vid större förrättningar framträdde godemansersättningen

i kostnadsberäkningarna såsom avsevärd. Förhållandet påpekades ofta både

av lantmätare och jordägare. Därför läge nära till hands, att mindre bemedlade

jordägare med hänsyn till de oproportionerligt stora godemanskostnaderna

droge sig för att begära nyttiga och nödiga lantmäteriförrättningar. Det

förefölle endast såsom en logisk följd av statsmakternas beslut angående bidrag

till lantmätarnas arvoden, att möjlighet funnes till bidrag även till kostnaderna

för gode männen.

Flertalet har uttalat sig för, att statsbidrag borde ifrågakomma endast

till mindre bemedlade och obemedlade sakägare men med hela den å sakägarens

lott belöpande andelen av kostnaden. De variationer i uttalandena, som förekomma,

ansluta sig till ovan återgivna önskemål och uttalande i fråga om

bidrag till lantmäteriarvodet vid olika slag av förrättningar samt beträffande

villkoren för dylikt bidrag.

Från skilda håll inom lantmäterikåren hava följande önskemål framförts.

Tiden syntes nu vara inne att påskynda skiftesverkets slutliga genomförande

genom att höja bidragen till utflyttningar vid primära laga skiften

till 3/4 av kostnaden.

För att minska traktamentskostnaderna för lantmätare och gode män

borde lantmätaren anställa en hantlangningsförman, som skulle åtfölja lantmätaren

på förrättningarna. Genom dennes vana vid arbetet komme detta att

kunna utföras på kortare tid och även med bättre resultat. Jordägarna borde

gälda ersättningen till förmannen samt hålla kost och husrum, men resorna

borde betalas av staten.

överlantmätaren i Västerbottens lön har meddelat följande. Över en

verkställd klyvning av en hemmansdel av omkring 50 hektar relativt dålig

mark, belägen i Malå socken på gränsen mot Sorsele, hade en av tre delägare

.anfört klagomål. Ägodelningsrätt hölls i anledning av klagomålen på stället

innevarande år. Rätten föreskrev därvid mycket betydande ändringar i ägograderingen,

och för verkställande härav återförvisades förrättningen på delägarnas

bekostnad. Klyvningskostnaderna hade, oberäknat arvode till gode

männen uppgått till 340 kronor. Statsbidrag kunde ej ifrågakomma, då ägomätningen

ej utförts enligt nya mätningsförordningens bestämmelser. Kost
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 174. 53

naderna för ägodelningsrättens sammanträde belöpte sig till över 800 kronor.

De trenne hemmanslotter, varav klyvningsföremålet bestod, både tidigare varit

taxerade var för sig till 1,500 kronor, men detta belopp hade nyligen höjts till

2,200 kronor. Sammanlagda kostnaden för förrättningen i fullbordat skick, inberäknat

kostnaderna för ägodelningsrätten och gode männen torde uppgå till

omkring 1,600 kronor eller i det närmaste till */« av taxeringsvärdet. Delägarna

kunde ej betala kostnaderna för rättens sammanträde och ännu mindre kunde

klaganden förskottera desamma. Hade klaganden tänkt sig, att kostnaderna

skulle bliva så stora, hade han enligt överlantmätarens utsago säkerligen ej

vågat anföra besvär och detta, oaktat han hade de mest vägande skäl till klagomål.

Överlantmätaren har vidare framhållit, att det ingalunda vore uteslutet,

att en delägare på grund av felaktigt förfarande från förrättningsmännens

sida kunde komma att lida stort förfång. Om förrättningsstället, såsom i

ovan omförmälda fall, vore långt avlägset och delägaren icke ekonomiskt välsituerad,

stode han på grund av de med en ägodelningsrätt förbundna kostnaderna

rättslös. En möjlighet till ingripande från statens sida borde i sådant

fall finnas.

Slutligen må i detta sammanhang meddelas, att i särskilt på lantmäteristyrelsens

prövning beroende ärende önskemål framställts därom, att inom

Kopparbergs län sakägare vid därstädes förekommande förrättningar enligt

94 § skiftesstadgan måtte, ehuru dessa förrättningar ej bliva föremål för fastställelse

av ägodelningsrätt, komma i åtnjutande av samma förmåner som sakägare

vid hemmansklyvningar av laga skiftes egenskap.

Bilaga D.

Lantmäteristyrelsens redogörelse för av länsstyrelserna avgivna yttranden

rörande kungörelsen den 26 mars 1920 om bestridande i vissa fall med allmänna

medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet

område m. in.

I syfte att åstadkomma utredning i fråga om önskvärda ändringar i ovan

omförmälda kungörelse har lantmäteristyrelsen ansett sig böra begära yttrande

av länsstyrelserna. Härvid meddelade lantmäteristyrelsen, att inom densamma

väckts förslag att sammanföra bestämmelserna om statsbidrag enligt förenämnda

kungörelse med bestämmelserna rörande statsbidrag till kostnaderna

för andra lantmäteriförrättningar samt att ålägga överlantmätarna att kostnadsfritt

lämna det biträde, som angives i 9 § i kungörelsen i fråga. Sju

länsstyrelser hava vid sina utlåtanden fogat yttranden från vederbörande överlantmätare,

varjämte länsstyrelsen i Västerbottens län överlämnat yttrande

från den person, som jämlikt 8 § i kungörelsen förordnats att lämna nyttjanderättshavare

biträde i ärenden angående lösningsrätt. Länsstyrelserna

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. '' 139 käft. (Nr 174.) 8

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

hava i delar, varom här är fråga, anslutit sig till vederbörande överlantmätares

uttalanden, vadan någon särskild redogörelse för dessa icke ansetts erforderlig.

Detsamma kan sägas vara fallet i fråga om det i Västerbottens län förordnade

ombudet.

Den väckta frågan att sammanföra bestämmelserna om statsbidrag till

vissa kostnader, som äro förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet

område, med bestämmelserna rörande statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar

bar lämnats obesvarad av tre länsstyrelser. Förslaget bar i

denna del tillstyrkts av sexton och avstyrkts av fem länsstyrelser. Såsom skäl

för avstyrkande bär av två länsstyrelser framhållits, att bidragen enligt 1920

års kungörelse angående bidrag till inlösen av nyttjanderättslägenheter till

stor del ej avsåge lantmäterikostnader, under det från annat håll erinrats, att

den ifrågasatta sammanslagningen komme att medföra en överflyttning av beslutanderätten

från länsstyrelsen till lantmäteristyrelsen.

Förslaget att ålägga överlantmätarna att kostnadsfritt lämna sådant biträde,

som angives i 9 § i ifrågavarande kungörelse, har icke berörts av två

länsstyrelser, under det att detsamma tillstyrkts utan förbehåll av elva länsstyrelser

samt desslikes av länsstyrelsen i Uppsala län med förbehåll att överlantmätarens

blivande åliggande bleve inskränkt till att lämna råd och upplysningar.

Elva länsstyrelser hava avstyrkt förslaget i fråga, vissa av dem

på den grund, att juridisk utbildning syntes erforderlig för lämnande av det

biträde, varom bär vore fråga, och andra på den grund, att uppgiften kunde

komma i kollision med överlantmätarens åliggande att granska förrättningarna

efter deras avslutande samt att biträda ägodelningsrätten vid prövning av

eventuella besvär över desamma. Även har framhållits, att förrättningsmannen

vid förrättningens handläggning kunde taga intryck av den mening, som hans

förman gjort gällande, och att ärendet därför ej komme att behandlas med

full saklighet, vilket vore oeftergivligt.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd av jorddelning sväsendet m. m. s. 10 i texten
  2. JoU 1923:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd av jorddelning sväsendet m. m. s. 1 i texten