Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken m. m

1923-03-10 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:190, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§

rättegångsbalken m. m.; given Stockholms slott den 10

mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§

rättegångsbalken och

2) lag om ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

-o''iij ^tiojliij’x .f>uji jivigiti nöjiinvoii Hit tfa tihsimimij noixuriml n;H

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

nu i , GUSTAF ADOLF. '' “tf"

uobhmirA itu Jiggif-no! •roJorigil.niilamo malm* ttn Amdtwqqa i/> iH sbo

*i ö*1 ii1-hu fn ii >1 ^Fvi-rsv j *f »- 7 ^ ^ />Lnö*»oJ 0 iT 1 > p i * t * Ir > r f ir

A Åkerman.

iog n~ lli r tolism k)* ..Ko .gild! -a: rs» rnbmmmiknut uio .it:: r/inovc. brv

Bihang till riksdagen protokoll 1923. 1 samt. 153 käft. (Nr 190.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kvngl. Maj:ts proposition nr 190.

Försl.ag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§

rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse.

26 kap.

7 §•

Har käranden underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll

eller vadebevis, och är ej det felande av annan part ingivet, varde

käranden förelagt att inom viss tid därmed inkomma, vid äventyr att,

där det ej är i hovrätten tillgängligt, då målet till avgörande företages,

käranden skall hava förlorat sin talan.

Har käranden icke erlagt stadgad stämpelavgift till vadeinlagan,

och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att käranden

är befriad från berörda avgift, värde käranden förelagt att inom viss tid

erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter, som nyss sagts,

vid äventyr att, om föreläggandet ej är fullgjort, då målet till avgörande

företages, käranden skall hava förlorat sin talan.

27 kap.

4 §•

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll,

och är ej det felande av annan part ingivet, skall föreläggande

meddelas efter ty i 26 kap. 7 § första stycket sägs; och skall, där klaganden

är allmän åklagare, föreläggandet honom delgivas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

3

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom

hovrättens försorg införskaffas.

Har klaganden icke erlagt stadgad stämpelavgift till besvärsskrift!

och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att klaganden

är befriad från berörda avgift, skall föreläggande meddelas efter ty i

26 kap. 7 § andra stycket sägs.

5 §.

Har part i föreskriven ordning anfört besvär över underrätts slutliga

utslag eller över utslag, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,

och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty nedan sägs, tillfälle

lämnas klagandens vederpart att yttra sig över besvären.

Äro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på hovrätten

att förordna om vederpartens hörande över besvären; dock må ej, med

mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara sig, ändring i underrättens

utslag göras i annat fall än då besvären angå någons häktande eller

kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, eller ock stadgandet i

senare stycket av 12 § äger tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923; dock skall vad i

27 kap. 5 § finnes stadgat ej äga tillämpning å besvär, som före nämnda

dag inkommit till hovrätten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

r>

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen

skola erhålla följande ändrade lydelse.

218 §.

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva överexekutors

utslag eller protokoll i målet, skall vad i 205 § finnes för där avsett fall

stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har klaganden icke erlagt stadgad stämpelavgift till besvärsskriften,

och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att klaganden

är befriad från berörda avgift, varde klaganden förelagt att inom

viss tid erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter, som nyss

är sagt, vid äventyr, att, om föreläggandet icke är fullgjort, då målet

till avgörande företages, klaganden skall hava förlorat sin talan.

219 §.

Har part i föreskriven ordning anfört besvär över överexekutors

utslag i mål, varom i 2 kap. förmäles, skall, efter ty här nedan sägs,

tillfälle lämnas klagandens vederpart att yttra sig över besvären. Ej må

i andra mål ändring i överexekutors utslag göras, med mindre part, vars

rätt är i fråga, erhållit tillfälle att över besvären sig förklara.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923; dock skall vad

i 219 § första stycket finnes stadgat ej äga tillämpning å besvär, som

före nämnda dag inkommit till hovrätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

5

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Ma,j:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:

»Den under kristiden exceptionellt stegrade tillströmningen av mål

till hovrätterna har förorsakat uppkomsten av betydande balanser särskilt

å vademål. För avarbetande av balanserna hava extra divisioner måst

inrättas i samtliga hovrätter. En extra division har arbetat i Svea hovrätt

sedan början av år 1921, i Göta hovrätt sedan höstsessionen 1918

och i hovrätten över Skåne och Blekinge sedan den 1 januari 1919.

Emellertid har den sålunda vidtagna ökningen av arbetskrafter för Svea

och Göta hovrätters del visat sig otillräcklig. Kungl. Maj:t har fördenskull

den 7 juli 1922 förordnat, att för envar av nämnda hovrätter

ytterligare en extra division skulle vara inrättad under tiden från och

med den 8 september 1922 till och med den 15 mars 1923.

Till belysande av hovrätternas arbetsbörda hänvisas till nedanstående

tabeller, upptagande de i nämnda hänseende mest betydande grupperna

av mål.

Svea hovrätt.

M å 1

1913

( -•»

1914

1915

1916

1917

1918

1919 1920

i

1921

1922

I

1923

Vädjade och instämda mai:

Balans frän föregående år.....

1,617

1,660

1,599

1,576

1- .[• m rj 3

1,566 1,535

1,825 2,282

3,068

3,419

3,727

Under året inkomna.......

1.777! 1,751

1,675

1,759

1,723 1,900

2,115 2,454

2,432

2,528

—

Summa

3,394 3,411

3,274

3,335

3,289

3,435

3,940 4,736

5,500

5,947

—

Under året avgjorda eller avskrivna

1,734 1,812

1,698

1,769

1,754

1,610

1,658| 1,668

2,081

2,220

—

Besvärsmål:

Balans från föregående år.....

409

397

372

414

388

603

892; 779

888

629

i i >, i >

i, 495

Under året inkomna........

1,639 1,491

1,468

1,484

1,763

2,330

1,932 1,996

2,269

2,136

i M

Summa

2,048

1,888

1,840

1,898

2,151

2,933

2,824 2,775

3,157

2,765

''ii*4

Under året avgjorda eller avskrivna

1,651

1,516

1,426

1,510

1,548

2,041

2,045i 1,887

2,528

2,270

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts pi''oposition nr 190.

Göta hovrätt.

M å 1

1913

1914

1915

1916

1917 1918

1919

1920

1921

1922

1923

Vädjade och instämda mål:

Balans från föregående år.....

817

864

816

773

844

853

1,010

1,168

1,408

1,591

1,638

Under året inkomna.......

829

748

738

830

788

947

1,103

1,136

1,207

1.253

—

Summa

1,640

1,612

1,554

1,603

1,632

1,800

2,113 2,304

2,615

2,844

—

Under året avgjorda eller avskrivna

782

796

781

759

779

790

945

896

1,024

1,206

—

Besvärsmål:

Balans från föregående år.....

197

154

129

187

164

322

694

698

324

238

313

Under året inkomna.......

757

705

719

663

871

1,357

1,251

936

893

947

—

Summa

954

859

848

850

1,035

1,679

1,945 1,634

1,217

1,185

—

Under året avgjorda eller avskrivna

800

730

661

686

713

977

1,251 1,310

979

872

—

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

H å 1

1913

1914

1915

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

Vädjade och instämda mål:

Balans från föregående år.....

211

230

206

270

380

547

686

804

766

651

489

Under året inkomna.......

513

520

523

602

606

658

802

759

788

728

—

Samma

724

750

729

872

9S6

1,205

1,488

1,563

1,554

1,379

—

Under året avgjorda eller avskrivna

494

544

459

492

439

519

684

797

903

890

—

Besvärsmål:

Balans från föregående år.....

46

38

40

66

53

83

126

48

40

69

62

Under året inkomna.......

390

356

384

391

535

797

689

589

601

551

—

Summa

436

394

424

457

588

880 815

637

641

620

_

Under året avgjorda eller avskrivna

398

354

358

404

505

754

767

597

572

558

—

Av tabellerna framgår, att tillströmningen av mål till hovrätterna

under kristiden väsentligt ökats, och även om det kan förväntas, att

när normala förhållanden inom det ekonomiska livet åter en gång inträtt,

detta jämväl skall återspeglas i ett mindre antal rättegångar, torde

man dock nödgas för framtiden räkna med ett väsentligt större antal

till hovrätterna fullföljda mål än som var fallet under tiden närmast

före kristidens inträde. Under år 1922 inkommo till Svea hovrätt

icke mindre än 2,528 vademål. Antalet under samma tid avgjorda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

7

vademål uppgick allenast till 2,220. Balansen å vademål har sålunda

ökats med 308 mål. Även i Göta hovrätt har antalet under år 1922

inkomna vademål överstigit antalet avgjorda vademål, dock allenast

med 47 mål. Ehuru i dessa båda hovrätter sedan den 8 september

1922 två extra divisioner arbetat, har sålunda balansen å vademål under

året stigit. Även om två extra divisioner fortfarande komma att vara

inrättade i nämnda hovrätter, synas balanserna därstädes icke kunna

bliva inom skälig tid avarbetade. Under sådana förhållanden torde

bliva nödvändigt att finna andra utvägar för att nedbringa balanserna.

Strävandena synas höra inriktas dels på åtgärder som kunna bidraga

att öka arbetsresultatet inom hovrätterna, och dels på åtgärder, till

hämmande av den ökade tillströmningen av mål till hovrätterna. I förra

hänseendet yppar sig utvägen att genom införande av obligatorisk kommunikation

av besvärsmål vinna ökad tid till måls föredragning för

slutligt avgörande, och införandet av stämpelavgift för fullföljd av

talan till hovrätterna synes vara en lämplig anordning för vinnandet av

det senare syftet.

För närvarande föredragas besvärsmålen i hovrätterna, så snart de Obligatorisk

föreligga i komplett skick. De mål, i vilka underrättens utslag fastställas,

avgöras omedelbart; övriga mål däremot utställas till vederbörandes hörande.

Sedan förklaring inkommit, föredragas dessa mål ånyo inför hovrätten.

De mål, i vilka kommunikation äger rum, bliva sålunda föremål

för dubbel föredragning. Genom en föreskrift om obligatorisk kommunikation

skulle den tid, som åtgår till den första föredragningen av nämnda

mål, vinnas för avgörande av andra mål.

Frågan om obligatorisk kommunikation av besvärsmål har vid ett

par tidigare tillfällen varit aktuell. Under förarbetena till 1901 års lag

om ändring i vissa delar av rättegångsbalken var frågan uppe, och i det

förslag till sagda lag, som 1898 remitterades till högsta domstolen, intogs

i 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken ett stadgande av innehåll, att

om part i föreskriven ordning fullföljt talan mot underrätts slutliga utslag

i brottmål eller mot utslag, varigenom underrätt i sådant mål dömt

till värjemålsed, och ej någon i målet hölles häktad, skulle tillfälle lämnas

klagandens vederpart att över besvären yttra sig. Som motiv för

den obligatoriska kommunikationen i dessa mål anfördes den betydande

tidsbesparing, som genom densamma skulle vinnas i hovrätternas arbete.

I högsta domstolen avstyrktes förslaget av fyra justitieråd. Emot

förslaget anfördes huvudsakligen, att enligt detsamma den synnerligen

snabba rättskipning, som hittills ägt rum i de mål, vilka avgjordes utan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

kommunikation, icke vidare vore att påräkna, att i de mål, som kunde

avgöras utan kommunikation, saknade kommunikationen all betydelse för

målets prövning och verkade allenast kostnader för parterna och dröjsmål

med avgörandet, att även om man i fråga om kostnaderna icke toge

hänsyn till klaganden, kvarstode dock alltid, att förklaranden finge vidkännas

en onödig utgift, som han i många fall icke kunde få ersatt,

samt att den ovillkorliga kommunikationen och därav följande utsikt till

ett avsevärt uppskov med målets avgörande uppmuntrade till klagomål

i fall, då klaganden kunde hava intresse av att målet fördröjdes.

Vid anmälan i statsrådet den 31 december 1900 av högsta domstolens

omförmälda utlåtande anförde chefen för justitiedepartementet

till bemötande av nämnda anmärkningar, att det väl finge erkännas, att

den snabba rättskipning, som för det dåvarande ägde rum i besvärsmål,

vilka avgjordes utan kommunikation, innebure en fördel, som i någon

mån skulle gå förlorad genom förslagets godkännande, men att med hänsyn

till de förenklingar i kommunikationsförfarandet, som förslaget avsåge

att genomföra, det torde kunna förväntas, att det av kommunikationsåtgärden

föranledda dröjsmål i regel ej skulle komma att överstiga

en eller annan månad, i vilket fall skäliga anspråk på skyndsamhet i

avgörandet fortfarande måste anses fullt tillgodosedda. Att, såsom inom

högsta domstolen blivit antytt, det genom kommunikationen uppkommande

dröjsmålet skulle i nämnvärd omfattning föranleda, att klagan

skulle komma att föras av parter, som allenast ville uppehålla verkställlighet

av underrättens utslag, torde med hänsyn till vad departementschefen

sålunda anfört näppeligen kunna befaras, helst om i betraktande

toges, att enligt förslaget underrättens utslag i ersättningsfrågor och andra

ämnen, som ej anginge ansvars ådömande, skulle komma att gå i verkställighet,

såsom vore det meddelat i tvistemål. Beträffande frågan om

de av kommunikationen föranledda kostnader för klagandens vederpart

torde uppmärksammas, att genom den föreslagna bestämmelsen om parts

rätt att med posten insända förklaring berörda kostnader kunde nedbringas

till ett minimum, ity att utgift till ombud eller kommissionär för

målets bevakande icke skulle behöva ifrågakomma.

Förslagets bestämmelser i 27 kap. 5 § rättegångsbalken bibehöllos

därför oförändrade i propositionen till 1901 års riksdag. Första kammaren

biföll Kungl. Maj-.ts förslag, men andra kammaren antog den lydelse

av lagrummet, som det nu har, varefter vid sammanjämkning första

kammaren biträdde andra kammarens beslut. I andra kammaren framhöllos

huvudsakligen enahanda synpunkter som de, vilka framförts i anmärkningarna

i högsta domstolen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 190.

9

Frågan upptogs ånyo under förarbetena till de ändringar i hovrätternas

arbetsordningar, som år 1919 beslötos. Inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga föreslogo i ett den 4 oktober 1918 avgivet

betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas arbetssätt och löneförhållanden

m. m., att 27 kap. 5 § rättegångsbalken måtte erhålla ändrad

lydelse i överensstämmelse med vad i Kungl. Maj:ts proposition till 1901

års riksdag föreslagits.

De sakkunniga anförde, att enligt deras mening skulle införande

av obligatorisk kommunikation i brottmål vara ett av de verksammaste

medel, som stode till buds för ökande av snabbheten i brottmålens avgörande,

och det framstode såsom en tvingande nödvändighet, att med

de medel, som stode att tillgripa, göra det möjligt för hovrätterna att

medhinna det under senare tider starkt ökade antalet till hovrätterna

inkommande brottmål.

Inom justitiedepartementet uppgjordes därefter ett utkast till lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken. I detta utkast

föreskrevs obligatorisk kommunikation även i civila besvärsmål med

undantag dock för utsökningsmål, vilka icke berördes av den föreslagna

lagändringen.

De sakkunnigas betänkande jämte berörda utkast remitterades till

hovrätterna.

Svea hovrätt anförde i utlåtande den 10 december 1918:

På sätt vid behandlingen av 1901 års förslag anmärktes, kommer utan

tvivel en regel, som föreskriver kommunikation utan föregående prövning av besvärens

befogenhet, att medföra de olägenheter, att i alla de fall, då fastställelse

av underrättens beslut eljest skulle kunnat utan kommunikation meddelas, hovrättens

slutliga beslut blir fördröjt och ökade kostnader för parterna uppkomma.

Den med nuvarande ordningen följande dubbla föredragningen av ett stort antal

mål inkränktar emellertid väsentligen på hovrättens arbetstid och är sålunda till

stort hinder för vinnande av största möjliga arbetsresultat, varav åter följer ett

allmänt försenande av målens avgörande i hovrätten. Att de klagandeparter,

vilkas ändringsyrkande icke bifallits, få vidkännas de med kommunikationen förenade

utgifter samt ersätta kostnaden för förklarings avgivande, kan ej anses obilligt

och torde vara ägnat att motverka obefogat ändringssökande. Vad beträffar

de av kommunikationen föranledda kostnader för klagandens motparter, må uppmärksammas,

att dessa kostnader, för vilka i allmänhet torde kunna påräknas

gottgörelse av klaganden, i allt fall genom nu gällande bestämmelse om rätt för

Eart att med posten insända förklaring kunna väsentligen nedbringas. På grund

ärav anser sig hovrätten böra tillstyrka en lagändring i överensstämmelse med

det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget.

Göta hovrätt förklarade sig i utlåtande den 7 november 1918 ej

hava något att erinra mot det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 153 käft. {Nr 190.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Hovrättens president och fem av dess ledamöter voro likväl skiljaktiga

och avstyrkte för sin del förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge lämnade i yttrande den 1 november

1918 de sakkunnigas förslag utan anmärkning.

Jag har låtit inom justitiedepartementet utarbeta utkast till lagar

om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken och 219 §

första stycket utsökningslagen, vilka till sitt innehåll överensstämma

med de förslag till ändringar av nämnda lagrum, vilka innefattas i de

detta protokoll bilagda lagförslag, och hava över utkasten infordrats yttranden

från hovrätterna.

Svea hovrätt har i yttrande den 20 december 1922 förklarat, att

hovrätten på de skäl, som anförts i hovrättens ovannämnda utlåtande

av den 10 december 1918, ansåge sig jämväl nu höra tillstyrka en lagändring

av 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken i enlighet med det remitterade

utkastet. Vidkommande utkastet till lag om ändring av 219 § första

stycket utsökningslagen har hovrätten anfört:

I fråga om utsökningsmål i allmänhet kan hovrätten icke finna annat än

att de skäl, som anförts mot den obligatoriska kommunikationen, göra sig gällande

med alldeles särskild styrka. Ifrågavarande mål äro av beskaffenhet att

kräva största möjliga skyndsamhet i avgörandet. Det måste anses stridande mot

den ledande tanken i exekutivprocessen, att tiden för dessa måls avgörande utsträckes

utöver vad som kan vara oundgängligen nödvändigt. Det synes därför

hovrätten välbetänkt, att, såsom det remitterade utkastet till ändrad lydelse av

219 § första stycket utsökningslagen förutsätter, från den föreslagna obligatoriska

kommunikationen undantagits alla andra utsökningsmål än lagsöknings mål. I

fråga om sistnämnda kategori av utsökningsmål är det visserligen sant, att utslag

i dylika mål kunna verkställas allenast under samma villkor som av underrätt

meddelad dom; och kunde det därför måhända synas följdriktigast att låta

samma föreskrifter gälla för lagsökningsmål som beträffande besvärsmål, vilka

fullföljas enligt 27 kap. rättegångsbalken. Det kan dock icke förnekas, att den

fordran på snabbhet i avgörandet, som lagsökningsmålen kräva, kommer att bliva

i så väsentlig grad åsidosatt, därest beträffande dessa mål obligatorisk kommunikation

föreskrives, att denna omständighet synes innebära avgörande skäl mot den

föreslagna anordningen. Det stora flertalet lagsökningsmål avgöres i allmänhet

hos överexekutorerna inom 2 ä 4 veckor från det målen inkommit till dessas slutliga

handläggning. Handläggningen dessförinnan försiggår hos överexekutorerna

med sådan skyndsamhet, att i detta sammanhang kan bortses därifrån. Vid fullföljd

i andra instans torde tiden för utslag i alla de fall, då kommmunikation

icke äger rum — och dessa äro det till antalet utan jämförelse största av alla

utsökningsmål — för närvarande vanligen kunna beräknas till 2 å 2V2 månader,

räknat från dagen för överexekutors utslag. Därest obligatorisk kommunikation

införes, kan tiden för andra instansens utslag, räknat från dagen för överexekusors

utslag, i allmänhet icke beräknas kortare än till 4 å 5 månader. I betraktande

av lagsökningsprocessens karaktär måste det dröjsmål, som alltså föranle
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!.. Maj:ts proposition nr 190.

des av den ifrågasatta ordningen, betecknas såsom högst avsevärdt. Härtill kommer

vidare, att remitterade förslaget i nu förevarande del icke synes vara av

praktiskt värde för det syfte, som därmed avses. Av preliminäruppgifter, vilka

stått hovrätten till buds, rörande vid hovrätterna genom slutligt utslag avgjorda

lagsökningsmål har hovrätten inhämtat, att i hovrätterna avgjordes: under år

1920 85 lagsökningsmål, därav 32 eller således 37.6 % kommunicerades, samt under

år 1921 1(18 dylika mål, därav 54 eller således 32.5 % kommunicerades. Då ifrågavarande

mål i allmänhet kräva kort tid för föredragningen, förefaller det hovrätten,

att någon mera avsevärd tidsbesparing icke är att vinna genom en ändring

av 219 § utsökningslagen i enlighet med det remitterade utkastet. På grund av

vad sålunda anförts föranlåtes hovrätten att avstyrka förslaget i nu förevarande

del.

Därest emellertid förslag jämväl i denna del kommer att framläggas för

riksdagen, anser hovrätten, att det föreslagna förfarandet bör tillämpas även i

mål om handräckning för fordrans utfående och att följaktligen andra stycket i

12 § av lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående bör erhålla

därav påkallad förändrad lydelse.

Hovrättsrådet H. Glimstedt och assessorn B. Sclierdin voro skiljaktiga

och förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna yttrande:

De skäl, som under förarbetena till 1901 års lag om ändring i vissa delar

av rättegångsbalken blivit inom högsta domstolen anförda mot då föreliggande

förslag till obligatorisk kommunikation av till hovrätt inkomna besvär i brottmål,

som ej röra häktad, synes alltjämt äga full giltighet såväl beträffande nämnda

slags mål som även i fråga om övriga genom besvär till hovrätt komna mål.

Ett av de huvudskäl, som inom högsta domstolen anfördes mot berörda

förslag, var, att detsammas genomförande skulle föranleda onödigt dröjsmål med

avgörandet av ett stort antal mål, som besvärsvis inkommit till hovrätt. Av tillgänglig

rättsstatistik framgår, att under en lång följd av år över hälften av

samtliga till hovrätterna inkomna besvärsmål blivit slutligen avgjorda utan att

kommunikation föregått; och anledning finnes antaga, att, sedan underdomstolarna

förvärvat större erfarenhet i fråga om tillämpningen av de vidlyftiga lagverk,

som på de senare åren tillkommit, antalet utan kommunikation avgjorda besvärsmål,

därest nu föreliggande förslag ej upphöjes till lag, kommer att proportionsvis

ökas. På grund härav och då den föreslagna obligatoriska kommunikationen

av flertalet besvär bör föranleda en ökning av den för hovrättsarbetets jämna

gång nödvändiga normalbalansen å skriftväxiingsmål, torde den i remitterade förslaget

angivna ordningen för kommunikation av besvär komma att medföra en

betydande genomsnittlig försening i avgörandet av samtliga i besvärsväg till hovrätterna

inkomna mål. Den föreslagna ordningen betecknar därför ett tydligt

avsteg från det eljest omhuldade kravet på snabb rättskipning, och detta avsteg

synes mig så mycket betänkligare, som i alla de av den nya ordningen berörda

mål, som enligt nu gällande stadganden kunnat utan kommunikation avgöras,

olägenheten av dröjsmålet med avgörandet skulle komma att gå ut just över den

part, som haft fog för sin talan. Särskilt obilligt komme den föreslagna reformen

att verka i mål om återgång av äktenskap samt om hemskillnad och äktenskapsskillnad,

då ju i dylika mål de mest betydelsefulla rättsverkningar äro

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

knutna ej, såsom i mål om boskillnad, till tidpunkten för talans anhängiggörande

utan till tidpunkten för det slutliga avgörandet. För att nämna ytterligare några

exempel på rättskonflikter, i vilka det av den obligatoriska kommunikationen

föranledda dröjsmål skulle kunna komma att särskilt svårt kränka den enskildes

berättigade intressen, tillåter jag mig att hänvisa till de fall, varom förmäles i

6 kapitlet 6 § giftermålsbalken och 6 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt.

— Beträffande de civila besvärsmålen över huvud taget gäller, att de

tarva den största möjliga skyndsamhet i avgörandet.

I fråga om brottmålen skulle nu föreslagna onödiga dröjsmål med avgö

randet av kriminella besvär komma att i icke oväsentlig mån motverka de ändamål,

som av staten i dess straffande verksamhet fullföljas. Särskilt bleve detta

fallet under så kallade brottsepidemier, till exempel den nu inom alkohollagstiftningens

tillämpningsområde grasserande.

Remitterade förslaget innefattar obligatoriskt dröjsmål med prövningen i

hovrätt jämväl av underrätts under rättegången meddelade beslut, däremot särskild

klagan får fullföljas. Dylikt dröjsmål, såvitt rörer underrätts beslut om

edgång samt över domarejäv och foruminvändningar i vissa fall, kommer att förlänga

rättegången jämväl i första instans.

Remitterade förslaget harmonierar sålunda mindre väl med de i hovrätternas

arbetsordningar givna bestämmelserna om förtursrätt för mål rörande dylika

beslut.

En synnerligen beklaglig följd av remitterade förslagets antagande bleve

den, att parterna skulle komma att tillskyndas onödiga kostnader. Till förringande

av denna anmärknings värde har anförts, bland annat, att det vore allenast

de klagande parter, vilkas ändringssökande misslyckades, som komme att

tillskyndas ökad kostnad i anledning av ett allmänt kommunikationsförfarandes

införande, att berörda kostnadsökning fördenskull icke innebure någon obillighet

utan utgjorde ett hälsosamt och välbehövligt korrektiv mot obefogat ändringssökande,

samt att förklarandepart, därest han hade anledning att betvivla motpartens

förmåga att gälda förklaringskostnad, i rätten att insända förklaring med

posten ägde ett medel att nedbringa nämnda kostnad till ett minimum. I anledning

härav må erinras dels att ändringssökanden i de synnerligen vanliga

familjerättsliga tvister, som röra beloppet av underhåll till maka, äkta eller oäkta

barn med flera ämnen, samt i brottmål, då ändringssökandet rör sig om straffeller

skadeståndsskyldighets utmätande, i regel icke kunna på den grund, att de

misslyckas, anses obefogade, då ju i dylika mål domsluten vila på en så bristfällig

grund som domarens fria skön, dels ock att förklarings befordran med posten

sker på förklarandepartens eget äventyr, att i följd härav förklarandeparter,

enligt vad erfarenheten visar, låta i stor utsträckning genom ombud ingiva sina

rättegångsskrifter, samt att part, som med posten insänder förklaring, i allt fall

har att vidkännas utgifter för den rådfrågning hos rättskunnig person och det

biträde med förklaringens avfattande, som han funnit av nöden. — I detta sammanhang

må jämväl påpekas, att det allmänna kommunikationsförfarandets införande

komme att tillskynda Kronan väsentligt ökade kostnader enligt lagen

den 19 juni 1919 om fri rättegång. Dessutom komme den föreslagna ordningen

att föra med sig ökat, till ingen nytta tjänande arbete för de allmänna åklagarna

och krono betjäningen, vilket förhållande i sin tur kan föranleda, att krav

på ökade löneförmåner kunna befinnas omöjliga att avvisa.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Den föreslagna reformen kan sålunda ur nationalekonomisk synpunkt icke

karakteriseras annorlunda än såsom skadlig.

Man har med det föreslagna allmänna kommunikationsförfarandets införande

velat vinna en ökning av hovrätternas arbetsresultat. Ett närmare studium

av hovrättsarbetes natur och betingelserna för arbetsresultatets ökning giver dock

vid handen, att förväntningarna rörande sådan ökning äro i högsta grad överdrivna.

På grund av vad sålunda anförts och med instämmande i vad pluraliteten

andragit mot ifrågasatt obligatorisk kommunikation av besvär i lagsökningsmål

kan jag för min del icke tillstyrka de föreslagna ändringarna i 27 kapitlet 5 §

rättegångsbalken och 219 § utsökningslagen.

Göta hovrätt har i yttrande den 20 december 1922 meddelat, att

hovrätten icke hade något att mot lagutkasten erinra.

Presidenten, med vilken fem ledamöter förenade sig, anförde:

Ehuru jag, då hovrätten den 7 november 1918 hade att avgiva underdånigt

utlåtande över ett utkast till lag om ändrad lydelse av 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken

av enahanda lydelse som det nu föreliggande utkastet till lag om

ändrad lydelse av nämnda lagrum, förklarat mig icke kunna för min del biträda

förstberörda lagutkast, änner jag mig likväl med avseende å de nuvarande högst

betydande arbetsbalanserna i hovrätterna ej böra motsätta mig de nu föreslagna

lagbestämmelserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i yttrande den 14 december

1922 förklarat, att hovrätten ej hade något att erinra mot lagförslagen.

Av tillgängligt statistiskt material framgår, att av antalet av hovrätterna

under åren 1920 och 1921 avgjorda kriminella besvärsmål icke

fullt 50 % avgjorts efter kommunikation. Av civila besvärsmål med

undantag för utsökningsmål hava under samma tid något över 40 % kommunicerats.

Duhbelföredragning förekommer sålunda i ett synnerligen

stort antal mål, och den tidsbesparing, som genom obligatorisk kommunikation

vinnes, kommer sålunda att bliva synnerligen avsevärd.

Det skål, som huvudsakligen kan anföras mot den obligatoriska

kommunikationen är, att den snabba rättskipning, vilken nu äger rum i

de mål, som avgöras utan kommunikation, skulle gå förlorad. Men den

snabba rättskipningen i dessa mål vinnes på bekostnad av övriga mål.

I första hand förlänges genom dubbelföredragningen tiden för avgörandet

i de besvärsmål, i vilka kommunikation äger rum, och slutligen går dröjsmålet

ut över vademålen, vilka skulle tillgodoföras en del av den tid,

som nu åtgår till föredragning av besvärsmål. Dubbelföredragningen av

besvärsmål får därför anses hava sin dryga anpart i uppkomsten av de

i hovrätterna förefintliga balanserna, och på dubbelföredragningens konto

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

kan sålunda även delvis skrivas den oroväckande långa tid, som i allmänhet

åtgår, innan vademålen i de två större hovrätterna kunna avgöras.

Också hava alla hovrätterna tillstyrkt den föreslagna ändringen

i 27 kap. 5 § rättegångsbalken, och kan därvid särskilt hänvisas till

den ändrade ståndpunkt, som presidenten och de fem ledamöterna i

Göta hovrätt med hänsyn till balanserna i hovrätterna nu intagit.

Under sådana förhållanden synes något särskilt bemötande av vad

de två skiljaktiga ledamöterna i Svea hovrätt anfört icke vara erforderligt.

Anmärkas må allenast, att vad de anfört rörande obligatoriskt

dröjsmål med prövningen i hovrätt av underrätts under rättegången

meddelade beslut grundar sig på missuppfattning. I förslaget till

ändring av 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken säges uttryckligen, att

med undantag för besvär över utslag, varigenom dömts till värjemålsed,

den obligatoriska kommunikationen endast gäller besvär över slutligt utslag.

Ytterligare kan anföras, att obligatorisk kommunikation redan nu

förekommer i högsta instans, där den omfattar jämväl mål angående

häktade och utsökningsmål. Det har ansetts, att Högsta domstolens tid

är för dyrbar att upptagas med dubbelföredragningar, och med den utveckling,

förhållandena tagit, synes detsamma höra gälla om hovrätterna.

Förslaget om ändring av 219 § första stycket utsökningslagen har

av Svea hovrätt avstyrkts. Såsom skäl för avstyrkandet har hovrätten

huvudsakligen åberopat den skyndsamhet i avgörandet, som är nödvändig,

då det gäller utsökningsmål. Väl är det sant, att i utsökningsmål

snabbheten i avgörandet är av synnerlig vikt. Också har den obligatoriska

kommunikationen icke ansetts böra utsträckas till utsökningsmålen

i allmänhet. I det avseende, varom nu är fråga, synes emellertid lagsökningsmålen

intaga en särställning bland utsökningsmålen. I lagsökningsmål

föreligger i allmänhet ett påstående om åläggande av betalningsskyldighet.

Har detta påstående av överexekutor ogillats och klagar

den föregivne borgenären, så måste, därest hans talan skall bifallas,

redan nu kommunikation ske. Skall hans talan ogillas och överexekutors

utslag sålunda fastställas, blir avgörandet genom den obligatoriska kommunikationen

något fördröjt, men synes vikten av ett snabbt avgörande

i hovrätten i detta fall ej vara så stor. Nackdelen för den påstådde

gäldenären av att det slutliga ogillandet något fördröjes torde ej vara

alltför betydande. Har åter borgenärens talan bifallits och klagar gäldenären,

skall, för den händelse den sistnämndes besvär böra bifallas, även

enligt gällande lag kommunikation äga rum. Skola däremot hans besvär

ogillas, och har han sålunda klagat allenast för att vinna tid, synes verklig

skada kunna uppstå genom det dröjsmål, som en obligatorisk kom
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls •proposition nr 100.

15

munikation medför. Emellertid äger borgenären i detta fall jämlikt 51 §

utsökningslagen få verkställighet å överexekutors utslag på samma sätt

som å eu av underrätt meddelad dom, som ej vunnit laga kraft, d. v. s.

gäldenären kan skydda sig från utmätning allenast genom att ställa borgen.

Under sådana förhållanden synas större betänkligheter icke böra

föreligga att föreskriva obligatorisk kommunikation i dessa mål än i mål,

som fullföljts från underrätt. Är åter i lagsökningsmål icke fråga om

åläggande av personlig betalningsskyldighet utan har betalning sökts ur

fäst egendom, så får på grund av överexekutors utslag, varigenom förordnats

om egendomens försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom

stadgas'', försäljning visserligen icke äga rum, innan utslaget vunnit

laga kraft; men synes även i detta fall det dröjsmål, som kan vållas av

obligatorisk kommunikation, ej kunna få någon större betydelse. Jagfinner

förty ej skäl att i anledning av Svea hovrätts yttrande frångå den

i utkastet föreslagna ändringen av 219 § första stycket utsökningslagen.

Svea hovrätt har anmärkt, att för den händelse nu nämnda ändringsförslag

komme att framläggas för riksdagen, hovrätten ansåge, att

det föreslagna förfarandet borde tillämpas även i mål om handräckningför

fordrans utfående och att följaktligen andra stycket i 12 § av lagen

den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående borde erhålla

därav påkallad förändrad lydelse. Enligt nämnda paragraf kunna mål,

som avses i omförmälta lag, dragas under hovrätts prövning allenast för

det fall, att borgenärs ansökning om handräckning icke upptagits till

prövning. Men i dylikt fall har gäldenären icke ens varit hörd i målet

hos överexekutor, och ett hovrättens bifall till den av borgenären i hovrätten

förda talan kan allenast innebära, att målet återförvisas till överexekutor

för ansökningens delgivning med gäldenären. Under sådana

förhållanden synes det tveksamt, huruvida i detta fall för en ändring av

överexekutors utslag verkligen enligt nu gällande lag erfordras kommunikation.

På grund härav och då i allt fall antalet mål, som enligt nämnda

paragraf dragas under hovrättens prövning, icke är så stort, att frågan

har praktisk betydelse, har jag ej funnit anledning föreslå ändrad lydelse

av samma paragraf.

Vad därefter angår frågan om införande av stämpelavgift för full- Stämpelav
-

följd av talan till hovrätt framgår av statistiken, att den huvudsakliga

orsaken till balansernas uppkomst är den ökade tillströmningen av mål.

För hämmande av denna tillströmning har det ifrågasatts att lägga stämpelavgift

å vadebeviset, och i samband med att hovrätterna hörts över

förslag till ändringar i arbetsordningarna, vilka syftat till nedbringande

gift för

fullföljd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

av balanserna, hava hovrätternas yttranden jämväl infordrats över en

inom justitiedepartementet uppsatt »P. M. angående stämpelavgift å bevis

om erlagt vad». Denna P. M var av följande lydelse:

Den under de senare åren inträffade avsevärda stegringen av antalet till

hovrätterna inkommande mål påkallar med nödvändighet vidtagande av åtgärder

ägnade att minska tillströmningen. Det lider intet tvivel, att rättsmedelssystemet

i dess nuvarande utformning icke är ägnat att i erforderlig grad avhålla

parter från ett obehörigt fullföljande av talan mot underrätts utslag. Sålunda

torde f. n. i betydande omfattning mål fullföljas till hovrätterna antingen blott

för att fördröja sakens slutliga avgörande eller ock i allt fall utan att vederbörande

part tillräckligt prövat, huruvida giltig anledning föreligger att draga

målet inför högre instans. Yad nu anförts, lärer få anses bestyrkt av tillgängliga

rättsstatistiska uppgifter rörande ändringsfrekvensen i av hovrätterna till

prövning upptagna, från underrätterna fullföljda mål. År 1915 utgjorde de mål,

vilka av hovrätt ändrats eller återförvisats, 35,8 % av samtliga från underrätterna

till hovrätterna fullföljda mål och år 1916 utgjorde motsvarande procenttal 37.2.

Vill man mot det nu rådande missbruket av rätten till fullföljd av talan

mot underrätts utslag söka ernå ett korrektiv, som verkar i avseende å såväl

vade- snm besvärsmålen, torde det ligga närmast till hands att föreskriva viss

avgift för rätt till fullföljd av talan med skyldighet för part att vid ingivande

av vade- eller besvärsinlaga förete bevis, att avgiften erlagts, vid äventyr att,

därest part efter föreläggande att till hovrätten inom viss tid inkomma med vederbörligt

bevis härom, eller därom att han icke äger tillgång till gäldande av

avgiften, eller efter dess gäldande skulle sakna nödtorftigt uppehälle, icke fullgör

föreläggandet, han har förlorat sin talan. Införande av en dylik avgift påfordrar

emellertid ändringar i rättegångsbalken, men sådana torde icke utan tvingande

skäl nu böra vidtagas. Enda utvägen att undvika dylika ändringar synes

vara, att man begränsar sig till vademålen, för vilkas del man kan belägga vadebeviset

med en lämpligt avpassad stämpel.

Ett skäl mot att söka det återhållande momentet i form av en stämpelavgift

är, att därigenom samtliga parter, som enligt lag beviljats fri rättegång,

därmed ock gå fria från erläggande av avgiften. Erfarenheten har visat, att i

allmänhet ingå parter äro mera benägna att fullfölja talan i högre instans än de,

som föra rättegång på det allmännas bekostnad. Förklaringen härtill är givetvis,

att för dessa icke förefinnes den anledning till återhållsamhet, som ligger i

risken att nödgas betala kostnaderna. Vill man emellertid undvika denna med

en stämpelavgift förknippade olägenhet, lärer annan utväg ej vara möjlig än att

man, i likhet med vad f. n. gäller vid fullföljd av talan i högsta instansen beträffande

bl. a. ansökan av part att utan hinder av att han ej nedsatt föreskrivet

belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning, få fullfölja talan, anordnar

en förprövning av målet. Att f. n. skrida till så omfattande nyheter i fråga om

gällande processordning för hovrätterna lärer dock ej böra ifrågakomma.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke part, som i alla eller i huvudsakliga

delar fått sitt ändringssökande bifallet, bör berättigas att återfå det erlagda

stämpelbeloppet. Ett dylikt medgivande skulle emellertid otvivelaktigt

motverka, vad ovan angivits som ändamålet med införande av en stämpelavgift,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ta proposition nr 190. 17

eller att avhålla parter från ändringssökande i fall, där grundad anledning till

fullföljd ej föreligger.

Vad angår det belopp, vartill stämpelavgiften bör bestämmas, har en

summa av 25 kronor funnits skälig. Då avgiften ej lämpligen kan göras progressiv

— i sådant avseende möta hinder av praktisk art, vilka svårligen torde

kunna övervinnas — synes avgiften tills vidare böra begränsas till nämnda summa.

Skulle erfarenheten utvisa, att en stämpel av angiven storlek ej utövar den verkan

å fullföljdsfrekvensen, som beräknats, far framdeles tagas under övervägande, huruvida

stämpelbeloppet bör höjas eller till äventyrs mera effektiva åtgärder tillgripas.

Svea hovrätt har i utlåtande den 20 december 1922 anfört:

Genom vadebevisens beläggande med en stämpelavgift av 25 kronor har

man velat vinna ett korrektiv mot missbruket av rätt till fullföljd av talan mot

underrätts utslag i mål, som kunna fullföljas efter vad. I promemorian synes

man ej hava förbisett, att ett dylikt korrektiv måste anses i lika hög grad erforderligt

beträffande flertalet besvärsmål. Då man emellertid avstått från framläggande

av förslag i sådant hänseende, har såsom skäl härför anförts, att de åtgärder,

som kunde ifrågakomma, skulle påfordra ändringar i rättegångsbalken,

något som ansetts icke utan tvingande skäl böra äga rum. Det är emellertid av

stor vikt, att även i fråga om besvärsmålen — bland vilka vissa grupper synas

vara stadda i ständigt stigande — åtgärder vidtagas i syfte att stävja obehörigt

ändringssökande; och även härvidlag torde införande av en stämpelavgift lämpligen

kunna komma till användning. Önskvärt synes vara, att såväl besvärsskrifter

som vadeinlagor — däremot icke vadebevis — beläggas med stämpelavgift,

något som torde kunna genomföras utan någon som helst ändring i rättegångsbalken.

En annan åtgärd i samma syfte som de nu föreslagna, torde måhända

också böra tagas i övervägande, nämligen att, på sätt i promemorian antytts,

införa skyldighet för part, som fullföljer talan till hovrätt, att nedsätta visst belopp

till säkerhet för motparts kostnadsersättning.

Göta hovrätt har i yttrande den 20 december 1922 anfört:

Den ifrågasatta åtgärden, att till minskning av tillströmningen av vademål

till hovrätterna belägga vadebevisen med en stämpel av tjugufem kronor,

anser sig hovrätten icke kunna förorda. Principiellt sett bör enligt hovrättens

förmenande hinder ej sättas, då det gäller fullföljd av talan till andra instans.

Den denna fråga rörande promemorian utvisar, att år 1915 35,8 procent och år

1916 37,2 procent av de till hovrätterna fullföljda vademålen blivit av hovrätterna

ändrade eller återförvisade. Att vid sådant förhållande lägga hinder av föreslagen

art i vägen för den part, som ej åtnöjes med underrätts dom, torde så

mycket mindre vara tillrådligt, som reformen uppenbart måste verka orättvist

genom att huvudsakligen gå ut över de mindre bemedlade, som icke kunna utverka

sig fri rättegång. Däremot kan ej antagas, att man genom en dylik åtgärd

skulle kunna förhindra, fullföljd av just sådana mål, i vilka ändring tydligen

ej kunnat förväntas. Även i anseende till det föreslagna stämpelbeloppet

anser hovrätten förslaget icke vara lyckligt. Tjugufem kronor är uppenbarligen

icke ett tillräckligt belopp att avhålla part från fullföljd i hovrätt. Rättegångskostnaderna

i vademålen uppgå i allmänhet till flera hundra kronor, och vid sådant

förhållande spelar föreslagna beloppet ingen roll. För övrigt håller hov
Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 153 Käft. (Nr 190.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majds proposition nr 190.

rätten före, att den ifrågasatta stämpelavgiften omöjligen kan få den verkan, att,

såsom antagits i promemorian, antalet fullföljda vaaemål skulle minskas med en

sjättedel. I allt fall finner hovrätten, att införandet av en dylik avgift är av

den ingripande betydelse i avseende å gällande processordning, att åtgärden bör

ske genom ändring i rättegångsbalken och ej, såsom promemorians författare

synes hava avsett, blott genom ändring i förordningen angående stämpelavgiften.

Presidenten, med vilken två hovrättsråd instämde, fann för sin del

ej anledning att motsätta sig införandet av den föreslagna avgiften för

rätt att fullfölja talan emot underrättens utslag i sådana mål, däruti

talan skulle fullföljas efter vad, men ansåg en dylik avgifts införande

vara av den ingripande betydelse med avseende å gällande processordning,

att åtgärden borde ske genom ändring i rättegångsbalken och ej, såsom

promemorians författare syntes hava avsett, blott genom ändring i förordningen

angående stämpelavgiften.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i utlåtande den 18 december

1922 förklarat sig hysa den uppfattningen, att förslaget om stämpelavgift

å vadebevis komme att bliva föga effektivt i det syfte, som

med förslaget avsåges.

Frågan om införande av högre avgift för fullföljd av vadetalan

till hovrätt har tidigare varit aktuell. Då högsta domstolen år 1900 behandlade

ett till densamma remitterat förslag till lag om ändring i vissa

delar av rättegångsbalken, vilket förslag följande år upphöjdes till lag,

hemställde högsta domstolens flesta ledamöter, att vadepenningens belopp,

som i förslaget blivit satt till tre daler, måtte förhöjas; och anfördes i

sådant avseende, att en så ringa avgift som den föreslagna icke kunde

anses ägnad att förebygga förhastad vadeanmälan. Tre av högsta domstolens

ledamöter föreslogo vadepenningens belopp till femton daler och

en till tjugufem daler; sistnämnda ledamot erinrade därjämte, att därest

förslagets bestämmelser rörande borttagande av prestanda i tvistemål och

brottmål godkändes, till hovrätterna komme att fullföljas ett betydligt

större antal mål än hittills, varav åter kunde befaras, att, såframt lagen

icke uppställde något mera kraftigt verkande korrektiv till stävjan de av

ändringssökande, föranlett blott av processlystnad och rättshaveri, tillökning

i hovrätternas arbetskrafter inom kort skulle visa sig erforderlig.

Berörda hemställan vann emellertid icke departementschefens understöd.

Såsom i promemorian framhålles, torde vara nödvändigt att vidtaga

åtgärder i syfte att avhålla parter från ett obehörigt fullföljande

av talan mot underrätts utslag, och synes i sådant hänseende införande

av en avgift för rätt till fullföljd av talan vara ett lämpligt korrektiv.

Göta hovrätt har ansett, att principiellt sett hinder ej bör sättas, då det

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

galler fullföljd av talan till andra instans. Denna mening kan jag icke

dela. Fastmera synes mig, på sätt omförmälda ledamöter i högsta domstolen

anfört, böra fastställas en avgift av sådan storlek, att den är ägnad

att förebygga förhastad fullföljd av talan.

Principiellt sett synes, såsom i promemorian anmärkes, avgift böra

fastställas för fullföljd i såväl vademål som besvärsmål. Ur denna synpunkt

är den lämpligaste anordningen att lägga stämpelavgiften å besvärsskriften

och vadeinlagan. Även om det med hänsyn till den väntade

processreformen kan förefalla önskvärt, att man för närvarande såvitt

möjligt söker undvika ändringar i rättegångsbalken, får denna omständighet

givetvis icke tillmätas avgörande betydelse. Det förhållandet,

att lagen utmätt en relativt kort tid för vads erläggande, lärer ock få

anses såsom ett vägande skäl emot den i promemorian föreslagna utvägen

att belägga vadebeviset med stämpel. Då denna tid allenast utgör

sju dagar, torde för närvarande i ett synnerligen stort antal fall vad

erläggas reservationsvis av rättegångsombudet, enär definitivt besked av

huvudmannen icke hinner inhämtas. Lägges åter avgiften å vadeinlaga

och besvärsskrift, erhåller parten tillräcklig betänketid för fattande av

sitt beslut angående fullföljden.

Till vilket belopp stämpelavgiften bör sättas, kan vara föremål för

olika meningar. Göta hovrätt har ansett, att en avgift av 25 kronor är

för låg för att avhålla från förhastad fullföljd. Å andra sidan synes tills

vidare avgiften böra sättas så låg som möjligt i avbidan på erfarenhet

om vad den kan medföra för verkan och torde den då lämpligen kunna

bestämmas till nämnda i promemorian föreslagna belopp.

Från ifrågavarande stämpelavgift bör, förutom kronan, medellös

person vara befriad, dock allenast under de villkor, som föreskrivas i 7 §

i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. I överensstämmelse

med vad som gäller i fråga om frihet från fullföljdsavgift

vid fullföljd av talan till högsta domstolen böra dessutom i besvärsmål

från stämpelavgift vara befriade allmän åklagare, tilltalad, som är häktad

i målet, samt annan tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt

ansvar.

I enlighet med vad som nu är sagt har inom finansdepartementet

utarbetats ett utkast till förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, vilket såsom

bilaga åtföljer detta protokoll.

Svea hovrätt har framhållit, att för införande av stämpelavgift å

vadeinlaga och besvärsskrift icke erfordras ändring i rättegångsbalken.

Formellt sett torde detta vara riktigt. Å andra sidan lärer, därest inga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.

särskilda bestämmelser meddelas i rättegångsbalken, införandet av stämpelavgift

kunna föranleda rättsförlust i många fall. Om part, som vill ingiva

besvärsskrift eller vadeinlaga, icke samtidigt erlägger den föreskrivna

avgiften, vare sig på grund av okunnighet om stämpelavgiftens existens

eller av annan anledning, skulle vederbörande tjänsteman vara skyldig

att vägra mottaga skriften eller inlagan. Då fullföljdshandlingar ofta

ingivas till hovrätten omedelbart före fatalietidens utgång, kunde i många

fall inträffa, att parten icke hunne anskaffa det erforderliga beloppet

utan ginge sin talan förlustig. För undvikande av dylika rättsförluster

synes böra införas en anordning liknande den, som gäller, då part underlåtit

att till hovrätten ingiva underrättens protokoll. I sådant fall förelägges

kärande eller klagande att inom viss tid inkomma med nämnda

protokoll vid äventyr att, om desamma ej äro i hovrätten tillgängliga,

då målet till avgörande företages, parten skall hava förlorat sin talan.

Motsvarande bestämmelser böra gälla, då part underlåtit att erlägga

stämpelavgift. Stadganden härom torde lämpligen meddelas i 26 kapitlet

7 § och 27 kapitlet 4 § rättegångsbalken samt 218 § utsökningslagen.

Föreläggande att ingiva felande protokoll meddelas av hovrätten.

Vid sådant förhållande borde även föreläggande att erlägga stämpelavgift

givas av hovrätten. Emellertid synes antalet sådana förelägganden kunna

bliva ganska stort, och sysslandet med dessa förelägganden kunde sålunda

komma att väsentligt inkräkta på hovrättens tid och i sin mån

bidraga till ett sämre arbetsresultat. Redan tidigare har fråga varit

uppe att befria hovrättens ledamöter från arbetet med föreläggande

att inkomma med felande protokoll. I betänkande, som den 4 oktober

1918 avgavs av sakkunniga, vilka tillkallats för att inom justitiedepartementet

biträda vid utredning om vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar,

föreslogs sålunda bland annat, att det borde överlämnas åt sekreteraren

att utfärda nämnda förelägganden. Såsom skäl härför anfördes,

att det ej vore behövligt att betunga hovrättsledamöterna med dylikt

arbete, som närmast vore att likställa med expeditionsåtgärder. De sakkunniga

framlade även förslag till de ändringar i 26 kapitlet 7 § och

27 kapitlet 4 § rättegångsbalken, som härav föranleddes. Detta förslag

lämnades av hovrätterna utan anmärkning.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang upptaga berörda ändringsförslag.

Beträffande föreläggande att inkomma med felande protokoll

skulle sålunda i lagen allenast stadgas, att sådant föreläggande skall

meddelas part; av vem föreläggandet skall givas, skulle i lagen lämnas

öppet; närmare bestämmelser härom skulle upptagas i arbetsordningarna

för hovrätterna; och torde sekreteraren vara den tjänsteman, åt vilken

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

berörda göromål lämpligen kunde överlämnas. Därest denna ändring vidtages

beträffande föreläggande att inkomma med felande protokoll, skulle

enahanda bestämmelse även meddelas i fråga om föreläggande att erlägga

stämpelavgift.

Då av vederbörande tjänsteman sålunda utfärdat föreläggande icke

skulle komma att expedieras i form av protokollsutdrag, torde erfordras

föreskrift i stämpelförordningen, att sådant föreläggande skall stämpelbeläggas.

»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse

av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken samt lag om

ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökning slag en, av

den lydelse bilagor1) vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslagen måtte, för det i 87 § regeringsformen angivna

ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

N. Cervin.

'') Dessa bilagor, vilka bortsett från en redaktionell jämkning äro lika lydande med de vid

propositionen fogade lagförslagen, hava här uteslutits. Omförmälda jämkning består däri att uti 26 kap.

7 § andra stycket rättegångsbalken i stället för orden »föreskriven stämpelavgift» insatts orden »stadgad

stämpelavgift».

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bilaga.

Utkast

till

Förordning

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften skall erhålla följande ändrade lydelse.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av

offentlig myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Besvärsskrift skall, då den ingives till hovrätt, förses med stämpel

av 25 kronor. Dock må från stämpelavgift, som nu är sagd, vara befriad

allmän åklagare, tilltalad, vilken i målet hålles häktad, annan tilltalad,

som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, ävensom medellös

person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den eljest

är kunnig, dock att uti sådana mål, där tillämpning av lagen om fri

rättegång kan komma i fråga, stämpelfrihet äger rum endast för de fall,

att fri rättegång beviljats.

Vadeinlaga skall, då den ingives till hovrätt, förses med stämpel

av 25 kronor. Från stämpelavgift, som nu är sagd, skall medellös person

vara befriad, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den

eljest är kunnig, dock att uti sådana mål, där tillämpning av lagen om

fri rättegång kan komma i fråga, stämpelfrihet äger rum endast för de

fall, att fri rättegång beviljats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

23

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars 1923.

N ärvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det i 87 § regeringsformen angivna ändamål, inhämtas över

upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27

kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av 218 §

och 219 § första stycket utsökningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn

i Göta hovrätt Erik Bergendal.

Desamma föranledde följande uttalanden av lagrådets ledamöter:

Beträffande obligatorisk kommunikation av besvärsmål:

Köersner:

Jag är synnerligen oviss, om fördelarna av införandet av obligatorisk

kommunikation uppvägas av olägenheterna. Ett så stort dröjsmål

med avgörandet av ett klart mål, som dess kommunicerande måste medföra,

är mycket betänkligt. De kostnader, som utan nytta åsamkas parterna,

kunna också bliva rätt avsevärda. Särskilt gäller det, att klagandens

delgivningskostnader ej sällan stiga till betydliga belopp med hänsyn

till utgifter för stämningsmännens resor samt för besvär och utlägg

med anledning av upprepade delgivningsförsök, nya förelägganden och

annonsering i tidning på grund av omöjlighet att anträffa motparten.

Ur räkningen bör kanske ej heller lämnas, att ej sällan en klagande,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

som rätteligen fullföljt sina besvär, blir utsatt för att hans mål blir desert

på grund av mer eller mindre ursäktliga försummelser i fråga om fullgörande

av kommunikationsbeslutet, till vilka icke klaganden själv utan

de, som för hans räkning ombesörjt delgivningen, äro vållande.^ Genom

den obligatoriska kommunikationen kommer antalet av de fall, då klaganden

löper sådan risk, att väsentligt ökas. Förklaranden blir regelmässigt

betungad med utgifter för förklaringens uppsättande. Han vågar säkerligen

i allmänhet efter erhållen delgivning ej underlåta att påkalla biträde,

och ehuru rätt att på egen risk insända förklaringen med posten

är i lag medgiven, anser parten sig nog oftast tvungen att även för ingivandet

anlita ombud.

Med hänsyn till vad rikets hovrätter anfört om betydelsen av att

undvika den tidsförlust för hovrättsarbetet, som orsakas av den dubbla

föredragningen, anser jag mig emellertid icke kunna avstyrka den föreslagna

ändringen av 27 kap. 5 § rättegångsbalken.

Beträffande lagsökningsmålen finner jag mig däremot på de av

Svea hovrätt anförda skäl förhindrad biträda förslaget om införande av

obligatorisk kommunikation och avstyrker alltså den föreslagna ändringen

i 219 § utsökningslagen.

Stenberg:

Trots de betänkligheter, som med fog framställts mot den föreslagna

obligatoriska kommunikationen av besvärsmål i hovrätterna, anser

jag mig dock, enär denna anordning synes kunna i beaktansvärd mån

bidraga till minskning av de i hovrätterna uppkomna betänkliga arbetsbalanserna,

icke böra under nuvarande förhållanden avstyrka en lagändring,

enligt vilken de till hovrätten inkomna besvärsmål i regel skola

kommuniceras utan föregående föredragning; och har jag ej annan erinran

att framställa mot de remitterade lagförslagen i denna del än att

jag på de av Svea hovrätt i dess utlåtande anförda skäl finner den

obligatoriska kommunikationen icke böra utsträckas till lagsökningsmålen

och alltså avstyrker den föreslagna ändringen i 219 § utsökningslagen.

Thulin:

Jag är väl synnerligen tveksam, om de fördelar, man för arbetet

i hovrätterna avsett att vinna genom den föreslagna obligatoriska kommunikationen,

uppväga de olägenheter, som därav föranledas för parterna.

Då emellertid åtgärder måste vidtagas för arbetsbalansernas minskande

i hovrätterna, har jag icke ansett mig böra under nuvarande förhallanden

avstyrka förslagen i förevarande delar. Dock synes det mig kunna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Afaj:ts proposition nr 190.

ifrågasättas, om icke, därest obligatorisk kommunikation genomföres, sådana

åtgärder kunde vidtagas, att kommunikationen skedde på officiell

väg, på sätt iakttages i administrativa besvärsmål.

Sundberg:

Obestridligen äro åtskilliga avsevärda fördelar förenade med den

sedan tillkomsten av 1734 års lag tillämpade ordningen för behandling

av besvärsmål, som fullföljts till hovrätt. Till vad i avseende härå framhållits

under förarbetena till de föreliggande förslagen vill jag tillägga,

att med nuvarande ordning den icke klagande parten genom kommunikationen

får sin uppmärksamhet riktad på att bifall till besvären ej är

uteslutet utan det finnes en eller annan omständighet i målet, som kan

föranleda ändring i underrättens utslag, och att sålunda en närmare utredning,

eventuellt med biträde av rättskunnig person, är av nöden för

att få utslaget fastställt. Bliva däremot alla besvär, utan hänsyn till

deras större eller mindre befogenhet, kommunicerade, innebär kommunikationen

i och för sig ingen dylik erinran åt den icke klagande, utan denna

kan, där han icke själv är rättsbildad, antingen, i sin övertygelse att

fog för besvären saknas, helt underlåta att anskaffa och åberopa en för

sakens vinnande erforderlig utredning eller ock se sig nödsakad att för

säkerhets skull föranstalta om en kanske fullständigt irrelevant utredning

till bemötande av besvären eller att anlita hjälp av rättskunnig

person och därigenom ådragas en kostnad, som med våra ganska höga

advokatarvoden icke må bagatelliseras.

Det synes mig icke vara ställt utom tvivel, att verkligen den ifrågasatta

reformen är ägnad att medföra sådan tidsvinst i hovrätternas arbete,

att man fördenskull bör avstå från de fördelar den nuvarande ordningen

medför. Frågan härom beror till väsentlig del av det sätt, varå

inkomna besvärsmål i hovrätten föredragas. Sker föredragningen, såsom

sig bör, sålunda, att föredraganden strax framhåller de omständigheter,

som enligt hans mening kunna föranleda bifall till besvären, lärer i ett

stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skall äga

rum, icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Har åter ett besvärsmål

blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutas,

lärer vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing

i regel vara vunnen genom den tidigare föredragningen; hänsynen

härtill må antagas hava utgjort grunden för den i hovrätternas

arbetsordningar intagna bestämmelsen därom att brottmål i regel skall,

ändå att förklaring infordras, avgöras å den division, som en gång fått

detsamma sig tilldelat.

Bihang till Riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 153 käft. (AV 190.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

I detta sammanhang må, i anledning av den jämförelse föredragande

departementschefen anställt med kommunikationerna i högsta instans,

erinras, att till följd av den grundliga behandling och det allsidiga

bedömande ett dit fullföljt mål förut fått i hovrätten mera sällan

torde i målet föreligga omständigheter, som vid detsammas föredragning

kunna strax framhållas såsom av beskaffenhet att böra föranleda

ändring i hovrättens utslag.

En viss tidsvinst skulle kunna åstadkommas därigenom att mål av

vidlyftigare beskaffenhet undantoges från fullständig föredragning såsom

besvärsmål. Härför torde knappast erfordras någon lagändring. Det

kan nämligen ej med nu gällande lag anses uteslutet, att mål, som ej

kräver särskilt skyndsam behandling, av hovrätten kommuniceras allenast

på grund av dess vidlyftighet och att alltså den föredragande medgives

rätt att på sådan grund, utan att hava berett sig på målets fullständiga

föredragning, anmäla detsamma till kommunikation; vissa allmänna regler

i dylikt hänseende synas, tillämpade utan formalism, måhända under

tillsyn av en utav hovrätten därtill utsedd ledamot i hovrätten, vara

ägnade att under nuvarande anhopning av mål i hovrätterna, som uppgives

väsentligen bero av en under kristiden exceptionellt stegrad tillströmning

av mål, åstadkomma arbetsbesparing utan alltför stort inkräktande

å de med den nuvarande ordningen förenade fördelarna.

Ifrågasättas må ock, huruvida icke den åsyftade arbetsbesparingen

skulle i tillfredsställande mån och med avsevärt mindre olägenheter än

enligt de föreliggande förslagen kunna vinnas genom att låta inkomna

besvärsmål föredragas inför allenast tre ledamöter, som, där de vore ense

om att fastställa det slut, vartill underrätten kommit, slutligen prövade

besvären men eljest beslöte desammas kommunikation.

Då emellertid hovrätterna nu samtliga förklarat, att en beaktansvärd

tidsvinst kan förväntas uppstå genom en lagändring i förslagens

syfte, en åsikt, som av flertalet ledamöter i Svea hovrätt i annat, bland

handlingarna tillgängligt ärende uttryckes så, att »den nu förekommande

dubbla föredragningen av ett stort antal besvärsmål innebär tydligen ett

slöseri med hovrättens sessionstid, varav rättsskipningen i det hela lider

förfång, framför allt under en period av stor arbetsbalans», anser jag

mig ej höra avstyrka förslagen i förevarande delar.

Beträffande stämpelavgift för fullföljd av talan till hovrätt:

Köersner:

Det är enligt min mening mycket tvivelaktigt, om rätten att fullfölja

talan till andra instans bör göras beroende på erläggande av en

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:U proposition nr 190.

fullföljdsavgift. Såsom i ärendet gjorts gällande, synes nämligen befogenheten

att anlita den andra instansen principiellt sett böra vara fri,

dock möjligen med den inskränkningen att skyldighet bör införas att

nedsätta visst belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning.

Anses det emellertid, att en dylik fullfölj dsavgift i syfte att avhålla

part från att fullfölja talan bör lagstadgas, lärer den icke kunna

sättas till så lågt belopp som 25 kronor. I allt fall ansluter jag mig

därutinnan till vad som anförts i Göta hovrätt, att jag anser införandet

av en dylik avgift vara av den ingripande betydelse i avseende å gällande

processordning, att åtgärden bör ske genom ändring i allmän

lag. Även om det av praktiska skäl skulle finnas lämpligt, att fullfölj

dsavgiften utgår i form av stämpel, måste således i processlagstiftningen

inflyta bestämmelser ej mindre om fullföljdsavgiftens belopp än

även om de omständigheter, som kunna befria från avgiftens erläggande.

På anförda skäl finner jag mig förhindrad att tillstyrka framläggandet

för riksdagen av de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken

26 kap. 7 § andra stycket och 27 kap. 4 § tredje stycket samt i utsökningslagen

218 § andra stycket.

Stenberg:

Mot förslaget att för hämmande av den ökade tillströmningen av

mål till hovrätterna stadga skyldighet för part, som vill fullfölja talan

från lägre instans, att erlägga viss avgift till staten torde avgörande

principiella skäl ej kunna anföras. Skall något avsevärt resultat vara

att av en sådan åtgärd förvänta, synes emellertid en väsentligt högre

avgift än 25 kronor böra fastställas.

Då den föreslagna avgiften icke är avsedd att utgöra ersättning

för den enskildes anlitande av ett statens organ utan huvudsakligen är

av samma karaktär som den fullfölj dsavgift, som uttages då mål från

hovrätt dragés under högsta domstolens prövning, torde de bestämmelser,

genom vilka den nya avgiften införes, böra givas ej, såsom nu föreslås,

i en skatteförfattning utan i allmän lag. De lagrum, som härvid närmast

erbjuda sig, äro 26 kap. 5 § och 27 kap. 1 § rättegångsbalken

samt 211 § utsökningslagen, i vilka lagrum stadganden kunde intagas,

att part, som inger vadeinlaga eller besvärsskrift, skall därvid foga fullfölj

dsavgift av visst belopp, dock med de undantag, som angivits i det

framlagda utkastet till förordning om ändrad lydelse av 8 § i stämpelförordningen,

och med tillägg att jämväl kronan skall vara fri från

avgiften.

Mot de redan enligt de remitterade förslagen i rättegångsbalken

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

och utsökningslagen inrymda föreskrifter, som äga samband med den

nya avgiften, har jag intet att erinra.

Därest det huvudsakliga stadgandet om denna avgift införes i stämpelförordningen,

må uppmärksammas, att i fråga om densamma bleve tilllämplig

även bestämmelsen i andra stycket av förordningens 21 § och

att sålunda part, som fått vidkännas avgiften men förmenar, att den

icke bort utgå, skulle äga att hos Konungen göra ansökan om restitution

av avgiften. Då sådan rätt ej synes vara förenlig med den prövning av

partens skyldighet i förevarande hänseende, som enligt förslagen skall

ske i hovrätten, lärer det bliva nödvändigt att i sagda § av stämpelförordningen

göra undantag med avseende å ifrågavarande avgift.

Thulin:

För min del anser jag, att även om den föreslagna avgiften på

besvärsskrifter och vadeinlagor, mot vilken jag ej funnit något att erinra,

skall utgå i form av stämpel, vars belopp bestämmes i stämpelförordningen,

de närmare reglerna i vilka fall sådan avgift skall utgå, om

sättet för vinnande av befrielse därifrån etc. böra upptagas i allmän lag.

De bestämmelser, som meddelats om avgift vid fullföljd till högsta domstolen,

torde därvid kunna tjäna till vägledning.

Mot det remissen bilagda förslaget till förordning om ändrad lydelse

av 8 § i stämpelförordningen anser jag mig i allt fall böra erinra, att

föreskrifter om stämpel å besvärsskrifter och vadeinlagor ej lämpligen

böra införas i nämnda §, som, på sätt framgår jämväl av dess sista

stycke, i övrigt endast avser handlingar, som medföra upplåtelse av

rättighet eller åtagande av förpliktelse, vilket ej är fallet med besvärsskrifter

och vadeinlagor.

Uttrycket hovrätt i det avsedda tillägget till 8 § bör utbytas mot

rikets hovrätter, då krigshovrätten ej därunder skall inbegripas.

Sundberg:

De i de remitterade förslagen intagna stadgandena i 26 kap. 7 §

andra stycket och 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken samt 218

§ andra stycket utsökningslagen sammanhänga med avsedda tillägg till

gällande stämpelförordning angående besvärsskrifts och vadeinlagas beläggande

med stämpelavgift. Då denna stämpelavgift icke ifrågasättes i

statsfinansiellt intresse, utan det i motiven angivna syftet med densamma

är att förhindra tillströmningen av mål till hovrätterna, måste reglerna

därom anses innebära uppställande av fordran på visst prestandum för

fullföljd av talan och lära förty vara att hänföra till frågor, varom för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mäles i § 87 regeringsformen. Med hänsyn härtill anser jag mig ej

kunna tillstyrka, att de remitterade förslagen i dessa delar göras till

föremål för proposition till riksdagen; men hemställer jag — som icke

har något att erinra vare sig mot att för rätt till fullföljd av talan till

hovrätt uppställas villkor av huvudsakligen det innehåll, som angives i

ett till lagrådet överlämnat utkast till förordning om ändrad lydelse av

8 § i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

med tillägg att kronan skall vara fri från avgiften, eller mot

föreläggande, på sätt förslagen innehålla, vid underlåtenhet att behörigen

erlägga sålunda föreskriven stämpelavgift — att, därest dylikt prestandum

anses böra lagfästas, detta må ske medelst vidtagande av erforderliga

ändringar i 26 kap. 5—7 §§ och 27 kap. 1—4 §§ rättegångsbalken

samt 213, 217 och 218 §§ utsökningslagen.

Mot de ifrågaställda lagändringarna beträffande föreläggande att

till hovrätt ingiva underrättens protokoll eller vadebevis både lagrådet

intet att erinra.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler efter

gemensam beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den

9 i denna månad avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 januari

1923 remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt

27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av

218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

Föredraganden anför härvid:

»Vidkommande frågan om obligatorisk kommunikation av besvärsmål

i hovrätt hava lagrådets samtliga ledamöter, om ock med framhållande

av vissa enligt deras mening med en dylik anordning förbundna olägenheter,

funnit övervägande skäl att icke avstyrka remitterade förslaget, så

vitt angår 27 kap. 5 § rättegångsbalken. Beträffande lagsökningsmålen

hava två ledamöter, med åberopande av vad Svea hovrätt härutinnan

anfört, avstyrkt den föreslagna ändringen i 219 § utsökningslagen, under

det att övriga två ledamöter icke i detta avseende gjort särskilt uttalande.

Då de inom lagrådet avgivna yttrandena innefatta ytterligare

vitsord om behovet av ifrågavarande lagändringar och då de betänkligheter,

som i vissa avseenden framförts, varit föremål för noggrant övervägande

under ärendets föregående behandling, finner jag mig böra vidhålla

den ståndpunkt, jag vid remissen till lagrådet angivit.

I fråga om införande av stämpelavgift vid fullföljd av talan till

hovrätt har en ledamot i lagrådet avstyrkt de remitterade förslagens

framläggande för riksdagen. Övriga ledamöter hava, var och en i särskilt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

avgivet utlåtande med sinsemellan skiljaktiga motiveringar, gjort gällande

den uppfattning, att erforderliga bestämmelser angående ifrågavarande

avgift, mot vars berättigande dessa ledamöter icke i princip haft någon

erinran, böra införas i rättegångsbalken och utsökningslagen. Jämväl

den ledamot, som avstyrkt förslaget, har anslutit sig till den mening,

att en avgift av förevarande slag icke bör fastställas utan att bestämmelser

därom inflyta i processlagstiftningen.

När en av lagrådets ledamöter yttrar, att vid ifrågavarande föreskrifters

upptagande i allmän lag de bestämmelser, som meddelats om

avgift vid fullföljd till högsta domstolen, torde kunna tjäna till vägledning,

är det icke fullt klart, om han tänkt sig, att fullföljdsavgiften till

hovrätten skulle gestaltas på samma sätt som motsvarande avgift till

högsta domstolen, d. v. s. den gamla revisionsskillingen, för vilken det

mest karaktäristiska kännemärket är, att den återbetalas till klaganden,

när denne vinner bifall till sitt ändringssökande.

Då jag för min del icke kan tillstyrka, att de för fullfölj dsavgiften

till högsta domstolen sålunda gällande bestämmelserna erhålla motsvarande

tillämpning i''fråga om fullföljd från underrätt till hovrätt, vill jag med

ett par ord motivera denna min ståndpunkt.

Berörda förhållande beträffande fullfölj dsavgift till högsta domstolen

har sin historiska upprinnelse däri, att — likasom vad mot underrätts

dom i gamla tider innefattade ett slags vadhållning med underdomaren

rörande riktigheten av hans dom — revisionsansökningen ursprungligen

gestaltade sig såsom en liknande vadhållning med hovrätten. Gillade konungen

hovrättens dom, ägde hovrätten enligt 1734 års lag (B.B. 30:17)

behålla de 200 daler, som där nedsatts; ändrade konungen domen, hade

hovrätten däremot att återbära beloppet. Först 1854 ändrades denna bestämmelse

därhän, att revisionsskillingen skulle tillfalla kronan i stället

för hovrätten, när hovrättens dom av konungen gillades.

I nya lagberedningens principbetänkande 1884 föreslogs, att part,

som ville söka revision, skulle inom viss i rättegångslagen fastställd tid

anmäla detta hos överrätten samt, till belopp och på sätt i rättegångstaxan

närmare bestämdes, erlägga viss rättegångsavgift. I motiveringen

framhöll beredningen, att den rättegångsavgift, mot vilken revisionsskillingen

sålunda enligt förslaget skulle utbytas, borde liksom alla andra

sådana ovillkorligen tillfalla staten. Det oegentliga förhållande, som nu

ägde rum, nämligen att part ägde återbekomma revisionsskillingen, därest

överrättens dom ändrades, skulle följaktligen komma att upphöra.

Nya lagberedningens förslag har ännu icke lett till någon ändring i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts proposition nr 190.

lagstiftningen.. Enligt alltjämt gällande lag har revisionsskillningen eller,

såsom den efter 1915 års lagändring numera kallas, fullföljdsavgiften så*

lunda närmast karaktären av ett på förhand deponerat bötesbelopp, vars

förlust den klagande parten får vidkännas, när hans ändringssökande ogillas.

Det är lätt att inse, hur oegentligt detta processuella straff ofta kan

komma att verka och hur olämpligt det vore att, bara därför att man

hittills icke funnit möjlighet att avskaffa denna kvarleva från en svunnen

tids lagstiftning i fråga om fullföljd till högsta domstolen, utsträcka

dess tillämplighetsområde även till hovrätterna.

Jag vidhåller alltså den ståndpunkt jag intagit i det remitterade

förslaget, nämligen att avgiften skall erhålla karaktären av stämpel,

d. v. s. en oberoende av målets utgång till statsverket inflytande

avgift av skattenatur, avsedd att utgöra ett bidrag från den rättsökande

parten till täckande av statsverkets kostnader för rättsskipningens

upprätthållande. Utom de rent principiella skälen tala för denna anordning

även praktiska skäl av icke oväsentlig betydelse. Ur redovisningssynpunkt

måste det nämligen med hänsyn till det mycket stora

antal fall, där ifrågavarande avgift skulle ifrågakomma, vara en

enkel och ändamålsenlig anordning att uppbära avgiften i form av

stämpel.

I själva verket synes också flertalet av lagrådets ledamöter icke

hava haft något att erinra mot avgiftens utgående i form av stämpel,

men hava de önskat att reglerna härom skulle inflyta i själva rättegångsbalken

och icke i stämpelförordningen. Till stöd för kravet på bestämmelsernas

intagande i rättegångsbalken har av olika ledamöter i lagrådet

anförts, att införandet av en dylik avgift vore av den genomgripande

betydelse i avseende å gällande processordning, att åtgärden borde ske

genom ändring i allmän lag, att avgiften icke vore avsedd att utgöra ersättning

för den enskildes anlitande av ett statens organ utan huvudsakligen

vore av samma karaktär som fullfölj dsavgiften vid måls dragande

under högsta domstolens prövning, samt att då denna stämpelavgift

icke ifrågasattes i statsnnansiellt intresse, utan det i motiven

angivna syftet med densamma vore att förhindra tillströmningen av mål

till hovrätterna, reglerna därom måste anses innebära uppställande av

fordran på visst prestandum för fullföljd av talan och förty vore att hänöra

till frågor, varom förmäldes i § 87 regeringsformen.

Mot vad sålunda anförts vill jag till en början erinra, att enligt

det remitterade förslaget 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken

samt 218 § utsökningslagen skola erhålla en lydelse, vilken förutsätter

erläggande av en stämpelavgift såsom villkor för rätt att fullfölja talan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ls proposition nr 190. 33

Härigenom blir frågan om införandet av ifrågavarande avgift underkastad

prövning i samma ordning som rättegångslagstiftningen i allmänhet, d. v. s.

i överensstämmelse med § 87 regeringsformen. Att sedan frågorna om

stämpelbeloppets storlek, om sättet för dess erläggande och om villkoren

för befrielse därifrån regleras på samma sätt som beträffande andra

stämpelavgifter, torde icke kunna anses innebära någon olägenhet. Avgiftens

likhet med den forna revisionsskillingen eller nuvarande fullföljdsavgiften,

kan jag, såsom av det förut sagda framgår, icke tillmäta någon

betydelse i detta avseende. Och den omständigheten att uppmärksamheten

riktats på ifrågavarande avgift främst ur synpunkten, att någon

hämsko härigenom skulle erhållas på det obehöriga eller tanklösa fullföljandet

av mål från underrätterna till hovrätterna, utesluter självfallet

icke, att avgiften även har sin betydelse ur statsfinansiell synpunkt.

Det kan för övrigt förtjäna att framhållas, att ehuru en rättssökandes

eftersättande av skyldigheten att erlägga stämpelavgift i fråga om lagfart

eller inteckning för honom kan medföra rättsförlust, det dock icke ansetts

nödigt att beträffande nämnda skyldighet meddela föreskrifter av allmän

lags natur. Slutligen må det erinras därom, att medan rättegångsutgifterna

i underrätten i viss utsträckning kunna regleras i rent

administrativ ordning, nämligen i den mån de utgå i form av expeditionslösen,

nu ifrågavarande avgift skulle fastställas i den av riksdagen

antagna stämpelförordningen. Någon fara för att riksdagen skulle komma

att genom godkännande av oskäliga stämpelbelopp pålägga de rättssökande

en otillbörlig beskattning torde icke vara för handen.

Inom lagrådet har det framhållits, att en så låg avgift som 25 kr.

i varje mål av de slag, varom här är fråga, icke skulle få så stor

betydelse såsom avhållande moment. Då jag icke velat följa de anvisningar,

som på olika håll givits därom, att avgiften borde sättas högre

än till nämnda belopp, har detta främst föranletts av hänsyn till vår

föråldrade lagstiftning om ersättning för rättegångskostnad. Så länge

en i hovrätt vinnande part, när underrättens dom gått honom emot, ej

kan få ersättning för sina i hovrätten havda utgifter, torde staten icke

kunna anses befogad att pålägga den klagande parten några verkligt

betungande rättegångsavgifter. Slutligen må framhållas, att i fiskalisk

avseende även en så låg avgift som den nu föreslagna, erlagd i exempelvis

7,000 mål om året, skulle innebära ett bidrag av icke mindre än

175,000 kr. till betäckande av statsverkets årliga kostnader för rättsskipningen

i överrätterna.

Av vad nu anförts lärer följa, att jag icke funnit anledning frångå

de remitterade lagförslagen. Frågan om erforderliga ändringar i stäm
Uihctng

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 153 käft. (Nr 190.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

34.

Kungl. Matris proposition m 196.

pelförordhingen torde senare under denna dag komma att anmälas av

chefen, för finansdepartementet. Jag hemställer alltså, att omförmälda

lagförslag, efter en mindre redaktionell jämkning: i förslaget till ändrad

lydelse av 26 kap. 7 § rättegångsbalken, måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.»

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter:

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition, av den lydelse bilaga vid detta; protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

N.. Cervin.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SiSner.

330398

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken a1 i texten
  2. Bev1LU 1923:3 Sammansatta bevillning»- och första lagutskottets utlåtande Nr 3 s. 1 i texten
  3. Bev1LU 1923:4 Sammmansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 4 s. 4 i texten