Sök i Ratio Lex

Angående bemyndigande att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv rörande kronan tillkommande rätt till uppdämning av älvens vatten

1923-03-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:192, Angående bemyndigande att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv rörande kronan tillkommande rätt till uppdämning av älvens vatten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Ls Proposition Nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande

att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv

rörande kronan tillkommande rätt till uppdämning av

älvens vatten; given Stockholms slott den 16 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikation särenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Anders örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

1 skrivelse den 14 mars 1923 har vattenfallsstyrelsen gjort framställning

om bemyndigande att träffa förlikning i det vid vederbörande

vattendomstol anhängiggjorda målet om rätt för kronan till ytterligare

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 155 häjt. (Nr 192.)

636 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 192.

uppdämning av Göta älv vid Trollhättan. Beträffande denna fråga tillåter

jag mig erinra följande:

År 1749 fastställde Kungl. Maj:t plan för en slussbyggnad vid

Trollhättan, vilken plan godkändes av rikets ständer vid 1751 års riksdag.

I planen ingick anläggande av en damm i älvgrenen mellan Malgön och

östra stranden av Göta älv vid Trollhättan, den så kallade Kavelströmsdammen

eller Kaveldammen. Enär genom denna damm vattenytan i älven

höjdes, förordnades kommissionslantmätaren Olof Gran att efter en viss

antagen vattenhorisont vid Kaveldammen undersöka, vilka åkrar och

ängar vid Göta älv genom samma damm blivit lidande av vattnets uppstigande.

Vid denna förrättning, som började år 1760 och avslutades i

maj 1762, upprättades karta och beskrivning, vilka utvisa, att till grund

för förrättningen tagits den vattenhorisont eller vattenhöjd, som varit

rådande 1756 och 1757, eller den s. k. »Grans horisont». Vattnet hade

dessa år stigit till översta kanten av segmentsmuren vid greve Ekeblads

sluss eller 2 hd alnar högre än det vid undersökningen varande vattenståndet.

Å kartan inritades de ägor, som efter denna vattenhöjd komme

att stå under vatten, och utgjorde dessa 554 tunnland 13 kappland åker och

äng. Såsom gottgörelse för den skada, som tillskyndades dessa ägor,

utbetalades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1768, den 29 november

1826 och den 9 november 1854 vissa ersättningar.

Sedan riksdagen år 1906 anvisat anslag till påbörjande av anläggning

av en kraftstation vid Trollhättan, anmälde vattenfallsstyrelsen till

vederbörande domhavande, att Kungl. Maj:t och kronan för tillgodogörande

av kronan tillhörig vattenkraft i Göta älv ville anlägga en dylik kraftstation

och för sådant ändamål bygga en damm i älven emellan Torsered

och Malgön ävensom utföra andra arbeten i och invid älven. Årendet

handlades i laga ordning vid Flundre, Väne och Bjärke häradsrätt och

fullföljdes därifrån till Göta hovrätt. Genom dom den 19 juni 1908,

som vunnit laga kraft, tillerkände hovrätten vattenfallsstyrelsen rätt att

reglera vattenståndet vid regleringsdammen i Trollhättan i enlighet med

en s. k. relationskurva, d. v. s. så, att ifrågavarande vattenstånd gjordes

beroende av för tillfället rådande vattenstånd i Vänern vid dess utlopp

i Göta älv. Vattenståndet vid Trollhättan blir därigenom växlande, och

relationskurvan angiver närmare det vattenstånd vid Trollhättan, som

skall hållas vid olika vattenstånd i Vänern. Dock må vattenståndet vid

Trollhättan, med hänsyn till Trollhätte kanals intresse, ej sänkas under

höjden + 37,59 meter över det antagna nollplanet.

Frågan om till vilken punkt vattenfallsstyrelsen ägde rätt att dämma

upp vattnet vid Trollhättan fick en särskild aktualitet därigenom, att vid

anläggning av den för Trollhätte kraftverk behövliga regleringsdammen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Km tgl. Maj:ts Proposition Nr 192.

3

i Nolströmmen i Trollhättan en viss tillfällig dämning av vattenytan

utöver relationskurvan blev oundviklig under en del av åren 1909 och

1910 till följd av då inträffade våtår och omöjligheten att framsläppa

motsvarande vattenmassa förbi fångdammen vid arbetsplatsen i Nolströmmen.

Strandägarna ingåvo med anledning härav den 8 januari 1910

framställning till Kungl. Maj:t om ersättning för den genom nämnda

tillfälliga dämning vållade skadan.

I anledning härav företog lantbruksingenjören B. E. Hildebrand enligt

förordnande och med biträde av gode män värdering av dessa skador, med

särskilt angivande av huru stor del, som därav belöpte på mark, belägen

över Grans horisont. Genom brev den 26 juni 1915 förordnade

Kungl. Maj:t, att till markägarna skulle utbetalas ersättning för skador å

mark, belägen ovan Grans horisont, i enlighet med Hildebrands värdering.

Beträffande frågan huruvida någon ersättning därutöver skulle utgå, förklarade

Kungl. Maj:t sig vilja framdeles meddela beslut.

I sin nu föreliggande skrivelse har vattenfallsstyrelsen till en början

framhållit, att en närmare granskning av äldre handlingar enligt styrelsens

uppfattning givit vid handen, att de på grund av Grans ovanberörda

förrättning erlagda skadeersättningsbeloppen måste anses innefatta

vederlag icke endast för skada till följd av Kaveldammens anläggning,

utan även för alla de skador, som kunde vållas till följd av en

konstant uppdämning av Göta älv ovanför Trollhättan intill Grans horisont.

Styrelsen yttrar vidare:

Sedan 1920 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition anslagit

medel till genomförandet av en profilreglering av Göta älv mellan Trollhättan

och Yargön, ingav vattenfallsstyrelsen den 30 september 1920 ansökan till Västerbygdens

vattendomstol om laga tillstånd till sådan reglering. Denna profilreglering

avsåge sådan förändring av vattenstånden å nämnda sträcka av Göta

älv, att vattnet när som helst finge vid Trollhättan hållas uppdämt till höjden

4- 39''so över havets medelvattenyta samt för beredande av erforderligt magasin

för dygns- och veckoreglering av vattenförbrukningen i Trollhätte kraftverk varieras

i mån av behov under nämnda höjd med omkring 1 meter. Profilregleringen

innebure en uppdämning av vattenståndet i älven till ungefärlig jämnhöjd med

hittillsvarande högvattenstånd och framkallade på grund därav vissa skador å

strandjorden utmed älven och inverkade dessutom på vissa tekniska anläggningar,

såsom kajer, bryggor, dräneringsledningar m. m. För att förebygga skador å jord

av ganska betydande omfattning, som eljest skulle uppstå å eu del av älvens

vänstra strand, där uppdämningen skulle komma att sträcka sig upp i Stallbackaån

och Hullsjön, som omgåves av vidsträckta, lågt liggande ängsmarker, ingick i

profilregleringsföretaget anläggandet av en damm över Stallbackaåns mynning och

vall utmed stranden av Göta älv å omkring 6 kilometers längd norr därom samt

för avledning av Stallbackaåns vatten utsprängning av en dräneringstunnel i

sträckning från Stallbackaån under Trollhättans stad och utmynnande i Göta älv

Vattenfalls
styrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 192.

vid den s. k. Polhems sluss. Tillrinningen från Stallbackaåns nederbördsområde

vore sålunda avsedd att genom tunneln avledas till en lägre liggande del av Göta

älv, varmed möjliggjordes att innanför vallen och dammen över Stallbackaåns

mynning bibehålla hittills rådande vattenståndsförhållanden.

Beträffande de skadeersättningar, som i samband med profilregleringsföretagets

genomförande skulle utgå, hade vattenfallsstyrelsen i målet åberopat kronans i

det föregående omnämnda rätt att utan ersättning verkställa uppdämning till

Grans horisont och yrkat, att ersättningar på grund därav borde utdömas

endast för skador, som uppstode genom uppdämning utöver Grans horisont, vars

höjdläge genom verkställda utredningar visats vara + 39''2 7 meter över havets

medelvattenyta. Vattenfallsstyrelsen hade även i ansökningshandlingarna framlagt

utredning därom, att nyttan av företaget stode i sådan proportion till de uppkommande

skadorna, att vattenlagens villkor i detta avseende uppfylldes.

Under skriftväxlingen inför vattendomstolen hade motparterna bestritt kronans

rätt att utan ersättning uppdämma vattnet till Grans horisont, och i anledning

därav hade vattenfallsstyrelsen ingivit beräkning även av de ersättningsbelopp,

som enligt styrelsens mening borde utgå, under förutsättning att dämningsrätten

till Grans horisont skulle komma att ogillas.

Vid sammanträde i Trollhättan den 17 och 18 november 1921 meddelade

vattendomstolen på av vattenfallsstyrelsen gjord framställning ett delutslag, varigenom

vattenfallsstyrelsen berättigades att på vissa villkor verkställa arbetena

med sprängningen av dräneringstunneln samt utförandet av vallen å älvens vänstra

strand och samlingsdike innanför densamma ävensom vissa andra arbeten, som

erfordrades för undanröjande av skador vid uppdämningen. Detta utslag meddelades,

utan att vattendomstolen dessförinnan prövat företagets tillåtlighet i

avseende på förhållandet mellan nyttan och skadan samt utan fastställande av

ersättningsbeloppen. Utslaget överklagades av vissa av kronans motparter. Vattenöverdomstolen

förordnade i anledning därav den 14 februari 1922, att arbetena på

nämnda jordinnehavares mark skulle avbrytas, och undanröjde genom utslag den

5 maj samma år vattendomstolens tillstånd att utföra arbetena med vall och dike

på ifrågavarande markområden.

Emellertid hade vattendomstolen i resolution den 10 februari 1922 uttalat,

att domstolen prövat ifrågavarande vattenreglering vara av synnerlig betydelse

såväl för näringslivet som eljest från allmän synpunkt och med stöd av vattenlagens

bestämmelser i 2 kap. 3 tredje stycket och 20 § 2 mom. hemställt, att

Kungl. Ma:jt måtte, även om hinder mot företaget skulle möta i avseende på

förhållandet mellan nytta och skada av företaget, lämna medgivande till detsamma.

Vattendomstolen uttalade samtidigt, att dess uppfattning om företagets betydelse

icke rubbades, vare sig strandägarnas yrkande om ersättning jämväl för skada

å mark, belägen under Grans horisont, bifölles eller om så ej bleve förhållandet,

ej heller av utgången av övriga omtvistade ersättningsfrågor. I anledning

härav förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 21 april 1922, att vad i vattenlagen

2 kap. 3 § första och andra styckena stadgas icke skulle utgöra hinder mot

företagets utförande på de villkor och i enlighet med de föreskrifter, som kunde

varda i laga ordning bestämda.

Vid sammanträde i Trollhättan den 22 maj 1922 meddelade vattendomstolen

besked ifråga om Grans horisont och förklarade, att någon dämningsrätt för kronan

till Grans horisont eller eljest utöver vad 1908 års hovrättsdom medgåve, icke

funnes, varvid i huvudsak åberopades den motivering, att denna dom innefattade

förbud för kronan att dämma över den i domen omförmälda relationslinje, med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 192.

rätt till viss avvikelse, att i domen icke stadgats något förbehåll om bevarande

av någon kronan härutöver till äventyrs tillkommande äldre rätt, ej heller under

handläggningen av det mål, däri nämnda dom meddelats, från kronans sida framställts

något påstående om bevarande av slik rätt, samt att av vad kronan i samma

mål till lugnande av vissa farhågor från strandägares sida anfört fastmera syntes

framgå, att syftet med den då föreliggande ansökningen varit, att de i målet sökta

och genom domen i allt huvudsakligt bifallna nya vattenrättsliga bestämmelserna

skulle träda i stället för och ersätta kronans dittills lagligen giillande rätt till

dämning och vattenhushållning.

Med åberopande av nyssnämnda besked angående Grans horisont meddelade

vattendomstolen den 30 juni 1922 dom i vissa delar av målet, varigenom kronan

berättigades att reglera vattnet i Göta älv mellan Vargön och Trollhättan på det

sätt, att vattenytan vid pegeln å Spikön i Trollhättan året om finge hållas uppdämt

till höjden + 39.5 0 meter över havets medelvattenyta med rätt att för dygnsoch

veckoreglering sänka vattenståndet under denna nivå, dock icke lägre än att

vattenytan vid pegeln å Spikön icke understege + 38.4 0 meter. Tillika stadgades,

att till följd av storm eller annan naturtilldragelse eller ock stussning i trafikkanalen

vattenytan vid pegeln i Trollhättan tillfälligtvis finge stiga till höjden

+ 39.5 5 meter över jämförelseplanet. Vattendomstolens dom innefattade emellertid

icke någon bestämmelse om tiden och förutsättningarna för tillämpningen av

r egleringsrätten.

Beträffande vattenståndet i Stallbackaån innanför vallen ogillade vattendomstolen

styrelsens yrkande, att detsamma skulle medelst en hävertanordning hållas

i enlighet med den hittills för vattenståndet i Göta älv gällande relationskurvan,

dock utan att tillsvidare träffa bestämmelser om de åtgärder, som skulle vidtagas

vid Stallbackaåns inlopp i dräneringstunneln.

Domen innebar icke heller något avgörande av flertalet av de i målet framställda

ersättningsyrkandena. Däremot godkändes vattenfallsstyrelsens förslag

ifråga om konstruktionen av vallen och dimensionerna av diket innanför vallen

samt träffades bestämmelser om de ersättningar, som skulle utgå till innehavarna

av den mark, över vilken vall och dike sträckte sig.

De sålunda utdömda ersättningarna vore till stor del betydligt högre än

vad som av vattenfallsstyrelsens sakkunniga ansetts skäligt. Ehuru vattendomstolen

medgivit vattenfallsstyrelsen rätt att utföra de ifrågavarande arbetena, innan

domen vunnit laga kraft, hade vattenfallsstyrelsen på grund därav ansett sig icke

böra tillsvidare utföra vallen och diket å den mark, som tillhörde egendomen

Nygård, å vilken de största ersättningarna belöpte. I detta sammanhang torde

böra erinras om bestämmelserna i 9 kap. 66 och 67 §§ vattenlagen, enligt vilka,

om ett vattendomstolsutslag verkställts, innan det vunnit laga kraft, nedsatta ersättningsbelopp

icke till någon del kunde återfås, även om ersättning tilläventyrs

genom en senare dom skulle bestämmas till lägre belopp.

Vattenfallsstyrelsen hade överklagat den nyssnämnda domen beträffande såväl

Grans horisont och vattenliöjden i Stallbackaån innanför vallen som även

beträffande ersättningsbeloppen, och dessa frågor läge ännu under vattenöverdomstolens

prövning.

Såsom omförmälts, hade dom i första instans emellertid ännu icke fallit beträffande

det stora flertalet av styrelsens motparter i målet, däribland alla jordinnehavare,

som icke berördes av vallen och diket vid Stallbacka. Såväl beträffande

dessa som ifråga om ersättningar för skador av annan natur vore det icke

uteslutet, att domstolarna i första eller andra instans kunde komma att utdöma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts Proposition Nr 192.

ersättningar av sådan storlek, att vattenfallsstyrelsen, även om medgivande lämnades

att taga utslaget i tillämpning, innan det vunnit laga kraft, ansåge sig icke

kunna underlåta att vädja till högre instans för vinnande av nedsättning i beloppen.

Skulle vattenlagens nyss anförda bestämmelser i 9 kap. 67 § komma

att tillämpas i föreliggande fall, skulle detta sålunda kunna lägga avsevärda hinder

i vägen för möjligheten att inom de närmaste åren genomföra profilregleringsföretaget,

så att de därmed avsedda fördelarna kunde vinnas.

Av det anförda torde med all tydlighet framgå, att åtskillig tid måste förflyta,

innan vattenfallsstyrelsen till sist finge taga i anspråk den rätt till dämning

upp till -f 39.5 0, vilken tillerkänts styrelsen genom vattendomstolens utslag den

30 juni 1922. Denna tid kunde, med hänsyn därtill att tvistefrågan säkerligen i

alla faser komme att genomgå samtliga instanser, uppskattas till 3, 4 kanske 5

år. Emellertid vore det för vattenfallsverket av vikt att snarast möjligt få taga

åtminstone en del av dämningen i anspråk. För närvarande vore nämligen de

naturliga vattenstånden i Vänern och därmed också i Göta älv synnerligen låga

samt varje droppe vatten vid Trollhättan använd för kraftändamål. Under innevarande

högbelastningsperiod måste därför vid Västerås kraftstation och annorstädes

alstrad, jämförelsevis dyrbar ångkraft i ganska stor utsträckning användas

för att tillgodose förbrukningen. Med all sannolikhet komme dessa förhållanden

att råda jämväl under nästa högbelastningsperiod från november 1923 till mars

1924. Komme man över denna period, finge man till hjälp Lilla Edets nya kraftstation,

som enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut nu vore under utbyggnad

och väntades bliva drif tf är dig i slutet av år 1924.

Tanken hade därför väckts på att söka åstadkomma sådana uppgörelser med

motparterna, att en dämning kunde företagas redan instundande höst, om ock

ej ända upp till + 39.5 0, och förberedande underhandlingar hade även med dem

inletts i sådant syfte.

Grundlinjerna för en dylik uppgörelse skulle förslagsvis vara, att kronan

avstode från sin inför domstolarna hävdade rätt att utan ersättning dämma upp

vattnet till Grans horisont. Å andra sidan skulle motparterna tillåta en omedelbar

dämning upp till exempelvis + 39.o mot erhållande av vissa överenskomna

ersättningsbelopp, under det att tvisten om de slutliga ersättningarna och om

andra frågor skulle i vanlig ordning fullföljas till dess laga kraftvunnen dom förelåge.

Med vissa motparter torde måhända redan nu uppgörelse om hela tvisten

kunna åstadkommas. I sammanhang härmed borde uppgörelse träffas om den

ytterligare ersättningen för den tillfälliga dämningen under åren 1909—1910.

Det kunde ju tyckas, att ett avstående av Grans horisont skulle betyda

ett alltför stort medgivande från kronans sida. Härvidlag torde erinras om

ovissheten, huruvida överrätterna skulle ogilla vattendomstolens ståndpunkt i

denna punkt eller icke. Vidare kunde det ju icke bliva tal om att avstå från

berörda dämningsrätt med mindre den ifrågasatta uppgörelsen i andra delar innebure

sådana fördelar för kronan, att den befunnes antaglig. Till sist framhölles,

att strandägarna sedan långliga tider tillbaka brukat områden, för vilka kronan

redan erlagt ersättning på grund av den under 1760-talet av Gran verkställda

förrättningen.

De pågående underhandlingarna med strandägarna hade ännu icke lett till

något slutligt resultat, men utsikten att komma till ett samförstånd vore icke

utesluten. På grund av föreskriften i rättegångsbalken 20 kap. 3 §, att »Konungens

ombudsman liave ej våld, kronans rätt genom förlikning minska», torde

emellertid vattenfallsstyrelsen vara förhindrad att själv slutligt avgöra frågan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 192.

7

Frågan torde dessutom vara av den beskaffenhet, att vattenfallsstyrelsen förutsåge,

att Kungl. Maj:t möjligen ville underställa densamma riksdagens avgörande.

Emellertid kunde underhandlingarna näppeligen väntas bliva slutförda förrän

om ett par tre månader. Det torde därför bliva omöjligt att för nu pågående

riksdag framlägga ett definitivt utarbetat förlikningsförslag. Den enda möjligheten

för att åstadkomma en uppgörelse av ifrågasatt art så tidigt, att den åsyftade

dämningen kunde tagas i bruk redan instundande höst, syntes, diirest Kungl.

Maj:t icke ansåge sig utan riksdagens hörande kunna besluta i frågan, därför

vara, att Kungl. Maj: t av riksdagen begärde bemyndigande härtill.

Under nyssnämnda förutsättning och med stöd av vad sålunda anförts

har vattenfallsstj^relsen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes fiffeslå

riksdagen lämna Kungl. Maj:t bemyndigande att, därest Kungl. Maj:t

funne en förlikning i målet kunna träffas på ett för kronan antagligt

sätt, å kronans vägnar ingå en dylik förlikning.

Den fråga, till vilken det huvudsakligen gäller att med anledning Departementsav

förevarande framställning taga ståndpunkt, är, huruvida kronan skall chefen
vid

förlikning med strandägarna avstå från den rätt, kronan kan äga

att utan vidare ersättning uppdämma vattnet i Göta älv ovanför Trollhättan

till den av kommissionslanlmätaren Olof Gran antagna vattenhorisonten

eller 39.27 meter över havets medelvattenyta. Frågan om

kronans rätt i detta avseende har tidigare varit föremål för utredningar.

På sätt omförmälts, begärde sålunda år 1910 åtskilliga av strandägarna

utmed Göta älv hos Kungl. Maj:t ersättning för den skada, som förorsakats

deras ägor genom en till följd av kraftverksbygget vid Trollhättan

nödvändiggjord tillfällig uppdämning av älvens vattenyta över

den av Göta hovrätt genom dom den 19 juni 1908 fastställda relationskur

van. Vattenfallsstyrelsen kom därvid efter genom sakkunniga verkställda

undersökningar till den slutsatsen, att kronan genom de till vissa

strandägare på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1768, den

29 november 1826 och den 9 november 1854 utbetalade gottgörelserna

förvärvat rätt att utan vidare ersättning uppdämma vattnet till Grans

horisont. Justitiekanslersämbetet, som i ärendet avgav utlåtande, förklarade

sig dela denna uppfattning. Något slutligt avgörande i frågan

blev emellertid då ej träffat. Sedan nu vattendomstolen förklarat, att kronan

icke äger någon dämningsrätt utöver vad 1908 års hovrättsdom medgiver,

synas starka skäl tala för att kronan hos överdomstol söker vinna

en utgång av målet i enlighet med den av vattenfallsstyrelsen och

justitiekanslersämbetet hävdade meningen. Det är emellertid icke uteslutet,

att eu uppgörelse med strandägarna kan vinnas, som är för

kronan så fördelaktig, att det kan finnas anledning avstå från ett vidare

fasthållande av nämnda ståndpunkt. Möjlighet synes därför böra be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 192.

redas till att, om Kungl. Maj:t efter ytterligare prövning av eventuellt

blivande förslag finner sådant lämpligt, förlikning må kunna träffas i

rättegången med strandägarna. Med hänsyn särskilt därtill, att det i

målet gäller avstående av en rättighet, som kronan genom de förenämnda

till vissa strandägare utbetalade gottgörelserna skulle hava förvärvat,

torde frågan emellertid böra underställas riksdagens prövning.

Vad angår de ersättningar till strandägarna, som vid en förlikning

skulle ifrågakomma, äro dessa avsedda att utgå från de anslag å tillhopa

3,700,000 kronor, som för åren 1920—1922 samt första halvåret

1923 anvisats till profilreglering av Göta älv mellan Trollhättan och

Vargön. Enligt vad jag från vattenfallsstyrelsen inhämtat, finnes erforderligt

belopp av dessa anslag kvar, och några särskilda medel behöva

därför icke äskas av riksdagen. I vad mån övriga av domstolen

i en framtid utdömda ersättningar, såvitt de kunna överstiga vad vattenfallsstyrelsen

i sådant hänseende beräknat, kunna komma att hålla sig

inom ramen för de beviljade anslagen, kan däremot givetvis icke nu

fastställas.

Det må slutligen omnämnas, att genom den av vattendomstolen

medgivna dämningen av vattnet i Göta älv vid Trollhättan till en höjd

av 39,50 meter över havets medelvattenyta beräknas i kraftstationen vid

Trollhättan kunna uttagas ytterligare 12,000 kilowatt elektrisk energi

året om. Därest dämningen tillsvidare inskränkes till en höjd av 39

meter, skulle minst hälften av detta kraftbelopp vinnas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Maj:t må, därest Kungl. Maj:t finner sådant

för kronan fördelaktigt, bemyndiga vattenfallsstyrelsen att i

föreliggande tvist träffa förlikning med vederbörande strandägare

vid Göta älv rörande kronan tillkommande rätt till uppdämning

av älvens vatten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:152 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bemyndigande att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv rörande kronan tillkom s. 1 i texten
  2. SU 1923:75 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv rörande kronan tillkommande rätt til s. 10 i texten