Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen

41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:201, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen; given Stockholms

slott den 20 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av

22 kap. 21 § strafflagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 163 höft. (Nr 201.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 21 § fjärde stycket strafflagen

skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 201.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2G januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anför:

»Under den senast förflutna tiden har en företeelse av djupt allvarlig

art tilldragit sig en allmän uppmärksamhet. Antalet förskingringsbrott

har i påfallande grad ökats. Siffror äro här överflödiga; en

snart sagt daglig erfarenhet talar i detta avseende ett tillräckligt tydligt

språk. Frågar man efter orsakerna till detta sorgliga förhållande,

ligger det utan tvivel närmast att söka dem i de mångahanda olägenheter,

vilka åtföljt den hastiga övergången från en onaturligt uppdriven

högkonjunktur till en djup depression inom det ekonomiska livets hela

område. I många fall torde en förklaring ligga däri, att under krigsåren

en osund och lättsinnig spekulation för många blev medlet att utan

verkligt arbete eller omtanke för framtiden skapa en ekonomisk ställning,

som kunde tillfredsställa ständigt stegrade levnadsbehov. I andra

fall hava den efterhand inträdda penningknappheten och tillbakagången

inom näringslivet framkallat oövervinneliga svårigheter vid fullföljandet

av en verksamhet, vars skenbart gynnsamma utveckling under överflödets

och den starka uppgångens dagar icke motsvarats av förutseende

och soliditet. Den tid är nu kommen, då många på sådant sätt uppbyggda

ställningar äro dömda att sammanstörta. De talrika förskingringsbrotten

vittna om upplösning ej blott av den ekonomiska utan ock

av den moraliska motståndskraften. Intrycket härav förstärkes därigenom,

att i flera av dessa fall förgripelse mot annans egendom skett i,

en utsträckning, till vilken i vårt land sällan givits motstycke.

I den mån det kan vara riktigt att, på sätt jag nu antytt, till säregna

tidsomständigheter återföra denna ökade brottslighet, finnes tydligen

ett visst stöd för en förhoppning, att man här står inför en företeelse av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

jämförelsevis tillfällig och övergående art. Men knappast skall det allmänna

rättsmedvetandet finna sig tillfreds härmed. Det gäller ett brott,

som innebär ett oredligt missbrukande av en förtroendeställning. Blir det

allt vanligare att hos personer i dylik ställning finna bristande känsla för

heder och plikt, framtränger ovillkorligt och med växande styrka det spörsmål,

huruvida från samhällets sida verkligen blivit gjort vad i dess makt

står för att med kraft bekämpa detta onda. Här, såsom eljest, när kriminaliteten

i något avseende företer en märkbar och oroande stigning eller

brottslighetens framträdande är ägnat att i särskild grad uppröra sinnena,

riktar sig uppmärksamheten i första hand på strafflagstiftningen och det

sätt, på vilket det ifrågavarande brottet blivit behandlat i densamma. Under

den diskussion, som framkallats genom den senaste tidens många förskingringsfall,

har också givits uttryck åt den iakttagelsen, att nuvarande bestämmelser

angående detta brotts beivrande tydligen icke besitta förmågan

att i någon högre grad stävja brottsligheten.

Den kritiska granskning av strafflagens ställning till förskingringsbrottet,

till vilken nyligen inträffade händelser alltså givit anledning, har

icke såsom annars ofta, när klagan förspörj es över strafflagens vanmäktighet

lett till framställande av krav på nya straffbud eller skärpta

straffsatser. Härutinnan torde de nuvarande bestämmelserna icke visat

sig brista i effektivitet; det kan näppeligen göras gällande, att lagen icke

för dessa fall fastställt tillräckligt allvarliga och kännbara straffpåföljder.

Så mycket mera bestämt hava anmärkningar riktats åt annat båll. Det

rättsliga beivrandet av förskingring och trolöshet mot huvudman är enligt

vår strafflag beroende av målsägandes angivelse. Allmän åklagare

äger således icke utan medverkan av den, som genom brottet blivit förnärmad,

göra gällande ett straffanspråk mot den skyldige. Följderna

av denna åtalsrättens begränsning äro väl bekanta. Ett stort antal

brottsfall undandrages helt och hållet domstols prövning eller till och

med offentlighetens ljus, och den brottslige går fri från det straff, lagen

utsätter. Om för honom denna verkan skall kunna uppnås, blir mestadels

en penningfråga. Genom att, så långt det kräves och är honom

möjligt, ekonomiskt förnöja dem, vilkas förtroende han svikit, friköper

han sig från stränga straffpåföljder. Det ligger i sakens natur, att målsäganden

oftast är benägen att behandla frågan ur synpunkten av sitt

enskilda intresse och därför hellre än att förlora allt låter sig nöja med

det mindre som står att erhålla. Fältet står öppet för en köpslagan,

vars utfall i allmänhet är beroende av den offervillighet, som kan påräknas

hos personer, vilka stå den brottslige nära eller av skilda orsaker

vilja förebygga att saken dragés inför offentligheten. Det avhållande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. MajUs proposition nr 201.

5

moment, som ligger i lagens straffhot, kan icke annat än starkt motverkas

genom insikten om den utväg, som således kan beredas till undgående

av brottets juridiska följder. Uppenbarligen befinna sig härutinnan

icke alla förskingrare i samma ställning. Det pris, straffriheten

under dessa förhållanden betingar, kan icke gäldas av annan än den, som

äger förbindelse med personer i sådan förmögenhetsställning, att det för

dem är möjligt att träda emellan. För den fattige är merendels denna

väg stängd. Under det att den ene förskingraren går till ett långvarigt

frihetsstraff, kan den andre, som måhända häftar för ett mångdubbelt

större belopp, draga sig undan i tysthet eller i varje fall utan att genom

laga dom bliva stämplad såsom en förbrytare. Vanäran drabbar dem

båda, men den ene har därjämte att bära den för honom själv och hans

närmaste nedtryckande förlusten av friheten och eu i de flesta fall ojämförligt

större svårighet att, i den mån det överhuvud är möjligt, en gång

åter komma till rätta i samhället. Denna olika behandling av samma

brott måste vara för rättskänslan stötande. I särskild grad blir detta

fallet, då de, som sålunda undgå åtal, tydligen i allmänhet tillhöra de i

ekonomiskt hänseende bättre lottade samhällskretsarna och därför merendels

icke kunna såsom förmildrande omständighet åberopa, att saknaden

av livets nödtorft drivit dem till brottet.

Från de synpunkter, jag nu i största korthet antytt, kan det synas

naturligt att omedelbart skrida till en lagändring, genom vilken förskingrings-

och trolöshetsbrotten skulle läggas under allmänt åtal, oberoende

av angivelse från målsägande. Detta skulle innebära ett fortgående på

den väg, som beträddes år 1893, då på riksdagens initiativ dittills gällande

bestämmelse, enligt vilken nämnda brott voro helt och hållet undandragna

allmänt åtal, ersattes med nuvarande stadgande i ämnet. Emellertid

torde denna fråga i viktiga avseenden tarva ett närmare övervägande.

De skäl, vilka varit bestämmande för lagens nuvarande ståndpunkt, kunna

icke utan vidare frånkännas allt berättigande. Visserligen torde numera

i det allmänna tänkesättet finnas föga stöd för den äldre, ännu vid tiden

för 1893 års lagändring med styrka hävdade uppfattning, vilken betraktade

ifrågavarande brott uteslutande såsom förnärmelse mot enskild rätt

och därför i den offentliga åtalsrätten såg ett obehörigt ingripande på

privatlivets område. Med en åtalsrätt, som i allmän åklagares hand

tillika innebär åtalsplikt, måste emellertid, då det gäller dessa brott, vissa

praktiska svårigheter vara förbundna. Förutsättningarna för åtalets utförande

kunna synas så nära beroende av medverkan från målsäganden,

att det måhända kan anses tveksamt, huruvida icke fortfarande i åtskilliga

fall penningen kommer att behålla sitt inflytande i detta avseende

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 201.

och om därför, i stort sett, en fullkomligare rättvisa står att vinna på

den ifrågasatta vägen. Är detta förhållandet, kan det tilläventyrs göras

gällande, att då den nuvarande ordningen dock faktiskt i stor utsträckning

leder till att den, som genom brottet lidit skada, får sin förlust

ersatt, tillräckliga skäl saknas att för flertalet fall genom brottets läggande

under allmänt åtal förhindra dylika uppgörelser.

För mig har stått klart, att denna fråga nu bör upptagas till

grundlig och fördomsfri prövning, på det att mot varandra må kunna

vägas de skäl, som åberopas för den ena eller andra uppfattningen. I

detta syfte har jag anmodat assessorn i Svea hovrätt juris doktorn F.

Sterzel att verkställa en närmare utredning i ämnet. Uppdraget har av

honom fullgjorts genom avlämnande av dels förslag till lag om ändrad

lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen och dels en såsom motivering till

lagförslaget utarbetad promemoria. Häröver hava efter remiss yttranden

avgivits av justitiekanslersämbetet och professorn J. C. W. Thyrén, av

den sistnämnde i egenskap av förordnad sakkunnig för utredning angående

revision av strafflagen. I lagförslaget har, efter yttrandenas avgivande,

allenast den ändring vidtagits, att viss dag, den 1 juli 1923,

utsatts för lagens ikraftträdande. Lagförslaget, promemorian och nämnda

yttranden torde såsom bilagor få åtfölja detta protokoll (Bil. A—D).1)

Omförmälda lagförslag innebär, att den i 22 kap. 21 § fjärde stycket

strafflagen upptagna bestämmelsen, att förskingring och trolöshet mot

huvudman icke må åtalas av allmän åklagare med mindre brottet av

målsägande angivits till åtal, skulle upphävas. Efter en historisk översikt

av den svenska straffrättens utveckling i förevarande hänseende samt

en redogörelse för motsvarande bestämmelser i vissa utländska lagar

lämnas i promemorian en framställning av de skäl, vilka ligga till grund

för lagförslaget. Den ståndpunkt, vilken kommit till uttryck i lagförslaget

och promemorian, har biträtts av professor Thyrén, varemot

j ustitiekanslersämbetet funnit sig icke kunna förorda en lagändring av

föreslagen innebörd.

Efter övervägande av vad till stöd för de motsatta meningarna

blivit anfört har jag för min del ansett mig böra tillstyrka, att åtgärder

nu vidtagas för den ifrågasatta lagändringens genomförande. Promemorian

och det av professor Thyrén avgivna yttrandet synas mig i detta

hänseende innefatta en fullt övertygande bevisföring såväl i fråga om

’) Bilagan Å, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här

uteslutits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 201.

lagändringens principiella berättigande som beträffande dess praktiska

konsekvenser. Under hänvisning härtill torde från min sida icke er^

fordras vidare uttalande än som föranledes av justitiekanslersämbetets

yttrande i ärendet.

Justitiekanslersämbetet har emot förslaget anmärkt, att önskemålet

om rättvisans oberoende av ekonomiska hänsyn aldrig kan helt uppnås

genom åtalsrättens utsträckning, då enligt svensk rätt förskingringsbrott

icke anses föreligga, därest den, som förfogat över annans penningmedel,

kan i rätt tid återbetala dem, oavsett om detta ernås blott genom vänners

mellankomst, genom en konjunkturvinst eller genom annan tillfällighet.

Härvid må erinras, att den omständighet, att medlen blivit ersatta,

allenast torde äga betydelsen av ett indicium för att gärningsmannen

redan vid tillgreppet haft vilja och förmåga att göra rätt för sig. Där

så varit förhållandet, är tydligen förskingringsansvar uteslutet. Men om

det ådagalägges, att den tilltalade endast genom utomståendes mellankomst

eller annan tillfällighet satts i stånd att gottgöra ägaren, lärer

den omständighet, att medlen faktiskt blivit ersatta, icke medföra

straffrihet.

Betydande vikt har av justitiekanslersämbetet tillagts de svårigheter,

inför vilka polis- och åklagaremyndigheter kunna komma att ställas,

därest det skall åligga dem att oberoende av angivelse beivra förskingrings-

och trolöshetsbrott. Att i vissa fall dylika svårigheter kunna uppstå,

skall ingalunda förnekas. Men de torde vara av alltför växlande

betydenhet för att kunna motivera, att dessa brottstyper helt undantagas

från allmänt åtal, därest i övrigt skäl föreligga att tillämpa de allmänna

åtalsreglerna. Atalsrätten erhåller sin naturliga begränsning genom åklagarens

allmänna skyldighet att, innan åtal anställes, pröva, huruvida

sannolika skäl för straffbarhet äro för handen. Att gå längre och förmena

åklagaren att anställa åtal i sådana fall, där han, oberoende av

angivelse, har tillgång till erforderlig bevisning, synes näppeligen kunna

försvaras. Påtagliga exempel på de stötande resultat, till vilka gällande

åtalsregler kunna leda, erbjuda bland annat de fall, där ett bolags styrelse,

som förskingrat bolagets medel, undgått åtal blott därför, att aktieägarna

icke kunnat förena sig om beslut att angiva brottet till åtal,

oaktat förhållandet blivit i revisionsberättelse eller på annat sätt klart

ådagalagt. I huvudsak detsamma gäller om de åtgärder, vilka ankomma

på polismyndigheten, där denna icke är förenad med åklagarmakten. De

fall, i vilka polismyndighet utan angivelse kan ingripa på grund av

sannolika skäl, torde bliva jämförelsevis få och kunna näppeligen i någon

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

avsevärd mån ställa ökade krav på polismyndighetens arbete. Att åtal

stundom icke kan anställas, därest angivelse uteblivit, synes alltså icke

utgöra något bindande skäl för ett vidhållande av lagens nuvarande

ståndpunkt.

Justitiekanslersämbetet har framhållit, att med hänsyn till den i

vår rätt rådande legalitetsprincipen allmän åklagare icke äger avstå från

åtal i bagatellfall eller i övrigt sådana fall, där en viss prövningsfrihet

kunde synas särskilt önskvärd. Härmed anläggas på den nu föreliggande

frågan synpunkter, vilka otvivelaktigt icke i detta sammanhang kunna

komma under bedömande. Att på grund härav avvisa den nu ifrågasatta

lagändringen synes dock varken nödvändigt eller riktigt. Vår strafflagstiftning

saknar ingalunda exempel på den allmänna åtalsrättens utsträckande

utan hänsyn till de olägenheter, som kunna följa av legalitetsprincipens

tillämpning. Det lärer vara tillräckligt att erinra om de

i 20 kap. 3 § strafflagen omförmälda förskingringsfall, vilka bestraffas

såsom tjuvnad. I dessa fall, vilka ofta torde vara av utpräglad bagatellkaraktär,

är allmän åklagare enligt gällande lag pliktig anställa åtal

oberoende av angivelse från målsäganden. Eu jämförelse mellan dessa

och övriga förskingringsfall synes klart ådagalägga, att nuvarande åtalsregler

medföra en olikhet inför lagen, vilken ej sällan träffar de relativt

mindre svåra lagbrytarna.

Justitiekanslersämbetet har vidare ifrågasatt, att i samband med

den föreslagna utsträckningen av åtalsrätten vid förskingrings- och trolöshetsbrotten

förhållandet mellan dessa brott och det målsägandens

exklusiva åtalsrätt underkastade bodräktsbrottet borde klarare angivas i

lagen. Att gränsen mellan dessa brottsområden icke är fullt tydlig, lärer

vara oförnekligt. Någon särskild svårighet, såvitt angår den enligt förslaget

utvidgade åtalsrätten, synes emellertid icke behöva följa härav, då,

på sätt i båda de över förslaget avgivna yttrandena erinrats, förslagets

ståndpunkt därutinnan är klar, att bodräktsbrottet icke skall hemfalla

under allmänt åtal. I den mån förskingring eller trolöshet mot huvudman

må vara att anse såsom bodräkt, kvarstår alltså nuvarande regel,

att i dessa fall endast målsägande kan anställa åtal. Den nu ifrågasatta

ändringen beträffande åtalsrätten torde därför icke i och för sig föranleda

en omarbetning av bestämmelserna om bodräkt. Att detta spörsmål i

förevarande sammanhang upptages till särskild behandling måste för övrigt

enligt min mening vara uteslutet med hänsyn till de pågående förarbetena

till den allmänna strafflagsreformen.

Slutligen har justitiekanslersämbetet berört frågan om åtalsrätten

beträffande brott, som blivit begångna före ny lags ikraftträdande. Under

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:tu proposition nr 201.

anslutning till förslagets ståndpunkt, att dylika brott skola kunna åtalas

av allmän åklagare allenast efter angivelse, har ämbetet uttalat den uppfattning,

att ett uttryckligt stadgande härom bör meddelas i sammanhang

med lagändringen. Denna uppfattning kan jag icke biträda. Att saknaden

av dylikt stadgande skulle giva anledning till misstag från åklagares

sida synes icke böra antagas, då, på sätt i promemorian framhållits,

med denna likartade eller jämförliga lagändringar icke plägat åtföljas

av särskild föreskrift om fortsatt tillämpning av äldre lag och någon

•osäkerhet om dylika lagändringars innebörd i detta avseende icke påvisats.

En avvikelse från vad sålunda får betraktas såsom vedertagen

regel torde däremot vara ägnad att verka förvillande i rättstillämpningen.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om

ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen (Bilaga A)1) och hemställer, att

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål lagrådets yttrande över

förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn. *)

*) Se not ä sid. 6.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 163 höft. (Nr 201.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung i. Maj:ts proposition nr 201.

iiiil? 4 s *« Ji\-\ ‘ Mi : • : ! . ,-J - . >*!....." i ;3 V :''t tit

Bilaga B.

Promemoria

rörande

förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Enligt den lydelse åtalsbestämmelsen i 22 kap. 21 § strafflagen

ursprungligen ägde, kunde de i kapitlets 11 och 14 §§ upptagna förskingrings-

och trolöhetsbrotten åtalas endast av målsägande^ Sin nuvarande

lydelse erhöll åtalsbestämmelsen, så vitt nämnda brott angår,

genom lagen den 9 juni 1893, varigenom allmän åklagare erhöll en av

målsägande^ angivelse betingad åtalsrätt.

Bestämmelser, enligt vilka initiativet till vissa brotts beivrande

förbehållits målsäganden, förekomma i svensk rätt i stor utsträckning,

särskilt vid förmögenhet sbrotten.1)

Uteslutande underkastade målsägandens åtal äro enligt strafflagen

följande förmögenhetsbrott: 1) enkel skadegörelse, där den endast förnärmar

enskild persons rätt, 19 kap. 20 §; 2) sådant förstörande eller

obrukbargörande av handlingar, varå annans rätt sig grundar, som i

22 kap. 2 § 5 mom. omförmäles, jfr 21 §; 3) olovligt brukande, 22 kap.

12 § jfrd med 21 §; 4) de brott, som upptagits i 22 kap. 13 § 1 mom.,

jfr 21 §; 5) de brott, som upptagits i samma §:s 2 mom. med visst

undantag beträffande föryttring av livsmedel, jfr 21 §; 6) hittegodsdeliktet,

22 kap. 19 § jfrd med 21 §; 7) bodräkt, 22 kap. 20 § jfrd med

21 § och 8) åverkan, 24 kap. 1—14 §§, där den endast förnärmar enskild

persons rätt, jfr 15 §.

Allmän åklagares åtalsrätt är betingad av målsägandens angivelse,

förutom vid förskingring och trolöshet, även vid vårdslöshet mot borgenärer,

23 kap. 3 § jfrd med 7 §. Ursprungligen voro både oredlighet

mot borgenärer, rymning och vårdslöshet mot borgenärer underkastade

målsägandens uteslutande åtalsrätt. Genom lagen den 14 oktober 1892

’) Jfr Naumanns Tidskrift 1869 sid. 449 ff. och Hedenskog. Om offentlig åtalsrätt sid. 202 ffi.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förvandlades emellertid oredlighet och rymning till angivelsebrott, och

genom lagen den 13 maj 1921 erhöllo båda dessa brott karaktären av

åklagarebrott, varjämte vårdslöshet mot borgenärer förvandlades till angivelsebrott.

Även utanför förmögenhetsbrottens område har initiativet till åtskilliga

brotts beivrande lagts i målsägande^ hand.

Målsägandebrott äro bär de brott, som omförmälas i 1) 14 kap.

17 §, jfr 45 §; 2) 15 kap. 18 och 20 §§, jfr 19 §; 3) 15 kap. 23 §,

jfr 24 §; 4) 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§, där brotten ej förövats i eller

för någons ämbete eller tjänst eller hemfalla under 12 §, jfr 15 §; 5)

22 kap. 5 § 3 mom. med visst undantag, jfr 21 §; 6) 22 kap. 8 § 2 mom.,

jfr 21 § och 7) 22 kap. 10 §, jfr 21 §.

Angivelsebrott, som falla utanför förmögenhetsbrottens område, äro

de brott, som upptagits i 1) 11 kap. 10—12 §§, jfr 13 §; 2) 14 kap.

12, 13, 15, 21 och 37 §§ med vissa undantag, jfr 45 §; 3) 15 kap. 12

—15 §§ med vissa undantag, jfr 16 §; 4) 15 kap.^ 17 §, jfr 19 §; 5)

15 kap. 22 § 1 mom. med vissa undantag, jfr 24 §; 6) 16 kap. 12 §,

jfr 15 §, och 7) 17 kap. 1 och 2 §§ med vissa undantag, jfr 3 §.

De allmänna synpunkter, som ligga till grund för dessa åtalsbe
stämmelser,

belysas av lagkommittén i motiven till 1839 års förslag till

rättegångsbalk sid. 102. Det heter där, att vissa brott kunde vara förknippade

med omständigheter av den ömtåliga beskaffenhet, att de ej

borde till offentlig behandling framdragas, om ej den förnärmade själv

önskade det. Om han emellertid genom en formlig angivelse gjorde en

sådan önskan känd, bortfölle de betänkligheter, som förefunnits mot

målets upptagande av den allmänna åklagaremakten. Häri hade man

att söka skälet till att vid vissa svårare brott allmän åklagares åtalsrätt

gjorts beroende av målsägandens angivelse. Vidare vore bland brott,

som ej hörde under allmänt åtal, åtskilliga av den ringa betydenhet, att

de i kommitténs förslag till straffbalk ej belädes med annat straff än

böter. Dessa hade man trott böra överlämnas åt målsägandens eget åtal

utan rättighet för honom att med deras utförande belasta den allmänna

åklagarmakten eller för denna att fullfölja hans talan, om den av honom

nedlades.

De av lagkommittén angivna riktlinjerna hava icke undantagslöst

lagts till grund för gällande rätts bestämmelser. Så har t. ex. åtalsrätten

förbehållits målsäganden ensam även vid vissa brott, vilka belagts med

strängare straff än böter. Själva huvudpunkterna i lagkommitténs

framställning påkalla emellertid fortfarande beaktande. Man kan sålunda

urskilja sådana brott, vilka undantagits från allmänt åtal på grund av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Historik.

Knngl. Mäj:ts preposition rtr 201.

den ringa betydenhet de ansetts i regel äga för det allmänna, och sådana,

vid vilka åtal srätten begränsats aV skonsamhet mot målsägahden. Vid

de förra fordras målsägande^ angivelse såsom bevis för att brottet i

det särskilda fallet är så pass allvarligt, att det påkallar statens ingripande,

vid de senare åter såsom bevis för att hänsyn till målsäganden

icke stå i vägen för brottets beivrande.1)

Vid förskingringsbrottet hava båda synpunkterna, var i sin mån,

medverkat till den uppställda begränsningen i åtalsrätten.

Man har sålunda- till en början, med förskingring av anförtrott

gods för ögonen, plägat anföra, att då brottet innebure en kränkning av

enskilt förtroende, staten saknade anledning att ingripa, där icke ens den

förorättade själv påfordrade brottets bestraffande. Med denna synpunkt

har därefter förknippats hänsynen för den förorättade, vars såväl ekonomiska

som rent personliga intressen kunna tala för att avgörandet

huruvida ett förskingfingsbrott skall beivras eller ej, lägges i hans hand^

Den i 22 kap. 11 § strafflagen upptagna forskingringsbestämmelsen

härleder sitt ursprung från lagkommitténs förslag till straffbalk 24 kap.

2 § 11 mom.

De inhemska förebilder, som lagkommittén hade att bearbeta vid

Uppställandet av sin allmänna förskingringsbestämmelse, utgjordes väsentligen

av spridda stadganden i de civila balkarna i 1734 års lag.2) Brottsbegreppets

stora konturer voro i huvudsak givna. Såsom brottets kärnpunkt

framstod kränkningen av annans äganderätt till lös sak. Att

äganderättskränkningen skulle antaga karaktären av ett olovligt tillägnande

var även i huvudsak erkänt. Genom dessa begreppsbestämningar

framträdde brottets frändskap med tjuvnadsbrottet. Gränsen

mellan brottsbegreppen drog man liksom nu principiellt efter besittningsförhållandena.

Det olovliga tillgreppet ur annans innehav framstod såsom

det för tjuvnadsbrottet säregna momentet, vilket åsatte detsamma

dess särskilt odiösa prägel. Motsättningsvis erhöll förskingringsbrottet

karaktären av ett olovligt tillägnande av annans gods, det män i besittning

haver. Den angivna synpunkten för brottens inbördes avgränsning

fasthölls emellertid icke konsekvent, i lagförslagen lika'' litet som i

gällande rätt, utan vissa brott, vilka enligt det sagda bort hänföras till * *)

>) Se Hngstrdmer, Ålita, del sid. lfS tf. och tfaumantis Tidskrift 1869 sid. 459 tf. ~ Be»

träffande utländsk rätt jfr Alltid i Vergleichendé Darstellung dés deutschen and ausländischen Straff

recliti, Allg. Teil Band II sid. 166 ff.

*) H. É. 10: 7, 11: 4, 18: 3, 4, 10, 12 etc.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kiingl. MajUa proposition nr 201.

förskingring, överfördes till tjuvnadskapitlet. I huvudsak är det här

fråga om de brott av förskingringskaraktär, som nu återfinnas i strafflagens

20 kap. 3 §. Att de hänfördes till tjuvnadskapitlet torde närmast

bero på den lättförklarliga osäkerhet, som gjorde sig gällande vid övergången

från 1734 års lags system av kasuistiska straffbestämmelser till

det moderna systemet med allmänt hållna straffbestämmelser.

Bortser man från dessa ur förskingringsområdet utbrutna fall, kan

man inom förskingringsbrottet urskilja två grupper av fall. Den ena

gruppen kännetecknas därav, att gärningsmannen erhållit godset i sin

besittning genom ett avtal, som förpliktar honom att framdeles återställa

godset till ägaren eller att på visst sätt förfoga över detsamma i ägarens

intresse. Denna grupp är den praktiskt ojämförligt viktigaste. Till den

andra gruppen åter kan man hänföra alla fall, i vilka gärningsmannen

erhållit godset i sin besittning annorledes än genom ett sådant avtal.

Bland fall av sistnämnda natur hava vissa överförts till den i nuvarande

22 kap. 19 § upptagna specialbestämmelsen rörande hittegodsdeliktet.

Från denna kan här bortses. Övriga fall, i vilka gärningsmannen erhållit

godset i sin besittning annorledes än genom avtal, äro av underordnad

praktisk betydelse (förskingring av gods, som man fått i sin besittning

genom en naturtilldragelse, på grund av ett misstag, genom rättsstridig

handling etc.). De hava i förslagen liksom i gällande rätt sammanförts

med avtalsfallen och behandlats enligt de för de sistnämnda gällande

synpunkterna.

I lagkottimitténs och äldre lagberedningens förslag betraktades förskingringsbrottet

såsom en form av bedrägeri, under vilket begrepp man

då hänförde även flertalet av de övriga brott, vilka återfinnas i gällande

strafflags 22 kap. Att just förskingringsbrottet fördes hit* finner sin

förklaring i det moment av förtroendemissbruk, som i regel kännetecknar

detsamma. Någon skillnad av grundläggande betydelse ansåg man enligt

dåtida rättsuppfattning icke föreligga mellan ett dylikt svikande av förtroende

och det svikliga förledandet, som numera anses utgöra bedrägeribrottets

särmärke.

Straffet för förskingring var i lagkommitténs förslag detsamma

som straffet för egentligt bedrägeri1) och vid båda brotten uppställdes

målsägande^ angivelse såsom förutsättning för allmän åklagares åtalsrätt.2)

I äldre lagberedningens förslag stadgades likaledes samma straff

för förskingring som för egentligt bedrägeri.3) I fråga om åtalsrätten * 8

J) L. K:s förslag till straffbalk 24: 2 mom. 11 jfrt med § 1.

8) L. K:s förslag till straffbalk 24: 23 jfrd med förslaget till rättfegåagsbalk 2: 9.

s) Äldre L. B:s förslag till straffbalk 25: 2 moln. 11 jfrt med § 1.-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

företogs emellertid den ändringen, att förskingringsbrottet underkastades

målsägandens uteslutande åtalsrätt, varemot det egentliga bedrägeribrottet

lades under allmänt åtal.1)

Bedrägerikapitlet i äldre lagberedningens förslag upptogs i väsentliga

delar i det förslag till författning angående ansvar för förfalskning

och bedrägeri, som av Kungl. Maj:t förelädes 1856—1858 års riksdag.

Förskingringsbrottet behandlades även i detta förslag såsom en form av

bedrägeri och likställdes i straffbarhetshänseende fortfarande med det

egentliga bedrägeribrottet.2) Åtalsregeln bibehölls oförändrad.3)

Vid behandlingen i lagutskottet underkastades förslagets bedrägerikapitel

en omfattande omarbetning.4) Den ledande synpunkten var härvid

en strävan att skilja de egentliga bedrägerifallen från övriga i förslagen

såsom bedrägeri betecknade fall. Skiljemärket fann utskottet i det

svikliga förledande, som kännetecknar bedrägeri i teknisk mening. Från

denna utgångspunkt företog utskottet en omgruppering av de i förslagets

bedrägerikapitel upptagna brotten genom att i kapitlets första §§ sammanföra

de brott, som ur den angivna synpunkten ägde bedrägerikaraktär.

Till denna grupp anslöto sig övriga brott efter synpunkterna »missbruk

av förtroende» och »annan oredlighet». Under synpunkten »missbruk av

förtroende» inordnades bland annat förskingringsbrottet. Förskingringsbrottets

frigörande från dess sammanhang med bedrägeribrottet ledde

till, att förskingring underkastades lindrigare straff än bedrägeri.5) Atalsrätten

förbehölls fortfarande målsäganden ensam.6)

De av lagutskottet angivna grundsatserna vunno anslutning hos

ständerna och förslaget upphöjdes till lag såsom K. F. den 7 september

1858 om förfalskning, så oek om bedrägeri och annan oredlighet.7)

Förordningens kapitel om bedrägeri och annan oredlighet övergick

med smärre ändringar i 1864 års strafflag, därvid förskingringsbestämmelsen

upptogs i 11 §. Målsäganden förklarades, liksom i 1858 års förordning,

ensam berättigad att åtala förskingringsbrott (21 §).

Genom senare lagstiftning har förskingringsbrottet underkastats

strängare regler såväl i fråga om straffet som beträffande åtalsrätten.

Straffet för förskingring skärptes genom lagen den 20 juni 1890

ang. ändring i vissa delar av strafflagen. Lagändringen innebar, såvitt

*) Äldre L. B:s förslag till straffbalk 25:27.

s) 24 § 14 inom. jfrt med 23 §. Se K. Trop. 59/1856—1858.

3) § 46/

4) L. U:s betänkande 40/1856—1858 och utlåtande 52/1856—1858.

s) L. U:s förslag 33 § jfrd med 22 §.

6) L. U:s förslag 43 §.

7) Beträffande förskingringsbestämmelsen, se 33 § jfrd med åtalsregeln i 43 §.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

15

förskingringbrottet angår, att straffarbete och förlust av medborgerligt

förtroende infördes i strafflatituden. Denna skärpning motiverades av

nya lagberedningen, vars förslag med vissa smärre ändringar lagts till

grund för 1890 års lag, därmed, att de i 11 § upptagna brotten stundom

kunde vara av särdeles grov beskaffenhet och medföra en högst betydande

egendomsförlust.1)

Det kan tilläggas, att genom 1890 års lag trolöshetsbrottet i straff - barhetshänseende likställdes med förskingring, därvid nya lagberedningen

framhöll att trolöshetsbrottet »innefattade svikande av ett lämnat förtroende

och följaktligen voro närmast jämförligt med åtskilliga brott, som

hemfölle under 11 §».2)

Nya lagberedningens förslag avsåg även förändring av åtalsrätten

bland annat vid förskingring och trolöshet. Beredningen föreslog nämligen

— med den korta motiveringen att giltig grund ej syntes förefinnas

att förmena en förorättad målsägande allmän åklagares bistånd

— sådan ändring av 22 kap. 21 § strafflagen, att brotten skulle få efter

målsägandens angivelse åtalas av allmän åklagare.3) Häremot anmärkte

tre justitieråd vid förslagets granskning inom Högsta Domstolen, att de

ansåge giltiga skäl saknas för den föreslagna utsträckningen av allmän

åklagares åtalsrätt.4) Vid förslagets föredragning i statsrådet framhöll

emellertid Departementschefen, att det med avseende å beskaffenheten av

ifrågavarande brott icke syntes lämpligt att deras beivran skulle uteslutande

vara beroende av målsägandens åtgöranden utan rätt för denne

att påkalla allmän åklagares bistånd,5) och i enlighet härmed upptogs

den av nya lagberedningen föreslagna bestämmelsen i den Kung), propositionen.

Granskningen inom lagutskottet ledde till nya anmärkningar mot

förslaget, i vad det avsåg ändring av 22 kap. 21 § strafflagen. Lagutskottet

anförde:6) »Såsom skäl för den föreslagna ändringen av denna

§ har nya lagberedningen endast anfört, att man ej borde förmena en

förorättad målsägande allmän åklagares bistånd vid beivrande av de i

. . . 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser. Den föreslagna förändringen

medför dock även en annan verkan än den att målsäganden vid åtalets

utförande kan erhålla allmän åklagares biträde. Enligt 19 § 4 mom.

av förordningen om strafflagens införande blir nämligen följden den att

*) Nya L. B:s förslag sid. 93 vid K. Prop. 21/1890.

2) Nya L. B:b förslag sid. 93.

s) Nya L. B:s förslag sid. 94.

*) H. D:s prof. i lagärenden den 18 december 1889 vid K. Prop. 21/1890 sid. 27.

6) Statsrådsprot. den 14 febrnari 1890 vid K. Prop. 21/1890 sid. 9.

*) L. U:s utlåtande 44/1890 sid. 13.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:in preposition nr 201.

sedan målets handläggning framskridit till en viss punkt, det icke längre

står i målsägandens makt att få målet nedlagt, vadan förlikning mellan

målsäganden och svaranden är i fråga om ansvarspåföljden utesluten.

Detta anser utskottet icke vara lämpligt beträffande de bär ifrågavarande

brotten, vid vilka det kan vara för målsäganden ganska fördelaktigt att

ingå på en förlikning, och vilkas beskaffenhet icke är sådan att det allmänna

rättsmedvetandet påkallar deras bestraffning, då målsäganden är

villig att nedlägga sin talan. Utskottet har därför föreslagit att 22 kap.

21 § måtte oförändrad bibehållas».

Denna hemställan bifölls av riksdagen och därmed förföll frågan

vid 1890 års riksdag.

Redan vid 1893 års riksdag väcktes emellertid ånyo förslag om eu

utsträckning av åtalsrätten vid förskingring och trolöshet, denna gång

genom en motion i andra kammaren1). Motionären framhöll till en bör^

jan, hurusom stöld och snatteri vore underkastade allmänt åtal, medan

det däremot vid förskingring och trolöshet ensamt vore beroende av målsäganden,

huruvida åtal skulle ske. En sådan olikhet vore icke betingad

av brottens beskaffenhet. Den, som åtagit sig att vårda annans tillhörigheter

och därför vore tillförsäkrad ersättning men i stället förskingrade

desamma, beginge ett brott, som ofta och med råtta kunde betraktas

såsom straffbarare än månget tillgrepp för ett tarvligt livs uppehälle.

Bedrägeri och annan oredlighet hade snarare till- än avtagit. Sådana

brott hade visserligen i ganska stort antal blivit beivrade och bestraffade,

men tillika måste erkännas, att flera dylika förbrytelser till följd av målsägandens

medgörlighet eller fruktan för kostnader och obehag undgått

lagens näpst. Exemplen smittade, och icke nog därmed; komme det ofta

att upprepas, att personer med bildning, som tillgripit andras medel,

lämnades utan åtal eller, där sådant ägt rum, befriades på grund av allmän

åklagares ansedda obehörighet, kunde detta giva anledning till att

i vidsträckta lager av svenska folket den mening satte sig orubbligt fast,

att man i vårt land faktiskt hade en lagstiftning för underklassen och

en annan för överklassen. Detta kunde icke gagna samhället, och den

slappa affärsmoral, som yttrade sig i det tillväxande antalet förskingrings-,

försnillnings- och förfalskningsbrott, kunde icke vara till heder

för landet och till nytta för samhällsfridens bevarande. Motionen utmynnade

i ett förslag, att riksdagen måtte besluta, att allmän åklagare skulle

åtala de brott, som i 11 och 14 §§ av 22 kap. strafflagen omförmäldes,

och att således, av de i samma kapitels 21 § stadgade undantag, 11 och

14 §§ måtte utgå. *)

*) A. K. motion 15,1893.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 201.

17

Sedan motionen remitterats till lagutskottet, hemställde utskottet,

att densamma icke måtte vinna riksdagens bifall1). Lagutskottet anförde

efter att hava refererat vad beträffande åtalsrätten vid dessa brott förekommit

vid 1890 års riksdag: »Den ställning till förevarande fråga, som

agutskottet vid 1890 års riksdag intagit, finner utskottet ej anledning att

frånträda. Utskottet anser sålunda fortfarande de förbrytelser, varom

här är fråga, innefatta kränkning av det enskilda förtroendet, och att av

sådan grund endast den kränkte själv bör äga att påkalla rättskränkningens

bestraffande. Privata hänsyn av mer eller mindre ömtålig art

kunna för den, mot vilken rättskränkningen riktats, innefatta tillräcklig

anledning att ej åt offentligheten prisgiva sina enskilda affärer; och dessa

hänsyn bör lagstiftaren icke utan tvingande skäl lämna åsido. Utskottet

har därjämte icke kunnat undgå att finna, huru som ett bifall till motionärens

framställning ingalunda skulle i den utsträckning, motionären synes

vilja antaga, främja syftet med densamma. Av ifrågavarande förbrytelsers

egenskap att utgöra rättskränkningar av övervägande enskild natur följer

nämligen, att ett verksamt ingripande från målsägandens sida under alla

omständigheter erfordras för att ett anställt åtal må vinna åsyftad utgång,

och det torde knappast behöva påpekas, huru det för en åklagare, som i

förlitande på verksamt bistånd från målsägandens sida anhängiggjort

ansvarstalan, måste ställa sig synnerligen vanskligt att föra denna till

åsyftat slut, om av en eller annan anledning det utlovade eller åtminstone

påräknade understödet bleve helt lamt eller till äventyrs fullständigt

utebleve».

Vid ärendets behandling i riksdagen blev detsamma emellertid av

båda kamrarna återförvisat till lagutskottet.

I nytt utlåtande2) anförde utskottet, att de i kamrarna förda diskussionsprotokollen

gåve vid handen, att återremissen varit föranledd av

den allmänna åsikten om behovet av en sådan förändring av 22 kap.

21 § strafflagen, att bestämmelserna angående åtalsrätten med avseende

å ifrågavarande slag av brott bragtes i Överensstämmelse med motsvarande

stadganden i Kungl. propositionen till 1890 års riksdag. I enlighet

härmed föreslog utskottet sådan ändring av 22 kap. 21 § strafflagen,

att allmän åklagare erhölle rätt att åtala förskingrings- och troloshetsbrott,

därest målsägande angåve brottet till åtal.

Utskottets förslag antogs av båda kamrarna, vilket riksdagens beslut

anmäldes genom underdånig skrivelse n:r 60. *

*) L. U: s utlåtande 10/1893 sid. 5.

*j L. U: s utlåtande 32/1893 sid. 8.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 163 käft. (Nr 201.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Utländsk

rätt.

Kungl. May.ts proposition nr 201.

Över lagförslaget hördes Högsta Domstolen, vilken lämnade detsamma

utan anmärkning, varefter lag i ämnet utfärdades den 9 juni 1893.

I den utländska rätten1) har förskingringsbrottet i allmänhet underkastats

allmänt åtal oberoende av målsägandens angivelse. Detta gäller

till en början finsk och dansk rätt, beträffande den sistnämnda dock

med visst undantag vid förskingring av penningar (finska strafflagen 29

kap. 1 § och danska strafflagen 252—254 §§).

Även i fransk och tysk rätt är förskingring åklagarebrott (franska

strafflagen art. 408, tyska strafflagen 246 §). Från denna regel gör den

tyska rätten endast undantag för vissa särskilt kriminaliserade bagatellfall,

vid vilka åtal förutsätter målsägandens angivelse (tillgrepp av föremål

av ringa värde på grund av nödställd belägenhet, § 248 a, och

tillgrepp av närings- eller njutningsmedel o. dyl. av ringa värde för

omedelbart förbrukande, § 370 mom. 5). Dessa specialbestämmelser avse

både tjuvnad och förskingring.

En delvis avvikande ståndpunkt intar den norska strafflagen, som

enligt 264 § vid förskingring låter allmän åklagare föra talan endast där

den förnärmade så påfordrar eller åtal påkallas av »allmänna hänsyn».

Såsom allmänna hänsyn av denna art anföras i motiven2), att brottet

bedrives yrkesmässigt på så sätt, att någon missbrukar den enes förtroende

efter den andres, eller att förskingringen i sina verkningar drabbar

ett flertal personer. Avgörandet huruvida allmänna hänsyn fordra brottets

åtalande, synes tillkomma åklagaremyndigheten3). Samma åtalsregler

gälla enligt 264 § i vissa fall av förskingring (eller tjuvnad) av

livsmedel eller njutningsmedel eller av andra föremål, beträffande de

sistnämnda där de icke hava högre värde än fem kronor (»naskeri» enligt

262 §).

I de båda danska strafflagsförslagen av 1912 och 1917 är förskingringsbrottet

underkastat allmänt åtal (1912 års förslag 281 §, 1917

års förslag 247 §). Från denna regel uppställer 1912 års förslag ett

undantag beträffande vissa bagatellfall i huvudsaklig överensstämmelse

med den norska lagen, dock utan att angiva ett fixt värde å det tillgripna

(289 § jfrd med 283 och 279 §§). Åtal skall alltså i dessa fall

ske endast efter angivelse eller där så påfordras av allmänna hänsyn.

1917 års förslag åter föreskriver genomgående allmänt åtal vid försking
„

„ 9 Se Allfeld, i Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Strafrechts Allé

Teil Band II sid. 169 ff. 6

2) 1896 års kommissionsbetänkande sid. 238.

s) Se Hagerup, Almindelig borgerlig Straffelov ad § 77.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

19

ring, men förklarar, att där fråga är om förskingring av kvarglömda

saker eller av saker, som genom en liknande tillfällighet kommit i den

skyldiges besittning (254 § 2 mom.), eller där brottet är särskilt ringa

på grund av det tillgripnas obetydliga värde eller de omständigheter,

under vilka handlingen förövats (256 §), åtal kan bortfalla, om den förnärmade

begär det (259 §). I den delen gälla vid motsvarande fall av

tjuvnad samma regler.

Slutligen kan anmärkas, att både 1909 års och 1919 års tyska

förslag såsom regel hänföra förskingring under allmänt åtal (1909 års

förslag 271 §, 1919 års förslag 364 §). Båda förslagen fordra emellertid

vid vissa bagatellartade förskingringar (eller tjuvnadsbrott) målsägande^

angivelse (1909 års förslag 272 §, 1919 års förslag 366 §).

Den starka ökningen av förskingringsbrottens antal under de senare Motivering.

åren låter en förnyad prövning av frågan om åtalsrätten vid dessa brott

framstå såsom påkallad.

Härvid kan man icke undgå att taga i betraktande, att förändrade

ekonomiska förhållanden i närvarande tid låta förskingringsbrottets beivrande

i vida högre grad framstå såsom ett allmänt intresse än i äldre

tider. Det ekonomiska livets utveckling har medfört, att den enskilde i

allt större utsträckning nödgats anlita annans hjälp för förvaltning av

sina tillgångar och genomförandet av sina affärer. Att dessa uppdrag

redligen utföras har därför blivit ett intresse, som nära berör icke blott

den enskilda person, som i det särskilda fallet lämnat uppdraget, utan

allmänheten i dess helhet. Särskilt skarpt framträder detta, där uppdraget

anförtrotts en person, som yrkesmässigt tillhandagår allmänheten

med dylika uppdrags utförande. Där denne förskingrar de anförtrodda

medlen, torde det ligga i öppen dag, att hans gärning icke är uttömmande

bedömd genom en hänvisning till den kränkning av enskilt förtroende,

vartill han gjort sig skyldig. Hänsynen till det ekonomiska

livets tryggande gör sig här med tvingande kraft gällande vid sidan av

hänsynen till den enskilde, som närmast drabbats av brottet. Denna

synpunkt framträder i själva verket mer eller mindre även vid andra

fall av förskingring. I denna del må här allenast erinras om faran för

att den, som en gång olovligen tillägnat sig annans egendom, skall, där

brottet icke allvarligt beivras, utsätta även andra personer för förmögenhetsförlust.

Man torde med skäl kunna ifrågasätta, huruvida målsäganden är

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

skickad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de allmänna intressen,

som påkalla förskingringsbrottets beivrande.

För den, som av annan tillskyndats förmögen hetsförlust, framstår,

naturligt nog, kravet på den lidna skadans ersättande såsom det väsentliga.

Inför detta krav, som ofta dikteras av ett ekonomiskt tvångsläge,

får lätt den kränkta rättskänslans fordran på den skyldiges bestraffande

träda i bakgrunden. Förmår förskingraren att genom intresserade personers

mellankomst ställa i utsikt ekonomiska förmåner för den händelse

åtal uteblir, låter därför målsäganden ej sällan frågan om åtal förfalla.

Jämväl andra hänsyn av enskild art kunna härvid medverka, hänsyn

för den skyldige och hans släkt och obenägenhet att utsätta sina privata

förhållanden för offentlig diskussion. Alla dessa omständigheter äro

ägnade att i väsentlig grad förringa de nödiga garantierna för att statens

straffanspråk, där det lägges i målsägandens hand, skall komma till

sin rätt.

Emot dessa synpunkter har anförts, att det vore ett krav av naturlig

rättvisa, att i första hand den omedelbart kränktes skada ersattes, och

att staten icke genom att mot hans vilja framtvinga ett rättsferfarande

finge öka det lidande, som genom brottet tillskyndats honom, Där icke

ens den, som närmast berörts av brottet, påkallade dess beivrande, läte

även den allmänna rättskänslan bero vid att brottet lämnades obestraffat.

Vad till en början angår den sist anförda synpunkten, synes denna

väsentligen bero på en bristfällig analys av de faktiska förhållandena.

Ett är att allmänheten icke plägar lägga målsäganden till last, om han

icke beivrar brottet. De motiv, som för honom i regel äro bestämmande,

äro alltför allmänmänskliga för att han icke skulle kunna påräkna förståelse.

En annan fråga är däremot, huruvida det verkligen tillfredsställer

rättskänslan, att ett brott, som ofta vittnar om de lägsta bevekelsegrunder,

undgår laga näpst. Denna fråga måste säkerligen besvaras

nekande.

Vad härefter beträffar hänvisningen till den betydelse, rätten att

själv bestämma över brottets beivrande äger för målsäganden, måste erkännas,

att dennes intresse av att brottets ekonomiska följder i största

möjliga mån undanröjas, även är ett samhällsintresse. Frågan blir emellertid,

huruvida detta samhällsintresse är av den betydenhet, att det kan

uppväga kravet på ett konsekvent beivrande av brottet.

Man kan icke förbise, att statens straffanspråk i målsägandens hand

ofta får tjäna syften, som helt ligga utanför det verkliga straffändamålet.

Straffhotet nedsjunker härvid till påtryckningsmedel i ekonomiska intressens

tjänst, vilket är oförenligt med straffets egenskap av offentlig
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» proposition nr 201.

21

rättslig reaktion mot rättskränkningen. Denna omständighet åter sätter

betydelsefulla samhällsvärden på spel.

Till en början kan svårligen förnekas, att det för rättskänslan

framstår såsom stötande, att den, som gjort sig skyldig till ett grovt

brott, kan undgå straff redan på den grund att förmögna fränder och

vänner förmå förnöja målsäganden, medan åter den mindre lyckligt lottade,

vilken begått enahanda brott, underkastas strängt straff. En sådan

av ekonomiska hänsyn betingad ojämnhet vid brottens beivrande är ägnad

att förvilla rättsbegreppen och undergräva tilliten till lagens oväld. Detta

kan ej heller bortförklaras genom en hänvisning till att den sociala missaktning,

för vilken förskingraren genom sitt brott utsätter sig, dock innefattar

ett lidande, som ofta kan vara lika svårt som det av staten ådömda

strafflidandet. Denna rent sociala påföljd drabbar i minst lika hög grad

den dömde som den, vilken går straffri, och kvar står det obestridliga

faktum, att staten till detta lidande i det ena fallet men ej i det andra

fogar ett strafflidande, utan att denna olikhet betingas av brottens egen

beskaffenhet.

Vidare måste man beakta de allvarliga vådor, som ur generalpreventiv

synpunkt äro förbundna med ett dylikt sakernas tillstånd. Det

kan icke undvikas, att lagens straffhot väsentligen förlorar i skärpa, där

det förknippas med möjligheten att genom andras ekonomiska uppoffringar

ernå straffrihet. Härigenom förslappas rättskänslan och ökas faran

för en ytterligare utbredning av förskingringsbrotten.

Slutligen kan man icke helt bortse från faran för att straffhotet

av målsäganden skall missbrukas till rena utpressningar mot gärningsmannen

och hans närmaste.

Emot de sålunda anförda synpunkterna torde målsägandens i och

för sig beaktansvärda ekonomiska och rent personliga intressen icke kunna

tillerkännas avgörande betydelse. Vad hans rent personliga intressen beträffar,

är att märka, att de viktigaste bland dem tillgodoses genom bestämmelsen

att tillgrepp, som förövats av en nära anförvant, ej må

åtalas av annan än målsäganden (22 kap. 20 § strafflagen jfrd med

21 §). Ändring av denna bestämmelse torde icke ifrågakomma. I övrigt

lär man åter vara nödsakad att låta hänsynen för den enskilde träda

tillbaka för allmänna hänsyn.

Till de allmänna synpunkter, som sålunda tala för en utsträckning

av åtalsrätten vid förskingringsbrottet, sluta sig andra skäl, vilka framgå

av en jämförelse mellan förskingringsbrottet och angränsande brottstyper.

Sålunda synes till en början en inskränkning av allmän åklagares

åtalsrätt vid förskingringsbrottet stå illa samman med bestämmelsen, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition nr 201.

det närbesläktade tjuvnadsbrottet oberoende av målsägandens angivelse

skall vara underkastat allmänt åtal. Detta visar sig till en början, om

man besinnar, att gällande strafflag under tjuvnadskapitlets 3 § inrymt

ostridiga förskingringsfall. Allvarligare är emellertid, att genom gällande

åtalsbestämmelser de vanskliga spörsmål, som ofta möta vid gränsdragningen

mellan tjuvnad och förskingring, tillerkänts icke blott straffrättslig

utan även processuell betydelse. Därest domstolarna stanna vid olika

beslut i fråga om brottets rubricering, kan följden bliva, att överrätten

nödgas undanröja ett fällande utslag allenast på den grund, att brottet

icke anses hänförligt till tjuvnad utan till förskingring och att åklagaren

vid sådant förhållande saknar behörighet att utan målsägandens angivelse

föra talan i målet. Att dylika stötande resultat i möjligaste mån

undvikas, är tydligen ett önskemål av beaktansvärdaste art.

Även en jämförelse med de i strafflagens 23 kapitel upptagna

gäldenärsförbrytelserna ger vid handen, att gällande lags åtalsbestämmelser

lida av bristande följdriktighet. Gäldenärens åtgärd att, på sätt i

23 kapitlets 1 och 2 §§ sägs, borgenärerna till förfång sälja eller annorledes

»förskingra» sina egna ägodelar, är underkastad allmänt åtal oberoende

av målsägandens angivelse. Där åter konkursförvaltaren, som fått

boets medel om händer, förskingrar denna för honom främmande egendom,

är åklagaren förhindrad ingripa, med mindre målsäganden anger

brottet till åtal. Det torde ligga i öppen dag att en sådan olikhet i

brottens beivrande står i strid med sakens natur. Den utvidgning av

åtalsrätten vid de i 23 kap. 2 § omförmälda brotten, som ägde rum genom

lagen den 13 maj 1921, bör därför följdriktigt medföra en utvidgning

av åtalsrätten även vid det egentliga förskingringsbrottet i

22 kap. 11 §.

En anmärkning av allmännare art, som framförts i diskussionen

om åtalsrätten vid förskingringsbrottet, har i det föregående lämnats å

sido. Den går ut på att förskingringsbrottet till sin natur vore sådant,

att ett verksamt ingripande från målsägandens sida under alla omständigheter

erfordrades för att ett anställt åtal skulle kunna vinna åsyftad

utgång. Där målsäganden tredskades, skulle därför åklagarens åtalsrätt

bliva praktiskt betydelselös.

Denna anmärkning vilar i första hand på den träffande iakttagelsen,

att just vid förskingringsbrottet, vilket ju i regel utvecklar sig mot

bakgrunden av ett mellan enskilda personer träffat avtal, den kränkte

medparten har särskilt stora möjligheter att nedtysta brottet. Härigenom

kan givetvis åklagarens ställning understundom bliva vansklig. Saken

har emellertid även en annan sida. Till en början visar erfarenheten,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ta proposition nr 201.

att de verkligt betydande förskringsbrotten svårligen i längden låta sig

nedtystas. Där de en gång kommit till offentlighetens kännedom, kan

icke det allmänna, utan att dess auktoritet äventyras, falla till föga för

målsägandens obenägenhet att tillhandagå med erforderderliga upplysningar.

Vidare får möjligheten av att målsäganden skall tredskas icke överskattas.

Fastmera måste man beakta den väsentliga skillnad, som består

mellan obenägenheten att själv draga ett brott inför rätta och ett trotsande

av offentlig myndighet, där denne å tjänstens vägnar infordrar upplysningar.

Bland de personer, som låta ett förskingringsbrott passera obeivrat,

skall säkerligen endast ett fåtal vara villigt att bereda åklagarmyndigheten

allvarliga svårigheter, där saken en gång dragits inför

offentligheten.

Även om de i det föregående anförda synpunkterna tillerkännas

giltighet, kan ifrågasättas, huruvida icke eu utsträckning av åtalsrätten bör

begränsas till de grövsta fallen av förskingring. Helt allmänt kan beträffande

denna fråga förutskickas, att en uppdelning av brottsområdet, där

den skall vila på rationella grunder, måste taga hänsyn till en mångfald

olika omständigheter, vilka svårligen kunna sammanfattas i en åtalsregel,

som tillfredsställer de nödiga kraven på bestämdhet och enkelhet i rättstillämpningen.

Man kunde till en början tänka sig, att åklagaren tillerkändes

obegränsad åtalsrätt allenast där brottet förövats av en person, som

yrkesmässigt tillhandaginge allmänheten med penningförvaltning eller

andra ekonomiska uppdrags utförande. Genom en dylik uppdelning

skulle man emellertid endast tillgodose en av de omständigheter, som

företrädesvis påkalla allmän åklagares ingripande. Där en person, vilken

icke tillhörde denna särskilda grupp, förskingrade stora belopp eller

upprepade gånger gjorde sig skyldig till smärre förskingringar, skulle

åklagaren fortfarande vara beroende av målsägandens angivelse, oaktat

även i dessa fall föreligga moment, vilka göra brottets beivrande till en

samhällelig nödvändighet. Härtill komma de vanskliga gränsfrågor, vilka

äro ofrånkomliga, där begrepp sådana som »yrkesmässighet» och tillhandagående

av »allmänheten» införas i lagstiftningen. Att giva dessa

begrepp processuellt avgörande betydelse, synes därför vara ägnat att

väcka betänkligheter.

Vad härefter beträffar frågan om begränsning av åtalsrätten i de

fall, där det förskingrade har ringa värde, torde en sådan anordning för

svensk rätts del förutsätta, att en fix värdegräns angives i lagen. En

sådan värdegräns kommer emellertid alltid att framstå såsom godtycklig.

Vidare är det tillgripnas värde icke ensamt för sig avgörande för brotts
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. MajUs proposition nr 201.

lighetsgraden, utan de omständigheter, under vilka tillgreppet skett, påkalla

i sin mån beaktande. Mot det anförda torde avgörande betydelse

icke kunna tillmätas den omständigheten, att den svenska rätten dock

anlagt värdesynpunkten vid gränsdragningen mellan stöld och snatteri.

Förhållandena vid tjuvnadsbrottet visa fastmera, att värdegränsen icke

låter sig undantagslöst upprätthållas. Sålunda har 20 kap. strafflagen

låtit gränsen mellan stöld och snatteri falla vid grov tjuvnad (4 §), vid

återfall (6 §) och vid tillgrepp, som förövats å särskilda ställen eller

tider (8 §). Ej ens i den mån värdegränsen upprätthållits, bär den vid

tjuvnadsbrottet tillerkänts betydelse i åtalshänseende. Redan dessa

omständigheter torde tala emot, att det tillgripnas värde erhåller avgörande

betydelse i fråga om åtalsrätten vid förskingringsbrottet.

Härtill kommer, att en utsträckning av åtalrätten vid förskingringsbrottet

enligt sakens natur endast i ringa omfattning är ägnad att

drabba smärre förskingringar. I regel är det just dessa, som undandraga

sig utomståendes uppmärksamhet, där de icke av målsäganden

angivas till åtal, vadan åklagaren endast i undantagsfall skall hava anledning

att av eget initiativ ingripa till deras beivrande. Belysande är

en jämförelse med förhållandet vid de i 20 kap. 3 § strafflagen upptagna

brotten. Liksom vid de nu behandlade är det där ofta fråga om

smärre tillgrepp av anförtrott gods. I den delen torde det vara tillfyllest

att hänvisa till de mångfaldiga snatterier, som i ett hushåll eller

i en affär kunna förövas av tjänstehjon eller handelsbetjänte. Veterligen

har emellertid åklagarens självständiga åtalsrätt vid dessa brott icke

medfört några olägenheter.

Ytterligare en begränsning av åtalsrätten kan ifrågasättas, där man

tar hänsyn till, att 22 kap. 11 § omfattar både förskingring av anförtrott

gods och förskingring av sådant gods, som annorledes än genom

avtal kommit i gärningsmannens besittning. Vid fall av sistnämnda typ

saknas det moment av förtroendemissbruk, varmed äganderättskränkningen

vid de förstnämnda är förknippad. Så till vida skulle visst fog

förefinnas att till mildare behandling utsöndra de fall, där godset annorledes

än genom avtal kommit i gärningsmannens besittning. Emellertid

äro dessa fall av den ringa praktiska betydelse, att en särskild åtalsbestämmelse

för deras vidkommande knappast framstår som påkallad.

Särskilt må härutinnan anmärkas, att den tolkning synes äga fog, vilken

under 22 kap. 19 § strafflagen hänför olovlig föryttring och andra verkliga

förskingringshandlingar beträffande hittegods.1) Genom denna tolk- *)

*) Jfr Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, Sp. Del III sid. 121.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ning hava dessa företrädesvis ömmande förskingringsfall undan tagits från

den beträffande 22 kap. 11 § gällande åtalsregeln och gjorts till föremål

för målsägandens exklusiva åtalsrätt (22 kap. 19 § jfrd med 21 §). lim

ändring av den för hittegodsförskingring gällande åtalsregeln torde icke

från de för 22 kap. 11 § gällande synpunkterna vara påkallad, vadan

en utsträckning av åtalsrätten i denna del icke synes för närvarande

behöva ifrågakomma.

Viktigare praktiska resultat skulle uppnås, där man med svensk

lagstiftning införlivade den i norsk rätt gällande regeln, enligt vilken

allmän åklagare vid förskingringsbrottet äger att oberoende av angivelse

väcka åtal endast där sådant påkallas av »allmänna hänsyn». En sådan

regel är, där den handhaves av en högt kvalificerad åklagarekår, ägnad att

i vidaste utsträckning tillgodose de olika synpunkter, som i det särskilda

fallet göra sig gällande. Den förutsätter emellertid eu synnerligen vidsträckt

prövningsfrihet, vilken icke synes vara förenlig med den eljest i

svensk rätt gällande regeln, att aklagaren, där sannolika skäl för brottets

verklighet förefinnas, är oberoende av opportunitetshänsyn berättigad och

pliktig att beivra brottet. Ett avvikande från denna grundsats lärer icke

kunna ifrågakomma vid en lagändring av så begränsad omfattning som

den föreliggande.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts synas övervägande

skäl tala för en sådan utsträckning av åtalsrätten vid det i 22 kap. 11 §

upptagna förskingringsbrottet, att detta brott utan inskränkning lägges

under allmänt åtal. Detta syfte vinnes, där den i 22 kap. 21 § givna

åtalsregeln, såvitt den avser förskingringsbrottet, får utgå.

En ändring av åtalsrätten vid förskingringsbrottet är ägnad att i

större eller mindre mån återverka även på de regler, som meddelats i

fråga om andra brottstyper.

Till en början kommer härvid i betraktande bestämmelsen i 22 kap. &

14 § om trolöshet mot huvudman.

Trolöshetsbrottet har i åtalshänseende följt samma utvecklingslinjer

som förskingringsbrottet. Genom lagen den 20 juni 1890 likställdes det

jämväl i straffbarhetshänseende med förskingringsbrottet.

För en fortsatt enhetlig behandling av åtalsbestämmelserna vid

trolöshet och förskingring synas starka skäl tala.

Lagen skiljer mellan rättegångsfullmäktigs trolöshet och trolöshet

vid sysslomannauppdrags utförande.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 163 höft. (AV 201.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Beträffande det sistnämnda, ojämförligt viktigaste, fallet kunna

samma huvudskäl anföras till förmån för en utsträckning av åtalsrätten

som vid förskingringsbrottet.

Sysslomannens trolöshet har karaktären av ett rent förmögenhetsbrott.

Dess frändskap med förskingringsbrottet framgår ytterligare därav,

att båda brotten förutsätta, att gärningsmannen bereder sig eller annan

oberättigad vinning på den förfördelades bekostnad. Härtill kommer att

trolöshetsbrottet liksom flertalet förskingringsbrott innebär en grov kränkning

av avtalsförpliktelser, vilkas redliga uppfyllande är av framträdande

betydelse för det ekonomiska livet. Sysslomannens uppdrag går ut på

företagandet av ekonomiska rättshandlingar för huvudmannens räkning.

Genom den rättsliga förfogandemakt han för detta ändamål erhåller över

huvudmannens förmögenhet, sättes den oredlige sysslomannen i vidaste

utsträckning i stånd att bereda sig orättmätig vinning på huvudmannens

bekostnad. Dennes såväl fasta som lösa egendom, fordringsrätter och

andra förmögenhetsrätter av alla slag kunna genom sysslomannens trolöshet

sättas på spel. Till sin räckvidd framstår därför trolöshetsbrottet

såsom ett av de mest omfattande förmögenhetsbrotten. Denna omständighet

i förening med sysslomannauppdragets stora praktiska betydelse

är väl ägnad att motivera allmän åtalsrätt vid detta brott.

Till de angivna omständigheterna sluter sig en annan, vilken ur

processuell synpunkt torde äga avgörande betydelse. Trolöshetsbrottet,

antar, liksom förskingringsbrottet, synnerligen ofta formen av ett olovligt

förfogande över lös egendom, särskilt penningar. Det torde vara allmänt

erkänt, att de frågor rörande gränsdragningen mellan trolöshet och förskingring,

som i dessa fall uppkomma, höra till förmögenhetsbrottens

vanskligaste gränsspörsmål1). Så länge lagen för trolöshet och förskingring

uppställer samma strafflatituder och enahanda åtalsregler, nedsjunker

emellertid frågan, huruvida ansvar skall ådömas för trolöshet eller för

förskingring vid rättstillämpningen till en ren citeringsfråga. Låter man

åter de båda brotten följa olika åtalsregler, erhålla gränsfrågorna en

eminent praktisk betydelse. Av deras lösning blir det då beroende, huruvida

åklagaren i det givna fallet äger att oberoende av angivelse beivra

brottet eller ej. De allvarliga olägenheter, vilka genom en dylik anordning

skulle uppkomma, äro alltför uppenbara för att utan nödtvång kunna

lämnas å sido.

Vad härefter angår den i 22 kap. 14 § strafflagen upptagna bestämmelsen

om rättegångsfullmäktigs trolöshet, äger denna en delvis annan

karaktär än den förut behandlade. Dess syfte är att skydda huvud
*)

Se Wetter, Om trolöshet mot huvudman, särskilt sid 272 ff.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

mannen mot oredlig processföring från lians rättegangsfullmäktiges sida,

och detta oavsett huruvida fråga är om en rättegång med ekonomiskt

föremål eller ej. Så till vida sträcker sig bestämmelsen uppenbarligen

utöver förmögenhetsbrottens område. Att rättegangsfullmäktigs trolöshet

till sin natur är sådan, att den bör böra under allmänt åtal, torde utan

vidare framgå därav, att hans oredliga processföring ju icke blott kränker

hans huvudman utan även riktar sig mot statens dömande verksamhet.

Sistnämnda synpunkt bör även anläggas vid den i 14 §:s sista

stycke upptagna bestämmelsen om förledande till oskälig rättegång.

Man torde därför böra stanna vid det resultat, att samtliga i 22 kap. 14

§ upptagna brott underkastas allmänt åtal och att i enlighet härmed den i

22 kap. 21 § angivna åtalsregeln beträffande dessa brott uteslutes.

Beträffande 22 kap. strafflagen i övrigt kan nämnas, att i 13 § 122 hav. 13 §

mom. upptagits en specialbestämmelse rörande det fall att man mot bättre s ra agen''

vetande nekar till pantsatt, lånt, legt eller inlagt gods eller vad eljest

det är, som hörer annan till och man i besittning haver. Detta brott är

liksom övriga i samma moment upptagna brott underkastat målsägandens

exklusiva åtalsrätt. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida icke ett

nekande till anförtrott gods rätteligen bort av lagen behandlas såsom

vanlig förskingring enligt 11 §. På grund härav kunde man vara benägen

att åtminstone i åtalshänseende likställa brottet med det egentliga förskingringsbrottet.

Emellertid synes man med hänsyn till brottets bagatellartade

karaktär och i betraktande av den mera omfattande omarbetning

13 §:s ålderdomliga bestämmelser i deras helhet påkalla, för närvarande

kunna bortse från en ändring av åtalsbestämmelsen.

Vad nu anförts beträffande nekande till anförtrott gods, gäller i

huvudsak även den i 13 § 2 mom. upptagna bestämmelsen om tvesalu.

Tvesalu kan understundom te sig som förskingring, men denna omständighet

lär icke äga den praktiska betydelse, att en partiell lagändring i

fråga om åtalsreglerna vid 13 §:s brott bör ifrågakomma.

I fråga om åtalsrätten vid de i 22 kap. 19 och 20 §§ upptagna

brotten kan hänvisas till det föregående.

De åtalsbestämmelser, som meddelats beträffande de i strafflagens

övriga kapitel upptagna brotten, synas icke så nära beröras av en ändring

av förskingringsbrottets åtalsbestämmelse, att beträffande dem en

ändring i detta sammanhang är nödig.

Däremot kunde ifrågasättas, huruvida icke de synpunkter, som i 25 köp, 11 §

det föregående anförts till förmån för en utsträckning av åtalsrätten vid ^rafftcigen.

förskingringsbrottet, följdriktigt böra medföra en ändring av bestraffningsregeln

i 25 kap. 11 § strafflagen. Enligt denna § skall ämbetsman, som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förskingrat tjänstemedel, dömas till avsättning, ovärdighet att i rikets

tjänst vidare nyttjas och frihetsstraff. Gitter han emellertid att genast

ersätta eller säkerställa det förskingrade, skall han endast dömas till

avsättning. Det är obestridligt, att den betydelse, som här tillmätts

medlens ersättande eller säkerställande, förestavats bland annat av statsfinansiella

hänsyn, vilka, sådana de av lagkommittén i motiven till denna

bestämmelse utvecklats, sammanfalla med de ekonomiska synpunkter,

vilka vid det allmänna förskingringsbrottet låta det för målsäganden

framstå såsom önskvärt att äga ett verksamt påtryckningsmedel för vinnande

av gottgörelse för den lidna förlusten. Där skadans ersättande

icke i det ena fallet kan tillmätas straffrättslig betydelse, kan man icke

utan skäl säga, att den ej heller i det andra bör hava sådan betydelse.

Emellertid måste beaktas, att vid uppställandet av förenämnda regel i

25 kap. 11 § jämväl rent straffrättsliga hänsyn spelat in och att dessa

i första hand varit avgörande vid bestämmelsens uppställande. Lagkommittén

säger härom i motiven till 1839 års straffbalksförslag sid. 83:

»Brottsligheten är i objektivt avseende ofelbart vida mindre, om ämbetsmannen

gitter återställa det tillgripna och förskingrade. Den är det ock

i subjektivt, om han, utan avsikt att slå under sig medlen och med

kännedom att han äger full tillgång till deras återgäldande, använt dem

för enskilda behov, eller utlånat dem till andra. På dessa grunder, och

jämväl av den anledning, att lika svår bestraffning å tillgreppet och

förskingringen, evad medlen kunna återskaffas, eller ej, skulle för ämbetsmannen

undanhålla de bidrag till bristens fyllande, som han eljest

kunnat av andras välvilja påräkna, och varigenom staten således komme

att lida en förlust, som möjligen kunnat undvikas, har kommittén föreslagit

den bestämmelse, att ämbetsman, som gitter det skingrade genast ersätta

eller därföre ställa sådan säkerhet, att någon skada av tillgreppet ej

komma kan, må sitt brott med ämbetes mistning försona.»

Med hänsyn till den komplicerade natur berörda bestämmelse i 25

kap. 11 § strafflagen sålunda äger, synes man i detta sammanhang kunna

bortse från en omarbetning av denna bestämmelse.

Ang. frågan Slutligen återstår frågan, huruvida den föreslagna lagändringen bör

gångsbestäm-an nas verkan jämväl beträffande brott, som förövats före dess ikraftmélser

vid trädande. De i lag uttalade grundsatser, som härvid komma i betrakAsatt

a"lag-'' tande, återfinnas i strafflagens promulgationsförordning, vars bestämmeländringcn.

ser rörande förhållandet mellan gammal och ny lag enligt vedertaget

bruk pläga analogisk! tillämpas å straffrättsliga lagändringar i allmänhet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

29

I framstå rummet påkallar i detta sammanhang bestämmelsen i 5 §

uppmärksamhet: »Brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande,

men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom, som vunnit

laga kraft eller ej överklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om

det straff, som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare än det, som i

äldre lag eller författning för brottet stadgat varit.» Motsättningsvis kan

man från denna bestämmelse sluta till att, där den nya lagen icke är

mildare, brott, som förövats före dess ikraftträdande, skall bedömas enligt

den gamla lagen.

Frågan blir då, huruvida en sådan ändring av åtalsrätten, som nu

föreslagits, kan anses ingå under de från 5 § härledda grundsatserna.

Bestämmelserna om målsägandens rätt att ensam taga initiativ till

vissa brotts beivrande hava en blandat processuell och straffrättslig

karaktär.*)

Formellt äro de processuella. Målsägandens angivelse utgör en

förutsättning för att åklagarens talan skall kunna upptagas till prövning.

Från denna utgångspunkt kunde man vara benägen att låta en

utsträckning av åtalsrätten liksom andra processuella lagändringar äga

tillämpning även vid brott, som förövats före lagändringens ikraftträdande.

2)

Materiellt sammanhänga emellertid dessa åtalsbestämmelser på det

närmaste med själva straffbestämmelserna.3) Sålunda måste man till en

början besinna, att målsäganden — allenast med de begränsningar, som

framgå av 19 § 2 och 4 mom. promulgationsförordningen — vid angivelsebrotten

äger full frihet att ensam efter eget skön avgöra, huruvida

brottet skall beivras eller ej. En sådan dispositionsfrihet för målsäganden

förutsätter från statens sida ett villkorligt uppgivande av straffanspråket.

Vill målsäganden, av vad skäl det vara må, icke göra straffanspråket

gällande, får frågan om brottets beivrande helt förfalla. En straffbestämmelse,

vars tillämpning förutsätter målsägandens angivelse, är

därför ägnad att praktiskt verka på samma sätt, som om den vore förknippad

med en villkorlig straffrihetsgrund, tack vare den möjlighet den

öppnar för gärningsmannen att genom målsägandens förnöjande undgå

åtal och därmed straff. Denna omständighet låter själva straffbestämmelsen

framstå såsom mildare än en straffbestämmelse, vid vilken åtalsrätt

och åtalsplikt tillkomma åklagaren oberoende av angivelse. De anförda

Se bl. a. Hagströmer, Allm. del sid. 173 not 2.

s) Se Traeger i Vergleichende Darstellung des deutscben und ausländischen Strafrechts, Allg.

Teil Band VI sid. 425 tf.

s) Se bl. a. Assarsson, Allm. del sid. 139 ff., Hagströmer Allm. del sid. 173 not 2, Forsman,

Föreläsningar över straffrättens allmänna läror sid. 619 ff.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

synpunkterna åter visa, att frågan om åtalsrättens utsträckning förutsätter

en rent straffrättslig värdering av samtliga de omständigheter, som över

huvud tala för och emot en rättskränknings bestraffande.

Redan vad sålunda anförts synes tala för att lagändringar,

varigenom åklagaren erhåller självständig åtalsrätt, i fråga om deras

giltighet i tiden likställas med sådana, som medföra en skärpning av

själva straffbestämmelserna. Härtill kommer ytterligare, att det skulle

stå illa samman med den förlikningsrätt, som enligt grunderna för 20

kap. 4 § rättegångsbalken får anses tillkomma målsäganden, att genom

en ändring av åtalsreglerna riva upp en straffsak, som enligt äldre rätt

blivit rättsgiltigt uppgjord.

Att 1864 års lagstiftare ansett 5 § principiellt tillämplig även å

ändrade bestämmelser rörande åtalsrätten, synes vidare framgå av bestämmelsen

i promulgationsförordningens 14 §. Denna § innehåller

regeln att, därest allmän åklagare, innan strafflagen blivit gällande, talat

å brott, som efter äldre lag hörde under allmänt åtal, men efter strafflagen

endast kunde åtalas av målsägande eller efter hans angivelse, det

skulle dömas över åtalet, ändå att målsäganden ej äskade fullföljd därav.

Bestämmelsens plats i förordningen, där den ansluter sig till uppenbara

undantag från 5 §, jämförd med den iögonenfallande omständigheten, att

lagstiftaren ansett det överflödigt att uppställa en särskild bestämmelse

för det motsatta fallet att ett brott, som tidigare varit förbehållet enskilt

åtal, genom strafflagen förvandlats till åklagarebrott, låter bestämmelsen

själv framstå såsom ett undantag från 5 §. Härav åter följer, att en lagändring,

som förvandlar ett målsägande- eller angivelsebrott till åklagarebrott,

enligt de ur 5 § härflytande rättsgrundsatser icke bör tillerkännas

tillbakaverkande kraft. Denna tolkning är även den inom litteraturen

företrädda.1)

Vid tidigare skärpningar av åtalsrätten har man icke plägat meddela

särskilda övergångsbestämmelser. Detta framgår bland annat av

lagen den 12 mars 1886, varigenom brott enligt 22 kap. 13 § 2 mom.

strafflagen för visst fall underkastades allmänt åtal (Sv. F. S. 9/1886);

lagen den 14 oktober 1892, varigenom brotten enligt 23 kap. 2

och 5 §§ strafflagen förvandlades från målsägandebrott till angivelsebrott

(Sv. F. S. 86/1892);

'') Se Hagströmer, Allm. del sid. 74 och Assarsson, Allm. del sid. 141 ff.

Den regel man sålunda erhåller, är uttryckligen uttalad i norska strafflagen 3 §. Den har

även godkänts 1 motiven till 1909 års tyska strafflagsförslag (sid. 6) och i motiven till 1912 års danska

strafflagsförslag (sid. 4). I Finland synes den likaledes vara gällande. Se Forsman, Föreläsningar

över straffrättens allmänna läror sid. 631 ff.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 201.

31

lagen den 9 juni 1893, varigenom förskingring och trolöshet förvandlades

från målsägandebrott till angivelsebrott (Sv. F. S. 37/1893);

lagen samma dag, varigenom vissa brott enligt 15 kap. 22 § straffagen

underkastades allmänt åtal (Sv. F. S. 37/1893);

lagen den 28 maj 1897, varigenom vid brott enligt 15 kap. 22 §

strafflagen allmän åklagares åtalsrätt ytterligare utvidgades (Sv. F. S.

38/1897);

lagen den 27 juni 1902, varigenom åtalsrätten vid brott enligt

19 kap. 20 § strafflagen i så måtto utsträcktes, att allmän åklagare, som

enligt äldre rätt ägt åtalsrätt endast där skadegörelsen förövats å allmän

egendom, erhöll åtalsrätt i varje fall, där brottet icke förnärmade endast

enskild persons rätt (Sv. F. S. 71/1902);

lagen den 13 maj 1921, varigenom, bland annat, dels brott enligt

23 kap. 2 och 5 §§ strafflagen förvandlades från angivelsebrott till

åklagarebrott, dels brott enligt 3 § i samma kapitel förvandlades från

målsägandebrott till angivelsebrott (Sv. F. S. 229/1921).

Då tillräcklig grund icke synas förefinnas att vid föreliggande lagändring

avvika från denna praxis, har särskild övergångsbestämmelse ej

heller fogats vid detta förslag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts proposition nr 201.

Bilaga C.

Till Konungen.

I nådig remiss, som den 12 innevarande december ankommit till

justitiekanslersämbetet, har Eders Kungl. Maj:t anbefallt ämbetet att före

den 31 i denna månad avgiva utlåtande över ett inom justitiedepartementet

upprättat, av motiv åtföljt lagförslag, avseende att i 22 kap. 11

och 14 §§ strafflagen omförmälda brott (förskingrings- och trolöshetsbrott),

vilka nu icke kunna av allmänne åklagaren åtalas, med mindre de av

målsägande angivits till åtal, hädanefter skulle kunna bliva föremål för

offentligt åtal oberoende av sådan angivelse.

Till åtlydnad av den nådiga remissen får jag i underdånighet anföra

följande.

Vid sidan om ett — i varje fall icke nu påträngande — behov

att vid förskingringsbrotten genomföra åtalsbestämmelser analoga med

dem, som gälla vissa angränsande brottstyper, framhålles i motiven, att

statens straffanspråk ej sällan får vid förskingringsbrott nedsjunka till

påtryckningsmedel i ekonomiska intressens tjänst. Detta beklagliga förhållande

inträffar emellertid även i fråga om andra brott, som sedan

länge legat under allmänt åtal (t. ex. sedlighetsbrott).

Jag lärer dock icke misstaga mig, om jag tror det huvudsakliga

skälet till föreslagna lagändringen ligga i motivens ord, »att det för rättskänslan

framstår såsom stötande, att den, som gjort sig skyldig till ett

grovt brott, kan undgå straff redan på den grund att förmögna fränder

och vänner förmå förnöja målsäganden, medan åter den mindre lyckligt

lottade, vilken begått enahanda brott, underkastas strängt straff. En

sådan av ekonomiska hänsyn betingad ojämnhet vid brottens beivrande

är ägnad att förvilla rättsbegreppen och undergräva tilliten till lagens

oväld».

Med allt erkännande av det sålunda antydda önskemålet att göra

rättvisans gång oberoende av ekonomiska hänsyn, torde dock kunna

erinras, hurusom redan Carlén på sin tid (kommentar över strafflagen

sid. 369) framhöll, att förskingring av penningar eller eljest fungibla

ting icke kan anses hava ägt rum, därest penningarna, fastän under

tiden använda, genast på anfordran återställas. I enlighet härmed torde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 201.

33

ock rättspraxis hava utbildat sig, så att peuningförskingring förutsätter

icke blott obehörigt förfogande över främmande medel utan även oförmåga

att i rätt tid återgälda medlen. Uti ett N. J. A. år 1916 sid. 321 refererat,

av högsta domstolen själv redigerat utslag har en person dömts till ansvar

för förskingring på dessa domskäl: att han obehörigen använt vissa medel

för egen räkning samt vid verkställt utmätningsförsök befunnits sakna

tillgång till medlens gäldande. Kan förskingringsbrott icke anses föreligga,

om den som obehörigen förfogat över främmande medel, blott är

i stånd att i rätt tid återbetala medlen — detta må nu möjliggöras genom

konjunkturvinst eller vänners mellankomst eller annorledes — så är

uppenbart, att ingen som helst utvidgning av myndigheternas rätt till

ingripande kan helt eskamotera bort verkan av vännernas mellankomst.

Till och med om åtalsrätten utsträcktes ännu mera än remitterade förslaget

avser och det medgåves en actio popularis, så skulle dock den

tilltalade undgå straff för förskingring; av den anledning att han under

nyss angivna förhållanden icke kunde övertygas om att hava begått något

enligt svensk lag straffbart förskingringsbrott.

Till denna invändning i fråga om den föreslagna lagens effektivitet

komma andra, som ligga på ett annat plan.

Bestämmelserna om åtal reglera i stort sett även rätten till ingripande

från den myndighet, som hos oss i allmänhet handhar förundersökningen

i brottmål, nämligen kriminalpolisen. Om remitterade

förslaget blir lag, skall polisen icke såsom nu behöva avvakta behörig

angivelse utan — liksom beträffande andra brott som lyda under allmänt

åtal — äga ingripa redan av ganska ringa anledning, exempelvis anmälan

av någon initierad, vilkens tystnad icke kunnat köpas.

Men det synes mig knappast rådligt att under nuvarande förhållanden

utvidga kriminalpolisens rättigheter (och skyldigheter). Med några undantag

står denna polis icke högt i fråga om kompetens; en i dagarna

offentliggjord utredning konstaterar detta och att den övervägande delen

av riket är fullständigt i saknad av personal med särskild utbildning för

att upptäcka brott. Förundersökningen vid förskingringsbrott erbjuder

dessutom alldeles särskilda svårigheter. Då kräves icke blott parternas

hörande utan även — åtminstone om det gäller förskingring av penningar

— tillgång till räkenskaper och andra handlingar. Men hos oss finnes

ingen lagstiftning, som tillförsäkrar polisen tillgång till dylikt material.

Materialets utnyttjande kräver också merendels särskild fackkunskap

(t. ex. räkenskapsgranskning); och denna står endast undantagsvis till

buds. Bakom förskingringsbrott ligga för övrigt icke sällan civila rättsfrågor,

vilkas lösning kan vara svår nog till och med för lagfarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 163 käft. (Nr 201.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl, Majits proposition nr 201.

Hittills har målsägaren frivilligt, av intresse för sin angivelse

plagat mycket verksamt hjälpa polisen vid utredningsarbetet. Motiven

synas räkna med att så skulle komma att ske, även om polisen i fortsättningen

ingriper på egen hand och kanske till förfång för målsägaren.

För min del kan jag icke hysa en dylik förväntan. Vårt folk är icke

genomträngt av medvetandet om att polisen fullgör ett arbete, som bör

ligga alla laglydiga medborgare om hjärtat. Och varken gällande lagstiftning

eller remitterade förslaget lämnar någon möjlighet att tvinga

målsägaren; något som denne tämligen snart torde få klart för sig, om

han är i den ekonomiska ställning, att han kan anlita en kunnig advokat.

Sedan förundersökningen avslutats, har allmänne åklagaren att avgöra,

huruvida det därvid hopbragta, mer eller mindre ofullständiga materialet

föranleder åtal eller icke. I vissa fall skall dock enligt förslaget

åtal från hans sida vara uteslutet, nämligen om förskingraren och den

förorättade stå varandra nära på sätt i 22 kap. 20 § närmare omförmäles

(man och hustru o. s. v.). Det i denna paragraf använda uttrycket

»draga lönligen undan varandra» lärer visserligen avse även förskingring,

men det kan svårligen förnekas, att uttrycket är otydligt; och fråga skulle

därför kunna vara om det icke i detta sammanhang borde förtydligas

för att utesluta missförstånd.

Med nu angivna undantag får åklagaren enligt remitterade förslaget

laglig skyldighet att, såsom i motiven jämväl framhålles, anställa

åtal, så snart förundersökningens material innefattar sannolika skäl för

att förskingringsbrott föreligger. Han får icke svika denna sin skyldighet,

även om han befarar åtalets ogillande; och vår rätt medger honom

icke att följa opportunitetsprincipen, så att han i bagatellfall får underlåta

anställa åtal.

Under sådana omständigheter synes, om remitterade förslaget blir

lag, förskingringsbrottens beivrande genom allmänne åklagaren bliva i

vårt land ovillkorligare än i allmänhet i andra land — åtminstone om

man får döma av de i motiven intagna uppgifter. Också synes motivens

författare hava haft en känsla av att remitterade förslaget härvidlag går

väl långt; han diskuterar vissa eventuella modifikationer, men ingen av

dem vinner hans förord. Jag delar hans uppfattning i denna del. Han

framhåller fördelarna, om man kunde med svensk lagstiftning införliva

den i norsk rätt gällande regeln, enligt vilken allmän åklagare vid förskingringsbrott

äger att oberoende av angivelse väcka åtal endast däi sådant

påkallas av allmänna hänsyn. Även jag tror på fördelarna av eu dylik

regel »där den handhaves av en högt kvalificerad åklagarekår», såsom det

heter i motiven. Men innan vi få en sådan kår och innan åklagare
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition nr ‘201.

S5

väsendet med kriminalpolisen erhåller eu organisation jämförlig med den

i Norge och nästan alla andra civiliserade länder, är regeln enligt min

åsikt omöjlig för våra förhållanden.

Därest emellertid förskingringsbrott lägges under allmänt åtal, torde

så böra ske även med trolöshetsbrottet, såsom ock avses i remitterade

förslaget. Vad motiven innehålla om att dessa två slag av brott kräva

enhetlig behandling av åtalsbestämmelserna, synes mig övertygande. Det

förefaller mig dock tvivelaktigt, om remitterade förslaget verkligen gör

dessa bestämmelser enhetliga. I detta avseende torde vara av vikt att

klargöra, huruvida trolöshetsbrottet subsumeras under förut nämnda

dunkla uttryck i 22 kap. 20 § strafflagen: »draga lönligen undan varandra».

Är så icke fallet, skulle allmänne åklagaren —t i motsats till vad

som är meningen beträffande förskingring — bliva skyldig att utan därom

framställd begäran åtala trolöshetsbrottet jämväl om det begåtts av barn

mot föräldrar o. s. v. Sådant kan väl under inga omständigheter motsvara

allmänna rättsmedvetandet. Ett förtydligande i denna punkt synes

mig erforderligt i den föreslagna lagen.

Vad till slut angår frågan om föreslagna lagens till bakav erkände

kraft finner jag intet att erinra mot vad motiven innehålla därom, att

för den händelse icke lagen själv innefattar någon bestämmelse i motsatt

riktning, bör enligt doktrinen sådana förskingrings- och trolöshetsbrott,

som begåtts innan nya lagens ikraftträdande, fortfarande icke kunna av

myndigheterna beivras utan behörig angivelse. Men doktrinens ståndpunkt

i denna fråga är dock något osäker och i varje fall är den alldeles

obekant för det ojämförligt största flertalet av våra polismyndigheter

och åklagare, vilka icke heller hava någon skyldighet att känna

densamma. Under sådana omständigheter tillåter jag mig hemställa, att

förändring i åtalsrätten beträffande de brott, varom här är fråga, icke

må genomföras, utan att i sammanhang därmed bestämt gives tillkänna,

huruvida förändringen avser äldre brott eller icke. Eljest äro beklagliga

misstag att befara.

Av det anförda torde emellertid framgå, att remitterade lagförslaget

icke ens i händelse av nu antytt tillägg kan av mig förordas till antagande.

Stockholm den 29 december 1922.

Underdånigst

O. H. Arsell.

E. f.

Oskär Adelsohn.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Bilaga D.

Till Konungen.

I anledning av Eders Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse den 8 innevarande

december rörande förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap.

21 § strafflagen, får jag i underdånighet anföra följande.

Det centrala området av den svenska strafflagens förskingring sbrott

— tillägnande av anförtrodd främmande sak — har i så gott som alla

moderna strafflagar ställts under allmänt åtal. Undantag utgöra inom

den europeiska straffrätten egentligen endast Sverige (22: 21 st. 4) samt

tvenne schweiziska kantoner: Ticino (1873, art. 380) och St. Gallen (1885,

§ 63). Norge (§ 264) uppställer visserligen i första hand brottet »underslag»

såsom angivelsebrott men gör häruti den viktiga inskränkning, att

åtalet är offentligt, då »det krceves av almene hensyn»; avgörandet, huruvida

sådana föreligga, tillkommer icke domstol utan åklagare (Retstid.

1914, 542).

I ett stort antal lagar förekommer visserligen, att ett eller annat

periferiskt område av vad lagen betecknar såsom förskingringsbrott utsöndras

i åtalshänseende och göres till angivelsebrott. Detta gäller

framför allt fall, som hos oss skulle utgöra bodräkt — fall alltså, som

enligt svensk straffrätt äro och även med den föreslagna lagändringen

skulle fortfara att vara målsägandebrott. Stundom undantagas tillgrepp

av ringa värde; ävenså förskingring av gods, som genom tillfälligheter

kommit i brottslingens besittning o. s. v. I detta sammanhang må även

anmärkas den någon gång (t. ex. Österrike § 187) förekommande ståndpunkt,

att om gärningsmannen (»nicht aber ein Dritter fur ihn»), innan

saken kommit till myndigheternas kännedom, ersätta målsäganden hela

skadan, gärningen upphör att vara straffbar.

Vad angår det brott, som hos oss plägar betecknas såsom »trolöshet

mot huvudman» och vars gränser såväl gentemot straffrihet som emot

förskingring äro svåra att bestämma, så har det av åtskilliga lagar till

större eller mindre del dragits samman med förskingringen till ett re
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 37

kvisit och gäller sålunda därom det ovan anförda. De lagar, som kunna

anses uppställa ett särskilt trolöshetsbrott, jämförligt med den svenska

strafflagens, ställa till största delen även detta brott under allmänt åtal.

Emellertid är brottet i några länder angivelsebrott: Finland (38: 9; dock

med viktiga undantag: förmyndare, förvaltare av allmän stiftelse, sakförare);

Norge (§ 279, men med samma klausul om almene hensyn, som

i fråga om förskingring); Ungern (§ 361); Bulgarien (§ 349); St. Gallen

(§ 173); såvitt det gäller »fremmede Penge, Nogen uberettiget anvender

till eget Brug», under vissa förutsättningar även Danmark (§ 254).

Det är sålunda blott eu minoritet bland lagarna, som i fråga om

trolöshet delar den svenska strafflagens ståndpunkt, och i fråga om förskingring

står vår lag praktiskt sett ensam. Tilläggas bör, att den riktning,

varuti rättsutvecklingen rör sig, på intet sätt stöder bibehållandet

av dessa brott såsom angivelsebrott. Den gamla norska strafflagen (även

i dess ändrade skick av 1890) både upptagit (27: 3) såväl förskingring

som trolöshet såsom angivelsebrott; den nya strafflagen (1902) har för

båda fallen uppställt nyssnämnda förbehåll om »almene hensyn». Schweiziska

förslaget av 1896 hade ännu förskingringen såsom angivelsebrott;

de senaste förslagen uppställa brottet såsom åklagarebrott. Det ryska

förslaget (III art. 24) hade likaledes ställt förskingringen såsom angivelsebrott;

lagen (1903, art. 574) gör det till åklagarebrott o. s. v.

Bland de senare årens strafflagsförslag lärer man knappast finna annat

stöd för bibehållande av åtalsinskränkningen än att serbiska förslaget

av 1910 gör såväl trolöshetsbrottet (art. 306) som förskingringsbrottet

(art. 265) till angivelsebrott.

I fråga om nu föreslagna ändring i den svenska strafflagen torde

först böra betonas, att det, såsom rekvisiten för förskingring och trolöshet

äro beskaffade i denna lag, torde vara praktiskt omöjligt att göra

någon skillnad dem emellan i åtalshänseende. Just i fråga om de i

detta sammanhang viktigaste och särskilt under senaste tiden synnerligen

ofta förekommande fall, där det rör sig om underslev av stora

belopp, är det ofta ytterst vanskligt att avgöra, huruvida den ena eller

andra rubriceringen är den riktigare. Vill man göra straffhotet effektivare,

måste därför åtgärden obetingat omfatta båda instituten.

De skäl, som skulle kunna anföras mot ändringen, gestalta sig

väsentligt olika, allteftersom man betraktar olika typer inom området

förskingring—trolöshet. Vid obetydliga fall av förskingring, exempelvis

tillägnande av en långiven sak utav ringa värde, kunde invändas, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

brottet — då ju ingen besittningsstöring, såsom vid tjuvnad, förekommer

— utmärker en så pass ringa samhällsfarlighet hos viljan, att inga

tillräckliga skäl finnas för staten att proprie) motu inskrida. Såsom ovan

antytts, har också i en och annan utländsk lag hänsyn härtill tagits vid

åtalsfrågan (stundom hava under undantagsområdet indragits även motsvarande

fall av tjuvnad). Emellertid är det tydligt nog, att dessa små

fall faktiskt mycket sällan kunna komma att av allmän åklagare beivras,

om icke initiativet tagits av målsäganden — alldeles som för närvarande

hos oss är förhållandet beträffande de förskingringar av enskild tjänare

m. fl., vilka av lagen (20: 3) förvandlats till tjuvnad. Nämnda invändning,

även om man vill tillerkänna den teoretisk riktighet, har därför

ingen större praktisk betydelse.

Av annan art äro betänkligheterna rörande fall av rakt motsatt

typ, nämligen underslev — de må rubriceras såsom förskingring eller trolöshet

—- av anförtrodda stora värden. Här är samhällsfarligheten — icke

minst genom exemplets makt — eminent. Men i dessa fall kan förlusten

ofta spela så stor roll för målsäganden, att det kan ifrågasättas, huruvida

icke staten bör avstå från sitt straffanspråk, därest härigenom möjligheten

för förlustens betäckande skulle ökas. Med andra ord: det kommer

här an på att mot varandra väga den enskildes intresse — vilket

visserligen indirekt även är samhällets — att räddas från svår förlust

och samhällets intresse, att brottet blir bestraffat. Såsom av det föregående

synes, har denna avvägning i den moderna rätten med stor bestämdhet

så utfallit, att man funnit sistnämnda intresse vara det starkare.

Det kan väl icke heller förnekas, att det ur allmänpreventiv synpunkt

är högst förkastligt, ja, att det under omständigheter till och med

kan rubba känslan av medborgarnes likhet inför lagen, om allmänheten,

såsom i dylika fall lätt kan ske, får den uppfattningen, att det beror

på köpslagan mellan de förlustlidande och brottslingens släktingar eller

vänner, huruvida gärningen kommer att bestraffas. Under alla förhållanden

måste den allmänna åtalsrätten verka såsom en pression därhän,

att bristen betäckes — och fullt betäckes — innan den blir allmänt bekant.

Om så sker, äro de nyssnämnda olägenheterna åtminstone väsentligt

förminskade och fördelen för målsäganden densamma.

Naturligtvis vore tänkbart att efter den norska lagens föredöme

inskränka den allmänna åtalsrätten till dessa och andra fall, där »allmänna

hänsyn» kräva densamma. Men att för detta undantagsområde införa

opportunitetsprincip, medan den svenska straffprocessen i övrigt bekänner

sig till en utpräglad legalitetsprincip, är tydligen uteslutet.

Angående de praktiska svårigheter av olika art, t. ex. i fråga om

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungil. Maj:ts proposition nr 201.

bevisning, som man stundom befarat av denna utsträckning utav ätalsrätten,

torde vara tillräckligt att ånyo erinra om den stora majoritet av

gällande strafflagar (däribland även sådana, som uppställa ett förskingringsrekvisit

lika med den svenska lagens), vilka utan känd praktisk olägenhet

intaga den föreslagna ståndpunkten.

På grund av det anförda anser jag mig böra i underdånighet tillstyrka

förslaget.

Lund 29 december 1922.

Underdånigst

Johan C. W. Thyrén.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars

1923.

Närvarande:

justi ti erådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justi ti erådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

26 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsassessorn Fritz Sterzel.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

»Mot den föreslagna ändringen, att förskingrings- och trolöshetsbrott

skola ställas under allmänt åtal, har jag ej något att erinra. Det

synes mig emellertid böra tagas under övervägande, om icke samma skäl,

vilka för tillgodoseende av statens ekonomiska intresse i ej oväsentlig

grad bidragit till stadgandet i 25 kap. 11 § strafflagen att förskingrande

ämbetsman ådömes lägre straff, där det förskingrade genast ersättes eller

säkerställes, borde, där förskingringsbrott av annan än ämbetsman ställes

under allmänt åtal, för tillgodoseende på liknande sätt av målsägares

ekonomiska intresse föranleda den ändring i 22 kap. 11 § strafflagen,

att om den förskingrande genast ersätter eller säkerställer det förskingrade,

straffet ej må överskrida visst lägre maximum. Yäl innefattar sistnämnda

§ en så vid straffskala, att domstolen vid straffets utmätande

kan taga hänsyn till denna omständighet, men skulle ett uttryckligt stadgande

härom utgöra en kraftig maning till den, som gjort sig skyldig

till förskingring, att, under förhoppning ej om straffrihet men väl om

skälig strafflindring, söka gottgöra den ekonomiska skada han vållat. I

övrigt må mot förslaget anmärkas, att den föreslagna lagens rubrik och

innehåll ej synas fullt täcka varandra.»

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

41

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 20 mars 1023.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bkanting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler ,Notfiin, Svensson, Hansson

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 17 i denna månad avgivna yttrande över det till lagrådet den

2b januari 1923 remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap.

21 § strafflagen.

i ^ Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådets flesta

ledamöter lamnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt 163 käft. (Nr 201.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:208 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1923:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen. s. 1 i texten