Sök i Ratio Lex

Angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924

1923-03-02 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:206, Angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till kammarrätten

och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924; given

Stockholms slott den 2 mars 1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet a Stockholms slott den

2 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson,.. Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om anslag till

kammarrätten och dess verksamhet för budgetåret 1923 1924, vilken fråga

vid framläggande i årets statsverksproposition av budgetförslag för nämnda

period icke befann sig i det skick, att anslag kunde definitivt äskas å nks
-

staten.

Den nu gällande ordinarie staten för

anslagsbelopp:

kammarrätten upptager följande

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag............ kronor 291,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... » 2)dU0

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m

förslagsanslag, högst.............................

13,000

Bihang till riksdagens protokoll 1923.

Förslagsanslag kronor 306,800.

1 saml. 167 häft. (Nr 206.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kammarrättens

framställning

om

ökning av

arbetskrafterna.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

För första halvåret 1923 är anslaget till kammarrätten upptaget med

hälften av statens slutsumma eller 153,400 kronor.

Därjämte har till upprätthållande av kammarrättens verksamhet å extra

stat för tiden 1 januari 30 juni 1923 anvisats ett förslagsanslag, högst,

61,500 kronor. Beträffande användningen av detta anslag har Kungl. Makt

den 9 juni 1922 förklarat, bland annat,

att med anlitande av sagda anslag finge hos kammarrätten tillsvidare

under tiden 1 januari—30 juni 1923 vara anställda tre extra kammarrättsråd,

sju adjungerade ledamöter, åtta amanuenser, ett extra kanslibiträde,

kvinnligt, och två extra kontorsbiträden, kvinnliga;

att de extra kammarrättsråden, nämnda adjungerade ledamöter samt det

extra kanslibiträdet skulle anses tillhöra, extra kammarrättsråden 20:e och

de adjungerade ledamöterna 14:e lönegraden för manliga ordinarie tjänstemän

samt kanslibiträdet 3:e lönegraden för kvinnliga ordinarie tjänstemän;

att avlöningarna för de adjungerade ledamöterna skulle, där ej stadgandet

i 43 § 2 mom. av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778) med avlönmgsbestämmelser

för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, annat föranledde,

utgå med — eventuella avlöningsförhöjningar oberäknade — sextusensexhundranittio

kronor för år räknat;

att för bestämmande i förekommande fall av tjänstledighetsavdrag för de

adjungerade ledamöterna dessa befattningshavare skulle, där avlöningsförhöjning

ej förekomme, anses tillhöra 17:e löneklassen för manliga tjänstemän;

samt

att kammarrätten finge av ifrågavarande anslag, i mån av behov, använda

dels 5,500 kronor till ersättning åt vikarier för ovannämnda extra befattningshavare,

dels ock 1,575 kronor till bestridande av ökad renskrivningskostnad

i ämbetsverket.

I skrivelse den 14 september 1922 har kammarrätten gjort framställning

om anslag till kammarrätten och dess verksamhet för budgetåret 1923—

1924. Framställningen avser en betydande utökning av arbetskrafterna samt

beror både den ordinarie staten och behovet av extra anslag för ämbetsverket.

Jag anhåller nu att i ett sammanhang få redogöra för denna framställning.

Till en början har kammarrätten lämnat en redogörelse för den nuvarande

arbetsbalansen beträffande de viktigaste grupperna av de mål, som kammarrätten

har att upptaga, nämligen taxeringsmål, fattigvårds-, mantalsskrivnings-

och kyrkobokföringsmål samt anmärkningsmål. Vad angår de fyra

förstnämnda grupperna av mål, vilka samtliga tillhöra de så kallade allmänna

rotlarna, innefattas denna redogörelse i nedan intagna tabell, som till

jämförelse innehåller motsvarande uppgifter för åren 1915—1921 samt med

hänsyn till krigskonjunkturskattemålens betydelse för en del av sagda period

redovisar dessa mål särskilt:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

3

Å r

Inkomna

krigskon-

junktur-

skattemål

Inkomna |

Övriga

besvärsmål |

Summa

inkomna

mål

Balans vid

redogörelse- tidens

utgång

1915 ............................................

3

4,173

4,176

3,595

1916.............................................

472

3,413

3,885

3,654

1917............................................

1,522

3,033

4,555

4,372

1918.............................................

3,236

3,482

6,718

6,894

1919.............................................

4,340

5,715

10,055

11,718

1920.............................................

4,578

6,847

11,425

16,215

1921.............................................

2,020

7,148

9,168

15,989

1922 t. o. m. 3I/«...........................

279

9,682

9,961

20,292

I anslutning härtill yttrar kammarrätten följande:

»Antalet av kammarrätten under tiden från och med den 1 september 1921

till och med den 31 augusti 1922 avgjorda taxerings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings-

och kyrkobokföringsmål uppgår till 9,264. Av dessa hava 33 taxeringsmål

föredragits av en ledamot med revisionsrotel och 439 sådana mål av advokatfiskalen;

av återstående antalet komma alltså ungefär 400 på en var av de 22

föredragandena med allmänna rotlar.

Å de 2 revisionsrotlarna funnos vid 1922 års ingång oavgjorda anmärkningsmål

— till dessa rotlar hörande besvärsmål och andra mål därunder inbegripna —•

till ett antal av................................................................................................ 548

Under år 1922 till och med den 31 augusti hava inkommit sådana mål

till antal av .................................................................................................... 315

Summa 863.

Under sistnämnda tid hava av dessa mål avgjorts ........................................ 684

Balansen den 31 augusti 1922 utgjorde alltså................................................ 179.

Då kammarrätten i skrivelse den 16 september 1921 gjorde framställning om

anslag för uppehållande av dess verksamhet första halvåret 1923, beräknade

kammarrätten att balansen av taxerings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings- och

kyrkobokföringsmål skulle vid årsskiftet 1921—1922 uppgå till omkring 16,800.

Enligt ovan intagna tabell kom balansen i verkligheten att utgöra 15,989 mål,

och då motsvarande siffra för närmast föregående årsskifte utgjorde 16,215, hade

sålunda någon om ock obetydlig minskning i balansen ägt rum under år 1921.

Under de åtta första månaderna av innevarande år har däremot balansen stigit

med icke mindre än 4,303 mål och därigenom nått siffran 20,292, vilken vida

överstiger siffrorna för tidigare konstaterade arbetsbalanser, och de förhoppningar

om balansens nedbringande under år 1922, som kammarrätten uttalade i skrivelsen

den 16 september 1921, kunna följaktligen ej gå i uppfyllelse. Emellertid

måste arbetsprodukten, beräknad efter antalet avgjorda mål på föredragande med

allmän rotel, betraktas såsom mycket gynnsam, i vilket hänseende till jämförelse

med det under perioden den 1 september 1921—den 31 augusti 1922 nådda

resultatet av ungefär 400 mål per rotel kan erinras, att kammarrätten i skrivelse

den 16 september 1920 räknade med en avverkningssiffra av 315 mål per rotel,

och den inträdda oroväckande stegringen i antalet oavgjorda mål beror sålunda

uteslutande av den stora tillströmningen av besvärsmål. Ökningen är anmärk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

ningsvärd beträffande alla ifrågavarande grupper av mål; siffrorna för årets första

åtta månader jämförda med motsvarande siffror för samma månader år 1921 visa,

att mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmålen ökats från 20 till 45, fattigvårdsmålen

från 464 till 916 samt taxeringsmålen från 6,248 till 9,000. Från

länsstyrelserna och överståthållarämbetet inkomna uppgifter visa, att besvär anförts

över 1921 års prövningsnämnders beslut av 6,246 klagande och över samma

års krigskonjunkturskattenämnders beslut av 147 klagande. Motsvarande siffror

för år 1920 voro 3,815 och 1,913; och har sålunda avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen

mer än uppvägts av ökningen av målen rörande annan beskattning.

Anledningarna till den stora ökningen av antalet besvär i taxeringsmål äro

givetvis väsentligen att söka i tidsförhållandena på det ekonomiska området.

Men det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke i lika hög grad därtill medverkat

de mycket talrika förändringar skatteförfattningarna under de senare åren

undergått. Svårigheterna vid fullgörandet av deklarationsplikten och av taxeringsmyndigheternas

åligganden skulle tydligtvis i hög grad minskas, därest lagstiftningen

på ifrågavarande område kunde under någon avsevärd tid bibehållas

i huvudsak oförändrad. Och om förändringarna i och för sig äro ägnade att

vålla svårigheter både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna, måste

detta i ännu mycket högre grad bliva fallet, då — såsom under de senaste åren

skett — förändringarna göras sådana, att bestämmelserna mer och mer kompliceras.

Kammarrätten har redan förut haft anledning att härå fästa uppmärksamheten,

och det torde bland de på taxeringsområdet verksamma icke finnas delade

meningar därom, att de år 1919 och därefter genomförda ändringarna vållat och

alltjämt komma att vålla ytterligare betydande svårigheter vid tillämpningen och

en stor mängd felaktiga beslut av beskattningsnämnderna. Det ligger i sakens

natur, att tillströmningen till kammarrätten av besvär i taxeringsmål skulle

minskas i samma mån som beskattningsnämnderna kunde komma till rätta med

de svårigheter, som i deras arbete alltjämt möta, och det är kammarrättens bestämda

övertygelse att en förenklad skattelagstiftning är det mest verksamma

medlet att till rimliga dimensioner återföra tillströmningen av skattemål till

kammarrätten.»

Kammarrätten har härefter ingått på frågan om behovet av anslag för

budgetåret 1923—1924. I detta avseende har kammarrätten till en början

yttrat sig angående det arbetsmaterial, som under den närmaste tiden kan

komma att föreligga. Kammarrätten har härom anfört följande:

»En beräkning av det arbetsmaterial, som under den närmaste tiden är att

införvänta till kammarrätten, möter stora svårigheter. De uppgifter, som från

länsstyrelserna och överståthållarämbetet årligen i januari månad lämnas angående

antalet av de taxeringsbesvär, som före årsskiftet dit inkommit, upptaga långt

ifrån alla de mål, som äro att till kammarrätten införvänta, då nämligen skatteförfattningarna

medgiva såväl att besvär få ingivas omedelbart till kammarrätten

som även att, under vissa förutsättningar, besvär få anföras efter årsskiftet.

Vidare kräver beredningen hos länsstyrelserna och överståthållarämbetet av dit

inkomna besvär före deras överlämnande till kammarrätten väsentligt olika tid

hos olika myndigheter, varför exempelvis de många taxeringsbesvär, som hittills

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Majds proposition Nr 206. 5

under år 1922 inkommit till kammarrätten, ingalunda alla avse 1921 års taxering.

Och slutligen kunna förhållanden av mera tillfällig art framkalla en stundom

rätt avsevärd ökning i antalet besvär. Såsom exempel härpå må nämnas,

hurusom i en vid taxering inom några socknar i Västerbottens län år 1921 tilllämpad

beräkningsgrund för uppskattning av inkomst av fast egendom föranlett

icke mindre än 1,282 besvär till kammarrätten.

De fyra sista månaderna av år 1921 inkommo till kammarrätten 2,520 taxerings-,

fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål samt avgjordes

3,606 sådana mål, vadan balansen under samma tid minskades med 1,086. Med

ungefär lika stor minskning torde vara att räkna under höstmånaderna innevarande

år. För år 1923 är däremot att befara, att den allmänna fastighetstaxering,

som jämlikt förordningen den 7 juli 1921 (Nr 381) ägt rum under år 1922,

skall tillföra kammarrätten ett stort antal besvär. Från och med år 1923 kommer

vidare kammarrättens arbetsområde att ökas med automobilskattemalen, da nämligen

enligt förordningen den 2 juni 1922 (Nr 260) om automobilskatt den, som

vill klaga över länsstyrelses beslut, varigenom han blivit i automobilskattelängden

uppförd till beskattning för automobil, äger anföra besvär i kammarrätten, som

väl ock torde hava att upptaga besvär över länsstyrelses beslut rörande ansökningar

om restitution av automobilskatt. Å andra sidan är en icke obetydlig

minskning i antalet inkommande mål att vänta som följd av vissa genom förordningen

den 12 maj 1922 (Nr 220) genomförda ändringar i 1910 års taxeringsförordning,

vilka ändringar innebära att åtskilliga mål — särskilt besvär angående

dubbeltaxering, så framt fråga ej är om taxering i kommuner inom skilda

län, samt besvär i anledning av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt

förbiseende — som enligt hittillsvarande bestämmelser skolat prövas av

kammarrätten, i stället skola överlämnas till prövningsnämnds avgörande. De

ifrågavarande målen äro emellertid till allra största delen rena bagatellmål och

det är därför icke att vänta att efter bortfallandet av denna grupp av mål siffran

för avgjorda mål på varje ledamot med allmän rotel skall kunna hålla sig på sin

nuvarande höjd. I detta sammanhang må slutligen erinras om två på prövning

beroende förslag, nämligen om överflyttande från kammarrätten av balansmål och

vissa därmed sammanhängande mål samt om en särskild instansordning för mal

angående avlöningsförmåner och pension med mera. Genomförandet av det förra

förslaget skulle medföra, att kammarrätten befriades från en grupp mål, som

visserligen äro få till antalet men dock vart för sig i regel kräva ganska mycken

tid. Inrättandet av den ifrågasatta särskilda instansordningen skulle däremot

medföra en ökning av kammarrättens arbetsbörda, men omfattningen av denna

ökning låter sig för närvarande icke i någon mån bedöma.»

I anslutning till vad sålunda anförts har kammarrätten upptagit spörsmålet

om erforderlig förstärkning av de föredragande arbetskrafterna.

Kammarrätten har härom uttalat sig sålunda:

»Kammarrättens ledamotsantal utgöres för närvarande av 14 ordinarie och 3

extra kammarrättsråd samt 7 extra ordinarie assessorer eller tillhopa 24 personer.

Av dessa ledamöter innehava 2 revisionsrotlar och de övriga 22 allmänna rotlar.

Under sista året har emellertid antalet till revisionsrotlarna hörande mål nedgått

så att, på sätt redan antytts, innehavaren av den ena revisionsroteln kunnat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

åtaga sig föredragning av taxeringsmål, och är anledning förmoda att detta förhållande

skall fortfara, så att ledamöterna med revisionsrotel skola kunna tillhopa

föredraga åtminstone så manga till allmän rotel hörande mål, som svara

mot hälften av den på en ledamot med allmän rotel belöpande föredragning.

Beträffande omfattningen av denna föredragning håller kammarrätten före, att

med hänsyn till dels bortfallandet av ett stort antal bagatellmål dels ökningen

av de mera tidskrävande fattigvårdsmålen samt dels den mera invecklade beskaffenheten

hos de skatteförfattningar, som beskattningsnämnderna haft att tilllämpa

i avseende å de taxeringar, vilka under det närmaste året skola prövas

hos kammarrätten, man icke bör räkna med en högre avverkning för år än 350 till

375 mål för varje ledamot med allmän rotel. Med nuvarande antal av 22 sådana

föredragande jämte den nyss angivna föredragning av till allmän rotel hörande

mål, som kan verkställas av ledamöterna med revisionsrotel, skulle man alltså

nu kunna räkna med en årsavverkning av omkring 8,000 mål.

Såsom förut nämnts utgjorde balansen den 1 innevarande september 20,292

mål. För återstoden av året har kammarrätten visserligen trott sig kunna förvänta

någon minskning i balansen, men under år 1923 är med hänsyn till motsedda

besvär i anledning av 1922 års allmänna fastighetstaxering snarast att

befara en ny ökning av balansen, vartill kbmmer att den lättnad, som kan beredas

kammarrätten därigenom, att ett antal bagatellmål hänvisats till avgörande

av prövningsnämnd i stället för av kammarrätten icke på långt när svarar emot

förhållandet av de ifrågavarande målens antal till hela antalet taxeringsmål. I

alla händelser är en arbetsbalans, för vars avarbetande skulle krävas, att den

nuvarande ledamotspersonalen kunde ägna sig odelat däråt omkring två och ett

halvt år, en så allvarlig företeelse, att den frågan uppställer sig av sig själv,

om icke för avverkning av balansen en ytterligare förstärkning av kammarrättens

arbetskrafter bör vidtagas. I avseende å möjligheten av en sådan förstärkning

vill kammarrätten erinra om det förhållandet, att medan de allmänna överdomstolarna

för organiserande av extra divisioner kunna adjungera underdomare på

landet och i städerna, kammarrätten icke har någon motsvarande underlydande

personal att vid dylikt behov inkalla, samt tillika framhålla, att kammarrätten

befinner sig i ett ogynnsammare läge än hovrätterna jämväl därutinnan, att de

adjungerade ledamöterna såväl som tjänstemännen i notariegraden äro sämre avlönade,

att särskilda arvoden till aspiranter icke finnas anvisade, samt att utsikterna

till befordran inom eller utom verket äro vida mindre för aspiranter i

kammarrätten än för sadana deras jämnåriga, som söka sin fortkomst i hovrätterna.

Dessa förhållanden hava haft till naturlig följd, att kammarrättens tillgång

till lämpliga krafter för rekrytering inom ledamotsgraden länge varit och

alltjämt är synnerligen knapp, något som måste tagas i beräkning, då det gäller

utökning av ledamotsantalet. Jämväl hänsyn till statsverkets finansiella ställning

måste framkalla tvekan, huruvida en förstärkning av kammarrätten nu bör ifrågasättas.

Mot de betänkligheter, som sålunda möta, stå emellertid den skattdragande

allmänhetens naturliga anspråk på ett snabbare avgörande av skattemålen,

och just den nuvarande ekonomiska ställningen är i många fall ägnad att väsentligen

öka olägenheterna av den långa tidsutdräkten med prövningen av ifrågavarande

mål. Dessa anspråk tror kammarrätten böra åtminstone i viss utsträckning

tillmötesgås. I den mån förstärkningen begränsas till sin omfattning, minskas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

7

också, betänkligheterna mot densamma, evad de avse möjligheten att för eventuell

förstärkning erhålla kvalificerad arbetskraft eller den kostnadsökning, som förstärkningen

måste medföra. Kammarrätten har därför ifråga om förstärkningens

omfattning trott sig böra återupptaga det av kammarrätten i skrivelse den 16

september 1920 väckta förslaget om förstärkning av kammarrättens arbetskrafter

med tre föredragande ledamöter, därav två extra kammarrättsråd och en adjungerad

ledamot. En ökning av kammarrätten med tre ledamöter kan äga rum

utan att framkalla behov av ökade ämbetslokaler, då de nya ledamöterna givetvis

komme att fördelas på de tre av ämbetsverkets nuvarande fem divisioner, som

för närvarande räkna blott fyra ledamöter. Vad beträffar den ökade arbetsprodukt,

som genom denna förstärkning skulle stå att vinna, är ju en ökning i

avverkningen med omkring 1,100 mål om året i betraktande av balansens storlek

icke i och för sig så betydande, men om, såsom kammarrätten förutsätter, förstärkningen

får kvarstå så länge behov därav förefinnes, skulle den dock —

särskilt i förening med en förenkling i skattelagstiftningen — kunna i avsevärd

man bidraga till balansens begränsande.»

Den ökning av kammarrättens arbetskrafter, som sålunda begärts, skulle

givetvis beredas genom extra anslag å riksstaten. Emellertid har kammarrätten

i detta sammanhang gjort framställning om utvidgning av den ordinarie

ledamotspersonalen med tre kammarrättsråd; och skulle i samband

härmed den extra ledamotspersonalen undergå motsvarande minskning.

Såsom motivering till detta sitt förslag har kammarrätten anfört följande:

»Oberoende av den sålunda begärda ökningen av ledamotspersonalen tillåter

sig kammarrätten erinra om det med hänsyn särskilt till kammarrättens ställning

såsom överdomstol och beträffande vissa grupper av mål sista instans mindre

lämpliga förhållandet att av dess nuvarande 24 ledamöter endast 14 äro ordinarie

kammarrättsråd. Till följd av tjänstledighet för någon eller några bland dessa

— såsom för sjukdom, för särskilda uppdrag eller för beredande av vidlyftigare

mål — ställer sig proportionen mellan ordinarie och extra ledamöter ej sällan

ännu ogynnsammare, så att, åtminstone vad angår taxeringsmål, som i kammarrätten

avgöras av tre ledamöter, det som oftast inträffar, att flertalet ledamöter

på vederbörande avdelning är extra ordinarie. Då kammarrätten i skrivelse den

12 juni 1919 gjorde framställning om uppförande å ordinarie stat från och med

år 1921 av fem nya kammarrättsrådsämbeten, framhöll kammarrätten, hurusom i

rättssäkerhetens intresse dittills städse den regel upprätthållits, att kammarrättens

ledamotsantal icke finge genom adjunktion ökas med flera extra ledamöter än

som motsvarade halva antalet av de ordinarie kammarrättsråden. Löneregleringskommittén,

som i utlåtande den 16 december 1919 förklarade sig hindrad att

då tillstyrka uppförande å ordinarie stat av mera än två av de begärda nya

ledamotsbefattningarna, anförde i omförmälda utlåtande vidare, att kommittén

med avseende å kammarrättens berörda uttalande och med tanke på de svårigheter,

som eljest skulle kunna befaras möta för en tillfredsställande rekrytering av

ämbetsverket med adjungerade ledamöter, ansett, att för de tre ledamotsbefattningar,

vilkas uppförande på ordinarie stat kommittén ej ansett sig kunna då

förorda, borde å extra stat uppföras avlöningar lika med begynnelselönen för

ordinarie kammarrättsråd med avdrag, i avrundat tal motsvarande avgifterna för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

tjänsteinnehavarens egen pensionering. Och påminde kommittén härutinnan,

hurusom en liknande åtgärd vidtagits av 1897 års riksdag vid behandlingen av

Kungl. Maj:ts förslag om ökning av antalet ordinarie kammarrättsråd från sex

till åtta, då nämligen förslaget bifölls av riksdagen allenast på det sätt, att på

extra stat för år 1898 uppfördes till arvoden åt adjungerade kammarrättsråd ett

belopp av 12,800 kronor eller samma belopp, som av Kungl. Maj:t äskats å

ordinarie stat, varefter enahanda belopp beviljades på extra stat för åren 1899

—1901 men från och med år 1902 uppfördes på ordinarie stat. På grundval

av detta löneregleringskommitténs uttalande begärde Kungl. Maj:t i proposition

till 1920 års riksdag å tilläggsstat för år 1920 beträffande tiden den 1 juli—

den 31 december samt å extra stat för år 1921 arvode till tre extra kammarrättsråd.

Sedan framställningen härom bifallits av riksdagen, har motsvarande

anslag beviljats för år 1922 samt för första halvåret 1923. Arvodet till extra

kammarrättsråd utgör numera 10,020 kronor under det att lönen för ordinarie

kammarrättsråd utgår med 10,500 kronor, förekommande avlöningstillägg i båda

fallen oberäknade. Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande otillräckligheten

av den nuvarande personalen och ökningen av målen i kammarrätten

lärer vara uppenbart, att de tre kammarrättsrådsämbeten, som för närvarande

äro uppförda å extra stat, även för framtiden skola bliva erforderliga, och då

vid ingången av budgetåret 1923—1924 dessa ämbeten befunnit sig & extra stat

under tre år samt deras överflyttande på ordinarie stat icke skulle föranleda

nämnvärd ökning i kostnaderna för statsverket men å andra sidan för tjänsteinnehavarna

medföra den betydande förmån, som en tryggad anställning med åtföljande

pensionsrätt innebär, hemställer kammarrätten, att Kungl. Maj:t ville

föreslå 1923 års riksdag att på ordinarie stat för kammarrätten från och med

den 1 juli 1923 uppföra ytterligare tre kammarrättsrådsämbeten.»

Vad angår arvodena till de föreslagna extra kammarrättsråden har kammarrätten

ansett desamma böra utgå efter enahanda grunder som för de

nuvarande extra kammarrättsråden.

Härefter har kammarrätten till behandling upptagit frågan om storleken

av den ersättning, som borde åtgå till de adjungerade ledamöterna i ämbetsverket.

Härom yttrar kammarrätten:

“Arvodet till adjungerad ledamot (extra ordinarie assessor) hos kammarrätten

utgick intill 1922 års början med allenast 5,000 kronor för år, och synes detta

förhållande hava varit anledningen till att arvodet vid 1921 års riksdag bestämdes

till 6,690 kronor under det att för adjungerade ledamöter i Svea hovrätt,

där avsevärt högre adjunktionsarvode än i kammarrätten tidigare kunnat bestås

på grund av tillgången på löner, som under vederbörande befattningshavares

ledighet fått disponeras för extra tjänstemän, arvodet samtidigt bestämdes till

lägst 8,580 kronor och högst 9,540 kronor. I sin skrivelse den 16 september

1921 framhöll kammarrätten, att då på adjungerade ledamöter i hovrätterna

och i kammarrätten måste ställas ungefär enahanda anspråk i fråga om föregående

utbildning, den anmärkta skillnaden beträffande arvodena medförde stora olägenheter

för kammarrätten, särskilt vad anginge möjligheten av en tillfredsställande

rekrytering, i vilket avseende kammarrätten jämväl oberoende av skiljaktigheten

i avlöningsförhållandena befunne sig i en ogynnsam ställning; och erinrade kam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majrts proposition Nr 206.

marrätten vidare, att don avlöning, som sålunda bestämts för dess adjungerade

ledamötor, vilkas adjunktionstörordnanden i regel förnyades år efter år men icke

medförde rätt till ålderstillägg, icke heller syntes stå i lämpligt förhållande till

den avlöning, som utginge till ämbetsverkets ordinarie tjänstemän i notariegraden.

Kammarrättens sålunda gjorda framställning om förbättrad avlöning för dess adjungerade

ledamöter föranledde emellertid ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd, utan

har i nådigt brev den 9 juni 1922 förklarats, att avlöningarna till dessa ledamöter

för tiden 1 januari—30 juni 1923 skola, där ej stadgandet i 43 § 2 mom.

av kungörelsen den 31 december 1921 (Nr 778) med avlöningsbestämmelser för

icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, annat föranleda, utgå med — eventuella

avlöningsförhöjningar oberäknade — 6,690 kronor för år räknat. Under hänvisning

i övrigt till vad kammarrättens nyssnämnda skrivelse i denna del innehåller

vill kammarrätten nu ytterligare understryka, att jämväl vederbörliga hänsyn

till beskattningsmålens alltjämt ökade betydelse för skattdragarnas ekonomi

måste göra det angeläget, att kammarrätten beträffande avlöningen till adjungerade

ledamöter icke längre ställes tillbaka för de allmänna överdomstolarna.

Kammarrätten, som till följd av remiss den 9 juni 1922 kommer att avgiva särskilt

utlåtande över en av extra ordinarie assessorn Ernst Wahlberg med flera

adjungerade ledamöter i ämbetsverket gjord underdånig ansökan om höjning från och

med ingången av år 1922 av dem tillkommande avlöning, finner sig på ovan anförda

grunder böra förnya sin i skrivelsen den 16 september 1921 gjorda framställning,

att arvodet till dess adjungerade ledamöter höjes från det nuvarande beloppet

— eller, eventuella avlöningsförhöjningar oberäknade, 6,690 kronor — till 8,580

kronor med successiv höjning till 9,540 kronor på sätt för adjungerade ledamöter

i Svea hovrätt är medgivet samt att för sådant ändamål för budgetåret 1923 —

1924 begäres ett för ett antal av åtta adjungerade ledamöter beräknat förslagsanslag

av högst 76,320 kronor."

Jag ber i detta sammanhang få återgiva innehållet av det utlåtande, som

allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 5 december 1921 avgav över

kammarrättens i förenämnda skrivelse den 16 september 1921 gjorda framställning

rörande assessorernas arvoden. Lönenämnden yttrade där:

“Med skrivelse den 25 november 1921 har allmänna civilförvaltningens lönenämnd

till Eders Kungl. Maj:t överlämnat förslag till kungörelse med avlöningsbestämmelser

för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. I detta förslag hava såsom

en särskild avdelning under 42 — 44 §§ upptagits föreskrifter rörande avlöningsförhållandena

för befattningshavare med avlöning från anslag å extra stat. Nämnden

har därvid förutsatt, att i fråga om befattningar, å vilka arbetsuppgifterna

kunde anses vara i det hela fullt jämförliga med vad som åligger motsvarande

ordinarie tjänstemän, Kungl. Maj:t skulle, på vederbörande verks förslag, fastställa

såväl befattningarnas antal som lönegraden för de särskilda befattningarna,

och har nämnden tillika angivit de allmänna regler, enligt vilka lönen ansetts

böra utgå till innehavare av befattning, för vilken lönegrad sålunda fastställts.

I övrigt skulle för dylika befattningshavare de för ordinarie tjänstemän i gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 167 höft. (Nr 206.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

avlöningsreglemente och därtill hörande bestämmelser meddelade stadganden äga

motsvarande tillämpning.

I enlighet med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde avlöningsförhållandena

för de adjungerade ledamöterna i kammarrätten kunna på ett tillfredsställande

sätt ordnas. Lönenämnden vill i detta avseende förorda, att dessa befattningshavare

— vilka utöver arvode å 5,000 kronor för närvarande torde åtnjuta

tillfällig löneförbättring ävensom dyrtidstillägg enligt de nu för befattningshavare

i allmänhet gällande regler — måtte med tillämpning av bestämmelserna

i 43 § 1 mom. av författningsförslaget hänföras till 17:e lönegraden, i vilket fall

begynnelselönen för adjungerad ledamot skulle, på sätt av kammarrätten föreslagits,

såsom regel komma att utgå enligt 22:a löneklassen inom avd. B av löneplanen

för ordinarie tjänsteman."

Vidare ber jag få referera det väsentliga av vad som anförts i den av

kammarrätten berörda framställningen från adjungerade ledamöter i ämbetsverket

i fråga om de till dem utgående ersättningar. I denna framställning

yttras, bland annat:

»I kammarrätten äro från och med den 1 juli 1920 anställda 7 adjungerade

ledamöter med egna rotlar. (Dessförinnan var antalet sådana ledamöter 5.) De

adjungerade ledamöterna äro, med det enda undantaget att de i regel äro befriade

från skyldighet att deltaga i ärenden, som handläggas i plenum, underkastade

enahanda tjänstgörings- och föredragningsskyldighet som kammarrättens

ordinarie ledamöter. Då emellertid i plenum huvudsakligast handläggas personaloch

förvaltningsfrågor och då kammarrättens instruktion föreskriver, att till kammarrätten

inkomna eller därstädes omedelbart anhängiggjorda mål ävensom nådiga

remisser skola genom lottning tilldelas samtliga allmänna rotlar, och det vidare

åligger adjungerad ledamot samma tjänstgöringsskyldighet i kammarrättens lagavdelning

som ordinarie ledamot med allmän rotel, torde de befattningar, som

uppehållas av adjungerade ledamöter med egna rotlar, få anses vara i tjänstgöringsavseende

fullt motsvariga med sådana befattningar, vilka i avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, enligt den där intagna löneplanen

hänföras till 20:de lönegraden under avdelning B. Att så även är fallet

lär jämväl framgå därav, att Eders Kungl. Maj:t vid särskilda tillfällen medgivit

kammarrättsråd att tillgodoräkna sig tjänstgöring som adjungerad ledamot vid

beräkning av tjänsteår för åtnjutande av ålderstillägg.

Enligt § 34 i nyssnämnda avlöningsreglemente skola i allmänhet grunderna

för avlöningsförmånerna åt icke-ordinarie befattningshavare fastställas av Eders

Kungl. Maj:t. Såsom statsrådet och chefen för finansdepartementet nyligen, enligt

vad framgår av det vid proposition nr 218 till innevarande års riksdag angående

avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie befattningshavare inom den

civila statsförvaltningen m. m. fogade utdraget av statsrådsprotokollet, framhållit,

har allmänna civilförvaltningens lönenämnd härutinnan anfört, bland annat: ’I

fråga om dylika grunder synes av riksdagens skrivelse nr 2 A år 1921 framgå,

att riksdagen avsett, att desamma skulle i princip överensstämma med de grunder

i sådant hänseende, som av Kungl. Maj:t den 31 december 1920 utfärdats för

kommunikationsverkens vidkommande.’ Såvitt i tryck utgivna avlöningsbestäm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition Nr 206.

melser giva vid handen, har avlöningen åt icko-ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken

bestämt,s pil det sätt, att de manliga befattningshavarnas begynnolseavlöning

utgår efter den löneklass, som med fyra löneklasser understiger

begynnelselönen för motsvarande ordinarie tjänstemän enligt den i det för dassa

verk gällande avlöningsreglementet intagna löneplanen. Åtminstone ej mindre

förmånliga grunder synas ock i regel hava kommit i tillämpning vid bestämmandet

av de avlöningsförmåner, som från och med innevarande år utgå till de

icke-ordinarie manliga tjänstemännen vid statsdepartement och vissa andra verk

inom civilförvaltningen. Så utgår exempelvis begynnelselönen för adjungerad

ledamot i Svea hovrätt jämlikt nådigt brev den 31 december 1021 efter 22:a

löneklassen, avdelning B, av löneplanen i omförmälda avlöningsreglemente den

22 juni 1921 eller med andra ord efter den löneklass, som med 4 löneklasser

understiger lägsta löneklassen för hovrättsråd. Begynnelselönen för adjungerad

ledamot i Svea hovrätt utgår således med 8,580 kronor för år. För kammarrättens

adjungerade ledamöter har, såsom inledningsvis framhållits, avlöningen

bestämta till allenast 6,690 kronor för år, motsvarande närmast den avlöning,

som utgår efter 18:e löneklassen. Kammarrättens adjungerade ledamöter hava

således hänförts till en löneklass, som med ej mindre än 8 löneklasser understiger

lägsta löneklassen för motsvarande ordinarie befattningshavare.

Den begynnelselön 6,690 kronor, som nu utgår till adjungerad kammarrättsledamot,

är endast oväsentligt högre än den begynnelselön, 6,420 kronor, som

utgår till notarie i ämbetsverket. Före 1922 var emellertid adjungerad ledamots

avlöning 5,000 kronor för år, då däremot notarie vid samma tid i lön och tjänstgöringspenningar

jämte ortstillägg åtnjöt allenast 4,000 kronor för år. Omräknas

de adjungerade ledamöternas förutvarande avlöning enligt samma grunder, som

tillämpats vid bestämmandet av notaries avlöning erhålles det resultat, som följande

ekvation utvisar, nämligen:

x 6,420

5,000 = 4,000 ’

x = 8,025 kronor.

Om man tager i betraktande att, innan 1921 års avlöningsprinciper trätt i tilllämpning,

vid bestämmandet av extra befattningshavares avlöning avdrag i regel

gjordes för vad som belöpte å avgift för motsvarande ordinarie befattningshavares

egen pensionering, torde man utan överdrift kunna säga, att den genom ekvationen

framkomna siffran ligger rätt nära det belopp 8,580 kronor, med vilket

begynnelselönen enligt ovan omförmälda av 1921 års riksdag godkända grunder

lägst bort utgå till adjungerad ledamot. I detta sammanhang må därjämte framhållas,

att den gamla avlöningen 5,000 kronor ansågs vara synnerligen knappt

tillmätt, varför kammarrätten på sin tid hemställde om höjning av densamma.

I kammarrätten tjänstgöra, förutom adjungerande ledamöter med egna rotlar,

såsom bekant jämväl adjungerade ledamöter som vikarier för ledamöter under

tjänstledighet. Adjunktion av sistnämnda slag är ofta av mera kortvarig beskaffenhet

men kan givetvis även utsträckas till årsadjunktion, beroende på

den tid varunder vederbörande befattningshavare beviljas tjänstledighet. An
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 206.

märkningsvärt är att avlöningsförmånerna vid vikariatsadjunktion ej sällan bliva

högre än de som åtnjutas av de adjungerade ledamöter, som innehava egna rotlar.

Förordnas exempelvis ordinarie notarie som vikarie för tjänstledigt kammarrättsråd,

kommer den förstnämndes avlöning för år räknat enligt bestämmelserna i

§ 19 1921 års avlöningsreglemente att utgå med lägst 7,971 kronor 25 öre för

år och bliver således 1,281 kronor 25 öre högre än den begynnelseavlöning,

som åtnjutes av adjungerad ledamot med egen rotel.

Sistberörda förhållande torde alltså än ytterligare belysa, att den begynnelseavlöning,

som de adjungerade ledamöterna med egna rotlar numera åtnjuta, är

oproportionerligt låg. Årsförordnande som adjungerad ledamot med egen rotel

tilldelas nämligen i regel tjänstemän med större meriter och längre tjänstetid i

ämbetsverket, då däremot de i tjänsten yngre och mindre meriterade i allmänhet

erhålla vikariatsadjunktion.»

Vad angår behovet av en förstärkning av kammarrättens arbetskrafter i

övrigt har ämbetsverket i sin förenämnda skrivelse den 14 september 1922

till en början upptagit frågan om det antal amanuenser, som vore erforderligt

för budgetåret 1923—1924. Härom har kammarrätten yttrat följande:

»För såväl innevarande år som första halvåret 1923 har riksdagen beviljat anslag

för förstärkning av kammarrättens arbetskrafter med bland annat 10 amanuenser.

Enligt nådigt brev den 22 december 1921 förklarade Kungl. Maj:t,

att hos kammarrätten finge tillsvidare under år 1922 vara anställda nämnda antal

amanuenser, men sedan kammarrätten i skrivelse den 8 mars 1922 anmält,

att med hänsyn till utsträckningen av den dagliga arbetstiden å ämbetsrummet

antalet amanuenser av kammarrätten nedsatts till 8, har Kungl. Maj:t i nådigt

brev den 9 juni 1922 förklarat, att kammarrätten må tillsvidare för tiden 1

januari — 30 juni 1923 förordna 8 särskilda personer att vara amanuenser. I

händelse av bifall till kammarrättens hemställan om ämbetsverkets förstärkande

för budgetåret 1923—1924 med två extra kammarrättsråd och åtta adjungerade

ledamöter, varigenom ledamotspersonalen skulle ökas med 3 personer utöver det

nuvarande antalet, skulle inalles 11 amanuenser komma att erfordras. Avlöningen

till dessa amanuenser, beräknad efter 13:e löneklassen enligt löneplanen för extra

ordinarie manliga tjänstemän enligt kungörelsen den 31 december 1921 med avlöningsbestämmelser

för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och

vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle uppgå till högst

27,126 kronor för år.»

Beträffande härefter de kvinnliga biträdena hos kammarrätten ber jag få

erinra därom, att, sedan på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 28 juli 1922

en ordinarie och en extra kontorshiträdesbefattning utbytts mot skrivbiträdesbefattningar,

för närvarande finnas hos kammarrätten anställda dels

på ordinarie stat fyra kvinnliga kontorsbiträden och ett kvinnligt skrivbiträde

med avlöning enligt 2:a respektive l:a lönegraden i avdelningen C av

den i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

intagna löneplan, dels på extra stat ett kvinnligt extra kansslibiträde

i 3:e lönegraden för kvinnliga ordinarie tjänstemän ävensom ett kvinn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

ligt extra kontorsbiträde ocli ett kvinnligt extra skrivbiträde med avlöning

enligt ‘2:a respektive l:a lönegraden i löneplanen för extra ordinarie kvinnliga

tjänstemän enligt ovannämnda kungörelse den 31 december 1J21, dels ock

-slutligen ytterligare ett kvinnligt extra kontorsbiträde, till vilket avlöning

utgår från den i kammarrättens ordinarie stat ingående anslagsposten till

avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

Av de ordinarie kontorsbiträdena tjänstgör ett uteslutande på aktuariekontoret.

Kammarrätten har nu gjort framställning om en förbättrad ställning

i lönehänseende för detta biträde. I sådant avseende har ämbetsverket

anfört följande:

»Genom beslut av 1919 års riksdag beviljades anslag dels på tilläggsstat för

år 1919 från och med den 1 april 1919 till samma års slut samt dels på extra

stat för år 1920 till ett kvinnligt biträde av andra graden å aktuariekontoret.

Sedan kammarrätten begärt anslag jämväl för år 1921 till ett dylikt biträde,

anförde löneregleringskommittén, att kommittén, som funnit anslag för ändamålet

höra beviljas, likväl ansett, att, därest i enlighet med vad kommittén förordat

en ny aktuarietjänst inrättades, det kvinnliga biträdets arbete icke vidare komma

att bliva av så självständig betydelse att avlöningen behövde sättas högre än i

första graden. Kommitténs mening blev nu gällande, och anslag har därefter

icke begärts till förbättrad avlöning för den nu ifrågavarande befattningen, vilken

emellertid alltjämt uppehållits av samma ordinarie biträde, som under tiden 1

april 1919—31 december 1920 bestred de till befattningen hörande göromål

mot ett arvode av 1,950 kronor eller såsom kvinnligt biträde av dåvarande andra

graden. Den omständigheten att den förutvarande amanuensbefattningen å aktuariekontoret

från och med år 1921 utbytts mot en ny aktuariebefattning har icke

''medfört väntad ändring i beskaffenheten av det kvinnliga biträdets göromål. Den

oerhörda tillströmningen av mål har väsentligen ökat arbetet å aktuariekontoret,

och den av aktuarierna, som tillika är regiatrator, och som det kvinnliga biträdet

närmast har att hjälpa i tjänstegöromålen, har till följd därav för att kunna

bibehålla nödig översikt över taxeringsmålen, planlägga fördelningen av dem

mellan föredragandena med vederbörlig hänsyn till vissa måls inbördes sammanhang

samt tillhandagå allmänheten med upplysningar, måst i ökad utsträckning

överlämna jämväl arbete av mera krävande art till det kvinnliga biträdet. Framhållas

må ock, att den författningsändring, enligt vilken besvär kunna ingivas

omedelbart till kammarrätten, befunnits särskilt för vissa tider av aret medföra

ej så liten ökning av aktuariernas arbete, vilken ökning givetvis i sin ordning

återverkat på det kvinnliga biträdets tjänstgöring. Med hänsyn till de stora

anspråk, som måste ställas på detta biträde i jämförelse med Övriga kontorsbiträden,

anser kammarrätten den kvinnliga kontorsbiträdesbefattnmgen å aktuariekontoret

böra förvandlas till en kvinnlig kanslibiträdesbefattning med avlöning

efter 3:e lönegraden i avdelningen C enligt gällande avlöningsreglemente. Då

begynnelselönen för ett kanslibiträde är 414 kronor högre än för ett kontorsbiträde,

kan kostnadsökningen icke anses vara av större betydelse.»

I detta sammanhang ber jag få meddela, att presidenten i kammarrätten

i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 27 mars 1922 angående

åtgärder till nedbringande av ämbetsverkets organisationskostnader föreslagit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

utbyte av en av de nuvarande i 13:e lönegraden placerade aktuariebefattningarna

mot en i 5:e lönegraden placerad kvinnlig kontorsskrivarbefattning

ävensom i samband därmed uppflyttning av dels den kvarvarande aktuariebefattningen

till 14:e lönegraden, dels kontorsbiträdesbefattningen å aktuariekontoret

till 3:e lönegraden för kvinnliga tjänstemän. Allmänna civilförvaltningens

lönenämnd har emellertid i utlåtande den 27 oktober 1922 förklarat

sig icke kunna tillstyrka nämnda båda uppflyttningar.

Vidare har kammarrätten i sin nu förevarande skrivelse hemställt, att

den extra kanslibiträdesbefattningen hos ämbetsverkets sekreterare måtte

uppföras å ordinarie stat. Till stöd härför har anförts följande:

»Det kvinnliga extra kanslibiträdet hos kammarrättens sekreterare bestrider

den tjänstgöring, som tidigare ankom på dels en amanuens med halv tjänstgöring

å sekreterarexpeditionen dels ett kvinnligt skrivbiträde med omkring tre

timmars daglig tjänstgöring därstädes. I skrivelse den 12 juni 1919 hemställde

kammarrätten att för de ifrågavarande göromålen måtte inrättas en kvinnlig

biträdesbefattning av andra graden, men anslaget har hittills endast beviljats å

extra stat, och torde anledningen härtill vara att söka i löneregleringskoramitténs

erinran att anslag för befattningen borde beviljas allenast å extra stat intill dess

någon tids erfarenhet vunnits angående de med ifrågavarande biträdesbefattning förenade

göromål. I detta avseende får kammarrätten nu anföra, att en återgång till

den tidigare anordningen med biträdesgöromålens uppdelning på en amanuens och

ett skrivbiträde varken ur kostnadssynpunkt eller med hänsyn till önskvärdheten

av arbetskoncentration är att anbefalla, samt att det på grund av göromålens

ökning jämväl å sekreterarexpeditionen och behovet för sekreteraren av ett

kvalificerat fast biträde synes önskvärt att den ifrågavarande extra kanslibiträdesbefattningen

nu överflyttas på ordinarie stat. Till det extra kanslibiträdet utgår

nu en avlöning av 2,436 kronor, under det att begynnelselönen för ett ordinarie

kanslibiträde utgör 2,574 kronor. Den verkliga kostnadsökning, förändringen

skulle medföra, kan således även för detta fall sägas vara av mindre betydelse.»

Under förutsättning av bifall till kammarrättens framställning om överflyttning

av tre kammarrättsrådsämbeten från extra till ordinarie stat har

ämbetsverket hemställt om uppförande å ordinarie stat av den kontorsbiträdesbefattning,

som för närvarande finnes uppförd å extra stat. I detta

avseende har ämbetsverket anfört:

»Då den ökning av antalet kammarrättsråd från 10 till 15, som ämbetsverket

begärde i skrivelsen den 12 juni 1919, och den ökade föredragning, som därav

komma att följa, skulle nödvändiggöra en motsvarande ökning av de med renskrivning

sysselsatta arbetskrafterna, hemställde kammarrätten i nämnda skrivelse

tillika, att det dåvarande antalet ordinarie skrivbiträden eller 4 måtte höjas till 6.

Emellertid uppfördes allenast 2 av de ifrågasatta 5 nya kammarrättsrådsämbetena

på ordinarie stat och beviljades anslag till de 3 återstående å extra stat. På

motsvarande sätt förfors beträffande skrivbiträdesbefattningarna, så att en ny

sådan befattning uppfördes på ordinarie stat och en på extra stat. För det fall

att kammarrättens hemställan om överflyttning av tre kammarrättsrådsämbeten

från extra till ordinarie stat vinner bifall, anser kammarrätten av förenämnda

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition Nr 206.

tidigare dispositioner böra följa, att den kontorsbiträdesbefattning, som för närvarande

finnes upptagen å extra stat med ett arvode av 1,920 kronor, förvandlas

till en ordinarie kontorsbiträdesbefattning med avlöning efter 2:a lönegraden avdelningen

C uti löneplanen för ordinarie tjänstemän enligt vederbörande avlöningsreglemente

eller sålunda med en begynnelselön av 2,160 kronor.»

Vidkommande därefter behovet av anslag å extra stat för avlönande av

kvinnliga biträden hos kammarrätten har ämbetsverket anfört följande:

»Beträffande behovet av kvinnliga biträden förutsätter kammarrätten, att det

nu utgående arvodet till ett extra skrivbiträde får bibehållas för budgetaret

1923—1924, varvid detta arvode bör efter första löneklassen för kvinnlig extra

tjänsteman beräknas till högst 1,800 kronor för år; och finner kammarrätten vidare

uppenbart, att, därest av ämbetsverket begärd ytterligare förstärkning med 2

extra kammarrättsråd och en adjungerad ledamot bifalles, det ökade renskrivningsarbete,

som måste bliva en följd av den ökade föredragningen, icke kan

besörjas av de nuvarande kvinnliga biträdena utan att ännu ett biträde måste

för ändamålet anställas, vilket biträde dock synts böra uppföras å extra stat.

Beträffande avlöningen till detta biträde kunde möjligen sättas i fråga, att lönen

skulle beräknas allenast till det belopp, som utgår till extra skrivbiträde. Då

bland kammarrättens icke alltför talrika kvinnliga biträdespersonal redan finnes

ett ordinarie och ett extra skrivbiträde, har emellertid kammarrätten trott med

anställande av ytterligare biträden i denna grad böra anstå till dess erfarenhet

vunnits om beskaffenheten av det arbete, som inom ämbetsverket må kunna

utföras av kvinnor med den utbildning, som erfordras för behörighet till skrivbiträdesbefattningar.

Kammarrätten anser alltså att lönen till det nya kvinnliga

kontorsbiträde, som sålunda begärts å extra stat, bör utgå efter 2:a lönegraden

för extra ordinarie kvinnliga tjänstemän uti löneplanen enligt ovan anförda kungörelse

den 31 december 1921 och sålunda nu beräknas till högst 2,040 kronor.»

Till sist har kammarrätten yttrat sig angående kostnaderna för genomförande

av ämbetsverkets förslag. I fråga om anslag å ordinarie stat har

ämbetsverket anfört följande:

»Kammarrättens ordinarie stat upptager för år 1922 för avlöningar till ordinarie

tjänstemän ett förslagsanslag av 291,500 kronor. Enligt vad Kungl. Maj:ts

proposition nr 1 till 1921 års riksdag utvisar har detta anslag beräknats efter

avlöningen för en var tjänsteman i näst högsta löneklassen inom vederbörande

lönegrad. Enahanda grund tillämpas av kammarrätten vid beräkning av den

ökning i detta anslag, som bifall till kammarrättens framställning om förändringar

beträffande personalen å ordinarie stat skulle medföra. Beträffande kostnaden

för den personal, till vilken avlöning begärts å extra stat, har kammarrätten

däremot med hänsyn till det mindre antalet löneklasser inom flertalet vederbörande

lönegrader samt, vad angår de adjungerade ledamöterna, jämväl det antal

tjänstår, flera bland den nuvarande personalen inom denna grupp innehava, beräknat

kostnaden efter den högsta löneklassen inom de särskilda lönegraderna.

Sedan på sätt ovan nämnts enligt nådigt brev den 28 juli 1922 en ledigbliven

ordinarie kvinnlig kontorsbiträdesbefattning utbytts mot en ordinarie kvinnlig

skrivbiträdesbefattning, lärer anslaget, om för övrigt ingå förändringar krävdes,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

böra beräknas till 291,104 kronor. Kammarrättens framställningar om uppförande

å ordinarie stat av tre nya kammarrättsrådsämbeten, två kvinnliga kanslibiträdesbefattningar,

därav den ena i utbyte mot en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning,

samt en ny kvinnlig kontorsbiträdesbefattning, skulle föranleda en

ökning av ifrågavarande anslagspost med 40,080 kronor till 331,184 kronor eller

i runt tal 331,200 kronor.

De övriga å ordinarie stat upptagna anslagsposterna eller för vikariatsersättningar

2,300 kronor och för avlöningar till icke-ordinare befattningshavare m. m.

13,000 kronor, av vilka poster den förra utgör förslagsanslag, under det den

senare betecknats såsom förslagsanslag högst, torde båda behöva något höjas,

anslaget till vikariatsersättningar till 2,600 kronor med hänsyn till den begärda

ökningen av den ordinarie personalen och anslaget till icke-ordinarie befattningshavare

m. m. till 13,600 kronor på grund av successivt inträdande stegring i de

avlöningar och övriga ersättningar, som skola utgå av detta anslag. Den ordinarie

staten för kammarrätten för budgetåret 1923—1924 synes sålunda böra

beräknas till 347,400 kronor.»

Behovet av extra anslag har kammarrätten beräknat till 149,200 kronor.

Till motivering härav har anförts följande:

»Den av kammarrätten här ovan begärda förstärkningen av ämbetsverkets

arbetskrafter för tiden den 1 juli 1923—30 juni 1924 med två extra kammarrättsråd,

åtta adjungerade ledamöter, elva amanuenser, ett extra kontorsbiträde

och ett extra skrivbiträde skulle draga en kostnad av sammanlagt 130,206

kronor. Härtill komma emellertid, liksom för närvarande, kostnader till arvodesfyllnad

åt vikarierande extra ordinarie assessorer, till bestridande av ökad renskrivningskostnad

samt till semestervikariatsersättning åt kvinnliga extra biträden

och till fyllnadsarvoden åt deras vikarier vid tjänstledighet för sjukdom; och

lärer vidare böra upptagas ett mindre belopp till ersättning åt vikarier för

amanuenser.

Vad först angår arvodesfyllnaden åt vikarierande extra ordinarie assessorer är

denna för år 1922 och för första halvåret 1923 beräknad till 10,000 kronor för

år. Redan ökningen av kammarrättens ledamotsantal med 3 personer påkallar

någon ökning i denna post; en ytterligare ökning lärer vara betingad av den

motsedda förbättringen i adjungerarade ledamöternas avlöning. Emellertid föreligger

ännu en omständighet, som synes påkalla ökning av denna post. Gällande

bestämmelser om vikariatsersättning föranleda nämligen att adjunktionsarvodet för

en amanuens ställer sig 4 kronor högre för dag om han vikarierar för ett kammarrättsråd

än om han vikarierar för en adjungerad ledamot, vilket givetvis innebär

en stor oegentlighet, då tjänstgöringsskyldigheten i båda fallen är lika. Till

vilket belopp anslaget av nu angivna anledningar bör höjas, låter sig ej exakt

beräkna, men då anslaget torde böra tilltagas med någorlunda bred marginal,

anser sig kammarrätten för fyllnad av vikarierande assessorers arvoden till belopp,

som i varje särskilt fall skulle utgå vid vikariat för kammarrättsråd, böra

ifrågasätta ett anslag av 14,000 kronor.

Enär semestern för amanuenserna i regel kan föreläggas till tider, då vederbörande

föredragande, som de hava att biträda, åtnjuta ferier, samt för sådana

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20(i.

fall förordnande av vikarier för amanuenserna icke är behövligt, synes anslaget

till ersättning åt vikarierande amanuenser kunna begänsas till 1,000 kronor.

För bestridande av ökad renskrivningskostnad finnes för närvarande ett anslag

å 3,150 kronor, vilket, i händelse av kammarrättens förstärkning med ytterligare

tre ledamöter, torde böra höjas till 3,400 kronor. Däremot synes anslaget å

1,000 kronor till semestervikariatsersättning åt kvinnliga biträden m. m., vilket

beräknats för fyra kvinnliga biträden, kunna, då nu å extra stat begärts avlöning

för blott två sådana biträden, nedsättas till 500 kronor. Anslaget å extra stat

för uppehållande av kammarrättens verksamhet under budgetåret 1923 — 1924

skulle alltså i sin helhet uppgå till 149,106 kronor, vilket belopp torde böra avrundas

till 149,200 kronor.»

Såsom eu sammanfattning av sitt förslag liar kammarrätten hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1923 års riksdag att

dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare hos kammarrätten på

följande sätt:

Avlönings
Befattningshavare

grad

1 president ............................................................................................

15 kammarrättsråd .................................................................................

2 kammarrättsråd (med revisionsrotel) ............................................

1 sekreterare .........................................................................................

1 advokatfiskal ..................................................;............................

10 tjänstemän (8 notarier, 1 aktuarie och registrator, 1 aktuarie)

2 kanslibiträden, kvinnliga .................................................................

4 kontorsbiträden, kvinnliga .............................................................

1 skrivbiträde, kvinnligt .....................................................................

1 förste expeditionsvakt ....................................................................

3 expeditionsvakter................................................................................

A 3

B 20

B 20

B 15

B 15

B 13

C 3

C 2

C 1

B 3

B 1

dels godkänna följande stat för kammarrätten att tillämpas från och med

den 1 juli 1923:

Stat

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag.........

Vikariatsersättningar, förslagsanslag.....................................

Avlöningar till icke ordinarie befattningshavare, m. m,

förslagsanslag, högst..............................................................

kronor 331,200

» 2,600

» 13,600

Förslagsanslag kronor 347,400,

dels ock till förstärkning av kammarrättens arbetskrafter å extra stat för

tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 såsom förslagsanslag, högst, anvisa följande

belopp, nämligen till

2 extra kammarrättsråd å högst 11,460 kronor till vardera kronor 22,920

8 adjungerade ledamöter å högst 9,540 kronor till en var

av dem........................................................................................ Ä .’ ft„

Arvodesfyllnad åt vikarierande extra ordinarie assessorer.... » l4,ouu

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 167 käft. (Nr 206.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Förenklin

gar i kammarrättens

arbetsmetoder.

11 amanuenser å högst 2,446 kronor till en var av dem ... kronor 27,126

Ersättning åt vikarierande amanuenser ............................... » 1,000

1 extra kontorsbiträde, kvinnligt, högst ............................... » 2,040

1 extra skrivbiträde, kvinnligt, högst .................................... » 1,800

Bestridande av ökad renskrivningskostnad ............................ » 3,400

Semestervikariatsersättning åt två kvinnliga extra biträden,

därav ett kontorsbiträde och ett skrivbiträde, samt fyllnadsarvoden

åt deras vikarier vid tjänstledighet för

sjukdom .................................................................................... » 500

Förslagsanslag kronor 149,106,

vilken summa torde böra avrundas till 149,200 kronor.

Kammarrättens förslag avser sålunda en utökning med tre föredragande

arbetskrafter, i det att tre nya kammarrättsrådsbefattningar skulle uppföras

å ordinarie stat utan annan ändring i det nuvarande antalet extra ledamöter

än att ett extra kammarrättsråd skulle ersättas av en adjungerad ledamot.

I samband med ökningen av antalet ordinarie kammarrättsråd skulle en ny

kontorsbiträdesbefattning uppföras å ordinarie stat men samtidigt en extra

dylik befattning bibehållas. Vidare skulle enligt kammarrättens förslag den

ordinarie kontorsbiträdesbefattning, som är placerad å aktuariekontoret, uppflyttas

till kanslibiträdesbefattning och det hos sekreteraren anställda extra

kanslibiträdet överföras till ordinarie stat. Den ordinarie statens slutsumma

skulle i anledning härav höjas från 306,800 kronor till 347,400 kronor. Vad

den extra staten angår skulle väsentligen tack vare av kammarrätten föreslagen

höjning av arvodet till adjungerad ledamot men även på grund av

föreslagen utökning av antalet amanuenser m. m. krävas en anslagshöjning

från 123,000 kronor till 149,200 kronor för år.

Ett förslag, sådant som det av kammarrätten framlagda, måste självfallet

i nuvarande tider, då man sett sig nödsakad att på snart sagt alla områden

av statsförvaltningen genomföra inskränkningar, vara ägnat att väcka starka

betänkligheter. Frågan om vidtagande av särskilda åtgärder för avarbetande

av den hos kammarrätten uppkomna arbetsbalansen, vilken fråga redan tidigare

varit föremål för uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida, har därför

i detta sammanhang upptagits till ingående prövning. Det har synts mig

uppenbart, att även en så avsevärd förstärkning av arbetskrafterna som den

av kammarrätten föreslagna icke skulle i och för sig kunna medföra sådan

ökning av arbetsresultatet, att arbetsbalansen kunde inom rimlig tid nedbringas.

Det av Kungl. Majd den 12 september 1921 åt presidenten i kammarrätten

A. R. östergren lämnade uppdrag att inkomma med förslag till

sådana åtgärder, särskilt i vad anginge ändringar i kammarrättens arbetsmetoder,

som kunde vara ägnade att befordra ett skyndsamt avarbetande av

den hos ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen, har bringats till slut och

resulterat i olika till Kungl. Majd avgivna förslag, nämligen dels den 27

mars 1922 om överflyttande av balansmål m. fl. mål från kammarrätten

till andra domstolar, dels den 6 december 1922 om vissa ändringar i kammarrättens

arbetssätt m. m., gående i huvudsak ut på nedsättning av det

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

liuncjl. Muj:ts preposition Nr 206.

domföra antalet ledamöter i vissa mai, utsträckning av ledamöternas föredragningsskyldighet

samt anordnande i kammarätten av jämväl annan före

dragning än ledamotsföredragning. Berörda förslag om överflyttning a\

balansmål till allmän domstols handläggning kan ännu ej upptagas till avgörande.

Presidenten östergrens övriga förslag hava däremot gjorts till

föremål för vidare behandling i finansdepartementet i samband med prövningen

av kammarrättens nu förevarande anslagskruv.

Vissa av hithörande spörsmål torde böra nu beröras.

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget avser att åstadkomma ökat

arbetsresultat på olika vägar, nämligen dels genom viss personalförstärkning

och dels genom åtgärder beträffande arbetets ordnande inom kammairätten.

Vad den förstnämnda utvägen angår bygger förslaget på en utökning av

antalet föredragande ledamöter genom överflyttning till kammarratten av

ordinarie tjänstemän från andra förvaltningsgrenar. T enlighet med ett av

presidenten Östergren framfört förslag har därutöver ifrågasatts införande i

kammarrätten av annan föredragning än ledamotsföredragning. Början skulle

göras med två föredragande utan ledamotsställning. Antalet adjungerade

ledamöter skulle i samband härmed minskas från sju till sex.

Vidare må här omnämnas, att — på det ledamöterna skulle erhålla

bästa möjliga tid för beredande av mål till föredragning — det inom departementet

utarbetade förslaget avsåg en nedsättning i vissa fall av det

domföra antalet ledamöter i kammarrätten. Endast i fråga om de i § 1:

—3) av kammarrättens instruktion (Svensk författningssamling 1920, ni

940, och 1921 nr 855) omförmälda mål, d. v. s. balansmål och övriga rent

judiciella mål, skulle om domfört antal ledamöter fortfarande gälla vad för

hovrätt är stadgat. Däremot skulle i enlighet med vad som nu gäller beträffande

avgörandet av beskattningsmålen antalet ledamöter nedsätta,s från

fem, respektive fyra, då tre äro om beslutet ense till tre i mål, som i instruk

tionen omförmälas under § 1: 4)—8) och 14)—25), d. v. s. dels anmärkningsoch

dylika mål, dels fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokförmgsmal

m. m. Vad anmärkningsmålen beträffar, skulle desamma avgöras av presidenten

eller en ledamot med allmän rotel jämte båda ledamöterna med

revisionsrotel. Enligt presidenten Östergrens förslag skulle däremot sistberörda

mål handläggas av presidenten jämte en ledamot med allmän rotel och

en ledamot med revisionsrotel. ,

Till sist upptog departementets förslag dels en ökning av den tor ledamöternas

föredragning bestämda tid, dels ock vissa andra omläggningar av

arbetet, såsom rörande målens fördelning mellan rotlarna, expeditionernas

kontrasignering, protokollsföringen m. m., för vilka förslag jag emellertid i

detta sammanhang icke torde behöva lämna någon närmare redogörelse.

Över förberörda inom tinansdepartementet utarbetade förslag har kammarrätten

avgivit infordrat utlåtande. Kammarrättens ställning till förslaget

har i det stora hela varit avvisande. ,

Vad först angår den av presidenten Östergren föreslagna anordningen med

föredragande utan ledamotsställning har densamma av kammarrätten ansetts icke

Förslag

inom finansdepartementet.

Kammar
rättens
utlåtande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

kunna tillstyrkas. I presidentens förslag hade ifrågasatts, att föredragandena

ifråga, benämnda »fiskaler», skulle efter viss tids tjänstgöring kunna förordnas

att såsom ledamöter deltaga i avgörandet av de av dem föredragna målen, men

härtill anmärker kammarrätten, att med en sådan bestämmelse fiskalernas ställning

i jämförelse med de adjungerade ledamöternas i själva verket syntes huvudsakligen

karaktäriseras icke därav, att de ej skulle hava ledamotsställ ning, utan

därav, att de icke skulle deltaga i handläggningen av mål, som föredroges av andra.

De mål, som enligt presidenten Östergrens förslag i första hand skulle överlämnas

till fiskalerna, vore dels de rent judiciella, vilka oftast vore av mycket

invecklad beskaffenhet och på vilkas avgörande viktiga personliga rättigheter

plägade vara beroende, och dels de mål, i vilka kammarrätten vore högsta instans,

och som från denna synpunkt vore av särskilt grannlaga beskaffenhet.

Det syntes kammarrätten mindre lämpligt, att för föredragning av dessa mål

skulle anlitas de minst erfarna bland de till buds stående föredragandena.

Med avseende å de kompetensfordringar, som måste uppställas för anställning

såsom fiskal, förmenade kammarrätten, att rekryteringen å kammarrättens ledamotsbefattningar

icke skulle kunna genom förslaget underlättas, enär svårigheterna

för anskaffande av fiskaler till visst antal skulle bliva desamma som för

ökning av de adjungerade ledamöterna med samma antal. Icke heller hade

kammarrätten kunnat känna sig övertygad om att förslaget skulle erbjuda några

fördelar vare sig med avseende å snabbheten i målens avgörande eller i ekonomiskt

avseende.

I nu förevarande avseende hava vid ärendets handläggning i kammarrätten

särskilda meningar uttalats. Fyra ledamöter hava förklarat, att de skulle kunnat tillstyrka,

att på försök under ett år finge i kammarrätten anställas två föredragande

utan ledamotsställning, därest förslaget härom förelegat oberoende av övriga

framställningar, ägnade att skärpa arbetet för kammarrättens ledamöter. En

annan ledamot har tillstyrkt förslaget under förutsättning, bland annat, att

fattigvårdsmål och med dem likställda mål avgjordes i närvaro av allenast tre

ledamöter, och med framhållande av att fiskal ej borde förordnas att deltaga i

avgörandet av de av honom föredragna målen samt att balansmål och med dem

jämställda mål icke borde av fiskalerna handläggas.

I fråga om nedsättning av domfört antal ledamöter i kammarrätten vid handläggning

av vissa mål innehåller kammarrättens utlåtande bland annat följande.

Beträffande först handläggningen av anmärltningsmålen har kammarrätten till

en början utvecklat, hurusom det skulle innebära ett betänkligt försvagande av

domstolsorganisationen, om kammarrättsråden med revisionsrotel skulle få sig

tillerkänd majoriteten vid anmärkningsmålens avgörande. Kammarrätten har väl

funnit, att, därest dessa mål handlades på sätt presidenten Östergren föreslagit,

en under vanliga förhållanden stark och ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande

sammansättning av domstolen skulle ernås. Då det av anförda skäl syntes kammarrätten

olämpligt, att presidenten bundes vid regelbundet deltagande i avgörandet

av anmärkningsmålen, har kammarrätten dock ej kunnat tillstyrka förslaget.

Kammarrätten har därför ansett att, därest minskning skulle kunna äga rum i

det för anmärkningsmålens avgörande nu föreskrivna antalet ledamöter i kammarrätten,

majoriteten i anmärkningsdomstolen måste förbehållas ledamöterna med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

allmänna rotlar samt att deltagandet i handläggningen av ifrågavarande mål borde

turvis åläggas ett mindre antal av sistnämnda ledamöter.

I samma ordning som de egentliga anmärkningsmålen borde behandlas de

under punkterna 5—8 och 14 — 17 under § 1 i instruktionen upptagna mål och

ärenden. De under punkt 19 upptagna mål borde däremot behandlas i samma

ordning som balansmål, vilka målen ifråga till sin natur vore mest närstående.

Beträffande förslaget, att de i punkterna 20 —22 av instruktionens § 1 upptagna

mål, nämligen besvär över länsstyrelsernas beslut i fattigvårdsmål, besvär

i mål om mantalsskrivning samt ansvar enligt förordningarna angående mantalsskrivning

ävensom besvär i mål rörande tillämpning av bestämmelserna angående

kyrkoböckers förande, skulle avgöras av tre ledamöter, har kammarrätten ermrat,

att förslag i samma syfte hade väckts vid 1921 års riksdag genom motion (ni

161) i första kammaren. Då kammarrätten den 24 mars 1921 till vederbörande

riksdagsutskott avgivit infordrat utlåtande över motionärens förslag, hade kammarrätten

enhälligt avstyrkt förslagen. Kammarrätten ansåge sig böra vidhålla

vad i berörda utlåtande anförts. En minskning av antalet i målens avgörande

deltagande ledamöter måste givetvis öka svårigheterna för upprätthållande av enhetlighet

och konsekvens i kammarrättens rättstillämpning; och det vore för kammarrätten

klart, att det beträffande de mål, i vilka kammarrätten vore sista instans,

vore särskilt angeläget att undvika de vådor, som i avseende å rättsskipningens

tillförlitlighet kunde vara att motse. En ytterligare betänklighet mot

minskning av antalet ledamöter vid avgörandet av nu förevarande mål läge däruti,

att kammarrättens i målens avgörande deltagande arbetskrafter till avsevärd del

utgjordes av yngre, relativt oprövade och i varje fall icke-ordinarie ledamöter. I

detta avseende ansåge sig kammarrätten böra erinra om ett den 2 januari 1917

av riksdagens justitieombudsman avgivet yttrande i ärende rörande förstärkning

av arbetskrafterna i kammarrätten m. m., däruti lian uttalat, bland annat, att

det vore ett verkligt missförhållande, att i prövningen av beskattningsmal deltoge

allenast adjungerade ledamöter, samt att det aldrig borde få förekomma, att

i mål, där kammarrätten vore högsta instans, endast adjungerade ledamöter deltoge.

Därest antalet ledamöter i fattigvårds-, kyrkobokförings- och mantalsskrivningsmål

skulle minskas till tre, skulle givetvis ej heller beträffande dessa

mål missförhållanden av den art, som sålunda anmärkts av justitieombudsmannen,

kunna helt undvikas.

Frågor om advokatfiskalen i kammarrätten tillkommande aktoratsarvode (punkt

23) borde enligt kammarrättens mening handläggas i likhet med balansmålen

samt frågor om avskrivning i kammarrättens aktoratsräkning (punkt 24) i samma

ordning som anmärkningsmålen.

Beträffande frågan om domfört antal ledamöter hava i flera avseenden särskilda

meningar uttalats vid ärendets handläggning i kammarrätten. Vad till en början

angår anmärknings- och likställda mål hava två ledamöter hemställt, att nu

gällande ordning måtte lämnas orubbad. Tre ledamöter hava däremot anslutit

sig till det remitterade förslaget. För den nödiga förhandenvaron av allmän

judiciell erfarenhet, i den mån sådan tillfälligtvis skulle saknas hos fackledamöterna,

torde det enligt dessa reservanter bliva väl sörjt genom presidentens deltagande

i målens handläggning. Att de förra skulle komma att i vissa fall över
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departe

ments
chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

rösta denne med åsidosättande av allmänna rättssynpunkter torde väl få anses i

praktiken uteslutet. Med större skäl kunde det," om majoritetens förslag bleve

genomfört, befaras, att den föredragande ledamoten kunde bliva överröstad av

ett par unga bisittare med mindre fackkunskap. Även en annan ledamot har

lämnat departementets förslag utan erinran i fråga om anmärkningsmålen.

De mål, där kammarrätten är högsta instans, eller sålunda fattigvårds-, mantalsskrivnings-

och kyrkobokföringsmål, hava två ledamöter ansett kunnat avgöras

av tre ledamöter, därest av dessa två vore ordinarie eller extra kammarrättsråd.

Aven en annan ledamot har lämnat departementets förslag utan erinran i denna del.

Presidenten Östergren har vid frågans handläggning i kammarrätten uttalat en

särskild mening. Vad beträffar anordnandet i kammarrätten av föredragning

av personer utan ledamotsställning, har presidenten ansett detta vara det för

nedbringande av kammarrättens arbetsbalans viktigaste bland de föreliggande

förslagen; och har presidenten ytterligare utvecklat fördelarna med anordningen

ifråga. I fråga om kammarrättens sammansättning vid handläggningen av olika

mål, liar presidenten beträffande anmärkningsmålen funnit sig böra avstyrka departementets

förslag samt i fråga om fattigvårdsmålen och därmed likställda mål

anslutit sig till den inom kammarrätten uttalade särskilda mening, att i handläggningen

av dessa mal alltid borde deltaga minst två ordinarie eller extra kammarrättsråd.

Enligt inhämtade upplysningar uppgick kommarrättens arbetsbalans den

31 december 1922 till 18,967 taxerings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings- och

kyrkobokföringsmål. Denna siffra betyder visserligen en nedgång i förhållande

till det förut angivna antalet balanserade mål den 31 augusti 1922,

men i förhållande till den 31 december 1921 har balansen ökats med i runt

tal 3,000 mål.

För den närmaste framtiden har kammarrätten av anförda skäl ansett

sig ej kunna räkna med en större årsavverkning än 350 å 375 mål per

ledamot med allmän rotel. Även om man räknar med den högre av dessa

siffror och gör något tillägg för mål, föredragna av ledamot med revisionsrotel

samt av advokatfiskalen, uppnås icke en större sammanlagd årsavverkning

än inemot 9,000 mål. En dylik avverkning måste emellertid vara otillräcklig

redan för att hindra balansens ytterligare ökning. Även framgent

lärer man nämligen hava att räkna med en avsevärd tillströmning av mål

till kammarrätten. Antalet inkomna mål, tillhörande taxerings- och fattigvårdsmålens

grupper, uppgick för år 1922 till 12,443, varibland dock finnes

en stor post likartade taxeringsmål från ett län. Att bedöma storleken av

tillströmningen under de närmaste åren erbjuder mycket stora svårigheter,

enär ett flertal omständigheter inverka i såväl ökande som minskande riktning.

En årlig tillströmning av omkring 10,000 mål torde man dock tillsvidare

få räkna med.

Under sålunda angivna förhållanden och då det synes nödvändigt att få

kammarrättens balans avarbetad inom någorlunda rimlig tid, måste särskilda

ansträngningar göras för att uppnå ett avsevärt större arbetsresultat än för

närvarande. Därvid är till en början att taga ställning till frågan om förstärkning

av kammarrättens arbetskrafter. På grund av särskilda förhål
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

landen torde förstärkningen kunna i huvudsak genomföras utan ökade kostnader

för statsverket. Vid den särskilda granskningen av ämbetsverkens

ans)agsäskaliden har det nämligen befunnits möjligt att vidtaga indragningar

av ordinarie befattningar på andra håll inom statsförvaltningen, och genom

överflyttning av sålunda disponibla arbetskrafter till kammarrätten kan detta

ämbetsverk beredas den arbetsförstärkning, varav detsamma är i oundgängligt

behov. En dylik anordning bar redan preliminärt från ingången av

år 1923 genomförts, i det att till kammarrätten överflyttats en byråchef i

riksräkenskapsverket och en förste kanslisekreterare i försvarsdepartementet,

båda med tjänstgöring såsom ledamöter. Därjämte kan en förste kansli - sekreterare i finansdepartementet från och med den 1 juli 1923 överflyttas

till kammarrätten för enahanda tjänstgöring. Hur länge denna anordning

bör fortfara är naturligtvis i första hand beroende av arbetstillströmningen

i kammarrätten, och slutlig ställning behöver nu ej tagas till frågan om

de sålunda överflyttade befattningshavarnas framtida användande i statsförvaltningen.

Utöver förberörda ar betsförstärkning ''synes, på sätt presidenten östergren

föreslagit, försök böra anställas med extra föredragande utan ledamotsställning.

Ur rekryteringssynpunkt bör det vara en fördel, att aspiranterna först

kunna prövas såsom föredragande utan ledamotsställning, innan dylik ställning

tilldelas dem. Tillsvidare synes det icke böra ifrågakomma att låta

de extra föredragandena inträda såsom ledamöter. Till en början torde i

enlighet med presidenten Östergrens förslag två extra föredragande böra

anställas. Om emellertid kammarrätten får till sitt biträde två extra föredragande,

bör enligt min mening antalet adjungerade ledamöter kunna nedsättas

från sju till sex.

Då jag icke kan tillstyrka uppförande å ordinarie stat av ytterligare rådsbefattningar,

skulle alltså under budgetåret 1923—1924 ledamöternas antal

bliva tillhopa tjugusex, därav fjorton ordinarie och tre extra kammarrättsråd,

tre ordinarie tjänstemän såsom särskilda ledamöter och sex adjungerade

ledamöter. Härtill skulle då komma två extra föredragande.

På grund av den av mig förordade arbetsförstärkningen torde avverkningen

i kammarrätten kunna beräknas bliva ökad med minst 1,500 mål

om året samt förty uppgå till mellan 10,000 och 11,000 mål. Detta kan

emellertid, såsom av det föregående framgår, icke anses tillräckligt för att

åstadkomma någon nämnvärd avarbetning av balansan. Andra vägar förökning

av arbetsresultatet måste därför anlitas, och jag har i det föregående

berört de förslag till förenklingar av kammarrättens arbetssätt och utsträckning

av föredragningsskyldigheten för ledamöterna, vilka i sådant syfte

framlagts.

Bland de åtgärder till vinnande av ökat arbetsresultat, som blivit ifrågasatta,

har jag förut omnämnt utsträckning av föredragningsskyldigheten,

vilken närmast avsetts motsvara den i samband med löneregleringen för den

centrala statsförvaltningen fastställda ökningen av arbetstiden å tjänsterummet.

Då avsikten med en utökning av föredragningsskyldigheten bör vara att

erhålla en arbetsprestation, som fullt motsvarar den ökade föredragningstiden,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

är det av vikt att för ledamöterna underlätta det arbete, som utöver egen

beredning och föredragning åvilar dem. Detta kan i första hand äga rum

genom en nedsättning av det domföra antalet ledamöter vid målens avgörande.

Mest verksamt skulle härvid sannolikt vara att låta beskattningsmålen

avgöras av två ledamöter, där dessa vore om beslutet ense. En dylik

anordning, som diskussionsvis behandlades i finansdepartementets förslag men

som med hänsyn till den minskade rättssäkerheten utdömts av kammarrätten,

kan måhända framdeles bliva nödvändig. För närvarande har jag dock

ansett mig böra stanna vid att föreslå en inskränkning i det domföra antalet

ledamöter vid avgörande av andra mål, där nu större antal ledamöter

äro närvarande. Vad anmärkningsmålen beträffar går kammarrättens invändning

emot departementets förslag i huvudsak ut på, att majoriteten i

dessa mål borde bevaras hos ledamöter med allmän rotel. Bärande skäl

synas mig dock ej hava anförts för antagandet, att en sammansättning av

anmärkningsdomstolen, på sätt inom departementet föreslagits, skulle medföra

ökad risk för ett felaktigt avgörande av ifrågavarande mål. Flera

ledamöter i kammarrätten hava ock biträtt förslaget i denna del. I fattigvårds-,

mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål samt därmed sammanhängande

mål bör enligt min mening antalet ledamöter också kunna sättas

till tre. Rättssäkerheten synes mig nämligen bli vederbörligen tillgodosedd,

om, på sätt av vissa ledamöter i kammarrätten ifrågasatts, i dessa måls

handläggning alltid deltaga minst två kammarrättsråd. Jag tinner mig

sålunda böra tillstyrka, att domfört antal ledamöter i kammarrätten nedsättes

till tre i alla mål utom de rent judiciella. .

Presidenten Östergrens uppslag, att kammarrättens president skulle tagas

i anspråk för tjänstgöring såsom ordförande å division, har jag likaledes

funnit mig böra biträda. För att presidenten skall kunna bibehålla kännedom

om kammarrättens arbete i det hela, torde det dock vara lämpligt, att

tjänstgöringen icke på förhand bindes vid behandlingen av en enda grupp

av ärenden.

Verkan av nu berörda och eljest ifrågasatta åtgärder i avseende å kammarrättens

arbetsmetoder är givetvis svår att uppskatta. Den förordade förstärkningen

av kammarrättens arbetskrafter och den föreslagna utökningen

av ledamöternas föredragningsskyldighet ävensom de ifrågasatta övriga förändringarna

i kammarrättens arbetssätt torde dock kunna antagas medföra

en så avsevärd ökning av ämbetsverkets arbetsresultat, att några ytterligare

åtgärder av beskaffenhet att böra underställas riksdagen icke för närvarande

äro nödvändiga.

Den utökning av de föredragande arbetskrafterna i kammarrätten, som

jag i det föregående tillstyrkt, kräver emellertid någon förstärkning jämväl

av biträdande personal. Kammarrätten själv, som föreslagit en höjning av

föredragandenas antal med tre, har ansett sig behöva en utökning av antalet

amanuenser med tre. Såsom framgår av vad chefen för ecklesiastikdepartementet

den 8 januari 1923 yttrat vid anmälan av frågan om anslag

till departementets avdelning av Kungl. Maj-.ts kansli (åttonde huvudtiteln,

sid. 3), har emellertid en andre kanslisekreterare befunnits kunna från nämnda

departement överflyttas till kammarrätten för att där tjänstgöra såsom no
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 206.

tarie. Genom en dylik anordning torde behovet av ytterligare biträde åt

ledamöterna, vilkas antal enligt mitt förslug skulle ökas med allenast två,

vara tillgodosett. De extra föredragandena skulle själva svara för expeditionsskyldigheten

beträffande av dem föredragna mål, vadan något amanuensbiträde

åt dem icke skulle erfordras.

Utökningen av antalet föredragande ävensom den av andra orsaker motsedda

ökningen i avverkning måste emellertid föranleda ökat behov av skrivbiträde.

På sätt jag anfört vid behandlingen den 8 januari 1923 av frågan

om anslag till finansdepartementet (sjunde huvudtiteln, sid. 2), var det min

avsikt att i viss mån tillgodose detta behov genom överflyttning av eu ordinarie

kvinnlig kontorsbiträdesbefattning från finansdepartementet till kammarrätten.

En dylik befattning står emellertid för närvarande vakant, varför

det torde vara enklast att definitivt avföra befattningen från departementets

stat och bevilja särskilt anslag för ändamalet till kammarrätten. Kainmairätten

har begärt en utökning av biträdespersonalen med ett kontorsbiträde,

för det fall att de föredragande ledamöternas antal skulle ökas med tre.

Enligt mitt förslag kommer avverkningen av mål att bliva väsentligt större

än med kammarrättens berörda förslag. Jag finner mig på grund härav höra

föreslå, att kammarrätten får till sitt förfogande två nya biträden, av vilka

det ena lämpligen synes böra placeras såsom kontorsbiträde och det andra

såsom skrivbiträde. Då en väsentlig del av den väntade ökningen i avverkning

faller på den ordinarie personalen, skulle möjligen endera befattningen

kunna anses böra redan nu uppföras å ordinarie stat. Jag finner mig emellertid

böra avvakta någon tids erfarenhet av den föreslagna nya ordningen för

arbetet i kammarrätten och förordar fördenskull, att båda biträdena tillsvidare

uppföras å extra stat. Då jag ej heller i övrigt kan tillstyrka, att

nu å extra stat uppförd biträdespersonal skulle överföras till ordinarie stat,

skulle den kvinnliga personalen med avlöning från extra anslag komma att

bestå av ett kanslibiträde (å sekreterarexpeditionen), två kontorsbiträden och

två skrivbiträden. _

Av kammarrätten föreslagen uppflyttning av det ordinarie kon torsbi t rådet

a aktuariekontoret till kanslibiträdes grad kan jag icke tillstyrka. Även

Övriga ifrågasatta åtgärder beträffande organisationen av arbetet å aktuariekontoret

måste för närvarande anstå men böra givetvis tagas under övervägande

vid uppkommande vakans a befattning inom 13:e lönegraden.

Vad till sist angår frågan om kostnaderna för den arbetsförstärkning, som

enligt mitt förslag skulle beredas kammarrätten, och sättet för dessa kostnaders

bestridande ber jag få anföra följande.

De till kammarrätten från andra verk överflyttade ordinarie befattningarna

torde lämpligen böra uppföras å en särskild övergångsstat. Det ordinarie

anslaget till kammarrätten skulle då komma att motsvara summan av den

ordinarie avlöningsstaten samt berörda övergångsstat. Vad den ordinarie

staten angår har anslagsposten till vikariatsersättningar under år 1922 ej

oväsentligt överskridits, varför en höjning av anslaget med 1,200 kronor

torde böra vidtagas. Den ordinarie avlöningsstaten, som nu uppgår till

306,800 kronor, skulle alltså sluta å ett belopp av 308,000 kronor. A övergångsstaten

skulle uppföras följande poster, nämligen:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 167 höft. (Nr 206.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

1 byråchef i lönegraden B 20 .......................

2 förste kanslisekreterare i lönegraden B 16

1 andre kanslisekreterare » » B 13

Vikariatsersättning, förslagsvis ......................

Summa kronor 38,000.

anslaget till kammarrätten skulle sålunda behöva bestämmas

till 346,000 kronor.

Beträffande den extra staten är till en början att taga ställning till spörsmålet

om arvodet åt de adjungerade ledamöterna i kammarrätten. Detta

arvode utgår nu med 6,690 kronor. På sätt jag anfört vid anmälan den

8 januari 1923 av frågan om anslag till upprätthållande av kammarkollegii

verksamhet (sjunde huvudtiteln, sid. 20) rörande arvodet till motsvarande

befattningshavare i kammarkollegium, står de adjungerade ledamöternas nuvarande

placering icke i rimlig motsvarighet till beskaffenheten av arbetet

Detta ar nämligen väsentligen detsamma, som åligger tjänsteman i lönegraden

B 20, medan avlöningen är lägre än den för lönegraden B 14 gällande

begynnelseavlöningen. Från såväl organisatorisk synpunkt som eljest

torde det vara oemotsägligt, att de adjungerade ledamöterna böra placeras i

en högre lönegrad än den, vari förutvarande andra gradens tjänstemän

placeiats, eller den 15:de; det synes mig vara en lämplig avvägning av de

adjungerade ledamöternas ställning att, på sätt kammarrätten och även

lonenämliden föreslagit, placera dem i 17:de lönegraden. Lönen kommer

härigenom att ligga fyra löneklasser under den för ordinarie kammarrättsråd

gällande. Genom en sådan placering blir de adjungerade ledamöternas

begynnelselön densamma som för hovrätternas assessorer.

I fluga om de extra föredragandena, vilka tillsvidare böra uppföras pa

extra stat, har presidenten Östergren föreslagit deras inordnande i 15-de lönegraden.

Jag ansluter mig till detta förslag.

Hittills hui i anslaget på extra stat till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet ingått ett belopp av 10,000 kronor till arvodesfyllnad åt vikarierande

assessorer. Då ersättningen åt ifrågavarande befattningshavare, i den

mån de vikariera för ordinarie befattningshavare, numera må bestridas av

det ordinarie anslaget till kammarrätten samt vikariaten för icke-ordinarie

ledamöter torde bliva tämligen fåtaliga, har jag funnit mig kunna för

budgetåret 1923—1924 högst väsentligt nedsätta ifrågavarande anslagspost.

Billigt vad jag inhämtat har anslagsposten under år 1922 belastats med

allenast omkring 650 kronor. Jag hemställer, att motsvarande anslagspost

nu upptages med ett belopp av 2,000 kronor. Arvodena till amanuenserna

har kammarrätten räknat efter den högsta förekommande löneklassen, vilket

för åtta amanuenser skulle utgöra 19,728 kronor. Då denna avlöning eljest

i ämbetsverken plägar utgå allenast till ett fåtal e. o. tjänstemän och då

pa grund av anslagsminskningar amanuensarvodena allmänt torde komma

att nedsättas efter den 1 juli i år, bör jämväl nu ifrågavarande anslagspost

kunna sänkas, förslagsvis till 18,000 kronor. Till bestridande av ökad renskrivnmgskostnad

ingår i det nuvarande anslaget å extra stat ett belopp av

kronor 11,460

» 19,080

» 7,212

* 248

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

3,150 kronor, och torde enahanda belopp, dock avrundat till 3,100 kronor,

höra beräknas även för budgetåret 1923—1924. Slutligen torde såsom hittills

böra upptagas en post om 1,000 kronor till ersättning åt vikarier för de

kvinnliga biträdena. Någon höjning av denna post erfordras enligt min

mening icke, då semestervikarier i allmänhet icke torde oundgängligen behöva

förordnas. Enligt den princip, som vid framläggande av innevarande

års statsverksproposition genomgående tillämpats beträffande beräkningen av

avlöningsanslag å extra stat, har man endast att räkna med avlöningen i

lägsta löneklassen för vederbörande befattningshavare å extra stat.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle det extra anslaget till kam
-

marrätten kunna beräknas på följande sätt, nämligen:

Tre extra kammarrättsråd å 10,020 kronor............................ kronor 30,060

Sex adjungerade ledamöter å 8,580 kronor ............................ » 51,480

Två extra föredragande å 7,212 kronor.................................... » 14,424

Lön och vikariatsersättning åt vikarierande extra-ordinarie

assessorer och extra föredragande........................................... » 2,000

Åtta amanuenser............................................................................ » 18,000

Ett kanslibiträde, kvinnligt........................................................ » 2,436

Två kontorsbiträden, kvinnliga, å 2,040 kronor .................... » 4,080

Två skrivbiträden, kvinnliga, å 1,710 kronor ........................ » 3,420

Bestridande av ökad renskrivningskostnad............................. » 3,100

Ersättning åt vikarier för förenämnda kvinnliga biträden m. m. » 1,000

Summa kronor 130,000

Det extra anslaget till upprätthållande av kammarrättens verksamhet

skulle alltså behöva bestämmas till 130,000 kronor.

Sammanlagt skulle å ordinarie och extra stat för budgetåret 1923—1924

äskas 476,000 kronor mot i statsverkspropositionen beräknade 472,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att å övergångsstat hos kammarrätten skola uppföras följande

befattningar, nämligen:

Befattningshavare Avlöningsgrad.

1 byråchef........................................................ B 20

2 förste kanslisekreterare ............................ B 16

1 andre kanslisekreterare ............................ B 13;

dels fastställa följande ordinarie stater för kammarrätten:

A. Ordinarie avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 291,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................................ » 3,500

Avlöningar till ieke-ordinarie befattningshavare m. m......... » 13,000

Förslagsanslag kronor 308,000.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

B. Övergångsstat.

Avlöningar och vikariatsersättningar, förslagsanslag ............ kronor 38,000;

dels i riksstaten för budgetåret 1923—1924 uppföra det ordinarie förslagsanslaget

till kammarrätten med ett belopp av 346,000 kronor;

dels ock för budgetåret 1923—1924 till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet anvisa ett extra anslag av 130,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skall proposition av den

lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Martin Philipson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTTS'' BOKTKYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:178 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924. s. 9 i texten
  2. SU 1923:95 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under hudgetåret 1923—1924. s. 1 i texten