Angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924
1923-03-02 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:206, Angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition Nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till kammarrätten
och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924; given
Stockholms slott den 2 mars 1923.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet a Stockholms slott den
2 mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson,.. Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, Örne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför:
Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om anslag till
kammarrätten och dess verksamhet för budgetåret 1923 1924, vilken fråga
vid framläggande i årets statsverksproposition av budgetförslag för nämnda
period icke befann sig i det skick, att anslag kunde definitivt äskas å nks
-
staten.
Den nu gällande ordinarie staten för
anslagsbelopp:
kammarrätten upptager följande
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag............ kronor 291,500
Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... » 2)dU0
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m
förslagsanslag, högst.............................
13,000
Bihang till riksdagens protokoll 1923.
Förslagsanslag kronor 306,800.
1 saml. 167 häft. (Nr 206.) 1
Kammarrättens
framställning
om
ökning av
arbetskrafterna.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
För första halvåret 1923 är anslaget till kammarrätten upptaget med
hälften av statens slutsumma eller 153,400 kronor.
Därjämte har till upprätthållande av kammarrättens verksamhet å extra
stat för tiden 1 januari 30 juni 1923 anvisats ett förslagsanslag, högst,
61,500 kronor. Beträffande användningen av detta anslag har Kungl. Makt
den 9 juni 1922 förklarat, bland annat,
att med anlitande av sagda anslag finge hos kammarrätten tillsvidare
under tiden 1 januari—30 juni 1923 vara anställda tre extra kammarrättsråd,
sju adjungerade ledamöter, åtta amanuenser, ett extra kanslibiträde,
kvinnligt, och två extra kontorsbiträden, kvinnliga;
att de extra kammarrättsråden, nämnda adjungerade ledamöter samt det
extra kanslibiträdet skulle anses tillhöra, extra kammarrättsråden 20:e och
de adjungerade ledamöterna 14:e lönegraden för manliga ordinarie tjänstemän
samt kanslibiträdet 3:e lönegraden för kvinnliga ordinarie tjänstemän;
att avlöningarna för de adjungerade ledamöterna skulle, där ej stadgandet
i 43 § 2 mom. av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778) med avlönmgsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, annat föranledde,
utgå med — eventuella avlöningsförhöjningar oberäknade — sextusensexhundranittio
kronor för år räknat;
att för bestämmande i förekommande fall av tjänstledighetsavdrag för de
adjungerade ledamöterna dessa befattningshavare skulle, där avlöningsförhöjning
ej förekomme, anses tillhöra 17:e löneklassen för manliga tjänstemän;
samt
att kammarrätten finge av ifrågavarande anslag, i mån av behov, använda
dels 5,500 kronor till ersättning åt vikarier för ovannämnda extra befattningshavare,
dels ock 1,575 kronor till bestridande av ökad renskrivningskostnad
i ämbetsverket.
I skrivelse den 14 september 1922 har kammarrätten gjort framställning
om anslag till kammarrätten och dess verksamhet för budgetåret 1923—
1924. Framställningen avser en betydande utökning av arbetskrafterna samt
beror både den ordinarie staten och behovet av extra anslag för ämbetsverket.
Jag anhåller nu att i ett sammanhang få redogöra för denna framställning.
Till en början har kammarrätten lämnat en redogörelse för den nuvarande
arbetsbalansen beträffande de viktigaste grupperna av de mål, som kammarrätten
har att upptaga, nämligen taxeringsmål, fattigvårds-, mantalsskrivnings-
och kyrkobokföringsmål samt anmärkningsmål. Vad angår de fyra
förstnämnda grupperna av mål, vilka samtliga tillhöra de så kallade allmänna
rotlarna, innefattas denna redogörelse i nedan intagna tabell, som till
jämförelse innehåller motsvarande uppgifter för åren 1915—1921 samt med
hänsyn till krigskonjunkturskattemålens betydelse för en del av sagda period
redovisar dessa mål särskilt:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
3
Å r
Inkomna
krigskon-
junktur-
skattemål
Inkomna |
Övriga
besvärsmål |
Summa
inkomna
mål
Balans vid
redogörelse- tidens
utgång
1915 ............................................
3
4,173
4,176
3,595
1916.............................................
472
3,413
3,885
3,654
1917............................................
1,522
3,033
4,555
4,372
1918.............................................
3,236
3,482
6,718
6,894
1919.............................................
4,340
5,715
10,055
11,718
1920.............................................
4,578
6,847
11,425
16,215
1921.............................................
2,020
7,148
9,168
15,989
1922 t. o. m. 3I/«...........................
279
9,682
9,961
20,292
I anslutning härtill yttrar kammarrätten följande:
»Antalet av kammarrätten under tiden från och med den 1 september 1921
till och med den 31 augusti 1922 avgjorda taxerings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings-
och kyrkobokföringsmål uppgår till 9,264. Av dessa hava 33 taxeringsmål
föredragits av en ledamot med revisionsrotel och 439 sådana mål av advokatfiskalen;
av återstående antalet komma alltså ungefär 400 på en var av de 22
föredragandena med allmänna rotlar.
Å de 2 revisionsrotlarna funnos vid 1922 års ingång oavgjorda anmärkningsmål
— till dessa rotlar hörande besvärsmål och andra mål därunder inbegripna —•
till ett antal av................................................................................................ 548
Under år 1922 till och med den 31 augusti hava inkommit sådana mål
till antal av .................................................................................................... 315
Summa 863.
Under sistnämnda tid hava av dessa mål avgjorts ........................................ 684
Balansen den 31 augusti 1922 utgjorde alltså................................................ 179.
Då kammarrätten i skrivelse den 16 september 1921 gjorde framställning om
anslag för uppehållande av dess verksamhet första halvåret 1923, beräknade
kammarrätten att balansen av taxerings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings- och
kyrkobokföringsmål skulle vid årsskiftet 1921—1922 uppgå till omkring 16,800.
Enligt ovan intagna tabell kom balansen i verkligheten att utgöra 15,989 mål,
och då motsvarande siffra för närmast föregående årsskifte utgjorde 16,215, hade
sålunda någon om ock obetydlig minskning i balansen ägt rum under år 1921.
Under de åtta första månaderna av innevarande år har däremot balansen stigit
med icke mindre än 4,303 mål och därigenom nått siffran 20,292, vilken vida
överstiger siffrorna för tidigare konstaterade arbetsbalanser, och de förhoppningar
om balansens nedbringande under år 1922, som kammarrätten uttalade i skrivelsen
den 16 september 1921, kunna följaktligen ej gå i uppfyllelse. Emellertid
måste arbetsprodukten, beräknad efter antalet avgjorda mål på föredragande med
allmän rotel, betraktas såsom mycket gynnsam, i vilket hänseende till jämförelse
med det under perioden den 1 september 1921—den 31 augusti 1922 nådda
resultatet av ungefär 400 mål per rotel kan erinras, att kammarrätten i skrivelse
den 16 september 1920 räknade med en avverkningssiffra av 315 mål per rotel,
och den inträdda oroväckande stegringen i antalet oavgjorda mål beror sålunda
uteslutande av den stora tillströmningen av besvärsmål. Ökningen är anmärk
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
ningsvärd beträffande alla ifrågavarande grupper av mål; siffrorna för årets första
åtta månader jämförda med motsvarande siffror för samma månader år 1921 visa,
att mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmålen ökats från 20 till 45, fattigvårdsmålen
från 464 till 916 samt taxeringsmålen från 6,248 till 9,000. Från
länsstyrelserna och överståthållarämbetet inkomna uppgifter visa, att besvär anförts
över 1921 års prövningsnämnders beslut av 6,246 klagande och över samma
års krigskonjunkturskattenämnders beslut av 147 klagande. Motsvarande siffror
för år 1920 voro 3,815 och 1,913; och har sålunda avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen
mer än uppvägts av ökningen av målen rörande annan beskattning.
Anledningarna till den stora ökningen av antalet besvär i taxeringsmål äro
givetvis väsentligen att söka i tidsförhållandena på det ekonomiska området.
Men det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke i lika hög grad därtill medverkat
de mycket talrika förändringar skatteförfattningarna under de senare åren
undergått. Svårigheterna vid fullgörandet av deklarationsplikten och av taxeringsmyndigheternas
åligganden skulle tydligtvis i hög grad minskas, därest lagstiftningen
på ifrågavarande område kunde under någon avsevärd tid bibehållas
i huvudsak oförändrad. Och om förändringarna i och för sig äro ägnade att
vålla svårigheter både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna, måste
detta i ännu mycket högre grad bliva fallet, då — såsom under de senaste åren
skett — förändringarna göras sådana, att bestämmelserna mer och mer kompliceras.
Kammarrätten har redan förut haft anledning att härå fästa uppmärksamheten,
och det torde bland de på taxeringsområdet verksamma icke finnas delade
meningar därom, att de år 1919 och därefter genomförda ändringarna vållat och
alltjämt komma att vålla ytterligare betydande svårigheter vid tillämpningen och
en stor mängd felaktiga beslut av beskattningsnämnderna. Det ligger i sakens
natur, att tillströmningen till kammarrätten av besvär i taxeringsmål skulle
minskas i samma mån som beskattningsnämnderna kunde komma till rätta med
de svårigheter, som i deras arbete alltjämt möta, och det är kammarrättens bestämda
övertygelse att en förenklad skattelagstiftning är det mest verksamma
medlet att till rimliga dimensioner återföra tillströmningen av skattemål till
kammarrätten.»
Kammarrätten har härefter ingått på frågan om behovet av anslag för
budgetåret 1923—1924. I detta avseende har kammarrätten till en början
yttrat sig angående det arbetsmaterial, som under den närmaste tiden kan
komma att föreligga. Kammarrätten har härom anfört följande:
»En beräkning av det arbetsmaterial, som under den närmaste tiden är att
införvänta till kammarrätten, möter stora svårigheter. De uppgifter, som från
länsstyrelserna och överståthållarämbetet årligen i januari månad lämnas angående
antalet av de taxeringsbesvär, som före årsskiftet dit inkommit, upptaga långt
ifrån alla de mål, som äro att till kammarrätten införvänta, då nämligen skatteförfattningarna
medgiva såväl att besvär få ingivas omedelbart till kammarrätten
som även att, under vissa förutsättningar, besvär få anföras efter årsskiftet.
Vidare kräver beredningen hos länsstyrelserna och överståthållarämbetet av dit
inkomna besvär före deras överlämnande till kammarrätten väsentligt olika tid
hos olika myndigheter, varför exempelvis de många taxeringsbesvär, som hittills
Kuntjl. Majds proposition Nr 206. 5
under år 1922 inkommit till kammarrätten, ingalunda alla avse 1921 års taxering.
Och slutligen kunna förhållanden av mera tillfällig art framkalla en stundom
rätt avsevärd ökning i antalet besvär. Såsom exempel härpå må nämnas,
hurusom i en vid taxering inom några socknar i Västerbottens län år 1921 tilllämpad
beräkningsgrund för uppskattning av inkomst av fast egendom föranlett
icke mindre än 1,282 besvär till kammarrätten.
De fyra sista månaderna av år 1921 inkommo till kammarrätten 2,520 taxerings-,
fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål samt avgjordes
3,606 sådana mål, vadan balansen under samma tid minskades med 1,086. Med
ungefär lika stor minskning torde vara att räkna under höstmånaderna innevarande
år. För år 1923 är däremot att befara, att den allmänna fastighetstaxering,
som jämlikt förordningen den 7 juli 1921 (Nr 381) ägt rum under år 1922,
skall tillföra kammarrätten ett stort antal besvär. Från och med år 1923 kommer
vidare kammarrättens arbetsområde att ökas med automobilskattemalen, da nämligen
enligt förordningen den 2 juni 1922 (Nr 260) om automobilskatt den, som
vill klaga över länsstyrelses beslut, varigenom han blivit i automobilskattelängden
uppförd till beskattning för automobil, äger anföra besvär i kammarrätten, som
väl ock torde hava att upptaga besvär över länsstyrelses beslut rörande ansökningar
om restitution av automobilskatt. Å andra sidan är en icke obetydlig
minskning i antalet inkommande mål att vänta som följd av vissa genom förordningen
den 12 maj 1922 (Nr 220) genomförda ändringar i 1910 års taxeringsförordning,
vilka ändringar innebära att åtskilliga mål — särskilt besvär angående
dubbeltaxering, så framt fråga ej är om taxering i kommuner inom skilda
län, samt besvär i anledning av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt
förbiseende — som enligt hittillsvarande bestämmelser skolat prövas av
kammarrätten, i stället skola överlämnas till prövningsnämnds avgörande. De
ifrågavarande målen äro emellertid till allra största delen rena bagatellmål och
det är därför icke att vänta att efter bortfallandet av denna grupp av mål siffran
för avgjorda mål på varje ledamot med allmän rotel skall kunna hålla sig på sin
nuvarande höjd. I detta sammanhang må slutligen erinras om två på prövning
beroende förslag, nämligen om överflyttande från kammarrätten av balansmål och
vissa därmed sammanhängande mål samt om en särskild instansordning för mal
angående avlöningsförmåner och pension med mera. Genomförandet av det förra
förslaget skulle medföra, att kammarrätten befriades från en grupp mål, som
visserligen äro få till antalet men dock vart för sig i regel kräva ganska mycken
tid. Inrättandet av den ifrågasatta särskilda instansordningen skulle däremot
medföra en ökning av kammarrättens arbetsbörda, men omfattningen av denna
ökning låter sig för närvarande icke i någon mån bedöma.»
I anslutning till vad sålunda anförts har kammarrätten upptagit spörsmålet
om erforderlig förstärkning av de föredragande arbetskrafterna.
Kammarrätten har härom uttalat sig sålunda:
»Kammarrättens ledamotsantal utgöres för närvarande av 14 ordinarie och 3
extra kammarrättsråd samt 7 extra ordinarie assessorer eller tillhopa 24 personer.
Av dessa ledamöter innehava 2 revisionsrotlar och de övriga 22 allmänna rotlar.
Under sista året har emellertid antalet till revisionsrotlarna hörande mål nedgått
så att, på sätt redan antytts, innehavaren av den ena revisionsroteln kunnat
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
åtaga sig föredragning av taxeringsmål, och är anledning förmoda att detta förhållande
skall fortfara, så att ledamöterna med revisionsrotel skola kunna tillhopa
föredraga åtminstone så manga till allmän rotel hörande mål, som svara
mot hälften av den på en ledamot med allmän rotel belöpande föredragning.
Beträffande omfattningen av denna föredragning håller kammarrätten före, att
med hänsyn till dels bortfallandet av ett stort antal bagatellmål dels ökningen
av de mera tidskrävande fattigvårdsmålen samt dels den mera invecklade beskaffenheten
hos de skatteförfattningar, som beskattningsnämnderna haft att tilllämpa
i avseende å de taxeringar, vilka under det närmaste året skola prövas
hos kammarrätten, man icke bör räkna med en högre avverkning för år än 350 till
375 mål för varje ledamot med allmän rotel. Med nuvarande antal av 22 sådana
föredragande jämte den nyss angivna föredragning av till allmän rotel hörande
mål, som kan verkställas av ledamöterna med revisionsrotel, skulle man alltså
nu kunna räkna med en årsavverkning av omkring 8,000 mål.
Såsom förut nämnts utgjorde balansen den 1 innevarande september 20,292
mål. För återstoden av året har kammarrätten visserligen trott sig kunna förvänta
någon minskning i balansen, men under år 1923 är med hänsyn till motsedda
besvär i anledning av 1922 års allmänna fastighetstaxering snarast att
befara en ny ökning av balansen, vartill kbmmer att den lättnad, som kan beredas
kammarrätten därigenom, att ett antal bagatellmål hänvisats till avgörande
av prövningsnämnd i stället för av kammarrätten icke på långt när svarar emot
förhållandet av de ifrågavarande målens antal till hela antalet taxeringsmål. I
alla händelser är en arbetsbalans, för vars avarbetande skulle krävas, att den
nuvarande ledamotspersonalen kunde ägna sig odelat däråt omkring två och ett
halvt år, en så allvarlig företeelse, att den frågan uppställer sig av sig själv,
om icke för avverkning av balansen en ytterligare förstärkning av kammarrättens
arbetskrafter bör vidtagas. I avseende å möjligheten av en sådan förstärkning
vill kammarrätten erinra om det förhållandet, att medan de allmänna överdomstolarna
för organiserande av extra divisioner kunna adjungera underdomare på
landet och i städerna, kammarrätten icke har någon motsvarande underlydande
personal att vid dylikt behov inkalla, samt tillika framhålla, att kammarrätten
befinner sig i ett ogynnsammare läge än hovrätterna jämväl därutinnan, att de
adjungerade ledamöterna såväl som tjänstemännen i notariegraden äro sämre avlönade,
att särskilda arvoden till aspiranter icke finnas anvisade, samt att utsikterna
till befordran inom eller utom verket äro vida mindre för aspiranter i
kammarrätten än för sadana deras jämnåriga, som söka sin fortkomst i hovrätterna.
Dessa förhållanden hava haft till naturlig följd, att kammarrättens tillgång
till lämpliga krafter för rekrytering inom ledamotsgraden länge varit och
alltjämt är synnerligen knapp, något som måste tagas i beräkning, då det gäller
utökning av ledamotsantalet. Jämväl hänsyn till statsverkets finansiella ställning
måste framkalla tvekan, huruvida en förstärkning av kammarrätten nu bör ifrågasättas.
Mot de betänkligheter, som sålunda möta, stå emellertid den skattdragande
allmänhetens naturliga anspråk på ett snabbare avgörande av skattemålen,
och just den nuvarande ekonomiska ställningen är i många fall ägnad att väsentligen
öka olägenheterna av den långa tidsutdräkten med prövningen av ifrågavarande
mål. Dessa anspråk tror kammarrätten böra åtminstone i viss utsträckning
tillmötesgås. I den mån förstärkningen begränsas till sin omfattning, minskas
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
7
också, betänkligheterna mot densamma, evad de avse möjligheten att för eventuell
förstärkning erhålla kvalificerad arbetskraft eller den kostnadsökning, som förstärkningen
måste medföra. Kammarrätten har därför ifråga om förstärkningens
omfattning trott sig böra återupptaga det av kammarrätten i skrivelse den 16
september 1920 väckta förslaget om förstärkning av kammarrättens arbetskrafter
med tre föredragande ledamöter, därav två extra kammarrättsråd och en adjungerad
ledamot. En ökning av kammarrätten med tre ledamöter kan äga rum
utan att framkalla behov av ökade ämbetslokaler, då de nya ledamöterna givetvis
komme att fördelas på de tre av ämbetsverkets nuvarande fem divisioner, som
för närvarande räkna blott fyra ledamöter. Vad beträffar den ökade arbetsprodukt,
som genom denna förstärkning skulle stå att vinna, är ju en ökning i
avverkningen med omkring 1,100 mål om året i betraktande av balansens storlek
icke i och för sig så betydande, men om, såsom kammarrätten förutsätter, förstärkningen
får kvarstå så länge behov därav förefinnes, skulle den dock —
särskilt i förening med en förenkling i skattelagstiftningen — kunna i avsevärd
man bidraga till balansens begränsande.»
Den ökning av kammarrättens arbetskrafter, som sålunda begärts, skulle
givetvis beredas genom extra anslag å riksstaten. Emellertid har kammarrätten
i detta sammanhang gjort framställning om utvidgning av den ordinarie
ledamotspersonalen med tre kammarrättsråd; och skulle i samband
härmed den extra ledamotspersonalen undergå motsvarande minskning.
Såsom motivering till detta sitt förslag har kammarrätten anfört följande:
»Oberoende av den sålunda begärda ökningen av ledamotspersonalen tillåter
sig kammarrätten erinra om det med hänsyn särskilt till kammarrättens ställning
såsom överdomstol och beträffande vissa grupper av mål sista instans mindre
lämpliga förhållandet att av dess nuvarande 24 ledamöter endast 14 äro ordinarie
kammarrättsråd. Till följd av tjänstledighet för någon eller några bland dessa
— såsom för sjukdom, för särskilda uppdrag eller för beredande av vidlyftigare
mål — ställer sig proportionen mellan ordinarie och extra ledamöter ej sällan
ännu ogynnsammare, så att, åtminstone vad angår taxeringsmål, som i kammarrätten
avgöras av tre ledamöter, det som oftast inträffar, att flertalet ledamöter
på vederbörande avdelning är extra ordinarie. Då kammarrätten i skrivelse den
12 juni 1919 gjorde framställning om uppförande å ordinarie stat från och med
år 1921 av fem nya kammarrättsrådsämbeten, framhöll kammarrätten, hurusom i
rättssäkerhetens intresse dittills städse den regel upprätthållits, att kammarrättens
ledamotsantal icke finge genom adjunktion ökas med flera extra ledamöter än
som motsvarade halva antalet av de ordinarie kammarrättsråden. Löneregleringskommittén,
som i utlåtande den 16 december 1919 förklarade sig hindrad att
då tillstyrka uppförande å ordinarie stat av mera än två av de begärda nya
ledamotsbefattningarna, anförde i omförmälda utlåtande vidare, att kommittén
med avseende å kammarrättens berörda uttalande och med tanke på de svårigheter,
som eljest skulle kunna befaras möta för en tillfredsställande rekrytering av
ämbetsverket med adjungerade ledamöter, ansett, att för de tre ledamotsbefattningar,
vilkas uppförande på ordinarie stat kommittén ej ansett sig kunna då
förorda, borde å extra stat uppföras avlöningar lika med begynnelselönen för
ordinarie kammarrättsråd med avdrag, i avrundat tal motsvarande avgifterna för
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
tjänsteinnehavarens egen pensionering. Och påminde kommittén härutinnan,
hurusom en liknande åtgärd vidtagits av 1897 års riksdag vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts förslag om ökning av antalet ordinarie kammarrättsråd från sex
till åtta, då nämligen förslaget bifölls av riksdagen allenast på det sätt, att på
extra stat för år 1898 uppfördes till arvoden åt adjungerade kammarrättsråd ett
belopp av 12,800 kronor eller samma belopp, som av Kungl. Maj:t äskats å
ordinarie stat, varefter enahanda belopp beviljades på extra stat för åren 1899
—1901 men från och med år 1902 uppfördes på ordinarie stat. På grundval
av detta löneregleringskommitténs uttalande begärde Kungl. Maj:t i proposition
till 1920 års riksdag å tilläggsstat för år 1920 beträffande tiden den 1 juli—
den 31 december samt å extra stat för år 1921 arvode till tre extra kammarrättsråd.
Sedan framställningen härom bifallits av riksdagen, har motsvarande
anslag beviljats för år 1922 samt för första halvåret 1923. Arvodet till extra
kammarrättsråd utgör numera 10,020 kronor under det att lönen för ordinarie
kammarrättsråd utgår med 10,500 kronor, förekommande avlöningstillägg i båda
fallen oberäknade. Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande otillräckligheten
av den nuvarande personalen och ökningen av målen i kammarrätten
lärer vara uppenbart, att de tre kammarrättsrådsämbeten, som för närvarande
äro uppförda å extra stat, även för framtiden skola bliva erforderliga, och då
vid ingången av budgetåret 1923—1924 dessa ämbeten befunnit sig & extra stat
under tre år samt deras överflyttande på ordinarie stat icke skulle föranleda
nämnvärd ökning i kostnaderna för statsverket men å andra sidan för tjänsteinnehavarna
medföra den betydande förmån, som en tryggad anställning med åtföljande
pensionsrätt innebär, hemställer kammarrätten, att Kungl. Maj:t ville
föreslå 1923 års riksdag att på ordinarie stat för kammarrätten från och med
den 1 juli 1923 uppföra ytterligare tre kammarrättsrådsämbeten.»
Vad angår arvodena till de föreslagna extra kammarrättsråden har kammarrätten
ansett desamma böra utgå efter enahanda grunder som för de
nuvarande extra kammarrättsråden.
Härefter har kammarrätten till behandling upptagit frågan om storleken
av den ersättning, som borde åtgå till de adjungerade ledamöterna i ämbetsverket.
Härom yttrar kammarrätten:
“Arvodet till adjungerad ledamot (extra ordinarie assessor) hos kammarrätten
utgick intill 1922 års början med allenast 5,000 kronor för år, och synes detta
förhållande hava varit anledningen till att arvodet vid 1921 års riksdag bestämdes
till 6,690 kronor under det att för adjungerade ledamöter i Svea hovrätt,
där avsevärt högre adjunktionsarvode än i kammarrätten tidigare kunnat bestås
på grund av tillgången på löner, som under vederbörande befattningshavares
ledighet fått disponeras för extra tjänstemän, arvodet samtidigt bestämdes till
lägst 8,580 kronor och högst 9,540 kronor. I sin skrivelse den 16 september
1921 framhöll kammarrätten, att då på adjungerade ledamöter i hovrätterna
och i kammarrätten måste ställas ungefär enahanda anspråk i fråga om föregående
utbildning, den anmärkta skillnaden beträffande arvodena medförde stora olägenheter
för kammarrätten, särskilt vad anginge möjligheten av en tillfredsställande
rekrytering, i vilket avseende kammarrätten jämväl oberoende av skiljaktigheten
i avlöningsförhållandena befunne sig i en ogynnsam ställning; och erinrade kam
-
9
Kungl. Majrts proposition Nr 206.
marrätten vidare, att don avlöning, som sålunda bestämts för dess adjungerade
ledamötor, vilkas adjunktionstörordnanden i regel förnyades år efter år men icke
medförde rätt till ålderstillägg, icke heller syntes stå i lämpligt förhållande till
den avlöning, som utginge till ämbetsverkets ordinarie tjänstemän i notariegraden.
Kammarrättens sålunda gjorda framställning om förbättrad avlöning för dess adjungerade
ledamöter föranledde emellertid ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd, utan
har i nådigt brev den 9 juni 1922 förklarats, att avlöningarna till dessa ledamöter
för tiden 1 januari—30 juni 1923 skola, där ej stadgandet i 43 § 2 mom.
av kungörelsen den 31 december 1921 (Nr 778) med avlöningsbestämmelser för
icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, annat föranleda, utgå med — eventuella
avlöningsförhöjningar oberäknade — 6,690 kronor för år räknat. Under hänvisning
i övrigt till vad kammarrättens nyssnämnda skrivelse i denna del innehåller
vill kammarrätten nu ytterligare understryka, att jämväl vederbörliga hänsyn
till beskattningsmålens alltjämt ökade betydelse för skattdragarnas ekonomi
måste göra det angeläget, att kammarrätten beträffande avlöningen till adjungerade
ledamöter icke längre ställes tillbaka för de allmänna överdomstolarna.
Kammarrätten, som till följd av remiss den 9 juni 1922 kommer att avgiva särskilt
utlåtande över en av extra ordinarie assessorn Ernst Wahlberg med flera
adjungerade ledamöter i ämbetsverket gjord underdånig ansökan om höjning från och
med ingången av år 1922 av dem tillkommande avlöning, finner sig på ovan anförda
grunder böra förnya sin i skrivelsen den 16 september 1921 gjorda framställning,
att arvodet till dess adjungerade ledamöter höjes från det nuvarande beloppet
— eller, eventuella avlöningsförhöjningar oberäknade, 6,690 kronor — till 8,580
kronor med successiv höjning till 9,540 kronor på sätt för adjungerade ledamöter
i Svea hovrätt är medgivet samt att för sådant ändamål för budgetåret 1923 —
1924 begäres ett för ett antal av åtta adjungerade ledamöter beräknat förslagsanslag
av högst 76,320 kronor."
Jag ber i detta sammanhang få återgiva innehållet av det utlåtande, som
allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 5 december 1921 avgav över
kammarrättens i förenämnda skrivelse den 16 september 1921 gjorda framställning
rörande assessorernas arvoden. Lönenämnden yttrade där:
“Med skrivelse den 25 november 1921 har allmänna civilförvaltningens lönenämnd
till Eders Kungl. Maj:t överlämnat förslag till kungörelse med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. I detta förslag hava såsom
en särskild avdelning under 42 — 44 §§ upptagits föreskrifter rörande avlöningsförhållandena
för befattningshavare med avlöning från anslag å extra stat. Nämnden
har därvid förutsatt, att i fråga om befattningar, å vilka arbetsuppgifterna
kunde anses vara i det hela fullt jämförliga med vad som åligger motsvarande
ordinarie tjänstemän, Kungl. Maj:t skulle, på vederbörande verks förslag, fastställa
såväl befattningarnas antal som lönegraden för de särskilda befattningarna,
och har nämnden tillika angivit de allmänna regler, enligt vilka lönen ansetts
böra utgå till innehavare av befattning, för vilken lönegrad sålunda fastställts.
I övrigt skulle för dylika befattningshavare de för ordinarie tjänstemän i gällande
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 167 höft. (Nr 206.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
avlöningsreglemente och därtill hörande bestämmelser meddelade stadganden äga
motsvarande tillämpning.
I enlighet med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde avlöningsförhållandena
för de adjungerade ledamöterna i kammarrätten kunna på ett tillfredsställande
sätt ordnas. Lönenämnden vill i detta avseende förorda, att dessa befattningshavare
— vilka utöver arvode å 5,000 kronor för närvarande torde åtnjuta
tillfällig löneförbättring ävensom dyrtidstillägg enligt de nu för befattningshavare
i allmänhet gällande regler — måtte med tillämpning av bestämmelserna
i 43 § 1 mom. av författningsförslaget hänföras till 17:e lönegraden, i vilket fall
begynnelselönen för adjungerad ledamot skulle, på sätt av kammarrätten föreslagits,
såsom regel komma att utgå enligt 22:a löneklassen inom avd. B av löneplanen
för ordinarie tjänsteman."
Vidare ber jag få referera det väsentliga av vad som anförts i den av
kammarrätten berörda framställningen från adjungerade ledamöter i ämbetsverket
i fråga om de till dem utgående ersättningar. I denna framställning
yttras, bland annat:
»I kammarrätten äro från och med den 1 juli 1920 anställda 7 adjungerade
ledamöter med egna rotlar. (Dessförinnan var antalet sådana ledamöter 5.) De
adjungerade ledamöterna äro, med det enda undantaget att de i regel äro befriade
från skyldighet att deltaga i ärenden, som handläggas i plenum, underkastade
enahanda tjänstgörings- och föredragningsskyldighet som kammarrättens
ordinarie ledamöter. Då emellertid i plenum huvudsakligast handläggas personaloch
förvaltningsfrågor och då kammarrättens instruktion föreskriver, att till kammarrätten
inkomna eller därstädes omedelbart anhängiggjorda mål ävensom nådiga
remisser skola genom lottning tilldelas samtliga allmänna rotlar, och det vidare
åligger adjungerad ledamot samma tjänstgöringsskyldighet i kammarrättens lagavdelning
som ordinarie ledamot med allmän rotel, torde de befattningar, som
uppehållas av adjungerade ledamöter med egna rotlar, få anses vara i tjänstgöringsavseende
fullt motsvariga med sådana befattningar, vilka i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, enligt den där intagna löneplanen
hänföras till 20:de lönegraden under avdelning B. Att så även är fallet
lär jämväl framgå därav, att Eders Kungl. Maj:t vid särskilda tillfällen medgivit
kammarrättsråd att tillgodoräkna sig tjänstgöring som adjungerad ledamot vid
beräkning av tjänsteår för åtnjutande av ålderstillägg.
Enligt § 34 i nyssnämnda avlöningsreglemente skola i allmänhet grunderna
för avlöningsförmånerna åt icke-ordinarie befattningshavare fastställas av Eders
Kungl. Maj:t. Såsom statsrådet och chefen för finansdepartementet nyligen, enligt
vad framgår av det vid proposition nr 218 till innevarande års riksdag angående
avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie befattningshavare inom den
civila statsförvaltningen m. m. fogade utdraget av statsrådsprotokollet, framhållit,
har allmänna civilförvaltningens lönenämnd härutinnan anfört, bland annat: ’I
fråga om dylika grunder synes av riksdagens skrivelse nr 2 A år 1921 framgå,
att riksdagen avsett, att desamma skulle i princip överensstämma med de grunder
i sådant hänseende, som av Kungl. Maj:t den 31 december 1920 utfärdats för
kommunikationsverkens vidkommande.’ Såvitt i tryck utgivna avlöningsbestäm
-
11
Kungl. Maj.ts proposition Nr 206.
melser giva vid handen, har avlöningen åt icko-ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken
bestämt,s pil det sätt, att de manliga befattningshavarnas begynnolseavlöning
utgår efter den löneklass, som med fyra löneklasser understiger
begynnelselönen för motsvarande ordinarie tjänstemän enligt den i det för dassa
verk gällande avlöningsreglementet intagna löneplanen. Åtminstone ej mindre
förmånliga grunder synas ock i regel hava kommit i tillämpning vid bestämmandet
av de avlöningsförmåner, som från och med innevarande år utgå till de
icke-ordinarie manliga tjänstemännen vid statsdepartement och vissa andra verk
inom civilförvaltningen. Så utgår exempelvis begynnelselönen för adjungerad
ledamot i Svea hovrätt jämlikt nådigt brev den 31 december 1021 efter 22:a
löneklassen, avdelning B, av löneplanen i omförmälda avlöningsreglemente den
22 juni 1921 eller med andra ord efter den löneklass, som med 4 löneklasser
understiger lägsta löneklassen för hovrättsråd. Begynnelselönen för adjungerad
ledamot i Svea hovrätt utgår således med 8,580 kronor för år. För kammarrättens
adjungerade ledamöter har, såsom inledningsvis framhållits, avlöningen
bestämta till allenast 6,690 kronor för år, motsvarande närmast den avlöning,
som utgår efter 18:e löneklassen. Kammarrättens adjungerade ledamöter hava
således hänförts till en löneklass, som med ej mindre än 8 löneklasser understiger
lägsta löneklassen för motsvarande ordinarie befattningshavare.
Den begynnelselön 6,690 kronor, som nu utgår till adjungerad kammarrättsledamot,
är endast oväsentligt högre än den begynnelselön, 6,420 kronor, som
utgår till notarie i ämbetsverket. Före 1922 var emellertid adjungerad ledamots
avlöning 5,000 kronor för år, då däremot notarie vid samma tid i lön och tjänstgöringspenningar
jämte ortstillägg åtnjöt allenast 4,000 kronor för år. Omräknas
de adjungerade ledamöternas förutvarande avlöning enligt samma grunder, som
tillämpats vid bestämmandet av notaries avlöning erhålles det resultat, som följande
ekvation utvisar, nämligen:
x 6,420
5,000 = 4,000 ’
x = 8,025 kronor.
Om man tager i betraktande att, innan 1921 års avlöningsprinciper trätt i tilllämpning,
vid bestämmandet av extra befattningshavares avlöning avdrag i regel
gjordes för vad som belöpte å avgift för motsvarande ordinarie befattningshavares
egen pensionering, torde man utan överdrift kunna säga, att den genom ekvationen
framkomna siffran ligger rätt nära det belopp 8,580 kronor, med vilket
begynnelselönen enligt ovan omförmälda av 1921 års riksdag godkända grunder
lägst bort utgå till adjungerad ledamot. I detta sammanhang må därjämte framhållas,
att den gamla avlöningen 5,000 kronor ansågs vara synnerligen knappt
tillmätt, varför kammarrätten på sin tid hemställde om höjning av densamma.
I kammarrätten tjänstgöra, förutom adjungerande ledamöter med egna rotlar,
såsom bekant jämväl adjungerade ledamöter som vikarier för ledamöter under
tjänstledighet. Adjunktion av sistnämnda slag är ofta av mera kortvarig beskaffenhet
men kan givetvis även utsträckas till årsadjunktion, beroende på
den tid varunder vederbörande befattningshavare beviljas tjänstledighet. An
-
12
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 206.
märkningsvärt är att avlöningsförmånerna vid vikariatsadjunktion ej sällan bliva
högre än de som åtnjutas av de adjungerade ledamöter, som innehava egna rotlar.
Förordnas exempelvis ordinarie notarie som vikarie för tjänstledigt kammarrättsråd,
kommer den förstnämndes avlöning för år räknat enligt bestämmelserna i
§ 19 1921 års avlöningsreglemente att utgå med lägst 7,971 kronor 25 öre för
år och bliver således 1,281 kronor 25 öre högre än den begynnelseavlöning,
som åtnjutes av adjungerad ledamot med egen rotel.
Sistberörda förhållande torde alltså än ytterligare belysa, att den begynnelseavlöning,
som de adjungerade ledamöterna med egna rotlar numera åtnjuta, är
oproportionerligt låg. Årsförordnande som adjungerad ledamot med egen rotel
tilldelas nämligen i regel tjänstemän med större meriter och längre tjänstetid i
ämbetsverket, då däremot de i tjänsten yngre och mindre meriterade i allmänhet
erhålla vikariatsadjunktion.»
Vad angår behovet av en förstärkning av kammarrättens arbetskrafter i
övrigt har ämbetsverket i sin förenämnda skrivelse den 14 september 1922
till en början upptagit frågan om det antal amanuenser, som vore erforderligt
för budgetåret 1923—1924. Härom har kammarrätten yttrat följande:
»För såväl innevarande år som första halvåret 1923 har riksdagen beviljat anslag
för förstärkning av kammarrättens arbetskrafter med bland annat 10 amanuenser.
Enligt nådigt brev den 22 december 1921 förklarade Kungl. Maj:t,
att hos kammarrätten finge tillsvidare under år 1922 vara anställda nämnda antal
amanuenser, men sedan kammarrätten i skrivelse den 8 mars 1922 anmält,
att med hänsyn till utsträckningen av den dagliga arbetstiden å ämbetsrummet
antalet amanuenser av kammarrätten nedsatts till 8, har Kungl. Maj:t i nådigt
brev den 9 juni 1922 förklarat, att kammarrätten må tillsvidare för tiden 1
januari — 30 juni 1923 förordna 8 särskilda personer att vara amanuenser. I
händelse av bifall till kammarrättens hemställan om ämbetsverkets förstärkande
för budgetåret 1923—1924 med två extra kammarrättsråd och åtta adjungerade
ledamöter, varigenom ledamotspersonalen skulle ökas med 3 personer utöver det
nuvarande antalet, skulle inalles 11 amanuenser komma att erfordras. Avlöningen
till dessa amanuenser, beräknad efter 13:e löneklassen enligt löneplanen för extra
ordinarie manliga tjänstemän enligt kungörelsen den 31 december 1921 med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle uppgå till högst
27,126 kronor för år.»
Beträffande härefter de kvinnliga biträdena hos kammarrätten ber jag få
erinra därom, att, sedan på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 28 juli 1922
en ordinarie och en extra kontorshiträdesbefattning utbytts mot skrivbiträdesbefattningar,
för närvarande finnas hos kammarrätten anställda dels
på ordinarie stat fyra kvinnliga kontorsbiträden och ett kvinnligt skrivbiträde
med avlöning enligt 2:a respektive l:a lönegraden i avdelningen C av
den i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
intagna löneplan, dels på extra stat ett kvinnligt extra kansslibiträde
i 3:e lönegraden för kvinnliga ordinarie tjänstemän ävensom ett kvinn
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
ligt extra kontorsbiträde ocli ett kvinnligt extra skrivbiträde med avlöning
enligt ‘2:a respektive l:a lönegraden i löneplanen för extra ordinarie kvinnliga
tjänstemän enligt ovannämnda kungörelse den 31 december 1J21, dels ock
-slutligen ytterligare ett kvinnligt extra kontorsbiträde, till vilket avlöning
utgår från den i kammarrättens ordinarie stat ingående anslagsposten till
avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.
Av de ordinarie kontorsbiträdena tjänstgör ett uteslutande på aktuariekontoret.
Kammarrätten har nu gjort framställning om en förbättrad ställning
i lönehänseende för detta biträde. I sådant avseende har ämbetsverket
anfört följande:
»Genom beslut av 1919 års riksdag beviljades anslag dels på tilläggsstat för
år 1919 från och med den 1 april 1919 till samma års slut samt dels på extra
stat för år 1920 till ett kvinnligt biträde av andra graden å aktuariekontoret.
Sedan kammarrätten begärt anslag jämväl för år 1921 till ett dylikt biträde,
anförde löneregleringskommittén, att kommittén, som funnit anslag för ändamålet
höra beviljas, likväl ansett, att, därest i enlighet med vad kommittén förordat
en ny aktuarietjänst inrättades, det kvinnliga biträdets arbete icke vidare komma
att bliva av så självständig betydelse att avlöningen behövde sättas högre än i
första graden. Kommitténs mening blev nu gällande, och anslag har därefter
icke begärts till förbättrad avlöning för den nu ifrågavarande befattningen, vilken
emellertid alltjämt uppehållits av samma ordinarie biträde, som under tiden 1
april 1919—31 december 1920 bestred de till befattningen hörande göromål
mot ett arvode av 1,950 kronor eller såsom kvinnligt biträde av dåvarande andra
graden. Den omständigheten att den förutvarande amanuensbefattningen å aktuariekontoret
från och med år 1921 utbytts mot en ny aktuariebefattning har icke
''medfört väntad ändring i beskaffenheten av det kvinnliga biträdets göromål. Den
oerhörda tillströmningen av mål har väsentligen ökat arbetet å aktuariekontoret,
och den av aktuarierna, som tillika är regiatrator, och som det kvinnliga biträdet
närmast har att hjälpa i tjänstegöromålen, har till följd därav för att kunna
bibehålla nödig översikt över taxeringsmålen, planlägga fördelningen av dem
mellan föredragandena med vederbörlig hänsyn till vissa måls inbördes sammanhang
samt tillhandagå allmänheten med upplysningar, måst i ökad utsträckning
överlämna jämväl arbete av mera krävande art till det kvinnliga biträdet. Framhållas
må ock, att den författningsändring, enligt vilken besvär kunna ingivas
omedelbart till kammarrätten, befunnits särskilt för vissa tider av aret medföra
ej så liten ökning av aktuariernas arbete, vilken ökning givetvis i sin ordning
återverkat på det kvinnliga biträdets tjänstgöring. Med hänsyn till de stora
anspråk, som måste ställas på detta biträde i jämförelse med Övriga kontorsbiträden,
anser kammarrätten den kvinnliga kontorsbiträdesbefattnmgen å aktuariekontoret
böra förvandlas till en kvinnlig kanslibiträdesbefattning med avlöning
efter 3:e lönegraden i avdelningen C enligt gällande avlöningsreglemente. Då
begynnelselönen för ett kanslibiträde är 414 kronor högre än för ett kontorsbiträde,
kan kostnadsökningen icke anses vara av större betydelse.»
I detta sammanhang ber jag få meddela, att presidenten i kammarrätten
i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 27 mars 1922 angående
åtgärder till nedbringande av ämbetsverkets organisationskostnader föreslagit
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
utbyte av en av de nuvarande i 13:e lönegraden placerade aktuariebefattningarna
mot en i 5:e lönegraden placerad kvinnlig kontorsskrivarbefattning
ävensom i samband därmed uppflyttning av dels den kvarvarande aktuariebefattningen
till 14:e lönegraden, dels kontorsbiträdesbefattningen å aktuariekontoret
till 3:e lönegraden för kvinnliga tjänstemän. Allmänna civilförvaltningens
lönenämnd har emellertid i utlåtande den 27 oktober 1922 förklarat
sig icke kunna tillstyrka nämnda båda uppflyttningar.
Vidare har kammarrätten i sin nu förevarande skrivelse hemställt, att
den extra kanslibiträdesbefattningen hos ämbetsverkets sekreterare måtte
uppföras å ordinarie stat. Till stöd härför har anförts följande:
»Det kvinnliga extra kanslibiträdet hos kammarrättens sekreterare bestrider
den tjänstgöring, som tidigare ankom på dels en amanuens med halv tjänstgöring
å sekreterarexpeditionen dels ett kvinnligt skrivbiträde med omkring tre
timmars daglig tjänstgöring därstädes. I skrivelse den 12 juni 1919 hemställde
kammarrätten att för de ifrågavarande göromålen måtte inrättas en kvinnlig
biträdesbefattning av andra graden, men anslaget har hittills endast beviljats å
extra stat, och torde anledningen härtill vara att söka i löneregleringskoramitténs
erinran att anslag för befattningen borde beviljas allenast å extra stat intill dess
någon tids erfarenhet vunnits angående de med ifrågavarande biträdesbefattning förenade
göromål. I detta avseende får kammarrätten nu anföra, att en återgång till
den tidigare anordningen med biträdesgöromålens uppdelning på en amanuens och
ett skrivbiträde varken ur kostnadssynpunkt eller med hänsyn till önskvärdheten
av arbetskoncentration är att anbefalla, samt att det på grund av göromålens
ökning jämväl å sekreterarexpeditionen och behovet för sekreteraren av ett
kvalificerat fast biträde synes önskvärt att den ifrågavarande extra kanslibiträdesbefattningen
nu överflyttas på ordinarie stat. Till det extra kanslibiträdet utgår
nu en avlöning av 2,436 kronor, under det att begynnelselönen för ett ordinarie
kanslibiträde utgör 2,574 kronor. Den verkliga kostnadsökning, förändringen
skulle medföra, kan således även för detta fall sägas vara av mindre betydelse.»
Under förutsättning av bifall till kammarrättens framställning om överflyttning
av tre kammarrättsrådsämbeten från extra till ordinarie stat har
ämbetsverket hemställt om uppförande å ordinarie stat av den kontorsbiträdesbefattning,
som för närvarande finnes uppförd å extra stat. I detta
avseende har ämbetsverket anfört:
»Då den ökning av antalet kammarrättsråd från 10 till 15, som ämbetsverket
begärde i skrivelsen den 12 juni 1919, och den ökade föredragning, som därav
komma att följa, skulle nödvändiggöra en motsvarande ökning av de med renskrivning
sysselsatta arbetskrafterna, hemställde kammarrätten i nämnda skrivelse
tillika, att det dåvarande antalet ordinarie skrivbiträden eller 4 måtte höjas till 6.
Emellertid uppfördes allenast 2 av de ifrågasatta 5 nya kammarrättsrådsämbetena
på ordinarie stat och beviljades anslag till de 3 återstående å extra stat. På
motsvarande sätt förfors beträffande skrivbiträdesbefattningarna, så att en ny
sådan befattning uppfördes på ordinarie stat och en på extra stat. För det fall
att kammarrättens hemställan om överflyttning av tre kammarrättsrådsämbeten
från extra till ordinarie stat vinner bifall, anser kammarrätten av förenämnda
15
Kungl. Maj.ts proposition Nr 206.
tidigare dispositioner böra följa, att den kontorsbiträdesbefattning, som för närvarande
finnes upptagen å extra stat med ett arvode av 1,920 kronor, förvandlas
till en ordinarie kontorsbiträdesbefattning med avlöning efter 2:a lönegraden avdelningen
C uti löneplanen för ordinarie tjänstemän enligt vederbörande avlöningsreglemente
eller sålunda med en begynnelselön av 2,160 kronor.»
Vidkommande därefter behovet av anslag å extra stat för avlönande av
kvinnliga biträden hos kammarrätten har ämbetsverket anfört följande:
»Beträffande behovet av kvinnliga biträden förutsätter kammarrätten, att det
nu utgående arvodet till ett extra skrivbiträde får bibehållas för budgetaret
1923—1924, varvid detta arvode bör efter första löneklassen för kvinnlig extra
tjänsteman beräknas till högst 1,800 kronor för år; och finner kammarrätten vidare
uppenbart, att, därest av ämbetsverket begärd ytterligare förstärkning med 2
extra kammarrättsråd och en adjungerad ledamot bifalles, det ökade renskrivningsarbete,
som måste bliva en följd av den ökade föredragningen, icke kan
besörjas av de nuvarande kvinnliga biträdena utan att ännu ett biträde måste
för ändamålet anställas, vilket biträde dock synts böra uppföras å extra stat.
Beträffande avlöningen till detta biträde kunde möjligen sättas i fråga, att lönen
skulle beräknas allenast till det belopp, som utgår till extra skrivbiträde. Då
bland kammarrättens icke alltför talrika kvinnliga biträdespersonal redan finnes
ett ordinarie och ett extra skrivbiträde, har emellertid kammarrätten trott med
anställande av ytterligare biträden i denna grad böra anstå till dess erfarenhet
vunnits om beskaffenheten av det arbete, som inom ämbetsverket må kunna
utföras av kvinnor med den utbildning, som erfordras för behörighet till skrivbiträdesbefattningar.
Kammarrätten anser alltså att lönen till det nya kvinnliga
kontorsbiträde, som sålunda begärts å extra stat, bör utgå efter 2:a lönegraden
för extra ordinarie kvinnliga tjänstemän uti löneplanen enligt ovan anförda kungörelse
den 31 december 1921 och sålunda nu beräknas till högst 2,040 kronor.»
Till sist har kammarrätten yttrat sig angående kostnaderna för genomförande
av ämbetsverkets förslag. I fråga om anslag å ordinarie stat har
ämbetsverket anfört följande:
»Kammarrättens ordinarie stat upptager för år 1922 för avlöningar till ordinarie
tjänstemän ett förslagsanslag av 291,500 kronor. Enligt vad Kungl. Maj:ts
proposition nr 1 till 1921 års riksdag utvisar har detta anslag beräknats efter
avlöningen för en var tjänsteman i näst högsta löneklassen inom vederbörande
lönegrad. Enahanda grund tillämpas av kammarrätten vid beräkning av den
ökning i detta anslag, som bifall till kammarrättens framställning om förändringar
beträffande personalen å ordinarie stat skulle medföra. Beträffande kostnaden
för den personal, till vilken avlöning begärts å extra stat, har kammarrätten
däremot med hänsyn till det mindre antalet löneklasser inom flertalet vederbörande
lönegrader samt, vad angår de adjungerade ledamöterna, jämväl det antal
tjänstår, flera bland den nuvarande personalen inom denna grupp innehava, beräknat
kostnaden efter den högsta löneklassen inom de särskilda lönegraderna.
Sedan på sätt ovan nämnts enligt nådigt brev den 28 juli 1922 en ledigbliven
ordinarie kvinnlig kontorsbiträdesbefattning utbytts mot en ordinarie kvinnlig
skrivbiträdesbefattning, lärer anslaget, om för övrigt ingå förändringar krävdes,
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
böra beräknas till 291,104 kronor. Kammarrättens framställningar om uppförande
å ordinarie stat av tre nya kammarrättsrådsämbeten, två kvinnliga kanslibiträdesbefattningar,
därav den ena i utbyte mot en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning,
samt en ny kvinnlig kontorsbiträdesbefattning, skulle föranleda en
ökning av ifrågavarande anslagspost med 40,080 kronor till 331,184 kronor eller
i runt tal 331,200 kronor.
De övriga å ordinarie stat upptagna anslagsposterna eller för vikariatsersättningar
2,300 kronor och för avlöningar till icke-ordinare befattningshavare m. m.
13,000 kronor, av vilka poster den förra utgör förslagsanslag, under det den
senare betecknats såsom förslagsanslag högst, torde båda behöva något höjas,
anslaget till vikariatsersättningar till 2,600 kronor med hänsyn till den begärda
ökningen av den ordinarie personalen och anslaget till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. till 13,600 kronor på grund av successivt inträdande stegring i de
avlöningar och övriga ersättningar, som skola utgå av detta anslag. Den ordinarie
staten för kammarrätten för budgetåret 1923—1924 synes sålunda böra
beräknas till 347,400 kronor.»
Behovet av extra anslag har kammarrätten beräknat till 149,200 kronor.
Till motivering härav har anförts följande:
»Den av kammarrätten här ovan begärda förstärkningen av ämbetsverkets
arbetskrafter för tiden den 1 juli 1923—30 juni 1924 med två extra kammarrättsråd,
åtta adjungerade ledamöter, elva amanuenser, ett extra kontorsbiträde
och ett extra skrivbiträde skulle draga en kostnad av sammanlagt 130,206
kronor. Härtill komma emellertid, liksom för närvarande, kostnader till arvodesfyllnad
åt vikarierande extra ordinarie assessorer, till bestridande av ökad renskrivningskostnad
samt till semestervikariatsersättning åt kvinnliga extra biträden
och till fyllnadsarvoden åt deras vikarier vid tjänstledighet för sjukdom; och
lärer vidare böra upptagas ett mindre belopp till ersättning åt vikarier för
amanuenser.
Vad först angår arvodesfyllnaden åt vikarierande extra ordinarie assessorer är
denna för år 1922 och för första halvåret 1923 beräknad till 10,000 kronor för
år. Redan ökningen av kammarrättens ledamotsantal med 3 personer påkallar
någon ökning i denna post; en ytterligare ökning lärer vara betingad av den
motsedda förbättringen i adjungerarade ledamöternas avlöning. Emellertid föreligger
ännu en omständighet, som synes påkalla ökning av denna post. Gällande
bestämmelser om vikariatsersättning föranleda nämligen att adjunktionsarvodet för
en amanuens ställer sig 4 kronor högre för dag om han vikarierar för ett kammarrättsråd
än om han vikarierar för en adjungerad ledamot, vilket givetvis innebär
en stor oegentlighet, då tjänstgöringsskyldigheten i båda fallen är lika. Till
vilket belopp anslaget av nu angivna anledningar bör höjas, låter sig ej exakt
beräkna, men då anslaget torde böra tilltagas med någorlunda bred marginal,
anser sig kammarrätten för fyllnad av vikarierande assessorers arvoden till belopp,
som i varje särskilt fall skulle utgå vid vikariat för kammarrättsråd, böra
ifrågasätta ett anslag av 14,000 kronor.
Enär semestern för amanuenserna i regel kan föreläggas till tider, då vederbörande
föredragande, som de hava att biträda, åtnjuta ferier, samt för sådana
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 20(i.
fall förordnande av vikarier för amanuenserna icke är behövligt, synes anslaget
till ersättning åt vikarierande amanuenser kunna begänsas till 1,000 kronor.
För bestridande av ökad renskrivningskostnad finnes för närvarande ett anslag
å 3,150 kronor, vilket, i händelse av kammarrättens förstärkning med ytterligare
tre ledamöter, torde böra höjas till 3,400 kronor. Däremot synes anslaget å
1,000 kronor till semestervikariatsersättning åt kvinnliga biträden m. m., vilket
beräknats för fyra kvinnliga biträden, kunna, då nu å extra stat begärts avlöning
för blott två sådana biträden, nedsättas till 500 kronor. Anslaget å extra stat
för uppehållande av kammarrättens verksamhet under budgetåret 1923 — 1924
skulle alltså i sin helhet uppgå till 149,106 kronor, vilket belopp torde böra avrundas
till 149,200 kronor.»
Såsom eu sammanfattning av sitt förslag liar kammarrätten hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1923 års riksdag att
dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare hos kammarrätten på
följande sätt:
Avlönings
Befattningshavare
grad
1 president ............................................................................................
15 kammarrättsråd .................................................................................
2 kammarrättsråd (med revisionsrotel) ............................................
1 sekreterare .........................................................................................
1 advokatfiskal ..................................................;............................
10 tjänstemän (8 notarier, 1 aktuarie och registrator, 1 aktuarie)
2 kanslibiträden, kvinnliga .................................................................
4 kontorsbiträden, kvinnliga .............................................................
1 skrivbiträde, kvinnligt .....................................................................
1 förste expeditionsvakt ....................................................................
3 expeditionsvakter................................................................................
A 3
B 20
B 20
B 15
B 15
B 13
C 3
C 2
C 1
B 3
B 1
dels godkänna följande stat för kammarrätten att tillämpas från och med
den 1 juli 1923:
Stat
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag.........
Vikariatsersättningar, förslagsanslag.....................................
Avlöningar till icke ordinarie befattningshavare, m. m,
förslagsanslag, högst..............................................................
kronor 331,200
» 2,600
» 13,600
Förslagsanslag kronor 347,400,
dels ock till förstärkning av kammarrättens arbetskrafter å extra stat för
tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 såsom förslagsanslag, högst, anvisa följande
belopp, nämligen till
2 extra kammarrättsråd å högst 11,460 kronor till vardera kronor 22,920
8 adjungerade ledamöter å högst 9,540 kronor till en var
av dem........................................................................................ Ä .’ ft„
Arvodesfyllnad åt vikarierande extra ordinarie assessorer.... » l4,ouu
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 167 käft. (Nr 206.)
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Förenklin
gar i kammarrättens
arbetsmetoder.
11 amanuenser å högst 2,446 kronor till en var av dem ... kronor 27,126
Ersättning åt vikarierande amanuenser ............................... » 1,000
1 extra kontorsbiträde, kvinnligt, högst ............................... » 2,040
1 extra skrivbiträde, kvinnligt, högst .................................... » 1,800
Bestridande av ökad renskrivningskostnad ............................ » 3,400
Semestervikariatsersättning åt två kvinnliga extra biträden,
därav ett kontorsbiträde och ett skrivbiträde, samt fyllnadsarvoden
åt deras vikarier vid tjänstledighet för
sjukdom .................................................................................... » 500
Förslagsanslag kronor 149,106,
vilken summa torde böra avrundas till 149,200 kronor.
Kammarrättens förslag avser sålunda en utökning med tre föredragande
arbetskrafter, i det att tre nya kammarrättsrådsbefattningar skulle uppföras
å ordinarie stat utan annan ändring i det nuvarande antalet extra ledamöter
än att ett extra kammarrättsråd skulle ersättas av en adjungerad ledamot.
I samband med ökningen av antalet ordinarie kammarrättsråd skulle en ny
kontorsbiträdesbefattning uppföras å ordinarie stat men samtidigt en extra
dylik befattning bibehållas. Vidare skulle enligt kammarrättens förslag den
ordinarie kontorsbiträdesbefattning, som är placerad å aktuariekontoret, uppflyttas
till kanslibiträdesbefattning och det hos sekreteraren anställda extra
kanslibiträdet överföras till ordinarie stat. Den ordinarie statens slutsumma
skulle i anledning härav höjas från 306,800 kronor till 347,400 kronor. Vad
den extra staten angår skulle väsentligen tack vare av kammarrätten föreslagen
höjning av arvodet till adjungerad ledamot men även på grund av
föreslagen utökning av antalet amanuenser m. m. krävas en anslagshöjning
från 123,000 kronor till 149,200 kronor för år.
Ett förslag, sådant som det av kammarrätten framlagda, måste självfallet
i nuvarande tider, då man sett sig nödsakad att på snart sagt alla områden
av statsförvaltningen genomföra inskränkningar, vara ägnat att väcka starka
betänkligheter. Frågan om vidtagande av särskilda åtgärder för avarbetande
av den hos kammarrätten uppkomna arbetsbalansen, vilken fråga redan tidigare
varit föremål för uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida, har därför
i detta sammanhang upptagits till ingående prövning. Det har synts mig
uppenbart, att även en så avsevärd förstärkning av arbetskrafterna som den
av kammarrätten föreslagna icke skulle i och för sig kunna medföra sådan
ökning av arbetsresultatet, att arbetsbalansen kunde inom rimlig tid nedbringas.
Det av Kungl. Majd den 12 september 1921 åt presidenten i kammarrätten
A. R. östergren lämnade uppdrag att inkomma med förslag till
sådana åtgärder, särskilt i vad anginge ändringar i kammarrättens arbetsmetoder,
som kunde vara ägnade att befordra ett skyndsamt avarbetande av
den hos ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen, har bringats till slut och
resulterat i olika till Kungl. Majd avgivna förslag, nämligen dels den 27
mars 1922 om överflyttande av balansmål m. fl. mål från kammarrätten
till andra domstolar, dels den 6 december 1922 om vissa ändringar i kammarrättens
arbetssätt m. m., gående i huvudsak ut på nedsättning av det
19
liuncjl. Muj:ts preposition Nr 206.
domföra antalet ledamöter i vissa mai, utsträckning av ledamöternas föredragningsskyldighet
samt anordnande i kammarätten av jämväl annan före
dragning än ledamotsföredragning. Berörda förslag om överflyttning a\
balansmål till allmän domstols handläggning kan ännu ej upptagas till avgörande.
Presidenten östergrens övriga förslag hava däremot gjorts till
föremål för vidare behandling i finansdepartementet i samband med prövningen
av kammarrättens nu förevarande anslagskruv.
Vissa av hithörande spörsmål torde böra nu beröras.
Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget avser att åstadkomma ökat
arbetsresultat på olika vägar, nämligen dels genom viss personalförstärkning
och dels genom åtgärder beträffande arbetets ordnande inom kammairätten.
Vad den förstnämnda utvägen angår bygger förslaget på en utökning av
antalet föredragande ledamöter genom överflyttning till kammarratten av
ordinarie tjänstemän från andra förvaltningsgrenar. T enlighet med ett av
presidenten Östergren framfört förslag har därutöver ifrågasatts införande i
kammarrätten av annan föredragning än ledamotsföredragning. Början skulle
göras med två föredragande utan ledamotsställning. Antalet adjungerade
ledamöter skulle i samband härmed minskas från sju till sex.
Vidare må här omnämnas, att — på det ledamöterna skulle erhålla
bästa möjliga tid för beredande av mål till föredragning — det inom departementet
utarbetade förslaget avsåg en nedsättning i vissa fall av det
domföra antalet ledamöter i kammarrätten. Endast i fråga om de i § 1:
—3) av kammarrättens instruktion (Svensk författningssamling 1920, ni
940, och 1921 nr 855) omförmälda mål, d. v. s. balansmål och övriga rent
judiciella mål, skulle om domfört antal ledamöter fortfarande gälla vad för
hovrätt är stadgat. Däremot skulle i enlighet med vad som nu gäller beträffande
avgörandet av beskattningsmålen antalet ledamöter nedsätta,s från
fem, respektive fyra, då tre äro om beslutet ense till tre i mål, som i instruk
tionen omförmälas under § 1: 4)—8) och 14)—25), d. v. s. dels anmärkningsoch
dylika mål, dels fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokförmgsmal
m. m. Vad anmärkningsmålen beträffar, skulle desamma avgöras av presidenten
eller en ledamot med allmän rotel jämte båda ledamöterna med
revisionsrotel. Enligt presidenten Östergrens förslag skulle däremot sistberörda
mål handläggas av presidenten jämte en ledamot med allmän rotel och
en ledamot med revisionsrotel. ,
Till sist upptog departementets förslag dels en ökning av den tor ledamöternas
föredragning bestämda tid, dels ock vissa andra omläggningar av
arbetet, såsom rörande målens fördelning mellan rotlarna, expeditionernas
kontrasignering, protokollsföringen m. m., för vilka förslag jag emellertid i
detta sammanhang icke torde behöva lämna någon närmare redogörelse.
Över förberörda inom tinansdepartementet utarbetade förslag har kammarrätten
avgivit infordrat utlåtande. Kammarrättens ställning till förslaget
har i det stora hela varit avvisande. ,
Vad först angår den av presidenten Östergren föreslagna anordningen med
föredragande utan ledamotsställning har densamma av kammarrätten ansetts icke
Förslag
inom finansdepartementet.
Kammar
rättens
utlåtande.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
kunna tillstyrkas. I presidentens förslag hade ifrågasatts, att föredragandena
ifråga, benämnda »fiskaler», skulle efter viss tids tjänstgöring kunna förordnas
att såsom ledamöter deltaga i avgörandet av de av dem föredragna målen, men
härtill anmärker kammarrätten, att med en sådan bestämmelse fiskalernas ställning
i jämförelse med de adjungerade ledamöternas i själva verket syntes huvudsakligen
karaktäriseras icke därav, att de ej skulle hava ledamotsställ ning, utan
därav, att de icke skulle deltaga i handläggningen av mål, som föredroges av andra.
De mål, som enligt presidenten Östergrens förslag i första hand skulle överlämnas
till fiskalerna, vore dels de rent judiciella, vilka oftast vore av mycket
invecklad beskaffenhet och på vilkas avgörande viktiga personliga rättigheter
plägade vara beroende, och dels de mål, i vilka kammarrätten vore högsta instans,
och som från denna synpunkt vore av särskilt grannlaga beskaffenhet.
Det syntes kammarrätten mindre lämpligt, att för föredragning av dessa mål
skulle anlitas de minst erfarna bland de till buds stående föredragandena.
Med avseende å de kompetensfordringar, som måste uppställas för anställning
såsom fiskal, förmenade kammarrätten, att rekryteringen å kammarrättens ledamotsbefattningar
icke skulle kunna genom förslaget underlättas, enär svårigheterna
för anskaffande av fiskaler till visst antal skulle bliva desamma som för
ökning av de adjungerade ledamöterna med samma antal. Icke heller hade
kammarrätten kunnat känna sig övertygad om att förslaget skulle erbjuda några
fördelar vare sig med avseende å snabbheten i målens avgörande eller i ekonomiskt
avseende.
I nu förevarande avseende hava vid ärendets handläggning i kammarrätten
särskilda meningar uttalats. Fyra ledamöter hava förklarat, att de skulle kunnat tillstyrka,
att på försök under ett år finge i kammarrätten anställas två föredragande
utan ledamotsställning, därest förslaget härom förelegat oberoende av övriga
framställningar, ägnade att skärpa arbetet för kammarrättens ledamöter. En
annan ledamot har tillstyrkt förslaget under förutsättning, bland annat, att
fattigvårdsmål och med dem likställda mål avgjordes i närvaro av allenast tre
ledamöter, och med framhållande av att fiskal ej borde förordnas att deltaga i
avgörandet av de av honom föredragna målen samt att balansmål och med dem
jämställda mål icke borde av fiskalerna handläggas.
I fråga om nedsättning av domfört antal ledamöter i kammarrätten vid handläggning
av vissa mål innehåller kammarrättens utlåtande bland annat följande.
Beträffande först handläggningen av anmärltningsmålen har kammarrätten till
en början utvecklat, hurusom det skulle innebära ett betänkligt försvagande av
domstolsorganisationen, om kammarrättsråden med revisionsrotel skulle få sig
tillerkänd majoriteten vid anmärkningsmålens avgörande. Kammarrätten har väl
funnit, att, därest dessa mål handlades på sätt presidenten Östergren föreslagit,
en under vanliga förhållanden stark och ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande
sammansättning av domstolen skulle ernås. Då det av anförda skäl syntes kammarrätten
olämpligt, att presidenten bundes vid regelbundet deltagande i avgörandet
av anmärkningsmålen, har kammarrätten dock ej kunnat tillstyrka förslaget.
Kammarrätten har därför ansett att, därest minskning skulle kunna äga rum i
det för anmärkningsmålens avgörande nu föreskrivna antalet ledamöter i kammarrätten,
majoriteten i anmärkningsdomstolen måste förbehållas ledamöterna med
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
allmänna rotlar samt att deltagandet i handläggningen av ifrågavarande mål borde
turvis åläggas ett mindre antal av sistnämnda ledamöter.
I samma ordning som de egentliga anmärkningsmålen borde behandlas de
under punkterna 5—8 och 14 — 17 under § 1 i instruktionen upptagna mål och
ärenden. De under punkt 19 upptagna mål borde däremot behandlas i samma
ordning som balansmål, vilka målen ifråga till sin natur vore mest närstående.
Beträffande förslaget, att de i punkterna 20 —22 av instruktionens § 1 upptagna
mål, nämligen besvär över länsstyrelsernas beslut i fattigvårdsmål, besvär
i mål om mantalsskrivning samt ansvar enligt förordningarna angående mantalsskrivning
ävensom besvär i mål rörande tillämpning av bestämmelserna angående
kyrkoböckers förande, skulle avgöras av tre ledamöter, har kammarrätten ermrat,
att förslag i samma syfte hade väckts vid 1921 års riksdag genom motion (ni
161) i första kammaren. Då kammarrätten den 24 mars 1921 till vederbörande
riksdagsutskott avgivit infordrat utlåtande över motionärens förslag, hade kammarrätten
enhälligt avstyrkt förslagen. Kammarrätten ansåge sig böra vidhålla
vad i berörda utlåtande anförts. En minskning av antalet i målens avgörande
deltagande ledamöter måste givetvis öka svårigheterna för upprätthållande av enhetlighet
och konsekvens i kammarrättens rättstillämpning; och det vore för kammarrätten
klart, att det beträffande de mål, i vilka kammarrätten vore sista instans,
vore särskilt angeläget att undvika de vådor, som i avseende å rättsskipningens
tillförlitlighet kunde vara att motse. En ytterligare betänklighet mot
minskning av antalet ledamöter vid avgörandet av nu förevarande mål läge däruti,
att kammarrättens i målens avgörande deltagande arbetskrafter till avsevärd del
utgjordes av yngre, relativt oprövade och i varje fall icke-ordinarie ledamöter. I
detta avseende ansåge sig kammarrätten böra erinra om ett den 2 januari 1917
av riksdagens justitieombudsman avgivet yttrande i ärende rörande förstärkning
av arbetskrafterna i kammarrätten m. m., däruti lian uttalat, bland annat, att
det vore ett verkligt missförhållande, att i prövningen av beskattningsmal deltoge
allenast adjungerade ledamöter, samt att det aldrig borde få förekomma, att
i mål, där kammarrätten vore högsta instans, endast adjungerade ledamöter deltoge.
Därest antalet ledamöter i fattigvårds-, kyrkobokförings- och mantalsskrivningsmål
skulle minskas till tre, skulle givetvis ej heller beträffande dessa
mål missförhållanden av den art, som sålunda anmärkts av justitieombudsmannen,
kunna helt undvikas.
Frågor om advokatfiskalen i kammarrätten tillkommande aktoratsarvode (punkt
23) borde enligt kammarrättens mening handläggas i likhet med balansmålen
samt frågor om avskrivning i kammarrättens aktoratsräkning (punkt 24) i samma
ordning som anmärkningsmålen.
Beträffande frågan om domfört antal ledamöter hava i flera avseenden särskilda
meningar uttalats vid ärendets handläggning i kammarrätten. Vad till en början
angår anmärknings- och likställda mål hava två ledamöter hemställt, att nu
gällande ordning måtte lämnas orubbad. Tre ledamöter hava däremot anslutit
sig till det remitterade förslaget. För den nödiga förhandenvaron av allmän
judiciell erfarenhet, i den mån sådan tillfälligtvis skulle saknas hos fackledamöterna,
torde det enligt dessa reservanter bliva väl sörjt genom presidentens deltagande
i målens handläggning. Att de förra skulle komma att i vissa fall över
-
Departe
ments
chefen.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
rösta denne med åsidosättande av allmänna rättssynpunkter torde väl få anses i
praktiken uteslutet. Med större skäl kunde det," om majoritetens förslag bleve
genomfört, befaras, att den föredragande ledamoten kunde bliva överröstad av
ett par unga bisittare med mindre fackkunskap. Även en annan ledamot har
lämnat departementets förslag utan erinran i fråga om anmärkningsmålen.
De mål, där kammarrätten är högsta instans, eller sålunda fattigvårds-, mantalsskrivnings-
och kyrkobokföringsmål, hava två ledamöter ansett kunnat avgöras
av tre ledamöter, därest av dessa två vore ordinarie eller extra kammarrättsråd.
Aven en annan ledamot har lämnat departementets förslag utan erinran i denna del.
Presidenten Östergren har vid frågans handläggning i kammarrätten uttalat en
särskild mening. Vad beträffar anordnandet i kammarrätten av föredragning
av personer utan ledamotsställning, har presidenten ansett detta vara det för
nedbringande av kammarrättens arbetsbalans viktigaste bland de föreliggande
förslagen; och har presidenten ytterligare utvecklat fördelarna med anordningen
ifråga. I fråga om kammarrättens sammansättning vid handläggningen av olika
mål, liar presidenten beträffande anmärkningsmålen funnit sig böra avstyrka departementets
förslag samt i fråga om fattigvårdsmålen och därmed likställda mål
anslutit sig till den inom kammarrätten uttalade särskilda mening, att i handläggningen
av dessa mal alltid borde deltaga minst två ordinarie eller extra kammarrättsråd.
Enligt inhämtade upplysningar uppgick kommarrättens arbetsbalans den
31 december 1922 till 18,967 taxerings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings- och
kyrkobokföringsmål. Denna siffra betyder visserligen en nedgång i förhållande
till det förut angivna antalet balanserade mål den 31 augusti 1922,
men i förhållande till den 31 december 1921 har balansen ökats med i runt
tal 3,000 mål.
För den närmaste framtiden har kammarrätten av anförda skäl ansett
sig ej kunna räkna med en större årsavverkning än 350 å 375 mål per
ledamot med allmän rotel. Även om man räknar med den högre av dessa
siffror och gör något tillägg för mål, föredragna av ledamot med revisionsrotel
samt av advokatfiskalen, uppnås icke en större sammanlagd årsavverkning
än inemot 9,000 mål. En dylik avverkning måste emellertid vara otillräcklig
redan för att hindra balansens ytterligare ökning. Även framgent
lärer man nämligen hava att räkna med en avsevärd tillströmning av mål
till kammarrätten. Antalet inkomna mål, tillhörande taxerings- och fattigvårdsmålens
grupper, uppgick för år 1922 till 12,443, varibland dock finnes
en stor post likartade taxeringsmål från ett län. Att bedöma storleken av
tillströmningen under de närmaste åren erbjuder mycket stora svårigheter,
enär ett flertal omständigheter inverka i såväl ökande som minskande riktning.
En årlig tillströmning av omkring 10,000 mål torde man dock tillsvidare
få räkna med.
Under sålunda angivna förhållanden och då det synes nödvändigt att få
kammarrättens balans avarbetad inom någorlunda rimlig tid, måste särskilda
ansträngningar göras för att uppnå ett avsevärt större arbetsresultat än för
närvarande. Därvid är till en början att taga ställning till frågan om förstärkning
av kammarrättens arbetskrafter. På grund av särskilda förhål
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
landen torde förstärkningen kunna i huvudsak genomföras utan ökade kostnader
för statsverket. Vid den särskilda granskningen av ämbetsverkens
ans)agsäskaliden har det nämligen befunnits möjligt att vidtaga indragningar
av ordinarie befattningar på andra håll inom statsförvaltningen, och genom
överflyttning av sålunda disponibla arbetskrafter till kammarrätten kan detta
ämbetsverk beredas den arbetsförstärkning, varav detsamma är i oundgängligt
behov. En dylik anordning bar redan preliminärt från ingången av
år 1923 genomförts, i det att till kammarrätten överflyttats en byråchef i
riksräkenskapsverket och en förste kanslisekreterare i försvarsdepartementet,
båda med tjänstgöring såsom ledamöter. Därjämte kan en förste kansli - sekreterare i finansdepartementet från och med den 1 juli 1923 överflyttas
till kammarrätten för enahanda tjänstgöring. Hur länge denna anordning
bör fortfara är naturligtvis i första hand beroende av arbetstillströmningen
i kammarrätten, och slutlig ställning behöver nu ej tagas till frågan om
de sålunda överflyttade befattningshavarnas framtida användande i statsförvaltningen.
Utöver förberörda ar betsförstärkning ''synes, på sätt presidenten östergren
föreslagit, försök böra anställas med extra föredragande utan ledamotsställning.
Ur rekryteringssynpunkt bör det vara en fördel, att aspiranterna först
kunna prövas såsom föredragande utan ledamotsställning, innan dylik ställning
tilldelas dem. Tillsvidare synes det icke böra ifrågakomma att låta
de extra föredragandena inträda såsom ledamöter. Till en början torde i
enlighet med presidenten Östergrens förslag två extra föredragande böra
anställas. Om emellertid kammarrätten får till sitt biträde två extra föredragande,
bör enligt min mening antalet adjungerade ledamöter kunna nedsättas
från sju till sex.
Då jag icke kan tillstyrka uppförande å ordinarie stat av ytterligare rådsbefattningar,
skulle alltså under budgetåret 1923—1924 ledamöternas antal
bliva tillhopa tjugusex, därav fjorton ordinarie och tre extra kammarrättsråd,
tre ordinarie tjänstemän såsom särskilda ledamöter och sex adjungerade
ledamöter. Härtill skulle då komma två extra föredragande.
På grund av den av mig förordade arbetsförstärkningen torde avverkningen
i kammarrätten kunna beräknas bliva ökad med minst 1,500 mål
om året samt förty uppgå till mellan 10,000 och 11,000 mål. Detta kan
emellertid, såsom av det föregående framgår, icke anses tillräckligt för att
åstadkomma någon nämnvärd avarbetning av balansan. Andra vägar förökning
av arbetsresultatet måste därför anlitas, och jag har i det föregående
berört de förslag till förenklingar av kammarrättens arbetssätt och utsträckning
av föredragningsskyldigheten för ledamöterna, vilka i sådant syfte
framlagts.
Bland de åtgärder till vinnande av ökat arbetsresultat, som blivit ifrågasatta,
har jag förut omnämnt utsträckning av föredragningsskyldigheten,
vilken närmast avsetts motsvara den i samband med löneregleringen för den
centrala statsförvaltningen fastställda ökningen av arbetstiden å tjänsterummet.
Då avsikten med en utökning av föredragningsskyldigheten bör vara att
erhålla en arbetsprestation, som fullt motsvarar den ökade föredragningstiden,
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
är det av vikt att för ledamöterna underlätta det arbete, som utöver egen
beredning och föredragning åvilar dem. Detta kan i första hand äga rum
genom en nedsättning av det domföra antalet ledamöter vid målens avgörande.
Mest verksamt skulle härvid sannolikt vara att låta beskattningsmålen
avgöras av två ledamöter, där dessa vore om beslutet ense. En dylik
anordning, som diskussionsvis behandlades i finansdepartementets förslag men
som med hänsyn till den minskade rättssäkerheten utdömts av kammarrätten,
kan måhända framdeles bliva nödvändig. För närvarande har jag dock
ansett mig böra stanna vid att föreslå en inskränkning i det domföra antalet
ledamöter vid avgörande av andra mål, där nu större antal ledamöter
äro närvarande. Vad anmärkningsmålen beträffar går kammarrättens invändning
emot departementets förslag i huvudsak ut på, att majoriteten i
dessa mål borde bevaras hos ledamöter med allmän rotel. Bärande skäl
synas mig dock ej hava anförts för antagandet, att en sammansättning av
anmärkningsdomstolen, på sätt inom departementet föreslagits, skulle medföra
ökad risk för ett felaktigt avgörande av ifrågavarande mål. Flera
ledamöter i kammarrätten hava ock biträtt förslaget i denna del. I fattigvårds-,
mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål samt därmed sammanhängande
mål bör enligt min mening antalet ledamöter också kunna sättas
till tre. Rättssäkerheten synes mig nämligen bli vederbörligen tillgodosedd,
om, på sätt av vissa ledamöter i kammarrätten ifrågasatts, i dessa måls
handläggning alltid deltaga minst två kammarrättsråd. Jag tinner mig
sålunda böra tillstyrka, att domfört antal ledamöter i kammarrätten nedsättes
till tre i alla mål utom de rent judiciella. .
Presidenten Östergrens uppslag, att kammarrättens president skulle tagas
i anspråk för tjänstgöring såsom ordförande å division, har jag likaledes
funnit mig böra biträda. För att presidenten skall kunna bibehålla kännedom
om kammarrättens arbete i det hela, torde det dock vara lämpligt, att
tjänstgöringen icke på förhand bindes vid behandlingen av en enda grupp
av ärenden.
Verkan av nu berörda och eljest ifrågasatta åtgärder i avseende å kammarrättens
arbetsmetoder är givetvis svår att uppskatta. Den förordade förstärkningen
av kammarrättens arbetskrafter och den föreslagna utökningen
av ledamöternas föredragningsskyldighet ävensom de ifrågasatta övriga förändringarna
i kammarrättens arbetssätt torde dock kunna antagas medföra
en så avsevärd ökning av ämbetsverkets arbetsresultat, att några ytterligare
åtgärder av beskaffenhet att böra underställas riksdagen icke för närvarande
äro nödvändiga.
Den utökning av de föredragande arbetskrafterna i kammarrätten, som
jag i det föregående tillstyrkt, kräver emellertid någon förstärkning jämväl
av biträdande personal. Kammarrätten själv, som föreslagit en höjning av
föredragandenas antal med tre, har ansett sig behöva en utökning av antalet
amanuenser med tre. Såsom framgår av vad chefen för ecklesiastikdepartementet
den 8 januari 1923 yttrat vid anmälan av frågan om anslag
till departementets avdelning av Kungl. Maj-.ts kansli (åttonde huvudtiteln,
sid. 3), har emellertid en andre kanslisekreterare befunnits kunna från nämnda
departement överflyttas till kammarrätten för att där tjänstgöra såsom no
-
25
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 206.
tarie. Genom en dylik anordning torde behovet av ytterligare biträde åt
ledamöterna, vilkas antal enligt mitt förslug skulle ökas med allenast två,
vara tillgodosett. De extra föredragandena skulle själva svara för expeditionsskyldigheten
beträffande av dem föredragna mål, vadan något amanuensbiträde
åt dem icke skulle erfordras.
Utökningen av antalet föredragande ävensom den av andra orsaker motsedda
ökningen i avverkning måste emellertid föranleda ökat behov av skrivbiträde.
På sätt jag anfört vid behandlingen den 8 januari 1923 av frågan
om anslag till finansdepartementet (sjunde huvudtiteln, sid. 2), var det min
avsikt att i viss mån tillgodose detta behov genom överflyttning av eu ordinarie
kvinnlig kontorsbiträdesbefattning från finansdepartementet till kammarrätten.
En dylik befattning står emellertid för närvarande vakant, varför
det torde vara enklast att definitivt avföra befattningen från departementets
stat och bevilja särskilt anslag för ändamalet till kammarrätten. Kainmairätten
har begärt en utökning av biträdespersonalen med ett kontorsbiträde,
för det fall att de föredragande ledamöternas antal skulle ökas med tre.
Enligt mitt förslag kommer avverkningen av mål att bliva väsentligt större
än med kammarrättens berörda förslag. Jag finner mig på grund härav höra
föreslå, att kammarrätten får till sitt förfogande två nya biträden, av vilka
det ena lämpligen synes böra placeras såsom kontorsbiträde och det andra
såsom skrivbiträde. Då en väsentlig del av den väntade ökningen i avverkning
faller på den ordinarie personalen, skulle möjligen endera befattningen
kunna anses böra redan nu uppföras å ordinarie stat. Jag finner mig emellertid
böra avvakta någon tids erfarenhet av den föreslagna nya ordningen för
arbetet i kammarrätten och förordar fördenskull, att båda biträdena tillsvidare
uppföras å extra stat. Då jag ej heller i övrigt kan tillstyrka, att
nu å extra stat uppförd biträdespersonal skulle överföras till ordinarie stat,
skulle den kvinnliga personalen med avlöning från extra anslag komma att
bestå av ett kanslibiträde (å sekreterarexpeditionen), två kontorsbiträden och
två skrivbiträden. _
Av kammarrätten föreslagen uppflyttning av det ordinarie kon torsbi t rådet
a aktuariekontoret till kanslibiträdes grad kan jag icke tillstyrka. Även
Övriga ifrågasatta åtgärder beträffande organisationen av arbetet å aktuariekontoret
måste för närvarande anstå men böra givetvis tagas under övervägande
vid uppkommande vakans a befattning inom 13:e lönegraden.
Vad till sist angår frågan om kostnaderna för den arbetsförstärkning, som
enligt mitt förslag skulle beredas kammarrätten, och sättet för dessa kostnaders
bestridande ber jag få anföra följande.
De till kammarrätten från andra verk överflyttade ordinarie befattningarna
torde lämpligen böra uppföras å en särskild övergångsstat. Det ordinarie
anslaget till kammarrätten skulle då komma att motsvara summan av den
ordinarie avlöningsstaten samt berörda övergångsstat. Vad den ordinarie
staten angår har anslagsposten till vikariatsersättningar under år 1922 ej
oväsentligt överskridits, varför en höjning av anslaget med 1,200 kronor
torde böra vidtagas. Den ordinarie avlöningsstaten, som nu uppgår till
306,800 kronor, skulle alltså sluta å ett belopp av 308,000 kronor. A övergångsstaten
skulle uppföras följande poster, nämligen:
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 167 höft. (Nr 206.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
1 byråchef i lönegraden B 20 .......................
2 förste kanslisekreterare i lönegraden B 16
1 andre kanslisekreterare » » B 13
Vikariatsersättning, förslagsvis ......................
Summa kronor 38,000.
anslaget till kammarrätten skulle sålunda behöva bestämmas
till 346,000 kronor.
Beträffande den extra staten är till en början att taga ställning till spörsmålet
om arvodet åt de adjungerade ledamöterna i kammarrätten. Detta
arvode utgår nu med 6,690 kronor. På sätt jag anfört vid anmälan den
8 januari 1923 av frågan om anslag till upprätthållande av kammarkollegii
verksamhet (sjunde huvudtiteln, sid. 20) rörande arvodet till motsvarande
befattningshavare i kammarkollegium, står de adjungerade ledamöternas nuvarande
placering icke i rimlig motsvarighet till beskaffenheten av arbetet
Detta ar nämligen väsentligen detsamma, som åligger tjänsteman i lönegraden
B 20, medan avlöningen är lägre än den för lönegraden B 14 gällande
begynnelseavlöningen. Från såväl organisatorisk synpunkt som eljest
torde det vara oemotsägligt, att de adjungerade ledamöterna böra placeras i
en högre lönegrad än den, vari förutvarande andra gradens tjänstemän
placeiats, eller den 15:de; det synes mig vara en lämplig avvägning av de
adjungerade ledamöternas ställning att, på sätt kammarrätten och även
lonenämliden föreslagit, placera dem i 17:de lönegraden. Lönen kommer
härigenom att ligga fyra löneklasser under den för ordinarie kammarrättsråd
gällande. Genom en sådan placering blir de adjungerade ledamöternas
begynnelselön densamma som för hovrätternas assessorer.
I fluga om de extra föredragandena, vilka tillsvidare böra uppföras pa
extra stat, har presidenten Östergren föreslagit deras inordnande i 15-de lönegraden.
Jag ansluter mig till detta förslag.
Hittills hui i anslaget på extra stat till upprätthållande av kammarrättens
verksamhet ingått ett belopp av 10,000 kronor till arvodesfyllnad åt vikarierande
assessorer. Då ersättningen åt ifrågavarande befattningshavare, i den
mån de vikariera för ordinarie befattningshavare, numera må bestridas av
det ordinarie anslaget till kammarrätten samt vikariaten för icke-ordinarie
ledamöter torde bliva tämligen fåtaliga, har jag funnit mig kunna för
budgetåret 1923—1924 högst väsentligt nedsätta ifrågavarande anslagspost.
Billigt vad jag inhämtat har anslagsposten under år 1922 belastats med
allenast omkring 650 kronor. Jag hemställer, att motsvarande anslagspost
nu upptages med ett belopp av 2,000 kronor. Arvodena till amanuenserna
har kammarrätten räknat efter den högsta förekommande löneklassen, vilket
för åtta amanuenser skulle utgöra 19,728 kronor. Då denna avlöning eljest
i ämbetsverken plägar utgå allenast till ett fåtal e. o. tjänstemän och då
pa grund av anslagsminskningar amanuensarvodena allmänt torde komma
att nedsättas efter den 1 juli i år, bör jämväl nu ifrågavarande anslagspost
kunna sänkas, förslagsvis till 18,000 kronor. Till bestridande av ökad renskrivnmgskostnad
ingår i det nuvarande anslaget å extra stat ett belopp av
kronor 11,460
» 19,080
» 7,212
* 248
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
3,150 kronor, och torde enahanda belopp, dock avrundat till 3,100 kronor,
höra beräknas även för budgetåret 1923—1924. Slutligen torde såsom hittills
böra upptagas en post om 1,000 kronor till ersättning åt vikarier för de
kvinnliga biträdena. Någon höjning av denna post erfordras enligt min
mening icke, då semestervikarier i allmänhet icke torde oundgängligen behöva
förordnas. Enligt den princip, som vid framläggande av innevarande
års statsverksproposition genomgående tillämpats beträffande beräkningen av
avlöningsanslag å extra stat, har man endast att räkna med avlöningen i
lägsta löneklassen för vederbörande befattningshavare å extra stat.
I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle det extra anslaget till kam
-
marrätten kunna beräknas på följande sätt, nämligen:
Tre extra kammarrättsråd å 10,020 kronor............................ kronor 30,060
Sex adjungerade ledamöter å 8,580 kronor ............................ » 51,480
Två extra föredragande å 7,212 kronor.................................... » 14,424
Lön och vikariatsersättning åt vikarierande extra-ordinarie
assessorer och extra föredragande........................................... » 2,000
Åtta amanuenser............................................................................ » 18,000
Ett kanslibiträde, kvinnligt........................................................ » 2,436
Två kontorsbiträden, kvinnliga, å 2,040 kronor .................... » 4,080
Två skrivbiträden, kvinnliga, å 1,710 kronor ........................ » 3,420
Bestridande av ökad renskrivningskostnad............................. » 3,100
Ersättning åt vikarier för förenämnda kvinnliga biträden m. m. » 1,000
Summa kronor 130,000
Det extra anslaget till upprätthållande av kammarrättens verksamhet
skulle alltså behöva bestämmas till 130,000 kronor.
Sammanlagt skulle å ordinarie och extra stat för budgetåret 1923—1924
äskas 476,000 kronor mot i statsverkspropositionen beräknade 472,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att å övergångsstat hos kammarrätten skola uppföras följande
befattningar, nämligen:
Befattningshavare Avlöningsgrad.
1 byråchef........................................................ B 20
2 förste kanslisekreterare ............................ B 16
1 andre kanslisekreterare ............................ B 13;
dels fastställa följande ordinarie stater för kammarrätten:
A. Ordinarie avlöningsstat.
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 291,500
Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................................ » 3,500
Avlöningar till ieke-ordinarie befattningshavare m. m......... » 13,000
Förslagsanslag kronor 308,000.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
B. Övergångsstat.
Avlöningar och vikariatsersättningar, förslagsanslag ............ kronor 38,000;
dels i riksstaten för budgetåret 1923—1924 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till kammarrätten med ett belopp av 346,000 kronor;
dels ock för budgetåret 1923—1924 till upprätthållande av kammarrättens
verksamhet anvisa ett extra anslag av 130,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skall proposition av den
lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Martin Philipson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCTTS'' BOKTKYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1923:178 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924. s. 9 i texten
- SU 1923:95 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarrätten och dess verksamhet under hudgetåret 1923—1924. s. 1 i texten