Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m

1923-04-06 · 141 sidor, varav 135 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 135 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:226, Med förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

1

Nr 226.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för olovlig varuinförsel m. m.; given Stockholms slott

den 6 april 1923.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om straff för olovlig varuinförsel; och

2) lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

och vin till svenskt territorialvatten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition tft 226.

Förslag

till

lag om straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig

vara, skall för olovlig varuinförsel bota från och med två till

och med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för

statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst trettio kronor.

Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare

straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av

nämnda avgift, dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett

år; och må, där införseln haft till föremål spritdrycker, vin eller tobaksvaror

samt omständigheterna äro Synnerligen försvårande, till straffarbete

i högst ett år dömas.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen

varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit

avsett att begagnas till vald eller hot mot den, som velat hindra eller

vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första

punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra

punkten av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett

år, ända att sådan straffskärpning ej enligt 1 mom. må äga rum.

3 mom. Har den olovliga varuinförseln förövats i tjänsten av

tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket,

eller har den olovliga varuinförseln förövats av tjänsteman vid

postverket eller vid statens järnvägar med avseende å gods, som han i

och . för sin tjänst haft under händer eller till vilket han av sådan anledning

haft tillträde,

dömes till straffarbete i högst två år eller till fängelse.

4 mom. Har den olovliga varuinförseln förövats å järnväg eller

å färja, som kan medföra tåg, av någon därstädes anställd eller vid

där anordnad postavdelning tjänstgörande person, vilken till brottets

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

underlättande begagnat sig av denna sin ställning, skall till sträft, som

i 2 mom. sägs, dömas, där ej gärningen är enligt 3 mom. med strängare

straff belagd. .

5 mom. Har den olovliga varuinförseln förövats av tjänsteman vid

tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten, skall brottet anses begånget

under synnerligen försvårande omständigheter.

6 mom. Framgår av omständigheterna, att olovlig varuinförsel

icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket,

vare straffet böter, minst tjugo högst femhundra kronor.

7 mom. Har tobaksvara olovligen införts av annan än resande,

skall till grund för beräkning av böter läggas den tullavgift, som skolat

utgå, därest resande infört varan.

8 mom. Olovligen infört gods vare förverkat; dock skall sådan

påföljd icke inträda:

a) då den olovliga varuinförseln straffas efter vad i 6 mom. sägs,

samt

b) då i följd av gärningsmannens minderårighet eller av annan

särskild anledning straffrihet äger rum eller straffet förfaller.

I fall, som under a) och b) sagts, skola föreskrivna avgifter till

tullverket för godset utgöras.

9 mom. År olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvaringspersedel,

i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av

sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel;

samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än tjugo ton eller odackad,

vilken för den olovliga varuinförseln begagnats antingen vid resa, som

måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig vaiuinförsel,

eller eljest vid transport från större fartyg till land eller från

ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård, ävensom dragare

och fordon, som nyttjats för transport av olovligen infört gods, allt

dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller

annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln

eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats

under forslingen.

10 mom. Innefattar olovlig varuinförsel tillika förbrytelse i tjänsten,

varde den förbrytelse bedömd enligt allmänna strafflagen.

2 §.

Lika med olovlig varuinförsel anses försök därtill.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

3 §-

1 mom. Finnes i fartyg eller å tåg ^illpliktigt gods så förstucket

eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad,

och varder icke någon förvunnen till gärningen, straffes fartygets eller

tågets befälhavare, ändå att han icke kunnat övertygas om delaktighet

i godsets införskaffande i fartyget eller å tåget, såsom för olovlig varuinförsel.

Gitter han göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om sagda

åtgörande, dömes allenast för bristande tillsyn över fartyget eller tåget

till böter, svarande mot högst dubbla beloppet av den avgift, som för

godset bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst

tjugo kronor.

Har sådant förstickande eller undandöljande av ^illpliktigt gods,

som i första stycket sägs, ägt rum, och varder någon förvunnen till

gärningen, dömes fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan

bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, allenast

för bristande tillsyn, såsom ovan sagts.

Godset tillika med förvaringspersedel, som i 1 § 9 mom. a) avses,

skall i varje fall dömas förverkat.

2 mom. * Böter för bristande tillsyn enligt 1 mom. må icke ådömas

i det fall, att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller

undandolt på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga

begagnande.

4 §•

1 mom. Befinnes vid tullbehandling av inkommet gods eller därefter,

att åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans

vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga vara

stadgad avgift till tullverket, skall mottagaren eller, där denne är ombud

för annan här i riket, vilken äger förfoga över varan, denne senare

straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke styrkts, att han

ägt vetskap om den vidtagna åtgärden.

Har person, som i första stycket avses, före tullbehandlingen till

namn och beskaffenhet eller värde riktigt angivit eller låtit angiva

varan, eller gitter han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan hans

vetskap eller tillskyndan, vare han fri från ansvar.

Innefattar åtgärd, som i första stycket avses, förbrytelse, som i

allmänna strafflagen är med straff belagd, dömes till ansvar efter vad i

ty fall är stadgat.

Vara, med avseende å vilken åtgärd, som i detta mom. sägs, vidtagits,

skall i varje fall, där den icke behörigen angivits före tullbe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

handlingen, dömas förverkad tillika med förvaringspersedel, som i 1 §

9 mom. a) avses.

2 mom. Har någon vid utförsel ur riket av gods, för vilket ifrågasattes

restitution av eller befrielse från avgift för statsverkets räkning

till tullverket, i angivningsinlaga eller annan handling uppsåtligen lämnat

oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik restitution

eller befrielse, eller har någon annorledes uppsåtligen sökt obehörigen

tillgodogöra sig restitution eller befrielse, som här avses, straffes med

böter från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift,

som sålunda oriktigt kunnat bliva föremål för restitution eller befrielse,

dock minst trettio kronor, eller, vid synnerligen försvårande omständigheter,

med fängelse i högst sex månader.

Har restitution eller befrielse, som i detta mom. avses, erhållits,

skall straff ådömas enligt allmänna strafflagen.

Vara, med avseende å vilken åtgärd, som i detta mom. avses, vidtagits,

skall dömas förverkad tillika med förvaringspersedel, som i 1 §

9 mom. a) sägs.

5 §■

1 mom. Såsom olovlig varuinförsel skall anses:

a) därest bland resandes effekter tullpliktigt gods förstuckits eller

undangömts i uppenbart syfte att därigenom undandraga det tullpersonalens

uppmärksamhet;

b) om inrikes förpassning underkastat men oförpassat gods, vilket

icke visas vara inom riket alstrat eller tillverkat eller där förtullat, så

förstuckits, att det ej kan upptäckas annorledes än genom visitation,

eller om sådant gods föres från fartyg i annan ordning än i gällande

tullstadga föreskrives i fråga om vederbörligen förpassat gods; samt.

c) då o förtullat utländskt gods, som varit föremål för tullangivning,

bortsmvges eller förbytes inom svenskt territorium; skolande, därest

den, som beträdes med sådant brott, begagnat sig av tullupplagsrätt för

godset, brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

2 mom. Kan beskaffenheten av gods, varom i 1 mom. b) eller

c) sägs, icke utrönas eller är godset tullfritt, skola, där bötesstraff

ifrågakommer, böterna bestämmas till belopp från och med tjugo till

och med femtusen kronor.

6 §‘

Förövar den, som två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel

av annat slag, än som avses i 1 § 6 mom., ånyo enahanda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 226.

brott av beskaffenhet att icke vara hänförligt under sagda mom., dömes

till fängelse eller till straffarbete i högst två år. Åro omständigheterna

synnerligen mildrande, ma dömas till böter efter de för varie särskilt

fall i 1 och 5 §§ stadgade grunder.

I fråga om olovlig införsel av spritdrycker eller vin skall ansvar

som i föregående stycke sägs, ådömas redan då den brottslige en gång

förut straffats för enahanda förbrytelse.

Beträffande gods, förvaringspersedel och forslingsredskap vare lag,

som i 1 § 8 och 9 mom. sägs.

7 §•

Den, som uppsåtligen förleder annan till olovlig varuinförsel eller

vid utförande av sådant brott med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så

att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.

Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i

mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat,

straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit. Om någon

utan att hava sådan del i brottet, som nu sagts, sedan brottet timat,

med vetskap därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja,

förbyta eller _ föryttra, straffes efter som brottet var till, dock mindre

än om han själv varit gärningsman.

Delaktighet i olovlig varuinförsel, som avses i 1 § 6 mom. är ej

med ansvar belagd.

8 §•

Förskingrar någon egendom, som enligt denna lag skolat dömas

förverkad, gälde dess värde.

9 §•

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,

vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall

taga egendomen i beslag; och åligger det beslagaren, där han icke själv

äger anställa åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande

åklagare, vilken har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd.

Har ej för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts

el er framställning, som i 17 § sägs, blivit gjord inom en månad från

beslagets verkställande, gånge beslaget åter. Innan domstol haft tillfälle

att pröva beslag, må den, som drabbats av åtgärden, kunna hos

generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 226.

7

10 §.

1 mom. Egendom, som, på sätt i 9 § sägs, tagits i beslag, skall

av vederbörande tjänsteman genast avlämnas till den tullförvaltning, dit

den bekvämligast kan föras; och åligger det tullförvaltningen såväl att

mottaga sådan egendom i sin vård som ock att, i fall då åtal skall anhängiggöras

vid domstol å annan ort, till därvarande tullförvaltnings

vård översända samma egendom, såvitt ej särskilda omständigheter göra

eu sådan försändning obehövlig eller olämplig.

Tullförvaltning, som mottagit beslagtagen egendom, skall, där så

äskas, ej allenast meddela bevis över mottagandet utan även, där så

lämpligen kan ske, låta egendomen förseglas av ägaren och den, som

avlämnat densamma.

2 mom. Finnes ej i stad, där egendom jämlikt 1 mom. avlämnas,

konfiskationsmagasin eller tullpackhus, åligge magistraten att på tullförvaltningens

rekvisition anskaffa tjänligt förvaringsrum.

3 mom. Har åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå,

må egendomen, om beslagare det önskar och tullförvaltningen finner

skäl därtill, kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från

dagen för åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar,

att varan skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen. I intet fall

må dock gods kvarhållas hos tullförvaltningen efter utgången av den i

9 § avsedda tid.

11 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

med iakttagande av vad i denna lag föreskrives, anställa undersökning

angående brott, som i denna lag avses.

Enahanda undersökningsrätt tillkommer jämväl polisman och lotstjänsteman,

i den mån deras tjänsteåligganden kunna giva anledning

därtill; dock må å fartyg, liggande i hamn, där tullförvaltning finnes,

dylik undersökning icke företagas av annan än tulltjänsteman.

12 §.

1 mom. För eftersökande av egendom, som kan antagas enligt

denna lag vara förverkad, må husrannsakan inom lägenhet, som enligt

sin bestämmelse är tillgänglig för envar, så ock inom lägenhet, som

plägar tjäna till härberge eller tillhåll för |ösdrivare eller personer, vilka

äro straffade eller misstänkta för brott, ävensom uti magasin, upplagsbodar

och uthus, företagas av landsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

så ock, där dem anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, av annan

polisman eller av tulltjänsteman.

2 mom. År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå

straffarbete eller fängelse enligt denna lag kan följa, må husrannsakan

företagas hos honom för eftersökande av egendom, som kan antagas

vara genom brottet förverkad. För samma ändamål må husrannsakan

i anledning av brott, varå enligt denna lag kan följa straffarbete, äga

rum hos annan än den misstänkte, därest sannolika skäl äro, att genom

brottet förverkad egendom skall där anträffas.

. Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal,

tulldirektör, tullförvaltare och tullverkets vederbörande åklagare äga förordna

om husrannsakan, som i detta mom. avses; och må sådan verkställas,

förutom av tjänsteman, som nu nämnts, av tulltjänsteman i lägst

överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning, som

av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats. Utan förordnande,

varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i dröjsmål,

företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller,

där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller

spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman,

ändå att denne icke är i befälsställning.

13 §‘

1 mom. Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara

två av förrättningsmannen därtill anmodade ojäviga personer. Den,

hos vilken husrannsakan sker, äge jämväl tillkalla vittnen, likväl utan

att undersökningen därigenom må uppehållas. Har varken han eller av

honom tillkallade vittnen närvarit, skall underrättelse meddelas honom

om den vidtagna åtgärden.

Öppnas ej stängd lägenhet, må erforderligt våld användas. År

ej vare sig den misstänkte eller lägenhetens innehavare eller någon av

dennes husfolk tillstädes, ma sadant ej ske utan i vittnens närvaro.

Öppnad lägenhet skall efter verkställd förrättning på lämpligt sätt åter

tillslutas.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver

vad som är oundgängligen nödvändigt.

... Husrannsakan må ej, utan att trängande skäl därtill föranleda,

företagas mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

Om

Over vad vid husrannsakan förekommit skall protokoll föras av

förrättningsmannen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

2 mom. Angående husrannsakan, som jämlikt 12 § 2 mom. i stad

företages av tulltjänsteman, skall underrättelse lämnas vederbörande

polismyndighet före förrättningens början, såframt det medhinnes, men

eljest så snart ske kan.

14 §.

1 mom. Undersökning å person efter olovligen infört gods må

företagas allenast då mot någon, som från utlandet ankommer till ort,

där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns- eller kustort,

föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på sig

förstucket gods; dock må, där vederbörande chef för tull-, kust- eller

o-ränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från

utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen

nödvändig, dylik undersökning efter bevakningschefens bestämmande

verkställas å envar med lägenheten eller under tidrymden

från utlandet till platsen ankommande person. Sådant förordnande skall

ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men gånge likväl

genast i verkställighet.

2 mom. Den i 1 mom. om förmälda undersökning skall, dar den

är av mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus, samt, om undersökningsman

eller den misstänkte det äskar och det utan större omgångkan

ske, i vittnens närvaro. År den misstänkte kvinna, må undersökningen

ej verkställas utan genom tillkallad person av samma kön samt

i avskilt rum; och skall såsom vittne, om sådant ifrågakommer, anlitas

kvinna.

15 §.

Åtal för brott, som avses i denna lag, ankommer på tullverkets

vederbörande åklagare, beslagare obetaget att, därest åklagaren vägrar

åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning.

16 §.

1 mom. Mål angående brott, som i denna lag avses, skall, även

i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, anhängiggöras

vid tullm ålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller

blivit upptäckt. Där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg,

skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den

brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas.

2 mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som

tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 käft. (Nr 226.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare

eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes, eller gränstullrätt,

om sådan är närmare.

17 §•

Då egendom tagits i beslag, utan att ägare eller forsiare ertappats

eller kunnat med stämning anträffas, skall vederbörande domstol

på framställning av åklagaren låta genom dennes försorg i allmänna

tidningarna införa kungörelse angående beslaget, med föreläggande för

vederbörande att inom sextio dagar från kungörandet anmäla sig hos

domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande avgöres

utan hinder av hans uteblivande.

Har ägare eller forsiare av beslagtagen egendom, ehuru lagligen

stämd, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder härav frågan om egendomens

förverkande av domstolen avföras.

O

18 §.

Tjänsteman, som enligt 11 § äger anställa undersökning om brott,

som i denna lag avses, må själv edligen vittna om det, honom vid

sådan undersökning händer, så ock om det han därvid uträttat, där ej

andra vittnen finnas.

19 §.

. Av böteD som ådömas enligt denna lag, så ock av behållna försäljningssumman

för förverkad egendom eller av belopp, som jämlikt

8 § utgivits i stället för sådan egendom, skola, där ej nedan annorlunda

stadgas, två tredjedelar eller, där egendom dömes förverkad under omständigheter,

som avses i 17 § första stycket, hälften tillfalla beslagaren

och återstoden kronan. Ej må dock beslagare utfå mer än femhundra

kronor av böternas belopp och femhundra kronor av den förverkade

egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper ställas

till genei altullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran av

tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande

av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av

sådan införsel.

Tjänsteman, som med stöd av 18 § avlagt vittnesmål, må icke

åtnjuta andel i böter eller värdet av förverkad egendom. Den, som

ådömes straff för det han förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan,

vare tillika underkastad förlust av andel i böter och värdet av förverkad

egendom. Andelar, som nu sagts, tillfalla kronan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

11

20 §.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt

denna lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

21 §.

1 mom. Egendom, som genom laga kraft ägande utslag förklarats

förverkad, skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder,

av vederbörande tullförvaltning försäljas å offentlig auktion. . Förvaringspersedel

må likväl försäljas allenast för sa vitt den gjorts otjänlig

att användas såsom redskap för olovlig varuinförsel; skolande, där detta

icke lämpligen kan ske, med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen

bestämmer.

2 mom. Forslingsredskap, som tages i beslag, må försäljas utan

annat uppskov, än som erfordras för auktionens behöriga kungörande.

I fäll, då beslagtagen annan egendom ådagalägges vara underkastad

förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde,

såframt avyttringen därav fördröjes, äge på anmälan därom den domstol,

å vilkens handläggning målet beror, att utan avbidan på ägares

inställelse meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall,

intill dess utslag fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i tullkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1923, då §§ 129—147 ävensom,

så vitt de avse brott, varom i denna lag är fråga, §§ 168 174 i

tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35) skola upphöra att gälla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Förslag

till

lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrjcker och vin till

svenskt territorialvatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet

än etthundratjugo ton införas från internationellt eller utländskt

område till svenskt territorialvatten.

2 mom. Yad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost,

med vilken, de forslas eller tillhöra med farkosten följande resande eller

ombord å densamma anställda personer, i den mån dryckerna prövas

icke överstiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande

stadgande må av resanden för eget bruk till riket införas;

b) då den farkost, med vilken dryckerna forslas, av trängande nöd

tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten; samt

c) vid genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens

fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område.

3 mom. Från det i denna paragraf stadgade förbud äger generaltullstyrelsen

för särskilt fall medgiva undantag.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot det i 1 § stadgade förbud, vare det

ansett såsom olovlig varuinförsel enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 226.

att olovligen till riket införa dryckerna, må dock ej till högre sträft an

femhundra kronors böter dömas. Ej heller må i sådant fall påföljd av

förverkande äga rum. ,

2 mom. Skola spritdrycker eller vin dömas förverkade pa grund

av vad i lagen om straff för olovlig varuinförsel eller i 1 mom. här

ovan stadgas, skall, ändå att de i 1 § 9 mom. nämnda lag angivna

förutsättningar icke äro förhanden, farkost, som begagnats vid inlörseln

av dryckerna, dömas förverkad under förutsättning:

att farkosten är av mindre nettodräktighet än sextio ton eller

odackad,mängden olovligen införda drycker minst uppgår till, beträffande

farkost, för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av

farkostens avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan farkost, en

tjugondedel av vikten utav hela den å farkosten befintliga lasten, dock

ej mindre än fem liter; . . ..

att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke agt kännedom

om eller skäl att misstänka den olovliga införseln; samt

att dryckerna anträffats under forslingen.

3 mom. Vad i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i

fråga om egendom, som dömes förverkad, skall jämväl äga tillämpningbeträffande

farkost, som i 2 mom. avses.

3 §•

För att övervaka efterlevnaden av denna lag äger tulltjänsteman,

som avses i 11 § av lagen om straff för olovlig varuinförsel,.att, utan

hinder av föreskrifterna i gällande tullstadga, å farkost av i l § bär

ovan omförmäld dräktighet, vilken befinner sig å område, där enligt

vad ovan sagts införsel av spritdrycker och vin med sådan farkost ej

må äga rum, företaga den visitation, som oundgängligen erfordras for

att utröna, huruvida mot förbudet dylika drycker medföras; dock må luckor

till farkostens lastrum ej öppnas, därest fara härigenom kan uppstå

för farkostens säkerhet.

4 §■

Åtal för förbrytelse, som i denna lag avses, må ej äga rum, med

mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1923 och gäller till och med

utgången av år 1925.

Har brott, som i denna lag avses, blivit begånget under tiden för

lagens giltighet, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl därefter

tillämpas med avseende å brottet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, generaltullstyrelsens

skrivelser den 30 maj 1922 med förslag dels till ändrad

lydelse av kap. 9 tullstadgan, dels ock till kungörelse angående förbud

mot införsel av rusdrycker med mindre farkost till svenskt territorialvatten

och anför därvid:

Nu gällande tullstadga är av Kungl. Maj:t utfärdad den 1 juli 1904.

Kap. 9 har till rubrik »Om olovlig varuinförsel och andra överträdelser

av föreskrifterna i denna stadga; så ock om laga domstol och rättegång

i tullmål». Ändringar i detta kapitel äro vidtagna genom kungörelser

den 2 december 1910 (nr 132, sid. 16), den 10 november 1911 (nr 115,

sid. 22), den 28 november 1913 (nr 291) och den 14 februari 1919 (nr 43).

Beträffande äldre straffbestämmelser för överträdelser av tullförfattningarna

torde få lämnas följande redogörelse.

Den 21 maj 1739 utfärdades en förordning »til Hämmande af

Lurendrägerier och inpracticeringar af Utrikes Waror», vars första punkt

lydde som följer: »Eho then wara må, som i Riket inpracticerar, eller

inpracticera låter något utrikes gods, åt thet samma icke wid TullCammaren

tilbörligen blifwer angifwit, böte första gången, jemte Warans

confiscation, thes tredubla wärde, samt miste sin Borgerliga Rätt och

näring, så ock tienst eller Embete, om han något hafwer. År han

Skattägare eller Hemmans brukare, ware skatträttigheten förlustig och

gånge ifrån Hemmanet. Kommer han andra gången igen, ware tillika

med ofwannämnde straff, ärelös, och beträdes en sådan thermed tredie

gången, ökes straffet således, åt sedan han stått på échafaut, arbetar

Sitiorik,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22b.

han i Cronones Blott eller Smedia all sin lifstid; Men then som hemligen

införer eller införskaffar sådane Waror, som til införsel aldeles förbudne

äro, stånde dubbel tiufs Rätt, efter 45 Cap. 1 § Missgiernings Balken;

kommer en sådan andra gången igen, fördubblas böterne och öfwerträdaren

sändes til Cronones Slott eller Smedia, åt ther arbeta til sin

död. År thet en främmande, så straffas han med lika böter och förwises

Landet, utan tilstånd åt någonsin i Riket inkomma, och skal then

som biuder, hielper, eller råder annan til Lurendrägerie, så åt thet therigenom

skier, straffas lika med then som gierningen giorde; År någon

eljest theruti mindre delaktig plikte efter omständigheterne».

Genom en förordning den 2 oktober 1741 gjordes åtskilliga tilläggtill

åberopade författning, avsedda att täcka i densamma befunna luckor;

och genom en förordning den b december 1753 vidtogos vissa straffskärpningar.

Det hette nämligen nu, att den, som överträder införselförbud,

»skal ej allenast, enligt förbemälte Förordning, första gången

stånda dubbel tjufsrätt, utan ock, i brist af böter, dömas til spö- eller

risslitande, eller, om Domaren pröfwar, att förbrytarens heder theraf

spilles, tå til fängelse wid watn och bröd, såsom ock thessutan, antingen

then brottslige förmår bota eller ej, altid til arbete på et eller flere år,

efter målets beskaffenhet, för manspersoner på någon Fästning, och för

qwinspersoner i något Spinhus».

Eu ny uppfattning i fråga om lämpligaste sättet att bekämpa den

olovliga varuinförseln framträder i Kungl. Maj:ts »ytterligare Nådige

Förordning angående Lurendrägeri ers uptäckande och hämmande», utfärdad

den 27 januari 1757. Den tankegång, som i denna författninggör

sig gällande, hade av Handels- och Manufakturdeputationen i en

berättelse den 25 maj 1756 utvecklats på följande sätt. »Stränghet

emot Lurendrägaren, som både wanhedrar och skadar Samhället, antogs

i början såsom tilräckelig skräck för honom, åt afhålla sig ifrån en så

nedrig födekrok; men som den Borgerliga kärleken gifwer den ena medbrodren

ständige påminnelser, åt icke förorsaka den andras och hans

anhöriges wanryckte och undergång, så hafwer Beslagaren häldre gjordt

sig den winst. förlustig, som genom Beslagare andelen honom bordt

tilfalla, än åsamka sig Lurendrägarens och hans Familles frätande suckar,

och oroas af ömt medlidande öfwer Mans, Hustrus och Barns ouprätteliga

förderf, derföre är Deputationen i begrep åt föredraga Riksens Ständer

annat botemedel emot de skadelige Lurendrägerier, då Deputationen i

synnerhet håller för rådeligast wara åt afskaffa den wid Lurendrägaren

hitintils häftande infamia Juris, och det corporale straff han hitintils

måst undergå, men i des ställe låta honom få känna en lindrig och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

måttelig näpst, jämte det, åt han går den oloflige inpracticerade waran

qwitt». 1 anslutning härtill heter det i ingressen till 1757 års förordning,

att lurendrejerierna i senare tider och i synnerhet sedan förordningen

av år 1739 blivit utfärdad, tilltagit och således det häremot

stadgade straffet ej haft sin åsyftade verkan utan snarare befordrat, att

många lurendrejerier ej blivit upptäckta. »Och emedan Lurendrägeriers

hämmande nödwändigt fordrar, åt the, som ske, warda uptäckte; ly

har Kongl. Maj:t funnit godt, åt så ändra thet för Lurendrägare härtil

utsatte straff, att the ej lida til ära och hela theras timmeliga wälfärd».

Påföljden blev nu för första resan lurendrejeri konfiskation av varan

och böter till belopp, motsvarande varans halva värde, samt för följande

resor varans konfiskation jämte böter, svarande mot varans fulla välde.

Genom en förklaring den 17 augusti 1757 bestämdes, att enahanda

straff, som stadgats för lurendrejeri — d. v. s. införsel av importförbjudet

gods — skulle gälla jämväl för tullförsnillning — d. v., s. importtillåtna

varors införande utan erläggande av stadgad tullavgift.

Kungl. Maj:ts resolution den 17 augusti 1762 på städernas besvär,

förordningen den 7 oktober 1766 »til Lurendrägeriers hämmande» samt

Kungl. Maj:ts den 18 april 1768 utfärdade »ytterligare Nådiga Förordning

til Lurendrägeriers hämmande» innefattade vissa jämkningar i

hithörande bestämmelser.

Den 22 mars 1770 utfärdades en ny förordning »emot Lurendrägerier

eller förbudne utrikes Wahrors införsel i Riket», innefattande

en revision av tidigare författningar i ämnet, vilka, såsom i ingressen

yttras, »alt som nya påfund til theras öfwerträdande blifwit uptänkte,

måst förändras och förklaras». Straffpåföljden var fortfarande — jämte

konfiskation av varan — böter i visst förhållande till varans värde.

Nya bestämmelser på ifrågavarande område — dock av mera

speciell art — innefattades dels i Kungl. Maj:ts förbud emot husvisitationer,

givet den 16 juli 1776, dels ock i förordningen den 14 mars

1785 »til Hämmande af Lurendrägerier».

Strängare straffbestämmelser infördes genom förordningen den 6

april 1799 »til förekommande af Lurendrägeri och Tullförsnillning».

För tullförsnillning samt för första och andra resan lurendrejeri voro

fortfarande stadgade — jämte konfiskation bötesstraff, men härtill

kom för den, som första eller andra gången införde förbjuden vara till

värde av minst 50 riksdaler, förlust av vissa borgerliga rättigheter; och

slutligen skulle den, som gjorde sig skyldig till lurendrejeri tredje resan,

oavsett den införda varans värde, »ställas för en påle på Torg, åt der

twänne timar skämmas». Böterna skulle i händelse av bristande tillBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 käft. (Nr 226.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

gångar förvandlas efter en i förordningen intagen skala med maximum

av tre års allmänt arbete.

Ytterligare betydande stralfskärpningar medförde förordningen den

3 februari 1819 till förekommande av lurendrejeri och tullförsnillning.

Enligt denna författning skulle redan första resan lurendrejeri, så framt

det införda godsets värde uppginge till minst 400 riksdaler, bestraffas

med, utom andra påföljder, allmänt arbete från och med åtta månader

till och med tre år, i noga bestämd relation till varuvärdet.

Sedan ikraftträdandet av nyssnämnda förordning blivit genom

särskilda beslut av den 13 maj och den 6 december 1819 uppskjutet,

utkom den 12 februari 1820 en förnyad förordning till förekommande

av lurendrejeri och tullförsnillning. Enligt ingressen utfärdades densamma

under förbehåll av Kungl. Maj:ts höga rätt att vid nästa riksdag

lämna rikets ständer del av densamma för att, uti vad som rörde de

där stadgade straff och ansvar, undergå de ytterligare jämkningar, som

kunde erfordras, och därefter bliva gällande såsom en av Kungl. Maj:t

och rikets ständer gillad och antagen allmän lag. Straffbestämmelserna

i förevarande författning liknade i allmänna drag de i 1819 års förordning

stadgade.

Den 10 april 1823 avlät Kungl. Maj:t, efter statsrådets och högsta

domstolens hörande, till rikets ständer en proposition, nr 34, »med överlämnande

av förordningen den 12 februari 1820 emot lurendrejeri och

tullförsnillning, uti vad angår de därstädes stadgade straff och ansvar».

Ett vid propositionen fogat statsrådsprotokoll innehåller, bland annat

följande:

»Kungl. Maj:t täcktes i nåder förklara, att det väl ej undfallit dess

nådiga uppmärksamhet, att, enligt regeringsformens föreskrift, det berodde

av Kungl. Maj:t allena att i ämnen, rörande rikets allmänna hushållning,

vidtaga sådana lagar och författningar, som Kungl. Maj:t

funne påkallade av omständigheterna och överensstämmande med rikets

nytta, vårföre ock Kungl. Maj:t nu fattat dess nådiga beslut om ifrågavarande

påbuds utfärdande, till allmän underdånig efterlevnad, men att

tillika det särskilta förhållande härvid inträffade, att, om ändamålet med

en författning emot lurendrejeri och tullförsnillning möjligen skulle

kunna vinnas, det oundvikligen fordrades, att förbrytelser emot densamma

belädes med särdeles stränga och allvarsamma ansvar, varigenom nämnde

förordnande, ehuru det egentligen vore ett stadgande av ekonomisk beskaffenhet,

likväl kunde med skäl betraktas såsom en kriminallag, till vars antagande

efter bestämde och för framtiden orubbligen gällande grunder

Kungl. Maj:t så mycket hellre påräknade riksens ständers medverkan, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Kungl. Maj:t var förvissad, att nationens representanter, delande Kungl.

Maj:ts nådiga omsorger, i ett ämne av denna stora vikt och omfattning,

oj skulle underlåta att vid ärendets prövning fatta sådane beslut, som

kunde finnas närmast bidragande till det allmännas sannskyldiga bästa.»

1 1823 års riksdags skrivelse, nr 450, förmälte sig ständerna »i

underdånighet anhålla», att 1820 års förordning måtte varda till efterlevnad

bibehållen intill den 1 januari 1825, dock med vissa närmare

angivna förändringar; att lagkommittén matte anbefallas utarbeta förslag

till ny författning mot lurendrejeri eller tullförsnillning samt därmed

inkomma så tidigt, att en allmän förordning kunde inom ovanberörda

tid utfärdas och till efterlevnad intill nästa riksdag påbjudas,

samt att denna författning måtte, jämte därtill hörande motiv, vid påföljande

riksdag överlämnas till riksens ständers granskning för att vinna

den laga kraft, Kungl. Maj:ts och riksens ständers gemensamma beslut

i dessa ämnen medförde.

Förordningen den 23 juni 1825 (nr 10) emot olovlig införsel eller

utförsel av varor innehåller i ingressen, bland annat, att, sedan rikets

ständer vid sista riksdag hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhållit om

åtskilliga jämkningar och förändringar i 1820 års förordning, Kungl.

Maj:t, »med avseende härå» och »då Kungl. Maj:t av erfarenheten vore

övertygad om otillräckligheten av alltför stränga straffbestämningar»,

funnit gott o. s. v. 1 § innehåller följande brottsbeskrivningar: »Med

olovlig införsel av varor förstås, enär någon antingen förer in i riket

gods, som är till införsel förbjudet, eller ock söker införa lovgivna varor,

utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande införseltull.

Med olovlig utförsel av varor förstås, enär någon antingen ur riket förer

gods, vars utförsel är förbjuden, eller ock söker utföra tillåtna varor,

utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande utförseltull».

Straffet för ifrågavarande förbrytelser var böter, svarande första

gången mot godsets halva värde och andra gången mot dess fulla värde.

Den, som återkom tredje gången eller oftare, skulle plikta godsets dubbla

värde och därjämte straffas med allmänt arbete vid korrektionshus eller

arbetsinrättning i sex månader till högst två år efter omständigheterna.

Godset skulle i alla dessa fall vara förbrutet.

I 1828—30 års riksdags skrivelse den 18 mars 1830, nr 479, framhöllos

vissa allmänna önskemål i avseende å innehållet av en ny förordning

mot olovlig in- och utförsel av varor.

Ny sådan förordning utfärdades av Kungl. Maj:t den 9 november

1830 (nr 80). I fråga om den allmänna straffbestämmelsen skilde sig

densamma ej från 1825 års författning. Åven förordningen den 12

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

ÄllmUn motivering.

General tullstyrelsens

förslag till

ändrad lydelse

av

kap. 9 tullstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

december 1835 (nr 73) till förekommande av olovlig införsel eller utförsel

av varor anslöt sig härutinnan i det väsentliga till nästföregående författningar.

1840—41 års riksdag anhöll i skrivelse den 10 juni 1841, nr 387

att de i ett vid skrivelsen fogat förslag upptagD a ändringar och tilläo•^,

berörande hus- och kroppsvisitationer m. m., måtte varda i 1835 års

författning införda.

I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t den 22 december 1841

(nr 72) ny förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel

av varor.

Mstadgan den 7 december 1860 (nr 60) trädde i stället för såväl

förordningen mot olovlig in- eller utförsel av varor som ock seglationsordningen,

inrikes förpassnings- och bevakningsstadgan, förordningen

om nederlag och förordningen om transitupplag. Högsta domstolens

utlåtande hade inhämtats över i stadgan förekommande ansvarsbestämmelser

och däruti för övrigt iakttagna allmänna lagstiftningsgrunder.

Ansvarsbestämmelserna återfunnos i 7 kap. med överskrift »angående

olovlig införsel eller utförsel av varor». Själva huvudstadgandet överensstämde

med det i närmast föregående författningar innehållna.

Enligt den tullstadga, som utfärdades den 2 november 1877 (nr

36),_ förstås med olovlig införsel av varor, att någon utan behörig tullangivnmg

inför eller försöker införa tullpliktiga varor; och skulle den,

som beträddes härmed, bota från och med två till och med fyra gånger

beloppet av den tullavgift, som för godset bort erläggas, dock icke under

tio kronor. Förövade han sådan förbrytelse tredje gången eller oftare,

skulle lian dömas till fängelse från och med en månad till och med två år

eller till straffarbete från och med två månader till och med två år; dock

att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, finge till böter efter

förut angiven grund dömas. Godset skulle i alla dessa fall vara förverkat

I nu gällande tullstadga den 1 juli 1904 (nr 35), som tillkommit

efter förslag av generaltullstyrelsen och sedan högsta domstolen

blivit hörd, hava de sålunda angivna grunderna bevarats men ytterlig-are

påbyggts. 6

. I vad mån senare gjorda ändringar i tullstadgan berört kap. 9,

har i det föregående blivit anmärkt.

I skrivelse den 17 juni 1921 har generaltullstyrelsen, med förmälan

att behov av en fullständig omarbetning av gällande tullstadga under

flera år gjort sig med alltmer stigande styrka gällande, anmält, att

styrelsen hade för avsikt att snarast möjligt under sagda år påbörja utarbetande

av förslag till ny tullstadga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

1 nu förevarande skrivelse den 30 maj 1922 med förslag till ändrad

lydelse av kap. 9 i tullstadgan har generaltullstyrelsen emellertid anfört

följande. Sedan berörda arbete igångsatts, hade fråga uppstått, huruvida

icke förslag till förändrad lydelse av en del av tullstadgan, nämligen

kap. 9, innefattande bestämmelser om överträdelser av stadgan m. m.,

borde, utan avvaktande av arbetets slutförande i dess helhet, snarast möjligt

uppgöras och framläggas. Behovet av nya sådana bestämmelser vore

nämligen för närvarande synnerligen trängande. På grund av gällande

restriktiva bestämmelser rörande införsel av rusdrycker och tobaksvaror

hade den olovliga införseln av sådana varor, i främsta rummet rusdrycker,

tagit en omfattning, som måste betecknas såsom i hög grad oroande.

Smugglingen bedreves icke blott från fartyg, som inkommit från utrikes

ort till svensk hamn, utan, enligt vad på senare tider utrönts, i vida större

omfattning på det sätt, att stora partier spritvaror av organiserade smugglarband,

utrustade med snabbgående båtar, ilandfördes, förnämligast i

rikets södra delar och i Stockholms skärgård, men även annorstädes, och

sedermera distribuerades över landet. Åven de höjda tullarna å lyxvaror

hade visat sig innebära en stark anledning till smugglingens ökning. Till

förebyggande och uppdagande av olovlig varuinförsel hade visserligen en

del åtgärder redan vidtagits; sålunda hade för kustbevakningen i Stockholms

skärgård anskaffats en ny, jämförelsevis snabbgående motorbåt;

vidare hade åt en person med detektiv utbildning lämnats i uppdrag att i

Skåne verkställa vissa undersökningar, vilka i åtskilliga fall lett till de

skvldiges upptäckande och lagförande samt i övrigt konstaterat förekomsten

av ovan omförmälda organiserade smugglarband; och slutligen hade för

en del av kustbevakningspersonalen anordnats särskilda kurser, omfattande,

förutom undervisning i författningskunskap, jämväl handledning i spaningsarbete.

Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt varit av stort gagn, vore

de emellertid långt ifrån tillräckliga. För ett mera effektivt bekämpande

av den olovliga införselverksamheten erfordrades — utom annat, varom

generaltullstyrelsen i annat sammanhang yttrat sig — enligt styrelsens

uppfattning även, att snarast möjligt dels de nu gällande straffbestämmelserna

väsentligt skärptes, så att de komme att utgöra ett någorlunda

kännbart straff — något som med nuvarande penningvärde och på grund

av den stora vinst, som insmuggling av särskilt rusdrycker vore ägnad

att bereda, ingalunda vore förhållandet — dels ock tullpersonalens, befogenhet

med avseende å undersökning efter och anhållande av olovligen

infört gods något utvidgades. De nuvarande bestämmelserna i dessa

ämnen hade nämligen visat sig medföra betydande hinder för tullpersonalen

vid densammas verksamhet för motarbetande av smuggling. Likaså

s. 22 Kontrollera mot PDF

GeneraltullBtyrelsens

förslag till

förbud mot

införsel i

vissa fall av

rusdrycker

till svenskt

territorialvatten.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

syntes straffbestämmelserna för seglationsbrott böra skärpas, då de sedan

lång tid tillbaka gällande bötessatserna, ofta redan ursprungligen synnerligen

låga, på grund av penningvärdets sjunkande i många fall kommit

att förlora så gott som all betydelse. Som ett exempel härå syntes blott

behöva erinras om att böterna för ett fartygs avgång till utrikes ort

utan tullpass utgjorde allenast femtio kronor. Tydligen vore en dylik

påföljd, framför allt då det gällde större fartyg, utav mycket ringa, om

ens någon verkan.

Med åberopande av, bland annat, det nu anförda har generaltullstyrelsen

framlagt sitt förslag till ändrad lydelse av kap. 9 tullstadgan.

Detta förslag torde tillika med kap. 9 tullstadgan i dess nuvarande

lydelse få såsom bilaga (4) fogas vid statsrådsprotokollet.

Beträffande förslagets allmänna innebörd har generaltullstyrelsen anfört

följande. Såsom tidigare antytts, skilde sig detta förslag från vad

som nu gällde förnämligast genom en allmän och ganska betydande men

såsom oundgängligen erforderlig ansedd skärpning av ansvarsbestämmelserna

samt genom utvidgning av tullpersonalens befogenhet i fråga

om undersökning efter och anhållande av olovligen iufört gods. Därjämte

hade styrelsen sökt, i den mån sådant utan samband med en

allmän omarbetning av tullstadgan kunnat ske, förenkla vissa av de

nuvarande bestämmelserna, särskilt dem, som rörde olovlig varuinförsel,

varjämte ett antal specificerade straffbestämmelser för seglationsbrott och

andra förseelser av fartygsbefälhavare sammanförts under en paragraf

av mera allmänt innehåll. I ett eller annat fall hade slutligen nya

straffbestämmelser ifrågasatts; så exempelvis för försök att vid utförsel

av restitutionsgods obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse

från avgift. För dessa och övriga förslag redogjorde styrelsen närmare

i den speciella motiveringen.

1 den andra ifrågavarande skrivelsen av den 30 maj 1922 har generaltullstyrelsen

framhållit, hurusom en lämplig åtgärd i syfte att motverka

den olovliga införsel, som förekomme i största omfattning, nämligen av

vissa slag av rusdrycker, enligt styrelsens mening skulle vara, att förbud

stadgades mot att med mindre farkoster införa sådana drycker till svenskt

territorialvatten, och att överträdelse av detta förbud betraktades såsom

olovlig varuinförsel. Genom en dylik lagstiftning skulle ett kraftigt medel

sättas tullverket i händerna för bekämpandet av den numera vanliga formen

för olovlig införsel av rusdrycker, vilken, enligt vad som närmare omförmälts

i skrivelsen angående ändringar i tullstadgan, bestode däri, att med

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

spritvaror lastade farkoster uppehälle sig i svenskt farvatten, och att dessas

besättning, efter överenskommelse med och med biträde av i land varande

personer, vid lägligt tillfälle ilandförde lasten eller någon del därav. För

närvarande vore denna olovliga trafik i regel åtkomlig för tullverket

först å det stadium, då godBet ilandfördes eller försök därtill gjordes.

Då likväl, såsom tidigare sagts, smugglingen vore på förhand organiserad

och ilandförandet av godset skedde med biträde av personer i land,

vilka genom signaler meddelade sig med besättningen å farkosterna,

vore det tydligt, att ilandförandet skedde vid sådana tillfällen, då distriktets

kustbevakningspersonal kunde antagas vara upptagen på annat håll,

och alltså endast alltför ofta lyckades. Genom en bestämmelse av antydda

innehåll skulle däremot kustbevakningens befogenhet att hindrande

ingripa i berörda trafik inträda redan då fartyget kommit in på svenskt

territorialvatten och alltså ilandförandet kunna mera effektivt förhindras.

Generaltullstyrelsen kunde därför icke finna annat, än att en dylik lagstiftning

skulle i hög grad bidraga till att förhindra den olovliga införseln

av rusdrycker, och finge därför, under åberopande av § 1 i

gällande instruktion för styrelsen, framlägga ett vid skrivelsen fogat

förslag till författning i ämnet.

För egen del finner jag mig kunna i stort sett biträda de allmänna

synpunkter, åt vilka generaltullstyrelsen i förberörda skrivelser givit uttryck.

Smugglingen — framför allt av spritvaror — har under senare

tider blivit ett samhällsont, mot vilket kraftiga åtgärder behöva tillgripas,

för att icke den därav härflytande demoralisationen skall gripa omkring

sig och anställa allvarlig skada.

Innan jag övergår till frågan om innehållet i de bestämmelser,

som enligt min mening böra komma till stånd, skall jag ett ögonblick

uppehålla mig vid frågans formella sida. Härvidlag skall jag tillåta mig

att göra följande erinringar.

Såsom av den förut lämnade historiken framgår, har redan under

de första årtiondena av vårt nuvarande statsskick uttalats den mening,

att bestämmelserna rörande straff för olovlig varuinförsel rätteligen utgjorde

icke så mycket ekonomisk lag som fastmera sådan lagstiftning,

beträffande vilken Konung och riksdag hade att gemensamt besluta.

För min del kan jag ej undgå att finna ett sådant betraktelsesätt,

åtminstone numera, naturligt. Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa

till de jämförelsevis höga straff, som på förevarande område ifrågakomma.

'' Det synes mig ock, i betraktande av det grundlagsskydd, som

i § 16 regeringsformen förlänats hemfriden och den personliga friheten,

Departe
mentschefen.

,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

naturligt, att bestämmelserna om rätt för tullpersonal m. fl. att för upptäckande

av olovlig varuinförsel anställa bus- och kroppsrannsakan inrymmas

i lag, stiftad i enlighet med § 87 regeringsformen. I generaltullstyrelsens

föreliggande förslag finnes för övrigt ett och annat stadgande

av beskaffenhet att snarast utgöra undantag från eller utvidgningar av

bestämmelser, vilka uppenbarligen hava karaktär av allmän lag. En ifrågasatt

bestämmelse rörande vittnesrätt för tjänsteman angående vad som

förekommit vid av honom anställd undersökning synes mig exempelvis

innebära en jämkning av rättegångsbalkens allmänna stadganden i ämnet.

Av de bestämmelser, som nu finnas i kap. 9 tullstadgan, böra

alltså enligt mitt förmenande de, som angå nyss angivna och därmed

närmast sammanhängande spörsmål, utbrytas för att göras till föremål

för lagstiftning av Konung och riksdag. I anslutning till en

sådan tankegång har jag låtit inom finansdepartementet utarbeta ett

förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m., vilket bör föreläggas

riksdagen till antagande. Dessförinnan bör emellertid i grundlagsenlig

ordning lagrådets yttrande över förslaget inhämtas.

I enahanda ordning bör behandlas ett förslag till förordning angående

förbud i vissa fäll mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten

m. m., vilket förslag inom finansdepartementet utarbetats

i huvudsaklig anslutning till generaltullstyrelsens författningsförslag i

ämnet.

Vad som återstår av kap. 9 tullstadgan, sedan nyss omförmälda

lagbestämmelser därifrån utbrutits, utgöres i huvudsak av föreskrifter

i fråga om straff för seglationsförseelser. Dessa föreskrifter,

vilkas utfärdande fortfarande bör ankomma på Kungl. Maj:t, torde i nu

förevarande sammanhang icke behöva undergå andra väsentliga ändringar,

än som betingas av den skedda utbrytningen. Med övriga ifrågasatta

ändringar i nämnda kapitel synes kunna utan olägenhet anstå, till dess

generaltullstyrelsen framlagt sitt i utsikt ställda fullständiga förslag till

ny tullstadga. Det utkast till kungörelse om vissa ändringar i tullstadgan,

som i enlighet med det nu anförda inom finansdepartementet

utarbetats, torde få såsom bilaga (3) fogas vid dagens statsrådsprotokoll för

att finnas tillgängligt vid lagrådets och riksdagens behandling av förberörda

lag- och förordningsförslag.

Till sitt sakliga innehåll ansluta sig de båda nu förevarande förslagen

till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m. samt till förordning

angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till svenskt

territorialvatten m. m. i de flesta hänseenden till generaltullstyrelsens

motsvarande förslag. Jag har emellertid, för att icke även relativt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ringa förseelser skulle träffas av de föreslagna straffskärpningarna, sökt

genomföra en något starkare differentiering mellan olika slag av brott,

iin som förefinnes i generaltullstyrelsens förslag. Härvid liar jag dock

icke släppt ur sikte det krav på verklig effektivitet, som jag i det

föregående uppställt såsom huvudändamålet med lagstiftningen. Aven

vid avfattningen av husrannsakansbestämmelserna har jag sökt att tillgodose

på en gång kravet på effektivitet och oförvitliga enskilda medborgares

berättigade intresse av hemfridens bevarande. I vissa avseenden

har jag för övrigt funnit det möjligt att utan olägenhet gå längre än

vad generaltullstyrelsen gjort, medan i andra punkter vissa modifikationer

synts mig ofrånkomliga. Till allt detta återkommer jag närmare

i den speciella motivering, till vilken jag nu övergår; Jag anser mig

böra i avseende å densamma anmärka, att, i den mån jag i generaltullstyrelsens

förslag vidtagit förändringar av allenast redaktionell art

eller sådana, som blott innebära ett återupptagande av nu gällande

bestämmelser, jag funnit ett särskilt framhållande därav i motiveiingen

icke vara av behov påkallat.

Vad förslaget till förordning angående förbud i vissa tall mot

införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten m. m. angar, inne

håller det bestämmelser av ganska genomgripande natur. Jag har

emellertid ansett förslaget innefatta en utväg, som ej nu bör lämnas

oprövad. Utan tvivel kommer ett genomförande av detta förslag att

lända till ej ringa fördel även för vårt västra grannland. Den till synes

betydande olaga rusdryckstrafik, som för närvarande äger rum till Norge,

lärer i stor utsträckning passera svenskt farvatten. Till städ jes ej detta,

förefaller det, som om nämnda trafik skulle komma att kämpa med

betydligt större svårigheter än vad för närvarande är fallet.

Jag börjar med förslaget till lag om straff för olovlig varuinförsel

m. m.

Vid § 129 tullstadgan har generaltullstyrelsen anfört följande:

»Under det att i mom. 1 definitionen på olovlig varuinförsel bibehållits oförändrad

har dels straffet för okvalificerat sådant brott skärpts dels straffskalan utmätts

med hänsyn även till försvårande och synnerligen försvårande omständigheter

vid brottets förövande. Vid sådant förhållande hava de i nuvarande mom. 2 och 3

stadgade högre straff för kvalificerad olovlig varuinförsel kunnat bortfalla; och

hava de kvalificerande omständigheterna med ett nedan nämnt undantag i stallet

upptagits såsom allmänt försvårande. Vad själva straffskärpningen beträffar har,

med hänsyn till ovan berörda förhållanden, straffmmimum ansetts icke hora sattas

lägre än till trettio kronors böter. 1 övrigt har straffskalan, särskilt i syfte att

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 4

Förslaget till

lag om sträft

för olovlig

varuinförsel

m. m.

1 §■

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

det matte kunna genom häktande av den brottslige i de ofta förekommande fall, då

han saknar hemvist i riket, förhindras, att han genom att avresa från riket undandrager

sig ansvar för begången olovlig varuinförsel, ansetts böra omfatta dels böter

från och med fyra till och med tio gånger avgiftsbeloppet eller fängelse till och

med sex månader dels ock, vid synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete

i högst ett år. De i inom. 3 såsom försvårande upptagna omständigheter kunna

givetvis i ett särskilt fall förekomma i sådan form, att de måste anses såsom synnerligen

försvårande. Genom nu omförmälda uppställning torde kunna vinnas fördelen

av en smidigare tillämpning av straffbestämmelserna och ett mera rättvist

utmätande av straffet i varje särskilt fall, än som med nuvarande bestämmelser är

förhållandet.

Utbytande av uttrycket den tullavgift, som för varan bort erläggas’, mot

uttrycket ’den avgift, som för varan bort erläggas till tullverket’, har skett i syfte

att vid böternas bestämmande hänsyn skulle komma att tagas jämväl till sockerskatt,

vilken avgift ju även, vid olovlig införsel av därmed belagda varor, undandrages

statsverket. Motsvarande förändring har vidtagits å åtskilliga andra ställen.

. ^en i niom. 2 förekommande bestämmelsen, som för närvarande saknar motsvarighet,

avser att undanröja nu förekommande tvekan och olikformighet i fråga

om grunden för böternas beräknande i sådana fall, då samma slags vara kan draga

olika hög tull. Detta är förhållandet exempelvis i fråga om vissa tobaksvaror.

vilka, då de införas av resande, draga vida högre tull än då de införas av monopolet

eller tobakshandlare.

Bortsmygande eller förbytande av nederlagsgods — en åtgärd som enligt

§ 129 mom. 3 b) av gällande tullstadga är kvalificerad olovlig varuinförsel — kan

enligt styrelsens mening icke betraktas såsom ett under § 129 hänförligt brott, då

dylikt gods redan är i laglig form infört till riket. Enligt förslaget skulle brottet

vara hänförligt under § 132 mom. 1 c) och anses såsom olovlig varuinförsel.

I mom. 3 d), motsvarande förra delen av mom. 3 c) i gällande tullstadga,

har dels viss olovlig varuinförsel å färja, som kan medföra järnbantåg, likställts

med dylikt brott, förövat å järnväg, dels ock, till överensstämmelse med § 135, posttjänsteman,

som tjänstgör å bantåg eller färja, likställts med järnvägstjänsteman.

Senare delen av nuvarande mom. 3 c) har, då förseelse enligt förslagets motsvarande

punkt d) icke är belagd med särskilt straff utan är att anse allenast såsom en försvårande

omständighet, uteslutits; givetvis bör i allt fall av järnvägs- eller posttjänsteman

begånget brott, som omförmäles i § 135, straffas enligt samma paragraf.

Slutligen ^iar ^ »rund av den utveckling, lufttrafiken numera kan förväntas

erhålla, och denna trafiks säregna beskaffenhet, i mom. 3 e) såsom försvårande

omständighet upptagits det förhållande, att olovlig varuinförsel skett med luftfartyg.

Då det slag av olovlig varuinförsel, som avses i mom. 4, kan vara av synnerligen

lindrig beskaffenhet, har bötesstraffet för sådant brott ansetts kunna vid

förmildrande omständigheter nedsättas under det allmänna minimistraffet. Anmärkas

ma, att jämlikt mom. 5 varan i detta fall icke skall dömas förverkad, något som

tydligen i och för sig innebär en betydande lindring i straffpåföljden.

Enligt åtskilliga författningar är införsel av vissa varor helt och hållet förbjuden;

enligt andra är införsel av i respektive författning omförmäld vara tillåten

endast under närmare angivna villkor, hänförande sig antingen till importörens person

eller till varans beskaffenhet. 1 några fall må varor av sistnämnda slag, då

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!. Maj.ts proposition Nr 22<>.

villkoren icke iiro uppfyllda, åtorutföras, såvida oj olovlig varuinförsel enligt tullstadgan

är för handen. Så är förhållandet exempelvis med tobaksvaror och rusdrycker.

I andra fall skall varan dömas förbruten, åtminstone under förutsättning,

att den icke angivits till sitt rätta namn eller art. Detta gäller beträffande till

exempel margarin utan vederbörlig tillsats och vissa slag av frö, som ej i föreskriven

ordning behandlats med eosinlösning. Därest i ovanberörda författningar omförmäld

vara införes till riket utan vederbörlig tullangivning och, där för densammas införande

särskilda villkor äro stadgade, utan att dessa villkor äro uppfyllda bor

uppenbarligen, med hänsyn till de beträffande sådan vara särskilt gällande bestämmelser,

det förhållande, att avsikt tilläventyrs ej förelegat att undandraga varan

stadgad tullavgift, icke få medföra, att en i tullstadgan beträffande varor i allmänhet

förekommande bestämmelse, enligt vilken vid nyssberörda förhållande lmdiigare

straff än eljest vid olovlig varuinförsel skall ådömas och varan utlämnas mot belöpande

avgifter, skulle komma i tillämpning. En bestämmelse härom har fördenskull

intagits i förevarande mom. 4. Huruvida i ett föreliggande visst fall av obehörig

införsel av vara av nu omförmält slag det- normala straffet för olovlig varuinförsel

enligt tullstadgan med tillhörande påföljd av varans förverkande eller det i

den särskilda författning, mot vilkens bestämmelser varan införts, stadgade straff

och påföljd skall tillämpas, torde böra prövas enligt allmänt gällande regler for

konkurrens av brott. ...

I mom. 5 omförmälas, sedan till en början lämnats den allmanna föreskrift,

att olovligen infört gods skall vara förverkat, de fall, då undantag från denna

regel ansetts böra äga rum. Det första av dessa undantag är det här ovan nyss

berörda, nämligen då den olovliga varuinförseln skall straffas eftei ^ad i inom. 4

sägs. Det andra undantaget skulle inträda, då icke någon kan ådömas straff för

den olovliga varuinförseln. Någon uttrycklig föreskrift om undantag från regeln i

sådant fall finnes visserligen icke i gällande tullstadga: men då i nuvarande mom.

6 föreskrivés, att belöpande tullavgift skall erläggas, då straffrihet äger rum eller

straffet förfaller, torde härav framgå, att godset i sådant fall icke heller för närvarande

skall anses förverkat. — Då emellertid enligt åtskilliga paragiafer i förslaget

— såsom §§ 130, 131 och 170 — gods skulle dömas förverkat även i vissa

fall, då något straff för olovlig varuinförsel icke ifrågakommer, har i mom. 5 en

erinran härom ansetts böra lämnas.

Mom. 6 innehåller bestämmelser om de fall, då förvaringspersedel eller

forslingsredskap skulle anses förverkade. Såsom allmänt villkor härföl torde, liksom

för närvarande, böra gälla, att gods, för vars förvarande eller forsling förvai mgspersedeln

använts, skall dömas förverkat. Stadgandet att förvaringspersedel av viss

beskaffenhet skall dömas förverkad saknar motsvarighet för närvarande och har

föreslagits på grund av därom under hand gjorda framställningar från tullmyndigheter;

enligt styrelsens mening kunna goda skäl för ett sådant stadgande anses

föreligga. I fråga t>m förverkande av forslingsredskap innehåller förslaget till en

början en närmare bestämmelse om beskaffenheten av farkost, som må dömas förverkad,

varvid föreskriften i § 150 av gällande tullstadga tagits till mönster. Vidare

hava i förslaget de betingelser, under vilka farkost skulle kunna dömas förverkad,

erhållit en i någon mån utsträckt omfattning; detta i syfte att det organiserade

smuggleri från smärre farkoster, som enligt vad ovan sagts utbildat sig, måtte kunna

motarbetas på ett mera effektivt sätt än som nu är förhållandet.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Såsom av det sålunda återgivna framgår, har generaltullstyrelsen

velat sammanslå de i nuvarande § 129 förekommande särskilda straffskalorna

till en enda, upptagande jämväl frihetsstraff, detta i särskilt

uttalat syfte att bereda rätt till häktning av smugglare utan fast hemvist

i riket.

Såsom redan antytts, har jag ansett övervägande skäl tala för bibehållande

av en viss differentiering av straffen för olovlig varuinförsel.

Vid denna differentiering synas mig straffskalorna för brott mot rusdryckslagstiftningen

kunna i viss mån tjäna som förebild, så till vida att

hänsyn i första hand tages till den brottsliga hanteringens större eller

mindre omfattning samt huruvida densamma är yrkesmässig eller ej.

Vidare böra under särskilt bedömande komma vissa av de nuvarande

kvali (i kationsfallen. I andra av dessa fall synes däremot grunden för

kvalificerandet så nära sammanfalla med nyssberörda hänsyn till rörelsens

omfattning eller yrkesmässighet, att någon ytterligare gradering annat

än i straffmätningsväg icke lär böra ifrågakomma. Vad slutligen angår

den av generaltullstyrelsen föreslagna åtgärden att särskilt kvalificera

olovlig varuinförsel med luftfartyg, synas tillräckliga skäl för en sådan

åtgärd ej hava påvisats.

Den okvalificerade olovliga varuinförseln har jag ansett i regel

kunna och böra sonas med böter. Till jämförelse må erinras, att påföljden

för falsk självdeklaration ej kan enligt gällande bestämmelser

bliva strängare än böter, motsvarande fem gånger beloppet av den skatt,

som undandragits eller kunnat undandragas statsverket.

I kvalifikationsfallen har införts jämväl frihetsstraff; och särskilt

har i ett 3 mom. föreslagits straffarbete upp till ett år för under synnerligen

försvårande omständigheter begången yrkesmässig smuggling av

monopolartiklarna rusdrycker och tobaksvaror. Härvid har hänsyn tagits

till att genom smuggling av nämnda artiklar viktiga statsfinansiella

intressen skadas ävensom att smugglingen av rusdrycker tillika innebär

ett allvarligt hot mot folknykterheten.

Att, såsom i generaltullstyrelsens förslag skett, vid straffskalornas

uppgörande taga behovet av häktningsrätt till utgångspunkt och sålunda

motivera fängelsestraff med att genom införande av sådant straff i skalan

häktning kan ifrågakomma för den, som ej äger stadigt hemvist, synes

mig icke principiellt försvarbart. Med de skalor, jag från andra utgångspunkter

funnit mig böra föreslå, kommer emellertid häktningsrätt att

för mera svårartade fall föreligga gent emot de av generaltullstyrelsen

särskilt avsedda utländska sprit- och tobakssmugglarna.

Generaltullstyrelsen har såsom skäl för en allmän höjning av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 226.

bötesbeloppen åberopat penningvärdets fall. 1 avseende å do i förevarande

paragraf omhandlade böter, vilka utgå med viss multipel av

tullbeloppet, äger detta skäl emellertid ej utan vidare giltighet. I en

mängd fall hava nämligen tullsatserna höjts, i mån som penningvärdet

fallit — särskilt gäller "detta de s. k. lyxtullarna — och .i och med detsamma

hava även bötesstraffen faktiskt undergått skärpning. Jag anser

därför riktigast att vid ökningen av gällande bötessatser iakttaga någon

varsamhet. Å andra sidan har vid utformandet av förslagen härutinnan

måst tagas hänsyn till de förändrade bestämmelser i fråga om

bötesförvandling, som numera finnas meddelade (Svensk författningssamling

nr 225 år 1922).

l)en i mom. 2 av generaltullstyrelsens förslag införda bestämmelsen

rörande bötesberäkning i visst fall — vilken, enligt vad jag inhämtat,

varit avsedd att erhålla tillämpning utom beträffande tobaksvaror

även i avseende å rusdrycker — har jag ansett mig icke böra

upptaga i den form, generaltullstyrelsen föreslagit. Jag vill därvid erinra,

hurusom beträffande vissa slag av rusdrycker äro stadgade olika

tullsatser, allt efter som varan inkommer på fat eller på andra kärl.

Att, såsom generaltullstyrelsen synes avse, den för sistnämnda fall

gällande högre tullsatsen skulle tagas till utgångspunkt för beräknandet

av böter, även om varan faktiskt insmugglats på fat, lärer ej kunna anses

av sakliga skäl påkallat. Beträffande tobaksvaror råda emellertid vissa

särskilda förhållanden, vilka torde inverka på bedömandet av förevarande

spörsmål. Innan dylika varor få från tullverket utlämnas, skola de

nämligen undergå licensbehandling, därvid licensavgifter samt skatt enligt

tobaksmonopolförordningen ävensom enligt förordningen den 24

februari 1922 (nr 67) angående särskild skatt å tobaksvaror upptagas.

Det kvantirm tobaksvaror, som enligt särskilda bestämmelser må av

resande medföras, licensbehandlas emellertid ej och blir alltså icke föremål

för skatt i nyssnämnda former, utan i stället är tullavgiften därför

avsevärt mycket högre än för licensbehandlade tobaksvaror. Enär uppbörden

av licensavgifter och skatt ej verkställes av tullverken, skulle

med de föreslagua bestämmelserna i fråga om beräknandet av böter för

olovlig varuinförsel hänsyn till nämnda avgifter ej få tagas. Följden

härav skulle bliva den, att tobakssmugglare, andra än resande, skulle

slippa för lindrigt undan. Till förekommande härav synes en bestämmelse

böra meddelas av innehåll, att vid olovlig införsel av tobaksvaror

böter alltid skola beräknas efter de grunder för tullens utgående, som

gälla vid ^resandes införsel av dylika varor. En sådan bestämmelse återfinnes

i 4’ mom. av förslaget till lydelse av förevarande paragraf. — An
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

märkas bör mahända, att beträffande undandragande av annan skatt än

tullavgift i fråga om rusdrycker straffet inträder i form av ansvar enligt

gällande rusdrycksförsäljningsförordning.

I 6 mom. har generaltullstyrelsens formulering (i mom. 5) »icke

någon kan ådömas straff för den olovliga varuinförseln» utbytts mot den

hittills gällande »straffrihet äger rum eller straffet förfaller». Den äldre

lydelsen synes mig i själva verket bättre giva uttryck åt vad med stadgandet

avses än den av generaltullstyrelsen ifrågasatta. I sammanhang

med denna förändring har den av styrelsen föreslagna hänvisningen

»där ej annorlunda är särskilt stadgat» funnits kunna utgå.

17 mom. (mom. 6 enligt generaltullstyrelsens förslag) har före

ordet förvanngspersedel inskjutits »emballage eller kärl». En liknande

formulering återfinnes exempelvis i gällande förordning angående tillverkning

av brännvin.

Generaltullstyrelsens förslag i fråga om förverkande av farkost har

synts mig alltför vidsträckt i sin avfattning och därigenom ägnat att

medföra resultat, som lätteligen kunde komma att verka stötande

tor det allmänna rättsmedvetandet. Enligt sagda förslag skulle i författnings

rummet avsett fartyg av intill tjugo tons nettodräktighet dömas

torverkat på grund av smuggling av ren bagatellnatur — om befälhavaren

t. ex. olovligen infört något obetydligt presentföremål. Att å

andra sidan den nu gällande formuleringen är för inskränkt, synes vara

av generaltullstyrelsen klart påvisat. Utöver de för närvarande angivna

fallen, att farkosten använts att föra godset från större fartyg i land

eller från ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård har

jag ansett mig böra upptaga det fall, att med farkosten företagits’ resa

direkt från utrikes ort med olovlig varuinförsel såsom väsentligt syfte.

Detta kan givetvis inträffa även i sådana fall, där smugglingen icke är det

huvudsakliga syftet med resan. Jag inser väl, att det vore mera tillfredsställande^

om man kunde finna en formulering, vilken mera preciserade

de tall, da förverkande av farkost skall äga rum. Att åstadkomma detta utan

åsidosättande av kravet på effektivitet förefaller mig emellertid knappast

möjligt i annan form än den av generaltullstyrelsen föreslagna, vilken

•k?emellertid av nyss antydda skäl icke finner mig kunna tillstyrka.

Med den av mig nu föreslagna formuleringen torde det i alla händelser

vara klart, att man verkligen träffar alla de fall, som kunna rubriceras

under benämningen »smugglarefärder».

Vid § 130 har generaltullstyrelsen yttrat:

, . ordalydelsen av § 130 mom. 1 i gällande tullstadga är fartygs eller

tå0s befälhavare, under de i författmngsrummet omförmälda förhållanden, under
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘226.

kastad ansvar, även om den, som sökt föröva den olovliga varuinförseln, upptäckes

och dömes till straff’ därför. En så utsträckt ansvarsskyldighet torde dock få anses

obillig och ägnad att medföra den verkan, att paragrafen icke bliver tillämpad i den

omfattning som vederbör. Enligt styrelsens åsikt bör, i motsvarighet till vad som

enligt § 167 mom. 2 tullstadgan gäller beträffande förseglingsbrott, straff för befälhavaren

inträda endast i det fall, att icke någon varder förvunnen till den olovliga

varuinförseln.»

Styrelsen liar sedermera delgivit mig följande — närmast i och för

den tillämnade fullständiga revisionen av tullstadgan utarbetade — förslag

till förändrad avfattning av paragrafens första moment:

»Har i fartyg eller å järnbantåg tullpliktigt gods så förstuckits eller undandolts,

att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, och varder icke någon

förvunnen till gärningen, straffes fartygets eller tågets befälhavare, ändå att han

icke kunnat övertygas om delaktighet i godsets införskaffande i fartyget eller å

tåget, såsom för olovlig varuinförsel.

Har sådant undanstickande av tullpliktigt gods, som i första stycket sägs,

ägt rum, och varder någon förvunnen till gärningen, dömes fartygets eller tågets

befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse i denna stadga strängare påföljd skall

ådömas honom, för bristande tillsyn över fartyget eller tåget till böter, svarande

mot dubbla beloppet av de avgifter, som för godset bort erläggas till tullverket,

dock icke under trettio kronor.

Godset skall i varje fall dömas förverkat.»

Till motivering av det nya förslaget liar styrelsen anfört följande

:

»Denna paragraf motsvarar § 130 i såväl gällande tullstadga som förra

förslaget. .

Mom. 1 i berörda förslag innebär, att befälhavare å fartyg eller järnbantåg

skall, då tullpliktigt gods i fartyget eller tåget förstuckits eller undandolts på i momentet

angivet sätt, straffas antingen såsom för olovlig varuinförsel eller för bristande

tillsyn över fartyget eller tåget, dock i motsats till vad enligt gällande tullstadga

är fallet, endast under förutsättning, att icke någon varder förvunnen till gärningen.

I annat fall skulle alltså befälhavaren vara straffri. Det synes emellertid kunna

ifrågasättas, huruvida icke straff för bristande tillsyn borde kunna ådömas befälhavaren

även i det fall, att gärningsman ertappas. Från de såsom biträden vid

utarbetande av föreliggande förslag till tullstadga anlitade tulltjänstemännens sida

hava uttalats vissa farhågor för att ett fritagande av befälhavaren från varje

ansvar i nämnda fall skulle kunna medföra, att fartygsbefälhavare icke i tillbörlig

mån sökte förekomma, att å fartyget anställd personal bedreve olovlig varuinförsel.

Generaltullstyrelsen kan icke undgå att finna dessa farhågor berättigade och har därför

i andra stycket av momentet vidtagit den ändring, att befälhavare i omförmälda

fall skulle straffas för bristande tillsyn över fartyget eller tåget, dock under förutsättning,

att icke på grund av annan bestämmelse i förevarande kapitel, exempelvis

§ 146, strängare ansvar skulle ådömas honom.»

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Den kritik, som generaltullstyrelsen riktat mot nuvarande lydelsen av

§ 130, synes berättigad men torde i viss mån drabba även det förslag till avfattning

av paragrafen, vartill styrelsen själv slutligen kommit. Det förefaller

onekligen alltför strängt mot befälhavaren att stipulera ansvar för denne

såsom för olovlig varuinförsel i alla de fall, då under i författningsrummet

angivna omständigheter någon gärningsman ej ertappas. Förmår

han verkligen göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om det

ifrågavarande åtgörandet, synes han böra få undslippa med ansvar såsom

tör bristande tillsyn, även om ingen varder förvunnen till gärningen. I

enlighet härmed har paragrafen omredigerats.

Generaltullstyrelsen har vid § 131 andragit:

»Mom. 1 motsvarar nuvarande § 131 endast med den förändring, att uppräkningen

av exempel på det svikliga förfarandet uteslutits. En dylik uppräkning

kan givetvis aldrig bliva uttömmande och synes vid sådant förhållande närmast

ägnad att försvåra bedömandet av ett föreliggande fall, som icke överensstämmer

med något av de angivna exemplen.

I mom- 2 har intagits ovan omförmälda nya straffbestämmelse för försök att

vid utförsel av restitutionsgods obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse

från avgift. Då dylik förseelse bör vara belagd med straff och densamma

nära ansluter sig till sådant svikligt försök, som omförmäles i mom. 1, har styrelsen

ansett lämpligt att här upptaga den och därför föreslå enahanda straff som

för olovlig varuinförsel.

Har på grund av sådant svikligt förfarande, som avses i mom. 1 och 2, vara

utlämnats från tullverket utan avgift eller mot lägre avgift än vederbort eller restitution

av eller befrielse från avgift obehörigen åtnjutits, torde ett fullbordat bedrägeribrott

föreligga, vilket skall straffas enligt allmän lag. Erinran härom har intagits i mom.

3. Aven i sådant fall borde enligt styrelsens mening godset, eller snarare dess värde,

vara förverkat; men då ett sådant stadgande skulle innebära så att säga ett intrång

på strafflagens område, har styrelsen ansett sig icke kunna ifrågasätta detsamma.»

Då enligt den avfattning, generaltullstyrelsen givit förevarande

paragraf, det möjligen kunde se ut, som om här ifrågakomme ett bestraffande

av själva den brottsliga avsikten i och för sig, har jag genom

jämkning av ordalagen sökt få fram, att för straff förutsättes, att avsikten

skall hava tagit sig uttryck i handling.

Tillägget av orden »eller eljest» avser att utmärka, att för straffbarhet

icke . ifrågasattes, att upptäckten av brottet sker just vid tullbehandlingstillfället.

Enär det måste anses som en oegentlighet, om det fullbordade

brottet skulle i visst hänseende medföra lindrigare påföljd än försöket —

något som enligt generaltullstyrelsens förslag skulle bliva fallet, i det

att förverkande skulle inträda endast vid försök — har jag låtit om
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

arbeta paragrafen därhän, att nämnda påföljd skall drabba jämväl den,

SDin för fullbordat svikligt förfarande mot tullverket dömes till ansvar

enligt strafflagens bestämmelser om bedrägeri. Med den formella behandling,

som tillämnats förslaget, lärer generaltullstyrelsens invändning härvidlag,

även därest den från styrelsens utgångspunkt varit befogad,

sakna relevans.

I fråga om paragrafens formulering i övrigt vill jag endast anmärka,

att man genom densamma velat förekomma, att konkurrens mellan

lagens straffbestämmelser och allmänna lagens sträf!bud skulle uppstå.

General tullstyrelsens motivering till § 132 lyder som följer:

»I mom. 1 b) har till överensstämmelse med § 52 mom. 1 såsom straffrihetso-rund

angivits även det förhållande, att godset visas vara vederbörligen införtullat.

Vidare har det ansetts lämpligt att, i stället för den nuvarande, i allmänna ordalag

hållna brottsbestämningen i slutet av förevarande punkt, angiva de paragrafer i

tullstadgan, genom vilkas åsidosättande brottet bör anses konstituerat.

Punkterna c) och d) i nuvarande § 132 hava sammanslagits till punkten c)

i förslagets mom. 1. Genom den förändrade avfattningen komma att under sistnämnda

punkt falla, förutom de slag av gods, som avses i de nuvarande punkterna

c) och d), även, på sätt redan anmärkts, nederlagsgods och andra slag av tullupplagsgods,

såsom till exempel frilagersgods, ävensom gods, som behörigen angivits,

men kvarligger hos tullverket och som på grund av att angivning skett icke kan

bliva föremål för olovlig införsel enligt den i § 129 mom. 1 lämnade definition.

Den omständighet, att den brottslige begagnat sig av medgiven förmån av tullupplagsrätt

för godset, har ansetts böra föranleda, att brottet betraktas såsom begånget

under försvårande omständigheter.

Då gods enligt § 132 mom. 1 är att anse såsom olovligen infört, bor detsamma,

därest det anträffats, liksom annat olovligen infört gods anhållas och dömas

förverkat. Har godset icke anträffats men kan dess beskaffenhet utrönas, bor i

stället dess värde vara förverkat i enlighet med bestämmelsen i förslagets § 168.

Kan icke beskaffenheten utrönas, måste givetvis konfiskation av godset eller dess

värde bortfalla, och straffet, därest brottet ej är av urbota beskaffenhet, bliva böter

enligt mom. 2 av förevarande § 132. Böternas jämförelsevis höga maximibelopp

har föreslagits med hänsyn till sistnämnda alternativ.»

1 1 mom. har under c) vidtagits den förändring i generaltullstyrelsens

förslag, att orden »vare sig det varit föremål för tullangivning

eller icke» utbytts mot orden »som varit föremål för tullangivning».

Härmed har åsyftats, att, om godset icke varit föremål för tullangivning,

detsammas bortsmygande eller förbytande utan särskild bestämmelse

hemfaller under 1 §.

Det av generaltullstyrelsen föreslagna mom. 3 har ansetts obehövligt

vid det förhållande," att förfaranden av de slag, som i paragrafen

angivas, skola anses såsom olovlig varuinförsel och följaktligen, utan

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 183 höft. (Nr 226.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

att sådant behöver särskilt utsägas, medföra de för nämnda brott stadgade

påföljder.

Vid § 133 har generaltullstyrelsen yttrat:

»Bestämmelsen i första stycket av § 133 i gällande tullstadga torde, med

hänsyn till den i § 129 mom. 1 föreslagna stralfskalan samt bestämmelserna i mom.

3 a) och b) av samma paragraf i förslaget, kunna bortfalla.»

Åven med de straffskalor, som av mig föreslagits i 1 §, torde vad

generaltullstyrelsen sålunda anfört äga giltighet.

Enär brott mot rusdryckslagstiftningen i allmänhet verka itererande

redan vid andragångsförbrytelse, har i fråga om olovlig införsel

av rusdrycker införts motsvarande bestämmelse.

Generaltullstyrelsens motivering till § 134 är så lydande:

»Denna paragraf har formulerats i överensstämmelse med § 6 i förordningen

om straff för olovlig varuutförsel m. m. den 3 mars 1916 (nr 49); dock har, på

grund av den i § 135 förekommande bestämmelsen om ansvaret för vissa tjänstemäns

delaktighet i olovlig varuinförsel, i mom. 2 av § 134 en reservation måst göras.»

Det av generaltullstyrelsen föreslagna mom. 1 i denna paragraf

har jag ansett kunna helt och hållet utgå. Av allmänna rättsprinciper

följer, att i momentet avsedd person skall såsom medelbar

gärningsman ådömas gärningsmannaansvar.

I mom. 2 har generaltullstyrelsen velat göra en allmän hänvisning

till delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. strafflagen. Härigenom komme,

mot vad hittills varit fallet, även att kriminaliseras delaktighet i seglationsförseelser.

Mig synes riktigast, att fartygsbefälhavaren förblir ensam

ansvarig för dylika, varom emellertid vid nu ifrågavarande uppställning

av bestämmelserna, då den olovliga varuinförseln och seglationsförseelserna

behandlas i särskilda författningar, i detta sammanhang ej

blir fråga. Vidkommande häretter delaktighet i olovlig varuinförsel,

torde få anses önskvärt att i lagen bestämt angives, om och i vad

mån sådan skall straffas. Det förslag till straffbestämmelser i ämnet,

jag låtit utarbeta, ansluter sig till motsvarande bestämmelser i gällande

förordning angående tillverkning av brännvin m. fl. dylika författningar.

Från bestämmelserna i nu gällande tullstadga skiljer sig förslaget i sak

dels därutinnan, att detsamma kriminaliserar jämväl mindre väsentlig

delaktighet, och dels därutinnan, att straffet för i författningsrummet

angiven efterföljande delaktighet blir lägre än för gärningsmannen.

Att straffskalan för vissa tjänstemän, som göra sig skyldiga till

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

olovlig varuinförsel, blir den enligt 7 § särskilt fastställda, torde vaia

tydligt, även utan att detta här framhålles.

Vid högsta domstolens granskning av det förslag, som ligger till

grund för gällande tullstadga, framställdes av Hera justitieråd erinringar

vid den paragraf, mot vilken den förevarande svarar. Ett av justitieråden

hemställde, att särskilda bestämmelser måtte meddelas beträffande

förbrytelser, som av tull- eller lotstjänsteman begåtts i tjänsten, och

förbrytelser, som av sådan tjänsteman begåtts utom tjänsten. Härigenom

skulle enligt bemälda justitieråds mening vinnas, bland annat, att vid

strafflatitudens bestämmande för förbrytelse, begången utom tjänsten,

hänsyn kunde tagas till det förhållande, att sådan förbrytelse i allmänhet

måste anses mindre straffbar än motsvarande, i tjänsten förövade förbrytelse.

I anslutning till den sålunda uttalade åsikten, vilken jag för

min del biträder, har jag i förevarande lagförslag brutit ut brott, begångna

utom tjänsten, och låtit dessa bedömas enligt i allmänhet gällande

bestämmelser, ''dock att de skola anses såsom förövade under synnerligen

försvårande omständigheter. Beträffande brott begångna i tjänsten har

den nuvarande straffskalan bibehållits, dock med den mildring, att strafiminimum

nedsatts från sex till tva månaders straffarbete.

Vid § 168 tullstadgan, motsvarande 9 § i förevarande lagförslag,

har generaltullstyrelsen anfört:

»Ersättningsskyldighet torde böra förefinnas icke blott då egendom, som enligt

tullstadgan är att anse såsom förverkad, förskingrats, utan även i andra tall, dä

egendomen förkommit genom förvållande av någon, som haft vetskap om eller skålig

anledning att misstänka, att densamma varit att sålunda anse. Paragrafen bär avfattats

i anslutning till 1 § 2 mom. i förordningen om straff för olovlig varuutforsel

m. m. den 3 mars 1916 (nr 49).»

Då enligt min tanke den, genom vars vållande i de av generaltullstyrelsen

angivna fallen förverkad egendom förkommit, faller under

paragrafen i dess nuvarande lydelse, synas mig tillräckliga skäl icke

föreligga till en omformulering.

Generaltullstyrelsens motivering till §§ 137 och 138 lyder som följer
»Såsom

redan förut antytts, äro de nuvarande, i §§ 140—144 tullstadgan

intagna bestämmelserna om tullpersonalens befogenhet att verkställa undersökning

efter olovligen infört gods och anhållande därav så snävt avfattade, att de utgöra

ett betydande hinder i tullpersonalens verksamhet för den olovliga varumförselns

bekämpande, och klagomål häröver hava även framförts från åtskilliga tullmyndigheters

sida. Det har fördenskull synts styrelsen vara synnerligen angeläget, att de

inskränkande föreskrifterna i berörda hänseende bleve undanröjda; och har styrelsen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

alltså, vid avfattande av g 137 mom. 1 samt gg 142 och 143 i förslaget, sökt utfinna

bestämmelser, som med iakttagande av behörig hänsyn mot enskilda, åt

vederbörande tjänstemannapersonal inrymma sådan befogenhet, att densamma icke

såsom nu alltför ofta är fallet, står maktlös vid tillfällen, då starka skäl föreligga

att misstänka olovlig varuinförsel. 1 detta sammanhang torde få erinras om den

nära nog oinskränkta undersökningsrätt, som enligt 48 § i förordningen angående

tillverkning av brännvin den 11 oktober 1907 (nr 86) tillkommer vederbörande.

Såsom ett första led i strävandet att åstadkomma i största möjliga mån till

tullverkets säkerhet ländande samt enkla och klara bestämmelser har styrelsen i g

137 mom. 1 första stycket i förslaget angivit de tjänstemän, vilka skulle äga att

verkställa undersökning om brott mot tullstadgan. Sådan rätt har ansetts böra tillkomma

icke blott tulltjänsteman, var inom sitt tjänstgöringsområde och i visst fall

även utanför detta, utan ock polis- och lotstjänsteman i den mån vederbörandes

tjänståligganden kunna giva anledning därtill, allt givetvis med den i övrigt i förevarande

kapitel stadgade begränsning. Att ifrågavarande rätt skulle, såsom enligt

gg 140, 141 och 143 nu är fallet, även fortfarande vara inskränkt till vissa särskilt

angivna befattningshavare anser styrelsen synnerligen betänkligt, då därigenom möjligheten

att upptäcka och anhålla olovligen infört gods uppenbarligen starkt beskäres.

Från polis- och lotstjänstemans befogenhet att verkställa undersökning å fartyg har

dock ansetts böra undantagas det fall, att fartyget är liggande i hamn, där tullförvaltning

finnes. Detta undantag, som förekommer även i finsk lagstiftning, torde

vara lämpligt till förekommande av att trafiken onödigtvis må besväras med undersökningar

efter olovligen infört gods.

I g 129 inom. 5 av gällande tullstadga är föreskrivet, att olovligen infört

gods må tagas i beslag, utan att dock där angivits, vem beslagsrätten skulle tillkomma.

I detta hänseende torde bestämmelserna i §g 140—143 vara avsedda att

tjäna till ledning. Även dessa hänföra sig emellertid till olovligen infört gods, ehuru

enligt tullstadgan även annat gods i vissa fall skall vara förverkat. Det har därför,

till vinnande av mera fullständighet och klarhet i förevarande ämne. ansetts lämpligt

att i andra stycket av § 137 mom. 1 av förslaget intaga en föreskrift av allmän

giltighet, nämligen att egendom, som vid den i första stycket omförmälda

undersökning påträffas och som skäligen kan anses vara olovligen införd eller eljest

är att enligt tullstadgan anse såsom förverkad, skall av vederbörande tjänsteman

anhållas för laga beivran — ett uttryck, som enligt styrelsens mening är lämpligare

än det nu använda ''tagas i beslag''.

Förslagets § 137 mom. 2 motsvarar i huvudsak nu gällande § 137. Bestämmelsen

i förslaget, att anhållen egendom skall avlämnas till den tullförvaltning,

dit densamma bekvämligast kan föras, avser att så mycket som möjligt begränsa

den tid, under vilken vederbörande tjänsteman bliver av egendomens transporterande

hindrad att fullgöra andra tjänståligganden, ävensom att befria honom från nödvändigheten

att bedöma, vid vilken domstol målet skall handläggas — något som ansetts

vara av betydelse särskilt i sådana fall. då egendom anhållits av polis- eller lotstjänsteman.

Såsom en följd av denna bestämmelse innehåller förslaget jämväl en

föreskrift, att, där anhållen egendom sålunda överlämnats till tullförvaltning å annan

ort än där målet skall anhängiggöras, det åligger tullförvaltningen att översända

egendomen till tullförvaltningen å sistnämnda ort, såvida icke sådant anses onödigt

eller olämpligt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:tn proposition Nr 22(i.

Den i g 138 mom. 1 nu förekommande definitionen på ''beslagare’ synes

styrelsen icke'' vara avfattad på ett tillfredsställande sätt. Enligt sagda definition

avses med beslagare den, genom vilkens angivning eller åtgärd olovlig varuinförsel

eller försök därtill upptäckes. Dä emellertid gods enligt tullstadgan skall tagas i

beslag även i andra fall än då olovlig varuinförsel föreligger — såsom enligt §§149

och 162 — är definitionen i § 138 mom. 1 ofullständig. Vidare torde det icke

kunna förnekas, att densamma även är mindre lämplig i sä måtto, att den huvudsakligen

åsyftar den person, som eljest i lagstiftningen och enligt allmänt språkbruk

benämnes ''angivare''. I § 149 ställes ''beslagare i motsats till angivare och

användes alltså i en annan betydelse än definitionen i § 138 innebär. Slutligen liar

det visat sig, att samma definition ej sällan lett till missförstånd och tvist om vem

den andel i böter för olovlig varuinförsel och värdet av förverkad egendom, som

enligt S 169 skall tillfalla beslagare, rätteligen borde tillkomma.

'' Under sådana förhållanden har det synts styrelsen angeläget, att begreppet

''beslagare'' så bestämdes, att definitionen därå finge giltighet för alla de fall, dä

enligt tullstadgan egendom skall tagas i beslag, och tillika komme att överensstämma

med den mening, vari ordet användes i vanligt språkbruk. Med beslagare

bör således enligt styrelsens åsikt avses sådan i förslagets § 137 mom. 1 forsta

stycket nämnd tjänsteman, som på grund av andra stycket i samma moment eller

annan bestämmelse i förevarande kapitel verkställt den förberedande åtgärd, som

erfordras för att egendom, vilken enligt tullstadgan skall vara förverkad, ock må

bliva lagligen dömd förverkad, d. v. s. som anhållit egendomen för laga beivran.

I förslagets 8 138 har alltså beslagare definierats på nu omförmält satt. -Någon

definition på begreppet angivare’ torde däremot lika litet i tullstadgan som i andra

författningar vara av behov påkallad. „ ,, .

Sista punkten i nuvarande § 138 mom. 1 har i något förändrad avfattning

överflyttats till förslagets § 171 mom. 1- , Ä

Slutligen motsvaras § 138 mom. 2 i tullstadgan av forslagets § 139, so

emellertid formulerats i syfte att mera tydligt än nu är fallet framhålla, att bestämmelsen

innebär en inskränkning i den angivare enligt § 169 mom. 1 tillkommande

rätt till andel i böter och värdet av förverkad dömd egendom.»

Nuvarande legaldefinition på beslagare går tillbaka till 1741 års

lurendrejeriförordning, som i punkt 9 innehåller:

»Härjemte, och althenstund Wi förnummit, et olika- begrep wara

upkommit om rätta förståndet af Lurendrägeri-Förordningens 2 §, i

thet åt Tull-Betienterne skola wilja påstå och tilägna sig BeslagareAndelen,

blott för thet the kommit wid Visitationen åt taga Waran som

man velat inpracticera, under Beslag, tå likväl en annan först uptäkt

thet intenderade Lurendrägeriet; Ty liafwe Wi funnit nödigt, åt till

hvars och ens tydelige underrättelse, bemälte 2 § i Förordningen än

ytterligare så förklara, likmätigt egenteliga förståndet och klara orden 1

samma §, åt, eho then wara må, igenom hwilkens första åtgärd eller

föranstaltande, något påsyftat Lurendrägeri först uptäckes, then samma

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

bör therföre åtniuta then i Förordningen utsatte Beslagare-Andelen af

then påföljande Confiscationen.»

Lika ined generaltullstyrelsen anser jag benämningen beslagare

böra förbehållas den tjänsteman, som tager godset i beslag — detta

jämväl i andra författningar nyttjade uttryck synes vara att föredraga

framför det av generaltullstyrelsen använda »anhåller för laga

beivran». Jag utgår alltså från berörda terminologi i den föreslagna 10 §.

Jag har emellertid ansett mig böra gå än ett steg längre. Enskild

angivare synes mig nämligen över huvud icke böra tilläggas någon

självständig rätt inom ifrågavarande lagstiftningsområde. Såväl angivarens

anspråk på andel i böter m. m. och hans rätt att föra egen talan som

ock hans säregna rätt enligt § 147 tullstadgan att rekvirera vakt eller

manskap till biträde böra sålunda enligt min mening bortfalla. Det

förefaller föga tilltalande, att angivelser skola kunna utnyttjas såsom

en direkt inkomstkälla för enskilda personer. Då något praktiskt behov

av att för tillsyn över lagens efterlevnad bygga på ett angivaresystem

— att döma efter statistiska uppgifter, som jag under hand inhämtat

från generaltullst}Trelsen — ej heller torde vara förhanden, finner jag det

ej önskvärt, att nu gällande bestämmelser i förevarande del kvarstå.

Den bestämmelse i 10 §, varigenom vederbörande åklagare tillägges

skyldighet att i första hand pröva beslaget, likasom stadgandena om återgång

i visst fall av beslag m. m. hava tillkommit i rättssäkerhetens

intresse.

11 § har i huvudsak samma innehåll som § 137 mom. 2 i generaltullstyrelsens

förslag, dock att densamma särskilt i fråga om kommuns

skyldighet att skaffa förvaringsrum för beslagtagen egendom jämkats

till större överensstämmelse med gällande tullstadga, samt att ett

nytt 3 mom. tillagts i anslutning till ändringen i 10 § och den nya

bestämmelsen i 16 § om rätt att få fråga om åtal underställd generaltullstyrelsens

prövning. Den rätt, som här inrymts åt generaltullstyrelsen

att låta beslaget äga bestånd i avbidan på slutlig prövning, om skäl

till åtal föreligger, finner givetvis sin begränsning i stadgandet i 10 §

darom att beslaget återgår, om åtal ej väckts inom en månad från den

den faktiska beslagsåtgärden.

12 § ansluter sig i huvudsak till § 137 mom. 1 i generaltullstyrelsens

förslag.

1aothi4§§. Generaltullstyrelsens motivering till § 142 lyder som följer:

»Denna och närmast följande paragrafer i förslaget äro avsedda att i vissa

hänseenden närmare reglera den rätt till undersökning efter olovligen infört gods,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

som jämlikt § 137 mom. 1 i förslaget skulle tillkomma där nämnd tjänsteman.

Förevarande § 142 skulle härvid ersätta de delar av §§ 140—142 samt § 144 i

gällande tullstadga, som avse undersökning inom enskildas lägenheter. Rätten härtill

har, pä grund av vad redan förut anförts, ansetts böra vara bunden allenast vid

de förutsättningar och villkor, som angivas i paragrafen. Endast följande torde

behöva här tilläggas. De nuvarande bestämmelserna om närvaro av vittnen vid

undersökning inomhus äro i synnerlig män ägnade att hindra tullpersonalen från

upptäckande av olovligen infört gods, enär anskaffandet av lämpliga och villiga

vittnen lätt kan förorsaka en tidsutdräkt, som kan användas till godsets bortförande.

— De förnämligast i § 140 tullstadgan förekommande inskränkningarna i

undersökningsrätten hava ansetts böra bortfalla såsom alltför hinderliga för ett

mera verksamt spanande efter olovligen infört gods. Erinras må, att det under

kristiden befanns erforderligt att i viss mån temporärt undanröja vissa av dessa inskränkningar;

enligt kungörelse den 11 oktober 1918 (nr 788) skulle nämligen undersökningsrätten

enligt § 140 mom. 1 tullstadgan tills vidare intill utgången av sagda

år utsträckas att omfatta även andra trafikleder än gator och vägar samt att gälla

inom ett avstånd av tolv mil från saltsjön eller riksgräns. Slutligen hava de i

§ 144 tullstadgan meddelade bestämmelserna angående den tid å dygnet, då undersökning

inom hus må företagas, synts styrelsen onödigt detaljerade och ersatts med

föreskriften i mom. 3.»

Vid avfattandet av bestämmelserna rörande rätt till husrannsakan

har det synts mig lämpligt att i tillämpliga delar i huvudsak följa det

förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning

m. m., vilket, utarbetat inom justitiedepartementet, varit på grund av

remiss den 27 februari 1920 föremål för lagrådets granskning, och vars

fjärde kapitel innehåller bestämmelser om, bland annat, husrannsakan,

jag har emellertid med hänsyn tdl vikten att skydda den enskildes hem

mot obehöriga husrannsakningar uttryckligen framhållit, att misstanken

för brottet och antagandet, att genom brottet förverkad egendom skall

anträffas vid husrannsakning hos annan än den misstänkte, skola vara

grundade å sannolika skäl.

Jag anser mig böra framhålla, hurusom med den lydelse, förevarande

paragraf sålunda föreslagits skola erhålla, rätten till husrannsakan,

om ock till sin omfattning mer preciserad än enligt generaltullstyrelsens

förslag, i stort sett torde ej mindre än nämnda förslag

tillgodose de befogade krav på sådan rätt, som från tullmannahåll framställts.

Vid § 143 yttrar generaltullstyrelsen;

»Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om undersökning å person

efter olovligen infört gods och motsvarar paragrafen med samma nummer i tullstadgan,

enligt dess lydelse i kungörelsen den 14 februari 1919 (nr 43). Från denna

15 §.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

lydelse skiljer sig den föreslagna förnämligast därutinnan, att dels undersökningsrätt

skulle tillkomma varje i § 137 mom. 1 nämnd tjänsteman, vars tjänståligganden

kunna givä anledning därtill, dels ock vissa chefsmyndigheter i tullverket skulle äga

befogenhet att vid behov förordna om utsträckt tillämpning av kroppsvisitation

Den nuvarande begränsningen av rätten till kroppsvisitation till i regel tjänsteman

av högre grad medför, att t. ex. en vaktmästare, som bevakar ett avsides liggande

fartyg, icke kan verkställa ens den flyktigaste undersökning å en person, som lämnar

fartyget, även om lian har aldrig så god anledning misstänka, att denne på sig förstuckit

gods i avsikt att olovligen införa detsamma. Den föreslagna befogenheten

för vissä tullverkets chefsmyndigheter skulle, efter vad erfarenheten givit anledning

antaga, vid vissa tillfällen vara av mycket stort värde.»

h ör att vinna garanti mot att omförmälda rätt att förordna om

utsträckt tillämpning av kroppsvisitation ej begagnas i oträngt mål har

intagits bestämmelse därom, att beslut i sådant hänseende skall ofördröjligen

underställas generaltullstyrelsens prövning. Styrelsens beslut kan

givetvis sedermera av den, vars rätt av beslutet beröres, överklagas hos

Kungl. Maj:t i vanlig ordning.

Då det för åstadkommande av full bevisning om vad vid undersökningen

förekommit kan vara av betydelse, att vid undersökningen

närvarit mer än ett vittne, har jag vidtagit härav påkallad jämkning i

generaltullstyrelsens förslag.

Fråga om

•träff för

olaga hutoeh

kroppsranmakan.

Generaltullstyrelsen har vid § 144 uttalat sig på följande sätt:

»Det förhållande, att enligt § 144 tullstadgan straff inträder för undersöknmgsman,

som verkställt undersökning å annan än medgiven undersökningstid, även

om olovligen infört gods därvid upptäckes, torde vara ägnat att motverka uppdagandet

av förelupen olovlig varuinförsel. Styrelsen har därför i nu förevarande

paragraf ansett sig böra föreslå, att där undersökning, som avses i § 142 av förslaget,

i eljest behörig ordning företages å annan tid, än i § 142 mom. 3 sägs ansvar

för vederbörande skall inträda allenast i det fall, att olovligen infört gods

därvid icke anträffas; dock har även i sådant fall något straff ansetts icke böra

ifrågakomma, därest giltig anledning till undersökningens anställande å annan tid än

den i allmänhet bestämda visas hava förelegat.»

\ id § 145 autor generaltullstyrelsen följande:

»Enligt § 145 mom. 1 tullstadgan är behörig undersökningsman, som i föreskriven

ordning verkställt undersökning enligt § 140 eller § 141, utan att därvid

olovligen infört gods påträffats, underkastad bötesansvar, såvida ické skälig anledning

till åtgärden prövas hava förefunnits. Då i §§ 142 och 143 i förslaget vissa

förutsättningar för undersökningens berättigande angivits, har i § 145 av förslaget

såsom anledning till straff för till undersökning berättigad person upptagits allenast,

att undersökningen verkställts i strid mot stadgandena i § 142 eller § 143. men

däremot det förhållande, huruvida olovligen infört gods påträffats eller icke, lämnats

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kuiujl. Maj:ts proposition Nr 226.

utan avseende. Straffet har, med hiinsyn till den utvidgade befogenheten till undersöknings

verkställande, ansetts böra vara strängare än vad som för närvarande är

fallet. Har till undersöknings företagande berättigad person annorledes än genom

överträdelse av § 142 eller § 143 förbrutit sig vid undersökningstillfället, lärer han

vara underkastad straff enligt allmän lag, varom antydan gjorts i § 146 av förslaget.

»

Vid högsta domstolens granskning av det förslag, som låg till

grund för gällande tullstadga, hemställde ett justitieråd, att sista punkten

i § 144 och hela § 145 mätte fa utgå, sa att dessa föiseelsei hemfölle

under strafflagen. Jag anser goda skäl föreligga_ att nu godtaga

den ståndpunkt, som sålunda fått sitt uttryck, därvid beaktande,

att man vid utformningen av bestämmelserna om husrannsakan nu sökt

följa allmänna rättsprinciper. Det torde härvid böra framhållas, att

det förut omnämnda förslaget till lag angående polisundersökning i

brottmål samt häktning m. m. icke innehöll några som helst straffbestäm

molsGr.

Om förlust av andel i böter m. m. i händelse av olaga undersökning

stadgas i 20 § andra stycket.

Vid § 171 har generaltullstyrelsen andragit:

»På sätt här ovan, i motiveringen till § 188, antytts, har sista punkten i

nuvarande § 138 mom. 1 överflyttats till nu förevarande paragraf i den något förändrade

formen av ett medgivande för angivare eller beslagare att själv anställa

åtal för brott mot tullstadgan, vilket medgivande förbundits med ett berättigande

för honom att i sådant fall erhålla biträde av vederbörande kronoåklagare för

målets utförande. Såsom regel skulle åtalsrätten fortfarande tillkomma tullverkets

vederbörande åklagare, nämligen tullfiskaler eller tullförvaltningsföreståndare; uttrycklig

föreskrift härom, som nu saknas, bär ansetts lämpligen böra mtagas i mom.

1 av föreliggande § 171 av förslaget. , •

Bestämmelserna i förslaget angående forum skilja sig från de nuvarande i

följande hänseenden. Medan enligt gällande tullstadga forum för mål om brott

mot tullstadgan är bestämt med hänsyn till den ort, där brottet skett eller upptäckts,

skulle enligt förslaget forum vara beroende allenast av den plats, där brottet

upptäckts, dock med det undantag, att, då brottet upptäckts under fartygs resa,

forum skulle bestämmas såsom om brottet i stället upptäckts å den ort inom riket,

dit den skyldige med fartyget sedermera ankommer eller där han eljest anträffas.

Berörda förändring i nu gällande regel har föranletts av önskvärdheten av att

ovisshet eller tvist om rätt forum må förekommas; undantaget från den föreslagna

regeln utgör en generalisering och närmare utveckling av den tanke, som ligger

till grund för bestämmelserna i nuvarande § 171 mom. 2, eller att ett under fartygs

resa begånget, vid inloppsort upptäckt brott mot tullstadgan lämpligare bör

upptagas av behörig domstol i fartygets destinationsort, än av den till inloppsorten

närmast belägna behöriga domstol. Vidare skulle enligt förslaget den nuvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 käft. (Nr 226.) 6

16

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

bestämmelsen, att mål om brott mot tullstadgan skall upptagas vid rådhusrätt i

den stad, där brottet skett eller upptäckts — sålunda oavsett om där finnes tullförvaltning

eller ej — i så måtto modifieras, att dylikt mål skulle handläggas

allenast av rådhusrätt i stad, där jämväl tullkammare eller, såsom i Stockholm,

Groteborg och Malmö är förhållandet, på avdelningar fördelad tullförvaltning föres

6S'' måste nämligen enligt styrelsens mening betraktas såsom olämpligt att,

såsom för närvarande är fallet, tullmål kunna komma att handläggas även i stad

dar tullförvaltning ej finnes, något som föranleder, bland annat, att den tullförvaltmngsforeståndare,

som är åklagare i målet, måste för åtalets utförande lämna sin

tjänstgöringsort. Slutligen skulle enligt förslaget mål angående brott mot tullstadgan,

dä detsamma upptäckts å annan ort än stad med såväl rådhusrätt som tullkammare

e ler å avdelningar fördelad tullförvaltning - med undantag för ovanbse^rda-,

!a ’ -då uPPtäckfcen skett under fartygets resa — i regel handläggas vid

rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller dylik tullförvaltning finnes

hor närvarande gäller x nu ifrågavarande fall, att målet skall handläggas vid rådhusrätten

i närmaste stad, där tullförvaltning, oavsett beskaffenheten av densamma

finnes. Förändringen har föreslagits i syfte, att föreståndare för de i några mindre

stader befinthga smärre tullförvaltningar med inskränkt befogenhet, tullexpeditioner

och tullstationer, skulle befrias från bestyret med åklagarskap i tullmål, ett bestyr,

tor vilket de såsom regel torde vara mindre väl skickade än föreståndarna för tullkamrarna,

vilka måste förutsättas vara i besittning av större kompetens och erfarenhet;

— Den i förslaget kvarstående bestämmelsen, att målet skall handläggas

vid granstullrätt, där sådan är närmare, har numera betydelse endast för trakterna

vi riksgränsen mot Finland, då övriga förut befintliga gränstullrätter indragits.»

16 § motsvarar § 171 mom. 1 i generaltullstyrelsens förslag. Den

rätt för angivare eller beslagare att själv anhängiggöra åtal, vilken generaltullstyrelsen

tänkt sig bibehållen, har emellertid, såsom förut påpekats,

borttagits. r

Vad härefter angår 17 §, vilken motsvarar § 171 mom. 2 i generaltullstyrelsen^

förslag, har jag funnit mig kunna med ett undantag

biträda de principer, på vilka generaltullstyrelsen byggt sitt förslag.

Undantaget gäller, att lorum torde böra bestämmas med hänsyn till den

ort, där brottet skett eller upptäckts, att med andra ord den härutinnan

nu stadgade valrätten fortfarande bör bibehållas. Härvid har det

synts mig vara värt att beakta, dels att i brottmålsprocessen platsen

for brottets begående är det principiellt avgörande vid bestämmande

av ratt domstol, dels ock att praktiska skäl tala emot avskaffande av

den nuvarande valfriheten, då nämligen därigenom skulle beredas

ökade möjligheter för eu tilltalad att genom invändning om domstols

behörighet onödigt uppehålla rättegången.

is §.

Generaltullstyrelsens motivering till § 170 mom. 3 lyder:

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 226.

»Enligt mom. 3 skulle domstol vara befogad att, även då ägare av anhållen

egendom blivit anträffad med stämning, utan hinder av hans uteblivande pröva frågan,

huruvida från honom anhållen egendom skall dömas förverkad, sedan kungörelse

om anhållandet i vanlig ordning utfärdats. Den omständighet, att stämning

kunnat delgivas ägaren, synes nämligen icke skäligen böra utgöra hinder för

prövning av sagda fråga, då ägaren avrest från landet utan att ställa ombud för

sig att svara i målet.»

För det fall, att ägare eller forsiare av beslagtagen egendom blivit

lagligen stämd, synes det ifrågasatta kungörelseförfarandet icke vara

av behov påkallat. I stället torde domstolen böra berättigas att, även

när dylik person genom utevaro lyckas undgå ett domfällande, genom

särskilt beslut förordna om egendomens förverkande. 1 enlighet härmed

har paragrafen omredigerats.

Vidare har den i paragrafen aDgivna anslagstiden ansetts kunna,

i anslutning till en från generaltullstyrelsens sida under hand uttryckt

önskan, förkortas från nuvarande tre månader till sextio dagar, d. v. s.

samma tidrymd, som omförmäles i 5 § av gällande förordning angående

rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Generaltullstyrelsen har vid § 141 anfört: 19 §■

»Det i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förekommande stadgande om vittnesrätt

i vissa fall för vakter och dem, som Konungens befallningshavandes bud och

ärenden gå, har ansetts böra här intagas såsom gällande för de tjänstemän, som

enligt § 137 mom. 1 i förslaget skulle vara behöriga att anställa undersökning om

brott mot tullstadgan. Bestämmelsen erfordras huvudsakligen till förekommande

därav, att person, som påträffas i färd med olovlig varuinförsel, skulle kunna genom

förnekande av brottet undgå straff och egendomskonfiskation vid sådana tillfällen,

då andra vittnen än den eller de tjänstemän, som verkställt undersökning eller anhållit

egendom, icke funnits. Fall hava förekommit, då sådan person vid anhållandet

erkänt sig skyldig men sedermera inför domstolen bestritt, att brott förelegat.

Tjänsteman, som sålunda vittnar i egen sak, lärer emellertid icke böra vara berättigad

att åtnjuta beslagarandel, där sådan eljest skolat tillkomma honom.»

I generaltullstyrelsens förslag har jag gjort den ändring, att bestämmelsen

rörande undantag från rätt till andel i böter och förverkad

egendom utbrutits. Denna bestämmelse återfinnes i stället i 20 § andra

stycket.

Vid § 169 anför generaltullstyrelsen: 20 &

»Enligt § 169 tullstadgan tillkomma av böter för olovlig varuinförsel tre fjärdedelar

beslagaren och en fjärdedel kronan. Därest icke annorlunda är särskilt stadgat,

såsom exempelvis enligt § 149, skall på enahanda sätt fördelas behållna försäljnings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

summan för eller i stället utgivna värdet av enligt stadgan förbruten dömd egendom.

Undantag från den sålunda bestämda fördelningsgrunden gäller dock för det fall,

att ägare eller forsiare av olovligen infört gods icke kunnat ertappas och överbevisas

om gärningen; i sådant fall skola kronan och beslagaren skifta lika.

På grund av den i § 138 mom. 1 tullstadgan lämnade definitionen på beslagare

lärer sålunda, om särskild angivare finnes, ovanberörda beslagarandel tillfalla denne,

men icke den tulltjänsteman, som i anledning av angivelsen anhållit godset eller,''

enligt tullstadgans terminologi, tagit detsamma i beslag. Finnes däremot icke någon

särskild angi\ are, utan har brottet upptäckts av tulltjänstemannen, exempelvis vid

visitation av inkommet fartyg eller av ankommande resandes effekter, lärer tulltjänstemannen

äga åtnjuta beslagarandelen, men icke på grund därav, att han tagit

godset i beslag, utan därför, att han genom upptäckandet av brottet bör betraktas

såsom angivare. Ordet åtgärd i definitionen på beslagare torde möjligen syfta

härå- I praktiken torde sistberörda fall vara det vanligaste; och detta förhållande,

i förening med den betydelse, som i vanligt språkbruk tillägges ordet ''beslagare’

och som avviker från definitionen i g 138 mom. 1 tullstadgan, har givit anledning

.V„,en 8anska allmänt spridd uppfattning, att enligt tullstadgan ovanberörda andel

i böter och godsets värde tillkommer den, som verkställt beslaget å godset. Till

och med i tullstadgan, nämligen i § 149, förekommer — ehuru visserligen i frå^a

om annat gods än sådant som olovligen införts — uttrycket ''beslagarens andel^ i

denna bemärkelse. Till vinnande av klarhet i denna fråga och undanröjande av

nyssnämnda missuppfattning torde det enligt generaltullstyrelsens mening vara

lämpligt, att bestämmelserna om fördelning av ifrågavarande böter och värdebelopp

med utgångspunkt från det vanligast förekommande fallet, avfattas på det sätt, att

viss andel förklaras skola tillkomma den, som enligt förslagets definition i § 138

är att anse såsom beslagare, d. v. s. den tjänsteman, som för laga beivran anhållit

egendom, vilken enligt stadgan är förverkad, men, om särskild angivare finnes

denne. Återstoden skulle i varje fall tillkomma kronan. Då emellertid en angivelse

ofta kan vara mera obestämd till tid och ort och därför icke av beskaffenhet att

,le„ a 41 1 omedelbar upptäckt av begången eller planlagd olovlig varuinförsel, utan

„r ,or,,ka!1,.e1rfOI''diras’ att av vederbörande tjänsteman vid efterspaning nedlägges ett

särskilt nitiskt, ofta långvarigt och med risk förbundet arbete, har möjlighet ansetts

ora iörennnas för domstolen att efter sig företeende sådana omständigheter tillerkänna

beslagaren intill högst hälften av angivarens andel. För att angivare skall

komma i åtnjutande av angivarandel, förutsattes emellertid, att han vid åtalets utförande

på ett eller annat sätt uppträder såsom angivare; är angivelsen anonym

?■.„ £Jor<4 un(4e,r förbehåll av att bliva hemlighållen, lärer beslagaren böra få behålla

beslagarandelen oförminskad. Enahanda torde förhållandet böra bliva i fall

då angivaren på grund av stadgandena i § 139 eller § 140 icke är berättigad att

utbekomma angivarandel. Någon särskild föreskrift i nu berörda hänseenden torde

emellertid knappast vara erforderlig.

För närvarande utgör ''beslagarandelen’ tre fjärdedelar av böterna och värdet

av egendomen, medan en fjärdedel tillfaller kronan. Dels med hänsyn till den höjning

av böterna som ifrågasatts i förslaget, dels ock för att kronans andel må bringas

till överensstämmelse med vad som enligt olika författningar eljest plägar tillkomma

kronan, har styrelsen ansett ifrågavarande böter och värdebelopp böra till en tredjedel

gå till kronan och till två tredjedelar tillfalla beslagaren eller angivaren eller

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

delas mellan dessa. — Från denna regel har, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som nu gäller, ansetts böra undantagas sådana fall, då egendom dömes förverkad

under omständigheter, som i § 170 mom. 3 avses. I dessa fall skulle värdet

av den förverkade egendomen fortfarande delas lika mellan kronan och beslagaren,

respektive angivaren.»

Såsom redan förut framhållits, föreslås enskild angivares anspråk

på andel i böter och förverkad egendom skola avskaffas.

Under senare tid hava inom ett flertal lagstiftningsomraden åklagares

med fleras andelar i böter och förverkad egendom maximerats. Jag

har ansett enahanda åtgärd böra vidtagas med beslagarrätten enligt förevarande

lag. Härigenom avses att förekomma, att andelarna i fråga

skola stiga till belopp, som stå i uppenbart missförhållande till vad från

beslagareus sida åtgjorts i och för beslaget, något som ej minst med

hänsyn till förslagets bestämmelser om beslag av fartyg eljest utan

tvivel torde kunna bliva fallet. Maximibeloppet har föreslagits skola

utgöra femhundra kronor, särskilt för bötesandel och särskilt för andel

i förverkad egendom eller i stället utgivna värdet därav. Att märka

är härvid, att böter för ifrågavarande brott ofta ej utgå, antingen därför

att den brottslige genom avvikande undandrager sig deras uttagande

eller därför att förvandlingsstraff träder i stället.

För att emellertid de andelar av böter och förverkad egendom,

som utan dylik maximering skulle tillkommit beslagaren, i sin helhet

måtte tillgodokomma det ändamål, som beslagarandelarna äro avsedda

att tjäna, nämligen bekämpandet av den olovliga varuinförseln, har jag

i anslutning till vad som i viss utsträckning gäller enligt rusdrycksförfattningarna

föreslagit, att vad å beslagaren skolat belöpa utöver

maximibeloppen skall tillfalla en fond att användas till uppmuntran för

ådagalagt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel eller eljest till^ motverkande

av sådan införsel. Härigenom skulle en viss frihet ernås att

använda medlen på det sätt, som vid varje tillfälle befunnes mest ändamålsenligt,

bland annat jämväl till anskaffande av materiell för begagnande

vid den olovliga varuinförselns bekämpande. Dispositionen över denna

fond torde böra anförtros åt generaltullstyrelsen.

De bestämmelser i § 169 tullstadgan, som gälla böter för seglationsbrott

m. m., hava utbrutits ur förevarande sammanhang för att

kvarstå i tullstadgan.

21 § överensstämmer med § 169 mom. 2 i generaltullstyrelsens

förslag.

21 §.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

aa 5- Generaltullstyrelsen har i sin motivering till § 170 anfört:

»Enär enligt gällande lagstiftning om rusdrycker och tobaksvaror m. m. vissa

varor vid sådana tillfällen, då de enligt tullstadgans bestämmelser skulle säljas

å auktion, i stället skola behandlas på annat sätt. har erinran härom intagits i

mom. 1.»

Förevarande paragraf ansluter sig till § 170 mom. 1 och 2 i generaltullstyrelsens

förslag. Endast vissa redaktionella ändringar hava

vidtagits.

sa §■ 23 § motsvarar § 174 i generaltullstyrelsens förslag.

Ffdrlardet- övergår härefter till den speciella motiveringen för förslaget

angående''för. ^ förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker

bud i vissa till svenskt territorialvatten m. m.

fall mot införsel

av rusdrycker

till I generaltullstyrelsens förslag hade § 1 mom. 1 följande lydelse:

territorial- »Rusdrycker, som avses i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

vatten m. m. av rusdrycker, må icke med farkost av mindre avgiftspliktig dräktighet än etthundra

l § 1 cch 3 ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten;

mom. dock äge generaltullstyrelsen att för särskilt fall medgiva undantag från sagda

förbud.»

Generaltullstyrelsens motivering härtill är följande:

»§ 1 mom. 1 bestämmer den åtgärd, som, enligt vad styrelsen ovan framhållit,

borde vara förbjuden. Ehuru den hittills bedrivna smugglingen huvudsakligen

avsett spritdrycker, har styrelsen dock ansett lämpligast, att förbudet komme att

gälla alla de slag av drycker, som iförordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker innefattas under denna benämning, huvudsakligen av det skäl,

att definitionen på spritdrycker och vin i sagda förordning icke överensstämmer med

vad som enligt tulltaxan avses med brännvin och sprit samt vin. Förbudet har

ansetts böra inskränkas till det fall, att införseln sker med farkost av mindre avgiftspliktig

dräktighet än etthundra ton, och detta närmast i syfte att icke genom

förbudet hinder må läggas för legitim införsel av rusdrycker, vilken endast mycket

sällan torde ske med fartyg av nyssnämnda låga dräktighet. För sådana undantagsfall,

vilka förnämligast, om ej uteslutande, torde avse de jämförelsevis smärre

kvantiteter av rusdrycker, som införas för att uppläggas å provianteringsfrilager

i vissa städer, har generaltullstyrelsen ansett sig böra föreslå bemyndigande för

styrelsen att medgiva dispens från förbudet. Uttrycket ;svenskt territorialvatten’

är hämtat från § 3 b) i förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m. den

3 mars 1916 (nr 49), sådant detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 18 september

samma år (nr 388), och torde böra tolkas på enahanda sätt som enligt berörda

författningsrum.»

Tontalet för de fartyg, som skola falla under det ifrågasatta Förbudet,

har jag på grund av inhämtade upplysningar ansett böra be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

stämmas till högst etthundratjugo. I övrigt äro de förändringar, som

vidtagits i 1 § 1 mom., av uteslutande redaktionell art. Bestämmelsen

rörande generaltullstyrelsens dispensrätt återfinnes i ett särskilt 3 inom.

§ 2 i generaltullstyrelsens förslag lyder på följande sätt:

»I § 1 stadgat förbud skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten

av rusdrycker:

a) då rusdryckerna åro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med

vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma

anställda personer, i den mån rusdryckerna prövas icke överstiga behovet

under resan och för så vitt icke anledning finnes antaga, att de äro avsedda för

annat ändamål; samt

b) då den farkost, med vilken rusdryckerna forslas, nödgas passera territorialvattnet

på den grund, att gränsvattnet mellan svenskt och främmande land är av

mindre bredd än två geografiska mil, eller av annan allmänt giltig orsak.»

I motiveringen har generaltullstyrelsen vid denna paragraf anfört:

»I § 2 äro angivna de fall, då förbudet i § 1 icke skulle äga tillämpning,

nämligen dels sådana fall, då rusdryckers förekomst ombord å fartyget kan hänföras

till ett legitimt behov, och dels sådana fall, då fartyget antingen på grund av farvattnets

beskaffenhet eller av tvingande nöd föranledes att passera svenskt

territorialvatten.»

I fråga om passagerares och besättnings rätt att medföra rusdrycker

hava av generaltullstyrelsen föreslagits två restriktioner: dels

skulle rusdryckerna icke få överstiga behovet under resan, och dels skulle

anledning icke få förekomma, att rusdryckerna vore avsedda för annat

ändamål. Sistberörda restriktion har jag uteslutit såsom alltför vittgående,

och i den förstnämnda har jag vidtagit någon jämkning, i syfte

att bestämmelsen icke må utgöra hinder för begagnande av lagstadgad

rätt till införsel av rusdrycker i viss mindre kvantitet jämväl utöver

resebehovet.

I punkten b) har i stället för generaltullstyrelsens formulering

»allmänt giltig orsak» använts uttrycket »trängande nöd», vilket uttryck

torde få anses äga en bestämdare samt tillika mera begränsad innebörd,

och vilket för övrigt synes bättre ansluta sig till den av styrelsen i

motiveringen brukade termen »tvingande nöd».

Punkten c) motsvarar generaltullstyrelsens bestämmelse under b) i

fråga om farkost, som »nödgas passera territorialvattnet på den grund,

att gränsvattnet mellan svenskt och främmande land är av mindre bredd

än två geografiska mil». Den av mig nu förordade formuleringen avser

att mera direkt träffa det syfte, man egentligen vill vinna. Erinras må,

att trafiken i Öresund icke genom den föreslagna undantagsbestämmel
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

sen kommer att lämnas utan all kontroll, då nämligen § 6 mom. 2 tullstadgan

innefattar med de förevarande i viss mån likvärdiga restriktioner.

I generaltullstyrelsens förslag har § 1 mom. 2 och 3 följande lydelse:

»Mom. 2. Bryter någon mot det i mom. 1 stadgade förbud, straffes såsom

för olovlig varuinförsel enligt tullstadgan; och vare rusdryckerna samt, där för forslingen

använd farkost icke är av större avgiftspliktig dräktighet än fyrtio ton, jämväl

farkosten förverkade.

Mom. 3. Har någon med vetskap om eller skälig anledning att misstänka,

att egendom är att enligt denna kungörelse anses såsom förverkad, föranlett, att

egendomen ej kan tillrättaskaffas, gälde han dess värde.»

Motiveringen till dessa bestämmelser har följande lydelse:

»Mom. 2 av § 1 innehåller i fråga om brott mot förbudet och påföljderna

därför en hänvisning till bestämmelserna i tullstadgan, dock med den avvikelse från

ovanberörda förslag till ändrad lydelse av kap. 9 tullstadgan, att för forslingen använd

farkost föreslagits skola vara förverkad, såvida dess avgiftspliktiga dräktighet icke

överstiger fyrtio ton, under det att i förslaget gränsen ansetts böra sättas till allenast

tjugu ton. Denna skärpning har givetvis ifrågasatts i syfte att göra förbudet mera

effektivt än som skulle bliva fallet med bibehållande av den lägre gränsen.

Slutligen innefattar mom. 3 en föreskrift, motsvarande den i § 168 av nyssberörda

förslag förekommande.»

I och med det att i författningen utsäges, att däri omhandlat förfarande

skall anses såsom olovlig varuinförsel, bortfaller i princip behovet av

ett speciellt angivande av rättsföljderna därav. Allenast för så vitt man

vill gå längre än som skett i lagen om straff för olovlig varuinförsel

m. m., måste detta i författningen givas tillkänna. Så skulle enligt

generaltullstyrelsens förslag vara fallet i fråga om förverkande av farkost.

Ehuru i princip anslutande mig till styrelsens uppfattning härutinnan,

har jag dock ansett bestämmelserna i detta ämne böra, för att icke

träffa den jämförelsevis oskyldige med den skyldige, utformas med någon

försiktighet. Såsom villkor för förverkandet har jag sålunda velat stipulera,

bland annat, att mängden olovligen införda rusdrycker minst uppgår

till, beträffande farkost, för vilken avgiftsplikt förefinnes, tio liter för

varje ton av farkostens avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan

farkost, en tjugondedel av vikten utav hela den å farkosten befintliga

lasten, dock ej under fem liter. Å andra sidan har jag ansett tontalet

för förverkande underkastade farkoster skäligen kunna bestämmas till

sextio, ävensom funnit en bevispresumtion böra stadgas, varigenom

bevisbördan i fråga om ägarens vetskap om den olovliga införseln blivit

i viss mån överflyttad från vederbörande åklagare till den tilltalade.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ta proposition Nr 226.

Andra stycket i 1 mom. utgör i viss mån ett motstycke till 1 §

5 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Uppenbart är, att, om i något enstaka fall bestämmelsen om förverkande

av farkost i lagen om olovlig varuinförsel skulle medföra sådan

påföljd men ej det nu förevarande stadgandet, den förra bestämmelsen

blir tillämplig.

§ 3 i generaltullstyrelsens förslag lyder:

»Tull-, polis- och lotstjänsteman åligger att övervaka efterlevnaden av denna

kungörelse samt att, där brott mot densamma upptäckts, ofördröjligen anmäla det

till åtal. .

Vid berörda övervakande äge sådan tjänsteman att å farkost av i 9 1 mom.

1 sagd dräktighet, som finnes å svenskt territorialvatten, utan hinder av bestämmelserna

i § 2 tullstadgan företaga den visitation, som erfordras för utrönande av,

huruvida mot stadgat förbud rusdrycker medföras i farkosten.»

Motiveringen härtill är följande:

»I § 3 meddelas bestämmelse om vilka tjänstemän övervakandet av det ifrågasatta

förbudets efterlevnad skulle tillkomma, nämligen desamma, som enligt § 137

mom. 1 av förslaget till ändrad lydelse av kap. 9 tullstadgan skulle hava att i

allmänhet söka förekomma eller upptäcka brott mot tullstadgan. Då emellertid den

enligt § 2 tullstadgan tulltjänsteman tillkommande rätt att visitera fartyg, som

anträffas i svenskt farvatten, är i vissa hänseenden ganska starkt inskränkt och i

alla händelser icke tillräcklig för övervakande av det föreslagna förbudets efterlevande,

har i förevarande § 3 en för sådant ändamål erforderlig visitationsrätt

ansetts''böra uttryckligen tillerkännas vederbörande.»

Enligt § 2 tullstadgan äger i avseende å fartyg i svenskt farvatten

tulltjänsteman, bland annat, dels att gå ombord, när och varest han det

fordrar, dels att taga kännedom om de till fartyg och last hörande handlingar,

dels ock att å segelfartyg av högst fyrtio tons nettodräktighet

så ock å fartyg av vad slag och dräktighet som helst, vilket finnes vara

bestämt till svensk hamn eller anträffas i skärgård, verkställa den visitation,

som lastens beskaffenhet medgiver, och vartill särskilda omständigheter

kunna föranleda, därvid dock luckorna till fartygets lastrum icke

må mot befälhavarens vilja öppnas.

Lika med generaltullstyrelsen anser jag den sålunda medgivna visitationsrätten

otillräcklig för övervakande av ifrågavarande förbuds efterlevnad.

Å andra sidan har jag dock med hänsyn till den fara för liv

och egendom, som ett öppnande av fartygets luckor ute i rum. sjö kan

innebära, funnit mig böra till den lydelse, generaltullstyrelsen givit förevarande

paragraf, göra ett inskränkande tillägg.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

tullstyrelsen „ } generaltullstyrelsens förelag finnas ytterligare två paragrafer,

föreslagna så lydande:

ytterligare

■ >§ 4 Om anhållande av vara och farkost, som enligt denna kungörelse

skola vara förverkade, så ock om anhängiggörande av åtal för brott mot kungörelsen

®a™t„om, f°rdelnin§ och förvandling av enligt densamma ådömda böter ävensom

beträffande förfarande med jämlikt kungörelsen anhållen eller förverkad dömd sådan

egendom och med därför influtna medel gälle i tillämpliga delar vad i tullstadgan

ar föreskrivet om olovlig varuinförsel; dock att beträffande varans avyttring jämväl

skall iakttagas, vad i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker är

SCåQSät.

§ 5. Innefattar gärning, som enligt vad ovan sägs är förbjuden, tillika brott

mot de i tullstadgan givna bestämmelser om olovlig varuinförsel, dömes efter vad

där stadgas; dock skall även i sådant fall vad i § 1 mom. 2 här ovan föreskrives

om förverkande av farkost äga tillämpning.»

Vid de sålunda föreslagna paragraferna har generaltullstyrelsen

utlåtit sig: '' J

»Rörande anhållandet av egendom, som vid överträdelse av förbudet skulle

vara förverkad, anställande av åtal för sådan överträdelse, fördelning och förvandling

av böter samt förfarande med anhållen eller förverkad dömd egendom och med

därför influtna medel torde i tillämpliga delar böra gälla tullstadgans motsvarande

bestämmelser vid fall av olovlig varuinförsel; och har i § 4 av förslaget stadgande

härom intagits.

I fall då med överträdelse av ifrågavarande förbud är förbunden gärning

som enligt tullstadgan är hänförlig till olovlig varuinförsel, lärer ansvar böra ådömas

enligt tullstadgan; dock torde även i sådant fall ovanberörda strängare bestämmelse

rörande gränsen för fartygs förverkande böra vara tillämplig. Föreskrift härom

har ansetts böra intagas i § 5 av förslaget.»

Av vad jag anfört vid behandlingen av 2 § lärer framgå, att de

i den föreslagna § 4 intagna bestämmelserna icke äro av behov påkallade.

Ej heller den föreslagna § 5 torde kunna anses erforderlig.

1 avseende å ikraftträdandet har generaltullstyrelsen beträffande

de av styrelsen föreslagna ändringarna i tullstadgan icke uttalat sig.

Beträffande förslaget till kungörelse angående förbud mot införsel av

rusdrycker med mindre farkost till svenskt territorialvatten har däremot

styrelsen föreslagit:

»Denna kungörelse träder i kraft två veckor efter det densamma, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.»

Motiveringen till detta förslag är så lydande:

•••t , 5>^e(| hänsyn å ena sidan till angelägenheten därav, att förbudet må snarast

^jöjligt träda i kraft, och å andra sidan till billigheten av att någon tid ställes till

förfogande för att författningen må komma till allmän kännedom har slutligen

Ikraftträdandet

av ifrågavarande

lagstiftning

m. m.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226. 51

föreslagits, att densamma må träda i kraft två veckor efter det den utkommit

från trycket.»

Ehuru det givetvis är önskvärt, att ifrågavarande lagstiftning

träder i kraft snarast möjligt, har jag dock med hänsyn till den tid,

som kan antagas bliva erforderlig för frågans behandling inom lagrådet

och riksdagen funnit mig icke kunna räkna med ett tidigare ikraftträdande

än från och med den 1 maj 1923; och, vad särskilt angår förbudet

mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten, har jag

ansett detsamma böra träda i kraft först en månad senare, på det att

tillräcklig kännedom om förbudet i fråga må hinna spridas jämväl till

främmande sjöfartsidkande stater.

Med hänsyn till den särskilda karaktären hos den lagstiftning,

som innefattas i sistnämnda förbud, har jag ansett mest rådligt, att

densamma göres allenast provisorisk. Giltighetstiden har å andra sidan

ansetts ej böra tilltagas alltför kort. På grund härav har såsom sluttermin

föreslagits utgången av år 1925.

Departementschefen uppläser härefter de av honom omförmälda

författningsförslagen av den lydelse, bilagorna 1 och 2 vid detta protokoll

utvisa, samt hemställer, att för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler lagrådets utlåtande över förslagen måtte genom utdrag av

protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Fritiof Englund.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Olovlig

varuinförsel

och ansvar

därför m. m.

Bilaga T. ‘ ‘

Förslag

till

lag om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig vara,

skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med sex gånger beloppet

av den avgift, som för varan bort erläggas till tullverket, dock minst trettio

kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare

straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift,

dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år.

2 mom. Har vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen

varit beväpnad, och kan skäligen antagas, att vapnet varit avsett att begagnas till

våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga

varuinförseln,

eller har den olovliga varuinförseln förövats å järnväg eller å färja, som

kan medföra tåg, av någon därstädes anställd eller vid där anordnad postavdelning

tjänstgörande person, vilken till brottets underlättande begagnat sig av denna sin

ställning,

må i fall, som i första punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i

fall, som i andra punkten av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i

högst ett år.

Vad nu är sagt skall ej gälla, därest enligt 7 § strängare straff skall ådömas.

3 mom. Har i fall, som i andra punkten av 1 mom. sägs, den olovliga

varuinförseln haft till föremål rusdrycker eller tobaksvaror, och äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

4 mom. Har tobaksvara olovligen införts av annan än resande, skall till

grund för beräkning av böter läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest resande

infört varan.

5 mom. Framgår av omständigheterna, att olovlig varuinförsel icke skett i

avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket, vare straffet böter, minst

tjugo kronor.

Vad sålunda stadgats skall dock ej äga tillämpning, då införsel skett av

vara, som ej får till riket införas, eller då villkor, som föreskrivits för rätt till

införsel av varan, ej iakttagits.

6 mom. Olovligen infört gods vare förverkat; dock skall sådan påföljd icke

inträda:

a) då den olovliga varuinförseln straffas efter vad i 5 mom. första stycket

sägs; samt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

b) då i följd av gårningsmannens minderårighet eller av annan särskild anledning

straffrihet äger rum eller stratlet förfaller.

I fall, som under a) och b) sagts, skola föreskrivna avgifter till tullverket

för godset utgöras.

7 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvanngspersedel

i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av dess beskaffenhet ar särskilt

ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktigliet än tjugo ton eller odackad, vilken tor

den olovliga varuinförseln begagnats antingen vid resa, som måste antagas hava ägt

rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid transport från

större fartyg till land eller från ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård,

ävensom dragare och fordon, som nyttjats för transport av olovligen infort gods,

allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller annan, som

finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skalig anledning att

misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen,

2 §•

7 mom. Finnes i fartyg eller å tåg tullpliktigt gods så förstucket eller

undandolt, att olovlig , införsel därav uppenbarligen är tillämnad och varder icke

någon förvunnen till gärningen, straffes fartygets eller tågets befalhavare, ändå att

han icke kunnat övertygas om delaktighet i godsets införskaffande i fartyget e er

å tåget, såsom för olovlig varuinförsel. Gitter han göra sannolikt, att han ej agt

kännedom om sagda åtgörande, dömes allenast för bristande tillsyn över tartyge

eller tåget till böter, svarande mot högst dubbla beloppet av de avgifter, som or

godset bort erläggas till tullverket, dock minst tjugo kronor. . ... ,

Har sådant förstickande eller undandöljande av tullpliktigt gods, som i forsta

stycket sägs, ägt rum, och varder någon förvunnen till gärningen, dömes fartygets

eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strangare

påföljd skall ådömas honom, allenast för bristande tillsyn, såsom ovan sagts.

Godset skall i varje fall dömas förverkat. . , , , ,,

2 mom. Böter för bristande tillsyn enligt 1 mom. må icke ådomas i det fall,

att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller undandolt på plats,

vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande.

3 §.

1 mom. Befinnes vid tullbehandling av inkommet gods eller eljest, att

åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen

helt eller delvis undandraga vara stadgad avgift till tullverket, skall

mottagaren eller, där denne är ombud för annan här i riket, vilken ager förfoga

över varan, denne senare straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke

styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden Innefattar åtgärden

brott, som enligt allmän lag är belagt med straff, dömes till ansvar efter vad i ty

fall ärg^gha’n före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet eller värde riktigt

Undandöljande

i fartyg

eller å.

tåg av tullpliktigt

goda.

Tulla vek.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Åtgärder,

vilta skola

anses såsom

olovlig varuinförsel.

Upprepad

olovlig

varuinförsel.

54

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 226.

angivit eller låtit angiva varan, eller gitter han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits

utan hans vetskap eller tillskyndan, vare han fri från ansvar.

• ^a1r,a’ .,™ed, avs.e<rnd(r & vilken åtgärd, som i detta mom. sägs, vidtagits, skall

i varje fall, dar den icke behörigen angivits före tullbehandlingen, dömas förverkad.

... .7 mom'' Har någ°n Vld utförsel ur riket av gods, för vilket ifrågasattes

restitution av eller befrielse från avgift till tullverket, i angivningsinlaga eller annan

handling uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik

restitution eller befrielse, eller har någon annorledes uppsåtligen sökt obehörigen

tillgodogöra sig restitution eller befrielse, som här avses, straffes med böter från

och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som sålunda oriktigt

kunnat bliva föremål för restitution eller befrielse, dock minst trettio kronor eller

vid synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse i högst sex månader. ’

Har restitution eller befrielse, som i detta mom. avses, erhållits, skall straff

ådömas enligt allmän lag.

,.. y»ra, med avseende å vilken åtgärd, som i detta mom. avses, vidtagits, skall

domas förverkad.

4 §•

1 mom. Såsom olovlig varuinförsel skall anses:

a) därest bland resandes effekter tullpliktigt gods förstuckits eller undangomts

i uppenbart syfte att därigenom undandraga det tirllpersonalens uppmärk
b)

om inrikes förpassning underkastat men oförpassat gods, vilket icke visas

vara inom riket alstrat eller tillverkat eller där införtullat, sä förstuckits, att det

ej kan upptäckas annorledes än genom visitation, eller om sådant gods föres från

fartyg i annan ordning än i gällande tullstadga föreskrives i fråga om vederbörligen

förpassat gods; samt °

c) d^ oförtullat utländskt gods, som varit föremål för tullangivning, bortsmyges

eller förbytes inom svenskt territorium; skolande, därest den, som beträdes

med sådant brott, begagnat sig av tullupplagsrätt för godset, brottet anses vara

begånget under försvårande omständigheter.

2 mom. Kan beskaffenheten av gods, varom i 1 mom. b) eller c) sägs

icke utrönas eller är godset tullfritt, skola, där bötesstraff ifrågakommer, böterna

bestammas till belopp från och med tjugo till och med femtusen kronor.

5 §•

Förövar den, som två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel av

annat slag än som avses i 1 § 5 mom. första stycket, ånyo enahanda brott av

beskaffenhet att icke vara hänförligt under sagda mom., dömes till fängelse eller

straffarbete i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas

till böter efter de för varje särskilt fall i 1 och 4 §§ stadgade grunder.

I fråga om olovlig införsel av rusdrycker skall ansvar, som i föregående

stycke sägs, ådömas redan då den brottslige en gång förut straffats för enahanda

förbrytelse.

Beträffande gods, förvaringspersedel och forslingsredskap vare lag, som i

1 § 6 och 7 mom. sägs. °

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

6 §•

Den, so in uppsåtligen förleder annan till olovlig varuinförsel, vilken icke är

att hänföra under vad i 1 § 5 mom. första stycket sägs, eller vid utförande av

sådant brott med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker,

straffes som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid

utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat,

straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit. Om någon utan att

hava sådan del i brottet, som nu sagts, sedan brottet timat, med vetskap därom

varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller föryttra, straffes

efter som brottet var till, dock mindre än om han själv varit gärningsman.

7 §■

1 mom. Varder tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket i sin tjänst

beträdd med olovlig varuinförsel, som icke är hänförlig under 1 § 5 mom. första stycket,

eller finnes dylik tjänsteman hava i tjänsten gynnat eller befordrat sådant brott,

dömes till straffarbete i högst två år, och vare därjämte i fråga om gods, förvaringspersedel

och forslingsredskap lag, som i 1 § 6 och 7 mom. sägs.

Vad sålunda stadgats gälle ock, därest tjänsteman vid postverket eller vid

statens järnvägar förbryter sig på sätt, som nu är sagt, med avseende å gods, vilket

han i och för sin tjänst har under händer eller till vilket han av sådan anledning

har tillträde.

2 mom. Har tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten

gjort sig skyldig till olovlig varuinförsel eller delaktighet däri, skall brottet anses

begånget under synnerligen försvårande omständigheter.

8 §.

Vad här ovan stadgats om olovlig varuinförsel gälle ock om försök därtill.

9 §•

Förskingrar någon egendom, som enligt denna lag skolat dömas förverkad,

gälde dess värde.

10 §.

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken

skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen

i beslag och ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken

har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Har ej för den brottsliga

gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts inom en månad från beslagets verkställande,

gånge beslaget åter. Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må

den, som drabbats av åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets

hävande.

11 §•

1 mom. Egendom, som, på sätt i 10 § sägs, tagits i beslag, skall’ av

vederbörande tjänsteman genast avlämnas till den tullförvaltning, dit den bekvämligast

kan föras; och åligger det tullförvaltningen såväl att mottaga sådan egendom

i sin vård som ock att, i fall då åtal skall anhängiggöras vid domstol å annan ort,

Delaktighet

i olovlig varuinförsel.

Olovlig varuinförsel

av

vissa tjänsteman.

Försök till

olovlig varuinförsel.

Ersättning

för förskingrad

egendom.

Beslag.

Förfarandet

med beslagtagen

egendom.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Undersök
ningsrätt.

Ratt till husrannsakan.

Förfarandet

▼id husrannsakan.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

till därvarande tullförvaltnings vård översända samma egendom, såvitt ej särskilda

omständigheter göra en sådan försändning obehövlig eller olämplig.

Tullförvaltning, som mottagit beslagtagen egendom, skall, där så äskas, ej

allenast meddela bevis över mottagandet utan även, där så lämpligen kan ske, låta

egendomen förseglas av ägaren och den, som avlämnat densamma.

2 mom. Finnes ej i stad, där egendom jämlikt 1 mom. avlämnas, konfiskationsmagasin

eller tullpackbus, åligge magistraten att på tullförvaltningens rekvisition

anskaffa tjänligt förvaringsrum.

3 mom. Har åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må egendomen,

om beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl därtill, kvarbliva

i tullförvaltningens vård under sex dagar från åklagarens beslut eller den längre tid,

generaltullstyrelsen föreskriver.

12 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, med

iakttagande av vad i denna lag föreskrives, anställa undersökning angående brott,

som i denna lag avses.

Enahanda undersökningsrätt tillkommer jämväl polisman och lotstjänsteman,

i den mån deras tjänsteåligganden kunna giva anledning därtill; dock må å fartyg,

liggande i hamn, där tullförvaltning finnes, dylik undersökning icke företagas av

annan än tulltjänsteman.

13 §.

1 mom. För eftersökande av egendom, som kan antagas enligt denna lag vara

förverkad, må husrannsakan inom lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig

för envar, så ock inom lägenhet, som plägar tjäna till härberge eller tillhåll för lösdrivare

eller personer, vilka äro straffade eller misstänkta för brott, ävensom uti magasin,

upplagsbodar och uthus, företagas av tulltjänsteman eller polisman, där dem anbefalld

tjänstgöring därtill föranleder, ävensom av landsfogde, lands- eller stadsfiskal.

2 mom. Ar någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete

eller fängelse enligt denna lag kan följa, må husrannsakan företagas hos honom för

eftersökande av egendom, som kan antagas vara genom brottet förverkad. För

samma ändamål må husrannsakan i anledning av brott, varå enligt denna lag kan

följa straffarbete, äga rum hos annan än den misstänkte, därest sannolika skäl

äro, att genom brottet förverkad egendom skall där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, tulldirektör,

tullförvaltare och tullverkets vederbörande åklagare äga förordna om husrannsakan,

som i detta mom. avses; och må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som

nu nämnts, av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman

i befälsställning, som av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats.

Utan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i

dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans sfällning eller,

där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till

lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman.

14 §.

1 mom. Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara två av

förrättningsmannen därtill anmodade ojäviga personer. Den, hos vilken husrannsakan

sker, äge jämväl tillkalla vittnen, likväl utan att undersökningen därigenom må uppe
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

hålla.s. Har varken han eller av honom tillkallade vittnen närvarit, skall underrättelse

meddelas honom om den vidtagna åtgärden. .. •

Öppnas ej stängd lägenhet, må erforderligt vald anvandas. Ar ej vare s g

den misstänkte eller lägenhetens innehavare eller någon av dennes husfolk tillstädes,

må sådant ej ske utan i vittnens närvaro. Öppnad lagenhet skall etter

verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas. , a

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som ar

oundgängNgen^nBdvändigt. ^ ^ ^ d?till föranled., företagas

mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex formiddagen. „

Över vad vid husrannsakan förekommit skall protokoll foras av foiratt
mngsmannen^

hu8rann8akani som jämlikt 13 § 2 mom. i stad företages

av tulltjänsteman, skall underrättelse lämnas vederbörande polismyndighet före förrättningens

början, såframt det medhinnes, men eljest sa snart ske kan.

15 §.

7 mom Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas allenast Kropp*™™

då mot någon, som från utlandet ankommer till ort, där tullförvaltning finnes, eller som satan,

anträffas vid gräns- eller kustort, föreligger på sannolika skal grundad “J8*"*®''

att han har på sig förstucket gods; dock ma, dar vederbörande chef för tull-,, kusteller

gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen a persontrafiken från utlandet

med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig,

dylik undersökning efter bevakningschefens bestämmande verkställas a envar med

lägenheten eller under tidrymden från utlandet till platsen ankommande person.

Sådant förordnande skall ofördröjligen understallas generaltullstyrelsens pi övning.

2 mom Den i 1 mom. omförmälda undersökning skall, dar den ar av mera

väsentlig omfattning, verkställas inomhus samt, om undersökningsman■eUerden

misstänkte det äskar och det utan större omgång kan ske i vittnens närvaro

Är den misstänkte kvinna, må undersökningen ej verkställas utan genom tillkallad

person av samma kön samt i avskilt rum; och skall såsom vittne, om sadant

ifrågakommer, anlitas kvinna.

16 §''

Åtal för brott, som avses i denna lag, ankommer på tullverkets vederbörande

åklagare, beslagare obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa trägan

generaltullstyrelsens prövning.

17 §''

1 mom. Mål angående brott, som i denna lag avses, skall anhängiggöras

vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Dar brottet

skett eller upptäckts å inkommande fartyg, skall så anses, som om brottet skett

eller upptäckts å fartygets första bestämmelseort inom riket.

T mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare

eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan

ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss

nämnts, finnes, eller gränstullrätt, om sådan är närmare.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 höft. (Nr 226.)

Åtala rätt.

Laga

domstol.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Om domstolsförfarande

i

visst fall, di

ägaren av

beslagtagen

egendom ej

anträffas,

m. ni.

18 §.

Då egendom tagits i beslag, utan att ägare eller forsiare ertappats eller

kunnat med stämning anträffas, skall vederbörande domstol på framställning av

åklagaren lata genom dennes försorg i allmänna tidningarna införa kungörelse

angående anhållandet, med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från

kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande

avgöres utan hinder av hans uteblivande.

• t.,uHar ä-3are eller forslare av beslagtagen egendom, ehuru lagligen stämd, ej

inställt sig vid rätten, må utan hinder härav frågan om egendomens förverkande av

domstolen avgöras.

Vittnesrätt.

19 §.

Tjänsteman, som enligt 12 § äger anställa undersökning om brott, som i

denna lag avses, må själv edligen vittna om det, honom vid sådan undersökning

händer, så ock om det han därvid uträttat, där ej andra vittnen finnas.

20 §.

*»vdböter8 t- e - böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av behållna försäljningssumman

rn. m. for forverkad egendom eller av belopp, som jämlikt 9 § utgivits i stället för sådan

egendom, skola, där ej nedan annorlunda stadgas, två tredjedelar eller, där egen“®I?1,

dö“es. forverkad under omständigheter, som avses i 18 § första stycket, hälften

tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock beslagare utfå mer än femhundra

kronor av böternas belopp och femhundra kronor av den förverkade egendomens

värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper ställas till generaltullstyrelsens

förfogande att användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän,

ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel. eller till särskilda

åtgärder för motverkande av sådan införsel.

• u x tjänsteman, som med stöd av 19 § avlagt vittnesmål, må icke åtnjuta andel

i böter eller värdet av förverkad egendom. Den, som ådömes straff för det han

förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan, vare tillika underkastad förlust av

andel i böter och värdet av förverkad egendom. Andelar, som nu sagts, tillfalla

kronan.

21 §.

Bötesför Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna lag

vandling. skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

22

Avyttring av

förverkad

egendom.

1 mom. Egendom, som genom laga kraft ägande utslag förklarats förverkad

fni1.’ , -ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, av vederbörande

tullförvaltning försäljas å offentlig auktion. Förvaringspersedel må likväl försäljas

allenast för så vitt den gjorts otjänlig att användas såsom redskap för olovlig varuinförsel;

skolande, där detta icke lämpligen kan ske, med persedeln förfaras på sätt

generaltullstyrelsen bestämmer.

2 mom. Forslingsredskap, som tages i beslag, må försäljas utan annat uppskov,

än som erfordras för auktionens behöriga kungörande.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Muj:ts proposition Nr 226, 59

I fall, då beslagtagen annan egendom ådagalägges vara underkastad förskämning

eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, sä%amt avyttringen därav

fördröjes, äge på anmälan därom den domstol, å vilkens handläggning målet beror,

att utan avbidan på ägares inställelse meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall, intill dess

utslag fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i tullkassan.

23 §.

Utslag, varigenom enligt denna lag ansvar blivit ådömt eller egendom förklarats

förverkad, skall på generaltullstyrelsens föranstaltande befordras till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1923, då §§ 129—147 ävensom, så vitt

de avse brott, varom i denna lag är fråga, §§ 169 och 170 i tullstadgan den 1 juli

1904 (nr 35) skola upphöra att gälla utom beträffande brott, som begåtts före lagens

ikraftträdande.

Verkställighet

av

utslag.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Bilaga 2.

Förslag

till

förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till

svenskt territorialvatten m. m.

Härigenom förordnas som följer: i .

1 §•

1 mom. Rusdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo

ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten.

2 mom. Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för införsel till

svenskt territorialvatten av rusdrycker:

a) då rusdryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med

vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma

anställda personer, i den mån rusdryckerna prövas icke överstiga behovet

under resan eller rusdryckerna jämlikt stadgandet i 10 § 4 mom. c) i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker få till riket införas;

b) då den farkost, med vilken rusdryckerna forslas, av trängande nöd tvingas

att inkomma till svenskt territorialvatten, samt

c) vid genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från

internationellt eller utländskt område till annat sådant område.

3 mom. Från det i denna paragraf stadgade förbud äger generaltullstyrelsen

för särskilt fall medgiva undantag.

N 2 §.

1 mom. Bryter någon mot det i 1 § stadgade förbud, vare det ansett såsom

olovlig varuinförsel enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att

olovligen till riket införa rusdryckerna, må dock ej till högre straff än femhundra

kronors böter dömas. Ej heller må i sådant fall påföljd av förverkande

äga rum.

2 mom. Skola rusdrycker dömas förverkade på grund av vad i lagen om

straff för olovlig varuinförsel m. m. eller i 1 mom. här ovan stadgas, skall, även

om de i 1 § 7 mom. nämnda lag angivna förutsättningar icke äro förhanden, farkost,

som begagnats vid införseln av rusdryckerna, dömas förverkad under förutsättning:

att farkosten är av mindre nettodräktighet än sextio ton eller odäckad;

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

att mängden olovligen införda rusdrycker minst uppgår till, beträffande farkost,

för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av farkostens avgittspliktiga

dräktighet eller, beträffande annan farkost, en tjugondedel av v.kten utav

hela den å farkosten befintliga lasten, dock ej mindre än tern liter;

att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke agt kännedom om

eller skäl att misstänka den olovliga införseln; samt

att rusdryckerna anträffats under forslingen.

3 mom. Vad i lagen om straff för olovlig varuinförsel m m. stadgas i fråga

om egendom, som dömes förverkad, skall jämväl äga tillämpning beträffande farkost,

som i 2 mom. avses.

3 §•

För att övervaka efterlevnaden av denna förordning äger tulltjänsteman, som

avses i 12 8 av lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m., att, utan hinder

av föreskrifterna i gällande tullstadga, å farkost av i 1 § har ovan omformald

beskaffenhet, vilken befinner sig å område, där enligt vad ovan sagts införsel av

rusdrycker med sådan farkost ej må äga rum, företaga den visitation, som oundgängligen

erfordras för att utröna, huruvida mot forbudet rusdrycker medföras,

dock må luckor till farkostens lastrum ej öppnas, därest fara härigenom kan uppstå

för farkostens säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1923 och gäller till och med

utgången^ gom i föror(jningen avses, blivit begånget före utgången av år

1925, skola de i förordningen meddelade bestämmelserna fortfarande tillämpas med

avseende å brottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 226.

Bilaga. 3

Utkast

till

kungörelse om ändring i vissa delar av tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35).

Härigenom förordnas, att §§ 168, 170 och 171 i tullstadgan den 1 juli 1904

skola upphöra att gälla, samt att §§ 169 och 174 ävensom rubriken till kap 9

i samma stadga skola erhålla följande ändrade lydelse:

KAP. 9.

Särskilda ansvarsbestämmelser in. m. 3

§ 169.

Av böter, som ådömas enligt denna stadga, skall, där ej bestämmelserna i

§§ 150, 161 och 165 till annat föranleda, hälften tillfalla kronan och hälften tullstatens

enskilda pensionsinrättning.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna

stadga, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 174.

Vad lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m. innehåller i 9 § om ersättning

för förskingrad egendom, i 16 § om åtalsrätt, i 17 § om laga domstol, i

18 § om domstolsförfarande i visst fall, då ägare av beslagtagen egendom ej anträffas

m. m., i 22 § om avyttring av förverkad egendom samt i 23 § om verkställighet

av utslag skall äga motsvarande tillämpning i fråga om brott, som avses i

denna stadga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1923; dock skola de äldre bestämmelserna

äga tillämpning med avseende å brott, som begåtts före kungörelsens

ikraftträdande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

63

Bilaga 4.

(1 <illande tullstadga.

KAP. 9.

Om oloflig varuinförsel och andra

överträdelser av föreskrifterna i denna

stadga; så ock om laga domstol och

rättegång i tull mål.

§ 129.

Mom. 1. Var, som utan behörig tullangivning

införer tullpliktig vara, böte

för olovlig varuinförsel från och med

två till och med fyra gånger beloppet

av den tullavgift, som för varan bort

erläggas, dock icke under tio kronor.

Mom. 2. Föröva flere än två olovlig

varuinförsel gemensamt, dömes till böter

från och med fyra till och med sex

gånger den tullavgift, som belöper å det

gemensamt införda godset; dock vare

minsta bot, som i mom. 1 sägs.

Olovlig varuinförsel, förövad av flere

å samma tid och ställe, skall anses förövad

av dem gemensamt, såframt icke

skäligen antagas kan, att sammanträffandet

varit tillfälligt.

Lika med förbrytelse, som förut i detta

moment är sagd, skall ock straffas olovlig

varuinförsel av den, som är beväpnad,

såframt skäligen antagas kan, att

vapnet var avsett att begagnas till våld

eller hot emot den, som den olovliga införseln

hindra eller vederbörligen anmäla

ville.

Mom. 3. Med böter från och med tre

till och med fem gånger belöpande tull,

dock lägst tio kronor, skall olovlig varuinförsel

beläggas:

a) då godset till riket inkommer i för
-

G ener altullstyrelsens förslag.

KAP. 9.

Närsk i ld a an svar sbest äm m elser.

§ 129.

Mom. 1. Var, som utan behörig tullangivning

till riket inför tullpliktig vara,

dömes för olovlig varuinförsel till böter

från och med fyra till och med tio

gånger beloppet av den avgift, som för

varan bort erläggas till tullverket, dock

icke under trettio kronor, eller till fängelse

i högst sex månader. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande,

dömes till straffarbete i högst ett år.

Mom. 2. Är enligt gällande stadganden

vara belagd med olika hög avgift

till tullverket alltefter omständigheterna

vid varans införsel, skall vid bestämmande

enligt detta kapitel av böter, vilka

bero av sådan avgift, dessa böter beräknas

å den högsta avgift av berörda

slag, som kan utgå för varan.

Mom. 3. Vid utmätande av straff,

som i mom. 1 sägs, skola såsom försvårande

omständigheter anses:

a) då vid förövandet av den olovliga

varuinförseln gärningsmannen varit beväpnad,

såframt skäligen kan antagas,

att vapnet varit avsett att begagnas till

våld eller hot emot den, som ville hindra

eller vederbörligen anmäla den olovliga

varuinförseln; ■.:!

b) då den olovliga varuinförseln förövats

av två eller flera gemensamt; sko
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. May.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

varingsrum, särskilt svåra att upptäcka

och uppenbarligen förfärdigade eller inredda

för begagnande vid olovlig varuinförsel;
b)

då den olovliga införseln förövas

sålunda, att någon, som begagnar nederlagsrätt,

bortsmyger eller förbyter

sitt nederlagsgods vare sig å nederlaget

eller under godsets forsling från ett till

annat upplagsställe eller under dess utförsel

till utrikes ort; och

c) då den olovliga införseln sker å

järnväg samt förövas av någon, som är

anställd vid järnvägen och till förbrytelsens

underlättande begagnar sig av

denna sin ställning; dock att med avseende

å gods, vilket i och för tjänsten

omhänderhaves eller till vilket av sådan

anledning tillträde äger rum, skall i fråga

om den, som är anställd vid statens järnvägsförvaltning,

lända till efterrättelse

vad i § 135 stadgas.

Mom. 4. Kan det visas, att olovlig

varuinförsel, vartill någon gjort sig skyldig,

icke skett i avsikt att undandraga

varan stadgad tullavgift, vare straffet

böter från och med tio till och med femtio

kronor.

Mom. 5. Olovligen infört gods vare,

utom i det fall, som i mom. 4 avses,

förverkat; och må det tagas i beslag,

där det anträffas, under forslingen eller

sedermera, enligt vad här nedan stadgas.

Lag samma vare om mindre farkoster,

vilka begagnas vid olovlig varuinförsel

för att föra godset från större

fartyg i land eller från ett till annat

upplagsställe vid kust eller i skärgård,

så ock om dragare och körredskap, som

nyttjas för landväga transport av olovligen

infört gods, allt dock endast i det

fall, att godset anträffas under forslingen

och skall anses förverkat samt att farkost,

dragare eller körredskap tillhör

godsets ägare eller annan, som finnes

hava ägt kännedom om den olovliga in
-

Generaltullstyrelsens förslag.

lande olovlig varuinförsel, förövad av

två eller flera å samma tid och ställe,

anses vara förövad av dem gemensamt,

såframt icke skäligen kan antagas, att

sammanträffandet varit tillfälligt;

c) då godset till riket inkommit i förvaringsrum,

särskilt svårt att upptäcka

och uppenbarligen förfärdigat eller inrett

för begagnande vid olovlig varuinförsel;
d)

då den olovliga varuinförseln skett

å järnväg eller å färja, som kan medföra

järnbantåg, samt förövats av någon,

som är därstädes anställd eller tjänstgör

vid där anordnad postavdelning och

till förbrytelsens underlättande begagnat

sig av denna sin ställning; samt

e) då den olovliga varuinförseln skett

med luftfartyg.

Mom. 4. Kan det visas, att olovlig

varuinförsel, vartill någon gjort sig skyldig,

icke skett i avsikt att undandraga

varan stadgad tullavgift, vare straffet

böter dock minst trettio kronor. Aro

omständigheterna synnerligen förmildrande,

må böterna nedsättas till lägst

tio kronor.

Vad sålunda stadgas gälle dock icke,

då, enligt vad i särskilda författningar

må vara föreskrivet, varan är förbjuden

till införsel eller får införas allenast

under vissa villkor men dessa villkor

icke äro uppfyllda.

Mom. 5. Olovligen infört gods vare

förverkat; dock att, där ej annorlunda

är särskilt stadgat, sådan påföljd icke

skall inträda i följande fall:

a) då den olovliga varuinförseln straffas

efter vad i mom. 4 sägs; samt

b) då i följd av gärningsmannens minderårighet

eller av annan särskild anledning

icke någon kan ådömas straff

för den olovliga varuinförseln.

Mom. 6. Skall olovligen infört gods

dömas förverkat, vare ock förverkad:

a) förvaringspersedel, i vilken godset

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

förseln eller skälig anledning att den

misstänka.

Mom. 6. 1 fall, som i moin. 4 sägs,

så ock då, beträffande annan olovlig

varuinförsel, inträffar att i följd av gärningsmannens

minderårighet eller annan

särskild grund straffribet äger rum eller

straffet förfaller, skall belöpande tullavgift

för godset utgöras.

{Jfr § 129 i förslaget.)

§ 130.

Mom. 1. Finnes i fartyg eller å järnbantåg

tullpliktigt gods så förstucket

eller undandolt, att olovlig införsel därav

uppenbarligen är tillämnad, straffes fartygets

eller tågets befälhavare, ändå att

han icke kunnat övertygas om delaktighet

i godsets inpraktiserande i fartyget

eller å tåget, såsom för olovlig

varuinförsel. Gitter han göra sannolikt,

att han ej ägt kännedom om sagda åtgörande,

må endast ansvar för underlåtenhet

i tillsynen om fartyget eller

tåget honom ådömas; och böte han i

sådant avseende högst ett mot dubbla

tullavgiften svarande belopp, dock icke

under tio kronor. Godset skall i varje

fall tagas i beslag och dömas förbrutet.

Mom. 2. Böter för underlåten tillsyn,

enligt vad i mom. 1 sägs, må icke ådömas

i det fall, att å passagerareångfartyg

eller tåg gods anträffas förstucket

eller undandolt på plats, vilken är till

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1

Generaltullstyrelsens förslag.

påträffats, därest persedeln på grund av

dess beskaffenhet är särskilt ägnad att

användas i och för olovlig varuinförsel;

samt

b) farkost av mindre avgiftspliktig

dräktighet än tjugu ton eller odäckad,

dragare och körredskap, som begagnats

vid godsets införsel eller eljest för transport

av detsamma, för så vitt forslingsredskapet

tillhör godsets ägare eller

annan, som finnes hava ägt kännedom

om den olovliga varuinförseln eller skälig

anledning att misstänka densamma,

samt tillika godset anträffats under forslingen.

Mom. 7. I fall, då enligt vadi mom.

5 sägs, olovligen infört gods icke skall

anses förverkat, skola belöpande avgifter

till tullverket för godset utgöras.

(Jfr § 129 i gällande tullstadga.)

§ 130.

Mom. 1. Har i fartyg eller å järnbantåg

tullpliktigt gods så förstuckits

eller undandolts, att olovlig införsel därav

uppenbarligen är tillämnad, och varder

icke någon förvunnen till gärningen,

straffes fartygets eller tågets befälhavare,

ändå att han icke kunnat övertygas om

delaktighet i godsets införskaffande i

fartyget eller å tåget, såsom för olovlig

varuinförsel.

Gitter han göra sannolikt, att han ej

ägt kännedom om sagda åtgörande, dömes

allenast för bristande tillsyn över

fartyget eller tåget till böter, svarande

mot dubbla beloppet av de avgifter, som

för godset bort erläggas till tullverket,

dock icke under trettio kronor.

Godset skall i varje fall dömas förverkat.

Mom. 2. Böter för bristande tillsyn

enligt vad i mom. 1 sägs må icke ådömas

i det fall, att å passagerarfartyg

eller järnbantåg gods anträffas förstucket

samt. 183 höft. (Nr 226.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

medföljande resandes personliga begagnande

upplåten.

(Jfr § 130 i förslaget.)

§ 131.

Visar sig uti det sätt. varpå inkommet

gods blivit inpackat, eller av vad eljest

vid införseln förekommer uppenbar avsikt

att genom tulltjänstemans vilseledande

vid tullbehandlingen helt eller

delvis undandraga godset stadgad tullavgift,

såsom om en vara finnes förstucken

ibland eller insmugen uti en

annan, med lägre tull belagd, om anbragta

märken eller skyltar angiva en

lägre tullbeskattad vara än den befintliga,

om med avseende å en varas beskaffenhet,

benämning eller tillämnade

användning lämnats uppgift, som kunnat

föranleda, att varan kommit att beläggas

med lägre tull, än som rätteligen hade

bort utgå, om ibland ett parti till utseende

och emballage lika kolli, vilka

enligt vanligt handelsbruk innehålla en

viss vara, någon del befinnes innehålla

annat, med högre tull belagt gods eller

om, där tullavgift skall utgå med vissa

procent av varans värde, skriftlig handling

eller annan bevisning företes, ägnad

att bibringa tjänsteman, som tullbehandlingen

verkställer, övertygelse om ett lägre

värde å varan än det verkliga; eller om

genom själva godsets beskaffenhet sådan

sviklig avsikt, som ovan sägs, framstår,

såsom om en tullpliktig vara genom

blandning med eller tillsättning av något

främmande ämne bibringats likhet med

annan vara, som drager lägre tull eller

är tullfri: då skall emottagaren eller,

där denne är ombud för annan här i

riket, vilken äger över varan förfoga,

denne senare, såvida han ej före tullbehandlingen

till namn, beskaffenhet och

tillämnad användning, vikt eller värde

Generaltullstyrelsens förslag.

eller undandolt på plats, vilken är upplåten

till medföljande resandes personliga

begagnande.

(Jfr § 130 i gällande tullstadga.)

§ 131.

Mom. 1. Befinnes det vid tullbehandling

av inkommet gods, att uppenbar

avsikt förelegat att genom tulltjänstemans

vilseledande vid tullbehandlingen

helt eller delvis undandraga vara stadgad

avgift, som av tullverket uppbäres, skall

mottagaren eller, där denne är ombud

för annan här i riket, vilken äger förfoga

över varan, denne senare straffas

såsom för olovlig varuinförsel, ändå att

han icke kunnat övertygas om delaktighet

i försöket att undandraga varan avgift,

som ovan avses.

Har han före tullbehandlingen till namn

och beskaffenhet eller värde riktigt angivit

eller låtit angiva varan eller gitter

han göra sannolikt, att försöket blivit

vidtaget utan hans vetskap eller tillskyndan,

vare han fri från ansvar.

Den vara, med avseende å vilken försök,

som i detta moment sägs, vidtagits,

skall i varje fall, där den icke behörigen

angivits före tullbehandlingen, dömas förverkad.

Mom. 2. Har någon vid utförsel ur

riket av gods, för vilket ifrågasättes

restitution av eller befrielse från avgift,

som av tullverket uppbäres, i angivningsinlaga

eller annan handling uppsåtligen

lämnat oriktig uppgift, vilken kunnat

medföra dylik restitution eller befrielse

för vara, som icke är därtill berättigad,

eller till högre belopp, än honom verkligen

skolat tillkomma, eller har någon

annorledes sökt obehörigen tillgodogöra

sig restitution eller befrielse, som här

avses, straffes med böter från och med

fyra till och med tio gånger beloppet

av den avgift, som sålunda oriktigt kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

<i7

Kungl. May.ts proposition Nr 22(i.

Gällande tullstadga.

riktigt angivit eller låtit angiva det gods,

med avseende å vilket slik åtgärd vidtagits,

ändå att han icke kunnat övertygas

om delaktighet i det försök att

undandraga godset tull, straffas såsom

för olovlig varuinförsel. Gitter han göra

sannolikt, att försöket blivit vidtaget

utan hans vetskap eller tillskyndan, vare

från ansvar fri. Det gods, med avseende

å vilket åtgärd, som nu är sagd, vidtagits,

skall i varje fall, där det icke

behörigen angivits före tullbehandlingen,

tagas i beslag och dömas förbrutet.

Den, som falskeligen, i syfte att undandraga

införd vara stadgad tull, avgiver

skriftligt intyg eller försäkran om befintligheten

av sådant förhållande, som

författningsenligt kan föranleda varas

tullfria utlämnande, straffes såsom för

olovlig varuinförsel, varjämte varan skall

tagas i beslag och dömas förbruten.

(Jfr § 131 mom. 1 i förslaget.)

§ 132.

Såsom olovlig varuinförsel skall ock

anses:

a) därest vid visitation av resandes

effekter tullpliktigt gods anträffas förstucket

eller undangömt, i uppenbart

syfte att såmedelst undandraga det tullbetjäningens

uppmärksamhet:

b) om förpassning underkastat, men

oförpassat gods, vilket icke uppenbarligen

är inom riket alstrat eller tillverkat,

befinnes så förstucket, att det icke kan

upptäckas annorledes än genom visitation,

eller om sådant gods olovligen

smyges i land från fartyg;

c) då efter fartygs utklarering annat,

för återutförsel inlastat, oförtullat gods,

än i § 129 mom. 3 b) sägs, utan vederbörlig

anmälan återinföres i lastningsorten

eller eljest i svenskt farvatten;

samt

General! ullstyrelsens förslag.

nät bliva föremål för restitution eller

befrielse, dock icke under trettio kronor,

eller med fängelse i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

dömes till straffarbete i högst

ett år.

Den vara, med avseende å vilken försök,

som i detta moment sägs, vidtagits,

skall dömas förverkad.

Mom. 3. Har på grund av förfarande,

varom i mom. 1 eller 2 förmäles, vara

utlämnats från tullverket utan avgift

eller mot lägre avgift, än som vederbort,

eller för vara restitution av eller befrielse

från avgift obehörigen tillgodonjutits,

straffes enligt allmän lag.

(Mom. 1: jfr § 131 i gällande tullstadga.

Mom. 2 och 3: utan motsvarighet däri.)

§ 132.

Mom. 1. Såsom olovlig varuinförsel

skall anses:

a) därest bland resandes effekter tullpliktigt

gods förstuckits eller undangömts,

i uppenbart syfte att därigenom

undandraga det tullpersonalens uppmärksamhet

;

b) om inrikes förpassning underkastat

men oförpassat gods, vilket icke visas

vara inom riket alstrat eller tillverkat

eller där införtullat, så förstuckits, att

det ej kan upptäckas annorledes än genom

visitation, eller om sådant gods föres

från fartyg i annan ordning än i §§ 56

och 58 föreskrives i fråga om vederbörligen

förpassat gods; samt

c) då oförtullat utländskt gods, vare

sig det varit föremål för tullangivning

eller icke, bortsmyges eller förbytes inom

svenskt territorium; skolande, därest den,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

d) i händelse transitupplags- eller transitgods

eller restitutionsupplagsgods bortsmyges

eller förbytes å upplag eller

under forsling inom landet.

Kan beskaffenheten av gods, varom

under b), c) eller d) sägs, icke utrönas

eller är godset tullfritt, varde böterna

bestämda till belopp från och med tio

till och med femhundra kronor.

(Jfr § 132 i förslaget.)

g 133.

Har den, som gjort sig förfallen till

ansvar för förbrytelse, varom i § 129

mom. 2 stadgas, förut undergått bestraffning

för olovlig varuinförsel, vilken icke

är att hänföra under vad i mom. 4 av

samma paragraf sägs, dömes till fängelse

från och med en månad till och med

två år eller till straffarbete från och

med två månader till och med två år.

Förövar den, som två eller flera gånger

straffats för olovlig varuinförsel av annat

slag, än som avses i § 129 mom. 4,

ånyo enahanda förbrytelse av beskaffenhet

att icke vara hänförlig under sagda

moment, dömes till fängelse eller straffarbete,

efter vad nyss är stadgat.

Aro i tall, som i denna paragraf avses,

omständigheterna synnerligen förmildrande,

då må till böter efter ovan

stadgad grund dömas.

I fråga om godset vare lag,

§129 mom. 5 sägs.

(Jfr § 133 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

som beträdes med sådant brott, begagnat

sig av tullupplagsrätt för godset, brottet

anses vara begånget under försvårande

omständigheter.

Mom. 2. Kan beskaffenheten av gods,

varom under mom. 1 b) eller c) sägs,’

icke utrönas eller är godset tullfritt,

skola, där urbota straff icke prövas böra

ådömas, böterna bestämmas till belopp

från och med femtio till och med femtusen

kronor.

Mom. 3. Gods, som i mom. 1 avses-,

skall, därest det anträffats eller dess beskaffenhet

eljest kan utrönas, vara förverkat.

Lag samma vare om förvaringspersedel

och forslingsredskap i fall, som

i § 129 mom. 6 sägs.

(Jfr § 132 i gällande tullstadga.)

§ 133.

Förövar den, som två eller flera gånger

straffats för olovlig varuinförsel av annat

slag, än som avses i § 129 mom. 4,

ånyo enahanda förbrytelse av beskaffenhet

att icke vara hänförlig under sagda

moment, dömes till fängelse eller straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen förmildrande, må

dömas till böter efter de i §§ 129 och

132 stadgade grunder.

I fråga om gods, förvaringspersedel

och forslingsredskap vare lag, som i

§129 mom. 5 och 6 sägs.

(Jfr del av § 133 i gällande tullstadga.)

som i .

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

(1 ältande tullstadga.

$; 134.

Den, som bjuder, lejer, trugar eller

eljest uppsåtligen förleder annan till

olovlig varuinförsel, vilken icke är att

hänföra under vad i § 129 mom. 4 sägs,

straffes, som vore han själv gärningsman.

Lag samma vare, om någon vid

brottets utövande med råd eller dåd uppsåtligen

hjälper, så att gärningen därigenom

sker, eller, sedan den olovliga

införseln skett, med vetskap därom är

gärningsmannen behjälplig att godset

dölja, förbyta eller föryttra.

(Jfr § 134 i förslaget.)

§ 135.

Beträdes ämbets- eller tjänsteman eller

betjänt vid tullverket eller vid lotsverket

med olovlig varuinförsel, som icke är

hänförlig under § 129 mom. 4, eller finnes

han hava sådan förbrytelse gynnat eller

befordrat, dömes till straffarbete från och

med sex månader till och med två år,

och vare därjämte lag, som i § 129 mom.

5 sägs.

Yad sålunda stadgats gälle ock, därest

ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid

postverket eller vid statens järnvägsförvaltning

förbryter sig på sätt, som nu

är sagt, med avseende å gods, vilket han

i och för sin tjänst har under händer

eller till vilket han av sådan anledning

har tillträde.

(Jfr §135 i förslaget.)

§ 136.

Yad här ovan stadgas om olovlig varuinförsel,

skall ock i tillämpliga delar

gälla om försök till olovlig varuinförsel.

(Jfr § 136 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

g 134.

Mom. 1. Har någon medverkat därtill,

att gärning, som enligt de i denna

stadga givna bestämmelser är belagd

med straff, förövas av den, vilken är

från straff fri, vare han ansedd såsom

gärningsman.

Mom. 2. Delaktighet i brott mot denna

stadga straffes efter ty i 3 kap. strafflagen

är stadgat, där icke, enligt vad

i § 135 sägs, strängare ansvar skall

ådömas.

(Jfr § 134 i gällande tullstadga.)

§ 135.

Beträdes tjänsteman vid tullverket eller

vid lotsverket med olovlig varuinförsel,

som icke är hänförlig under § 129 mom.

4, eller finnes han hava gynnat eller befordrat

sådant brott, dömes till straffarbete

från och med sex månader till och

med två år, och vare därjämte i fråga

om gods, förvaringspersedel och forslingsredskap

lag, som i § 129 mom. 5 och

6 sägs.

Vad sålunda stadgas gälle ock, därest

tjänsteman vid postverket eller vid statens

järnvägar för bry ter sig på sätt, som nu

är sagt, med avseende å gods, vilket han

i och för sin tjänst har under händer

eller till vilket han av sådan anledning

har tillträde.

(Jfr § 135 i gällande tullstadga.)

§ 136.

Vad här ovan stadgas om olovlig varuinförsel

gälle ock om försök därtill.

(Jfr § 136 i gällande tullstadga.)

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande tullstadga.

§ 137.

Gods, som är taget i beslag, skall genast

avlämnas till tullförvaltningen i den stad,

vid vars rådstuvurätt beslagsmålet skall

handläggas, eller till vederbörande gränstullförvaltning,

där målet skall vid gränsetullrätt

anhängiggöras; åliggande tullförvaltningen

att sådant gods i sin vård

emottaga samt, där så äskas, ej allenast

meddela bevis över emottagandet utan

även låta beslagare och ägare försegla

de avlämnade varorna. Finnes ej i stad,

som nu är sagd, konfiskationsmagasin

eller packhus, åligge magistraten, på tullförvaltningens

rekvisition, att anskaffa

tjänligt förvaringsrum.

(Jfr § 137 mom. 2 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 137.

Mom. 1. Tulltjänsteman äge, var inom

sitt tjänstgöringsområde och, där honom

anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

även utanför detta, med iakttagande av

vad i detta kapitel föreskrives anställa

undersökning angående olovlig varuinförsel

och andra brott mot denna stadga.

Enahanda undersökningsrätt tillkomme

jämväl polis- och lotstjänsteman, i den

mån hans tjänståligganden kunna giva

anledning därtill; dock må å fartyg, liggande

i hamn, där tullförvaltning finnes,

dylik undersökning icke företagas av

annan än tulltjänsteman.

Därest vid sådan undersökning påträffas

gods, som skäligen kan antagas

vara olovligen infört eller eljest enligt

tullstadgan är att anse såsom förverkat,

skall godset av tjänstemannen för laga

beivran anhållas. Lag samma vare om

förvaringspersedel och forslingsredskap,

då sådan egendom enligt tullstadgan är

förverkad.

Mom. 2. Gods, förvaringspersedel eller

forslingsredskap, som sålunda anhållits,

skall genast avlämnas till den tullförvaltning,

dit det bekvämligast kan föras;

och åligger det tullförvaltningen såväl

att mottaga sådan egendom i sin vård

som ock att, i fall dä det åtal, som föranledes

av anhållandet, skall anhängiggöras

vid domstol å annan ort än där

tullförvaltningen är belägen, till därvarande

tullförvaltnings vård översända

samma egendom, såvitt ej särskilda omständigheter

uppenbarligen göra en sådan

försändning obehövlig eller eljest ur tullverkets

synpunkt oläglig.

Tullförvaltning, som mottagit anhållen

egendom, skall, där så äskas, ej allenast

meddela bevis över mottagandet utan

även. där så lämpligen kan ske, låta

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

Gällande tullstadga.

§ 138.

Mom. 1. Beslagare är den, genom vilkens

angivning eller åtgärd olovlig varuinförsel

eller försök därtill upptäckes.

Vill beslagare vid domstol anhängiggöra

talan angående förbrytelse, som nu är

sagd, vare han, där han det äskar, berättigad

att till målets utförande erhålla

biträde av kronoåklagare.

Mom. 2. Angiver annan än befälhavare

eller den i hans ställe är, att i

fartyg tinnes förtegat gods, och utvisar

han bestämt ställe, där godset är förstucket,

njute han beslagarerätt, såframt

angivningen göres antingen före eller

efter, men ej under den visitation å fartyg,

som tullbetjäning åligger förrätta.

(Mom. 1: jfr §138 och del av § 171

mom. 1 i förslaget.

Mom. 2: jfr § 139 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

egendomen förseglas av ägaren och den,

som avlämnat densamma.

Finnes ej till tullförvaltningens förfogande

för egendomens förvarande erforderligt,

tjänligt utrymme, åligge magistrat

eller, där sådan ej finnes, annan

vederbörande kommunal myndighet att på

tullförvaltningens rekvisition tillhandahålla

dylikt utrymme.

(Mom. 1: jfr delar av § 129 mom. 5

samt av §§ 140, 141, 142 och 143 i gällande

tullstadga.

Mom. 2: jfr § 137 däri.)

§ 138.

I denna stadga förstås med beslagare

sådan i § 137 mom. 1 nämnd tjänsteman,

som för laga beivran anhållit egendom,

vilken enligt stadgan skall vara förverkad.

Rörande den rätt till andel i böter eller

värdet av förverkad dömd egendom, som

i särskilda fall må tillkomma beslagare

och, där särskild angivare finnes, denne,

är nedan stadgat.

(Jfr del av § 138 mom. 1 i gällande

tullstadga.)

v § 139.

Angiver någon, att i fartyg finnes förtegat

gods, må han åtnjuta den andel i

böter och värdet av förverkad dömd

egendom, som enligt § 169 mom. 1 tillkommer

angivare, endast under villkor,

att han utvisat bestämt ställe i fartyget,

där godset är förstucket, samt att angivelsen

gjorts före eller efter men ej

under den visitation å fartyget, som det

åligger tullpersonal att förrätta; dock

må sådan andel icke under några förhållanden

tillkomma fartygets befälhavare

eller den i hans ställe är.

(Jfr § 138 mom. 2 i gällande tullstadga.)

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 139.

Angivelse angående olovlig varuinförsel

eller försök därtill må ej göras

av föräldrar och barn eller av makar

eller syskon mot varannan, ej heller av

annan skyldeman mot den, hos vilken

han kost eller underhåll njuter; ej av

fosterbarn mot fosterföräldrar och ej

heller av tjänstehjon mot husbondfolk

under den tid, det i tjänsten är.

(Jfr § 140 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 140.

Angivarandel, varom i detta kapitel

förmäles, tillkommer ej angivare, då angivelsen

skett av föräldrar mot barn,

barn mot föräldrar, makar eller syskon

mot varandra, annan skyldeman mot den,

hos vilken han njuter kost eller underhåll,

fosterbarn mot fosterföräldrar eller

tjänare mot husbondfolk under den tid,

de äro i tjänsten.

(Jfr § 139 i gällande tullstadga.)

§ 141.

Tjänsteman, som enligt § 137 mom.

1 äger anställa undersökning om brott

mot denna stadga, må själv edligen vittna

om det, honom vid sådan undersökning

händer, så ock om det, han därvid uträttat,

där ej andra vittnen finnas; dock

må han i sådant fall icke åtnjuta beslagarandel,

som eljest skolat tillkomma

honom, utan gånge den andel till kronan.

(Utan motsvarighet i gällande tullstadga.)

§ 140.

Mom. 1. Yid tullplats och riksgräns

ävensom på kustbevakningens patrulleringsområde

tillkomme tullbevakningspersonalen,

var å sin ort, stadgad visitation-

och anhållningsrätt; varförutom

undersökning efter olovligen infört gods

må inom en mil från saltsjön eller riksgräns

jämväl anställas:

l:o) på vägar och på gator;

2:o) uti hus och boningsrum på viloställen

å landet, där varutransporter befinnas

eller varor till vidare forsling uppläggas;

samt

3:o) i allmänhet uti magasin, upplagsbodar,

uthus, vindar och källare, belägna

på landet eller i skärgård.

Mom. 2. Denna undersökningsrätt. må,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

inom envars tjänstgöringsdistrikt, utövas

av tullkammare-, tullinspektions- eller

tullstationsföreståndare, kust- eller gränsbevakningschef,

kronofogde, länsman,

lands- eller stadsfiskal, överuppsyningsman

eller uppsyningsman vid tull-, kusteller

gränsbevakning samt gränsridare.

(Jfr § 137 inom. 1 och § 142 mom. 1 i

förslaget.)

§ 141.

Om någon av de i § 140 uppräknade

undersökningsmän upptäcker och under

forsling eftersätter olovligen infört gods

samt följer transporten tätt i spåren, till

dess godset varder inom hus eller gård

undandolt, då må kronofogde, tullkammare-

eller tullinspektionsföreståndare,

kust- eller gränsbevakningschef, antingen

han själv följt godset eller han av annan

undersökningsmän på antagliga skäl därom

anmodas, kunna företaga undersökning

i varje inom samma hus och gård

befintlig lägenhet, som inneliaves av den,

mot vilken skälig anledning till misstanke

förekommer, att godset blivit till

honom infört, utan avseende å det ändamål,

vartill lägenheten begagnas; börande,

om gården är belägen i stad, vederbörande

polismyndighet underrättas om

undersökningen före undersökningens början,

såframt det medhinnes, men eljest

så fort ske kan.

(Jfr §142 mom. 1 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 142.

Mom 1. Undersökning inom hus och

gård efter olovligen infört gods må icke

företagas, med mindre omständigheterna

därtill föranleda, och ej heller av annan

än i § 137 mom. 1 nämnd tjänsteman,

i den mån hans tjänståligganden giva

anledning därtill.

Inom bostads- eller affärslägenhet må

dock undersökning företagas allenast då

på sannolika skäl grundad misstanke föreligger,

att olovligen infört gods där förvaras;

och skall undersökningen verkställas

av tjänsteman i förmansställning

eller under överinseende av sådan tjänsteman,

varjämte, om lägenheten är belägen

i stad, vederbörande polismyndighet skall

underrättas före undersökningens början,

såframt det medhinnes, men eljest så

snart ske kan.

Den, hos vilken undersökning sker, äge

att tillkalla vittnen, likväl utan att undersökningen

därigenom må uppehållas.

Mom. 2. Därest vid undersökningsmans

ankomst till lokal, vari undersökning

skall äga rum, denna är låst samt

tillika lokalens innehavare håller sig

undan eller eljest är frånvarande och

icke kan anträffas, må lokalen endast i

vittnes närvaro öppnas och undersökas;

och skall lokalen sedermera bevakas, till

dess innehavaren återkommer, eller likaledes

i vittnes närvaro låsas.

Mom. 3. Undersökning, som i mom. 1

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 142.

Mom. 1. Vid undersökning inom hus

skall undersökningsmannen vara åtföljd

av minst två vittnen, men vid visitation

utom hus äge han rätt att utan vittnens

närvaro anhålla godset, dock ej att vidare

undersöka detsamma, innan vittnen hunnit

anskaffas. Den, hos vilken undersökning

sker, stånde i alla händelser

öppet att vittnen tillkalla, likväl utan

att undersökningen därigenom må uppehållas.

Mom. 2. Därest vid undersökningsmans

ankomst till hus eller lägenhet,

vari undersökning får äga rum, ägaren

håller sig undan eller eljest är frånvarande

och icke kan anträffas, må huset

eller lägenheten, i vittnens närvaro, öppnas

och undersökas, men skall sedermera

bevakas, till dess ägaren återkommer,

eller, likaledes i vittnens närvaro,

låsas och förseglas.

(Jfr § 142 i förslaget.)

§ 143.

Då någon, som till tullplats ankommer

eller vid gräns- eller kustort anträffas,

kan skäligen misstänkas hava på sig förstucket

gods, må undersökning efter detsamma

kunna av tulltjänsteman av högre

grad eller, om sådan icke finnes på platsen

anställd, av tulltjänsteman av lägre

grad, vilken därstädes utövar överinseendet,

verkställas i vaktstuga eller annat

rum samt. om undersökningsman eller

den misstänkte det önskar, i två vittnens

närvaro. Anträffar annan tulltjänsteman

av lägre grad å någon av nämnda orter

sålunda misstänkt person, må denne an
-

Genendtullstyrelsens förslag.

sägs, må företagas mellan klockan 6 förmiddagen

och klockan 7 eftermiddagen.

(Jfr 14:0, 141, 142 och 144 i gällande

tullstadga.)

§ 143.

Mom. 1. Undersökning å person efter

olovligen infört gods må företagas allenast

då mot någon, som ankommer till ort,

där tullförvaltning finnes, eller anträffas

vid gräns- eller kustort, föreligger på

sannolika skäl grundad misstanke, att

han på sig förstuckit gods i avsikt att

olovligen införa detsamma; dock att, där

vederbörande chef för tull-, kust- eller

gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen

å persontrafiken från utlandet

med viss lägenhet eller för viss tidrymd

å någon plats oundgängligen nödig, dylik

undersökning må efter bevakningschefens

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

hållas, men undersökning ej företagas,

förrän behörig undersökningsman kommit

tillstädes. Är den misstänkte kvinna, må

undersökningen ej verkställas utan genom

tillkallad person av samma kön samt i

avskilt rum. Gör undersökningsman vid

undersökningstillfället sig skyldig till

våld eller oskick, vare, i avseende å rätt

till beslagarandel, påföljd som i § 146

sägs.

(Jfr § 143 i förslaget.)

§ 144.

Undersökning uti de under 2:o) och

3:o) i mom. 1 av § 140 omnämnda lägenheter

eller vid det tillfälle, som i § 141

omförmäles, må ej hörjas på annan tid

av dygnet än emellan klockan nio förmiddagen

och klockan tre eftermiddagen

i januari, februari, oktober, november

och december månader, emellan klockan

åtta förmiddagen och klockan fem eftermiddagen

i mars, april och september

samt emellan klockan sex förmiddagen

och klockan åtta eftermiddagen i övriga

månader. Behörig undersökningsman,

som häremot bryter, böte, evad olovligen

infört gods vid undersökningen

upptäckes eller ej, från och med fem

till och med ett hundra kronor.

(Jfr § 142 mom. 3 och § 144 i förslaget.

)

§ 145.

Mom. 1. Har behörig man i föreskriven

ordning gjort undersökning enligt

§ 140 eller § 141, men olovligen

infört gods vid sådan undersökning ej

anträffats, och prövas icke skälig anledning

till den vidtagna åtgärden hava

Generaltullstyrelsens förslag.

bestämmande verkställas å envar med

lägenheten eller under tidrymden från

utlandet till platsen ankommande person.

Mom. 2. Den i mom. 1 omförmälda

undersökning skall, där den är av mera

väsentlig omfattning, verkställas inomhus

samt, om undersökningsman eller

den misstänkta det äskar och så utan

större omgång kan ske, i vittnes närvaro.

Är den misstänkta kvinna, må

undersökningen ej verkställas utan genom

tillkallad person av samma kön samt i

avskilt rum; och skall, om vittne ifrågakommer,

såsom sådant anlitas kvinna.

(Jfr § 143 i gällande tullstadga.)

§ 144.

Företages undersökning, varom i § 142

förmäles, å annan tid än där sägs, utan

att olovligen infört gods påträffas, böte

förrättningsmannen .eller, där förrättningen

utförts under överinseende av förman,

denne senare från och med fem

till och med femtio kronor, där ej giltig

anledning till undersökningen visas hava

förelegat.

(Jfr del av § 144 i gällande tullstadga.)

§ 145.

Har undersökning efter olovligen infört

gods av därtill berättigad person

företagits i strid mot stadgandena i

§142 mom. 1 och 2 eller § 143, straffes

förrättningsmannen eller, där förrättningen

utförts under överinseende av för
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

förefunnits, då skall undersökningsmannen

vara förfallen till böter från och

med fem till och med ett hundra kronor.

Mom. 2. Har undersökningsman försummat

medtaga vittnen, böte från och

med fem till och med ett hundra kronor.

(Jfr § 145 i förslaget.)

§ 146.

Var som till undersöknings verkställande

oberättigad varit, så ock därtill

berättigad person, som vid beslagstillfället

sig förbrutit, efter ty här ovan

sägs, have förverkat beslagarandel, som

honom eljest enligt § 169 tillkommit,

och gånge den till kronan.

(Jfr § 146 i förslaget.)

§ 147.

Askar beslagare vakt eller manskap

till biträde, skola vederbörande därom

utan uppskov föranstalta.

(Jfr §147 i förslaget.)

§ 148.

Mom. 1. Befälhavare å från utrikes

ort kommande fartyg, vilken, evad fartygets

bestämmelseort är svensk hamn

eller icke, utan att vara av trängande

nöd därtill föranledd, inlöper till annan

svensk plats, än i § 5 sägs, eller i något

avseende underlåter att ställa sig till

efterrättelse vad honom enligt samma

paragraf åligger, böte från och med

femtio till och med fem hundra kronor.

Ar fartyget under tjugu ton eller odäckat

samt till större eller mindre del med

varor lastat, skall vid straffets bestäm
-

Generaltullstgrelsens förslag.

man, denne senare med böter, dock ej

under tio kronor, eller fängelse i högst

sex månader.

(Jfr § 145 i gällande tullstadga.)

§ 146.

Har någon, utan att vara därtill berättigad,

verkställt undersökning, varom

i § 142 eller § 143 förmäles, eller har

till sådan undersökning berättigad person

förbrutit sig vid undersökningstillfället,

vare han underkastad, förutom straff enligt

allmän lag eller enligt denna stadga,

jämväl förlust av beslagarandel, som

eljest skolat tillkomma honom; och gånge

den andel till kronan.

(Jfr § 146 i gällande tullstaåga.)

§ 147.

Askar beslagare vakt eller manskap

till skydd eller biträde, skola tull-, poliseller

militärmyndigheterna i orten föranstalta

därom utan uppskov.

{Jfr § 147 i gällande tullstadga.)

§ 148.

Mom. 1. Därest befälhavare å fartyg

eller den i hans ställe är bryter mot

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse

vad han enligt denna stadga

har att iakttaga beträffande fartyget

eller dess last, förnödenheter, proviant

och ombord anställda eller eljest befintliga

personer eller trafiken till och från

detsamma eller dess resa, dömes, där ej

enligt särskilda föreskrifter i stadgan

annan påföljd skall drabba honom för

brottet, till böter från och med etthundra

till och med ettusen kronor.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

mande detta anses såsom försvårande

omständighet.

Mom. 2. Till enahanda ansvar, som

i mom. 1 sägs, vare ock fartygsbefälhavare,

som utklarerat till utrikes ort,

förfallen, därest han, oaktat i fartyget

nederlags-, transitupplags- eller transitgods

inlastats för återutförsel eller andra

utländska oförtullade varor innehavas

eller till utförsel intagits inhemska varor,

för vilka restitution av tull- eller tillverkningsavgift

blivit i stadgad ordning

ifrågasatt, utan trängande nöd eller annan

giltig orsak inlöper med fartyget i annan

svensk hamn, än dit han jämlikt § 41

äger insegla, eller tager annan farled,

än i § 5 sägs, eller förbiseglar där nämnd

inloppsstation utan vederbörlig anmälan

hos tullpersonalen på stället.

(Jfr § 148 i förslaget.)

§ 149.

Anträffas fartyg, som i § 6 mom. 2

sägs, under segling eller rodd i det enligt

sagda lagrum förbjudna vattenområde

utan att vara av trängande nöd föranlett

till fart därstädes, skall fartyget inbringas

till tullkammaren i distriktet samt det

medförda tullpliktiga godset tagas i beslag

och dömas förbrutet till lika fördelning

mellan kronan och beslagaren.

Finnes särskild angivare, tage denne

hälften av beslagarens andel.

(Jfr § 149 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

Mom. 2. Är med brott, som i mom. 1

avses, förenad olovlig varuinförsel eller

försök därtill, vare dessutom i avseende

därå lag, som ovan är stadgat.

(Jfr § 148, delar av § 151, § 157

mom. 1 och 3, delar av § 158, § 160

mom. 2 i gällande tullstadga.)

§ 149.

Anträffas av i § 137 mom. 1 nämnd

tjänsteman fartyg, som i § 6 mom. 2

sägs, i det enligt sistnämnda lagrum

förbjudna vattenområde utan att vara

av trängande nöd föranlett att uppehålla

sig därstädes, skall fartyget av tjänstemannen

inbringas till huvudtullförvaltningen

i det tullkammardistrikt, inom

vilket fartyget anträffats.

Det medförda tullpliktiga godset skall

av tjänstemannen för laga beivran anhållas

och dömas förverkat till lika fördelning

mellan kronan och beslagaren;

dock skall, om särskild angivare finnes

och denne icke är, på grund av stadgandet

i § 140, till utbekommande av

angivar andel oberättigad, angivaren erhålla

hälften av beslagarens andel. Lag

samma vare om fartyget, där detsamma

är av mindre avgiftspliktig dräktighet

än tjugu ton eller odäckat.

(Jfr § 149 i gällande tullstadga.)

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga. Generaltullstyrelsens förslag.

§ 150.

Yerkställes under fartygs resa från utrikes

ort lossning, som i § 6 förbjudes,

bote befälhavaren för den olaga lossning

från och med femtio till och med femhundra

kronor till lika fördelning mellan

kronan och angivaren. Ar lossat gods

med tull belagt, vare dessutom i avseende

därå lag, som om olovlig varuinförsel

är stadgat. Är fartyget under

tjugu ton eller odäckat, vare därjämte,

om tullpliktigt gods lossats, fartyget eller

dess värde förbrutet. Yad sålunda stadgats

gälle ock om sådan olaga lossning

under fartygs resa till utrikes ort, som

i § 41 omförmäles.

(Jfr § 153 mom. 1 i förslaget.)

§ 151.

Mom. 1 Sättes fartyg under resa från

eller till utrikes ort för ankar, där sådant

enligt §§ 6 och 41 icke må äga

rum, eller sker landgång från eller ombordgående

å fartyg eller lastning däri

i strid mot vad i sagda paragrafer stadgas,

böte fartygets befälhavare femtio

kronor.

Mom. 2. Till samma ansvar, som i

mom. 1 sägs, vare ock den fartygsbefälhavare

förfallen, som

bryter mot vad i § 11 mom. 1 stadgas

rörande landläggning eller brister i den

honom enligt samma lagrum åliggande

tillsyn å förbindelsen mellan fartyg och

land eller

underlåter att ställa sig till efterrättelse

vad honom enligt § 11 mom. 2

eller enligt § 12 mom. 2 eller enligt §

17 åligger eller

låter lossning vare sig börjas, innan

densamma enligt § 19 mom. 1 må före
-

§ 150.

Underlåter fartygsbefälhavare att, då

sådant enligt § 17 honom åligger eller

då eljest vederbörande tullförvaltning det

äskar, till tullförvaltningen ingiva de för

fartyget utfärdade handlingar, vilka skola

tjäna till bestyrkande av dess nationalitet,

straffes, där ej underlåtenheten visas härröra

av omständigheter, över vilka han

ej kunnat råda, med böter till belopp,

motsvarande en krona för varje hel ton

av fartygets avgiftspliktiga dräktighet,

dock minst etthundra kronor.

(Jfr del av § 151 i gällande tullstadga.)

§ 151-

Anträder fartygsbefälhavare resa med

bestämmelse till utrikes ort. innan tullpass

eller vederbörlig anteckning därå,

enligt vad i § 36 sägs, erhållits, böte

ett belopp, motsvarande två kronor för

varje hel ton av fartygets avgiftspliktiga

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kanal. May.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

tagas, eller äga rum å tid, då sådan förrättning

enligt § 19 mom. 2 och 3 icke

är medgiven, eller underlåter sådan anmälan,

som i § 7 sägs, eller

bryter mot vederbörande tullförvaltnings

genom bevakningsförmannen meddelade

föreskrift enligt § 20 eller § 41

beträffande antalet luckor, som må hållas

öppna vid lossning eller lastning, eller

överträder vad i § 33 mom. 1 stadgas

eller

anträder resa med bestämmelse till utrikes

ort, innan tullpass eller vederbörlig

anteckning därå, enligt vad i § 36 sägs,

erhållits.

Mom. 3. Ar med överträdelse, som i

mom. 1 eller 2 sägs, förenad olovlig

varuinförsel eller försök därtill, vare

dessutom i avseende därå lag, som ovan

är stadgat.

(Jfr § 148, § 150 och § 151 i förslaget.)

§ 152.

Har någon, oaktat förbud av fartygets

befälhavare eller av tullbetjäning, begivit

sig från eller ombord å fartyg, ankommet

från utrikes ort, eller eljest haft omedelbar

förbindelse därmed, då sådant enligt § 11

icke fått äga rum, straffes med böter

från och med tjugu till och med ett hundra

kronor. Lag samma vare ock, därest

medföljande resande mot befälhavarens

förbud lämnar fartyget, innan tullbevakning

kommit ombord.

(Jfr § 152 i förslaget.)

§ 153.

Låter annan än befälhavaren eller den,

i hans ställe är, från fartyg, sedan detta

Gsneraltullstyrelsens förslag.

dräktighet, dock icke under tvåhundra

kronor.

(Jfr del av § 151 i gällande tullstadga.)

§ 152.

Har någon mot förbud av fartygets

befälhavare eller av tull person al begivit

sig från eller ombord å fartyg, ankommet

från utrikes ort, eller eljest haft omedelbar

förbindelse med fartyget, då sådant

enligt § 11 icke får äga rum, straffes

med böter från och med femtio till och

med femhundra kronor; dock att, där

omständigheterna äro synnerligen förmildrande,

böterna må nedsättas till lägst

tjugufem kronor.

Lag samma vare, därest medföljande

resande mot befälhavarens förbud lämnar

fartyget, innan tullbevakmng kommit

ombord.

(Jfr § 152 i gällande tullstadga.)

§ 153.

Mom. 1. Yerkställes under fartygs

resa från utrikes ort lossning, som i §

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullsladga.

kommit under tullbevakning, föra gods,

innan behörigt lossningstillstånd meddelats,

böte, såframt icke, enligt vad

ovan stadgats, strängare ansvar bör å

gärningen följa, från och med tjugu till

och med ett hundra kronor.

(Jfr <? 153 mom.. 2 i förslaget.)

§ 154.

Underlåter fartygsbefalhavare att till

vederbörande tullbetjänt vid anfordran

avlämna stadgad märkrulla eller i fall,

som i § 5 mom. 5 sägs, att uppvisa

märkrullan och avlämna avskrift därav,

böte femtio kronor och sedermera tio

kronor för varje dag, han försummar

sådant fullgöra.

(Jfr § 154 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag,

6 förbjudes, böte befälhavaren för den

olaga lossningen från och med etthundra

till och med ettusen kronor till lika fördelning

mellan kronan och angivaren;

dock skola, där angivaren på grund av

stadgandet i § 140 är till utbekommande

av angivarandel oberättigad, böterna delas

på sätt i § 169 mom. 1 stadgas beträffande

andra böter än sådana, som ådömas

för olovlig varuinförsel. Är lossat gods

belagt med tull, vare dessutom med avseende

därå lag, som om olovlig varuinförsel

är stadgat. Är fartyget av mindre

avgiftspliktig dräktighet än tjugu ton

eller odäckat, vare därjämte, om tullpliktigt

gods lossats, fartyget förverkat.

Yad sålunda stadgas galle ock om sådan

olaga lossning under fartygs resa

till utrikes ort, som i § 41 omförmäles.

Mom. 2. Låter annan än befälhavaren

eller den, i hans ställe är, från fartyg,

sedan detta kommit under tullbevakning,

föra gods, innan behörigt lossningstillstånd

meddelats, böte, såframt icke, enligt

vad ovan stadgas, strängare ansvar

bör följa å gärningen, från och med femtio

till och med ettusen kronor. Äro omständigheterna

synnerligen förmildrande,

må böterna nedsättas till lägst tjugufem

kronor.

(Mom. 1; jfr § 150 i gällande tullstadga.

Mom. 2: jfr § 153 däri)

§ 154.

Underlåter fartygsbefälhavare att till

vederbörande tullpersonal vid anfordran

avlämna stadgad märkrulla eller i fall,

som i § 5 mom. 5 sägs, att uppvisa märkrullan

och avlämna avskrift därav, böte

etthundra kronor och sedermera ytterligare

samma belopp för varje dag, han

försummar sådant fullgöra,

(Jfr § 154 i gällande tullstadga.)

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kunul. Maj.ts proposition AV 226.

Gällande tullstadga. Generaltullstyrelsens förslag.

§ 155.

Har fartygsbefälhavare underlåtit att

å avlämnad märkrulla uppgiva i fartyget

varande lönnrum eller hemlig tillgång

till lasten, straffes med böter från och

med femtio till och med fem hundra

kronor. Kan han göra sannolikt, att han

om lönnrummet eller den hemliga lasttillgången

ej ägt kännedom, vare från

sagda ansvar fri, men böte för underlåtenhet

i tillsynen om fartyget minst

tio, högst femtio kronor.

(,Jfr § 155 i förslaget.)

§ 156.

Mom. 1. Medhaver befälhavare i sitt

fartyg gods, som, emot vad i kap. 1

stadgas, icke är uppfört å märkrullan,

böte, om godset eller någon del därav

är tullpliktigt och icke finnes i fartyget

så förstucket eller undandolt, att olovlig

införsel därav uppenbarligen är tillämnad,

högst ett mot dubbla tullavgiften svarande

belopp, dock icke under tio kronor,

och, om godset är tullfritt, från och med

tio till och med femtio kronor.

Mom. 2. Saknas i fartyg gods, som

å märkrulla är uppfört, och har boläiliavaren

underlåtit att förhållandet å

märkrullan anteckna eller före den fullständiga

invisitation å fartyget, som i §

16 sägs, anmäla, böte han från och med

tjugu till och med två hundra kronor.

Mom. 3. Förekommer icke skälig anledning,

att sådan bristande överensstämmelse

mellan märkrulla och gods, som

i mom. 1 och 2 sägs, beror på omständighet,

som är att strängare anse än såsom

försumlighet av fartygets befälhavare,

äge tullförvaltningen pröva, huruvida förhållandet

är av betydelse att böra föranleda

åtal.

(Jfr § 156 i förslaget.)

Bihang till riksdagens protokoll 1923.

S 155.

Har fartygsbefälhavare underlåtit att

å avlämnad märkrulla uppgiva i fartyget

varande lönnrum eller hemlig tillgång

till lasten, straffes med böter från och med

tvåhundra till och med femtusen kronor.

Kan han göra sannolikt, att han ej

ägt kännedom om lönnrummet eller den

hemliga lasttillgången, vare fri från sagda

ansvar men böte för bristande tillsyn

över fartyget minst femtio, högst tvåhundra

kronor.

(Jfr tj 155 i gällande tullstadga.)

§ 156.

Mom. 1. Medhar befälhavare i sitt

fartyg gods, som, mot vad i denna stadga

föreskrives, icke är uppfört å märkrulla,

böte, om godset eller någon del därav

är tullpliktigt och icke finnes i fartyget

så förstucket eller undandolt, att olovlig

införsel därav- uppenbarligen är tillämnad,

högst ett mot dubbla tullavgiften svarande

belopp, dock icke under trettio

kronor, och, om godset är tullfritt, från

och med trettio till och med femhundra

kronor.

Mom. 2. Saknas i fartyg gods, som

är uppfört å märkrulla, och har befälhavaren

underlåtit att å märkrullan anteckna

eller före den fullständiga invisitation

å fartyget, som i § 16 sägs, anmäla

förhållandet, böte han från och med

femtio till och med femtusen kronor.

Mom. 3. Förekommer skälig anledning

antaga, att sådan bristande överensstämmelse

mellan märkrulla och gods,

som i mom. 1 och 2 sägs, icke beror på

svårare omständighet än försumlighet av

fartygets befälhavare, äge tullförvaltningen

pröva, huruvida förhållandet är

av betydelse att böra föranleda åtal.

(Jfr § 156 i gällande tullstadga.)

samt. 183 höft. (Sr 226.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tull stadga. Generaltullstyrelsens förslag.

§ 157.

Mom. 1. Inlastar fartygsbefälhavare

å ort, som i § 35 mom. 1 sägs, gods för

skeppning till utrikes ort, innan tillstånd

därtill av tullförvaltningen erhållits och

bevakning tillstädeskommit, böte från och

med tjugu till och med två hundra kronor.

Mom. 2. Till enahanda bot, som i

mom. 1 sägs, vare ock ägare av och befälhavare

å fartyg, som i § 38 mom. 2

omförmäles, förfailne vid överträdelse

av vad dem enligt sistnämnda lagrum

åligger.

Mom. 3. Inlastar, i strid med vad i

§ 37 stadgas, fartygsbefälhavare gods

för befordran till utrikes ort utan att

angivningsinlaga till honom avlämnats

eller underlåter befälhavare att inom i

sagda § föreskriven tid till tullförvaltningen

överlämna emottagen sådan inlaga,

böte från och med tio till och med

etthundra kronor.

(Mom. 1 och 3: jfr § 148 i förslaget.

Mom. 2: jfr § 157 i förslaget.)

§ 158.

Mom 1. Fartygsbefälhavare, som

åsidosätter vad honom enligt § 53

åligger eller

underlåter att ställa sig till efterrättelse

någon av föreskrifterna i § 55, § 56

mom. 1 och 2 samt § 58 eller

icke före avgång från plats, som avses

i § 47, uppvisar innehavande årspass

för påteckning eller,

då förpassat gods medhaves till tullplats

eller kustbevakningsstation, därstädes

före avgivande av sådan anmälan,

som i § 56 mom. 2 sägs, lägger till vid

land, sedan mörker inträtt, utan att sådan

landläggning av tullbetjäning medgivits

eller av därvarande hamns beskaffenhet

nödvändiggjorts, eller

§ 157.

Brister ägare av eller befälhavare å

svenskt, fartyg av mindre avgiftspliktig

dräktighet än tjugu ton i vad honom enligt

§ 38 mom. 2 åligger i fråga om

beteckning å fartyget vid dess nyttjande

till utrikes fart, straffes med böter från

och med femtio till och med ettusen

kronor.

(Jfr § 157 mom. 2 i gällande tullstadga.)

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

låter verkställa lossning ur fartyg, vari

förpassat gods medföres, i annan ordning,

än i §§ 56 och 58 stadgas,

böte från och med tio till och med

ett hundra kronor.

Mom. 2. Ar med överträdelse, som i

mom. 1 sägs, förenad olovlig varuinförsel

eller försök därtill, vare dessutom i

avseende därå lag, som ovan är stadgat.

(Jfr § 148 och del av § 158 i förslaget.)

§ 159.

Avgår fartygsbefälhavare utan att vara

försedd med årspass eller förpassning å

medfört gods, då sådana handlingar enligt

denna stadga erfordras, skall han,

utom den påföljd, vartill han, såsom själv

varuägare, kan enligt § 52 hava gjort

sig förfallen, tillika höta från och med

tjugu till och med två hundra kronor.

(Jfr § 158 och § 159 i förslaget.)

§ 160.

Mom. 1. Kan fartygsbefälhavare, som

under resa inrikes orter emellan anlöpt

utländsk hamn, icke genom skeppsdagbok

eller sjöförklaring, beedigad av besättningen,

styrka, att han till räddande av

fartyg eller last nödgats anlöpa den utländska

hamnen, böte för sin olaga segling

från och med femtio till och med

femhundra kronor. Har han, oavsett om

Generaltullstyrelsens förslag
-

§ 158.

Underlåter fartygsbefälhavare att, där

så är föreskrivet, före avgång från plats,

som i § 47 sägs, uttaga årspass eller uppvisa

innehavande årspass för påteckning,

böte ett belopp, motsvarande tjugufem

öre för varje hel ton av fartygets avgiftspliktiga

dräktighet, dock minst femtio

kronor.

(Jfr del av §158 och del av § 159 i

gällande tullstadga.)

§ 159.

Avgår fartygsbefälhavare utan att vara

försedd med förpassning å medfört gods,

då sådan handling enligt denna stadga

erfordras, skall han, oavsett om han, såsom

själv varuägare, drabbas av påföljd

enligt § 52 eller icke, bota från och med

femtio till och med femhundra kronor.

(Jfr del av § 159 i gällande tullstadga.)

§ 160.

Mom. 1. Kan fartygsbefälhavare, som

under resa mellan inrikes orter anlöpt

utländsk hamn, icke genom sjöförklaring

styrka, att han av trängande nöd föranletts

att anlöpa den utländska hamnen,

böte för den olaga resan ett belopp

motsvarande två kronor för varje hel

ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet,

dock icke under tvåhundra kronor.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

anlöpandet av den utländska hamnen

föranletts av nödtvång eller icke, vid

återkomsten till riket medfört, mot vad

i § 60 stadgas, andra varor än dem, som

bevisligen utgjort hans vid avseglingen

inom riket intagna last, böte, ändå att

han i föreskriven ordning anmält sig hos

tullkammaren, likaledes från och med

femtio till och med femhundra kronor.

Mom. 2. Finnes fartygsbefälhavare,

som under resa inrikes orter emellan

anlöpt utländsk hamn, hava underlåtit

att vid återkomsten i svenskt farvatten

anmäla sig hos tullkammare, på sätt i

§ 60 stadgas, böte från och med femtio

till och med femhundra kronor.

Mom. 3. Beträdes inrikes seglande

fartygsbefälhavare med att i öppen sjö

eller svenskt farvatten hava olovligen

inlastat varor ur fartyg, som ankommer

från utrikes ort, eller som avgår till utrikes

ort med utländskt oförtullat gods

eller gods, för vilket restitution av tulleller

tillverkningsavgift blivit i stadgad

ordning ifrågasatt, eller med att från

fartyg, som nu är sagt, hava utan trängande

nöd eller annan allmänt giltig anledning

fört någon ombord anställd person

eller medföljande resande i land, vare

lag, som angående otillåten lossning i

§150 stadgas.

(Mom. 1 och 3: jfr § 160 i förslaget.

Mom. 2: jfr § 148 i förslaget.)

§ 161.

Kan fartygsbefälhavare, som i § 60

mom. 2 sägs, icke visa giltig anledning

till sin segling, böte från och med femtio

till och med femhundra kronor till

lika fördelning mellan kronan och den,

som inbringat fartyget. Finnes särskild

angivare, tage denne hälften av den senares

andel.

(Jfr § 161 i förslaget.)

Generaltullstyrelsen förslag.

Har han, oavsett om anlöpandet av

den utländska hamnen föranletts av nödtvång

eller icke, vid återkomsten till

riket medfört, mot vad i § 60 stadgas,

andra varor än dem, som bevisligen utgjort

hans vid avseglingen inom riket

intagna last, böte, ändå att han i föreskriven

ordning anmält sig, från och

med femtio till och med femhundra kronor.

Mom. 2. Beträdes fartygsbefälhavare,

som med sitt fartyg är stadd på inrikes

resa, med att i öppen sjö eller svenskt

farvatten hava ur fartyg, som ankommer

från utrikes ort eller som avgår till utrikes

ort med oförtullat utländskt gods

eller gods, för vilket restitution av eller

befrielse från tull- eller annan allmän

avgift blivit i stadgad ordning ifrågasatt,

i sitt eget fartyg inlastat gods under

sådana förhållanden, att godset icke lagligen

kunnat lossas ur det andra fartyget,

eller med att utan trängande nöd

eller annan allmänt giltig anledning hava

fört någon ombord å sistnämnda fartyg

varande person i land, vare lag, som

stadgas i § 153 mom. 1 angående olaga

lossning.

(Jfr § 160 mom. 1 och 3 i gällande

tullstadga.)

§ 161.

Kan fartygsbefälhavare, som i § 60

inom. 2 sägs, icke visa giltig anledning

till sin resa, böte från och med femtio

till och med femhundra kronor till lika

fördelning mellan kronan och den, som

inbringat fartyget. Finnes särskild angivare

och är denne icke, på grund av

stadgandet i § 140, till utbekommande

av angivarandel oberättigad, tage han

hälften av inbringarens andel.

(Jfr § 161 i gällande tullstadga.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

nr,

Kun yl. Maj: In proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 1G2.

Varder gods, för vilket transitupplagsrätt

icke må åtnjutas, å transitupplag

lagt, och kan därvid icke något skäligen

läggas tullmyndighet till last, skall

godset tagas i beslag och dömas förbrutet,

och böte ägaren från och med

ett hundra till och med ett tusen kronor.

(Jfr § 162 i förslaget.)

§ 163.

Har transitupplags- eller transitgods

gått förlorat under transport eller medan

detsamma eljest befinner sig i fartygsbefälhavares

eller järnvägsförvaltnings

vård, utan att någon omständighet

kan styrkas, som enligt § 107 föranleder

befrielse från tullavgifts erläggande, vare,

därest generaltullstyrelsen finner skäligt

förordna om åtal, fartygets eller tågets

befälhavare eller, där godset gått förlorat

å järnvägsstation, stationsföreståndaren

eller den, vilken i hans ställe haft

att vårda sig om godset, förfallen till

böter från och med tio till och med femhundra

kronor.

(Jfr § 163 i förslaget.)

§ 164.

Anträffas å bantåg, vilket ankommit

från utrikes ort till gränsstation, gods,

förvarat å plats, där det jämlikt § 43

icke må föras, och är godset icke så

förstucket eller undandolt, att olovlig

införsel därav uppenbarligen är tillämnad,

böte tågbefälhavaren eller den särskilde

tågbetjänt, som kan vara förordnad att

utöva tillsyn å den del av tåget, där

godset anträffas, för underlåtenhet i

honom åliggande tillsyn om tåget från

och med tio till och med femtio kronor.

(Jfr § 164 i förslaget.)

Gmeraltullstyrelsens förslag.

g 162.

Varder gods, för vilket transitupplagsrätt

icke må åtnjutas, lagt å transitupplag

och kan därvid icke något skäligen

läggas tullmyndighet till last, skall

godset för laga beivran anhållas av tulltjänsteman

samt dömas förverkat; och

böte ägaren från och med etthundra till

och med ettusen kronor.

(Jfr § 162 i gällande tullstadga.)

§ 163.

Har transitupplags- eller transitgods

gått förlorat under transport med fartyg

eller bantåg eller medan detsamma eljest

befunnit sig i fartygsbefälhavares eller

järn vägsförvaltnings vård, utanattnågon

omständighet kan styrkas, som enligt

§ 107 föranleder befrielse från tullavgifts

erläggande, vare, därest generaltullstyrelsen

finner skäl förordna om åtal, fartygets

eller tågets befälhavare eller, där

godset gått förlorat å järnvägsstation,

stationens föreståndare eller den, vilken i

hans ställe haft att vårda sig om godset,

förfallen till böter från och med femtio

till och med femhundra kronor.

(Jfr § 163 i gällande tull stadga.)

§ 164.

Därest å bantåg, vilket ankommit från

utrikes ort till station, där gränstullförvaltning

är förlagd, anträffas gods, förvarat

å plats, varest det jämlikt § 43

icke må föras, och godset icke är så

förstucket eller undandolt, att olovlig

införsel därav uppenbarligen är tillämnad,

böte tågets befälhavare eller den järnvägstjänsteman,

som kan vara särskilt

förordnad att utöva tillsyn å den del av

tåget, där godset anträffas, för underlåtenhet

i honom åliggande tillsyn från

och med femtio till och med femhundra

kronor.

(Jfr § 164 i gällande tullstadga.)

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 165.

Varder transitupplags- eller transitgods,

som befordras å järnväg, under

transporten omlastat eller i bestämmelseorten

lossat i annan ordning, än

i § 104 mom. 3 stadgas, böte föreståndaren

för den station, där åtgärden ägt

rum, eller den, vilken i hans ställe haft

att vårda sig om godset, från och med

tio till och med femtio kronor till lika

fördelning mellan angivaren och kronan.

Gitter han visa, att han ej brustit i den

tillsyn, som av honom skäligen kunnat

fordras, vare från ansvar fri.

(Jfr § 165 i förslaget.)

§ 166.

Underlåter fartygsbefälhavare eller

annan trafikerande att invänta ankomsten

av tulltjänsteman eller betjänt, sedan

anmaning eller signal därtill givits

enligt vad i denna stadga sägs, eller

vägras sådan tjänsteman eller betjänt

tillträde, där han äger rätt att det fordra,

eller hindras han eljest i utövningen av

sin tjänst eller undandrager sig någon

honom åliggande skyldighet att efter

tillsägelse lämna tulltjänsteman eller betjänt

biträde eller upplysningar i och

för tjänsten, straffes den skyldige med

böter från och med tjugu till och med

tvåhundra kronor, där förseelsen icke är

belagd med straff enligt allmän lag.

(Jfr § 166 mom. 1 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 165.

Varder transitupplags- eller transitgods,

som befordras på järnväg, under

transporten omlastat eller i bestämmelseorten

lossat i annan ordning, än i

§ 104 mom. 3 stadgas, böte föreståndaren

för den station, där åtgärden ägt

rum, eller den, vilken i hans ställe haft

att vårda sig om godset, från och med

femtio till och med femhundra kronor

till lika fördelning mellan kronan

och angivaren; dock skola, där angivaren

på grund av stadgandet i § 140 är

till utbekommande av angivarandel oberättigad,

böterna fördelas på sätt i § 169

mom. 1 stadgas beträffande andra böter

än sådana, som ådömas för olovlig varuinförsel.

Gitter han visa, att han ej brustit i

den tillsyn, som skäligen kunnat fordras

av honom, vare fri från ansvar.

(Jfr § 165 i gällande tullstadga.)

§ 166.

Mom. 1. Underlåter fartygsbefälhavare

eller annan trafikerande att invänta

ankomsten av tulltjänsteman, sedan anmaning

eller signal därtill givits enligt

vad i denna stadga sägs, eller vägrar

någon att lämna i § 137 nämnd tjänsteman

tillträde, där han enligt samma

stadga äger rätt att det fordra, eller hindrar

någon honom eljest i utövningen av

förrättning, som han enligt stadgan äger

verkställa, eller undandrager någon sig

föreskriven skyldighet att efter tillsägelse

tillhandagå honom med biträde

eller upplysning i och för sådan förrättning,

straffes med böter från och

med femtio till och med tvåhundra kronor,

där förseelsen icke är belagd med

straff enligt allmän lag.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 167.

Mom. 1. Bryter någon olovligen lås,

sigill eller plomber, som av tullmyndighet

äro åsätta, straffes efter ty i strafflagen

stadgas. Var han av trängande

nöd tvingad till gärningen, vare från

ansvar fri.

Mom. 2. Har av tullmyndighet åsatt

lås eller försegling å fartyg eller bantåg

eller å där medfört gods olovligen brutits,

och varder icke någon till gärningen

förvunnen, böte fartygets eller tågets

befälhavare eller, där gärningen skett å

j ärnv ägsstation, stationsfö reståndaren

eller den, vilken i hans ställe haft att

vårda sig om godset, för underlåtenhet

i vården om förseglingen från och med

tio till och med femtio kronor. Kan

han göra sannolikt, att det skett av våda,

vare från ansvar fri.

(Jfr § 167 i förslaget.)

§ 168.

Förskingrar någon gods eller forslingsredskap,

som, enligt vad i denna stadga

sägs, skall anses förverkat, gälde dess

värde.

(Jfr § 168 i förslaget.)

§ 169.

Av böter för olovlig varuinförsel tillfälle

tre fjärdedelar beslagaren och åter
-

Generaltullstijrelsens förslag.

Mom. 2. Var, som utan att vara

därtill behörig nyttjar någon av de i

§ 2 omförmälda standert- och ljussignaler,

skall, därest han ej därför är enligt

allmän lag förfallen till högre ansvar,

bota minst femtio, högst tvåhundra

kronor.

(Mom 1: jfr § 166 i gällande tullstadga.

Mom. 2: utan motsvarighet däri.)

§ 167.

Mom. 1. Bryter någon olovligen lås,

plomb eller sigill, som är åsatt av tullmyndighet,

straffes efter ty i strafflagen

stadgas.

Var han av trängande nöd tvingad

till gärningen, vare fri från ansvar.

Mom. 2. Har av tullmyndighet åsatt

lås, plomb eller sigill å fartyg eller

bantåg eller å där medfört gods olovligen

brutits och varder icke någon förvunnen

till gärningen, dömes fartygets

eller tågets befälhavare eller, där gärningen

skett å järnvägsstation, stationens

föreståndare eller den, vilken i hans ställe

haft att vårda sig om godset, för bristande

vård om förseglingen till böter,

dock ej under femtio kronor.

Kan han göra sannolikt, att förseglingsbrottet

skett av våda, vare fri från

ansvar.

(Jfr § 167 i gällande tullstadga.)

§ 168.

Har någon, med vetskap om eller

skälig anledning att misstänka, att egendom

är att enligt denna stadga anses

såsom förverkad, föranlett, att egendomen

icke kan tillrättaskaffas, gälde.

han dess värde.

(Jfr § 168 i gällande tullstadga.)

§ 169.

Mom. 1. Av böter, som ådömas för

olovlig varuinförsel, så ock av behållna

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

stöden kronan; skolande jämväl, såvida

icke annorlunda är särskilt föreskrivet,

på enahanda sätt förhållas med behållna

försäljningssumman eller, enligt § 168,

i stället utgivna värdet för varor samt

farkoster och annan forslingsredskap,

som enligt denna stadga dömas förbrutna;

dock att, där ägare eller forsiare av

olovligen infört gods icke kunnat ertappas

och om gärningen överbevisas, kronan

och beslagare skifta lika. I övrigt

skola böter enligt tullstadgan, där ej

annorlunda är bestämt, tillfalla kronan

och tullstatens enskilda pensionsinrättning

till hälften vardera. Saknas tillgång

till böters gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

(Jfr § 169 i förslaget.)

§ 170.

Mom. 1. Varor, som genom lagakraftvunnet

utslag förklarats förverkade,

skola medelst offentlig auktion av vederbörande

tullförvaltning försäljas till mestbjudandes

fria disposition. Farkoster,

di ägare och körredskap, som under beslag

anhållas, må å offentlig auktion försäljas

utan annat uppskov, än som erfordras

för auktionens behöriga kungörande;

börande i slikt fall köpeskillingen,

intill dess utslag fallit och vunnit

laga kraft, i tullkassan nedsättas.

Generaltullstyrelsens förslag.

försäljningssumman för eller i stället

jämlikt § 168 utgivna värdet av förverkad

egendom tillfälle, där ej bestämmelserna

i § 141, § 146 eller § 149

annorlunda föranleda, en tredjedel kronan

och två tredjedelar beslagaren; dock

skall, där egendomen dömes förverkad

under omständigheter, som i § 170 mom.

3 avses, kronan och beslagaren taga

hälften var av behållna försäljningssumman

eller däremot svarande värde.

Finnes särskild angivare, äge han, såvida

ej på grund av § 139 eller § 140

hinder därför möter eller föreskriften i

§ 149 rörande angivares andel i värdet

av förverkad dömd egendom är tillämplig,

åtnjuta vad som, enligt vad nyss är

sagt, tillkommer beslagaren; dock må

domstolen efter sig företeende omständigheter

förordna, att intill högst hälften

av angivarens andel skall tillfalla beslagaren.

I övrigt skola, där ej enligt § 153

mom. 1, § 161 eller § 165 annan föreskrift

är gällande, böter enligt denna

stadga tillfalla kronan och tullstatens

enskilda pensionsinrättning med hälften

vardera.

Mom. 2. Saknas tillgång till fulla

gäldandet av böter, som ådömas enligt

denna stadga, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

(Jfr § 169 i gällande tullstadga.)

§ 170.

Mom. 1. Egendom, som genom laga

kraft ägande utslag förklarats förverkad,

skall, där ej föreskrift i särskild författning

till annat föranleder, av vederbörande

tullförvaltning försäljas å offentlig

auktion och, sedan köpeskillingen influtit,

utlämnas till fri disposition. Förvaringspersedel

må likväl försäljas, allenast

för så vitt dess karaktär av redskap

för olovlig varuinförsel dessförinnan

blivit undanröjd; skolande, där

detta icke lämpligen kan ske, med per
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

Mom. 2. Då beslag verkställes, utan

att godsets ägare eller forsiare ertappas,

så ock då ägare eller forsiare sedermera

icke kan med stämning anträffas,

bör vederbörande domstol låta, genom

åklagarens försorg, i allmänna tidningarna

införa kungörelse angående beslaget,

'' med föreläggande för ägaren, vid

äventyr av talans förlust, att inom tre

månader anmäla sig hos domstolen.

Mom. 3. I alla de fall, då under beslag

anhållet gods ådagalägges vara

underkastat förskämning, minskning eller

annan nedgång i värde, såvitt med försäljningen

därav fördröjes, äge, på därom

skeende anmälan, den domstol, å

vars handläggning målet beror, att, utan

avbidan av ägares inställelse, meddela

beslut om godsets försäljning.

(Jfr § 170 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

sedeln förfäras på sätt generaltullstyrelsen

bestämmer.

Mom. 2. Forslingsredskap, som anhålles,

må försäljas utan annat uppskov,

än som erfordras för auktionens behöriga

kungörande.

I fall, då anhållen annan egendom ådagalägges

vara underkastad nedgång i

värde, såframt avyttringen därav fördröjes,

äge, på anmälan därom, den domstol,

å vilkens handläggning målet beror,

att utan avbidan på ägares inställelse

meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring

enligt detta moment, skall, intill

dess utslag fallit och vunnit laga kraft,

nedsättas i tullkassan.

Mom■ 3. Då egendom anhållits, utan

att ägare eller forsiare ertappats eller

kunnat med stämning anträffas eller, där

stämning delgivits honom, icke inställt

sig vid vederbörande domstol, skall domstolen

''låta genom åklagarens försorg i

allmänna tidningarna införa kungörelse

angående anhållandet, med föreläggande

för vederbörande att inom tre månader

anmäla sig hos domstolen, vid äventyr

att frågan om egendomens förverkande

avgöres utan hinder av hans uteblivande.

(Jfr § 170 i gällande tullstadga.)

§ 171.

Mom. 1. Mål, som angår förbrytelse

emot denna stadga, skall upptagas vid

rådstuvurätt i den stad, där förbrytelsen

skett eller blivit upptäckt, eller, om den

timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion,

vid rådstuvurätt i närmaste stad,

där tullförvaltning finnes, eller vid vederbörlig

gränsetullrätt, då sådan är närmare.

Mom. 2. Upptäckes å inloppsort sådan

förbrytelse, begången av inkommen

fartygsbefälhavare, skall rådstuvurätten

i lossningsorten däröver döma, även om

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1

§ 171.

Mom. 1. Åtal för brott mot denna

stadga ankommer på tullverkets vederbörande

åklagare; dock må angivare eller

beslagare vid vederbörlig domstol anhängiggöra

talan angående sådant brott,

varvid han, där han det äskar, skall

till målets utförande erhålla biträde av

kronoåklagare.

Mom. 2. Brott, som i mom. 1 omförmäles,

skall anbängiggöras, om det

upptäckts i stad, där såväl rådhusrätt

som tullkammare eller på avdelningar

saml. 183 käft. (Nr 226.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ta proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

inloppsort»!* är till annan stad närmare

belägen.

(Jfr §17], *»<>»»■ 2 i förelaget.)

8 172.

Utslag och protokoll i mål rörande

förbrytelse emot denna stadga skall inom

tio dagar efter utslagets avkunnande avlämnas

till tullfiskal, där sådan finnes,

och i annat fall till vederbörande tullförvaltning.

(Jfr § 172 i förslaget.)

§ 173.

Om ordningen för fullföljd i högre

rätt av mål rörande förbrytelse mot

denna stadga galle vad i allmänhet för

brottmål är stadgat.

(Jfr § 173 i förslaget.)

§ 174.

Utslag, vari enligt denna stadga ansvar

blivit ådömt eller gods förklarats

förverkat, bör på generaltullstyrelsens

föranstaltande befordras till verkställighet.

(Jfr § 174 i förslaget)

Generaltullsiyrelsens förslag.

fördelad tullförvaltning finnes, vid den

stadens rådhusrätt men eljest vid rådhusrätten

i närmaste stad, där tullkammare

eller tullförvaltning, som nyaa

är nämnd, finnes, eller vid gränstullrätt,

där sådan är närmare; dock ekall, om

brottet upptäckts under fartygs resa,

målet anhängiggöras vid den rätt, som

skolat upptaga detsamma, därest brottet

i stället upptäckts å ort här i riket, dit

den skyldige med fartyget ankommer

eller där han eljest anträffas.

(Mom. 1: jfr del av § 138 mom. 1 i

gällande tullstadga.

Mom. 2: jfr § 171 däri)

§ 172.

Utslag och protokoll i mål rörande

brott mot denna stadga skola inom tio

dagar efter utslagets avkunnande tillställas

tullverkets vederbörande åklagare.

(Jfr § 172 i gällande tullstadga.)

§ 173.

Om ordningen för fullföljd i högre

rätt av mål rörande brott mot denna

stadga gälle vad i allmänhet är stadgat

för brottmål.

(Jfr § 173 i gällande tullstadga.)

§ 174.

Utslag, vari enligt denna stadga ansvar

blivit ådömt eller egendom förklarats

förverkad, skall på generaltuUstyrelsens

föranstaltande befordras till

verkställighet.

(Jfr § 174 i gällande tullstadga.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ia proposition Nr 2B6.

01

>

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majtts lagråd den

3 april 1923.

Närvarande:

juBtitierådet SUNDBERG,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet KÖERSNER.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansRrenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 januari

1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade

förslag till lag om straff för olovlig varuinförsél m. m. och förordning

angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till svenskt

territorialvatten m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av sekreteraren hos generaltullstyrelsen Johan Fredrik Hällman

Hilding.

Desamma gåvo anledning till följande uttalanden av lagrådet och

dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om straff för olovlig varuinförsél m. m.

1 §.

Lagrådet:

Att i 1 mom. den avgift, efter vilken utmätandet av böter skall

ské, angivits såsom »den avgift, som för varan bort erläggas till tullverket»

och icke, på sätt i § 129 tullstadgan skett, såsom »den tullavgift,

som för varan bort erläggas» har föranletts därav, att hänsyn

bör tagas jämväl till sockerskatt, som skall erläggaB till tullverket samtidigt

med tullen. I samma ordning skall numera betalas även skatt

för automobilgummiringar enligt förordning den 2 juni 1922 (nr 261).

Jämväl dylik skatt skall alltså tagas i beräkning vid bestämmandet av

bötesbelopp. Detta är däremot givetvis icke fallet beträffande sådana

avgifter till stad eller annan kommun eller ägare eller Innehavare av

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

hamn, vilkas uppbörd, jämlikt kungörelse den 30 december 1922 (nr 595),

enligt överenskommelse med generaltullstyrelsen mot särskild ersättning

verkställes av tulltjänsteman, t. ex. hamnavgifter i Stockholm. Möjligen

bör, till förebyggande av missförstånd härutinnan, i förevarande mom.

likasom i 2 § 1 mom. första stycket angivas, att avgift, vartill hänsyn

skall tagas, bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket.

1 § 2 mom. samt 7 § av förslaget innehålla stadganden angående

bestraffning av olovlig varuinförsel, som begås av tulltjänstemän eller

vissa andra tjänstemän i eller utom tjänsten. Dessa stadganden sakna

emellertid nödig klarhet beträffande det betydelsefulla spörsmålet, huruvida,

där den olovliga varuinförseln tillika innefattar förbrytelse i tjänsten,

denna förbrytelse skall anses bestraffad genom tillämpning av nämnda

stadganden eller om i dylikt fall sagda tillämpning skall innebära straff

allenast för tullförbrytelsen och den brottslige dessutom skall för tjänsteförbrytelsen

bestraffas enligt 25 kap. strafflagen.

För bedömande av detta spörsmål anser sig lagrådet böra lämna

redogörelse för tillkomsten av bestämmelserna härutinnan i gällande

tullstadga.

Enligt § 159 i tullstadgan av den 7 december 1860 skulle ämbetseller

tjänsteman eller betjänt vid tull-, lots- eller postverket eller militär,

kommenderad i och för tullbevakning eller postforsling, eller fabriksombudsman

eller kronobetjänt, som beträddes med olovlig införsel eller

utförsel av varor eller funnes hava sådan förbrytelse gynnat och befordrat,

jämte det han dömdes till straff med arbete å fästning i 2 till 5

år, därtill mista sin tjänst och vara ovärdig att i allmän tjänst vidare

nyttjas, så ock att taga del i val, som medborgerligt förtroende utmärka,

eller att därvid själv komma under omröstning. Hade han genom

försummelse eller vårdslöshet i sin tjänsteutövning varit vållande därtill

att förbrytelsen skett eller ej blivit upptäckt, skulle han straffas, efter

omständigheterna, med tjänstens förlust eller med viss tids suspension

från tjänst och lön. I ett andra moment stadgades, att annan ämbetseller

tjänsteman eller betjänt, som bleve förvunnen till olovlig införsel

eller utförsel av varor, skulle, då han andra resan beträddes med sådan

förbrytelse, jämte det han dömdes till härför i allmänhet stadgat bötesstraff,

dessutom mista tjänsten.

Någon tvekan kan ej råda därom att med dessa stadganden avsetts

att bestraffa jämväl det begångna tjänstebrottet och att således särskilt

straff därför ej kunde ifrågakomma.

Den 30 november 1863 avgav generaltullstyrelsen förslag till

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ny tullstadga, därvid i § 159 biboliöllos nyss angivna, i 1860 års tullstadga

intagna bestämmelser med utvidgning av deras tillämpning till

ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid järnvägsstyrelsens trafikavdelning.

1 anledning av detta förslag infordrade Kungl. Maj:t — med tillkännagivande

att Kungl. Maj:t fattat beslut angående utfärdande av nya

straff- och sjölagar samt med förklarande att Kungl. Maj:t ansåge det

vara av vikt, att de särskilda lagar och föreskrifter, som i dessa ämnen

bleve för framtiden gällaude, bringades till full överensstämmelse sinsemellan

— högsta domstolens utlåtande, huruvida och i vad mån ändringar

i förslaget kunde till följd av nyssnämnda förordningar eller

eljest med avseende å då antagna lagstiftningsgrunder vara av behovet

påkallade.

Högsta domstolen avgav utlåtande den 20 april 1864; och innehåller

dess protokoll vid förenämnda § 159 följande uttalande, som,

då utlåtandet icke torde vara till trycket befordrat, här ordagrant

återgives:

»För varje en tjänstemans överträdelse av de honom åliggande

tjänsteplikter, evad den sker av uppsåt eller vårdslöshet, innehåller allmänna

strafflagen tillfyllestgörande ansvarsbestämmelser, och om överträdelsen

tillika innefattar annat brott, bör detta, enligt de i 25 kap.

18 § och 4 kap. 2 § nämnda lag uttryckta grunder, därjämte särskilt

bestraffas. Om således en tjänsteman genom missbruk eller åsidosättande

av sina ämbetsåligganden förövar lurendrejeri eller befrämjar sådant brotts

begående av annan, måste han för vartdera av dessa brott, lurendrejeri och

tjänstefel, till särskilt straff dömas, och ansvaret för den förstnämnda av

dessa båda förbrytelser, vilket allena tillhörer tullstadgan att upptaga, bör

följaktligen utsättas utan hänsyn till det tjänstefel, som tillika må vara

förövat. Att i allt fall ansvaret för tulltjänstemän och andra, till vilkas

tjänsteplikt just hörer att övervaka, förhindra och åtala lurendrejerier,

då de själva med sådan förbrytelse beträdas, bör bliva högre än det

därför i allmänhet bestämda, må väl vara billigt, men, vid betraktande

av vad ovan blivit yttrat, syntes dock det i nämnda hänseende här

föreslagna straff, däri ansvar för den tjänsteöverträdelse, som tillika må

hava ägt rum, ej får anses inbegripet, icke stå i rättvist förhållande

till brottets art och de straff, som för andra jämförliga brott i allmänna

strafflagen bestämmas. Jämte hemställan att sista punkten i 1 mom.

av denna §, som endast angår försummelse eller vårdslöshet i tjänsteutövning,

måtte uteslutas, ansågs därför ansvaret för den i övrigt i

samma mom. omförmälda förbrytelse böra nedsättas till straffarbete

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungt. Maj:ts proposition Nr 226.

från och med 6 månader till och med 2 år eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till sådant arbete i högst 4 år. Då således

straffarbete ändock alltid borde å brottet följa och den brottslige följaktligen

enligt 25 kap. 20 § strafflagen jämväl komrae att tillika''dömas

till avsättning, torde något särskilt stadgande härom i tullstadgan ej

behövas, och att med straffet förena förlust av medborgerligt förtroende

eller ovärdighet att vidare i rikets tjänst nyttjas syntes för ett brott av

ifrågavarande beskaffenhet ej vara lämpligt.

Men, om även den nu föreslagna straffnedsättning godkännes,

syntes dock ifrågavarande stadgande icke, såsom i förslaget skett, böra

utsträckas även till de vid postverket eller järnvägsstj^relsens trafikavdelning

anställda tjänstemän eller militärer, som till postforsling äro

kommenderade. Dessa tjänstemän kunna nämligen ej, åtminstone annat

än undantagsvis, anses hava till tjänsteåliggande att övervaka och förhindra

lurendrejerier, och å dem är således ej den grund, som, vad

tulltjänstemän angår, föranlett skärpning i straffet för sådant brott,

tillämplig. Om ock en eller annan av postverkets eller järnvägsstyreD

sens tjänstemän, på grund av sin befattning, skulle kunna bereda sig

en lättare utväg att begå tullförsnillning, lärer han ej för ett sådant

missbruk av sin tjänst kunna undgå särskilt ansvar och i allt fall torde

därifrån ej kunna hämtas giltig anledning till skärpning i straffet även

tör övriga vid nämnda verk anställda ämbetsmän och betjänte. Att t. ex.

å en kanslist vid poststyrelsen eller en biljettförsäljare vid järnvägen,

om dessa vid återkomst från en utländsk resa skulle försöka att utan

tullavgifts erläggande införa några varor, ovillkorligen tillämpa straffarbete

och afsättning, skulle onekligen innebära en onödig stränghet,

som ej av rättvisa kunde försvaras, och det ansågs därför vara av

högsta vikt, att stadgandet endast kommer att avse sådana tjänstemän

eller betjänte, som vid tullverket äro anställda eller eljest hava till

omedelbart åliggande att övervaka och beivra tullförsnillningar. Då

slutligen strafflagen 25 kap. 20 § bestämmer de fall, då tjänsteman för

brott, begångna, i eller utom tjänsten, bör till avsättning dömas, samt

något tillägg till eller ändring i de härför stadgade grunder ej lärer

genom tullstadgan böra meddelas, torde vad 2 mom. av förevarande

§ i detta avseende innehåller böra uteslutas.»

Ett sedermera, den 3 december 1875, av generaltullstyrelsen avgivet

nytt förslag till tullstadga innehöll i § 147, att ämbets- eller tjänsteman

eller botjänt vid tull- eller lotsverket, som beträddes med olovlig

införsel av varor eller funnes hava sådan förbrytelse gynnat eller befordrat,

skulle dömas till viss tids straffarbete, med straffskärpning för

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kung!. Maj:ts proposition Nr 226.

dot fall att brottet vore med synnerligen försvårande omständigheter

förenat, och att detsamma skulle gälla annan i statens tjänst anBtälld

person, som befunnes hava missbrukat denna sin ställning till lörövande

eller befrämjande av olovlig varuinlörsel.

I den'' skrivelse, varmed detta förslag överlämnades till Kungl.

Maj:t, anfördes, att förslaget uppgjorts med fästat avseende å högsta

domstolens anmärkningar, dock att generaltullstyrelsen icke kunnat instämma

i högsta domstolens åsikt, att ur tullstadgan borde utgå vad

där funnes intaget angående ansvaret å andra ämbete- och tjänstemän

samt betjänte än de vid tull- och lotsverken anställda, som vore förvunna

till olaga varuinförsel.

Tullstadgan den 2 november 1877 upptog i § 140 de av generaltullstyrelsen

föreslagna ansvarsbestämmelserna, dock, i överensstämmelse

med högsta domstolens uttalade mening, att gälla allenast beträffande

ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid tullverket eller lotsverket.

Då generaltullstyrelsen sedermera den 29 mars 1900 avgav förslag

till ny tullstadga, intogos däri dels under § 129 mom. 3 c) stadgande

därom att olovlig varuinförsel belädes med skärpt bötesstraff, då införseln

skedde å järnväg samt förövades av någon, som vore anställd vid järnvägen

och till förbrytelsens underlättande begagnade sig av denna sin

anställning, dock att med avseende å gods, vilket i och för tjänsten

omhänderhades eller till vilket av sådan anledning tillträde ägde rum,

skulle i fråga om den, som vore anställd vid statens järnvägsförvaltning,

lända till efterrättelse vad i § 135 stadgades, dels ock i § 135 bestämmelser,

att ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid tullverket eller vid

lotsverket, som beträddes med olovlig varuinförsel eller funnes hava

sådan förbrytelse gynnat eller befordrat, skulle dömas till straffarbete

från och med 6 månader till och med 2 år, med skärpning av straffet

intill 4 års straffarbete för brott, som vore förenat med synnerligen försvårande

omständigheter, samt att vad sålunda stadgats ock skulle gälla,

därest ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid postverket eller vid

statens järnvägsförvaltning förbröte sig på angivet sätt med avseende å

gods, vilket han i och för sin tjänst hade under händer eller till vilket

han av sådan anledning hade tillträde.

Vid granskning inom högsta domstolen av detta förslag yttrade

enligt högsta domstolens protokoll den 6 oktober 1903 justitierådet

Quensel: § 135 i förslaget avsåge förbrytelser, begångna dels i tjänsten

dels utom densamma. Där förbrytelse blivit begången i tjänsten, vore

paragrafens förhållande till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar

för tjänstefel icke nöjaktigt bestämt. Det framginge nämligen ej,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

huruvida avsikten vore, att sistnämnda bestämmelser skulle ersättas med

tullstadgans eller att handlingen skulle bestraffas både enligt tullstadgan

och enligt allmänna strafflagen. Men vilkendera avsikten med förslaget

vore, torde berättigade anmärkningar mot detsamma kunna framställas.

Att, då allmänna strafflagen för varje tjänstefel bestämde straff, som för

detsamma finge anses fullt tillräckligt, i en förordning av förevarande

beskaffenhet för visst fel i tjänsten uppställa särskild straffsats, som

därtill kunde uppgå till straffarbete i 4 år, torde ej vara lämpligt

eller nödigt. Att åter åt allmänna strafflagen överlämna bestraffandet

av handlingen såsom tjänstefel men det oaktat belägga tullförbrytelsen

såsom sådan med högre straff än det normala, syntes, då den kvalificerande

omständigheten skulle bestå allenast i gärningsmannens egenskap

av tjänsteman, ^i själva verket vara att i dubbel måtto bestraffa

tjänstefelet. Hade någon av de i § 135 omförmälda personer utom

tjänsten förbrutit sig mot tullstadgan, torde annat avseende å hans tjänstebefattning

ej böra vid straffets bestämmande ifrågakomma, än att gärningen

finge anses begången under försvårande omständigheter, vilket

med den för tullförsnillning i allmänhet uppställda latitud kunde vid

straffets utmätande vinna tillbörligt beaktande. Då detta gällde jämväl

det i § 129 mom. 3 punkt c) upptagna fall, hemställdes, att sistnämnda

punkt ävensom hela § 135 måtte uteslutas, varav följden torde bliva,

att förseelse mot tullstadgan, begången av ifrågavarande tjänstemän,

bestraffades enligt tullstadgans allmänna straffbestämmelser och därjämte,

därest förseelsen blivit begången i tjänsten, från denna synpunkt bedömdes

enligt strafflagen.

En annan ledamot av högsta domstolen, justitierådet Wijkander,

hemställde, att sär skilda bestämmelser måtte meddelas beträffande förbrytelser,

som av mil- eller lotstjänsteman begåtts i tjänsten, och förbrytelser,

som av sadan tjänsteman begåtts utom tjänsten, genom vilken

anordning enligt justitierådets åsikt skulle vinnas dels att den av justitierådet

Quensel redan påpekade oklarheten i fråga om den allmänna strafflagens

tillämplighet å förbrytelse, begången i tjänsten, undanröjdes, dels

ock att vid stralflatitudens bestämmande för förbrytelse, begången utom

tjänsten, hänsyn kunde tagas till det förhållande, att sådan förbrytelse

i allmänhet måste anses mindre straffbar än motsvarande, i tjänsten

förövade förbrytelse.

De ifrågavarande bestämmelserna i 1900 års förslag blevo emellertid

upptagna i 1904 års tullstadga utan annan ändring än att den i

§ 135 föreslagna straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter

uteslöts.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Av nu lämnade redogörelse torde framgå, att gällande tullstadga

med bestämmelserna i § 129 mom. 3 c) och § 135 avser att vid olovlig

varninförsel, begången av tjänsteman som i sistnämnda § sägs, bestraffa

tull förbrytelsen men icke den tjänsteförbrytelse, densamma tilllika

i vissa fall innebär, utan att därutinnan 25 kap. strafflagen skall

vinna tillämpning. Detta bestyrkes ock av rättspraxis, se högsta domstolens

utslag den 24 april 1919, refererat i Nytt juridiskt arkiv årg.

1919 sid. 211.

Att någon principiell ändring i detta hänseende icke innefattas i

bestämmelserna i 1 § 2 mom. av det föreliggande förslaget är uppenbart;

och dylik ändring lärer icke heller komma till stånd genom antagande

av de i 7 § av förslaget införda straffbestämmelser, vilka, med bortseende

från nedsättningen av strafflatitudens minimum, allenast i så

måtto skilja sig från § 135 i gällande tullstadga, att olovlig varuinförsel

eller delaktighet däri, som av tjänsteman vid tullverket eller lotsverket

förövas utom tjänsten, skall enligt de förut i förslaget intagna reglerna

bestraffas såsom brott begånget under synnerligen försvårande omständigheter.

Ändring, som nu antytts, synes icke heller vara att förorda. Vad

i avseende å förhållandet till strafflagen anförts i högsta domstolens

ovanintagna, år 1864 avgivna utlåtande äger fortfarande giltighet; att

i ett sådant speciellt fall som beträffande tullförbrytelse frångå eljest i

allmänhet gällande regler om bestraffning av ämbetsbrott är näppeligen

tillrådligt.

Nödvändigt torde dock vara, att tydliga regler i detta ämne givas,

så att varje tvekan om lagens ståndpunkt därutinnan varder hävd.

Detta kan, såsom förut anmärkts, icke anses vara fallet med det föreliggande

förslaget, beroende väsentligen därpå att stadgandena i 7 §,

med framhävande av de där avsedda förbrytelsernas egenskap att kunna

vara förövade i tjänsten, erhållit en självständig ställning i förhållande

till de allmänna bestämmelserna om olovlig varuinförsel och delaktighet

däri. Otydligheten synes lämpligen kunna undanröjas sålunda, att innehållet

i 7 §, såvitt angår olovlig varuinförsel såsom huvudbrott, överflyttas

till 1 § och där sammanföres med bestämmelserna i 2 mom.

rörande den, som är anställd å järnväg eller å färja, som kan medföra

tåg, eller tjänstgör vid där anordnad postavdelning, samt i ett sista

mom. av samma § stadgas, att därest brott, som i paragrafen avses,

tillika innefattar förbrytelse i tjänsten, därför skall dömas till ansvar

enligt allmänna strafflagen. Med denna anordning kan vad i 7 § stadgas

angående delaktighet utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 häft. (Nr 226.)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Ifrågasättas må tillika, om icke i strafflatituden för brott, som

avses i 7 § 1 mom., bör intagas jämväl fängelse för beredande av möjlighet

att behörigen tillgodose billighetens krav i förekommande, särskilt

lindriga fall.

Thulin:

På sätt framgår av generaltullstyrelsens motivering till förslaget

till förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker

till svenskt territorialvatten m. m., synes det hava varit avsett, att under

rusdrycker skulle hänföras ej endast spritdrycker utan även övriga i

förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker omförmälda

drycker, allt enligt de i nämnda förordning för spritdrycker,

vin och öl givna definitionerna. Då emellertid termen rusdrycker ej

förekommer i tulltaxan samt, enligt vad generaltullstyrelsen framhållit,

definitionen på spritdrycker och vin i berörda förordning ej överensstämmer

med vad som enligt tulltaxan avses med brännvin och sprit

samt vin, och härtill kommer, att begreppet rusdrycker i lagstiftningen

förekommer i olika betydelser (se t. ex. lagen den 28 april 1922 om

folkomröstning angående rusdrycksförbud), synes mig nödvändigt, att i

förevarande lag närmare angives vad med rusdrycker avses antingen

genom hänvisning till gällande förordning angående försäljning av rusdrycker

eller genom självständig definition, motsvarande den i nämnda

förordning använda.

Stenberg:

Förslaget innehåller specialbestämmelser för fall, då olovlig införsel

ägt rum av rusdrycker (1 § 3 mom. och 5 § andra stycket) eller tobaksvaror

(1 § 3 och 4 mom.). Det torde vara avsett, att med rusdrycker

skall förstås drycker, vilka betecknas såsom sådana i gällande förordning

angående försäljning av dylika drycker, och med tobaksvaror varor,

å vilka gällande förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket äger tillämpning. Stadgande härom lärer emellertid böra intagas

i lagen; i fråga om rusdrycker är detta så mycket mera påkallat, som

hithörande rubriker i tulltaxan icke lämna någon ledning för bedömande

av omfattningen av begreppet rusdrycker.

Beträffande tobaksvaror, som resande från utrikes ort för eget

bruk medför, gäller enligt 21 § av monopolförordningen, att varor intill

viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd kvantitet må tullfritt införas, att

om resande medför tobaksvaror i större myckenhet, han må, mot er
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22<>.

Ijiggfiiitjo tiv stadgad tull, därav införa så stor kvantitet, som av Kungl.

Maj:t för dylikt fall fastställts, samt att, om medförd kvantitet är större

än den sistnämnda, för det överskjutande skall erläggas dubbelt högre

tullavgift. Dessa regler skulle enligt 4 mom. av förevarande § bliva

tillämpliga vid beräkning av böter, då tobaksvaror olovligen införts

av annan än resande. I sadant fall skulle alltså, om den införda mycken

heten ej överstege den för resande medgivna tullfria kvantiteten, grund

saknas för beräknande av böterna och eljest bötesbeloppet komma att

växla allteftersom den införda myckenheten folie över eller under den

för resande fastställda gränsen för beräknande av högre eller lägre tull

— en olikhet, som icke synes hava något berättigande, då det gäller

att utmäta ansvar för olovlig varuinförsel, varigenom staten undandragits

tull-, licensavgifts- och skattebelopp, som icke utgå efter dylik grund.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det i 4 mom. föreslagna

stadgandet lämpligen böra ändras därhän att, om tobaksvara olovligen

införts av annan än resande, till grund för beräkning av böter skall

läggas den högsta tullavgift, som är bestämd för resandes införsel av

varan.

Lagrådet:

Av förarbetena till förslaget lärer framgå, att det icke varit meningen

att i fråga om straffet för olovlig varuinförsel, som skett utan avsikt

att undandraga varan stadgad tullavgift, frångå tullstadgans anordning

med en särskild böteslatitud, oberoende av beloppet av den tull, som

bort erläggas för varan. För utmärkande härav torde första stycket

av 5 mom. böra ändras sålunda, att latituden begränsas även uppåt.

5 mom. andra stycket synes böra utgå. Den omständigheten, att

den olovliga införseln avsett vara, som ej tår till riket införas,, eller att,

då införsel är tillåten endast under vissa villkor, dessa villkor icke iakttagits,

bör nämligen icke inverka på frågan om de påföljder den olovliga

införseln må medföra enligt den nu föreslagna lagen. Har införseln

icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket,

bör således även beträffande dylik vara med tillämpning av samma lag

straffet bestämmas enligt 5 mom. första stycket samt förverkande enligt

6 mom. vara uteslutet. Skulle de författningar, som reglera rätten att

införa varan, innehålla särskilda föreskrifter om straff och förverkande

såsom följd av förbrytelse mot själva införselförbudet eller villkoren

för införseln, böra dessa föreskrifter i vanlig ordning konkurrera med

bestämmelserna i här ifrågavarande lag. Och i den mån dylika före
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

skrifter saknas men anses önskvärda bör denna brist avhjälpas genom

införande av erforderliga bestämmelser i nyes antydda författningar.

2 §•

Lagrådet:

. Varken i förevarande § eller i 1 § är här avsedda gärning,

nämligen att, i ändamål att till riket olovligen införa tullpliktigt gods,

försticka eller undandölja detsamma i fartyg eller å tåg, kriminaliserad!

Straffbarheten av denna gärning förutsättes i 1 mom., särskilt dess

andra stycke, men gärningens brottslighet framgår först av 8 §. En

mera ^ lämplig uppställning av ifrågavarande stadganden vinnes, om

innehållet i 8 § får sin plats näst efter 1 §.

Stenberg:

. Bestämmelserna i denna § torde böra utvidgas att omfatta fall, då

förstickande eller undandöljande skett i luftfartyg.

Thulin:

Med den utveckling lufttrafiken kan förväntas erhålla och denna

trafiks i tullavseende säregna beskaffenhet synas särskilda regler därom

ej kunna undvaras i förevarande lag. Framför allt gäller detta i det

av justitierådet Stenberg angivna fallet.

Då befälhavaren bör befrias från straff såsom för olovlig varuinförsel

i varje fall, då utredning om gärningsmannen föreligger, och

således även om på grund av minderårighet eller av annan anledning

åtal mot den senare ej väckes, synes det i 1 mom. använda uttrycket

»förvunnen till gärningen» böra utbytas mot ett uttryck av mera allmän

innebörd.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då i 1 § 7 mom. intagits föreskrift om förverkande av emballage

eller kärl, vari olovligen infört gods förvaras, eller annan förvaringspersedel,

vari godset påträffats, synes motsvarande stadgande böra meddelas

beträffande gods, som enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 eller 2

mom. dömes förverkat.

3 §•

Lagrådet:

Då för brott enligt denna § städse förutsättes, att gods, varom

fråga är, varit föremål för tullbehandling, men detta blivit mindre tydligt

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

genom de i början av 1 mom. tillagda orden »eller eljest», och tilllägget

ej heller torde vara erforderligt i det av departementschefen

angivna syftet, enär, därest åtgärden ej upptäckes vid tullbehandlingen,

undantagslöst torde föreligga sådant fall, som avses i andra punkten av

första momentets första stycke, lära nämnda båda ord böra uteslutas.

Den i nämnda punkt upptagna bestämmelsen avser det fall att

tullsveket lyckats, så att genom den ifrågavarande åtgärden något avgiftsbelopp

undandragits tullverket. Det synes lämpligt, att detta kommer

till tydligare uttryck i lagtexten, på sätt skett med avseende å motsvarande

stadgande i 2 mom. andra stycket.

Samma bestämmelse i 1 mom. synes lämpligen böra nedflyttas

efter andra stycket i momentet dels för undvikande av den misstolkning,

att stadgandet i sistnämnda stycke skulle äga tillämplighet jämväl till

fredande mot ansvar för bedrägeri, och dels för att vinna närmare

anknytning med stadgandet i tredje stycket, som skall äga tillämpning

även vid ådömande av straff enligt strafflagen.

I såväl 1 som 2 mom. torde uttrycket »allmän lag» utbytas mot

»allmänna strafflagen».

6 §.

Lagrådet:

Avfattningen av denna § lärer skola innebära, att därest olovlig

varuinförsel är att hänföra under vad i 1 § 5 mom. första stycket sägs,

ansvar för delaktighet i införseln ej må ådömas. önskligt synes vara,

att denna stadgandets innebörd tydligare uttalas.

Sundberg och Stenberg:

Att den, till vilken olovligen införd vara avyttrats, ej skall vara

förfallen till ansvar för delaktighet i den olovliga införseln torde böra

uttryckligen stadgas, på sätt som skett i de såsom förebilder för bestämmelserna

i förevarande § använda förordningarna rörande rusdrycker.

10 §.

Lagrådet:

Då person, som enligt 16 § är åtalsberättigad, är att anse såsom

tulltjänsteman och i denna sin egenskap äger beslagsrätt enligt nu förevarande

§, torde den i första punkten stadgade anmälningsskyldigheten

böra inskränkas till det fall, att beslagaren icke själv äger anställa åtal.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Onskligt synes, att den förändring av begreppet beslagare, som

med förslaget är avsedd, bleve tydligare utmärkt än i förslaget skett,

något som måhända skulle kunna ske därigenom att sagda anmälningsskyldighet

angåves åligga »beslagaren».

Att ett av vederbörande åklagare verkställt beslag kan, innan åtal

väckts, när som helst av honom själv hävas, torde, i betraktande av

beslagsinstitutets natur, utan vidare vara givet.

Har beslag skett jämlikt stadgandet i 18 § första stycket, bör

framställning av åklagaren, varom där sägs, i fråga om beslagets hestånd

äga samma verkan som åtals väckande. Stadgande i sådant avseende

synes vara erforderligt.

ii §•

Stenberg:

Den i 2 mom. föreslagna bestämmelsen synes icke vara av beskaffenhet

att böra upptagas i förevarande lag.

Thulin och Köersner:

Det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att, på sätt som föreslagits

i 2 mom., i allmän lag stadga åliggande för magistraterna att

anskaffa de i momentet omförmälda förvaringsrum. Frågan om städernas

skyldighet i detta hänseende synes nämligen stå i sådant samband med

spörsmålet om städernas förpliktelser överhuvudtaget beträffande tillhandahållande

av tullbyggnader, att en specialbestämmelse av ifrågavarande

innehåll icke torde böra här införas. Vi hemställa förty, att

2 mom. måtte ur förslaget uteslutas.

I 3 mom. torde avsikten med stadgandet bättre komma till uttryck,

om det föreskrives, att egendomen på framställning av beslagaren

må, om tullförvaltningen finner skäl därtill, kvarbliva i tullförvaltningens

vård, dock ej längre än sex dagar från dagen för åklagarens

beslut, för såvitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan skall ånyo vara

under beslag. Därjämte bör genom en hänvisning till 10 § göras klart,

att emellertid åtal måste vara väckt eller framställning, som i 18 § sägs,

vara gjord inom en månad från beslagets första verkställande vid äventyr

att egendomen eljest måste frigivas.

Sundberg:

Angående den i 3 mom. omförmälda rätt att, sedan verkställt

beslag av åklagare förklarats skola återgå, kvarhålla det beslagtagna

godset i tullförvaltningens vård synes böra uttryckligen stadgas, att

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

densamma upphör, därest den i 10 § andra punkten angivna tid går till

ända utan att åtal, som där sägs, blivit väckt eller framställning gjorts

enligt 18 §.

12 §.

Köersner:

Att undantaga polisman från rätten att anställa undersökning å

fartyg, liggande i hamn, där tullförvaltning tinnes, torde icke överensstämma

med de allmänna befogenheter och åligganden, som tillkomma

dylik tjänsteman. Då lotstjänstemans undersökningsrätt är beroende av

att hans tjänsteåligganden giva honom anledning till undersöknings

företagande, synes det ej heller vara förenat med några olägenheter att

även för denne bibehålla rätten jämväl beträffande fartyg, liggande i

hamn. Jag hemställer därför, att senare delen av andra stycket i paragrafen

utgår.

13 §.

Lagrådet:

Då landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal, som här avses, äro att

hänföra till polismän, synes någon omformulering böra ske av vad

paragrafen innehåller angående de befattningshavare, som äga föietaga

husrannsakan.

14 §.

Thulin:

Enligt förslaget må vid husrannsakan erforderligt våld användas,

om stängd lägenhet ej öppnas, dock att, om ej vare sig den misstänkte

eller lägenhetens innehavare eller någon av dennes husfolk är tillstädes,

sådant ej må ske utan i vittnens närvaro. Yad sålunda stadgats torde

väl även äga tillämpning, där till viss lägenhet hörande rum, garderob

etc. ej öppnas. Däremot saknar förslaget bestämmelser om befogenhet

för undersökaren att låta öppna andra låsta förvaringsrum, såsom skåp,

koffertar etc., liksom ock föreskrifter till skydd för enskilda handlingar,

i enlighet med vad som stadgats i det förslag till lag angående pohsundersökmng

i brottmål, som legat till grund för föreliggande föislags

bestämmelser om husrannsakan. Det senare torde vara av mindre

vikt, då det här allenast gäller undersökning efter olovligen infört gods.

Däremot skulle det hava stor betydelse att i lag få fastslaget, att undersökaren,

under iakttagande av vad om öppnande av stängd lägenhet

finnes stadgat, må låta öppna jämväl andra låsta förvaringsrum, såsom

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

skåp, koffertar etc., därest skälig anledning föreligger misstänka, att

det eftersökta godset däri förvaras. Skall en sådan befogenhet utan

vidare anses ligga i husrannsakans begrepp och sålunda vara medgiven

redan enligt förslaget i dess nuvarande lydelse, måste i varje fall, särskilt

med hänsyn till stadgandet i 19 § om undersökares vittnesrätt,

uttrycklig föreskrift meddelas därom, att sådant öppnande ej må i vederbörandes

frånvaro ske utan att vittnen äro tillstädes.

15 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då anledningen till att rätten att förordna om allmän undersökning

å personer, som från utlandet inkomma med viss lägenhet eller

under viss tidrymd, tillagts den lokale bevakningschefen, lärer vara, att

ett sådant beslut kan behöva komma till omedelbar tillämpning, torde

med den på föredragande departementschefens hemställan tillagda föreskriften,

att förordnandet skall underställas generaltullstyrelsens prövning,

böra förenas bestämmelse, att beslutet dock genast går i verkställighet.

17 §.

Lagrådet:

Det lärer vara meningen, att åtal angående brott, som i förslaget

avses, skall anhängiggöras vid tull målsdomstol även då det gäller brott,

som i allmänna strafflagen är belagt med straff och förty bör bestraffas

enligt samma lag. Uttryckligt stadgande härom synes emellertid vara

erforderligt.

Att, där brott skett eller upptäckts å inkommande fartyg, till

grund för bestämmandet av forum lägga fartygets första bestämmelseort

inom riket, d. v. s. den ort i riket, dit fartyget först är destinerat, synes

ej vara fullt tillfredsställande för det fall, att fartyget för anlöpande av

nödhamn eller av annan anledning inkommer till annan plats än nämnda

bestämmelseort. Bäst tillämpligt för varje förekommande fall torde vara

ett. stadgande, som i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser

i 328 § sjölagen och 89 § sjömanslagen till rätt forum gör tullmålsdomstolen

för den ort, dit den brottslige med fartyget först ankommer

eller där han eljest träffas.

Sundberg:

Benämningen »rådhusrätt» torde utbytas mot den lagfästa benämningen

»rådstuvurätt».

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 226.

105

19 §.

Sundberg:

Att tjänsteman, som i 13 § sägs, skall tillerkännas befogenhet att

enligt 14 § företaga husrannsakan utan att hava anmodat ojäviga personer

att närvara därvid såsom vittnen och sedermera själv edligen

vittna om vad vid förrättningen förekommit torde, med hänsyn till vikten

därav att största varsamhet iakttages i fråga om lagfästande av rätt

till husrannsakan, ej vara tillrådligt. På grund härav och då förevarande

stadgande lärer vara av mindre vikt i fråga om kroppsrannsakan,

hemställer jag, att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande

tullstadga, måtte ur förslaget uteslutas.

Bifall härtill medför givetvis bortfallande av första punkten i andra

stycket av 20 §.

20 §.

Köersner:

Ehuru jag delar den i motiven uttalade meningen, att det är föga

tilltalande, att angivelser skola kunna utnyttjas såsom en direkt inkomstkälla

för enskilda personer, är jag tveksam, om det icke ännu så länge

är i viss mån nödvändigt att räkna med att tullförbrytelsers effektiva

upptäckande och beivrande är beroende på den fortsatta tillvaron av enskilda

angivelser och att därför angivarna åtminstone i vissa fall böra

ekonomiskt uppmuntras. Jag anser mig emellertid icke böra avstyrka

det föreslagna borttagandet av angivarens andel i böter och förverkad

egendom. Däremot hemställer jag, att i förevarande § måtte inrymmas

rätt för generaltullstyrelsen att använda de enligt paragrafen till

dess förfogande ställda medel ej blott till uppmuntran av tulltjänsteman

och polismän samt till särskilda åtgärder för motverkande av olovlig

införsel utan ock till skälig gottgörelse åt angivare, som ådagalagt särskilt

nit och intresse eller ådragit sig kostnader för att medverka till upptäckten

av sådan förbrytelse.

Stenberg:

Med avseende å de särskilda förhållanden, under vilka arbetet med

uppdagandet av brott mot tullförfattningarna måste bedrivas, anser jag

tillrådligt och skäligt, att tjänsteman, som gjort beslag, tillerkännes

någon ersättning i form av andel i böter och värdet av förverkad egendom.

Mot de bestämmelser, förslaget i detta hänseende innehåller, har

jag ej annan erinran än att, då skäl torde saknas att vid bestämmande

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226-) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

av beslagarens andel betrakta medel, som influtit i böter och för förverkad

egendom, annorledes än såsom en enhetlig summa, det högsta

belopp, beslagaren må erhålla, bör räknas icke särskilt å böterna och

särskilt å egendomens värde utan å det sammanlagda beloppet av böterna

och nämnda värde. Att i anledning av sådant beräkningssätt — vilket

för övrigt överensstämmer med rusdrycksförfattningarnas regler — höja

det i förslaget upptagna maximibeloppet, 500 kronor, lärer ej vara påkallat.

Thulin:

Den uppfattningen har alltmer börjat träda fram, att man ej genom

andel i böter och beslagtaget gods skall behöva uppmuntra den statspersonal,

som tillsatts att övervaka en lags efterlevnad och därför avlönas,

att fullgöra sin tjänsteplikt. I varje fall synes sådan andel i

böter och beslagtaget gods endast böra ifrågakomma, där vederbörande

tjänsteman genom särskilda åtgärder gjort sig förtjänt därav. Har

t. ex. beslaget föranletts allenast av en detaljerad angivelse, finnes

givetvis ingen anledning att belöna den faktiske beslagaren. Man har

väl framhållit, att han borde hava sådan andel för att i sin ordning

kunna ersätta angivaren. Men borttages, på sätt förslaget avser, angivarens

beslagsandel, synas sådana transaktioner mellan angivare och

beslagare ej böra uppmuntras. Skall angivare i särskilt fall få någon

belöning, bör det allenast vara efter högre myndighets prövning och

av medel, som för ändamålet kunna hava anvisats. Det synes mig,

som skulle tjänstemännens och statens intressen lämpligen tillgodoses,

om den för beslagaren avsedda delen av böterna inginge till tullstatens

enskilda pensionsinrättning och hans andel i beslagtaget gods till den

i förslaget omförmälda, till generaltullstyrelsens förfogande ställda fonden,

vilken i så fall skulle användas, bland annat, för att belöna tjänstemän,

som genom särskilda åtgärder för beslag gjort sig därav förtjänta.

Bibehålies beslagarens andel i böter och beslagtaget gods, torde begränsningen

till 500 kronor böra gälla bådadera tillsammans. I varje

fall erfordras, med hänsyn till den införda begränsningen till 500 kronor,

närmare regler huru denna begränsning skall iakttagas, där i ett mål

förekomma flera åtalade, vilka var för sig dömas till bötesstraff som

gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlas i ett sammanhang

eller beslagarna äro flera än en.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

107

23 §.

Lagrådet:

Den här upptagna, från gällande tullstadga hämtade bestämmelsen

lärer ej kunna hava annan innebörd än att generaltullstyrelsen har att

hos vederbörande myndigheter påkalla de åtgärder, som erfordras för

verkställighet av utslag i mål av förevarande art. Då ett stadgande av

sådant innehåll ej torde hava sin plats i den föreslagna lagen, synes

ifrågavarande § böra utgå.

Slutstadgandet.

Lagrådet:

Därest efter den föreslagna lagens ikraftträdande åtal ifrågakommer

rörande i lagen avsett brott, som dessförinnan begåtts, skola enligt den

här givna regeln för åtalets anhängiggörande och målets behandling

gälla bestämmelserna i tullstadgan. Samma regel föranleder ock därtill

att tidigare begången förbrytelse skall bestraffas med tillämpning av

tullstadgans bestämmelser, även där dessa leda till ett strängare bedömande

än den nya lagen.

En dylik anordning, som skulle stå i avgjord strid mot eljest

tillämpade regler på straff- och processlagstiftningens områden, synes

icke vara att förorda, utan hemställes, att föreskrift här meddelas om

upphävande, såvitt de avse brott, varom i förslaget är fråga, jämväl av

§ 168 och §§ 171—174 i 1904 års tullstadga samt att undantaget för

brott, begånget före den föreslagna lagens ikraftträdande, uteslutes.

Sundberg:

Med hänsyn till de för tolkningen av gällande tullstadga såväl i

de delar, om vilka nu är fråga, som jämväl i åtskilliga andra hänseenden

synnerligen värdefulla utlåtanden, som av högsta domstolen avgivits

den 11 april 1859, den 20 april 1864 och den 6 oktober 1903,

hemställer jag, att dessa utlåtanden, vilka, såvitt känt, icke förefinnas

i tryck, måtte till trycket befordras.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 226.

Förslaget till förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker

till svenskt territorialvatten m. m.

Sundberg:

Det föreliggande förslaget innehåller icke någon bestämning av

vad som skall förstås med den däri använda beteckningen svenskt territorialvatten.

Givetvis avses därmed detsamma, som i gällande tullstadga

§ 1 benämnes svenskt farvatten och i samma § mom. 2 beräknas

sträcka sig till och med en geografisk mil (4 minuter eller

7,420 meter) från kusten eller ytterst därutanför liggande holmar och

skär, som icke ständigt av vattnet översköljas, dock att i gränsvatten

av mindre bredd än två geografiska mil gränslinjen anses sammanfalla

med mittellinjen, såvida icke annorlunda är särskilt bestämt. Den sålunda

angivna gränslinjen överensstämmer, såvitt angår västra kusten

från Kullens fyr till norska gränsen, med gränsen för det fiskevatten

utanför samma kust, i vilket genom kungörelsen den 5 maj 1871 fisket

förklarats vara Sveriges innebyggare uteslutande förbehållet.

Mindre tillfredsställande synes väl vara, att icke genom den föreslagna

lagen uttryckligen lagfästes den gräns, vars överskridande belägges

med straff, som kan uppgå till 2 års straffarbete. Men då

begreppet svenskt territorialvatten utan närmare bestämning redan inkommit

i lagstiftningen genom förordningen om straff för olovlig varuutförsel

m. m. den 3 mars 1916, enligt vilken gränsens överskridande

likaledes kan bestraffas med straffarbete i 2 år, torde förslagets ståndpunkt

härutinnan kunna godtagas. Uppmärksammas må emellertid, att enligt

nyssnämnda förordning, vilken icke är av allmän lags natur, åtal och

beslag, icke må äga rum, utan att Konungens befallningshavande i det

län, där atalet skall utföras, därtill giver lov, ett stadgande, som väsentligt,

förringar olägenheten därav att territorialvattnets gräns ej i

författningen angivits.

Det ma alltså antagas, att antydda brist i den föreslagna lagen

icke skall behöva vålla någon svårighet, då det gäller att tillämpa densamma

gentemot svenska undersåtar eller beträffande svenska fartyg.

Dylik tillämpning lärer dock endast undantagsvis ifrågakomma; lagen

är huvudsakligen riktad emot utlänningar och av dem förda utländska

fartyg; det är sålunda bedriven trafik, som skapat behovet av lagrens

tillkomst.

Att härutinnan göra lagen gällande med nödig effektivitet må

befaras ofta nog stöta på betydande svårigheter.

Den avsedda territorialgränsen, den s. k. fyramilsgränsen, är icke

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 226.

allmänt vedertagen i främmande stater. Tvärtom gäller i de dosta av

dem en gräns, som sträcker sig en sjömil närmare landets kust, den

s. k. tremilsgränsen. Att dessa stater utan vidare skulle foga sig i att

svensk straffrätt utanför tremilsgränsen tillämpas a deras undersåtar

eller å fartyg, som färdas under deras flagg, lärer icke med visshet

kunna förväntas. Under världskriget nödgades den svenska regeringen,

ehuruväl utan uppgivande av sin principiella ståndpunkt beträffande

fyramilsgränsen, finna sig i att endast tremilsgränsen ovillkorligen respekterades

av de krigförande.

Denna omständighet blir särskilt betydelsefull därigenom att enligt

förslaget fullbordat brott skulle föreligga i och med territorialgränsens

överskridande, även om detta sker av fartyg under direkt fart från internationellt

eller utländskt område till annat sadant område och utan

att fartyget förankrar eller eljest gör uppehåll å resan inom det svenska

vattenområdet. Ofta torde väl i sådant fall de faktiska omständigheterna

utgöra hinder för att under resan antasta fartyget. Men därest på annat

sätt blivit konstaterat, att fartyget å resan medfört rusdrycker, vilkas

införsel till svenskt territorialvatten lagen förbjöde, kunde åtal därför

sedermera väckas mot vederbörande.

Visserligen finnas redan förut i vår lagstiftning bestämmelser av

liknande innebörd, som kunna göras gällande mot utlänningar, t. ex.

§ 6 mom. 2 i tullstadgan beträffande seglande fartyg, som medför tullpliktigt

gods — detta dock endast då fartyget närmar sig svenska

landet på mindre än en halv kilometers avstånd — och 3 § b) i ovannämnda

förordning den 3 mars 1916 angående fartyg, å vilket finnes

till utförsel förbjudet gods. Stor varsamhet torde dock böra iakttagas i

fråga om införandet av nya dylika bestämmelser, då internationella förvecklingar

lätt kunna uppstå genom ovist nit vid bestämmelsernas handhavande.

Förbises må ej heller, hurusom jämväl i fråga om utländskt fartyg,

som gör längre eller kortare uppehåll innanför den svenska territorialgränsen,

svårighet att i avsett syfte tillämpa de ifrågasatta lagbestämmelserna

kan yppas därav att, enligt vad som torde gälla såsom internationell

rätt och i svensk rättspraxis fastslagits, fartyget självt utgör

en del av det utländska territoriet. Med hänsyn härtill förefaller det

tvivelaktigt, om beslag skall kunna äga rum av gods, som finnes ombord

å fartyget, eller om dära må verkställas sadana undersökningar,

som omförmälas i 12—15 §§ av den föreslagna lagen om straff för

olovlig varuinförsel m. m.

Den nu ifrågasatta lagens effektivitet lärer för övrigt, såsom ock

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

antytts i föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet,

näppeligen kunna förväntas bliva av synnerlig betydelse för

Sveriges vidkommande. Den omständighet, att vederbörande, för att ej

falla under lagen, måste låta fartyget uppehålla sig utanför territorialgränsen,

en eller annan sjömil längre ut till havs än nu är vanligt beträffande

fartyg, medelst vilka bedrives olovlig införsel av rusdrycker,

torde icke vara av beskaffenhet att i avsevärd mån förhindra den florerande

spritsmugglingen.

Då emellertid nu är fråga endast om en provisorisk lag, att gälla

till utgången av år 1925, och densamma måhända kan i någon mån

verka hindrande gentemot den pågående, i system satta insmugglingen

av rusdrycker, samt med fog må antagas, att den visitations- och åtalsrätt

den föreslagna lagen medger kommer att göras gällande allenast

beträffande fartyg, som längre eller kortare tid uppehålla sig å svenskt

vattenområde under sådana omständigheter, att uppehållet skäligen kan

misstänkas vara tillkommet i syfte att från fartyget få rusdrycker olovligen

införda i riket, anser jag mig, trots de av mig framförda betänkligheterna

mot förslaget, ej böra avstyrka, att detsamma lägges till

grund för proposition till riksdagen.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Den här föreslagna lagstiftningen erbjuder onekligen betydande

vanskligheter med hänsyn därtill, att en stat inom sitt territorialvatten

icke är så allenarådande, att den helt kan avstänga främmande fartyg

från trafik därå; viss rätt att befara området anses tillkomma sådana

fartyg. En förutsättning för att lagstiftningen skall kunna tillrådas är

alltså, att denna rätt ej trades för nära. Det förbud att till territorialvattnet

införa rusdrycker, som skulle meddelas, lärer emellertid kunna,

på sätt vid 1 § av förslaget kommer att närmare utvecklas, förbindas

med sådana undantag, att betänkligheterna i berörda hänseende få anses

hävda.

Med avseende å möjligheten att genom lagstiftningen i mera

väsentlig mån hämma den olovliga införseln av rusdrycker synes tvivel

vara berättigat, men då den föreslagna författningen endast skall innefatta

en försökslagstiftning av provisorisk natur, anse vi oss ej heller

på denna grund böra avstyrka förslagets framläggande för riksdagen.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 111

Rubriken.

Lagrådet:

I enlighet med numera iakttagen praxis beträffande rättsregler,

tillkomna i den ordning § 87 regeringsformen bestämmer, torde ifrågavarande

författning böra benämnas lag.

1 §•

Thulin och Stenberg:

I fråga om önskvärdheten av att i författningen få närmare bestämt

vad som skall förstås med rusdrycker hänvisas till vad i enahanda

avseende yttrats vid 1 § av förslaget till lag om straff för olovlig

varuinförsel m. m.

Stenberg och Köersner:

Beträffande den omfattning, vari enligt 2 mom. a) rusdrycker, tillhöriga

resande som medfölja farkost, må utan hinder av det i 1 mom.

stadgade förbudet införas till svenskt territorialvatten, har föreslagits,

att rusdryckerna må införas i den mån de prövas icke överstiga behovet

under resan eller få införas jämlikt 10 § 4 mom. c) i 1917 års förordning

angående försäljning av rusdrycker. Det torde vara lämpligare

att angiva ifrågavarande undantag såsom avseende rusdrycker, som

prövas icke överstiga behovet under resan eller eljest enligt gällande

stadgande må av resanden för eget bruk införas till riket.

Thulin, Stenberg och Köersner:

I 1 mom. lärer erfordras ett fastställande av den betydelse, vari

begreppet svenskt territorialvatten användes. I gällande tullstadga och

jämväl annorstädes i svenska författningar är rikets sjöterritorium bestämt

sålunda, att det sträcker sig till och med en geografisk mil från

kusten eller ytterst därutanför liggande holmar och skär, som icke ständigt

av vattnet översköljas. Åven om denna s. k. fyramilsgräns icke

kan anses hava vunnit internationellt erkännande och fastän en tremilsgräns

är mera allmänt antagen i andra länder, synes det ej möta avgörande

hinder att i förevarande fall lägga fyramilsgränsen till grund

för bestämmande av sjöterritoriets utsträckning. Vi hemställa alltså, att

angående tillämplighet av fyramilsgränsen upptages en bestämmelse,

närmare utförd i enlighet med innehållet i tullstadgans § 1 mom. 2.

Genom författningen skulle, så att säga, tullgränsen, då det gäller

rusdrycker, flyttas från kustlinjen ut till yttergränsen för det svenska

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

territorialvattnet. En sträng tillämpning av en sådan regel lärer, även

med de föreslagna modifikationerna, kunna medföra onödiga svårigheter

för den legitima sjöfarten, särskilt vad angår segelfartyg. För undanröjande

av dessa svårigheter torde det vara nödvändigt att utvidga undantagen

från förbudet sålunda, att därunder ej kan hänföras det fall, att

farkosten går in över territorialgränsen under omständigheter, som angiva,

att avsikten ej är att olovligen till riket införa de medhavda rusdryckerna.

Intages en föreskrift i enlighet härmed i förslaget, synes

det under 2 mom. b) av förevarande § angivna, mindre omfattande

undantaget kunna uteslutas.

2 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Godtages den av oss vid 1 § föreslagna ändringen beträffande

undantagen från förbudet, bör andra stycket av 1 mom. i förevarande

§ utgå.

Lagrådet:

Stadgandet i 2 mom. innehåller fullständiga regler angående farkosts

förverkande i det fall, att därå fraktade rusdrycker skola dömas

förverkade. För sådant fall kan fördenskull icke ifrågakomma någon tillämpning

av bestämmelserna i 1 § 7 mom. b) av den föreslagna lagen om straff''för

olovlig varuinförsel m. m. Åt sagda innebörd av 2 mom. i förevarande

§ skulle givas ett mera exakt'' uttryck genom att däri intagna bestämmelser

betecknas såsom undantag från den i 1 mom. första stycket intagna

huvudregeln och hänvisningen till 1 § 7 mom. av nämnda lag

uteslutes, i sammanhang varmed lämpligen torde vidtagas den ändring,

att den i 2 mom. angivna förutsättning om rusdryckernas förverkande

hänföres allenast till lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m.

3 §.

Stenberg:

Bestämmelsen, att lastrumsluckor ej må vid visitation öppnas,

därest fara därigenom kan uppstå för farkostens säkerhet, synes kunna

uteslutas, då, enligt vad av motiven till 2 § tullstadgan framgår, dylikt

förbud icke i berörda syfte ansetts erforderligt i fråga om visitation,

som enligt nämnda § företages i svenskt farvatten.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

113

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 6 april 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets

yttrande den 3 dennes angående de till lagrådet den 13 januari 1923

remitterade förslagen till

l:o) lag om straff för olovlig varuinförsel m. m.; och

2:o) förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker

till svenskt territorialvatten m. m.

Föredraganden anför därvid:

Vad till en början angår förslaget till lag om straff för olovlig Förslaget

varuinförsel m. m., hava i fråga om åtskilliga detalj föreskrifter anmärknine:ar

eller andra uttalanden gjorts av lagrådet eller dess särskilda olovlig varuledamöter.

inför..! m.«.

Jag behandlar i det följande respektive anmärkningar under paragrafnumren

i det förslag, jag nu kommer att förorda.

Vid 1 § har lagrådet först ifrågasatt, huruvida icke det här och i 1 §•

2 § 1 mom. av det remitterade förslaget förekommande uttrycket »den (i °ch 7 §§

avgift, som för varan bort erläggas till tullverket» möjligen kunde böra 1 rem- 18''

förtydligas genom inskjutande av orden »för statsverkets räkning». Härigenom

skulle förebyggas det tänkbara missförstånd, att under åberopade

uttryck inbegrepes viss av tullmyndigheter verkställd uppbörd av andra

medel än statsmedel.

1 avseende å lagrådets ifrågavarande ändringsförslag må erinras,

att skatt å automobilgummiringar, vilken är avsedd att inrymmas under

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 höft. (Nr 226.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj-.ta proposition Nr 226.

paragrafens omhandlade bestämmelse, författningsenligt skall tillfalla till

viss del rikets städer och till viss del vägdistrikten i de särskilda länen.

Då emellertid nämnda skatt formellt har karaktären av en statsskatt och

det av lagrådet ifrågasatta uttryckssättet vid sådant förhållande får anses

tillräckligt tydligt utmärka, att skatten bör falla under bestämmelsen

i fråga, synes anledning ej förekomma att på berörda grund motsätta

sig den av lagrådet förordade omformuleringen, vilken i övrigt

synes välgrundad.

Vid 1 § har lagrådet vidare, med erinran att 1 § 2 mom. samt

7 § av förslaget innehölle stadganden angående bestraffning av olovlig

varuinförsel, som beginges av tulltjänstemän eller vissa andra tjänstemän

i eller utom tjänsten, anfört, hurusom dessa stadganden saknade

nödig klarhet i visst avseende. Det vore nämligen ej tydligt, huruvida,

där den olovliga varuinförseln tillika innefattade förbrytelse i tjänsten,

denna förbrytelse skulle anses bestraffad genom tillämpning av nämnda

stadganden eller om i dylikt fall sagda tillämpning skulle innebära straff

allenast för tullförbrytelsen och den brottslige dessutom skulle för tjänsteförbrytelsen

bestraffas enligt 25 kap. strafflagen. Lagrådet har framhållit

såsom nödvändigt, att tydliga regler i detta ämne gåves. Detta

skulle enligt lagrådets mening kunna ske sålunda, att innehållet i 7 §,

så vitt anginge olovlig varuinförsel såsom huvudbrott, överflyttades till

1 § och där sammanfördes med bestämmelserna i 2 mom. rörande den,

som är anställd å järnväg eller å färja, som kan medföra tåg, eller

tjänstgör vid där anordnad postavdelning. Därjämte skulle i ett nytt

sista mom. av samma paragraf stadgas, att, därest brott, som i paragrafen

avsåges, tillika innefattade förbrytelse i tjänsten, därför skulle

dömas till ansvar enligt allmänna strafflagen. Med denna anordning

kunde vad i 7 § stadgades angående delaktighet utgå. Slutligen har

lagrådet ifrågasatt, huruvida icke i straff latituden för brott, som avsåges

i 7 § 1 mom., borde intagas jämväl fängelse.

Lagrådets på en omfattande historisk utredning stödda bevisföring

rörande innebörden av äldre tullstadgor i förevarande hänseende

ger ej anledning till erinran från min sida. Beträffande nu rådande

rättspraxis i fråga om gällande tullstadga synes ävenledes lagrådets

argumentation ovedersäglig. Huruvida högsta domstolen vid sin granskning

av det förslag, som föranledde sistnämnda stadga, utgått från

samma uppfattning, förefaller mig däremot mera oklart. Det av mig

i statsrådet den 13 januari 1923 åberopade, av lagrådet återgivna ut*- talande av en ledamot i högsta domstolen synes mig snarare giva stöd

för en motsatt mening. Mot de positiva önskemål i ämnet, som av

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Ma):ts proposition Nr 226.

lagrådet framlagts, liar jag emellertid ej något att erinra. Jag vill

särskilt framhålla, att, om straffskalan i nuvarande 7 § mildras enligt

lagrådets förslag, ytterligare anledning finnes att biträda lagrådets hemställan

i fråga om förevarande lagbestämmelsers uppställning. Jag liar

alltså låtit omredigera 1 oeh 7 §§ i den av lagrådet avsedda riktning.

Med anledning av de erinringar, som — likaledes vid 1 § gjorts

av två ledamöter av lagrådet var för sig mot det i förevarande bagge

författningar brukade uttrycket »rusdrycker», har jag ansett detsamma

genomgående böra utbytas mot orden »spritdrycker och vin», Härvid

har jag beaktat, att enligt tidigare till riksdagen överlämnat förslag

— i årets proposition nr 131 — maltdrycker skulle från och med den

1 oktober innevarande år icke vidare falla under begreppet rusdryc er

enligt rusdrycksförsäljningsförordningen. Ändringen torde fördenskull

få anses vara av i huvudsak formell innebörd. Något praktiskt behov

att i nu förevarande författningar taga särskild hänsyn till maltdrycker

lärer för övrigt knappast förefinnas. .

De av lagrådet förordade ändringarna i 5 mom. av 1 § har jag

funnit böra iakttagas. I momentet stadgade böter böra således maximeras,

därvid latitudens övre gräns lämpligen synes böra bestammas

till femhundra kronor. Därjämte finner jag det påtalade andra stycket

av momentet kunna uteslutas. Huruvida, på sätt lagrådet ifrågasatt,

ändringar i det i nämnda stycke avsedda syfte i stället böra vidtagas

i vissa° andra författningar, torde icke i detta sammanhang behöva tagas

under omprövning.

Lagrådet har vid 2 § på anförda skäl hemställt, att innehållet i 2 §■

8 § i det remitterade föreslaget måtte få sin plats näst efter 1 §. Denna (8 |öJslr®m

hemställan liar synts mig böra beaktas.

Det synes mig ej vara nödvändigt att, på sätt två säiskilda ledamöter

av lagrådet förordat, i förevarande sammanhang närmare ingå på

frågan om vilka särbestämmelser som kunna erfordras med avseende å olovlig

varuinförsel med luftfartyg. Härför synes böra avvaktas ännu någon

tids erfarenhet beträffande lufttrafiken.

Den redaktionella ändring, som vid behandlingen av 2 § i det

remitterade förslaget tre ledamöter av lagrådet påyrkat i fråga om förverkande

av emballage m. m., har jag ansett böra vidtagas.

Den av lagrådet under 3 § framställda anmärkningen anser jag 4 §.

böra föranleda viss om formulering. Emellertid fifiner jag det knappast o § 1 *em

3 §■

rem.

försl.)

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

? §.

(6 § i rem.

försl.).

9 §■

(10 § i rem.

försl.).

10 §.

(11 § i rem.

försl.).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

lämpligt att, såsom lagrådet ifrågasatt, låta orden »eller eljest» i början

av 1 mom. utan vidare utgå. I stället synas böra införas orden »eller

därefter», vilka torde giva ett mera adekvat uttryck åt vad som i det

remitterade förslaget avsetts. Till straff enligt allmänna strafflagen

farer nämligen ej kunna dömas under annan förutsättning, än att brottsligt

uppsåt hos vederbörande kan bevisas. Nämnda mom. avser emellertid

uttryckligen även sådana fall, där dylik bevisning ej kan förebringas

°c Jaf? linnei för min del ej skäl att stadga undantag från regeln i

berörda mom. för annan händelse, än där vederbörande blir straffbar enligt

all manna strafflagen. Den i enlighet med lagrådets förslag ur första

stycket utbrutna sista punkten, vilken kommer att utgöra ett särskilt

tredje stycke i 1 mom. av den nya 4 §, torde även på ett tillfredsställande

sätt giva uttryck åt den av mig nu angivna tankegången.

l)en omständigheten, att exempelvis avsändaren av den tullpliktiga varan

kan ådömas straff enligt allmänna strafflagen, utesluter sålunda icke,

att mottagaren kan bliva straffbar enligt 1 mom.

I enlighet med lagrådets önskan torde i lagtexten än tydligare

än som skett, böra utmärkas, att ansvar för delaktighet i brott mot 1 8

5 mom. ej kan ifrågakomma.

Med anledning av två ledamöters av lagrådet uttalanden i fråga

om delaktighetsansvar för köpare av insmugglad vara vill jag framhålla

följande. Därest någon särskild bestämmelse om köpares

stallning i förevarande hänseende ej meddelas, blir densamma tydligen

att bedöma enligt allmänna regler. Att köpare enligt dessa regler i

vissa fall kan komma att bliva straffbar såsom delaktig, synes mig ej

uteslutet. Till stöd för denna min uppfattning kan jag åberopa vissa

uttalanden av lagrådet vid behandlingen år 1921 av förslag till ändringar

i rusdrycksforfattningarna (1921 års prop. nr 360 sid. 92). Att i förevarande

ämne söka genom uttryckliga bestämmelser förekomma ett sådant

resultat synes mig icke vara av omständigheterna påkallat.

De anmärkningar av egentligen redaktionell natur, vilka lagrådet

framställt vid 10 § i det remitterade förslaget, har jag ansett böra föranleda

viss omformulering.

Inom lagrådet hava från olika håll med skilda motiveringar uttalats

betänkligheter mot upptagande i lagen av 2 mom. i 11 § av det remitterade

förslaget. Då emellertid förevarande stadgande ger uttryck åt

en redan gällande bestämmelse och detaljstadganden av mera administra
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

tiv innebörd i alla händelser knappast kunna helt undvikas i denna

lika litet som i åtskilliga andra lagar, har jag ansett nämnda betänkligheter

ej böra föranleda ändring i förslaget.

Vissa av olika ledamöter i lagrådet framställda önskemål angående

omformulering av 3 mom. synas mig böra tillmötesgås.

Vid 13 § i det remitterade förslaget gjord anmärkning av red ak- la §.

tionell natur torde böra iakttagas. (13 § i rem.

° först.).

Det av tre av lagrådets ledamöter avsedda förtydligande av 15 § u §.

i det remitterade förslaget har jag ansett böra vidtagas. (15 § i rem.

först.).

Lagrådets vid 17 § i det remitterade förslaget gjorda anmärk- w §.

ningar finner jag mig kunna biträda. (17 § i rem.

De anmärkningar, som av tre särskilda ledamöter av lagrådet 19 §.

framställts vid 20 § i det remitterade förslaget, kunna i viss mån sägas (20f|r^rem''

giva uttryck åt principiellt divergerande ståndpunkter. Jag har ej av

desamma funnit anledning till frångående av den princip, på vilken förslaget

i denna del bygger. Mot en sänkning, på sätt två ledamöter av

lagrådet ifrågasatt, av maximum för beslagarandelen till sammanlagt 500

kronor av böter och värdet å beslagtagen egendom talar, bland annat, den

omständigheten, att vid fjolårets lönereglering för tullverket beslagarandelarnas

bibehållande förutsattes och att det under sådana förhållanden

knappast kan anses lämpligt att inskränka deras storlek utöver vad som

skett i det remitterade förslaget.

1 enlighet med lagrådets hemställan har jag funnit 23 § i det 23 § i rem.

remitterade förslaget kunna utgå ur lagen. Bestämmelser i ämnet torde, fBr!l1

i den mån sådana erfordras, kunna lämnas i administrativ väg.

I fråga om slutstadgandet har jag funnit lagrådets erinringar böra siutstadföranleda

ändring i enlighet med lagrådets hemställan. gandet.

Rubriken i förevarande förslag har ändrats i så måtto, att tillägget Rubriken.

»m. m.» uteslutits.

Det av en ledamot i lagrådet uttalade önskemålet om tryckning av Tryckning av

högsta domstolens yttranden i hithörande delar över äldre tullstadge- p,"“ ''h™d''

s. 118 Kontrollera mot PDF

Förslaget till

förordning

angående förbud

i vissa

fall mot införsel

av rusdrycker

till

svenskt territorialvatten

m. m

i §■

* §■

Rubriken.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

förslag har jag ej velat underlåta att tillmötesgå; och torde dessa yttranden

böra fogas såsom bilaga till dagens statsrådsprotokoll.

Vad härefter angår förslaget till förordning angående förbud i vissa

fall mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten m. m., hava

lagrådets ledamöter till en början gjort vissa erinringar av mera principiell

natur. Ingen ledamot har dock avstyrkt förslaget. De farhågor

för trakasserier och iniernationella komplikationer, som i avsevärd grad

föranlett dessa erinringar, torde, synes det mig, väsentligen förringas,

om till författningen göres ett tillägg i anslutning till en av en ledamot

i lagrådet antydd tanke, nämligen att i fråga om åtal för brott mot

författningen göra åtals anställande beroende av särskilt tillstånd av

generaltullstyrelsen. Jag anser en 4 § böra upptaga bestämmelse härom.

De redaktionella jämkningar, som av vissa lagrådets ledamöter

ifrågasatts beträffande 1 § 2 mom. a), synas mig böra iakttagas. Tillika

bör i såväl 1 som 2 mom. uttrjmket »rusdrycker» av skäl, som jag förut

omnämnt, utbytas mot »spritdrycker och vin».

Det av tre ledamöter i lagrådet föreslagna borttagandet av straff’ i

det i andra stycket av 2 § 1 mom. avsedda fall kan jag ej förorda,

enär lagen därigenom torde förlora alltför mycket i effektivitet. Genom

förut åberopade av mig föreslagna tillägg till lagen, avseende att generaltullstyrelsens

tillstånd skall erfordras för anställande av åtal för brott

mot densamma, torde i själva verket syftet med omhandlade anmärkning

— nämligen att undvika trakasserier mot den lojala trafiken —

tillgodoses.

Jag tillåter mig här erinra, att den betydelse, som. ifrågavarande

lagstiftning — på sätt jag den 13 sistlidne januari antydde i statsrådet

— skulle komma att äga för Norge, skulle i högsta grad förriugas,

därest straffrihet i berörda fall medgåves.

I avseende å förslagets rubrik har lagrådet framhållit, hurusom

ifrågavarande författning borde betecknas såsom lag.

Denna anmärkning synes böra beaktas. Tillika torde av förut

anförda grunder ordet »rusdrycker» böra utbytas mot »spritdrycker och

vin», vartörutom jag anser tillägget »m. m.» kunna falla bort. Författningens

överskrift skulle alltså bliva »lag angående förbud i vissa

fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten».

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ta proposition Nr 226.

Uå behandlingen av nu ifrågavarande båda lagförslag tagit längre

tid, än som från början förutsetts, torde tiden för ikraftträdandet böra

framskjutas en månad.

Jag anser berörda lagförslag böra framläggas för årets riksdag

utan hinder därav, att den i § 54 riksdagsordningen stadgade tid för

propositioners avlämnande gått till ända.

Under förmälan, att han låtit vidtaga de av honom förordade

ändringarna i bägge ifrågavarande lagförslag, uppläser föredraganden

de sålunda omarbetade förslagen, varefter föredraganden hemställer, att

desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga litt. vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fritiof Englund.

Ikraft
trädandet.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Bilaga.

Transumt.

Note ur protokollet över ett justitieärende, hållet uti Kungl. Maj;ts högsta domstol

måndagen den 11 april 1859.

Sedan Kungl. Maj:t medelst nådig remiss den 21 maj nästlidet år, tecknad å

ett av generaltullstyrelsen avgivit underdånigt memorial med därvid bilagt förslag till

tullstadga, behagat infordra högsta domstolens utlåtande över de i nämnda förslag intagna

ansvarsbestämmelser, därvid högsta domstolen tillika borde anmäla vad möjligen

emot samma förslag kunde, med avseende på allmänna lagstiftningsgrunder, vara att

anmärka; samt förslaget med därtill hörande handlingar, jämlikt högsta domstolens beslut

den 25 november 1858, emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat; så företogs nu

ärendet till slutlig behandling; därvid högsta domstolen fann omförmälda, detta protokoll

i avskrift bilagda, förslag, såvitt det utgjorde föremål för högsta domstolens granskning,

föranleda till följande anmärkningar:

Vid 1 och 2 §§.

Justitieråden Alexanderson och hans excellens herr Giinther yttrade: “Om meningen

är, såsom orden innebära, att här givna föreskrifter skola tillämpas på alla

både in- och Mfgående fartyg och jämväl på dem, som endast passera svenska kusten,

bör, till undvikande av missförstånd, sådant tydligen utmärkas därigenom, att avdelningens

rubrik, som inskränker dess föremål till sjöfarten och varuinförseln från utrikes

ort, nedflyttas näst framför 3 §, där dithörande stadganden först börja.

Tvivelaktigt torde dock bliva, huruvida den i 2 § åt svenska tulltjänstemän

uppdragna visitations- och bevakningsrätten kan göras gällande mot utländska fartyg,

som utan destination till eller från Sverige kommit under sin segling in i svenskt farvatten,

till exempel i Öresund eller på annan öppen kust; och innehållet av 2 § torde

således i alla händelser tåla någon inskränkning i fråga om nämnda visitations- och bevakningsrätt.

Med avseende härå och då de för bevakningen å alla utgående fartyg nödiga

föreskrifterna förekomma i påföljande avdelning av förslaget, samt de särskilda föreskrifter,

som tarvas för sjöfarten med smärre båtar utan avseende på destination, fått

sin särskilda avdelning längre fram, synes lämpligast att vid bestämmande i 2 § av de

rättigheter, som må tillkomma tullverkets tjänstemän i och för den i 1 § omförmälta

tillsyn, de väl berättigas att gå ombord å alla i svenskt farvatten anträffade fartyg

och taga kännedom om de till fartyg och last hörande handlingar, för att inhämta

resans bestämmelse, men att rättigheten att verkställa visitation och anställa bevakning

eller sätta fartyget under försegling inskränkes till de fall, att ett från utrikes ort ankommet

fartyg finnes destinerat till svensk hamn eller inom skärgård anträffas."

Högsta domstolens övriga ledamöter deltogo ej i denna anmärkning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kung], Maj.ts proposition Nr 226.

121

Vid 18, 19 och 20 §§■

Då meningen väl icke är att göra skepparen ansvarig för vad medföljande passagerare

kunna hava i sina koffertar och kappsäckar, eller ålägga honom att på märkrullan

upptaga sina egna och skeppsfolkets klädespersedlar eller andra enskilda tillhörigheter,

ansåg högsta domstolen angeläget, att 18 § får tillämpning, icke på allt gods,

som finnes i fartyget, utan endast på sådant, som enligt 12 § bort i märkrullan upptagas,

men därifrån blivit uteslutet.

Vid 24 §.

Hans excellens herr Gtinther yttrade: »Då skillnad här göres emellan förtegad

och förstucken vara, samt med den senare skall förstås endast den, som finnes undangömd

i en kolly, vars innehåll blivit av emottagaren såsom obekant angivet och vilken

således måste anses vara utan ordres ankommen, i kommission för den utländske godsägarens

räkning, synes något bötesansvar för den förstuckna varan icke kunna emottagaren

åläggas, utan borde i stället hela kollyn då vara förverkad; varjämte 2 mom.

endast borde avse förtegade varor.»

Högsta domstolens övriga ledamöter deltogo ej i denna anmärkning.

Vid 77 §.

Högsta domstolen avgav i avseende härå följande yttrande : “Här talas endast om

förpassade fartyg, ehuru föreskrifterna äro av den beskaffenhet, att de äga tilllämplighet

även på de förpassningsfria. Rättigheten för tullverkets tjänstemän att, var

helst ett fartyg anträffas, gå ombord och avfordra skepparen upplysning om hans resa

och laddning, ävensom att anställa den visitation, som lastens beskaffenhet kan medgiva

utan lossning, måste, i fråga om både den inrikes och utrikes sjöfarten, gälla alla

fartyg lika; och någon befrielse därifrån bör lika litet som från den i 76 § omtalade

visitationsskyldigheten vid inloppsstationerna kunna äga rum i vidsträcktare mån än i 55 och

90 §§ blivit ångfartygen särskilt förunnad; men samma förhållande är ock med den bevaknings-

och förseglingskontroll, som fartyget under resan skall vara underkastat.

Ändamålet därmed, så vitt den avser inrikes trafiken, kan ej vara annat, än att förhindra,

att obehörigen inlastat gods må kunna i skärgårdarna hemligen lossas, och ett så

beskaffat underslev kan lika väl förövas av en icke förpassad skeppare. Anser man således

denna särskilda kontroll, utöver den, som innefattas i visitationsrätten och ansvaret

för all olaga lossning, fortfarande vara vid den inrikes sjöfarten behövlig i avseende

på förpassningsskyldiga fartyg, så förefinnes samma behov i avseende på de

förpassningsfria. Men i en sådan utsträckning har den hittills icke varit föreskriven,

och skulle icke heller utan åtskilliga olägenheter kunna införas, varför det torde förtjäna

att tagas i övervägande, huruvida icke den ifrågavarande kontrollen snarare borde

jämväl för den förpassningsskyldiga trafiken försvinna, särdeles som den numera lärer

högst sällan utövas.

På grund härav hemställes alltså, att de två första momenten i 77 § må utbytas

emot den allmänna föreskrift, att vad vid utrikes sjöfart i det föregående blivit stadgat

om rätt för tullverkets tjänstemän och betjänte att var som helst ett fartyg anträffas

gå ombord och avfordra skepparen redo för hans resa och laddning, ävensom att anBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 käft. (Nr 226.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ställa visitation, skall gälla jämväl för all inrikes sjöfart på saltsjön. Skulle man emellertid

anse nödigt att för framtiden i samma omfång som hittills bibehålla den ovannämnda

bevaknings- och förseglingskontrollen, så behöver man blott tillägga det stadgande,

att förpassningsskyldig skeppare därjämte skall vara pliktig att, då ombord

anländ tullbetjänt eller tullkammaren vid inloppsstation efter verkställd visitation

finner sådant nödigt, låta fartyget under resan till lossningsorten åtföljas av tullbevakning

eller hava lasten eller någon viss del därav under tullverkets försegling, varom,

då försegling sker, anteckning jämte uppgift på sigillens antal bör å huvudpasset göras.

Vid 148—154 §§.

I nu gällande författningar göres en väsentlig skillnad mellan strandfynd eller

strandvrak, varmed förstås sådant på strand uppkastat eller i vattnet flytande gods,

vartill någon ägare ej är känd, och bottenfynd, eller sådant av ägaren övergivet gods,

som måste från sjöbotten upphämtas. Båda slagen hava väl blivit ställda under tullverkets

uppsikt och vård under den tid ägaren har att anmäla sig till godsets återfående,

men i övrigt äro föreskrifterna i flera delar olika. Om förra slaget gälla ännu

huvudsakligen sjölagens äldre stadganden, varemot om det senare särskilda författningar

blivit utfärdade för att uppmuntra enskilda personer att på bottenfynds upphämtande

använda arbete och kostnad.

t

Men alla föreskrifter om såväl strandvrak som bottenfynd höra, så vitt de icke

avse tulltjänstemännens åligganden i och för den åt dem uppdragna uppsikt och vård,

rätteligen under sjölagen och finnas även i förslaget till ny sjölag upptagna. Med

avseende härå tillstyrkte högsta domstolen därför, att hela 6 kap. i den föreslagna

tullstadgan uteslutes, och att endast i slutet av nästföregående kap. intages en paragraf,

som rörande strandfynd eller strandvrak och bottenfynd hänvisar till vad i sjölagen eller

eljest finnes särskilt stadgat, varemot tulltjänstemännens ovannämnda åligganden ansågos

böra i tjänstgöringsreglementet upptagas.

Vid 156 § 3 mom.

Högsta domstolens flesta ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Angående förverkande av sådana fartyg, som begagnas för direkt varuinförsel

från utrikes ort, torde något vidare ej heller behöva stadgas, än vad som förekommer

i 9, 42 och 75 §§ av förslaget. Men annat förhållande är med de mindre farkoster

och båtar, som nyttjas antingen för att vid olaga lossning föra godset i land, eller för

att vid kust eller i skärgård vidare forsla det från ett hemligt upplagsställe till ett

annat. Dylika farkoster äro i allmänhet, likasom dragare och körredskap vid landväga

transport, att betrakta såsom medel för vidare fortskaffning av redan i riket olovligen

infört gods, och böra alltså med de senare sättas i samma kategori. Huruvida åter

ägaren av så beskaffade forslingsmedel, då han icke tillika är godsägare, må kunna i

något fall dömas sin egendom förlustig, måste dock i främsta rummet bero därpå, om

han kan övertygas att hava ägt kännedom om forslingens olagliga ändamål. Ty även

om man erkänner den av tullstyrelsen hyllade åsikten att tullförsnillning bör anses lika

med stöld, och om man till följd härav vill göra jämväl den befattning, som med godset

tages, sedan det i riket inkommit, straffbar; så kan man likväl icke rättsenligt utsträcka

större eller mindre del av ansvaret till den som visar sig vid sina åtgärder hava varit

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

i god tro. Kan däremot en forsiare icke göra antagligt, att lian är i god tro, vilket

vill säga, att omständigheterna äro sådana, att han måste anses hava ägt kännedom om

godsets olovliga införande, eller åtminstone skälig anledning att sådant misstänka, så

har han genom sin åtgärd att medelst godsets fortskaffande främja brottet, gjort sig

däruti så delaktig, att forslingsmedlets förlust med rätta bör diabba honom, liksom

godsägaren själv.

Väl kan det enligt denna grundsats för forsiares ansvarighet stundom inträffa,

att ägaren av en båt eller ett par dragare, som till forsling av olovligen infört gods

blivit begagnade, skall kunna undskylla sig därmed, att begagnandet skett utan hans

vetskap, och att han, då en sådan vetskap ej kan bevisas, undgår det ansvar, som bort

drabba honom; men äventyret härav för samhället är vida mindre, än av orättvisan i

ett stadgande, som låter även den oskyldige med sin egendom ansvara för en annans

förbrytelse, och sannolikt skola i de flesta fall utvägar icke saknas att övertyga en

verkligen brottslig forsiare eller ägare av därvid begagnade forslingsmedel om sådan

medvetenhet, som gör honom till ansvar förfallen. — Vid antagande av nämnda grundsats

behöver man för övrigt icke i avseende på dragare och körredskap göra någon skillnad,

som i förslaget skett, mellan den forsling som verkställes omedelbart från lossningsställe

eller riksgräns, och den som sker på Dågot längre avstånd därifrån, vilken skillnad,

utom det den är alltför obestämd för att icke i tillämpningen medföra svårigheter, därjämte

måste bliva av ingen eller ringa betydelse, då, enligt 173 § i förslaget, undersökning

och beslag av olovligen infört gods, som är under forsling, ej får äga rum på

längre avstånd från kust eller riksgräns än en mil.

Med avseende å vad sålunda blivit yttrat, och enär de stadganden, om vilka

här är fråga, i allmänhet ej äro tillämpliga vid en olovlig utförsel, samt de ej heller i

något fall synas behövliga för annat ändamål än att försvåra utvägarna till en olovlig

införsel, tillstyrkes alltså, att 3 mom. i 156 § må erhålla följande lydelse:

Mindre farkoster och båtar, som vid olovlig varuinförsel begagnas för att från

större fartyg föra godset i land eller för att vid kust eller i skärgård föra det från

ett till annat upplagsställe, skola, då godset under forslingen anträffas och bör anses

förverkat, jämväl vara förbrutna, så framt de tillhöra godsägaren eller annan, som finnes

hava ägt kännedom om den olovliga införseln, eller skälig anledning att den misstänka.

Lag samma vare om dragare och körredskap, som nyttjas för landväga transport av

olovligen infört och beslag underkastat gods, vilket under forslingen påträffas.

Justitierådet Alexanderson var härifrån i så måtto skiljaktig, att justitierådet,

för att, vad fartygen angår, giva stadgandet mera bestämdhet, och för att ej här upprepa,

vad redan i föregående §§ innefattas, hemställde, om icke lydelsen av nu förevarande

moment kunde bliva följande: Farkoster av den i 9 § senare mom. omförmälda

beskaffenhet, vilka begagnas att vid kust eller i skärgård, från ett till annat upplagsställe,

föra insmugglat och förverkat gods, skola, då godset under forslingen anträffas,

jämväl vara förbrutna, så framt etc.

Vid 158 §.

Vad i senare punkten av denna § blivit ur nu gällande författning upptaget om ansvar

å den, som håller till salu eller döljer olovligen infört gods, har i de äldre författningarna

egentligen haft avseende på förbjudna varor, av den beskaffenhet, att de,

även sedan de i riket inkommit, kunde åtskiljas från de lovgivna och därför ansågos

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

aldrig böra ansvarsfritt kunna innehavas eller till annan föryttras. Men då numera det

icke är möjligt att skilja några tullförsnillade varor, sedan de väl hunnit i landet spridas,

från dem, som blivit till tullbehandling behörigen anmälda, med mindre än att de äro

stämpelbara och befinnas ostämplade, samt om dessa senares innehavande och försäljning

blivit särskilt stadgat i 165 § av förslaget, aDsågs det bliva utan allt ändamål och

endast vilseledande att här bibehålla det äldre förbudet, såsom tillämpligt på allt olovligen

infört gods. Till följd härav hemställde högsta domstolen, att senare punkten i

158 § måtte inskränkas till följande lydelse:

Lag samma vare om den som, efter verkställt beslag å tullförsnillat gods, detsamma

undansticker eller förbyter.

Vid 165 §.

Enär var och en person på landet, som befinner sig inom en mils avstånd från

kust eller riksgräns, enligt 173 § skall fortfarande överallt, utom i enskilda boningsrum

vara visitation underkastad, och denna visitationsrätt jämväl efter 174 § kan utsträckas

till alla i hela riket på landet belägna förvaringsrum, som icke kunna till boningsrum

hänföras, fann högsta domstolen det således bliva för rättvisans bevarande av

vikt, att här i 165 §, som bestämmer i vilka fall blotta innehavandet skall medföra ansvar,

därifrån undantagas de händelser, då det gods, som innehaves utan att hållas till

salu, finnes icke så överstiga innehavarens behov och villkor, att någon olovlig avsikt hos

honom uppenbarligen röjes.

Vid 174 §.

Jämte det högsta domstolen erinrade, att ordet: “strandterritorium“ här icke har

samma betydelse, varunder det rätteligen förekommer i 53 §, och i allt fall icke kan

lämpas på riksgräns, vadan det borde utbytas mot orden: avstånd från saltsjön eller

i iksgi äns, anmärktes vidare, att behörigheten hos de i denna § uppräknade tjänstemännen

att anställa visitation icke blivit inskränkt inom varderas tjänstgöringsdistrikt, ehuru

sådant, liksom i nu gällande förordning, torde böra ske, så framt de icke för särskilda

fall fått ett vidsträcktare förordnande, eller omständigheterna påkalla en misstänkt varutransports

förföljande inom nästgränsande distrikt. Och som ordställningen i 2 mom.,

där det heter: “Då behörig person ämnar i stad företaga sådan undersökning, som här

säges“, lämnar rum för en sådan tydning av 1 mom., att visitation skulle kunna avkronofogde,

tullkammareföreståndare eller kustchef anställas i de hus och lägenheter,

som uppräknas i 2 och 3 mom. av 173 §, evad de äro belägna i stad eller på landet,

vilket dock icke, enligt motiverna, är förslagets mening, syntes en slik anledning

till missförstånd böra förekommas genom tillägg av orden på landet i slutet av första

momentet.

. Vid 176 §.

För mera tydlighet och noggrannhet i uttrycket ansågs i 2 mom. orden: “ovanuppräknade

rum och lägenheter" böra utbytas mot orden: de i 173 och 174 §§ omförmålda

rum och lägenheter. Och som angående påföljden för husägares vägran att, ehuru närvarande,

lämna undersökningsmannen det inträde, vartill han är berättigad, finnes sär
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

skilt stadgat i 182 §, syntes 3 mom. i 176 § endast böra omfatta det fall, att husets

ägare håller sig undan eller eljest är frånvarande och icke kan anträffas.

Ex protocollo:

Oscar David Egge.

Transumt.

Note ur protokollet över justitieärenden, hållet i Kungl. Maj:ts högsta domstol

onsdagen den 20 april 1864.

å Första rummet

Närvarande:

Justitieråden Cramér, Berg, Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe.

Sedan Kungl. Maj:t medelst nådig remiss den 26 februari innevarande år, tecknad

å ett av generaltullstyrelsen avgivet underdånigt memorial, med därvid fogat förslag till

förnyad tullstadga, behagat infordra högsta domstolens utlåtande, huruvida och i vad

mån ändringar i samma förslag må, till följd av Kungl. Maj:ts den 16 och 23 i samma

månad utfärdade nya straff- och sjölagar eller eljest med avseende å nu antagna lagstiftningsgrunder

vara av behovet påkallade, samt, jämlikt högsta domstolens beslut den

18 sistlidne mars, handlingarna i ärendet emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat;

så företogs nu samma ärende till avgörande; varande omförmälda förslag detta protokoll

bilagt.

Av högsta domstolens flesta ledamöter, justitieråden Cramér, Berg, Wretman,

von Hofsten och Rabe, framställdes mot förslaget följande anmärkningar, nämligen vid

§ 156.

I avseende å den överskrift, som genom orden “angående ansvar för olovlig

varuinförsel" blivit given åt den avdelning, som börjar med förevarande §, anmärktes,

att, då fråga här vore endast om olovlig införsel av varor, sådant ock borde i nämnda

överskrift utmärkas genom utbyte av ordet “varuförsel“ emot “varuinförsel", vilket, till

förekommande av missförstånd, så mycket hellre borde ske, som omedelbart därefter

eller i början av § 156 förekommer uttrycket “slik förbrytelse". Beträffande ansvaret

för olovlig varuinförsel har redan förut fästats uppmärksamhet på nödvändigheten att,

till förekommande att detsamma ej må kunna bliva lindrigare än den i allmänna strafflagen

antagna minsta bot, ett minimum bestämmes, varunder bötesbeloppet ej må sättas.

Att, såsom nu, i överensstämmelse med hittills gällande lag, blivit föreslaget, göra straffet

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

uteslutande beroende av den införda varans värde, syntes ej vila på fullt giltig grund.

Ej själva varan, utan tullavgiften därför är def, som lurendrejaren sökt undansnilla, och

då tullen ej alltid bestämmes efter värdet, utgör detta senare således ej någon lämplig

mätare å den med lurendrejeribrottet åsyftade skadan. Den, som olovligen införer en

vara av jämförelsevis ringa värde, kan ju därigenom ofta undandraga staten en större

tullavgift, än den, som begår samma brott med en dyrbarare, ehuru med lägre tull belagd,

vara, och, om avseende fästes å det objektiva i brottet, synes någon anledning då

ej förefinnas, varför straffet för den förre, som redan genom varans förverkande tillskyndas

en större förlust än den senare, därjämte skall dömas till ett högre bötesansvar.

På grund härav och då ej vid lurendrejeribrott mer än vid andra försnillningar det försnillades

belopp synes böra utgöra enda måttstocken för straffets mätande, tillstyrktes,

att även för detta brott latitud i straffbestämmelsen måtte införas, varvid hinder ej

torde möta att, om så anses nödigt, låta maximum av böterna bliva beroende vare sig

av varans värde eller tullavgiften. Om denna åsikt godkännes och latituden göres tillräckligt

rymlig, skulle även särskilt förhöjt ansvar för andra resan sådan brottslighet

kunna undvaras.

I fråga om det för tredje resan olovlig varuinförsel föreslagna straff syntes den

nu i strafflagen allmänt antagna grundsats att ej för samma brott på en gång tillämpa

både böter och urbota straff jämväl här böra följas; ävensom vidare erinrades, hurusom

föreskriften, att den, som till fängelse dömes, bör under fängelsetiden hållas till allmänt

arbete, står i strid emot 7 § i förordningen om nya strafflagens införande, enligt vilken,

efter denna lags inträdande i gällande kraft, ej vidare till fängelse med arbete dömas

må. Tilläventyrs skulle emellertid, om böter för tredje resan lurendrejeri ej vidare

tillämpas, det i övrigt '' föreslagna straffet av fängelse i högst två år i vissa fall kunna

anses för lindrigt, men detta kunde avhjälpas, om straffarbete under lika tid jämväl

alternativt såsom påföljd för brottet stadgades. Till undvikande av onödig stränghet

ansågs dock tillämpningen av det urbota straffet ej böra bliva ovillkorlig, utan, vid

särdeles mildrande omständigheter, det för brottet i allmänhet utsatta bötesstraff även

kunna vid tredje resan förnyad brottslighet få användas.

§ 157.

Denna § borde, i händelse straffet för lurendrejeri ändras i överensstämmelse

med vad därom hemställt blivit, uteslutas och syntes, även om denna hemställan ej

godkännes, vara överflödig.

§ 158.

Då stämpling av mförtullade varor numera ej äger rum och den, som emottager

utländska varor, således ej är i tillfälle att bedöma, om tull därför blivit erlagd eller

ej, syntes icke heller innehavandet eller föryttrandet av en tullförsnillad vara böra i

och för sig till ansvar föranleda. Stadgandet i sista punkten av denna § torde därför

böra inskränkas till det fall, då någon, sedan olovlig införsel skett, med vetskap därom,

varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller föryttra.

§ 159.

För varje en tjänstemans överträdelse av de honom åliggande tjänsteplikter, evad

den sker av uppsåt eller vårdslöshet, innehåller allmänna strafflagen tillfyllestgörande

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ansvarsbestämmelser, och om överträdelsen tillika innefattar annat brott, bör detta,

enligt de i 25 kap. 18 § och 4 kap. 2 § nämnda lag uttryckta grunder, därjämte särskilt

bestraffas. Om således en tjänsteman genom missbruk eller åsidosättande av sina

ämbetsåligganden förövar lurendrejeri eller befrämjar sådant brotts begående av annan,

måste han för vartdera av dessa brott, lurendrejeri och tjänstefel, till särskilt straff

dömas, och ansvaret för den förstnämnda av dessa båda förbrytelser, vilket allena tillhörer

tullstadgan att upptaga, bör följaktligen utsättas utan hänsyn till det tjänstefel,

som tillika må vara förövat. Att i allt fall ansvaret för tulltjänsteman och andra, till

vilkas tjänsteplikt just hörer att övervaka, förhindra och åtala lurendrejerier, då de

själva med sådan förbrytelse beträdas, bör bliva högre, än det därför i allmänhet bestämda,

må väl vara billigt, men, vid betraktande av vad ovan blivit yttrat, syntes

dock det i nämnda hänseenden här föreslagna straff, däri ansvar för den tjänsteöverträdelse,

som tillika må hava ägt rum, ej får anses inbegripet, icke stå i rättvist förhållande

till brottets art och de straff, som för andra jämförliga brott i allmänna strafflagen

bestämmas. Jämte hemställan att sista punkten i 1 mom. av denna §, som endast

angår försummelse eller vårdslöshet i tjänsteutövning, måtte uteslutas, ansågs därför

ansvaret för den i övrigt i samma mom. omförmälda förbrytelse böra nedsättas till

straffarbete från och med 6 månader till och med 2 år, eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, till sådant arbete i högst 4 år. Då således straffarbete ändock

alltid borde å brottet följa och den brottslige följaktligen enligt 25 kap. 20 § strafflagen

jämväl konune att tillika dömas till avsättning, torde något särskilt stadgande

härom i tullstadgan ej behövas, och att med straffet förena förlust av medborgerligt

förtroende eller ovärdighet att vidare i rikets tjänst nyttjas syntes för ett brott av

ifrågavarande beskaffenhet ej vara lämpligt.

Men, om även den nu föreslagna straffnedsättning godkännes, syntes dock ifrågavarande

stadgande icke, såsom i förslaget skett, böra utsträckas även till de vid postverket

eller järnvägsstyrelsens trafikavdelning anställda tjänstemän eller militärer, som

till postforsling äro kommenderade. Dessa tjänstemän kunna nämligen ej, åtminstone

annat än undantagsvis, anses hava till tjänsteåliggande att övervaka och förhindra lurendrejerier,

och å dem är således ej den grund, som, vad tulltjänstemän angår, föranlett

skärpning i straffet för sådant brott, tillämplig. Om ock en eller annan av postverkets

eller järnvägsstyrelsens tjänstemän, på grund av sin befattning, skulle kunna bereda sig

en lättare utväg att begå tullförsnillning, lärer han ej för ett sådant missbruk av sin

tjänst kunna undgå särskilt ansvar och i allt fall torde därifrån ej kunna hämtas giltig

anledning till skärpning i straffet även för övriga vid nämnda verk anställda ämbetsmän

och betjänte. Att t. ex. å en kanslist vid poststyrelsen eller en biljettförsäljare vid

järnvägen, om dessa vid återkomst från en utländsk resa skulle försöka att utan tullavgifts

erläggande införa några varor, ovillkorligen tillämpa straffarbete och avsättning,

skulle onekligen innebära en onödig stränghet, som ej av rättvisa kunde försvaras, och

det ansågs därför vara av högsta vikt, att stadgandet endast kommer att avse sådana

tjänstemän eller betjänte, som vid tullverket äro anställda eller eljest hava till omedelbart

åliggande att övervaka och beivra tullförsnillningar. Då slutligen strafflagen 25

kap. 20 § bestämmer de fall, då tjänsteman för brott, begångna i eller utom tjänsten,

bör till avsättning dömas, samt något tillägg till eller ändring i de härför stadgade

grunder ej lärer genom tullstadgan böra meddelas, torde vad 2 mom. av förevarande

§ i detta avseende innehåller böra uteslutas.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

§§ 160 och 161.

Att såsom påföljd för brott stadga förlust av burskap eller näringsrättighet och

således för framtiden beröva den sakfällde den för honom kanske enda utvägen till försörjning,

torde i allmänhet icke kunna anses lämpligt och förty ej heller vidare böra i

lag sanktioneras, där ej, såsom förhållandet t. ex. är i det uti 22 kap. 3 § strafflagen

avsedda fall, brottets egen natur föranleder därtill, att en sådan påföljd må anses vara

av omsorgen för den allmänna säkerhetens tryggande betingad. Något sådant särskilt

förhållande äger dock icke rum i avseende å det brott, varom nu är fråga, eller olovlig

införsel av varor; och tillstyrktes därför, att ifrågavarande bägge §§ måtte ur den

föreslagna författningen utgå.

§ 162.

Med åberopande av vad vid nästföregående §§ blivit anmärkt och då frågan

om mistning av allmän tjänst eller ovärdighet att taga del i val, som medborgerligt förtroende

utmärka, eller därvid själv komma under omröstning, borde bedömas enligt strafflagens

stadganden om avsättning samt förlust av medborgerligt förtroende, torde såsom ansvarsbestämmelse

här blott böra stadgas, att, där ej brottet, enligt allmän lag, vore med

högre straff belagt, skulle dömas till ansvar såsom för olovlig varuinförsel eller, om

straffet i sådant fall vore beroende av godsets värde, men detta ej kunde utrönas, till

böter inom viss utsatt latitud, vars minimum och maximum syntes böra bestämmas med

avseende å den i § 131 förekommande straffbestämmelse för det fall, att transitgods

under sjöväga transport förkommer.

§ 164.

Med avseende å de i förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall meddelade föreskrifter om häktning, ansågs denna § här

vara överflödig och kunna utgå; men, om den dock skulle bibehållas, borde densamma

bringas till överensstämmelse med nämnda förordnings stadganden i ämnet.

§ 173.

Riktigheten av den här gjorda hänvisning till § 183 berodde av det beslut,

som i avseende å samma § kunde komma att fattas.

§ 174.

Då lista punkten av 2 mom. torde kunna så förstås, som skulle den, hos vilken

olovligen infört gods vid undersökning anträffas, vara i allmänhet därför underkastad

ansvar, men detta icke lärer vara förhållandet i annat fall, än om han befinnes brottslig

efter 156 eller 158 §, samt då, om meningen åter är, att den jämlikt stadgandena i nämnda

§§ brottslige skulle, i händelse undersökningen börjat å annan tid, än i lista mom.

sägs, icke vara förfallen till annan påföljd, än förlust av det anträffade, olovligen införda,

godset, en dylik föreskrift syntes sakna giltigt skäl, hemställdes, att omförmälda

punkt måtte utgå.

§ 175.

I överensstämmelse med vad vid föregående § blivit anfört, syntes även sista

punkten i denna § böra uteslutas; och, med hänseende till innehållet av 10 och 11 §§

i 11 kap. av nya strafflagen, torde jämväl lista punkten kunna utgå.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kung}. tyfli-ds proposition Nr 220.

129

§ 178.

Enär de förbrytelser, om vjjka här talas, äro hänförliga under stadgandega i 10

kap. av nya strafflagen, tillstyrktes, att hela senare mom. samt straffbestämmelsen i

l:sta inom. måtte uteslutas, och att, i följd därav, §:n i övrigt måtte omredigeras, såframt

ej densamma kunde alldeles utgå.

§ 183.

Då denna § icke innefattade någon självständig lagbestämmelse utan endast

innehölle en av sammanhanget i tullstadgan eller av ändamålet med ifrågavarande lagstiftning

icke betingad erinran om vad annorstädes vore stadgat för den händelse, att

tulltjänsteman eller tullbetjänt gör våld eller orätt under utövningen av sin tjänst, ansågs

denna § böra ur den föreslagna författningen uteslutas.

§ 186.

Även denna § ansågs böra utgå. För samtliga i de 3 första mom. omförmälda

förbrytelser funnos nämligen i 10 kap. strafflagen meddelade ansvarsbestämmelser, i

väsentlig mån avvikande från de här föreslagna, och, vad anginge 4:de momentets särskilda

bestämmelse om straff vid iteration, vore detta stridande mot de grunder, som i

strafflagen vore antagna.

§§ 188 och 189.

Härvid hemställdes, om ej, i stället; för de här meddelade stadganden, hänvisning,

i fråga om förvandling av böter, kunde ske till vad därom stadgas i strafflagen; men,

om denna hemställan ej godkännes, torde dock, på de vid § 156 anförda skäl, ur sista

mom. av § 189 böra uteslutas stadgandet, att fången skulle under strafftiden till lämpligt

arbete hållas.

§ 193.

I händelse av bifall till de här ovan framställda anmärkningar vid de §§, som

i lista punkten av förevarande § avsågos, bleve därav en följd, att samma punkt borde

uteslutas samt 2 punkten erhålla en efter nämnda förändring lämpad jämkning i redaktionen.

Förutom de sålunda gjorda anmärkningar, ansågo sig högsta domstolens ovanbemälda

flesta ledamöter vidare böra erinra om de flera i förslaget antagna skiljaktiga

grunder för fördelning av ådöpada böter, varom stadganden finnas spridda på en mängd

särskilda ställen, såsom i §§21, 44, 118, 168, 173, 174, 177 och 187. Genom antagande

i stället av nya strafflagens grundsats, att alla bötpr skola tillfalla kronan, skulle ej

mindre ifrågavarande författning vinna i enkelhet och reda, än även den fördel kunna

ernås, att genom ntdelning ur den fond, som av de influtna bötesmedlen bildades, särskilda

tullbetjänte för nit i tjänsten eller enskilda för deras angivelser kunde belönas

efter rättvisare grunder, än den efta av en ren tillfällighet beroende upptäckten av en

tullförsnillning. I sammanhang härmed ansågo sig högsta domstolens nämnda ledamöter

böra fästa uppmärksamhet å den oegentlighet i redaktionen, att på några, men ej alla

ställen i förslaget, där latitud i straffbestämmelserna förekomme, orden “efter omständig
Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 käft. (Nr 226.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

heterna" blivit, såsom en slags ledning för domaren, tillsatta. Inkonsekvensen i användandet

av detta uttryck kunde dock göra detsamma förvillande, och, då det i allt

fall vore fullkomligt överflödigt, ansågs detsamma böra uteslutas.

Ex protocollo

N. Becker.

Utdrag av protokollet över lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol

tisdagen den 6 oktober 1903-

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Herslow, Carlson, Clabson, Wijkander, Billing, Bohman, Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 16 februari innevarande år, handlingarna

i det till högsta domstolen överlämnade ärende angående de bestämmelser, som

funnos upptagna i kap. 9 av upprättat förslag till tullstadga, mellan högsta domstolens

ovanbemälda ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande förslaget bilagt detta protokoll.

Emot förslaget framställdes följande anmärkningar:

§ 129.

Justitierådet Quensel anförde: “På flera ställen i förslagets kap. 9 meddelas bestämmelser,

som gå därpå ut, att en viss brottslighet skall presumeras, såvida ej den

tilltalade kan fullgöra en viss bevisskyldighet till ådagaläggande av sin oskuld. Dessa

bestämmelser stå emellertid i strid mot de allmänna bevisreglerna i brottmål. Väl ha

desamma sin förebild både i nu gällande tullstadga och i en och annan författning å andra

rättsområden. Men den allvarliga avvikelse från grunderna för kriminallagstiftningen,

som sålunda blivit i vissa fall medgiven, synes innebära allt för stor våda för ett rättvist

domslut, att ett vidare fortgående på den inslagna vägen må anses tillrådligt.

En bestämmelse av nyssnämnda slag innehålles i mom. 2 av § 129, nämligen

att olovlig varuinförsel, förövad av flera å samma tid och ställe, skall anses vara förövad

av dem gemensamt — och sålunda ådraga dem högre straff än det vanliga — så

framt icke visas kan, att sammanträffandet varit tillfälligt. Jag hemställer därför, att

detta stadgande måtte utgå."

Justitierådet Wijkander yttrade beträffande andra stycket av mom. 2, att, då

frågan, huruvida olovlig varuinförsel, förövad av flera å samma tid och ställe, skulle

anses förövad av dem gemensamt eller ej, syntes i varje särskilt fall kunna bedömas

efter de omständigheter, varunder varuinförseln ägt rum, utan att någon särskild bevisskyldighet

ålades de tilltalade, justitierådet, lika med justitierådet Quensel, ansåge

stycket böra utgå.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

131

Justitierådet Claeson utlät sig: “I viss mån hyser jag samma betänkligheter som

justitierådet Quensel beträffande andra stycket i mom. 2. Det synes mig dock, att i

förevarande fall en så stark presumtion emot gärningsmännen föreligger, att under vanliga

förhållanden den olovliga varuinförseln må anses förövad av dem gemensamt. Men fall

kunna tänkas, då man icke torde böra anse detta, oaktat de tilltalade ej kunnat visa,

att sammanträffandet varit tillfälligt. Enligt min mening torde fördenskull någon jämkning

böra ske i andra stycket genom att utbyta ordet ''visas mot t. ex. de i nästföljande

stycke använda orden ''skäligen antagas’ eller annat uttryck, som lämnar större

utrymme för prövning av omständigheterna i varje särskilt fall."

Justitieråden Herslow, Claeson, Wijkander, Billing, Bohman och Quensel förenade

sig om följande yttrande:

“I de fall, där för olovlig varuinförsel stadgas böter i visst förhållande till den

tullavgift, som bort erläggas för varan, ävensom dennas konfiskation, lärer ej vara avsett,

att dessutom tullavgift skall av den skyldige erläggas. Då det emellertid i följd

av dödsfall eller på grund av annan omständighet kan inträffa, att straffpåföljden lör

sådan förseelse bortfaller, skulle i slik händelse statsverket gå i mistning av det tullavgiften

motsvarande belopp, därest ej uttryckligt stadgande till förekommande härav

införes. För det i mom. 4 avsedda fall, där böterna ej äro beroende av tullsatsens

storlek och därför kunna komma att understiga densamma och där varans konfiskation

ej ifrågakommer, torde enligt förslagets mening tullavgift böra därjämte för godset

erläggas. Denna mening synes emellertid böra till förekommande av ovisshet tydligt

Då avfattningen av mom. 5 skulle kunna giva anledning till sådan tolkning, att

de omständigheter, varunder olovligen infört gods anträffas, skulle vara avgörande icke

blott, såsom avsett är, för frågan, huruvida godset må tagas i beslag, utan jämväl för

spörsmålet om godset är förverkat, är någon omredigering av första punkten önsklig.

Sista punkten i mom. 5, som innehåller föreskrift, att om någon förskingrar gods

eller forslingsredsakp, som skall anses förverkat, dess värde skall i stället gäldas, synes

såsom tillämplig även för fall, som i efterföljande paragrafer omförmälas, lämpligen böra

utgå ur förevarande paragraf och ersättas med en mera allmänt avfattad bestämmelse

längre fram i förslaget."

Justitierådet Carlson utträde: “Stadgandet i mom. 1 synes böra utvidgas så, att

det kommer att avse även det fall, att tullpliktiga reseffekter, angående vilka tullangivning

icke behöver göras, undanskaffas, innan tullvisitation ägt rum. Dessutom vore

det önskligt, att redan i detta moment angåves, att försök att införa illpliktigt gods

utan tullangivning eller tullvisitation vore att hänföra till olovlig varuinförsel. Slutligen

kan ifrågasättas, huruvida icke, då gods blivit infört utan tullangivning eller tullvisitation,

olovlig varuinförsel bör anses föreligga även om godsets beskaffenhet icke kan utrönas,

och huruvida icke, därest godset befinnes hava varit tullfritt, en ringare förseelse än

olovlig varuinförsel bör anses föreligga. . ... .

För det fall, som avses i mom. 2 och särskilt i tredje stycket därav, synes fängelse

från och med en till och med sex månader lämpligen kunna inrymmas i strafflatituden.

Angående mom. 3 vill jag yttra mig vid § 135.

Med avseende å mom. 4 må erinras, att det skulle leda till förenkling, om åt

denna förseelse gåves annan benämning än ''olovlig varuinförsel.

Stadgandet i andra punkten av mom. 5, att mindre farkoster, dragare och körredskap,

som användas vid olovlig varuinförsel, skola vara förverkade, kan uppenbarligen

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

KUngt. Maj:ts proposition Nr 226.

föranleda därtill, att det straff, som kommer att drabba smugglaren, blir mindre beroende

av brottets beskaffenhet än av omständigheter, sonl icke ittverkä pä bröttsiigheten.

Edligt min mening borde därför detta stadgande uteslutas och i ändra delar av förslaget

göras de förändringar, som härav följa. Skulle emellertid städgandet icke kunna

undvaras, torde det böra omredigeras så, att den ökning av straffet, som därmed åVSbS,

icke blir beroende av den oväsentliga omständighetett, att det olovligen införda godsöt

anträffas under forslingén. Jag instämmer i redan framställda anmärkningar beträffande

ävfåttningen av första punkten och i fråga om sista punkten av detta moment."

§ 130.

, Justitieradet Quensel utlät sig: “Även i denna paragraf möter en presumtiött,

nämligen om olovlig varuinförsel av fartygets eller tågets befälhaväre, såvida han ej gitter

göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om vissa åtgörandett. Av skäl, söm vid föregående

.paragraf anförts, hemställes, att första punktett i mom. 1 ittåtte Utgå och åt

paragrafen i övrigt givas det innehåll, att, om befälhavaren i det angivna fallet ej blir

övertygad om olovlig varuinförsel, straff skall ådömas honom för tindeHåtétt tillsyn utotti

i fall, som i mom. 2 sägs."

Justitieråden Herslow, Claeson, Wijkander, Billiiig och Bohman förenade sig ötti

följande yttrande:

“Då enligt förslaget straff skall drabba fartygets eller tågets befälhavare ävett

i det fall att gärningsmannen ej kunnat anträffas, samt dessutom samma straffmätningägrunder,

som i avseende å gärningsmannen kunna förekomma, ej under varje förhållande

kunna komma till tilläittpning för fartygs- eller tågbefälhavare, syttes Tittrycket ''lika

med den eller de skyldige’ böra utgå. Likaså torde hänvisningen till 129 § böra bortfalla,

då dettna § Vid iteration icke är i varje fall tillämplig."

Justitierådet Carlson hemställde, att i första punkten av mom. 1 ordet “lika"

måtte utbytas mot ordet “jämte" samt ordet “Såsom" utesltitas.

§ 131.

Justitierådet Quensel yttrade: “Jämväl vad dehtta paragraf irittehåller däröm, att

emottagaren eller ägaren skall straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att hatt éj

kunnat däröm övertygas, torde äv förut anfört skäl böra uteslutas.

I övrigt kan mot innehållet i denna paragraf attmärkas, att de kännetecken, som

konstituera ett bedrägeribrott, hemfallet Under allmätttta strafflageh, ej häva sin plats i

tullstadgan, att än faiindre där kunna meddeläs bestämmelser, vårigenom ett förfarande,

Som eljest éj vore att hänföra till bedrägeri enligt allmänna strafflagen, komme att därlinder

inbegripas, och att följaktligett näst sista punkten i förevarande paragraf bör för

alla händelser utgå."

Justitierådet Bohman instämde i vad justitierådet Quenåel anmärkt i avseende å

näst sista punkten av denna §.

Justitierådet Billing anförde: “Öm gärning, Värom i denna § förmäles, enligt sin

natur rätteligen är att hänföra till bedrägeribrottens kategöri, måsté det beteckttäs såsom

oberättigat och oriktigt att, såsom i näst sista puttktett skett, Stadga, att gärningen,

där den kommit till fullbordan, skall anses ''såsom'' bedrägeri — ordalag vilka allmänneligen

användas, då genom en juridisk fiktion något skall ånses vara vad det icke i och

•°r i!Si är’ ~ man ^ter därifrån att ifrågavarande gärningar icke till sin natur

äro bedrägeribrott i allmänna strafflagens mening, syttes det vara högeligen betänkligt

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

att i en administrativ författning bestämma, att en gärning, som oljost oj skulle falla

under allmän strafflag, ändock skall så bedömas, och än mindre lärer det kunna försvaras

att, på sätt förslaget innehåller, genom orden ''och kan han icke göra sannolik!

etc.’ omkasta do för brottmålsprocessen i allmänhet gällande regler om bevisriirigsskyldigheten.

Men även ur andra synpunktor erbjuder förevarande stadgande synnerliga Svårigheter.

Har gärningen stannat vid försök, skall åtalet handläggas vid tullrätt. Skulle

denna nu finna, att den tilltalade icke lyckats göra sannolikt att häri före åtalet saknat

vetskap om gärningen, och denna följaktligen skall vara att anse såsom bedrägeri, Så

torde tullrätten, i händelse den, såsom ofta är fallet, ej tillika är forum delicti, icko

vidare äga att taga befattning med målet, utan detta kommer att i en eller annan form

hänvisas till sitt rätta forum; och det inses lätt vilka omgångar och förvecklingar häräV

kunna uppstå, helst om den senare domstolen skulle finnas hava en annan uppfattning

om den bevisning i ovanangivna hänseende, som av den tilltalade förebragts eller inför

denria domstol åstadkommes.

En fullt tillfredsställande lösriing av nu antydda svårigheter torde ej vara lätt

att finna, ehuru visserligen åtskilliga utvägar erbjuda sig. Så kunde det ifrågasättas

att i tullstadgan, utan hänvisning till någon i allmänna strafflagen upptagen brottmålskatégori,

Utsätta särskild straffpåföljd för den fullbordade gärningen. Men om denria

—- såsom mig synes med rätta — rippfättas såsom bedrägeribrott, så kan, på sätt jag

redan anmärkt, ett dylikt tillvägagångssätt näppeligen ur principiell synpunkt godkännas.

En annan utväg vore att i särskild lag behandla frågan om den fullbordade gärningen

i såväl straffrättsligt som processuellt hänseende; men av många nära till hands liggande

skäl synes icke heller denna form för frågans lösning vara att förorda. Såvitt jag inser,

återstår då intet annat än att ur tullstadgan Utesluta alla bestämmelser om den fullbordade

gärningen. Denna anordning vilar pa den förutsättningen, att gärningen i och

för sig är att anse såsom bedrägeribrott, och medför uppenbarligen, att den här föreslagna

bestämmelsen om bevisbördans fördelning bortfaller, varförutom i en eller annan

form föreskriften om beslag och konfiskation måste göras tillämplig på detta särskilda

slag aV bedrägeribrott.“ _ .

Justitiéråden Glaeson och Wijkander förklarade sig dela de äv jristitierådet Billirig

vid ifrågavarandé § uttalade betänkligheter; varjämte justiefadet Claéstin av förut anfört

skäl ansåg, att hänvisftingen till § 129 borde utgå.

Justitierådet Carlson Utlät sig: “För de handlingar, sota här avses, torde straff

böra stadgas, i första rummet för den verklige gärningsmannen och först därefter för

den, som presumeras vara gärningsman eller delaktig i brottet.

Skillnaden emellan ifrågavarande brott, sådana de angivas i själva definitionen,

och de brott, som avses i §§ 129, 130 och 132, synes egentligen bestå endast däri,

ätt gärningsmännen vilseleder eller söker vilseleda, i förra fallet tulltjäristéman, söiU

verkställer tullbehandling, och i senare fallet tulltjänsteman, som verkställer trillbeväkUing

eller trillvisitation. Denna skillnad torde icke i och för sig böra föranleda därtill,

att det förra fallet bör anses svårare än det senare. Sättet för tulltjänstemannens vilseledande

synés kunna vara detsamma i båda fälléri. Under sådana förhållanden torde

det rätta vara att i tullstadgan hänföra alla dessa brott, även om tullförsnillningéri

kommer till fullbordan, till oloVlig varriinförsel. Huruvida vissa äv brotten i allmänhet

eller Ufader särskilda förhållanden tillika böra ånses såsom bedrägeri får bedömas efter

strafflagen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Enligt min uppfattning bör ett svikligt förfarande, å vilket straffbestämmelse i

skattelag äger tillämpning, icke anses tillika falla under strafflagens stadgande angående

bedrägeri, om gärningsmannen vid brottets förövande gått till väga på ett sätt, som kan

sägas vara karaktäristiskt för brott mot skattelagen eller är i densamma uttryckligen

och särskilt nämnt, men möjligen om han använt särskilda för skattelagen främmande

medel. Med denna uppfattning skulle den i § 131 förekommande uppräkning av exempel

kunna föranleda ett uteslutande av strafflagens tillämpning i fall, då en sådan eljest

kunnat ifrågasättas, särskilt det fall, att gärningsmannen begagnat sig av veterligen

oriktiga handlingar för att styrka falska uppgifter om godsets beskaffenhet och värde.

Enligt en annan uppfattning böra alla de fullbordade brott, som avses i § 131,

även om straff för desamma utsättas i tullstadgan, tillika anses såsom bedrägeri. Om

så är förhållandet, torde det vara oformligt att upptaga dessa brott för sig i en särskild

paragraf, då i sådant fall den strafflatitud, som bestämdes, skulle bliva utan betydelse

så vitt anginge straffets begränsning uppåt.

På grund härav synes vara lämpligast att, med uteslutande av exempeluppräkningen

i § 131, sammanföra de där och i § 129 mom. 1 omnämnda fullbordade brott

och försöksbrott i § 129 mom. 1 under en gemensam definition, i vilken så vitt möjligt

undvikas sådana uttryck, som direkt peka på bedrägeribrott. Härigenom skulle stadgandet

i § 129 mom. 1 få ungefär den betydelse, som redan nu kan givas åt detsamma,

om vikt lägges därpå, att den tullangivning, som där omtalas, skall vara behörig.

Enligt den nu föreslagna anordningen borde i § 131 stadgas allenast, under vilka förhållanden

den, som tagit befattning med godset, skulle presumeras vara gärningsman

eller delaktig i brottet. Tillika kunde pa lämpligt ställe i tullstadgan erinras därom, att

de för^ olovlig varuinförsel stadgade straff, med undantag av konfiskationsstraffen, icke

borde ådömas, om brotten enligt allmän lag medförde svårare straff."

Justitierådet Herslow hemställde i likhet med justitierådet Claeson, att de i första

punkten av denna § förekommande orden “enligt vad i § 129 stadgas1* måtte uteslutas.

Beträffande ifrågavarande paragrafs näst sista punkt ansåg justitierådet, att vad

denna punkt innehölle borde utbytas mot en här eller på annat lämpligt ställe i förslaget

meddelad erinran, att, i händelse stadgad tullavgift befunnes vara helt eller delvis

staten undandragen genom svikligt förfarande av beskaffenhet att ådraga gärningsmannen

ävensom i försnillningen delaktiga personer ansvar enligt allmänna strafflagen, samma

lag jämte tullstadgans föreskrift om beslag och konfiskation skulle vinna tillämpning.

§ 132.

Justitierådet Quensel, med vilken justitieråden Bohman, Billing och Claeson förenade

sig, anförde: “Då den under mom. d) omförmälda åtgärd torde få anses brottslig,

även om den avser tullfritt gods, men med hänsyn därtill, att olovlig varuinförsel straffas

med böter i visst förhållande till tullavgiften, straffbestämmelse saknas för den händelse,

att godsets beskaffenhet utrönes och det befinnes vara tullfritt, torde det i sista punkten

stadgade bötesstraff böra utsträckas jämväl till nyssnämnda fall.

Påföljden, därest godsets beskaffenhet icke kan utrönas eller godset befinnes

vara tullfritt, lärer böra avse jämväl det i mom. a) upptagna fall."

Justitierådet Wijkander yttrade, att det, särskilt med avseende å avfattningen av

§ 133 andra stycket, icke syntes med erforderlig klarhet angivet, huruvida förbrytelse,

som i förevarande § avsåges, vore att anse såsom olovlig varuinförsel jämväl i de hän
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

soenden, varom i förstborörda g, första stycket, och i § 135, likaledes första stycket,

förmäldes.

Justitierådet Carlson, med vilken justitierådet Herslow instämde, utlät sig: “Av

en jämförelse emellan de fall, som avses i § 129, och de fall, som omnämnas i punkterna

a) och d) av § 132, synes böra följa, att, därest i sistnämnda båda fall godset

endast till en del består av tullpliktiga varor, endast dessa böra vara förverkade, och

att, om i samma fall godset skulle befinnas vara i dess helhet tullfritt, icke olovlig

varuinförsel men möjligen en ringare förseelse bör anses föreligga. Kan godsets beskaffenhet

däremot icke utrönas, torde i båda dessa fall straff för olovlig varuinförsel

böra bestämmas så, som i punkten d) för ett av dessa fall sägs; dock synes lägsta

bötesbeloppet böra här, likasom i § 129, bestämmas till tio kronor. Vid omredigering

av dessa punkter i nu angivna riktning torde böra iakttagas, att de i punkten d) nu

förekommande orden ''om sådana ådömas’ uteslutas såsom endast vilseledande."

Justitierådet Carlson tilläde: “Svikligt förfarande i syfte att undgå tull för reseffekter

synes böra vara straffbart, även om det sker på annat sätt än i punkten b)

angives. Denna punkt torde därför böra utgå, och i stället § 131 eller om den av mig

vid denna paragraf gjorda hemställan bifalles - § 129 mom. 1 på motsvarande sätt utvidgas.

Vid den förändrade uppställning, jag föreslagit, torde förevarande paragraf böra

erhålla plats framför §§ 130 och 131.“

§ 133.

Justitierådet Qucnscl, med vilken justitieråden Bohman, jBilling och Claéson instämde,

yttrade: “Då meningen synes vara, att iterationsstraff enligt första stycket skall

inträda utan annat avseende å beskaffenheten av de särskilda slag av olovlig varuinförsel,

vartill gärningsmannen gjort sig skyldig, än att den sista förseelsen ej må vara

att hänföra under § 129 mom. 4, men förseelse av sistnämnda slag icke heller synes

kunna utan inkonsekvens och onödig stränghet medräknas bland de äldre förseelser, å

vilka vid iterationsstraff avseende skall fästas, hemställes om föreskrift, att sådan olovlig

varuinförsel, som omförmäles i § 129 mom. 4, ej må i något fall medverka till iterationsstraffs

inträdande. Genom ett sådant för hela paragrafen gällande stadgande skulle

också uppräknandet i andra stycket av de förseelser, som kunna medföra fängelse eller

straffarbete för sådan efterföljande förbrytelse, varom sägs i § 129 mom. 2, kunna uteslutas,

vilket vore desto mera önskvärt, som i sagda uppräknande, säkerligen oavsiktligt,

kommit att förbigås de i § 132 omförmälda åtgärder.

Då det ej lärer kunna dragas i tvivelsmål, att vad allmänna strafflagen innehåller

om förutsättningarna för ådömande av iterationsstraff i tillämpliga delar skall gälla jämväl

i fråga om tullförbrytelse, synes det vara mindre lämpligt att här särskilt upptaga

en av dessa förutsättningar.

Att vad i allmänhet stadgats om godsets förverkande och beslagtagande vid

olovlig varuinförsel skall äga tillämplighet även för de i denna paragraf upptagna fall,

torde till undvikande av missförstånd böra utsättas."

Justitierådet Claeson tilläde: “Såsom senare stycket är avfattat, torde detsamma

kunna föranleda till den tolkning, att i där angivet fall en person skall redan för andra

gången förövad olovlig varuinförsel ovillkorligen dömas till fängelse eller straffarbete.

Ar förslagets mening sådan, torde detta stycke böra flyttas framför det, som handlai

om den, vilken tredje gången eller oftare förövar olovlig varuinförsel. Men därest förslagets

mening är den antydda, synes straffet bliva alltför strängt. Aven om avsikten

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. proposition Nr 226.

ined förslaget är att senare stycket blott bör gälla den, som minst tredje gången förbrutit

sig, kan det ifrågasättas, huruvida urbota straff nödvändigt skall följa å förbrytelsen.

Det synes mig, såsom skulle senare stycket kunna helt och hållet uteslutas."

Justitieråden Herslow och Carlson, som ansågo första stycket böra så förstås,

att brott enligt § 129 mom. 4 icke skulle verka till förhöjning av straff för senare begånget

brott, voro i övrigt ense med justitierådet Quensel samt erinrade därjämte, att

då straff enligt andra stycket kunde komma att drabba en person, som antoges vara

brottslig oaktat hans skuld icke vore fullt ådagalagd, böter borde inrymmas i strafflatituden

för de brott, som där avsåges.

§ 134.

Justitieråden Herslow, Carlson, Claeson, Billing, Bohman och Quensel erinrade, att,

då även i denna paragraf med uttrycket “olovlig varuinförsel, som i § 129 mom. 1, 2

eller 3 avses“ torde åsyftas allenast att utesluta förseelse, som omtalades i § 129 mom.

4, men ej åtgärder, som enligt § 132 skulle anses såsom olovlig varuinförsel, en omredigering

vore nödig.

Justitierådet Carlson ansåg tillika, att förevarande paragraf borde erhålla plats

framför §§ 130, 131 och 133.

k 135.

Justitierådet Quensel anförde: “Denna paragraf avser förbrytelser, begångna dels

i tjänsten dels utom densamma. Där förbrytelsen blivit begången i tjänsten, är paragrafens

förhållande till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar för tjänstefel icke

nöjaktigt bestämt. Det framgår nämligen ej, huruvida avsikten är, att sistnämnda bestämmelser

skola ersättas med tullsfadgans, eller att handlingen skalf bestraffas både

enligt tullstadgan och enligt allmänna strafflagen. Men vilkendera avsikten med förslaget

är, torde berättigade anmärkningar mot detsamma kunna framställas. Att, då allmänna

strafflagen för varje tjänstefel bestämmer straff, som för detsamma må anses fullt tillräckligt,

i en förordning av förevarande beskaffenhet för visst fel i tjänsten uppställa

särskild straffsats, som därtill kan uppgå till straffarbete i fyra år, torde ej vara varken

lämpligt eller nödigt. Att åter åt allmänna strafflagen överlämna bestraffandet av handlingen

såsom tjänstefel men det oaktat belägga tullförbrytelsen såsom sådan med högre

straff än det normala, synes, då den kvalificerande omständigheten skulle bestå allenast

i gärningsmannens egenskap av tjänsteman, i själva verket vara att i dubbel måtto bestraffa

tjänstefelet. Har någon av de i § 135 omförmälda personer utom tjänsten fqrbrutit

sig mot tullstadgan, lärer annat avseende å hans tjänstebefattning ej böra vid

straffets bestämmande ifrågakomma, än att gärningen må anses begången under försvårande

omständigheter, vilket med den för tullförsnillning i allmänhet uppställda latitud

kan vid straffets utmätande vinna tillbörligt beaktande. Då detta gäller jämväl det i

§ 129 mom. 3 punkt c) upptagna fall, hemställes, att sistnämnda punkt ävensom hela

§ 135 må uteslutas, varav följden torde bliva, att förseelse mot tullstadgan, begången

av ifrågavarande tjänstemän, bestraffas enligt tullstadgans allmänna straffbestämmelser

och därjämte, därest förseelsen blivit begången i tjänsten, från denna synpunkt bedömes

enligt strafflagen."

Justitierådet Wijkander hemställde, att särskilda bestämmelser måtte meddelas

beträffande förbrytelser, som av tull- eller lotstjänsteman begåtts i tjänsten, och förbrytelser,

som av sådan tjänsteman begåtts utom tjänsten. Genom en sådan anordning

vunnes dels att den av justitierådet Quensel redan påpekade oklarheten i fråga om den

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

allmänna strafflagens tillämplighet å förbrytelse, begången i tjänsten, undanröjdes, dels

ock att vid strafflatitudens bestämmande för förbrytelse, begången utom tjänsten, hänsyn

kunde tagas till det förhållande, att sådan förbrytelse i allmänhot måste anses

mindre straffbar än motsvarande, i tjänsten förövade förbrytelse.

Justitierådet Carlson yttrade: “Då ifrågavarande bestämmelser, om och i den mån

de kunna finnas nödiga samt med billighet och rättvisa förenliga, torde böra inflyta i

25 kap. strafflagen, hemställer jag, att de uteslutas ur förslaget.

Tjänstemän vid enskilda järnvägar synas med avseende å sitt sysslande för tullverkets

räkning böra vara underkastade samma ansvar som statens järnvägstjänstemän. Härför

torde emellertid fordras ändring av strafflagen. Att i avbidan härpå för tjänstemän

vid enskilda järnvägar stadga en jämförelsevis obetydlig straffskärpning, såsom i § 129

mom. 3 punkten c) föreslås, torde icke vara nödigt och synes kunna föranleda en viss

oegentlighet, varför även denna punkt lärer böra utgå.

Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att för

de övriga i § 129 mom. 3 omnämnda fall bibehålla en särskild strafflatitud, föga avvikande

från den allmänna, eller om icke snarare hela mom. 3 bör uteslutas."

§ 136.

Justitierådet Carlson ansåg, att denna paragraf borde utgå och i stället, såsom

redan föreslagits, föregående paragrafer formuleras så, att däri omförmälda brott, även

om tullförsnillningen icke komme till fullbordan, bleve direkt hänförliga till olovlig

varuinförsel.

§§ 137-142.

Justitierådet Carlson anmärkte:

att i förslaget icke uttalades, vem som ägde taga gods i beslag, men väl, vem

som ägde stadgad visitations- och anhållningsrätt samt rätt att anställa undersökning;

att det vore oegentligt att benämna annan beslagare än den, som verkställt

beslag;

att, då det borde ankomma på prövning av därtill fullt kvalificerad tjänsteman,

huruvida åtal för ifrågavarande mot staten begångna brott skulle äga rum eller icke,

och åtalet även borde av sådan person utföras, åtalsrätt icke borde tillkomma annan än

vederbörande krono åklagare;

samt att beslag borde gå åter, därest icke åtal anställdes eller, i fall som i

§ 169 mom. 2 sägs, kungörelse skedde inom viss tid.

§ 143.

Justitierådet Quensel, med vilken justitieråden Bohman, Billing, Wijkander och

Claeson instämde, yttrade: “Bestämmelsen att böter för obehörig kroppsrannsakan tillfalla

målsägande, torde, såsom vilande på en numera föråldrad uppfattning av straffets natur

och ändamål, böra utgå".

Justitierådet Carlson hemställde, under biträdande-av den av justitierådet Quensel

gjorda anmärkning, att hela sista stycket i mom. 1 ävensom mom. 2 måtte uteslutas,

så att tulltjänstemans förfarande vid kroppsrannsakan komme att bedömas efter strafflagen.

Med avseende å mom. 2 ville justitierådet särskilt erinra, att sedan i förevarande

paragraf, som i övrigt överensstämde med § 151 i nu gällande tullstadga, i mom.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

1 inskjutits orden “och prövas icke skälig anledning till den vidtagna åtgärden hava

förefunnits“ stadgandet i mom. 2 fått en annan betydelse än förut och icke kundo

försvaras.

§§ 144 och 145.

Justitierådet Carlson hemställde, att sista punkten i § 144 och hela § 145 måtte

få utgå, så att dessa förseelser hemfölle under strafflagen.

§ 149.

Högsta domstolens ledamöter ansågo bestämmelsen, att det medförda godset skulle

dömas förbrutet, vara alltför sträng, såvitt anginge annat än tullpliktigt gods.

Justitieråden Billing, Wijkander, Claeson och Carlson framhöllo önskvärdheten

därav att texten i redaktionellt hänseende översåges i syfte att, där samma begrepp å

skilda ställen ^ förekomme, enahanda uttryck, så vitt möjligt, däråt gåves; och ville

justitieråden såsom exempel här påpeka, hurusom i denna § och nästföregående § samma

tanke ^återgivits på trenne olika sätt, nämligen i 148 § 1 mom. sålunda: “utan bevisligt

nödtvång"; i 2 mom. av samma § med orden: “utan trängande nöd eller annan giltig

.orsak" och i förevarande § med: “utan att vara av nödtvång föranlett".

Justitierådet Carlson anmärkte därjämte, att ordet beslagare syntes vara här använt

i annan betydelse än den i § 138 angivna, då här talades om en angivare, som

icke vore beslagare.

§ 150.

Justitierådet Carlson hemställde, under hänvisning till sitt yttrande vid § 129

mom. 5, att tredje punkten måtte uteslutas.

§ 155.

Justitierådet Quensel yttrade: “Denna paragraf torde på grund av förut gjord

anmärkning böra omarbetas därhän, att annat straff än för underlåten tillsyn ej må

drabba befälhavaren, därest han ej blir övertygad om vetskap om lönnrummet eller den

hemliga tillgången till lasten. “

§ 157.

Justitierådet Quensel yttrade: “Att ägaren till fartyget, även om han ej är befälhavare

därå eller ens åtföljer detsamma, skall vara i vidare mån ansvarig för iakttagandet

av de i § 38 mom. 2 meddelade föreskrifter, än att han bör tillse, att fartySel>

därest det uthyres til] utrikes fart, är, när det lämnar ägarens besittning, försett

med stadgade beteckningar, är åter att såsom gärningsman straffa den, som ej

blivit om brottslighet övertygad. Även å § 157 mom. 2 är således tillämpligt vad vid

§ 129 först blivit anmärkt."

§ 160.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: “Med den avfattning,

paragrafen erhållit, skulle ansvar för olaga segling knappast kunna inträda, med

mindre fartygsbefälhavaren vid återkomsten till riket medfört andra varor än den vid avseglingen

intagna last. Då sådan mening ej lärer vara åsyftad, bör paragrafen omredigeras.

"

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

139

§ 103.

Justitierådet Quensel, med vilken justitierådet Bohman instämde, anförde: “Då,

beträffande transitupplagsgods, i § 107 förutsättes, att det förlorade godsets beskaffenhet

kan utrönas, så att därå belöpande tull kan beräknas, och enligt samma paragraf faitygsbefälhavaren,

fartyget eller järnvägsstyrelsen ansvarar för tullbeloppets gäldande,

synes från tullverkets sida icke böra därjämte kunna utkrävas kriminellt ansvar av

fartygets eller tågets befälhavare eller av stationsföreståndare. Detsamma torde i fråga

om transitgods gälla, för den händelse godsets beskaffenhet utrönes och därå belöpande

tull inflyter.''1

Justitierådet Carlson utlät sig: “Då den presumtion om brottsligt förfarande eller

bristande tillsyn, som ligger till grund för ifrågavarande straffbud, synes vara ganska

oviss, eftersom rätten att väcka åtal i detta enda fall gjorts beroende av generaltullstyrelsens

förordnande, hemställer jag, att denna paragraf måtte få utgå.“

§ 165.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: “Emedan dot

här bestämda ansvar bör drabba stationsf örestånd aren allenast såsom påföljd, för det

han åsidosatt honom åliggande tillsyn över godsets omlastning eller lossning, bör

samma ansvar ej ifrågakomma i de fall, då stationsföreståndaren ej brustit i den tillsyn,

som rimligen kan av honom fordras."

§ 166.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: “Av de i denna

paragraf uppräknade förseelser falla väl en del under allmänna lagens straffbud; men

med andra synes så icke vara förhållandet. Bötesstraff torde därför böra utsättas med

föreskrift, att detsamma skall tillämpas, där ej förseelsen är enligt allmän lag med

straff belagd."

§ 167.

Justitieråden Claeson, Wijkander, Billing, Bohman och Quensel förenade sig om

följande yttrande: “Att olovligt brytande av lås, sigill eller plomb, som av tullmyndighet

anbringats, ej blott å de i denna § omförmälda föremål, utan ock å skeppshandlingar

(jfr §§ 9, 10 och 50), hemfaller under stadgandet i 10 kap. 21 § strafflagen

torde ej vara tvivel underkastat och bör redan på denna grund ej i tullstadgan

utsägas, ehuru visserligen, om denna bestämmelse utgår ur tullstadgan, därav bliver en

nödvändig, men knappast önskvärd följd, att dylik gärning skall beivras, ej vid tullrätt,

utan vid allmän domstol. Här synes på sin höjd, till förebyggande av möjligt missförstånd,

erfordras en bestämmelse om straff för den, som berett sig tillgång till i

§:n omnämnt rum på sådant sätt, att gärningen ej är efter allmän lag straffbar. Den i

sista punkten av 1 mom. innehållna rättsregel synes vara så allmängiltig, att den ej

bör i en tullstadga uttalas."

Justitierådet Carlson utlät sig: “Den bestämmelse i nu gällande tullstadga, som

motsvarar mom. 1, torde hava upptagits huvudsakligen för att däri omförmälda brott

skulle bliva i fråga om laga domstol och i andra avseenden betraktade såsom tullmål.

Om mom. 1 av sådan anledning bibehålies, synes hänvisningen till viss paragraf i strafflagen

böra utbytas mot en hänvisning till allmän lag och sista punkten .uteslutas.“

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Justitierådet Hetslow hemställde, att de i 1 inom entet fö ro k omm an d o orden “fartygsluckor

eller andra ingångar till rum, där gods förvaras, eller själva godset1* måtte,

såsom dels obehövliga och dels medförande en obehörig begränsning av den här åsyftade

art av brottslighet, varda uteslutna, i vilket fall samma moments innehåll i övrigt

erfordrade en något förändrad avfattning.

Beträffande moment 2 anmärkte justitieråden Herslow, Carlson, Claeson, Wijkander

och Quensel, att för straffrihet någon sträng bevisning att förseglingen blivit av våda

bruten ej borde fordras. Sannolika skäl syntes göra tillfyllest.

§ 168.

Högsta domstolens ledamöter erinrade därom, att i §;n saknades bestämmelse om

fördelning av ersättning för förskingrat gods (§ 129 mom. 5).

Justitierådet Carlson hemställde därjämte, under hänvisning till vissa förut gjorda

förslag om redaktionsförändringar, att de i början av paragrafen förekommande orden “så

ock för förbrytelse, som, enligt vad ovan sägs, skall anses såsom olovlig varuinförsel§ **

måtte uteslutas.

§ 169.

Justitierådet Wijkander yttrade: att enär känd ägare till beslagtaget gods borde

i den ordning, rättegångsbalken angåve, varda hörd, innan godset förklarades förverkat,

orden, “så ock då ägare eller forsiare sedermera icke kan med stämning anträffas"

syntes böra utgå.

§ 170.

Justitieråden Quensel, Bohman och Wijkander förenade sig om följande yttrande:

“Denna paragraf synes desto hellre böra såsom överflödig utgå, som dess bibehållande

i tullstadgan möjligen kunde framkalla den oriktiga föreställning, att tulltjänsteman,

som enligt tullstadgan äga åtalsrätt, jämväl skulle vara befogade att företaga

häktning."

Justitieråden Herslow, Carlson och Billing ansågo, lika med justitieråden Quensel,

Bohman och Wijkander, denna § böra, såsom överflödig, utgå.

§ 171.

Justitierådet Herslow yttrade: “Förbrytelse, som omnämnes i tullstadgan, kan

vara av beskaffenhet att tillika innefatta förbrytelse mot allmän lag. Såsom exempel

härpå torde det vara nog att hänvisa till §§ 131, 166 och 167 i förslaget. Olika

meningar kunna då yppas, såsom de också verkligen inom lagskipningen framträtt,

huruvida en sådan förbrytelse skall betraktas såsom brott mot tullstadgan eller mot

allmänna lagen. Denna olika uppfattning har sin särskilda vikt och betydelse för frågan

om behörig domstol för mål angående så beskaffat brott. Till förekommande av osäkerhet

och möjliga förvecklingar vid avgörande av nämnda fråga synes mig böra, i viss

likhet med vad i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes iakttagits

vid bestämmandet av krigsdomstols kompetens, uttryckligen stadgas, att tullrätt är behörig

att rannsaka och döma i varje mål, som angår någon i tullstadgan särskilt nämnd

förbrytelse, även om ansvaret för densamma skall bestämmas enligt strafflagen, men

att, därest förbrytelse mot tullstadgan tillika innefattar något i samma stadga icke

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

nämnt brott mot allmän lag, såsom t. ox. våld mot tullbevakning vid olovlig varuinförsel,

detta särskilda brott skall beivras vid allmän domstol.“

§ 172.

Högsta domstolens ledamöter ansågo, att för försummelse att fullgöra den här

meddelade föreskrift annat ansvar än det i allmän lag för tjänstefel stadgade icke

erfordrades eller ens lämpligen borde utsättas.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 höft. (Nr 226.)

19

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:274 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m. s. 1 i texten
  2. Bev1LU 1923:8 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets memorial Nr 8 a1 i texten
  3. SU 1923:134 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhåll av särskild polis för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker in. m. s. 2 i texten
  4. Bev1LU 1923:5 Sammansatta bevillnings- och, första lagutskottets utlåtande Nr 5. 1 s. 1 i texten
  5. Bev1LU 1923:6 Sammansatta betalnings- ooh första lagutskottets utlåtande Nr 6 s. 1 i texten