Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt

1923-01-26 · 93 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 85 av 93 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:29, Med förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

1

Nr 29.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förvärvande och förlust av medborgarrätt; given Stockholms

slott den 26 januari 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förvärvande och

förlust av medborgarrätt.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 21 höft. (Nr 29.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Förslag

till

Lag

om förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svensk medborgarrätt förvärvas, på grund av födsel, av

1. barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare;

2. barn i äktenskap, av vars föräldrar allenast modern är svensk

medborgare, såframt fadern ej har medborgarrätt i något land;

3. barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare.

Födes barn i äktenskap efter faderns död eller sedan äktenskapet

gått åter eller upplösts genom äktenskapsskillnad, blir barnet svensk

medborgare allenast, såframt modern är svensk medborgare, eller ock

modern ej har medborgarrätt i något land men fadern vid äktenskapets

upplösning var svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i riket, anses, intill dess annat utrönes,

såsom svensk medborgare.

2 §•

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född bär i riket

och oavbrutet här haft sitt hemvist intill uppnådd ålder av tjugutvå år,

blir svensk medborgare, såframt han eller hon icke under sista året

skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och därvid

tillika med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt i annat

land. Rätt till avsägelse, som nu är nämnd, tillkommer ej den, vars

fader eller, då fråga är om barn utom äktenskap, moder själv begagnat

sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i första stycket sägs, skall ske, om den, varom

fråga är, har sitt hemvist i Stockholm, hos överståthållarämbetet och

eljest hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han har

sitt hemvist. Det åligger den myndighet, hos vilken avsägelse göres,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29. 3

att pröva, huruvida avsägelse» är behörigen gjord, samt att därom meddela

beslut.

3 §•

Utländsk kvinna, som gifter sig med svensk medborgare, förvärvar

genom äktenskapet svensk medborgarrätt.

Hava makarna barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet

svensk medborgare, såframt det är ogift och ännu ej fyllt aderton år.

4 §‘

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men förlorat sin

svenska medborgarrätt utan att bliva medborgare i annat land, återvinner

svensk medborgarrätt genom att taga sitt hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men sedermera blivit

annat lands medborgare, återvinner svensk medborgarrätt, såframt han,

efter förlust av den utländska medborgarrätten, tager sitt hemvist här

i riket, eller ock, medan han har sitt hemvist här i riket, går sin utländska

medborgarrätt förlustig.

Konungen äger med avseende å viss främmande stat förordna, att

medborgare i den staten, som förut, på grund av födseln, varit svensk,

och som själv är född här i riket, eller vars båda föräldrar eller, då

fråga är om utom äktenskap född person, moder är född här i riket,

skall återvinna svensk medborgarrätt, då han under de fem sista åren

oavbrutet haft sitt hemvist här i riket. På grund av vad nu sagts må

medborgarrätt dock icke återvinnas av den, som ej fyllt tjugutvå år,

eller av kvinna, som är gift med utländsk medborgare, ej heller av

änka eller kvinna, vars äktenskap eljest är upplöst, förr än ett år förflutit

efter äktenskapets upplösning. Återförvärv av medborgarrätt enligt

detta stycke äge ej heder rum för den, som under sista året skriftligen

avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och därvid

med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt i annat land. Dylik

avsägelse skall ske, om den, v.arom fråga är, har sitt hemvist i Stockholm,

hos överståthållarämbetet och eljest hos Konungens befallningshavande

i det län, inom vilket han har sitt hemvist. Det åligger den

myndighet, hos vilken avsägelse göres, att pröva, huruvida avsägelse»

är behörigen gjord, samt att därom meddela beslut.

5 §.

Konungen äger, på ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 29.

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist här i riket;

3. under sin vistelse här i landet fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till svensk medborgare medföra

gagn för riket, eller har sökanden förut ägt svensk medborgarrätt, eller

föreligga eljest med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga skäl

för hans upptagande till svensk medborgare, må svensk medborgarrätt

honom beviljas utan hinder av här ovan stadgade villkor.

Träder ej sökanden enligt rätten i det land, han tillhör, i och med

sin naturalisation som svensk medborgare ut ur sitt medborgarrättsliga

förhållande till det landet, utan fordras härför medgivande av landets

regering eller annan myndighet därstädes, vare, såframt ansökningen

bifalles och sökanden ej redan styrkt, att sådant medgivande lämnats,

som villkor för medborgarrättens förvärvande stadgat, att sökanden skall

inom viss tid och inför den Konungens befallningshavande, som Konungen

bestämmer, styrka, att dylikt medgivande lämnats. Det åligger befallningshavanden

att pröva, huvuvida behörigt bevis företetts, och att därom

meddela beslut. Kan sökanden ej förete bevis, som nyss nämnts, må,

där synnerliga skäl därtill äro, medborgarrätt honom ändock av Konungen

beviljas.

Närmare bestämmelser angående ansökan om medborgarrätt och

den utredning, som erfordras för prövningen av sådan ansökan, givas

av Konungen.

6 §•

Vinner utländsk man svensk medborgarrätt enligt 2 eller 4 §, tillkommer

sådan rätt jämväl hans hustru och ogifta barn i äktenskap

under aderton år.

Vad i första stycket sägs gälle ej hustru eller barn, som vid den

tidpunkt, varom fråga är, icke har sitt hemvist här i riket, ej heller

hemskild hustru eller, vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång

eller äktenskapsskillnad, barn, som står under moderns vårdnad. Tager

sedermera hustrun under äktenskapets bestånd eller barn, som ännu

är ogift och under aderton år, under faderns livstid sitt hemvist här i

riket, eller varder hemskillnaden hävd, vinner hustrun eller barnet svensk

medborgarrätt, om mannen då fortfarande är svensk medborgare.

Varder utländsk man enligt 5 § upptagen till svensk medborgare,

medför detta, om därvid ej annorlunda bestämts, svensk medborgarrätt

även för hans hustru och ogifta barn i äktenskap under aderton år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

5

7 §•

Vad i C § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar

svensk medborgarrätt tillsammans med fadern, skall äga motsvarande

tillämpning

å förhållandet mellan barn utom äktenskap och barnets moder,

såframt ej fadern har vårdnaden om barnet och lian icke är svensk

medborgare;

å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, som är

änka; samt

å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står under moderns

vårdnad.

8 §.

Svensk medborgarrätt förloras av den, som, genom naturalisation

eller giftermål eller ock eljest, blir medborgare i annat land och där

har eller efter förvärvet av medborgarrätten tager sitt hemvist. Oberoende

av hemvistet förloras svensk medborgarrätt av ogift barn under

aderton år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket

och aldrig här haft sitt hemvist, och vars båda föräldrar eller, då fråga

är om utom äktenskap född person, moder är född utom riket, förlorar

sin svenska medborgarrätt vid uppnådd ålder av tjugutvå år, såframt

ej dessförinnan Konungen, på ansökan, medgivit, att medborgarrätten

ändock må bibehållas. Med hemvist här i landet skall till sin verkan

vara likställd vistelse här för fullgörande av värnplikt eller för deltagande

i undervisningen vid svensk läroanstalt eller ock eljest under förhållanden,

som tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av medborgarrätt enligt denna paragraf för svensk man

medför förlust av sådan rätt även för hans hustru samt barn i äktenskap.

Yad nu är sagt äge motsvarande tillämpning å förhållandet mellan

en kvinna och hennes barn utom äktenskap.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar bliva utländsk medborgare, erhålla

medgivande till utträde ur sitt medborgarrättsliga förhållande till

Sverige, göre därom ansökning hos Konungen. Bifalles dylik ansök
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

ning, vare, om sökanden ej redan är utländsk medborgare, som villkor

stadgat, att sökanden inom viss tid skall hava förvärvat medborgarrätt-i

annat land.

11 §•

Den, som förlorat svensk medborgarrätt på grund av stadgandet

i 7 § av lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt,

äger, såframt han icke förvärvat medborgarrätt i annan stat

samt förutsättningarna för förlust av medborgarrätt enligt 9 § i denna

lag icke heller äro för handen, återvinna svensk medborgarrätt genom

att i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas,

hos svensk beskickning eller svenskt konsulat skriftligen anmäla

sin önskan att åter bliva svensk medborgare.

Genom anmälan, som i första stycket sägs, förvärvas, under enahanda

villkor, som där stadgas, svensk medborgarrätt

dels av kvinna, som förvärvat svensk medborgarrätt genom födseln,

men enligt stadgandet i första stycket av 6 § i lagen den 1 oktober

1894 förlorat sin svenska medborgarrätt genom giftermål med den, som

ej är svensk medborgare,

dels ock av den, som väl ej förut ägt svensk medborgarrätt, men

skulle varit svensk medborgare på grund av födseln, såframt ej dessförinnan

hans fader eller, då fråga är om utom äktenskap född person,

hans moder förlorat sin svenska medborgarrätt enligt 7 § i lagen den

1 oktober 1894.

Person, som ovan i denna paragraf nämns, vinner svensk medborgarrätt

jämväl genom att taga sitt hemvist här i riket, även om

sådant ej följer av stadgandet i 4 § första stycket.

Anmälan, som i denna paragraf sägs, kan ej med laga verkan

göras av den, som ej fyllt aderton år.

När någon blir svensk medborgare enligt denna paragraf, skall

vad i 6 § första och andra styckena samt 7 § är för där avsedda fall

stadgat lända till efterrättelse; dock skall det i 6 § andra stycket stadgade

undantaget med avseende å hustru och barn, som icke hava sitt

hemvist här i riket, ej gälla för det fall att den svenska medborgarrätten

vinnes genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet.

12 §.

Vill någon erhålla förklarande att han är svensk medborgare, må

han därom göra ansökan hos Konungen, som, därest förhållandet utredes,

meddelar dylikt förklarande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924, då förordningen

den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk

mans upptagande till svensk medborgare och lagen den 1 oktober 1894

om förvärvande och förlust av medborgarrätt skola upphöra att gälla.

För person, som i första stycket av 9 § sägs, och som uppnår

tjugutvå års ålder under något av åren 1924—1926, skall förlust av

medborgarrätten under de i 9 § stadgade förutsättningar inträda först

med utgången av år 1926.

Står bestämmelse i traktat, som Sverige ingått med främmande

stat och som vid denna lags ikraftträdande är gällande, i strid med vad

i samma lag är stadgat, skall den bestämmelsen lända till efterrättelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartem en t särenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet i Malmö den 27 september

1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Svensson, Hansson, Åkerman, Linders.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, anmäler

ärende angående förslag till ny lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Därvid anför föredraganden följande:

Nu gällande bestämmelser om förvärvande och förlust av svensk

medborgarrätt finnas inrymda, förutom i § 33 regeringsformen, dels i

lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt

och dels i förordningen den 27 februari 1858 angående ordningen

och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare,

vilken förordning även den är av lags natur.

Nyssnämnda år 1894 utfärdade medborgarrättslag, som trädde i

kraft den 1 januari 1895, utgjorde det svenska resultatet av ett under

åren 1888—1890 bedrivet samarbete på nu ifrågavarande lagstiftningsområde

mellan kommitterade för Sverige, Norge och Danmark. Frånsett

några smärre ändringar, vilka alla kunna betraktas som allenast

förtydligandeD, överensstämde 1894 års lag i sitt ursprungliga skick helt

och hållet med de kommitterades svenska lagförslag. Sedermera bar

lagen undergått allenast ett par ändringar av mer underordnad betydelse.

Frågan om en mera genomgripande revision av den svenska medborgarrättslagstiftningen

bar emellertid varit uppe vid olika tillfällen.

Sålunda togs initiativet till en betydelsefull ändring av 1894 års medborgarrätts!

ag bland annat av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t av

den 17 maj 1912 (nr 132). I denna skrivelse riktade sig riksdagen i huvudsak

mot stadgandet i 7 § av 1894 års lag därom att en utomlands boende

svensk i regel förlorar sin svenska medborgarrätt allenast på grund av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29. 9

tioårigt oavbrutet hemvist utom riket. Riksdagens hemställan i nämnda

skrivelse gick ut därpå, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida

och i vad mån sådan ändring i gällande lagstiftning om förvärvande

och förlust av medborgarrätt kunde vidtagas, att såsom regel svensk

statsborgare ej utan sin egen vilja och vetskap förlorade sitt svenska

statsborgarskap, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna

utredning kunde föranleda.

Över denna riksdagens skrivelse inhämtades yttranden från Sveriges

ministrar och eu del svenska generalkonsuler och konsuler i utlandet. De

över skrivelsen inkomna utlåtandena överlämnades sedermera till generalkonsul

Adolf Berencreutz, vilken chefen för justitiedepartementet, enligt

nådigt bemyndigande, den 7 december 1917 tillkallat för att såsom sakkunnig

inom departementet biträda med verkställande av en förberedande

undersökning för en tillärnad revision av lagstiftningen om förvärvande

och förlust av medborgarrätt. Resultatet av den Berencreutz sålunda

anförtrodda förberedande utredningen, omfattande bland annat en redogörelse

för utländsk lagstiftning på ifrågavarande område, blev därefter

i juli 1918 av honom avlämnad till chefen för justitiedepartementet.

Därefter fick frågan om ny medborgarrättslagstiftning vila, till

dess Kungl. Maj:t den 7 maj 1920, på hemställan av dåvarande chefen

för justitiedepartementet, beslöt inbjuda de norska och danska regeringarna

att med Sverige deltaga i ett gemensamt arbete för vinnande

av en reformerad, i huvudsak ensartad lagstiftning på det medborgarrättsliga

området. Sedan de norska och danska regeringarna avgivit

jakande svar på denna inbjudan, togo förhandlingar i ämnet mellan

delegerade för de tre länderna sin början i februari 1921 samt slutfördes

i november månad samma år. Delegerade vid dessa förhandlingar hava

varit: för Sverige statssekreteraren och expeditionschefen i justitiedepartementet

Sven Hagströmer, för Norge förutvarande expeditionschefen

i norska justitiedepartementet, sorenskriver Einar Hanssen samt för

Danmark departementschefen i danska inrikesministeriet Fr. MartensenLarsen.

Såsom resultat av sitt arbete framlade de delegerade förslag

till särskilda nya lagar för Sverige, Norge och Danmark om förvärvande

och förlust av medborgarrätt jämte åtföljande, för alla tre förslagen

gemensamma motiv. Det svenska tryckta betänkandet i ämnet överlämnades

till Kungl. Maj:t av den svenske delegerade med skrivelse den

15 december 1921.

Över det svenska förslaget till ny medborgarrättslag hava utlåtanden

inhämtats från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

i riket samt från Sveriges ministrar och en del svenska generalkonsuler

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 24 käft. (Nr 29.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

och konsuler i utlandet, varjämte över förslaget inkommit yttranden

från styrelserna för Fredrika Bremerförbundet och Nationalföreningen

mot emigrationen, från arbetsutskottet inom Riksföreningen för svenskhetens

bevarande i utlandet samt från det trettonde svenska handelskammarmötet

i Gävle.

Innan jag närmare ingår på eu redogörelse för innebörden av de

delegerades lagförslag samt för de smärre ändringar, som jag anser

detta böra undergå, torde det tillåtas mig att med några ord beröra nu

ifrågavarande lagstiftningsfrågas ställning i Norge och Danmark.

I Norge är nu gällande lag om statsborgarrätt av den 21 april

1888 och härleder sig alltså från tiden närmast före det tidigare skandinaviska

samarbetet på nu förevarande område. I huvudsaklig överensstämmelse

med det ur detta samarbete framgångöa förslaget avläts till

1900—1901 års norska storting proposition om ny statsborgarrättslag

för Norge. Innan vederbörande stortingskommitté hann avgiva utlåtande

över denna proposition, inkom emellertid till norska justitiedepartementet

från vissa kommitterade, som tillsatts för att utreda spörsmålet om Norges

anslutning till fyra av nederländska regeringen föreslagna konventioner

om internationell privaträtt, en framställning, i vilken framhölls önskvärdheten

därav, att vid den norska medborgarrättslagstiftningens revision

toges hänsyn till möjligheten av att dessa konventioner biträddes

av Norge. På anmodan av nyssnämnda departement utarbetade dessa

kommitterade — i det följande benämnda de norska folkrättssakkunniga

— därefter ett motiverat utkast till de förändringar, som de ansågo att

det genom propositionen framlagda lagförslaget borde undergå. Avskrift

av detta utkast tillställdes sedermera stortinget för att tagas under övervägande

av vederbörande stortingsutskott. På förslag av konstitution skommittén

blev emellertid propositionen av odelstinget återsänd till regeringen.

Nytt förslag i ämnet framlades sedermera i proposition till 1916 års

storting. Denna proposition, som i något större utsträckning än den föregående

avvek från det skandinaviska kommittéutkastet, blev dock aldrig

föremål för realitetsbehandling under då löpande valperiod (1916 —1918).

Till 1919 års storting avläts därefter ny proposition i ämnet, vilken, bortsett

från eu del mindre avvikelser, var lika lydande med 1916 års förslag.

Över denna 1919 års proposition avgav stortingets justitiekommitté utlåtande

den 20 maj 1920, i vilket utlåtande propositionen med vissa

smärre ändringar tillstyrktes. I anledning av det från svensk sida föreslagna

samarbetet på nu ifrågavarande lagstiftningsområde beslöt emellertid

odelstinget den 18 november 1920 att uppskjuta behandlingen av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

11

justitiekommitténs utlåtande. Sedan samarbetet därefter påbörjats, beslöt

odelstinget den 6 september 1921, att nämnda utlåtande icke skulle upptagas

till behandling. I Norge förelåg alltså vid de delegerades påbörjande

av sina förhandlingar ett i stortinget redan utskottsbebandlat

förslag om ny norsk medborgarrättslags tutning. Sedan de delegerade

avgivit sitt betänkande, blev. ny proposition i ämnet avlåten till stortinget

den 31 mars 1922. Frånsett några mindre jämkningar överensstämde

det genom denna proposition framlagda lagförslaget helt och

hållet med de delegerades norska förslag. På hemställan av justitiekommittén

bar odelstinget emellertid sedermera fattat beslut om att

förslaget icke skall upptagas till behandling av innevarande års odelsting.

I Danmark äro gällande regler om medborgarrätt inrymda — förutom

i § 50 av 1915 års grundlag, där en regel gives om sättet för

förvärv av medborgarrätt genom naturalisation — i en den 19 mars

1898 dagtecknad »Lov om Erhvervelse o g Fortabelse af Indf0dsret».

Denna lag, vilken grundar sig på 1888—1890 års skandinaviska samarbete,

är i stort sett lika lydande med 1894 års svenska lag. I ett

väsentligt avseende skiljer den sig dock från den svenska lagen. I den

danska lagen återfinnas nämligen ej numera några bestämmelser, motsvarande

7 och 8 §§ i den svenska lagen, om förlust av medborgarrätt

på grund allenast av viss tids hemvist utom riket (den s. k. tioårslagen)

samt om återvinnande av medborgarrätt för den, som på detta sätt gått

sin medborgarrätt förlustig. Stadganden, motsvarande dessa bestämmelser,

funnos visserligen ursprungligen intagna även i 1898 års danska

lag, men redan innan tio år hunnit förflyta från lagens ikraftträdande

och således innan bestämmelserna hunnit verka, blevo de upphävda

genom en lag av den 23 mars 1908. Någon proposition på grundval

av de delegerades danska förslag har ännu ej blivit avlåten till den

danska riksdagen.

De av de delegerade framlagda norska och danska förslagen överensstämma

i stort sett med det svenska. Mellan dem förefinnas dock

en del olikheter. Såsom den väsentligaste av dessa torde vara att betrakta

att, på grund av den danska grundlagens föreskrift att ingen

utlänning kan erhålla dansk medborgarrätt annat än genom lag, bestämmelserna

om naturalisation måst i det danska förslaget begränsas

till att i huvudsak innehålla allenast en hänvisning till att dansk medborgarrätt

även kan förvärvas genom naturalisation i enlighet med

nämnda grundlagsföreskrift. En del andra skiljaktigheter av mera underordnad

art får jag tillfälle att beröra i det följande vid behandlingen av

det svenska förslagets särskilda stadganden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Angående det svenska förslagets huvudsakliga innehåll, dess förhållande

till nu gällande svensk rätt, de mot förslaget i avgivna utlåtanden

framställda anmärkningarna och de smärre ändringar, som de

delegerades svenska förslag på grund härav eller ock eljest enligt min

mening bör underkastas, tillåter jag mig anföra följande.

Det svenska förslaget går ut på erhållandet av en lag, som skulle

ersätta såväl 1894 års medborgarrättslag’som 1858 års natur ali sationsförordning.

Att samtliga medborgarrättsstadganden på detta sätt sammanföras

i en och samma författning — såsom fallet redan nu är i Norge

— torde icke kunna betraktas annat än som en fördel.

I förslaget innefattas bestämmelserna om förvärvande av svensk

medborgarrätt i 1 — 7 §§ och stadgandena om förlust av denna rätt i

8-10 §§.

Grundläggande för förvärv av medborgarrätt äro enligt förslaget

i huvudsak följande omständigheter, nämligen:

födsel av föräldrar (fader, i vissa fall moder), som själva äga svensk

medborgarrätt (1 §);

födsel i Sverige jämte efterföljande oavbrutet hemvist där intill

uppnådd tjugutvå års ålder (2 §);

för kvinna: giftermål med svensk man (3 § första stycket);

för minderåriga barn: legitimation genom föräldrarnas äktenskap,

då fadern är svensk medborgare (3 § andra stycket);

för förutvarande svenska medborgare under vissa förutsättningar:

bosättning i riket, respektive oavbrutet hemvist där under viss tid

(4 §); samt

naturalisation (5 §).

De fall, då hustru följer man och då barn följa sina föräldrar vid förvärv

av medborgarrätt, äro sammanförda i tvenne särskilda paragrafer, av

vilka den ena (6 §) behandlar de fall, då hustru och barn följa mannenfadern,

och den andra (7 §) de fall, då barn i nu förevarande avseende

följa modern.

Förlust av svensk medborgarrätt skall enligt förslaget i regel inträda

i följande fall, nämligen:.

vid förvärv av medborgarrätt i annat land (8 §); och

för den andra utom riket födda generationen svenskar — jämte

hustru och barn — vid uppnådd ålder av tjugutvå år (9 §);

varjämte en svensk medborgare skall kunna genom särskilt beslut

av Konungen erhålla medgivande till utträde ur sitt medborgarrättsliga

förhållande till Sverige (10 §).

Slutligen hava införts bestämmelser rörande återvinnande av svensk

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 29.

medborgarrätt för sådana personer, som enligt 7 § i 1804 års lag förlorat

sin svenska medborgarrätt på grand allenast av viss tids utomlandsvistelse

(11 §), samt föreskrivits, vilka författningar skola upphävas

genom den nya lagen, varjämte meddelats visst övergångsstadgande

rörande 9 § (efter bestämmelsen om lagens ikraftträdande).

Enligt förslaget skulle avhjälpas de olägenheter, med vilka våra

nuvarande medborgarrättsstadganöen enligt mångårig erfarenhet måste

anses vara behäftade. Erforderlig hänsyn har därjämte vid förslagets

utarbetande tagits till de förändringar i nu gällande medborgarrättsregler,

som böra föranledas av vår nyare lagstiftning främst på familjerättens

område samt av den svenska internationella privaträttens anslutning till

den s. k. statsborgarskapsprincipen, varför Sveriges tillträdande av Aussa

s. k. Haagkonventioner är ett uttryck.

Förslaget har också hos de myndigheter och föreningar, som yttrat

sig över detsamma, rönt ett synnerligen gynnsamt mottagande. Från

flera håll har uttryckligen uttalats tillfredsställelse med förslaget i dess

helhet eller i allt fall med dess huvudsakliga delar. Särskilt är detta

fallet beträffande de föreslagna stadgandena om skärpning av de normala

förutsättningarna för vinnande av naturalisation och — å andra sidan

— om ökad möjlighet till medgivande i särskilda fall av dispens från

dessa förutsättningar (5 §), om lättad tillgång för förutvarande svenskar

att återvinna svensk medborgarrätt (4 och 11 §§) samt om utbyte av

de niwarande stadgandena om förlust av medborgarrätten på grund

allenast av viss tids utomlandsvistelse — den s. k. tioårslagen — mot andra

betydligt avvikande bestämmelser (9 §). Den förändrade medborgarrättsliga

ställning, som förslaget i olika avseenden för särskilda fall tillerkänner

en gift kvinna eller änka och hennes barn (främst genom 6,

7 och 8 §§), har i stort sett vunnit gillande bland annat av Fredrika

Bremerförbundets styrelse, vilken dock särskilt i visst avseende påkallat

ännu en ändring, till vilken jag får tillfälle att återkomma ATid behandlingen

av 8 §.

Med avseende å förslagets särskilda bestämmelser samt de smärre

ändringar, som detta enligt min mening bör iindergå, är att nämna

följande.

1 §•

I 1 § stadgas de fall, då svensk medborgarrätt förvärvas genom

födseln. Därvid bygger förslaget, liksom nu gällande rätt, på härstamningsprincipen,

på det sätt att barn i äktenskap, vars fader, och

barn utom äktenskap, vars moder har svensk medborgarrätt, genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

födseln bli svenska medborgare (första stycket första punkten och tredje

stycket). Enligt förslaget skola emellertid — i motsats till vad fallet

är enligt nuvarande rätt — barn i äktenskap i vissa fall genom födseln

förvärva svensk medborgarrätt, ehuru allenast modern är svensk

medborgare, nämligen då fadern ej äger medborgarrätt i något land

eller ock barnet födes efter faderns död (andra stycket). Sistnämnda

stadgande sammanhänger nära med vissa andra bestämmelser i förslaget,

nämligen till sin förra del med bestämmelsen i 8 §, enligt vilken en

svensk kvinna, vilken gifter sig med en man, som ej äger medborgarrätt

i något land, ej skall genom giftermålet förlora sin svenska medborgarrätt,

och till sin senare del — beträffande ett postumt barns

medborgarrätt — med stadgandet i 7 §, enligt vilket en änkas förvärv

av svensk medborgarrätt i regel skall omfatta även hennes minderåriga

barn i äktenskap.

Som en naturlig konsekvens av stadgandet i andra stycket om

postumt barns förvärv av svensk medborgarrätt genom födseln har (i

andra punkten av första stycket) gjorts motsvarande undantag från

huvudregeln i första stycket därom att barn i äktenskap genom födseln

erhåller faderns svenska medborgarrätt. Detta har skett för att, främst

i förhållandet till de två övriga skandinaviska staterna, beträffande vilka

föreslagits en regel motsvarande den i andra stycket intagna, undvika

uppkomst för ett postumt barn av dubbel medborgarrätt.

Slutligen har som sista stycke i 1 § föreslagits en bestämmelse

om hittebarns medborgarrätt, fullständigt motsvarande 10 § i 1894 års

lag. Att detta stadgande fått sin plats i 1 § har tydligen sin grund

i antagandet, att ett i Sverige anträffat hittebarn är fött under sådana

omständigheter, att det enligt förut i 1 § meddelade bestämmelser genom

födseln förvärvat svensk medborgarrätt.

I 1 § sådan den avfattats i de delegerades förslag har jag ingen

ändring att föreslå. Några av de i ärendet hörda myndigheterna hava

ifrågasatt erforderligheten av att meddela särskilda bestämmelser för ett

postumt barns medborgarrätt genom födseln. Som skäl för denna sin

åsikt hava de huvudsakligen anfört, att det förutsatta fallet skulle vara

allt för sällsynt för att kräva särskilda bestämmelser. Denna uppfattning

kan jag ej dela. Att t. ex. en svenskfödd änka efter en — vanligen

då här i Sverige bosatt — utlänning omedelbart efter mannens

död söker vinna svensk medborgarrätt genom naturalisation torde ej

förekomma så sällan. Då enligt de delegerades förslag, till vilket jag

i denna del ansluter mig, bevis om befrielse från förutvarande medborgarskap

endast helt undantagsvis skulle fordras som förutsättning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition Wr 29.

för förvärv av medborgarrätt genom naturalisation, skulle det lätt kunna

inträffa, att en dylik änka vunne svensk medborgarrätt så tidigt efter

äktenskapets upplösning genom mannens död, att hon fortfarande då

vore havande med barn avlat i äktenskapet. Detta skulle än lättare

kunna komma att bliva händelsen, om, på sätt jag i det följande kommer

att förorda, i den blivande lagen icke kominer att, på sätt de

delegerade föreslagit, intagas någon föreskrift om avläggande av

trohetslöfte som förutsättning för förvärv av medborgarrätt genom

naturalisation. Om ej särskilda bestämmelser meddelas om den medborgarrättsliga

ställning ett dylikt postumt barn får genom födseln,

skulle stark tvekan kunna uppstå i detta avseende. Detta torde bäst

framgå därav, att av de myndigheter, som ifrågasatt nu förevarande

bestämmelsers behövlighet, en synes hålla före att, i fall särskilda regler

ej meddelas, barnet, på grund av 1 §:s formulering, icke skulle genom

födseln förvärva svensk medborgarrätt, under det att två andra av nämnda

myndigheter, under åberopande av 7 § i förslaget eller i allt fall av

grunderna för detta lagrum, mena, att ett sådant barn skulle genom

födseln bliva svensk medborgare. För undanrödjande av varje tvekan,

hur ett fall sådant som det förevarande bör bedömas, anser jag därför,

i likhet med de delegerade, lämpligast, att särskild regel meddelas

uti ifrågavarande avseende. En bestämmelse i nu förevarande riktningvar

också upptagen i det i det norska stortinget redan utskotts behandlade

förslaget. När en utländsk mans änka vid ett postumt barns

födelse äger svensk medborgarrätt, torde detta, på sätt de delegerade även

framhållit, för närvarande praktiskt taget alltid bero därpå, att hon förvärvat

svensk medborgarrätt efter mannens död (enligt de två första

styckena av 4 § eller enligt 5 §). Det enda naturliga synes då vara, att

det postuma barnet genom födseln blir svensk medborgare och sålunda

förvärvar samma medborgarrätt, som innehaves av den enda kvarvarande

av dess föräldrar och — enligt 7 § — i regel jämväl av dess äldre

minderåriga syskon.

2 §•

Stadgandet i förslagets 2 § återgiver i en i vissa avseenden något

förtydligad form bestämmelsen i första stycket av samma paragraf i

1894 års lag. Enligt stadgandet skall, liksom enligt nuvarande rätt,

utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i Sverige

och oavbrutet här haft sitt hemvist, förvärva svensk medborgarrätt vid

fyllda tjugutvå år, såframt han eller hon icke under sista året — d. v. s.

inom ett år efter uppnåendet av den svenska myndighetsåldern tjuguett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

år — hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skriftligen avsagt sig rättigheten

att bliva svensk medborgare samt därvid tillika med behörigt

bevis styrkt sig äga medborgarrätt i annat land. Emellertid föreskrives

tillika, jämväl i nära anslutning till vad nu gäller, att rätt till sådan

avsägelse, som nyss sagts, ej skall tillkomma den, vars fader — eller,

då fråga är om barn utom äktenskap, moder — själv begagnat sig av

sådan rätt. En följd av denna sistnämnda föreskrift blir således den,

att förvärvet av svensk medborgarrätt enligt 2 § blir ovillkorligt för

den andra här i riket födda generationen utlänningar.

Någon ändring i vad sålunda, i nära överensstämmelse med nu

gällande rätt, föreslagits, har jag ej att förorda. Stadgandet vilar på

den enligt min mening riktiga åsikten, att man till de av en individs

vilja oberoende omständigheter, vilka normalt fästa honom vid staten,

bör räkna icke blott härstamning, utan även ett faktiskt inlevande i

samhället allt ifrån födelsen.

För Norge, där ett motsvarande stadgande för närvarande ej finnes,

har den norske delegerade väl föreslagit en bestämmelse i nu ifrågavarande

riktning, men han har ansett försiktigast att låta ett förvärv

av medborgarrätt på nu förevarande grund inträda villkorligt först för

den andra och ovillkorligt först för den tredje inom riket födda generationen

utlänningar. I det norska förslaget har därför som en ytterligare

förutsättning för medborgarrättsförvärvets inträde stadgats, att även

vederbörandes fader eller, då fråga är om utom äktenskapet född person,

moder är född inom landet.

Ett par av de över det svenska förslaget hörda myndigheterna hava

ifrågasatt, huruvida ej en dylik skärpning av villkoren för förvärv av

medborgarrätt enligt 2 § borde stadgas även i den svenska lagen. Härtill

synas mig dock ej föreligga tillräckliga skäl. Från intet håll har

kunnat påvisas, att stadgandet i sin nuvarande avfattning vare sig i

Sverige eller i Danmark, där ju motsvarande bestämmelse gäller, medfört

några olägenheter. Härtill kommer ännu ett skäl, som jag anser

böra tillerkännas en viss betydelse. På sätt redan förut nämnts hyllar

Sveriges internationella privaträtt den s. k. statsborgarskapsprincipen,

som låter medborgarrätten och icke domicilet bli avgörande för frågan

vilken rättsordnings regler vederbörande blir underkastad i flera viktiga

hänseenden (se härom närmare de delegerades betänkande sid. 77). Det

torde vara klart, att det från nu angivna synpunkt måste vara av en

viss vikt, att personer, som allt ifrån sin födelse och till uppnåendet

av mogen ålder, helt levt sig in i svenska förhållanden och även i de

flesta fall torde i den allmänna uppfattningen gälla som svenskar, ock
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

17

sä i verkligheten bliva detta och sålunda tvingas att i nämnda avseenden

i allo vara underkastade allenast svenska rättsregler.

3 §■

Stadgandet i första stycket av 3 § därom, att eu utländsk kvinna,

som gifter sig med svensk man, genom giftermålet förvärvar svensk

medborgarrätt, överensstämmer helt och hållet med bestämmelsen i motsvarande

lagrum i 1894 års lag. Regeln är också erkänd i, praktiskt

taget, all utländsk rätt. Endast eu del sydamerikanska stater torde

ej — åtminstone ej utan väsentliga modifikationer — omfatta densamma.

Den grundar sig på en naturlig hänsyn till den gemenskap makarna

emellan, som uppkommer genom äktenskapet, och till de olägenheter i

olika riktningar, som skulle bli eu följd av att makarna hade medborgarrätt

i var sin stat.

Nämnas kan, att nyligen i vissa länder väckts förslag om tillerkännande

åt den gifta kvinnan av en mera självständig medborgarrättslig

ställning. Dessa förslag hava dock veterligen ännu ej lett till

några definitiva resultat. I Amerikas förenta stater har emellertid ett

förslag i nu nämnd riktning (den s. k. Cablebillen) framskridit så långt,

att det den 20 juni i år antagits av representanternas hus. Enligt detta

förslag skulle bl. a. å ena sidan en utländsk kvinna icke endast genom

sitt giftermål med en amerikansk medborgare förvärva amerikansk medborgarrätt

och å andra sidan ej heller en amerikansk kvinna endast

genom sitt giftermål med en utländsk medborgare förlora sin amerikanska

medborgarrätt.

I andra stycket av 3 § i förslaget gives en regel om förvärv av

svensk medborgarrätt genom legitimation. Det föreslås där i nära överensstämmelse

med motsvarande stadgande i andra stycket av 3 § i 1894

års lag att, om vid en utländsk kvinnas giftermål med en svensk medborgare

makarna hava barn samman före äktenskapet, även barnet skall

bli svensk medborgare, såframt det är ogift och minderårigt. Att enligt

min mening detta stadgande bör undergå en jämkning — i det att uttrycket

»minderårigt» torde böra utbytas mot »icke fyllt tjuguett år» —

får jag tillfälle att närmare omnämna vid behandlingen av ett liknande

spörsmål vid 6 §.

4 §:

I 4 § av förslaget äro sammanförda alla stadganden om automatiskt

återvinnande av svensk medborgarrätt för förutvarande svenska

medborgare. De enda bestämmelser i denna riktning, som vår nuvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

ratt känner, äro de, som återfinnas i första och andra styckena av 8 §

i 1894 års lag (det senare tillagt genom lagändring den 7 maj 1909).

I det förstnämnda av dessa lagrum stadgas, att den, som förlorat sin

svenska medborgarrätt enligt 7 § i samma lag — den s. k. tioårslagen

— och icke blivit medborgare i annat land, skall återvinna sin svenska

medborgarrätt, då han tager hemvist i riket; och i andra stycket

av 8 § föreskrives, att — om Konungen överenskommit med främmande

stat, att den, som varit svensk medborgare och vunnit medborgarrätt i

det främmande landet, skall anses hava avstått från denna rätt, när han

ånyo bosatt sig här i riket och härstädes vistats viss tid — den, som på

sådan grund upphör att vara utländsk medborgare, skall samtidigt återvinna

sin svenska medborgarrätt. Dylika överenskommelser finnas slutna

med Amerikas förenta stater (konvention den 26 maj 1869 med dithörande

protokoll) och med Argentina (vänskaps-, handels- och sjöfartsfördrag

den 17 juli 1885, tilläggsartikel). Enligt dessa konventioner

förlorar en ursprungligen svensk medborgare, som blivit naturaliserad

i någon av nyssnämnda två stater, sin medborgarrätt därstädes, då han

vistats i Sverige oavbrutet under två år.

Enligt vår nuvarande lag är alltså det automatiska återvinnandet

av medborgarrätten för förutvarande svenskar, som åter tagit sitt hemvist

i Sverige, inskränkt till allenast tvenne särskilda fall, då vederbörande

eljest ej skulle äga medborgarrätt i något land. I förslaget åter

har regeln utsträckts till att omfatta alla de fall, då eu förutvarande

svensk medborgare blivit eller eljest skulle bliva medborgarrättslös,

detta må nu hava föranletts av bestämmelse i svensk lag, av föreskrift

i särskilda traktater eller av stadgande i utländsk lag. Med det fall

att vederbörande blivit medborgarrättslös har — såsom förhållandet

är även enligt nu gällande rätt, då fråga är om återförvärv enligt första

stycket av 8 § i 1894 års lag — likställts det, då han är utländsk

medborgare allenast på den grund att han genom födseln förvärvat,

jämte den svenska, jämväl utländsk medborgarrätt. Å andra sidan

har emellertid stadgandets tillämplighetsområde något inskränkts därigenom,

att det begränsats till att gälla allenast sådana förutvarande

svenska medborgare, vilka hava den närmare anknytning till Sverige,

som måste anses ligga däri, att de förvärvat svensk medborgarrätt genom

födseln (jfr 1 §).

Nu ifrågavarande stadganden äro i förslaget upptagna i första och

andra styckena av 4 § (jfr även beträffande gift kvinna tredje stycket

samt beträffande person, anställd i främmande stats tjänst, sista stycket

av samma paragraf). Regeln i första stycket torde i huvudsak få till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29. 19

Inropning å personer, som förlorat sin medborgarrätt enligt 7 § i 1S94

års lag eller enligt de i förslagets 9 § föreslagna reglerna, och som ej

förvärvat medborgarrätt i annat land. Och regeln i andra stycket torde

särskilt få betydelse för svenskfödda personer, som förvärvat medborgarrätt

i stater, i vilka antingen beträffande alla medborgare eller i

allt fall beträffande medborgare, som äro födda utomlands eller förvärvat

medborgarerätt genom naturalisation, gäller — det må nu vara på

grund av bestämmelse i vederbörande utländska lands lag eller enligt

särskilda med Sverige slutna traktater — den regeln, att medborgarrätten

går förlorad genom viss tids vistelse antingen i vederbörandes

ursprungliga hemland eller i allt fall utom riket (t. ex. Nederländerna,

Amerikas förenta stater och Argentina).

Att, på sätt sålunda föreslagits, åt nu ifrågavarande regel givits eu

mera allmän innebörd, än vad fallet är enligt nu gällande rätt, torde icke

kunna betraktas annat än som en given förbättring. Mot ändringsförslaget

härutinnan har ej heller framställts annan anmärkning, än att av ett par

av de i ärendet hörda myndigheterna hemställts, huruvida ej för den svenska

medborgarrättens återvinnande skulle även i nu förevarande fall (jfr fjärde

stycket av 4 §) uppställas den fordringen att vederbörande haft sitt

hemvist i landet under viss tid, exempelvis två år, eller ock härför

krävas, att han gjort viss anmälan om sin önskan att åter bliva svensk

medborgare. En dylik modifikation av regeln synes mig dock knappast

påkallad. I anslutning till den åsikt, som kommit till uttryck i de delegerades

motiv, håller jag nämligen före, att den, som genom födseln

blivit svensk medborgare, icke kan, sedan han tagit sitt hemvist inom

landet, anses hava något berättigat krav på att få behålla sin ställning

som medborgarrättslös. Och det skulle väl även från andra synpunkter

icke kunna betraktas annat än som i hög grad oegentligt, att en person,

som vore född svensk och tagit sitt hemvist i Sverige, skulle jämväl

efter hemvisttagandet här behålla sin statliga hemlöshet.

Den väsentligaste nyheten i 4 § erbjuder emellertid dess fjärde

stycke. Där beredes möjlighet att — efter Konungens närmare bestämmande

— få återvinningsinstitutet utsträckt till att gälla även förutvarande

svenskar, som ej äro medborgarrättslösa, utan förvärvat och

fortfarande äga medborgarrätt i annat land. Där stadgas nämligen, att

Konungen skall äga »med avseende å viss främmande stat förordna,

att medborgare i den staten, som förut, på grund av födseln, varit

svensk, och som själv är född här i riket, eller vars båda föräldrar

eller, då fråga är om utom äktenskapet född person, moder är född här

i riket, skall återvinna svensk medborgarrätt, då han under de sista

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

fem åren oavbrutet haft sitt hemvist här i riket.» Fordringarna för återvinnande

av medborgarrätt i ifrågavarande fall hava således betydligt

skärpts i förhållande till bestämmelserna i paragrafens första stycken, en

naturlig följd därav att det här i fjärde stycket ej är fråga om medborgarrättslösa,

utan om personer, som äga medborgarrätt i annat land.

Stadgandet skall sålunda icke, såsom då fråga är om dem som äro

medborgarrättslösa, gälla alla svenskfödda personer, utan i regel allenast sådana,

vilka själva äro födda här i riket eller vilkas båda föräldrar

äro födda här. Återförvärvet av den svenska medborgarrätten skall

vidare ej inträda omedelbart i och med hemvisttagandet här i landet,

utan först sedan vederbörande haft sitt hemvist här i Sverige oavbrutet

under de fem sista åren. Ej heller skall stadgandet gälla

medborgare i alla länder, utan endast dem, som äro medborgare i de

utländska stater Konungen bestämmer. Härvid förutsättes, att Konungen

för undvikande av uppkomst av dubbel medborgarrätt kommer att utfärda

förordnande om stadgandets tillämplighet allenast på medborgare

i länder, vilkas rätt erkänner ett sådant förvärv av svensk medborgarrätt

som det, varom här är fråga, såsom förlustgrund med avseende å

den egna medborgarrätten. Stadgandets tillämplighet har ytterligare

inskränkts dels genom föreskrift därom, att återförvärvande av medborgarrätt

enligt detsamma icke skall äga rum för den, som under sista

året i samma ordning som den, vilken finnes stadgad i 2 § för där avsett

fall, avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare, dels ock

genom vissa bestämmelser, som delvis sammanhänga med nämnda avsägelserätt,

nämligen därom, att medborgarrätt ej må på grund av förevarande

stadgande återvinnas av den, som ej fyllt tjugutvå år, ej heller

av kvinna, som är gift med utländsk man, eller änka eller kvinna, vars

äktenskap eljest är upplöst, förr än ett år förflutit efter äktenskapets

upplösning.

Den vidgade tillgång till återvinnande av svensk medborgarrätt för

förutvarande medborgare, som fjärde stycket av 4 § i de delegerades förslag

således erbjuder, är ägnad att fylla en verklig lucka i vår nuvarande rätt.

Förslaget i denna del har också vunnit så gott som enstämmigt gillande

av de myndigheter och andra, som yttrat sig över förslaget. Särskilt har

framhållits den fördel, som genom det förevarande stadgandet vunnes såtillvida,

att enligt detsamma svensk medborgarrätt skulle efter viss tids

bosättning i Sverige återförvärvas även i de ingalunda sällan förekommande

fall, då förutvarande svenska medborgare av okunnighet

om gällande bestämmelser eller på grund av den omgång och kostnad,

som är förenad med ansökan om naturalisation, underlåtit att själva

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21).

21

vidtaga erforderliga åtgärder för medborgarrättens återvinnande. Att återvinningsstadgandet

blir tillämpligt även å dessa kategorier förutvarande

medborgare måste, på sätt den svenske delegerade även framhållit, betraktas

som en given vinst särskilt med tanke därpå, att Sverige, såsom

förut nämnts, i internationellt privaträttsligt hänseende hyllar den så

kallade statsborgarskapsprincipen. Det måste från denna synpunkt vara

av vikt, att förutvarande svenskar, som återflyttat till Sverige och där

tagit sitt stadigvarande hemvist, icke allt framgent hållas utanför varje

medborgarrättsligt förhållande till Sverige, utan att de inom rimlig tid

återförvärva svensk medborgarrätt. Sin mest praktiska betydelse torde

stadgandet måhända komma att få för svenskfödda änkor efter här i

riket bosatta utlänningar samt deras minderåriga barn. Såsom stadgandet

är formulerat, blir nämligen, då det gäller att avgöra, om eu

dylik änka haft sitt oavbrutna hemvist här i riket den föreskrivna tiden

av fem år, att taga hänsyn även till den tid hon varit bosatt i landet

före äktenskapets upplösning genom mannens död. Har hon alltid eller

i allt fall under de fyra sista åren före mannens död haft sitt hemvist

här i Sverige och äro övriga förutsättningar för återvinnande enligt

fjärde stycket av 4 § förhanden, återvinner enligt förslaget en dylik änka

och med henne — enligt 7 § — hennes ogifta minderåriga barn i

äktenskap svensk medborgarrätt redan ett år efter mannens död. Den

ökade möjlighet för en svenskfödd kvinna till ett snabbt återvinnande

av svensk medborgarrätt, som det föreslagna stadgandet sålunda erbjuder,

har hälsats med tillfredsställelse särskilt av Fredrika Bremerförbundets

styrelse.

En anordning sådan som den, till vilket stadgandet i fjärde

stycket av 4 § bereder möjlighet, skulle, praktiskt taget, ej komma

att stort skilja sig från vad, efter vad förut påpekats, enligt särskilda

traktater samt andra stycket av 8 § i 1894 års lag sedan länge gäller

med avseende å förutvarande svenskar, som blivit medborgare i Amerikas

förenta stater eller Argentina och sedan åter tagit sitt hemvist i Sverige,

ehuru den fordrade tiden för vistelsen i hemlandet i dessa sistnämnda

två fall satts till allenast två år. Vad i förhållande till Amerikas förenta

stater och Argentina vunnits genom traktater och visst stadgande i svensk

lag — att en förutvarande svensk, som blivit medborgare i annat land,

efter viss tids hemvist i Sverige återvinner sin svenska medborgarrätt

samtidigt med det att han går sin utländska medborgarrätt förlustig —

skulle enligt den nu föreslagna bestämmelsen kunna med avseende å

vissa andra länder uppnås genom ett förordnande av svensk myndighet —

Kungl. Maj:t — i förening med det faktum att vederbörande utländska

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

lands rätt erkänner ett sådant återförvärv av den svenska medborgarrätten

som det, varom här är fråga, som förlnstgrund med avseende å

den egna medborgarrätten.

Av ett par myndigheter har ifrågasatts lämpligheten därav, att i

nu förevarande fall medborgarrätten återvinnes automatiskt, samt hemställts,

huruvida det ej vore att föredraga, att medborgarrättens återförvärv

— i likhet med vad föreslagits i de norska och danska utkasten

— gjordes beroende av viss anmälan. Som skäl för denna ståndpunkt

anför den ena av dessa myndigheter, svenske ministern i Paris, att det

givetvis måste bli ytterligt vanskligt för en person — särskilt om hon

befunne sig på resa utomlands och t. ex. behövde hjälp av svensk diplomatisk

eller konsulär myndighet — att styrka sin rätt till svensk medborgarrätt

enligt förevarande lagrum.

Att en dylik svårighet att konstatera vederbörandes svenska medborgarrätt

i vissa fall kan komma att uppstå kan måhända icke helt

bestridas. Detta är emellertid en olägenhet, som vidlåder och enligt

sakens natur måste vidlåda icke blott förevarande, utan även andra fall,

främst kanske då sådana, där det gäller att avgöra, huruvida en person

enligt utländsk lagstiftning förvärvat annan medborgarrätt och sålunda

gått den svenska medborgarrätten förlustig. Och enligt min mening bör den

omständigheten att det i vissa undantagsfall kan bliva svårt att konstatera

återförvärvet icke leda därtill, att man avstår från nu förevarande återvinningsreglers

ordnande just på det sätt, som från förut framhållna

synpunkter måste tillerkännas avsevärda företräden. Det automatiska

återvinnande av den svenska medborgarrätten för förutvarande svenska

medborgare, som, på sätt förut nämnts, redan nu är införlivat med vår

rätt, torde ej heller hava visat sig vara förenat med några olägenheter

av praktisk art.

En helt motsatt ståndpunkt än den n3Tssnämnda företrädes också

bl. a. av svenske ministern i Berlin, vilken framhåller, att gällande rätts

reformering i fråga om återvinningsstadgandena länge tett sig som ett

mycket angeläget spörsmål, och menar, att den enda anmärkning, som

enligt hans åsikt möjligen kan göras mot förslaget i nu förevarande

del, är den, att detsamma icke går nog långt för att tillgodose detta

önskemål. Särskilt gör han därvid gällande, att den uppställda fordringen

på femårig! oavbrutet hemvist inom landet är för sträng och av natur

att onödigtvis försvåra återvinnandet av det förlorade medborgarskapet.

När en tvåårsperiod, menar han, ansetts tillräcklig för att skapa en

presumtion för att vederbörande amerikanska resp. argentinska medborgare

åter önskar inkorporera sig med sin forna hemstat, är det svårt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition Nr 2!>.

2.1

att inse, varför samma tid ej skulle i allmänhet kunna anses ådagalägga

samma viljeriktning, helst som förslaget upptager en garanti mot misstag

härutinnan i form av optionsmöjlighet till förmån för adoptivstaten.

Beträffande denna anmärkning vill jag till en början hänvisa till

att bestämmelsen i fjärde stycket av 4 § ju kan få tillämpning allenast

på medborgare i sådana stater, som Konungen bestämmer. Därvid

förutsättes, som förut nämnts, att Konungen kommer att utfärda förordnande

om stadgandets tillämplighet allenast på medborgare i länder,

vilkas rätt erkänner ett sådant återförvärv av svensk medborgarrätt som

det förevarande såsom förlustgrund med avseende å den egna medborgarrätten.

En preliminär undersökning, med avseende å vilka länder detta

sistnämnda är förhållandet, har givit vid handen, att ett förordnande av nu

nämnd art icke kan åtminstone till en början komma till stånd beträffande

andra länder än våra grannstater Norge och Danmark samt möjligen

Finland och ett par av de övriga nya baltiska staterna. Alldeles frånsett

spörsmålet om en tvåårig vistelse i det ursprungliga hemlandet, Sverige,

verkligen kan i våra dagar med dess livliga kommunikationer och andra

förbindelser olika länder emellan anses utgöra ett säkert bevis för att

en svenskamerikan eller en svenskargentinare verkligen ej ämnar snart åter

slå sig ned i sitt adoptivland, så torde dock, då det gäller förutvarande

svenskar, som förvärvat medborgarrätt i något av våra närmaste grannländer,

utan tvekan kunna sägas, att en dylik kort bosättning i Sverige

ej alltid kan betraktas som ett tillräckligt starkt bevis för att vederbörande

ej inom kort åter tänker taga sitt hemvist i det utländska land,

där han förvärvat och fortfarande äger medborgarrätt. Hur lång tids

vistelse i landet efter återflyttningen lämpligen bör fordras för medborgarrättens

automatiska återvinnande i förevarande fall är givetvis i

viss mån en smaksak. I likhet med den svenske delegerade håller jag

emellertid före, att med hänsyn till vad nyss sagts försiktigheten bjuder,

att man — åtminstone till en början — ej i nu förevarande avseende

stadgar kortare tid än fem år eller samma tid, som i 5 § föreskrivits

som minimitid för vinnande i vanliga fall av naturalisation.

I 1922 års norska proposition, där 4 § upptagits i huvudsaklig

överensstämmelse med de delegerades norska förslag, har emellertid den

jämkning i paragrafens avfattning vidtagits, att i dess tredje och fjärde

stycken från de i paragrafen givna reglernas tillämpningsområde undantagits,

ej — såsom enligt de delegerades förslag — kvinna, som är gift

med »utländsk mani) (»utleending»), utan kvinna, som är gift med utländsk

medborgare Mot att jämväl för Sveriges del göra en motsvarande

jämkning i 4 §:s stadganden torde knappast kunna anföras några

opaginerad Kontrollera mot PDF

2-1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

avgörande betänkligheter. En dylik ändring, varigenom nu förevarande

stadganden om automatiskt återförvärv av den svenska medborgarrätten

genom återflyttning till Sverige skulle få självständig tillämpning

även på en svenskfödd kvinna, som är gift med en medborgarrättslös

man, kan tvärtom anses stå i ganska god principiell överensstämmelse

med stadgandet i 8 §, enligt vilket en svensk kvinna ej skulle

förlora sin svenska medborgarrätt genom att gifta sig med en man, som

ej äger medborgarrätt i något land (jfr nedan sid. 38).

5 §•

Förslagets 5 § är avsedd att ersätta 1858 års naturalisationsförordning.

Därvid bär emellertid — enligt min mening med rätta — för

det administrativa författningsväsendet förbehållits en del föreskrifter i

ämnen av rent förvaltningsrättslig natur, vilka för närvarande delvis hava

sin motsvarighet i vissa bestämmelser i 1858 års förordning.

Av nuvarande förutsättningar för vinnande av naturalisation som

svensk medborgare har förslaget uti huvudsakligt oförändrad form upptagit

dem, som hava avseende å sökandens ålder — tjuguett år —

och försörjningsförmåga. Det nuvarande kravet att vederbörande ej är

på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och

rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, har ersatts med

den mera allmänt hållna fordringen att sökanden skall hava under sin

vistelse här i landet fört en hederlig vandel. Den stadgade tiden för

sökandens hemvist här i riket har utsträckts från tre till fem år, därvid

bestämmelsen i denna del fått en sådan avfattning, att därav — i motsats

till vad fallet är med stadgandet i vår nuvarande lag —- otvetydigt

framgår, att den fordrade vistelsetiden skall vara oavbruten och förlagd

närmast före tidpunkten för natura!isationen. I motiveringen till förslaget

har framhållits, att den sålunda föreslagna tiden bör betraktas som en

minimitid, vilken synes böra i regel förbehållas för tillämpning allenast

å utlänningar, tillhörande med det egna landet närbesläktade nationer,

under det att en längre tids vistelse i Sverige bör fordras för personer,

tillhörande det egna landet mera fjärrstående folk. I förslaget har

uttryckligen stadgats, att gift kvinna ej må självständigt upptagas som

svensk medborgare, med mindre mannen redan har svensk medborgarrätt.

Bevis därom att vederbörande är löst från sitt undersåtliga förhållande

till sitt hittillsvarande hemland kräves icke i förslaget, såsom

enligt nu gällande rätt, som regel, utan allenast i det mera sällan förekommande

fallet att vederbörande utländska lands rätt (såsom t. ex. den

schweiziska) för vederbörandes utträde ur sitt medborgarrättsliga förhållande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

fordrar uttryckligt medgivande av Landets regering eller annan myndighet

därstädes. Vidare har möjligheten till dispens icke i förslaget, såsom i 1858

års naturalisationsförordning, inskränkts till att gälla allenast villkoret om

viss tids bosättning här i landet, och detta endast i vissa närmare

angivna fall, utan utsträckts till att dels gälla samtliga för naturalisation

stadgade förutsättningar och dels omfatta alla de fall, då för sökandens

upptagande till svensk medborgare kunna anses föreligga synnerliga

skäl, därvid såsom ett dylikt skäl särskilt angivits den omständigheten

att vederbörande förut varit svensk medborgare. Slutligen har med

avseende å naturalisationsbestämmelserna av de delegerade föreslagits,

att den nuvarande tro- och huldhetseden måtte utbytas mot ett efter

förhållandena lämpat trohetslöfte.

Den skärpning av förutsättningarna för vinnande av naturalisation,

som sålunda föreslagits särskilt så tillvida, att den fordrade tiden

för vederbörandes hemvist här i riket utsträckts från tre till fem år,

synes mig väl motiverad. En utlänning, som varit bosatt här i landet

allenast tre år, kan i regel icke anses hava så levt sig in i svenska

förhållanden,, att hans upptagande till svensk medborgare kan anses

naturligt. Ej heller kan denna tid anses tillräckligt lång, för att vederbörande

svenska myndigheter skola kunna med säkerhet bedöma lämpligheten

av hans naturalisation. Fem års — ej sällan en längre tids —

bosättning inom landet stadgas också i nu förevarande avseende i ett

flertal andra länder. På sätt redan förut nämnts har av flera av de i

ärendet hörda myndigheterna uttryckligen uttalats tillfredsställelse med

den . sålunda föreslagna skärpningen. Endast på ett håll — av svenske

ministern i Kristiania — har ifrågasatts lämpligheten, visserligen icke

av tidens utsträckning från tre till fem år, utan därav, att stadgandet

formulerats så, att den fordrade minimitiden skall vara oavbruten. Med

avseende å denna anmärkning vill jag emellertid dels framhålla att,

på sätt också påpekats i de delegerades motiv, vederbörandes hemvist

här i landet icke kan anses hava avbrutits allenast därigenom att han

tillfälligtvis vistats i annat land, dels ock hänvisa till den vidsträckta

rätt till dispens, som stadgats i paragrafens tredje stycke. Och såsom

exempel på fall, då dispens från nu förevarande villkor bör kunna medgivas,

har i de delegerades betänkande särskilt nämnts det, då vederbörande

under föregående period vistats avsevärd tid inom landet.

I motiveringen till förslaget (sid. 57) hava de delegerade framhållit,

att förefintligheten hos en naturalisationssökande av kunskap i svenska

språket bör vara av den största betydelse vid avgörande av hithörande

ärenden. »Då det emellertid är att antaga,» heter det i motiveringen,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

»att även om dylik språkkännedom ej uppställes som villkor för naturalisation,

nödig hänsyn ändock kommer, fortfarande som hittills, att i

praxis tagas härtill av vederbörande myndigheter samt därjämte förekomsten

i — — Sverige — — av folkgrupper med annat språk

än huvudspråket, nämligen finnar och lappar, i allt fall skulle påkalla

vittgående och säkerligen svårformulerbara undantagsbestämmelser, lärer

det lämpligaste vara, att behärskandet av hemlandets huvudspråk ej i

regel uppställes som ett uttryckligt villkor». Till detta de delegerades

uttalande ansluter jag mig. Saknaden av eu uttrycklig föreskrift i själva

lagen om kunskap i svenska språket som förutsättning för vinnande av

naturalisation har ej hittills visat sig medföra några olägenheter, och

varje fara i detta hänseende skulle än mer försvinna, om, på sätt de

delegerade också föreslagit, de administrativa bestämmelser, som torde

böra utfärdas för att vinna största möjliga garanti för att utredningen

i medborgarrättsärenden blir tillfredsställande, avfattas så, att de komma

att innehålla erforderlig föreskrift jämväl i syfte att få sökandens

språkkännedom behörigen konstaterad. Att, på sätt gjorts gällande i

ett par över förslaget avgivna utlåtanden, i vilka hemställts om nu ifrågavarande

fordrans uppställande i själva lagen, dispensföreskriften i

tredje stycket av 5 § skulle i sin av de delegerade föreslagna formulering

vara tillfyllest för att fullt neutralisera de olägenheter, som enligt

vad nyss nämnts måste anses vara förenade med eu dylik anordning,

torde knappast vara riktigt. På detta spörsmål torde jag dock icke

behöva nu närmare ingå.

En av de största brister, som, enligt vad erfarenheten giver vid

handen, vidlåder de nuvarande naturalisationsreglerna, är den, att dessa

ej lämna möjlighet att i den utsträckning, som ofta måste anses önskvärd,

dispensera från de för naturalisation stadgade förutsättningarna.

Många exempel härpå torde kunna hämtas ej minst från de senaste åren,

då till följd av världskriget och de av detta skapade förhållandena en

stark tendens gjort sig gällande på många håll att få sin medborgarrättsliga

ställning ordnad på det från olika synpunkter mest passande

sättet. I de delegerades förslag har dispensfrågan lösts på ett enligt

min mening tillfredsställande sätt. Där har, på sätt redan antytts,

u ena sidan för meddelande av dispens från de föreskrivna villkoren

uttryckligen fordrats, att för vederbörandes upptagande skola föreligga

starka — »synnerliga» — skäl, men å andra sidan har åt dispensföreskriften

givits en formulering, som skapar möjlighet till meddelande av dispens

ej blott från viss förutsättning för vinnande av naturalisation, utan från

varje därför uppställt villkor. Härigenom har åt stadgandet skänkts en

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ls proposition Nr 29.

27

smidighet, som skalle möjliggöra för vederbörande myndighet — Kungl.

Maj:t — att anpassa sitt handligssätt efter de konkreta förhållandena i

varje särskilt fall och sålunda att träffa mer individualiserade och på

grund därav materiellt sett mera rättvisa beslut vid naturalisationsansökningarnas

avgörande. Att behov av eu så allmänt hållen dispensföreskrift

som den föreslagna verkligen föreligger torde bäst framgå av de

exempel på fall, då dispens från de olika förutsättningarna kan anses

vara på sin plats, som de delegerade anfört i sitt betänkande (sid. 51,

53, 55 och 57). Här må endast nämnas, att genom förevarande dispensföreskrift

skulle bland annat beredas möjlighet i förekommande fall dels

till upptagande till svenska medborgare av här i riket, kanske allt ifrån

sin födelse, bosatta utländska ynglingar, som ännu ej uppnått tjuguett

år, något som ej sällan visat sig önskvärt, då vederbörande velat välja

ett yrke, för vilket fordras innehav av svensk medborgarrätt, dels ock

till återupptagande till svenska medborgare av utomlands bosatta rent

svenska element, vilka av en eller annan anledning förvärvat medborgarrätt

i annat land och sålunda förlorat sin svenska medborgarrätt.

Dispensföreskriftens formulering i förslaget har också vunnit allmänt

gillande hos dem, som yttrat sig över detsamma. Av styrelsen

för Nationalföreningen mot emigrationen har särskilt uttalats tillfredsställelse

däröver, att som dispensskäl uttryckligen nämnts den omständigheten

att vederbörande förut varit svensk medborgare. I anledning

av ett påpekande av Fredrika Bremerförbundets styrelse vill

jag i detta sammanhang framhålla, att dispensföreskriften såsom placerad

efter bestämmelsen i paragrafens andra stycke givetvis har avseende

jämväl å det där stadgade villkoret att gift kvinna ej må upptagas till

svensk medborgare, med mindre mannen redan har svensk medborgarrätt.

Klart torde emellertid vara att, då förslaget ju i allmänhet bygger

på principen om makars enhetlighet i medborgarrättsligt avseende, det

bör föreligga synnerligen starka skäl för att dispens från detta villkor

skall kunna anses motiverad. Såsom ett fall, då dylikt dispensskäl

måste anses vara förhanden, torde dock få betraktas det av styrelsen

exempelvis anförda, då sammanlevnaden mellan makarna är faktiskt,

ehuru ej rättsligt, hävd samt skillnad i äktenskapet ej kan erhållas antingen

på den grund att mannen är försvunnen eller ock till följd därav

att vederbörande främmande lands lagar lägga hinder i vägen därför. I

ett dylikt fall måste givetvis, om fråga är om en svenskfödd här i riket

bosatt hustru, starka skäl tala för bitall till en av henne utan samband

med mannen gjord ansökan att vinna svensk medborgarrätt.

Nämnas kan, att i 1922 års norska proposition bestämmelsen i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 29.

andra stycket av 5 § fått den ändrade avfattningen, att stadgandet om

den gifta kvinnans undantagande från att kunna självständigt naturaliseras

kommit att gälla endast »kvinne som er gift med en fremmed

statsborger». Till att genom en dylik ändring bereda utländsk kvinna,

som är gift med en medborgarrättslös man, annan möjlighet att vinna

självständig naturalisation än den, som, på sätt nyss anmärkts, finnes

stadgad genom dispensbestämmelsen i paragrafens tredje stycke, föreligga

emellertid enligt min mening ej tillräckliga skäl.

Att villkoret om företeende av bevis om befrielse från hittillsvarande

statsborgarskap, på sätt i förslaget hemställts, inskränkts till att omfatta

allenast det jämförelsevis sällan förekommande fallet att sökanden

tillhör sådant land, enligt vars rätt för utträde ur medborgarrättsligt

förhållande fordras medgivande av landets regering eller annan myndighet

därstädes, måste enligt min mening betraktas som en avgjord

förbättring. Att, såsom förhållandet är enligt nu gällande rätt, fordra

dylikt bevis även beträflande medborgare från sådana länder, enligt

vilkas rätt naturalisation av en landets undersåte som medborgare i

annat land utan vidare medför förlust av hemlandets medborgarrätt,

måste anses skäligen onödigt. Den omständigheten att landets rätt som

förlustgrund godkänner förvärv av annan medborgarrätt måste anses utgöra

tillräckligt bevis för att samma land ej håller på, att en landets

undersåte, som vill förvärva medborgarrätt i annat land, dessförinnan

skall befrias från sitt inländska medborgarskap. Att i stället, på sätt

för visst fall föreskrives i den nuvarande svenska rätten (se § 4

andra stycket i 1858 års förordning), stadga, att sökanden skall skriftligen

avsäga sig de politiska förmåner och rättigheter han i det främmande

landet innehar, har av de delegerade, såsom det förefaller med fog,

ansetts onödigt och betydelselöst. En dylik ensidig förklaring från en

undersåte i ett visst land, gjord till ett främmande lands myndighet,

måste givetvis frånkännas varje betydelse för denna persons undersåtliga

förhållande till det gamla hemlandet. På grund av vad nu sagts

torde de delegerades förslag i denna del ej böra undergå annan ändring,

än att nu förevarande stadgande förtydligas i den riktningen, att av

detsamma kommer att tydligt framgå, att i de fall att medgivande till

utträde ur det medborgarrättsliga förhållandet till det främmande landet

fordras allenast för viss kategori medborgare, exempelvis för värnpliktiga

män, det stadgade villkoret om dylikt medgivande skall äga tillämpning

å sökande, som tillhör sådan kategori, men däremot ej å den, med avseende

å vilken så ej är förhållandet.

De delegerade hava, såsom nyss omnämnts, föreslagit, att den nu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

20

varande tro- och huldhetseden måtte ersättas med ett trohets/o/tc. Att

detta är en reform i rätt riktning synes mig påtagligt och har icke

heller från något håll bestritts. Men den frågan synes kunna framställas,

om man ej i detta avseende kan gå än längre: om ej steget

bör tagas fullt ut, så att man — på sätt länsstyrelsen i Hallands län

hemställt — för medborgarrättens förvärvande icke stadgar vare sig avläggande

av tro- och huldhetsed eller avgivande av något däremot svarande

löfte. Av de delegerades motiv (sid. 64) framgår, att denna tanke ej

varit för dem helt främmande. För sitt slutliga förslag om stadgandet

av ett trohetslöfte som förutsättning för medborgarrättens slutliga förvärvande

genom naturalisation hava de svenska och norska delegerade

anfört tvänne skäl, nämligen dels att det måste anses vara av viss vikt,

att utlänningar ej alltför formlöst, utan genom iakttagande av en viss

mera högtidlig akt få på ett kraftigare sätt, än eljest skulle vara fallet,

erfara känslan av att de trätt i undersåtsförhållande till en ny stat,

och dels att det av praktiska hänsyn måste anses önskvärt att erhålla

en bestämd, för sökanden själv fullt klar tidpunkt för den nya medborgarrättens

uppkomst. Dessa skäl torde, om de än icke böra frånkännas

all betydelse, dock icke böra överskattas. Särskilt må i sådant

avseende framhållas att, om lämpliga åtgärder vidtagas i syfte att den

naturalisationssökande fortast möjligt blir underrättad om xitgången av

sin medborgarrättsansökan, tiden för Kungl. Maj:ts meddelande av sin

bifallande resolution i sådant avseende måste betraktas som en för

sökanden tillräckligt klar tidpunkt för den nya medborgarrättens uppkomst.

Man synes kunna med skäl fråga, om vid nu nämnda förhållande

fördelarna av den föreslagna anordningen av ett trohetslöfte

verkligen kunna anses uppväga de olägenheter, vilka dock ostridigt

måste anses förenade med densamma från andra synpunkter. Till dylika

olägenheter räknar jag främst den omgång och de kostnader, som särskilt

i de mera glest befolkade trakterna av vårt land ofta måste, hur

saken än i detalj ordnas, bliva förknippade med förevarande föreskrifts

fullgörande inför vederbörande myndighet. Erfarenheten har också givit

vid handen, att stadgandet om avläggande av den nuvarande tro- och

huldhetseden såsom förutsättning för medborgarrättens vinnande ofta

ej blivit — ehuru besked därom utsatts i resolutionen — av vederbörande

uppmärksammat, samt att som en följd härav ej sällan hänt, att

sökanden, ehuru han ej avlagt medborgareden, dock levt i den oriktiga

föreställningen att han redan blivit svensk medborgare och även av

andra blivit så betraktad, allt intill dess — kanske lång tid därefter

vid ett tillfälle, då svensk medborgarrätt skulle för honom varit av be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

lydelse — rätta förhållandet blivit upptäckt. En trohetseds eller ett

trohetslöftes avläggande kan ej heller, på sätt också framhållits i de

delegerades motiv, principiellt sett tillerkännas någon grundläggande

betydelse för medborgarrättens uppkomst. Detta framgår bl. a. därav, att

man beträffande vissa kategorier av nya medborgare måste eller i allt

fall lämpligen bör bortse från varje krav på eds eller löftes avläggande.

Så är fallet såväl med dem, som enligt 2 § förvärva medborgarrätt

allenast på grund av födsel inom landet och därpå följande oavbruten

vistelse härstädes intill tjugutvå års ålder, samt med förutvarande svenskar,

som skulle återförvärva medborgarrätten enligt 4 § i förslaget, som ock

med dem, vilka som bipersoner följa en viss huvudperson i medborgarrättsligt

hänsende (minderåriga barn och hustru). I många andra länder —

Danmark, Tyskland m. fl. — saknas också varje föreskrift om trohetseds

eller trohetslöftes avläggande.

På grund av vad nu sagts bör enligt min mening näst sista stycket

av 5 § i de delegerades förslag undergå den ändring, att de bestämmelser

där, som hava avseende å trohetslöftes avläggande, helt och hållet utgå,

6 §•

I 6 § av förslaget äro sammanförda de fall, då hustru och barn

följa mannen-fadern vid dennes förvärv av svensk medborgarrätt enligt

2, 4 eller 5 §. Dessa bestämmelser motsvaras i 1894 års lag — i den

mån föreskrifter i detta avseende där givas — av stadgandena i andra

stycket av 2 §, andra stycket av 4 § och tredje stycket av 8 §.

En jämförelse mellan dessa sistnämnda stadganden och bestämmelserna

i 6 § i det nu föreliggande förslaget giver vid handen, att

mellan dessa föreligga ganska väsentliga olikheter. De huvudsakligaste

nvheter förslaget i denna del erbjuder finnas inryckta i paragrafens

andra stycke. Sedan i första stycket för det fall att en man förvärvat

medborgarrätt enligt 2 eller 4 § givits den huvudregeln, att sådan rätt

då även tillkommer hans hustru och ogifta minderåriga barn i äktenskap,

meddelas i andra stycket vissa bestämmelser, som gå ut därpå,

att från medborgarrätts förvärvande tillsammans med mannen-fadern

skola undantagas hustru och barn i vissa fall, då förhållandena äro

sådana, att ett behandlande av dem som bipersoner till denne i medborgarrättsligt

avseende måste betraktas såsom föga naturligt. Det stadgas

nämligen där undantag dels för hustru och barn, som vid den tidpunkt,

varom fråga är, icke hava sitt hemvist här i riket, och dels för hemskild

hustru och, vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång eller

äktenskapsskillnad, barn, som står under moderns vårdnad. Emellertid

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 29.

31

föreskrives vidare att, om sedermera hustrun under äktenskapets bestånd

eller barn, som ännu är ogift och minderårigt, under faderns livstid

tager sitt hemvist här i riket, eller om hemskillnaden blir hävd, hustrun

eller barnet skall vinna svensk medborgarrätt, såframt mannen då fortfarande

är svensk medborgare.

Förslaget i nu förevarande del har hos de myndigheter och andra,

som avgivit yttrande över detsamma, vunnit så gott som enhälligt gillande.

Endast på ett par håll har man föredragit den ståndpunkt, som

i detta avseende intages av de norska och danska förslagen, i vilka

undantag från huvudregeln i första stycket icke föreslagits för hustru

och barn allenast på den grund att de vid mannen-faderns förvärv av

medborgarrätt hava sitt hemvist utom riket.

För min del ansluter jag mig obetingat till vad det svenska förslaget

innehåller i denna del. De fall, varom här huvudsakligen är

fråga, äro ju sådana, då hustru eller barn i 4 §:s fall ej följt mannen,

när han tagit hemvist i Sverige, utan förblivit bosatt utomlands, och i

dessa fall måste bandet mellan mannen samt hans hustru eller barn

faktiskt, ehuru ej rättsligt, betraktas som slitet. Att utomlands bosatta

hustru och barn i förevarande fall undantagas överensstämmer också

enligt min mening bäst såväl med den ståndpunkt förslaget intager i

$ § vid bestämmandet av förutsättningarna för förlust av inländsk medborgarrätt

som följd av förvärv av medborgarrätt i annat land, som

ock med vad beträffande ett av de fall, varom här är fråga, redan finnes

i svensk rätt stadgat i tredje stycket av 8 § i den svenska medborgarrättslagen,

sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 7 maj 1909. (Jfr

hven rörande förutnämnda norska folkrättssakkunnigas ståndpunkt i

fienna del noten på sid. 70 i de delegerades svenska betänkande.)

Ett par av de i ärendet hörda myndigheterna hava ifrågasatt, att

nu ifrågavarande regel måtte undergå viss modifikation. Sålunda påpekar

Sveriges minister i London, att nu förevarande bestämmelse ofta

skulle kunna leda därtill, att i utlandet kvarlämnade hustru och barn

genom mannens återförvärv bleve medborgarrättslösa. Det torde jämväl

ofta, säger han, komma att bliva svårt för hustrun, så länge äktenskapet

består, och barnen, så länge dessa äro minderåriga, att genom naturalisation

återförvärva medborgarrätt i uppehållslandet. Han föreslår därför,

att i analogi med den bestämmelse, som finnes intagen i tredje

stycket av 8 § i 1894 års lag, i förslagets 6 § andra stycket måtte

tilläggas orden »med mindre ifrågavarande personer eljest skulle bliva

medborgarrättslösa». Sveriges generalkonsul i London åter hemställer,

huruvida man icke skulle kunna råda bot för nu påpekade olägenhet däri
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

K un c/l. Maj.ts proposition Nr 29.

genom, att man medgåve en dylik hustru rätt att återförvärva svensk

medborgarrätt genom att göra anmälan om sin önskan därom inför

svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Att för ett sådant ytterst sällsynt fall, som det, varom bär är fråga,

giva en särskild regel om återförvärv av medborgarrätt genom anmälan

till svensk beskickning eller svenskt konsulat torde knappast vara lämpligt.

Ej heller synes böra till stadgandet göras ett sådant tillägg som

det svenske ministern i London ifrågasatt. I anslutning till den uppfattning,

som kommit till uttryck i de delegerades betänkande, håller

jag nämligen före, att vederbörande — i utlandet kvarboende hustru

och barn — i det antagna fallet faktiskt äro närmare knutna till annat

land än Sverige. Och nekas kan väl icke därtill, att det för vederbörande

själva i de flesta fall måste anses vara att föredraga, att de —

i det fall att de icke få behålla sin hittillsvarande utländska medborgarrätt

— bliva medborgarrättslösa, än att de skulle med mannen-fadern

förvärva medborgarrätt i Sverige, där de kanske aldrig satt eller komma

att sätta sin fot. En tillräcklig garanti mot nu påpekade eventuella

olägenheter av stadgandet i fråga ligger enligt min mening i den möjlighet

till naturalisation i särskilda fall av hustru och barn, ehuru de äro

bosatta utomlands, som tredje stycket av 5 § erbjuder.

Beträffande därefter hustrus och barns följande av mannen-fadern

i medborgarrättsligt avseende vid dennes förvärv av svensk medborgarrätt

genom naturalisation enligt 5 § stadgas i tredje stycket av 6 §

i förslaget, i nära anslutning till vad för närvarande gäller i denna del,

att om vid naturalisation av eu man ej annat uttyckligen bestämmes,

mannens naturalisation skall medföra svensk medborgarrätt även för

hans hustru och ogifta minderåriga barn i äktenskap. Att på detta sätt,

fortfarande som hittills, åt naturalisationsmyndighetens, d. v. s. Kungl.

Maj:ts, diskretionära prövning i varje särskilt fäll överlämnas frågan, i

vilken utsträckning hustru och minderåriga barn skola innefattas i

mannen-faderns naturalisation, måste enligt min mening anses välbetänkt.

Innan jag lämnar 6 §, må det tillåtas mig att till behandling

upptaga ett spörsmål, som berör icke allenast, om än huvudsakligast,

denna paragraf, utan även ett par andra av förslagets lagrum. Frågan

gäller, huru de barn, vilka enligt förslaget skola på grund av sin minderårighet

betraktas såsom bipersoner till sina föräldrar i fråga om medborgarrätten,

lämpligen skola betecknas. 1 de delegerades svenska förslag

angivas nu ifrågavarande barn såsom »minderåriga». Detta uttryck förekommer

i lagförslagets 3 § andra stycket, 6 § första, andra och tredje

styckena samt 8 §. I 1894 års lag begagnas i stället uttrycket »omyndig».

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj.ts proposition Nr 29.

33

1 de norska och danska förslagen åter sättes på motsvarande ställen viss

ålder, i allmänhet aderton år, utom i det norska förslagets § 8, där av

viss anledning åldern i stället sättes till tjuguett år.

Orsaken, varför i det svenska lagförslaget använts uttrycket »minderårig»,

samt eu utveckling av, hur detta uttryck där är att förstå, återfinnes

i de delegerades motiv (sid. 37) vid behandlingen av 3 § andra

stycket, där uttrycket för första gången förekommer. Det heter där:

»Med detta uttryck avses barn, som ännu ej uppnått myndig ålder. Det

förekommer redan nu i denna betydelse i lagen den 8 juli 1904 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

liksom även lagberedningen i den meningen använder samma

uttryck i sitt den 30 september 1921 avgivna förslag till lag om förmynderskap

m. in. Då Sveriges internationella privaträtt---hyllar

den s. k. statsborgarskapsprincipen, d. v. s. låter en persons medborgarrätt

bli avgörande för frågan om vilket lands rätt skall bli tillämplig

på en hel del civilrättsliga förhållanden och bland annat då på spörsmålet

om vederbörande uppnått myndig ålder eller icke, är med uttrycket

''minderåriga att förstå — här i svenska utkastet lika väl som i nyss

nämnda 1904 års lag —- de barn, som ännu ej uppnått myndig ålder

enligt sitt eget lands rätt. Detta innebär ej någon nyhet i förhållande

till nuvarande svensk rätt, då uttrycket omyndiga'' i 1894 års svenska

medborgarrättslag torde vara att förstå på samma sätt (jfr 1890 års

skandinaviska kommittébetänkande sid. 38). Då fråga är om en person,

som tillhör ett land, enligt vars rätt finnas skilda myndighetsåldrar,

torde det — enligt det svenska utkastet liksom enligt nu gällande

svensk rätt — bli den av dessa åldrar, vilken är att anse som vederbörandes

personliga myndighetsålder, som i nu förevarande avseende

kommer i betraktande (således t. ex., om fråga är om en dansk, den

personliga myndighetsåldern i Danmark, aderton år, och ej den nuvarande

fullmyndighetsåldern där, tjugufem år). Då i utländsk rätt vid angivande

av de barn, som genom legitimation förlorat sin inländska medborgarrätt,

i allmänhet torde, då en gräns i sådant avseende över huvud

sättes, komma till användning ett med ''minderåriga'' liktydigt uttryck,

och gränsen där således oftast ej torde vara satt till viss "bestämd ålder,

skulle på detta sätt de fall, då svensk medborgarrätt förvärvas genom

legitimation, och de fall, då den utländska medborgarrätten härigenom

går förlorad, komma att merendels täcka varandra och således för

vederbörande undvikas såväl uppkomsten av dubbel medborgarrätt som

skapandet av medborgarrättslöshet». Till vad nu sagts beträffande förvärv

genom legitimation hänvisas sedermera i motiveringen, då fråga

är om medborgarrättsförvärv för minderåriga barn enligt 6 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Mot användande i lagförslaget av uttrycket »minderårig» hava flera

anmärkningar framställts i de över förslaget avgivna yttrandena. Dessa

anmärkningar gå ut därpå, att detta uttrycket måtte på ett eller annat

sätt förtydligas: genom användande av annan mera otvetydig beteckning

såsom sättandet av viss bestämd åldersgräns — aderton eller tjuguett

år — eller ock genom meddelande i lagen av en definition på vad som

med detta uttryck är att förstå i detta sammanhang. Den utförligaste

motiveringen för ett förtydligande av förslaget i nu ifrågavarande avseende

anföres av länsstyrelsen i Stockholms län i dess över förslaget

avgivna utlåtande. Efter det länsstyrelsen redogjort för den i de delegerades

betänkande presterade motiveringen i nu förevarande del, yttrar

länsstyrelsen i sådant avseende följande:

»Länsstyrelsen anser visserligen, att av det anförda framgår, att åt uttrycket

''omyndig’ i 1894 års lag bör givas den tolkning, som 1890 års kommitté

hävdar, men den frågan framställer sig, huru har vid tillämpningen av nyssnämnda

lag omyndighetsfrågan i regel bedömts. För denna frågas besvarande

torde det vara nog att undersöka, under vilka betingelser prövningen av medborgarskapet

i första hand sker. Denna prövning tillkommer i de flesta fall

prästerskapet. Enligt förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers

förande föreskrives, att i församlingsboken skola bokföras alla, som äro bosatta

inom församlingen, och att, beträffande utländska undersåtar, dessa skola,

jämte det de bokföras i församlingsboken, antecknas till namn, yrke och födelseår

i särskild förteckning i slutet av nämnda bok med hänvisning för en var till

det uppslag, där de fullständiga anteckningarna om honom återfinnas. Denna

bokföring torde verkställas med ledning av tillgängliga legitimationspapper.

Allt detta är endast enkla bokföringsåtgärder, men förhållandet blir ett annat,

då anteckning skall göras i församlingsboken med tillämpning av bestämmelserna

i 3 § andra stycket eller 4 § andra stycket i lagen den 1 oktober

1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt. Enligt dessa bestämmelser

bliva där avsedda makars omyndiga barn svenska medborgare. Otviveli

ktigt har, i motsats till vad 1890 års kommitterade antagit, myndigheten i dessa

fall blivit bedömd efter domicilprincipen, och hänsyn endast tagits till myndighetsåldern

enligt svensk rätt. Minderåriga under tjuguett år torde följaktligen

i församlingsbok alltid hava antecknats såsom svenska medborgare. Det kart

nämligen icke förutsättas, att den prästman, som haft att ansvara för församlingsbokens

förande, haft tillgång till 1890 års kommittébetänkande eller ägt

tillräckliga kunskaper i internationell rätt för att vid den prövning, han i dylikt

fall haft att verkställa, anlägga en annan synpunkt på frågan, än den,

som den svenska lagstiftningen erbjuder. Då man måste antaga, att förhållandet

även framdeles blir detsamma, är det av vikt, att vid den nu ifrågasatta

lagstiftningen uttryck väljas, som icke lämna rum för tvetydighet. — — —

Då fråga sålunda uppstår, vilket uttryck i stället skall väljas, torde

redan från början böra utsägas att, med hänsyn till vad ovan sagts rörande

det nära sambandet mellan kyrkobokföringen och prövningen av medborgarskap,

av praktiska skäl den s. k. statsborgarskapsprincipen bör i detta

fall lämnas åsido. Man äger då frihet att i stället för uttrycket ''minderårig'' i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts prnnosition Nr 29.

35

3 och 6 §§ insätta någon viss ålder. Härvidlag anser länsstyrelsen endast två

åldcrsbestämningar kunna komma ifråga: tjuguett år såsom varande myndighetsåldern

enligt svensk rätt eller aderton år. Länstyrelsen anser den senare

böra föredragas. De norska och danska förslagen hava denna åldersbestämning

i 3 och 6 §§ i de fall, då det svenska förslaget där använder uttrycket

''minderårig’, oaktat i Norge likasom i Sverige myndighetsåldern inträder vid

tjuguett år. Införes samma åldersbestämning i den svenska lagen, skulle därigenom

tillgodoses den enhetlighet i lagstiftningen på ifrågavarande område,

som lärer hava åsyftats med de delegerades samarbete. Det torde därjämte

böra beaktas, att även i gällande svensk lagstiftning aderton årsåldern i flera

fall är av rättslig betydelse.»

Sedan exempel härpå lämnats fortsätter länsstyrelsen:

»I sista punkten av 8 § förekommer uttrycket ''minderårigt barn’. Minderårigheten

här har, teoretiskt sett, det vill säga betraktat från statsborgarskapsprincipens

synpunkt, samma betydelse som motsvarande uttryck i 3 och

G §§, men skillnaden är den att i 8 § skall minderårigheten bedömas enligt

svensk rätt. Med minderårigt barn förstås sålunda här den, som ej fyllt tjuguett

år. Denna ålder bör uttryckligen utsättas i överensstämmelse med vad som

skett i de norska och danska förslagen, där åldern angives i enlighet med de

för respektive länderna gällande myndighetsåldrar. Vidare bör, såsom skett i

de norska och danska förslagen, tilläggas, att den omyndiga skall vara ogift.»

Vad länsstyrelsen i Stockholms län sålunda anfört synes mig

värt beaktande. Länsstyrelsens beskrivning på hur det i praxis vid

kyrkobokföringen hittills tillgått är helt visst överensstämmande med

verkliga förhållandet. En liknande oriktig tolkning av den nya

lagen torde vara att förvänta från kyrkobokförarnas sida, om åldersgränsen

i förekommande fall i lagen uttryckes med barnens betecknande

såsom »minderåriga». Jag delar därför länsstyrelsens mening,

att praktiska skäl tala för att man i dessa fall, åtminstone i huvudsak,

ser bort ifrån vad ett rätt tillämpande av statsborgarskapsprincipen

skulle föranleda, och att beteckningen »minderårig» därför bör

utbytas mot ett uttryck, angivande viss bestämd ålder.

Länsstyrelsen har i sådant avseende beträffande 3 och 6 §§ föreslagit

aderton-års-åldern och icke den svenska myndighetsåldern tjuguett

år. De skäl länsstyrelsen anfört för detta sitt förslag synas mig dock

icke bärande. Det naturligaste synes mig vara, att den personliga myndighetsåldern,

d. v. 8., såvitt Sverige angår, den ålder, vid vilken barn

upphöra att stå under vårdnad, härvidlag blir avgörande. Denna ålder

är i Sverige, såvitt angår ogift person, tjuguett år och sammanfaller

med myndighetsåldern i förmögenhetsrättsligt avseende. I de flesta andra

europeiska länder är också myndighetsåldern satt till tjuguett år. I

mycket få fall torde därför, om åldersgränsen i 3 och 6 §§ sättes till

denna ålder, i de uti de delegerades betänkande angivna fall för veder
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Majds proposition Nr 29.

börande uppkomma dubbel medborgarrätt eller medborgarrätt.slöshet, Blir

åter åldern satt så lågt som till aderton år, lärer ej så sällan medborgarrättslöshet

bli följden för de vederbörandes barn, som hava en ålder

mellan aderton år och ifrågavarande utländska lands — högre — myndighetsålder,

nämligen i de fall, då det främmande landets lag stadgar

att, om en landets undersåte förvärvar medborgarrätt i ett annat land,

samtliga hans omyndiga barn i äktenskap därigenom förlora sin inländska

medborgarrätt. Att i de norska och danska förslagen åldersgränsen

i 3 och 6 §§ satts till aderton år torde ej böra tillerkännas avgörande

betydelse. Att så skett i Danmark har ju sin naturliga förklaring

däri, att den personliga myndighetsåldern där vid tiden för avgivandet

av de delegerades betänkande var aderton år. Vid denna ålder

upphör fortfarande föräldramyndigheten enligt den »Lov om Umyndighed

og Vaergemaal», som utfärdats den 30 juni i år, ehuru de grader i den

förmögenhetsrättliga myndigheten, som förut funnits, bortfallit och som

myndighetsålder i förmögenhetsrättsligt avseende stadgats tjuguett år.

Vad åter Norge beträffar, ligger visserligen förhållandet där''i nu förevarande

avseende något annorlunda, men i detta land har dock icke,

såsom fallet varit i Sverige, myndighetsåldern — i praxis, på sätt förut

nämnts, vanligen tolkad såsom den svenska myndighetsåldern tjuguett

år — under långliga tider varit bestämmande, då det gällt att draga

åldersgränsen mellan huvudpersoner och bipersoner i medborgarrättsligt

avseende. Enligt norsk rätt betraktas nämligen såsom »umyndig» allenast

den, som ej fyllt aderton år. Den, som fyllt aderton men ej tjuguett

år, stål- såsom minderårig under kuratel. Att märka är emellertid, att

även i det norska förslag till »lov om vergemaal for umyndige», som

tillkommit under samarbete med de övriga skandinaviska länderna, dessa

grader i myndigheten bortfallit och såsom myndighetsålder föreslagits

tjuguett år.

Enligt min mening bör alltså det i 3 § andra stycket, 6 §:s tre

stycken samt 8 § förekommande uttrycket »minderårig» utbytas mot

»under tjuguett år» eller eu däremot svarande beteckning. Emellertid

är att uppmärksamma, att den i tredje stycket av 6 § givna regeln —

beträffande bipersoners följande av eu man i medborgarrättsligt avseende

vid dennes naturalisation — icke är ovillkorlig. Den är ju allenast

subsidiär, det vill säga skall tillämpas endast för den händelse ej

vid naturalisationen annorlunda bestämmes. Intet skulle sålunda med

den av mig förordade formuleringen hindra, att man, för att undvika

uppkomst av dubbel medborgarrätt, i förekommande fall uttryckligen

inskränkte naturalisationen till att omfatta allenast barn med en lägre

ålder än tjuguett år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 29.

87

7 §•

I förslagets 7 § givas regler för samtliga de fall — med undantag

av dom, då fråga är om legitimation enligt 3 § andra stycket —, dä

minderåriga barn rätta sig etter sin moder i fråga om medborgarrätten.

Den enda bestämmelse, som i gällande rätt finnes stadgad i nu förevarande

avseende, utgöres av andra punkten i 9 § i 1894 års lag, där

det föreskrives, att barn utom äktenskap i fråga om medborgarrätten

följer modern i alla de fall, då enligt samma lag barn i äktenskap

följer fadern.

I 7 § av förslaget bestämmes nu i förevarande avseende till en

början, att vad i 6 § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar

svensk medborgarrätt tillsammans med fadern, skall äga motsvarande

tillämpning å förhållandet mellan barn utom äktenskap och barnets

moder. Av lätt insedda skäl bär dock från regelns tillämpningsområde

undantagits det fall att fadern har vårdnaden om barnet och han ej är

svensk medborgare.

Emellertid har den i 7 § sålunda givna regeln utsträckts till att

gälla även andra fall, då på grund av vårdnadens befintlighet hos modern

barnets följande av henne i medborgarrättsligt hänseende måste

betraktas såsom det enda naturliga. Sålunda har regeln i 7 § av denna

grund gjorts tillämplig även å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, som är änka, samt mellan sådant barn och moder, vare

äktenskap eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står

under moderns vårdnad.

Mot nu ifrågavarande stadgande har ej framställts annan anmärkning

än att av en av de i ärendet hörda myndigheterna gjorts gällande,

att bestämmelsen i 7 § om förhållandet i nu förevarande avseende

mellan barn i äktenskap och moder, som är hemskild, bör utgå. Som

skäl härför anför nämnda myndighet, att en hemskild hustru enligt förslaget

ej skulle kunna självständigt förvärva svensk medborgarrätt och

att det förutsatta fallet således i verkligheten icke skulle kunna inträffa.

Detta är emellertid ett misstag. Alldeles frånsett den möjligheten

till dispens från stadgandet i andra stycket av 5 §, som tredje

stycket av samma paragraf erbjuder, kan en hemskild hustru även'' i

andra fall om än allenast undantagsvis — själständigt vinna svensk

medborgarrätt såväl automatiskt enligt 4 § som ock på egen ansökan

genom naturalisation enligt 5 §. Förutsättningen bärför är emellertid

den att mannen redan äger svensk medborgarrätt. Detta sistnämnda

kan vara förhållandet på den grund att den hemskilda hustrun vid en

mannens tidigare naturalisation som svensk medborgare blivit undan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

tagen. Ett annat exempel härpå erbjuder det fall att ett par svenskfödda

makar vid tiden för återförvärvet av sin svenska medborgarrätt

enligt 4 § äro hemskilda. Den hemskilda hustrun återvinner då vid

den tidpunkt, varom fråga är, självständigt svensk medborgarrätt. Från

stadgandet i 4 § undantages nämligen allenast kvinna, som är gift med

utländsk medborgare, men i nu föreliggande fall upphör mannen ju

att vara utlänning i och med sitt återvinnande av den svenska medborgarrätten.

8 §■

I 8 § av förslaget givas bestämmelser om förlust av medborgarrätt

såsom följd av förvärv av annan medborgarrätt. Motsvarande

stadganden i nu gällande rätt återfinnas i 5 § första stycket och 6 § i

1894 års lag.

Beträffande en svensk kvinnas förlust av sin medborgarrätt genom

giftermål gäller för närvarande, att hon förlorar sin svenska medborgarrätt

genom äktenskap med utländsk man även för det fall att bon ej

genom äktenskapet förvärvar mannens medborgarrätt. Och detsamma

är förhållandet med de makarnas omyndiga barn, som genom dylikt

äktenskap bliva legitimerade. I övrigt gäller för närvarande i nu förevarande

avseende, att svensk medborgarrätt städse förloras av den, som

bliver medborgare i annat land. Det är således likgiltigt, på vilket

sätt vederbörande blir utländsk medborgare, och likaledes, om han förblir

boende i Sverige eller icke.

I 8 § av förslaget har som första huvudregel fastslagits den redan

nu gällande bestämmelsen att svensk medborgarrätt förloras av den,

som blir medborgare i annat land. 1 denna regel bar dock i andra

punkten av paragrafen gjorts den — särskilt för det fall att förvärvet

av den utländska medborgarrätten skett utan vederbörandes egen vilja

— ganska betydelsefulla modifikationen att den, som ej bar sitt hemvist

i det land." där han blivit medborgare, går sin svenska medborgarrätt

förlustig först när han där tager sitt hemvist. Från denna begränsning

stadgas i sista punkten av paragrafen två undantag, nämligen för

kvinna, som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk

man, och för minderårigt barn, som blir utländsk medborgare genom

föräldrarnas äktenskap. I dessa två fall inträder således förlusten av

den svenska medborgarrätten alldeles oavsett om vederbörande vid. tidpunkten

i fråga är bosatt i det land, där han blivit medborgare eller icke

Såsom 8 § i förslaget är formulerad skulle eu svensk kvinna icke,

såsom enligt nu gällande rätt, undantagslöst förlora sin svenska medborgarrätt

genom giftermål med en utlänning, utan som en förutsättning

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

39

härför är — liksom flerstädes i utländsk rätt — stadgat, att hon genom

giftermålet verkligen förvärvar annan medborgarrätt. Aven för förlust

av medborgarrätt som följd av legitimation genom föräldrarnas äktenskap

är i förslaget som eu ovillkorlig förutsättning uppställt, att vederbörande

barn genom legitimationen förvärvar annan medborgarrätt. Nu

förevarande fordringar — varigenom skulle undvikas att en svensk

kvinna och hennes barn i vissa fall göras medborgarrättslösa — hava

hälsats med tillfredsställelse särskilt av Fredrika-Bremerförbnndets styrelse.

Ändringsförslagen i denna del måste också enligt min mening

anses som avgjorda förbättringar. Sin mest praktiska betydelse torde

de få för det fall att en svenska utomlands gifter sig med en förutvarande

svensk, som förlorat sin svenska medborgarrätt enligt 7 § i

1894 års lag.

Beträffande det närmare utformandet av bestämmelsen i andra

punkten av 8 § föreligger en olikhet mellan det svenska förslaget, å ena

sidan, och de norska och danska förslagen, å andra sidan. I det svenska

förslaget fordras, såsom förut redan nämnts, för att förlust av den

svenska medborgarrätten skall inträda som följd av förvärv av annan

medborgarrätt, att vederbörande har eller tager sitt hemvist just i det

land, där han blivit medborgare. I de norska och danska förslagen åter

fordras för sådan förlusts inträde allenast att vederbörande flyttar ut ur

landet, det må nu vara till vilket utländskt land som helst. I sistnämnda

två förslag uppställes emellertid som ytterligare förutsättning

för att en utflyttning skall hava en dylik verkan, att utflyttningen sker,

då fråga är om hustru, medan äktenskapet består, och då fråga är om

minderåriga barn, innan dessa fyllt tjuguett resp. aderton år. Någon

motsvarande inskränkning finnes ej i det svenska förslaget.

I denna fråga hava de myndigheter och andra, som yttrat sig över

förslaget, så gott som enhälligt ställt sig på det svenska förslagets ståndpunkt.

Med avseende å skälen till att stadgandet i fråga lämpligen

bör få den avfattning, som det erhållit i det svenska förslaget, torde

det tillåtas mig att hänvisa till de delegerades motiv (sid. 81). Här

vill jag endast påpeka, att bakom den svenska ståndpunkten stå förutnämnda

norska folkrättssakkunniga, som enligt uppdrag föreslagit de

ändringar i det norska lagförslaget, som kunna motiveras av ett eventuellt

tillträdande från Norges sida av de s. k. Haagkonventionerna rörande

den internationella privaträtten, något som måste tillmätas en viss

vikt för Sverige, som ju redan tillträtt dessa konventioner. Att den

svenska ståndpunkten i förevarande fall får särskild betydelse, när en

hustru eller hennes minderåriga barn, ehuru kvarboende här i landet,

mot sin vilja med mannen förvärvat medborgarrätt i annat land, har

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

framhållits i motiven. Det vore väl alldeles orimligt, om t. ex. en i

Sverige bosatt svensk gift kvinna, som med mannen förvärvat medborgarrätt

i exempelvis eu utomeuropeisk stat, skulle, om bon därefter flyttade

från Sverige till Norge, gå sin svenska medborgarrätt förlustig och

från svensk sida bliva att i medborgarrättsligt avseende betrakta såsom

medborgare allenast i nämnda utomeuropeiska stat. Att för förlust

av medborgarrätt genom förvärv av annan medborgarrätt fordra, att förvärvet

av den främmande medborgarrätten bar det reella underlag, som

en bosättning just i det land, där medborgarrätten förvärvas, måste

anses utgöra, synes i särskilt bog, grad motiverat i länder, sådana

som Sverige, vilka principiellt erkänna varje förvärv av annan medborgarrätt,

hur främmande detta än må förefalla för det egna landets rättsuppfattning,

som förlustgrund med avseende å den egna medborgarrätten,

och således ej för sådan förlust fordra, att förvärvet av den utländska

medborgarrätten sker frivilligt. Jag tänker därvid på sådana förvärv

som t. ex. för en änkas barn genom hennes omgifte med medborgare i

viss främmande stat, för myndigt barn till följd av legitimation genom

moderns giftermål med barnets utländska fäder o. s. v.

En myndighet, länsstyrelsen i Stockholms län, förordar en kombination

mellan de svenska och norsk-danska ståndpunkterna så tillvida, att

för förlust av medborgarrätt genom förvärv av annan väl skulle fordras,

att vederbörande toge sitt hemvist just i det land, där han blivit medborgare,

men att man skulle beträffande hustru och barn fordra, för att

ett dylikt hemvisttagande skulle hava en sådan påföljd, att detta skedde,

vad hustrun anginge, under äktenskapets bestånd och, vad barn anginge,

medan dessa vore minderåriga. Orsaken varför för det svenska förslagets

del ej föreslagits en dylik kombination framgår av motiven

(sid. 81 och 82). Där framhålles — såsom det förefaller med rätta —

att, när hustru och barn, låt vara först efter längre tids förlopp, taga

sitt hemvist just i det land, i vilket de med mannen blivit och fortfarande

äro medborgare, man torde kunna utgå ifrån, att detta har sin

grund däri, att sammanlevnaden mellan mannen och hans familj återupptagits,

samt att i det säkerligen ganska sällsynta fall, att så ej är

förhållandet, en förlust av den svenska medborgarrätten dock bör

vara att föredraga framför att den svenska medborgarrätten bibehålies

jämsides med den i det andra landet förvärvade.

Mot viss del av den föreslagna 8 § har Fredrika-Bremerförbundets

styrelse framställt en anmärkning. Styrelsen framhåller, att i vissa fall

ganska stora olägenheter kunna uppstå för en svensk kvinna därigenom

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 2!K

41

att hem genom gifte med eu utländsk medborgare förlorar sin svenska

medborgarrätt. I detta avseondo yttrar styrelsen i lmvudsak:

»Mer eller mindre torde olägenheter och svårigheter uppkomma för henne

för så vitt makarna bosätta sirj i hennes hemland. Hon har icke förlorat samhörigheten

med sitt fosterland, men hon berövas sin rösträtt, hon blir ogynnsammare

ställd i beskattningshänseende, hon är utesluten från den hjälp det

allmänna kali giva vid sjukdom, vid behov av understöd från fattigvän

den m. in., och hon blir i flera viktiga avseenden underkastad främmande lag,

vilket för henne ofta nog kan komma att medföra väsentliga svårigheter.

Detla senare fram hal los i motiven såsom skäl för att svensk kvinna oj bör förlora

sin svenska medborgarrätt vid hennes mans förvärv av utländsk medborgarrätt

förrän hon tager sitt hemvist i dennes nya hemland. Med alldeles

särskild styrka har under krigsåren framträtt de svårigheter av olika slag,

som drabba en gift kvinna med annan medborgarrätt än det lands, varest hon

har sitt hemvist. Oaktat hon varit född i landet och alltid bott därstädes, har

hon till exempel på grund av sitt genom äktenskap förvärvade utländska medborgarskap

blivit internerad, om hon ej lyckats lly till det för henne främmande

landet, och utsatts för svåra obehag. På grund av dessa genom kriget vunna erfarenheter

framstå kvinnornas krav därpå, att de först genom tagande av hem

vist i det land, varest de genom sitt äktenskap med utländsk man förvärva

medborgarrätt, skulle förlora sin förutvarande medborgarrätt, såsom fullt

berättigade. Vi anse, att det naturliga är, att makar hava samma

medborgarätt, men de olägenheter, som kunna uppstå genom skild medmedborgarrätt,

synas oss vara mindre väsentliga än de, som uppkomma

genom ett förvärv av utländsk medborgarrätt under kvarboende i hemlandet.

Ofta nog torde, om makarna bliva varaktigt bosatta i hustruns hemland, mannen

genom naturalisation förvärva medborgarrätt i hennes land. Det kan då

göras gällande, att hennes svårigheter bliva av övergående natur, men enligt

vår åsikt kan å andra sidan anföras, att det ej över huvud taget förefinnes anledning

till hennes förlust av medborgarrätt.

Vi inse till fullo svårigheterna att få dessa principer genomförda. De

stå i strid med gammal hävd och gällande lag. Därtill kommer, att innan

andra länders lagstiftning reformerats i samma anda, dubbla medborgarskap

kunna uppstå, som kunna medföra svårigheter. Dessa torde dock vara mindre

än de olägenheter för individen, som uppkomma därav, att denne påtvingas

en annan medborgarrätt än det lands, där lian är bosatt och där han från födseln

haft medborgarrätt.

Sverige bär på skilda områden visat sig vara ett föregångsland, när det gällt

att tillmötesgå kvinnornas krav. Vi behöva härvidlag endast hänvisa till kvinnornas

myndighetsförklaring, rätt för dem att avlägga mogenhetsexamen och

studera vid rikets universitet samt nu senast vår nya giftermålsbalk. Det skulle

vara i god överensstämmelse med den ställning den svenska kvinnan numera

intager, att lagstiftaren även tillgodosåge hennes krav på bibehållande och återförvärv

av medborgarrätt. Vi våga hoppas, att om lagstiftningen reformeras

i den riktning, varom vi hemställa, det icke skall möta några svårigheter att

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

genom överenskommelse med andra länder undvika de olägenheter, som kunna

uppstå genom befintliga skiljaktigheter i lagstiftningen.

Skulle över huvud taget av det ena eller det andra skälet ej anses lämpligt

att svensk kvinna, som ingår äktenskap med utländsk man, utan vidare bibehålles

vid sin svenska medborgarrätt så länge hon kvarbor i sitt hemland,

kunde frågan möjligen lösas därigenom, att hon finge rätt att genom anmälan

före vigseln tillkännagiva sin önskan i detta syfte och därigenom bibehålla sin

medborgarrätt. Även om man måste förutsätta, att denna rätt på grund av

obekantskap med lagen kanske ej komme att användas av alla som hyste denna

önskan och att bestämmelsen sålunda kan komma att bliva av ringa betydelse,

kan det ej nekas, att en sådan bestämmelse möjligen är att föredraga, då det

kan tänkas fall, då hustrun önskar från och med äktenskapets början bliva medborgare

i mannens hemland. I de fall, då äktenskapet väl ingås i Sverige, men

makarna omedelbart taga sitt hemvist i utlandet finge man även bestämd tidpunkt

för inträdet av hennes nya medborgarrätt.»

Det torde icke kunna nekas till att ganska starka skäl föreligga

för en bestämmelse i den riktning Fredrika-Bremerförbundets styrelse

föreslagit. För närvarande synas emellertid hinder för meddelandet av

ett sådant stadgande föreligga i det förhållandet, att Sverige nog måste

anses genom sitt biträdande av vissa Haagkonventioner hava, om också

icke uttryckligen, så dock indirekt förbundit sig att ej införa sådana

bestämmelser som de, varom här är fråga. Härmed förhåller sig på

följande sätt.

Den s. k. 1902 års Haagkonvention rörande bland annat skillnad

i äktenskap, vilken konvention biträtts av Sverige och å vilken viss

del av 1904 års svenska lag om vissa internationella förhållanden rörande

äktenskap m. m. baserar sig, innehåller inga särskilda bestämmelser

för det fall att makarna allt ifrån giftermålet äro olika staters

medborgare. Artikel 8 i konventionen lyder nämligen: »Om makarna

icke hava samma nationalitet, skall, såvitt angår tillämpningen av förestående

artiklar, deras sista gemensamma lagstiftning anses som deras

nationella lag.» Denna bestämmelse förutsätter, att makarna städse

genom giftermålet erhållit ett gemensamt hemland. Och att uppmärksamma

är, att vid konferensen förslag blev från belgisk sida framställt

därom, att till artikeln i fråga skulle fogas en tilläggsbestämmelse att,

om makarna ej haft någon gemensam lagstiftning, mannens nationella

lag skulle bli avgörande. Förslaget togs dock tillbaka, sedan upplysts,

att det tänkta fallet — att makarna allt ifrån äktenskapets ingående

haft olika medborgarrätt — icke kunde inträffa enligt gällande rätt i

någon av de vid konferensen representerade staterna. Vid avfattningen

av 1904 års svenska lag gjordes emellertid i 5 kap. 2 § ett dylikt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ta proposition Nr 29.

43

tillägg. Där liar nämligen, ofter det bestämts, att fråga, som angår

äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan makar, vilka äro undersåtar

i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna vore undersåtar

i den stat, de sist gemensamt tillhört, tillagts orden »— — eller, om

de ej hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör». Att ett

dylikt tillägg gjorts här beror därpå, att åt 1904 års lag givits eu allmängiltig

innebörd, d. v. s. den avser att meddela regler för lösning

av rättskonflikter gentemot lagstiftningarna i alla stater, oavsett om de

höra till konventionsstaterna eller icke.

Ej heller i 1905 års Haagkonvention, i vilken konflikter mellan olika

länders rätt beträffande bl. a. äktenskaps rättsverkningar avhandlades,

träffades några bestämmelser för det fall att makarna redan från början

av sitt äktenskap haft olika medborgarrätt. Att så ej skedde berodde

säkerligen därpå, att det antagna fallet ej heller då kunde inträffa enligt

lagen i något av de länder, som deltogo i konventionen. 1 1912 års

svenska lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps

rättsverkningar, vilken lag grundar sig på nu ifrågavarande Haagkonvention,

hava några bestämmelser icke heller träffats för detta fall. De

olika momenten i 1912 års lags 1 § äro endast ett troget återgivande

av konventionens bestämmelser. Dessa skola icke heller enligt lagen

gälla i förhållande till vilket land som helst, utan endast gentemot

sådana länder, i förhållande till vilka Konungen, under förutsättning av

ömsesidighet, förordnat att de skola äga tillämpning.

Såsom framgår av vad nyss sagts, har man således vid slutandet

av nu ifrågavarande Haagkonventioner utgått ifrån, att i intet av de

länder, som deltagit i konveutionerna, funnes någon lag, enligt vilken

ett par makar skulle kunna hava olika medborgarrätt alltifrån sitt

giftermål. De beslut, som konventionerna innehålla, hava rönt inflytande

härav. Man har, med hänsyn till just nämnda sakförhållande, ej i konventionerna

inryckt några bestämmelser, som reglera ett fall sådant som det

tänkta: att makarna ända från giftermålet äro medborgare i skilda

stater. På grund härav synes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten,

för att icke säga möjligheten, därav att Sverige utan vidare i sin

lag inför ett stadgande, som, vad Sverige angår, så att säga undanrycker

en av de förutsättningar, varpå konventionsbesluten vila. Att

Sverige, alldeles utan samråd med övriga konventionsstater, förändrade

sin rätt i nu förevarande avseende skulle väl knappast kunna anses

opportunt.

Att märka är emellertid, att nederländska regeringen till konventionsstaterna

nyligen utfärdat eu inbjudan, som i mars 1921 kom den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Majits proposition Nr 29.

svenska regeringen till hända, och i vilken inbjudan den nederländska

regeringen föreslog en ny internationell-privaträttslig Haagkonferens,

vid vilken skulle till behandling upptagas dels en del frågor tillhörande

områden, som icke varit under behandling vid de föregående konferenserna,

dels ock — och detta är det beaktansvärda i detta sammanhang

— en revision av de föregående Haagkon ven tion erna. På denna inbjudan

har den svenska regeringen den 1 oktober 1921 svarat, att den

med glädje hälsar förslaget om återupptagande av Haagkonferenserna

rörande internationell privaträtt.

Här erbjuder sig alltså — såsom man väl får hoppas inom en

snar framtid — ett osökt tillfälle för den svenska regeringen att söka

få undanröjt det hinder för en lagändring i nu ifrågavarande riktning,

som de föregående Iiaagkonventionerna på familjerättens område, på

sätt nyss nämnts, måste anses innebära. Det S3''nes mig, som om den

sak Fredrika-Bremerförbundet med sin framställning vill främja — den

gifta kvinnans frigörelse i visst fall från sitt beroende av mannen i medborgarrätt,

sligt avseende — skulle bli bättre betjänt därmed, att den på

detta sätt bringades inför ett inflytelserikt internationellt forum, än

därmed, att Sverige, separat från övriga konventionsstater, införde en

bestämmelse, som stode i strid med de grundsatser, varå förutnämnda

redan slutna konventioner byggts.

På grund av vad nu sagts torde 8 § i förslaget icke böra undergå

annan ändring, än som föranledes därav att, på sätt nämnts redan vid

behandlingen av 6 § (sid. 36), uttrycket i nu förevarande lagrum »minderårigt

barn» bör utbytas mot »ogift barn under tjuguett år».

9 §''

Förslagets 9 § meddelar bestämmelser om förlust i vissa fall av

svensk medborgarrätt på grund allenast av utomlandsvistelse. Dessa

bestämmelser motsvara närmast 7 § i 1894 års lag, till vilken 8 § i

samma lag ansluter sig.

Stadgandet i 7 § i 1894 års lag bestämmer, att svensk man eller

svensk ogift kvinna, som, efter uppnådd ålder av tjuguett år, samt änka,

som, efter äktenskapets upplösning, i tio år oavbrutet haft sitt hemvist

utom riket, förlorar sin svenska medborgarrätt, såframt ej vistandet

utomlands föranletts av offentligt uppdrag för riket eller ock förbehåll

göres om medborgarrättens bibehållande genom en inom nämnda tids

utgång hos svensk beskickning eller svenskt konsulat avgiven skriftlig

förklaring. Eu sådan förklaring skall, för att fortfarande äga giltighet,

förnyas inom vart tionde års slut. Den kan icke med laga verkan av
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. proposition Nr 2U.

45

givas av annan än den, som själv utflyttat ur riket, och hans efterkommande

i första led samt änka efter sådan person, som nu är nämnd.

I 8 § första stycket av samma lag stadgas vidare, att den, som enligt

bestämmelserna i 7 § förlorat svensk medborgarrätt och icke blivit

medborgare i annat land, återvinner medborgarrätten, då lian tager hemvist

i riket, eller ock Konungen medgiver, att medborgarrätten därförutan

återvinnas må.

Bestämmelserna i 7 § av 1894 års lag — den s. k. tioårslagen —

hava som bekant varit synnerligen impopulära särskilt bland dem, som

de närmast gälla, utlandssvenskarna. Det var också mot nu förevarande

stadganden i vår nuvarande rätt, som riksdagen främst riktade sig i sin

förutnämnda skrivelse år 1912. I förslaget hava ifrågavarande bestämmelser

också ersatts med stadganden av helt annan innebörd. Enligt

de föreslagna nya stadgandena skall svensk medborgarrätt, på grund

allenast av utomlandsvistelse, gå förlorad först för den andra utom riket

födda generationen. Det stadgas nämligen där, att svensk man eller

svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig bott här i

Sverige, och vars båda föräldrar eller, då fråga är om utom äktenskap

född person, moder är född utom riket, skall förlora sin svenska medborgarrätt

vid uppnådd ålder av tjugutvå år.

Att förslaget på detta sätt helt bryter med den hittills gällande

och, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ytterst olyckliga principen

om automatisk förlust av svensk medborgarrätt efter tio års vistelse

utom riket, för så vitt icke viss formell föreskrift blivit av vederbörandé

iakttagen, måste enligt min mening hälsas med den största tillfredsställelse.

Förslaget i denna del har också i huvudsak vunnit enhälligt

gillande av de myndigheter och andra, som yttrat sig över detsamma.

Särskilt är detta fallet med ett flertal av Sveriges ministrar och konsuler

i utlandet samt med styrelsen för Nationalföreningen mot emigrationen

och arbetsutskottet i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Det sistnämnda betecknar den föreslagna ändringen i nu förevarande

avseende som en »ovärderlig och genomgripande förtjänst» hos

förslaget.

I stort sett har också det sätt, varpå nu förevarande stadgande

utformats i detalj, vunnit godkännande hos dem, som yttrat sig över

detsamma. Från några håll hava dock framställts förslag om en modifiering

av stadgandet i visst avseende. Så anse en del myndigheter och

andra, som uttalat sig i ärendet, att på något sätt bör beredas möjlighet

för utlandssvenskar att även i senare generationer bevara sm svenska

medborgarrätt. Fall finnas, framhålles det, då det kan vara billigt, ja

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

rent av för de ifrågavarande personerna en livsfråga och samtidigt jämväl

för Sverige fördelaktigt, att en utlandssvensk även i tredje eller

än senare släktled får behålla sin svenska medborgarrätt. Detta gäller,

påpekas det, alldeles särskilt personer, bosatta bland folk av en i

förhållande till den svenska mycket skiljaktig ras och med väsentligt

olikartad kultur, såsom fallet är med vissa asiatiska, afrikanska

och jämväl östeuropeiska stater. Svenskar, som äro bosatta i dylika

stater, torde i regel, även om deras förfäder i flera generationer vistats

där, varken kunna eller vilja bliva medborgare i dessa länder. Med stöd

härav och då ett bibehållande av svensk medborgarrätt i nu ifrågavarande

fall måste anses vila på väsentligt olika grund än en naturalisation,

ifrågasättes på vissa håll en tilläggsbestämmelse, enligt vilken

det skulle ankomma på Konungen att efter ansökan i särskilda fall

medgiva, att en utomlands bosatt svensk finge utan hinder av den föreslagna

huvudregeln bibehålla sin svenska medborgarrätt.

I de delegerades motiv har framhållits att, om undantagsvis beträffande

någon, som enligt nu ifrågavarande stadgande i de delegerades

förslag gått siu medborgarrätt förlustig, särskilda skäl skulle föreligga

för att han fortfarande finge behålla denna rätt, den utvägen alltid skulle

enligt förslaget stå vederbörande till buds att söka återförvärva medborgarrätten

genom naturalisation (jfr 5 § tredje stycket). Även om intet

hinder skulle kunna anses möta mot att fatta ett dylikt naturalisationsbeslut

— som då skulle gå ut på den svenska medborgarrättens bibehållande —

redan innan vederbörande förlorat sin medborgarrätt enligt 9 §, torde

dock ej kunna nekas till att åtskilligt talar för att, på sätt i nyssnämnda

utlåtanden föreslagits, en särskild bestämmelse meddelas för nu ifrågavarande

fall. Till första stycket av 9 § torde därför lämpligen böra

fogas en bestämmelse, enligt vilken huvudregeln där skulle bii tillämplig

allenast för den händelse att ej Konungen, på ansökan, för särskilt fall

medgivit att medborgarrätten må av vederbörande bibehållas. Att märka

är att, om en dylik ansökan av eu utlandssvensk, tillhörande den andra

utom riket födda generationen, bleve före den stadgade tidens utgångbifallen,

samma utväg att genom särskilt tillstånd få behålla sin svenska

medborgarrätt skulle förefinnas för dennes barn o. s. v., generation efter

generation. Och skulle vederbörande försumma att till Konungen ingiva

en ansökan av nu ifrågavarande slag i så god tid, att den hunne

bliva bifallen före sökandens uppnående av tjngutvå års ålder, skulle i

allt fall för honom förefinnas den möjlighet till medborgarrättens återvinnande,

som dispensbestämmelsen i tredje stycket av o § skulle erbjuda.

[ 9 § har använts uttrycket »bott» och ej »haft sitt hemvist».

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

47

Genom att här välja det förra, mindre stränga uttrycket hava de delegerade,

enligt vad de uppgivit i sina motiv (sid. 89), velat undvika, att

medborgarrätten skulle på grund av förevarande stadgande gå förlorad

för en utomlands född svensk, som under sin uppväxttid för vinnande

av svensk uppfostran vistats en tid i Sverige, även om han fortfarande

måste anses hava under samma tid haft sitt hemvist utom riket. I ett

par av de avgivna utlåtandena har ifrågasatts, huruvida ej det sålunda

valda uttrycket vore alltför obestämt för att utan närmare förklaring

täcka alla de fall, som borde dit hänföras. Särskilt har i sådant avseende

framhållits, att den, som fullgjort sin värnplikt här i riket eller

uppehållit sig här en längre tid för studieändamål eller ock en eller

flera gånger tillbragt sin sommar hos släktingar eller bekanta här i

Sverige, bör anses hava vistats i Sverige under sådana förhållanden, att

han ej bör på grund av 9 §:s bestämmelse förlora sin svenska medborgarrätt.

Vad sålunda anmärkts har synts mig värt beaktande. Som ett

andra stycke i 9 § synes mig därför böra införas en bestämmelse därom,

att även den, vilken vistats här i landet för fullgörande av sin värnplikt

eller för deltagande i undervisningen vid svensk läroanstalt eller ock

eljest under förhållanden, som tyda på hans samhörighet med Sverige,

skall anses hava bott här i riket i den mening, som avses i 9 § första

stycket.

Beträffande avfattningen i övrigt av första stycket av 9 § torde

det tillåtas mig att hänvisa till de delegerades motiv (sid. 88 och 89).

I paragrafens sista stycke stadgas, att förlust av medborgarrätt

enligt första stycket för man skall medföra förlust av sådan rätt även

för hans hustru och barn i äktenskap samt att motsvarande regel skall

gälla i förhållandet mellan en kvinna och hennes barn utom äktenskap

(jfr andra stycket av 7 § samt andra punkten av 9 § i 1894 års lag).

10 §.

Denna paragraf motsvarar andra stycket i 5 § av 1894 års lag.

Det föreslagna nja stadgandet skiljer sig från regeln i den nu gällande

lagen så tillvida, att i detsamma uttryckligen utsäges, att medgivande

till utträde ur det medborgarrättsliga förhållandet kan erhållas även i

det fall, att vederbörande redan är medborgare i annat land.

n §•

I 11 § av de delegerades förslag har införts en föreskrift, enligt

vilken svenskar, som förlorat sin svenska medborgarrätt på grund av 7

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

§ i 1894 års lag, skulle kunna på ett enkelt sätt — utan att, såsom enligt

nu gällande rätt, behöva därom ansöka hos Konungen — återförvärva sin

svenska medborgarrätt. Det stadgas nämligen där, att en sådan person

åter blir svensk medborgare genom att skriftligen anmäla sin önskan

därom för svensk beskickning eller svenskt konsulat å den ort i utlandet,

där han är bosatt. Som förutsättning för att en sådan anmälan skall

hava en dylik verkan stadgas dock, att anmälaren icke skall hava förvärvat

medborgarrätt i annan stat och att ej heller förutsättningarna

för förlust av medborgarrätt enligt 9 § i förslaget äro förhanden. I

andra och tredje styckena av paragrafen föreskrives vidare, dels att en

sådan anmälan ej skall med laga verkan kunna avgivas av kvinna, som

är gift med utländsk man, eller av den, som ej fyllt tjuguett år, dels

ock att, när någon blir svensk medborgare på grund av förevarande

stadgande, bestämmelserna i 6 § första och andra styckena samt 7 § i

tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Av liknande skäl, som anförts för motsvarande ändring i 4 § (se

sid. 23), torde i fjärde stycket av 11 § uttrycket »kvinna, som är gift

med utländsk man» böra utbytas mot uttrycket »kvinna, som är gift

med utländsk medborgare».

Enligt nu gällande rätt återvinner den, som förlorat medborgarrätten

på grund av stadgandet i 7 § av 1894 års lag, sin svenska medborgarrätt

även genom att taga sitt hemvist i Sverige. Någon motsvarande

bestämmelse erfordras ej i nu förevarande 11 §, enär en sådan

person, på sätt redan förut framhållits, faller in under det redan i första

stycket av 4 § givna stadgandet i sådan riktning. I de delegerades förslag

har emellertid — i de två sista punkterna av första stycket — med personer,

om vilka nu varit fråga, likställts den, som väl ej förut ägt svensk

medborgarrätt, men skulle varit svensk medborgare på grund av födseln,

såframt ej dessförinnan hans fader eller, då fråga är om utom äktenskap

född person, hans moder gått sin svenska medborgarrätt förlustig på

grund av stadgandet i förutnämnda 7 § av 1894 års lag.

Med person, som i första stycket av 11 § nämnts, bör enligt min

mening även likställas kvinna, som varit svensk medborgare på grund

av födseln, men enligt stadgandet i första stycket av 6 § i 1894 års

lag förlorat sin svenska medborgarrätt därigenom att hon gift sig med

en man, som gått sin svenska medborgarrätt förlustig på grund av 7 §

i samma lag.

I övrigt torde förslagets 11 § ej böra undergå annan ändring, än

att dels torde böra föreskrivas, att anmälan, som där sägs, skall avgivas

i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

dels ock stadgandet, inför vilken diplomatisk eller konsulär myndighet

en dylik anmälan bör äga rum, lämpligen bör förtydligas i visst avseende.

I sammanhang med införandet av den av mig föreslagna tillläggsbestämmelsen

i 11 § torde i paragrafen även böra, för vinnande

av större överskådlighet, vidtagas den formella ändringen, att densamma

avdelas i flera skilda stycken.

Slutbestämmelser.

1 eu övergångsbestämmelse, införd efter paragrafföljden, var i de

delegerades förslag infört ett stadgande därom, att bestämmelsen i första

stycket av 9 § skulle äga tillämpning även på den, som före lagens

ikraftträdande fyllt tjugutvå år. Tidpunkten för förlustens inträde var

i detta fall satt till lagens ikraftträdande. Ett par av de i ärendet hörda

myndigheterna hava i anledning av denna övergångsbestämmelse ifrågasatt,

huruvida det vore påkallat eller lämpligt att i det fall, att en

svensk bibehållit sin svenska medborgarrätt antingen genom avgivande

av sådan tioårsförklaring, som i 7 § av 1894 års lag omförmäles, eller

ock genom att han erhållit sådant medgivande av Konungen, som i 8 §

av samma lag sägs, utan vidare beröva honom medborgarrätten vid

lagens ikraftträdande, och om eu djdik svensk icke borde få behålla sin

svenska medborgarrätt åtminstone till dess att tio år förflutit från det han

sist gjort sådan anmälan eller erhållit dylikt medgivande. Det har framhållits,

att en bestämmelse sådan som den av de delegerade föreslagna

skulle kunna lända till allvarligt förfång för ett — om än icke särdeles

betydligt — antal personer, vilka ansett sig genom en dylik förklaring

eller ett sådant medgivande, som nyss sagts, tryggade i sin medborgarrättsliga

ställning. Särskilt skulle, påpekas det, härav kunna drabbas

vissa svenskar, som äro eller varit bosatta i Ryssland, enär där under

den forna regimen på grund av svårigheten att bliva upptagen till rysk

undersåte den Konungen tillerkända diskretionära myndigheten kommit

till relativt vidsträckt tillämpning på avkomlingar till svenskar i fjärmare

led. Påföljden av det föreslagna stadgandet snille för dessa kunna

visa sig bl. a. däri, att de till äventyrs skulle gå miste om det stöd,

de eljest möjligen kunde påräkna för sina ersättningsanspråk vid en

kommande uppgörelse med sovjetregeringen.

De sålunda mot den i de delegerades förslag införda övergångsbestämmelsen

framställda anmärkningarna synas mig hava fog för sig.

En svensk, som vid lagens ikraftträdande redan fyllt tjugutvå år, men

med avseende å vilken i övrigt förutsättningarna för förlust av medBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 24 höft. (Nr 29.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

borgarrätten enligt 9 § i förslaget äro för handen, då lagen träder i kraft,

kan icke vara i besittning av sin svenska medborgarrätt på annan grund,

än att — jag tänker därvid allenast på personer, som fötts i äktenskap

— han själv, hans fader och hans farfader i erforderlig utsträckningavgivit

sådan tioårsförklaring om den svenska medborgarrättens bibehållande,

som omnämnes i första stycket av 7 § i 1894 års lag, eller

ock vederbörande på ansökan erhållit sådant medgivande av Konungen

till medborgarrättens återvinnande, som i första stycket av 8 § i samma

lag sägs. Den frågan framställer sig då, om det verkligen kan anses föreligga

tillräckliga skäl till att låta en svensk, som genom dylika tioårsförklaringar

eller medgivanden av Konungen fått sin svenska medborgarrätt

bevarad, förlora sin svenska medborgarrätt vid lagens ikraftträdande. På

denna fråga synes mig böra givas ett nekande svar. I de antagna

fallen måste vederbörande, enligt min mening, anses hava visat sådan

samhörighet med Sverige, att han ej skäligen bör utan vidare berövas

sin svenska medborgarrätt. Att märka är i detta sammanhang, att ett

medgivande av Konungen att behålla medborgarrätten ju även enligt

den nya lagen — nämligen enligt det tillägg till första stycket av 9 §,

som jag förut förordat — skulle rädda vederbörandes svenskhet, och

och detta icke blott för viss kortare period utan för vederbörandes hela

livstid.

På grund av vad nu sagts bör övergångsbestämmelsen i de delegerades

förslag därom, att personer, med avseende å vilka förutsättningarna

för förlust av medborgarrätten enligt 9 § äro inne, och vilka

redan fyllt tjugutvå år, skola förlora sin svenska medborgarrätt vid lagens

ikraftträdande, enligt min mening helt och hållet utgå. En följd härav

skulle bliva den, att dylika vid lagens ikraftträdande ännu svenska personer

skulle utan vidare få behålla sin svenska medborgarrätt, till dess

att de eventuellt förvärvade annan medborgarrätt, och att 9 §:s förlustregler

alltså skulle bli tillämpliga först på sådana personers barn.

Emellertid torde rörande 9 § lämpligen böra givas ett annat övergångsstadgande,

avseende dem, som vid lagens ikraftträdande ännu ej

fyllt tjugutvå år. Det synes mig nämligen, som om dels för att den

nya lagens bestämmelser i nu förevarande avseende skola hinna bliva

tillräckligt kända, innan verkningarna av dem inträda, dels ock för att

vederbörande skall få viss tid på sig att, om de så vilja, hos Konungen

söka sådant medgivande till den svenska medborgarrättens bibehållande

som det, vartill den av mig förordade tilläggsbestämmelsen till första

stycket av 9 § skulle bereda möjlighet, viss övergångstid bör stadgas,

innan förlust av medborgarrätten inträder på grund av bestämmelserna

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

51

i 9 §. Hur lång denna övergångsperiod bör sättas är i viss mån en

smaksak. Det synes mig dock, som om en tid av tre år skulle vara

tillräcklig för ändamålet. I slutet av lagen — efter stadgandet om

lagens ikraftträdande den 1 januari 1924 — torde därför böra införas

bestämmelser därom, att för person, som i första stycket av 9 § sägs,

och som uppnår tjugutvå års ålder under något av åren 1924—1926,

förlust av medborgarrätten skall under de i 9 § stadgade förutsättningar

inträda först med utgången av år 1926.

Vad i övrigt angår slutbestämmelserna efter paragrafföljden synes

mig lämpligast, att till dessa överflyttas stadgandet i 12 § i de delegerades

svenska förslag om vilka författningar skola upphävas genom den

nya lagen.

Sedan föredraganden därefter uppläst i enlighet med förut angivna

grunder och ändringsförslag inom departementet upprättat förslag till lag

om förvärvande och förlust av medborgarrätt, vilket såsom bilaga finnes

detta protokoll bifogat, hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande

över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsfomen

omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi*

trädda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kmgl. Maj:ts proposition Nr 29.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svensk medborgarrätt förvärvas, på grund av födsel, av barn i äktenskap,

vars fader har svensk medborgarrätt. Yad nu sagts galle dock icke barn,

som födes efter faderns död och vars moder vid barnets födelse är utländsk

medborgare.

Svensk medborgarrätt förvärvas, på grund av födsel, jämväl av barn i

äktenskap, vars moder har svensk medborgarrätt, såframt fadern ej har medborgarrätt

i något land, eller ock barnet födes efter faderns död.

Barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare, förvärvar genom

födseln svensk medborgarrätt.

Barn, som anträffas här i riket, utan att kunskap om dess ställning i avseende

å medborgarrätten vinnes, anses, intill dess annat utrönes, som svensk

medborgare.

2 §■

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt hemvist intill uppnådd ålder av tjugutvå år, blir svensk

medborgare, såframt han eller hon icke under sista året hos Konungens

befallningshavande skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare

och därvid tillika med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt i

annat land. Rätt till avsägelse, som nu är nämnd, tillkommer ej den, vars

fader eller, då fråga är om barn utom äktenskap, moder själv begagnat sig

av sådan rätt.

3 §•

Utländsk kvinna, som gifter sig med svensk medborgare, förvärvar genom

äktenskapet svensk medborgarrätt.

Hava makarna barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet svensk

medborgare, såframt det är ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

53

4 §.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men förlorat sin svenska

medborgarrätt utan att bliva medborgare i annat land, återvinner svensk medborgarrätt

genom att taga sitt hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men sedermera blivit annat

lands medborgare, återvinner svensk medborgarrätt, såframt han, efter förlust

av den utländska medborgarrätten, tager sitt hemvist här i riket, eller ock,

medan han har sitt hemvist här i riket, går sin utländska medborgarrätt förlustig.

För kvinna, som är gift med utländsk medborgare, inträder icke förvärv

av svensk medborgarrätt enligt första eller andra stycket, så länge äktenskapet

består.

Konungen äger med avseende å viss främmande stat förordna, att medborgare

i den staten, som förut, på grund av födseln, varit svensk, och som

själv är född här i riket, eller vars båda föräldrar eller, då fråga är om

utom äktenskap född person, moder är född här i riket, skall återvinna

svensk medborgarrätt, då han under de fem sista åren oavbrutet haft sitt

hemvist här i riket. På grund av vad nu sagts må medborgarrätt dock icke

återvinnas av den, som ej fyllt tjugutvå år, eller av kvinna, som är gift med

utländsk medborgare, ej heller av änka eller kvinna, vars äktenskap eljest är upplöst,

förr än ett år förflutit efter äktenskapets upplösning. Aterförvärv av medborgarrätt

enligt detta stycke äge ej heller rum för den, som under sista året

hos Konungens befallningshavande skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva

svensk medborgare och därvid tillika med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt

i annat land.

Vad i denna paragraf stadgats gälle ej den, som är anställd i främmande

stats tjänst.

Konungen äger, på ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist här i riket;

3. under sin vistelse här i landet fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och sin familj.

Gift kvinna må ej upptagas till svensk medborgare, med mindre mannen

redan har svensk medborgarrätt.

Har utlänning förut ägt svensk medborgarrätt, eller föreligga eljest synnerliga

5

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

skäl för hans upptagande till svensk medborgare, må svensk medborgarrätt

honom beviljas utan hinder av här ovan stadgade villkor.

Träder ej sökanden enligt rätten i det land, han tillhör, i och med sin

naturalisation som svensk medborgare ut ur sitt medborgarrättsliga förhållande

till det landet, utan fordras härför medgivande av landets regering eller annan

myndighet därstädes, vare, i händelse av bifall till ansökningen, som villkor

.för medborgarrättens förvärvande stadgat, att sökanden skall, inom tid och

inför myndighet Konungen bestämmer, styrka, såframt sådant ej redan skett,

att dylikt medgivande lämnats. Kan sökanden ej förete bevis härom, må, där

synnerliga skäl äro, medborgarrätt honom ändock av Konungen beviljas.

Närmare bestämmelser angående ansökan om medborgarrätt och den utredning,

som erfordras för prövningen av sådan ansökan, givas av Konungen.

6 §•

Vinner utländsk man svensk medborgarrätt enligt 2 eller 4 §, tillkommer

sådan rätt jämväl hans hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år.

Vad i första stycket sägs gälle ej hustru eller barn, som vid den tidpunkt,

varom fråga är, icke har sitt hemvist här i riket, ej heller hemskild hustru

eller, vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad,

barn, som står under moderns vårdnad. Tager sedermera hustrun, under

äktenskapets bestånd, eller barn, som ännu är ogift och under tjuguett år,

under faderns livstid, sitt hemvist här i riket, eller varder hemskillnaden hävd,

vinner hustrun eller barnet svensk medborgarrätt, om mannen då fortfarande

är svensk medborgare.

Varder utländsk man enligt 5 § upptagen till svensk medborgare, medför

detta, om därvid ej annorlunda bestämts, svensk medborgarrätt även för hans

hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar svensk medborgarrätt

tillsammans med fadern, skall äga motsvarande tillämpning å förhållandet

mellan barn utom äktenskap och barnets moder, såframt ej fadern

har vårdnaden om barnet och han icke är svensk medborgare, mellan barn i

äktenskap och moder, som är änka, samt mellan sådant barn och moder, vars

äktenskap eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står under

moderns vårdnad.

8 §•

Svensk medborgarrätt förloras av den, som blir medborgare i annat land.

Har han ej sitt hemvist i det land, där han blivit medborgare, går han dock

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

55

sin svenska medborgarrätt förlustig först när han där tager sitt hemvist. Vad

sist är sagt gälle likväl icke kvinna, som blir utländsk medborgare genom

äktenskap med utländsk man, eller ogift barn under tjuguett år, som blir

utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig

bott här, och vars båda föräldrar eller, då fråga är om utom äktenskap född

person, moder är född utom riket, förlorar sin svenska medborgarrätt vid

uppnådd ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan Konungen, på ansökan,

för särskilt fall medgivit, att medborgarrätten ändock må bibehållas.

Bott här i riket skall även den anses hava, vilken vistats här i landet

för fullgörande av sin värnplikt eller för deltagande i undervisningen vid

svensk läroanstalt eller ock eljest under förhållanden, som tyda på hans samhörighet

med Sverige.

Förlust av medborgarrätt enligt denna paragraf för svensk man medför förlust

av sådan rätt även för hans hustru samt barn i äktenskap. Vad nu är

sagt äge motsvarande tillämpning å förhållandet mellan en kvinna och hennes

barn utom äktenskap.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar bliva utländsk medborgare, erhålla medgivande

till utträde ur sitt medborgarrättsliga förhållande till Sverige, göre

■därom ansökning hos Konungen. Bifalles dylik ansökning, vare, om sökanden

ej redan är utländsk medborgare, som villkor stadgat, att sökanden inom viss

utsatt tid skall hava förvärvat medborgarrätt i annat land.

11 §•

Den, som förlorat svensk medborgarrätt på grund av stadgandet i 7 §

av lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt,

men icke förvärvat medborgarrätt i annan stat, äger, såframt förutsättningarna

för förlust av medborgarrätt enligt 9 § i denna lag icke äro för handen, återvinna

svensk medborgarrätt genom att, i enlighet med de närmare bestämmelser

som av Konungen meddelas, för svensk beskickning i det land eller

svenskt konsulat i det konsulatdistrikt, där han är bosatt, skriftligen anmäla

sin önskan att åter bliva svensk medborgare.

Genom anmälan, som i första stycket sägs, förvärvas, under enahanda

villkor, som där stadgas, svensk medborgarrätt

dels av kvinna, som förvärvat svensk medborgarrätt genom födseln, men enligt

stadgandet i första stycket av 6 § i lagen den 1 oktober 1894 förlorat med
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungi. ftfäj:ts proposition Nr 29.

borgarrätten därigenom ätt hön gift sig med én man, som redan före äktéhskåpets

ingående gått sin svenska medborgarrätt förlastig enligt 7 § i samma

lag,

dels ock av den, som väl ej förut ägt svensk medborgarrätt, men skalle

varit svensk medborgare på grund av födseln, såframt ej dessförinnan hans

fader eller, då fråga är om utom äktenskap född person, hans moder förlorat

Sin svenska medborgarrätt enligt nyssnämnda 7 § i lagen den 1 oktober 1894.

A person, som sist sagts, skall väd i 4 § första stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

Anmälan, som i denna paragraf sägs, kan ej med laga verkan göras av

kvinna, söm är gift med utländsk medborgare, ej heller av den, som ej fyllt

tjugnett år.

När någon blir svensk medborgare enligt denna paragraf, sköla stadgandena

i 6 § första och andra styckena samt 7 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924, då förordningen den

27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande

till svensk medborgare och lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande

och förlust av medborgarrätt skola upphöra att gälla.

För person, som i första stycket av 9 § sägs, och som uppnår tjugutvå

års ålder under något av åren 1924—1926, skall förlust av medborgarrätten

under ''de i 9 § stadgade förutsättningar inträda först med utgången av år

1926.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kanyl. Mqj.is layråd den 28

november 1922.

N ärvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

27 september 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över

ett inom departementet upprättat förslag till lag om förvärvande och

förlust av medborgarrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av statssekreteraren och expeditionschefen Sven Hagströmer.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet

eller dess särskilda ledamöter.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Vid en fullständig omarbetning av lagstiftningen om svensk medborgarrätt,

på sätt med det föreliggande förslaget avses, framstår såsom

synnerligen betydelsefullt spörsmålet, huruvida den samhörighet i medborgarrättsligt

hänseende emellan äkta makar, som för närvarande hos

oss gäller såsom regel, bör bibehållas eller gift kvinna bör i större eller

mindre mån härutinnan frigöras från beroende av mannen. I riksdagens

skrivelse av den 17 maj 1912, varigenom givits uppslag till omarbetningen,

ifrågasättes ej i detta avseende någon ändring i gällande bestämmelser;

och under förarbetena till förslaget synes frågan icke hava

tillräckligt beaktats, i ty att man, då densamma vid speciella stadganden

kommit på tal, huvudsakligen nöjt sig med att betona vikten av

att familjens enhet upprätthölles. Detta skäl har emellertid i ej obetydlig

grad förlorat sin bärande kraft genom den väsentliga förändring den

gifta kvinnans rättsliga ställning efter tillkomsten av sagda riksdagsskrivelse

undergått. Under de senare åren har nämligen i de flesta

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 21 käft. (Nr 29.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

stater, och framför allt i vårt eget land, den gifta kvinnan från att

hava stått i avsevärt beroende av mannen nått fram till en långt gående

emancipation. På det offentligrättsliga området har sålunda i åtskilliga

länder kvinnan vunnit likställighet med mannen beträffande politisk och

kommunal valrätt och valbarhet; och även i fråga om anställning i

statens tjänst har likställighet flerstädes genomförts, medan i andra

länder spörsmålet härom är aktuellt. I privaträttsligt hänseende har den

gifta kvinnans osjälvständighet efter hand alltmera undanröjts genom

eftergifter till förmån för hennes personliga självbestämningsrätt och

för hennes rätt att själv omhänderhava sin egendom och i övrigt förvalta

sina angelägenheter; helt har denna den gifta kvinnans frigörelse i

personligt och förmögenhetsrättsligt avseende genomförts här i Sverige

genom den nya äktenskapslagstiftningen, som avskaffat mannens målsmanskap,

och i våra grannländer föreligga lagförslag i samma riktning.

Med hänsyn till dessa förändringar lärer det ej kunna undgås, att

frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning nu upptages till

omprövning.

Därvid torde, då de nämnda genomgripande förändringarna i

kvinnans rättsliga ställning kunnat komma till stånd i trots av hänsynen

till familjens enhet, ur denna synpunkt ännu mindre kunna resas

avgörande hinder mot kvinhans frigörelse beträffande hennes statsborgarskap.

I själva verket synes med det kvinnan numera tillerkända

rättsliga oberoendet den ståndpunkt 1894 års lag och, i stort sett, även

det föreliggande förslaget intager beträffande medborgarrätt för gift

kvinna knappast vara förenlig. Att en svensk kvinnas giftermål med

en utlänning i och för sig skall medföra, att hon förlorar sin svenska

medborgarrätt, måste numera framstå såsom en obehörig inskränkning

i kvinnans självbestämningsrätt, en inskränkning, som ter sig särskilt

orättmätig för sådant fall, att kvinnan kvarbor i sitt gamla hemland,

varest hon före giftermålet idkat näring eller innehaft medborgerliga

uppdrag eller anställning, som kräver svenskt statsborgarskap. Därmed

att kvinnan frivilligt trätt i gifte är ej sagt, att hon velat avstå sin

förutvarande medborgarrätt; ej så sällan torde kvinnans intresse för

det gamla hemlandet föga förringas av giftermålet. Hårt synes jämväl

vara, att en svensk kvinna, som gift sig med utländsk man men

kvarbor här i landet, icke skall, då hon bliver änka eller eljest kommer

att sakna mannens stöd, kunna påräkna sitt forna hemlands skydd och

ej ens hava ovillkorlig rätt att där vistas. Å andra sidan finnes för

Sverige föga anledning att omhändertaga en i utlandet med svensk man

gift utländsk kvinna, som efter ett kort äktenskap blivit änka eller vars

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29. 59

äktenskap eljest blivit upplöst, utan att makarna här i landet tagit hemvist.

Och någon naturlig rätt synes icke föreligga för eu utländsk

kvinna, som vid eller efter sitt giftermål inflyttat till Sverige, att omedelbart

allenast till följd av giftermålet bliva delaktig av en svensk medborgares

politiska rättigheter.

Ett frångående av nu gällande huvudregel i förevarande hänseende

medför icke, att kravet på bevarande av familjens enhet behöver lämnas

å sido. Detta krav kan i allt fall i stor utsträckning tillgodoses genom

lättnader i de allmänna reglerna om naturalisation och om befrielse från

svenskt statsborgarskap, då av äkta makar den ena är svensk, men

den andra icke har samma statsborgarskap. Införas vissa lättnader

därutinnan, må det för visso kunna antagas, att makar, som ej vilja

bibehålla en var sin nationalitet, i allmänhet skola med användande av

naturalisationsinstitutet och reglerna om förlust av svensk medborgarrätt

utan avsevärd tidsutdräkt ernå samma statsborgarskap och att sålunda

framdeles familjens enhet med avseende å medborgarrätten i väsentlig

mån kommer att bibehållas. Och om undantagsvis så ej bleve händelsen,

utan det mot äktenskapets väsen helt visst stridande förhållandet

inträffade, att allenast den ena av makarna hade ovillkorlig rätt att

vistas i Sverige, torde häri ej ligga någon avsevärd fara för familjens

splittring genom utvisning av den andra makan, därest tillbörligen beaktas

den föreskrift lagen angående förbud för vissa utlänningar att

här i riket vistas den 14 september 1914 innehåller därom att vid bedömande,

huruvida utvisning bör äga rum, skälig hänsyn skall tagas

till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den

tid utlänningen vistats här i riket. Att sådan splittring skulle behöva

förekomma på grund av stadgandena i lagen om fattigvården den 14 juni

1918 torde, med hänsyn till den prövningsrätt, som enligt lagens 61 §

2 mom. skall äga rum, och bestämmelsen i 3 mom. av samma §, ej heller

vara att befara.

Till stöd för den nu rådande ordniugens bibehållande kan anföras,

att densamma är ägnad att förhindra uppkomsten av dubbel medborgarrätt

och skapandet av medborgarrättslöshet.

De olägenheter, som i dessa hänseenden skulle följa av kvinnans

medborgarrättsliga frigörelse, torde dock ej vara av beskaffenhet att

verka hindrande därför. Medborgarrättslöshet skulle — frånsett det

säkerligen mycket sällsynta fall, att svensk hustru självständigt förlorar

sitt statsborgarskap utan att bliva medborgare i annat land — uppkomma,

då utländsk kvinna gifter sig med svensk man och kvinnan

genom äktenskapet förlorar sitt förut innehavda utländska stats
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

borgarskap. Hurusom denna olägenhet kan avhjälpas genom förut antydda

lättnader i de allmänna reglerna om naturalisation torde icke vara av nöden

att här vidare utveckla. Dubbel medborgarrätt åter skulle huvudsakligen

uppstå, då svensk kvinna gifter sig med utländsk man och därigenom, jämte

det hon behåller sitt svenska statsborgarskap, erhåller utländskt sådant. Så

länge då kvinnan därefter har sitt hemvist i Sverige, där hon kanske idkar

näring eller innehar anställning, torde hennes dubbla statsborgarskap ytterst

sällan vara någon tunga för henne; olägenheten av en dylik dubbelställning

synes i allmänhet vara ej så litet överskattad och är i allt fall av väsentligt

mindre betydelse för kvinnan än för mannen. För övrigt skulle det

uppkomna missförhållandet, där det i visst fall kändes för kvinnan

besvärande, lätt nog kunna rättas, om, på sätt förut antytts, genom

jämkning i reglerna om förlust av medborgarrätt kvinnan tillerkännes

rätt att bliva befriad från sitt svenska, och därmed sitt dubbla, statsborgarskap.

Skulle åter en med utländsk man gift svensk kvinna följa

sin man till ett främmande land, där hon äger statsborgarskap, ter sig

frågan om hennes svenska medborgarrätt något annorlunda. Ej så sällan

torde kunna inträffa, att kvinnan skulle hava vissa fördelar av att äga

rätt bibehålla densamma, särskilt för det fall att hon framdeles skulle

vilja åter bosätta sig här i landet. En sådan rätt för kvinnan skulle

emellertid innebära avvikelse från deu i 8 § av förslaget angående förlust

av medborgarrätt givna allmängiltiga regel, att svensk medborgarrätt

förloras av den, som blir medborgare i annat land och där tager

sitt hemvist; och ett undantag från denna regel, vilket i och för sig är

föga tilltalande, blir synnerligen betänkligt i betraktande därav att detsamma

icke gärna kan inskränkas till att gälla det fall, att svensk

kvinna är gift med utlänning, utan rimligen måste utsträckas att omfatta

åtskilliga andra, lika behjärtansvärda fall, och att gälla såväl för man som

för kvinna. Ifrågasättas kunde ett allenast temporärt undantag sålunda,

att kvinnan under viss tid efter bosättningen i det främmande landet

behölle sin svenska medborgarrätt men, därest hon icke inom denna tid

återflyttat hit, förlorade densamma. Ett undantag i sålunda modifierad

form skulle väl ej möta lika stora betänkligheter som ett till tiden

obegränsat, men synes dock ej heller vara att förorda; bäst torde vara,

att nämnda regel om förlust av svensk medborgarrätt upprätthålles

även beträffande kvinna, som är gift med utländsk man.

En i viss mån självständig medborgarrättslig ställning skulle kunna

åt kvinnan beredas på sådant sätt, att visserligen fortfarande finge gälla,

att hon vid ingående av äktenskap med en man av annan nationalitet

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

erhölle dennes statsborgarskap, men tillika medgåves kvinnan rätt, därest

hon så önskade, att behålla sitt förutvarande statsborgarskap. Denna

lösning av det föreliggande spörsmålet synes oss dock vara mindre

tillfredsställande, då därigenom kvinnan ej bleve tillerkänd den fulla

självständighet, vi anse stå i överensstämmelse med hennes rättsliga

ställning i övrigt.

Att en lagstiftning, varigenom kvinnan frigöres från medborgarrättsligt

beroende, måhända komme att strida mot det stora flertalet

andra länders lagstiftningar får ej tillmätas avgörande betydelse; och

någon anledning torde ej förefinnas för Sverige att härutinnan ställa

sig avvaktande, tills frågan vunnit sin lösning i andra länder.

De olägenheter, som i nu förevarande avseende äro förbundna

med en ändring av vår medborgarrättslag, komma också att minskas

eller helt försvinna i den mån även andra länder övergå till en lagstiftning,

som mer eller mindre frånkänner äktenskapet betydelse i fråga

om kvinnans statsborgarskap. Ett stort steg i denna riktning är redan

taget därigenom att, enligt hit ingånget meddelande, Amerikas förenta

stater, med vilket lands folkelement Sverige står i synnerligen intim

beröring, såsom lag antagit det av föredragande departementschefen

omförmälda förslaget, som i huvudsak vilar på grundsatsen om gift

kvinnas självständighet i medborgarrättsligt avseende. Aven Belgien

äger numera en medborgarrättslag, vars stadganden uttryckligen angiva

ett fall, då man och kvinna icke vid äktenskaps ingående erhålla gemensamt

statsborgarskap. Om, såsom för oss vore synnerligen önskvärt,

Danmark och Norge erhålla medborgarrättsliga lagar, som tillerkänna

kvinnan en mera självständig ställning än förhållandet nu är, komma

de för oss kvarstående olägenheterna av den ifrågasatta lagändringens

genomförande knappast att vara av avsevärd betydelse.

Vid förslagets remitterande till lagrådet har departementschefen

visserligen uttalat sympati för en av Fredrika-Bremerförbundets styrelse

påyrkad ändring i gällande lag därhän, att svensk kvinna, som ingår

äktenskap med utländsk man, bibehålies vid sin svenska medborgarrätt,

så länge hon kvarbor i sitt hemland, men tillika förklarat sig ej för

närvarande kunna förorda ändringens genomförande, enär Sverige genom

sitt biträdande av de s. k. Haagkonventionerna av år 1902 och 1905

åtminstone indirekt förbundit sig att icke på sådant sätt förändra sin

lagstiftning, att man och kvinna vid äktenskaps ingående bibehölle förutvarande

olika medborgarrätt.

Denna departementschefens uppfattning av konventionerna kunna

vi ej dela. Väl förhåller det sig så, att man vid de konferenser, som

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

föregingo nämnda konventioner, utgick därifrån att i alla de länder,

som komme att biträda konventionerna, i och med giftermål mellan

personer av olika nationalitet kvinnan förvärvade mannens statsborgarskap

och att således gemensamt statsborgarskap alltid existerade mellan

makarna åtminstone vid äktenskapets början. Av denna anledning blev

också vid 1900 års konferens i det förslag, som kom att ligga till grund

för 1902 års konvention, icke intagen en ifrågasatt bestämmelse, avsedd

att reglera det fall, att giftermål inginges utan att kontrahenterna genom

detsamma erhölle gemensamt statsborgarskap. Men förhandlingarna

vid konferensen giva ingen antydan om principiellt ogillande av den

ifrågasatta bestämmelsen, enligt vilken i det förutsatta fallet lagen i

mannens hemland skulle tillämpas. Tvärtom kan såväl av förhandlingarna

som av åtskilliga i konventionen ingående stadganden slutas

till att bestämmelsen stod i full överensstämmelse med samma konventions

innehåll och anda. Den ansågs endast för tillfället obehövlig. När

fördenskull Sverige skulle i sin internationella privaträtt införa för biträdandet

av 1902 års konvention nödiga regler, mötte ingen betänklighet

mot att fullständiga denna lagstiftning med stadgande icke blott för det i

konventionen förutsatta fallet, att makarna under äktenskapet finge olika

statsborgarskap, utan även för det beträffande stater, som icke biträtt

konventionen, tänkbara fallet, att olika statsborgarskap existerat alltifrån

äktenskapets början; dylikt stadgande blev infört i 5 kap. 2 § av lagen

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

den 8 juli 1904 och lärer, där så skulle visa sig erforderligt,

utan vidare äga tillämpning även beträffande konventionsstater. De

kompetenskonflikter åter, som avses i 1905 års konvention, blevo i svensk

lagstiftning i avvaktan på den pågående revisionen av den svenska

familjerätten blott provisoriskt ordnade; och därvid antogos genom

lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar

den 1 juni 1912 endast sådana bestämmelser, som stodo i

direkt samband med de fall, vilka regleras i konventionen. Den svenska

rätten saknar i följd härav uttrycklig regel för det fall, att kompetenskonflikter

uppkomma i fråga om rättsverkningarna av ett äktenskap,

där makarna från början hava olika medborgarrätt. Helt säkert kommer

denna lucka att fyllas, när 1912 års provisoriska lag utbytes mot en

definitiv lagstiftning. Intill dess har man att tillämpa rådande allmänna

rättsgrundsatser på den internationella privaträttens område; och att

dessa leda till att vid nämnda konflikter lagen i mannens hemland skall

tillämpas lärer, på grund av vad ovan sagts, ej vara tvivel underkastat.

Vi hålla således före, att i Haagkonventionerna icke ligger något hinder

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr 29.

63

för Sverige att i sill medborgarrättslagstiftning införa de bestämmelser

i förevarande ämne, som finnas nödiga och lämpliga. I sinom tid må

därefter påkallas de ändringar i eller tillägg till konventionerna, som

anses önskvärda med anledning av de nya bestämmelserna, eller ock

må, därest önskvärda ändringar eller tillägg icke antagas kunna inom

rimlig tid komma till stånd, tillgripas utvägen att uppsäga konventionerna,

vilket synes kunna ske beträffande 1902 års konvention senast

den 30 november 1923 med upphörande den 1 juni 1924 och beträffande

1905 års konvention senast den 22 februari 1927 med upphörande

den 23 augusti samma år.

I betraktande av den livliga förbindelse, som råder emellan Amerikas

förenta stater och de flesta andra länder, har tillkomsten i Förenta staterna

av ovanberörda lag skapat ett allmänt behov att lämpa den internationella

privaträtten efter möjligheten av att kompetenskonflikter kunna

uppkomma med avseende å äktenskap mellan personer, som alltifrån

äktenskapets början hava olika nationalitet; och för konventionsstaterna,

till vilka Sverige särskilt har att taga hänsyn, lära icke uppstå ökade

svårigheter härutinnan, om i de skandinaviska länderna eller något av

dem lagstiftningen ändras sålunda, att den åt gift kvinna skänker medb

orgarrättslig sj älvständighet.

På grund av vad nu anförts hemställa vi, att det remitterade

förslaget omarbetas i syfte: att kvinnans statsborgarskap icke må undergå

ändring allenast på grund därav att hon ingår äktenskap med en man,

som icke innehar samma statsborgarskap, eller att mannens statsborgarskap

under äktenskapet förändras; att även gift kvinna må kunna självständigt

förvärva eller förlora svenskt statsborgarskap; att gift svensk

kvinna, vars man icke är svensk medborgare, tillerkännes rätt att bliva

befriad från sitt svenska statsborgarskap; samt att uttryckligt stadgande

införes därom att det för naturalisation av utlänning i allmänhet uppställda

villkoret, att sökanden sedan viss tid har hemvist i Sverige, må

kunna eftergivas i det fall, att sökanden är gift med svensk medborgare.

Oavsett vilken ståndpunkt medborgarrättslagen intager i fråga om

gift kvinnas beroende av mannen, kunna i en sådan lag icke saknas

stadganden till reglerande av i vad mån barn såsom bipersoner beröras

av förändring i det statsborgarskap, som tillkommer föräldrarna eller

endera av dem. Huvudregeln härutinnan är för närvarande, att barn i

äktenskap följer fadern och barn utom äktenskap modern. Denna

ståndpunkt intager även förslaget, och stadgande i annan riktning lärer

ej heller kunna ifrågasättas såsom huvudsaklig regel.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Av lagen måste naturligtvis framgå, intill vilken levnadsålder en

person är ställd i medborgarrättsligt beroende av sina föräldrar. Tydligt

är härvid till en början, att så ej kan vara förhållandet med den, som

uppnått myndighetsåldern och således icke längre står under annans

vårdnad; utan är denne städse att betrakta såsom fullt självständig i

förevarande hänseende. Ifrågasättas kan emellertid, om icke befrielse

från dylikt beroende må ske redan före uppnåendet av nämnda ålder.

Ofta nog är dessförinnan barnets uppfostran avslutad, det har valt sin

levnadsbana och börjat självständigt försörja sig; att det under sådana

förhållanden skall stå i medborgarrättsligt beroende av annan synes ej

vara tillfredsställande.

Den svenska lagstiftningen har också i flera hänseenden givit barn

eu viss självständighet redan före uppnåendet av myndighetsåldern.

Enligt ärvdabalken 19 kap. 1 § äger den, som fyllt 15 år, råda över

vad han kan förvärva och enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap den

11 juni 1920 må barn, som fyllt 18 år, själv taga tjänst eller annat

arbete; samma lag förutsätter i 13 §, att föräldrarnas underhållsskyldighet

under vissa förhållanden kan upphöra, när barnet fyllt 16 år, och i 3 §

av lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917 föreskrives, att

för sådant barn rätten till underhåll ej upphör förr än barnet fyllt 16

år och ej heller i regel senare än det fyllt 18 år; lagen om adoption

den 14 juni 1917 stadgar i 5 §, att den, som fyllt 12 år, ej må adopteras

utan eget samtycke, och förordningen angående antagande av släktnamn

den 5 december 1901 föreskriver i 7 §, att anmälan eller ansökan

beträffande person, som fyllt 18 år, ej må upptagas med mindre den

är av honom biträdd. Det må vidare erinras därom att kvinnans giftermålsålder

är 18 år och att dispens för yngling att ingå äktenskap före

21 års ålder plägar beviljas för såvitt sökanden uppnått en ålder av 18

år ävensom att i strafflagen 5 kap. 2—4 §§ 18-årsåldern fastslås såsom

gräns för inträdande av kriminell fullmyndighet.

Av nu anförda och av andra stadganden framgår, hurusom i svensk

rätt i åtskilliga fall en relativt stor självständighet tillerkännes den, som

ännu icke uppnått den ålder, då han upphör att stå under annans vårdnad.

Det vill därför synas, som om något hinder ej bör möta mot att även

för vinnande av självständigt statsborgarskap sänka gränsen under

myndighetsåldern. Huru långt man därvid må sträcka sig är en lämplighetsfråga.

Måhända kunde man, med hänsyn till berörda stadganden,

gå ned till en ålder av 15 eller 16 år, en gräns, som antagligen skulle

nära överensstämma med här i landet tillämpad praxis rörande utfärdande

av självständigt flyttningsbetyg. Vi anse emellertid icke tillrådligt, att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 29. 65

ifrågavarande gräns bestämmes så lågt, utan hålla före, att den lämpligast

bör sättas vid uppnådd ålder av 18 år. Med en dylik gräns kan

antagas, att ingen utlänning, som enligt sitt eget lands lag är fullmyndig,

här i landet blir i medborgarrättsligt hänseende behandlad

såsom biperson till annan. Den synes ock utesluta verkligt behov av

särregler i förevarande hänseende för gift person. Och de allra flesta

fall, då eljest självständig medborgarrätt bör tillerkännas eu omyndig,

torde därmed bli tillgodosedda.

Vi tillstyrka fördenskull vidtagande av sådana ändringar i det

remitterade förslaget, att den, som fyllt 18 år, icke må i medborgarrättsligt

hänseende anses såsom biperson till annan.

Vad angår de personers medborgarrättsliga ställning, som, ehuru

de uppnått lagstadgad myndighetsålder, äro omyndiga på grund av

domstols därom meddelade beslut, torde nu gällande medborgarrätt slagvara

så att förstå, att det där använda uttrycket omyndiga icke omfattar

nämnda, till myndig ålder komna personer; och om, såsom i förslaget

skett och jämväl av oss ansetts lämpligt, sagda uttryck ej vidare begagnas,

utan viss åldersgräns utsattes, bar därmed blivit fullt klart, att

de omyndigförklarade icke äro underkastade någon lagstadgad inskränkning

i sin medborgarrättsliga självständighet.

Bifall till vad sålunda hemställts i fråga om medborgarrätt för

gift kvinna och omyndiga skulle kräva de ändringar i det remitterade

förslaget, att

det i 2 § givna stadgandet göres tillämpligt å utländsk kvinna,

vare sig bon är gift eller ogift;

i 3 § första stycket utgår samt i andra stycket förutsättningen

att barnet skall vara ogift borttages och i stället för åldersbestämmelsen

21 år insättes 18 år;

i 4 § tredje stycket utgår och ur fjärde styckets andra punkt

borttagas bestämmelserna rörande kvinna;

i 5 ^ åldersgränsen i förstastycket 1. nedsättes till 18 år och andra

stycket uteslutes samt bland omstäudigheter, som innefatta synnerliga

skäl för dispens från villkoret om viss tids vistelse i Sverige, nämnes

sökandens äktenskap med svensk medborgare;

i 6 och 8 §§ samtliga stadganden, som avse förändring av kvinnas

medborgarrätt, utgå samt för barn villkoret att vara ogift borttages och

åldersgränsen bestämmes till 18 år;

i 9 § förutsättningen i första stycket för kvinna att hon skall

vara ogift borttages samt i tredje stycket vad som rörer hustru uteslutes:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 käft. (Nr 29.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

i 10 § svensk kvinna, som trätt i äktenskap med utländsk medborgare,

berättigas att på anmälan bliva löst från sitt svenska statsborgarskap;

samt

11 § fjärde stycket omarbetas i enlighet med vad som anmärkts

beträffande 6 och 8 §§.

Av nu ifrågavarande anledning erfordras däremot icke nedsättning

av de åldersgränser, som angivas i 2, 4 och 9 §§.

Köersner:

Gent emot den gifta kvinnans fordran på medborgerlig självständighet

gör sig med synnerlig styrka gällande kravet på familjens enhet.

Om man också enligt min mening på giltiga skäl tillgodosett kvinnans

individuella rättsställning i andra avseenden, så synes man göra sig

skyldig till ett alltför abstrakt betraktelsesätt, då man i fråga om giftermål

mellan man och kvinna av olika nationalitet ger fordran på kvinnans

bibehållande av det gamla statsborgarskapet ovillkorligt företräde framför

kravet på att undvika den splittring mellan makar och, icke minst,

mellan makar och barn, som blir en följd av att olikheten i nationalitet

upprätthålles.

I åtskilliga fall finnas givetvis mycket starka skäl för kvinnorna

att icke bliva berövade sin medborgarrätt blott och bart genom giftermålet.

Men såsom regel torde det överensstämma med kvinnans egen

önskan och sakens natur, att, när hon ingår äktenskap med en utländsk

man, med honom flyttar till utrikes ort och där får sina livsintressen,

hon också blir delaktig av hans statsborgarskap och i det nya landet

får sina medborgerliga plikter och rättigheter. Detta utesluter icke, att

hon behåller eu viss samhörighet med sitt gamla hemland; och av denna

anledning bör hon också hava möjlighet att, om bandet med det nya landet

skulle slitas genom äktenskapets upplösning och hon önskar återförening

med det gamla hemlandet, under lätta former återvinna sitt forna statsborgarskap.

Men i regel synes man kunna antaga, att hustrun efter

giftermålet blir med de starkaste banden fästad vid sin makes och sina

barns medborgarland.

Jämväl för den händelse, att mannen under äktenskapet förändrar

sitt statsborgarskap, torde man kunna utgå från att i de flesta fall

det är med hustrus och minderåriga barns intresse och vilja överensstämmande,

att förändringen automatiskt omfattar även dem. Också här

kunna dock mycket beaktansvärda omständigheter föranleda, att hustrun

icke bör beröras av förändringen.

Nu gällande rätt i flertalet stater, liksom även det remitterade

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

67

förslaget, hav otvivelaktigt val ensidigt tillämpat principen om familjens

enhet. Men fråga är, om och i vilken utsträckning man kan på bekostnad

av denna ernå beaktande av kvinnans individualitet.

Man kan härvid tänka sig olika utvägar. En är, att man som

regel uppställer, att kvinnans statsborgarskap icke bör i och för sig röna

något inflytande av giftermålet, så att det alltså ankommer på kvinnan

själv att avgöra, om hon vill för familjens enhet offra sitt statsborgarskap.

Det blir i sådant fall genom naturalisation och genom utverkande

av befrielse från det gamla statsborgarskapet, som familjeintresset bevaras.

Där icke anledning för den gifta kvinnan föreligger att sålunda

genom särskilda åtgärder påkalla förändring, behåller hon sitt förutvarande

statsborgarskap.

Eu annan väg är den motsatta. Man utgår från att i allmänhet

den gifta kvinnans huvudintresse är familjeenhetens bevarande och behåller

således gällande princip, att giftermålet, respektive förändring i

mannens statsborgarskap under äktenskapet, regelmässigt medför, att

familjen följer mannen. Men därjämte bereder man kvinnan tillfälle att

få behålla sin medborgarrätt för de fall, då hon anser sig hava anledning

att bevara densamma eller särskilda omständigheter tala för att

förändring i mannens medborgarställning icke bör ha inverkan på

hennes.

Amerikas förenta stater synas i sin nya lagstiftning, vars motiv

dock ännu icke äro kända, hava valt den förra utvägen. Ett steg i den

andra riktningen är däremot Belgiens nya medborgarlag av den 15

maj 1922. I denna lag har som huvudregel behållits, dels att en utländsk

kvinna, som ingår äktenskap med eu belgisk medborgare, genom

giftermålet förvärvar belgisk statsborgarrätt samt att utländsk gift kvinna,

vars man under äktenskapet i viss ordning förvärvar statsborgarskap i

Belgien, medföljer mannen som biperson, och dels att en belgisk kvinna,

som ingår gifte med utländsk medborgare och enligt mannens lag genom

giftermålet förvärvar dennes medborgarrätt eller vilken på grund av

mannens nationalitetsförändring såsom biperson erhållit dennes nationalitet,

därmed också förlorar sitt belgiska statsborgarskap. Men såsom

en modifikation i sistberörda regel har stadgats, att en genom födseln

belgisk kvinna (Beige d’origine) kan bevara sin belgiska medborgarrätt

(conserver la qualité de Beige) genom anmälan, som skall i viss ordninggöras

inom sex månader från dagen för giftermålet, respektive den dag

mannen upphört att vara belgisk medborgare. I anslutning härtill har

också införts en bestämmelse, som tillerkänner gift kvinna av belgisk

härkomst, vilken före lagens ikraftträdande genom giftermål eller mannens

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

nationalitetsforändring förlorat sin belgiska nationalitet, rätt att under sex

månader efter sagda tidpunkt genom liknande anmälan återvinna (recouvrer)

sin belgiska medborgarrätt. Vid lagförslagets andra läsning i Chambre des

Représentants föreslog den belgiska regeringen, med anledning av vad

som förekommit under parlamentsdebatten, en tilläggsbestämmelse, som

för reciprocitets vinnande avsåg att giva utländsk kvinna en motsvarande

rätt att vid sitt giftermål med belgisk medborgare eller vid mannens

• ivergång till belgisk nationalitet genom viss anmälan till belgisk myndighet

undgå att förvärva belgiskt statsborgarskap. Då betänkligheter ur

konstitutionell synpunkt uttalades mot att på detta sena stadium upptaga

nämnda tilläggsförslag till behandling, blev detsamma emellertid av justitieministern

återtaget. Det bör antecknas, att från ett par talare gjordes

gällande, att tilläggsförslaget i fråga innebar en för stor avvikelse från

principen om familjens enhet.

Helt visst kan man tänka sig åtskilliga andra sätt att tillgodose

den gifta kvinnans självständighet. Man kan sålunda i anslutning till

Fredrika-Bremerförbundets framställning inskränka sig till de kvinnor,

som behålla sitt hemvist här, samt tillerkänna dem rätt att utan anmälan

behålla sitt statsborgarskap. Eller man kan, som samma förbund alternativt

föreslagit, låta den svenska kvinna, som vill behålla sin svenska

medborgarrätt, därom göra förbehåll före giftermålet.

Såsom av motiven till lagförslaget framgår och lagrådets övriga

ledamöter påvisat, hava de olika utvägarna var och en sina fördelar och

sina olägenheter, och särskilt när det nu gäller att bryta med en bestående

ordning, är det ej lätt att finna en lösning, som mildrar de

svårigheter, som säkerligen komma att göra sig gällande, till dess staterna

i allmänhet anslutit sig till reformen. Jag håller det därför för synnerligen

lämpligt, att frågan underkastas en förnyad allsidig prövning, därvid

våra beskickningar och konsuler få tillfälle att yttra sig angående olika

möjligheter för frågans lösning. Av stor betydelse synes det mig också

vara, att om möjligt enighet uppnås om en likformig lagstiftning för de

nordiska länderna. Med hänsyn till frågans internationella beskaffenhet

anser jag det också för oundgängligt, att underrättelser anskaffas om

frågans läge i olika länder, om vad som föranlett den nya lagstiftningen

i Amerikas förenta stater, om förarbetena till den belgiska lagen och

om innehållet i de lagförslag, som möjligen framkommit i andra stater.

Det kan till och med ifrågasättas, om icke spörsmålet är av den delikata

natur, att detsamma helst borde upptagas å en internationell konferens.

Jag delar väl den av lagrådets övriga ledamöter uttalade uppfattningen,

att Sveriges biträdande av de s. k. Haagkonventionerna icke utgör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2i). *>■''

hinder för att vidtaga förändringar i lagen i syfte att tillgodose den

gifta kvinnans självständighet. Men jag håller dock före, att ifrågavarande

spörsmål helst icke bör definitivt lösas förr än efter eu utredning om

möjligheten av en revision av gällande internationellt privaträttsliga

regler beträffande den gifta kvinnan. Redan den självständighet, som

kvinnan hos oss genom den nya giftermålsbalken erhållit i internt privaträttsligt

hänseende, synes påkalla en dylik utredning.

Nu gällande, på den s. k. nationalitets- eller statsborgarprincipen

grundade regler hava givetvis sitt fulla berättigande, för såvitt man

utgår från det normala fallet, att makarna efter giftermålet taga hemvist

i mannens statsborgarland. Detta kan även i viss mån sägas vara

förhållandet med den subsidiära regeln, att mannens nationalitetslag är normerande

vid bedömandet av rättsförhållanden, som hänföra sig till nupturienter

eller makar med olika statsborgarskap. Möjligen har mannens

utslagsrätt härvid dock huvudsakligen påverkats av hans hittillsvarande

målsmansrätt i äktenskapet, vilken i sin tur sammanhängt med att den

i regel existerande förmögenhetsgemenskapen i äktenskapet krävde, att

familjens angelägenheter blevo enhetligt förvaltade men också bedömda

av en enda lag. Det torde emellertid kunna åtminstone sättas i fråga,

om det är förenligt med den nya ordningen, att t. ex. i Sverige bosatta

och där gifta makar, av vilka mannen är österrikare, skola i fråga

om äktenskapet bedömas enligt österrikisk rätt, eller att dansk rätt skall

reglera rättsverkningarna av ett äktenskap mellan en dansk man, som

aldrig bosatt sig i Sverige, och eu svensk kvinna, vilken efter giftermålet

fortfarande har hemvist här i riket. En dylik sakernas ordningsynes

knappast överensstämma med kvinnans äktenskapsrättsliga självständighet.

Motsvarande spörsmål kunna även uppställas i fråga om

vissa successionsrättsliga regler. Redan nu lärer väl domicilprincipen

stundom få träda i stället för nationalitetsprincipen, t. ex. då mannen

är medborgarrättslös. Huruvida det äi möjligt att åstadkomma ytterligare

jämkningar till förmån för domicilet i vissa fall, där statsborgarskapet

nu är ensamt avgörande, eller om man åtminstone i något undantagsfall

skulle kunna tillgripa den i och för sig kanske otillfredsställande

utvägen att i stället för att upprätthålla fordringen på en enhetlig lagtillämpa

svarandens lex civitatis, därom vågar jag icke uttala mig. Jag har

endast ansett mig skyldig göra gällande, att i detta hänseende åtminstone

en undersökning synes vara en nödig konsekvens av den nya äktenskapslagstiftningen.

Något nödvändigt samband mellan medborgarrättslagens

föreskrifter och den internationella privaträttens normer lärer väl ej

föreligga. Men så tillvida torde en dylik undersökning böra vara eu

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

förutsättning'' för den ifrågasatta reformen av medborgarlagstiftningen.

att denna till sitt praktiska värde är beroende av undersökningens resultat.

Visar det sig möjligt att vid olika medborgarrätt åstadkomma en med

kvinnans självständighet mera förenlig grundval för bedömandet av de

äktenskapliga rättsverkningarna och andra hithörande internationellt

privaträttsliga konflikter än mannens statsborgarskapslag, tillkommer

ett alldeles särskilt skäl för att i hela dess vidd genomföra kvinnans

emancipation även på statsborgarområdet. För sådan händelse kan man

nämligen antaga, att kvinnan nästan undantagslöst skulle begagna sig

av en rätt att t. ex. genom anmälan bevara sin medborgarrätt, om man

inskränkt sig till att i medborgarlagstiftningen giva kvinnan en dylik,

för undantagsfall dock avsedd befogenhet. Och under sådana förhållanden

skulle det därför vara naturligare att på en gång övergå till att

föreskriva, att kvinnans statsborgarskap icke alls skulle påverkas av

hennes giftermål.

På grund av det nu anförda torde snarast möjligt eu fullständig

utredning böra verkställas i nu berörda avseenden. En sådan utredning,

i vad avser den internationella privaträtten, synes i övrigt erforderlig i

och för Sveriges deltagande i den ifrågasatta nya Ilaagkonferensen.

Eventuellt kan utredningen även leda till eu uppsägning av gällande

Haagkonventioner.

Något hinder för att det remitterade förslaget utan avvaktan på denna

utredning framlägges till antagande föreligger dock icke enligt min

mening. Det är dessutom ej lämpligt, att de intressen, som ursprungligen

föranlett lagarbetet, undanskjutas, därför att förändringar i lagen med

största sannolikhet mycket snart måste åvägabringas. För övrigt anser jag

ej heller, ehuru den av mig önskade allsidiga utredningen därigenom möjligen

föregripes och till sina riktlinjer bindes, något avgörande hinder

föreligga mot att, i anslutning till den av lagrådets övriga ledamöter

i fråga om 8 § i förslaget uttalade uppfattning, redan nu en lagstiftning

genomföres, enligt vilken svensk kvinna, som gifter sig med utländsk

medborgare och genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet, får

behålla sin svenska medborgarrätt, intill dess att hon tager hemvist i

mannens hemland.

Jag biträder vad lagrådets övriga ledamöter föreslagit beträffande

barn, som fyllt 18 år, utom i följande hänseende.

Då det i Sverige på grund av meddelad dispens och utomlands på

grund av lägre giftermålsålder förekommer, att giftermål ingås av den.

som ej fyllt 18 år, samt dylik gift person icke längre står under

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kunyl. Maj: t?t proposition Nr 2U.

annans vårdnad, bör lian genom giftermålet också bliva i förhållande

till föräldrarna självständig i medborgarrättsliänseende. Det kan för

övrigt i fråga om kvinnau tänkas, att hon genom giftermålet erhållit

ny nationalitet, -lag anser därför, att lagförslagets bestämmelse om att

endast ogifta barn såsom bipersoner förvärva eller förlora medborgarrätt

bör bibehållas.

Lagrådet:

Ej sällan erbjuda reglerna om förvärvande och förlust av medborgarrätt

betydande svårigheter vid tillämpningen. Det ‘kan vara

vanskligt att fastställa, huruvida förutsättningarna för ett förvärv eller

en förlust av medborgarrätt äro för handen; och med nutidens livliga

förbindelser mellan folken kunna de mest invecklade förhållanden med

avseende å viss persons medborgarrätt uppstå. I tvistiga fall vore det

uppenbarligen för den enskilde av stort värde, om han av svensk statsmyndighet

kunde erhålla bindande förklaring, vilken medborgarrättslig

ställning han här i landet har. Tillfälle härtill gives icke för närvarande.

Därest frågan om hans medborgarrätt är av betydelse för

avgörandet av något judiciellt eller administrativt ärende, blir densamma

visserligen föremål för prövning i detta ärende; men vad därvid

utsäges får endast karaktären av motiv för beslut i ärendet och kan

icke åberopas såsom ett för andra fall bindande avgörande om tillvaron

av svensk medborgarrätt; i annat ärende kan prövningen leda till motsatt

resultat.

Berörda olägenhet torde i väsentlig mån bliva avhjälpt, om åt den,

som är i tvekan om sin medborgerliga ställning, tillerkännes rätt att,

efter hänvändelse till Kungl. Maj:t, erhålla bindande förklaring därom

att han är svensk medborgare. Sådant förklarande, som givetvis endast

kunde hänföra sig till den närvarande tiden och alltså icke hade retroaktiv

verkan, skulle vara grundat på utredning, förebragt av sökanden

och eventuellt fullständigad genom yttranden av hörda myndigheter

eller på annat sätt. Då en dylik anordning utgjorde ett naturligt

komplement till bestämmelserna om naturalisation, torde icke mot

densamma böra möta betänklighet på den grund, att den av administrativ

myndighet verkställda prövning, varå medborgarförklarandet komme

att vila, är av rättslig natur, så mycket mindre som Kungl. Maj:t icke

lärer underlåta att i särskilt tvivelaktiga fall inhämta högsta domstolens

yttrande i ärendet. Tydligt är, att ett avslag å gjord ansökning voro

utan avgörande betydelse för frågan om sökandens medborgarrätt.

På grund av det nu anförda förordar lagrådet, att i förslaget upp
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kiingt. Maj:ts proposition Nr 29.

tages en bestämmelse av innehåll, att, om någon vill erhålla förklarande

att han är svensk medborgare, han må därom göra ansökan hos

Konungen, som, därest förhållandet utredes, meddelar dylikt förklarande.

Stadgandet torde lämpligen få sin plats vid slutet av förslaget.

1 §■

Lagrådet:

De specialbestämmelser, som givits rörande postuma barn, synas

böra vinna tillämpning jämväl beträffande barn, som avlats i äktenskap

men icke fötts förr än äktenskapet gått åter eller blivit upplöst genom

skilsmässa.

Med stadgandet angående barn, som anträffas här i riket utan att

kunskap om dess ställning i avseende å medborgarrätten vinnes, åsyftas,

efter vad av förslagets motivering framgår, s. k. hittebarn. Som emellertid

de begagnade ordalagen medgiva en tolkning, enligt vilken stadgandet

skulle omfatta även andra än hittebarn, synes denna term böra

komma till användning i lagtexten.

Det torde bidraga till större överskådlighet, om — frånsett stadgandet

om hittebarn — paragrafen uppställes sålunda, att i ett första

stycke meddelas de allmänna reglerna, att svenska medborgare i och

med födseln bliva dels barn i äktenskap, därest fadern är svensk medborgare

eller ock fadern ej har medborgarrätt i något land men modern är

svensk medborgare, och dels barn utom äktenskap, därest modern är svensk

medborgare, samt att därefter i ett andra stycke med avseende å barn

i äktenskap, som födes efter faderns död eller sedan äktenskapet gått

åter eller upplösts genom äktenskapsskillnad, gives den speciella regeln,

att sådant barn erhåller svensk medborgarrätt endast i fall antingen modern

är svensk medborgare eller ock modern ej har medborgarrätt i något

land men fadern vid äktenskapets upplösning var svensk medborgare.

2 §•

Lagrådet:

Stadgandet i sista punkten om undantag i vissa fall från rätten

att genom avsägelse hindra uppkomsten av statsborgarskap torde böra

jämkas sålunda, att avsägelserätt förklaras icke tillkomma i första punkten

avsedd utlänning, därest den av hans föräldrar, vars medborgarrätt vid

hans födsel var bestämmande för hans egen medborgarrätt, själv utövat

rätt till avsägelse enligt paragrafen.

Såväl i denna § som i fjärde stycket av 4 § föreskrives, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Muj:is proposition Nr 29.

utlänning, som under angivna förutsättningar äger bliva svensk medborgare,

kan under året närmast före det medborgarrätten skulle uppkomma

hos Konungens befallningshavande avsäga sig ifrågavarande

rättighet, varvid han skall med behörigt bevis styrka, att han äger

medborgarrätt i anuat land. Med den avfattning, nämnda föreskrifter

erhållit, torde det icke åligga Konungens befallningshavande att underkasta

inkommen avsägelse någon prövning utan allenast att mottaga

densamma till den verkan den må hava. Då det emellertid för vederbörande

är av vikt att erhålla säkerhet därom att han med avsägelsen

vunnit det åsyftade resultatet, synes till berörda lagrum böra fogas eu

bestämmelse, att Konungens befallningshavande skall pröva, huruvida

avsägelse är behörigen gjord, och därom meddela beslut. Att dylikt

beslut skulle kunna i vanlig ordning överklagas följer av gällande bestämmelser

om besvär i administrativa mål.

Avsägelse bör ske, om vederbörande har sitt hemvist i Stockholm,

hos överståthållarämbetet och eljest hos Konungens befallningshavande

i det län, där hemvistet är. Detta framgår emellertid ej med erforderlig

tydlighet av lagtexten vare sig i 2 § eller i 4 § fjärde stycket.

3 §•

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Skulle vår förut gjorda hemställan om gift kvinnas frigörelse från

medborgarrättsligt beroende av mannen icke vinna bifall, synes i allt

fäll första stycket av förevarande § böra ändras sålunda, att den utländska

kvinnans förvärv av svensk medborgarrätt genom äktenskap

med svensk medborgare göres beroende av att hon har eller efter äktenskapets

ingående tager sitt hemvist i Sverige. Endast om hon sålunda

blir på ett mera stadigvarande sätt bunden vid mannens hemland, torde

tillräckliga skäl föreligga att medgiva henne de förmåner och ikläda

henne de förpliktelser, som den svenska medborgarrätten medför.

4 §■

Lagrådet:

Första och andra styckena torde lämpligen kunna sammandragas

till eu bestämmelse av innehåll att den, som i och med födseln blivit

svensk medborgare men förlorat sin svenska medborgarrätt, återvinner

densamma genom att taga sitt hemvist här i riket, dock att, därest han

blivit medborgare i annat land, den svenska medborgarrätten ej återvinnes

förr än den utländska förlorats.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 suml. 24 käft. (Nr 29). 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

I fråga om prövning av gjord avsägelse och tydligare angivande

av myndighet, hos vilken avsägelse skall ske, hänvisas till vad vid 2 §

blivit anmärkt.

Skulle det ej anses lämpligt, att en definitiv prövning av avsägelsen

verkställes och ej heller lagrådets förut gjorda hemställan i fråga om

fastställande av svenskt statsborgarskap vinner beaktande, synes för

tillämpning av fjärde stycket i förevarande § oundgängligt, att den

tidpunkt, då vederbörande skall anses hava tagit hemvist bär i riket,

tydligt fixeras. En betänklig rättsosäkerhet skulle eljest kunna uppkomma

i fråga om avsägelse, gjord av person, som uppnått 22 års

ålder innan han oavbrutet under fem år här haft sitt hemvist. För

bestämmande av sagda tidpunkt torde, då ordnad registrering av utlänningar

ej är införd i vårt land, kyrkobokföringen vara bäst lämpad

att tjäna såsom grundval sålunda, att personen i fråga skall anses hava

tagit hemvist här i riket, då han härstädes varder kyrkobokförd.

Behov av att få tidpunkten för tagande av hemvist i Sverige

fixerad gör sig för övrigt gällande, om ock ej med samma styrka, på

grund av åtskilliga andra stadganden i förslaget. Bäst synes vara, om

i förslaget kunde inrymmas en regel, varigenom sagda tidpunkt bleve

generellt bestämd; och därvid borde, av nyss anfört skäl, kyrkobokföringen

bliva avgörande.

Stadgandet i femte stycket, att paragrafen ej gäller med avseende

å den, som är anställd i främmande stats tjänst, synes böra utgå såsom

överflödigt. Dess bibehållande skulle även kunna föranleda oriktiga

antaganden, att enahanda undantag ej skulle iakttagas beträffande andra

delar av lagen.

5 §■

Loff rådet:

Såsom under förarbetena till förslaget framhållits, må bestämt

hinder för naturalisation av utlänning icke resas av varje klandervärt

förhållande, vartill han under vistelse här i riket gjort sig skyldig, huru

långt tillbaka i tiden det än förekommit. Å andra sidan kan naturligtvis,

därest vistelsen här i landet varat allenast en jämförelsevis kort

tid, hänsyn tagas jämväl till sökandens uppförande, innan han hit inkom.

Till undvikande av missförstånd härutinnan synes åt första stycket 3.

böra givas en ändrad avfattning, förslagsvis genom att efter förebild

i en del andra författningar i fråga om hederlig vandel fordra, att

sökanden »gjort sig känd för» sådan.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:fn proposition Nr 2ih 75

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Att i fråga om de villkor, lagen uppställer för utövande av Konungens

befogenhet att naturalisera utlänning, tillerkänna Konungen en dispensrätt,

som endast är bunden vid den allmänt hållna förutsättningen att

synnerliga skäl för dispens föreligga, bör från principiell synpunkt undvikas,

i den mån ej verkligt praktiskt behov av sådan rätt kan påvisas.

Dylikt behov får väl anses vara för handen beträffande villkoret,

att sökanden skall hava hemvist i Sverige och hava bott här sedan fem år;

anledningarna till dispens från detta villkor kunna vara av mycket

skiftande art. De torde, med iakttagande jämväl av vad i annat sammanhang

erinrats rörande dispens för sökande, som är gift med svensk

medborgare, lämpligen kunna i lagen angivas sålunda, att naturalisation

må utan hinder av villkoret äga rum, därest det finnes medföra

gagn för riket eller sökanden förut ägt svensk medborgarrätt eller är

gift med svensk medborgare eller eljest med hänsyn till sökandens förhållanden

synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medborgare

föreligga.

Att längre utsträcka Konungens dispeusrätt synes däremot ej

vara erforderligt. Dispens i särskilt ömmande fall och med hänsyn till

billighetens fordringar från det under 4. uppställda villkoret, varom

talats under förarbetena till förslaget, torde regelmässigt innebära att

giva svensk medborgarrätt åt en utlänning just emedan han saknar

utväg att försörja sig och sin familj och för att bereda honom försörjning

genom pensionering eller fattigvård, alltså i uppenbar strid mot

det ifrågavarande stadgandets anda och mening; dylika fall tå också

helt visst icke sin rätta behandling såsom spörsmål om medborgarrätt,

utan böra hänvisas till den sociala lagstiftningens område. Beträffande

villkoret om viss uppnådd ålder må erinras, hurusom behov av dispens

därifrån antagligen endast i sällsynta oväsentliga undantagsfall skulle

yppas, därest, på sätt förut hemställts, denna ålder bestämmes till allenast

18 år; och även om 21-års åldern bibehålies såsom villkor, torde

de fall, då det kunde anses synnerligen önskvärt att medgiva naturalisation

av yngre person utan samband med naturalisation av hans föräldrar,

bliva alltför sällan förekommande för att förtjäna särskilt beaktande

i lagstiftningen. Dispens från det under 3. upptagna villkoret

torde, särskilt om det erhåller den av lagrådet föreslagna ändrade avfattningen,

näppeligen kunna sättas i fråga. Vi tillstyrka alltså, att

tredje stycket omarbetas i nu angivet syfte.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

Köersner:

I de av lagrådets övriga ledamöter framställda erinringar förenar

jag mig utom så tillvida, att jag anser, att Kungl. Maj:t bör äga

dispensrätt även beträffande villkoret om viss ålder. Behovet av att

tillgodose familjens enhet kräver nämligen enligt min mening, att svensk

medborgarrätt på ett mycket tidigt stadium kan medgivas t. ex. utländska

barn, som adopteras av svenska föräldrar, och barn i ett tidigare

äktenskap med utländsk medborgare, som en utländsk kvinna medför

till Sverige vid omgifte med svensk man. I fråga om adopterade

barn synes det vara av vikt, att de så snart som möjligt vinna fullständig

samhörighet med det land, där de skola uppfostras. Samma

synpunkter göra sig gällande i fråga om de i eu svensk familj inkomna

utländska styvbarnen. Enligt lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn har ju den svenska styvfadern

underhållsskyldighet emot de barn, som hustrun medför i äktenskapet

och har under sin vårdnad, och emot en önskan att knyta banden med

familjen fastare genom att få barnen upptagna i familjens nationalitet

synes ej lagen böra uppställa hinder.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Det bevis om befrielse från utländskt statsborgarskap, som enligt

1858 års naturalisationsförordning i regel skall företes hos myndighet,

inför vilken tro- och huldhetsed avlägges, prövas givetvis till sin behörighet

av myndigheten, innan naturalisationssökanden tillätes avlägga

eden. Om, såsom nu föreslås, fordran å såväl ed som trohetslöfte uppgives,

bör i de visserligen mera sällsynta fall, då enligt förslaget fordras

bevis att sökanden utträtt ur medborgarrättsligt förhållande till främmande

stat, prövning av beviset ändock ske hos den myndighet, som,

efter villkorligt beviljande av naturalisation, har att mottaga detsamma.

Efter sådan prövning bör myndigheten meddela beslut, som, därest det

innefattar godkännande av beviset, konstituerar tidpunkten för den

svenska medborgarrättens uppkomst. Då efter edens avskaffande personlig

inställelse inför myndigheten icke erfordras, torde sökandens bekvämlighet

ej vidare påkalla, att, såsom nu stundom sker, sökanden

hänvisas att ingiva ifrågavarande bevis till domaren i orten, utan lärer

Konungens befallningshavande alltid bliva den myndighet, som för

ändamålet bestämmes.

Med hänsyn till vad sålunda erinrats hemställa vi, att fjärde

stycket av förevarande § ändras sålunda, att Konungens befallnings
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

77

havande angives såsom den myndighet, hos vilken bevis i nämnda

hänseende skall företes, samt att i samma stycke införes bestämmelse

att Konungens befallningshavaude skall pröva, huruvida behörigt bevis

företetts, och därom meddela beslut.

Genom administrativa föreskrifter lärer bliva sörjt för att vederbörande

k)rrkobokförare underrättas om skedd naturalisation, såväl när

den omedelbart kommit till stånd genom Konungens utan villkor givna

resolution som när den fullbordats genom Konungens befallningsliavandes

beslut angående företett bevis om frihet från främmande medborgarskap.

Sundberg:

Det i fjärde stycket upptagna, från gällande lag hämtade förfarandet

med villkorliga natura!isationsmedgivanden är i och för sig

föga tilltalande och synes så mycket hellre böra undvikas i det föreliggande

förslaget, som efter trohetsedens borttagande svårighet kan

uppstå att i ett förekommande fall bestämma tiden för inträdet av den

svenska medborgarrätten. Ett enklare och fullt tillfredsställande förfarande

torde kunna åstadkommas därigenom att för bifall till ansökningen

uppställes det villkor, att därvid fogas bevis rörande det uti

ifrågavarande stycke omförmälda medgivande av det främmande landets

regering eller annan myndighet därstädes. Proceduren skulle då bliva

den, att, om sökanden ej ingivit dylikt bevis, prövning finge ske, huruvida

sökanden för sin underlåtenhet härutinnan haft fog; och där så

befunnes, kunde, med stöd av den i sista punkten av stycket Konungen

medgivna rätt, ansökningen oaktat nämnda ofullständighet vinna bifall,

eljest bleve den avslagen. Med en dylik anordning kan visserligen vara

tänkbart, att dubbel medborgarrätt uppkomme i fall, där den undvekes

med det i förslaget beskrivna förfarandet. Men då det väl endast ytterligt

sällan skulle inträffa, att den naturaliserade av eget intresse sökte

bibehålla jämväl medborgarrätten i sitt forna hemland; då övervägande

flertalet främmande stater lära beträffande förlust av medborgarrätt hava

enahanda stadgande, som återfinnes i förslagets 8 §; och då bestämmelser

i vår medborgarrättslagstiftning av sådant innehåll att för förlust

av svensk medborgarrätt förutsättes förvärv av medborgarrätt i annat

land och för förvärv av svensk medborgarrätt förutsättes förlust av

innehavd främmande medborgarrätt skulle omöjliggöra all reciprocitet

mellan Sverige och andra stater, synes antydda olägenhet icke böra utgöra

hinder för att vid naturalisation tillämpa det förenklade förfarande,

som ovan nämnts.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

G och 7 §§.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

I annat sammanhang hava yttranden avgivits rörande frågorna om

gift kvinnas medborgarrättsliga beroende av mannen och om medborgarrätt

för barn, som uppnått en ålder av 18 år. 1 övrigt finna vi vid

ifrågavarande §§ anledning till följande erinringar.

Fullt riktigt och i god överensstämmelse med gällande lagar om

barn i äktenskap och om barn utom äktenskap synes vara att från huvudregeln

därom att i fråga om medborgarrätt barn i äktenskap följer

fadern och barn utom äktenskap modern göra undantag med hänsyn

därtill att barnet helst bör hava samma medborgarrätt som den av föräldrarna,

under vars vårdnad det står; och de skäl, som tala härför, få

ökad betydelse, därest, på sätt vi hemställt, gift kvinna fullständigt frigöres

från medborgarrättsligt beroende av mannen. Viss begränsning

av undantagets omfattning är emellertid erforderlig. Behov därav föreligger

icke för det i 6 § andra stycket omförmälda fall, att barnet vid

den tid, då fadern vinner svensk medborgarrätt, ej har hemvist i Sverige;

bortsett från det inflytande, som bör tillmätas domicilprincipen,

må nämligen i detta fall antagas, vare sig barnets moder är här i riket

bosatt eller icke, att barnet på sådant sätt är undandraget faderns

vårdnad, att varje anledning saknas låta det med fadern förvärva svensk

medborgarrätt. Men har vid nämnda tidpunkt såväl barnet som dess

moder hemvist här i riket, ter sig saken annorlunda. Då nämligen

barnet icke kan underkastas förändring i sin medborgarrätt allteftersom

än fadern, än modern har det i sin vård, utan det gäller att fastställa

dess medborgarrätt efter omständigheterna vid en viss tidpunkt, måste

tillses, att icke rent tillfälliga omständigheter få bliva avgörande. Den

faktiska vårdnaden vid denna tidpunkt lärer således icke kunna tagas

för god, utan avseende torde böra fästas allenast vid vårdnad, som

rättsligen utövas utav endera av föräldrarna. Men där vårdnad av dylik

beskaffenhet äger rum, bör, särskilt i betraktande av stadgandena i

lagen om barn i äktenskap, densammas inverkan på frågan om barnets

medborgarrätt icke, såsom förslaget i sagda stycke innehåller, vara inskränkt

att gälla vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång eller

äktenskapsskillnad, utan vårdnaden vara bestämmande i varje fall, således

även beträffande bestående äktenskap, där separation ej förekommer.

Om barnet tager hemvist här i riket först efter det fadern blivit

svensk medborgare, torde lätt nog inträffa, att vårdnaden om detsamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ta proposition Nr 29.

19

icke är bestämd genom svensk lag eller av svensk domstol. För sådan

händelse synes lämpligast, att i det säkerligen ganska sällsynta fall, att

modern faktiskt har barnet under sin vård, men detta faktiska förhållande

icke grundas på sådana omständigheter, som kunna likställas därmed

att vårdnaden här blivit rätteligen bestämd, barnet erhåller faderns

förut förvärvade svenska medborgarrätt.

I våra lagar om barn i äktenskap och barn utom äktenskap användes

oi-det vårdnad såsom avseende just den rättsligen bestämda vårdnad,

varom nu talats, utan angivande i lagtexten av dess rättsliga natur.

Denna omständighet torde dock ej utgöra hinder för att i förevarande

lag, som berör internationella förhållanden, för tydlighetens

skull begagna termen rättslig vårdnad. Något missförstånd är därav

näppeligen att befara.

Vi hemställa förty, att 6 § andra stycket och 7 § måtte få undergå

jämkning i syfte att vad i första stycket av 6 § sägs ej må gälla barn

i äktenskap, som vid tiden för faderns förvärv av svensk medborgarrätt

icke har sitt hemvist här i riket, och ej heller barn, som då rättsligen

står under moderns vårdnad, att om barnet efter sagda tidpunkt tager

sitt hemvist här i riket, det skall vinna svensk medborgarrätt, såframt

fadern då ännu är svensk medborgare samt barnet icke rättsligen står

under moderns vårdnad, samt att vad i 6 § är stadgat därom att barn

i äktenskap förvärvar svensk medborgarrätt tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning å förhållandet mellan barn i äktenskap

och dess moder, därest barnet rättsligen står under hennes vårdnad,

och å förhållandet mellan barn utom äktenskap och dess moder,

såframt ej fadern rätteligen har vårdnaden om barnet.

T jagrådet:

Enligt det i 6 § tredje stycket intagna stadgandet, vars innehåll

huvudsakligen överensstämmer med nu gällande lag, kan naturalisation

komma att omfatta barn, kända och okända, och utan hänsyn till huruvida

de hava hemvist här i riket eller icke. Detta synes icke vara tillfredsställande,

utan torde i stället för åstadkommande av reda och god

ordning böra givas en regel av det innehåll, att naturalisation må omfatta

jämväl den naturaliserades barn under 18 år, i den mån Konungen

bestämmer, samt att vid meddelande av förklaring härutinnan barnens

namn och ålder uttryckligen skola angivas. Med uppställande av en

dylik regel lärer hinder ej möta mot att, där omständigheterna så påkalla,

förklaring i förenämnda hänseende meddelas först efter naturalisationen

och utan omedelbart samband med denna.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kanal. Maj:ts proposition Nr 29.

8 §•

Lagrådet:

Den huvudregel, förslaget vill uppställa i fråga om förlust av''

svensk medborgarrätt genom förvärv av medborgarrätt i främmande

stat, nämligen att dylikt förvärv i förening med hemvist i den främmande

staten medför förlust av svensk medborgarrätt, synes ej, såsom

i förslaget skett, böra splittras genom uppdelning- i två regler, av vilka

den ena modifierar den andra, utan komma till naturligare uttryck

genom ett stadgande att svensk medborgarrätt förloras av den, som blir

medborgare i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarrätten

tager sitt hemvist.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Åven om förslaget i fråga om gift kvinna icke kommer att

undergå ändring, på sätt vi i vårt yttrande angående förslagets allmänna

grunder hemställt, torde i allt fall av skäl analoga med dem,

som ligga till grund för vår vid 3 § gjorda hemställan, stadgandet i

tredje punkten av förevarande §, såvitt det rörer kvinna, höra uteslutas.

Justitierådet Köersner åberopade beträffande tredje punkten avparagrafen

sitt i den allmänna inledningen havda yttrande.

9 §.

Lagrådet:

Då enligt allmänt språkbruk ej torde kunna uppdragas någon bestämd

skillnad mellan uttrycken bo och hava hemvist samt det ej

kan vara tillfredsställande att, på sätt i andra stycket av förevarande

§ skett, åt uttrycket bo förläna viss särskild, för tillämpniugen av

första stycket gällande betydelse, synas nämnda båda stycken böra

underkastas någon jämkning i avfattningen till avlägsnande av antydda

olägenhet. Den tanke, som ligger till grund för stadgandet i andra

stycket, torde måhända kunna bättre förverkligas på det sätt, att med

begagnande i första stycket av det eljest i förslaget använda uttrycket

hava hemvist, därmed till sin verkan likställes vistelse här i landet

under de i andra stycket angivna förhållanden.

11 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

I 8 § av 1894 års medborgarrättslag stadgas, att den, som i följd

av bestämmelserna i lagens 7 § förlorat svensk medborgarrätt och icke

s. 81 Kontrollera mot PDF

K linål. Maj ds proposition Nr 29.

81

blivit medborgare i annat land, återvinner medborgarrätten, då han

tager hemvist i Sverige. Den sålunda medgivna rätten att återvinna

svenskt statsborgarskap bör givetvis kvarstå i obegränsad omfattning,

sedan förlustbestämmelserna i 7 § upphävts genom den nya lagen. Att

detta också är avsett, framgår av motiven till det föreliggande förslaget.

Så som förslagets 4 och 11 §§ blivit avfattade, skulle emellertid möjligheten

för personer i den angivna ställningen att genom bosättninghär

i landet återvinna svensk medborgarrätt bliva begränsad till dem,

vilkas förutvarande svenska medborgarrätt uppkommit i och med födseln.

Då sålunda en allmän regel i berörda hänseende erfordras, synas

de i 11 § av förslaget innefattade bestämmelserna med avseende å förhållanden,

som uppkommit i följd av stadgandena i 7 § av 1894 års

lag, böra inledas med en föreskrift, att den, som förlorat svensk medborgarrätt

till följd av nämnda stadganden och icke blivit medborgare

i annat land, återvinner medborgarrätten genom att taga sitt hemvist

här i riket, även om sådant icke skulle följa av vad som bestämmes i

första stycket av förslagets 4 §; och torde härtill kunna anknytas ett med

förslagets innebörd överensstämmande stadgande, att den, som skulle blivit

svensk medborgare i och med födseln, såframt ej dessförinnan hans fader

eller, då fråga är om barn utom äktenskap, hans moder förlorat sin svenska

medborgarrätt till följd av bestämmelserna i 7 § av 1894 års lag, vinner

svensk medborgarrätt genom att vid nya lagens ikraftträdande hava

eller därefter taga hemvist i Sverige.

Härefter lära böra följa stadganden angående förvärv av svensk

medborgarrätt genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet. Sådant

förvärv skulle, i enlighet med förslaget, stå öppet för dels dem,

som skulle kunna vinna samma rätt genom bosättning i Sverige, dels

och kvinna, som blivit svensk medborgare i och med födseln men till

följd av stadgandet i 6 § första stycket av 1894 års lag förlorat medborgarrätten

genom gifte med en man, som före äktenskapet gått sin

svenska medborgarrätt förlustig enligt 7 § i samma lag.

Vad förslaget i övrigt innehåller rörande ifrågavarande anmälan

föranleder ej annan erinran än att det, till lättnad för vederbörande,

torde böra stå dem fritt att med anmälan vända sig till svensk beskickning

eller svenskt konsulat även utanför bosättningsorten; genom

administrativa föreskrifter lärer kunna ordnas så att beskickningen eller

konsulatet i nämnda ort alltid erhåller kännedom om gjord anmälan. I

enahanda ordning torde även böra föreskrivas, att hos någon central

myndighet i Sverige, exempelvis justitiedepartementet, skall föras register

över samtliga anmälningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 24 höft. (Nr 29.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Sundberg:

Vid avfattningen av första och andra styckena synes hava förbisetts,

hurusom 8 § i 1894 års lag äger tillämpning jämväl å den, vars

förutvarande svenska medborgarrätt icke uppkommit i och med födseln,

utan först sedermera. Någon jämkning av förslaget i dessa hänseenden

torde alltså vara erforderlig.

Lagrådet:

Vad förslaget velat uttala därmed att de i femte stycket avsedda

stadgandena skola lända till efterrättelse allenast »i tillämpliga delar» lärer

vara, att det i 6 § andra stycket stadgade undantaget med avseende å

hustru och barn, som vid utländsk mans förvärv av svensk medborgarrätt

icke hava hemvist här i riket, ej skall gälla för det fall, att medborgarrätt

vinnes genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet. Till

förtydligande härav synes någon jämkning i avfattningen böra vidtagas.

Lagrådet:

Enär, på sätt föredragande departementschefen erinrat, Sverige i

förevarande ämne med vissa främmande stater ingått traktater, som

äga gällande kraft, och innehållet i dessa traktater icke synes i allo

överensstämma med vad det remitterade förslaget innehåller, torde försiktigheten

bjuda att vidtaga den inskränkning i den föreslagna lagens

giltighet, att, om bestämmelse i traktat, som vid lagens ikraftträdande

är gällande, står i strid mot vad i samma lag är stadgat, den bestämmelse

skall lända till efterrättelse.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

83

Utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21!

januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 28 november 1922 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 27 september 1922 remitterade förslaget till lag om förvärvande

och förlust av medborgarrätt.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför

föredraganden:

»Beträffande den av lagrådet i dess utlåtande först behandlade

frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning samt de förslag,

som lagrådets särskilda ledamöter derutinnan framställt, vill jagnämna

följande.

Enligt nu gällande 1894 års medborgarrättslag tillerkännes gift

kvinna i regel samma medborgarrättsliga ställning som hennes man.

Sålunda stadgas där (i 3 §), att utländsk kvinna, som gifter sig med

svensk medborgare, genom äktenskapet förvärvar svensk medborgarrätt,

samt (i 6 §) att svensk kvinna, vilken gifter sig med den, som ej är

svensk medborgare, genom äktenskapet förlorar sin svenska medborgarrätt.

Kvinnan går i sistnämnda fall förlustig sin svenska medborgarrätt

även för det fall, att bon ej genom äktenskapet förvärvar annan medborgarrätt.

Jämväl när mannen under äktenskapet förändrar medborgarrätt,

låter den nuvarande svenska rätten hustrun i regel bliva delaktig

av denna mannens förändrade medborgarrättsliga ställning. Sålunda

stadgas (i 4 §), att naturalisation av utländsk man medför, om därvid

ej annorlunda bestämts, svensk medborgarrätt även för hans hustru. I

vissa fall följer dock enligt vår nuvarande rätt hustrun ej sin man, då

denne får sin medborgarrättsliga ställning ändrad. Förlorar sålunda en

svensk man sin svenska medborgarrätt därigenom att han (enligt 5 §

första stycket) — genom naturalisation eller eljest — blir medborgare

i annat land, går hans hustru därigenom förlustig sin svenska med
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Mai ds proposition Nr 29.

borgarrätt allenast under förutsättning att jämväl hon blir delaktig av

mannens nya medborgarrätt (huvudregeln i 5 § första stycket är nämligen

tillämplig även på henne). Vid förlust för svensk man av hans

svenska medborgarrätt på grund av viss tids oavbrutet hemvist utomlands

undantages vidare hustrun från att omfattas av förlusten för det

fall att hon blir i riket kvar (7 § andra stycket). Och för ett särskilt

fall av svensk mans återvinnande av svensk medborgarrätt undantages

under viss förutsättning hustru, som ej är bosatt här i riket, från att

omfattas av mannens i nedborgarrät t s torv ärv (8 § tredje stycket).

I det till lagrådet remitterade lagförslaget hava, i enlighet med

de skandinaviska delegerades betänkande, föreslagits en del ändrade

bestämmelser, ägnade att i vissa avseenden tillerkänna den gifta kvinnan

en från mannen mera oberoende ställning i medborgarrättsligt

avseende. Sålunda har i 8 § av detta förslag åt de där meddelade bestämmelserna

om förlust av svensk medborgarrätt givits en sådan avfattning,

att en svensk kvinna, som gifter sig med en utländsk man, ej

genom giftermålet förlorar sin svenska medborgarrätt under annan förutsättning

än att hon därigenom blir annat lands medborgare. Vidare

har för de fall av automatiskt förvärv av svensk medborgarrätt, som

förslaget stadgar (2 § och 4 §, jfr 11 §), från regeln om hustrus följande av

mannen i medborgarrättsligt avseende stadgats undantag för sådana fall,

då bandet mellan mannen och hustrun kan förutsättas vara slitet. Från

att omfattas av mannens förvärv av svensk medborgarrätt i dessa fall

undantagas nämligen (i 6 § andra stycket) hustru, som icke har sitt hemvist

här i riket eller som är hemskild.

I lagrådets yttrande över det till detsamma remitterade förslaget

hava lagrådets flesta ledamöter uttalat sig för principen om den gifta

kvinnans oberoende av mannen i medborgarrättsligt avseende. De hålla

före, att en reform i denna riktning bör fullt ut genomföras, med allenast

den begränsningen, att svensk kvinna, som gifter sig med en utlänning

och på grund av äktenskapet förvärvar annan medborgarrätt, skall förlora

sin svenska medborgarrätt, om hon vid äktenskapets ingående har

eller sedermera tager sitt hemvist i det främmande land, där hon sålunda

blivit medborgare. Eu av lagrådets ledamöter har däremot funnit en

ytteidigare utredning av förevarande fråga erforderlig, särskilt med hänsyn

till dess sammanhang med vissa internationellt privaträttsliga regler,

men likväl ansett avgörande hinder ej möta mot antagande redan nu

av eu regel, enligt vilken svensk kvinna, som gifter sig med utländsk

medborgare och genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet, får

behålla sin svenska medborgarrätt, dock — på sätt lagrådets majoritet

s. 85 Kontrollera mot PDF

Ii unal. Maj:ts proposition 7Vr 29. 85

föreslagit — allenast intill dess hon tager sitt hemvist i mannens

hemland.

Med avseende å de ändringsförslag, som sålunda framställts av

lagrådets särskilda ledamöter, vill jag till en början påminna om att,

på sätt jag omnämnt vid förevarande lagstiftningsfrågas anmälan inför

Kung!. Maj:t den 27 september 1922 (sid. 41), Fredrika Bremerförbundets

styrelse i det yttrande, som förbundet avgivit över de skandinaviska

delegerades betänkande i ämnet, beträffande den gifta kvinnans medborgarrättsliga

ställning föreslagit allenast den ändring, att eu svensk

kvinna, som gifter sig med en utlänning, skulle, även om Lön genom

äktenskapet förvärvade annan medborgarrätt, behålla sin svenska medborgarrätt,

så länge hon kvarbodde i Sverige. Alternativt har styrelsen

ifrågasatt, att åt en dylik kvinna skulle tillerkännas rätt att före vigseln

göra förbehåll om bibehållande av sin svenska medborgarrätt, så länge

som hon hade sitt hemvist här i landet.

Vid nyssnämnda tillfälle den 27 september 1922 gjorde jag gällande,

-att ganska starka skäl förefinnas för en bestämmelse i den riktning

Fredrika Bremerförbundets styrelse sålunda föreslagit. Med hänsyn till

vad som förekommit i samband med tillkomsten av ett par av Sverige

tillträdda så kallade Haagkonventioner på den internationella privaträttens

område ifrågasatte jag emellertid (sid. 43), huruvida det kunde anses

opportunt, att Sverige alldeles utan samråd med övriga konventionsstater,

förändrade sin rätt i nu förevarande avseende. Jag påpekade

emellertid det tillfälle att bringa förevarande spörsmål inför ett inflytelserikt

internationellt forum, som yppade sig därigenom, att svenska regeringen

antagit eu från nederländska regeringen ingången inbjudan till

en ny internationell-privaträttslig Haagkonferens för bland annat revision

av redan slutna Iiaagkonventionerna.

Lagrådets ledamöter hava av skäl, på vilka jag nu ej behöver

närmare ingå, enhälligt gjort gällande, att nyssnämnda av mig anförda

opportunitetshänsyn ej kunna anses utgöra hinder för Sverige att redan

nu i sin medborgarrättslagstiftning införa de bestämmelser i förevarande

ämne, som kunna finnas lämpliga. Vid sådant förhållande och då starka

skäl givetvis tala för att frågan, i vilken utsträckning den gifta kvinnan

bör frigöras från sitt beroende av mannen i medborgarrättsligt hänseende,

blir föremål för en uttömmande behandling i samband med nu

förevarande revision av medborgarrättslagstiftningen i övrigt, anser jag

mig oförhindrad att nu underställa detta spörsmål Kungl. Majfls förnyade

prövning.

Vad då först beträffar frågan om svensk kvinnas förlust av sin

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

svenska medborgarrätt genom giftermål med utländsk man, anser jag

mig kunna ansluta mig till det av lagrådets majoritet föreslagna och

av dess förut omförmälda skiljaktige ledamot biträdda förslag att göra

huvudregeln i 8 § tillämplig jämväl på en dylik kvinna. En svensk

kvinna, som gifter sig med utländsk medborgare och genom giftermålet

förvärvar mannens medborgarrätt, skulle alltså gå sin svenska medborgarrätt

förlustig, allenast om hon vid giftermålets ingående har eller

senare tager sitt hemvist i mannens hemland. Enligt Fredrika Bremerförbundets

i första hand framställda förslag skulle en dylik kvinna behålla

sin svenska medborgarrätt endast så länge hon hade sitt hemvist

här i landet. Till att för detta särskilda fall av förvärv av annan medborgarrätt

— för kvinna genom giftermål — giva en särskild regel av

nyssnämnda innebörd torde emellertid ej föreligga tillräcklig anledning.

Samma skäl, som tala för att man ej låter i andra fall ett förvärv av

annan medborgarrätt medföra förlust av den svenska medborgarrätten

under annan förutsättning än att detta förvärv har det faktiska underlag,

som en bosättning i vederbörande utländska land måste anses innebära,

göra sig — om än ej alltid med samma styrka — gällande även

här. Olägenheterna därav, att genom den av lagrådet föreslagna och

av mig nu förordade regeln skulle — åtminstone temporärt — i ganska

stor omfattning uppkomma dubbel medborgarrätt för svenska gifta

kvinnor, torde i detta fall icke böra tillmätas allt för stor betydelse.

De med innehav av dubbel medborgarrätt förbundna nackdelarna äro,

då det gäller kvinnor, vilka ju icke åligger någon värnplikt, att betrakta

som långt mindre, än då fråga är om män. Lagrådsmajoritetens i detta

sammanhang framställda förslag om tillerkännande åt svensk kvinna,

som är gift med utländsk medborgare, av en ovillkorlig rätt att genom

allenast anmälan bli löst från sitt svenska medborgarskap finner jag

varken påkallat eller lämpligt. Stadgandet i förslagets 10 § är enligt

min mening tillfyllest även för nu ifrågavarande fall.

Det av lagrådsmajoriteten framförda förslaget att ur lagförslaget

måtte utgå den redan nu gällande bestämmelsen i första stycket av 3 §,

att utländsk kvinna, som gifter sig med svensk medborgare, skall genom

äktenskapet förvärva svensk medborgarrätt, kan jag ej biträda. Vad

som främst föranleder mig att intaga denna ståndpunkt är, att genom

en dylik ändring skulle i stor utsträckning uppkomma medborgarrättslöshet

för med svenska män gifta utländska kvinnor. Saknaden av varje

medborgarrätt med den i flera viktiga avseenden rättslösa ställning,

som därmed är förbunden — avsaknad av rätt att vistas i visst land,

till skydd i utlandet, till erhållande av pass o. s. v. — är att betrakta

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

87

som en olägenhet för vederbörande av vida större betydenhet än innehav

av dubbel medborgarrätt. Enligt lagrådsmajoritetens förevarande

förslag skulle för en utländsk kvinna, som gifter sig med eu svensk

man, uppstå medborgarrättslöshet i alla de fall, då kvinnan är från ett

land, enligt vars rätt en inländsk kvinnas giftermål med en utländsk

man medför förlust av den inländska medborgarrätten, även om hon ej

genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet. Att märka är, att

en dylik regel för närvarande gäller i de flesta europeiska stater och

bland dem i sådana för Sverige i nu förevarande avseende betydelsefulla

länder som Danmark, Tyskland, Österrike och Storbritannien. Detsamma

torde vara förhållandet med Finland, ehuru någon uttrycklig

bestämmelse i ämnet ej där finnes.

Att jag med min nu angivna ståndpunkt ej heller kan ansluta

mig till ett av lagrådets majoritet alternativt framfört förslag om att

göra eu utländsk kvinnas förvärv av svensk medborgarrätt genom äktenskap

med svensk medborgare beroende därav, att hon har eller efter

äktenskapets ingående tager sitt hemvist här i landet, torde vara uppenbart.

De med medborgarrättslöshet förknippade olägenheterna för nu

förevarande gifta kvinnor framträda givetvis störst i de fall, då de hava

sitt hemvist utom mannens hemland Sverige.

Sedan ett så betydande land som Amerikas förenta stater nyligen

(se sid. 17 och 61) antagit eu ny medborgarrättslag, enligt vilken en

utländska ej genom giftermål med amerikansk man förvärvar amerikansk

medborgarrätt, är det visserligen möjligt, att de europeiska länderna

komma att i större uttträckning än hittills skett, som förutsättning för

förlust av medborgarrätt för kvinnor genom giftermål med utländsk

man stadga, att hon genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet,

Åtminstone intill dess detta skett, måste emellertid, på nyss anförda skäl,

bibehållandet av den nuvarande svenska ståndpunkten om en utländskas

förvärv av svensk medborgarrätt genom giftermål med svensk medborgare

vara att föredraga framför lagrådsmajoritetens förslag i denna del.

Nämnas kan, att några regler sådana som de, vilka av lagrådsmajoriteten

i nu förevarande avseende — i första hand eller alternativt — föreslagits,

icke heller, så vitt inhämtade upplysningar giva vid handen, för

närvarande finnas antagna i något europeiskt land.

Lagrådsmajoritetens förslag om sådan ändring i förslagets bestämmelser

att hustru ej skulle ens i den utsträckning, lagförslaget stadgar, följa

mannen i medborgarrättsligt hänseende, då denne under äktenskapet

förvärvar svensk medborgarrätt, anser jag mig ej heller kunna förorda.

Det naturligaste måste i regel vara, att mellan tvenne makar upprätt
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

hålles enhet i medborgarrättsligt avseende. Att bibehållandet i vår rätt

av denna princip som huvudregel skulle leda därtill, att svensk medborgarrätt

kommer att förvärvas av kvinnor, beträffande vilka ej härför

kunna anses förefinnas tillräckliga skäl, torde icke vara att befara.

Erforderliga garantier häremot torde ligga dels, så vitt angår förvärv

genom naturalisation, i den Konungen tillerkända rätten att, om så

finnes lämpligt, undantaga en sökandes hustru att omfattas av mannens

naturalisation, dels ock, vad beträffar en mans automatiska förvärv

av svensk medborgarrätt — främst för förutvarande svenska medborgare

enligt 4 § —, i stadgandet i andra stycket av 6 §, att ett

dylikt förvärv av svensk medborgarrätt för en man ej skall omfatta

hustru, som ej har sitt hemvist här i riket eller som är hemskild.

Av den omständigheten att jag sålunda ej anser mig kunna ansluta

mig till nu nämnda av lagrådets flesta ledamöter framställda förslag,

följer, att jag ej heller kan biträda vissa andra av dessa ledamöter

i samband härmed framförda ändringsyrkanden, å vilka jag ej nu torde

behöva närmare ingå.

Ett av lagrådet behandlat spörsmål, som har avseende å ett flertal

bestämmelser i lagförslaget, är frågan hur åldersgränsen bör dragas

mellan barn, vilka äro att betrakta som bipersoner till sina föräldrar i

medborgarrättsligt avseende, och barn, med avseende å vilka så ej är

förhållandet. Lagrådet har föreslagit, att nämnda åldersgräns måtte

sättas till aderton i stället för till tjuguett år, såsom i nära överensstämmelse

med nuvarande svensk rätt skett i det till lagrådet remitterade

förslaget. Ehuru jag fortfarande (jfr sid. 35 och 36) anser, att vissa

skäl tala för fasthållandet i nu förevarande avseende vid tjuguettårsåldern,

anser jag mig dock böra ansluta mig till vad lagrådet sålunda

föreslagit. Som en fördel med denna ändring är givetvis att betrakta,

att genom densammas vidtagande större överensstämmelse vinnes med

de danska och norska förslagen.

Lagrådet har föreslagit, att jämväl den i 5 § stadgade åldern för

vinnande av självständig naturalisation måtte sättas till aderton i stället

för tjuguett år. Frågan om hur åldern i 5 § bör bestämmas sammanhänger

enligt min mening med spörsmålet om Kungl. Maj:t bör erhålla

rätt att dispensera från förevarande åldersbestämmelse eller icke. Vill

man, såsom lagrådets majoritet föreslår, ej giva Kung]. Maj:t dylik

dispensrätt, torde det lämpligaste vara att åldern även i 5 § sättes till

aderton år. Vill man däremot, i överensstämmelse med vad föreslagits

i det till lagrådet remitterade förslaget och i det följande kommer att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 29. bi)

förordas, tillerkänna Kungl. Maj:t eu dylik dispensrätt, måste det enligt

min mening betraktas som naturligast att som förutsättning för vinnande

av självständig naturalisation som regel stadga, att vederbörande skall

hava uppnått den svenska myndighetsåldern. 1 det norska förslaget har

också åldern i 5 § satts till tjuguett år, ehuru gränsen mellan huvudoch

bipersoner eljest där i allmänhet bestämts till aderton år. 1 11 § synes

åldern däremot lämpligen kunna sättas till aderton år.

Lagrådets förslag till stadgande av visst förfarande, varigenom eu

person skall kunna i tvivelaktiga fall få på auktoritativt sätt konstaterat,

att han är svensk medborgare, synes mig hava goda skäl för sig. Eu

bestämmelse av det innehåll lagrådet i detta avseende föreslagit torde

därför böra införas i slutet av lagen såsom en ny 12 §.

Utöver vad nu sagts hava av lagrådet eller vissa av dess ledamöter

framförts en del förslag till ändringar i det remitterade förslagets

särskilda paragrafer. Vid den överarbetning, som nämnda förslag underkastats

i anledning av lagrådets i ämnet avgivna utlåtande, hava vissa

av dessa ändringsförslag följts. Då grunderna för de sålunda vidtagna

ändringarna framgå av vad som blivit i lagrådet anfört, torde jag kunna

i huvudsak inskränka mig till en kort redogörelse för dessa ändringar.

Därjämte torde det tillåtas mig att angiva de skäl, på grund av vilka

jag ansett vissa inom lagrådet gjorda erinringar icke böra föranleda

ändring i förslaget.

De av lagrådet mot 1 §:s avfattning framställda erinringarna hava

vid överarbetningen vunnit beaktande.

Lagrådets förslag till viss ändring av den i sista punkten av 2 §

införda bestämmelsen om begränsning av den förut i paragrafen stadgade

befogenheten för vederbörande att avsäga sig rätten att bliva svensk

medborgare, har jag ej ansett tillräckligt motiverat. Alldeles bortsett

ifrån att ändringen skulle i hög grad försvåra bestämmelsens tillämpande,

torde för stadgandets syfte — förhindrandet därav att eu utlänning, tillhörande

den andra inom riket födda generationen, håller sig utanför det

svenska medborgarrättsliga förhållandet — vara fullt tillräckligt, att vid

bestämmelsens avfattande allenast tages hänsyn till huvudreglerna i 1 §,

enligt vilka barn i äktenskap rätta sig efter fadern och barn utom

äktenskap följa modern i medborgarrättsligt hänseende. Vad lagrådet

i övrigt anfört vid 2 § har föranlett vissa jämkningar i paragrafens

avfattande.

En sammandragning, på sätt lagrådet ifrågasatt, av de två första

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 24 käft. (Nr 29.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

styckena av 4 § till ett stycke har jag ej ansett mig kunna förorda, då

bestämmelserna därigenom, enligt min mening, skulle förlora i tydlighet.

Lagrådets förslag om prövning av gjord avsägelse och tydligare

angivande av den myndighet, hos vilken avsägelse skall ske, hava

här vid 4 §, liksom förut vid 2 §, vunnit beaktande. Likaså har jag

funnit goda skäl tala för bifall till lagrådets förslag om att paragafens

sista stycke måtte utgå.

Däremot har jag ej ansett mig kunna förorda lagrådets vid 4 §

framställda förslag därom, att beträffande tidpunkten, när en person

skall anses hava tagit sitt hemvist här i riket, måtte meddelas en generell

regel därom, att kyrkobokföringen härutinnan skall bli avgörande. Erfarenheten

synes mig giva vid handen, att vid bedömandet av detta

spörsmål det faktiska hemvisttagandet ensamt bör vara bestämmande.

I andra lagar, där begreppet hemvist jämväl förekommer, såsom i 1904

års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap, har ej heller meddelats någon särskild definition å

•detta begrepp.

Ehuru jag, på sätt förut nämnts, ej i allo anslutit mig till lagrådsmajoritetens

ståndpunkt beträffande gifta kvinnors medborgarrättsliga

ställning, har jag dock ansett mig böra förorda dess förslag om uteslutande

av den som tredje stycke i 4 § i det remitterade förslaget intagna

föreskriften att för kvinna, som är gift med utländsk medborgare,

förvärv av svensk medborgarrätt enligt första eller andra stycket i

samma paragraf icke skall inträda, så länge äktenskapet består. Vad

som härvidlag främst varit för mig bestämmande har varit, att på detta

sätt svensk medborgarrätt skulle, allenast genom hemvisttagande här i

riket, återvinnas av en svenskfödd kvinna, som efter tillkomsten av

förutnämnda nya nordamerikanska lag gift sig med en nordamerikansk

medborgare och härigenom — enligt nu gällande svensk rätt — blivit

medborgarrättslös.

De av lagrådets ledamöter framställda erinringarna mot bestämmelserna

i 5 § om förutsättningarna för vinnande av naturalisation

samt om den Konungen tillkommande rätt att dispensera från de sålunda

uppställda villkoren härför har jag ej ansett böra föranleda någon

annan ändring i förslaget av saklig natur, än att andra styckets bestämmelser

om viss förusättning för gift kvinnas självständiga naturalisation

uteslutits. Vad särskilt angår anledningen därtill, att åt dispensföreskriften

bör givas den allmänna innebörd förslaget utvisar, torde det

tillåtas mig att hänvisa till vad de skandinaviska delegerade i sådant

avseende anfört i sitt betänkande (sid. 51, 53, 55 och 57). Vad lag
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

91

rådets ledamöter yttrat i denna de! har ej kunnat rubba mig i min

övertygelse om lämpligheten därav att, på sätt redan nu är fallet i

Norge, förevarande dispensföreskrift erhåller en mera generell avfattning.

Lagrådets förslag att åt dispensföreskriften giva en, formellt sett,

fylligare utformning har jag emellertid accepterat. Att därvid bland

dispensskälen ej särskilt nämnts den omständigheten, att sökanden är

gift med svensk medborgare, sammanhänger med den ståndpunkt jag,

enligt vad förut nämnts, intagit till lagrådsmajoritetens förslag om den

gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning.

En av lagrådets flesta ledamöter gjord hemställan, att fjärde stycket

av 4 § måtte ändras så, att Kungl. Maj:ts befallningshavande angives

såsom den myndighet, hos vilken där omnämnt bevis skall företes, samt

att i samma stycke införes bestämmelse om att befallningshavanden

skall pröva, huruvida behörigt bevis företetts, har vid förslagets överarbetning

vunnit beaktande.

Vad lagrådet eller särskilda dess ledamöter, utöver vad förut nämnts,

anfört mot avfattningen av 6 och 7 §§ har ej föranlett någon ändring

i förslaget. Det har, utan det av lagrådets majoritet ifrågasatta förtydligandet,

synts mig klart, att uttrycket »vårdnad» här, lika väl som då

det förekommer i vissa av våra nya lagar på familjerättens område, betyder

rättslig och ej endast faktisk vårdnad. Att, på sätt lagrådsmajoriteten

hemställt, när det gäller att bestämma, vilka barn skola följa

fadern vid dennes automatiska förvärv av svensk medborgarrätt, låta

vårdnaden bli avgörande även för det fall att fråga är om bestående

äktenskap, där separation ej förekommer, så att från förvärv av medborgarrätt

tillsammans med fadern skulle undantagas barn, som enligt

bestämmelserna i 8 och 9 §§ i 1920 års lag om barn i äktenskap kunna

vara ställda under moderns vårdnad, har jag, särskilt med hänsyn till

det försvårande av stadgandets tillämpning, som därav skulle bli en

följd, icke ansett lämpligt. Vad angår lagrådets förslag att sista stycket

av 6 § måtte så omändras, att en naturalisation komme att omfatta

allenast de sökandens barn, Kungl. Maj:t vid naturalisationens meddelande

uttryckligen till namn och ålder angiver, torde en dylik anordning

stöta på praktiska svårigheter av, enligt min mening, avgörande art.

Dessa svårigheter sammanhänga därmed, att på grund av den mycket

omfattande utredning rörande sökandens vistelse och förhållanden å olika

orter inom riket, som ofta måste i naturalisationsärenden förebringas,

ej sällan måste förflyta avsevärd tid — stundom nära ett år eller mera

— från den tidpunkt, då ansökningen ingives och utredningen om

sökandens barn fönitsättes bliva förebragt, och till den tidpunkt, då

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 29.

medborgarrätten av vederbörande förvärvas. Denna tidrymd konnne att

än mera förlängas i de ingalunda få fall, då som villkor för medborgarrättens

förvärvande skulle komma att stadgas, att vederbörande inom

viss tid hos Kungl. Maj:ts befallningshavande företer bevis om att han

är löst från sitt utländska medborgarskap. Lagrådet synes mena, att

Kungl. Maj:t senare skulle kunna förklara, att en viss naturalisation

skall omfatta även ett sökandens barn, som fötts först under nämnda

tid. Alldeles bortsett från, att det synes mig tvivelaktigt, om ett dylikt

förklarande verkligen skulle kunna ske utan uttrycklig föreskrift i lagen,,

förutsätter ett sådant förklarande i allt fall, att anmälan om barnets

födelse göres hos Kungl. Maj:t, något som emellertid säkerligen skulle

komma att i de flesta fall underlåtas. Härtill kommer, att vissa svårigheter

hven komma att uppstå med avseende å ett sådant sökandens barn, som

väl vid resolutionens meddelande ännu ej fyllt aderton år, men som kan

väntas uppnå denna ålder inom den tid, som föreskrivits för företeende

av bevis av nyss nämnt slag. Syftet med den av lagrådet ifrågasatta

ändringen — reda och god ordning — torde kunna i erforderlig mån

uppnås, om på administrativ väg meddelas föreskrifter dels om noggrann

utredning redan vid ansökningens ingivande om en sökandes alla

familjemedlemmar, deras ålder och kyrkoskrivningsort m. m., dels ock

därom, att underrättelse om naturalisationen meddelas alla vederbörande

kyrkobokföringsmyndigheter. Någon olägenhet av den nuvarande anordningen

på nu förevarande område har ej heller mig veterligen försports.

Utöver de sakliga ändringar, som 8 §, enligt vad förut nämnts,

undergått, har denna paragraf, i enlighet med lagrådets förslag, underkastats

jämväl en formell överarbetning. Därvid har, i samband därmed

att paragrafens särskilda stadgande om kvinnas förlust av medborgarrätt

genom giftermål uteslutits, i förtydligande syfte i början av paragrafen

inskjutits orden ’genom naturalisation eller giftermål eller ock

eljest’.

I 9 § har vidtagits den jämkning i ordalagen, varom lagrådet gjort

hemställan.

Den av lagrådets ledamöter påpekade oegentligheten att, så som

4 och 11 § avfattats i det till lagrådet remitterade förslaget, svensk

medborgarrätt ej skulle kunna genom hemvisttagande här i landet återvinnas

av viss kategori av dem, som skulle kunna återförvärva dylik

rätt genom sådan anmälan, varom nämns i 11 §, har avhjälpts genom

att giva tredje stycket en förändrad avfattning. Likaså har jag följt lagrådsmajoritetens

förslag om sådan ändring av 11 §, att däri omnämnd

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

93

anmälan skulle kunna ske även till annan beskickning eller annat konsulat

än å den ort, där vederbörande är bosatt. Lagrådets hemställan

om visst förtydligande av paragrafens sista stycke har jämväl vunnit

beaktande. Härutöver har 11 § undergått ett par ändringar i avfattningen

(början av andra stycket samt fjärde stycket) i syfte att åt en förutvarande

svensk kvinna, som enligt nu gällande svensk rätt — första

stycket av G § i 1894 års lag — blivit medborgarrättslös därigenom att

hon gift sig med en utländsk medborgare utan att genom giftermålet

förvärva dennes utländska medborgarrätt, bereda möjlighet att allenast

genom sådan anmälan, varom här är fråga, återvinna sin svenska medborgarrätt.

Betydelsen av en dylik ändring har vunnit i styrka efter

tillkomsten av förutnämnda nya nordamerikanska lag (jfr vad förut nämnts

vid 4 §).

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har sist i lagförslaget

införts ett stadgande om den nya lagens förhållande till förut med främmande

stater ingångna traktater.

Utöver vad i det föregående nämnts hava därjämte i vissa paragrafer

vidtagits några andra jämkningar i redaktionellt hänseende.))

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda

anförts jämkat förslag om förvärvande och förlust av medborgarrätt

samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skall till riksdagen avlåtas proposition av den

lvdelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 satnl. 24 höft. (Nr 29.)

13

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:98 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt. a1 i texten
  2. KU 1923:18 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 15 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag s. 1 i texten
  3. KU 1923:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt. s. 1 i texten