Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med flera från skyldighet att gälda vissa skadeståndsoch ersättningsbelopp

1923-02-02 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:42, Angående befrielse för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med flera från skyldighet att gälda vissa skadeståndsoch ersättningsbelopp

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In Proposition Nr 42.

r>

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med

flera från skyldighet att gälda vissa skadestånds- och

ersättningsbelopp; given Stockholms slott den 2 februari

1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Anders

«*

örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 2 februari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Orne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

l:o.

I särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava följande vid postverket

anställda personer, nämligen expeditionsvakten Ernst Gunnar

Andersson, förste postiljonen Carl Axel Anderson och hjälpmontören

210 23

Ansökningar

av expeditionsvakten

E. G. Anders
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 42.

SOI, med flera Karl Emil Sigurd, anhållit att av nåd bliva befriade från dem åvilande

vid postverket t -i . 0 i i it i

anställda skadestandsskyldighet m. m.

personer. över berörda ansökningar hava infordrade utlåtanden avgivits av

generalpoststyrelsen respektive den 3 maj, den 1 augusti och den 17

oktober 1922 samt av statskontoret respektive den 4 juli, den 25 november

och den 25 november 1922.

Generaipost- Generalpoststyrelsen har i sina utlåtanden anfört i huvudsak

styrelsen. följande;

Expeditionsvakten Ernst Gunnar Andersson hade i egenskap av postchaufför

vid fullgörandet av posttransport i Göteborg den 3 maj 1920 med eu av postverkets

automobiler i korsningen av Haga Nygata och Sprängkullsgatan därstädes

kolliderat med en fru Josefina Svahn, Göteborg, tillhörig automobil, varvid skada

uppstått å båda automobilerna.

På grund därav hade allmänna åklagaren vid polisdomstolen i Göteborg

yrkat ansvar å såväl Andersson som den privatchaufför, Carl Rudolf Johansson,

vilken fört den fru Svahn tillhöriga automobilen, för ovarsam framfart. Jämlikt

sagda polisdomstols utslag den 14 juni 1920 hade åklagarens talan mot Johansson

ogillats. Däremot hade polisdomstolen funnit ådagalagt, att Andersson dels ej

iakttagit den honom enligt förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik

åliggande varsamheten vid körning med automobil och dels ej enligt »särskilda

av Konungens befallningshavande fastställda ordningsföreskrifter för Göteborgs

stad» hållit undan för privatautomobilen, och härför dömt Andersson att bota

25 kronor.

Sedan försäkringsaktiebolaget Fylgia, hos vilket fria Svahns automobil vore

försäkrad, framställt anspråk på utbekommande av ett belopp av 860 kronor 25

öre, motsvarande kostnaden för reparation av de å sistnämnda automobil uppkomna

skadorna, hade generalpoststyrelsen den 18 november 1921 beslutat att

utbetala förenämnda belopp, varjämte uppdragits åt ombudsmannen hos styrelsen

att av Andersson söka återfå det av postverket utgivna skadeståndet.

Ifrågavarande, av generalpoststyrelsen sålunda förskottsvis utbetalade belopp,

860 kronor 25 öre, hade ännu ej uttagits hos Andersson.

Från postverket åtnjöte Andersson avlöning med sammanlagt 2,730 kronor

för år jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Det borde icke förbises, att ett

rigoröst utkrävande av nämnda skadestånd skulle menligt inverka på Anderssons

ekonomi. Av i ärendet förebragt utredning framginge visserligen, att Andersson

vid nu ifrågavarande tillfälle färdats ovarsamt och icke iakttagit all den aktsamhet,

som kunnat påfordras. Det borde dock framhållas, att posttransporter

måste, såsom läge i sakens natur, ske med all möjlig skyndsamhet, på grund

varav en olyckshändelse sådan som den nu ifrågavarande givetvis lätt kunde inträffa.

Vid den nu omliandlade postturen hade Andersson varit angelägen om

att i möjligaste mån återvinna en utan hans förvållande uppkommen försening,

enär eljest postens behöriga fortskaffande äventyrades. Då Andersson, enligt

vederbörande förmäns utsago, för sin tjänstgöring i postverket förtjänade mycket

goda vitsord och vore känd såsom en duglig, nitisk och pålitlig tjänsteman* mot

vilken liknande anmärkning i tjänsten ej tidigare förekommit, talade detta tyd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Proposition Nr 42.

ligen för att det inträffade borde rubriceras såsom olyckshändelse, föranledd av

ouppsåtlig ovarsamhet från Anderssons sida.

Förste posta jonen Carl Axel Anderson hade den 23 september 1917 i Stockholm

fullgjort posttransport medels automobil och därvid sökt å Vasagatan genom

gir åt vänster komma förbi och framför en fotgängare, fru Anna Eriksson, men

missräknat sig å automobilens och den gåendes fart med påföljd, att fru Eriksson

påkörts och skadats. I med anledning av olyckan väckt rättegång, vilken slutligen

avgjorts genom Kungi. Maj:ts dom den 11 augusti 1921, både generalpoststyrelsen

och Anderson förpliktats att gemensamt eller vilkendera gälda gitte till

fru Eriksson utgiva dels i skadestånd 3,613 kronor 25 öre jämte ränta, dels ock

ersättning för hennes rättegångskostnader i samtliga instanser. Fru Eriksson

sålunda tillkommande skadestånds- och rättegångskostnadsbelopp uppginge tillinberäknat

ränta till betalningsdagen, men efter avdrag för av Anderson ensam

guldna 150 kronor, tillhopa 4,7o3 kronor 52 öre, vilken summa generalpoststyrelsen

utbetalt till henne.

Vid av vederbörande exekutor verkställd undersökning hade befunnits, att

Anderson saknade utmätningsbar lösegendom men ägde en ännu ej fullbordad

villa, saluvärderad till 6,000 kronor, för vilken villa han dock häftade i skuld å

cirka 5,000 kronor, samt att det ej syntes sannolikt, att Anderson även genom

att försättas i konkurs skulle kunna gälda den skuld, vari han häftade till general
-

Dstverket åtnjöte Anderson avlöning med 3,486 kronor för år jämte

därå belöpande dyrtidstillägg. Givetvis skulle ett uttagande av omhandlade

skadestånd helt nedbryta Andersons ekonomi, helst han hade familj bestående

av hustru och fyra minderåriga barn.

Genom domstolarnas utredning vore visserligen ådagalagt, att fru Eriksson

icke varit vållande till påkörningen, varför densamma måst vara förorsakad av

Anderson, men den omständigheten, att Anderson i målet icke ådömts böter

enligt förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, torde få anses giva

ett gott stöd för, att han vid tillfället icke gjort sig skyldig till någon grövre

vårdslöshet eller försummelse vid automobilens framförande. Helt visst måste

man anse, att här förelegat en av de olyckshändelser, som tyvärr icke kunde i

alla fall avvärjas, då det gällde att på en livligt trafikerad storstadsgata förrätta

transporter, som krävde framför allt snabbhet, så som fallet vore med posttransporterna.

Anderson hade alltsedan år 1913 arbetat som postchaufför och besatt alltså

vid tillfället mångårig vana vid automobiltrafik, något som även talade för att här

en olyckshändelse förelegat, och då Anderson enligt vederbörande förmäns utsago

för sin tjänstgöring i postverket förtjänade mycket goda vitsord och vore känd

såsom en duglig, nitisk och pålitlig tjänsteman, mot vilken liknande anmärkning

i tjänsten ej tidigare eller senare framkommit, ansåge styrelsen ytterligare ett avgörande

skäl föreligga för att det inträffade ej berott på grov ovarsamhet från

Andersons sida, utan varit en olyckshändelse, inför vilken man måste finna det

rimligt, att Anderson befriades från skyldighet att gälda av postverket förskotterade

ersättningsbelopp.

Yad slutligen beträffade hjälpmontören Sigurd, hade han den 4 maj 1922 vid

provkörning av en postverkets automobil i Stockholm å Götgatan sökt föra auto
-

''relsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statskontoret.

Kung]. Maj ds Proposition nr 42.

mobilen mellan en mötande spårvagn och eu dragkärra men missräknat sig å avståndet

från den senare, med påföljd att dragkärran påkörts, varvid en å denna

liggande, fabrikören Nils Petter Ringström tillhörande spegelskylt fallit i gatan

och krossats. I med anledning av missödet väckt rättegång, som slutligen avgjorts

av Svea hovrätt den 31 augusti 1922, hade fabrikören Ringström tillerkänts

skadestånd med 350 kronor och ersättning för rättegångskostnad med 90 kronor

eller tillhopa 440 kronor jämte vad som åtginge till lösen av rådhusrättens och

hovrättens utslag. Sedan fabrikören Ringström uttagit stämning å generalpoststyrelsen,

under yrkande att postverket såsom ägare av den av Sigurd förda

automobilen måtte förpliktas till Ringström utgiva skadestånd och ersättning som

ovan, hade styrelsen till Ringström utbetalat ett belopp av 449 kronor, innefattande

jämväl ersättning med 5 kronor för av Ringström havd kostnad för stämnings

uttagande. Styrelsen hade uppdragit åt sin ombudsman att övervaka, att

en av Sigurd till styrelsen utgiven revers å ersättningsbeloppet bleve vederbörligen

infriad, detta under förutsättning, att Sigurd ej genom Kungl. Maj:ts nåd

befriades från ersättningsskyldighet helt eller delvis i ovan angivna hänseende.

Mot en sådan befrielse både stju-elsen för sin del intet att invända. Ett uttagande

av omhandlade relativt stora skadestånd skulle sannolikt hava en menlig

inverkan på Sigurds ekonomi. Dennes avlöning från postverket uppginge till 67

kronor 20 öre per vecka men kunde väntas bliva nedsatt vid av generalpoststyrelsen

tillämnad reducering inom nära framtid av postverkets verkstadspersonals

löner. A sin lön hade Sigurd att helt försörja sin hos sig boende moder.

Genom domstolarnas utredning vore visserligen ådagalagt, att Sigurd genom

viss ovarsamhet varit vållande till missödet, men då han alltsedan 1919 utan något

tidigare missöde fört automobiler och alltså finge antagas hava vid tilldragelsen

i fråga besuttit en viss vana vid automobiltrafik, borde det inträffade kunna

rubriceras som ren olyckshändelse, föranledd av en ouppsåtlig ovarsamhet från

Sigurds sida. Sigurd hade, enligt vederbörande förmäns utsago, såväl före som

efter nu omhandlade missöde städse fullgjort sina åligganden med punktlighet

och noggrannhet och för sitt arbete i postverket befunnits förtjäna gott vitsord.

Ehuru givetvis en postchaufför måste själv bära ansvaret för skador, som

på grund av ovarsamhet från hans sida vållades, hade generalpoststyrelsen funnit

omständigheterna i föreliggande tre fall vara sådana, att postverket synts böra i

sin egenskap av fordonsägare stå hela eller större delen av den ekonomiska

förlust, som sålunda uppkommit.

Styrelsen har därför tillstyrkt, att bemälda Ernst Gunnar Andersson,

Carl Axel Anderson och Sigurd måtte befrias från skyldighet att till

postverket inbetala förut omförmälda belopp å respektive 860 kronor

25 öre, 4,753 kronor 52 öre och 449 kronor, ävensom hemställt, att

ifrågavarande belopp måtte ur postverkets räkenskaper få avföras.

Statskontoret anser billighetsskäl tala för att expeditionsvakten

Ernst Gunnar Andersson erhölle befrielse från skyldighet gälda av postverket

för honom förskotterat belopp, 860 kronor 25 öre. Beträffande

förste postiljonen Carl Axel Anderson tillstyrker statskontoret, att han

måtte befrias från skyldighet att till postverket återgälda å honom be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr 42.

löpande andel av förenämnda belopp, 4,753 kronor 52 öre. Vidkommande

Sigurd anser statskontoret det kunna ifrågasättas, huruvida statsverket

i detta fall borde träda hjälpande emellan, särskilt som Sigurd,

vilken varit vållande till sammanstötningen, ej dömts att gemensamt

med postverket utan ensam utgiva ovan omförmälda skadestånds- och

ersättningsbelopp å tillhopa 440 kronor. Då emellertid ömmande omständigheter

syntes föreligga, ville statskontoret icke motsätta sig, att Sigurds

skuld till postverket för av postverket utgiven, Sigurd åvilande

skadeersättning eftergåves. Däremot avstyrker statskontoret, att Sigurd

ådömd ersättning för rättegångskostnader efterskänktes, och erinrar statskontoret

till stöd för denna sin uppfattning om statsmakternas beslut år

1922 i en liknande fråga (proposition nr 55), enligt vilket beslut postiljonen

K. M. Jonsson befriades från honom åliggande skyldighet att till

postverket återgälda å honom belöpande andel av de skadestånds- och

ersättningsbelopp, som Jonsson och postverket genom domstols utsåg

dömts att gemensamt utgiva, varemot tillräckliga skäl icke ansågs föreligga

att utsträcka befrielsen till att omfatta jämväl den Jonsson ensam

ådömda betalningsskyldigheten för vissa rättegångskostnader.

De goda vitsord, som de i generalpoststyrelsens framställningar av- Departementssedda

personer erhållit beträffande sin tjänstgöring vid postverket, och

de jämförelsevis knappa ekonomiska förhållanden, varunder de leva, synas

mig tala för vidtagande av åtgärder för deras befriande helt eller delvis

från dem åliggande ersättningsskyldighet. Jag anser mig således böra

tillstyrka espeditionsvakten Ernst Gunnar Anderssons ansökning. Vidkommande

förste postiljonen Carl Axel Anderson vill jag förorda, att

Anderson befrias från honom åliggande skyldighet att till postverket

återgälda å Anderson belöpande andel av de av postverket utbetalade

skadestånds- och ersättningsbelopp om tillhopa 4,753 kronor 52 öre,

som det jämlikt Kungl. Maj:ts dom den 11 augusti 1921 åligger Anderson

och postverket att gemensamt utgiva, därvid jag givetvis utgår från att

postverket självt vidkännes sin anpart av nyssnämnda belopp. Vad

slutligen beträffar Sigurd, vill jag med hänsyn till föreliggande ömmande

omständigheter tillstyrka, att han befrias från skyldighet att till postverket

återgälda den honom ådömda skadeersättning av 350 kronor, som

postverket förskottsvis utbetalat, varemot jag i likhet med statskontoret

anser tillräckliga skäl icke föreligga att utsträcka befrielsen till att omfatta

jämväl Sigurd ålagd ersättningsskyldighet för rättegångskostnader,

jag hemställer alltså, att Kungl. Majrt måtte föreslå riksdagen med
giva,

Bihang till riksdagms protokoll 1923. 1 sand. 34 höft. (Avr 41 42.)

210 23 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 42.

att expeditionsvakten Ernst Gunnar Andersson må befrias

från att till postverket återgälda det belopp av 860 kronor 25

öre, som postverket utgivit såsom gottgörelse för skada, uppkommen

vid sammanstötning den 3 maj 1920 i Göteborg mellan

en postverket tillhörig, av Andersson förd automobil och en

annan automobil;

att förste postiljonen Carl Axel Anderson må befrias från

honom åliggande skyldighet att till postverket återgälda å

Anderson belöpande andel av de skadestånds- och ersättningsbelopp

om tillhopa 4,753 kronor 52 öre, som postverket i anledning

av Kungl. Maj:ts dom den 11 augusti 1921 utgivit;

att hjälpmontören Karl Emil Sigurd må befrias från att

till postverket återgälda det av postverket utbetalade skadestånd

sbelopp av 350 kronor, som Sigurd jämlikt Svea hovrätts

utslag den 31 augusti 1922 ålagts att utgiva; samt

att de belopp, från vilkas gäldande bemälda Ernst Gunnar

Andersson, Carl Axel Anderson och Sigurd sålunda befrias, må

ur postverkets räkenskaper avskrivas.

2:o.

Ansökning av

förste styrmannen

å

ån g färjan

»Malmö»

T. E. Berggren.

Den 26 januari 1920 omkring kl. 9,15 förmiddagen inträffade i Öresund

under då rådande tjocka en sjöolycka, i det att den statens järnvägar

tillhöriga ångfärjan »Malmö» kolliderade med passagerareångaren

»Malmö», varvid å båda fartygen uppkommo vissa skador.

Såsom vållande till denna olycka ställdes dåvarande tjänsteförrättande

befälhavaren å ångfärjan »Malmö», förste styrmannen å samma färja

Torsten Esaias Berggren under åtal. Genom''rådhusrättens i Malmö utslag

den 18 juni 1921 dömdes Berggren såsom vållande till olyckan att

bota 150 kronor. Tillika förpliktades Berggren att utgiva ersättning

för den statens järnvägar genom olyckan orsakade förlust med tillhopa

45,705 kronor 4. öre, däri inbegripet den ersättning, statens järnvägar

nödgats utgiva till rederiet för passagerareångaren »Malmö» på grund

av den sistnämnda fartyg tillskyndade skadan.

Över berörda utslag anförde Berggren besvär, men fann hovrätten

över Skåne och Blekinge genom utslag den 9 september 1921, vilket

vunnit, laga kraft, icke skäl gorå ändring i rådhusrättens utslag.

Vid sedermera företaget försök till verkställighet av hovrättens utslag

har Berggren befunnits sakna utmätningsbar tillgång till gäldande

av statens järnvägars fordran på grund av utslaget.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 42.

I en till Kungl. Maj:t den 8 mars 1922 ingiven skrift tiar Berggren

nu anhållit att av nåd bliva helt befriad från den honom åliggande ersättningsskyldigheten.

Berggren har därvid framhållit, att det vore otänkbart,

att han, som för det dåvarande åtnjöte en månatlig inkomst — inberäknat

dyrtidstillägg — av 780 kronor och som icke ägde förmögenhet

av något slag, skulle, även med iakttagande av den största sparsamhet,

bliva i stånd att sammanspara ens eu ringa del av det honom ådömda

skadestå 11 dsbeloppet.

Järnvägsstyrelsen, som den 15 maj 1922 avgivit infordrat utlåtande, järnvägsframhåller,

att, då Berggren saknade utmätningsbara tillgångar och någon »ty™18611- utsikt icke syntes förefinnas, att han framdeles skulle vinna sådan ekonomisk

ställning, att han kunde bliva i stånd att fullgöra sin skadeståndsskyldighet,

statens fordran mot honom finge anses värdelös och

upprätthållandet av densamma utan gagn. På grund härav och då

fordringens upprätthållande kunde komma att på Berggren verka nedtryckande

i psykiskt hänseende funne styrelsen det önskvärt, att fordringen

efterskänktes. Styrelsen hemställer därför, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva, att Berggren må befrias från den honom

i anledning av förenämnda sjöolycka åliggande ersättningsskyldighet samt

att fordringsbeloppet, 45,705 kronor 4 öre, må ur statens järnvägars

räkenskaper avskrivas.

I infordrat utlåtande av den 4 juli 1922 har statskontoret, under statskontoret,

hänvisning till att statsmakterna i ett flertal tidigare fall behjärtat liknande

ansökningar, tillstyrkt bifall till framställningen.

Då i förevarande fall synas föreligga skäl av enahanda beskaffenhet Departementssom

de, vilket föranlett senast 1922 års riksdag att medgiva förre andre chefenstyrmannen

å ångfärjan »Malmö» S. P. Pihl befrielse från honom åliggande

skadeståndsskyldighet, anser jag riksdagens medgivande böra inhämtas

till befrielse för Berggren från ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att förste styrmannen å ångfärjan »Malmö» Torsten Esaias

Berggren må befrias från honom jämlikt hovrättens över Hkåne

och Blekinge utslag den 9 september 1921 åliggande skyldighet

att utgiva ersättning till statens järnvägar med 45,705

kronor 4 öre; samt

att ifrågavarande belopp må ur statens järnvägars räkenskaper

avskrivas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 42.

Till vad departementschefen under punkterna l:o)

och 2: o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter

instämma, behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:48 Skrivelse till Konungen i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition angående befrielse för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med flera från skyldig s. 5 i texten
  2. SU 1923:22 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med flera från skyldighet att gälda v s. 1 i texten