Med förslag till lag angå ende ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond
1924-03-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:104, Med förslag till lag angå ende ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.
1
Nr 104.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angå
ende ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen den 9 december
1910 om kyrkofond; given Stockholms slott den 14
mars 1924.
Under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen
den 9 december 1910 om kyrkofond.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam. Clason.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 8 § 8 mom. 1 lagen den 9 december 1910
(nr 141 s. 37) om kyrkofond.
Härigenom förordnas, att 6 § 8 mom. i lagen den 9 december 1910 om
kyrkofond skall hava följande ändrade lydelse:
8. i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen
till främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt
bevilja präst för särskild prästerlig tjänstgöring;
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 77 käft. (Nr 104—105.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.
Ändrad lydelse
av (i §
8 mota. i
lagen den 9
december 1910
om kyrkofond.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtehberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Clason anför:
Enligt 6 § 8 mom. i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond kan,
förutom till vissa andra angivna ändamål, i den mån fondens tillgångar
det medgiva av fonden utgöras anslag, som Konungen till främjande av
den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja extraordinarie
präst för särskild prästerlig tjänstgöring.
Beträffande detta stadgande, som fanns intaget jämväl i det förslag till lag
om kyrkofond, som genom proposition den 4 mars 1910, nr 85, jämto vissa
andra lagförslag, avseende reglering av de prästerliga avlöningsförhållandena,
förelädes riksdagen, anförde dåvarande departementschefen till det vid sagda
proposition fogade utdraget ur statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
följande:
Detta stadgande är nytt; och är avsikten därmed att bereda tillgång till
anställande, dock endast i begränsad omfattning, av hjälppräster gemensamma
för ett helt stift eller kontrakt: stifts- och kontraktsadjunkter. Jag
erinrar om att riksdagen för närvarande beviljar anslag, årligen uppgående
till 13,800 kronor, för anställande av fem kontraktsadjunkter inom Luleå
stift. För här ifrågavarande ändamål har förslagsvis beräknats 35,000 kronor.
Till stöd för förslaget anhåller jag få anföra följande.
På flera håll i landet hava under senare tid uppstått raskt tillväxande
industricentra. Då dessa uppstått i större församlingar och på avsevärt avstånd
från församlingens kyrka, hava de ofta i brist på prästerliga krafter
blivit mycket försummade, och det har stundom dröjt i flera årtionden,
innan de kyrkliga förhållandena därstädes blivit på ett tillfredsställande sätt
ordnade. Hade tillgångar funnits för ett tillfälligt anställande av lämplig
prästman på sådana orter, skulle den kyrkliga utvecklingen hava kunnat
försiggå mera normalt jämsides med den materiella. Ett ännu oftare befintligt
och ännu mera trängande behov är uppväckandet och organiserandet
av frivilliga lekmannakrafter till kyrklig verksamhet, särskilt på orter, som
ligga fjärran från kyrka och mera sällan erhålla besök av präst. Hade man
tillfälle att dit sända unga präster, som lämpade sig för en sådan uppgift,
så skulle därigenom tillgodoses ett verkligt behov och mycket kunna uträttas
för församlingslivets höjande. Det ifrågasatta anslaget till avlönande
av stifts- och kontraktsadjunkter är visserligen ringa, endast omkring 3,000
kronor för varje stift. Men därmed torde säkerligen kunna uträttas mer, än
vid första påseendet kan synas. Anslaget kunde brukas för flera unga prästmän,
som periodvis missiverades för anförda uppgifter och däremellan mot
vanligt arvode finge tjänstgöra som adjunkter i församlingarna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.
3
I en vid 1920 års kyrkomöte väckt motion, nr 30, anfördes, bland annat,
hurusom mycket syntes kunna vinnas för det praktiskt-kyrkliga arbetet, om
domkapitlen finge rätt att för viss begränsad tid varje år förordna extra ordinarie
prästman eller, efter dennes åtagande och överenskommelse med respektive
församlingar, ordinarie befattningshavare att resa omkring i stiftet och
medverka vid bedrivandet eller upptagandet av kyrkligt ungdomsarbete och
andra former av den religiösa och kristligt-sociala verksamhet, som vår tid
behövde. Så kunde olika gåvor och mognad erfarenhet komma till användning
i hela stiftets tjänst, och domkapitlen kunde på sådant vis bättre än
nu direkt medverka till det kyrkliga livets stärkande. Sedan i motionen
framhållits nödvändigheten av att den missiverade prästmannen icke åsamkades
kostnader för resor och minskning i lön eller bidrag till vikarie, och
att dessa kostnader borde, där de icke kunde täckas på enskild väg, utgå
av kyrkofonden, hemställdes, att kyrkomötet ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder i syfte, att domkapitlen må äga
rätt att för viss begränsad tid varje år förordna en därför lämpad prästman
att medverka som stiftsassistent vid det kyrkliga arbetet i stiftet, samt att
de härför erforderliga kostnaderna må bestridas ur kyrkofonden. Beträffande
beloppet av kostnaderna yttrades, att, om den tid, för vilken domkapitlet
finge på ovannämnda sätt missivera prästman som stiftsassistent, bestämdes
till högst två månader varje år, skulle merkostnaden för vikariatsarvoden
icke uppgå till mer än för närvarande högst omkring 6,000 kronor per år.
Beträffande resekostnader kunde naturligen ingen egentlig beräkning göras;
här vore väl riktigaste vägen att bestämma ett visst maximum -— efter
preliminära antaganden kanske till en början 10,000 kronor — att på lämpligt
sätt fördelas mellan domkapitlen, vilka det skulle åligga att kontrollera
reseräkningarna.
I en i anledning av nämnda motion den 16 november 1920 till Kungl.
Maj:t avlåten skrivelse, nr 15, har kyrkomötet anfört: Vid behandlingen av
förevarande fråga har inom kyrkomötet, som till fullo delar den i motionen
uttalade uppfattningen om vinsten för det praktiskt-kyrkliga arbetet av en
dylik prästmans anställande, uppstått fråga, huruvida icke med redan gällande
bestämmelser möjlighet funnes att bereda medel för dylikt ändamål.
Kyrkomötet erinrar härefter om det förut omförmälda stadgandet i 6 § 8
mom. kyrkofondslagen och departementschefens därom gjorda uttalande till
statsrådsprotokollet samt anför vidare: Vid övervägande av vad sålunda
förekommit har kyrkomötet funnit uppenbart, att på grund av ovanberörda
stadgande i kyrkofondslagen Kungl. Maj:t kan redan nu för det ändamål,
som i motionen beröres, bevilja medel såvitt fråga är om tjänstgöring för
extra ordinarie präst. I sådant hänseende torde således motionen icke erfordra
någon åtgärd från kyrkomötets sida. Men kyrkomötet har icke kunnat
undgå att erinra om att det prästerliga arbete, varom här är fråga, ofta är
av den art, att för ett tillfredsställande bedrivande därav erfordras den in
-
4
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 104.
sikt och erfarenhet, som i regel förefinnas endast hos en man av den ålder,
att han vunnit ordinarie anställning. Då med nuvarande lydelse av ovan
åberopade lagrum en sådan ordinarie prästman icke kan komma i åtnjutande
av där avsett anslag, får kyrkomötet anmäla, att kyrkomötet, i anledning
av förevarande motion, för sin del antagit följande förslag till
Lag angående ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen om
kyrkofond den 9 december 1910.
Härigenom förordnas, att 6 § 8 mom. i lagen om kyrkofond den 9
december 1910 skall hava följande ändrade lydelse:
8. i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen till
främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja
präst för särskild prästerlig tjänstgöring.
På grund av remiss har kammarkollegiet den 6 juli 1923 avgivit utlåtande
i ärendet och därvid, bland annat, anfört:
Det synes kollegiet att kyrkomötets föreliggande förslag bör vinna avseende.
Visserligen är här uppenbarligen fråga icke blott om att till ordinarie
präster vidga kretsen av dem, vilka skulle på kyrkofondens bekostnad kunna
förordnas att, såsom det uttryckes i momentet, utöva »särskild prästerlig
tjänstgöring», utan även om att giva ett vidgat innehåll åt den särskilda
tjänstgöring, som där omförmäles. I föreliggande förslag tänker man nämligen
mindre på att sätta in en behövlig extra kraft i fall där den ordinarie
icke räcker till, än på att för en viss art av verksamhet begagna sig av
den lämpligaste förefintliga kraften. Man får emellertid ej förbise, att de
nuvarande prästlönelagarna i viss mån lida brist på smidighet, som stundom
gör det svårt eller omöjligt att tillgodose ändamål i avseende å den prästerliga
verksamheten, vilka ej höra till de mera ofrånkomliga. Det synes därför
vara en fördel att genom en förändrad avfattning av ifrågavarande 8
mom. utsträcka möjligheten för Kungl. Maj:t att på domkapitlets förslag
befrämja församlingslivet även genom anlitande, där så befinnes behövligt,
av andra former än nu låter sig göra.
En större betänklighet ligger emellertid i att den föreslagna lagändringen
bygger på att man skulle för sådan särskild tjänstgöring, varom här är
fråga, kunna begagna sig av ordinarie tjänstinnehavare. Ordinarie präst
måste anses i regel hava eller kunna förskaffa sig full verksamhet inom det
egna pastoratet, och hans tagande i anspråk för annan verksamhet kan alltså
komma att verka till förfång för det pastorat, vars präst han är, något som
naturligtvis med hänsyn till pastoratets befogade anspråk måste undvikas.
Kollegiet förutsätter därför, att här avsett uppdrag ej lämnas ordinarie präst
med mindre han tillika kan i full utsträckning uppehålla tjänstgöringen
inom sitt pastorat. Kollegiet förutsätter vidare, att förslaget, sådant det föreligger
från kyrkomötets sida, icke grundats på att domkapitlet skulle anse
sig befogat att, utan vederbörande pastorats medgivande, meddela dylikt
uppdrag åt ordinarie präst, om uppdraget är av den beskaffenhet, att dess
fullgörande kräver tjänstledighet från den ordinarie befattningen. På sätt i
sakens natur ligger, saknar nämligen domkapitlet befogenhet att utan veder
-
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 104.
5
börande pastorats medgivande bevilja ordinarie präst tjänstledighet för fullgörande
av prästerlig verksamhet utom sitt pastorat. Hade förslaget den
innebörd att domkapitlets befogenhet härutinnan skulle vidgas, hade kollegiet
funnit sig nödgat att avstyrka förslaget. Erinras bör att motionären i
sitt uttalande, som av kyrkomötet återgivits, förklarat överenskommelse med
vederbörande församlingar vara en av förutsättningarna för att uppdraget
skulle kunna anförtros ordinarie präst.
Att den förändrade lydelsen av momentet ej heller får förstås som innebärande
medgivande att åt ordinarie präst anvisa anslag för särskild prästerlig
tjänstgöring inom eget pastorat är väl uppenbart men torde dock böra
för fullständighetens skull här anmärkas.
På grund av det anförda och då kollegiet ej funnit erinran mot den av
kyrkomötet föreslagna lydelsen av momentet, hemställer kollegiet det täcktes
Kungl. Maj:t föreslå riksdagen antaga lag av ovan angiven lydelse.
Såsom i det föregående framhålles, måste det för olika uppgifter, som ett
praktiskt kyrkligt arbete har att främja på det religiösa och kristligt sociala
området, anses synnerligen önskvärt, att för ändamålet lämpade prästerliga
krafter kunna användas även utanför den lokalt begränsade ram, det egna
pastoratet, dit de eljes närmast pläga vara hänvisade. Nuvarande lydelse
av kyrkofondslagen § 6 mom. 8 medger också en sådan användning av
»extraordinarie präst».
Det av kyrkomötet antagna förslaget till ändrad lydelse av momentet innebär
i det hittillsvarande stadgandet endast den modifikation, att begränsningen
»extraordinarie» skulle utgå, och att således även ordinarie präst
skulle kunna tagas i anspråk för nu ifrågavarande tjänstgöring. Goda skäl
synas mig tala för. en sådan förändring. De behov, som det kan gälla att
tillgodose, kunna vara så pass skiftande vid skilda tillfällen eller inom skilda
delar av ett stift, att olikartade krafter böra komma till användning för
deras fjällande, och det är ingalunda givet, att de bästa eller lämpligaste
krafterna i varje fall stå att hämta endast bland extraordinarie präster. Den
större smidighet i tillämpningen, som den förändrade lydelsen skulle medföra,
måste överhuvud anses vara av värde för en praktiskt verkande organisation
och skulle i förevarande fall skänka större möjligheter att i de enskilda
fallen använda den rätte mannen på den rätta platsen. Såsom av
kammarkollegiet betonats, förutsätter jag emellertid, att uppdrag av nu
ifrågavarande art icke kan, utan vederbörande pastorats medgivande, meddelas
ordinarie präst, om uppdraget är av den beskaffenhet, att dess fullgörande
skulle kräva tjänstledighet från den ordinarie befattningen.
Beträffande de utgifter, som skulle åsamkas kyrkofonden genom att för
här ifrågavarande ändamål taga i anspråk förutom extra ordinarie, jämväl
ordinarie präster, har kyrkomötet i sin skrivelse icke gjort någon beräkning.
Själva lagstadgandet gör emellertid anslags utgående beroende av att kyrkofondens
tillgångar medgiva utgiften. Med hänsyn härtill och då det ankommer
på Kungl. Maj:t att bevilja anslagen i fråga, därvid detaljerade
Departe
mentschefen.
6
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 104.
bestämmelser för deras användande torde komma att meddelas, samt det ej
lärer komma att röra sig om några i förhållande till kyrkofondens tillgångar
avsevärda belopp, har jag icke ansett denna sida av saken böra
hindra bifall till kyrkomötets framställning.
Med åberopande av vad sålunda anförts och under erinran, att genom
lag den 19 juni 1917 (nr 398) fogats ett mom. 9 till ifrågavarande 6 § av
kyrkofondslagen, hemställer jag,
att omförmälda, av kyrkomötet för dess del antagna lagförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hemming Gadd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1924:102 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen den 9 december 1910 om kyrko a1 i texten
- 1LU 1924:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Majl:s proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond. s. 1 i texten