Med förslag till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen
1924-03-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:149, Med förslag till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr l49.
1
Nr 149.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 72 riksdagsordningen; given Stockholms
slott den 14 mars 1924.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande
Förslag
till
ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen.
§ 72.
Å varje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett antal av tolv, vilka till
halva antalet av vardera kammaren utses, att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning. Varje revision skall omfatta ett räkenskapsår.
Revisionsförrättningen tager sin början å dag, som i instruktionen bestämmes,
och skall inom tre månaders tid vara fullbordad.
Revisorerna välja — —- — — — äro lika.
De anmärkningar,-----vidare behandling.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Birger Ekeherg.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 111 höft. (Nr 149.)
2
Kungl. Maj:ts proposition nr l49.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 mars 1924.
N ärvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:
»I skrivelse den 23 maj 1922, nr 166, anhöll riksdagen bland annat, att Kungl.
Maj:t ville rörande statsrevisionens verksamhet och förutsättningarna för densamma
låta verkställa utredning i vissa angivna avseenden ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till frågan
om förutsättningarna för statsrevisionens verksamhet torde få anses höra det av
riksdagen särskilt upptagna spörsmålet om räkenskapsårets omläggning till
att sammanfalla med budgetåret/ Detta spörsmål har, efter verkställd utredning
och i enlighet med proposition till nästlidet års riksdag, redan blivit löst.
Vad angår förberörda skrivelse i övrigt har — i enlighet med erhållna bemyndiganden
genom beslut den 20 oktober 1923 och den 12 januari 1924 att för
ändamålet tillkalla två sakkunniga personer — chefen för finansdepartementet
uppdragit åt ledamoten av riksdagens första kammare borgmästaren Knut
Ebbe von Geijer och t. f. kanslirådet i ecklesiastikdepartementet Nils Teofil
Löwbeer att inom finansdepartementet verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Enligt vad av förenämnda riksdagsskrivelse framgår har utredning beträffande
statsrevisionens verksamhet av riksdagen påkallats väsentligen rörande
tre frågor, nämligen 1 :o) angående ökning av den åt revisionen anslagna tiden,
2:o) angående frågan, huruvida och på vad sätt statsrevisionens granskning
skulle kunna läggas till grund för utkrävande av konstitutionellt ansvar, samt
3:o) angående åvägabringande av en statlig revision av vissa monopolistiska
företag av statsfinansiell betydelse.
Sedan de sakkunnigas arbete numera blivit slutfört i vad angår de under
l:o) och 2:o) omförmälda frågorna, hava de sakkunniga med skrivelse den 20
februari 1924 till statsrådet och chefen för finansdepartementet överlämnat utlåtande
och förslag i dessa avseenden.
Efter det de sakkunnigas förslag överlämnats till justitiedepartementet
för handläggning, anhåller jag nu att få för Kungl. Maj :t anmäla däri omförmälda
frågor.
/
Kungl. Maj :ts proposition nr 149. 3
Bestämmelsen angående den nuvarande revisionstidens längd återfinnes i § 72 s^idenyfiir
riksdagsordningen, som härutinnan stadgar, att revisionsförrättningen skall taga nens verksin
början å dag, som i instruktionen bestämmes, och inom två månaders tid samhet,
vara fullbordad. I anslutning härtill innehåller § 1 i gällande instruktion för
riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken den 19 maj 1893
den föreskriften, att revisorerna skola sammanträda varje år den 1 oktober eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter. Revisionstidens längd är sålunda icke
fastställd i vidare mån, än att den under inga förhållanden får överskrida två
månader. Revisorerna äro följaktligen oförhindrade att, därest omständigheterna
så skulle medgiva, avsluta sitt arbete på kortare tid. I verkligheten har
det emellertid blivit en undantagslös regel, att revisorernas arbete tager fulla
två månader i anspråk, d. v. s. tiden 1 oktober—30 november. Så har varit
förhållandet allt ifrån år 1885, då de nu gällande tidsbestämmelserna tillkommo.
Det bör jämväl i detta sammanhang erinras, att i avseende å den åt revisionen
anslagna maximitiden enahanda föreskrifter som de nuvarande gällde redan
enligt 1866 års riksdagsordning samt att enligt samma riksdagsordning revisorernas
antal minskades från 24 till 12.
Det organ, varöver riksdagen förfogar för en speciellt kontrollerande verksamhet
i avseende å den allmänna medelsförvaltningen, har under mera än ett halvt
århundrade bibehållit en i stort sett oförändrad organisation, under det att den
förvaltningsapparat, som det ålegat detta organ att kontrollera, under samma
tid företett en i många stycken oerhört stark utveckling. Det ligger under
sådana förhållanden i sakens natur, att frågan, huruvida statsrevisionen i sin
nuvarande form förmår verka med önskvärd effektivitet, kommit under
diskussion. Den har ock redan tidigare vid flera tillfällen varit föremål för
uppmärksamhet inom riksdagen, därvid man i allmänhet tänkt sig en förändrad
organisation av statsrevisionen.
I sin lorenämnda skrivelse har 1922 års riksdag emellertid bland framförda
förslag till ändringar beträffande statsrevisionen allenast upptagit tanken på
revisionstidens förlängning. Enligt riksdagens mening vore en sådan numera
påkallad med hänsyn till den synnerligen betydande utveckling, som såväl
statsförvaltningen, icke minst statens af färsdrivande verk, som även riksbanken
och riksgäldskontoret under de sista decennierna genomgått. I fråga om
huru stor förlängning av sammanträdestiden kunde anses behövlig, ville riksdagen
icke göra något bestämt uttalande men ansåg, att utökningen i varje fall
ej borde omfatta längre tid än en månad. Ej heller ansåge sig riksdagen kunna
fatta bestämd ståndpunkt till spörsmålet om tiden för revisionsarbetets början;
närmast hade inom riksdagen sympatier förefunnits för tiden 15 september.
Med hänsyn till den ståndpunkt, riksdagen sålunda intagit till föreliggande
spörsmål, hava de sakkunniga ansett sin uppgift i denna del begränsad till att
närmare undersöka dels med huru lång tid, ej överstigande en månad, den nuvarande
revisionstiden borde utökas, dels ock huruvida i anledning av en sådan
förlängning av revisionstiden någon förändring borde äga rum i avseende å
tidpunkten för revisionsarbetets början och vad en dylik förändring borde innebära.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9.
Vad då först angår frågan, med huru lång tid den nuvarande revisionstiden
hör utökas, torde jag till en början få erinra om revisorernas åligganden, sådana
de närmare framgå av den för dem fastställda instruktionen, ävensom redogöra
för huru deras arbete numera är organiserat enligt den av revisorerna själva
antagna arbetsordningen och enligt den praxis, som under tidernas lopp inom
revisionen utbildat sig. Jag följer härvid i huvudsak den redogörelse, som de
sakkunniga i dessa hänseenden lämnat i sitt betänkande.
Den riksdagens revisorer åliggande granskningsskyldigheten omfattar tre huvuduppgifter,
nämligen a) revision av statsverket, b) revision av riksbanken
och c) revision av riksgäldskontoret. Över dessa revisioner hava revisorerna att
avgiva särskilda berättelser, med vilkas tryckning, offentliggörande och överlämnande
till riksdagen revisorerna emellertid icke hava att taga någon befattning.
Beträffande revisionen av statsverket skola revisorerna — vilka vederbörande
verk och myndigheter för sådant ändamål hava att tillhandahålla sina för revisionsåret
avslutade räkenskaper och i föreskriven ordning avgivna årsberättelser
samt alla de brev, protokoll och övriga handlingar, på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig — efterse och granska, huruvida utgifterna
överensstämma med stat och författningar samt huruvida de av Kungl.
Maj :t meddelade beslut, på vilka gjorda utbetalningar grunda sig, äro försedda
med vederbörlig kontrasignation. Vidare skola revisorerna tillse, om inkomsterna
på rätta tider och till riktiga belopp influtit i statens kassor, huru vederbörande,
åt vilka kontrollen över kronouppbörden anförtrotts, fullgjort sina
skyldigheter, vilka åtgärder blivit vidtagna med avseende på möjligen inträffade
propriebalanser, och i övrigt allt, som till ett tillförlitligt omdöme om statsverkets
tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt, varvid revisorerna böra,
utan att, såvitt omständigheterna medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen
granska dispositionerna, förvaltningen och resultatet på det hela.
Den berättelse, som revisorerna skola avgiva över revisionen av statsverket,
skall åtföljas av tabeller till jämförelse mellan statsinkomsternas beräknade och
influtna belopp under revisionsåret samt mellan de i stat uppförda anslagen
och de verkliga utgifterna för samma tid, utvisande överskott eller brist på varje
titel och på det hela.
Vid revisionen av riksbanken åligger det revisorerna, vilka vid revisionsförrättningens
början få till sig överlämnade bankofullmäktiges berättelse om bankens
tillstånd, rörelse och förvaltning i dess helhet ävensom angående Tumba
pappersbruk samt styrelsernas över avdelningskontoren berättelser om dessa
kontors rörelse och förvaltning, att granska riksbankens tillstånd i alla dess
delar samt huru densamma blivit styrd och förvaltad efter den tid, som senast
församlade revisorers och bankoutskotts granskning omfattat. Härvid skola
revisorerna noga tillse, huruvida fullmäktige och styrelseledamöter vid avdelningskontoren
samt bankens ämbets- och tjänstemän ställt sig de för detta verk
gällande författningar och reglementen till efterrättelse samt behörigen iakttagit
och vårdat vad dem för övrigt ålegat eller varit anförtrott. Därest något skulle
finnas vara försummat eller eljest kräva rättelse, skola revisorerna härå fästa
fullmäktiges uppmärksamhet och därjämte anmäla förhållandet hos riksdagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
5
samt föreslå de åtgärder, som, till vinnande av behörig verkställighet eller rättelse
härutinnan böra vidtagas, varjämte revisorerna hava att till laga beivran
av vederbörande befordra så beskaffade förseelser av fullmäktige och styrelseledamöter
vid avdelningskontoren, att revisorerna anse åtal med anledning därav
böra ofördröjligen anställas. Vidare åligger det revisorerna att över sådana
frågor, om vilka fullmäktige kunna vilja rådgöra med revisorerna, meddela fullmäktige
sina åsikter och yttranden samt att, om anledning därtill skulle förefinnas,
göra erinringar mot fullmäktiges åtgärder och beslut i fråga om tjänsters
tillsättande samt löners och pensioners beviljande.
Berättelsen över revisionen av riksbanken skall innehålla upplysning om bankens
ställning samt uppgift dels om något varit att erinra mot dess förvaltning
och dels om revisorerna för sin del anse ansvarsfrihet böra beviljas fullmäktige.
I fråga om revisionen av riksgäldskontoret hava revisorerna att undersöka, om
detta verk kommit i behörigt åtnjutande av de åt detsamma anvisade inkomster
och tillgångar samt om verkställda utbetalningar varit överensstämmande med
gällande beslut och föreskrifter. I övrigt gälla beträffande revisorernas åligganden
med avseende å granskningen av riksgäldsverket motsvarande bestämmelser
som i fråga om riksbanken. Sammalunda är förhållandet vad angår
revisionsberättelsens innehåll.
Med ledning av den senast antagna arbetsordningen för revisorerna, de hos
revisorerna förda protokoll och de erfarenheter, de sakkunniga själva äga om
revisionsarbetet, hava de sakkunniga i sitt betänkande till redogörelsen för revisorernas
skyldigheter enligt instruktionen fogat följande yttrande rörande det
sätt, varpå granskningen bedrives:
Till — såsom det heter i arbetsordningen — befordran av revisionsförrättningens
skyndsamma gång fördela sig revisorerna för ärendenas beredning
på tre avdelningar, var och en bestående av fyra ledamöter. Mellan dessa tre
avdelningar uppdelas förekommande ärenden på följande sätt: Första avdel
ningen
behandlar ärenden angående andra, femte, sjunde, åttonde och nionde
huvudtitlarna; andra avdelningen ärenden angående första, tredje, fjärde, tionde
och elfte huvudtitlarna samt tredje avdelningen ärenden angående sjätte huvudtiteln,
oförutsedda utgifter och utgifter för kapitalökning ävensom ärenden angående
statens affärsverksamhet (post- och telegrafverken, statens järnvägar,
vattenfallsverk och domäner m. m.), riksbanken och riksgäldskontoret.
Å dessa avdelningar förrättas efter nu angiven indelningsgrund den egentliga
räkenskapsgranskningen. Giver denna granskning enligt avdelningens mening
anledning till uttalande eller anmärkning från revisorernas sida, har avdelningen
att till revisionens plenum inkomma med förslag härtill. Härjämte tiar avdelning
att till revisionens plenum inkomma med förslag i de frågor, som genom
beslut i plenum bliva till avdelningen hänskjutna, samt att i övrigt verkställa
alla de utredningar och undersökningar, som den församlade revisionen uppdrager
åt avdelningen eller avdelningen själv finner nödigt företaga. Vidare plägar
avdelning efter beslut i plenum eller anmälan därstädes förrätta inspektionsbesök
hos de institutioner, där inspektion av den församlade revisionen icke anses
erforderlig.
Regeln är alltså, att varje ärende, såvitt det icke är av underordnad vikt eller
av rent expeditionell natur, innan det företages till slutbehandling i plenum, undergår
förberedande handläggning å vederbörande avdelning. När ärendet sedermera
första gången företages i plenum, sker, frånsett undantagsfall, bord
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
läggning av detsamma. Detta är tydligtvis nödvändigt för att de revisorer, som
icke tillhöra avdelningen, skola få tillfälle att sätta sig in i ämnet. Vid nästföljande
plenum upptages ärendet i allmänhet till avgörande, varvid revisionen
antingen fattar slutligt beslut i frågan eller av en eller annan anledning återremitterar
densamma till avdelningen för förnyad behandling.
Med undantag av de tider, då revisorerna äro stadda på inspektionsresor, fortgår
arbetet å avdelningarna dagligen, i regel mellan kl. 10 f. m.—5 e. m., under
de sista veckorna av revisionstiden i stor utsträckning även på kvällarna. Vid
sidan härav hållas under revisorernas vistelse i huvudstaden plenarsammanträden,
vanligen med endast några dagars mellanrum för att bereda avdelningarna
tillfälle till ostört arbete, och under den senare delen av revisionsarbetet så gott
som dagligen. Numera förekommer även att under inspektionsresorna sammanträden
hållas för avverkande av löpande ärenden eller diskussion med anledning
av under resan gjorda iakttagelser. Ur den senaste revisionens protokoll må
här antecknas följande tider, då revisorerna sammanträtt in pleno: 1 (2 sammanträden),
2, 3, 11, 14, 16, 17, 19, 21, 24, 26, 29 och 31 oktober, 2, 3, 5, 6, 7,
13, 14, 15, 16, 17, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 26, 27, 28 (2 sammanträden), 29, (2
sammanträden) och 30 november eller sammanlagt 37 sammanträden. Anmärkas
bör härvid, att tiderna 3—16 oktober och 7—13 november upptogos av inspektionsbesök
utom huvudstaden.
Inspektionsresorna taga en avsevärd del av revisionstiden i anspråk. De hava
under de senare åren vanligen anordnats så, att en längre resa, omfattande 10-—
14 dagar, anträdes under någon av de första dagarna i oktober, varjämte till
början av november förlägges en kortare resa på omkring 5 dagar. Sammanlagda
antalet dagar, varunder revisorerna varit stadda på dylika resor, hava under
åren 1919—1923 utgjort:
år 1919.........................17 dagar
> 1920 ......................... 16 »
> 1921 (då endast den längre resan företogs)........11 »
» 1922 ......................... 17 >
» 1923 ......................... 21 >
Till dessa mera regelbundna resor kommer så stundom en eller annan kortare
inspektionsresa till utom huvudstaden belägen institution, där revisorerna finna
ett besök på platsen erforderligt för en tillfredsställande utredning av någon
under deras behandling varande fråga. Härjämte företagas åtskilliga besök vid
verk och inrättningar, belägna i eller i närheten av Stockholm. Da och da förekommer,
att någon verkschef eller annan befattningshavare, efter anmodan av
revisorerna, in pleno eller å vederbörande avdelning lämna muntliga upplysningar
i ett ärende.
Enligt protokollen från de senaste årens statsrevisioner och vad vi eljest känna
om förhållandena inom revisionen ter sig gången av arbetet därstädes numera
på ungefär följande sätt.
Sedan på första sammanträdesdagen revisorerna konstituerat sig och ordförandeval
skett samt revisorerna fördelat sig på avdelningar, upptages tiden
under detta och närmast följande sammanträden huvudsakligen av inre organisatoriska
frågor, såsom anställande av kanslipersonal, bestämmande av deras löneförmåner
m. m. samt uppgörande av plan för den längre resan och övriga förberedelser
för denna. Emellertid väckas redan vid de första sammanträdena
förslag om utredning i olika frågor, vilka därvid remitteras till avdelningarna.
Dessa påbörja ock omedelbart, i den mån plenarsammanträdena härför icke utgöra
hinder, sitt arbete med inhämtande av nödiga uppgifter för utredningarnas
verkställande ävensom med räkenskapsgranskningen. Efter nagra dagars för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr lk9.
7
lopp anträdes, såsom förut nämnts, den längre resan, varunder kanslipersonalen
fullföljer utredningsarbetet och är sysselsatt med uppgörande av till den blivande
revisionsberättelsen över statsverket hörande tabeller. Omedelbart efter
återkomsten från resan hållas plenarsammanträden, varvid under resan gjorda
iakttagelser diskuteras och i anledning härav väckta frågor remitteras till respektive
avdelningar. Förslag till utredningar av olika förvaltningen berörande
spörsmål framkomma för övrigt sedermera under hela revisionstidens förlopp,
till och med under de sista dagarna. De första förslagen till uttalanden,
avsedda att inflyta i revisionsberättelsen, pläga inkomma till plenum från avdelningarna
inemot den sista veckan av oktober. I början av november företages
den kortare resan, vilken ger stoff till nya undersökningar och nya förslag
från avdelningarna. Härefter upptages tiden vid plenarsammanträdena,
förutom av löpande göromål, huvudsakligen av behandlingen av dylika förslag,
vilka fortfara att från avdelningarna inflyta ända till de sista dagarna av revisionstiden.
Sålunda bordlädes vid revisorernas första sammanträde in pleno
den 29 november 1923 (2 plenarsammanträden höllos nämnda dag) icke mindre
än 20 förslag, därav flera av ansenlig omfattning. De sista avdelningsförslagen
företagas i regel till slutligt avgörande näst sista sammanträdesdagen efter att
hava bordlagts dagen förut eller vid sammanträde tidigare samma dag; samtidigt
avlämnas eventuella reservationer. Påföljande dag, den 30 november, hålles
slutsammanträde, då revisionsberättelserna underskrivas.
Hed denna redogörelse för revisorernas åligganden och det sätt, varpå deras
granskningsverksamhet är ordnad, hava de sakkunniga, enligt vad de yttrat,
avsett att framhålla, såväl att dessa åligganden, sådana de i instruktionen preciserats,
vore av en synnerligen omfattande och maktpåliggande beskaffenhet,
som ock att det arbete, som inom revisionen utfördes till fullgörande av berörda
åligganden, bedreves med en hög grad av intensitet, på samma gång det syntes
vara organiserat i sådana former, som gjorde granskningsmaskineriet ägnat att
fungera med efter förhållandena minsta möjliga tungroddhet. Det vore med utgångspunkt
härifrån samt under förutsättningen, att nu icke borde ske någon
genomgripande omläggning av revisionsinstitutet, som de sakkunniga upptagit
frågan, i vilken utsträckning revisionstiden borde förlängas. De sakkunniga
hade följaktligen vid bedömandet av denna fråga funnit sig sakna anledning
att kombinera densamma med förslag till förenklingar i revisorernas arbetsmetoder,
liksom de sakkunniga även uteslutit den eljest nära till hands liggande
tanken på att, exempelvis genom revisorernas befriande från vissa delar av deras
granskningsskyldighet, minska behovet av en tidsförlängning.
Vidkommande frågan om förenklingar i arbetsmetoderna, hava dock de sakkunniga
något berört en sida i revisionsarbetet, såsom ägande särskild betydelse
för frågan om utökning av revisionstiden, nämligen inspektionsresorna.
Nyttan och lämpligheten av dessa resor hade vid flera tillfällen under olika tider
av revisionens tillvaro blivit ifrågasatta, och det hade icke saknats förespråkaie
för den meningen, att inspektionsbesöken utom huvudstaden borde såsom mindre
behövliga, om icke helt avskaffas, så dock avsevärt inskränkas. Obestridligt
vore ju, att de inkräktade på det egentliga granskningsarbetet ävensom medförde
ganska avsevärda kostnader.
Enligt de sakkunnigas mening skulle det emellertid medföra ett allvarligt försvagande
av revisionens effektivitet, om en förändring i antydd riktning komme
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9.
till stånd. Besöken hos de olika statliga inrättningar, vilkas förvaltning det
ålåge revisorerna att granska, utgjorde säkerligen det bästa medlet att få ett
levande personligt intryck av det sätt, varpå dessa inrättningar vårdade de allmänna
angelägenheter, som vore dem anförtrodda. Om härvid den invändningen
skulle göras, att besöken dock aldrig kunde lämna tillfälle till en ingående undersökning
utan såsom regel vore av kort varaktighet och inspektionen i följd
härav av en flyktig natur, så kunde med fog därtill genmälas, att detta åtminstone
icke utgjorde något skäl till en inskränkning av inspektionsresorna och
att för övrigt en detaljgranskning icke torde utgöra dessa resors syfte. Enligt
de sakkunnigas förmenande måste detaljgranskningen enligt sakens natur ske
genom efterforskningar i räkenskaper och protokoll, där vederbörande institutions
förvaltningsåtgärder återspeglades. Men såsom ett gott underlag för omdömet
om förvaltningen och resultaten på det hela’ vore de vid resorna gjorda
iakttagelserna synnerligen värdefulla. Härtill kunde läggas, att i många fall,
såsom när det gällde byggnadsföretag, järnvägsanläggningar m. m., en undersökning
på platsen vore nära nog oundgänglig, om revisorerna skulle kunna bilda
sig en klar föreställning om företagets beskaffenhet. Såsom ytterligare en viktig
sida av inspektionsresornas betydelse borde slutligen framhållas, hurusom
eventualiteten av ett besök från statsrevisorernas sida givetvis på vederbörande
myndigheter verkade såsom en eggelse till oklanderlig pliktutövning.
Långt ifrån alltså att finna statsrevisorernas inspektionsverksamhet onyttig
eller mindre behövlig hava de sakkunniga ansett, att en inskränkning av densamma,
skulle vara till obestridlig skada för revisionsarbetet. De sakkunniga
hava i anslutning härtill uttalat, att en utökning av den åt statsrevisionen
anslagna tiden under inga förhållanden borde understiga den av resorna
förorsakade tidsförlusten, som genomsnittligt torde kunna uppskattas till tre
veckor.
Emellertid kan en dylik förlängning av revisionstiden enligt de sakkunnigas
mening icke anses tillfyllest. Och de sakkunniga hava på följande sätt närmare
angivit de skäl, som ansetts påkalla en förlängning av revisionstiden utöver
vad som motsvarar tidsförlusten för inspektionsresorna:
''För alla dem, som antingen själva innehaft revisorsuppdrag eller av annan
anledning haft att närmare taga befattning med arbetsförhållandena inom statsrevisionen,
torde det vara uppenbart, att trots den synnerligen starka forcering
av arbetet, som därstädes förekommer, det icke är möjligt att med nuvarande
revisionstid kunna medhinna den allsidiga och grundliga granskning av statsförvaltningens
olika grenar, som instruktionen förutsätter och som är den enda,
vilken kan tjäna såsom ett tillfredsställande underlag för riksdagens allmänna
tillsyn över huru av densamma anslagna medel nyttjas. Ett faktiskt förhållande
är, a-tt viktiga delar av förvaltningen icke på länge kunnat ägnas någon
eller i varje fall icke annat än en helt flyktig eller endast partiell undersökning.
Och på de områden, där revisorerna kunnat företaga en mera ingående
granskning, har denna likväl måst inskränka sig till ett påpekande av missförhållanden
i enstaka fall, till ett användande av en stickprovsmetod, som föga
lämpar sig att giva den översiktliga framställning av tillståndet i förvaltningen,
som ursprungligen torde hava avsetts med riksdagens revisorers verksamhet.
Detta har varit ett nödtvång, som alldeles särskilt gjort sig gällande i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr JJt9.
9
granskningen av den statliga verksamhet, vartill medel i riksstaten äro anslagna
under »Utgifter för kapitalökning» samt vid revisionen av banko- och riksgäldsverken.
Vad speciellt den sistnämnda angår har densamma, sådana förhållandena
nu äro, icke kunnat bliva annat än av en mera ytlig art och i varje fall icke
helt motsvarat den realprövning av berörda verks skötsel i alla deras olika delar,
som revisorernas instruktion synes förutsätta.’
På grund härav hava de sakkunniga förordat såsom högst nödvändig en utökning
av revisionstiden med den längsta tid, som i omförmälda riksdagsskrivelse
för ändamålet ifrågasatts, eller en månad.
Då de sakkunniga härefter till övervägande upptagit frågan om och i så fall
vilka förändringar i bestämmelserna angående revisionstidens början, som påkallas
av den föreslagna förlängningen av revisionstiden, hava de först avvisat
den anordningen, att revisionsförrättningen fortfarande skulle taga sin början
den 1 oktober och revisionen sålunda icke komma att avslutas förrän den 31 december.
En sådan anordning har nämligen synts de sakkunniga olämplig dels
emedan nödig tid för revisionsberättelsernas tryckning och infordrande av förklaringar
från vederbörande myndigheter samt dessa förklaringars befordrande
till trycket icke komme att stå till buds, dels ock med hänsyn till julhelgens infallande
under revisionstiden. Den nya revisionsmånaden måste sålunda enligt
de sakkunnigas mening förläggas på annat sätt än så, att hela december månad
måste tagas i anspråk. I följd härav bleve en ändring i stadgandet om
revisionsförrättningens begynnande den 1 oktober nödvändig.
I detta avseende hava de sakkunniga övervägt huvudsakligen två olika alternativ,
nämligen antingen att den nya revisionsmånaden skulle förläggas skild
från den nuvarande revisionstiden till augusti månad med uppehåll i revisionsarbetet
under september och förrättningens fortsättande under oktober och november
eller att, såsom i riksdagens förevarande skrivelse närmast ifrågasatts,
flytta tidpunkten för revisionsarbetets början till mitten av september, varigenom
förrättningen komme att avslutas i mitten av december.
Enligt det första alternativet skulle alltså revisionsförrättningen pågå under
tiderna 1—31 augusti och 1 oktober—30 november, och en sådan anordning syntes
de sakkunniga erbjuda åtskilliga fördelar. Arbetet inom revisionen skulle
därvid bedrivas på ungefär följande av de sakkunniga skisserade sätt.
Augusti månad skulle huvudsakligen användas till inspektionsresor och inspektionsbesök
i övrigt. Någon räkenskapsgranskning torde det vid denna tid på
året knappast kunna bliva fråga om, då till augusti månad några avslutade
räkenskaper väl i allmänhet icke förelåge, åtminstone ej vad beträffade de institutioner,
vilkas räkenskapsår numera omfattar tiden 1 juli—30 juni, d. v. s.
samtliga myndigheter utom de s. k. affärsdrivande verken. Efter nödiga förberedelser
skulle alltså den längre inspektionsresan anträdas omkring den 4
augusti och avslutas omkring den 18. Härefter skulle under de närmast följande
dagarna hållas diskussionsplena rörande denna resa, till avdelningarna hänskjutas
uppkommande frågor för närmare utredning och plan uppgöras för den
kortare resan. Denna skulle under sådana omständigheter kunna företagas
omkring den 22 augusti och vara avslutad omkring den 27, varefter återstående
tid skulle användas till nya diskussionssammanträden och igångsättande av de
ytterligare utredningar, som kunde påkallas. Åtskilliga inspektionsbesök vid
10
Kung!. Maj:ts ‘proposition nr 149.
i Stockholm belägna verk och inrättningar torde jämväl kunna företagas under
de dagar av månaden, då revisorerna vistades å revisionsorten. Under mellantiden,
september månad, borde kanslipersonalen kunna fullfölja och slutföra en
god del av utredningsarbetet ävensom eventuellt uppgöra preliminära förslag i
åtskilliga ämnen. Ett dylikt arrangemang skulle innebära en betydande vinst,
då härigenom till revisorernas sammanträde den 1 oktober det i hög grad tidsödande
insamlandet av erforderliga uppgifter och upplysningar i frågor, som av
revisorerna upptagits, kunde i avsevärd mån vara undangjort. Revisionstiden
oktober—november skulle sedermera kunna mera ostört användas för det egentliga
granskningarbetet och för en mindre forcerad prövning av förekommande
ärenden än nu vore fallet.
Inspektionsresornas förläggande huvudsakligen till augusti månad skulle innebära
en given fördel även ur den synpunkten, att resorna, särskilt de som
berörde landets nordligare delar, komme att äga rum under gynnsammare klimatiska
förhållanden än nu ofta skedde.
Ehuru således åtskilliga omständigheter talade till förmån för detta alternativ,
kunde mot densamma anföras vissa skäl, som gjort, att de sakkunniga efter närmare
övervägande funnit sig böra avstå från att förorda detsamma.
Revisionsförrättningens anordnande på detta sätt skulle komma att medföra
ökade kostnader dels för revisorernas resor från hemorten till Stockholm och åter,
dels för kanslipersonalens avlönande. Då kansliet under september skulle vara
i arbete, om än icke så regelbundet som under pågående revisionsförrättning,
måste rimligen någon ersättning härför åt detsamma beräknas. Visserligen
skulle kunna tänkas genomförandet av detta alternativ utan anordningen med
kansliarbetets fortsättande under september, men alternativet skulle enligt de
sakkunnigas mening förlora mycket i värde, därest ett dylikt avkopplande av
allt arbete under september ägde rum. Emellertid syntes den kostnadsökning,
ett förverkligande av ifrågavarande alternativ skulle medföra, icke komma att
ställa sig särskilt betydande.
Vidare kunde mot detta alternativ invändas, att ett avbrott i revisionsförrättningen
på en månad givetvis skulle i viss mån förrycka kontinuiteten i arbetet
och förflyktiga intrycken av de under inspektionsbesöken gjorda iakttagelserna.
Det starkaste skälet mot det första alternativet läge emellertid däri, att arbetsförhållandena
inom jordbruket skulle göra en vistelse i huvudstaden eller i varje
fall en frånvaro från hemmet under augusti månad mindre lämplig för jordbruksnäringens
utövare. Enligt vad de sakkunniga trott sig finna, skulle ett förslag
med sådan innebörd mötas av föga sympati från denna närings representanter
inom riksdagen. Och då ju jordbrukarna städse hade bildat och jämväl i fortsättningen
måste komma att bilda ett värdefullt inslag i revisionen, syntes man
icke böra ifrågasätta en anordning med avseende å revisionens arbetstid, som
för de flesta av dem skulle innebära avsevärda olägenheter.
Under angivna förhållanden har det andra alternativet, revisionstidens förläggande
från mitten av september till mitten av december, för de sakkunniga
framstått såsom den lämpligaste utvägen till frågans lösning. I avseende härå
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Till mitten av september månad syntes i flertalet fall de olika verkens räkenskaper
komma att föreligga avslutade; i varje fall torde alltid till sagda tid
-
Kungl. Maj:ts proposition nr l-k-9.
11
punkt tillräckligt räkenskapsmaterial för granskningsarbetets jämna bedrivande
redan från början stå till förfogande.
Vid revisionsförrättningens början i mitten av september månad syntes någon
kollision med landstingens sammanträden ej behöva förekomma, då landstingen,
som toge sin begynnelse den första helgfria måndagen i september, i regel torde
vara avslutade på sex dagar d. v. s. senast den 12 september. Skulle i något
enstaka fall jämlikt därom lämnad föreskrift i landstingsförordningen en utsträckning
av landstingets sammanträdestid ske med ytterligare högst fyra dagar,
kunde detta uppenbarligen icke medföra någon svårighet med hänsyn till
revisionsarbetet, då hinder att deltaga däri av sådan orsak givetvis endast kunde
komma att beröra en eller annan av revisorerna och äga bestånd allenast några
dagar.
I den mån gällande stadganden och föreskrifter rörande politiska och kommunala
vals hållande kunde innebära svårigheter för revisionsförrättningens
begynnande i mitten av september, neutraliserades berörda svårigheter till en viss
grad redan genom den nu medgivna rätten för väljare, som är gift, att genom
make utöva sin rösträtt, varjämte i yttersta nödfall en utsträckning av rätten
till s. k. valsedelsförsändelse skulle kunna tänkas ske till väljare, vilken innehade
uppdrag såsom en av riksdagens revisorer. De sakkunniga hölle dock
före, att möjligheten att av nu berörda anledning några allvarligare olägenheter
för revisionens behöriga gång skulle komma att yppa sig vore skäligen ringa.
De sakkunniga hade ej heller i övrigt funnit några förhållanden, som kunde
göra, att det andra alternativet för revisionstidens förläggning måste betecknas
Såsom i något avseende olämpligt. De sakkunniga förordade därför, att tiden
för revisionens början bestämdes till den 16 september eller första dagen av september
månads senare hälft.
Kevisionsförrättningen skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag komma att
pågå under tiden 16 september—15 december.
Beträffande en sådan förskjutning av tidpunkten för avslutandet av revisionsarbetet
skulle visserligen den tid, som stode till buds för tryckningen av berättelserna
och införskaffande av myndigheternas förklaringar, minskas med en
halv månad. Följden härav syntes bliva, att berättelserna och förklaringarna
kunde föreligga färdiga först vid en senare tidpunkt under riksdagen. Så
både även med nuvarande ordning ofta varit fallet. Det förefölle de sakkunniga
även vara av mindre vikt, om revisionsberättelserna icke kunde utdelas
omedelbart vid kamrarnas första sammanträden. Däremot syntes önskvärt, att
innehållet i berättelserna förelåge officiellt tillgängligt, då behandlingen inom
vederbörande utskott av Kungl. Maj:ts budgetförslag toge sin början, enär de
resultat, till vilka revisorerna vid sin granskning av förvaltningens olika grenar
kommit, uppenbarligen kunde få stor betydelse för utskottens ställning till
sagda förslag. Det egentliga utskottsarbetet torde i regel icke begynna före
den 15 januari, och till denna tidpunkt syntes berättelserna kunna föreligga
färdigtryckta, förutsatt att tryckningsarbetet ordnades på ett praktiskt sätt
och i möjligaste mån forcerades.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr Ut9.
Departe- Bland förslagen att åstadkomma större effektivitet hos statsrevisionen ligger
chefen. S^vetvis det närmast till hands, som åsyftar en utsträckning av tiden för revisionsförrättningen.
Behovet av en sådan åtgärd är uppenbart, då man betänker
aen stärka utvecklingen av de statliga förvaltningsuppgifterna under det halvsekel,
som förflutit, sedan statsrevisionen erhöll sin nuvarande organisation.
De sakkunniga, vilka inom finansdepartementet tillkallats för att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen, hava nu förordat en förlängning av revisionstiden
med en månad. De skäl, som de sakkunniga framfört till stöd för
en dylik åtgärd, finner jag övertygande. Jag biträder sålunda de sakkunnigas
berörda förslag.
Den förändring i avseende å revisionsförrättningens begynnelsetid, som betingas
av nämnda utsträckning av revisionstiden, synes, på sätt de sakkunniga
föreslagit, böra så genomföras, att revisionsförrättningen får taga sin början den
16 september eller, om helgdag da inträffar, dagen därefter.
Förlängningen av revisionstiden kräver ändring i § 72 riksdagsordningen; och
hava de sakkunniga framlagt förslag i sådant syfte. Tillika har förslag uppgjorts
beträffande den ändring av § 1 i instruktionen för riksdagens revisorer,
som skulle erfordras för fastställande av ny begynnelsetidpunkt för revisionen.
Den sistnämnda frågan är beroende av den ställning riksdagen slutligen kommer
att intaga till spörsmålet om revisionstidens förlängning, vadan förslag i ämnet
icke nu torde böra föreläggas riksdagen.
(letkävVkOM- ..Jag bei härefter att få med några ord beröra den andra av de i 1922 års förestitntiouellt
nåmnda riksdagsskrivelse omförmälda huvudfrågorna, nämligen sättet för utkrä^nleduingd
''a!lde av konstitutionellt ansvar med anledning av statsrevisionens granskning.
av stats- Beträffande detta spörsmål har riksdagen hänvisat till § 107 tredje stycket
sraSu* regeringsformen och § 39 “• 2 riksdagsordningen samt efter jämförelse av
dessa två grundlagsbud uttalat, att ett utkrävande av konstitutionellt ansvar
på grundval av statsrevisionens granskning icke för det dåvarande vore möjligt.
. § 107 regeringsformen innehåller, som bekant, bestämmelser om den s. k.
politiska ansvarigheten och reglerar de former, under vilka sådan ansvarighet
skall göras gällande. Paragrafens tredje stycke angiver förutsättningarna för
och innebörden av decharge från ansvarighet av denna art.
Sistberörda grundlagsstadgande, som närmast har avseende på den av konstitutionsutskottet
förrättade granskningen av statsrådsprotokollen, har i riksdagsskrivelsen
sammanställts med den speciella granskningshefogenhet med
avseende a statsmedlens handhavande, som enligt § 39 mom. 2 riksdagsordningen
tillerkänts statsutskottet. Sålunda har framhållits, att, när konstitutionsutskottet
granskat ett års statsrådsprotokoll, frågan om den konstitutionella ansvarigheten
beträffande i dessa protokoll omförmälda rådslag vore slutbehandlad,
även om anmärkning icke framställts. Vidare har i fråga om statsutskottets
granskningshefogenhet konstaterats, att den sistnämnda utskott tillkommande
granskningen skedde på grundval av statsrevisorernas berättelse. Då nu
" efter förhallandena vid den tid, da ifrågavarande riksdagsskrivelse beslutades
— statsrevisorernas berättelse avsåge en tidsperiod, beträffande vilken
jKungl. Maj:ts proposition nr 149.
13
statsrådsprotokollen redan blivit granskade av • konstitutionsutskottet vid
närmast föregående riksdag, vore det enligt riksdagens mening uppenbart,
att en lucka i bestämmelserna om statsrådsansvarigheten här förelåge:
statsrevisionens och statsutskottets granskning kunde i regel ej leda
till utkrävande av ansvar enligt § 106 eller § 107 regeringsformen, ehuru detta
tydligen vore i grundlagarna åsyftat. Det syntes riksdagen ligga i sakens natur,
att en rättelse, om möjligt, borde vidtagas med avseende på berörda bristande
överensstämmelse mellan olika grundlagsstadganden. Denna rättelse vore ej
blott ur konsekvensens och enhetlighetens synpunkt befogad utan syntes även
av praktiska behov vara påkallad. Det vore att befara, att konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen i avseende på statsmedlens användning
och förvaltning måste bliva ofullständig, så länge utskottet saknade
den ledning för sitt omdöme, som av revisorernas berättelse kunde vinnas. Särskilt
vore det för utskottet i många fall förenat med synnerliga svårigheter att,
innan räkenskaperna avslutats och granskats, pröva, huruvida förordnade utbetalningar
av statsmedel överstege beloppet av de anslag, vilka riksdagen i statsregleringen
fastställt. För den skull vore det önskvärt att, såsom också grundlagsstiftarna
avsett, möjlighet gåves att med ledning av statsrevisionens berättelse
upptaga den konstitutionella ansvarsfrågan.
I detta sammanhang torde få framhållas, att omläggningen av budget- och
räkenskapsåret medfört, att beträffande förra delen av kalenderåret statsrevisionens
berättelse numera kan läggas till grund för dechargen, dock med undantag
för de affärsdrivande verken.
Förenämnda sakkunniga hava för sin del uttalat, att förevarande spörsmål
icke kunde lösas annorledes än genom en klyvning av dechargens föremål sålunda,
att frågan om ansvarsfrihet för åtgärder i mål, som avsåges i § 39 2 mom.
riksdagsordningen, skulle slutgiltigt avgöras först vid den riksdag, där revisorernas
berättelse förelåge över det räkenskapsår, under vilket ifrågavarande åtgärder
vidtagits. Detta innebure exempelvis, att för regeringshandlingar, berörande
finansförvaltningen under räkenskapsåret 1 juli 1924—30 juni 1925, dechargefrågan
komme att vara svävande till 1926 års riksdag, under det att med
nuvarande ordning decharge skulle lämnas redan vid 1925 års riksdag vad beträffar
den delen av sagda räkenskapsår, som omfattar tiden 1 juli—31 december
1924. I fråga om de affärsdrivande verken komme dechargen vid 1926 års
riksdag att avse hela kalenderåret 1924; uppskovet med ansvarsfrågans definitiva
avgörande bleve alltså i denna del något längre än beträffande förvaltningen
i övrigt.
Såsom de sakkunniga erinrat, har frågan om betydelsen för dechargen av den Departestatsutskottet
enligt § 39 mom. 2 riksdagsordningen tillkommande gransknin- mentschefen.
gen inom riksdagen långt tidigare vid upprepade tillfällen dryftats och givit
anledning till yrkanden om ändring av hithörande grundlagsbestämmelser. Beträffande
det nu föreliggande förslaget förklara de sakkunniga själva, att den
föreslagna anordningen vore förbunden med allvarliga olägenheter. För min
14
Kungl. Maj:ts proposition nr l49.
del är jag icke beredd att nu framlägga något förslag i detta ämne, utan torde
frågan få ytterligare övervägas. Det torde bliva anledning återkomma härtill
i sammanhang med den tredje av de frågor om statsrevisionen, vari riksdagen
begärt utredning, vilken fråga, på sätt jag strax skall angiva, ännu icke är i det
utredda skick, att den kan nu föreläggas riksdagen.
Statlig revi- De sakkunniga hava i sitt betänkande icke framlagt något positivt förslag
8monopolis* beträffande anordnandet av en revision ur statsfinansiell synpunkt av de i meratiska
före- nämnda riksdagsskrivelse avsedda monopolistiska företagen. Det har nämligen
vid den allenast förberedande undersökning av berörda fråga, som de sakkunniga
medhunnit, visat sig, att ett fullständigt och noggrant inträngande i detta spörsmål
kräver avsevärd tid och erbjuder stora svårigheter. Ett tillförlitligt bedömande
av detta ämne förutsätter bland annat ett ingående studium ej endast av
berörda företags nuvarande organisation och verksamhet utan även av åtskilliga
spörsmål av såväl offentligträttslig som privaträttslig natur. Det är mig sålunda
icke möjligt att i detta avseende nu framlägga något förslag.»
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med vad
han sålunda anfört inom justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse
av § 72 riksdagsordningen samt hemställer, att förslaget måtte framläggas
för riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin.
Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
240945
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1924:29 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 s. 1 i texten