Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m

1924-03-19 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:151, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

1

Sr 151.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen

m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta,

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om förbud

för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt, och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924

1 sand. 119 höft. (Nr 151.)

242 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 45 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som ill kap.

9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

Därest brott, som i 12, 13, 15 eller 17 § sägs, förövats mot den, som ej

fyllt sexton år, av hans föräldrar, adoptivföräldrar eller förmyndare, äger

allmän åklagare tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd angives till åtal.

Har brott, som i 21 § sägs, begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare

åtalas, där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917 (nr 380)

om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917 om införsel

i avlöning, pension eller livränta skola erhålla följande ändrade lydelse:

8§-

Hava förfallna bidragsbelopp guldits, och ställer den underhållsskyldige

pant eller borgen, som i 5 § sägs, eller visar sannolika skäl att han skall

fullgöra sin underhållsskyldighet, varde beslutet om införsel av utmätningsmannen

upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upphört, skall, där ej fråga är om underhållsbidrag,

som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets

moder, beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige

häftar för oguldet underhållsbidrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

3

20 §.

År enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut pliktig att till

fattigvårds styrelse utgiva bidrag till den försörj ningsberättigades underhåll

för tid efter beslutets meddelande, skall beträffande sådant bidrag vad i

denna lag är stadgat om införsel i avlöning, pension eller livränta för underhållsbidrag,

som utgår till den underhållsberättigade, äga motsvarande tilllämpning.

Lag samma vare beträffande sådant bidrag till barns vård, som någon

enligt myndighets beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets

barnavård utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter beslutets meddelande

eller avtalets träffande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud

för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1917 om förbud

för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket skola erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer

bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under sexton

år, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor i den ort,

där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd pant eller borgen

för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt sexton år.

Yad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild

försörjningsskyldig, som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdsstyrelse

utgiva bidrag till försörjning av barn eller adoptivbarn under

sexton år, så ock beträffande den, som enligt myndighets beslut eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet

jämlikt lagen om samhällets barnavård till barnavårdsnämnd

utgiva bidrag till vård av barn eller adoptivbarn i nämnda ålder; och skall

i sådant fall vad i denna lag sägs om underhållsberättigad gälla fattigvårdsstyrelsen

eller barnavårdsnämnden.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld

och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Det åligge överexekutor att, där den underhållsberättigades hemvist är

känt, till denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet blivit

ställd.

2 §•

Finnes anledning antaga, att underhållsskyldigs avflyttning icke skall

lända den underhållsberättigade till men, eller förekomma ömmande omständigheter,

må överexekutor på ansökan befria den underhållsskyldige från

att ställa pant eller borgen.

Innan befrielse, som nu är sagd, meddelas, give överexekutor den underhållsberättigade

samt, där så finnes erforderligt, fattigvårdsstyrelse eller

barnavårdsnämnd tillfälle att yttra sig i ärendet.

3§-

År fara för handen, att underhållsskyldig avflyttar från riket utan att

hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, äge utmätningsman

på begäran av den underhållsberättigade, fattigvårdsstyrelse eller

barnavårdsnämnd meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta.

Av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud skall av honom genast

underställas överexekutors prövning, men gånge ändock i verkställighet, där

ej överexekutor annorlunda förordnar.

Varder ansökan om avflyttningsförbud ej av utmätningsmannen bifallen,

må hans beslut hos överexekutor överklagas, efter vad i utsökningslagen är

stadgat om klagan över utmätningsmans förfarande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 192(3.

Förslag1

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 2:o), 16:o) och 17:o) i lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj.ds regeringsrätt skola erhålla följande ändrade lydelse:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras

representationer;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som

av menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads

uppförande;

mål angående fattigvården;

mål angående samhällets barnavård;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn

utom äktenskap;

mål angående allmän pensionsförsäkring;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

16:o) mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande

jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården

samt städernas eller andra orters byggnads- och brandväsen;

17:o) mål om kyrkotukt, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar

eller målsmän;

mål om tillämpning av vad angående alkoholister är särskilt stadgat;

mål om disciplinär bestraffning, om avstängande från tjänstgöring under

åtalstid;

mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens

inseende;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som må

givas enligt författningar rörande banker eller andra penninginrättningar,

författningar rörande yrkesmässigt utövande av köp och försäljning i kommission

av aktier, obligationer och liknande värdepapper eller författningar

rörande fondbörsverksamhet, om utdömande av vite enligt andra än nämnda

författningar;

mål om liäktads vård och behandling, om verkställande av straff;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

Har i mål, som avses i 26 § i lagen om samhällets barnavård, någon

efter förordnande av Konungens befallningshafvande blivit inkallad för att

inför domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, njute han ersättning

för inställelsen av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma

ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i

brottmål; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 151,

Gällande

bestämmelser.

Fosterbarnsk

ommitt én

1897.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä

Stockholms slott den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wttrtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:

»Vid framläggande förut denna dag av ett inom socialdepartementet utarbetat

förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa

andra författningar har chefen för nämnda departement framhållit, att i anledning

av förslaget till barnavårdslag erfordrades vissa lagbestämmelser i

ämnen tillhörande justitiedepartementet samt att förslag till dessa lagbestämmelser

torde komma att framläggas av mig. Jag skall nu tillåta mig

att till behandling upptaga de sålunda på mig ankommande frågorna och

skall därvid först beröra spörsmålet om

Ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

I 14 kap. 45 § strafflagen stadgas bland annat, att misshandel, som i

12 eller 13 § av samma kap. sägs, så ock brott efter 15 eller 37 § ej må

åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande angiver brottet till sådant

åtal eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å

sådan ort, som omförmäles i 11 kap. 9 eller 15 § strafflagen. Därjämte

fÖreskrives, att vållande, varom i 14 kap. 17 § strafflagen sägs, ej må åtalas

av annan än målsägande. De åberopade 12 och 13 §§ i 14 kap. strafflagen

handla, 12 § om misshandel, varav kommit mindre lyte eller kroppsfel eller

i ndrigare sjukdom än i 10 § sägs (d. v. s. förlust av talförmåga, syn eller

lhörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men å

hälsa eller livsfarlig sjukdom) och 13 § om misshandel, varav följt ringare

eller ingen skada. 15 och 37 §§ innefatta bestämmelser om ansvar för resande

av livsfarligt vapen. I 11 kap. 9 och 15 §§ uppräknas vissa allmänna

förrättningar och platser och förklaras, att en våldsgärning vid sådant tillfälle

eller å sådan ort skall anses förövad under försvårande omständigheter.

I det av en särskild kommitté den 27 januari 1897 avgivna betänkandet

om ordnande av fosterbarnsvården föreslogs tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen

av innehåll, att om brott enligt 12, 13, 15 eller 17 § samma kapitel

förövats av målsman mot barn, innan det fyllt femton år, eller mot den,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 7

som saknade förståndets fulla bruk, allmän åklagare skulle äga tala å brottet.

Såsom motiv för förslaget anfördes följande:

Det inträffade ej sällan, att föräldrar, fosterföräldrar eller andra med

uppsåt eller av vållande gjorde sig skyldiga till sådana handlingar eller försummelser

mot dem, som stode under deras lydnad, att kroppsskada uppstode

därav. Enligt <1 kap. 8 § strafflagen vore det i sådant fall gärningsmannen

själv, som vore målsägande; och då det ju ej vore tänkbart, att en

sådan målsägande ville uppträda såsom angivare, bleve alltså merendels, i

följd av lagens bokstav ehuru säkerligen ej efter dess mening, ett dylikt av

målsman mot myndling förövat brott obestraffat. Ett liknande förhållande

inträdde även i andra fall, då målsäganden vore urståndsatt att själv åtala

brottet eller att ens angiva detsamma till åtal, nämligen då myndlingen,

mot vilken brottet begåtts, vore helt och hållet eller till någon del berövad

förståndets bruk.

Detta förslag föranledde ej annan åtgärd än att det upptogs i en vid

1904 års riksdag i andra kammaren väckt motion. I anslutning till av lagutskottet

över denna motion avgivet yttrande anförde riksdagen i skrivelse

den 7 april 1904:

»Det iir enligt riksdagens mening oförnekligt, att de i 14 kap. 45 § strafflagen

stadgade inskränkningarna i åtalsrätten beträffande vissa brott kunna

föranleda därtill att föräldrar, fosterföräldrar och andra målsmän i åtskilliga

fall komma att undgå laga näpst för förgripelse!- av ifrågavarande art, som

de begå mot under deras lydnad eller vårdnad stående barn under femton

år eller personer, vilka sakna förståndets fulla bruk; och riksdagen anser

detta innebära ett missförhållande, som påkallar rättelse från lagstiftningens

sida. Vid bedömande, huruledes en sådan rättelse lämpligen må åvägabringas,

bör man emellertid efter riksdagens uppfattning noga tillse, att den

utvidgning av åtalsrätten, som för undanröjande av berörda missförhållande

påkallas, icke blir större än nödvändigheten kräver, enär det eljest kan befaras,

att privat- och familjelivets helgd — vilket får anses hava förestavat

de nu gällande inskränkningarna i åtalsrätten beträffande förenämnda brott

— trädes för nära.

Vad motionärens förslag i sådant hänseende vidkommer, anser riksdagen

detsamma gå längre än för syftets vinnande erfordras.

Om, såsom motionären föreslagit, ifrågavarande slag av brott utan vidare

ställdes under allmänt åtal, skulle nämligen kunna befaras, att åklagaremakten

komme att ingripa i familjelivets förhållanden, även där sådant icke

vore av något verkligt behov påkallat. För att förebygga detta bleve det

alltså nödvändigt att för den allmänna åtalsrätten uppdraga sådana gränser,

att dess användning inskränktes till de fall, då förgripelserna från målsmannens

sida vore i ena eller andra hänseendet av mera svårartad natur.

Uppdragande av dylika gränser måste emellertid bliva förenat med högst

betydande svårigheter, och riksdagen tvekar sålunda att ens i denna modifierade

form biträda motionärens förslag, så mycket mera som det efter

riksdagens mening finnes eu annan och möjligen lämpligare utväg att vinna

syftet med motionärens framställning. Det otillfredsställande i den nuvarande

lagstiftningen i förevarande hänseende beror därpå, att målsäganderätten

ej kommer till användning, vilket ju är helt naturligt, då den, som

har att utöva nämnda rätt, är samma person, som begått brottet. Närmast

till hands synes därför vara att i fall, sådana som de av motionären åsyftade,

överflytta målsäganderätten från målsmannen till annan person eller

myndighet; och härvid synes det riksdagen böra tagas i övervägande, huru
-

1904 års

riksdagsskrivelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Justitiekansler

sämbetets

utlåtande.

Chefen för

justitiedepartementet

1908.

8 Kungl. \faj:ts proposition nr 151.

vida ej denna överflyttning lämpligen borde ske till någon av de myndigheter,

vilka enligt gällande lag liava till uppgift att vaka över att barn erhålla

tillfredsställande vård och behandling, såsom t. ex. fosterbarnsnämnd

eller barnavårdsnämnd, där sådana nämnder finnas, eller kommunal institution,

som fått sig ålagd motsvarande uppgift. Genom eu lagstiftningsåtgärd

i sistnämnda riktning skulle enligt riksdagens mening vinnas det

mål, som motionären vill ernå, på samma gång man därigenom åtminstone

i viss män erhölle nödig garanti mot åtalsrättens utövande i andra fall, än

då fullgiltiga anledningar därtill förelåge.»

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes

taga under övervägande, i vilken omfattning och på vad sätt åtal i vidsträcktara

mån än nu medgåves måtte kunna anställas för vissa förbrytelser, som

av målsmän begås mot minderåriga eller dem, vilka sakna förståndets fulla

bruk, samt för riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser, som för

sådant ändamål kunde anses erforderliga.

Över riksdagens skrivelse avgavs utlåtande av justitiekanslersämbetet. som

därvid i huvudsak anförde följande:

Aven om felande målsman på grund av inskränkningarna i 14 kap. 45 §

strafflagen icke i någon stor utsträckning undgått laga näpst, borde det

anmärkta missförhållandet avhjälpas av lagstiftningen. I likhet med riksdagen

fann ämbetet motionärens förslag dock gå längre än nödigt vore.

På enligt 19 § 1 mom. av förordningen om strafflagens införande allmän

åklagare »skall» tala å brott, hörande under allmänt åtal, och således i fråga

om dylika brotts åtalande icke har något val, skulle säkerligen de ifråga

varande brottens ställande under allmänt åtal medföra åtal i åtskilliga fall,

där sådant lämpligen icke borde ske. Den av riksdagen ifrågasatta utvägen,

att målsäganderätten skulle uppdragas till fosterbarns- eller barnavårdsnämnd

eller motsvarande kommunala institution gåve, enligt vad ämbetet

vidare framhöll, anledning till följande erinringar. Målsäganderätten innefattade

icke allenast rätt att för laga beivran till allmän åklagare göra angivelse

om brott utan även rätt att själv föra talan både om ansvar och om

skadestånd. Det kunde sättas i fråga, huruvida endast det första av dessa

moment av målsäganderätten eller de samtliga borde överflyttas till omförmälda

nämnder och kommunala institutioner. I de flesta fall torde nämligen

bliva fråga endast om ansvar å den felande målsmannen och i dessa

fall syntes talan lämpligen utföras genom allmän åklagare efter angivelse

hos honom. Men fall kunde tänkas, då även talan om skadestånd borde

föras, såsom exempelvis då den förfördelade ådragits lyte eller annat stadigvarande

men. Utdömdes skadestånd i dessa fall, torde domstolen förordna

någon att såsom god man för den förfördelades räkning mottaga och förvalta

det utdömda skadeståndet, vilket eljest den dömde skulle förpliktas

utgiva till sig själv såsom målsman för den förfördelade. T vilken utsträckning

malsäganderätten än kunde överflyttas å omförmälda nämnder och

kommunala institutioner, borde det föreskrivas, att dessa nämnders eller

institutioners beslut om angivelse till åtal eller om talans förande mot

felande målsmän icke finge överklagas. Slutligen erinrade ämbetet, att det

torde böra undersökas, huruvida icke beträffande andra brott än missliandelsbrott,

såsom t. ex. de i 15 kap. 22 § 1 mom. omförmälta, samma skäl

till utsträckning av åtalsrätten förelåge som i fråga om misshandelsbrotten.

^ id anmälan i statsrådet den 20 november 1908 av riksdagens skrivelse

och justitiekanslersämbetets utlåtande anförde chefen för justitiedeparte
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kitngl. Maj.ts proposition nr 151.

mentet, att den av riksdagen antydda lagstiftningsåtgärden erbjöde åtskilliga

vanskligheter, samt påpekade, att enligt vissa främmande lagstiftningar allmän

åklagare ägde en diskretionär befogenhet att ingripa i fall, där av förut

nämnd grund den privata åtalsrätten måste bliva overksam. Emellertid vore

tydligen, enligt vad departementschefen vidare framhöll, det av riksdagen

framkastade förslaget förtjänt av allt beaktande, och då fosterbarns- och

barnavårdsnämnds åligganden och uppgifter i den närmaste framtiden torde

bliva föremål för behandling av fattigvårdslagstiftningskommittén, syntes det

naturligt, att även nu föreliggande spörsmål därvid bleve undersökt. På

departementschefens hemställan beslöt Kungi. Maj:t därefter att överlämna

riksdagens skrivelse och justitiekanslersämbetets däröver avgivna utlåtande

till kommittén för att tagas i övervägande vid behandlingen av de till kommittén

redan överlämnade ärenden om revision av lagarna om fosterbarns

vård samt angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn.

Den sålunda till fattigvårdslagstiftningskommittén hänskjuta frågan behandlades

av kommittén i dess år 1921 avgivna betänkande med förslag till

lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar.

Efter att hava lämnat eu redogörelse för lösningen av hithörande spörsmål

i norsk, dansk och tysk rätt anförde kommittén:

»Enligt kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården, 46 §,'')

skall barnavårdsnämnden kunna ingripa, när barn under 16 år av föräldrar

misshandlas eller så vanvårdas, att dess liv och hälsa äventyras; nämnden

kan i sådant fall skilja barnet från hemmet. Har nämnden omhändertagit

sådant barn, må nämnden, när skäl därtill äro, hos vederbörande göra anmälan

om förordnande av förmyndare för barnet (59 §)2). Genom dessa

föreskrifter har i viss mån sörjts för att misshandel av föräldrar mot barn,

fastän den ej enligt reglerna i 14 kap. 45 § strafflagen hör under allmänt åtal,

likväl kan komma att beivras; den för barnet förordnade förmyndaren kan,

om åtal anses böra äga rum, angiva brottet till åtal eller själv föra talan

därå och därvid jämväl göra de skadeståndsyrkanden, vartill fog kan förefinnas.

Eu sådan rätt att angiva eller åtala är då naturligen ej begränsad

till de brott, som avses i 14 kap. strafflagen, utan gäller brott i allmänhet.

I detta sammanhang bör ock erinras om stadgandet i 8 § av lagen om

barn i äktenskap den 11 juni 1920. Enligt detta lagrum kan domstolen, då

endera av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse

vid utövande av vårdnaden om sitt barn, förordna, att vårdnaden

skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, eller, om sådant fall inträffar

med dem båda, överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

De nu angivna åtgärderna torde dock icke göra en bestämmelse överffödig,

som möjliggör åtal för brott emot barn, som begås av barnets målsman.

Eu sådan bestämmelse kan särskilt vara behövlig för de fall, då omhändertagande

av barnet från barnavårdsnämndens sida eller överflyttande

av vårdnaden av någon anledning befinnes ej böra äga rum; men sådant behov

kan också föreligga, om förhållandena vid brottets begående äro sådana, att

brottet ej bör lämnas obeivrat, även om det i angiven ordning sörjes för

barnets skyddande för framtiden.

*) So 22 § i det av chefen för socialdepartementet framlagda förslaget (ill lag om sam1»ii

lifts barnnvftrd.

So 38 § i det i not, '') omförmillda förslaget.

Fattigvårdslag

stiftning skommittén.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. 3taj:ts proposition nr löl.

Beträffande sättet för ordnande av denna fråga synes det kommittén

lämpligast att bär, liksom då det gäller överflyttandet av vårdnaden, medgiva

barnavårdsnämnden anmälningsrätt i detta fall till åklagaren. Eu dylik

anmälan har då samma betydelse som en angivelse av vederbörande målsägare,

nämligen att åklagaren efter en sådan anmälan bar att åtala brottet,

därest lian finner tillräckliga skäl för åtal föreligga. En liknande anmälningsrätt

är stadgad i fråga om förseelser enligt lagen om fosterbarns vård.

Något behov av föreskrift därom att barnavårdsnämnds beslut i förevarande

ärenden ej må överklagas torde ej föreligga; enligt gällande lag torde sådant

beslut antingen ej vara föremål för klagan eller, där det kan överklagas,

sådan klagan ej utgöra binder för verkställigheten, därest icke den prövande

myndigheten annorledes förordnar. Enligt föreliggande förslag till lag om

den offentliga barnavården utgör klagan över barnavårdsnämnds beslut, där

sådan är medgiven, ej heller hinder för dess verkställighet, med mindre

Konungens befallningsliavande meddelar förbud därför.

De ovan omförmälda förslagen hava avsett eu ändring i 14 kap. 45 §

strafflagen. Såsom justitiekanslersämbetet erinrat, kunna mot barnet av

dess målsman begås även andra brott än de i 14 kap. omförmälda, beträffande

vilka åtal nu är uteslutet på grund därav att rätten att angiva brottet

till åtal tillkommer gärningsmannen ensam. Då behovet av åtalsrättens

ordnande huvudsakligen förefinnes i fråga om de i 14 kap. omförmälda brott,

har det dock synts kommittén lämpligast att för närvarande ej gå längre.

Frågans ordnande i övrigt torde lämpligen kunna anstå, då åtalsrätten i

hela dess vidd lärer komma att upptagas till prövning i samband med det

nu pågående arbetet på revision av strafflagen.

Kommittén har därför funnit sig böra begränsa sig till ett förslag om

ändring av 14 kap. 45 § strafflagen.

Då med målsman här ej kan avses annan än föräldrar eller särskilt förordnad

förmyndare, har stadgandet formulerats i enlighet härmed.

I de här ovan omnämnda förslagen om ändring i 14 kap. 45 § har med

barn avsetts den, som ej fyllt 15 år. Ifrågasättas kunde att sträcka skyddet

längre och medge anmälningsrätt ända till myndighetsåldern eller i alla

händelser till 16 år, som enligt fattigvårdslagen utgör minderårighetsgränsen

och även enligt förslaget till lag om den offentliga barnavården skulle bliva

det. Kommittén har dock funnit det lämpligast att begränsa rätten för

barnavårdsnämnden att ingripa till 15 år. Vid fyllda 15 år har barnet rätt

att föra talan i vissa civilrättsliga angelägenheter; det kan då ock såsom

målsägande angiva brottet till åtal och torde även i fall, som avses i 14 kap.

17 §, äga själv föra talan.

Frågan om åtal för brott enligt 14 kap. 12, 13, 15 och 17 §§ strafflagen

av målsman emot den, som saknar förståndets fulla bruk, är ett ämne, som

ligger utanför de uppdrag i övrigt, som föranlett remitterande till kommittén

av riksdagens skrivelse den 7 april 1904. Denna fråga torde måhända lämpligast

lösas i samband med den pågående revisionen av sinnessjukstadgan,

varom kommittén gjort en erinran i den underdåniga skrivelse, med vilken

förevarande betänkande överlämnas.

Då förevarande lagförslag ej har något direkt samband med förslaget till

lag om den offentliga barnavården, synes dess ikraftträdande ej böra göras

beroende av sistnämnda lag.»

På grund av vad sålunda anförts föreslog kommittén införande i 14 kap.

45 § av ett nytt stycke, av innehåll, att därest brott enligt 12, 13, 15, 17

eller 37 § förövats mot den, som ej fyllt femton år, av hans föräldrar eller

förmyndare, allmän åklagare skulle äga tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd

anmäldes till åtal.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena bar förslaget om Yttranden.

ändring av 14 kap. 45 § strafflagen ej gjorts till föremål för erinran.

Genom gällande civilrättsliga bestämmelser om överflyttande från för- Departement

åldrarna av vårdnaden om barn torde i vissa fall skydd kunna beredas

barn, som äro i behov därav. De i det av cliefen för socialdepartementet

framlagda förslaget till barnavårdslag upptagna stadgandena om barnavårdsnämnds

rätt att ingripa, då barn- misshandlas och vanvårdas i föräldrahemmet,

ställa ytterligare ett verksamt medel till samhällets förfogande, då

det gäller barnens skyddande. Lika med kommittén finner jag emellertid,

att berörda redan gällande eller föreslagna lagbestämmelser icke göra ett

stadgande överflödigt, varigenom öppnas möjlighet till åtal för vissa av föräldrar

mot deras barn begångna brott, som för närvarande ej få åtalas av

allmän åklagare eller endast efter angivelse av målsägande. Jag biträder

därför kommitténs uppfattning om lämpligheten av en utsträckning av rätten

till åtal av föräldrars mot deras barn begångna brott. Jag är även ense

med kommittén därutinnan, att utsträckningen av åtalsrätten endast bör

avse vissa i 14 kap. 45 § strafflagen omförmälda brott och att åtalsrätten bör

göras beroende av anmälan från barnavårdsnämnden.

Yad angår den ålder, intill vilken åklagaren bör beredas möjlighet att

ingripa, torde visserligen, på sätt kommittén antytt, barnet redan vid fyllda

femton år äga självt åtala brott mot dess person. Enligt ett flertal nyare

lagar av civilrättslig och offentligträttslig natur skola emellertid i vissa viktiga

hänseenden föräldrarnas och det allmännas skyldigheter mot barnen samt

dessas rätt till skydd upphöra tidigast, då barnen uppnå 16-årsåldern. Vidare

skall enligt det av chefen för socialdepartementet framlagda förslaget till

barnavårdslag skydd mot faror i föräldrahemmet av fysisk och moralisk art

beredas barnen likaledes intill fyllda 16 år, varjämte även fosterbarnskontrollen

utsträckts till nämnda ålder. Och i den till riksdagen avlåtna propositionen

med förslag till lag om förmynderskap m. m. ingå förslag till

åtskilliga lagändringar av innebörd, att den åldersgräns, då omyndig i viss

begränsad omfattning vinner rättslig handlingsförmåga, liöjes från 15 till

16 år.

Med hänsyn härtill och då barn, som icke uppnått 16 år — även om

målsäganderätt tillkommer dem — i regel torde stå i det beroende förhållande

till föräldrarna, att de svårligen kunna förväntas vidtaga åtgärder för beivrande

av föräldrarnas mot dem förövade brott, anser jag, att åklagaren bör tillerkännas

rätt att efter anmälan av barnavårdsnämnden åtala vissa brott mot

barn, som ej fyllt 16 år. Att låta denna åtalsrätt fortfara längre än till dess

nämnda ålder uppnåtts, finner jag däremot icke lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skulle åklagare under ovan angivna förutsättningar

äga åtala brott eldigt 14 kap. 12, 13, 15, 17 och 37 §§. Beträffande

de fyra förstnämnda paragraferna biträder jag kommitténs uppfattning. Däremot

torde brott mot 14 kap. 37 § icke böra upptagas bland dem, i fråga

om vilka eu utsträckning av åtalsrätten bör komma till stånd. Med brott

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Införsel för

bidrag enligt

66 § fattigvårdslagen.

Förslaget till

lag om samhällets

barnavård.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

av föräldrar synes, på sätt kommittén ansett, böra likställas brott av särskilt

förordnad förmyndare. Härutöver torde emellertid utsträckningen av åtalsrätten

böra avse även brott, som begås av adoptivföräldrar mot adoptivbarn.

I övrigt bar jag ej funnit skäl till avvikelse från kommitténs förslag.

Då såsom kommittén framhållit förevarande lagförslag ej bär något direkt

samband med förslaget till barnavårdslag, vilket är avsett att träda i kraft

först den 1 januari 1926, torde tidpunkten för förevarande lagändrings ikraftträdande

kunna bestämmas till den 1 januari 1925.

Jag övergår härefter till frågan om

Ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 1J juni 1917 om införsel

i avlöning, pension eller livränta.

Genom stadgandet i 66 § fattigvårdslagen har öppnats möjlighet att i vissa

fall få försörjningspliktig ålagd att, så länge fattigvård utgår, utgiva bidrag

till den försörjningsberättigades underhåll, och fattigvårdssamhället äger jämlikt

20 § i lagen om införsel erhålla införsel i den försörjningspliktige tillkommande

avlöning, pension eller livränta till gäldande av sådant bidrag för

tid, efter det beslutet om bidragsskyldigheten meddelats.

Även enligt det av chefen för socialdepartementet framlagda förslaget till

lag om samhällets barnavård kan eu liknande bidragsskyldigliet komma till

stånd. Det stadgas nämligen i 71 § av förslaget, att då enskild person är

skyldig att ersätta kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna

annat föranleda, bestämmas det belopp, varmed den ersättningsskyldige

skall hava att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barnavårdsnämnden

utgiva bidrag till barnets vård. Bidraget skall bestämmas

antingen genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal eller, om sådant

ej kan komma till stånd, genom länsstyrelsens beslut. Chefen för socialdepartementot

har i sin motivering för det sålunda föreslagna stadgandet,

under hänvisning till fattigvårdslagstiftningskommitténs yttrande i ämnet,

framhållit, att rätt till införsel bör medgivas för bidrag, som barnavårdsnämnden

äger att uppbära enligt detta stadgande.

Då genom förslaget till lag om samhällets barnavård befattningen med utom

sina hem vårdade fattiga barn överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till

barnavårdsnämnden och möjlighet öppnas att i vissa fall bestämma det belopp,

varmed enskild ersättningsskyldig har att till barnavårdsnämnden utgiva

bidrag för barnets vård, bör givetvis barnavårdsnämnden beredas samma

möjlighet, som hittills stått fattigvårdsstyrelsen öppen, att erhålla införsel

för bidragsbeloppets utfående. Bidragsskyldigliet skall emellertid enligt

nämnda förslag kunna fastställas även då barnet omhändertagits för skyddsuppfostran,

och jämväl i sådant fall bör införsel kunna beviljas. Stadgandet

om bidragsskyldigliet innebär vidare, att sådan skall kunna fastställas ej

blott genom myndighets beslut utan även genom skriftligt, av två personer

bevittnat avtal. I bada dessa fall bör tydligen införsel kunna erhållas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Av nu angivna skal tillstyrker jag, att till 20 § i lagen om införsel fogas

ett nytt stycke, i huvudsak överensstämmande med ett av kommittén upprättat

förslag i ämnet.

I detta sammanhang tillåter jag mig att till behandling upptaga frågan

om viss ändring i 8 § i lagen om införsel.

Enligt 5 § i lagen om barn utom äktenskap är fader till sådant barn

pliktig att lämna bidrag till moderns underhåll under sex veckor före och sex

veckor efter nedkomsten. Under vissa förutsättningar skall bidrag utgå under

högst fyra månader före och högst nio månader efter nedkomsten. Jämlikt 1 §

i lagen om införsel äger kvinnan rätt till införsel till gäldande av dylikt bidrag.

Denna rätt kan emellertid i många fall icke göras gällande på grund av stadgandet

i 8 § andra stycket, att sedan underhållsskyldigheten upphört, beslut

om införsel ej vidare äger tillämpning, ändå att den underhållsskyldige häftar

för oguldet underhållsbidrag. Kommer nämligen avtal med mannen om faderskap

och underhållsbidrag ej till stånd, utan saken måste hänskjutas till rätten,

förflyter i allmänhet en avsevärd tid, innan dessa frågor hinna bliva avgjorda.

Då domen faller, är sålunda i allmänhet den tid av sex veckor efter nedkomsten,

under vilken kvinnan i regel är berättigad till underhåll, redan förfluten,

vilket medför, att det av domstolen fastställda underhållsbidraget icke

kan uttagas genom införsel. Även då saken ej går till domstol, kan mannen

genom att vid underhandlingarna med barnavårdsmannen draga ut på tiden

åstadkomma att, då avtal till sist kommer till stånd, möjlighet saknas att

genom införsel uttaga bidraget.

Det nu anmärkta förhållandet är uppenbarligen otillfredsställande. Införsel

är i många fall det enda sättet för utfående av bidrag, som utgår enligt

lagen om barn utom äktenskap. Av den föregående redogörelsen framgår

emellertid, att detta sätt i de fall, då avtal eller dom ej kommer till

stånd inom sex veckor efter barnets födelse, i regel icke står kvinnan till

buds för utfående av henne tillkommande underhållsbidrag. Enligt vad som

meddelats mig från huvudstadens barnavårdsnämnd, har detta mången gång

framstått såsom en kännbar olägenhet. Icke ens om kvinnan på grund av

mannens uraktlåtenhet att betala underhållsbidraget nödgas under tiden närmast

efter nedkomsten begära fattigvård, kan ersättning härför uttagas av

mannen; denne är nämligen ej enligt fattigvårdslagen försörjningspliktig i förhållande

till kvinnan.

Enligt min mening bör sådan ändring i stadgandet i 8 § andra stycket i

lagen om införsel äga rum, att berörda stadgande ej lägger hinder i vägen

för kvinnan att, efter det underhållsskyldigheten upphört, genom införsel uttaga

underhållsbidraget. Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet

med hänsyn till att genom bestämmelsen i 6 § andra stycket förebygges, att

införsel beviljas till gäldande av bidrag, som förfallit till betalning tidigare

än ett år innan beslutet meddelas, och att stadgandet i 8 § andra stycket

huvudsakligen har till syfte att förebygga, att efter underhållstidens slut

underhållsbidrag uttages för tid, som ligger avsevärt långt tillbaka.

Införsel för

underhållsbidrag

enligt

5 § i lagen

om barn utom

äktenskap.

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Av nu angivna skäl tillstyrker jag ändring i ovan angiven riktning av stadgandet

i 8 § andra stycket av lagen om införsel.

Jag tillåter mig nu att behandla frågan om

Ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa

underhällsskyldiga att avflytta från riket.

Av flyttnings- Enligt 1 § andra stycket i lagen om förbud för vissa underhällsskyldiga att

deh*so»fÖ> avflytta riket må enskild försörjningsskyldig, som enligt myndighets

bidrags- beslut är pliktig att till fattigvårdssamhälle utgiva bidrag till försörjning av

skyldig enligt barn eller adoptivbarn under sexton år, ej avflytta från riket, med mindre

lagen. han ställer säkerhet för försörjningsskyldighetens fullgörande.

Förslaget Såsom ovan nämnts ingår i det av chefen för socialdepartementet fram^samhällets

förslaget till lag om samhällets barnavård bestämmelse om faststäl
bamavård.

laude av bidragsskyldighet. Nämnde departementschef har i motiveringen

till berörda stadgande antytt, att bestämmelse erfordrades om förbud för

den, som enligt barnavårdslagen är bidragsskyldig i förhållande till barnavårdsnämnden,

att avflytta från riket.

Departements- Även enligt min mening böra bestämmelserna om avflyttningsförbud vinna

chefen. tillämpning beträffande den, som enligt barnavårdslagen är bidragsskyldig i

förhållande till barnavårdsnämnden. I olikhet mot kommittén, som uppgjort

förslag till ändring av lagen om avflyttningsförbud, anser jag dock, att sådant

förbud bör gälla allenast den, som är skyldig att utgiva bidrag för

barn eller adoptivbarn under sexton år. Att såsom kommittén föreslagit

låta avflyttningsförbudet gälla även make, som är bidragsskyldig för andra

makens barn, lärer nämligen knappast vara lämpligt. I övrigt torde det av

kommittén föreslagna tillägget till 1 § i lagen böra underkastas viss jämkning.

På grund därav att för framtiden barnavårdsnämnden är avsedd att vara

den myndighet, som närmast skall bevaka barnets rätt, torde, på sätt kommittén

föreslagit, i 2 och 3 §§ av lagen böra göras den ändring, att nämnden

skall jämte fattigvårdsstyrelsen vara behörig att avgiva yttrande och göra

framställning i de i nämnda paragrafer angivna ärenden.

Jag övergår nu till spörsmålet om

Ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Gällande Över vissa av länsstyrelse meddelade beslut i ärenden enligt fattigvårdsbestämmelser.

lagen ävensom över beslut av länsstyrelse enligt lagen om fosterbarns vård

och enligt lagen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn föres klagan hos Kungl. Maj:t. Enligt lagen om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt skola i vissa angivna mål besvär, som jämlikt författningarna

må hos Kungl. Maj:t fullföljas i statsdepartementen, tillhöra regeringsrättens

upptagande och avgörande. Till dessa mål höra mål angående fattigvården,

mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, härunder

inbegripet fosterbarns vård, samt mål om uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn.

Enligt förslaget till lag om samhällets barnavård, vid vars ikraftträdande Förslaget

lagen om fosterbarns vård och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn ^JfhäUeis

skola upphöra att gälla, skola besvär över länsstyrelses utslag i vissa mål • barnavård.

föras hos Kungl. Maj:t. Chefen för socialdepartementet har framhållit, att

besvären böra prövas av regeringsrätten. Av kommittén har uppgjorts

förslag till ändring av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I lagen om regeringsrätten torde böra stadgas, att mål angående sam- Departementsliällets

barnavård skola tillhöra regeringsrättens avgörande. Nämnda mål

torde böra i sammanhang med mål angående fattigvården upptagas som en

ny grupp, varemot de särskilda bestämmelserna om mål rörande fosterbarns

vård samt mål om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn böra utgå. Mot kommitténs förslag till lagändring torde intet

väsentligt vara att erinra.

Slutligen kommer jag till frågan om

Ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt

26 § i lagen om samhällets barnavård.

Enligt 26 § 2 mom. i förslaget till lag om samhällets barnavård skall,

då beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran underställts länsstyrelsens

prövning, länsstyrelsen äga förordna om vittnesförhör inför domstol.

De, vilka böra närvara vid förhöret, skola på framställning av länsstyrelsen

inkallas genom rättens ordförande. I motiveringen till denna bestämmelse

har chefen för socialdepartementet framhållit, att i likhet med vad

som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande förhör enligt lagen om

behandling av alkoholister och enligt fattigvårdslagen, föreskrift torde böra

meddelas, att ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis

hörda personer skall bestridas av statsmedel.

Samma skäl, som tala för att ersättning till vittnen i mål enligt 75 § i lagen Departementsom

fattigvården och enligt 7 § i lagen om behandling av alkoholister skall chef en.

utgå av allmänna medel, kunna enligt min mening åberopas till stöd för eu

dylik anordning, då länsstyrelsen förordnar om anställande av vittnesförhör

i mål angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran. Jag förordar

alltså lagbestämmelser i sådant syfte. Dessa bestämmelser torde böra nära

ansluta sig till stadgandena i lagen om ersättning i vissa fall av allmänna

medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fattigvården.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till

1) la<) om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och SO §§ i lagen den 14 juni 1917 om införsel

i avlöning, pension eller livränta,

cliefen.

Förslaget

till lag om

samhällets

barnavård.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om förbud förvissa

underhållssJcyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt

26 § i lagen om samhällets barnavård.-»

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, bilagor1)

till detta protokoll utvisa, samt hemställer att lagrådets yttrande över förslagen

måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

*) Av dessa bilagor är o de under 2), 3), 4) och 5) upptagna lagförslagen lika lydande

med de vid propositionen fogade lagförslagen och hava här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 151.

17

Förslag

till

Klaga.

LAG

om ändrad lydelse av 14 kap. 45 $ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 45 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kap.

9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

Därest brott, som i 12, 13, 15 eller 17 § sägs, förövats mot den, som ej

fyllt sexton år, av hans föräldrar, adoptivföräldrar eller förmyndare, äger

allmän åklagare tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd anmäles till åtal.

Har brott, som i 21 § sägs, begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare

åtalas, där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag träder i kraft den. 1 januari 1925.

Bihang till riksdagens protokoll HJ‘24.

1 sand.

Hl käft. (Nr 151.)

242 24 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Ma] ds

lagråd den 18 mars 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Ko er snor.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

29 februari 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917

(nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta,

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 (nr 381)

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Kagnar von Koch.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen

avgavs följande yttrande.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Anmälan, som för allmän åklagare grundar rätt och plikt att anställa

åtal, benämnes i vår strafflagstiftning angivelse. Att, på sätt skett i det

föreslagna 3 mom. av paragrafen, avvika från denna terminologi bör så mycket

mindre ifrågakomma, som en dylik avvikelse måhända skulle kunna giva

anledning till antagande, att barnavårdsnämnd vore fritagen från den rekonventionsskyldighet,

vilken enligt 16 kap. strafflagen åligger angivare. Yi hemställa

alltså, att i nämnda moment ordet »anmäles» utbytes mot »angives».

I övrigt lämnades de remitterade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151,

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet , KronprinsenRegenten

i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars

1924.

Närvarande:

Statsministern Teygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

von WtiRTEMBERG, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth,

Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg,

lagrådets den 18 mars 1924 avgivna utlåtande över den 29 februari 1924

till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta,

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 omförbud

för vissa underhållskyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl,

Maj:ts regeringsrätt, och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

I anledning av en inom lagrådet mot det under 1) upptagna lagförslaget

framställd erinran har det i 3 mom. av förslaget förekommande ordet

»anmäles * ersatts med »angives».

Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget samt hemställer,

att detsamma ävensom de ovan under 2), 3), 4) och 5) omförmälda

förslagen, mot vilka icke någon anmärkning framställts, måtte genom proposition

föreläggas innevarande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:246 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m. s. 1 i texten
  2. 2LU 1924:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m. s. 1 i texten