Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

1924-03-19 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:162, Kungl. Maj:ts proposition nr 162

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

1

tfr 162.

Kungl. Majits proposition till riksdag fn angående ersättning

av statsmedel för handräckning i vissa fall

enligt 72 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;

given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trtgger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth,

Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Malm, anför:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1923 har riksdagens justitieombudsman

gjort framställning om åtgärder för beredande av ersättning utav

statsmedel till polismyndighet i stad för viss handräckning enligt 72 § i

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

I skrivelse den 20 december 1923 har statens fattigvårdsinspektör framställt

förslag av ungefärligen enahanda innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 124 Käft. (Nr 162). coi u 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Gällande

bestämmelser

angående

handräckning

och ersättning

av statsmedel

härför.

Kungl. May.ts proposition nr 162.

Jag anhåller att nu få för Kungl. Maj:t anmäla dessa framställningar,

och torde till en början få lämna en redogörelse för innehållet i nu gällande

bestämmelser i förevarande ämne.

I 71 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas, bland annat,

att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn

eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § i

lagen måste lämnas någon av dem, han är skyldig att efter föreläggande av

fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å

fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete.

Enligt 72 § av samma lag har vederbörande polismyndighet att på begäran

meddela handräckning dels för delgivning av föreläggande, som i 71 §

sägs, dels för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma

sådant föreläggande, dels ock för återhämtande av understödstagare eller

försörjningspliktig, som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han

varit intagen. Dylik handräckning skall meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen

eller anstalten.

Beträffande tillkomsten av dessa lagbestämmelser må här erinras om

följande.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén år 1915 avgivna betänkandet

med förslag till lag om fattigvården hade i 72 § 2 mom. av lagförslaget upptagits

en bestämmelse av innehåll att den, vilkens minderåriga barn eller

hustru enligt 1 § åtnjöte fattigvård, som icke vore allenast tillfällig, under

vissa förutsättningar vore skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen

inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom anvisat arbete,

samt att för delgivning av föreläggande, som här sades, polismyndighet hade

att på begäran meddela handräckning utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.

I 73 § av kommitténs förslag föreskrevs att, om försörjningspliktig underläte

att efterkomma föreläggande, som i 72 § 2 mom. avsåges, Konungens

befallningsliavande hade att meddela handräckning för hans inställande till

arbetet. Detsamma skulle gälla om understödstagare eller försörjningspliktig,

som vore intagen å fattigvårdsanstalt, olovligen avveke från anstalten.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 135) till 1918 års lagtima riksdag med

förslag till lag om fattigvården m. m. hade kommittéförslagets 72 och 73 §§

erhållit det innehåll, som nu innefattas i 70, 71 och 72 §§ i lagen. Vid

propositionens avlåtande yttrade föredragande departementschefen beträffande

efterhållandet av försumliga familjeförsörjare, att det vore av största vikt,

att vederbörande myndigheter utan onödig tidsutdräkt härvid kunde gå

fattigvårdsstyrelserna tillhanda. Kommitténs förslag, att handräckning för

inställande till förelagt arbete skulle lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

innebure eu omgång, då utredning genom polismyndighet i de

flesta fall komme att erfordras och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas

försörjarna att draga sig undan. Enligt departementschefens uppfattning

borde ifrågavarande handräckning utan olägenhet kunna överlämnas på landet

åt landsfiskalerna och i stad åt magistrat eller poliskammare, där sådan

funnes. Därigenom vunnes, att en och samma myndighet finge låta delgiva

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

föreläggandet ocli besluta över den handräckning, vilken så snabbt som

möjligt borde följa på underlåtenheten att å bestämd tid inställa sig till

arbetet. Handräckning för återförande av understödstagare eller försörjningspliktig,

som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, syntes departementschefen

med ännu större trygghet kunna anförtros åt underordnad polismyndighet.

Ifråga om kostnad för handräckning innehölle kommittéförslaget i 72 §,

att delgivning av föreläggande skulle ske utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.

Med det av kommittén föreslagna stadgandet i 73 § skulle tydligen

även i där omnämnda fall handräckningen kommit att meddelas kostnadsfritt

för sökanden. Efter den ändring, som av departementschefen föreslagits

rörande handräckningens meddelande, syntes det böra uttryckligen stadgas,

att densamma ej skulle medföra kostnader för fattigvårdsstyrelse eller anstalt.

Åtskilliga omständigheter talade emellertid för att landsfiskal erhölle

ersättning av statsmedel för de av dylika handräckningar föranledda resekostnader,

och departementschefen ämnade framdeles i samband med förslag

om anslag till bestridande av vissa andra av lagförslaget föranledda

kostnader även till behandling upptaga frågan om ersättning åt kronobetjäning

för dylik handräckning.

Vad sålunda anförts och föreslagits lämnades av riksdagen utan erinran.

Vid avlåtande till samma riksdag av proposition angående anslag till

anordnande av statsinspektion över fattigvården m. m. (nr 168) upptog

departementschefen sedermera till behandling frågan om ersättning av statsmedel

till kronobetjäningen för, bland annat, handräckning i vissa fall enligt

den föreslagna fattigvårdslagen och anförde därvid, att det såväl enligt då

gällande fattigvårdsförordning som enligt Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag

ankomme på kronobetjäningen att företaga undersökningar och utredningar

samt att i vissa fall meddela handräckning. Från olika håll hade

påyrkats, att i de i 72 § av Kungl. Maj:ts förslag till lag omförmälda fall

av handräckning kronobetjäningen skulle tillerkännas gottgörelse för resekostnader.

Det syntes departementschefen vara rimligt och rättvist, att

landsfiskalerna erhölle gottgörelse för de resekostnader och särskilda utgifter,

som föranleddes av ifrågavarande polisundersökningar och utredningar

i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen ävensom av handräckning enligt

nämnda lag. Dessa resekostnader och särskilda utgifter syntes alltid böra

bäras av statsverket och ersättas i den ordning, som stadgades i kungörelsen

den 31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän

för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m.

I sin med anledning av sistnämnda proposition avlåtna skrivelse (nr 264)

förklarade riksdagen sig icke hava någon erinran att göra däremot, att, på

sätt i propositionen hemställts, landsfiskalerna erhölle gottgörelse av statsmedel

för de resekostnader och särskilda utgifter, som föranleddes av polisundersökningar

och utredningar i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen,

ävensom av handräckning enligt nämnda lag.

Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 14 juni 1918 kungörelse (nr 4f>5)

angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Justitieombudsmannens

framställning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

anledda utgifter ävensom för telefonavgifter. I 1 § av denna kungörelse

är förordnat, att, då landsfiskal företager tjänsteresa för, bland annat, undersökning

eller utredning i mål och ärenden enligt lagen om fattigvården den

14 juni 1918 eller för handräckning enligt nämnda lag, ersättning därför

skall utgå av statsmedel enligt gällande resereglemente; dock må dagtraktamente

varken under resa eller förrättning beräknas. Enligt 2 § i nämnda

kungörelse äger landsfiskal jämväl åtnjuta ersättning av statsmedel för särskild

utgift, som han, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för

behörigt verkställande av sådan åtgärd, undersökning eller utredning, som

i 1 § sägs.

Såsom av det här anförda framgår utgår till landsfiskal ersättning av statsmedel

dels för resekostnad i och för undersökning eller utredning i mål och

ärenden enligt fattigvårdslagen samt för handräckning enligt samma lag,

dels ock för särskilda utgifter för verkställande av åtgärd av nu angiven art.

För polismyndighet i stad finnes däremot någon motsvarande rätt till ersättning

icke medgiven.

I sin förenämnda framställning har justitieombudsmannen, efter en redogörelse

för ovan återgivna bestämmelser samt för dessa bestämmelsers tillkomst,

omnämnt vissa i regeringsrättens årsbok för år 1921 (sid. 219 o. f.)

refererade rättsfall, i vilka av polismyndighet i stad framställt yrkande om

ersättning av statsmedel för handräckning till hem transporterande av försumlig

familjeförsörjare, som underlåtit efterkomma föreläggande att inställa

sig till arbete å fattigvårdsanstalt, av Kungl. Maj:t avslagits. Justitieombudsmannen

har härefter anfört följande.

I en nyligen till justitieombudsmannen inkommen skrivelse hade borgmästaren

i Uddevalla S. Neiglick, under åberopande av vad som förekommit

i ett av nyssnämnda rättsfall — vilket avsett av magistraten i Uddevalla

verkställd handräckning — och med förmälan, att handräckning av ifrågavarande

slag ånyo begärts hos magistraten, hemställt, att justitieombudsmannen

måtte ägna frågan om ersättning till polismyndighet för sådan handräckning

den uppmärksamhet, saken till äventyrs kunde förtjäna. Enligt 1918 års

kungörelse åtnjöte visserligen landsfiskal reseersättning, ehuru ofullständig,

då dagtraktamente ej utginge, vid lämnandet av handräckning enligt fattigvårdslagen,

men annan polismyndighet finge ej någon som helst ersättning.

Man skulle därav kunna frestas antaga, att polismyndigheten vore skyldig

att lämna dylik handräckning endast inom eget distrikt, men detta syntes

icke vara meningen.

Vad borgmästaren Neiglick sålunda anfört syntes justitieombudsmannen

värt beaktande.

Av det redan sagda syntes framgå, att polismyndighet i stad icke ansetts

berättigad till ersättning för handräckning enligt 72 § fattigvårdslagen, men

att landsfiskal ägde att för sådan förrättning uppbära reseersättning. Grunden

till skillnaden i nämnda hänseende mellan polismyndighet i stad och på

landet syntes vara att söka däri, att det sedan länge ansetts åligga städerna

att själva bekosta sitt polisväsen, medan däremot polisväsendet å landet till

stor del betraktades såsom en gren av statsförvaltningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Beträffande nämnda skyldighet för städerna hade denna fråga redan av

justitieombudsmannen berörts i en till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919

avlåten framställning angående en ifrågasatt polisförfattning, intagen i ämbetsberättelsen

1920 sid. 503 o. f. Frågan vore utförligt behandlad dels i

en år 1922 framlagd utredning angående omorganisation av polisväsendet i

riket, dels i en samma år framlagd undersökning angående städernas särskilda

skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten och dels i en år

1923 offentliggjord utredning angående vissa spörsmål rörande städernas

domstolsväsen.

I Stockholm tillkomme högsta polismyndigheten överståthållarämbetet, närmast

överståthållarämbetets avdelning för polisärenden. Beslutanderätten i

alla de frågor, med vilka överståthållaren icke själv toge befattning, utövades

av polismästaren. I de städer utom huvudstaden, där poliskammare

eller polismästare funnes, nämligen Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund, utövades

enligt särskilt fastställda instruktioner och reglementen polismyndigheten

av poliskammaren eller polismästaren. I övriga städer hade polisväsendet

av ålder handhafts av borgmästare och råd. Om magistratens organisation

i dess egenskap av polisstyrelse samt angående inseendet över polisen, chefskapets

utövande samt ansvarets och göromålens fördelning mellan borgmästaren

och magistraten hade gemensamma bestämmelser icke blivit utfärdade

och ej heller angående polisens allmänna uppgift och åligganden.

I allmänhet syntes beträffande organisationen av polisväsendet i sist berörda

städer gälla, att magistratens ordförande utövade högsta ledningen, därvid

biträdd av stadsfiskalen. Enligt instruktionen för stadsfiskalerna den 24 maj

1918 skulle den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen,

som stadsfiskal hittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet

bruk kunde hava utövat, fortfarande åligga honom, intill dess förändrade bestämmelser

i ämnet kunde varda av Konungens befallningshavande fastställda,

och vore stadsfiskal i avseende å honom tillkommande befattning

med polisväsendet pliktig lyda de befallningar, som meddelades honom av

Konungens befallningshavande, magistrat, borgmästare eller polismästare

eller ock, i stad där magistrat ej funnes, av landsfogde.

Städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen vore icke i lag fastslagen,

men hade ansetts tämligen självfallen. I vissa privilegiebrev och resolutioner

syntes en sådan skyldighet hava förutsatts. Till Stockholms stad utginge

emellertid av ålder ett statsanslag å 28,250 kronor till polisens vidmakthållande,

och till somliga städer utbetalades statsbidrag, för att dessa

städer vid behov skulle ställa polismanskap till det allmännas förfogande.

Enligt ovanberörda år 1922 framlagda utredning angående omorganisation

av polisväsendet i riket, vilken utredning vore åtföljd av ett flertal författningsförslag

för omorganisationens genomförande, skulle rikets hela polispersonal,

i huvudsak bestående i stiider av polismän och på landsbygden

av fjärdingsmän i särskilda fjärdingsmansdistrikt, ställas under ledning av

statstjänstemän, närmast landsfiskaler på landet, inberäkna! vissa städer samt

köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler eller polismästare i övriga

städer. Varje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsende bilda en

enhet med landsfogden såsom chef närmast under Konungens befallningshavande.

De tre största städerna skulle var för sig bilda dylika enheter

med polismästarna såsom chefer för polisväsendet. Hela polispersonalen

i stad och på land skulle kunna användas efter landsfogdens bestämmande

var som helst inom hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde med polispersonal

skulle lämnas från don ene polischefens tjänstgöringsområde till

en annans på begäran av denne senare. Stadsfiskalerna skulle bliva stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ti

Kungl, Maj ds proposition nr 162.

tjänstemän och erhålla samma ställning i förhållande till landsfogden och

underordnad polispersonal på platsen som landsfiskalerna. Staten skulle

deltaga i kostnaderna för polisväsendets organisation — utom med statstjänstemännens

avlöning och ersättning för särskilda kostnader i följd av

polisverksamheten •— genom att bidraga till den övriga polispersonalens avlöning

med en fjärdedel av viss minimiavlöning samt med samma andel av

kostnaden för polispersonalens pensionering.

Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för särskilda kostnader

i följd av polisverksamheten hade denna blivit behandlad i ett förslag till

kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter. I nämnda

kungörelseförslag, med vars ikraftträdande 1918 års kungörelse skulle upphöra

att gälla, hette det i 2 § att, då landsfiskal eller stadsfiskal i fall,

då ersättning ej utginge enligt gällande resereglemente, företoge tjänsteresa

för, bland annat, undersökning eller utredning i mål och ärenden enligt

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller för handräckning enligt nämnda

lag, utginge ersättning därför av statsmedel enligt gällande resereglemente;

dock finge dagtraktamente varken under resa eller förrättning beräknas.

Enligt 3 § skulle landsfiskal eller stadsfiskal jämväl för särskild utgift, som

han, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för behörigt verkställande

av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i övrigt, som i 2 § sades,

åtnjuta ersättning av statsmedel.

I 16 § i förslag till lag angående polisväsendet i riket stadgades att, om

polisman eller fjärdingsman på överordnads befallning tjänstgjorde utom sitt

egentliga tjänstgöringsområde, skulle därigenom uppkommande särskilda kostnader

bestridas av statsverket.

I motiven till dessa bestämmelser hette det, att med avseende å landsfiskalerna

syntes utgångspunkten för gällande bestämmelser angående deras

ersättningsrätt hava vant, att de ansetts, en var inom sitt tjänstgöringsområde,

skyldiga att utan särskild ersättning verkställa de åtgärder, vilka

kunde anses följa av tjänsten utan särskild order. Detta överensstämde

med grunderna för resereglementet. Därutöver hade genom 1918 års kungörelse

och äldre, därmed jämförliga föreskrifter givits rätt till ersättning

endast för vissa angivna fall, i vilka det ansetts särskilt angeläget att förebygga,

att befattningshavarna på grund av de med åtgärderna förenade utgifterna

skulle kunna draga i betänkande att företaga ett ingripande. Denna

utgångspunkt syntes böra bibehållas. Sålunda kunde ej förordas, att ifrågavarande

befattningshavare skulle erhålla ersättning för varje resa, som de

företoge såsom åklagare eller polismän. Däremot förefölle det, om man

jämförde praxis med författningens syfte, som om någon utsträckning av

ersättningsrätten vore påkallad. Med landsfiskalerna borde stadsfiskalerna

likställas, då dessa enligt förslaget skulle bliva statstjänstemän och kunna

beordras till tjänstgöring utom vederbörande stad. Beträffande polismäns

och fjärdingsmäns verksamhet såsom ordningspolis syntes ersättning icke

böra utgå till dem annat än då de på överordnads befallning tjänstgjorde

utom sitt distrikt.

Justitieombudsmannen framhåller vidare, att frågan, när ett så vittomfattande

förslag som det angående omorganisation av polisväsendet skulle kunna

framläggas för riksdagen, väl syntes få bero på statsfinansiella förhållanden och

om ytterligare utredning av detta spörsmål i dess helhet kunde befinnas erforderlig.

Emellertid syntes ett uppskjutande av förslagets vidare behandling eller

genomförande icke behöva hindra upptagandet särskilt av frågan om rätt för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

polismyndighet i stad att erhålla ersättning för kostnader av här omförmälda

slag. Åtskilliga skäl syntes tala för en sådan anordning. Justitieombudsmannen

yttrar härom:

Även med fasthållande vid att städerna skulle själva bekosta sitt polisväsen

torde fråga kunna uppstå, om denna skyldighet borde omfatta alla

slag av utgifter, som kunde föranledas av polisväsendet. Ifrågavarande

kostnader syntes just vara av sådan beskaffenhet, att ett undantag skulle

kunna tänkas komma i fråga. Dessa kostnader vore nämligen icke av den

art, att de kunde sägas härröra av polisväsendet i och för sig och alltså

sedan gammalt bekostats av städerna, utan de berodde på förhållanden, som

inträtt på grund av nya lagstiftningsåtgärder.

Det syntes också kunna ifrågasättas, om icke grunderna för 72 § i lagen

om fattigvården talade för att kostnaderna för handräckning enligt samma

lagrum borde i sin helhet gäldas av statsmedel. Att detta icke vore mer

än billigt syntes framgå därav att, ehuru i ovanberörda rättsfall regeringsrätten

funnit polismyndigheten enligt lag icke berättigad till ersättning,

regeringsrätten dock hos Kungl. Maj:t gjort särskild hemställan om vidtagande

av sådana åtgärder, att ersättning bereddes polisen. Man kunde

förstå, att en stad ogärna iklädde sig kostnaden för hemsändande till fattigvårdssamhälle

av en person, som vid anhållandet kanske tillfälligtvis uppehållit

sig i staden och beträffande vilken skäl eljest saknats att bekosta hans

bortforsling från staden. Det torde väl ligga en inkonsekvens däri, att ett

fattigvårdssamliälle skulle vara befriat från den kostnad, som uppkomme

genom att personer av ifrågavarande slag skulle tvingas fullgöra arbete för

fattigvårdssamhällets räkning, men i stället nödgas betala den kostnad, vilken

uppstode därigenom att dylika personer skulle sättas till arbete för ett annat

fattigvårdssamhälles räkning. Skulle det skiljas på kostnaderna, borde det

väl snarare vara tvärtom.

Det kunde ej heller vara rimligt, att vissa tjänstemän genom särskilda

föreskrifter i en ny lagstiftning försattes i en situation att vid fullgörandet

av sin tjänsteplikt nödgas av egna medel förskjuta kostnader, vilka de

riskerade att slutligen själva få vidkännas. Att en stads polismyndighet

skulle nödgas genom rättsligt förfarande mot staden söka vinna sin rätt

syntes ej lämpligt. Ur statens synpunkt borde det också anses angeläget

att förebygga, att befattningshavare på grund av särskilda med deras tjänsteåtgärder

förenade utgifter skulle frestas draga i betänkande att fullgöra sin

plikt.

Därest en allmän omorganisation av polisväsendet icke kunde tänkas genomförd

inom en snar framtid, syntes det justitieombudsmannen därför önskvärt,

att den landsfiskal enligt kungörelsen den 14 juni 1918 medgivna rätten till

ersättning för handräckning enligt lagen om fattigvården kunde utsträckas att

gälla jämväl polismyndighet i stad. Med hänsyn till att i stad såväl undersökningar

och utredningar i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen som handräckning

för delgivning av förelägganden enligt 71 § samma lag torde verkställas

inom polismyndighetens eget tjänstgöringsområde, skulle ett utsträckande av

ersättningsrätten, på sätt sålunda ifrågasatts, icke böra innefatta rätt för

polismyndighet i stad till annan ersättning än för handräckning enligt 72 §

fattigvårdslagen, nämligen dels för inställande till arbete av den, som underlåter

att efterkomma föreläggande, som i 71 § sägs, dels ock för återhämtande

av understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt,

å vilken han varit intagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statens

fattigvårdsinspektörs

framställning.

Yttranden

över framställningarna.

Kungl. Majits proposition nr 162.

Statens fattigvårdsinspektör tiar i sin ovanberörda skrivelse erinrat om

gällande bestämmelser beträffande ersättning åt landsfiskal för kostnader,

förorsakade av handräckning för delgivning av föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen,

för inställande till arbete av försörjningspliktig och för återhämtande

av person, som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, samt vidare anfört:

För polismyndighet i stad, vilken även vore skyldig att lämna handräckning

utan kostnad för fattigvårdsstyrelse eller anstalt, kunde ersättning ej

nu beredas av statsmedel. Kostnaderna finge i dessa fall bäras av poliskammare

eller magistrat. Obilligheten härav syntes ligga i öppen dag.

Utgifter för handräckningsresor mellan vitt skilda orter kunde sålunda drabba

polismyndigheterna å dessa orter, utan att polismyndigheterna hade rätt till

ersättning av statsmedel härför. Det syntes kunna ifrågasättas, om ej häri

förelåge fara för att dessa myndigheter skulle på allt sätt söka undkomma

sin skyldighet att lämna begärda handräckningar. Detta vore att beklaga i

hög grad, då de i 33 § fattigvårdslagen omnämnda arbetshemmen, vilka vore

avsedda huvudsakligen för försumliga försörjare, numera började att träda

i verksamhet på flera platser i landet och möjligheter härigenom gåves att

kunna efterhålla dessa klandervärda personer. En tendens i nyss nämnd

riktning syntes kunna spåras i en av magistraten i Uddevalla till Kungl.

Maj:t ingiven besvärsskrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts befallningskavandes

i Göteborgs och Bohus län resolution den 12 januari 1921, vari

ersättning vägrats för kostnader vid meddelad handräckning.

Till undvikande av att fattigvårdslagens bestämmelser om handräckning

genom ovillighet och bristande intresse äventyrades, vore det enligt fattigvårdsinspektörens

mening av betydelse, att även polismyndighet i stad bleve

berättigad erhålla ersättning för sina handräckningskostnader vid de av

fattigvårdsinspektören omnämnda förrättningarna.

Såsom av det anförda framgår, skilja sig de av justitieombudsmannen

och fattigvårdsinspektören framställda förslagen allenast i så måtto, att justitieombudsmannen

ansett den ifrågasatta ersättningsrätten böra begränsas till

handräckning för inställande till arbete av försörjningspliktig, som underlåtit

efterkomma föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen, samt för återförande

till fattigvårdsanstalt av därifrån olovligen avviken person, medan

fattigvårdsinspektören föreslagit ersättning jämväl vid handräckning för delgivning

av nyssnämnt föreläggande.

Över justitieombudsmannens och fattigvårdsinspektörens framställningar

hava infordrade utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet, som inhämtat

yttrande av polismästaren i Stockholm, ävensom av samtliga länsstyrelser,

vilka i allmänhet hört vederbörande magistrater, stadsstyrelser, poliskammare

och stadsfiskaler samt i vissa fall jämväl polismästare, stadsfullmäktige

och fångvårdsstyrelse!-.

De sålunda avgivna yttrandena gå alla i tillstyrkande riktning, dock att

från några håll alternativt ifrågasatts, huruvida den nuvarande bestämmelsen

om förevarande handräcknings meddelande utan kostnad för fattigvårdsstyrelse

eller fattigvårdsanstalt över huvud taget borde i fortsättningen bibehållas

eller om icke fattigvårdsstyrelse eller anstalt borde förpliktas att åtminstone

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

delvis vidkännas handräckningskostnaderna. I övrigt hava olika meningar

yppats endast med avseende på omfattningen av den ersättningsrätt, som

borde tillerkännas polismyndighet i stad.

Beträffande frågan, för vilka handräckningsåtgärder ersättning bör beredas,

har det stora flertalet hörda myndigheter ansett rätten till ersättning böra

begränsas till de av justitieombudsmannen föreslagna två fallen av handräckning,

nämligen för inställande till arbete av den, som underlåter att

efterkomma sådant föreläggande, som i 71 § fattigvårdslagen sägs, samt för

återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen

avvikit från fattigvårdsanstalt. T några yttranden har emellertid ifrågasatts

utsträckning av ersättningsrätten till att gälla även andra handräckningsåtgärder

enligt fattigvårdslagen, såsom handräckning enligt 62 § för omhändertagande

av understödstagares egendom, handräckning för delgivning av

varning enligt 74 § samma lag m. in.

Jämväl med avseende på frågan, för vilka kostnader ersättning bör utgå;

har flertalet myndigheter tillstyrkt eller lämnat utan erinran justitieombudsmannens

och fattigvårdsinspektörens förslag. I åtskilliga av de avgivna

yttrandena har emellertid ifrågasatts, huruvida icke — åtminstone i fall, då

för handräckningens verkställande längre resa måste företagas — utöver ersättningen

för den direkta resekostnaden jämväl dagtraktamente borde utgå.

I samband med spörsmålet om ersättning till polismyndighet i stad för

ifrågavarande handräckningskostnader hava två länsstyrelser i sina yttranden

ifrågasatt, att den rätt till ersättning, som nu tillkommer landsfiskal, borde

utsträckas jämväl till underordnad polisman, som på landsfiskals anmodan

i hans ställe fullgör handräckningen.

I detta avseende yttrar länsstyrelsen i Gävleborgs län:

»Länsstyrelsen vill härjämte, då landsfiskaler ofta torde vara av andra

tjänstegöromål förhindrade att själva verkställa handräckning och detta särskilt

beträffande inställande av försumliga familjeförsörjare till arbetshem,

långt avlägsna från respektive landsfiskalsdistrikt, framhålla önskvärdheten

av att ersättning för ifrågavarande handräckningskostnader även tillerkännes

polismän och fjärdingsmän, vilka på överordnads befallning verkställa dylik

handräckning.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar i samma ämne:

»Såsom i ärendet framhålles, har genom kungörelsen den 14 juni 1918

ersättning av statsmedel beretts den grupp av polismyndigheten, som faller

under benämningen landsfiskaler. Denna ersättning lärer dock enligt nämnda

kungörelse kunna utgå allenast i det fall, att landsfiskal personligen företager

tjänsteresa för ifrågavarande ändamål. Om däremot landsfiskal t. ex.

av andra tjänstegöromål ansett sig förhindrad att personligen meddela den

begärda handräckningen och i stället, på sätt i ett för länsstyrelsens prövning

föreliggande fall ägt rum, anbefallt honom underlydande polisman att

efterspana och till fattigvårdsanstalt inställa försörjningspliktig person, synes

denne polisman icke vara berättigad att härför erhålla ersättning av statsmedel.

Då dylik kostnad näppeligen lärer kunna anses såsom sådan särskild

utgift, som avses i 2 § av nämnda kungörelse, skulle sålunda antingen

polisman, som efter förmans order verkställer handräckningsåtgärd av ifråga
Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 112 käft. (Nr 162.) gm 24 2

Fråga om

ersättning i

vissa fall till

underordnad

polisman.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

10 Kung!.. Maj:ts proposition nr 162.

varande slag, få själv vidkännas kostnaderna därför, eller ock landsfiskalen

nödgas av egna medel ersätta nämnda kostnad. Intetdera av dessa alternativ

synes länsstyrelsen vara rimligt. Länsstyrelsen tillåter sig därför

hemställa, att i sammanhang med prövning av förevarande fråga jämväl

måtte tagas i övervägande huruvida icke rätt till ersättning av statsmedel

må utsträckas att gälla för all handräckning enligt 72 § i fattigvårdslagen.»

Yad först beträffar det av vissa myndigheter berörda spörsmålet, huruvida

icke vederbörande fattigvårdsstyrelse eller anstalt borde förpliktas att

åtminstone delvis bidraga till kostnaderna för handräckning av ifrågavarande

art, tillåter jag mig framhålla, att avsikten med bestämmelsen om handräckningens

meddelande utan kostnad för fattigvårdsstyrelse eller anstalt

uppenbarligen varit att icke göra fattigvårdsmyndigheterna mindre benägna

att tillgripa det maktmedel mot försumliga familjeförsörjare, som med bestämmelserna

om arbetstvång för dessa avsetts. Att vidtaga någon ändring

av bestämmelserna i förevarande avseende synes mig icke lämpligt, särskilt

med hänsyn därtill, att så kort tid förflutit efter den nya fattigvårdslagens

ikraftträdande och att endast ett fåtal arbetshem ännu blivit inrättade. .Jag

anser därför, att 72 § fattigvårdslagen fortfarande bör bibehållas vid sin

nuvarande lydelse.

Däremot finner jag på grund av vad i ärendet blivit anfört synnerligen

önskvärt, att åtgärder vidtagas för att även åt polismyndighet i stad i viss

utsträckning bereda ersättning av statsmedel för liandräckningskostnaderna.

Det synes icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att eu

stad, som själv icke har direkt intresse av handräckningen, nödgas bestrida

utgifterna för densamma, medan det samhälle, som begärt åtgärdens verkställande,

är befriat från varje deltagande i dessa utgifter.

Beträffande omfattningen av den ersättningsrätt, som torde böra tillerkännas

polismyndighet i stad, anser jag mig böra helt ansluta mig till

justitieombudsmannens förslag, enligt vilket ersättning skulle utgå endast

vid handräckning för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma

föreläggande, som i 71 § fattigvårdslagen sägs, samt för återhämtande

av understödstagare eller försörjningspliktig, vilken olovligen avvikit från

fattigvardsanstalt. Jag kan alltså icke biträda de från olika håll gjorda yrkandena

på en utsträckning av ersättningsrätten till att avse jämväl andra

slag av handräckning enligt fattigvårdslagen. Yad särskilt vidkommer det

av statens fattigvårdsinspektör framställda förslaget om ersättning för handräckningskostnader

vid delgivning av föreläggande enligt 71 § av ifrågavarande

lag, synes sådan ersättning i detta fall icke vara erforderlig, enär, såsom

justitieombudsmannen framhållit, dylik delgivning i stad torde verkställas

inom polismyndighetens eget tjänstgöringsområde.

Jämväl rörande frågan, för vilka kostnader ersättning bör utgå, vill jag ansluta

mig till vad justitieombudsmannen föreslagit. Det från vissa myndigheter

framförda önskemålet, att vid ifrågavarande förrättningar skulle utgå

jämväl dagtraktamente, har jag icke ansett mig kunna biträda. Det synes

nämligen icke lämpligt att i förevarande avseende försätta polismvndighet i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

stad i en förmånligare ställning än den, som för närvarande tillkommer

landsfiskal. Jag vill fördenskull förorda, att, på sätt nu är stadgat i fråga

om landsfiskal, ersättning till polismyndighet i stad må utgå dels för resa,

som för handräckningen företages, dels ock för särskilda utgifter, som påkallats

för åtgärdens behöriga verkställande.

Yad slutligen vidkommer det av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands

län framställda förslaget, att rätt till ersättning för handräckningskostnad

jämväl måtte tillerkännas underordnad polisman, som på landsfiskals

anmodan fullgör handräckning av ifrågavarande slag, finner jag de

skäl, som anförts till stöd för detta förslag, i hög grad beaktansvärda. Det

torde vara uppenbart att, i synnerhet då fråga är om inställande av försörjningspliktig

till ett från vederbörande landsfiskalsdistrikt långt avlägset arbetshem,

landsfiskal icke alltid kan utan olägenhet personligen verkställa

handräckningen, och det synes därför billigt, att ersättning av statsmedel må

kunna utgå även till den, som av landsfiskalen anmodas att i hans ställe

fullgöra handräckningsåtgärden. Jämväl i nu angivna fall torde ersättningen

— som givetvis bör utgå efter samma grunder, som äro stadgade i fråga

om landsfiskal — böra begränsas att avse handräckning för inställande till

arbete av den, som underlåter efterkomma föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen,

samt för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,

som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt.

I fråga om grunderna för beräknandet av ersättning för resekostnad i här

avsedda fall torde beträffande polismyndighet i stad böra gälla, att ersättning

utgår, där handräckningen utföres av stadsfiskal, enligt femte klassen

i resereglementet, dit stadsfiskal är hänförd, och om underordnad polistjänstemän

verkställer handräckningen, enligt sjätte klassen i nämnda reglemente.

För ersättare för landsfiskal torde reseersättning likaledes böra beräknas efter

sjätte ldassen i resereglementet, till vilken klass fjärdingsman är hänförd.

Beträffande de närmare villkoren i övrigt för ersättnings utgående torde

i fråga om såväl polismyndighet i stad som ersättare för landsfiskal böra i

tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som i detta hänseende äro stadgade

i kungörelsen den 14 juni 1918 (nr 455) angående ersättning åt landsfiskaler

för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter.

Utgifterna för ifrågavarande ändamål torde, såsom beträffande ersättning

till landsfiskal nu är fallet, böra bestridas, ersättning för resekostnad från

femte huvudtitelns förslagsanslag till rest''- och traktamentspenningar och

ersättning för särskilda utgifter från samma huvudtitels förslagsanslag till

skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

För genomförande av den sålunda av mig föreslagna utsträckningen av

rätten till ersättning av statsmedel lärer riksdagens medgivande vara erforderligt.

Därest sådant medgivande lämnas, torde det ankomma på Kung].

Maj:t att sedermera utfärda författningsbestämmelser i ämnet.

I detta sammanhang får jag erinra om, att i 72 ^ av det förslag till lag

om samhällets barnavård, som Kungl. Maj:t denna (lag beslutat genom pro
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

position förelägga riksdagen (prop. nr 150), beträffande handräckning för

inställande till arbete hänvisning gjorts till 72 § lagen om fattigvården, samt

att i 77 § av samma lagförslag finnes bestämmelse om att viss handräckning

av polismyndighet skall ske utan kostnad för vederbörande barnavårdsnämnd

eller skyddshemsstyrelse. Frågan i vad mån ersättning av statsmedel bör

utgå för handräckning, som i nämnda lagförslag avses, torde böra upptagas

till prövning sedan riksdagen fattat beslut i anledning av lagförslaget ifråga.

Då den föreslagna lagen om samhällets barnavård är avsedd att träda i kraft

först den 1 januari 1926, synes det icke erforderligt att nu taga ståndpunkt

till detta spörsmål.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att för handräckning i vissa fall enligt 72 § i lagen den 14

juni 1918 om fattigvården må, i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig här ovan angivna grunder, till polismyndighet i

stad ävensom till polis- eller fjärdingsman, som på anmodan

av landsfiskal i dennes ställe verkställer handräckning, varom

nu är fråga, utgå ersättning av statsmedel, för resekostnad

från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till rese- och traktamentspenningar och för särskild utgift för

handräckningens verkställande från det under samma huvud

titel uppförda förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser,

ved, m. in

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1924:46 Utlåtande i anledning av Kung!. Maj.ts proposition angående ersättning av statsmedel för handräckning i vissa fall enligt 72 tf i lagen den 14 juni 1918 om fatt s. 7 i texten