Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m

1924-03-19 · 111 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 111 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:190, Med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om återköpsrätt

till fast egendom m. m.; given Stockholms slott

den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om återköpsrätt till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av en paragraf

till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907 (nr 36)

om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om

servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen, och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr 474)

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt

till elektrisk kraft m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

___ Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 151 käft. (Nr 190.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om återköpsrätt till fast egendom.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande förordnas

som följer:

1 §•

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, kommun eller municipalsamhälle

eller eljest är i allmän ägo, stånde säljaren fritt att i köpehandlingen,

i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda

densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning, göra förbehåll

om rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten åter (återköpsrätt).

Återköpsrätt må förbehållas för obestämd tid eller för viss tid. Till säkerhet

för rättens bestånd kan inteckning meddelas under de villkor och i den ordning

särskilt är stadgat. Sökes ej inteckning inom den i 11 kap. 2 § jordabalken

stadgade tid efter det lagfart meddelades å köparens fång eller upphör

meddelad inteckning att gälla, vare förbehållet om återköpsrätt förfallet. Samma

lag vare, där fastigheten utan förbehåll om återköpsrättens bestånd försäljes

i den ordning, utsökningslagen bestämmer.

Återköpsrätt kan övergå endast å sådan ny innehavare, vilken, enligt vad

ovan sagts, själv äger betinga sig återköpsrätt.

2 §.

I samband med återköpsrätt avtalat villkor angående fastighetens användning

vare, i den män återköpsrätten beror av villkoret, gällande för samma tid som

denna, även om avtalet annorlunda bestämmer.

Där ägaren av fastigheten med återköpsrättens innehavare träffat avtal, varigenom

villkoret ändrats, samt avtalet, med iakttagande av vad särskilt är stadgat,

blivit intaget i inteckningsprotokollet, galle sedan villkoret, sådant det genom

avtalet ändrats, såsom vore det avtalat i samband med återköpsrätten.

3 §.

Varder till följd av ändrade förhållanden, som icke äro att hänföra till

fastighetens ägare eller bero av denne, det i samband med återköpsrätten av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

3

talade villkoret angående fastighetens användning för ägaren oskäligt betungande,

må på hans yrkande domstol, ändå att annat förbehåll skett, förordna,

att återköpsrätten skall avlösas.

Om löseskilling för sådant fall skall vad i 7 § andra stycket i lagen om servitut

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Återköpsrätt må utövas,

1. om i samband med återköpsrätten avtalat villkor angående fastighetens

användning varder åsidosatt och vad i sådant hänseende förekommit icke finnes

vara av ringa betydenhet;

2. om fastigheten vanvårdas, så att ändamål, för vilket densamma enligt sådant

villkor skall användas, uppenbarligen äventyras;

3. om fastigheten på grund av ändrade förhållanden befinnes uppenbart

olämplig att användas enligt i samband med återköpsrätten avtalat villkor;

4. om fastighetens ägare enligt 3 § instämt talan om återköpsrättens avlösning

och rättighetens innehavare gör densamma gällande, innan det visat sig,

huruvida stämningen leder till avlösning, eller, där talan bifallits, nittio dagar

förflutit från det utslaget vann laga kraft;

5. om fastighetens ägare skriftligen hembjudit fastigheten eller del därav

till återköp enligt denna lag och rättighetens innehavare gör densamma gällande

inom nittio dagar från det hembudet skedde; eller

6. om, utan att sådant hembud ägt rum eller sedan mera än två år förflutit

från det hembudet skedde, fastigheten helt eller delvis överlåtes å någon,

som ej äger lott i fastigheten och ej är ägarens make, skyldeman i rätt uppeller

nedstigande led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomling, samt rättighetens

innehavare gör densamma gällande inom nittio dagar från det lagfart

söktes å nye ägarens fång.

Har villkor angående fastighetens användning åsidosatts eller vanvård ägt

rum, men sker rättelse, innan talan om återköp anhängiggjorts, må ej förhållandet

sedermera kunna åberopas såsom grund för återköp.

Gröres återköpsrätt gällande till flera fastigheter, skall frågan, huruvida återköp,

enligt vad ovan sagts, må äga rum, bedömas särskilt för varje fastighet.

Avser hembud eller överlåtelse, varom under 5. och 6. sagts, allenast visst område

av fastighet, vilket därifrån kan avskiljas såsom särskild fastighet, må

återköpsrätt på grund av vad där stadgats göras gällande endast beträffande

samma område.

Återköpsrätt må ej, även om så avtalats, utövas i andra fall än nu är sagt.

5 §•

Förbehåll om återköpsrätt beträffande allenast en del av i köpet ingående

fastighet vare ogiltigt, och skall återköp omfatta allt vad enligt lag är att

hänföra till fastigheten vid den tid, då återköpsrätten göres gällande.

Har fastigheten delats, må dock återköpsrätten göras gällande särskilt för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

varje fastighet; och skall beträffande återköp i särskilda fall av visst område

av fastighet gälla vad i 4 § sägs.

6 §■

Den, som vill göra gällande återköpsrätt, har att instämma fastighetens ägare

till underrätten i den ort, där fastigheten är belägen. Stämmes den ägare, som

sist sökt lagfart, eller någon hans efterträdare i äganderätten, vare dock ej erforderligt

att stämma ny ägare, å vilken fastigheten överlåtits, innan den förre

stämdes, så framt ej den, som blivit stämd, vid rätten tillkännagiver, att fastigheten

frångått honom, eller detta eljest varder för rätten kunnigt. Kommer

nye ägaren, utan att vara stämd, tillstädes såsom part i målet, gälle ock den

ågångna stämningen.

Är ägaren å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, förordne

rätten, efter vunnen upplysning därom, god man enligt vad om god man

för bortovarande är i lag stadgat.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

7 §•

Är ny ägare, som i 6 § omförmäles, ej stämd, och kommer han ej ändock

i målet in; vare, där återköp sker, så ansett som överginge genom återköpet

fastigheten från den, som blivit stämd, och vike den förstnämndes fång för

återköparens. I fall, varom nu sagts, njute den, som får vika, skadestånd av den,

som var stämd, där denne svarat i målet utan att giva tillkänna, att fastigheten

frångått honom, överlåtelse av fastigheten, som äger rum efter målets anhängiggörande,

vare, där återköp kommer till stånd, ogiltig; och äge den, till vilken

överlåtelsen skedde, så framt han var i god tro, genast häva avtalet och njuta

skadestånd, dock att avtalet ej må hävas, sedan det visat sig, att målet ej leder

till återköp.

Varder efter målets anhängiggörande, men innan återköparen förvärvat fastigheten,

denna försåld i den ordning, utsökningslagen bestämmer, vare frågan

om återköp på den ågångna stämningen förfallen och beslut, som i fråga om

sådant återköp meddelats, utan verkan. Angående anstånd med försäljning,

varom nu sagts, stadgas i utsökningslagen.

Återköparen må ej återkalla sin talan utan medgivande av motparten. Ej

heller må i mål om återköp, även om parterna därom åsämjas, annat uppskov

medgivas än sådant, som är för målets utredning erforderligt.

8 §.

Rätten give så snart ske kan och i varje fall före tillsättande av återköpsnämnd,

varom nedan sägs, beslut i frågan, huruvida återköp må äga rum.

Tillstädjes genom beslutet återköp, må, där ej rätten samma dag meddelar

slutligt utslag, över beslutet föras särskild talan; sker det ej, stånde beslutet

fast.

Fullföljes talan, vile under tiden målet. Klaganden anmäle och gtyrke vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

5

första domstolen, att han klagat, vid äventyr att han eljest drabbas av den

kostnad för fortsatt handläggning, som av hans uraktlåtenhet föranledes och

till följd av besvären varder onyttig.

9 §•

Hava, där återköp skall äga rum, parterna efter målets anhängiggörande

träffat överenskommelse rörande löseskillingen för fastigheten eller därå utgående

ränta, och visas, att fastigheten ej besväras av sådan sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan av fastigheten

utgående förmån, som, enligt vad därom är stadgat, skall vika vid återköpet, och

ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling eller förmån, varom nyss sagts, eller att den avtalade löseskillingen

med ränta förslår till full betalning av vad därur vid fördelning skall

utgå till annan än ägaren, eller att överenskommelsen godkänts av dem, som ej

skulle erhålla full betalning, lände överenskommelsen till efterrättelse, överenskommelse

om tid och ordning för betalningsskyldighetens fullgörande vare

dock ej giltig, där fastigheten besväras av inteckning, varom ovan sagts, eller

kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling

eller rätt till avkomst eller annan av fastigheten utgående förmån.

Annat avtal om löseskillingen eller ränta därå än nu sagts vare utan verkan.

Ej heller må före rättegångens början avtalas om rätt för återköparen till skadestånd

på grund av återköp.

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång utgående löseskilling motsvarande fastighetens

fulla värde, sådant det befinnes under antagande dels att, för obestämd

tid framåt eller, där återköpsrätten förbehållits endast för viss tid, under den

enligt avtalet återstående tiden, varje ägare av fastigheten är bunden av återköpsrätten

och det i samband därmed avtalade villkor angående fastighetens

användning, och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter

än dem, som vid försäljning av fastigheten i den ordning, utsökningslagen bestämmer,

äga företräde framför återköpsrätten eller ock äro av försäljningen

oberoende.

Vid värdering av fastighet, som återköpes, skall vad i 10 § i lagen om expropriation

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Å löseskilling skall, där ej enligt 9 § annat avtalats, gäldas ränta efter sex

procent från förfallodagen.

11 §.

Skall löseskilling bestämmas genom värdering enligt 10 §, varde för sådant

ändamål inför rätten tillsatt en återköpsnämnd.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

12 §.

Om återköpsnämnds sammansättning galle vad om expropriationsnämnd är

stadgat i 22 §, 27 § första, andra och fjärde styckena samt 30, 31 och 33 §§ i

lagen om expropriation. Förberedande åtgärder för expropriationsnämnders sammansättning,

som valmyndighet vidtagit enligt 23—26 §§ i nämnda lag, vare

ock gällande beträffande återköpsnämnder. I fråga om återköpsnämnd skall i

övrigt tillämpas vad i 29 § första stycket samt i 32, 34—37, 41 och 42 §§ samma

lag är föreskrivet. Underrättelse om tid och ort för återköpsnämnds första

sammanträde, så ock, där så erfordras, för annat sammanträde, skall genom ordförandens

försorg minst en vecka förut med posten sändas till parterna.

Löseskillingen må ej bestämmas lägre än vad återköparen erbjudit eller högre

än fastighetens ägare begärt; dock må ej löseskillingen till förfång för den, som

jämte ägaren har rätt till del däri, sättas lägre än till det belopp, vartill den

uppgår beräknad enligt 10 §.

13 §.

Har löseskilling av återköpsnämnden bestämts till lägre belopp än återköparen

erbjudit, vidtage rätten i sitt utslag jämkning till det belopp, som erbjudits.

Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen. Finner rätten, att nämnden

vid bestämmande av löseskilling gått utöver vad fastighetens ägare yrkat, meddele

rätten därom besked; och skall, där överskott, som ej faller inom det yrkade

beloppet, uppstår efter gäldande av vad ur löseskillingen skall utgå till annan

än ägaren, vad för sådant fall i 17 § stadgas äga tillämpning.

Har nämnden ej förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise

rätten, i den mån sådant för rättelse tarvas, målet åter till nämnden.

Vad i 63 § första stycket i lagen om expropriation är stadgat äge vid återköp

motsvarande tillämpning.

14 §.

Rätten fastställe i sitt utslag löseskillingen och den ränta, som därå skall

utgå; meddele ock erforderliga bestämmelser angående fastighetens tillträde och

löseskillingens erläggande. Såvitt ej annat med laga verkan avtalats, utsätte

rätten därvid viss fardag efter det utslaget vunnit laga kraft, å vilken återköparen

skall tillträda fastigheten och löseskillingen senast skall nedsättas hos

Konungens befallningshavande.

Fullföljes ej talan mot utslaget, går detsamma i verkställighet såsom laga

kraft ägande dom i tvistemål, såvitt ej annat följer av vad i 7 § andra stycket

sägs.

15 §.

Då rättens utslag vunnit laga kraft och, där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas, sådant blivit fullgjort, övergår fastigheten

å återköparen, fri från andra fordringar än dem, som påvila densamma med

bättre rätt än återköpsrätten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 7

Om återköpets inverkan på beståndet av annan rätt till fastigheten gäller vad

särskilt är stadgat.

16 §.

Då löseskilling nedsättes hos Konungens befallningshavande, äge avdrag

rum för gäld, därför fastigheten även i återköparens hand skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen gravationsbevis rörande fastigheten,

rättens utslag samt bevis att utslaget vunnit laga kraft. Försummas det, åligger

Konungens befallningshavande att genast på återköparens bekostnad anskaffa

nämnda handlingar.

Löseskillingen varde av Konungens befallningshavande ofördröjligen insatt

i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande utbetale löseskillingen jämte därå upplupen

ränta till den, som är därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån,

som på grund av sökt eller beviljad inteckning eller enligt 11 kap. 2 §

jordabalken besvärat fastigheten, upphöra att däri gälla, äge i fråga om löseskillingen

samt annan därå upplupen ränta än sådan, varom i sista stycket sägs,

stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning. Har vid löseskillingens bestämmande

nämnden gått utöver det belopp, förre ägaren yrkat, och uppstår efter gäldande

av vad ur löseskillingen skall utgå till annan än denne, överskott, som ej faller

inom nämnda belopp, må han ej uppbära överskottet, utan varde detta återställt

till återköparen. Samma lag vare, i den mån överskott, som skulle tillkomma

förre ägaren, uppstår och han till återköparen häftar för ogulden köpeskilling

för fastigheten. Är det tvistigt, huruvida förre ägaren häftar i sådan

skuld, varde frågan därom förvisad till domstol.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse till

sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg med posten

sändas till förre ägaren samt kända innehavare av fordran eller annan rätt, som

nyss är sagd; är innehavaren av fordran eller sådan rätt okänd eller är det

okänt, huruvida någon enligt 11 kap. 2 § jordabalken äger rätt till löseskillingen,

föranstalte ock Konungens befallningshavande, att kungörelse om tid och

plats för sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den

församling, där fastigheten är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och

tidning inom orten.

Har jämlikt 16 § löseskillingen före förfallodagen insatts i bankinrättning,

skall därstädes före nämnda dag upplupen ränta tillfalla återköparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen skett och bevis tillika inkommit, att rättens

utslag vunnit laga kraft, skall Konungens befallningshavande därom ofördröjligen

göra anmälan på landet hos domaren och i stad hos rätten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

Utfaller, då en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter återköpas, vid

fördelning av löseskillingen likvid å intecknings huvudstol, åligge ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller

vunnit laga kraft, göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

19 §-

Finnes a fastighet, som aterköpes, arrendator eller hyresgäst, vilkens rätt ej

skall bestå mot aterköparen, äge vad i 133 § första stycket utsökningslagen för

liknande fall stadgas motsvarande tillämpning.

Vad i andra, tredje och fjärde styckena av nämnda paragraf stadgas skall

ock äga motsvarande tillämpning vid återköp med iakttagande, att de verkningar,

som i andra och tredje styckena tilläggas auktions hållande, sysslomans

förordnande och erhållen kunskap om vissa förhållanden, i stället skola hänföras

till den tidpunkt, då legotagaren eller innehavaren av rätt till elektrisk

kraft erhöll kunskap om stämningen i återköpsmålet; dock vare återköparen

städse berättigad att vägra godkännande av ändring eller tillägg i arrendeeller

hyresavtal eller avtal om rätt till elektrisk kraft, så framt icke ändringen

eller tillägget, då han tidigare ägde fastigheten, var mot honom gällande.

20 §.

Angående ersättning till ordförande och ledamöter i återköpsnämnd äge vad

i 66 § i lagen om expropriation stadgas motsvarande tillämpning, dock att därvid

den därstädes gjorda hänvisningen till 45 § i nämnda lag skall gälla 13 §

andra stycket i förevarande lag.

Återköpare vare skyldig att gälda kostnaden för löseskillingens fördelning.

Beträffande övriga med återköpsförfarandet förenade kostnader, så ock kostnaderna

i mål, varom i 3 § sägs, skilje rätten mellan parterna efter ty för varje

fall prövas skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 190.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 1 § ärvdabalken skall hava följande ändrade

lydelse:1

Vill någon man eller kvinna göra testamente, have våld göra det muntligen

eller skriftligen med eller utan villkor, och vittne tvenne gode män, att det

testamente då var gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja: stånds

ock honom fritt, att låta vittnen veta dess innehåll eller ej. Äro ej vittnen

att tillgå och utrett varder, att testator intill sin död varit utur stånd satt vittnen

anskaffa, äge ock då testamentet laga kraft, så framt det finnes med

egen hand skrivet och underskrivet. Bortgiver någon fast egendom, äge ej

makt om villkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än till

förste emottagarens och dess makas livstid eller om ägande rätten vidare än till

utnämnande av testaments- eller gåvotagarens nästa efterträdare, uti vilken sistnämndes

hand fastigheten ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter

allmän lag förhålles. Ej eller må i andra avhandlingar och kontrakter om fast

egendom, sådane villkor inflyta, varigenom förvaltnings- och ägande rätten för

en framtid vidare inskränkes än nu sagt är; men angående städja och arrende så

ock om försäljning av fast egendom under förbehåll om återköpsrätt galle vad

därom särskilt stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen: förordning den 27 april 1810.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 § jordabalken skall hava följande ändrade

lydelse

Köp, skifte, och gåva skola skriftligen ske med tvägge manna vittne, och

de villkor däri sättas, var a samma köp, skifte, eller gåva sig grundar, och

sedan lagföljas a den ort, där vardera är beläget, som framdeles skils.

Ej må i andra fall än särskilt stadgat är säljare i köpe- eller skiftesavhandling

om jord och fastighet hädanefter förbehålla sig eller andra, att, emot någon

i samma avhandling bestämd penningesumma, eller andra villkor, få framdeles

vinna egendomen åter. Sker det, vare utan verkan, och lagfart å sådant köp

eller skifte icke tillåten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925. 1

1 Senaste lydelsen: förordning den 1 maj 1810.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds proposition nr 100.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av en paragraf till

samma förordning.

Härigenom förordnas, att 24, 36, 46, 48, 56, 58 och 61 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola, vissa paragrafer i

nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse1 samt att efter 58 § i

samma förordning skall insättas en med 58a betecknad paragraf av nedan an
-

givna lydelse:

24 §.

1 mom. Har i enlighet-----sägs.

Har egendom------tillämpning.

Köpes egendom åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, skall densamma,

sedan rättens utslag vunnit laga kraft och löseskilling, där så skall ske,

blivit hos vederbörande myndighet nedsatt, ej vidare häfta för andra inteckningar

än dem, som påvila egendomen med rätt framför återköpsrätten. Anteckning

därom skall, såsom i 23 § sägs, göras i inteckningsprotokollet, sedan till

rätten eller domaren inkommit anmälan, att löseskillingen nedsatts, eller, där

nedsättning ej skall ske, rättens utslag visats hava vunnit laga kraft.

2 mom. Kommer vid fördelning — —---sagts.

Vad sålunda-----— intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom------gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt-------- anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation

en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis

avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande

tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera

av gemensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller

gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller lagen

om flottning i allmän flottled en eller flera av gemensamt intecknade egendo- 1

1 Senaste lvdelscn: 24 och 36 §§ 1919: 430; 46 och 48 §§ 1907: 06; 56 och 58 §? 1920: 477;

61 § 1912: 213.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

mar varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada

eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade egendomar, eller att

egendom, soim gemensamt med annan häftar för inteckning, återköpes enligt

lagen om aterköpsrätt till fast egendom eller delvis avträdes enligt lagen om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom

häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de

övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings

fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning i intecknings - protokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

46 §.

År -------stadgas.

Varder fastighet, till vilken nyttjanderätt upplåtits, återköpt enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom, vare nyttjanderätten beståndande, om inteckning

därför sökts före den dag, då återköpsrätten förbehölls, eller, där

återköparen härledde sitt tidigare fång från någon, som förvärvat fastigheten

under förbehåll om nyttjanderättens bestånd, inom den i 11 kap. 2 § jordabalken

stadgade tid efter det lagfart meddelades å den sistnämndes fång; i annat

fall galle vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat.

48 §.

Har någon vid överlåtelse av äganderätt till fast egendom förbehållit sig

eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del därav, eller skall, utan

att sådant förbehåll skett, arrende- eller hyresavtal, efter ty särskilt är stadgat,

äga bestånd mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll

om beståndet av nyttjanderätt, som ej är intecknad, eller skall vid återköp

dylik ej intecknad rätt, enligt vad därom är stadgat, äga bestånd; vare nyttjanderätten

gällande mot nye ägaren, ändå att denne söker lagfart å fånget,

innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

Har vid överlåtelse eller försäljning skett förbehåll, som nyss sagts, eller

skall återköp anses hava ägt rum med förbehåll om nyttjanderättens bestånd,

och överlåter nye ägaren sedan fastigheten till annan, vare lag samma, där inteckning

sökes inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det lagfart

meddelades å den förres fång.

56 §.

1 mom. Överlåtes äganderätt till en och upplåtes servitutsrätt till annan,

vare servitutet gällande, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget:

sökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet vad i lagen om

servitut stadgas.

Varder fastighet, till vilken servitutsrätt upplåtits, återköpt enligt lagen om

återköpsrätt till fast egendom, vare servitutet beståndande, om inteckning därför

sökts före den dag, då återköpsrätten förbehölls, eller, där återköparen här
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13

ledde sitt tidigare fång från någon, som förvärvat fastigheten under förbehåll om

servitutets bestånd, inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det

lagfart meddelades å den sistnämndes fång; i annat fall gälle vad i lagen om

servitut är stadgat.

Vad i 48 och 49 §§ är stadgat angående nyttjanderätt skall jämväl tillämpas

å servitut.

2 mom. Är-----först uppläts, företräde.

Vad---- ---servitut.

58 §.

1 mom. Har----— stadgat.

Är-----sägs.

Vad-----kraft.

2 mom. Har någon vid överlåtelse av fast egendom förbehållit sig eller annan

rätt till elektrisk kraft från egendomen, eller skall, utan att sådant förbehåll

skett, avtal om rätt till elektrisk kraft, efter ty särskilt är stadgat, gälla

mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet

av rätt till elektrisk kraft, sam ej är intecknad, eller skall dylik ej intecknad

rätt, enligt var därom är stadgat, gälla mot återköp are; då skall, där de

i 1 mom. första stycket angivna förutsättningar för intecknings meddelande

öro för handen, rättens innehavare i förhållande till nye ägarens borgenärer

njuta den rätt, som enligt lag tillkommer ogulden köpeskilling.

3 mom. Är rätt-----lika rätt.

Vad ------kraft.

4 mom. Den-----kraft.

Har -----— tillkomma.

58 a §.

1 mom. Har säljare av fast egendom enligt 1 § första stycket i lagen om återköpsrätt

till fast egendom förbehållit sig dylik rätt, och sökes inteckning inom

den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det lagfart meddelades å köparens

fång, då må, även om egendomen överlåtits å annan, till säkerhet för

rättens bestånd, efter ty nedan sägs, inteckning meddelas, såsom om nyttjanderätt

är stadgat.

Vad i 43, 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt äge

motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för återköpsrätt.

2 mom. Förbehåll om återköpsrätt medför för rättens innehavare i förhållande

till nye ägarens borgenärer den rätt, som enligt lag tillkommer ogulden

köpeskilling.

3 mom. Är fast egendom förutom av återköpsrätt besvärad av nyttjanderätt,

servitutsrätt eller rätt till elektrisk kraft; då skall vid försäljning av egendomen

i den ordning, utsökningslagen bestämmer, återköp srätten äga företräde framför

annan rätt, för vilken inteckning icke sökts före den dag, då återköpsrätten

förbehölls.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj ds proposition nr 190.

Vad i 51 och 52 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock beträffande återköpsrätt.

4 mom. Är avtal, som omförmäles i 2 § andra stycket av lagen om återköpsrätt

till fast egendom, skriftligen upprättat och inteckning till säkerhet för

återköpsrätten meddelad, då må avtalet i inteckningsprotokollet intagas, så

framt samtycke därtill lämnats ej mindre av egendomens ägare och återköpsrättens

innehavare än även av dem, vilka hava inteckning i egendomen gällande

med sämre rätt än den, som meddelats för återköpsrätten, eller ock fordran eller

rättighet, varför egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta. Gäller

inteckning, vilken har sämre rätt än den för återköpsrätten meddelade, jämväl i

annan egendom, äge i fråga om medgivanden, som erfordras för åtgärdens vidtagande,

vad i 33 § i enahanda hänseende stadgas motsvarande tillämpning. Angående

verkan av åtgärd, varom nu sagts, stadgas i nyssnämnda lag.

61 §.

Vid fätten skall i överensstämmelse med inteckningsprotokollet föras bok så

inrättad, att därav lätteligen kan ses: varje egendom, däri inteckning blivit

sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet av fordran eller beskaffenheten

av annan rättighet, varför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blivit

beviljad eller avslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad eller dödad,

eller ock ansökning om inteckning blivit förklarad vilande eller därefter åter

hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde. Då enligt 58 a § 4 mom. avtal intagits

i protokollet eller enligt 15, 21, 23, 24, 26, 34, 36, 38 eller 45 § anteckning

skett därstädes, varde ock det i boken anmärkt.

De---Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

15

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 79, 82, 87, 107, 111 och 168 §§ utsökningslagen

skola, vissa paragrafer i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:1

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrivning däröver;

och gälle om egendomens värdering vad förut om värdering av lös egendom

är sagt. Utmätningsmannen avfordre ock gäldenären de handlingar, vilka

visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjanderätt, återköpsrätt

eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som

skall av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet,

som bör vid auktionen iakttagas. Utmätas flera egendomar på en gång;

varde de var för sig beskrivna och värderade.

Finnes------annan station.

Vad — ----hos överexekutor.

Är------stadgas.

82 §.

Överlåter-----gäld.

Sökes------sagd.

Göres------ — sökes.

Har — ----tillämpning.

Föres enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom talan om återköp, må,

där egendomen utmätts, försäljning ej ske, såvitt före auktionen hos auktionsförrättaren

företes bevis om stämningen i återköpsmålet och tillika styrkes,

att, sedan återköp kommit till stånd, egendomen icke vidare skall häfta

för den fordran, som utsökes. Visas, att återköpet fullbordats och att egendomen

därigenom befriats från fordringen, vare frågan om egendomens försäljning

förfallen. Styrkes, att frågan om återköp på den ågångna stämningen förfallit,

utgöre ej sedan stämningen hinder för egendomens försäljning.

87 §.

År fast egendom utmätt och har någon fordran, varför egendomen på grund

av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt

1 Senaste lydelsen: 79 § 1921: 301 (1920: 476); 82 § 1912: 211; 87 § 1921: 301; 107, 111 och

168 §§ 1920: 476.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ta proposition nr 190.

eller återköpsrätt till egendomen eller rätt till servitut, till elektrisk kraft eller

till avkomst eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara

beroende av försäljning av egendomen, mot det att han till utmätningsmannen

eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt, erlägger fordringsbeloppet

jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar, gorå gällande den rätt,

som tillkom denne; dock att, där utmätning skett för allenast del av fordran,

varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken

häftar, utmätningssökanden för sin återstående fordran äger företräde.

107 §.

Sedan förhandlingen — —----utmätning skett:

1 :o) fordran, varför-----anmäld;

2:o) fordran, varför-----framställt; och

3:o) nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst

eller annan förmån samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att skola

oansett egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts,

är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren

till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.

I borgenärsförteckningen-----utmätning skett.

Är egendomen-------framställt.

in §•

Nyttjanderätt och återköpsrätt så ock rätt till elektrisk kraft, till servitut

eller till avkomst eller annan förmån av egendomen upptagas i borgenärsföreckningen

utan att något värde för dem utsättes.

168 §.

Sedan laga kraft åkommit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen erlagts

och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens fördelning,

åligge det auktionsförrättaren att därom genast göra anmälan å landet hos

domaren och i stad hos rätten samt därvid tillika insända det vid sammanträdet

förda protokoll jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll

om beståndet av intecknad nyttjanderätt, återköpsrätt eller rätt till servitut,

till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån av egendomen,

skall tillika uppgift därom lämnas.

Har vid fördelning-----— fördelningslängden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

17

Förslå gtill
Lag
om

ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3, 4 och 6 §§, 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 §

i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola, vissa paragrafer

i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:1

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

B §.

Sker-----stadgas.

Varder-----bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttjanderätten ej beståndande mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller nyttjanderätten jämlikt

2 kap. 28 § eller 3 kap. 19 § tidigare gällt mot honom eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom är stadgat, nyttjanderätten skall fortfarande

gälla. Är nyttjanderätt, enligt vad nu sagts, gällande mot återköparen

på grund av dennes utfästelse eller till följd av att han själv är upplåtare eller

tidigare förvärvat fastigheten med förbehåll om nyttjanderättens bestånd, vare

så ansett som hade återköpet skett med sådant förbehåll.

4 §.

Kommer av anledning, som i 3 § första der andra stycket avses, nyttjanderätt

att upphöra, njute nyttjanderättshavaren skadestånd av upplåtaren, utan

så är att, enligt vad särskilt är stadgat, rätten till skadestånd är förverkad; var

1 Senaste lydelsen av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § 1921: 302.

Bihang till riksdagens protokoll l9Slf. 1 sand. 151 höft. (Nr 190.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 190.

nyttjanderätten upplåten utan vederlag, vare dock i det fall, 3 § andra

avser, upplåtaren fri från ansvarighet, där han ej vid överlåtelse av fastigh

underlåtit något av vad på honom ankommit för att bereda nyttjanderättsharätt

att få inteckning för nyttjanderätten.

Underlåter-----förlorad.

.Varder fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits, efter klander vunnen eller

genom utövande av återköpsrätt, som förbehållits tidigare än nyttjanderätten

uppläts, återköpt från upplåtaren eller den, till vilken fastigheten från honom

övergått, och kommer till följd därav nyttjanderätten att förfalla, njute nyttjanderättshavaren,

där upplåtelsen skett mot vederlag, skadestånd av upplåtaren,

såvida han var i god tro när upplåtelsen skedde.

2 kap.

Om arrende.

32 §.

Varder ------ske.

Vad----— konkurs.

Föres, innan tid för tillträde är inne, talan om återköp av fastigheten enligt

lagen om återköpsrätt till fast egendom, äge ock arrendatorn, där hans rätt

i händelse av återköp icke skall bestå, frånträda avtalet; uppsäge dock detsamma

inom en månad efter det han erhöll kunskap om stämningen i återköpsmålet,

eller vare sin rätt därtill förlustig. Kommer återköp till stånd, äge vad

i 1 kap. 6 § sägs om skadestånd motsvarande tillämpning. Förfaller stämningen

eller varder talan om återköp genom laga kraft ägande beslut ogillad,

må ej därefter uppsägning ske.

3 kap.

Om hyra.

20 §.

Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten utmätt

eller i fråga om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen

sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs eller talan instämd om återköp

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kun;/1. Maj ds proposition nr 100.

19

av fastigheten enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, skall vad i 2 kap.

32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

Förslag1

till

L ag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall hava

följande ändrade lydelse:1

Yad i 1 kap. 3—6 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat i

fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämpning;

dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten eller av

dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av återköp enligt

lagen om återköpsrätt till fast egendom icke skall äga tillämpning å servitut,

-som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning

av område, som ej ingår i tomtindelning, ej heller å servitut, som tillkommit före

den 1 januari 1876.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

Senaste lydelsen 1917: 280.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kling!. May.ts proposition nr 100.

21

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 1S9) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall hava följande ändrade lydelse:1

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens värde

än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer sakägare

och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas orubbad. Medför

särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av fastighetens värde,

skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna med därå vilande besvär

äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran, som skall utgå ur ersättningen,

tillika- besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte nämnden jämväl det

värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av fastighets

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade

villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall

anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av fastighetens värde.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling för

exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å fastighet och annan

ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas bestämmelse, som inskränker den fastighetsägare

enligt 7 kap. vattenlagen tillkommande rätt att för sin marks

torrläggning erhålla vattenavlopp genom! väg, järnväg eller spårväg, därom

stadgas i nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen 1920: 462.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:1

Sammanläggning — — ----jordabalken.

Är område, som skall med annat sammanläggas, föremål för återköpsrätt, må

sammanläggning ej i något fall äga rum utan medgivande av återköpsrättens

innehavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen 1921: 199.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. May.ts proposition nr 190.

23

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen skola, 69 § i nedan

angivna del, hava följande ändrade lydelse:

52 §.

Är fast egendom, som skall lösas med penningar, besvärad av nyttjanderätt,

återköpsrätt eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan förmån eller till

elektrisk kraft, skall ersättningen till egendomens ägare och den gottgörelse, som

må tillkomma rättighetens innehavare, var för sig bestämmas. Medför rättighet,

som nyss nämnts, förminskning av den fasta egendomens värde, skall till grund

för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde egendomen med därå

vilande besvär äger; dock att, så framt den besvärande rättigheten ej är återköpsrätt,

den förhöjning över värdet, som jämlikt 48 § må ifrågakomma, skall

bestämmas med hänsyn till det värde egendomen utan sådant besvär skulle

äga. Erfordras för tillämpning av reglerna i 69 § andra stycket, att utöver vad

nu sagts särskild värdering sker av den fasta egendomen med eller utan viss

rättighet besvärande densamma, varde sådan i samband med ersättningens fastställande

verkställd.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av fast egendoms

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med aterköpsrätten

avtalade villkoret angående egendomens användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av egendomens värde; och tillfälle, där förhöjning enligt 48 § skall

äga rum, den del av förhöjningen, som belöper på återköpsrättens värde, rättighetens

innehavare.

69 §.

♦

Nedsatta------- tillträdesdagen.

Besväras----— stadgad. Är egendomen förutom av fordran be
svärad

av sådan nyttjanderätt, återköpsrätt eller rätt till servitut eller till avkomst

eller annan förmån eller till elektrisk kraft, varigenom egendomens värde

minskas, och åtnjuter rättigheten sämre rätt än fordringen, vare fordringsägaren

berättigad att, om och i den mån ersättningen för egendomen understiger det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

värde denna skulle äga, därest den ej varit av rättigheten besvärad, för den del

av fordringen, som må överskjuta ersättningen för egendomen, erhålla betalning

ur det till rättighetens innehavare bestämda ersättningsbeloppet, och varde

gottgörelsen till denne i motsvarande mån förminskad.

I fråga---— — därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

25

F <» rsl a g

till

Lag

om ändrad lydelse a\ i5 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr 474)

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft m. m.

Härigenom förordnas, att 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser

om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk

kraft m. m. skola hava följande ändrade lydelse:

15 §.

Sker överlåtelse av fastighet, varifrån rätt till elektrisk kraft genom skriftligen

upprättat avtal upplåtits, vare avtalet utan särskilt förbehåll gällande

mot nye ägaren; var avtalet ej så upprättat, galle det ej mot honom, med mindre

vid överlåtelsen skett förbehåll om avtalets bestånd.

Säljes fastighet i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare därifrån upplåten

rätt till elektrisk kraft ej gällande mot köparen, med mindre försäljningen

skett med förbehåll om rättighetens bestånd.

Återköpes fastighet enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, vare därifrån

upplåten rätt till elektrisk kraft ej beståndande mot återköparen, med

mindre denne sådant utfäst eller han själv är upplåtare eller tidigare förvärvat

fastigheten antingen med förbehåll om rättens bestånd eller ock under sådana förhållanden

att rätten utan särskilt förbehåll varit mot honom gällande.

Har rätt till elektrisk kraft upplåtits till flera, äge vid försäljning, som i

andra stycket sägs, den upplåtelse företräde, som först skedde; hava flera upplåtelser

skett samma dag, äge de lika rätt. Om företräde i annan ordning på

grund av inteckning är särskilt stadgat.

16 §.

Har rätt till elektrisk kraft upphört på grund av vad i 15 § första eller andra

stycket föreskrives, njute den, som mot vederlag fått sådan rätt åt sig upplåten,

skadestånd av upplåtaren, utan så är att enligt vad särskilt är stadgat rätten

till skadestånd är förverkad.

I fråga om rätt till skadestånd, där rätt till elektrisk kraft förfallit i följd

därav att fastighet, varifrån den upplåtits, efter klander vunnits eller genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

•26

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

utövande av återköpsrätt, som förbehållits tidigare än rätten till elektrisk kraft

uppläts, blivit återköpt från upplåtaren eller den, till vilken fastigheten från

honom övergått, skall vad i 1 kap. 6 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

är stadgat hava motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds ''proposition nr 190.

27

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hullet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 7 februari 1924.

Närvarande: Statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre MARKS

von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmrotii, Hasselrot,

Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg:

»Bland de många lagstiftningsfrågor, som bruka sammanfattas under den

gemensamma benämningen jordfrågan, bar sedan lång tid tillbaka en synnerligen

uppmärksammad plats intagits av den, som avser sättet för upplåtelse

av jord i allmän ägo. Detta gäller med avseende å upplåtelse såväl av

jordbrukslägenbeter som ock av annan fast egendom samt beträffande ej

blott kronan tillhörig jord utan även jord, som äges av kommun eller municipalsamhälle

eller såsom den ecklesiastika jorden eljest är i allmän ägo.

Från olika håll hava härutinnan önskemål framställts och förslag framkom-- mit, vilka giva vid handen, att enligt en ganska utbredd uppfattning de

upplåtelseformer, som av gällande lagstiftning erkännas, — överlåtelse med

vanlig äganderätt samt upplåtelse under nyttjanderätt i en eller annan vedertagen

form — icke för alla fall äro ägnade att i full utsträckning betrygga

och befrämja de syften, som med upplåtelsen avses.

Genom upplåtelse med vanlig äganderätt når man väl det syftet, att den,

som innehar jorden, under inverkan av den känsla av frihet och oberoende,

vilken i regel följer med äganderätten, undfår håg och intresse för fastighetens

förkovran till eget och allmänt gagn. Fn med denna upplåtelseform

förenad fördel kan ock vara, att samhället därigenom beredes tillfälle att

frigöra det kapital, som annars ligger bundet i fastigheten. Men en överlåtelse

med vanlig äganderätt för å andra sidan med sig, att samhället i

stort sett går miste om möjligheten att inverka på fastighetens framtida

användning. Därigenom kan i många fall ändamålet med upplåtelsen ur

samhällets synpunkt sett äventyras. En annan mindre fördelaktig följd av

sådan överlåtelse kan ock tänkas bliva, att, om samhället i en framtid för

ett eller annat ändamål behöver fastigheten, dennas återförvärvande stöter

på svårigheter eller åtminstone åsamkar det allmänna avsevärda kostnader.

Vidare har även den synpunkten anlagts, att det, oberoende av samhällets

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Jfaj:ts proposition nr 190.

behov av själva fastigheten, kan innebära en icke ringa förlust för samhället

att gå miste om densammas framtida värdestegring.

Väljer man åter, för att åt samhället bevara de med äganderätten förenade

företräden, såsom upplåtelseform det ena eller andra till buds stående slaget

av nyttjanderätt, träda lätt andra olägenheter i förgrunden. En nyttjanderättshavare

torde blott sällan i samma grad som en ägare vara hågad för

uppoffringar till fastignetens vidmakthållande och förbättrande, vilket främst

sammanhänger med ovissheten, i vad mån han själv och hans närmaste må

bliva i tillfälle att skörda frukterna av desamma. Ea grund av denna ovisshet

och den i allmänhet osjälvständigare ställning, som nyttjanderättshavaren

i jämförelse med ägaren intager, torde ock nyttjanderätten i flertalet

fall i mindre grad än äganderätten vara ägnad att skapa den trevnad och

arbetsro, varförutan upplåtelsens ändamål i väsentlig måtto måste anses förfelat.

Eu vanlig nyttjanderättshavare har ej möjlighet att använda fastigheten

såsom pant för fordran, en omständighet, som än framhållits såsom en

olägenhet, än åter av dem, vilka i tillfälle till skuldsättning sett en fara för

fastighetsägareklassen, betraktats såsom en fördel.

Dessa och andra synpunkter hava föranlett en strävan att frambringa sådana

upplåtelseformer, vilka intaga ett mellanläge mellan vanlig äganderätt

och vanlig nyttjanderätt och genom vilka man hoppats kunna tillgodose

upplåtarens intressen utan att därmed uppoffra jordinnehavarens.

Ett rättsinstitut med sådant syfte har redan införts i vår lagstiftning,

nämligen tomträtten. Denna är en på särskilt sätt reglerad nyttjanderätt,

som främst genom den medgivna längre upplåtelsetiden samt möjligheten att

använda rättens ekonomiska värde såsom kreditobjekt skiljer sig från vanlig

nyttjanderätt. Lagberedningen, på vars förslag tomträtten infördes, yttrade

därom själv, att institutet funne sin naturliga begränsning i det ändamål,

det vore avsett att tjäna. Det skulle befordra städernas bebyggande, underlätta

ett ändamålsenligt ordnande av deras bostads- och hyresförhållanden

och åt det allmänna bevara den naturliga stegringen av tomtvärdet. Det

vore därför, liksom den äldre upplåtelseformen »ofri tomt», ett så att säga

municipalt institut, inskränkt till städerna, därvid emellertid med städer likställts

andra platser med en tätare sammanträngd befolkning, såsom köpingar

och municipalsamhällen.

Förväntningarna på lagstiftningens utbyggande i förevarande hänseende

hava icke heller lagt sig till ro med tomträttens införande. Olika önskemål

och förslag hava under senare tid framställts, avseende någon modifierad

upplätelseform, därvid man än med utgångspunkt från äganderätten tänkt

sig denna kunna så inskränkas, att upplåtaren i viss mån kvarhölle fastigheten

inom sin intressesfär, än åter trott sig i en förstärkt nyttjanderätt

finna en antaglig lösning. I förra hänseendet har man förordat olika medel,

såsom införandet av återköpsrätt och förköpsrätt, varjämte förslag också

framställts om inskränkningar i ägarens rätt att överlåta och inteckna fastigheten.

Bland de förslag, som avse en starkare nyttjanderätt kommer främst

i betraktande ett av lagrådet år 1923 granskat förslag till lag om åborätt,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition nr 190.

v ilket går ut på inrättande av ett åboinstitut i tidsenlig form att användas

vid upplåtelse av kronojord för jordbruksändamål.

År 1906 väcktes bos Stockholms stadsfullmäktige en motion1 (nr 82), värj

hemställdes, bland annat, att stadsfullmäktige måtte hos Kungl. Maj:t anhålla

om åtgärders vidtagande för sådan ändring i 1 kap. 2 § jordabalken<

att stat och kommun berättigades att vid försäljning av fastighet förbehålla

sig att mot vissa i köpekontraktet bestämda villkor få återköpa fastigheten

I motiveringen framhölls, att det i nämnda lagrum stadgade förbud att i

köpe- och skifteshandling om jord och fastighet förbehålla sig eller andra

att emot någon i samma avhandling bestämd penningsumma eller andra villkor

få framdeles vinna egendomen åter tillkommit år 1810 i sammanhang

med förbudet att vidare bilda fideikommiss i jord samt såsom ett uttryck för

den tidens ekonomiska liberalism, som trodde, att jordens avkastningsmöj ligheter

bäst utnyttjades, om jorden komme i enskildas ägo utan några inskränkande

bestämmelser. Sedan hade en dyrköpt erfarenhet lärt, att stat och

kommun borde hålla på sin jordegendom. Man finge dessutom erinra sig,

att 1810 års lagstiftare mest haft i tankarna jorden på landet. Det vore

därför på hög tid, att dessa bestämmelser nu upphävdes, såvitt de rörde

statens och kommunens egendom. Därigenom finge man särskilt för städernas

jordpolitik ett ytterligare verktyg, som syntes kunna förena fördelarna

av upplåtelse med nyttjanderätt och med äganderätt. Både tomt och hus

kunde nämligen intecknas, men ägaren kunde ej avyttra egendomen till spekulationspris,

vilka omöjliggjordes genom den av staden betingade återköpssumman.

Vid 1907 års riksdag väcktes i andra kammaren motion1 (nr 158) med

yrkande av enahanda innebörd som i nyssnämnda inom Stockholms stadsfullmäktige

framförda motion. Motionären anförde, bland annat, att försäljningen

med olika återköpsvillkor kunde lämpas efter skilda ändamål, behov

eller önskningar. En tomt kunde försäljas med rätt exempelvis att återköpa

den efter viss tid, lång eller kort, med hänsyn till om samhället antoges

då behöva den för nya ändamål. Till köparens trygghet kunde ibland

bestämmas, att rätt att återvinna fastigheten inträdde först då fastigheten

ånyo giDge i köp. Eörsäljningen kunde också ske utan tanke på återvinning,

men i syfte att förekomma spekulation förbindas med återköpsvillkor, som

vore ägnade att verka därhän. Något hinder syntes ej böra uppställas för

stat och kommun att använda denna metod även vid förfogandet över sina

j ordbrukslägenheter.

På hemställan av lagutskottet beslöt riksdagen2, att motionen icke skulle

till någon dess åtgärd föranleda.

Motion i

Stockholms

stadsfullmäktige

år

1900.

Motion vid

1907 års

riksdag.

1 Av herr C. Lindhagen.

2 Första kammaren utan votering och andra kammaren med 119 röster mot 69, vilka avgåvos

för en av motionären avgiven reservation, däri hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande, huruvida och under vilka villkor stat och

kommun kunde berättigas att, utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, försälja fastighet med för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Ktingl. May.ts proposition nr 190.

Lagbered- I motiveringen till sitt förslag till jordabalk (del II sid. 163) har lagmngen

ar beredningen vid behandlingen av frågan om tillåtna och otillåtna villkorsbestämmelser,

då fast egendom säljes, kommit in på nn ifrågavarande spörsmål.

Därvid har beredningen under hänvisning till den ovannämnda motionen

vid 1907 års riksdag erinrat dels hurusom det ifrågasatts, att man borde

såtillvida återgå till den före 1810 gällande rätten, att man åt stat och

kommun inrymde rätt att vid försäljning av jord fästa förbehåll om återköpsrätt,

dels ock om det efter förslag av beredningen införda tomträttsinstitutet.

Därefter har beredningen anfört bland annat:

Att^vid dess (tomträttens) sida ställa en anordning, sådan som den ifrågasatta

återköpsrätten, finner beredningen vara varken lämpligt eller behövligt.

Om återköpsrätten skall fylla det därmed avsedda syftet, måste villkoren

för återköpet vara redan vid försäljningen fullt bestämda; återköpet skall

ske till ett pa förhand bestämt pris, vilket, om anordningen skall för det

allmänna innebära en fördel utöver vad på annan väg kan uppnås, måste

väsentligt understiga vad sådan egendom i den allmänna marknaden skulle

betinga. Den nye ägaren kommer sålunda i en helt annan ställning än

andra fastighetsägare inom samhället; den återköpsrätt, som vilar på hans

egendom, utövar alldeles samma inverkan när den tillkommer ett samhälle

som när den tillkommer en enskild. Det kan visserligen anmärkas, att en

ägare, som är underkastad återköpsrätt, i allt fall icke befinner sig i sämre

ställning än den, vilken innehar egendomen under tomträtt. Detta låter sig

visserligen säga; men skillnaden är såtillvida högst betydande, att vid tomträttsupplåtelsen

rättsförhållandet är i alla avseenden noga bestämt; tomträttshavaren

har intet fog för att betrakta sig såsom ägare, under det vid

försäljning med återköpsrätt frågan om och när denna rätt kommer att utövas

är oviss och därför gör hela rättsförhållandet osäkert. När den en

gång utövas, kommer detta alltid att kännas såsom ett tungt ingrepp i

ägarens förhållanden.

Försäljning med återköpsrätt är därför enligt beredningens tanke, även

när återköpsrätten tillkommer ett samhälle, en anordning, som är förenad

med väsentliga olämpor. Dess användande för angivna ändamål är icke

heller behövligt. Beredningen har icke av de föredömen från utlandet,1

soin åberopats, kunnat övertyga sig, att icke det, som man genom införande

av ifrågavarande återköpsrätt vill vinna, kan i allt väsentligt uppnås genom

användande av tomträttsupplåtelser; att vid denna i sig långt svagare rätt

fästa villkor även om återköpsrätt möter icke samma betänklighet. Och då

det gäller att införa ett för den allmänna uppfattningen i vårt land ännu

främmande institut sådant som tomträtten, vore det efter beredningens mening

föga välbetänkt, om man samtidigt tillskapade en anordning, som kan

bereda det allmänna samma fördelar endast på bekostnad av enskild säkerhet

men som måhända genom namnet och skenet av äganderätt skulle utöva

en större lockelse än den klart begränsade tomträtten.

Ehuru beredningen sålunda funnit sig icke böra i förslaget upptaga bestämmelser

om återköpsrätt i nu angivna mening, har beredningen därmed

icke uttalat något omdöme angående lämpligheten av att i vår rätt upptaga

behåll av förköps- och återköpsrätt, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. För lagstiftning i motionens syfte talade i första kammaren herr K. H. Bergendahl

samt i andra kammaren utom motionären herr Nilsson i Malmö, varjämte herrar K. J. Warburg

och E. F. W. Blomberg instämde i ett av motionärens anföranden.

Fn översikt av utländsk rätt i ämnet är intagen i Bil. IV vid lagberedningens förslag till

jordabalk II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 190. Öl

den med återköpsrätten ofta sammanställda förköpsrätten. Denna rätt innebär

intet annat än att en viss person — sålunda även ett samhälle — äger

vid föryttring av en fastighet företräde att köpa den till det pris, en annan

erbjudit sig att därför betala. Denna rätt har alltså en från återköpsrätten

skild karaktär; den är i själva verket en rätt av samma natur som de lösningsrätter,

vilka redan finnas upptagna i svensk rätt. Behandlingen av

dessa lösningsrätter tillhör emellertid en följande avdelning av jordabalken,

och frågan om förköpsrätten kommer därför först i detta sammanhang att av

beredningen upptagas.

I andra kammaren väcktes vid 1908 års riksdag en motion1 (nr 128), vari Motioner v

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t täcktes låta allsidigt utreda, vilka nya former för upplåtelse

av jord från stat eller kommun till enskilda kunde vara särskilt ur social

synpunkt påkallade och lämpliga, samt därefter för riksdagen framlägga

förslag i ämnet. Såsom följande utdrag ur motionärernas motivering utmärker,

hade de i sikte, bland annat, införandet av ett återköpsrättsinstitut,

omgärdat med betryggande gränser:

Därest, såsom önskvärt vore, upplåtelse i större skala av kronoegendomar

till bildande av egna hem och småbruk komme till stånd, läge det synnerlig

vikt uppå att det sociala ändamålet med upplåtelsen icke sedermera kunde

genom jordinnehavarnas åtgärder i större eller mindre utsträckning gäckas.

Men detta skulle kunna bliva fallet, därest egnahemsförvärvarna vore oförhindrade

att efter eget behag avyttra den från staten erhållna jorden. Sådana

förmer för jordupplåtelse till egna hem borde utfinnas, att därigenom

upplåtelsens sociala ändamål bleve för framtiden tillvarataget eller med

andra ord innehavarens rätt att överlåta jorden till annan behörigen begränsades.

Denna begränsning borde tydligen avse, att jord, varom här vore

fråga, ej finge försäljas till annan köpare än sådan, som stode i ungefär

samma sociala ställning som säljaren. Även andra önskemål funnes emellertid,

som i den mån det lämpligen läte sig göra, borde tillgodoses vid utfinnandet

av nya former för ifrågavarande jordupplåtelse. Dels kunde man

tänka sig möjligheten av att staten själv komme att i framtiden behöva den

upplåtna3 jorden, och dels kunde uppiåten jord av allehanda orsaker stiga i

värde, så att det vore önskligt, att den åter kunde indragas till det allmänna.

Former, som kunde tillgodose nu antydda syftemål, torde för närvarande

icke finnas. Ej heller torde det vara skäl att uppliva den forna

nu nästan utdöda åborätten, vilken vore förenad med för innehavaren synnerligen

betungande bestämmelser i avseende å kontroll över jorden och

husen. Det hade ifrågasatts, att det nya tomträttsinstitutet skulle kunna

utsträckas till att användas även för upplåtande av jordbrukslägenheter. Lagberedningen

hade emellertid i motiven till den föreslagna, av 1907 års riksdag

i huvudsak antagna lagen om nyttjanderätt till fast egendom yttrat, att

nödig försiktighet syntes bjuda att, innan upplåtelser för så lång tid, som

här vore i fråga, ägde rum, området planlades och tomtindelning fastställdes;

och hade lagutskottet i likhet med lagberedningen ansett, att allenast

tomt inom planlagt område borde kunna utgöra föremål för tomträttsupplåtelse,

samt tillagt, att institutet enligt sin natur väsentligen vore avsett

för främjande av bättre bostadsförhållanden ä orter med en större, sammanträngd

befolkning. Motionärerna ville i detta sammanhang erinra, att tomt
-

1 Av herr K. Staaff m. fl.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Framställning

av

Stockholms

stadsfullmäktige

år

1909.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

rätten alltid vore inskränkt till viss, om ock ganska lång tid, medan det

åter kunde ifrågasättas, huruvida icke någon form för till tiden oinskränkt

egnahems- och småbruksupplåtelse borde utfinnas. Motionärerna

tvivlade därför på att tomträttsinstitutet, även om det med en eller annan

förändring skulle visa sig användbart för nu ifrågavarande ändamål, vore

för detsamma tillräckligt Det syntes dem sålunda önskligt, att utredningen

även kunde gå ut på någon form av tryggad besittning, som utan att vara

betungad med den gamla åborättens svåra olägenheter likväl kunde bevara

dess fördelar. Därjämte syntes försäljning med under vissa, starkt begränsade

villkor medgiven återköpsrätt böra komma under övervägande. Motionärerna

ville emellertid uttryckligen framhålla, att deras mening icke vore,

att all upplåtelse med oinskränkt äganderätt ovillkorligen skulle helt upphöra.

Visserligen vore det ur de angivna synpunkterna lyckligast, om staten

kunde behålla, hand över den upplåtna jorden; men det skulle ju kunna vara

möjligt, att i vissa trakter obenägenheten för upplåtelse med inskränktare

rätt vore så stor, att nästan inga sådana upplåtelser kunde ske. I sådant

fall ansåge motionärerna ingalunda, att man borde inställa all upplåtelse,

utan finge man där sälja med oinskränkt äganderätt. Motionärerna hade

för sin del svårt att tro, att, därest betryggande former för besittningsrätt

kunde utfinnas, egnahemssträvarna ändock skulle fasthålla vid den oinskränkta

äganderätten såsom absolut önskemål. Man finge icke av den på många

häll rådande opinionen i detta avseende draga några bestämda slutsatser.

Denna opinion kunde kanske ofta nog vara påverkad av en utbredd motvilja

mot det gamla åborättsinstitutet; och på en sådan motvilja borde icke

rätteligen kunna grundas ett motstånd mot helt andra former av upplåtelse.

1 ramför allt vore att märka att en upplåtelse under tryggad besittningsrätt

möjliggjorde även för den obemedlade att vinna ett eget hem, medan

dittills endast de, som redan ägt något kapital, kunnat förvärva egna hem.

"V id samma riksdag väcktes i andra kammaren en motion 1 (nr 101), vilken

avsåg utredning angående en lag om besittningsrätt på längre tid till kronan

tillhörig jordegendom på grundval av bestämmelserna rörande stadgad åborätt.

Riksdagen - beslöt, i enlighet med hemställan av lagutskottet, att motionerna

icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

1 anledning av den ovan omförmälda bos Stockholms stadsfullmäktige år

1906 väckta motionen beslöto år 1909 fullmäktige,3 att bos Kungl. Maj:t

anhålla om övervägande, huruvida och under vilka villkor stat eller kommun

kunde berättigas att, utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, vid försäljning

av fastighet förbehålla sig återköpsrätt. Till stöd för denna anhållan anförde

fullmäktige följande:

Vad särskilt Stockholms stad beträffar bar den erfarenhet, som vunnits

under handhavandet av stadens tomtaffärer, gjort det tydligt, att den hittillsvarande

begränsningen i möjligheten att under betryggande former upplåta

stadens tomter för olika syften ofta ställt staden inför nödvändigheten

’ Af friherre Th. Adelswärd.

2 Första kammaren utan votering och andra kammaren med 96 röster mot 65, vilka avgåvos

för den av herr K. Staaff m. fi. väckta motionen.

3 Efter tillstyrkande anföranden, utom av motionären, av friherre E. Palmstierna samt herrar

II. Lamm, I. Bendixson, S. Palme och G. Welin.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 190. 33

att undandraga företag av allmännyttig art sin medverkan genom billig

tomtupplåtelse endast av den grund, att det icke varit möjligt vinna garanti

för tomtens användande på avsett sätt. Detta har föranlett, att staden understundom

sett sig nödsakad att anlita former för tomtupplåtelser, som gått

på sidan om gällande lagstiftning, såsom t. ex. uthyrning av tomter på

väsentligen längre tid, än i lag vore medgivet. Man har därvid emellertid

endast haft att röra sig med den upplåtelseform, som haft karaktären av

arrende, vilket naturligtvis också medfört, att många allmännyttiga företag,

som icke kunnat baseras på en sådan upplåtelseform, antingen icke kunnat

erhålla stadens medverkan för fyllande av sitt tomtbehov eller ock fått tomt

åt sig upplåten med äganderätt utan att samhället haft någon säkerhet för

att den uppoffring, detsamma därvid i allmänhet fått ikläda sig, icke kunde

snart nog tiligodokomma enskilt eller främmande intresse.

Genom det nya tomträttsinstitutet hava städerna visserligen vunnit ytterligare

en möjlighet att ordna sin jordfråga på ett lämpligare sätt, än hittills

kunnat ske, men detta institut torde icke ensamt vara i stånd att råda bot för

de missförhållanden, som i senare tider gjort sig särskilt kännbara beträffande

icke minst huvudstadens jordfråga. Tomträttsinstitutet kan svårligen lämpa sig

t. ex. för upplåtande av mark för större och dyrbarare anläggningar av mer

eller mindre offentlig art, ja, det kan ifrågasättas om det över huvud skall

visa sig lämpligt för upplåtande — åtminstone i större utsträckning -—■ av

mark för vanliga större hyreshus inom den egentliga staden. Det finnes förvisso

en mängd fall, där vederhörande städse måste begära att erhålla äganderätt

till den mark, de behöva för sina syften. Men bland dessa fall skall

det säkerligen givas åtskilliga, där man icke skulle röna olägenhet av att

staden såsom säljare ägde rätt att köpa egendomen åter. Därest staden

kunde försälja tomter med återköpsrätt, skulle staden kunna försälja tomter

till allmännyttiga företag och genom återköpsrätten tillförsäkra sig, att tomterna

ej komma till obehörig användning. Priset för marken skulle kunna

nedtryckas och företagens realiserande därigenom underlättas. Staden skulle

också kunna för byggnadsändamål med återköpsrätt försälja mark, som kunde

antagas framdeles bliva behövlig för stadens egna behov, och därigenom undvika

att för sådana behov reservera områden, vilkas behövlighet för stadens

ändamål vore oviss eller i varje fall långt avlägsen.

Någon olägenhet av atf tillerkänna stat och kommun en dylik återköpsrätt

synes ej heller förefinnas. Återköpsrätten skulle ju alltid göras beroende

på särskilt förbehåll vid försäljningen och sålunda icke bliva en allmän

begränsning av äganderätt till av stat eller kommun försåld jord. Det ligger

i sakens natur, att sådan rätt endast komme att av vederbörande begagnas

för särskilda fall, där båda parternas intresse därav betjänades. Under sådana

förhållanden synes det ur allmän synpunkt vara fördelaktigt om förslaget

bleve genomfört.

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk (del III sid. 17 samt 193

och ff) inryckt bestämmelser om förköpsrätt och i sammanhang därmed erinrat

om den livliga uppmärksamhet, som under senare tid ägnats frågan

om införande i vår lagstiftning av en konventionell lösningsrätt efter föredöme

i främmande lagstiftning. Härom har beredningen vidare anfört:

Man ifrågasätter dock icke att låta varje avtal av sådant innehåll bliva

gällande; skall icke fastighetsomsättningens frihet och därmed förbundna fördelar

uppoffras, måste den konventionella lösningsrätten inskränkas till vissa

fall och bindas vid vissa villkor.

Bihang till riksdagens protokoll 1924, 1 saml. 151 käft. (Nr 190.)

Lagberedningen

år

1909.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Det är väsentligen två former av sådan rätt, vid vilka uppmärksamheten fästes:

återköpsrätt och förköpsrätt. Därutinnan överensstämma dessa, att de

båda bereda den berättigade tillfälle att förvärva fastigheten genom att lösa

den till sig. Men, sådana de typiskt utbildats, äro de därutinnan från varandra

avvikande, att under det vid återköpsrätten det pris, efter vilket lösen

skall ske, är på förhand fastställt, det vid förköpsrätten bestämmes av vad

annan köpare vill bjuda för fastigheten; förköpsrätten kan, enligt vad själva

namnet angiver, icke utövas i annat fall än vid föryttring av fastigheten

och innebär rätt att övertaga en annans köp. Då man påyrkat upptagande

i lagstiftningen av den ena eller andra formen av dylik lösningsrätt, har

man, såsom nyss nämnts, icke åsyftat att giva densamma allmän tillämpning

utan velat förbehålla den åt staten eller kommunen för att sålunda bereda

dessa tillfälle att komma i besittning av fastigheter, som för allmänna ändamål

kunna erfordras, och att över huvud på fastighetsomsättningen utöva

det reglerande inflytande, som av hänsyn till det allmänna bästa är nödigt

och nyttigt.

I annat sammanhang hava anförts de skäl, som föranlett beredningen att

icke i förslaget upptaga återköpsrätten. Den fördel, som därmed otvivelaktigt

skulle beredas staten eller kommunen, skulle enligt beredningens tanke

köpas för dyrt, då den måste inverka förlamande på den enskilde ägarens

vilja att höja värdet av sin egendom. Ägaren av en fastighet, som vore

underkastad återköpsrätt, skulle icke heller för att förbättra fastigheten

kunna anlita den kredit, som fastighetsinteckningen eljest erbjuder, då en

inteckning, som folie utom återköpsbeloppet, bleve såsom säkerhet värdelös.

Med synnerlig styrka gör sig denna synpunkt gällande i fråga om de smärre

jordbrukslägenheter — s. k. egna hem —, för vilkas bevarande från annan

användning återköpsrätten skulle särskilt vara avsedd. Och vad angår bostadslägenheter,

erbjuder enligt beredningens tanke tomträtten i allmänhet

den riktiga vägen att tillförsäkra staten eller kommunen det som man genom

återköpsrätten avser att uppnå.

Om återköpsrätten i dess ovan angivna typ måste anses vara en alltför

tryckande inskränkning i äganderätten, kan detta icke sägas om förköpsrätten.

Den lämnar åt jordägaren, ekonomiskt sett, utvecklingsmöjligheten

obeskuren, men den bereder ändock åt den förköpsberättigade utväg att förhindra

användandet av den fastighet, vid vilken den är fäst, på ett sätt, som

strider mot hans intressen.

Då beredningen fullt uppskattar vikten för det allmänna att, särskilt när

jord överlåtes i visst syfte, bereda sig ett fortfarande inflytande på utvecklingen

och förhindra, att denna under inverkan av spekulationen förryckes,

har beredningen icke tvekat att föreslå införande i vår rätt av konventionell

lösningsrätt under form av förköpsrätt.

Yttrande av Stockholms stadsfullmäktige yttrade i underdånig skrivelse den 12 maj

Stockholms 1910 i anledning av lagberedningens förslag om förköpsrätt följande:

mäktige i an ]\p0t (je föreslagna bestämmelserna om förköpsrätt synes från stadens sida

lagbered-V icke vara något att erinra. Tvärtom beredes ju genom desamma en utväg

ningens för-åt staden att, visserligen mot skyldighet att gälda köpeskilling, som av

slag om för- annan bjudits, förhindra användandet av fastighet, vid vilken återköpsrätten

köpsrätt. är fast, på ett sätt, som strider mot stadens avsikter vid upplåtandet. Likaså

kan naturligen förköpsrätten komma till användning, då en fastighet, vilken

staden avhänt sig, finnes erforderlig för något allmänt behov. Emellertid

äro dessa bestämmelser tillämpliga endast för det fall, att fastigheten verkligen

går i köp. Om således t. ex. den, till vilken fastigheten upplåtits,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190. 35

eller hans arvingar använda fastigheten på helt annat sätt än vid upplåtandet

avsetts, bereder det föreslagna institutet icke staden någon möjlighet att

inskrida. Enligt stadsfullmäktiges uppfattning är det därför synnerligen

önskvärt, att den föreslagna förköpsrätten kompletteras med bestämmelser

om återköpsrätt, vilken dock endast bör tillkomma kronan, kommun eller

municipalsamhälle.

I detta sammanhang torde böra erinras, att stadsfullmäktige enligt underdånig

skrivelse av den 15 februari 1909 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om

övervägande, huruvida och under vilka villkor stat eller kommun må berättigas

att, utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, vid försäljning av staten eller

kommunen tillhörig fastighet förbehålla sig rätt att återköpa fastigheten.

Sedan stadsfullmäktige härefter i korthet anfört de av lagberedningen

andragna skälen mot återköpsrätten, fortsätta fullmäktige:

Dessa skäl synas stadsfullmäktige emellertid knappast övertygande. Val

är sant, att den, som för sin tomt erlägger fulla marknadsvärdet, icke torde

finnas villig att underkasta sig villkor om återköp. Eör de fall åter, där

samhället till lägre pris upplåter mark för vissa särskilda ändamål, såsom

till skola, bostadsförening och dylikt, är förhållandet ett helt annat. Den

nye ägaren har här i det lägre priset full valuta för de olägenheter, som

tillskyndas honom genom villkoret om samhällets återköpsrätt. Det kan ej

betraktas såsom en obillighet, att samhället förbehåller sig att för detta lägre

pris återförvärva marken, helst om, såsom väl lämpligen bör ske, förutsättningarna

för återköpsrättens inträdande så vitt möjligt specificeras i köpekontraktet.

Nu är det emellertid just i dessa fall, som behovet av samhällets

återköpsrätt skarpast framträder såsom det enda fullt lämpliga medlet att

förhindra fastighets användande för annat ändamål än med upplåtelsen avsetts.

Slutligen torde böra påpekas, att jämväl förefintligheten av förköpsrätt

torde kunna tänkas komma att lända till minskning i fastighets värde. En

tomt, vilken köparen är säker att få behålla, lärer alltid betinga högre köpeskilling

än en ofri sådan. Införandet av återköpsrätt skulle således i detta

hänseende endast vara ett ytterligare steg på den redan med förköpsrätten

beträdda vägen.

Vid 1915 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion1 (nr 54), däri

hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om

utredning och förslag till lag innebärande rätt för stat, kommun och municipalsamhälle

att inom stadsplanerat område försälja ägande fastighet med sådant

servitut, att fastigheten, när densamma ånyo utbjödes till försäljning, kunde

av staten, kommunen eller municipalsamhället med företrädesrätt få återförvärvas

mot erläggande av den köpeskilling, som med fråndragande av

ersättning för byggnader o. d. motsvarade det ursprungliga försäljningsbeloppet.

Motionären erinrade först om det nyinförda tomträttsinstitutet såsom framsprunget

ur den uppfattning, vilken alltmer gjort sig gällande, att för städers

och därmed likställda samhällens jordpolitik den grundsatsen borde vara

ledande, att äganderätten till mark, som ägnade sig till bebyggande, skulle

i största möjliga utsträckning åt det allmänna bevaras. Härefter anförde

motionären:

Motion vid

1915 års

riksdag.

1 Av friherre E. Palmstierna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Tomträtten har också, ehuru dess tillvaro är endast några få år gammal

och innebär eu fullständig nyhet för vår fastighetshandel och kreditmarknad,

vunnit en tillämpning, som tillfullo bestyrker dess användbarhet härför.

Emellertid har det, som man kunnat förmoda, visat sig, att tomträtten, ehuru

den sålunda besitter avgjorda fördelar och bör i allt större utsträckning införas

såsom ett naturligt led uti samhällenas jordpolitik, likväl icke ensam

förslår att fylla -den uppgift, som upplåtelseformen för mark inom stadsplan

bör fylla. Tomträtten är nyttig och nödvändig inom sitt givna område, men

den har också en begränsning, vilken framträder tydligare, i den mån jordpolitiken

verksamt fullföljer strävandena att förvalta den inom samhället

befintliga marken på ett sätt, som bäst tillgodoser behovet av billig byggnadsgrund.

Det är nämligen så, att med tomträtten följer ett bindande av kapital i

fast egendom, som i den mån tomträtten skulle kunna få en vidsträckt

användning kunde uppgå till högst avsevärda belopp. För stadens liksom

för annans affärsverksamhet är det emellertid icke lämpligt att utöver en

viss gräns fastlåsa kapitalet i jordegendom. Det behöver mobiliseras. För

att vinna detta utan att avstå från de fördelar, tomträtten erbjuder, i fråga

om möjligheten att reglera fastighetshandeln och åt det allmänna bevara

värdestegringen å mark, har man uti den preussiska lagen institutet återköpsrätt

(Wiederkaufsrecht), som vid sidan av tomträtten (Erbbaurecht) i

stor utsträckning begagnas vid lösningen av bostadsfrågan och i den praktiska

kommunalpolitiken visat sig vara ett lyckligt komplement till tomträttsinstitutet.

Sålunda möjliggör återköpsrätten stående inteckning i fastigheten,

något som med tomträtten icke med samma lätthet anordnas.

Återköpsrätten innebär att kommunen säljer tomt med sådant servitut

graverande densamma, att staden efter viss tid må, enligt i lagen och på denna

grundat avtal närmare angivna bestämmelser, återförvärva fastigheten, när

den utbjudes till försäljning, för det ursprungliga priset mot den ersättning

i fråga om lösen för byggnader m. m. som kan anses, erforderlig.

Detta rättsinstitut skulle icke endast vara gagneligt för lösande av egnahemsfrågan

utan även beträffande den del av stadsområdet, som icke avses

för egnahemslägenheter, kunna bli till avsevärd nytta. Med utnyttjande av

återköpsrätten skulle kommunen nämligen just i fråga om de fastigheter,

belägna uti samhällets mer centrala delar, vilka kunna förväntas bli föremål

för spekulation i tomtvärdestegring, utöva ett gott inflytande och förbehålla

denna värdestegring åt det allmänna. Tomträtten har hittills på grund

av de svårigheter dess finansiering visat sig erbjuda icke nått dessa stadsdelar.

Vidare kan det särskilt för vissa ändamål såsom upplåtelse av platser åt

industrien och dylikt vara synnerligen lämpligt att kunna tillgripa återköpsrätten.

Det har visserligen uti enstaka fäll lyckats att mot tomträtt

utlämna mark i sådant syfte, men erfarenheten har likväl givit vid handen

att det för industrien i allmänhet erbjuder svårighet att med de begränsade

inteckningsmöjligheter, som tomträtten anses medföra, kunna finansiera företaget.

Återköpsrätten skulle i detta avseende vara mycket gynnsammare och

icke för det allmänna innebära någon minskning av de förmåner ett försäljande

med tomträtt innebär.

Det har också under utvecklingen av egnahemssamhällena visat sig att

utmed vissa huvudvägar, som icke gärna kunna tänkas undergå någon ändring

i stadsplanen, bebyggandet bör ske på sådant sätt, t. ex. med trevåningshus,

att därmed en värdestegring å tomten uppstår, vilken det kunde för

en fortsatt utveckling av den egentliga egnahemsverksamheten vara lämpligt

att realisera. Men under nuvarande förhallanden förbjuder detta sig självt,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kuvgl. Maj ds proposition nr 190.

såvida man icke vill kasta ut tomten för all framtid till spekulationshandel

genom att försälja densamma med full äganderätt, något varför en stor

betänksamhet med rätta yppas numer inom kommunalpolitiken. Funnes

återköpsrätten, skulle frågan vara löst. Då tinge staden vid försäljningen

sin behöriga valuta, men kunde på samma gång hindra att tomtjobberi uppstod

vid ett egnahemssamhälle, som man genom användande av tomträtt i

övrigt velat skydda för sådant.

Nu har lagberedningen i sitt förslag till ny jordabalk mer i förbigående

behandlat denna fråga och tydligen av omsorg för tomträtten icke gärna

velat införa ett nytt rättsinstitut av föreslagen beskaffenhet uti vår lag.

Denna tvekan kan man väl förstå och uppskatta, men sedan lagberedningens

betänkande skrevs har en erfarenhet i frågan hunnit iåhämtas och man kan

numer säga att det syfte, tomträtten avser att fylla, kan den icke i alla

avseenden och under alla förhållanden tillgodose, utan den behöver hos oss

som i Tyskland det komplement, som återköpsrätten innebär.

Lagutskottet hemställde i anledning av motionen i avgivet utlåtande (nr Lagutskottet

48), att riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t måtte taga under över- “r

vägande, huruvida och i vilken omfattning genom lagstiftning kunde beredas

stat, kommun och municipalsamhälle tillfälle att försälja jord med så kallad

återköpsrätt. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet (efter en kort

redogörelse för tidigare framkomna förslag i ämnet) följande:

Uti den nu väckta motionen har motionären upptagit till förnyat övervägande

frågan om införandet i lagstiftningen jämväl av återköpsrätten i inskränkt

bemärkelse. Motionären begränsar dock i sitt förslag det ifrågasatta

rättsinstitutets omfattning. I olikhet med lagberedningens förslag om

förköpsrätt föreslås, att återköpsrätten, i likhet med tomträtten, endast skall

få tillämpning inom vederbörligen fastställd stadsplan och begagnas allenast

av stat, kommun och municipalsamhälle. Vidare föreslås, att återköpsrätt

må begagnas blott, då fastigheten ånyo utbjudes till försäljning, men

då mot erläggande av den köpeskilling, som, med fråndragande av ersättning

för byggnader och dylikt, motsvarar det ursprungliga försäljningsbeloppet.

Den av motionären föreslagna återköpsrätten är sålunda icke överensstämmande

med det här ovan omförmälda återköpsinstitutet utan snarare

en kombination av förköps- och återköpsrätt.

Enligt vad utskottet inhämtat, har svenska stadsförbundets representantförsamling

vid ordinarie sammanträde den 9 mars 1915 beslutat tillstyrka

ifrågavarande motion.

Det synes lagutskottet ej kunna förnekas, att städer och andra stadsliknande

samhällen i sin kommunalpolitik, för utnyttjande av egen mark,

som de genom statens gamla jorddonationer till städerna ännu innehava

eller eljest på olika sätt förvärvat, behöva bättre och mångsidigare utvägar

än den nu gällande lagstiftningen erbjuder dem. Visserligen har, med erkännande

av detta behov, nyligen instiftats den s. k. tomträtten. Denna

kan dock ej, _ såsom erfarenheten nogsamt utvisar, tillräckligt fylla alla

behov. Särskilda åtgärder erfordras för övrigt för att finansiera tomträtten,

då låneväsendet visa? sig ej ännu vara i avsevärd mån tillgängligt för tomträttsbelåningar.

_ Mångenstädes saknas intresse eller utvägar för att åstadkomma

någonting sådant, och där tomträttskredit sålunda ej anordnats är

tomträtten redan av den anledningen icke något att räkna med uti praktiken.

Såsom motionären framhåller, möter också mycket motstånd mot tomträttens

användning, på grund därav att kapital anses därigenom i för stor

s. 38 Kontrollera mot PDF

Riksdagt

skrivelse

1915.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

utsträckning bindas i fast egendom. 1 den mån denna uppfattning gör sig

gällande, synes det vara angeläget, att vederbörande kommun äger tillfälle

att på annat sätt vid upplåtelsen trygga ändamålet med densamma, utan

att därigenom binda något kapital. I många fall såsom för upplåtelse till

större industriella anläggningar eller större byggnadsföretag möter ännu en

bestämd obenägenhet från spekulanters sida att övertaga en tomt med tomträtt.

I varje händelse kan, såsom i Stockholms stadsfullmäktiges ovan intagna

uttalanden erinras, återköpsrätten mången gång lämpa sig för jordupplåtelser

av vissa speciella slag.

De skäl, som från lagberedningens sida och även eljest pläga anföras emot

återköpsrättens införande, äro företrädesvis, att den ur olika synpunkter

kan vara oläglig för köparen, ävensom att samhället av denna anledning

kan äventyra att ej få någon avnämare till tomterna. Det förefaller dock

som åt vederbörande kommuner borde kunna överlämnas att själva överväga,

vilket sätt för upplåtelse av kommunens egen jord kan för olika fall vara

lämpligt, och skulle det visa sig, att en kommun, som önskar avyttra tomter,

för vilka den bestämt sig att använda återköpsinstitutet, ej kan finna

någon avnämare, lärer det stå kommunen öppet att återfalla på den nuvarande

enda möjligheten eller att försälja med full äganderätt. Någon förpliktelse

att köpa tomter av kommunen föreligger å andra sidan icke heller,

och det står således en eventuell spekulant fritt att avböja ett erbjudet förvärv

på återköpsvillkor. Angeläget är däremot att bereda stadskommunerna

mångsidiga utvägar för de olika förhållandena och skiftande behoven samt

tillfälle att så fort som möjligt få välja mellan sådana.

Det är möjligt, att vad som skulle vinnas genom begagnande av återköpsrätt,

till en ganska väsentlig del ernås även med den modifiering och begränsning

av institutet, som föreslås uti motionen. Utskottet förefaller detta

dock tvivelaktigt. I varje fall synes riksdagen ej böra nu binda sig vid en

dylik inskränkning utan låta utredningen omfatta vad man inbegripit under

begreppet återköpsrätt i allmänhet.

ns Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av båda kamrarna,1 dock att första

ar kammaren icke anslöt sig till utskottets motivering, i följd varav den skrivelse

(nr 204), som riksdagen till Kungl. Maj:t avlät, icke innehöll annat

än den anhållan, varom lagutskottet hemställt. Uteslutandet av utskottets

motivering kom till stånd på yrkande av en talare,2 vilken ansåg, att, om

man beslöte framställningen utan anslutning till utskottets motivering, man

skulle kunna åstadkomma ett övervägande om införande av återköpsrätt utan

de trånga förutsättningar, som motionären angivit; detta rättsinstitut behövde

icke nödvändigt uppfattas i enlighet med den definition, som lagberedningen

givit; man behövde icke förutsätta, att återköpssumman skulle

vara på förhand bestämd och att samhället skulle äga återköpa jorden mot

den ursprungliga köpeskillingen, endast med tillägg av byggnaders och övriga

nedlagda kostnaders värde; i stället för att låta hela jordvärdestegringen

oavkortad tillfalla samhället, kunde man tänka sig ett mjukare förfaringssätt,

innefattande uppdelning av värdestegringen mellan samhället och den

enskilde enligt särskilda grunder; naturligtvis måste man också förutsätta,

1 Utan annan votering än i första kammaren beträffande frågan om anslutning till utskottets

motivering.

2 Herr A. Dahl, i vilkens yrkande herrar H. Lamm och N. Alexanderson instämde.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att återköpsrätten icke bleve så ordnad, att den när som helst kunde träda

i tillämpning, utan borde tomtägaren hava en viss rymlig period, under vilken

han vore oförkränkt uti sin äganderätt.

Frågan om införandet av ett återköpsrättsinstitut har sedermera varit De s. k.

föremål för förberedande överläggningar hos de sakkunniga, vilka jämlikt ^kkunniga.

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 april 1919 tillkallats för fortsatt behand*

ling av frågan om ny jordabalk (de s. k. jordabalkssakkunniga). Från och

med den 1 januari 1923 har emellertid de sakkunnigas utredningsarbete jämlikt

Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 vilat. Fn akt, innehållande

av de sakkunniga gjorda lagutkast och anteckningar, har vid förevarande

frågas behandling varit tillgänglig inom justitiedepartementet.

Genom beslut den 10 juni 1912 bemyndigade Kungl. Haj:t chefen för jord- Deri s. k.

bruksdepartementet att tillkalla visst antal personer med uppdrag att ut- hl t sk omm inreda,

, dels huru lämpliga bestämmelser skulle kunna åstadkommas i syfte att, sionen.

där staten med äganderätt uppläte jord för bildande av egna hem, ändamålet

med upplåtelserna måtte tryggas, så att den upplåtna jorden ej skulle

sedermera kunna övergå till helt annan användning, och dels huruvida för

främjande av egnahemsrörelsens utveckling i vårt land upplåtelse av områden

från de under förvaltning av domänstyrelsen ställda och för statsverkets

räkning utarrenderade jordbruksdomäner ävensom statens skogsdomäner med

undantag av kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen

skulle kunna ske, förutom med äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt,

samt att, därest utredningen därtill föranledde, uppgöra förslag till de

grunder och författningar, som befunnes för ändamålet erforderliga.

De på grund av nämnda beslut tillkallade sakkunniga — den s. k. kronolägenhetskommissionen

— avgåvo den 7 mars 1916 ett betänkande (I) med

förslag rörande tillfälliga åtgärder till förebyggande att av kronan upplåtna

egnahemslägenheter användes för annat ändamål än med upplåtelsen avsetts.

Förslaget avsåg att bereda kronan möjlighet att vid överlåtelse av fast egendom

göra förbehåll inskränkande ägarens rätt att överlåta eller inteckna

egendomen, en utväg, vilken de sakkunniga tänkte sig sedermera skola avlösas

av en mera permanent lagstiftning med uppgift att trygga, att av

kronan med äganderätt upplåtna egnahemslägenheter bibehölles såsom sådana.

De sakkunniga anförde, bland annat, att då det gällde att i lagstiftningsväg

åstadkomma bestämmelser till förhindrande därav att sålunda upplåten

jord användes för annat ändamål än det avsedda, ville det synas som

om det därutinnan enda verksamma medlet vore att stadga återköpsrätt för

staten till ifrågavarande jord, så att staten kunde, när det funnes erforderligt,

vinna densamma åter. .Röster hade ock höjts för tillgripande av en

sådan åtgärd. Å annat håll hade betänkligheter häremot yppats, varvid med

styrka framhållits, att en förefintlig återköpsrätt skulle för fastighetsägaren

skapa ett osäkerhetstillstånd, som betoge honom all lust för fastighetens förkovran

och ingalunda vore förenligt med den verkliga äganderätten. Såsom

ett mera lämpligt medel hade föreslagits så kallad förköpsrätt, varom lagberedningen

utarbetat förslag till bestämmelser. De sakkunniga ville fram
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Grunddragen

av den

av kronolägenhetskommissionen

föreslagna

besittningsrätten.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

hålla att, därest lagberedningens berörda förslag bleve uppböjt tiil lag, därmed

ett avsevärt steg vore taget till åstadkommande att av staten för bildande

av egna hem med äganderätt upplåten jord bibehölles för det med

upplåtelsen åsyftade ändamål och till förhindrande av obehörig spekulation

i dylik jordupplåtelse.

Lagrådet, vars utlåtande över de sakkunnigas förslag inhämtades, fann sig

på skäl, vilka återfinnas i lagrådets protokoll för den 16 mars 1916, icke

kunna tillstyrka förslaget. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t

den 24 mars 1916 fann Kungl. Maj:t de sakkunnigas betänkande icke föranleda

någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Efter fortsatt utredningsarbete beträffande frågan, huruvida för främjande

av egnahemsrörelsens utveckling upplåtelse av områden från ovannämnda

slags jordbruks- och skogsdomäner kunde ske, förutom med äganderätt, jämväl

med tryggad besittningsrätt, avgav kronolägenhetskommissionen den 11

november 1920 betänkande (II) med förslag till lag om besittningsrätt för

obegränsad tid till kronojord och annan publik jord ävensom vissa andra

därav föranledda lagförslag. Kommissionen har gjort gällande, att äganderätten

fortfarande hade stor betydelse som upplåtelseform, där vederbörande

spekulanter själva föredroge densamma vid sina jordförvärv samt omständigheterna

från det allmännas sida icke gjorde annan upplåtelseform önskvärd.

Men där det sistnämnda vore fallet och där kronans upplåtelser av jord till

obemedlade och mindre bemedlade skulle väsentligen främjas genom att någon

köpeskilling för den upplåtna jorden icke ifrågakomma, erfordrades enligt

kommissionens mening en upplåtelseform, som jämte förmånen av frihet

från köpeskilling beredde brukaren och hans efterkommande trygghet i besittningen

av den upplåtna fastigheten med däri genom deras arbete och

kostnader vunna förbättringar, men tillika i erforderlig mån bevarade äganderätten

hos kronan.

Det förslag till ny upplåtelseform, kommissionen alltså framlagt och som

avser lagfästandet av en besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och

annan publik jord, har sökt att åt berörda rättsinstitut giva den dubbla

uppgiften att skydda såväl jordägarens som brukarens intressen. Detta har

kommit till uttryck däri, att å ena sidan den föreslagna besittningsrätten är

ärftlig och förytterlig, men att å andra sidan besittningsrättens övergång

från en innehavare till en annan, likasom naturligtvis även besittningsrättens

utövning, underkastats kontroll från kronans sida. Kronan kan återtaga

den upplåtna fastigheten, då innehavaren, åbon, genom vanhävd eller

annorledes förverkat besittningsrätten, ävensom när besittningsrätten övergått

till någon, som ej står i visst närmare förhållande till den förutvarande

åbon; i det senare fallet skall det emellertid åligga kronan att utgiva lösen

för själva besittningsrätten. En fastighet, som upplåtits med besittningsrätt,

skall brukas såsom en enhet för sig; den får ej under ett bruk förenas

med annan jord än sådan, som upplåtits med enahanda besittningsrätt, och

för dylik förening fordras särskilt tillstånd likasom även för delning av fas
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

tigneten, för dess användande till annat ändamål än jordbruk och för dess

upplåtande till brukande åt annan än viss närstående till åbon.

Bland huvudpunkterna av den föreslagna nya lagstiftningen faller främst

i ögonen det förhållandet, att vid de jordupplåtelser, som med tillämpning

av densamma skulle äga rum, av vederbörande tillträdare till jorden icke

kräves någon köpeskilling utan allenast en för jordens brukande årligen utgående

avgäld. Kommissionen framhåller, att detta innebär ett företräde

framför äganderätten, vilket icke kan nog uppskattas, då det ju gäller att

med ifrågavarande jordupplåtelser nå den fattigaste delen av vår lantbefolkning,

särskilt jordbruksarbetarna, som för visso icke tidigare levat under

sådana förhållanden, att någon kapitalbesparing varit möjlig, och för vilken

även ett så ringa belopp som den tiondel av köpeskillingen, vilken enligt

gällande bestämmelser om betalningsvillkoren vid kronans egnahemsupplåtelser

alltid skall betalas kontant, kan vara betungande nog att gälda, i synnerhet

i betraktande av att ett visst kapital därutöver erfordras för byggnader och

inventarier.

Ett annat företräde hos besittningsrätten, sådan den blivit utformad i

kommissionens lagförslag, har kommissionen framhållit vara det, att besittningsrätten

icke kan göras till föremål för inteckning och att sålunda för

vederbörande småbrukare uteslutits den möjlighet till skuldsättning genom

den upplåtna lägenhetens intecknande, som förefinnes vid upplåtelser under

äganderätt. Härutinnan hava dock motsatta meningar gjorts gällande, såsom

ock vissa inkomna yttranden över kommissionens betänkande utvisa.

I fråga om besittningsrättens allmänna karaktär har framhållits, att den

omständigheten, att äganderätten till jorden är bibehållen åt kronan, uppenbarligen

innebär den fördelen för staten att, därest på grund av nytillkomna

eller ändrade faktiska förhållanden eller eljest den upplåtna jorden finnes

böra erhålla en annan användning, det kan åt kronan beredas möjlighet att

på ett enklare sätt än genom anlitande av expropriationsförfarande eller

eventuell förköpsrätt åter få disponera över jorden. Därvid bör emellertid

tillses, att en dylik möjlighet för kronan icke anordnas så, att den medför

ett osäkerhetstillstånd för besittningsrättshavaren. Enligt kronolägenhetskommissionens

förslag har berörda möjlighet å ena sidan begränsats av förutsättningen,

att kronan finner vägande skäl föreligga för återtagande av den

en gång upplåtna jorden, samt å andra sidan tillåtits inträda blott i de fall,

då besittningsrättshavaren avlidit utan att efterlämna maka eller vissa närmare

arvingar eller ock själv genom överlåtelse av besittningsrätten till annan

än maka eller sådan arvinge manifesterat sin önskan att icke behålla jorden

åt sig eller sin familj.

Kommissionen har avsett att åstadkomma en i verklig mening tryggad

besittningsrätt, d. v. s. en sådan som skulle för vederbörande medföra full

säkerhet beträffande innehavet av jorden samt visshet om att få tillgodonjuta

frukterna av därå nedlagt arbete. I berörda avseende må — med bortseende

i detta sammanhang från förslagets detaljer i övrigt — framhållas, att den

föreslagna besittningsrätten gjorts till tiden helt och hållet obegränsad med

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

uppsägningsrätt för kronan blott i lagstadgade undantagsfall; att den avgäld,

som för brukandet av jorden årligen skall utgå, ställes i förhållande till

jordens naturliga värde; att med hänsyn härtill avgälden skall bestämmas

för viss tid i sänder och vid varje avgäldsperiods utgång undergå ny

uppskattning; att vid avgäldens omvärdering hänsyn ej får tagas till

den förbättring jorden kan hava vunnit genom arbete och kostnader, som

nedlagts därå av fastighetens innehavare; samt att höjning av avgälden i

regel icke må äga rum utöver viss procent av det senast utgående avgäldsbeloppet.

Inom kommissionen har en ledamot i ett utförligt yttrande reserverat sig

mot det framlagda förslaget till lag om besittningsrätt men i stället förordat

utarbetandet av eu jordupplåtelseform, byggd på grundsatsen »köp mot avgäld»,

varvid avgälden borde vara fixerad och kunna efter vissa grunder avlösas

samt kontroll över egnahemsbrukarens disposition över lägenheten förekomma

endast så länge avgälden icke vore till fullo avlöst och eventuellt

byggnadslån icke till fullo inbetalt.

I övervägande antalet av de yttranden, som av överståthållarämbetet

och Kungl. Maj:ts befallningshavande med flera avgivits över kommissionens

betänkande, hava framställts starka betänkligheter mot det föreslagna

besittningsrättsinstitutet. Framför allt har rests den invändningen, att

allenast äganderätten kunde skänka sådan säkerhet i innehavet av jorden

och sådan samhörighet med denna, som erfordrades hos odlaren för att

han icke skulle tröttna i sin oftast mödosamma näring, samt att känslan

av äganderättens företräde framför varje annan besittningsform vore alltför

djupt rotad hos vårt folk för att den nya besittningsrätten såsom

form för innehav av jord skulle komma att omfattas av ett allmännare

intresse.

Till lagrådet På grundvalen av kronolägenhetskommissionens betänkande har sedermera

mitteratför-*nom jordbruksdepartementet utarbetats ett förslag till lag om åborätt, nyslag?

seende upplåtelse från kronan tillhörig och under dess omedelbara vård

stående jord för jordbruksändamål. Förslaget jämte åtskilliga av detsamma

föranledda lagförslag remitterades den 8 januari 1923 till lagrådet. Därvid

framhöll föredragande departementschefen, att kommissionens förslag underkastats

vissa jämkningar i syfte dels att åstadkomma förenklingar och dels

att vinna en än mera tryggad och oberoende ställning för besittningsrättshavaren.

Lagrådet om Om det remitterade förslagets allmänna grunder yttrade lagrådet till en

1933 års för- början;

slag. J

Syftet med det föreliggande lagförslaget är att till främjande av egnahemsoch

småbruksrörelsens utveckling skapa en ny form för jordupplåtelser från

kronojord Man har emellertid icke tänkt sig, att den nya upplåtelseformen

skulle utesluta den hittills allmännast tillämpade eller jordens överlåtande

med äganderätt. Tvärtom är uttryckligen framhållet, att båda systemen

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kuwjl. Maj:ts proposition nr 190.

skulle komma till användning vid sidan av varandra, därvid valet mellan

dem skulle bero på omständigheter, som i det särskilda tallet föranledde, att

åt endera formen borde givas företräde.

Mot tillämpning av äganderätten vid ifrågavarande upplåtelser har framställts

anmärkning i väsentligen två hänseenden, nämligen dels därutinnan,

att staten ej vunne säkerhet för att det sociala syftet med jordens avhändande

bleve för framtiden tryggat, i det att jorden kunde komma att övergå till

personer, som använde den för andra ändamål än det avsedda, och dels med

hänsyn till svårigheten för de befolkningslager, som man ville förhjälpa till

eget hem, att anskaffa det kapital, som erfordrades för köpeskillingens erläggande.

Dessa olägenheter skulle undgås, därest upplåtelsen skedde visserligen

för obegränsad tid och med en rätt, som vore ärftlig och förytterlig, men

dock allenast med besittningsrätt, som tilläte kronan att under_vissa omständigheter

återtaga fastigheten och medgåve vederlagets utgående i årlig avgäld.

Med en sådan upplåtelseform skulle även vinnas den fördelen, att staten,

såsom fortfarande ägare av jorden, kunde under lättare förmer än medelst

expropriation åter komma i besittning av densamma, i händelse den bleve

behövlig för något mera omedelbart statsändamål, och att staten jämväl bereddes

särskild möjlighet att göra sig till godo uppkommen värdestegring,

som ej härrörde av innehavarens arbete och kostnader. Det nya institutet

skulle, såsom det blivit karaktäriserat, innebära en upplåtelseförm, som, jämte

förmånen av frihet från köpeskilling, beredde brukaren och hans efterkommande

trygghet i besittningen av den upplåtna fastigheten, med därå genom

deras arbete och kostnader åstadkomna förbättringar, men tillika i erforderlig

mån bibehölle äganderätten hos kronan.

I anledning av vad sålunda anförts mot äganderätten och för ständig besittningsrätt

såsom form för egnahems- och småbruksupplåtelser må några erinringar

göras. Den mindre bemedlade jordförvärvarens intresse i. att ej behöva

på en gång erlägga ett för hans förhållanden stort köpeskillingsbelopp

kan i väsentlig mån tillgodoses även vid försäljning, om staten för främjande

av det sociala syftet medger förmånliga betalningsvillkor, och det lärer ej vara

oförenligt med en äganderättsupplåtelse, att vederlaget i sin helhet bestämmes

i årlig avgäld, med eller utan rätt för köparen att, därest han framdeles skulle

finna det med sin fördel förenligt, avlösa avgälden efter viss grund. Att avgälden

genom penningvärdets fall så småningom nedsjunker till en obetydlighet

kan väsentligen förebyggas därigenom att densamma, bestämmes i naturapersedlar.

Ur förvärvarens synpunkt får ej heller förbises den störa fördel,

som, därest han vinner äganderätt, ligger däri, att för det kreditbehov, som

väl nästan alltid yppar sig, då det gäller uppförande eller övertagande av

jordbruksbyggnader och anskaffande av inventarier, är att tillgå säkerhet i

fastighetsinteckning; i brist av sådan säkerhet lärer han vara hänvisad att anlita

det ur många synpunkter olämpliga borgenssystemet eller blir det ofrånkomligt,

att staten genom lån möjliggör ej blott fastighetens bebyggande utan även

dess förseende med inventarier. Yad angår de statens intressen, som ovan berörts,

bör givetvis vid disposition av jord, som kronan med någon sannolikhet

kan förväntas framdeles behöva för något statsändamål, icke ifrågakomma

upplåtelse annorledes än med nyttjanderätt för viss tid, och i andra

fall lärer — frånsett expropriationsmöjligheten — syftet kunna väsentligen

vinnas genom införande av förköpsrätt.'' Förslag därutinnan har avgivits av

lagberedningen (i »Förslag till jordabalk III»), som till stöd för detta förslag

hänvisat till vikten för det allmänna, att, särskilt när jord överlåtes i

visst syfte, bereda sig ett fortfarande inflytande å utvecklingen och förhindra,

att denna under inverkan av spekulationen förryckes. Vidkommande särskilt

det allmänna intresset i fråga om tillgodogörande av värdestegring av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

angiven art, torde detta intresse lämpligen icke böra beträffande ifrågavarande

fastigheter tillgodoses i annan mån än genom beskattning å fastigheter i allmänhet.

I betraktande av anförda omständigheter och med tanke även därpå att

i folkmedvetandet lärer finnas en rotad övertygelse om äganderättens ovillkorliga

företräde framför varje annan upplåtelseform, synes det kunna sättas

starkt i fråga, huruvida verkligt behov föreligger att för kronans jordupplåtelser

till enskilda införa den nu föreslagna typen. Lagrådet anser sig

emellertid nu icke hava att närmare ingå på denna fråga utan allenast att

till besvarande upptaga spörsmålet, huruvida — under den antagna förutsättningen,

att för kronans omförmälda upplåtelser bör vara att tillgå ej blott

äganderättsinstitutet utan även någon art av besittningsrätt för obegränsad

tid — den utformning av en sådan rätt, som det remitterade förslaget innehåller,

är av beskaffenhet att kunna godtagas.

Därvid lärer till en början beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget

en anmärkning av mera allmän innebörd vara på sin plats. Den föreslagna

besittningsrätten eller, såsom den i förslaget benämnes, åborätten är

ett mellanting mellanäganderätt och arrenderätt; och åtskilliga bestämda uttalanden

i motiven giva vid handen, att man velat göra innehavarens ställning

så trygg som möjligt, så mycket liknande en ägares, som är förenligt

med samtidigt tillgodoseende av de synpunkter, vilka föranlett frångående av

äganderättsformen i förevarande fall. Det har alltså gjorts ett försök att förlika

statens och åbons stridiga intressen. Att härvid uppnå ett tillfredsställande^

resultat är givetvis vanskligt. Härom bär ock förslaget vittne. Det

innehåller nämligen enligt lagrådets mening så allvarliga inskränkningar i

åbons rätt, att det lärer kunna befaras, att åborättsupplåtelser komme att

bliva föga begärliga.

Härefter gjorde lagrådet ytterligare åtskilliga anmärkningar och uttalanden

beträffande såväl förslagets allmänna grunder som ock dess särskilda bestämmelser,

därvid lagrådet uttalade sig för en omarbetning i syfte särskilt

att stärka åbons ställning samt att öppna möjlighet till inteckning i åborätten

genom att anordna den medförslaget avsedda upplåtelsen enligt grunderna

för gällande lagstiftning om tomträtt.

En ledamot av lagrådet yttrade, bland annat, följande:

Jag har väl ansett mig nu böra till detaljerat besvarande upptaga allenast

spörsmålet, huruvida —• under förutsättning att för kronans ifrågavarande jordupplåtelser

bör vara att tillgå ej blott äganderättsinstitutet, sådant det för

närvarande utformats, utan även någon art av besittningsrätt för obegränsad

tid • den utformning av en sådan rätt, som det remitterade förslaget innehaller,

är av beskaffenhet att kunna godtagas. Den frågan återstår emellertid

att besvara, om icke de syften man med det remitterade förslaget avsett att

vinna bättre skulle kunna ernås genom modifikationer i den nuvarande

äganderätten. Vid förslagets utarbetande synes man hava utgått från att,

då kommissionens förslag därom att vid överlåtelse av fast egendom, som

ägde rum från kronan, skulle fa göras förbehåll, som inskränkte förvärvarens

så ock ny ägares rätt att överlåta eller inteckna egendomen, i enlighet med

lagradets. avstyrkande ej föranlett någon åtgärd, denna väg ej vidare vore

framkomlig. Till denna uppfattning kan jag icke ansluta mig. Skulle, på

sätt enligt min mening är fallet, avsevärda olägenheter visa sig vara förbundna

med den föreslagna besittningsrätten på obegränsad tid, synes mig

nämnda fråga böra upptagas till förnyad prövning; och finner jag för min

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

del principen om äganderättens helgd icke vara så bärande, att den bör vara

till hinder för att, särskilt då det gäller upplåtelse från kronojord, i äganderätten

göra de modifikationer, som kunna erfordras för ovannämnda syftemåls

vinnande. Det synes mig därför lämpligt, att, innan beslut fattas om

införande av det nya åborättsinstitutet, undersökning verkställes, om icke

såväl statens som de mindre bemedlades berättigade intressen bättre skulle

kunna tillgodoses genom upplåtelse under äganderätt mot avgäld och med

erforderliga inskränkningar i äganderätten. Den utländska lagstiftningen

lämnar därvid god vägledning, och har jag för egen del, ehuru tiden ej medgivit

mig att i detalj ingå på frågan, kommit till den uppfattningen, att en

sådan lagstiftning skulle bliva vida mindre specialiserad än den föreslagna

och bättre stämma med den rådande rättsuppfattningen inom vårt land, på

samma gång den även från det allmännas sida skulle kräva mindre omfattande

uppsikt. Helt säkert komma, om det nya åborättsinstitutet skulle få mera

allmän tillämpning, stora svårigheter att yppa sig för vederbörande myndigheter

att med nuvarande arbetskrafter fullgöra de skyldigheter, som enligt

det framlagda förslaget skulle åligga dem.»

Efter denna redogörelse för frågans tidigare behandling fortsätter föredraganden

:

»Skillnaden mellan vanlig äganderätt och vanlig nyttjanderätt såsom upplåtelseform

är, på sätt jag i början av detta anförande i korthet utvecklat,

högst betydande; och denna åtskillnad är icke blott av formell natur,

utan giver sig jämväl starkt till känna, om man ser till nämnda upplåtelseformers

reala innebörd och verkningar. Det är därför helt naturligt, att,

om valet skall stå mellan dessa skilda former av upplåtelse, tveksamheten,

huruvida den ena eller andra av dem är att föredraga, kan i särskilda fäll

bliva avsevärd. Råder åter enighet så långt, att man finner det önskvärt att

för användning i de fall, då det prövas erforderligt, äga tillgång till en upplåtelseform,

som, i den utsträckning sådant över huvud taget är möjligt,

innebär en utjämning av de nyss antydda skarpa motsättningarna, — en upplåtelseform

alltså, som befinner sig någonstädes emellan vanlig äganderätt

och vanlig nyttjanderätt, — synes frågan, huruvida man till utgångspunkt

för uppnåendet av en dylik modifierad upplåtelseform bör välja äganderätten

eller nyttj and er ätten, mera kunna betecknas såsom en fråga om vad som är

lagtekniskt lämpligt än den kan sägas vara av större principiell räckvidd.

Visserligen får man ej förbise, att det alltid ligger en icke ringa vikt uppå, att

upplåtelseformens yttre anordning och dess benämning stå i bästa samklang

med gängse åskådningar och önskningar. Men ser man till själva det sakliga

huvudsyftet, den eftersträvade jämvikten mellan upplåtarens och jordinnehavarens

intressen, så lärer det, teoretislct taget, icke vara omöjligt att

ernå ungefär samma avvägande av intressemotsatserna, vare sig man söker

lösningen i en inskränkt äganderätt eller en förstärkt nyttjanderätt.

Ur praktisk synpunkt är valet mellan de båda metoderna däremot allt annat

än likgiltigt. Är man angelägen att på en så enkel väg som möjligt

nå målet och åsyftar man tillika, att den blivande lagstiftningen jämväl vid

tillämpningen skall utmärka sig för enkelhet och överskådlighet, då kräver

frågan för visso ett noggrant övervägande. Vad man därvid i första hand

Departe
mentschefen.

Äganderätt

eller nyttjanderätt

såsom

grundform?

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj:ts proposition nr 190.

har att klargöra är, vilken rättsställning man vill bereda jordinnehavaren:

År det meningen, att denna rättsställning skall mera närma sig äganderätten

än nyttjanderätten eller tvärtom? Avser man, med andra ord, att jordinnehavarens

ställning i allmänhet skall likna ägarens blott med vissa ininskränkningar,

vilka erfordras för tillgodoseende av ett eller annat viktigt

samhällsintresse? Eller åsyftas endast att på enstaka punkter giva honom

en starkare ställning än en vanlig nyttjanderättshavare? Allteftersom den

förra eller den senare av sistnämnda båda frågor besvaras jakande, ligger

det onekligen för tanken närmast att vid det nya institutets utformande välja

i förra fallet äganderätten och i senare fallet nyttjanderätten såsom utgångspunkt.

Därigenom synes man nämligen lättast kunna tillgodogöra sig de

rättsregler, vilka äro givna i redan befintlig lagstiftning, något som lärer

befordra lagstiftningsåtgärdens enkelhet och de nya bestämmelsernas inpassande

på ett naturligt sätt i det gällande rättssystemet. Ett motsatt tillvägagångssätt

åter synes lätt kunna medföra behov av nya bestämmelser

till större antal och omfattning, då man här har att modifiera en från den

åsyftade upplåtelseformen mera avlägsen grundform.

Innan jag närmare ingår på grunderna för den lagstiftning, som jag med

denna framställning avser, önskar jag till en början förutskicka en erinran,

hurusom enligt sakens natur en, på sätt ovan antytts, modifierad upplåtelseform

lika litet som den vanliga äganderätten eller den vanliga nyttjanderätten

utan vidare kan göra anspråk på att för alla de syften, som man

kan vilja tillgodose med jordupplåtelser i olika fall, vara ensam tillfyllestgörande.

Olika ändamål och behov kräva olika anordningar; och jag kan

i detta sammanhang endast åsyfta att för, såsom jag hoppas, ett flertal

viktiga klasser av upplåtelser medverka till enligt min tanke önskvärda lagbestämmelser.

Vid övervägande av de synpunkter, från vilka den föreliggande frågan

under dess tidigare dryftande skärskådats, har jag kommit till den uppfattningen,

att man i en genom återköpsrätt på visst sätt inskränkt äganderätt

skulle kunna finna en för åtskilliga fall väl avpassad upplåtelseform. Denna

åsikt grundar jag icke endast på de många direkt framställda önskemålen i

sådan riktning och vad till stöd för desamma anförts. Även de syften, vilka

åberopats av förespråkarna för en stadgad besittningsrätt på obegränsad tid,

synas mig vara av den art, att man för deras uppnående snarare bör lita

till äganderätten än till nyttjanderätten såsom grundform. Under den fortgående

behandlingen av det förslag till lag om åborätt, som år 1923 granskades

av lagrådet, gjorde sig kravet på en tryggad ställning för åbon gällande

med växande styrka. Redan kronolägenhetskommissionen hade detta mål

för ögonen; och då det inom jordbruksdepartementet delvis omarbetade förslaget

remitterades till lagrådet, gav föredragande departementschefen till

känna, att han låtit sig angeläget vara att i kommissionens förslag vidtaga

vissa jämkningar för vinnande av en än mera tryggad och oberoende ställning

för åbon; ändock fann lagrådet sig böra uttala, att, om det nya institutet

skulle bliva av praktiskt värde, åbons ställning åtminstone i vissa hänseen
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 190.

47

den borde ytterligare stärkas. Dessa upprepade ansatser i syfte att uppnå

en för jordinnehavaren allt mera oberoende och fri ställning peka onekligen

hän mot äganderätten såsom en mera naturlig grundval för hela anordningen.

Detta intryck synes mig vinna i styrka, då man närmare tager del av det

år 1923 till lagrådet remitterade förslaget, vars bestämmelser, på samma

gång som de äro ganska talrika, synas stundom kunna bliva rätt svåra att

tillämpa och därjämte torde komma att ställa stora krav på de övervakande

statsmyndigheternas tid och arbetskrafter. Om man därjämte besinnar, att

bestämmelsernas antal efter allt att döma måste icke obetydligt utökas, om

man med äganderätten vill jämställa åborätten även i så måtto, att den

skall kunna intecknas, torde intrycket av en i förhållande till ändamålet

mycket invecklad apparat än ytterligare befästas. Kan man — såsom jag

är böjd att antaga — på den av mig åsyftade vägen tillgodose, förutom de

ändamål, som en återköpsrätt eljest kan tjäna, jämväl de syften, som man

med åborättsförslaget velat befrämja, då är enligt min mening detta en stor

fördel icke minst ur synpunkten av det önskvärda i att upplåtelseformernas

antal icke onödigtvis utökas till en alltför skiftande mångfald, utan att

fastmera en viss begränsning av lagstiftningen på ifrågavarande område

iakttages.

Då jag sålunda byggt det förslag, jag nu går att framlägga, på äganderätten,

har jag gjort detta så mycket hellre som jag behjärtar det från flera

håll vitsordade och för övrigt väl kända förhållandet, att äganderätten för

det stora flertalet i grund och botten framstår såsom den mest eftersträvade

rättstiteln, då det gäller jordbesittning. Vid det val, man här har att göra,

bör man icke förbise detta förhållande, som uppenbarligen blir av stor betydelse,

då man en gång kommer till den punkt, där de nya bestämmelsernas

omsättning i det praktiska livet vidtager.

Den nya upplåtelseformens främsta uppgift synes mig vara att betrygga p)e ]iuvu(iändamålet

med samhällets jordupplåtelser. Det är ett fullt berättigat an- sakligaste

språk från samhällets sida att icke behöva overksamt åse, hurusom detta

ändamål, för vars befrämjande samhället kanske gjort stora uppoffringar,

förfuskas eller tilläventyrs helt förfelas därigenom att den upplåtna jorden

ryckes in i den allmänna spekulationsvirveln eller på annat sätt kommer

till en icke avsedd användning. Likaså bör samhället kunna påkalla, att

den med viss ändamålsbestämning av samhället upplåtna jorden återföres

till samhället, därest ändamålet skulle förfelas i anledning av fastighetens

olämplighet för den avsedda användningen. Sörjer man tillika för, att den

vid upplåtelsen en gång givna ändamålsbestämningen icke blir en oböjlig

form, i vilken utvecklingen stelnar och bindes, så lärer en dylik ändamålsbestämning

icke heller kunna anses på ett olämpligt sätt inkräkta på jordinnehavarens

ställning såsom ägare.

Vidare har man velat vinna den fördelen, att, om i framtiden behov för

samhället yppas att åter komma i besittning av jorden, detta skall kunna

ske på enklare och billigare väg än den, som anvisas i gällande författ
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Betänkligheter,

som

anförts i

fråga om

återköpsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ningar om expropriation. Denna fråga är uppenbarligen för jordägaren av

mera ömtålig natur än den förra. Enligt det nu utarbetade förslaget om

återköpsrätt och vissa i samband därmed ifrågasatta lagändringar, kommer,

när en av återköpsrätt besvärad fastighet på vanligt sätt exproprieras, löseskilliDgen

för fastigheten att bestämmas efter liknande grunder som den

löseskilling, vilken skall utgå vid återköp. Det kunde då möjligen synas

obehövligt att bär öppna någon annan möjlighet till fastighetens återförvärvande

än den, som expropriationsinstitutet erbjuder. Jag har emellertid

ansett mig böra föreslå, att återköp enligt vissa regler skall få äga rum

jämväl då ägaren vill överlåta jorden till oskyld person, en möjlighet, som

kan få sin betydelse bland annat just för sådana fall, då samhället utan att

hava erhållit tillstånd till expropriation, önskar för något sitt behov återbörda

jorden. Därigenom har jag trott mig kunna tillmötesgå särskilt vissa

önskemål, som beröra städernas jordpolitik, samtidigt som bestämmelserna

härutinnan utformats så försiktigt, att jag kunnat anse denna anordning

såsom på det hela taget för jordägaren mycket litet kännbar.

Ett tredje samhällsintresse, som man önskat tillgodose, är det som har avseende

å den framtida jordvärdestegringen. Återköpsrätten, sådan den i föreliggande

förslag utformats, medför också indirekt, att samhället vid upplåtelsen

kan på visst sätt, såsom av det följande närmare skall framgå,

sägas förbehålla sig andel i dylik värdestegring. Denna andel är dock på

det sätt begränsad, att densamma endast omfattar den stegring, som hänför

sig till annan användningsmöjlighet beträffande fastigheten än den för

jordägaren tillåtna.

Yad särskilt angår det förut omförmälda åborättsförslaget, har såsom en

därmed förenad viktig fördel åberopats, att man därigenom vunne tillfälle

även för den mindre bemedlade att ägna sig åt jordbruk under tryggande

former. Detta mål, vars uppnående jag finner synnerligen behjärtansvärt,

torde emellertid, såsom lagrådet enligt min mening fullt riktigt anmärkt,

icke vara oförenligt med upplåtelse under äganderätt, då försäljning otvivelaktigt

kan tänkas ske mot ett i sin helhet i årlig avgäld och eventuellt,

till motverkande av penningvärdets fall, i naturapersedlar bestämt vederlag.

Det vill därför synas som om icke heller nämnda hänsyn skulle behöva

föranleda betänkligheter mot upplåtelse även i nu ifrågavarande fall under en

äganderätt, som i samhällets intresse i förut angivna hänseenden begränsas.

För att uppnå den åsyftade begränsningen i äganderätten har jag, såsom

redan nämnts, i valet mellan olika möjligheter stannat vid en på visst sätt

anordnad återköpsrätt. Härmed har jag icke velat taga ståndpunkt till

tanken på en sådan förköpsrätt, som lagberedningen föreslagit (se ovan sid.

33—34). Men för det mera begränsade tillämpningsområde, varom här är

fråga, och de särskilda syftemål, vilka här, enligt vad förut antytts, komma

i betraktande och vilka icke lära fullt ut kunna tillgodoses med förköpsrätten,

har jag funnit en återköpsrätt vara motiverad. Det på sin tid av kronolägenhetskommissionen

framförda förslaget att stadga inskränkningar i ägande
-

I

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majits proposition nr 190.

rätten, varigenom ägaren skulle betegas friheten att överlåta och inteckna

fastigheten — ett förslag, som aldrig var tänkt annat än såsom ett provisorium

— har jag av naturliga skäl i detta sammanhang, där fråga är om

rättsregler, vilka äro ämnade att bestå för framtiden, icke kunnat direkt

upptaga. Däremot anser jag mig böra framhålla, hurusom den till grund för

nämnda förslag liggande tankegången, ehuru i en förmildrad och efter

äganderättens natur mera anpassad form, kommer till sin rätt genom de

grundläggande bestämmelserna i det förslag, som härmed framlägges.

De från skilda håll anförda betänkligheterna mot en återköpsrätt har jag

vid frågans behandling ingalunda förbisett. Den kritik, som i dylikt hänseende

kommit till synes, har emellertid riktats mot en återköpsrätt, i väsentliga

stycken helt annorlunda inrättad än den av mig åsyftade. Härutinnan

hänvisar jag till de av mig föreslagna bestämmelserna och till vad

jag i det följande kommer att andraga beträffande desamma. Redan i detta

sammanhang vill jag dock i största korthet framhålla de stadganden i förslaget,

på vilka jag främst grundar den bestämda uppfattningen, att återköpsrätten

i den av mig föreslagna utformningen, som i vissa viktiga hänseenden

lägger band på avtalsfriheten, skall visa sig icke medföra de ofördelaktiga

verkningar, som hittills stått avskräckande i vägen, då fråga varit

om införande av en dylik rätt. DärDd syftar jag dels på de bestämmelser,

som reglera förutsättningarna för återköpsrättens utövande, och dels på vad

i förslaget stadgas om den löseskilling, som vid återköp skall utgå till fastighetens

ägare. Jag vågar antaga för visst, att de begränsningar, förslaget

uppställer i fråga om möjligheten att göra återköpsrätten gällande, skola

visa sig tillfullo vara betryggande för ägaren, så att äganderätten för honom

i detta avseende kommer att te sig såsom en verklighet och icke såsom ett

sken. Vad angår löseskillingen vid återköp, avses i förslaget att tillförsäkra

ägaren såväl full ersättning för förbättringar som ock skälig andel i uppkommen

värdestegring, till följd varav förslaget icke heller lärer drabbas av

de anmärkningar, vilka framställts mot en återköpsrätt, innefattande befogenhet

att återförvärva fastigheten mot en på förhand bestämd, relativt låg

löseskilling.

Från ett eller annat håll kan förslaget tilläventyrs i stället bliva föremål

för den anmärkningen, att detsamma i alltför ringa utsträckning tillvaratager

samhällets intressen. Därtill vill jag då endast säga, att om man på allvar

åsyftar att bereda jordens innehavaie en i verklig mening tryggad ställning

— man må använda benämningen äganderätt eller stadgad besittningsrätt

— så måste säljaren också vara beredd att avstå från en icke alltför oväsentlig

del av sin rätt till jorden och dennas framtida utvecklingsmöjligheter.

Vill samhället åter för sig behålla äganderättens alla mera avsevärda

företräden, då återstår alltid upplåtelse under vanlig nyttjanderätt på kortare

eller längre tid. Naturligtvis är det, såsom jag förut framhållit, icke

heller omöjligt att, om man önskar giva innehavaren en ställning, som ligger

nära den vanliga nyttjanderätten, men dock är i viss mån starkare än

denna, på lagstiftningens väg framkonstruera en upplåtelseform, som tillgo
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 151 käft. (Nr 190.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

doser ett sådant syfte. Jag har emellertid trott, att den ståndpunkt, förslaget

i fråga om fastighetsinnehavarens rättsställning intager, bäst motsvarar

vad som i regel bör åsyftas med en i samhällets intresse modifierad upplåtelseform.

Tillämpa Att märka i fråga om förslagets tillämpningsområde är först och främst,

*det. att bestämmelserna därom icke i något fall medföra tvång att använda den

(1 §) föreslagna upplåtelseformen, utan blott angiva den gräns, innanför vilken

möjlighet till dylik användning är för banden.

Sådan möjlighet föreligger till en början vid försäljning av fastighet, som

med äganderätt innebaves av kronan, kommun eller municipalsamhälle. Men

förslaget utsträcker också möjligheten till fastighet, som eljest är i allmän

ägo. Härmed avses att träffa sådana fastigheter, vilka väl icke kunna sägas

direkt tillhöra vare sig kronan eller en viss kommun eller ett visst municipalsamhälle,

men som ändock måste anses tillhöra »det allmänna», då detta begrepp

uppfattas såsom representerat av stat, kommun, municipalsamhälle eller annan

därmed jämförlig samfällighet. Såsom exempel härpå torde med hänsyn

till häradets sedan gammalt i viss mån kommunala natur kunna anföras

häradsallmänningarna. Däremot falla icke bys eller annat skifteslags

samfällda ägor under förslagets bestämmelser, över huvud taget är från

dessas tillämpning utesluten varje fastighet, beträffande vilken såsom ägare

kan utpekas något rättssubjekt, som i förhållande till »det allmänna», detta

begrepp fattat i dess nyss angivna betydelse, intager en fristående ställning,

och det inverkar härvidlag icke, att fastigheten möjligen förvaltas till förmån

för något »det allmännas» ändamål. Ages t. ex. en fastighet av en stiftelse,

som är ett självständigt rättssubjekt, kunna förslagets bestämmelser ej

därå tillämpas, även om hela stiftelsen och därmed fastigheten står i en kommuns

tjänst vid utövandet av dess sjuk- eller fattigvård. En viktig del av

vårt lands jordtillgångar, å vilken förslaget enligt det nu sagda kan tänkas

komma till användning i en icke ringa utsträckning, så framt detta ur andra

synpunkter befinnes lämpligt och beslut därom i vederbörlig ordning kommer

till stånd, är den ecklesiastika jorden. Jag har icke att närmare ingå

på frågan härom, utan vill blott i detta sammanhang erinra, hurusom under

senare tid förslag framställts angående sådan jords styckande och upplåtande

för nybildning av mindre, självständiga jordbruk.

Avtalet om Med ändring av 1 kap. 2 § jordabalken föreskrives nu i förslaget, att, då

varå förslagets bestämmelser äro tillämpliga, säljes, förbehåll av

säljaren må göras om en till sin natur oförytterlig rätt för honom att under

de förutsättningar och i den ordning, förslaget stadgar, köpa fastigheten

åter. Sådant förbehåll kan dock komma i fråga allenast i samband med

villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda densamma för

visst ändamål eller ock underlåta viss användning. Detta sammanhänger

med den för hela institutet grundläggande tanken, att det är upplåtelsens

ändamål, som skall skyddas. Härtill skall återköpsrätten tjäna såsom medel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:tu proposition nr 100.

Öl

Visserligen förekomma, såsom nämnts, bland de föreslagna skälen för återköp

även sådana, som icke äga direkt sammanhang med upplåtelsens ändamål,

men innehavaren av en återköpsrätt lärer väl, om han över huvud

taget har tanke på att en gång i framtiden återköpa fastigheten, under alla

förhållanden hava ett visst intresse av, hur densamma i avbidan därpå förvaltas.

Vid förslagets upprättande har jag därför ansett, att man borde utgå

från, att förbehållet om återköpsrätt alltid förknippas med något villkor

angående fastighetens användning. Då detta villkor kan innefatta ett huru

obetydligt intrång som helst i ägarens förvaltningsfrihet, torde förslagets

ståndpunkt i denna del icke kunna sägas onödigtvis kringskära möjligheten

att göra förbehåll om återköpsrätt.

Villkoret angående fastighetens användande kan hava olika utformning

allt efter de olika syftes, man därmed vill vinna. Det kan gå ut på, att

fastigheten shall användas för ett visst ändamål, t. ex. »jordbruk», »ett självständigt

jordbruk», »ett av ägaren drivet självständigt jordbruk», »eget hem

om högst fyra rum och avsett för en familj», »skola», »saluhall», »slakthus», »av bostadsförening

ägd och förvaltad byggnad om högst sex trerumsvåningar» o. s. v.

Det kan också vara så avfattat, att enligt detsamma fastigheten icke får användas

på visst angivet sätt, t. ex. »för industriellt ändamål», »för sådant bebyggande,

att sammanlagda byggnadskostnaderna överstiga 20 000 kronor»,

»för affärs- eller nöjeslokaler» o. s. v. Uppenbart är, att villkoret kan erhålla

en mera omfattande formulering, som inrymmer olika alternativ och

kombinationer. Icke minst på grund härav vågar jag antaga, att det föreslagna

rättsinstitutet skall komma att visa sig som ett smidigt och mångsidigt

verktyg vid handhavandet av statens och övriga samhällens jordpolitik.

Såväl förbehållet om återköpsrätt som villkoret angående fastighetens användning

måste göras i själva köpehandlingen.

Förbehållet om återköpsrätt kan göras antingen för obegränsad tid eller

också för allenast viss tid framåt. Det blir giltigt, endast om inteckning

till säkerhet för återköpsrätten sökes inom i 11 kap. 2 § jordabalken stadgad

tid från det lagfart meddelades å den persons fång, som först köpte

fastigheten av samhället och därvid gick in på förbehållet, och gäller blott

så länge inteckningen sedan består. Härigenom har anordningen i det hela

ställt sig något enklare än annars skulle blivit fallet. Återköpsrätten räknar

sålunda alltid sin företrädesrätt på grund av inteckningen så som om

denna hade sökts den dag, då återköpsrätten förbehölls. Detta förhållande

är av praktiskt värde bland annat ur den synpunkten, att därigenom på ett

med gällande bestämmelser om inteckning väl förenligt sätt det syftet kan

tillgodoses, att fastigheten, om den återköpes, icke i återköparens hand skall

besväras av gravationer, som tillkommit på grund av förbindelser ingångna

efter det återköpsrätten förbehölls. Med den i förslaget intagna ståndpunkten,

enligt vilken återköpsrätten göres strängt avhängig av inteckning, blir det

ock överflödigt att reglera betydelsen av ett vid senare köp gjort förbehåll

om beståndet av en tidigare förbehållen återköpsrätt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Än damålsbest

amningens

anpassning

efter

ändrade f örhållanden.

(2-4 §§)

52 Kungl. Majit» proposition nr 190.

Det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens

användning är i förslaget med avseende å giltighetstiden på sådant sätt knutet

till återköpsrätten, att det skall gälla åtminstone så länge denna består.

Gäller villkoret pa grund av förbehåll eller såsom självständigt servitut oberoende

av återköpsrätten, är sådant något som icke röner inverkan av förslaget.

Tydligen ligger det mycken vikt på, att en dylik ändamålsbestämning, som

för lång tid framåt skall vara normgivande för det sätt, varpå en fastighet får

användas, avfattas med den allra största omsikt och med all tillbörlig hänsyn

till det krav, som framtidens ovisshet alltid uppställer, nämligen att inga

onödiga hinder må resas i utvecklingens väg. I)et synes också med fog

kunna förväntas, att, då återköpsrätten icke skall kunna innehavas och utövas

av andra än samhällets organ, dessa synpunkter i möjligaste mån komma

att beaktas. Jämväl det egna intresset hos den, som vid köp av fastigheten

underkastar sig ändamålsbestämningen, torde innebära en viss garanti mot

villkor, som ur det praktiska livets synpunkt äro olämpliga. Det vore dock

för visso att tilltro det mänskliga förutseendet alltför mycket, om man härvidlag

ville lita endast till detsamma. Förslaget upptager fördenskull bestämmelser,

som äro ägnade att på olika sätt betrygga utvecklingens fria

gång. Sålunda öppnar förslaget möjlighet för fastighetens ägare och återköpsrättens

innehavare att i godo, eventuellt mot vederlag från ena eller

andra sidan, överenskomma om ändring av villkoret angående fastighetens

användning samt att, om vederbörande rättsägare det medgiva, få ändringen

intagen i inteckningsprotokollet med den verkan, att villkoret sedermera i

ändrat skick gäller såsom avtalat i samband med återköpsrätten. Kan ej

sådan uppgörelse åstadkommas, återstå andra utvägar. Återköpsrätten kan

av dess innehavare utövas, om fastigheten på grund av ändrade förhållanden,

t. ex. på grund av naturhändelse eller till följd av ändrade konjunkturer,

vilka ekonomiskt omöjliggöra vass användning, befinnes uppenbart olämplig

att användas i enlighet med det avtalade villkoret. Vidare har möjlighet

beretts fastighetens ägare, som ju är den, för vilken ett alltför snävt villkor

kan komma att kännas mest tryckande, att vid domstol föra talan om återköpsrättens

avlösning, därest till följd av ändrade förhållanden, som icke äro att

hänföra till honom själv eller bero av honom, villkoret kan sägas hava blivit

för honom oskäligt betungande. Förutsättning för sådan avlösning är, att

ändrade förhållanden verkat därhän, att, i vems hand fastigheten än vore,

villkoret antingen skulle vara hinderligt för en ur ekonomisk synpunkt sund

förvaltning av fastigheten eller ock på annat sätt (t. ex. om villkoret medför

tvång att bebo osund bostad) medföra kännbart men. Givet är, att den omständigheten

i och för sig, att fastigheten skulle kunna utnyttjas med ekonomiskt

bättre resultat, om den finge användas på annat sätt än det enligt villkoret

tillåtna, icke kan grunda rätt att påyrka avlösning, liksom å andra sidan det

förhållandet, att en ägare, som vore utrustad med stora ekonomiska resurser,

skulle kunna med tillhjälp av dessa neutralisera villkorets ofördelaktiga

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

verkningar, icke utesluter rätt att erhålla avlösning. Påyrkas, enligt vad

nu sagts, avlösning, medger förslaget återköpsrättens innehavai’e rätt att

möta detta yrkande med påstående om återköpsrättens utövande. Detta har

ansetts följdriktigt ur den synpunkten, att, om återköpsrätten och det i samband

därmed avtalade villkoret angående fastighetens användning icke längre

skola gälla, därmed också i själva verket en av grundförutsättningarna för

den ursprungliga upplåtelsen förfaller.

Beaktar man, utom det nu sagda, jämväl det förhållandet, att såväl

själva fastigheten som också den återköpsrätt, för vilken densamma är föremål,

naturligtvis äro underkastade yanliga regler om expropriation, samt att

städse möjlighet till godvillig överenskommelse om återköpsrättens upphörande

står öppen, torde förslaget få anses tillgodose alla rimliga krav på utvecklingsmöjligheternas

obeskurna frihet.

När en försäljning med förbehåll om återköpsrätt äger rum, måste naturligtvis

detta förbehåll och det i samband därmed avtalade villkoret angående

fastighetens användning inverka på köpeskillingens storlek i nedpressande

riktning; och denna inverkan blir tydligen större i samma mån som villkoret

om fastighetens användning innebär en mera djupgående inskränkning i

fastighetsägarens rörelsefrihet. Vad köparen förvärvar och vad han följaktligen

har att betala är blott fastigheten värderad under synvinkeln av den

enligt villkoret tillåtna användningen. För varje gång fastigheten sedan

under den tid återköpsrätten äger bestånd går i köp, kommer enligt sakens

natur köpeskillingen att uppåt begränsas efter liknande grund, ty ingen vill

betala för befogenheter, dem han ej förvärvar. Vid återköp bestämmes för

övrigt löseskillingen efter enhanda måttstock. Härigenom ernås, förutom

fastighetens räddande undan den allmänna spekulationen, den för många av

de upplåtelser, som här kunna komma i fråga, synnerligen viktiga fördelen,

att det icke blir nödvändigt för en köpare av fastigheten att utgiva eller

förränta större köpeskilling än som står i rimligt förhållande till den användning,

han ämnar göra sig av fastigheten. En stad säljer t. ex. med förbehåll

om återköpsrätt ett område, som enligt det därvid avtalade villkoret

skall användas endast för jordbruksändamål. Även om området på grund

av sin belägenhet såsom framtida tomtmark äger ett jämförelsevis högt

värde, kan det då icke ifrågakomma att vid köpeskillingens bestämmande

taga någon som helst hänsyn därtill, ty sistberörda användningssätt faller

ju helt och hållet utanför köparens befogenhet. Skulle åter området försäljas

med vanlig äganderätt, kunde man svårligen undvika, att markens användbarhet

i framtiden såsom tomtmark komme att inverka på köpeskillingen

i höjande riktning, och köparen stode då, om han ändock ville förvärva området

för jordbruksändamål, inför nödvändigheten att, såsom en vanlig spekulant,

i fastigheten binda ett kapital, som endast delvis kunde förräntas

genom den för närvarande aktuella användningen. Det synes i dylika fall

vara rimligt och vid upplåtelser till mindre bemedlade högst önskvärt, om

i stället det räntelösa mervärdet tillsvidare kan få kvarstanna i samhällets

Återköps
rättens
ekonomiska
innebörd.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

hand, där det icke nedtynger och förrycker ett detsamma ovidkommande

syfte, utan att därför den ur så många synpunkter värdefulla upplåtelsen

med äganderätt behöver skjutas åt sidan. Den återköpsrätt, som innefattas

i förslaget, synes mig väl ägnad att tjäna som medel härför.

I samma mån man sålunda vinner en naturlig och efter varje särskilt fall

sig anpassande säkerhetsgräns mot för hög köpeskilling, ernår man också ett

visst skydd mot alltför hög belåning av fastigheten och därmed också mot

lättsinnig skuldsättning av dess ägare. Då nämligen löseskillingen vid återköp

skall bestämmas till värdet av fastigheten, om denna antages belastad

med återköpsrätten och det i samband »därmed avtalade villkoret angående

fastighetens användning, samt vidare vid återköp varken betalning eller

säkerhet kan påräknas för inteckuad gäld, som faller utanför löseskillingens

belopp, lärer nämnda uppskattningsvärde, liksom det vid försäljning får antagas

utgöra gräns för köpeskillingens storlek, komma att utmärka den

högsta gräns, intill vilken belåning av fastigheten kan bliva möjlig. Det

resultat, vartill förslaget sålunda härutinnan på en mycket enkel väg leder,

synes innebära en ur ekonomisk synpunkt sund och följdriktig utjämning av

de varandra motsatta farhågor, som yppats beträffande, å ena sidan, alltför

långt gående skuldsättning och, å andra sidan, avsaknaden för den, som allenast

med stadgad besittningsrätt innehar fastighet, av erforderligt kreditobjekt.

Det finnes nämligen i det föreslagna institutets anordning, såvitt jag kan

finna, intet som kommer att hindra fastighetens ägare att innanför den förut

angivna ramen i såväl ekonomiskt hänseende som eljest till fullo utnyttja

fastighetens alla möjligheter alldeles som eu vanlig ägare. Han kan till

återköpsrättens innehavare eller annan föryttra fastigheten, liksom han även

har möjlighet att belåna densamma, ehuru möjligheten naturligtvis, på sätt

förut anförts, blir mer eller mindre beskuren allt efter arten av det i fråga

om fastighetens användning gällande villkoret. Stiger fastigheten i värde,

kommer ägaren automatiskt i åtnjutande av den andel i stegringen, som

bör tillkomma honom. Detta gäller såväl om stegringen beror på vidtagna

förbättringar som även om den har sin grund i ändrade konjunkturer.

Säljes t. ex. en nära stad belägen fastighet med förbehåll om återköpsrätt

och villkor, att den skall användas uteslutande till handelsträdgård, komma

alla av köparen och hans rättsinnehavare vidtagna åtgärder för höjande av

jordens avkastningsförmåga, för inrättande av växthus och drivbänkar, för

plantering av handelsväxter o. s. v. — i den mån dessa åtgärder äro riktigt

avvägda, så att de verkligen höja fastighetens värde såsom handelsträdgård

— att omedelbart och utan avkortning tillfalla ägaren i form av ett ökat

återköps-, salu- och belåningsvärde hos fastigheten. Företager sig ägaren

däremot, utan att hava träffat uppgörelse med återköpsrättens innehavare,

att å fastigheten uppföra exempelvis en biografteater, kommer det icke att

ställa sig lika förmånligt för honom. Även om biografrörelsen i och för sig

befinnes vara en mycket vinstgivande affär, kan han icke påräkna, att

fastigheten vid försäljning eller belåning skall anses hava erhållit ett

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.

55

motsvarande mervärde, beroende på att varje ägare, som i strid med villkoret

driver biografrörelse, är utsatt för att fastigheten går i återköp, därvid

löseskillingen kommer att bestämmas på grundvalen av en värdering av

fastigheten, som företages under det antagandet, att, vem som än äger fastigheten,

denna får användas allenast till handelsträdgård; biografteaterns

värde kommer då, så framt byggnaden icke tilläventyrs på något sätt kan

tillgodogöras för trädgårdsskötseln eller i något undantagsfall återköpsrätten

enligt avtalet skall bestå endast för en kortare tid framåt, att ingå i löseskillingen

blott med ett belopp, som motsvarar vad en köpare med skyldighet

att bortföra byggnaden kan tänkas vilja betala för densamma.

Inträffar värdestegring på grund av ändrade konjunkturer, förbättrade

förbindelser eller annat sådant, kommer densamma, i den mån den kan anses

belöpa på fastigheten såsom föremål för den användning, vilken står öppen

för fastighetens ägare, på enahanda sätt denne till godo. Om, för att använda

samma exempel som nyss, en järnvägslinje från staden dragés förbi

det såsom handelsträdgård försålda området, och detta, såsom dåmera användbart

till tomtmark, därigenom jämnt fördubblas i värde, kommer naturligtvis

icke fastighetens ägare av sådan anledning i åtnjutande av någon

del av stegringen. Men i den mån den förbättrade förbindelsen samtidigt

ökar avsättningsmöjligheten för trädgårdens produkter och handelsträdgården

såsom sådan därigenom stiger i värde med t. ex. tjugufem procent av förutvarande

värdet, tillfaller denna höjning fastighetens ägare, vilken sålunda

erhåller en fjärdedel av den genom järnvägens framdragande åstadkomna

totala värdestegringen, under det att tre fjärdedelar falla på den åter köpsberättigades

lott.

Skulle i anförda exempel återköpsrätten hava avtalats endast för viss tid,

faller det av sig självt, att det sagda såtillvida måste undergå en modifikation,

som fastighetsägarens utsikt att efter tidens utgång bliva oinskränkt

ägare enligt sakens natur är ägnad att i berörda hänseenden förläna honom

en bättre ställning i samma mån som tiden för återköpsrättens bestånd är

kortare.

Det lärer knappast behöva utsägas, att vad nu sagts gäller också om

värdeminskning och att fastighetens ägare inom samma ram, som begränsar

hans andel i höjning av fastighetens värde, också delar andra fastighetsägares

ställning i fråga om följderna av inträffad värdeminskning, vare sig

denna har sin grund i konjunkturväxlingar, skada genom naturhändelse, vanvård

eller annan omständighet.

Uppenbart är även, att den skenbara stegring eller minskning i fastighetens

välde, som kan följa av förändringar i penningvärdet, kommer att

efter enahanda grund, som förut omförmälts, fördela sig mellan fastighetens

ägare och återköpsrättens innehavare.

Såsom jag förut antytt, räknar jag som en förtjänst hos förslaget, att detsamma,

samtidigt som det leder till dessa resultat, undviker nya alltför omfattande

och i tillämpningen tunga bestämmelser, avseende särskilt kontroll

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

över fastighetens skötsel samt regelbundet återkommande syner, värderingar

och avgäldssättningar. Att förslaget icke i ännu högre grad, än fallet är,

kunnat med avseende å omfånget begränsas, får, såsom en närmare granskning

av detsamma torde giva vid handen, tillskrivas den omständigheten,

att vissa bestämmelser, vilka upptaga en jämförelsevis stor del av förslaget

såsom helhet betraktat, blivit nödiga för att reglera själva återköpet och

vad därmed sammanhänger. Härvid är emellertid att märka, att dessa bestämmelser,

ehuru de uppenbarligen äro av den största vikt såsom utgörande

det rättsliga underlag, på vilket hela institutet är uppbyggt, icke torde

komma att åsamka stort besvär med avseende å tillämpningen; och detta

främst av det skälet, att åter köpsförfarande enligt lagen icke torde behöva

motses såsom någon synnerligen alldaglig företeelse. Man synes nämligen

kunna antaga, att själva återköpsrättens tillvaro skall i de flesta fall visa

sig tillräcklig att förebygga, att avtalat villkor angående fastighetens användning

varder asidosatt, samt att dessutom i manga fall ett gemensamt

intresse att på enklaste väg nå målet skall förmå parterna att utan rättslig

procedur genom uppgörelse i godo med samtliga rättsägare genomföra återköp,

som av en eller annan anledning finnes böra komma till stånd. De

föreslagna bestämmelserna, vilka ju måste räkna även med de mest invecklade

fall, böra icke få bortskymma den omständigheten, att det stora

flertalet av upplåtelser torde komma att beröra jämförelsevis enkla rättsförhållanden.

Åskälm*" Innöbörden av de återköpsskäl, förslaget uppställer, har redan i det före
S(4§)

gående delvis berörts. Likaså har tidigare framhållits, hurusom avtalsfriheten

i fråga om återköpsskälen är strängt begränsad; enligt förslaget tillerkännes

på detta område verkan endast åt sådana avtal, som inskränka

antalet tillfällen till återköp.

Först och främst upptagas i förslaget fyra fall, då återköpsrätten kan utövas

på den grund, att ändamålet med upplåtelsen på ett eller annat sätt

kan sägas vara åsidosatt eller äventyrat. Detta är naturligtvis till en början

fallet, om fastighetens innehavare antingen direkt använder fastigheten för

otillåtet ändamål eller också, där han enligt det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret är skyldig t. ex. att bedriva jordbruk å fastigheten,

i den meningen åsidosätter denna skyldighet, att han väl i någon ringa

omfattning uppfyller densamma, men ej gör det i sådan utsträckning, att

det med villkoret avsedda ändamålet därigenom kan anses vara tillbörligen

tillgodosett. Vidare kan ändamål, för vilket fastigheten enligt villkoret

skall användas, äventyras genom att fastigheten i ena eller andra hänseendet

så vanvårdas, att fara uppstår för att fastigheten för längre eller kortare

tid blir oduglig för den avtalade användningen, t. ex. om en jordbruksfastighet,

som upplåtits med skyldighet att därå idka jordbruk, till någon betydande

del och under avsevärd tid ligger alldeles obrukad. Slutligen kan

det inträffa, att fastigheten befinnes icke passa för det avtalade användningssättet.

För dessa fall, som förut i annat sammanhang något närmare av
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kutigl. Maj:ta proposition nr 190.

handlats (se ovan sid. 52), kan möjligheten att utöva återköpsrätten inträda,

antingen då fastighetens olämplighet befinnes uppenbar eller också då fastighetens

ägare finner sig så besvärad av densamma, att han vid domstol påyrkar

avlösning av återköpsrätten; den senare blir alltid aktuell, då yrkande

om avlösning framställes.

Utöver de nu nämnda återköpsskälen, som mera direkt hänföra sig till upplåtelsens

ändamål, inrymmer förslaget, såsom jag tidigare anfört (se ovan sid.

47—48), jämväl möjlighet i vissa fall, då ägaren önskar överlåta fastigheten, att

utöva återköpsrätten. Denna möjlighet innebär icke någon sådan förköpsrätt

som den av lagberedningen föreslagna, om den än måste sägas i viss mån hava

sitt ursprung i samma tankegång som förköpsrätten. Fråga är icke om att

övertaga en annans köp utan om utövande i vanlig ordning av återköpsrätten.

Därvid finnes ingen anledning att förvänta, att löseskil lingen skall komma

att bliva för ägaren mindre förmånlig än den köpeskilling, som bjudes av

vanlig köpare. Då det emellertid är uppenbart, att en fastighetsägares utsikt,

när han önskar sälja sin fastighet, att kunna vinna och intressera

spekulanter i hög grad kan förringas, om varje köpare har att räkna med

den möjligheten, att, sedan köpet väl är avslutat och köparen kanske till

och med tillträtt fastigheten, återköpsrätten göres gällande, har det varit

mig angeläget att söka förebygga en dylik med anordningen förenad olägenhet.

Såsom ett medel härtill har jag tänkt mig en bestämmelse av den

innebörden, att, då fastighetsägaren har för avsikt att sälja, bortbyta eller

bortgiva fastigheten, tillfälle lämnas honom att först skriftligen hembjuda

densamma till återköpsrättens innehavare med påföljd att, om denne icke

inom viss kortare tid genom stämning gör gällande sin rätt att återköpa

fastigheten, ägaren sedan äger en synnerligen rymlig tid, inom vilken han

kan överlåta densamma till vem han behagar, utan att innehavaren av återköpsrätten

därpå kan grunda talan om återköp. Sker åter överlåtelse —

fastighetens övergång å annan genom exekutiv försäljning, arvfall o. d.

saknar i förevarande sammanhang betydelse — utan att hembud inom berörda

tidsperiod dessförinnan ägt rum, kan återköpsrätten enligt förslaget

regelmässigt göras gällande inom viss tid efter det lagfart sökes å nye

ägarens fång; och i sådant fall lärer såväl överlåtaren, vilken uraktlåtit att

hembjuda fastigheten, som också förvärvare, vilken icke tillsett, att hembud

förelupit, hava att skylla sig själva för av återköpet eventuellt härrörande

olägenheter, såsom extia flyttningskostnader o. s. v. Från regeln, att överlåtelse

kan utgöra återköpsskäl, göres i förslaget undantag för vissa fall, där detta

ansetts påkallat av särskilda hänsyn. Sålunda har det synts rimligt, att den,

som redan äger viss ideell andel av fastigheten, må genom överlåtelse kunna

förvärva ytterligare sådan, utan att detta skall medföra någon rätt för återköpsrättens

innehavare att ingripa. Likaså hava i förslaget intagits bestämmelser,

enligt vilka överlåtelse till medlem av ägarens familj eller den närmaste

kretsen av hans anhöriga icke kan giva anledning till sådant ingripande.

I fråga om de nu berörda återköpsskälen må jämväl framhållas

såsom en med dem förenad fördel, att, då deras åberopande vanligen hänför

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sig till fullt ostridiga förhållanden, deras upptagande i lagen kan vara ägnat

att förekomma rättegångar om återköp, där talan grundas på andra skäl,

vilkas styrkande måhända är vanskligt, tidsödande och kostsamt.

Slutligen upptager förslaget ytterligare ett fall, då återköpsrätten må utövas,

nämligen om fastighetens ägare vid rätten medgiver, att återköp må

ske. Detta innebär ingen avvikelse i egentlig mening från grundsatsen, att

avtalsfriheten i fråga om återköpsskälen skall vara begränsad, ty denna

grundsats hämtar sitt berättigande ur det förhållandet, att det i olika avseenden

kan hava menliga verkningar, om fastighetens ägare för en framtid

gör sin äganderätt beroende av andras godtycke. När det redan kommit till

rättegång, förefinnes tydligen icke detta skäl mot en överenskommelse av

innehåll, att det påfordrade återköpet må äga rum. Att tillerkänna ett

dylikt medgivande av fastighetens ägare laga verkan torde i själva verket

få sägas endast innebära en nödvändig följdriktighet, om man beaktar en

del av de övriga återköpsskälen. Detta gäller de återköpsskäl, som fastighetsägaren

själv när som helst kan framkalla, t. ex. genom hembud eller

yrkande om återköpsrättens avlösning. Men även i fråga om övriga återköpsskäl

torde något liknande kunna åberopas. Det lärer nämligen, praktiskt

sett, icke böra ifrågakomma att på domstolen ställa det kravet, att

den utan hänsyn till av ägaren gjorda medgivanden beträffande faktiska förhållanden,

som utgöra återköpsskäl, skall undersöka och pröva dessa, t. ex.

huruvida villkor angående fastighetens användning blivit åsidosatt; och så

framt dylika medgivanden tagas för goda, föreligger uppenbarligen intet

som helst skäl att lämna utan avseende ett medgivande, som direkt avser

återköpsrättens utövande.

Att återköpsskäl, som uppkommer beträffande en fastighet, icke kan

grunda rätt att återköpa en annan fastighet, där fastigheterna vid skilda

tillfällen försålts med förbehåll om återköpsrätt, ligger utan tvivel-i sakens

natur och behöver icke i lagen utsägas. Detsamma torde väl i regel också

gälla för det fall, att fastigheterna med sådant förbehåll visserligen försålts

genom samma köpehandling, men dock vid köpetillfället utgjort två från

varandra skilda fastigheter. Nu kan det emellertid inträffa, att, sedan en

fastighet försålts med förbehåll om återköpsrätt, fastigheten delas i två

eller flera självständiga fastigheter; att fastigheten är föremål för återköpsrätt

irtgör i och för sig intet hinder för en sådan delning, ehuru det naturligtvis

kan tänkas, att villkoret angående fastighetens användning därvid

åsidosättes. Kommer emellertid delning till stånd, och laga återköpsskäl

uppstår endast i fråga om en av fastigheterna, vilken av dess ägare exempelvis

utsättes för vanvård, vore det synnerligen obilligt, om detta skulle

medföra rätt att återköpa den eller de fastigheter, som genom delningen

skilts från den förevarande och beträffande vilka intet självständigt återköpsskäl

föreligger. För att förekomma sådant uppställer förslaget den

regeln, att, om återköpsrätt .göres gällande till flera fastigheter, frågan, huruvida

återköp må äga rum, skall bedömas särskilt för varje fastighet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ls proposition nr 190.

Vidare har i fråga om de två återköpsskälen hembud och överlåtelse ansetts,

att dessas verkningar i vissa fall kunna begränsas till allenast del av

fastighet. Enligt förslaget får återköpsrätten utövas även i det fall att

ägaren hembjudit eller överlåtit icke hela fastigheten utan blott en del av

densamma. Det sistnämnda kan tänkas ske på det sättet, att hembudet

eller överlåtelsen avser viss lott av fastigheten med påföljd att denna

skulle bliva föremål för samäganderätt. För sådant fall medger förslaget

intet undantag från regeln, att ett återköpsskäl, som berör en del av fastighet,

gäller såsom skäl att återköpa hela fastigheten. Det har nämligen icke

synts billigt att ställa återköpsrättens innehavare inför nödvändigheten att,

om han vill utöva återköpsrätten, ingå såsom samägare; och å andra sidan

har det icke heller befunnits möjligt att begränsa de ifrågavarande återköpsskälen

till de fall, då hela fastigheten hembjudes eller överlåtes, alldenstund

det då skulle bliva en lätt sak att kringgå dessa återköpsskäl genom att

sälja en del den ena dagen och återstoden den andra. Men hembud eller

överlåtelse av en del av fastighet kan ske även på det sättet, att åtgärden

har avseende å visst område av fastigheten. För sådant fall har,

såframt området kan avskiljas såsom särskild fastighet, ingen betänklighet

ansetts möta att i förslaget upptaga den i och för sig rimliga bestämmelsen,

att hembudet eller överlåtelsen icke skall kunna åberopas såsom skäl för

återköp av annan del av fastigheten än det område, som med hembudet

eller överlåtelsen avses.

Förslaget är byggt på den grundsatsen, att återköpsrätt skall icke blott Återköp

omfatta hel fastighet utan ock utövas i hela sin vidd beträffande varje särskild

fastighet, och i förslaget stadgas därför, att förbehåll om återköpsrätt fatta hd

beträffande allenast en del av i köpet ingående fastighet skall vara ogiltigt fastighet.

samt att återköp skall omfatta allt vad enligt lag är att hänföra till fastigheten

vid den tid, då återköpsrätten göres gällande. Säljas samtidigt två

fastigheter, förefinnes naturligtvis intet hinder att göra förbehåll om återköpsrätt

endast beträffande den ena. Av nyssnämnda bestämmelser lärer

vidare framgå, att om fastighet, som är föremål för återköpsrätt, sammanlägges

med annan fastighet, hela fastigheten efter sammanläggningen kommer

att bliva föremål för återköpsrätten. För att förebygga, att återköpsrättens

innehavare därigenom lider någon rättsförlust vid sammanläggning enligt

1917 års lag om fastighetsbildning i stad, har förslag om ändrad lydelse av

ett stadgande i nämnda lag utarbetats.

De i förslaget angivna undantagen från huvudregeln, att återköpet skall

omfatta hela den under förbehållet om återköpsrätt inbegripna fastigheten,

äga sin motsvarighet i vissa bestämmelser, som angå återköpsskälen, på sätt

av den nyss lämnade redogörelsen för de sistnämnda framgått (se ovan sid.

58—59).

Yad angår själva återköpsförfarandet ansluta sig förslagets bestämmelser Återköpsförhärutinnan

i många väsentliga stycken till det vanliga expropriationsför-(

s. 60 Kontrollera mot PDF

Hur återköpsrätt

utövas.

(tf §)

Parterna.

60 Kungl. May.ts proposition nr 190.

farandet, vadan jag härvidlag i den följande redogörelsen torde behöva uppehålla

mig blott vid vissa för det nu ifrågavarande rättsinstitutet särskilt

utmärkande drag, i den mån ett omnämnande av dem vid sidan av lagtexten

kan anses behövligt.

Då återköpsrättens innehavare vill göra denna rätt gällande, sker det

genom att till underrätten i den ort, där fastigheten är belägen, instämma

fastighetens ägare. Såsom jag redan förut påpekat, finnes naturligtvis intet

laga hinder för, att saken uppgöres utan rättegång, men därigenom kommer

intet återköp i förslagets mening till stånd utan blott en vanlig överlåtelse,

vars giltighet och rättsverkningar betingas av de för en sådan gällande

regler.

Parter i rättegången äro endast återköpsrättens innehavare och fastighetens

ägare. Härmed sammanhänger, att förslaget måste åsyfta, att övriga

rättsägares intressen, ändå att dessa rättsägare ej äro parter, varda i tillbörlig

utsträckning tillvaratagna.

Vad först angår fordringsägare och med dem i viss mån likställda innehavare

av rätt till avkomst eller annan av fastigheten utgående förmån,

vilka på grund av inteckning eller eljest för sina anspråk äga säkerhet i

fastigheten, sker detta, såvitt angår de anspråk, vilkas säkerhet över huvud

taget alls beröres av återköpet, på samma sätt som vid expropriation är

fallet i fråga om innehavare av fordran, nämligen genom rätt till utdelning

ur löseskillingen i förening med nödiga garantier för, att denna icke till

vederbörandes förfång sättes lägre än skäligheten bjuder.

Beträffande innehavare av fastigheten besvärande sakrätter i allmänhet

intager förslaget däremot en annan ståndpunkt än de för expropriation gällande

bestämmelserna. Dylika sakrätter, rätt till avkomst eller annan förmån

däri inräknad, uppskattas, där de ej lämnas orubbade, vid expropriation var

för sig och rättigheternas innehavare tillerkännes en på grundvalen av nämnda

uppskattning bestämd ersättning. Enligt förslaget tillgodoses sakrätterna i

första hand så, att, i den mån särskild utfästelse i sådan riktning från återköparens

sida föreligger eller de vid återköparens tidigare innehav av fastigheten

gällde mot honom, de oberoende av återköpet bliva beståndande. I

den mån de däremot grunda sig på avtal, som tillkommit efter det återköpsrätten

förbehölls, och i saknad av särskild utfästelse icke kunna bestå

vid återköpet, har enligt de föreslagna bestämmelserna tillerkänts vederbörande

sakrättsägare rätt till skadestånd i vissa fall. Detta har skett efter

förebilden av den skadeståndsrätt, som stadgas i 1 kap. 6 § nyttjanderättslagen

för den händelse, att nyttjanderätt upphör i anledning av en bifallen

klandertalan beträffande fastigheten.

Att bereda innehavarna av vid återköpet vikande sakrätter plats såsom

parter i rättegången eller att, utöver vad som föreslagits, stadga rätt för

dem till skadestånd, skulle med hänsyn till den föreslagna återköpsrättens

natur och beskaffenhet stöta på betydande svårigheter; och jag har icke

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100. 61

heller lunmt'' något sådant av tvingande skäl påkallat. Äterköpsrättens tillvaro

bör mana till försiktighet vid ingående av avtal, varom nu är fråga.

Särskilt må framhållas den möjlighet, som föreligger, att avtalsvis stadga

skadeståndsrätt för sådana fall, där dylik rätt icke följer av meddelade lagbestämmelser.

överlåter någon sin fasta egendom till flera, har enligt gällande rätt den Kollision

företräde, som först fick fastigheten å sig överlåten, så framt ej senare förvärvare

kan grunda bättre rätt på det förhållandet, att han tidigare sökt villig överlagfart.

Och i utsökningslagen stadgas, huru företrädet skall bestämmas, ^

om exekution och överlåtelse komma i kollision med varandra. Vid förslå- kutiy förgets

utarbetande har befunnits oundgängligt att däri upptaga föreskrifter,

som reglera sådana fall, då återköp till tiden i viss mån sammanfaller an- samt utgången

med överlåtelse eller ock med exekution i fastigheten. lagen 83 §).

Yad angår återköpets förhållande till vanlig överlåtelse, är till en början

klart, att varje överlåtelse, som äger rum före återköpsmålets instämmande,

i princip är giltig utan hänsyn till återköpet. Förslagets mening är, att just

den, å vilken fastigheten vid tiden för stämningen senast övergått, skall

stämmas. Upprätthölles denna grundsats i hela sin stränghet, kunde emellertid

detta i vissa fall leda till onödiga svårigheter för den, som skall utöva

återköpsrätten. Det kan icke utan .vidare tagas för givet, att han städse

mötes av beredvillighet att lämna upplysningar, då han efterforskar äganderättsförhållandena,

och det kan därför lätt tänkas, att han med sin stämning

träffar någon, som redan överlåtit fastigheten å annan. Antager man tilllika,

att den, som sålunda, ehuru han icke längre är ägare, blivit stämd, av

någon anledning, t. ex. önskan att komma i besittning av löseskillingen, i

målet förtiger verkliga förhållandet, och att återköp kommer till stånd på

den stämning, som ägt rum, skulle, om det icke i lag förebygges, återköparen

och hans efterföljare i äganderätten för lång framtid vara utsatta för

den vid återköpet åsidosatte ägarens anspråk på fastigheten. En lag om

återköpsrätt bör tydligen bereda återköparen möjlighet till ett fång, vars

giltighet icke lider av sådan osäkerhet, som nu angivits. I sådant syfte

upptagas i förslaget bestämmelser av innebörd, att, om återköparen instämmer

den ägare, som sist sökt lagfart å fastigheten, eller någon hans efterträdare

i äganderätten, och stämningen leder till återköp, återköparen icke

skall vara utsatt för risken, att någon, som före stämningen genom frivillig

överlåtelse ännu senare förvärvat fastigheten, sedan kan tala å återköpet.

Att det sagda gäller endast så framt återköparen vid återköpet är i god tro,

står i full överensstämmelse med vanliga rättsregler. Givet är, att i det

nyss förutsatta fallet det vanligen skall inträffa, att den instämde vid rätten

möter med den invändningen, att fastigheten redan före stämningen övergått

å annan person; om så sker, återstår intet annat för återköparen än ny

stämning, så framt ej den efterföljande ägaren inträder som part utan att

vara stämd. Detsamma gäller, om förhållandet eljest varder för rätten kunnigt.

Inlåter sig däremot den instämde i svaromål utan att upplysa om,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kunyl. Maj:ts proposition nr 190.

att han ej är ägare, eller kommer han ej själv eller genom ombud tillstädes

— han är t. ex. å okänd ort och företrädes av god man —, och upplysning

om rätta förhållandet icke på annan väg vinnes i målet, synes det icke innebära

någon obillighet mot rätte ägaren, om han får vika för en i god tro varande

återköpare, därest återköp kommer till stånd. Rätte ägaren må icke antagas

vara okunnig om återköpsrätten, och medvetandet, att han ej ännu sökt

lagfart, bör för honom innebära en maning att så följa de händelser, som angå

fastigheten, att den väckta talan om återköp icke förbigår hans uppmärksamhet.

Under hela den tid, då målet är före vid rätten, har han tillfälle

att där göra gällande sin äganderätt och påkalla prövning, om och på vilka

villkor fastigheten må från honom återköpas.

Medverkar den, som erhållit stämning, i fall, som nu är sagt, till återköp

från orätt ägare, på sådant sätt, att han själv eller genom av honom befullmäktigat

ombud i målet svarar såsom vore han ägare, bör han tydligen

anses därigenom ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande till den

efterträdare i äganderätten, som får vika för återköparen. Bestämmelse härom

har upptagits i förslaget.

Sker överlåtelse av fastigheten, efter det målet om återköp blivit anhängiggjort,

blir överlåtelsens giltighet beroende av, huruvida stämningen leder

till återköp; kommer sådant till stånd, blir överlåtelsen ogiltig. Aro kontrahenterna

vid avtalets ingående båda medvetna om stämningen, blir förhållaudet

fullt jämförligt med det fall, att i avtalet inryckes ett suspensivt villkor,

varav avtalets giltighet göres beroende. År åter den, å vilken fastigheten

överlåtes, vid avtalets ingående i god tro, bör han vid senare erhållen kännedom

om rätta förhållandet hava valfrihet mellan, å ena sidan, att avvakta

återköpsmålets utgång och, å andra sidan, att genast häva avtalet och fordra

skadestånd. Har rätten att häva avtalet icke begagnats, och förfaller frågan

om återköp på den ifrågavarande stämningen, synes dock ingen anledning

längre förefinnas för hävningsrättens fortsatta bestånd.

Beträffande därefter förhållandet mellan återköp och exekutivt förfarande

lärer först och främst gälla, att på grund av den offentlighet, som alltid är

förenad med en exekutiv auktion, ingen anledning förefinnes att bereda återköpare

möjlighet till företräde framför den, vilken icke blivit stämd i återköpsmålet,

ehuru han inropat fastigheten före stämningen. Vad angår övriga

hithörande fall, torde man hava att iakttaga en åtskillnad, allteftersom den

gäld, som utsökes, är sådan, att fastigheten, även sedan denna övergått i

återköparens hand, skall belastas av densamma, eller sådan, att fastigheten

befrias därifrån genom återköpet (jfr 15 §).

I förra fallet torde det icke under några omständigheter höra sättas i fråga

att låta återköpsförfarandet på något sätt inverka på det exekutiva förfarandet.

Sker auktionen, innan äganderätten till fastigheten övergått å återköparen,

förfaller frågan om återköp på den stämning, som ägt rum, och

beslut, som därom (d. v. s. om själva återköpet och vad därmed omedelbart

sammanhänger, ej om kostnader i målet o. d.) meddelats, blir utan verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 130. (53

Äger auktionen rum först sedan fastigheten övergått å återköparen, hindrar

icke återköpet, ehuru fullbordat, den exekutiva försäljningen.

År åter den gäld, som utsökes, så ställd i förhållande till återköpsrätten,

att ett fullbordat återköp medför fastighetens befriande från gälden med rätt

för fordringsägaren att i stället hålla sig till löseskillingen, synes det icke

vara ur någon synpunkt obilligt, om man bereder möjlighet för återköparen

att utan hinder av exekutionen utöva återköpsrätten. Den återköpsrätt, som

belastar fastigheten, innebär nämligen, bland annat, just detta, att en dylik

fordringsägare alltid måste räkna med, att han blir hänvisad till löseskillingen

i stället för till fastigheten. Däremot skulle återköparens försök att

utöva denna rätt kunna gäckas den ena gången efter den andra, om det för

att avbryta återköpsförfarandet endast behövdes, att en utmätning med ty

åtföljande auktion anordnades. Därför föreslås, att i fall, varom nu är fråga,

vare sig utmätningen eller därmed likställd åtgärd ägt rum före eller efter

stämningen, auktionen tillsvidare skall inställas, där bevis om stämningen

företes bos auktionsförrättaren. Visas det sedan, att återköpet fullbordats,

anses frågan om auktionens hållande förfallen. Det sistnämnda blir naturligtvis

också resultatet för det fäll, att redan vid det tillfälle, till vilket

auktionen från början utsatts, det visas, att återköpet är fullbordat. Om det

styrkes, att frågan om återköp på den stämning, som ägt rum, förfallit, bör

stämningen uppenbarligen ej sedan kunna anses som hinder för exekutionens

fullföljande. Återköparen har sålunda i sin hand möjligheten att få anstånd

med auktionen, en möjlighet, som, där återköpet kommer till stånd, övergår

i en möjlighet att definitivt få avskrivet ett exekutionsförfarande, som inletts

före återköpets fullbordande. I så väl ena som andra fallet beror dock enligt

förslaget möjligheten av, att den i saken intresserade, närmast då återköparen,

föranstaltar om vederbörandes underrättande, där förhållandet ej

eljest är känt. Annars har han att räkna med, att auktionen kommer till

stånd på samma sätt som då fråga är om en av återköpsförfarandet alldeles

oberoende exekution. Hålles auktionen först efter det fastigheten övergått

å återköparen, bar den dock uppenbarligen förfelat sitt egentliga syfte, i ty

att fastigheten då icke längre belastas av den gäld, vars betalning från början

var exekutionens ändamål.

Att fastigheten, sedan den övergått å återköparen, icke längre kan utmätas för

förre ägarens personliga gäld, följer redan av det allmänna stadgandet i 68 §

utsökningslagen, att i gäldenärs bo intet får utmätas, som finnes höra

annan till.

Det tidigare berörda stadgande, enligt vilket stämningen i återköpsmålet

lägger hinder i vägen för fastighetens definitiva överlåtande, så länge det

ännu är ovisst, om stämningen skall leda till återköp, synes av billig hänsyn

till den, mot vilken talan om återköp är riktad, böra kompletteras med den

bestämmelsen, att återköparen ej må återkalla sin talan utan medgivande av

motparten. Vidare torde till förebyggande av alltför långt anstånd i vissa

förut berörda fall med den exekutiva auktionen böra stadgas förbud mot varje

onödigt uppskov i återköpsmålet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Löseskil
lingen.

(9 och 10 §§)

Kung!. Maj:ts proposition nr 190.

En av de grundförutsättningar, på vilka förslaget vilar, är, såsom jag tidigare

utvecklat, avtalsfrihetens beskärande i fråga om löseskillingen för fastigheten.

Därförutan bleve ju fastigheten alltför lätt lagd under ett förlamande

inflytande av beskaffenhet att hindra allt rationellt utnyttjande av densamma,

kanske till och med ledande till dess successiva försämring. Har emellertid

talan om återköp redan anhängiggjorts, finnas icke samma skäl som eljest att

frånkänna en därefter träffad överenskommelse om löseskillingen laga verkan;

och förslaget upptager också angående giltigheten av sådan överenskommelse

bestämmelser, vilka i likhet med motsvarande stadganden i lagen om expropriation

innefatta nödiga garantier till skydd för vissa inteckningshavare och

med dem jämställda rättsägare. Kan blott nämnda intressenters rätt anses

vederbörligen tillgodosedd, står det efter rättegångens början parterna fritt att

om löseskillingens belopp träffa vilket avtal som helst, även om det skulle gå

ut därpå, att ingen löseskilling skall erläggas. I fråga om tid och ordning för

löseskillingens erläggande är dock avtalsfriheten mera begränsad. Detta sammanhänger

med förslagets ståndpunkt i fråga om tidpunkten för äganderättens

övergång vid återköp (se nedan sid. 65) samt fastighetens befriande från ansvar

för viss del av befintlig gäld. Så snart för fastigheten skall utgå en löseskilling,

vilken i stället för fastigheten skall inträda såsom säkerhet för inteckningshavares

eller med dem jämställda rättsägares rätt, framstår det såsom erforderligt

att kunna peka på en viss tidpunkt, vid vilken det är ostridigt att

i samband med äganderättens övergång berörda ombyte av realsäkerhet ägt

rum. En sådan lätt bestämbar tidpunkt lärer icke kunna erhållas, om man

ej föreskriver såsom ovillkorligt för nu ifrågavarande fall, att nedsättning

av löseskillingen skall äga rum hos offentlig myndighet. Av hänsyn till

sådana rättsägare, som nyss nämnts, har det icke heller ansetts kunna medgivas

parterna att fritt avtala om den tidpunkt, då nedsättningen skall ske;

därom skall sålunda i de fall, varom fråga är, gälla vad rätten i sitt utslag

föreskriver.

Träffas ej överenskommelse om löseskillingen, skall värdering ske genom

en återköpsnämnd, på sätt i den föreslagna lagtexten närmare utvecklas.

Att fastigheten därvid — bortsett tillsvidare frän återköpsrätten ■— skall

värderas såsom besvärad av de sakrätter, vilka, enligt vad därom är stadgat

(58 a § inteckningsförordningen), vid försäljning av egendomen i den ordning,

utsökningslagen bestämmer, äga företräde framför återköpsrätten eller

ock, såsom t. ex. vissa i 3 § i lagen om servitut omförmälda rättigheter, äro

oberoende av försäljningen, sammanhänger med att dessa sakrätter, samtidigt

som de skola bestå mot återköparen och sålunda rättvisligen kunna tagas i

betraktande vid löseskillingens bestämmande, också innehava en sådan rangställning

i förhållande till de fordringar, för vilka utdelning ur löseskillingen

skall äga rum, att de sistnämndas innehavare ej kunna anses kränkta genom

en dylik värdering. Övriga sakrätter, även om de tilläventyrs skola bestå

mot återköparen, få däremot ej tagas i betraktande vid värderingen. Huruvida

fastigheten häftar eller icke häftar för fordran, är tydfigen ur värderingssynpunkt

likgiltigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<!5

Kung! Maj:ts proposition nr 100.

Yad därefter angår den i detta sammanhang viktigaste frågan, nämligen

den, vilket inflytande återköpsrättens tillvaro hör tillmätas vid värderingen,

är först att märka, att återköpsrätten här såsom eljest bör ses i förening med

det i samband med densamma avtalade villkoret angående fastighetens användning.

Den belastning av fastigheten, som återköpsrätten tillsammans

med nämnda villkor representerar, hava värderingsmännen att bedöma, alldeles

på samma sätt som en expropriationsnämnd enligt 39 § i lagen om

expropriation kan hava att göra en uppskattning av det värde, som en fastighet

med därå vilande besvär äger. Vad härvid angår villkoret angående

fastighetens användning, är ju detta fullt jämförligt med ett vanligt servitut

och torde utöver ett sådant icke bereda några särskilda svårigheter i

värderingshänseende. Härutinnan hänvisar jag till vad jag tidigare anfört

på tal om återköpsrättens ekonomiska innebörd. Själva återköpsrättens inverkan

på löseskillingens storlek torde vid sidan härav få antagas bliva

ringa, då nämnda rätt ju huvudsakligen utgör ett skydd för ändamålsbestämningens

uppfyllande och därutöver icke i någon avsevärd mån ingriper

på fastighetsägarens rörelsefrihet. Med de inskränkningar, som följa av det

sagda, skall fastigheten uppskattas till sitt fulla värde, på samma sätt som

då fråga är om expropriation.

Till sist må anmärkas, hurusom förslaget i syfte att giva ökat eftertryck

åt bestämmelsen om kraftlöshet i allmänhet av avtal beträffande löseskillingen

samt att förebygga kringgående av sagda bestämmelse, tillika föreskriver,

att före rättegångens början ej må avtalas om rätt för återköparen till skadestånd

på grund av återköp, som sker av annan anledning än att villkor angående

fastighetens användning blivit åsidosatt eller att vanvård av fastigheten

ägt rum.

Enligt lagen om expropriation är äganderättens övergång knuten till nedsättandet

av löseskillingen hos Konungens befallningshavande eller, där

undantagsvis ingen löseskilling skall utgå, till en anmälan hos samma myndighet.

Expropriationen kan sålunda icke — även om endast parternas rätt

är i fråga — fullbordas därigenom, att expropriation sersättningen genom betalning

på vanligt sätt hålles ägaren till hända. Det ansågs nämligen vid

lagens tillkomst nödvändigt att för expropriationens fullbordande bestämma

en form, genom vilken till upplysning för framtida intressenter bleve veterlig!,

att och när expropriationen fullbordats. Då man dessutom ville göra

äganderättens övergång beroende av betalningsskyldighetens fullgörande,

framstod tydligen som hart när enda medlet att stadga löseskillingens nedsättande

hos myndighet såsom villkor för fullbordandet.

Med hänsyn till arten av de rättssubjekt, till vilka enligt förslaget innehavet

och utövandet av återköpsrätt är begränsad, har jag icke funnit någon

betänklighet möta att i princip medgiva återköpets fullbordande oberoende

av, huruvida betalningsskyldigheten ännu fullgjorts. Däremot kan uppenbarligen

icke det kravet eftergivas, att var och en utan svårighet måste

kunna göra sig underrättad om tidpunkten för återköpets fullbordande. Detta

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 151 käft. {Nr 100.) 5

Äganderättens

överqånq.

{15 ''§)

s. 66 Kontrollera mot PDF

Aterköpets

inverkan pc

rättigheter ■

fastigheten.

(15 ''och 19

§§ m. fl.)

Kostnader.

(20 §)

66 Kungl. May.ts proposition nr 190.

krav upprätthålles i förslaget så, att i samtliga de fall, då löseskillingen icke

skall nedsättas, den avgörande tidpunkten för äganderättens övergång blir

den, då rättens slutliga utslag vinner laga kraft. Skall löseskilling nedsättas,

blir åter tiden för nedsättningen den kritiska, så framt icke i något

undantagsfall nedsättningen företages, innan utslaget vunnit laga kraft.

Huruvida löseskilling skall nedsättas eller icke, beror enligt förslaget på om

sådant avtal med laga verkan träffats, enligt vilket nedsättning icke skall

ske, antingen av den anledningen, att enligt avtalet ingen löseskilling skall

utgå, eller också på den grund, att avtalet föreskriver annan ordning för

betalningsskyldighetens fullgörande (jfr ovan sid. 64). Föreligger intet sådant

avtal, som skall lända till efterrättelse, har rätten att föreskriva nedsättning.

Angående återköpets inverkan på fordringar och andra rättigheter, som

• besvära fastigheten, anser jag mig kunna utan att vidröra detaljerna hänvisa

till de föreslagna lagbestämmelserna, vilka i stort sett endast innebära

en tillämpning på nu ifrågavarande fall av på angränsande områden hos oss

redan gällande rättsprinciper. Den ledande norm, efter vilken återköpsrättens in

verkan på andra rättigheter bör regleras och vilken redan i det föregående berörts

(se ovan sid. 60), är grundad i återköpsrättens eget väsende och kan summariskt

uttryckas så, att återköparen har ett rättmätigt anspråk att icke utan särskild

utfästelse behöva tåla sådana gravationer på fastigheten, som tillkommit på

grund av förbindelser ingångna efter det återköpsrätten förbehölls.

Angående ersättning till ordförande och ledamöter i återköpsnämnd skall

enligt förslaget gälla vad för motsvarande fall är stadgat i avseende å expropriation.

Mahända kommer, särskilt med tanke på dylika ersättningsbelopp, mot

förslaget den invändningen att riktas, att återköpsförfarandet, sådant det här

utformats, blir alltför dyrt och därför icke uppfyller framställda önskemål

om möjlighet för samhället att på en jämförelsevis enkel och billig väg

kunna återförvärva jorden. Såsom av det föregående torde framgå, är emellertid

det föreslagna värderingsförfarandet enligt min mening något som i

förslaget minst av allt kan umbäras. Att frågan om löseskillingens storlek

i varje fall, då sådan värdering påfordras, blir föremål för det mest sakkunniga

och noggranna bedömande, som över huvud taget kan erhållas,

torde nämligen vara ett oundgängligt villkor för att den, som innehar jorden,

verkligen skall kunna känna sig som ägare av densamma och av andra

bliva betraktad såsom sådan. Härvid lärer det också enbart vara till fördel,

att den yttre överensstämmelsen mellan expropriationsförfarandet och återköpsförfarandet

är så i ögonen fallande, att densamma städse utgör en påminnelse

om, att det i båda fallen gäller sinsemellan likvärdiga rättigheters

avlösande med penningar.

För övrigt håller jag före, att det icke ur kostnadssynpunkt vore något

avsevärt att vinna, även om man, säkerligen alltid till skada för det föreslagna

rättsinstitutets grundläggande idé, vore beredd att för återköpsför
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. May.ts proposition nr 190.

farandets del uppoffra något av garantierna. Man torde nämligen av skäll

som jag tidigare berört, icke behöva antaga, att återköpsförfarandet skall

komma till användning så synnerligen ofta. De frivilliga uppgörelser, som

i stället kunna träffas, torde å andra sidan vinna på att hava ingåtts under

medvetandet om tillgång till ett rättegångsförfarande, som i fullaste utsträckning

betryggar allas rätt. I de fall, då rättegångsförfarandet kommer till

användning, är det ju icke heller därmed sagt, att det dyraste värderingsförfarandet

behöver tillgripas.. Avtal om löseskillingen kan träffas och återköpsnämndens

sammansättning kan genom överenskommelse regleras i syfte

att begränsa kostnaderna.

Vad angår kostnadsbördans fördelning mellan parterna, har det med hänsyn

särskilt till återköpsskälens växlande natur icke ansetts möjligt att, såsom

exempelvis i lagen om expropriation skett, upptaga en allmän regel

härom, utan är förslagets ståndpunkt, att såväl i mål om återköp som ock

i mål angående återköpsrättens avlösning rätten skall döma i kostnadsfrågan

efter skälighetsprövning. Detta torde i sin mån kunna bidraga till ett

gemensamt intresse hos parterna för det totala kostnadsbeloppets begränsning.

Klart är slutligen, att rätten vid berörda skälighetsprövning har

att, i den utsträckning förhållandenas likhet sådant påkallar, tillämpa de

grundsatser, som kommit till uttryck i 67 § i lagen om expropriation och

7 § första stycket i lagen om servitut.

Utöver det på nu anförda grunder byggda huvudförslaget, som avser en Följdförlag

om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom, har jag låtit utarbeta en fattningdel

därav föranledda förslag till lagändringar på angränsande rättsområden. nr”a''

Dessa ändringars innebörd torde framgå av de föreslagna lagtexternas innehåll,

jämfört med den av mig förut lämnade redogörelsen.

Blott i ett hänseende finner jag ett särskilt omnämnande här påkallat,

nämligen i fråga om värderingsförfarandet i fall, då en med återköpsrätt belastad

fastighet exproprieras eller på liknande sätt tages i anspråk. Tidigare

har framhållits, hurusom återköpsrätten representerar ett visst ekonomiskt

värde. Detta lärer stundom kunna bliva betydande nog; och det är därför

av vikt, att detsamma vederbörligen beaktas vid expropriation och liknande

tillfällen. Av lagen om expropriation torde utan någon ändring följa, att

jämväl en sådan sakrätt som återköpsrätt skall värderas och ersättas, i den

mån expropriationen ingriper på densamma; och detsamma blir förhållandet

enligt vattenlagen, om den ändringen vidtages, att återköpsrätt införes i 9

kap. 52 § nämnda lag bland där uppräknade rättigheter. Fjågan, i vad

mån återköpsrätt skall vid värdering enligt expropriationslagen och vattenlagen

anses förminska fastighetens värde, synes höra besvaras så, att hänsyn

skall tagas icke blott till själva återköpsrätten utan jämväl till det i

samband därmed avtalade villkoret angående fastighetens användning, då

hänsynen till detta villkor med skäl torde kunna betecknas som oundgänglig

för en riktig uppskattning av äganderättens ekonomiska värde. Därigenom

erhåller man samma värderingsregel som när det gäller löseskillingens

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

bestämmande vid återköp (se ovan sid. 65). Den sålunda uppskattade förminskningen

lärer slutligen få anses motsvara det belopp, vartill återköpsrättens

värde rättvisligen bör upptagas.

Då enligt 9 kap. 48 § vattenlagen ersättning skall utgå med förhöjning

över fulla värdet, är det endast en följdriktig tillämpning av det förut sagda,

att förhöjningen fördelas mellan återköpsrättens innehavare och ägaren efter

samma proportion som ersättningen i övrigt.

Till sist vill jag i detta sammanhang omnämna, att, då nu ifrågavarande

lagstiftningsåtgärd föranleder vissa ändringsförslag beträffande 9 kap. 52 och

69 §§ vattenlagen, det synts mig lämpligt att begagna detta tillfälle att

samtidigt fullständiga nämnda lagrum med avseende å den genom lagstiftning

år 1920 tillkomna rättigheten i fast egendom, nämligen till elektrisk kraft.»

Föredraganden uppläser härefter de omförmälda lagförslagen, vilka såsom

bilagor under A—K äro fogade vid detta protokoll, nämligen förslag till

1) lag om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdaballten,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 9 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av en

paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökning slag en,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907

(nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen, och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr

474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft m. m.

samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

IJr protokollet:

E. Lindström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

(i!)

Bil. A.

Förslag
till
Lag
om

återliöpsrätt i vissa fall till fast egendom.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande förordnas

som följer:

1 §•

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, kommun eller municipalsamhälle

eller eljest är i allmän ägo, stånde säljaren fritt att i köpehandlingen,

i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda

densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning, göra förbehåll

om rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten åter (återköpsräit).

Till säkerhet för återköpsrättens bestånd kan inteckning meddelas under de

villkor och i den ordning särskilt är stadgat. Sökes ej inteckning inom den i

11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det lagfart meddelades å köparens

fång eller upphör meddelad inteckning att gälla, vare förbehållet om återköpsrätt

förfallet. Samma lag vare, där fastigheten utan förbehåll om återköpsrättens

bestånd försäljes i den ordning, utsökningslagen bestämmer.

Återköpsrätt kan ej övergå å ny innehavare, med mindre det föranledes av

skilda kommuners sammanläggning eller annan sådan orsak samt nye innehavaren,

enligt vad ovan sagts, själv äger betinga sig återköpsrätt.

2 §.

I samband med återköpsrätt avtalat villkor angående fastighetens användning

vare gällande för samma tid som återköpsrätten, såvitt det icke oberoende av

denna lag äger vidsträcktare giltighet.

Har ägaren av fastigheten med återköpsrättens innehavare träffat avtal, varigenom

villkoret ändrats, må avtalet, med iakttagande av vad särskilt är stadgat,

intagas i inteckningsprotokollet; och gälle sedan villkoret, sådant det genom

avtalet ändrats, såsom vore det avtalat i samband med återköpsrätten.

3 §■

Varder till följd av ändrade förhållanden, som icke äro att hänföra till

fastighetens ägare eller bero av denne, det i samband med återköpsrätten av
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr W0.

talade villkoret angående fastighetens användning för ägaren oskäligt betungande,

må på hans yrkande domstol, ändå att annat förbehåll skett, förordna,

att åter köpsrätten skall avlösas.

Om löseskilling för sådant fall skall vad i 7 § andra stycket i lagen om servitut

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Återköpsrätt må utövas,

1. om i samband med återköpsrätten avtalat villkor angående fastighetens

användning varder åsidosatt och vad i sådant hänseende förekommit icke finnes

varä av ringa betydenhet;

2. om fastigheten vanvårdas, så att ändamål, för vilket densamma enligt sådant

villkor skall användas, uppenbarligen äventyras;

3. om fastigheten befinnes uppenbart olämplig att användas enligt i samband

med återköpsrätten avtalat villkor;

4. om fastighetens ägare enligt 3 § instämt talan om återköp srättens avlösning;
5.

om fastighetens ägare skriftligen hembjudit fastigheten eller del därav

åt återköpsrättens innehavare;

6. om, utan att sådant hembud ägt rum eller sedan mera än två år förflutit

från det hembudet skedde, fastigheten helt eller delvis överlåtes å någon,

som ej äger lott i fastigheten och ej är ägarens make, skyldeman i rätt uppeller

nedstigande led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomling; eller

7. om fastighetens ägare vid rätten medgiver, att återköp må ske.

Har villkor angående fastighetens användning åsidosatts eller vanvård ägt

rum, men sker rättelse, innan talan om återköp anhängiggjorts, må ej förhållandet

sedermera kunna åberopas såsom grund för återköp. Ej heller må återköpsrätt

göras gällande, i fall varom under 4 sagts, efter det talan om dess avlösning

förfallit eller blivit genom laga kraft ägande utslag ogillad eller, där talan

bifallits, nittio dagar förflutit, från det utslaget vann laga kraft, samt, i fall

som under 5 och 6 avses, sedan nittio dagar förflutit i förra fallet från det

hembudet skedde och i senare fallet från det lagfart söktes å nye ägarens fång.

Göres återköpsrätt gällande till flera fastigheter, skall frågan, huruvida återköp,

enligt vad ovan sagts, må äga rum, bedömas särskilt för varje fastighet.

Avser hembud eller överlåtelse, varom under 5 och 6 sagts, allenast visst område

av fastighet, vilket därifrån kan avskiljas såsom särskild fastighet, må

återköpsrätt på grund av vad där stadgats göras gällande endast beträffande

samma område.

Återköpsrätt må ej, även om sä avtalats, utövas i andra fall än nu är sagt. 5

5 §•

Förbehåll om återköpsrätt beträffande allenast en del av i köpet ingående

fastighet vare ogiltigt, och skall återköp omfatta allt vad enligt lag är att

hänföra till fastigheten vid den tid, då återköpsrätten göres gällande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr WO.

71

Har fastigheten delats, må dock återköpsrätten göras gällande särskilt för

varje fastighet; och skall beträffande återköp i särskilda fall av visst område

av fastighet gälla vad i 4 § sägs.

6 §.

Den, som vill göra gällande återköpsrätt, har att instämma fastighetens ägare

till underrätten i den ort, där fastigheten är belägen. Stämmes den ägare, som

sist sökt lagfart, eller någon hans efterträdare i äganderätten, vare dock ej erforderligt

att stämma ny ägare, å vilken fastigheten överlåtits, innan den förre

stämdes, så framt ej den, som blivit stämd, vid rätten tillkännagiver, att fastigheten

frångått honom, eller detta eljest varder för rätten kunnigt. Kommer

nye ägaren, utan att vara stämd, tillstädes såsom part i målet, gälle ock den

förra stämningen.

Är ägaren å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, förordna

rätten, efter vunnen upplysning därom, god man enligt vad om god man

för bortovarande är i lag stadgat.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

7 §•

Är ny ägare, som i 6 § omförmäles, ej stämd, och kommer han ej ändock

i målet in; vare, där återköp sker, så ansett som överginge genom återköpet

fastigheten från den, som blivit stämd, och vike den förstnämndes fång för

återköparens, så framt denne var i god tro, då fastigheten övergick å honom.

I fall, varom nu sagts, njute den, som får vika, skadestånd av den, som var

stämd, där denne svarat i målet utan att giva tillkänna, att fastigheten frångått

honom, överlåtelse av fastigheten, som äger rum efter målets anhängiggörande,

vare, där återköp kommer till stånd, ogiltig; och äge den, till vilken

överlåtelsen skedde, så framt han var i god tro, genast häva avtalet och njuta

skadestånd, dock att avtalet ej må hävas, sedan det visat sig, att målet ej leder

till återköp.

Varder efter målets anhängiggörande, men innan återköparen förvärvat fastigheten,

denna försåld i den ordning, utsökningslagen bestämmer, vare frågan

om återköp på den ågångna stämningen förfallen och beslut, som i fråga om

sådant återköp meddelats, utan verkan. Angående anstånd med försäljning,

varom nu sagts, stadgas i utsökningslagen.

Återköparen må ej återkalla sin talan utan medgivande av motparten. Ej

heller må i mål om återköp, även om parterna därom åsämjas, annat uppskov

medgivas än sådant, som är för målets utredning erforderligt.

8 §.

Medgiver ej fastighetens ägare, att återköp må äga rum, give rätten därutinnan

särskilt beslut.

Tillstädjes genom beslutet återköp, må, där ej rätten samma dag meddelar

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

slutligt utslag, ägaren över beslutet föra särskild talan; sker det ej, stånde

beslutet fast.

Fullföljes talan, vile under tiden målet. Klaganden anmäle och styrke vid

första domstolen, att han klagat, vid äventyr, att han eljest drabbas av den

kostnad för fortsatt handläggning, som av hans uraktlåtenhet föranledes och

till följd av besvären varder onyttig.

9 §•

Hava, där återköp skall äga rum, parterna efter målets anhängiggörande

träffat överenskommelse rörande löseskillingen för fastigheten eller därå utgående

ränta, och visas, att fastigheten ej besväras av sådan sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan av fastigheten

utgående förmån, som, enligt vad därom är stadgat, skall vika vid återköpet, och

ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling eller förmån, varom nyss sagts, eller att den avtalade löseskillingen

med ränta förslår till full betalning av vad därur vid fördelning skall

utgå till annan än ägaren, eller att överenskommelsen godkänts av dem, som ej

skulle erhålla full betalning, lände överenskommelsen till efterrättelse. Överenskommelse

om tid och ordning för betalningsskyldighetens fullgörande vare

dock ej giltig, där fastigheten besväras av inteckning, varom ovan sagts, eller

kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling

eller rätt till avkomst eller annan av fastigheten utgående förmån.

Annat avtal om löseskillingen eller ränta därå än nu sagts vare utan verkan.

Ej heller må före rättegångens början avtalas om rätt för återköparen till skadestånd

på grund av återköp, som sker av annan anledning än att villkor angående

fastighetens användning blivit åsidosatt eller att vanvård av fastigheten

ägt rum.

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång utgående löseskilling motsvarande fastighetens

fulla värde, sådant det befinnes under antagande dels att, för obestämd

tid framåt eller, där återköpsrätten förbehållits endast för viss tid, under den

enligt avtalet återstående tiden, varje ägare av fastigheten är bunden av återköpsrätteia

och det i samband därmed avtalade villkor angående fastighetens

användning, och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter

än dem, som vid försäljning av fastigheten i den ordning, utsökningslagen bestämmer,

äga företräde framför återköpsrätten eller ock äro av försäljningen

oberoende.

Vid värdering av fastighet, som återköpes, skall vad i 10 § i lagen om expropriation

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Å löseskilling skall, där ej enligt 9 § annat avtalats, gäldas ränta efter sex

procent från förfallodagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungI. Majtts proposition nr 100.

11 §•

Skall löseskilling bestämmas genom värdering enligt 10 §,

ändamål inför rätten tillsatt en återköpsnämnd.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar

12 §.

Om återköpsnämnds sammansättning gälle i tillämpliga delar vad om expropriationsnämnd

är stadgat. Förberedande åtgärder för expropriationsnämnders

sammansättning, som valmyndighet vidtagit enligt 23 26 §§ i lagen om ex
propriation,

vare ock gällande beträffande aterköpsnämnder. I fråga om återköpsnämnd

skall i övrigt tillämpas vad i 29 § första stycket samt i 32, 34—37,

41 och 42 §§ sagda lag är föreskrivet. Underrättelse om tid och ort för återköpsnämnds

första sammanträde, så ock, där så erfordras, för annat sammanträde,

vare genom ordförandens försorg minst en vecka förut med posten tillsänd

parterna.

Löseskillingen må ej bestämmas lägre än vad återköparen erbjudit eller högre

än fastighetens ägare begärt; dock må ej löseskillingen till förfång för den, som

jämte ägaren har rätt till del däri, sättas lägre än till det belopp, vartill den

uppgår beräknad enligt 10 §.

varde för sådant

i målet.

13 §.

Har löseskilling av återköpsnämnden bestämts till lägre belopp än återköparen

erbjudit, vidtage rätten i sitt utslag jämkning till det belopp, som erbjudits.

Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen. Finner rätten, att nämnden

vid bestämmande av löseskilling gått utöver vad fastighetens ägare yrkat, meddela

rätten därom besked; och skall, där överskott, som ej faller inom det yrkade

beloppet, uppstår efter gäldande av vad ur lösekillingen skall utgå till

annan än ägaren, vad för sådant fall i 17 § stadgas äga tillämpning.

Har nämnden ej förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise

rätten, i den mån sådant för rättelse tarvas, målet åter till nämnden.

Vad i 63 § första stycket i lagen om expropriation är stadgat äge vid återköp

motsvarande tillämpning.

14 §.

Rätten fastställe i sitt utslag löseskillingen och den ränta, som därå skall

utgå; meddele ock erforderliga bestämmelser angående fastighetens tillträde och

löseskillingens erläggande. Såvitt ej annat med laga verkan avtalats, utsätte

rätten därvid viss fardag efter det utslaget vunnit laga kraft, å vilken återköparen

skall tillträda fastigheten och löseskillingen senast skall nedsättas hos

Konungens befallningshavande.

Fullföljes ej talan mot utslaget, går detsamma i verkställighet såsom laga

kraft ägande dom i tvistemål, såvitt ej annat följer av vad i 7 § andra stycket

sägs.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr li)0.

15 §.

Då rättens utslag vunnit laga kraft och, där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas, sådant blivit fullgjort, övergår fastigheten

å aterköparen fri från andra fordringar än dem, som påvila densamma med

bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets inverkan på beståndet av annan rätt till fastigheten gäller vad

särskilt är stadgat.

16 §.

Då löseskilling nedsättes hos Konungens befallningshavande, äge avdrag

rum för gäld, därför fastigheten även i återköparens hand skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen gravationsbevis rörande fastigheten,

rättens utslag samt bevis att utslaget vunnit laga kraft. Försummas det, åligger

Konungens befallningshavande att genast på återköparens bekostnad anskaffa

nämnda handlingar.

Löseskillingen varde av Konungens befallningshavande ofördröjligen insatt

i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande utbetale löseskillingen jämte därå upplupen

ränta till den, som är därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån,

som på grund av sökt eller beviljad inteckning eller enligt 11 kap. 2 §

jordabalken besvärat fastigheten, upphöra att däri gälla, äge i fråga om löseskillingen

samt annan därå upplupen ränta än sådan, varom i sista stycket sägs,

stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning. Har vid löseskillingens bestämmande

nämnden gått utöver det belopp, förre ägaren yrkat, och uppstår efter gäldande

av vad ur löseskillingen skall utgå till annan än denne, överskott, som ej faller

inom nämnda belopp, må han ej uppbära överskottet, utan varde detta återställt

till återköparen. Samma lag vare, i den mån överskott, som eljest skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår, och lian till återköparen häftar för ogulden

köpeskilling för fastigheten. Är det listigt, huruvida förre ägaren häftar i

sådan skuld, vare frågan därom förvisad till domstol.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse till

sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg med posten

sändas till förre ägaren samt kända innehavare av fordran eller annan rätt, som

nyss är sagd; är innehavaren av fordran eller sådan rätt okänd eller är det

okänt, huruvida någon enligt 11 kap. 2 § jordabalken äger rätt till löseskillingen,

föranstalte ock Konungens befallningshavande, att kungörelse om tid

och plats för sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för

den församling, där fastigheten är belägen, samt införes i allmänna tidningarna

och tidning inom orten.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr ISO.

75

Har jämlikt 16 § löseskillingen före förfallodagen insatts i bankinrättning,

skall därstädes före nämnda dag upplupen ränta tillfalla återköparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen skett, skall Konungens befallningshavande

därom ofördröjligen göra anmälan på landet hos domaren och i stad hos rätten.

Utfaller, då en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter återköpas, vid

fördelning av löseskillingen likvid å intecknings huvudstol, åligge ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller

vunnit laga kraft, göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

19 §.

Finnes å fastighet, som återköpes, arrendator eller hyresgäst, vilkens rätt ej

skall bestå mot återköparen, äge vad i 133 § första stycket utsökningslagen för

liknande fall stadgas motsvarande tillämpning.

Vad i andra, tredje och fjärde styckena av nämnda paragraf stadgas skall

ock äga motsvarande tillämpning vid återköp med iakttagande, att de verkningar,

som i andra och tredje styckena tilläggas auktions hållande, sysslomans

förordnande och erhållen kunskap om vissa förhållanden, i stället skola hänföras

till den tidpunkt, då legotagaren eller innehavaren av rätt till elektrisk

kraft erhållit kunskap om stämningen i återköpsmålet; dock vare återköparen

städse berättigad att vägra godkännande av ändring eller tillägg i arrendeeller

hyresavtal eller avtal om rätt till elektrisk kraft, så framt icke ändringen

eller tillägget, då han tidigare ägde fastigheten, var mot honom gällande.

20 §.

Angående ersättning till ordförande och ledamöter i återköpsnämnd äge vad

i 66 § i lagen om expropriation stadgas motsvarande tillämpning, dock att därvid

den därstädes gjorda hänvisningen till 45 § i nämnda lag skall gälla 13 §

andra stycket i förevarande lag.

Återköpare vare skyldig att gälda kostnaden för löseskillingens fördelning.

Beträffande övriga med återköpsförfarandet förenade kostnader, så ock kostnaderna

i mål, varom i 3 § sägs, skilje rätten mellan parterna efter ty för varje

fall prövas skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 1 § ärvdabalken skall kava följande ändrade

lydelse:1

Vill någon man eller kvinna göra testamente, have våld göra det muntligen

eller skriftligen med eller utan villkor, och vittne tvenne gode män, att det

testamente då var gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja: stånde

ock honom fritt, att låta vittnen veta dess innehåll eller ej. Äro ej vittnen

att tillgå och utrett varder, att testator intill sin död varit utur stånd satt vittnen

anskaffa, äge ock då testamentet laga kraft, så framt det finnes med

egen hand skrivet och underskrivet. Bortgiver någon fast egendom, äge ej

makt om villkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än till

förste emottagarens och dess makas livstid eller om ägande rätten vidare

än till utnämnande av testaments- eller gåvotagarens nästa efterträdare, uti

vilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap av arvejord,

varmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i andra avhandlingar

och kontrakter om fast egendom, sådane villkor inflyta, varigenom

förvaltnings- och ägande rätten för en framtid vidare inskränkes än nu sagt

är; men angående städja och arrende så ock om försäljning i vissa fall av fast

egendom under förbehåll om återköpsrätt gälle vad därom särskilt stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen: förordning den 27 april 1810.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

77

Bil. C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 § jordabalken skall liava följande ändrade

lydelse i1

Köp, skifte, och gåva skola skriftligen ske med tvägge manna vittne, och

de villkor däri sättas, var å samma köp, skifte, eller gåva sig grundar, och

sedan lagföljas å den ort, där vardera är beläget, som framdeles skils.

Ej må i andra fall än särskilt stadgat är säljare i köpe- eller skiftesavhandling

om jord och fastighet hädanefter förbehålla sig eller andre, att, emot någon

i samma avhandling bestämd penningesumma, eller andre villkor, få framdeles

vinna egendomen åter. Sker det, vare utan verkan, och lagfart a sådant köp

eller skifte icke tillåten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen: förordning den 1 maj 1810.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bil. D.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni 1875

(n:r 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av

en paragraf till samma förordning.

Härigenom förordnas, att 24, 36, 46, 48, 56, 58 och 61 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola, vissa paragrafer i

nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse1 samt att efter 58 § i

samma förordning skall insättas en med 58 a betecknad paragraf av nedan angivna

lydelse:

24 §.

1 mom. Har i enlighet------- sägs.

Har egendom------- tillämpning.

Köpes egendom åter enligt lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom,

skall densamma, sedan rättens utslag vunnit laga kraft och löseskilling,

där så skall ske, blivit hos vederbörande myndighet nedsatt, ej vidare häfta för

andra inteckningar än dem, som påvila egendomen med rätt framför återköpsrätten;

och skall därom göras anteckning i inteckningsprotokollet efter ty

i första stycket är sagt. Skall löseskilling ej nedsättas, göres anteckningen,

när det visas, att rättens utslag vunnit laga kraft.

2 mom. Kommer vid fördelning — -—---sagts.

Vad sålunda -— --— — intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom----• •— gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt —-----anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation

en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis

avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande

tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera

av gemensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller

gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller lagen

1 Senaste lydelsen: 24 och 36 §§ 1919: 430; 46 och 48 §§ 1907: 36; 56 och 58 §§ 1920 : 477.

61 § 1912: 213. *

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 190.

79

om flottning i allmän flottled en eller flera av gemensamt intecknade egendomar

varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada

eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade egendomar, eller att

egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, återköpes enligt

lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom eller delvis avträdes enligt

lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast

egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst,

de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit

vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet

enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

46 §.

Är — -—- — — -— stadgas.

Varder fastighet, till vilken nyttjanderätt upplåtits, återköpt enligt lagen

om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom, vare nyttjanderätten beståndande,

om inteckning därför sökts före den dag, då återköpsrätten förbehölls, eller,

där återköparen härledde sitt tidigare fång från någon, som förvärvat fastigheten

under förbehåll om nyttjanderättens bestånd, inom den i 11 kap. 2 § jordabalken

stadgade tid efter det lagfart meddelades å den sistnämndes fång; i annat

fall gälle vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat.

48 §.

Har någon vid överlåtelse av äganderätt till fast egendom förbehållit sig

eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del därav, eller skall, utan

att sådant förbehåll skett, arrende- eller hyresavtal, efter ty särskilt är stadgat,

äga bestånd mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll

om beståndet av nyttjanderätt, som ej är intecknad, eller skall återköp,

enligt vad därom är stadgat, anses hava ägt rum med förbehåll om dylik ej intecknad

rätts bestånd; vare nyttjanderätten gällande mot nye ägaren, ändå att

denne söker lagfart å fånget, innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

Har vid överlåtelse eller försäljning skett förbehåll, som nyss sagts, eller

skall återköp anses hava ägt rum med förbehåll om nyttjanderättens bestånd,

och överlåter nye ägaren sedan fastigheten till annan, vare lag samma, där inteckning

sökes inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det lagfart

meddelades å den förres fång.

56 §.

1 mom. överlåtes äganderätt till en och upplåtes servitutsrätt till annan,

vare servitutet gällande, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget;

sökas lagfart och inteckning samma dag, gälle om företrädet vad i lagen om

servitut stadgas.

Varder fastighet, till vilken servitutsrätt upplåtits, återköpt enligt lagen om

återköpsrätt i vissa fall till fast egendom, vare servitutet beståndande, om inteckning

därför sökts före den dag, då återköpsrätten förbehölls, eller, där åter
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. May.ts proposition nr 190.

köparen härledde sitt tidigare fång från någon, som förvärvat fastigheten

under förbehåll om servitutets bestånd, inom den ill kap. 2 § jordabalken stadgade

tid efter det lagfart meddelades å den sistnämndes fång; i annat fall galle

vad i lagen om servitut är stadgat.

Vad i 48 och 49 §§ är stadgat angående nyttjanderätt skall jämväl tillämpas

å servitut.

2 mom. Är-----först uppläts, företräde.

Vad-----servitut.

58 §.

1 mom. Har-----stadgat.

Är ------sägs.

Vad-----kraft.

2 mom. Har någon vid överlåtelse av fast egendom förbehållit sig eller annan

rätt till elektrisk kraft från egendomen, eller skall, utan att sådant förbehåll

skett, avtal om rätt till elektrisk kraft, efter ty särskilt är stadgat, gälla

mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet

av rätt till elektrisk kraft, som ej är intecknad, eller skall dylik ej intecknad

rätt, enligt vad därom är stadgat, gälla mot återköpare; då skall, där de

i 1 mom. första stycket angivna förutsättningar för intecknings meddelande

äro för handen, rättens innehavare i förhållande till nye ägarens borgenärer

njuta den rätt, som enligt lag tillkommer ogulden köpeskilling.

3 mom. Är rätt-----lika rätt.

Vad —------ kraft.

4 mom. Den-----kraft.

Har —----tillkomma.

58 a §.

1 mom. Har säljare av fast egendom enligt 1 § första stycket i lagen om återköpsrätt

i vissa fall till fast egendom förbehållit sig dylik rätt, och sökes inteckning

inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det lagfart meddelades

å köparens fång, då må, även om egendomen överlåtits å annan, till

säkerhet för rättens bestånd efter ty nedan sägs, inteckning meddelas, såsom

om nyttjanderätt är stadgat.

Vad i 43, 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt äge

motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för aterköpsrätt.

2 mom. Förbehåll om återköpsrätt medför för rättens innehavare i förhållande

till nye ägarens borgenärer den rätt, som enligt lag tillkommer ogulden

köpeskilling.

3 mom. Är fast egendom förutom av återköpsrätt besvärad av nyttjanderätt,

servitutsrätt eller rätt till elektrisk kraft; då skall vid försäljning av egendomen

i den ordning, utsökningslagen bestämmer, återköpsrätten äga företräde framför

annan rätt, för vilken inteckning icke sökts före den dag, då återköpsrätten

förbehölls.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 190. 81

Vad i Öl och 52 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock beträffande återköpsrätt.

\ mom. Är avtal, som omförmäles i 2 § andra stycket av lagen om återköpsrätt

i vissa fall till fast egendom, skriftligen upprättat och inteckning till säkerhet

för återköpsrätten meddelad, då må avtalet i inteckningsprotokollet intagas,

så framt samtycke därtill lämnats ej mindre av egendomens ägare och

återköpsrättens innehavare än även av dem, vilka hava inteckning i egendomen

gällande med sämre rätt än den, som meddelats för återköpsrätten, eller ock

fordran eller rättighet, varför egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må

häfta, Angående verkan av åtgärd, varom nu sagts, stadgas i nyssnämnda lag.

61 §.

Vid rätten skall- i överensstämmelse med inteckningsprotokollet föras bok så

inrättad, att därav lätteligen kan ses: varje egendom, däri inteckning blivit

sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet av fordran eller beskaffenheten

av annan rättighet, varför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blivit

beviljad eller avslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad eller dödad,

eller ock ansökning om inteckning blivit förklarad vilande eller därefter åter

hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde. Då enligt 58 a § 4 mom. avtal intagits

i protokollet eller enligt 15, 21, 23, 24, 26, 34, 36, 38 eller 45 § anteckning

skett därstädes, varde ock det i boken anmärkt.

De —--Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 151 käft. (Nr 190.)

h

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bil. E.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 79, 82, 87, 107, 111 och 168 §§ utsökningslagen

skola, vissa paragrafer i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:1

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrivning däröver;

och gälle om egendomens värdering vad förut om värdering av lös egendom

är sagt. Utmätningsmannen avfordre ock gäldenären de handlingar, vilka

visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjanderätt, återköpsrätt

eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som

skall av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet,

som bör vid auktionen iakttagas. Utmätas flera egendomar på en gång;

varde de var för sig beskrivna och värderade.

Finnes----— annan station.

Yad-----— hos överexekutor.

Är-----stadgas.

82 §.

Överlåter------gäld.

Sökes------sagd.

Göres------ sökes.

Har------tillämpning.

Föres enligt lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom talan om

återköp, må, där egendomen utmätts, försäljning ej ske, såvitt före auktionen

hos auktionsförrättaren företes bevis om stämningen i återköpsmålet och tillika

styrkes, att, sedan återköp kommit till stånd, egendomen icke vidare skall häfta

för den fordran, som utsökes. Visas, att återköpet fullbordats och att egendomen

därigenom befriats från fordringen, vare frågan om egendomens försäljning

förfallen. Styrkes, att frågan om återköp på den ågångna stämningen förfallit,

utgöre ej sedan stämningen hinder för egendomens försäljning.

1 Senaste lydelsen: 79 § 1921: 301 (1920: 476); 82 § 1912: 211; 8/ § 1921: oOl; 10/, lli och

168 §§ 1920: 476.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

8;’.

87 §.

År fast egendom utmätt och har någon fordran, varför egendomen på grund

av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt

eller återköpsrätt till egendomen eller rätt till servitut, till elektrisk kraft eller

till avkomst eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara

beroende av försäljning av egendomen, mot det att han till utmätningsmannen

eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt, erlägger fordringsbeloppet

jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar, göra gällande den rätt,

som tillkom denne; dock att, där utmätning skett för allenast del av fordran,

varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken

häftar, utmätningssökanden för sin återstående fordran äger företräde.

107 §.

Sedan förhandlingen------—• utmätning skett:

l:o) fordran, varför-----anmäld;

2:o) fordran, varför-----framställt; och

3:o) nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst

eller annan förmån samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att skola

oansett egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts,

är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren

till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.

I borgenärsförteckningen — — — ---utmätning skett.

År egendomen----— framställt.

in §.

Nyttjanderätt och återköpsrätt så ock rätt till elektrisk kraft, till servitut

eller till avkomst eller annan förmån av egendomen upptagas i borgenärsförteckningen

utan att något värde för dem utsattes.

168 §.

Sedan laga kraft åkommit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen erlagts

och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens fördelning,

åligge det auktionsförrättaren att därom genast göra anmälan å landet hos

domaren pell i stad hos rätten samt därvid tillika insända det vid sammanträdet

förda protokoll jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll

om beståndet av intecknad nyttjanderätt, återköpsrätt eller rätt till servitut,

till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån av egendomen,

skall tillika uppgift därom lämpas.

Har vid fördelning----—- fördelningslängden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kringl. Maj:ts proposition nr 190.

Bil. F.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907 (n:r 36)

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3, 4 och 6 §§, 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 §

i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola, vissa paragrafer

i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:1

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Sker--—--stadgas.

Varder----—• — bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom,

vare nyttjanderätten ej beståndande mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom är stadgat, nyttjanderätten skall fortfarande

gälla. Är nyttjanderätt, enligt vad nu sagts, på annan grund än inteckning

eller inskrivning gällande mot återköparen, vare så ansett som hade återköpet

skett med förbehåll om nyttjanderättens bestånd. 4

4 §•

Kommer av anledning, som i 3 § första eller andra stycket avses, nyttjanderätt

att upphöra, njute nyttjanderättshavaren skadestånd av upplåtaren, utan

så är att, enligt vad särskilt är stadgat, rätten till skadestånd är förverkad; var

nyttjanderätten upplåten utan vederlag, vare dock i det fall, 3 § andra stycket

avser, upplåtaren fri från ansvarighet, där han ej vid överlåtelse av fastigheten

underlåtit något av vad på honom ankommit för att bereda nyttjanderättshavaren

rätt att få inteckning för nyttjanderätten.

Underlåter-----förlorad.

1 Senaste lydelsen av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § 1921: 302.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 1!)U. 85

6 §•

Varder fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits, efter klander vunnen eller

genom utövande av återköpsrätt, som förbehållits tidigare än nyttjanderätten

uppläts, återköpt från upplåtaren eller den, till vilken fastigheten från honom

övergått, och kommer till följd därav nyttjanderätten att förfalla, njute nyttjanderättshavaren,

där upplåtelsen skett mot vederlag, skadestånd av upplåtaren,

såvida han var i god tro när upplåtelsen skedde.

2 kap.

Om arrende.

32 §.

Varder------ske.

Vad ------konkurs.

Föres, innan tid för tillträde är inne, talan om återköp av fastigheten enligt

lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom, äge ock arrendatorn, där

hans rätt i händelse av återköp icke skall bestå, frånträda avtalet; uppsäge

dock detsamma inom en månad efter det han erhöll kunskap om stämningen i

återköpsmålet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Kommer återköp till stånd,

äge vad i 1 kap. 6 § sägs om skadestånd motsvarande tillämpning. Förfaller

stämningen eller varder talan om återköp genom laga kraft ägande beslut ogillad,

må ej därefter uppsägning ske.

3 kap.

Om hyra.

20 §.

Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten utmätt

eller i fråga om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen

sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs eller talan instämd om återköp

av fastigheten enligt lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom, skall

vad i 2 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ta proposition nr 190.

Bil. G.

Förslag1

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 11 juni 11)07 (n:r 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall hava

följande ändrade lydelse:1

Vad i 1 kap. 3—6 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat i

fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämpning;

dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten eller av

dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av återköp enligt

lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom icke skall äga tillämpning

å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller vid

avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, ej heller å servitut, som

tillkommit före den 1 januari 1876.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.’

Senaste lydelsen 1917 : 280.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ia proposition nr 190.

t<7

Bil. H.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (n:r 1S9) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall hava följande ändrade lydelse :l

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens värde

än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer sakägare

och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas orubbad. Medför

särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av fastighetens värde,

skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna med därå vilande besvär

äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran, som skall utgå ur ersättningen,

tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte nämnden jämväl det

värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning -av återköpsrätts inverkan till förminskande av fastighets

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade

villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall

anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av fastighetens värde.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling för

exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å fastighet och annan

ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas bestämmelse, som inskränker den fastighetsägare

enligt 7 kap. vattenlagen tillkommande rätt att för sin marks

torrläggning erhålla vattenavlopp genom väg, järnväg eller spårväg, därom

stadgas i nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen 1920: 462.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. May.ts proposition nr 100.

Bil. I.

Förslag.

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (n:r 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:1

Sammanläggning------jordabalken.

Är område, som skall med annat sammanläggas, föremål för återköpsrätt, må

sammanläggning ej äga rum utan medgivande av återköpsrättens innehavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

1 Senaste lydelsen 1921: 199.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr IDO.

Hi»

Bil. J.

Först a §•

till

Lag

om ändrad lydelse av i) kap. 52 och 09 §§ vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen skola, 69 § i nedan

angivna del, hava följande ändrade lydelse:

52 §.

Är fast egendom, som skall lösas med penningar, besvärad av nyttjanderätt,

återköpsrätt eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan förmån eller till

elektrisk kraft, skall ersättningen till egendomens ägare och den gottgörelse, som

må tillkomma rättighetens innehavare, var för sig bestämmas. Medför rättighet,

som nyss nämnts, förminskning av den fasta egendomens värde, skall till grund

för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde egendomen med därå

vilande besvär äger; dock att, så framt den besvärande rättigheten ej är återköpsrätt,

den förhöjning över värdet, som jämlikt 48 § må ifrågakomma, skall

bestämmas med hänsyn till det värde egendomen utan sådant besvär skulle äga.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 69 § andra stycket, att utöver vad nu

sagts särskild värdering sker av den fasta egendomen med eller utan viss rättighet

besvärande densamma, varde sådan i samband med ersättningens fastställande

verkställd.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av fast egendoms

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående egendomens användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av egendomens värde; och tillfälle, där förhöjning enligt 48 § skall äga

rum, den del av förhöjningen, som belöper på återköpsrättens värde, rättighetens

innehavare.

69 §.

Nedsatta---- — — tillträdesdagen.

Besväras--— — — stadgad. Är egendomen förutom av fordran be
-

svärad av sådan nyttjanderätt, återköpsrätt eller rätt till servitut eller till avkomst

eller annan förmån eller till elektrisk kraft, varigenom egendomens värde

minskas, och åtnjuter rättigheten sämre rätt än fordringen, vare fordringsägaren

berättigad att, om och i den mån ersättningen för egendomen understiger det

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

värde denna skulle äga, därest den ej varit av rättigheten besvärad, för den del

av fordringen, som må överskjuta ersättningen för egendomen, erhålla betalning

ur det till rättighetens innehavare bestämda ersättningsbeloppet, och värde

gottgörelsen till denne i motsvarande mån förminskad.

I fråga-----därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

J

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 190.

Öl

Bil. K.

Forsla g

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 och 10 §§ i lagen den 22 juni 1020 (n:r 474

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft in. m.

Härigenom förordnas, att 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser

om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk

kraft m. m. skola hava följande ändrade lydelse:

I

15 §.

Sker överlåtelse av fastighet, varifrån rätt till elektrisk kraft genom skriftligen

upprättat avtal upplåtits, vare avtalet utan särskilt förbehåll gällande

mot nye ägaren; var avtalet ej så upprättat, gälle det ej mot honom, med mindre

vid överlåtelsen skett förbehåll om avtalets bestånd.

Säljes fastighet i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare därifrån upplåten

rätt till elektrisk kraft ej gällande mot köparen, med mindre försäljningen

skett med förbehåll om rättighetens bestånd.

Äterköpes fastighet enligt lagen om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom,

vare därifrån upplåten rätt till elektrisk kraft ej beståndande mot återköparen,

med mindre denne sådant utfäst eller han själv är upplåtare eller tidigare

förvärvat fastigheten antingen med förbehåll om rättens bestånd eller ock

under sådana förhållanden att rätten utan särskilt förbehåll varit mot honom

gällande.

Har rätt till elektrisk kraft upplåtits till flera,''äge vid försäljning, som i

andra stycket sägs, den upplåtelse företräde, som först skedde; hava flera upplåtelser

skett samma dag, äge de lika rätt. Om företräde i annan ordning på

grund av inteckning är särskilt stadgat.

16 §.

Har rätt till elektrisk kraft upphört på grund av vad i 15 § första eller andra

stycket föreskrives, njute den, som mot vederlag fått sådan rätt åt sig upplåten,

skadestånd av upplåtaren, utan så är att enligt vad särskilt är stadgat rätten

till skadestånd är förverkad.

I fråga om rätt till skadestånd, där rätt till elektrisk kraft förfallit i följd

därav att fastighet, varifrån den upplåtits, efter klander vunnits eller genom

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

''atövande av återköpsrätt, som förbehållits tidigare än rätten till elektrisk kraft

uppläts, blivit återköpt från upplåtaren eller den, till vilken fastigheten från

honom övergått, skall vad i 1 kap. 6 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

är stadgat hava motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

93

Utdrar/ av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 19 mars

1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet, härvid fogat utdrag av protokollet över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 februari 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen deD 16 juni

1875 (n:r 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av

en paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907

(n:r 36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (n:r 36 s. 25)

om servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (n:r 189) om

expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (n:r 269)

om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920

(n:r474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar

samt om rätt till elektrisk kraft m. m.

Förslagen hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Erik

Geijer; och blevo desamma nu företagna till slutlig behandling.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens allmänna grunder avgåvos följande

yttranden.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

Thulin, Stenmerg och Köersner:

De syften, man med de föreliggande förslagen vill vinna, äro väsentligen

desamma, som uppställdes för det förslag till lag om åborätt, över vilket

lagrådet den 27 juni 1923 avgav yttrande. Mot den utformning av en för

kronans jordupplåtelser till enskilda avsedd besittningsrätt för obegränsad

tid, som åborättsförslaget innehöll, framställde lagrådet i flera hänseenden

anmärkningar, vilka föranledde lagrådet att förorda en genomgripande omarbetning

av förslaget. Vid frågans fortsatta behandling har man emellertid

övergått till en ny linje, den på visst sätt begränsade äganderättens; genom

de nu remitterade förslagen vill man öppna möjlighet för kronan och vissa

andra rättssubjekt av offentlig natur att vid försäljning av fastighet göra

förbehåll om återköpsrätt.

När vid föregående tillfällen återköpsrätt till fast egendom varit ifrågasatt

till införande i vår lagstiftning, har tanken övergivits inför en kritik,

som huvudsakligen gått ut på att återköpsrätten innebure en alltför tryckande

inskränkning i äganderätten, varav följde, att fastighetsägarens vilja att förbättra

fastigheten förlamades och dess betydelse såsom kreditunderlag minskades

samt tillika fara för ägarens borgenärer uppstode därutinnan att

återköp kunde komma att äga rum till pris långt understigande fastighetens

verkliga värde. Då gällde det emellertid återköp på villkor, som redan vid

fastighetens försäljning eller eljest på förhand blivit överenskomna. Enligt

vad nu föreslås skall däremot löseskillingen, då återköp utövas, i regel bestämmas

i väsentlig överensstämmelse med vad som gäller beträffande expropriationsersättning.

På grund härav torde de betänkligheter, som i berörda

avseenden kunna anföras mot återköpsrätten, icke vara av avgörande betydelse

beträffande en återköpsrätt av den nu föreslagna typen.

Ej heller i övrigt hava vi funnit skäl till erinran mot de grunder, varå

förslaget om återköpsrätt med därtill hörande förslag till följdlagar vilar.

Sundberg :

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag de betänkligheter, som vid

föregående tillfällen anförts mot införande i vår lagstiftning av återköpsrätt,

icke vara av avgörande betydelse beträffande en återköpsrätt av den nu föreslagna

typen.

Mot denna framställa sig emellertid i vissa andra avseenden betänkligheter,

härledda huvudsakligen från det samband mellan återköpsrätten och

visst villkor i fråga om fastighetens användning, som i den ifrågasatta lagstiftningen

ingår såsom en dess grundpelare. Detta samband synes, sådant

det konstruerats, för såväl ägare till fastigheten som dennes borgenärer kunna

innebära ett riskmoment, vars betydelse de måhända ej alltid förstå att uppskatta.

Vid bestämmandet av löseskillingens belopp kommer återköpsrätten att inverka

på samma sätt som ett å fastigheten lagt servitut. Beloppet nedbringas

alltså i samma mån återköpsrätten är tryckande för fastighetsägaren,

och detta åter hänför sig i regel till beskaffenheten av det med återköps
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Klingl. Mai ds proposition nr 190.

95

rätten sammanbundna villkoret. Huruvida detta villkor är gentemot den,

som vid tiden för återköpet är fastighetens ägare, bindande sålunda, att villkorets

uppfyllande eller skadestånd för dess åsidosättande kan framtvingas,

är utan betydelse för frågan om löseskillingens belopp. Villkoret inverkar

i varje fall härutinnan så, som om det vore på nämnda sätt bindande. Det

äger, så vitt nu är i fråga, ingen som helst betydelse i sig självt, utan det

utgör allenast en sida av själva återköpsrätten. Frågan om villkorets, så

att säga, reala innebörd ligger utanför förevarande lagstiftning.

Ur sådan synpunkt skall ock den inteckning, som beviljas för återköpsrätten,

ses. Inteckningen betryggar icke, såsom en inteckning för servitut,

själva villkoret sålunda, att dess naturaluppfyllelse eller skadestånd för ickeuppfyllelse

kan uttvingas av envar ägare till fastigheten. Den skyddar allenast

eu återköpsrätt, men en återköpsrätt av sådan beskaffenhet, att vid dess

utövande löseskillingen skall bestämmas på enahanda sätt, som om det med

återköpsrätten förenade villkoret vore ett i fastigheten gällande servitut,

fullständigt oberoende av huruvida det verkligen har denna karaktär eller ej.

Denna konstruktion av återköpsrätten och dess skyddande genom inteckning

är icke lättfattlig. I viss mån har ock uppfattningen av densamma

försvårats därigenom att konstruktionen icke tydligt framhållits strax i början

av huvudförslaget, utan framträder först vid ett mycket omsorgsfullt

övervägande av innehållet i 4 och 10 §§ av detsamma. Befaras kan alltså,

att ödesdigra missförstånd rörande återköpsrättens innebörd komma att äga

rum, i fråga varom särskilt må uppmärksammas det fall att, sedan fastighet

upplåtits under återköpsrätt, åtskilliga decennier förgått och fastigheten

upprepade gånger ombytt ägare utan att återköpsrätten kommit på tal.

Har sålunda villkoret av en fastighetens ägare på ett eller annat sätt

åsidosatts och fastigheten därefter till annan överlåtits utan förbehåll om

villkorets bestånd och utan att detta eljest är för köparen bindande samt

den ursprunglige säljaren, efter erhållen kännedom om överlåtelsen, underlåtit

att begagna sig av den honom i förslaget tillerkända rätten till återköp

i anledning av överlåtelsen, lärer den nye ägaren kunna anse sig böra

taga för givet antingen att återköpsavhalet rätteligen bör, även om de däri

använda ordalagen peka på en motsatt tolkning, förstås på det sätt, att det

föreskrivna villkoret i verkligheten icke blivit åsidosatt, eller ock att vederbörande

i det ifrågavarande hänseendet eftergivit villkorets tillämpning.

Det kan tänkas, att sedan avtalat villkor av beskaffenhet, att dess uppfyllande

eller skadestånd för icke-uppfyllelse kan uttvingas, överträtts sålunda,

att fastighetsägaren vidtagit vissa genom villkoret förbjudna åtgärder,

t. ex. uppförandet av en byggnad, skadestånd därför utkräves från fastighetsägaren,

utan att fråga om återköp väckes, men med beräkning vid bestämmande

av skadeståndets belopp, att de vidtagna olagliga åtgärderna

komma att förbliva orubbade. Den omständighet, att skadestånd sålunda

utgått, blir vid därefter skeende återköp utan inverkan till höjning av löseskillingen

i annan mån än det må anses, att skadeståndets utkrävande, där

det skett genom återköparen, innebär en förändring av det med återköps
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

rätten förbundna villkoret. Om en fastighetsägare icke skulle till fullo inse

detta, synes det vara ursäktligt; men hans bristande insikter härutinnan

kunna stå honom dyrt.

Såsom förut påpekats, skyddar en för återköpsrätt beviljad inteckning icke

villkoret såsom sådant. Detta blir vid fastighetens övergång till ny ägare

icke bindande gentemot denne i vidare mån än förbehåll om dess bestånd

gjorts vid överlåtelsen eller det är tryggat genom inteckning i därför bestämd

ordning. Är sålunda ett i samband med återköpsrätten tillskapat

villkor av servituts natur, måste till betryggande av detta servitut jämte

återköpsrätten dubbel inteckning av avtalet äga rum beträffande en och

samma bestämmelse däri. Huru lätt kan icke detta komma att förbises?

Huru nära till hands ligger icke -— då, såsom särskilt i fråga om fastighet i

stad väl är tänkbart, servitutet, ehuru tillkommet vid fastighetens försäljning

från kommunen, upprättats till förmån för tredje man — för denne det

antagande, att återköpsinteckningen, vid vars beviljande villkoret fullständigt

intagits i inteckningsprotokollet, utan vidare skyddar även hans''servitutsrätt?

Icke utan skäl har vår hittillsvarande lagstiftning gått fram med stor

varsamhet i fråga om rätten att belasta fast egendom med gravationer,

gällande mot envar ägare av densamma. Det synes i enlighet härmed angeläget,

att den nu ifrågasatta utvidgningen av sagda rätt omgärdas med alla

försiktighetsåtgärder till rättssäkerhetens skydd, som kunna vidtagas utan

förfelande av det åsyftade målet.

Ifrågasättas kunde, om icke för ett markant åtskiljande mellan villkoret

såsom återköpsvillkor och villkoret såsom servitut eller den innebörd, det

eljest i och för sig äger, samt jämväl teoretiskt sett vore riktigast att låta

återköpsrätten betryggas medelst lagfartsprotokollet och lagfartsboken, på sätt

väl bör ske i fråga om andra förbehåll och villkor för fastighetens förvaltning

eller om äganderätten, som avses i 16 kap. 1 § ärvdabalken. Då emellertid

med den föreslagna lagstiftningens ståndpunkt härutinnan återköpsrätten

kommer att bliva omnämnd i gravationsbevis, om ock måhända där ej alltid

till sin verkliga innebörd fullständigt beskriven, men man icke lärer med

trygghet kunna lita till att den komme till synes i lagfartsbevis, förefinnes

näppeligen tillräcklig anledning att frångå nämnda ståndpunkt.

Utöver vad ovan antytts synas väsentliga olägenheter i fråga om rättssäkerheten

icke vara att befara genom inrättande av en återköpsrätt, sådan

som de remitterade förslagen avse. Möjlighet torde ock förefinnas att genom

vissa ändringar i dem och utan att rubba de grunder, på vilka den tilltänkta

lagstiftningen är byggd, i hög grad förminska de antydda olägenheterna. I

avseende härå vill jag föreslå vidtagande av sådana ändringar i förslagen.

att den principiella regeln angående bestämmande av löseskillingens belopp

tydligt framhålles redan i början av huvudförslaget, helst ingående i beskrivningen

å vad med återköpsrätt skall förstås,

att, därest den med återköpsrätt belastade fastigheten överlåtes under

sådana omständigheter, att den nye ägaren ej blir bunden av det med återköpsrätten

förenade villkoret, sett i och för sig, det skall åligga den åter
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

97

köpsberättigade, då han får meddelande om överlåtelsen, att, där han ej på

grund av densamma väcker talan om återköp, inom viss i lagen bestämd tid

för den nye fastighetsägaren tillkännagiva, att villkoret fasthålles oförändrat,

vid äventyr, om så ej sker, att vid därefter skeende återköp hänsyn ej må

tagas till villkoret för bestämmande av löseskillingens belopp,

samt att, om det avtalade villkoret är ett servitut eller eljest av beskaffenhet

att kunna skyddas genom inteckning, inteckning för återköpsrätten ej må

beviljas med mindre samtidigt därmed särskild inteckning till villkorets

skyddande kommer till stånd i den mån sådan inteckning ej dessförinnan

redan är fastställd.

Dessa ändringar torde enklast låta sig genomföra på följande sätt.

Regeln angående bestämmande av löseskillingens belopp antydes i 1 § första

stycket av huvudförslaget; och första stycket i samma förslags 2 § uteslutes.

Det i sista delen av 4 § andra stycket i huvudförslaget intagna stadgandet

rörande fall, som under 6. i paragrafen avses, utbytes mot bestämmelse därom

att återköpsrätten ej må göras gällande, sedan den i stadgandet angivna tiden

förflutit från det den återköpsberättigade erhöll meddelande om överlåtelsen;

och den av mig förordade föreskriften därom att återköpsvillkoret

för visst fall ej vidare må utöva inverkan vid bestämmandet av löseskillingens

belopp ingår i 10 § av huvudförslaget. Måhända kan befinnas lämpligt

att i sammanhang därmed såsom villkor för vinnande av lagfart å överlåtelse

av återköpsfastighet uppställa fordran på företeende av bevis därom

att den tid, inom vilken återköpsrätt på grund av överlåtelsen må göras gällande,

tillända gått utan att sådan talan anställts. Dylikt stadgande borde i

så fall inrymmas i 6 § av lagfartslagen.

Förbehållet i fråga om inteckning i visst fall av återköpsrätten erhåller plats

näst efter 1 mom. första stycket i 58 a § av förslaget till ändringar i intecknin

gsförordningen.

I administrativ väg lära kunna meddelas de bestämmelser, som erfordras

för att i utfärdade gravationsbevis rörande med återköpsrätt belastad fastighet

återköpsrättens innebörd med hänsyn till det i samband med densamma

avtalade villkoret tydligt och fullständigt må angivas.

Underkastas förslagen de av mig sålunda ifrågasatta ändringarna eller andra

jämkningar, i motsvarande mån ägnade att skydda rättssäkerheten, synes

den ifrågasatta lagstiftningen innebära en lyckligt funnen lösning av det

svåra spörsmål densamma avser.

Prövas åter sagda ändringar eller jämkningar icke lämpligen kunna vidtagas,

anser jag mig likväl, ehuru med tvekan, icke böra avstyrka, att förslagen

läggas till grund för proposition till riksdagen i ämnet.

De särskilda bestämmelserna i förslagen gåvo anledning till de anmärkningar,

som innefattas i nedanintagna, av lagrådet och dess särskilda ledamöter

avgivna yttranden.

Bihang Ull riksdagens protokoll 192b. 1 saml. 151 käft. (Nr 190.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

Förslaget till lag om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom.

Lagrådet:

Då det föreliggande förslaget är avsett att reglera samtliga de fall, i vilka

återköpsrätt må komma till användning, torde rubriken lämpligen böra undergå

någon jämkning i avfattningen.

Sker så, bör den vidtagna ändringen beaktas vid de hänvisningar till förevarande

föreslagna lag, som förekomma uti de i sammanhang därmed till

lagrådet remitterade förslagen.

1 §•

Thulin:

Ifrågavarande förslag avser ej att reglera, när en fastighet, som tillhör

kronan, kommun eller municipalsamhälle eller eljest är i allmän ägo, må

säljas, utan endast huruvida vid försäljning, där sådan skall äga rum, återköpsrätt

må betingas. Även med denna begränsning måste emellertid å lagstiftningen

ställas de fordringar, att så vitt möjligt ovisshet ej föreligger

vare sig i fråga om de fastigheter, beträffande vilka återköpsrätt må betingas,

eller om genom vem återköpsrätten må göras gällande och till vem

innehavaren av den sålda fastigheten må vända sig i hithörande frågor.

Härutinnan föreligger ej tvekan beträffande fastighet, som äges av kronan

eller av kommun eller municipalsamhälle — kommun fattat i så vidsträckt

betydelse, att däri ingår ej endast länskommun, lantkommun och stad utan

även församling — varvid dock må erinras, att där kronan förbehållit sig

äganderätten till jord, vartill dispositionsrätten överlåtits å kommun, såsom

fallet är t. ex. med städernas donationsjordar, sådan anordning givetvis är

avsedd, att det blir kommunen, ej kronan, som kommer att stå såsom återköpsrättens

innehavare. Ett motsvarande förhållande äger rum med bäradsallmänningar,

i den mån äganderätten tillkommer kronan. Förslaget har

emellertid ej inskränkt sig härtill, utan givit möjlighet till återköpsrätt,

även där fastighet eljest är i allmän ägo. Givetvis förekomma fall, där försäljning

under återköpsrätt bör kunna ske, även när fastigheten ej äges av

kronan, kommun eller municipalsamhälle. Särskilt bör härvid beaktas den

ecklesiastika jorden, i den mån den ej anses tillhöra vare sig kronan eller

församlingen, samt fastigheter, vilka ägas av vissa kommunala organisationer,

som i saknad av lagbestämd representation eller av annan anledning

icke kunna hänföras under kommun i egentlig mening. Huruvida jord, tillhörig

dylika kommunala organisationer, må anses vara i allmän ägo, kan

nog i vissa fall vara föremål för tvekan, och torde särskilt beträffande den

ecklesiastika jorden svårigheter ofta möta att avgöra, genom vem återköpsrätten

må betingas, till vem fastighetens innehavare må vända sig i hithörande

frågor samt huru nödiga medel må beredas för återköpsrättens begagnande.

Då emellertid endast undantagsvis torde förekomma, att återköpsrätt

betingas av annan kommunal organisation än länskommun, lånt
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190. 99

kommun, stad eller mnnicipalsamhälle, samt jag förutsätter, att därest

förslaget varder upphöjt till lag, åtgärder komma att vidtagas i syfte att,

i erforderliga delar under kyrkomötets medverkan, få svårigheterna undanröjda

beträffande den ecklesiastika jorden, har jag icke funnit ovannämnda

erinringar böra föranleda ändring i förevarande paragraf.

Lagrådet:

Återköpsrätt skall kunna förbehållas ej blott för obegränsad tid utan även

för viss tid, som i avtalet bestämmes. Detta framgår visserligen av följande

paragrafer i förslaget, men det synes lämpligt, att en direkt bestämmelse

härom införes i det principala stadgandet i första stycket av förevarande

paragraf.

Det lärer knappast vara erforderligt att såsom förutsättning för att återköpsrätt

må övergå å ny innehavare, som själv äger betinga sig sådan rätt,

stadga, att övergången föranledes av skilda kommuners sammanläggning eller

annan sådan orsak. Bestämmelsen härom i tredje stycket torde förty kunna

uteslutas.

2 §■

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Det i samband med återköpsrätt avtalade villkoret omfattas icke av den

inteckning, som beviljas för återköpsrätten. Sådan inteckning har för villkoret

endast den betydelse, att genom inteckningen villkoret, i den mån det

utgör en förutsättning för återköpsrättens utövning och skall läggas till

grund för bestämmande av löseskillingsbeloppet, blir giltigt även emot ny

ägare av fastigheten. Däremot är frågan, om och i vad män ny ägare

kan vid äventyr av annan påföljd än återköpsrättens utövning åläggas efterkomma

villkorsbestämmelsen eller kan förpliktas att utgiva skadestånd,

därest fastigheten icke användes i överensstämmelse med densamma, att avgöra

oberoende av inteckningen för återköpsrätt; för villkorets giltighet i

dessa hänseenden gälla helt andra regler.

Då man icke velat medgiva, att återköpsrätt må förbehållas utan samband

med villkor angående fastighetens användning, synes följdriktigt, att

detta samband, i den omfattning som ovan angivits, upprätthålles under

tiden för återköpsrättens bestånd. Villkoret i och för sig kan, medan återköpsrätten

ännu består, förlora giltighet mot ny ägare av fastigheten i anledning

därav att det ej tryggats genom inteckning och ej heller förbehåll

vid överlåtelsen gjorts angående detsamma. Ävenledes kan tänkas, att villkoret

avser viss tid, under det återköpsrätten skall gälla utan tidsbegränsning,

eller att viss tid väl fastställts ej blott för villkoret utan även för

återköpsrätten men kortare i det förra än i det senare hänseendet. Nu

nämnda omständigheter böra ej utgöra hinder för att, så länge återköpsrätten

består, utövning av densamma påkallas även på de under 1.—4. i första

stycket av lagens 4 § angivna grunder, vilka samtliga hänföra sig till fastighetens

användning i enlighet med villkoret. Första stycket av förevarande

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

paragraf får antagas vara avsett att uttala detta. Då emellertid detta stycke

erhållit en avfattning, som lämnar rum för tvekan om stadgandets innebörd,

hemställes, att — därest uttrycklig bestämmelse i ämnet anses böra meddelas

— åt stycket gives en med berörda syfte mera överensstämmande formulering.

Skulle villkoret undergå förändring i enlighet med bestämmelserna i andra

stycket av förevarande paragraf och 4 mom. av den föreslagna 58a § i inteckningsförordningen,

lärer denna förändring i sakrättsligt avseende påverka

allenast innehållet i den intecknade återköpsrätten; förutsättningen för dess

utövning och grunden för löseskillingsbeloppets bestämmande hava ändrats.

Vill man tillförsäkra förändringen i villkoret giltighet i andra hänseenden

emot ny ägare av fastigheten, erfordras särskilda åtgärder. Jämväl åt nu

ifrågavarande stycke har emellertid givits en avfattning, som kan föranleda

missförstånd; och torde till undvikande härav erforderlig jämkning böra

vidtagas.

Thulin:

Förslagets innebörd synes vara:

att återköpsrätt ej må betingas utan att därvid knytes villkor om fastighetens

användning;

att villkoret måste hava samma tidslängd som återköpsrätten;

att sådant villkor, om det ej i och för sig har vidsträcktare giltighet, endast

kan göras gällande såsom grund för återköp;

att den inteckning, som meddelas för återköpsrätten, ej på annat sätt innefattar

villkoret, än att detta genom inteckningen för återköpsrätten blir i

ovan angiven omfattning giltigt även mot ny ägare av fastigheten; samt

att villkoret väl kan ändras, men ej helt bortfalla, utan att samtidigt

återköpsrätten upphör och därför meddelad inteckning kan dödas.

För tydligare angivande av denna förslagets innebörd torde förevarande

paragraf böra omformuleras, särskilt i syfte att få undanröjd misstolkningen,

att inteckningen i vidare omfattning än ovan angivits skyddar villkoret

samt att återköpsrätten skulle kunna fortleva även efter det villkoret bortfallit

vare sig enligt överenskommelse eller på grund därav att tiden för

villkoret gått till ända.

4 §•

Lagrådet:

På grund av fastighetens olämplighet för användning i enlighet med det

avtalade villkoret synes återköpsrätt böra få utövas endast i händelse olämpligheten

beror på förhållanden, som uppkommit efter avtalets ingående.

Lagrådet hemställer alltså om jämkning härutinnan i 3. av förevarande paragrafs

första stycke.

Att hembud, varom i 5. av samma stycke sägs, skall avse återköp enligt

den föreliggande lagen är uppenbarligen avsett, men torde böra tydligt uttryckas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11)0.

101

Innebörden av det under 7. i stycket upptagna stadgandet lärer vara, att

om återköpsrätt påyrkats på någon av de i 1.—6. angivna grunder samt

fastighetsägaren medgiver det sålunda påstådda återköpet, därutöver ej skall

erfordras särskild bevisning om den åberopade grundens förefintlighet. Då

emellertid även utan detta stadgande fastighetsägarens medgivande enligt

vanliga bevisregler får sin tillbörliga betydelse, hemställes, att stadgandet

får utgå.

Vad återköpsrättens innehavare i vart och ett av de under 4., 5. och 6. upptagna

fallen har att iakttaga i fråga om den tid, inom vilken återköpsrätten

skall göras gällande, torde för vinnande av större överskådlighet böra från

den föreslagna platsen i paragrafens andra stycke uppflyttas till de särskilda

ifrågavarande punkterna i första stycket.

7 §•

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Enligt bestämmelserna i 6 § första stycket andra punkten har återköparen

rätt att få sin talan prövad, då han stämt den ägare, som sist sökt lagfart,

eller någon hans efterträdare i äganderätten. Skulle återköparen hava fått

upplysning om ny ägare, å vilken fastigheten före stämningen överlåtits, har

han ingen skyldighet att rikta sin talan mot denne, såframt ej den stämde

vid rätten lämnar meddelande om överlåtelsen eller denna eljest varder för

rätten kunnig, i vilket sistnämnda fall det må förutsättas, att rätten på ett

eller annat sätt till efterrättelse för återköparen meddelar honom sin kännedom.

Föreligger intetdera av dessa båda fall, skall, som sagt, talan på den

ågångna stämningen prövas oberoende av vad om senare överlåtelse är bekant

för återköparen.

Mot dessa regler torde intet vara att erinra. Desamma synas emellertid

böra medföra, att där återköp av domstolen medgives, den ej instämde ägarens

fång skall vika för återköparens, oberoende av dennes kännedom angående

fånget. Vi hemställa alltså, att ur stadgandet i första punkten av 7 §

uteslutes den där uppställda fordran på god tro hos återköparen, då fastigheten

övergick å honom.

8 §•

Lagrådet:

Den kanske ofta rätt besvärliga frågan om löseskillingens belopp bör

givetvis ej komma under behandling vid domstolen utan att det är klart,

att återköp må äga rum. Lämpligen bör fördenskull rätten, innan nämnda

fråga företages, pröva och avgöra, huruvida återköp skall tillstädjas eller icke.

Finner rätten sådana omständigheter ej vara ådagalagda, som berättiga

till återköp, kommer denna prövning att innefatta slutligt avgörande av målet.

Eljest har rätten att meddela preliminärbeslut, varigenom återköp medgives.

Dylikt beslut torde, mot vad förslaget innehåller, böra meddelas oberoende

av de skäl, å vilka tillståndet grundas. En ändring härutinnan av förslaget

synes alltså önskvärd.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Knngl. Maj:ts proposition nr 190.

Av parterna i ett återköpsmål har visserligen i allmänhet endast fastighetens

ägare anledning att föra talan mot beslut, varigenom återköp tillstädjes.

Därest emellertid återköpsyrkandet grundats å hembud eller överlåtelse

av fastighetsägaren, avseende endast en del av den med återköpsrätt

graverade fastigheten, kan beslutet hava gått återköpsrättens innehavare emot

så till vida, att mot hans bestridande domstolen jämlikt 4 § tredje stycket

senare punkten begränsat rättighetens utövande till den hembjudna eller

överlåtna fastighetsdelen. Med hänsyn härtill torde den rätt till särskild

talan mot beslut av nämnda slag, som föreslås i andra stycket av föreva.

rande paragraf, icke böra, pa sätt skett, inskränkas sa, att den tillkommer

allenast fastighetens ägare.

9 §•

Lagrådet:

Regeln därom att före rättegångens början ej må avtalas om rätt för återköparen

till skadestånd på grund av återköp är betingad därav att ett dylikt

avtal kunde innebära en på förhand fixerad nedsättning av blivande löseskilling

och varje bestämmande på förhand av löseskillingens belopp är stridande

mot den ifrågasatta återköpsrättens natur. Skäl torde saknas att,

såsom andra stycket av förevarande paragraf innehåller, från nämnda regel

medgiva undantag för de fall, att avtalat villkor blivit åsidosatt eller att vanvård

av fastigheten ägt rum. Är villkoret av beskaffenhet, att dess fullgörande

kan framtvingas vid äventyr av skadestånd, äger återköparen göra anspråket

härpå gällande oberoende av återköp. Sista punkten i sagda stycke

torde fördenskull böra underkastas sådan ändring, att nämnda undantag från

huvudregeln uteslutes.

12 §.

Lagrådet:

I första punkten av första stycket torde lämpligen böra, i överensstämmelse

med vad i följande punkter ägt rum, angivas de åsyftade stadgandena

i lagen om expropriation.

15 §.

Lagrådet:

Att i första stycket givas regler dels om tiden, då äganderätten till fastighet,

som återköpes, övergår å återköparen, och dels om den befrielse från

gravationer, som i och med äganderättens övergång inträder, torde böra utmärkas

genom ett tydligare särskiljande av vad stycket i vartdera hänseendet

innehåller.

1(5 §.

Sundberg och Stenberg:

Det torde icke böra medgivas återköparen att hos Konungens befallningshavande

nedsätta löseskillingen, om han ej därvid genom företeende av rättens

utslag och bevis att detsamma vunnit laga kraft styrker, att slutgiltigt avgörande

i återköpsmålet föreligger. Att även gravationsbevis vid nedsättning

företes är nödvändigt för att Konungens befallningshavande skall kunna

medgiva avdrag för viss gäld enligt första stycket av förevarande paragraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 100,

loa

Nämnda handlingars ingivande vid nedsättningen synes alltså böra utgöra

en förutsättning för att nedsättningen må av Konungens befallningshavande

godtagas. Vid sådant förhållande bör andra styckets andra punkt, enligt

vilken det åligger Konungens befallningshavande att anskaffa handlingarna,

om återköparen försummar ingiva dem, utgå.

18 §.

Thulin och Koer snor:

Anmälan, som Konungens befallningshavande enligt första stycket av paragrafen

har att göra hos domaren eller rätten, skall ligga till grund för den

anteckning i inteckningsprotokollet om frihet från vidare ansvar för vissa

inteckningar, som äganderättens övergång å återköparen medför. För äganderättens

övergång fordras emellertid ej endast att löseskillin gen blivit nedsatt

utan, därest nedsättningen ägt rum innan rättens slutliga utslag i återköpsmålet

vunnit laga kraft, tillika att så skett. Konungens befallningshavandes

anmälan till domaren eller rätten bör alltså ej avlåtas förr än

båda nämnda förutsättningar blivit uppfyllda. Därom att utslaget vunnit

laga kraft skall Konungens befallningshavande enligt 16 § andra stycket

erhålla eller förskaffa sig kännedom.

Sundberg och Stenberg:

Därest den av oss vid 16 § gjorda hemställan ej vinner avseende, instämma

vi uti regeringsrådet Thulins och justitierådet Köersners vid förevarande

paragraf gjorda uttalande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen

den 16 juni 1875 (n:r 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt

om tillägg av eu paragraf till samma förordning.

24 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket angående anteckning i inteckningsprotokollet

därom att fastigheten ej vidare häftar för vissa inteckningar

torde erhålla en mera korrekt avfattning genom ett stadgande, att

anteckning om nämnda förhållande skall, såsom i 23 § sägs, göras i inteckningsprotokollet,

sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan, att löseskilling

nedsatts, eller, där nedsättning ej skall ske, rättens'' utslag visats

hava vunnit laga kraft.

48 §•

Lagrådet:

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad beträffande viss ändring

däri kommer att anföras vid 1 kap. 3 § av förslaget till lag om ändrad

lydelse av vissa paragrafer i nyttjanderättslagen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Mai ds proposition nr 190.

56 §.

Thulin:

Det i andra stycket av 1 mom. använda uttrycket »fastighet, till vilken

servitutsrätt upplåtits» bör förtydligas till förekommande av det missförstånd,

att uttrycket skulle avse icke den tjänande utan den härskande fastigheten.

58a §.

Lagrådet:

Efter första punkten i 4 mom. torde böra införas en bestämmelse, som för

det fall, att inteckning, som har sämre rätt än den för återköpsrätten meddelade,

gäller jämväl i annan egendom än den av återköpsrätten graverade,

föreskriver motsvarande tillämpning av vad 33 § innehåller beträffande samtycke

till där avsett förbehåll.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14

juni 1907 (n:r 36) om nyttjanderätt till fast egendom.

1 kap. 3 .

Lagrådet:

Nyttjanderätt torde böra bliva beståndande mot återköpare även i det fall,

att nyttjanderätten, innan fastigheten såldes med förbehåll om återköpsrätt,

jämlikt 2 kap. 28 § eller 3 kap. 19 § nyttjanderättslagen gällt mot återköparen.

Lagrådet hemställer alltså om ändring härutinnan i första punkten

av det föreslagna nya stycket i förevarande paragraf. Vid bifall härtill bör

det sålunda tillkomna fall, då nyttjanderätten blir gällande mot återköpare,

uteslutas från tillämpning av föreskriften i nämnda styckes andra punkt.

Därjämte påkallas sådan ändring i 48 § av det lagförslag, som avser inteckningsförordningen,

att den i första stycket upptagna regeln blir gällande

jämväl för den händelse, att en icke intecknad nyttjanderätt av berörda anledning

skall bestå vid återköp.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj

1917 (n:r 269) om fastighetsbildning i stad.

Lagrådet:

Avfattningen av sista stycket torde böra något jämkas sålunda, att det

däri intagna stadgandet icke kommer att omfatta de fall, då redan enligt

lagrummets nuvarande lydelse sammanläggning förhindras av återköpsrätt,

till säkerhet för vilken inteckning beviljats eller sökts eller som därförutan

är gällande enligt bestämmelserna i 11 kap. 2 § jordabalken.

I övrigt lämnades de remitterade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Eril: Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

lort

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande: Statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre MARKS

von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg lagrådets den 19

mars 1924 avgivna utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 7

februari 1924 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om återköpsrätt i vissa fall till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av

en paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907

(nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen, och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr

474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft m. m.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför departementschefen:
»I

yttrandet angående de grunder, på vilka det föreslagna rättsinstitutet Lagstiftnin
vilar,

har en ledamot av lagrådet framställt vissa betänkligheter, som gens allmän,

, .. , ° . , . .. .. na grunder.

honom väl ansetts böra om möjligt föranleda vissa ändrmgar eller jämkningar

i förslagen, men åt vilka han likväl icke velat tillmäta den betydelse,

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

att, om dylik omarbetning prövades icke lämpligen kunna ske, förslagen fördenskull

borde läggas åt sidan.

Nämnda betänkligheter gå till en början ut därpå, att fara skulle föreligga

lör misstag beträffande själva lagstadgandenas innebörd, såvitt angår den

för institutet grundläggande regeln, att, så länge återköpsrätten består, villkoret

angående fastighetens användning städse bar eu avgörande betydelse i

fråga om den löseskilling, som skall utgå vid återköp. Till förebyggande

av nämnda fara har ifrågasatts, att berörda i 10 § i huvudförslaget givna

regel angående bestämmande av löseskillingens belopp tydligt skulle framhållas

redan i början av förslaget och helst ingå i beskrivningen av vad

med återköpsrätt skall förstås. För min del finner jag det ej behövligt eller

lämpligt, att förslaget i berörda hänseende omarbetas. I förslaget angives

i 1 § återköpsrätten såsom en rätt för säljaren att »enligt denna lag» köpa

fastigheten åter. De citerade orden hänvisa sålunda till huvudförslagets

samtliga bestämmelser, vilket uppenbarligen är fullt riktigt, då varje föreskrift

i sagda förslag i sin mån inverkar på återköpsrättens innehåll och

följaktligen innefattar en del av beskrivningen av vad med återköpsrätt

skall förstås, ett förhållande, som icke rubbas därav, att vissa föreskrifter

äro av mera genomgripande betydelse än andra. Denna hänvisning i förslagets

början till samtliga efterföljande bestämmelser kan tydligen icke

undvaras. Att därutöver redan i början framhålla reglerna om löseskillingens

bestämmande, vilket skulle motiveras av dessa reglers särskilda vikt, låter

sig svårligen göra. Av 9 och 10 §§ i förslaget framgår, att berörda regler

äro ganska omfattande; och att ur dess naturliga sammanhang utbryta regeln

om den inverkan, som villkoret om fastighetens användning bar på

löseskillingen, och giva denna regel en plats för sig i förslagets början skulle

enligt mitt förmenande ingalunda vara ägnat att främja klarhet och överskådlighet.

För övrigt skulle däremot med fog kunna invändas, att de i

4 § upptagna bestämmelserna, vilka avse de förutsättningar, under vilka

återköpsrätten kan komma till utövning, knappast äro för återköpsrättens

natur och innebörd mindre betydelsefulla än föreskrifterna angående löseskillingens

bestämmande och att det därför skulle te sig såsom mindre följdriktigt

att särskilt framhäva de senare framför de förra. Det synes mig därför

icke vara tillrådigt att omkasta den ordning, i vilken de särskilda bestämmelserna

influtit i förslaget och som, i den mån det kunnat ske, bestämts

med hänsyn till den tänkta tidsföljden i fråga om deras tillämpning

i varje särskilt fäll. Denna, såsom jag tror, naturliga ordning torde i sin

mån vara ägnad att göra förslaget överskådligt samt därigenom underlätta

ett återfinnande av varje särskild regel. Vad nu särskilt angår reglerna

om löseskillingens bestämmande, torde man också kunna våga den förmodan,

att dessa reglers stora, av var och en lätt insedda vikt skall göra, att, praktiskt

taget, ingen ägare av fastighet, vilken är belastad med återköpsrätt,

liksom icke heller någon hans borgenär, som åtnjuter säkerhet i fastigheten,

underlåter att göra sig underrättad om den legala innebörden av återköpsrätt

även i det nu omhandlade hänseendet.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100.

107

Samma ledamot av lagrådet har vidare i sitt yttrande ifrågasatt, att villkoret

angående fastighetens användning borde enligt regler, som i yttrandet

närmare utvecklats, kanna i vissa fall, då fastigheten överlåtes, förlora sin

förmåga att vidare inverka på löseskillingens belopp, så framt icke återköpsrättens

innehavare inom viss tid förklarar sig fasthålla villkoret oförändrat.

Regler av sådant innehåll skulle motiveras därav, att den, till vilken fastigheten

överlåtits, om han icke mottager dylik förklaring, skulle under vissa

förhållanden med fog kunna göra ett oriktigt antagande beträffande villkorets

egenskap att i fortsättningen inverka på löseskillingen vid ett blivande

återköp. Den mening, som härutinnan framförts, kan jag icke dela. Till en

början må härom anmärkas, att det förefaller oklart, varför villkoret skulle

antagas förlora sin betydelse just i fråga om dess egenskap att öva inflytande

vid löseskillingens bestämmande, men fortleva med oförminskad kraft såsom

grundval för bedömande, i vilka fall återköp skulle få äga rum. Vore det

riktigt, att villkorets betydelse för återköpsrätten skulle kunna antagas vara

på något sätt avhängig av villkorets giltighet, när detta betraktas såsom

något från återköpsrätten fristående, så läge det väl närmast till hands att

anse denna avhängighet gälla beträffande villkorets betydelse för återköpsrätten

i allo. Förslagets mening är ju emellertid den, att villkoret om

fastighetens användning skall i hela den utsträckning, i vilken återköpsrätten

erhåller sitt innehåll av villkoret, och sålunda även i fråga om dess inverkan

på löseskillingen vara gällande så länge återköpsrätten består, oavsett

om villkoret eljest skulle vara att anse såsom icke gällande. Denna

regel har uttryckts i 2 § första stycket i huvudförslaget, vilket stadgande

jag, på sätt i det följande närmare skall utvecklas, låtit undergå viss omarbetning

i förtydligande syfte. Grundsatsen att återköpsrätten utan inverkan

av tid efter annan skeende överlåtelser skall bestå med hela sitt innehåll

oförändrat, även i den mån detta innehåll härflyter av villkoret om fastighetens

användning, kan enligt min mening icke frånträdas, utan att syftet med

återköpsrätten i väsentlig måtto förfelas. Ställer man en i regel så betydande

del av återköpsrättens innehåll som den, vilken betecknas av nämnda villkor,

utanför det sakrättsliga skydd, som inteckningen medför, kommer sannolikt

den återköpsberättigades anspråk på trygghet att anses så betänkligt tillbakasatt,

att upplåtelser med förbehåll om återköpsrätt ur samhällets synpunkt

komma att te sig föga ändamålsenliga. Det interpellationssystem, vars anordnande

ifrågasatts, bleve för övrigt, efter allt att döma, en tom formalitet,

då det väl kan tagas för givet, att den återköpsberättigade regelmässigt

komme att förklara, det han fasthölle vid villkoret i dess fulla utsträckning.

Skulle något annat kunna antagas, är det svårt att förstå, huru överlåtelse

mot vederlag skulle vara möjlig, så länge man icke visste, i vilken utsträckning

villkoret efter överlåtelsen skulle komma att bestå. Det riktiga synes

mig otvivelaktigt vara att, i enlighet med den ståndpunkt förslaget intager,

redan tillvaron av en intecknad återköpsrätt utgör ett vittnesbörd om, att

varje ägare har att räkna med en sådan återköpsrätt, som i den omfattning

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

förslaget angiver hämtar sitt innehåll från ett villkor om fastighetens användning,

varom det står vederbörande fritt att ur gravationsbevis, inteckningsbok

och inteckningsprotokoll hämta de upplysningar, han önskar. I

detta sammanhang må framhållas, hurusom det ur rättssäkerhetens synpunkt

synes innebära eu fördel, att förslaget icke tillåter återköpsrätt utan att i

samband därmed avtalat villkor är för handen, enär därigenom den faran

lärer kunna anses helt avlägsnad, att en köpare av fastigheten skulle kunna

invagga sig i den föreställningen, att sådant villkor ej längre vore tillfinnandes.

Var och en som äger kännedom om, att fastigheten är belastad med

återköpsrätt, har nu all anledning att också göra sig underrättad om villkoret

och han kan icke emot förslagets uttryckliga stadganden åberopa något

fog för den föreställningen, att villkoret skulle vara eftergivet i vidare mån

än inteckningsprotokollet giver vid handen, att villkoret undergått förändring.

Efter enahanda grunder har tydligen en köpare av fastighet, som besväras

av återköpsrätt, eller en kreditgivare att bedöma frågan, huruvida

fastigheten befinner sig i ett skick, som överensstämmer med villkoret om

användningen. Finner han denna fråga oviss, står alltid den vägen öppen

att erhålla en auktoritativ tolkning genom åstadkommande av ett avtal, som

intages i inteckningsprotokollet.

Slutligen har förutnämnda ledamot av lagrådet föreslagit, att bestämmelse

borde meddelas i sådan riktning, att, om det avtalade villkoret vore ett servitut

eller eljest av beskaffenhet att kunna genom inteckning skyddas, inteckning

för återköpsrätten ej finge beviljas med mindre samtidigt därmed

särskild inteckning till villkorets skyddande komme till stånd, i den mån

sådan inteckning ej dessförinnan redan vore fastställd. En sådan bestämmelse

skulle vara behövlig av den anledningen, att det i avsaknad av densamma

lätt skulle kunna inträffa, att vederbörande rättsägare förbisåge nödvändigheten,

därest han ville hava villkoret såsom sådant skyddat genom

inteckning, att begära särskild inteckning för dylikt ändamål vid sidan om

inteckningen för återköpsrätt. Berörda hemställan har jag icke ansett böra

till någon åtgärd föranleda. Denna min ståndpunkt beror dels i första hand

därpå, att det väl torde få anses i regel uteslutet, att, där behov av särskild

inteckning för villkoret vid sidan om återköpsinteckningen förefinnes, sådan

icke skall begäras, alldenstund det lätt nog torde ingå i allmänna medvetandet,

att återköpsrätten är en rätt för sig, och dels därpå att, oavsett det sist

sagda, införandet av en föreskrift av det föreslagna innehållet synes mig

förenat med vissa vanskligheter, då det skulle medföra antingen att den återköpsberättigade

för att erhålla inteckning för återköpsrätten kunde bliva

beroende av att tredje man söker inteckning för servitut eller också att

inteckning för servitut stundom måste kunna komma till stånd utan vederbörande

rättsägares begäran eller till och med emot de personers önskan,

vilka avtalat om servitutet.

Därest förevarande lagförslag upphöjas till lag, torde vissa ändringar

bliva erforderliga i de i administrativ ordning utfärdade författningar, som

beröra fastighetsböcker och gravationsbevis. Därvid bör uppenbarligen tagas

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 190.

109

under övervägande, huruvida ej sådana föreskrifter böra meddelas, att särskilt

gravationsbevisen med erforderlig tydlighet komma att utmärka jämväl

beskaffenheten av det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret om

fastighetens användning.

I anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar beträffande huvudförslagets

rubrik och vissa bestämmelser i en del av de remitterade förslagen

bar jag delvis låtit omarbeta dessa. Därvid hava de anmärkningar

beaktats, som framställts av lagrådet eller ett flertal bland dess ledamöter,

varjämte i lagtexterna vidtagits vissa jämkningar av formell natur. I några

avseenden, såvitt angår huvudförslagets bestämmelser, anhåller jag att närmare

få motivera min ståndpunkt.

Det uttalande vid 2 § i huvudförslaget, varom tre av lagrådets ledamöter

förenat sig, utmynnar i hemställan, att stadgandet måtte omformuleras för

vinnande av större tydlighet. Såsom i nämnda uttalande även angives, avses

att med stadgandets första stycke utsåga, att det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens användning skall, så länge

återköpsrätten består, fortleva i den meningen, att återköpsrättens innehavare

må kunna åberopa villkoret i alla de hänseenden villkoret tillagts betydelse

för återköpsrätten. Villkoret skall således, så länge återköpsrätten är gällande,

utgöra grundval för bedömande, enligt vad därom är stadgat, huruvida

återköpsrätten må utövas; och i varje fäll, då återköp sker och löseskillingen

skall bestämmas enligt de legala värderingsreglerna, kommer villkoret att vid

värderingen öva det inflytande, som i 10 § i förslaget angives. I den mån

villkoret sålunda ingår såsom ett led i återköpsrätten, kommer detsamma att

inbegripas under skyddet av den för återköpsrätten meddelade inteckningen

och blir med avseende å sin existens beroende av nämnda rätt; villkoret såsom

ett moment i återköpsrätten står och faller med denna. Detta har i det

omarbetade förslaget uttryckts så, att villkoret, i den mån återköpsrätten

beror av detsamma, skall gälla för samma tid som återköpsrätten, även om

avtalet annorlunda bestämmer. Till skillnad från stadgandets lydelse i det

remitterade förslaget torde denna formulering få anses klart utmärka, att

stadgandet på intet sätt övar inflytande på giltighetstiden av ett villkor om

fastighetens användning i vidare mån än såvitt återköpsrätten från villkoret

hämtar en del av sitt innehåll.

Därest första stycket omredigeras på nu föreslaget sätt, torde, utan särskild

ändring av andra stycket, paragrafen såsom helhet betraktad icke kunna föranleda

det antagandet, att en enligt andra stycket företagen ändring i villkoret

skulle i sakrättsligt avseende påverka villkoret i vidare mån än såvitt

detsamma utgör en de! av återköpsrättens innehåll. I andra stycket har vidtagits

en omredigering i syfte att undvika, att stadgandet delvis framstår

såsom en upprepning av en del av innehållet i den föreslagna nya paragrafen

i inteckningsförordningen.

Lagrådet har hemställt, att det under 7. i första stycket av 4 § i det remitterade

förslaget upptagna stadgandet skall utgå. Stadgandets innebörd

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kung!,. Maj ds proposition nr 190.

synes icke inskränka sig till vad därförutan skulle följa av allmänna bevisregler.

Det skapar därutöver möjlighet för domstolen att taga hänsyn till

ett medgivande, vilket är att betrakta som ren disposition. Därest icke lagen

om återköpsrätt öppnar sådan möjlighet, synes det mig vara uteslutet,

att domstolen, emot stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf och

i betraktande av återköpets rättsverkningar även för andra än parterna,

skulle äga taga dylik hänsyn. Att sådan hänsyn bör kunna tagas i mål av

förevarande beskaffenhet finner jag å andra sidan praktiskt riktigt, alldenstund,

såvitt parternas rätt angår, intet skäl kan åberopas för motsatsen och,

vad angår andra rättsägare, dessa i allt fall, i betraktande av övriga återköpsanledningar,

måste anses beroende av vad fastighetens ägare gör eller

låter. Ett ytterligare skäl härför ligger däri, att det, i saknad av möjlighet

till sådant hänsynstagande, mången gång skulle bliva en ytterst vansklig

sak för domstolen att skilja sådana medgivanden, vilka vore att anse som

bevismedel, från dem, vilka vore av dispositiv natur. Då jag likväl låtit

förevarande punkt utgå ur förslaget, har jag ansett åtgärden försvarad därav,

att 5. av första stycket innehåller ett återköpsskäl, hembudet, som jämväl

det lämnar fritt rum för det dispositiva medgivandet, vadan jag ansett, att

7. kan uteslutas utan att den ståndpunkt övergives, som jag anser vara den

principiellt riktiga.

7 §■ Då jag nu föreslår, att den av tre av lagrådets ledamöter vid 7 § gjorda

hemställan skall beaktas, enligt vilken giltigheten av återköparens fång i där

avsett fall icke skall vara beroende av, att han vid återköpet var i god tro,

är detta å min sida ett steg, som tages i det medvetandet, att detsamma i

viss mån innebär en avvikelse från eljest i vår rätt gällande regler. Med

hänsyn till arten av de rättssubjekt, vilkas goda eller onda tro här kommer

i fråga, har jag ansett spörsmålet i förevarande fäll ur rättssäkerhetens synpunkt

äga ringa räckvidd. Däremot vill det synas som om vissa praktiska

skäl kunna anses tala för den från lagrådsledamöternas sida förordade ståndpunkten,

vilken jag därför icke velat motsätta mig.

16 och 18 §§. I valet mellan de ändringsförslag, som inom lagrådet framställts vid 16

och 18 §§ har jag stannat vid det, som har avseende å 18 §. Härigenom

undvikes, bland annat, det enligt min mening icke önskvärda resultat, som

skulle följa av den vid 16 § föreslagna ändringen, att återköparen, oaktat

rättens utslag vunnit laga kraft och han vore beredd att nedsätta löseskillingen,

skulle kunna hindras från att sålunda fullborda återköpet endast av en sådan

omständighet som att vederbörande domhavande ej medhunnit att expediera

det för nedsättningens giltighet erforderliga gravationsbeviset.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående

anförande avfattade förslag till

1) lag om återköpsrätt till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad, lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

111

1875 (ur 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av en

paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökning slag en,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1207

(nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1,907 (nr 36 s. 25)

om servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 2

om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap . 52 och 69 §§ vattenlagen, och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr

474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft m. m.,

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskär Adelsohn.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:273 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående tillämpning, i vad angår kronoegendomar, av föreslagen lag om återköpsrätt till fast e s. 14 i texten
  2. JoU 1924:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående tilllämpning, i vad angår kronoegendomar, av föreslagen lag om återköpsrätt till fast egendom. s. 1 i texten
  3. 1LU 1924:40 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om återlcöpsrätt till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. 1LU 1924:42 Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord utav kronoeller eckles s. 4 i texten