Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, m. m

1924-03-14 · 60 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:193, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till förordning

om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit, m. m.; given Stockholms slott den

14 mars 1924.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit;

2) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86)

angående tillverkning av brännvin; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen den 14

juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924

I samt.

154 höft. (Nr 193.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

F ö r s 1 a g

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 3 §, 7 § 2 mom., 10 §, 12—14 §§ samt 20 § i

förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit skola hava

följande ändrade lydelse:

3 %.

1 mom. Tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt åtnjutes,

äger försälja av honom framställd sprit

a) till bolag, som, enligt vad i 4 § sägs, erhållit rätt att driva partihandel

med skattefri sprit;

b) för användning till motordrift, då spriten, enligt vad i 7 § 2 mom.

sägs, är att anse såsom motorsprit; samt

c) för export.

På annat sätt än nu är nämnt må tillverkare icke avhända sig dylik sprit.

Önskar tillverkare i egen rörelse använda annan av honom framställd

sprit än motorsprit, skall han därtill söka kontrollstyrelsens tillstånd. Sådant

tillstånd må meddelas allenast under villkor, som trygga mot missbruk av

spriten.

Beträffande rätt till försäljning, som avses under b), skall med tillverkare

vara likställd den, som av tillverkaren eller hans ombud antagits till återförsäljare.

2 mom. Denaturerad sprit — — — fastställd myckenhet.

3 mom. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

kunna finnas erforderliga för tillsyn över handel med motorsprit,

meddelas av kontrollstyrelsen.

7 *.

2 mom. Denaturering — — — än förtäring.

Sprit, som genom dena turer ingen bibringats sådana egenskaper, att, enligt

kontrollstyrelsens beprövande, användning av spriten till förtäring kan betraktas

såsom utesluten, benämnes dubbeldenaturerad. Annan i detta mom.

avsedd denaturerad sprit benämnes enkeldenaturerad.

Kontrollstyrelsen åligger att, allt efter det särskilda ändamål, för vilket

spriten är avsedd, föreskriva sådan denatureringsmetod, som, på samma gång

den tillfredsställer de under a) och b) angivna fordringar, medför minsta

möjliga nedsättning i spritens användbarhet. Dubbeldenaturerad sprit, som

denaturerats på sätt, kontrollstyrelsen föreskrivit beträffande sprit, avsedd för

användning till motordrift, benämnes i denna förordning motorsprit.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

3

10 §.

Detaljhandlare med skattefri sprit skola till erforderligt antal antagas av

kontrollstyrelsen. Med undantag, varom förmäles i 3 § 1 mom., må detaljhandel

utövas allenast av sålunda antagen detaljhandlare.

Till detaljhandlare — — — och nykterhetsnämnd.

12 §.

Kärl, vari denaturerad sprit vid detaljhandel utliimnas, skall vara försett

med etikett, innehållande uppgift å försäljarens namn <V.i varans art, varning

mot användande av spriten till förtäring samt erinran om det straff,

som är stadgat för olovligt förfarande med densamma. Därest spriten är

av beskaffenhet att medföra fara för ohälsa i händelse av förtäring, skall

detta finnas på ett i ögonen fallande sätt särskilt angivet.

Närmare föreskrifter om etikettens innehåll ävensom, där så finnes påkallat,

bestämmelser om dess utseende och anbringande meddelas av kontrollstyrelsen.

Då fråga är om motorsprit, må kontrollstyrelsen, där sådant befinnes

utan olägenhet kunna ske, medgiva undantag från vad sålunda stadgats.

13 §.

Enkeldenaturerad sprit — — — egenhändiga underskrift.

14 §.

Enkeldenaturerad sprit må vid detaljhandel ej utlämnas till mindre myckenhet

än en tredjedels liter för varje gång.

20 §.

1 mom. Därest tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt

åtnjutes, eller återförsäljare, som i 3 § 1 mom. avses, obehörigen avhänder

sig sprit, varom nu sagts, straffes med böter från och med etthundra till

och med tvåtusen kronor eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, dömes till straffarbete i högst ett år.

2 mom. Därest tillverkare utan tillstånd, där sådant erfordras, använder

dylik av honom framställd sprit, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor eller, i händelse omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, därest tillverkare vid tillgodonjutande av tillstånd, som

omförmäles i 3 § 1 mom., icke ställer sig till efterrättelse med tillståndet

förbundet villkor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907

(nr 86) angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom., 12 § 5 mom., 13 § 5 mom., 21 §

2 mom. och 24 § 3 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin skola hava följande ändrade lydelse:

2 §.

2. I sammanhang med pressjästberedning ävensom vid bränneri, där allt

det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen

angående handel med skattefri sprit, eller enligt samma förordning

avyttras som motorsprit eller ut fö res ur riket eller användes i tillverkarens

rörelse, må jämväl under den del av året, då brännvinstillverkning på grund

av 1 mom. i allmänhet icke är tillåten, brännvinstillverkning äga rum under

de särskilda villkor, Kungl. Maj:t prövar erforderliga.

12 $.

5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri, där

allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom i 4 b) sägs,

eller enligt förordningen angående handel med skattefri sprit avyttras som

motorsprit eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse;

dock att angående beskattning för försäljning av odenaturerad sprit, framställd

ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, gälle vad därom särskilt är stadgat.

13 §.

5. Vad i denna paragraf är stadgat om tilläggsavgift vid brännvinstillverkning

gälle icke i fråga om bränneri, där allt det tillverkade brännvinet

försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel

med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit

eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse.

21 §.

2. Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare,

varom förmäles i förordningen angående handel med skattefri sprit,

eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit eller utföres ur

riket eller användes i tillverkarens egen rörelse, åligger det tillverkaren att

gottgöra statsverket vad enligt särskilt stadgade grunder utgått i arvode eller

ersättning till kontrollör vid bränneriet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

5

24 §.

3. Vad i denna och nästföregående paragraf stadgas angående kontrollapparat

gäller icke i avseende å bränneri, där allt det tillverkade brännvinet

försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel

med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit

eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse; ägande

kontrollstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter för brännvinets uppmätning

vid dylikt bränneri ävensom beträffande kontrollen i övrigt i de avseenden,

som befinnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

F ö r s 1 «a g

till

förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker skall hava följande ändrade lydelse:

13 %.

1. Den, som till avsalu äger tillverka spritdrycker, vare skyldig att av

det tillverkade till partihandelsbolag försälja vad som icke utföres ur riket

eller försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående

handel med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit

eller användes i tillverkarens egen rörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Allmänna

synpunkter.

Riksdagens

skrivelse den

30 muj 1323.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 14 mars 1924-

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför:

I skrivelse den 30 maj 1923, nr 205, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om skyndsam utredning och förslag till sulfitspritens utnyttjande

som motorbränsle. Riksdagens ifrågavarande skrivelse är av följande

lydelse:

»I en inom riksdagen väckt motion har gjorts framställning i syfte att

utredning måtte komma till stånd rörande sulfitspritens utnyttjande såsom

nationellt motorbränsle.

Yttrande i ärendet har av riksdagens vederbörande utskott infordrats från

automobilklubben; och har därjämte till samma utskotts förfogande ställts en

av professorn vid tekniska högskolan E. Hubendick utarbetad promemoria.

Den under senare åren oerhört stegrade användningen av motorer och därav

betingade konsumtion av motorbränsle har givetvis riktat intresset på att söka

utfinna möjligheter att för Sverige bevara de stora belopp, som nu erläggas

till utlandet för inköp av motorer och motorbränsle. Det torde vara obestridligt,

att detta spörsmål är av betydande nationalekonomisk vikt och att, därest

det tillfredsställande kunde lösas, stora värden därigenom skulle tillföras

landet. De undersökningar, som verkställts i detta syfte, hava gått ut på att

tekniskt lösa frågan dels om bensinens ersättande med spritbränsle, som i stora

kvantiteter kan framställas som biprodukt vid de svenska cellulosafabrikerna,

dels om konstruerandet av för spritbränsle lämpade motorer. Enligt vad som

framgår av ovanberörda promemoria, vilken tillställts riksdagens vederbörande

utskott, synes numera vara tillfullo konstaterat, dels att sulfitspriten är ett

fullgott motorbränsle, dels att betingelserna för konstruktion och tillverkning

av spritmotorer äro fullt kända och tillförlitliga, dels ock att vanliga bensinmotorer

genom enkla anordningar kunna omändras till drift med spritbränsle.

Den tekniska delen av ifrågavarande spörsmål torde alltså vara löst. Det

är emellertid tydligt, att därest den svenska motorspriten skall komma att

bliva använd såsom allmänt motorbränsle och effektivt kunna upptaga konkurrensen

med bensinen, motorspriten måste tillhandahållas under lika

betingelser som nu bensinen, varjämte den givetvis måste försäljas till konkurrenskraftiga

priser. För ett rationellt utnyttjande av motorspriten skulle

således fordras fri tillgång till densamma och försäljning efter fullt affärsmässiga

principer. Bleve så förhållandet, skulle en för närvarande nästan

obrukbar inhemsk produkt kunna ekonomiskt utnyttjas och därjämte betingelser

skapas för utveckling av en svensk spritmotorindustri.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 193. 7

Mot en utsträckt och friare användning av sulfitsprit hava emellertid som

bekant hittills förelegat starka skäl av social art. Det kan nämligen icke

bestridas, att, så länge sulfitspriten icke kunnat effektivt denatureras, svåra

olägenheter från nykterhetssynpunkt uppstått därigenom att motorsprit använts

till förtäring. Betänkligheterna av denna anledning mot motorspritens användning

synas numera vara på väg att hävas. Vad särskilt den s. k. förspriten

beträffar, synes den, enligt vad riksdagen inhämtat, även utan särskild denaturering

kunna tillhandahållas i allmänna marknaden. Att frigiva denna

och därigenom de med denna som huvudbeståndsdel sammansatta motorspritblandningar,

vilka visat sig vara fullgoda och billiga, synes alltså icke behöva

inge några betänkligheter. Vad därefter användningen av den övriga delen

av sulfitspriten vidkommer, anser sig riksdagen icke kunna utan vidare avgöra,

huruvida de moderna denatureringsmetoder, som på senaste tid uppfunnits,

äro fullt effektiva eller icke. Riksdagen finner det emellertid vara

av synnerligen stor betydelse, att även denna del av frågan blir fullt klarlagd

och att, därest denatureringen skulle visa sig vara fullt betryggande,

åtgärder skyndsamt vidtagas för att även övriga fraktioner av sulfitspriten

må bliva i den allmänna handeln fritt tillgängliga.

Slutligen anser sig riksdagen böra framhålla önskvärdheten av, att statsverket,

i den mån så befinnes lämpligt, understödjer här ifrågavarande industrier

genom användande för statens räkning av motorer för spritbränsle.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes föranstalta om skyndsam utredning och förslag till sulfitspritens

utnyttjande som motorbränsle.»

I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 8 augusti 1923 kommerskollegium

och kontrollstyrelsen att gemensamt i samråd med ingenjörsvetenskapsakademien

verkställa den begärda utredningen samt att avgiva förslag

i ämnet. Till fullgörande av nämnda uppdrag hava ämbetsverken och akademien

inkommit med dels ett den 30 januari 1924 dagtecknat utlåtande med

förslag till de ändringar i gällande författningar angående handel med

skattefri sprit, vilka ansetts erforderliga och lämpliga för undanröjande av

de författnijigstekniska hinder, som för närvarande begränsa möjligheterna

för sulfitspritens användning såsom motorbränsle, dels ett den 6 mars 1924

dagtecknat utlåtande med utredning angående vissa lagstiftningsåtgärder

med ekonomisk innebörd för främjande av sulfitspritens användning såsom

motorbränsle. Förstnämnda utlåtande torde, med uteslutande av de delar av

detsamma, som avse dels redogörelse för innehållet i riksdagens av mig nyss

återgivna skrivelse, dels den speciella motiveringen för de författningsförslag,

som ämbetsverken utarbetat, dels frågan om motorspritens användning vid

statens verk och inrättningar, få såsom bilaga A fogas till protokollet. Sistnämnda

utlåtande torde, med uteslutande av de delar, som innefatta referat

av vissa framställningar i ämnet, få såsom bilaga B fogas till protokollet.

I utlåtandet den 30 januari 1924 lämna ämbetsverken och akademien till

en början en kortfattad översikt över sulfitspritindustriens hittillsvarande

utveckling och en redogörelse för avsättningsmöjligheterna för sulfitsprit. Av

vad sålunda anförts framgår i huvudsak följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Ämbetsverken

om sulfitspritin

dust > iåns

utveckling

m. m.

Departements
chefen.

Den första sulfitspritfabriken — den Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag

tillhöriga fabriken vid Skutskär — hade igångsatts år 1909. Under de följande

åren till och med 1916 hade färdigbyggts ytterligare tre fabriker. Kristidens

avspärrning från utlandet och särskilt svårigheterna att erhålla bensin samt de

höga prisen därå hade i hög grad stimulerat sulfitindustrien att i forcerat tempo

bygga spritfabriker. År 1918 hade sålunda icke mindre än åtta nya sulfitspritfabriker

blivit färdiga och år 1919 tre. År 1920 hade sex tidigare planerade sulfitspritfabriker

tagits i bruk. År 1921 hade slutligen en fabrik tillkommit. Hela

antalet sulfitspritfabriker uppginge sålunda för närvarande till 22 med en sammanlagd

årlig tillverkningskapacitet under förutsättning av oavbruten tillverkning

i normal omfattning av sulfitmassa av ungefär 21 miljoner liter 95-procentig

sprit. Vid fullt utnyttjande för spritframställning av sulfitluten vid landets

alla härför lämpliga sulfitfabriker skulle under samma förutsättning den årliga

tillverkningskapaciteten kunna beräknas till omkring 35 miljoner liter sprit å

95 procent. För sin tillverkning kunde sulfitspritfabrikerna räkna med avsättning

— förutom såsom bränsle för motordrift — till förtäring, för tekniskt

bruk och för export. För de tre sistnämnda ändamålen kunde emellertid,

såsom framginge av de senaste årens erfarenheter, allenast relativt små spritkvantiteter

disponeras. Sulfitspritfabrikernas tillverkning, som i runda tal

uppgått år 1919 till 10. s miljoner liter sprit av normalstyrka och år 1920

till 15.5 miljoner liter, hade därför åren 1921, 1922 och 1923 varit stadd i

sjunkande. 1921 hade 14. i miljoner liter tillverkats, 1922 11.9 miljoner liter

och år 1923 allenast 3.4 miljoner liter, d. v. s. ungefärligen en femtedel av

tillverkningen år 1920. Någon starkare ökning av avsättningen för förtäringsändamål

och för export vore icke att beräkna under de närmaste åren.

Även om under dessa år en viss icke alldeles obetydlig stegring av avsättningen

för tekniska ändamål kunde förutses, särskilt som en följd av att

sekundaspriten från reningsverken minskats på grund av nedsättningen av

de kvantiteter jästbrännvin, som finge tillverkas, kunde dock denna ökning

aldrig bliva så stor, att den lämnade något avgörande tillskott till sulfitspritfabrikernas

möjligheter att hålla driften i gång.

Mot den framställning av sulfitspritindustriens nuvarande möjligheter att

vinna avsättning för sin tillverkning, som ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien

sålunda lämnat, och beträffande vars detaljer jag får hänvisa

till bilaga A, torde enligt min mening knappast några invändningar kunna

göras. Då någon mera betydande ökning av avsättningen för förtäring,

för vanligt tekniskt bruk och för export ej är att emotse under de närmaste

åren, fordras uppenbarligen, därest sulfitspritindustrien skall kunna

hålla driften i gång och fabrikerna ej skola behöva definitivt nedläggas, att

sprit i avsevärt stegrad utsträckning kan komma till användning såsom motorbränsle.

Såsom riksdagen i sin förut av mig återgivna skrivelse framhållit,

lär det också vara obestridligt, att det är ett spörsmål av betydande nationalekonomisk

vikt att för Sverige söka bevara de stora belopp, som nu erläggas

till utlandet för inköp av motorbränsle. Jag vill i detta sammanhang erinra

därom, att importen av bensin och gasolin, som ännu år 1913 utgjorde blott omkring

151 , miljoner kg., år 1920 stigit till nära 43 miljoner kg., och att denna

stegring fortsatt de följande åren, så att den importerade kvantiteten år 1921

uppgick till nära 49 miljoner kg., är 1922 till omkring 56 s/,t miljoner kg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr li)3.

!)

och år 1923 slutligen till över 86 miljoner kg. Att denna stegring till allra

största delen är föranledd av den ökade användningen av motorer, är ej heller

tvivel underkastat, lika litet som det torde finnas någon anledning att antaga,

att utvecklingen i detta avseende nu skulle nått sin kulmen. Skulle inom

en icke alltför avlägsen framtid de farhågor för förefintliga bensintillgångars

otillräcklighet — en sammanställning av vissa tillgängliga uppgifter angående

bensintillgångar och bensinbehov, som på mitt uppdrag verkställts, torde

få såsom bilaga C fogas till protokollet —- som å olika håll yppats, visa sig

riktiga och en kraftig stegring av bensinprisen på grund därav inträda, blir

problemet än betydelsefullare. Jag vill ock erinra därom, att de betydande

olägenheter, som den försvårade bensinimporten under krigsåren medförde,

på grund av den sedan dess starkt ökade användningen av motorer skulle

framträda i långt högre grad, därest framdeles av någon anledning tillgången

på bensin skulle komma att bliva knapp, så framt icke tillgång

inom landet funnes till något bränsle som för motorändamål kunde ersätta

bensinen. Det synes mig sålunda vara ett betydande allmänt intresse att

söka skapa gynnsamma betingelser för sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle.

För att sådana betingelser skola kunna anses föreligga, böra följande tre

förutsättningar vara för handen, nämligen:

1) att de med sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle förknippade

rent tekniska problemen äro lösta;

2) att sulfitspriten kan saluhållas under fria och fullt affärsmässiga former

; samt

3) att sulfitspriten kan tillhandahållas till priser, som göra den konkurrenskraftig

med bensinen.

Den första av de angivna förutsättningarna synes numera kunna anses

föreligga. Såsom i den av mig återgivna riksdagsskrivelsen framhålles, lär

det kunna anses vara tillfullo konstaterat, att sulfitspriten är ett tekniskt

fullgott motorbränsle. Betingelserna för konstruktion och tillverkning av

speciella spritmotorer äro fullt kända och tillförlitliga. De förändringar,

som vanliga bensinmotorer behöva undergå, för att spritbränsle med fördel

skall kunna användas för deras drivande, äro relativt obetydliga. Slutligen

torde en blandning av alkohol och bensin i vissa proportioner med god effekt

kunna utan någon som helst ändring av motorerna användas i vanliga bensinmotorer.

Vad ämbetsverken och akademien rörande detta spörsmål anföra i

sin utredning, är ägnat att bestyrka riktigheten av denna uppfattning.

Jag övergår härefter till att undersöka möjligheterna att tillhandahålla

sulfitsprit för motordrift under fria och affärsmässiga former. Den

rusdrycksförsäljningslagstiftning, som under det senaste decenniet genom
-

Tekniska

problem.

Formerna för

försäljning.

Gällande

bestämmelser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

förts och genom vilken försäljningen av rusdrycker för förtäringsändamål

på olika sätt begränsats och reglerats, kräver oundgängligen som komplement,

därest den skall kunna medföra med densamma åsyftade gynnsamma verkningar

i nykter hetsavseende, att de alkoholhaltiga varor, som äro erforderliga

för tekniska och därmed jämförliga ändamål, tillhandahållas på sådant

sätt och under sådana former, att de sociala vådorna för missbruk reduceras

till ett minimum. I överensstämmelse med denna allmänna uppfattning

hava ock statsmakterna på olika sätt reglerande ingripit i fråga om försäljningen

av alkoholhaltiga varor för dylika ändamål. Garantier mot missbruk

hava statsmakterna därvid sökt vinna dels genom föreskrifter om denaturering,

då sådan med hänsyn till syftet med användningen varit möjlig

att företaga, dels genom särskilda försäljningsbestämmelser i egentlig mening.

Då det tidigare icke varit möjligt att finna på samma gång ur nykterhetssynpunkt

betryggande och ur andra synpunkter lämpliga denatureringsmedel,

hava dessa bägge slag av åtgärder måst användas parallellt. Även

försäljningen av den denaturerade spriten, härunder inbegripen jämväl sprit

för motordrift, har sålunda varit underkastad en särskild försälj ningskontroll.

De bestämmelser, som för närvarande reglera försäljningen av motorsprit,

återfinnas i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit. Enligt förordningen handhaves partihandeln — i huvudsak försäljningen

till återförsäljare och försäljningen för export — av aktiebolag, som

därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, och detaljhandeln av särskilda av kontrollstyrelsen

för detta ändamål antagna handelsidkare. För detaljhandeln

äro stadgade åtskilliga särskilda föreskrifter — mindre stränga då de avse

försäljningen av dubbeldenaturerad sprit, varmed enligt förordningen förstås

sprit, som genom denatureringen bibringats sådana egenskaper, att kontrollstyrelsen

prövar användning av spriten till förtäring utesluten, strängare i

vad de avse försäljningen av enkeldenaturerad sprit. Då ännu intet denatureringsmedel

kunnat utfinnas, som under alla förhållanden, oavsett de

kemiska eller fysikaliska processer, som konsumenten låter spriten undergå,

lämnar full trygghet mot dennas användning för förtäring, har all denaturerad

sprit och sålunda även motorspriten måst följa de försäljningsbestämmelser,

som stadgats för den enkeldenaturerade spriten. I fråga om motorsprit gälla

därjämte ytterligare vissa särskilda bestämmelser. Av försäljningsbestämmelserna,

till vilka jag senare skall återkomma i sammanhang med framläggande

av vissa förslag till författningsändringar, skall jag här endast omnämna

följande. All försäljning av enkeldenaturerad sprit skall ske mot av köparen

egenhändigt underskriven rekvisition. Vid försäljning av sådan sprit skall

vederbörande detaljhandlare i särskild försäljningsbok anteckna när och till

vem försäljning ägt rum samt den försålda varans art och myckenhet. I

fråga om motorsprit gäller därjämte, att i rekvisitionen skall på sätt, som

medgiver identifiering, angivas den eller de motorer, för vilka spriten är avsedd,

varjämte ytterligare stadgas, att enkeldenaturerad motorsprit vid detalj
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 133. 11

handel med visst undantag ej må utlämnas till mindre myckenhet än tio

liter. Slutligen har kontrollstyrelsen, för att göra försäljningskontrollen

effektiv, utfärdat vissa tillämpningsföreskrifter dels rörande försäljningen av

denaturerad sprit i allmänhet dels speciellt rörande försäljningen av motorsprit.

Av vad ämbetsverken och akademien i sitt första utlåtande anföra rörande dessa

tillämpningsföreskrifter framgår i huvudsak följande.

På grund av det utbredda missbruk av skattefri sprit, som hade ägt rum

vid tiden för nu gällande lagstiftnings ikraftträdande, hade kontrollstyrelsen

den 10 januari 1919 utfärdat ett särskilt cirkulär, varigenom prövningen av

ansökningar om inköp av denaturerad sprit hade anförtrotts åt rusdrycksförsäljningsbolagen.

Genom denna försäljningskontroll hade man lyckats i

hög grad minska missbruket av vanlig denaturerad sprit, Molorspritförsäljningskontrollen

hade däremot visat sig i hög grad ineffektiv. Då missbruket

av motorsprit på våren och försommaren 1919 hade börjat taga en allt

större omfattning, medan det lojala bruket därav i det närmaste hade upphört,

hade kontrollstyrelsen den 25 juli 1919 sett sig nödsakad att indraga

samtliga tillstånd till detaljhandel med motorsprit. Efter den 1 augusti

1919 hade sålunda försäljning av vanlig molorsprit ägt rum allenast genom

partihandelsbolaget och endast till sådana köpare, som erhållit kontrollstyrelsens

tillstånd till inköp av viss kvantitet motorsprit.

Den 21 oktober 1921 hade kontrollstyrelsen emellertid medgivit försöksförsäljning

av ett motorbränsle, bestående av bensol eller bensin samt sprit,

den senare till en myckenhet av högst 50 viktsprocent i förhållande till

hela blandningen, och med en tillsats av respektive 10 och 25 gram formaldehyd

och tetralin för varje liter sprit av normalstyrka. Denna blandning,

som hade benämnts motyl, hade icke betraktats såsom motorsprit utan försålts

i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 1 juli 1918 angående

vissa alkoholhaltiga preparat. Försäljningen hade endast fått äga

rum till köpare, som av kontrollstyrelsen medgivits rätt till inköp av spritblandningen

ifråga.

Den 22 maj 1922 hade kontrollstyrelsen vidare medgivit, att en blandning,

benämnd »bentyl», av så kallad försprit, utgörande högst 20 procent av

sullitråspriten, denaturerad med fem gram formaldehyd för varje liter sprit

av normalstyrka samt tillsatt med minst 25 viktsprocent bensin eller bensol,

räknat på hela blandningen, finge av sulfitspritfabrikanterna såsom

alkoholhaltigt preparat försäljas direkt till förbrukare. Sedermera hade

kontrollstyrelsen dels medgivit, att försprit finge utan denaturering användas

för tillverkning av »bentyl», dels borttagit vissa tidigare gällande kontrollföreskrifter,

dels slutligen medgivit sulfitspritfabrikanterna och deras gemensamma

försäljningsorgan, aktiebolaget Svensk sprit, rätt att även genom av

dem antagna återförsäljare saluhålla »bentylen». Efter dessa åtgärders vidtagande

hade icke något inträffat, som hade kunnat tyda på att försäljningen

av bentyl skulle medfört någon social våda. Emellertid förelåge ännu i detta

avseende ganska ringa erfarenhet, beroende, bland annat, på att den obetydliga

åtgången av annan sulfitsprit även högst avsevärt hade inskränkt

kvantiteterna av tillgänglig försprit.

Av vad sålunda anförts, lärer, såsom ock ämbetsverken och akademien i

sitt första utlåtande med styrka betonat, otvetydigt framgå, att författningsändringar,

som tillåta en friare försäljning av vanlig sulfitsprit

Ämbetsverken

om försäljningskon*

trollen vid

detaljhandeln

med

denaturerad

sprit.

Departe
mentschefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 793.

för motordrift, än som med nuvarande försäljningsbestäimnelser är möjlig,

äro oundgängligen erforderliga, om motorspritfrågan skall kunna få en lösning.

Jag vill emellertid ånyo erinra om att genom fri försäljning ingalunda

någon garanti skapas, för att sulfitspriten verkligen kommer att utnyttjas

såsom motorbränsle, utan att därför även erfordras andra — främst ekonomiska

— förutsättningar.

I överensstämmelse med de sociala synpunkter, som jag tidigare angivit

såsom normerande för den nuvarande lagstiftningen på detta område och

vilka icke få på något sätt skjutas åt sidan, förutsätter emellertid ett lättande

på den egentliga försäljningskontrollen, att ökad garanti mot missbruk

kan vinnas genom en ur sociala synpunkter mera betryggande denaturering

än den hittills tillämpade. Å andra sidan lär det även ur sociala synpunkter

få anses fullt berättigat, att, om dylik ökad garanti mot missbruk kan

vinnas genom mera effektiv denaturering, mildra den egentliga försäljningskontrollen.

I enlighet med dessa synpunkter hava ock ämbetsverken och

akademien ägnat huvuddelen av sitt första utlåtande åt denatureringsfrågan.

Av vad de i detta avseende anfört framgår, med bortseende från

detaljerna, beträffande vilka jag får hänvisa till bilaga A, i huvudsak

följande.

Demture- Det hittillsvarande denatureringsmedlet för motorsprit hade varit bensin

ring-f,ägan. eller bensol, minst fem volymprocent per liter sprit av normalstyrka. Bensin

Ämbets- hade av praktiska skäl icke kunnat användas. Bensol vore däremot ett ur

verken. motorsynpunkt synnerligen lämpligt denatureringsmedel. Erfarenheten hade

dock visat, att bensoldenaturerad sprit med stor lätthet kunde renatureras.

Fri försäljning av vanlig motorsprit, som icke denaturerats med annat än

bensol eller bensin, vore därför icke tillrådlig. Sökandet efter andra, mera

effektiva denatureringsmedel vore emellertid förenat med stora svårigheter.

De fordringar på ett denatureringsmedel, som helst borde vara uppfyllda,

vore nämligen följande:

a) det skulle förhindra den därmed denaturerade spritens förtäring, helst

genom egenskaper, som omöjliggjorde eller väsentligt försvårade nedsväljandet,

b) det borde vara svårt att avskilja från spriten, i synnerhet måste man

fordra, att avskiljande ej kunde ske genom spädning med vatten eller genom

vanlig destination,

c) det borde vara så beskaffat, att det icke i större grad löstes i bensol

eller bensin,

d) det finge icke medföra några olägenheter ur motorsynpunkt, ej förhartsas

i motorn eller eljest smutsa motordelar eller angripa metallen därstädes,

e) det finge icke medföra fara eller nämnvärt obehag för den, som lojalt

handskades med motorspriten,

f) det finge icke medföra fara för livet eller varaktigt men för hälsan

för den, som av misstag råkade nedsvälja en mindre kvantitet därmed denaturerad

sprit, samt

g) det måste vara synnerligen billigt och helst kunna framställas inom

landet.

Ett idealiskt denatureringsmedel, som helt uppfyllde alla dessa fordringar,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Klintjl. Maj.ts proposition Nr 193.

13

hade ännu icke uppfunnits. Man finge nöja sig med ett ämne, som tillnärmelsevis

fyllde de viktigaste kraven.

Såväl inom kontrollstyrelsen som vid det av partihandelsbolaget med

skattefri sprit i enlighet med bestämmelser, som meddelats då nämnda bolag

erhållit rätt till partihandel, upprättade laboratoriet hade under de senast

förflutna åren ett intensivt arbete pågått med undersökningar och utredningar

i denatureringsfrågan. De ämnen, som därvid visat sig biist

fylla de förut uppställda kraven, hade varit formaldehyd och krotonaldehyd.

Bägge dessa ämnen hade vid företagna praktiska prov visat sig fullt

användbara ur motorsynpunkt. Likaså hade medicinalstyrelsen förklarat

dem, förutsatt att de tillsattes i högst viss angiven myckenhet, ur medicinsk

synpunkt tillrådliga. Formaldeliydens och krotonaldehydens denaturerande

verkningar byggde på de smärtverkningar, de framkallade i munhålan.

Därvid vore krotonaldehyden väsentligt överlägsen formaldehyden. Vid

jämförande försök mellan krotonaldehyd och formaldehyd hade nämligen

visat sig, bland annat, att fem kubikcentimeter av en 0.33-procentig krotonaldehydlösning

kunde hållas i munnen sju sekunder, innan smärtan hade

blivit »outhärdlig», medan samma mängd av en enprocentig formaldehydlösning

i brännvin hade kunnat fördragas 25 sekunder. Om en blandning

av formaldehyddenaturerad sprit och bensol utspäddes med vatten till 50

procents alkoholstyrka, avskildes nästan all i blandningen ingående bensol.

Formaldehyden stannade däremot kvar i brännvinet. Genom destination

kunde det formaldehyddenaturerade brännvinet icke göras användbart till

förtäring, varemot genom tillsats av vissa kemikalier förtäringsdugligt

brännvin kunde erhållas. Om en motorspritblandning av 20 viktsprocent

bensol och tre viktsprocent krotonaldehyd (16.3 gram krotonaldehyd pr liter

sprit av normalstyrka) jämte sprit späddes med lika volym vatten och bensolen

frånskildes, innehölle spritblandningen över en volymprocent krotonaldehyd.

Till och med om motorspriten späddes med två volymer vatten,

funnes ännu omkring 0.7 volymprocent krotonaldehyd kvar i densamma.

Kostnaderna för denatureringsmedlet, använt i en myckenhet, som ur

effektivitetssynpunkt vore fullt tillräcklig, kunde pr liter motorsprit, bestående

av 25 viktsprocent bensel och resten sprit, ungefärligen beräknas

för krotonaldehyd till 1.4 öre och för formaldehyd till 4.2 öre per liter

motorsprit. Formaldehyd framställdes redan fabriksmässigt inom landet,

och inga svårigheter finge anses möta att erhålla för denatureringen erforderliga

kvantiteter av denna vara. Av krotonaldehyd kunde omedelbart

erforderliga kvantiteter erhållas från Tyskland. Förberedande undersökningar

hade därjämte ådagalagt, att det vid behov icke mötte svårigheter att

framställa krotonaldehyd vid i Sverige befintliga fabriker.

Ingående undersökningar hade slutligen utförts rörande ett tredje denatureringsmedel,

nämligen metyletylketon, vars denaturerande verkningar vore än

starkare än krotonaldehydens och formaldeliydens. Fysiologiska undersökningar

hade ock ådagalagt, att inga medicinska hinder förelåge för metyletylketonens

användning såsom denatureringsmedel. För närvarande kunde

emellertid icke metyletylketon erhållas till rimligt pris och i tillräckliga

kvantiteter.

Den slutsats rörande denatureringsfrågans nuvarande läge, till vilken Dcpartementsämbetsverken

och akademien kommit, är, att denaturering med antingen chefen''

krotonaldehyd eller formaldehyd med största säkerhet kan förväntas bliva

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Författnings
ändringar.

Ämbets
verkens
förslag.

Departements
chefen.

av sådan effektivitet, att på grundval av densamma i huvudsak fri försäljning

av motorsprit hör kunna medgivas. De iakttagelser och experimentella

rön, som ämbetsverken och akademien anfört till stöd för denna

sin uppfattning och för vilka jag i det föregående i sammandrag redogjort,

äro också enligt min uppfattning av den art, att de berättiga till denna

slutsats. Ur sociala synpunkter kan ett bibehållande av alla de försäljningsbestämmelser,

som för närvarande reglera motorspritförsäljningen, därför

icke längre motiveras. I sak har jag alltså kunnat godtaga de förslag

till ändrade försäljningsbestämmelser för motorsprit, som ämbetsverken och

ingenjörsvetenskapsakademien framlagt. Däremot finner jag mig böra föredraga

eu annan form för förslagens genomförande än den av ämbetsverken

och akademien föreslagna.

Ämbetsverken och akademien hava föreslagit, att de specialbestämmelser

rörande motorspritförsäljningen, som för närvarande finnas i förordningen

angående handel med skattefri sprit, skulle upphöra att gälla. Att inskränka

sig till en dylik åtgärd vore emellertid enligt deras mening en

halvmesyr utan egentligt värde. Kvar skulle nämligen, framhålla de,

vid sådant förhållande stå, bland annat, bestämmelserna om skriftliga rekvisitioner

och försäljningsbok, vilka tillsammans skulle ställa motorspriten i

en undantagsställning gentemot bensinen och i hög grad försvåra dess konkurrens

med det utländska motorbränslet. Kvar skulle också stå stadgandena

om att försäljningen ej finge ske direkt från fabrikerna utan endast

genom oktrojerad partihandlare och antagna detaljhandlare, varigenom likaledes

en numera onödig inskränkning skulle ske i handeln med motorsprit.

Bland annat av dessa skäl funne ämbetsverken och akademien det olämpligt,

att i själva förordningen om handel med skattefri sprit infördes undantagsbestämmelser

för motorspriten i alla de avseenden, i vilka dylika undantagsbestämmelser

då skulle vara erforderliga. I stället hava ämbetsverken

och akademien föreslagit, att ur förordningen om skattefri sprit skulle utsöndras

specialbestämmelserna om motorsprit, att till förordningens 3 §

skulle göras ett tillägg, som möjliggjorde för tillverkarna att försälja motorsprit

utan iakttagande av förordningens försäljningsbestämmelser, samt att

i förordningen skulle införas en särskild bestämmelse, att angående handel

med motorsprit skulle gälla de särskilda föreskrifter, som Konungen meddelade.

Förslag till kungörelse med dylika bestämmelser har ock av ämbetsverken

och akademien utarbetats. Enligt detta förslag skulle försäljningsrätt

i fråga om motorsprit under vissa angivna villkor tillkomma tillverkare och

av tillverkare eller hans ombud antagna återförsäljare.

Som jag redan framhållit, finner jag mig i sak kunna i allt väsentligt

ansluta mig till vad ämbetsverken och akademien föreslagit. Det har däremot

icke synts mig lämpligt, att handeln med motorsprit skulle regleras

genom en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse, medan handeln med annan

skattefri sprit skulle regleras genom den av Konungen och riksdagen gemen
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U3.

15

samt antagna förordningen angående handel med skattefri sprit. Till denna

uppfattning har ock bidragit den omständigheten, att åtskilliga av de bestämmelser,

som återfinnas i förordningen om''handel med skattefri sprit, allt framgent

böra och, utan att motorspritens möjligheter att konkurrera med bensinen

försvåras, kunna gälla även för handeln med motorsprit. Till denna uppfattning

hava ock ämbetsverken och akademien i realiteten anslutit sig. I

det förslag till kungörelse angående handel med motorsprit, som de utarbetat,

hava nämligen intagits åtskilliga bestämmelser, hämtade från förordningen

angående handel med skattefri sprit. Jag har därför ansett, att

den erforderliga omläggningen av försäljningsbestämmelserna lämpligast

sker genom ändringar i nämnda förordning. De svårigheter, som med

hänsyn till kraven på tydlighet och överskådlighet varit förbundna med ett

dylikt tillvägagångssätt, hava till väsentlig del kunnat övervinnas genom anknytning

till den differentiering i fråga om försäljningsbestämmelserna, som

redan nu i förordningen finnes genomförd mellan sprit, som av kontrollstyrelsen

prövats vara dubbeldenaturerad, och enkeldenaturerad sprit. De ändringar,

som av mig komma att föreslås i förordningen angående handel med

skattefri sprit, komma som en konsekvens att medföra vidtagandet av vissa

ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av

brännvin och i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Jag övergår härefter till att paragrafvis redogöra för de ändringar, som

enligt min mening böra vidtagas i de särskilda förordningarna.

I 3 § 1 mom. i förordningen angående handel med skattefri sprit återfinnas

bestämmelserna rörande den försäljningsrätt, som tillkommer tillverkare

av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt åtnjutes. Inom landet

har sådan tillverkare för närvarande rätt att sälja endast till bolag, som,

enligt vad i 4 § av förordningen sägs, erhållit rätt att driva partihandel

med skattefri sprit. Såsom jag redan nämnt, hava ämbetsverken och akademien

föreslagit, att sådan tillverkare skulle erhålla rätt att för motordrift

försälja sprit även direkt till förbrukare och till av tillverkaren antagna återförsäljare.

De skäl, som anförts härför, synas mig tala för lämpligheten av

en dylik åtgärd. I överensstämmelse med ämbetsverkens och akademiens

ståndpunkt och med vad jag i det föregående anfört, har jag emellertid givetvis

ansett, att försäljningsrätten borde vara förbunden med det villkoret, att spriten

blivit denaturerad på ett mot missbruk betryggande sätt. Erforderliga bestämmelser

härom har jag ansett böra intagas i förordningens 7 § 2 mom.,

i vilket moment de grundläggande bestämmelserna för denaturering återfinnas.

Sprit, som fyller vissa där angivna villkor, finner jag böra benämnas

motorsprit.

Vidare har jag ansett böra i 3 § 1 mom. intagas bestämmelse om att av

tillverkare eller hans ombud antagen återförsäljare skall äga rätt driva

handel med motorsprit såväl i parti som detalj. Denna ändring sam
-

Speciell

motivering.

Förordningen

anyå*nde

handel med

skattefri sprit.

3 § 1 mom.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

manfaller i sak med vad ämbetsverken och akademien föreslagit. De

skäl, som föranlett ändringen, torde i huvudsak framgå av vad jag förut

anfört. Här skall endast ytterligare framhållas tvenne synpunkter. Genom

bestämmelsen möjliggöres bland annat, att tillverkarnas gemensamma försäljningsorgan

erhåller rätt att sälja motorsprit direkt till förbrukare och till

andra återförsäljare. Den antydda ändringen torde också vara nödvändig

för möjliggörande av försäljning av en blandning av sprit och bensin genom

de vanliga försäljarna av motorbränsle.

I överensstämmelse med nu angivna synpunkter hava tilläggen till 3 §

1 mom. formulerats.

3 § 3 mom. Ämbetsverken och akademien hade i sitt förslag till kungörelse upptagit

en bestämmelse, varigenom kontrollstyrelsen skulle erhålla rätt att utfärda

de närmare föreskrifter rörande kontrollen över handeln med motorsprit,

som kunde finnas erforderliga. En dylik rätt tillkommer för närvarande

kontrollstyrelsen i fråga om all detaljhandel med skattefri sprit på

den grund, att kontrollstyrelsen har att antaga de försäljare, som skola

driva detaljhandel, varvid kontrollstyrelsen givetvis äger att fastställa de

villkor, som ur kontrollsynpunkt kunna befinnas erforderliga. Enligt förslaget

skall handeln med motorsprit kunna utövas av återförsäljare, som

icke antagits av kontrollstyrelsen. Härav skulle följa, att kontrollstyrelsen

framdeles komme att sakna möjlighet att utfärda några särskilda föreskrifter

i fråga om handeln med motorsprit. Med hänsyn härtill har jag

ansett ett stadgande, som uttryckligen tillerkänner kontrollstyrelsen rätt

att utfärda dylika föreskrifter, erforderligt. Med viss ändring i formellt

. avseende har därför den av ämbetsverken och akademien föreslagna bestämmelsen

fogats som ett nytt moment till 3 §.

7 § 2 mom. Den i 7 § 2 mom. nu lämnade definitionen på dubbeldenaturerad sprit.

är, tolkad efter sin ordalydelse, sådan, att ett denatureringsmedel knappast

torde kunna uppfinnas, som är så effektivt, att med detsamma denaturerad

sprit skulle kunna betecknas såsom dubbeldenaturerad. Jag har därför

föreslagit en mindre jämkning i definitionen, i avsikt att mera anpassa

densamma efter de verkliga förhallandena. Vad som av dubbeldenaturerad

sprit måste fordras äro sådana egenskaper, att spritens missbruk till förtäring

utan vidtagande av mera invecklade och besvärliga kemiska eller

fysikaliska piocesser kan betraktas såsom uteslutet. Såsom jag redan framhållit,

har jag funnit mig böra föreslå, att i 7 § 2 mom. skola intagas bestämmelser

rörande denatureringen av den sprit, som tillverkare och av

tillverkaren antagna återförsäljare jämlikt bestämmelserna i 3 § 1 mom.

skola erhålla rätt att sälja för användning till motordrift. Enligt denna

bestämmelse förstås med motorsprit dubbeldenaturerad sprit, som denaturelats

på sätt kontrollstyrelsen föreskrivit för sprit, avsedd att användas för

drivande av motorer.

io §. Enligt 3 § 1 mom. i den av mig föreslagna lydelsen äger tillverkare

eller av tillverkare eller hans ombud antagen återförsäljare driva detalj
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung i. Maj.ts proposition Nr 193.

handel med motorsprit. På grund härav har viss omredigering av 10 §

blivit erforderlig. Därvid har icke ansetts nödigt att införa stadgande om

anmälningsskyldighet beträffande antagande in. m. av återförsäljare av

motorsprit.

I 12 och 20 §§ finner jag sådana ändringar böra vidtagas, att av paragrafernas

formulering framgår, att ej blott tillverkare och av kontrollstyrelsen

antagna detaljhandlare utan även återförsäljare av motorsprit äro

underkastade deras bestämmelser. Av praktiska skäl bör dock kontrollstyrelsen

erhålla rätt att, där så befinnes utan olägenhet kunna ske, medgiva

befrielse från skyldigheten att åsätta kärl, vari motorsprit utlämnas, etikett.

Ur 13 och 14 §§ hava såsom numera överflödiga borttagits specialbestämmelserna

rörande motorsprit. Dessa ändringar äro jämväl nödvändiga

med hänsyn till den definition på begreppet motorsprit, som lämnats i 7 §

2 mom.

Såsom en konsekvens av den föreslagna ändringen i 3 § 1 mom. i förordningen

angående handel med skattefri sprit måste ändringar vidtagas i

2, 12, 13, 21 och 24 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin.

I dessa paragrafer återfinnas nämligen specialbestämmelser rörande de brännerier,

där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom

förmäles i förordningen angående handel med skattefri sprit, utföres ur

riket eller användes i tillverkarens egen rörelse, allt förhållanden, som regleras

i 3 § 1 mom. i förordningen angående handel med skattefri sprit.

När nu ett tillägg göres till detta moment, böra, för att icke de bestämmelser,

som reglera tillverkning och beskattning av brännvin, skola erhålla

ny innebörd, motsvarande tillägg göras i ovannämnda paragrafer.

I 13 § i rusdrycksförsäljningsförordningen finnes stadgat, att den, som

till avsalu äger tillverka spritdrycker, är skyldig att av det tillverkade till

partihandelsbolag försälja vad som icke utföres ur riket eller enligt stadgande

i förordningen angående handel med skattefri sprit användes i tillverkarens

egen rörelse eller enligt samma förordning försäljes till där avsedd

partihandlare. Det föreslagna tillägget till 3 § 1 mom. i sistnämnda

förordning förutsätter, för att icke bestämmelserna skola bliva mot varandra

stridande, motsvarande tillägg till mom. 1 i ovannämnda paragraf i rusdrycksförsäl

jningsförord ni ngen.

Jag övergår härefter till att något beröra de ekonomiska betingelserna

för sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle och ser därvid

givetvis frågan ur synpunkten, huruvida av statsmakterna några åtgärder

med ekonomisk innebörd, i lagstiftningsväg eller på annat sätt, kunna och

böra vidtagas i syfte att främja sulfitspritens användning såsom motorbränsle.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 194 höft. (Nr 19S.) 2

12 och 2© w

13 ooh 14

Förordningen

angående

tillverkning

av brännvin.

2, 12, 13, 21

och 24 §§.

Förordningen

angående försäljning

av

rusd ty eker

13 § 1 raom.

De ekonomiska

betingelserna

för

sulfitspriteog

utnyttjande

såsom motorbränsle
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Molorspritens

användning

vid statens

verk och inrättningar.

Ämfceteverken.

Departements
chefen,

Andra lagstiftningsåtgärder

med

ekonomisk

innebörd.

I den av mig tidigare återgivna riksdagsskrivelsen berördes en sida av

denna fråga, i det att riksdagen framhöll önskvärdheten av att statsverket,

i den mån så befunnes lämpligt, understödde sulfitspritindustrien genom

användande för statens räkning av motorer för spritbränsle. Denna synpunkt

har ock beaktats vid den av ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien

verkställda utredningen. Med det meranämnda, den 30 januari

1924 dagtecknade utlåtandet överlämnades nämligen från arméförvaltningen,

marinförvaltningen, chefen för generalstaben, generalpoststyrelsen,

generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och lotsstyrelsen infordrade yttranden med upplysningar,

i vilken omfattning motorfordon av olika slag för drift med

flytande bränsle användes inom de olika förvaltningsgrenarna, huruvida

och i vilken utsträckning sulfitsprit för sådant ändamål kommit till bruk

samt vilken ställning förvaltningarna intoge till ökad användning av

sulfitsprit som motorbränsle. På grundval av dessa upplysningar beräknades

i utlåtandet, att förenämnda statens verk och inrättningar för närvarande

årligen förbrukade sammanlagt ungefär 1,000,000 liter sådant

motorbränsle, som skulle kunna ersättas med motorsprit, samt att förbrukningen

av flytande bränsle vore stadd i stark ökning.

Av de överlämnade yttrandena framgår, att samtliga myndigheter hysa

ett livligt intresse för att det inhemska motorbränslet skall kunna komma

till ökad användning. Med hänsyn härtill torde det vara att förvänta, att,

om de ändringar i lagstiftningen rörande handeln med skattefri sprit,

som jag tidigare omförmält, komma att vidtagas, och motorspritförsäljningen

sålunda får drivas under fria former, statens verk och inrättningar

skola låta sig angeläget vara att i största möjliga utsträckning utnyttja

sulfitspriten såsom motorbränsle, förutsatt att detta icke av ekonomiska eller

andra skäl befinnes direkt olämpligt. Vid sådant förhållande finner jag

i överensstämmelse med den uppfattning, åt vilken ämbetsverken och akademien

givit uttryck i utlåtandet den 30 januari 1924, icke några särskilda

åtgärder i detta avseende för närvarande vara erforderliga.

Även om man sålunda torde kunna utgå ifrån att statens verk och inrättningar,

utan att några särskilda åtgärder vidtagas, i stigande grad komma

att använda sulfitsprit såsom motorbränsle, äro dock härigenom ingalunda

sådana avsättningsmöjligheter skapade, att sulfitspritindustriens bestånd

är tryggat. Från industrihåll hava ock framställts förslag med vidare

räckvidd, syftande till att säkerställa avsättningen av verkligt betydande

kvantiteter sulfitsprit såsom motorbränsle. Sålunda har aktiebolaget Svensk

sprit — sulfitspritfabrikernas gemensamma försäljningsorgan — i likalydande

skrivelser till kommerskollegium, kontrollstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien,

framlagt vissa dylika förslag med hemställan, att

ämbetsverken hos regeringen måtte förorda deras genomförande. Sveriges

industriförbund har i skrivelse till chefen för handelsdepartementet in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition Nr lya.

1 !l

kommit med eu framställning i samma riktning. Nämnda framställning

har överlämnats till ämbetsverken för att tagas under övervägande vid den

hos dem pågående utredningen.

Innan jag övergår till att angiva den ståndpunkt, som ämbetsverken och

akademien funnit sig böra intaga till ifrågavarande spörsmål, och do förslag,

de ansett sig böra framlägga, vill jag i korthet redogöra för de synpunkter,

som framförts av aktiebolaget Svensk sprit och Sveriges industriförbund.

Aktiebolaget Svensk sprits nyss nämnda skrivelse är i huvudsak av följande

innehåll:

På grund av bristande avsättningsmöjligheter vore för närvarande allenast

fyra sulfitspritfabriker i gång. Då flertalet fabriker ej hade varit i gångunder

de senaste åren, måste omedelbart något göras för reglerandet av avsättningen

för fabrikerna; i annat fall måste de definitivt nedläggas. Tidigare

hade bolaget framhållit, att en möjlighet att fä spriten inarbetad såsom

motorbränsle vore, att sulfitspritindustrien finge leverera en viss större

kvantitet sprit till förtäringsändamål. Genom det högre pris, som erhölles

för denna sprit, skulle den för motorsprit avsedda kvantiteten kunna försäljas

till ett pris, möjliggörande konkurrens med bensinen. Aktiebolaget

vin- och spritcentralen hade emellertid ej ansett sig vara i stånd att kontraktera

om Hägra större leveranser av sulfitsprit. Den under namn av

»bentyl» saluförda blandningen av s. k. försprit samt bensol eller bensin

finge visserligen fritt försäljas, men på grund av de ytterligt låga bensinprisen

hade det mött svårigheter att konkurrera med bensinfirmorna. En

av anledningarna härtill hade varit, att den i blandningen ingående bensolen

vore relativt dyr. Bolaget hade med hänsyn till de förhållanden, för

vilka nu redogjorts, undersökt andra utvägar att finna avsättning för sulfitspriten

som motorbränsle. Därvid hade bolaget erfarit, att i Frankrike eu

lag genomförts, enligt vilken bensinimportörerna vore ålagda att inblanda

minst 10 procent sprit i den bensin, som vore avsedd för motordrift. Enligt

Vad bolaget erfarit, arbetade ock regeringarna i Ungern och Tjeckoslovakiet

på genomförandet av dylika lagstadganden. Såsom priserna för närvarande

vore på bensinmarknadén, funnes ej någon möjlighet att erhålla avsättning

för sulfitspriten som motorbränsle, såvida ej ett lagstadgande kunde genomföras,

enligt vilket en viss procentsats sprit måste tillsättas den importerade

bensinen. Bensinens kvalitet bleve härigenom ej sämre, utan effekten ökade

snarare än minskade. Spritfabrikerna vore i stånd att leverera spriten till

så lågt pris, att bränslet åtminstone med nuvarande bensinpris ej behövde

fördyras genom tillsättandet av sprit. Dessutom behövde ej ett dyrbart

distributionssystem för motorsprit upprättas, om bensinfirmorna genom ett

lagstadgande av antydd art föranleddes att taga hand om distributionen av

spriten. Sulfitspritindustrien skulle kunna få full avsättning för sin tillverkning,

och landet skulle av egna bränsletillgångar kunna ersätta ända

till 20 procent av den importerade bensinen. Vid eu eventuell avstängning

av importen till Sverige av bensin funnes minst 20 miljoner liter sulfitsprit

årligen att tillgå inom landet, varigenom åtminstone arméns och flottans

samt andra viktiga verks behov av motorbränsle under tiden för avstängningen

kunde tillfredsställas.

Aktiebolag»-!

Svensk sprits

framställning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

K un yl. Maj:ts proposition Nr 103.

Sverige^

industriförbunds

framställning.

Sveriges industriförbund anför i huvudsak följande:

Betydelsen för vårt land av att äga eu leveranskraft ig inhemsk sulfit

spritindustri kunde knappast överskattas. En avstängning av bensinimporten

skulle numera medföra ojämförligt mycket större vådor och svårigheter

för vårt folk än under avspärrningsperioden 1917—1918. Den na

tionalekonomiska vinsten av sprittillverkningen vore ock betydande, och

än större kunde den bliva, om sprittillverkningen utsträcktes till samtliga

större cellulosafabriker i landet. Än viktigare vore, att sprittillverkningen

vore det första steget att tillvarataga och förädla beståndsdelarna i

sulfitluten. Sulfitspritindustriens avsättningsmöjligheter vore emellertid

för närvarande ytterst begränsade, trots att tillverkningskostnaderna

för sulfitspriten hade befunnits vara sådana, att sulfitspriten i prishänseende

vore ungefär jämställd med bensinen. Varken tekniska eller ekonomiska

hinder stode numera i vägen för att ersätta eu avsevärd del av bensinimporten

med sulfitsprit. Vanskligheterna läge fastmer i svårigheten

att förmå allmänheten att begagna sig av bensin- och spritblandningar i

stället för enbart bensin såsom motorbränsle. Konservatismen i vanor

vore alltför starkt rotad, för att detta utan vidare skulle ske på frivillighetens

väg. Man överginge icke till en ny vara bara därför, att det vore

nationalekonomiskt riktigare att begagna den, utan man ville därjämte

hava någon direkt fördel, billigare pris eller dylikt, som komme en själv

till godo. En sänkning av priset å sulfitsprit ända därhän, att blandning

av sulfitsprit och bensin, som i främsta rummet torde ifrågakomma såsom

motorbränsle, ställde sig nämnvärt billigare än ren bensin, vore emellertid

ä andra sidan med nuvarande tillverkningskostnader utesluten. Statsmakterna

måste därför vidtaga sådana åtgärder, som kunde befrämja sill

fitspritens användning såsom tillsats i motorbränsle.

För detta ändamål vore två huvudalternativ tänkbara, nämligen

a) bensinen kunde åsättas eu tull av den storlek, att sulfitspriten bleve

konkurrenskraftig gent emot bensinen.

b) lagbestämmelser kunde utfärdas, genom vilka bensinimportörerna

kunde förmås att i viss utsträckning inblanda sulfitsprit i bensinen.

Det första alternativet vore det enklaste. Genom bensintull vunne man

ock en ur liera synpunkter lämplig form för ökad beskattning av automo

biltrafiken, en fråga, som för närvarande vore synnerligen aktuell, icke

minst med hänsyn till den alltjämt olösta vägfrågan. Mot åtgärden kunde

anföras dels dess fördyrande inverkan på motorbränslet, dels även att åt

gärden knappast — med mindre än att tullsatsen bestämdes tämligen hög

•— kunde verkligen säkerställa eu större avsättning av motorsprit. Ett

införande å motorbränslemarknaden av betydande mängder sulfitsprit

skulle i varje fall sannolikt draga långt ut på tiden. Det andra alternativet

hade den fördelen, att sulfitspritindustrien omedelbart bleve tillförsäkrad

eu bestämd avsättning. Blandningen av bensinen och sulfitspriten förut

sattes ske genom bensinimportörerna, vilkas synnerligen väl utvecklade

distributionsnät för försäljning, med tillhörande apparater m. in., skulle

komma till användning även för sulfitspriten. Härigenom komme ett ur

såväl privat- som nationalekonomisk synpunkt betydelsefullt förbilligande

av försäljningskostnaderna att vinnas. Erforderliga lagbestämmelser

kunde utformas antingen så, att Kungl. Maj:t t. ex. för ett år i sänder

fastställde den procent, varmed sulfitspriten skulle ingå i allt motorbränsle,

eller också så, att det överlätes åt bensinimportören att, sedan han för

måtts inköpa motorsprit i visst förhållande till deri importerade mängden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:In proposition Nr 1!)3.

21

bensin, fritt bestämma angående blandningsprocenten i do partier, han

distribuerade. Man kunde också tillika sig lagbestämmelser av det inne

håll, att bensinimportörerna tillätes, mot erläggande av viss skatteavgift,

försälja oblandad bensin för motorändamål vid sidan av den normala försäljningen

av blandat motorbränsle. Vilketdcra av de bägge föreslagna

alternativen för sulfitspritfrågans lösning man än valde, vore det emellertid

framför allt av vikt, att ärendet bleve föremål för avgörande redan

vid innevarande års riksdag. Detta borde också kunna ske, då alla tekniska

och ekonomiska utredningar förelåge fullt klara. Ett ytterligare

uppskov i saken — om än blott på ett år — skulle medföra ekonomiska

förluster för vårt land på liera miljoner kronor. Tillverkarna kunde näppeligen

— åtminstone icke på alla håll — förväntas vara villiga eller i

stånd till att påtaga sig underhållskostnaderna för sulfitspritfabrikerna,

då ingen sprit kunde tillverkas. Det kunde därför lätt inträffa, att den

ena efter den andra av fabrikerna komme att helt nedläggas.

I nu berörda skrivelser från aktiebolaget Svensk sprit och Sveriges industriförbund

angivas sålunda, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,

tvenne utvägar såsom tänkbara, därest man vill säkerställa sulfitspritens

utnyttjande såsom motorbränsle. Antingen skulle det i lag föreskrivas,

att den bensin, som försåldes för motorändamål, skulle vara uppblandad

med sulfitsprit i viss myckenhet, eller också skulle bensinen åsättas eu

tull eller annan skatt av sådan storlek, att sulfitspriten bleve konkurrenskraftig

gentemot densamma. Bägge dessa förslag hava av kommerskollegium

och kontrollstyrelsen samt ingenjörsvetenskapsakademien gjorts till föremål

för ingående utredningar.

Då till stöd för det förstnämnda förslaget, bland annat, åberopats, alt

detsamma genomförts i Frankrike, funno ämbetsverken och akademien

»let önskvärt, att uppgifter införskaffades rörande, bland annat, de erfarenheter

i skilda hänseenden, särskilt av teknisk art, som vunnits under den

tid ifrågavarande lagstiftning tillämpats i nämnda land. Kommerskollegium

hemställde därför i samråd med kontrollstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien

om uppdrag för tvenne personer, eventuellt tillsammans

med en tredje av aktiebolaget Skattefri sprit utsedd, att i nämnda syfte

företaga eu studieresa till Frankrike. Då dessutom till stöd för förslaget

anförts, att liknande åtgärder planerats i Tjeckoslovakiet, begärde ämbetsverken

tillika, att en av de nyss åsyftade personerna måtte erhålla i uppdrag

att, i samband med annan resa, i Tjeckoslovakiet studera användningen

av sprit såsom motorbränsle. Bägge dessa framställningar biföllos

av Kungl. Maj:t. Ett sammandrag av de avlämnade redogörelserna för

under studieresorna inhämtade upplysningar återfinnes i ämbetsverkens

såsom bilaga B till protokollet fogade utlåtande den 6 mars 1924. Här

skall därför beträffande dessa upplysningar endast anföras, dels att man

i Tjeckoslovakiet icke ansett sig kunna införa någon tvångslagstiftning av

antydd art utan inskränkt sig till att påbjuda en sprit-bensolblandnings

användande för statsförvaltningarnas behov, varjämte sprit-bensolblandningens

konkurrensförmåga gentemot bensinen stötts genom en relativt hög

Lagatadgad

blandning av

sulfitsprit och

bensin, avsedd

att användas

såsom motor*

bränsle.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

tull- och omsättningsskatt a bensolen, dels att förenämnda franska

lagstiftning endast i ringa omfattning kunnat effektivt tillämpas. Något

direkt stöd för de ifrågasatta tvångsåtgärderna kunde enligt nämnda ämbetsverks

och ingenjörsvetenskapsakadeiniens uppfattning icke hämtas från

de aberopade utländska förebilderna. Den tekniska utredning, som vore erforderlig

för att man skulle kunna avgöra, vilket blandningsförhållande,

som med hänsyn till den förefintliga risken för separering av sprit och

bensin i en sprit-bensinblandning kunde komma att visa sig praktiskt lämpligt,

förelåge enligt deras mening icke. Likaså kunde endast utförligare

försök och eu längre tids praktisk erfarenhet, än som nu stode till buds, utvisa,

huruvida särskilda åtgärder kunde komma att visa sig erforderliga

föi- att förhindra separering. En lagstiftning av antydd art saknade där

för, framliöllo ämbetsverken och akademien, redan av sålunda anförda

skäl åtminstone för närvarande nödigt faktiskt underlag och tekniska förutsättningar.

Härtill komme, anföra de vidare, afl en dylik lagstiftning

även i andra avseenden skulle medföra högst avsevärda praktiska

svårigheter och betänkligheter i tillämpningen. Då den beräkneliga

tillgången på sulfitsprit ej skulle räcka till för att medgiva en inblandningsprocent,

som ur stabilitetssynpunkt kunde anses tillrådlig, återstode

blott att direkt följa den franska förebilden med importförbud

å bensin samt licensgivning mot åtagande att inköpa viss mängd alkohol

exempelvis 10 procent — av den importerade bensinmängden samt

med skyldighet att använda och försälja denna alkoholkvantitet i form

av spritbensin av viss sammansättning. Det motstånd och den motvilja,

vartill tillämpningen av ett dylikt system och dess konsekvenser säkerligen

måste leda, kunde vändas mot själva det ändamål, man avsett att gagna,

d. v. s. mot sulfitspritens användning såsom motorbränsle, och tillfoga

densamma oberäknelig skada. Ämbetsverken och akademien avstyrkte

därför bestämt för närvarande värjo tvångslagstiftning av ifrågasatt art.

Ur vissa synpunkter skulle vidtagandet av åtgärder av nu senast berörd

art innebära betydande fördelar. Avsättningen såsom motorbränsle av

hela den kvantitet sulfitsprit, som kan disponeras för sådant ändamål, vore

säkerställd och därmed sulfitspritindustriens bestånd tryggat. Förutsatt

att de uppgifter om tillverkningskostnaderna för sulfitsprit, som läm

nats bland annat i Sveriges industriförbunds tidigare berörda framställ

ning, skulle visa sig hållbara och priset å sulfitsprit i den form, i vilken

spriten lämpa)- sig för blandning med bensin, inbegripet denatureringsmedel

sålunda ej komma att överstiga nuvarande bensinpris -- att uppgifterna

med all sannolikhet skulle visa sig hållbara bekräftas av särskilda

uppgifter, som jag låtit införskaffa -— skulle förut angivna gynnsamma

resultat nås utan någon avsevärd fördyring av motorbränslet. I någon måft

skulle väl ock försäljningskostnaderna för sulfitsprit såsom motorbränsle

förminskas, därigenom att bensin firmornas distributionsnät i vissutsträck
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kandi. Maj:(a proposition Nr 193. 23

ning kommu att användas även för sillfitspriten. A andra sidan lärår de! icke

kunna förnekas, att sädana tvångsåtgärder som de här ifrågasätta äro

förenade med betydande olägenheter. De kräva ett reglerande ingripande

i näringslivet från det allmännas sida, som icke bör vidtagas utan mycket

starka skäl. Dylika skid lära i vart fall icke kunna sägas föreligga,

förrän det efter genomförandet av de av mig föreslagna ändringarna av

försäljningsbestämmelserna för motorsprit och vissa åtgärder, som jag i

annat sammanhang ämnar föreslå, visat sig omöjligt att finna avsättning

för sulfitspriten såsom motorbränsle. Då jag funnit mig åtminstone för

närvarande böra avstyrka åtgärder av här förevarande art, har en ytterligare

för mig avgörande synpunkt varit, att utredningen av de tekniska

problem, som äro förknippade med lagstiftningen, såsom ock ämbetsverken

och ingenjörsvetenskapsakademien framhållit, icke synes vara tillräckligt

omfattande och djupgående. Finnes icke full visshet, att de tekniska

svårigheterna äro lösta, kan man icke bedöma de verkningar, den ifrågasatta

lagstiftningen skulle medföra, därest den genomfördes i praktiken.

1 fråga om den andra av de bägge åtgärder, som ifrågasatts för säkerställande

av sulfitspritens avsättning som motorbränsle — införande av

bensin tull eller annan bensinskatt — hava kommerskollegium och kontrollstyrelsen

stannat vid olika meningar. Ingenjörsvetenskapsakademien

bär för sin del ansett sig icke böra göra något uttalande i detta avseende.

Med erinran att bensinimporten under senare år starkt stegrats,

framhåller kommerskollegium, att den numera innebure en icke obetydligbelastning

av vårt lands handelsbalans till utlandets favör, en belastning,

som tenderade att ökas i den mån nya bensinmotorer toges i bruk inom

landet. Kommerskollegium erinrar vidare, att den starkt ökade automobiltrafiken

på sina håll medfört eu betydande ökning i väghållningsbesväret,

med hänsyn vartill statsmakterna år 1922 infört en beskattning å

automobilväsendet till förmån för vägväsendet. Ytterligare skattekällor

måste emellertid tagas i anspråk för sådant ändamål, och därvid erbjöde

enligt kommerskollegii mening skatt å importerad bensin en bland de närmast

till hands liggande utvägarna. De betänkligheter, som anförts mot eu

sådan skatt, då den tidigare diskuterats, kunde icke anses avgörande. De

inhemska motorbränslena, framför allt sulfitspriten, borde däremot tills vidare

undantagas från en beskattning å motorväsendets drivmedel. Emellertid

hade man i första hand icke att räkna med avsättning av oblandad sulfitsprit

såsom motorbränsle utan med avsättning av en blandning av sprit

och bensin. Även detta blandbränsle behövde enligt kommerskollegii mening

stödet av en prispremie för att vinna tryggad avsättning i konkurrens

med bensin, varför undantaget från bensinskatt, om man ville verksamt

befrämja det inhemska motorbränslets användning, i viss mån borde utsträckas

till sprit-bensinblandningar. Kommerskollegium föreslår slutligen

som en lämplig skattesats 10 öre för liter bensin. För bensin, som

bensinskatt

med syfte att

säkerställa

avsättningen

av sulfitsprit.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.

inginge i sprit-bensinblandning, skulle restitution beviljas, dock ej av

större belopp än som motsvarade skatt å eu lika stor mängd bensin som

den mängd sulfitsprit, vilken inginge i motorbränslet.

Kontrollstyi elsen anser sig icke kunna biträda det av kommerskollegium

framlagda förslaget. Kontrollstyrelsen betonar därvid, att den prövat

förslaget allenast med hänsyn till den effekt, eu dylik skatt skulle medföra

för sulfitspriten i konkurrens med bensinen. Efter att liava konstaterat

att de bästa resultaten ur motorsynpunkt nås med sprit-bensinblandningar,

som innehålla ungefär 25 procent sprit, framhåller styrelsen, att det

funnes göda skäl för eu stark tvekan, om eu liten prisskillnad skulle vara

tillräcklig för att i nämnvärd grad stimulera till användning av spritblandning.

Denna kunde ändock icke distribueras genom bensinfirmornas

fasta distributionsattiralj, utan finge försäljas vid sidan därav. Den

motvilja och impopularitet, som tvångsblandningen framkallat i Frankrike,

komme enligt styrelsens uppfattning att framträda även här, då motorbränsleförbrukarna

och bensinfirmorna komme att betrakta spriten som

orsak till varans fördyring. Skulle man åter tänka sig en hög bensinskatt,

mötte starka ekonomiska betänkligheter gentemot eu väsentlig fördyring

av en förbrukningsartikel, som dock till den alldeles övervägande

delen ginge till nödvändiga transportmedel. Kontrollstyrelsen framhåller

slutligen, att det riktigaste och lämpligaste i frågans nuvarande läge syntes

vara att genomföra de föreslagna lättnaderna i fråga om kontrollen

över motorspritförsäljningen och låta sulfitspritindustrien få tillfälle att

utföra praktiska försök med olika blandningar samt därjämte söka finna

avsättningsmöjligheter för spriten i konkurrens med bensinen efter försäljningsrestriktionernas

avskaffande.

I förevarande sammanhang finner jag mig böra taga ställning till del

av kommerskollegium framlagda förslaget endast med hänsyn till dess

lämplighet och betydelse i syfte att åstadkomma ökad användning av suliitsprit

såsom motorbränsle. Till frågan, huruvida bensinskatt kan vara

befogad och lämplig ur andra synpunkter, särskilt med hänsyn till vägväsendets

behov, skall jag i annat sammanhang återkomma.

Sett ur nu ifrågavarande synpunkt, är det väsentliga i kommerskollegii

förslag bestämmelsen om restitution i viss utsträckning av skatt för bensin,

som ingår i sprit-bensinblandning. De skäl, som kommerskollegium anfört

för förslaget i dess nu berörda del, hava dock icke synts mig övertygande.

En så hög skattesats som den föreslagna å 10 öre för liter bensin

synes mig av flera skäl icke böra ifrågakomma. Väljes å andra sidan eu

lägre skattesats, lärer näppeligen med hänsyn bland annat till kostnaderna

för blandningsförfarandet det föreslagna restitutionsförfarandet lämna något

avgörande tillskott till sulfitspritfabrikernas möjligheter att vinna avsättning

för sulfitspriten. Ett restitutionsförfarande sådant som det föreslagna

synes mig för övrigt såsom förutsättning kräva, att de tekniska

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition Nr 193.

25

problem, som tidigare berörts i samband med frågan om lagstadgad spritbensinblandning,

funnit sin lösning.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag i överensstämmelse med vad kommerskollegium,

kontrollstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien föreslagit

funnit mig böra förorda vidtagandet av författningsändringar i syfte att

möjliggöra försäljning av sulfitsprit för motordrift under fria former, men

att jag icke kunnat förorda föreskrivandet av obligatorisk tillsats av sprit

till bensin, avsedd att användas för motordrift, liksom jag ej heller kunnat

biträda det av kommerskollegium framlagda förslaget om skatt å bensin

med restitution i viss utsträckning för bensin, som ingår i sprit-bensinblandning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till

1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

(nr 508) angående handel med skattefri sprit;

2) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober

1907 (nr 86) angående tillverkning av brännvin; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker;
samt

hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

antaga berörda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla och förordnar, att proposition av den

lydelse, bil. litt.... vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Sulfltsprit
industrien6
utveckling.

Avsättningsmöjligheterna

för sulfitspriten.

Bilaga A.

Till KONUNGEN.

Till en början torde en kortfattad översikt böra lämnas rörande sulfitspritindustriens

hittillsvarande utveckling och nuvarande läge.

Det sedan länge kiinda förhållandet, att avfallsluten vid sulfitcellulosatillverkningen

innehåller beståndsdelar, som genom jäsning kunna omvandlas

till alkohol, föranledde tekniken att inrikta ansträngningar på

att ekonomiskt utnyttja sulfitluten. Under det första årtiondet på 1900- talet både dessa ansträngningar lett till det resultat, att den första sulfitspritfabriken

år 1909 kunde sättas i gång. Detta skedde vid den Stora

Kopparbergs bergslags aktiebolag tillhöriga sulfitfabriken vid Skutskär.

Under de närmast därefter följande två åren färdigbyggdes ytterligare

tva sulfitspritfabriker samt under år 1916 ännu en sådan fabrik. Kristidens

avspärrning från utlandet och särskilt svårigheterna att erhålla

tillräckliga mängder bensin samt icke minst de höga prisen därå stimulerade

i hög grad sulfitindustrien att i forcerat tempo bygga spritfabriker.

Sålunda blevo icke mindre än åtta nya sulfitspritfabriker färdiga under

år 1918, samt tre sådana fabriker år 1919. Under år 1920 blevo sex tidigare

planerade sulfitspritfabriker tagna i bruk, vartill slutligen kom en år 1921

färdig fabrik. Hela antalet för närvarande utbyggda sulfitspritfabriker

uppgår alltså till 22, för vilka beräknats en årlig tillverkningskapacitet

av ungefär 21 miljoner liter 95-procentig sulfitsprit. Genom den nu befintliga

sulfitspritindustrien har dock icke ägt rum ett fullt utnyttjande

för spint framställ ning av sulfitluten vid landets alla härför lämpliga sulfitfabriker.

Om detta skedde, torde man kunna beräkna den årliga tillverkningskapaciteten

till omkring 35 miljoner liter sprit å 95 procent.

Härvid må emellertid erinras att den tillverkningskapacitet, som här omnämnts,

förutsätter en oavbruten tillverkning i normal omfattning av

sulfitmassa under hela året, och att således en minskad eller hindrad sulfitmasseframställning

givetvis alltid måste medföra en motsvarande inskränkning

i den kvantitet sulfitsprit, som kan tillverkas.

Även med de begränsningar, som sålunda måste göras ifråga om de

spritkvantiteter, vilka teoretiskt sett kunna framställas ur sulfitluten, representerar

emellertid sulfitspriten, om blott samtliga nu färdigbyggda

fabriker kunde hållas i gång, en mycket betydande spritmängd, för vilken

avsättning knappast torde vara möjlig på annat sätt än såsom

bränsle till motorer. För övriga ändamål — till förtäring, för tekniskt

bruk och för export — kunna nämligen disponeras allenast relativt små

spritkvantiteter, såsom närmare framgår av efterföljande tabell.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr W3-

Vid NulHtspritfabriknrna tillverkad och dUrlfrän utliimiiad sprit i liter av

normalstyrka åren 1010 — 1923.

A r

Tillverkad

sprit

till reningsverk

U t 1 ii in n a i

för export

1 sprit

för motor*

ändamål

för andra

ändamål

lots

10,835,027.1

502.511.7

l,343.0l8.f.

973,018.2

4,055,653. ft

1020

15,483,861.8

0,571,422.ii

7,344,010.8

15,

1,458,915.2

1021

14,070,297.t;

1

12,190,247.7

37,949.

958,150.2

1922

11,905,422.0

784,215. .7

0.314,826.1

I86,328.s

1,180,201.0

102!$

3.305.020.1

1.141.413.(1

2.387.181.H

536,039..h

1.481.420,1

Av tabellen framgår med full tydlighet, att .sulfitspritfabrikerna under

de båda senaste åren haft att kämpa med betydande avsättningssvårigheter.

Varken för export eller till rening hava kunnat avsättas på långt

när så stora kvantiteter som vissa tidigare år, och tillverkningen år

1923 har som eu följd härav sjunkit ned till blott ungefär en femtedel av

vad den var år 1920. Visserligen bär för motorändamål under sista året

använts mera sprit än åren närmast därförut, men denna konsumtion,

som väsentligen omfattat den s. k. förspriten, vilken i blandning med 25

procent bensol försålts under benämningen »bentyl», kan knappast ytterligare

utvecklas, om den ens kan bibehållas vid nuvarande kvantitet,

för den händelse fabrikerna ej erhålla avsättning till annat ändamål för

sin prima sprit. Under åren 1924 och 1925 har aktiebolaget Vin- & spritcentralen

förbundit sig att för rening inköpa sammanlagt cirka tre miljoner

liter sulfitsprit av normalstyrka. Några ytterligare stora, kvantiteter

torde icke kunna beräknas få avsättning för detta ändamål. Med

nuvarande pris på världsmarknaden kan man icke heller beräkna, att

exporten skall kunna giva fabrikerna avsättning till skäligt pris för större

spritkvantiteter. Om övriga avsättningsändamål kan visserligen sägas,

att en icke alldeles obetydlig stegring av hithörande sulfitspritkvantiteter

torde kunna förutses, särskilt som en följd av att sekundaspriten från

reningsverken minskats på grund av nedsättning av de kvantiteter jästbrännvin,

som skola, få tillverkas. Ökningen kan dock aldrig bliva så

stor, att den lämnar något avgörande tillskott till sulfitspritfabrikernas

möjligheter att hålla driften i gång.

För att detta skall kunna ske erfordras därför med nödvändighet, att

sprit i avsevärd utsträckning skall kunna komma till användning såsom

motorbränsle. Riksdagens skrivelse och Kungl. Maj:ts uppdrag till ämbetsverken

och ingenjörsvetenskapsakademien avse ju också enbart en utredning

om sulfitspritens utnyttjande för motorändamål. I

I detta avseende kunna ämbetsverken och akademien till eu början fullt

bekräfta riktigheten av riksdagens uttalande, att de tekniska problem, som

möta vid spritens användning som motorbränsle, hava funnit en åtminstone

för närvarande fullt tillfredsställande lösning. Sulfitspriten är

icke blott användbar såsom ersättningsmedel vid bensinbrist utan kan betraktas

söm ett tekniskt fullgott motorbränsle, som icke fordrar mera

genomgripande eller kostsamma förändringar för att kunna användas i

vanliga,, för bensin byggda motorer. Det är också ådagalagt, att inga tek
-

IJen teknisk»

sidan av mo

torspritpro

blemet

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Hittillsvarande

hinder

för motorepritförsäljuin^en.

Uenatnreringsf

rågan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

niska svårigheter möta för tillverkning av speciella spritmotorer, genom

vilkas användning spritens effekt bättre utnyttjas än i bensinmotorer.

Med detta uttalande är givetvis icke sagt, att ej tekniken i framtiden kali

komma att göra sådana framsteg, att ännu gynnsammare förutsättningar

för spritanvändning till motorändamål kunna framträda.

Då således i tekniskt avseende hinder icke möter för sulfitspritens vidsträckta

användning såsom motorbränsle, måste orsakerna till att dylik

användning under de senare åren blivit så inskränkt vara att söka på

annat håll. Eu utbredd mening har i detta avseende gjort gällande, att

de införda restriktionerna ifråga om motorspritförsäljningen skullle ensamma

bära ansvaret för att nämnda försäljning avstannat. Å andra

sidan har hävdats, att huvudanledningen till att motorspriten hittills ej

kunnat upptaga tävlan med bensinen vore att finna i den omständigheten,

att motorspriten hittills icke kunnat försäljas till ett så lågt pris,

att konkurrens med det importerade motorbränslet varit möjlig. Här skall

icke upptagas någon närmare undersökning om huru de olika faktorerna

påverkat utvecklingen. Det må vara nog att omnämna, hurusom sulfitspritfabrikernas

gemensamma försäljningsorgan, aktiebolaget Svensksprit,

i eu till ämbetsverken och akademien ingiven, den 13 december 1923

dagtecknad skrift framhållit, att med nuvarande pris på bensinmarknaden

möjlighet ej förefunnes att erhålla avsättning för sulfitspriten som

motorbränsle i form av vanlig motorsprit. Enligt detta auktoritativa uttalande

har sålunda motorspritförsäljningen på grund av ekonomiska skäl

ännu icke kunnat komma i gång.

Med dessa ekonomiska hinder för motorspritens konkurrens med ben

sinen. må emellertid förhålla sig hur som helst, säkert är, att en förutsättning

för dylik tävlan är införande av förändrade försäljningsbestämtnelser,

vilka på sätt riksdagen angiver tillåta fri tillgång till motorspriten

och försäljning därav under fullt affärsmässiga former. Ämbetsverken

och akademien äro bestämt övertygade därom, att motorspritförsäljningen

icke kan med framgång upptagas, såvida man ej kan lösgiva

denna vara och i huvudsak befria densamma från försäljningsrestriktioner

eller försäljningskontroll.

För att detta skall kunna ske måste emellertid med nödvändighet motorspriten

kunna på sådant sätt denatureras, att de sociala riskerna för

missbruk därav reduceras till minsta möjliga omfattning. Att detta är

eu oundgänglig förutsättning för motorspritens frigivning, framgår även

tydligt av riksdagens ovan återgivna yttrande. Denatureringsfrågan är

därför det spörsmål, som i sakens nuvarande läge framför alla andra

påkallar uppmärksamhet och undersökning.

Denatureringsmedlet för motorsprit liar hittills varit bensin eller bensol.

minst fem volymprocent per liter sprit av normalstyrka. I praktiken har

endast bensol kommit till användning, beroende på att bensin och 95-procentig

sprit icke bilda en homogen blandning. Vanligen har tillsatsen av

bensol utgjort betydligt större procentsats än den föreskrivna, enär detta

ur karbureringssynpunkt ansetts, lämpligt. Bensolen är alltså ur motorsynpunkt

ett synnerligen lämpligt denatureringsmedel, enär densamma

ändock skulle tillsättas spriten för att underlätta tändning i motorer.

Som medel att i största möjliga utsträckning förhindra spritens användning

till förtäring, kan bensolen emellertid -icke sägas motsvara ens myc
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 193.

29

ket mattliga anspråk på effektivitet. Erfarenheten särskilt från åren

1918 och 1919 har nämligen med all tydlighet ådagalagt, att bensoldenaturerad

sprit med stor lätthet renatureras och därefter kan föranleda ett

utbrett missbruk. Det är därför icke tillrådligt att tillåta fri försälj

ning av vanlig motorsprit, som icke denaturerats med annat ämne än

bensol eller bensin.

Vid sökandet efter andra, mera effektiva denatureringsmedel möta

emellertid synnerligen stora svårigheter. De fordringar på ett lämpligt

denatureringsmedel, vilka man helst ville se uppfyllda, skulle nämligen

vara följande:

a) det skall förhindra den därmed denaturerade spritens förtäring,

helst genom egenskaper, som omöjliggöra eller väsentligt försvåra nedsväljandet,

b) det hör vara svårt att avskilja från spriten, i synnerhet måste man

fordra, att avskiljande ej kan ske genom spädning med vatten eller genom

vanlig destination,

c) det bör vara så beskaffat, att det icke i större grad löses i benso]

eller bensin,

d) det får icke medföra några olägenheter ur motorsynpunkt, ej förhartsas

i motorn eller eljest smutsa motordelar eller angripa metaller

därstädes,

e) det får icke medföra fara eller nämnvärt obehag för den, som lojalt

handskas med motorspriten,

f) det får icke medföra fara för livet eller varaktigt men för hälsan

för den, som av misstag råkar nedsvälja en mindre kvantitet därmed

denaturerad sprit, samt

g) det måste vara synnerligen billigt och helst kunna framställas inom

landet.

Redan från början torde det stå klart för var och en, som något studerat

hithörande frågor, att ett idealiskt denatureringsmedel, som helt

uppfyller alla dessa fordringar, ännu icke uppfunnits. Man får därför

nöja sig med att söka finna ett ämne, som tillnärmelsevis fyller de viktigaste

kraven, och ansträngningarna under de närmast förflutna åren

hava också inriktats på att söka finna sådana ämnen.

Vid inrättande av kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående

skattefri sprit m. m. bestämdes, att ett särskilt laboratorium skulle inrättas

och en laborator anställas, varjämte vid styrelsens sida ställdes fyra

sakkunniga med uppgift att biträda styrelsen i synnerhet vid behandling

av denatureringsfrågor. Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t vid meddelande

av rätt till partihandel med skattefri sprit för åren 1919—1923,

att det bolag, som erhöll nämnda rättighet, skulle inrätta ett vetenskaplig

och tekniskt väl utrustat laboratorium samt årligen för fortlöpande

undersökningar rörande denatureringsfrågan anslå nödigt belopp intill

femtiotusen kronor. Såväl inom kontrollstyrelsen som vid det av partihandelsbolaget

inrättade laboratoriet, där en vetenskapligt skolad kemist

anställdes såsom föreståndare och vid sin sida erhöll en av framstående

vetenskapsmän sammansatt nämnd, hava under de senast förflutna åren

pågått ett intensivt arbete med undersökningar och utredningar i denatureringsfrågan.

Ett mycket stort antal olika ämnen hava därvid blivit

föremål för undersökningar. Det stora flertalet ämnen hava redan efter

Fordringar på

denaturerings

medel

Verkställda

undersökningar

i den a

turerings

frågan

s. 30 Kontrollera mot PDF

Formaldehyd.

formaldehydens

lämplighet

ur molornynpunkf.

Formaldehy - dens lämplighet

ur medicinsk

synpunkt.

Froteasot

Santesson s

utredning.

30 Kungl. Maj:ls proposition Nr 193.

eu kort tid av olika anledningar befunnits oanvändbara eller mindre

lämpliga. Blott ifråga om ett litet fåtal ifrågasatta medel har det befunnits

lämpligt att göra undersökningarna mera ingående, och för två

av dem torde här böra redogöras.

Det ena ämnet är formaldehyd (CHäO), som vid en tillsats av tio gram

per liter sprit av normalstyrka gör brännvinet obrukbart till förtäring

Om en blandning av forma! dehyddenaturerad sprit och bensol utspädes

ined vatten till 50 procents alkoholstyrka, avskiljes nästan all i blandningen

ingående bensol, som sedan kan avhällas. Formaldeliyden däremot

stannar fullständigt kvar i brännvinsskiktet. Genom vanlig destillation

kan brännvinet icke göras användbart till förtäring, varemot genom

tillsats av vissa kemikalier förtäringsdugligt brännvin kan erhållas.

Rörande formaldehydens lämplighet såsom denatureringsmedel hava

särskilda undersökningar företagits med hänsyn till dess inverkan på

motorer. Dessa undersökningar verkställdes å tekniska högskolan våren

1921 under ledning av professor E. Hubendick och gåvo till resultat, att

någon som. helst skadlig inverkan på motorn icke kunde förmärkas vid

dessa relativa kortvariga prov. Professor Hubendick kunde också efter

desamma uttala, att det syntes sannolikt, att även långvariga prov skulle

giva samma resultat.

Praktiska körprov med formaldehyddenaturerad sprit gåvo anledning

till det uttalandet, att man kunde konstatera en stickande känsla i näsa

och ögon, om man vid ofullständig förbränning i motorn läte sig omspolas

av avloppsgaserna, men att obehaget härav snabbt försvunne i friska

luften samt att, med den utspädning gaserna genast erhölle vid trafik,

några olägenheter icke kunde förväntas uppkomma vid användning sylf

råga varande bränsle för motordrift.

Sedan det sålunda kunde anses ådagalagt, att ur motorsynpunkt inga

hinder mötte för användning av formaldehyd såsom denatureringsmedel,

anhöll kontrollstyrelsen den ti juni 1921 om medicinalstyrelsens yttrande,

huruvida nämnda denatureringsmedel i en myckenhet av tio gram formaldehyd

för varje liter sprit av normalstyrka kunde anses ur medicinsk

synpunkt tillrådligt.

Medicinalstyrelsen anmodade professor C. G. Santesson att inkomma

med utredning och yttrande i ärendet. Efter en redogörelse för vad facklitteraturen

hade att säga om formaldehydens verkningar och för egna

försök uttalade professor Santesson, att det icke vore att vänta, att vid

användning i tekniken eller i hushållen av det med formaldehyd denaturerade

preparatet den närvarande ringa mängden formaldehyd (omkring

tva procent av den tillsatta spriten) skulle genom inandning eller i övrigt

genom beröring i ångform med kroppens slemhinnor vålla nämnvärda

obehag eller skada för hälsa. Para för resorptionsförgiftning kunde under

inga omständigheter anses uppstå på detta sätt.

Beträffande illojal användning av formaldehyddenaturerad sprit till

förtäring uttalade professor Santesson, att det med visshet kunde sägas,

att den måste vara förenad med mer eller mindre starka obehag och

säkerligen även med fara för hälsan, i den mån densamma över huvud

vore möjlig i nämnvärda kvantiteter. Späddes vätskan med omkring lika

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.

volym vatten (varvid ur motorsprit bensolen avskildes) så aterstode eu

av bensolrester och formaldehyd illasmakande sprit ungefär av brännvins

styrka med inemot en procent formaldehyd. Drycker med lika eller

mer motbjudande smak både nog mången gång förtärts av alkoholister

och berusade personer. Irritationen genom formaldehyden i mun, svalg och

mage finge anses befordra inträdandet av kräkningar och därigenom

minska risken för allvarligare lokala och allmänna verkningar, vilka

dessutom med så svag koncentration av formaldehyden, genom dennas

inflytande i och för sig, ej kunde väntas bliva särdeles framträdande. Skulle

stor mängd förtäras, komme verkan av formaldehyden att träda tillbaka

för effekten av den betydande alkoholdosen.

Huru förtärandet av upprepade mindre doser av sådan på enklaste

sätt renaturerad sprit skulle komma att verka, vore icke känt. Men sannolikt

skulle formaldehydens närvaro även i eu koncentration av blot!

en procent väsentligt bidraga att öka alkoholens skadliga verkan främst

på magen och dess förrättningar.

Om genom mer komplicerade reningsprocedurer såväl bensolrester som

formaldehyd till största delen eller helt och hållet avlägsnades, bortfölle

naturligen risken av formaldehydverkan alldeles. Sistnämnda möjlighet

komme väl ytterst sällan och blott i liten skala att realiseras.

Den största faran för hälsofarliga verkningar erbjöde drickandet av

misstag. Emellertid komme väl i så fall just formaldehydens lukt och

brännande »smak» att väcka uppmärksamhet och i de flesta fall förhindra

nedsväljande av en större mängd vätska.

Att finna ett denatureringsmedel, som vore pa en gång effektivt och

billigt och vars användning ej under några omständigheter medförde

fara för hälsan, hade, så vitt det vore professor Santesson bekant, hittills

ej lyckats. Det nu föreslagna medlet, formaldehyd, som i övriga

riktningar fyllde högt ställda anspråk, gåve, då det tillsattes i angiven

koncentration (10 gram 0H20 per liter sprit av normalstyrka) en bland-*

ning, som, om den med behörig varsamhet användes för annat ändamål

än förtäring», vore att anse såsom o farlig, varför sagda användning finge

betraktas såsom fullt tillrådlig.

Även förtärande, om det skedde efter enklare renaturering (med vatten),

vore visserligen förbundet med starkt obehag och hälsofara men

näppeligen med mycket större risk än förtärandet av motsvarande mängd

stark alkohol.

Under åberopande av professor Santessons utredning meddelade medicinalstyrelsen

i skrivelse till kontrollstyrelsen den 25 augusti 1921, att

medicinalstyrelsen ansåge, att nämnda denatureringsmedel i den angivna

myckenheten kunde anses ur medicinsk synpunkt tillrådligt i fråga om

motorsprit och annan sprit, avsedd för tekniskt bruk.

Efter det dessa undersökningar avslutats, har formaldehyden i större

skala använts såsom denatureringsmedel för, bland annat, så kallad försprit,

vilken i blandning med bensol använts såsom motorbränsle. Inga

nämnvärda olägenheter hava härvid framträtt.

Det andra denatureringsmedel, som blivit föremål för mera ingående

undersökningar, är krotonaldehyd, som vid undersökningarna å aktiebolaget

Skattefri sprits laboratorium befunnits besitta sådana egenskaper,

att det syntes kunna bliva ett lämpligt denatureringsmedel.

Medicinal
styrelsens
yttrande.

Krotonal
dehyd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fysiologi bka

undersökningar.

Professor

tfantessons

utredning.

•''*2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Sedan det vid motorförsök å tekniska högskolan konstaterats, att krotonaldehyddenaturerad

sprit icke besutte några egenskaper, som kunde

göra den olämplig såsom motorbränsle, uppdrog kontrollstyrelsen åt laboratorn

Einar Hammarsten och docenten Göran Liljestrand att utföra

erforderliga försök med avseende å lämpligheten ur fysiologisk synpunkt

av användandet av krotonaldehyd såsom denatureringsmedel i olika, myckenheter.

Vid de verkställda försöken användes kattor och kaniner såsom försöksdjur,

varjämte vissa smakprov utfördes med fyra försökspersoner.

Undersökningen gav till resultat, att Hammarsten och Liljestrand ansågo

sig kunna uttala, dels att denatureringstillsatsen av krotonaldehyd i

45-procentig etylalkoliollösning icke borde understiga 0.5 procent, om man

ville bygga på verkningarna i munhålan, dels att det förefölle sannolikt,

att man ej behövde räkna med några farliga resorptiva allmänverkningar

genom inverkan av krotonaldehyd vid tillfälligt förtärande av brännvin,

som denaturerats med cirka 0.'', procent av detta medel.

Med överlämnande av redogörelsen för nämnda försök anhöll därefter

kontrollstyrelsen den 2;) maj 1922 om medicinalstyrelsens yttrande, huruvida

och eventuellt i vilken största myckenhet, beräknat efter spritens

Jitertal av normalstyrka, krotonaldehyd kunde anses ur medicinsk synpunkt

tillrådlig såsom denatureringsmedel.

Jämväl beträffande krotonaldehyden anmodade medicinalstyrelsen professor

C. G. Santesson att avgiva yttrande, vilket avläts den 23 november

1922. Häruti uttalades, bland annat, att det vid någorlunda aktsam och

förståndig behandling av motorsprit, som denaturerats med krotonaldehyd,

finge anses uteslutet, att det lojala bruket av densamma skulle kunna

medföra någon fara för hälsan.

Krotonaldehyden hade visserligen såsom denatureringsmedel den stora

fördelen framför kanske alla andra hittills försökta preparat, att den i

ej alltför stark utspädning genast medförde eu så livlig sveda i munnen,

att i de allra flesta fall den drickande ögonblickligen komme att spotta

ut spriten och därefter ej få något bestående svårare obehag av den

samma. Men skulle det oaktat genom någon olycklig omständighet en

avsevärd mängd dylik motorsprit (eller genom måttlig spädning från

bensol och eu del krotonaldehyd befriad sådan) nedsväljas, komme den,

såsom djurexperimenten visade, säkerligen att kunna medföra allvarliga

skador å magslemhinnan och ett farligt sjukdomstillstånd, även om de

uppkomna sårnaderna visade tendens till självläkning efter någon tid.

Om krotonaldehyden skulle användas som denatureringsmedel, måste

därför varan åtföljas av verkligen kraftig varning mot drickande. Det

vore visserligen sant, att densamma skulle hänföras till giftstadgans klass

IT, och att andra ämnen tillhöriga samma klass, såsom starka syror och

lutar, karbolsyra, formalin och träsprit, samtliga finge anses vara farligare

att dricka än den med krotonaldehyd denaturerade bensolspritblandningen.

Men å andra sidan måste framhållas, att — med undantag

möjligen för trä spriten — frestelsen till missbruk av dessa andra varor

vore ringa eller ingen, medan frestelsen att försöka dricka den vederbörligen

utspädda, denaturerade etylalkoholen -— till exempel i kaffe eller

dricka —- måste anses vida större.

Vad då först beträffade risken för drickande av misstag, finge den anses

vara myckel ringa. En sådan olyckshändelse förutsatte givetvis, att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1U3.

33

något fel beginges mot bestämmelsen om motorspritens förvaring. Hade

så skett — varan till exempel slagits upp i en vanlig butelj, som ställts

tillgänglig för obehöriga — kunde möjligen en drucken person eller ett

barn råka i olycka.

lledan den stickande lukten komme härvid säkerligen att varna. Om

emellertid en sådan individ det oaktat råkade få en mun full med i så

fall ospädd, denaturerad bensolspritblandning, vore ett nedsviiljande därav

med visshet uteslutet, och detta vare sig krotonaldehydlialten i blandningen

sattes till tre eller två procent. Vederbörande komme ovillkorligen

att genast spotta ut den enormt retande vätskan. En mer eller mindre

svår skada på munslemhinnnan vore härvid sannolik, särskilt om ej genast

sköljning med vatten företoges.

Emellertid kunde sådan genom misstag uppkommen skada ej anses

sannolikare än dylikt intagande av flertalet andra ämnen till giftstadgans

klass IT — snarare tvärtom, då, såsom framhållits, den krotonaldehyddenaturerade

motorspritens stickande lukt i de flesta fall komme att motverka

sådana olyckshändelser. Denna möjlighet till skada finge därför ej

anses utgöra anledning att förkasta medlet.

Illojal användning av krotonaldehyddenaturerad motorsprit till drickande

måste förutsätta en spädning av motorspriten med vatten, möjligen

förbunden med ytterligare åtgärder. Vid sådan spädning avskildes

största delen av bensolen. Den rest av sådan, som kvarstannade i spriten,

gåve denna en viss oljig bismak, vilken dock lätt kunde döljas genom

blandning med kaffe, dricka eller dylikt.

Av största betydelse vore här frågan om, huru krotonaldehyden vid

sådan spädning fördelade sig mellan den utspädda spriten och bensolen.

Undersökningar, som i detta hänseende verkställts av laboratorn hos kontrollstyrelsen

Otto Holmberg, gåvo vid handen, att med en motorspritblandning,

bestående av 20 viktprocent hensol och tre viktprocent krotonaldehyd

(16.3 gram krotonaldehyd per liter sprit av normalstyrka) jämte

sprit, den sistnämnda efter spädning med lika volym vatten och bensolens

frånskiljande fortfarande innehölle något över en volymprocent krotonaldehyd.

Till och med om motorspriten späddes med två volymer vatten,

funnes ännu omkring O.t volymprocent krotonaldehyd kvar i densamma.

Den ovannämnda krotonaldehydhalten finge anses beteckna en tillåtlig

övre gräns. Om det ur teknisk eller annan synpunkt visade sig erforderligt

att något sänka denna gräns, syntes det kunna ske, dock icke under

två viktprocent krotonaldehyd i bensolspritblandningen, d. v. s. cirka

10.7 gram per liter sprit av normalstyrka. Dock finge det anses vara lämpligare

att inom här angivna gränser sätta halten av krotonaldehyd så

högt, att man fullt utnyttjade det avskräckande moment, som läge i den

stickande lukten och svedan i munnen.

Enligt professor Santessons uppfattning kunde det alltså anses tillrådligt

att använda krotonaldehyd såsom denatureringsmedel för motorsprit,

varvid nämnda medel borde tillsättas i en största myckenhet av

30 gram krotonaldehyd till 770 gram alkohol (96.6 volymprocent) och 200

gram bensol. Till varje liter sprit av normalstyrka (50 volymprocent

alkohol) borde då tillsatsen av krotonaldehyd bliva omkring 16.3 gram.

Medicinalstyrelsen avgav den 4 december 1922 utlåtande i ärendet och

biträdde därvid för egen del ur medicinsk synpunkt professor Santessons

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. l’>4 höft. (Nr 193.)

Medicinal
styrelsens
yttrande.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

yttrande. På grund av krotonaldehydens starka giftighet och därav beroende

fara för liv och hälsa vid förtäring av med detta ämne denaturerad

sprit ansåge medicinalstyrelsen emellertid synnerligen önskvärt, att motorspriten

såvitt möjligt förutom med det föreslagna denatureringsmedlet

även försattes med något färgämne, som lätt folie i ögonen, och ansåge

medicinalstyrelsen vidare, att för vinnande av praktisk erfarenhet tillstånd

till krotonaldehydens användning för denaturering av motorsprit

borde tillsvidare meddelas endast för ett eller annat år, samt att kärl, i

vilka med krotonaldehyd denaturerad sprit förvarades, skulle förses med

tydlig varning mot förtäring på grund av giftverkan och helst att allmänheten

därjämte på annat lämpligt sätt upplystes om förhållandet.

Då krotonaldehyd föreslagits såsom denatureringsmedel av aktiebolaget

Skattefri sprit, meddelade kontrollstyrelsen den 10 januari 1923 nämnda

bolag resultaten av de företagna undersökningarna samt uttalade därvid,

att det funnes stor sannolikhet för att krotonaldehyd skulle visa sig

vara ett lämpligt och verksamt denatureringsmedel för motorsprit. Innan

styrelsen emellertid ansåge sig kunna föreskriva, att krotonaldehyd skulle

komma till praktisk användning såsom denatureringsmedel, måste undersökningar

verkställas rörande krotonaldehydens framställning i större

skala samt beträffande det pris, som krotonaldehyden kunde komma att

betinga, när den fabriksmässigt framställdes. Styrelsen anmodade därför

bolaget att utreda ifrågavarande spörsmål samt att meddela resultaten

av utredningarna.

Den 5 oktober 1923 överlämnade därefter aktiebolaget Skattefri sprit

till kontrollstyrelsen en av bolagets laborator, filosofie doktor N. Hj. Johansson

upprättad promemoria i ärendet.

Smakprov med I denna promemoria redogöres först för verkställda smakprov med kro''''(Pnåturerad

tonaldehyddenaturerad sprit, vid vilka utom doktor Johansson deltagit

sprit. professorerna Kullgren och Ramberg, laboratorn Hammarsten, laboratorn

Holmberg, ingenjören Alander och licentiaten Platon. De sammandrag,

slutsatser och jämförelser, som de utförda smakproven gåvo anledning

till, uttrycktes sålunda:

Ett gram krotonaldehyd per liter 40-procentigt brännvin förorsakade vid

avsmakning blott ett lindrigt obehag och vore otillräckligt för en effektiv

denaturering.

Två gram krotonaldehyd hade under samma förhållanden en rätt varierande

verkan. Vissa omdömen hade utfallit så, att smärtretningen gränsade

till outhärdlighet, andra så, att smärtförnimmelsen visserligen varit

högst obehaglig men kunnat fördragas och ej ansetts omöjliggöra förtäring.

Det vore sannolikt, att ifrågavarande krotonaldehydmängd skulle medföra

en betydande denatureringseffekt, tillräcklig gentemot de flesta individer,

särskilt om man loge i betraktande, att en nedsväljning troligtvis

ansenligt skulle öka obehaget, men, då det på grund av krotonaldehydens

hälsofarlighet vore angeläget att i möjligaste mån hindra förtäring även

av små mängder, så vore det önskvärt, om halten av krotonaldehyd kunde

ytterligare något ökas.

Tre gram krotonaldehyd per liter 40-procentigt brännvin medförde vid

avsmakningsförsök undantagslöst inom några få sekunder en så stark

smärta, att varningen mot förtäring i regel finge anses vara tillfyllestgörande

och denatureringen fullt effektiv.

De smakförsök, som för jämförelses skull utförts med formaldehyd,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

hade givit vid handen, att åtta gram formaldehyd per liter 40 procentigt

brännvin medförde en smärtretning, som med avseende å intensitet vanligen

vore svagare än den med tre gram krotonaldehyd, men starkare än

den med två gram krotonaldehyd. Formaldehydens verkan inträdde väsentligt

långsammare än krotonaldehydens men vore betydligt mera ihållande.

Motorförsök hade utförts med en av aktiebolaget Vin- & spritcentralen

till förfogande ställd och efter anvisningar av montör från aktiebolaget

Svensk sprit för ändamålet omändrad mindre lastbil. Bränsleblandningen

utgjordes .av motorbensol från Stockholms gasverk och sulfitråsprit från

Skutskär i proportionen 1: 3 samt krotonaldehyd i tre olika mängder, motsvarande

tre, sex och nio gram per liter sprit av normaistyrka. Försöken

hade omfattat dels körning i vanlig trafik inom Stockholm, dels en del

prov i garage.

Vid försök med den svagaste blandningen kunde icke med visshet konstateras

något obehag utöver de mycket lindriga sådana, som voro förenade

med bensolspritens egen användning.

Blandningen med sex gram krotonaldehyd hade givit ett delvis annat

resultat. Vid utspillande av bränsle kunde temporärt en lindrig sveda

och stickning i ögonen märkas, som vid justering av förgasaren vore

starkare, så att den, som sysslade därmed, visade en tendens att vilja göra

undan arbetet så fort som möjligt, utan att dock hinder för arbetets behöriga

verkställande kunde anses föreligga. Avgaserna vid tomgång och

ofullständig förbränning företedde däremot i likhet med förhållandena

vid den svagare blandningen intet säkert tecken till krotonaldehydånga.

Den mycket obetydliga sveda i ögonen, som kunde förmärkas, vore

sannolikt att tillskriva förbränningsprodukter av spriten, enär en spritlåga,

som starkt avkyldes med ett kallt föremål, utvecklade liknande

ångor.

Vid prov med nio gram krotonaldehyd per liter sprit av normalstyrka

gjorde sig givetvis olägenheterna från föregående försök mera gällande,

och i detta fall kunde även i avgaserna krotonaldehydångor temporärt

förmärkas. Något väsentligt obehag uppstode dock ej därav utom vid

mycket stark bränsletillförsel i tomgång, då tjocka, grågula moln av oförbrända

ångor utpuffades och föranledde en våldsam sveda i ögonen på

den, som omedelbart utsatte sig för dem. En så vårdslös bränslereglering

finge dock ej förekomma vid körning i trafik.

Försök i trafik hade utförts med tre och nio gram krotonaldehyd per

liter sprit av normalstyrka, vardera med en bränslemängd, som räckte

fyra till fem dagar. På förfrågan hade chauffören förklarat, att inga anmärkningar

förekommit vare sig från allmänhetens eller ordningsmaktens

sida, och själv hade han icke märkt något, som kunde förorsaka otrevnad.

På särskild anhållan hade han utfört en annars obehövlig förgasarjustering

i garaget med den starkaste blandningen. Det därmed förenade

obehaget ansåge han av ringa betydelse och att det knappast skulle märkts,

om försöket gjorts i fria luften. Uppgifterna hade bestyrkts av transportchefen,

som varit närvarande vid justeringsförsöket.

Om priset för krotonaldehyd anför doktor Johansson, att uppmärksamheten,

alltsedan förhoppningarna på krotonaldehydens användbarhet som

denatureringsmedel först väcktes, varit inriktad på de vetenskapligt kända

Motorförsök.

Framställningssätt

och

framställningskostnader

för

krotonaldehyd.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

framställningsmetodernas anpassning för fabriksdrift, och genom ett antal

undersökningar hade även flera modifikationer utexperimenterats, så

att sådana nu förelåge för såväl inskränkt som storindustriell fabriksdrift.

Vad som ännu återstods, vore det rena konstruktionsarbetet, som

behövde stödjas av erfarenheterna från en modellanläggning i liten skala.

Likaså vore en sådan erforderlig för att en tillförlitlig kalkyl över framställningskostnaderna

skulle kunna åstadkommas. Därförutan kunde endast

ett grovt överslagspris erhållas genom jämförelser med andra, något

likartade kemiska fabriksprocesser.

De viktigaste prisbestämmande faktorerna kunde anses vara utgångsmaterialets

pris, framställningsmetodernas större eller mindre fulländning

och omsättningens storlek.

Utgångsmaterialet utgjordes av acetaldehyd, som i sin tur för närvarande

kunde fahriksmässigt framställas på två principiellt skilda sätt,

nämligen dels ur etylalkohol, dels ur acetylén. Vid framställningen ur

alkohol beträffade, förelåge ännu icke någon sådan anläggning intim landet.

Det andra framställningssättet hade däremot under flera år varit

föremål för försöksverksamhet vid Stockholms superfosfatfabriksaktiebolags

fabriksanläggningar vid Månsbo, och i ett svar på en av professor

Kullgren vid årsskiftet 1922—1923 gjord förfrågan hade detta bolag meddelat,

att detsamma troligen under senare hälften av år 1923 skulle komma

att upptaga tillverkning av acetaldehyd, och att priset komme att ställa

sig omkring en krona per kilogram vid fabriken. Senare inhämtade underhandsuppgifter

hade ställt i utsikt någon reduktion av priset.

De erforderliga apparaterna vore av för den moderna tekniken relativt

enkelt slag och bestode av ett par destillationsapparater med helst

elektrisk uppvärmning, ehuru även andra upphettningssätt kunde tänkas,

samt med tillhörande kolonner och kylapparater. Därutöver krävdes endast

cisterner, rörledningar, pumpverk och dylikt. Förbrukningsartiklar

av större betydelse vore endast råmaterialet och den för destillationen behövliga

uppvärmningsenergien. Råmaterialet borde utan svårighet kunna

utnyttjas till 90—95 procent, och, då det teoretiskt beräknade högsta utbytet

utgjorde 79 viktsdelar krotonaldehyd ur 100 viktsdelar acetaldehyd,

skulle det verkliga utbytet utgöra 70—75 viktsdelar krotonaldehyd. Uppvärmningsenergien

borde icke gå till särskilt stort belopp, då vatten

komme att ingå endast i ringa mängd och övriga substansers ångbildningsvärme

vore betydligt mindre än vattnets.

Ur de ovan anförda utbytessiffrorna beräknades, att för framställning

av ett kilogram krotonaldehyd skulle behövas 1.4 kilogram acetaldehyd.

»Materialkostnaden» skulle alltså bliva en krona 40 öre per kilogram,

vartill komme »fabrikationskostnaden». Upplysningar, som ur litteraturen

och andra källor kunnat erhållas angående framställningen av acetaldehyd

ur acetylén, jämförda med nyss relaterade förhållanden beträffande

krotonaldehydframställningen, syntes giva vid handen, att de båda

processerna kunde förväntas bliva ungefär lika kostsamma. Om vid den

förra processen »materialkostnaden» sattes så lågt som till 20 öre per

kilogram, skulle »fabrikationskostnaden» bliva SO öre per kilogram acetaldehyd

och på grund av det gjorda antagandet även för krotonaldehyd.

Priset för krotonaldehyd skulle då bliva två kronor 20 öre per kilogram.

En andra jämförelse kunde göras med fabrikationen av formaldehyd ur

metylalkohol, som även med avseende på apparatur, övervakningspersonal,

utbyte och dylikt finge anses vara ungefär likvärdig med krotonal
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 193. 37

deliydframställningeu ur acetaldehyd och erbjöde den fördelen, att processen

varit i gäng och natt sin fullkomning redan före kriget, så att

man kunde basera jämförelsen på de mera stabila förkrigsprisen. Kemikaliefirman

Kahlbaum, Berlin, angå ve i sin katalog för oktober 1913

följande pris för metylalkohol och formalin:

Metylalkohol, aeetonfrei ..................................................... 100 kg. 195:— mk.

* . I .................................................... » » 1 10: •— »

* . II .................................................... » » 120: •— »

» , roh (Holzgeist).......................................... * » 90: — »

Formaldehyd (c:a 40 Gew. %) .......................................... » » 92: — »

Utbytet vid fabrikationen ställde sig så, att ur ett kilogram acetonfri

metylalkohol erhölles cirka 0.65 kilogram formaldehyd (70 procent av det

teoretiskt beräknade), med mindre ren metylalkohol bleve utbytet lägre.

Ur ett kilogram av Kahlbaums metylalkohol II kunde säkert icke erhållas

mera än O.eo kilogram formaldehyd (100-procentig). Härur beräknades

»materialkostnaden» för ett kilogram formaldehyd till 2.oo mk och ur

katalogpriset för den 40-procentiga varan handelsvärdet till 2.30 mk. »Fabrikationskostnaden»

för ett kilogram formaldehyd skulle alltså före

kriget utgjort 0.30 mk eller omräknat i svenskt mynt 27 öre. Om detta

tal fördubblades och avrundades uppåt till 60 öre, erhölle man en siffra,

som någorlunda väl motsvarade nuvarande förhållanden. Enligt denna

jämförelse skulle man komma till ett pris för krotonaldehyd av två kronor

per kilogram.

På grund av det anförda kunde det med en ganska hög grad av säkerhet

antagas, att priset på krotonaldehyd vid fabriksmässig framställning

icke borde komma att överstiga 2.oo—2.50 kronor per kilogram även med

en måttlig avsättning. Däremot borde en sänkning av priset väl vara

möjlig, synnerligast om produktionen kunde ske i stor skala och i samband

med framställning av acetaldehyd.

Det återstår att ifråga om de båda närmare undersökta denatureringsmedlen,

formaldehyd och krotonaldehyd något utförligare än ovan skett

behandla den denaturerande effekt, som de skulle åstadkomma. Härvid

må erinras om att frågan om de egenskaper, på vilka en denaturerande.

verkan hos ett ämne skall kunna byggas, rätt ingående diskuterats i professor

Thunbergs på uppdrag av nykterhetskommittén utarbetade »utredning

rörande åtgärder mot missbruk av denaturerad sprit m. m.». Samma

sak behandlas också av doktor N. Hj. Johansson i en till kontrollstyrelsen

inlämnad, den 26 september 1922 dagtecknad promemoria angående

krotonaldehyd som denatureringsmedel för motorsprit särskilt i jämförelse

med formaldehyd.

I denna promemoria yttras om effektiviteten hos denatureringsmedlen,

bland annat, att den från förtäring avskräckande effekten kunde grundas

dels på psykologiska motiv, dels på fysiska obehag. De psykologiska motiven

vore dock knappast att räkna med, huvudsakligen därför att känslan

för sådana finge anses vara föga utvecklad hos den kategori av till större

delen andligen lågt stående individer, som det här gällde. De fysiska obehagen

bleve därför de enda av verklig betydelse. De kunde bestå i för

lukt- och smaksinnet obehagliga sensationer, affektion av smärtsinnet,

starkt avförande verkan eller framkallande av kräkning. De tidigare an
-

Den denaturerande

effekten

av formaldehyd

och krotonaldehyd.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.

vända denatureringsmedlen verkade huvudsakligen genom sin för de

flesta vanliga människor motbjudande lukt eller smak, men att detta icke

vore tillfyllest både erfarenheten visat. Bland smak- och luktförnimmelserna

vore de senare de dominerande, och det läte sig icke göra att intensifiera

dem utöver en viss gräns vare sig genom tillgripande av större

koncentration eller vidrigare luktande substanser; detta av hänsyn till

att den denakirerade spriten fortfarande måste vara användbar för sitt

ändamål och icke finge bereda lojala förbrukare eller allmänheten några

nämnvärda obehag. Den gräns, som betingades av dessa synpunkter, vore

emellertid för låg, för att den denaturerade effekten skulle bliva tillräckligt

stor. Härtill samverkade flera orsaker. Smak- och luktsensationer vore

till såväl kvalitet som intensitet högst individuella, så att ett ämne, vars

lukt eller smak vore starkt motbjudande för en individ, vore det i vida

mindre grad för en annan och kunde till och med för en tredje vara rent

av »pikant». Vidare avtrubbades lukt- och smakförnimmelserna ganska

hastigt genom vana, och slutligen kunde dessa förnimmelser mer eller

mindre fullständigt täckas genom tillsats av aromatiserande ämnen. Att

vänta sig något ytterligare framsteg i denatureringshänseende på denna

väg vore därför troligen lönlöst. Annat vore däremot fallet med en

smärtframkallande verkan i munhålan. En sådan kunde icke »överdövas»

genom några smakförbättrande tillsatser. Som professor Thunberg

framhölle, vore även smärtsinnet mera likformigt utvecklat hos alla, varför

effekten, bleve mindre individuell. Även egenskapen att åstadkomma

tarmuttömning kunde troligen anses medföra ganska god denaturerande

effekt, ehuru det kunde invändas, att påföljden inställde sig allt för långt

efter den orsaksbringande handlingen och att det avskräckande momentet

i följd härav åtskilligt försvagades. Bäst skulle otvivelaktigt ett säkert

verkande kräkmedel vara. Med vissa undantag såsom några salter eller

de fåtaliga på uteslutande nervös väg verkande ämnena trädde emellertid

såväl avförings- som kräkmedel i funktion endast i och med en etsverkan

på tarm- respektive magslemhinnan, och effekten uppnåddes

alltså i regel huvudsakligen som reaktion mot redan inträffade skador

på organismen, vilka, för att densamma skulle bliva tillräckligt kraftig

och snabb, ofta nog behövde vara ganska djupgående. Därtill komme

som viktigaste moment, att det övervägande flertalet kända avföringsoch

kräkmedel, däribland alla med kraftig verkan, i fysikaliskt och kemiskt

hänseende hade egenskaper, som gjorde dem olämpliga eller omöjliga

för ändamålet. Exempelvis vore de flesta av dem fasta, icke destillerbara

ämnen. Man vore därför åtminstone tillsvidare nödsakad att hålla

sig till de smärtsinnet affekterande ämnena.

_ Förmågan att affektera smärtsinnet vore emellertid med största sannolikhet

ofrånkomligt förbunden med en etsande verkan. Det gällde därför,

att med bibehållande av kravet på hållbarhet söka finna ett ämne

med så snabb reaktionsförmåga som möjligt. Ty ju snabbare reaktionen

med eu given mängd inträdde, desto kraftigare bleve smärtförnimmelsen

och desto hastigare ginge den över, varför också riskerna för mera

djupgående skador minskades i motsvarande grad. I detta hänseende

hade krotonaldehyden ett bestämt företräde framför formaldehyden. Vid

jämförande försök mellan krotonaldehyd och formaldehyd visade det sig

nämligen, dels att en 0.5-procentig krotonaldehydlösning i brännvin, av

vilken fem kubikcentimeter hållits i munnen fem sekunder, framkallade

en vida starkare smärtförnimmelse än en liknande enprocentig formaide
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!)3.

3!)

hydlösning under samma betingelser, dels att lem kubikcentimeter av en

O.a.i-procentig krotonaldehydlösning kundo hållas i munnen sju sekunder,

innan smärtan bleve »outhärdlig», medan samma mängd av den enprocentiga

1''ormaldehydlösningen kunde fördragas i 25 sekunder. Skillnaden

vore alltså verkligt betydande både beträffande intensitet och reaktionssnabbhet.

Med kännedom om formalinets garvande egenskaper kunde

man även förmoda, att vid upprepning slemhinnorna småningom bleve

okänsliga, vartill inga tendenser kunnat förmärkas vid krolonaldehyden.

Det vore därför uppenbart, att krotonaldehyd i avseende på från förtäring

avskräckande egenskaper vore formaldehyd — liksom varje annat

hittills använt denatureringsmedel — väsentligt överlägsen.

Förutom formaldehyd och krotonaldehyd torde under nuvarande förhållanden

knappast något annat ämne kunna allvarligt ifrågasättas såsom

denatureringsmedel för motorsprit, med undantag möjligen för den

råa träspriten. Detta ämne besitter så tillvida egenskaper, vilka kunna

synas göra det särskilt effektivt irr denatureringssynpunkt, som det är

ytterligt svårt att avskilja från etylalkoholen. Knappast något känt

ämne, som i detta avseende kan komma i fråga, torde erbjuda så stora

svårigheter vid försök till renaturering som träspriten, vilken också sedan

gammalt använts och ännu användes såsom denatureringsmedel för

olika slags sprit såväl i vårt land som flerstädes utomlands. Den denaturerande

effekten hos träspriten ligger i den jämförelsevis obehagliga

lukt och smak, den besitter. Dessa egenskaper voro säkerligen tillräckliga

för att hindra förtäring, så länge skillnaden i åtkomstmöjligheter

mellan vanligt brännvin och denaturerad sprit icke var synnerligen stor och

anledningen till missbruk av denaturerad sprit alltså väsentligen var att

finna i att denna kunde köpas till billigare pris än det för förtäring avsedda

brännvinet. Med det stränga restriktionssystem för förtäringsspriten,

som numera är genomfört i Sverige, ligger emellertid denatureringsproblemet

helt annorlunda till. Nu måste man söka hindra, att skaran

av sådana, vilka icke kunna erhålla inköpsrätt till vanligt brännvin,

eller som anse de tilldelade kvantiteterna därav vara för små, använda

den denaturerade spriten som rusdryckssurrogat. Erfarenheten har med

full tydlighet ådagalagt, att dessa personer icke låta avskräcka sig av

en för flertalet människor vidrig lukt och smak, och erfarenheten från

krisåren visar också, att surrogatdrinkarna ingalunda utgöras blott av

ett relativt fåtal mer eller mindre förfallna alkoholister utan att också

eljest jämförelsevis ordentliga människor, ej minst ungdom, kunna förfalla

till missbruk av ofullständigt denaturerad sprit. Skulle träsprit

komma till användning i relativt stor tillsats — utomlands förekommer

ända upp till tio procent — finge man helt säkert icke grunda denatureringseffekten

därav på dess lukt och smak utan i så fall fastmera på den

psykologiskt avskräckande verkan, den måste anses äga. I så stor tillsats

komme säkerligen träspriten att åstadkomma allvarlig hälsofara

för den, som förtärde den därmed denaturerade spriten. Det är nämligen

känt, att träspriten är i hög grad giftig, och att dödsfall av träspritsförgiftning

ej äro sällsynta samt att den därjämte särskilt angriper ögonen

och kan åstadkomma blindhet. Då nu lukt och smak ej äro i och

för sig tillräckligt avskräckande, kan man vid träspritsdenaturering befara,

att spriten förtäres och att efteråt de svåraste verkningar inträda.

Under sådana förhållanden vill det synas ämbetsverken och aka
-

Träsprit.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Metjl
etylketon.

Fysiologiska

undersök
ningar.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

demien, som om det icke skulle vara tillrådligt att använda träsprit såsom

denatureringsmedel i så stora kvantiteter, som skulle vara erforderliga

för att åstadkomma en tillräckligt effektiv denaturering.

Till detta kommer än ytterligare, att träspriten för närvarande och säkerligen

även i en avsevärd framtid betingar ett så högt pris, att det även

av ekonomiska skäl är alldeles uteslutet att använda densamma som denatureringsmedel

för motorsprit, varjämte det kan sättas i fråga, om en

större tillsats av träsprit skulle vara lämplig ur motorsynpunkt.

Innan redogörelsen för olika tänkbara denatureringsmedel avslutas,

torde emellertid något böra nämnas om ett ämne, .som visserligen för närvarande

icke kan komma i fråga, men som måhända i framtiden kan visa

sig bliva den ur denatureringssynpunkt allra mest lämpliga och effektiva

tillsatsen till motorsprit. Detta ämne är metyletylketon, som skulle kunna

erhållas antingen som en avfallsprodukt vid sulfatcellulosafabrikation enligt

den s. k. Rinmansmetoden eller också ur avfallsluten vid sullitcellulosaf

ranistä] kling, sedan spriten förut utvunnits. Metyletylketonen

skulle, i tillräckligt stor mängd blandad med sprit, bilda ett utmärkt motorbränsle,

som är fullständigt omöjligt att förtära, och som skulle erbjuda

i det närmaste oöverstigliga svårigheter vid försök till frånskiljande

av spriten. Ett dylikt bränsle skulle därför icke erbjuda några

som helst sociala risker. En annan mycket stor fördel vore att vänta

genom fabriksmässig tillverkning av metyletylketon i stor skala, nämligen

ett betydande tillskott till de inhemska motorbränsletillgångarna,

genom vilkas utnyttjande importen av utländska brännoljor kunde avsevärt

minskas. Ur såväl nationalekonomisk som social synpunkt vore det

därför att hälsa med största tillfredsställelse, om man kunde räkna på en

d> lik produktion av metyletylketon. Emellertid torde den svenska industriens

ej minst cellulosaindustriens — för närvarande tryckta läge

tvinga densamma till återhållsamhet i fråga om nyanläggningar, vartill

måhända kommer en viss tveksamhet ur andra synpunkter än de här vidrörda

i fråga om den nämnda sulfatmetodens lämplighet och ekonomiska

värde. Därest till en början metyletylketon skulle komma att framställas i

mera begränsad omfattning enligt Rinmansmetoden, torde detsamma för

övrigt på grund av sina fördelaktiga egenskapi'' såsom lösningsmedel vinna

full användning inom vissa kemiska industrier vid ett prisläge, som utesluter

konkurrens som motorbränsle. Under sådana förhållanden torde det

föreligga små utsikter för att metyletylketonen inom en nära framtid

skall bliva tillgänglig såsom tillsats till sprit. Kontrollstyrelsen har emellertid

ansett ifrågavarande ämne vara av så stort intresse, att styrelsen

nyligen föranstaltat om förberedande fysiologiska undersökningar rörande

detsammas verkningar. Det har nämligen synts vara önskvärt, att man

i god tid förvissade sig om att inga medicinska hinder möta för en eventuell

tillsats av metyletylketon till sprit.

Nämnda undersökningar uppdrogos åt laboratorn Einar Hammarsten

och docenten Göran Liljestrand, vilka därefter den 24 januari 1924 till

kontrollstyrelsen inkommit med redogörelse för de verkställda undersökningarna,

vilka avsett att utröna giftighetsgraden ej blott hos metyletylketon

utan därjämte hos acetonoLa och lättolja, vilka liksom förstnämnda

ämne erhållas som biprodukter vid cellulosatillverkning enligt Rinmansmetoden,

och som visserligen icke skulle hava stor betydelse såsom dena
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr W3.

41

tureringsmedel rneu däremot ur karbureringssynpunkt och av ekonomiska

skal lämpligen borde ingå i det motorbränsle, som dessutom skulle bestå av

sprit oeh metyletylketon.

Vid undersökningen hade för orientering av metyletylketon insprutats

växlande mängder ocli koncentrationer i magsäcken bos grodor. Därvid

hade 50-procentig lösning (5—10 kubikcentimeter per kilogram) visat sig

åstadkomma starka retningssymptom med utbredda blödningar och betydande

svullnad av slemhinnan. Efter 25-procentig lösning (2 kubikcentimeter

per kilogram) hade iakttagits måttliga retningssymptom, medan

10-procentig lösning (0.2—0.:i kubikcentimeter per kilogram) ej tycktes

framkalla sådana. Efter de största prövade doserna av 5 och 10 kubikcentimeter

(d. v. s. 4.2 respektive 8.3 gram) per kilogram hade förefunnits

uttalade symptom på allmän hedövning; likväl hade djuren följande dag

åter hämtat sig.

Vid de definitiva försöken hade använts kaniner, som under sedvanliga

näringsförhållanden med magsond erhållit växlande mängder av preparaten.

Dessa tillfördes beträffande metyletylketon i 10, respektive 15 volymprocentig

vattenlösning, medan av de båda övriga preparaten, som

ej till så stor mängd löstes i vatten, motsvarande skakemulsioner med

vatten gjordes. Nämnda volymprocenttal motsvarade respektive 8.3 och

12.5 viktprocent för metyletylketon och lättolja samt respektive 8.5 och

12.8 viktprocent för acetonolja.

De allmänverkningar, som framkallades av de tre preparaten, vore

eu alltefter dosens storlek olika uttalad narkos. I detta hänseende hade

de alltså en verkan likartad med den, som tillkomme etylalkoholen själv.

Försöken .syntes tala för att denna Åverkan vore något starkare uttalad

hos lättoljan och acetonoljan än hos metyletylketonen, varvid det dock

kunde tänkas, att det spelade en viss roll, att de båda förstnämnda preparaten

hade måst givas i emulsion. Därvid kunde lätt nog starka lokalsymptom

uppkomma, vilka kunde med\rerka till eu bild som av narkos. Dödsdosen

vore för metyletylketon 4—5 kubikcentimeter per kilogram, och för lättoljan

hade erhållits samma dos. Med acetonoljan hade ej erhållits död i

något av försöken, men då djup narkos förefunnits redan av fyra kubikcentimeter

per kilogram, vore det påtagligt, att dödsdosen vore av ungefär

samma storleksordning som för de båda andra preparaten. De

ifrågavarande ATärdena för dödsdoserna — 4—5 kubikcentimeter per kilogram

— vore a a- ungefär samma storleksordning, som dem man funnit

för etylalkohol. Visserligen växlade uppgifterna i litteraturen häröver

rätt väsentligt, de tillförlitligaste vore emellertid omkring 5—10 kubikcentimeter

per kilogram.

Det syntes således berättigat att sluta till att de prövade preparaten ej

hade väsentligt högre allmän giftighet än etylalkohol.

Däremot vore det påtagligt, att metyletylketon hade en kraftigare lokalverkan

än etylalkohol, i det att starka retningssymptom erhölles redan

av 15-procentig lösning. För etylalkoholens vidkommande hade försök

av Kast visat, att lokalretning av magslemhinnan (slema\^söndring)

inträdde först vid 20-procent. För acetonoljan och lättoljan Amre de erhållna

lokalsymptomen mycket framträdande, i det såväl hlödningar som

sår uppkommit. Givet\ris sammanhängde detta förhållande därmed, att

preparaten måst givas i emulsion, varvid alltså preparaten i magsäcken

kunnat i stark koncentration komma i beröring med slemhinnan. Men

även ren alkohol hade långt SAmgare verkningar, varför de erhållna symp
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Slutsatser av

undersökningarna

i denatureringst

rågan.

Denatureringens

ekonomiska

innebörd.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

tomen till en del berodde på mera framträdande lokalretande verkan av

preparaten än av etylalkokol.

De fysiologiska undersökningarna hava alltså givit till resultat, att

man med full säkerhet kan säga, att inga medicinska hinder kunna förefinnas

för metyletylketonens användning såsom denatureringsmedel. Så

snart detta ämne till rimligt pris kan erhållas i tillräckliga kvantiteter,

kommer man därför att hava till förfogande ett denatureringsmedel, som

ojämförligt mycket bättre än alla andra hittills prövade eller ifrågasatta

besitter de egenskaper, man önskar att ett sådant medel skall äga.

De företagna undersökningarna i denatureringsfrågan hava alltså givit

vid handen, att för närvarande inga andra denatureringsmedel för

motorsprit kunna tänkas komma i fråga än krotonaldehyd och formaldehyd

men också att båda dessa ämnen besitta en betydande denaturerande

effekt, under alla förhållanden avsevärt större än alla tidigare

använda eller föreslagna denatureringsmedel, som kunna ifrågasättas

för motorsprit. Det är visserligen sant, att båda ämnena kunna frånskiljas

spriten, om man anlitar kemikaliska hjälpmedel jämte destination,

men det må härvid å andra sidan öppet sägas ifrån, att man icke

torde äga rätt att i nämnda avseende ställa alltför stora krav på denatureringsmedlen,

om man eljest vill komma till ett praktiskt resultat i

frågan. Man måste nöja sig med att använda denatureringsmedel, vilkas

frånskiljande möter avsevärda svårigheter för lekmannen. Längre torde

man för närvarande icke kunna komma, och i detta hänseende torde såväl

krotonaldehyden som formaldehyden uppfylla rimliga fordringar.

Om den ekonomiska innebörden av denaturering med dessa ämnen må

sägas, att intetdera ur denna synpunkt torde vara oantagligt, samt att

krotonaldehyden för närvarande ställer sig ej obetydligt billigare än

formaldehyden.

Räknar man med en motorspritblandning, vari bensolen utgör 25 viktprocent,

den vanliga »bentylen», skulle härtill för ernående av tillräckligt

denaturerande verkan behöva tillsättas 10 gram krotonaldehyd eller

50 gram formalin med 35 viktprocent formaldehyd, vilket skulle motsvara

5.8 gram krotonaldehyd och 10.7 gram formaldehyd per liter sprit

av normalstyrka. Vid utspädning med vatten till 50 volymprocents alkoholstyrka

kommer brännvinet att innehålla cirka 0.35 gram krotonaldehyd

eller cirka ett gram formaldehyd per 100 kubikcentimeter. En del

av krotonaldehyden följer vid spädning med bensolen, varemot all formaldehyd

stannar i spriten. Då krotonaldehyd nyligen inköpts från

Tyskland till ett pris av en krona 75 öre per kilogram och den 35-procentiga

formalinen för närvarande kostar en krona per kilogram, skulle alltså

kostnaden för denaturering av ett motorbränsle med nämnda sammansättning

bliva med krotonaldehyd 1.7 öre per kilogram eller 1.4 öre per

liter motorsprit och med formaldehyd 5.o öre per kilogram eller 4.2 öre

per liter mtorsprit. Denna kostnad motsvarar för krotonaldehyd 1.9 öre

och för formaldehyd 5.8 öre per liter 95-procentig sprit. Om man nedsätter

bensolhalten i motorspriten till 10 procent, skulle detta medföra

för krotonaldehyd något minskad men för formaldehyd något ökad denatureringskostnad.

Även ur ekonomisk synpunkt är alltså krotonaldehyden

att föredraga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!, Maj:ts proposition Nr 193. 43

Skulle man — såsom på sista tiden allvarligt övervägts — komma att

såsom karbureringsmedel använda bensin i stället för bensel, eller skulle

man komma att använda en blandning, i vilken bensin utgjorde den större

och etylalkohol den mindre delen, varvid i båda fallen erfordras att spriten

först göres vattenfri, så kan för sprit, som ingår i dylik blandning, endast

krotonaldehyd förekomma såsom denatureringsmedel, då formaldehyden

är utesluten, på grund av att den icke lämpligen kan tillhandahållas

annat än i vattenlösning.

Formaldehyd framställes redan nu såsom formalin fabriksmässigt inom

landet. Ingå svårigheter torde möta att erhålla för denaturering erforderliga

kvantiteter av denna vara. Krotonaldehyd däiremot torde aldrig

hava framställts i större mängd varken här i landet eller utomlands.

Omedelbart kunna emellertid tillräckliga kvantiteter till ovannämnt pris

erhållas från Tyskland. Förberedande undersökningar hava också ådagalagt,

att det vid behov icke möter svårigheter att framställa krotonaldehyd

vid i Sverige befintliga fabriker.

Såsom inledningsvis nämndes äro ämbetsverken och ingenjörsveten - skapsakademien övertygade om att en allmän försäljning av motorsprit

med framgång kan återupptagas, endast för den händelse detta motorbränsle

får tillhandahållas utan tyngande försäljningsrestriktioner. Förutsättningen

för en sådan försäljning är emellertid att en tillräckligt

effektiv denaturering av motorspriten kan genomföras. Den föregående,

utförliga redogörelsen för denatureringsfrågans nuvarande läge har i

denna utredning närmast medtagits för att utgöra ett stöd för den slutsats,

till vilken ämbetsverken och akademien efter noggrant övervägande

kommit, nämligen att denaturering med antingen krotonaldehyd eller

formaldehyd med största säkerhet kan förväntas medföra sådan effektivitet,

att på grundval av densamma i huvudsak fri försäljning av motorsprit

borde kunna medgivas.

Innan härefter eu motivering lämnas för de förslag till författningsändringar,

som av ämbetsverken och akademien komma att framläggas,

må i korthet omnämnas, att frågan om spritbränsle för motorer nyligen

varit föremål för uppmärksamhet vid den officiella utredning, som

företagits angående regelbunden automobiltrafik samt angående maskinell

vägtrafik i de nordliga länen. I de sakkunnigas den 31 maj 1923

dagtecknade betänkande ägnas nämligen en särskild avdelning åt frågan

om spritbränsle för motorfordon, varvid en redogörelse lämnas för de

tekniska och andra frågor, som sammanhänga med motorspritfrågan,

varefter önskemålen för utvecklingen sammanfattas på följande sätt.

»Först bör fastställas en spritblandning (bensinersättningsmedel), som är

lämplig för motordrift, och som får utsläppas i handeln utan några

restriktioner, varjämte dess ingredienser skola kunna anskaffas inom

landet. För det andra böra för bensinersättningsmedel lämpliga motorer

tillverkas och för det tredje bör staten gå i spetsen för användningen

av såväl ersättningsmedlet som av de nya motorerna.»

De sakkunniga uttalade vidare, bland annat, att då spritpriset under

normala förhållanden före kriget legat mycket nära bensinpriset, och då

efter kriget priset å sprit, särskilt å nu prövad försprit, vissa tider varit

väsentligt lägre än bensinpriset, samt då anledning syntes förefinnas,

att dylikt för motorspriten gynnsamt prisläge även i framtiden skulle

Denatureringsfrågans

nuvarande

lag»1

möjliggör relativt

fri försäljning

av

motorsprit.

Uttalande av

de sakkunniga

för maskinell

vägtrafik.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

bliva radande, så finge det anses, att de ekonomiska förutsättningarna

för spritens användning som motorbränsle även före funnes.

Denatureringsfragan hade såvitt verkställda prov visat vunnit en antagbar

lösning genom tillsats av bensol eller metyletylketon, vilken lösning

av sakkunniga på området ansåges lova att stå sig i praktiken, samtidigt

som en sådan denaturering med annat motorbränsle medförde järn

väl andra fördelar i avseende å underlättande av motorernas igångsättning.

. Den mekaniska sidan av saken eller byggandet av för sprit fullt lämpliga

motorer ansåges icke heller erbjuda några svårigheter.

Under dessa förhållanden finge det — enligt nämnda sakkunnigas mening

— anses, att grundade förhoppningar förefunnes, att inom en nära

framtid ett ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen önskvärt inhemskt

bränsle skulle kunna komma till användning för motorfordonen å

våra vägar. Svårigheten läge varken på det tekniska området eller i priset

utan fastmera i själva övergången, vilken vållade besvärligheter i avseende

på ändring av motorer och för sprithandelns ordnande.

Såsom ovan framhållits, torde såväl denatureringsfrågan som prisfrågan

i verkligheten ligga annorlunda till än nämnda sakkunniga förmodat,

varemot det torde vara obestridligt, att de hittills gällande försäljningsrestriktionernas

avskaffande måste föregå försöken att få i gång

handeln med motorsprit.

Hittills gäl- Motorsprit försäljningen regleras för närvarande genom förordningen

''säljning- 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit. Enligt denna

bestämmelser förordning handhaves partihandeln med skattefri sprit av aktiebolag, som

för motorsprit, erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill, detaljhandeln av handelsidkare,

som härför antagits av kontrollstyrelsen. Om försäljning i detaljhandel

stadgas i allmänhet, bland annat, att sprit får utlämnas endast mot skriftlig

rekvisition (18 §), att kärl, vari den utlämnas, skall vara försett med

etikett med föreskrivet innehåll (12 §), och att handlandena i särskild försäljningsbok

skola anteckna varje försäljning med uppgift om köpare och

försåld kvantitet (15 §). I fråga om motorsprit föreskrives ytterligare,

att i rekvisitionen skall på sätt, som medgiver identifiering, angivas den

eller de motorer, för vilka spriten är avsedd (13 §), varjämte stadgas, att

enkeldenaturerad motorsprit vid detaljhandel ej må utlämnas till mindre

myckenhet än tio liter: dock att till innehavare av motorfordon eller motorfartyg,

som under färd behöver förnya sitt förråd av motorsprit, sådan

sprit må utlämnas jämväl i mindre myckenhet (14 §).

Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1919. Närmast dessförinnan

tillämpades kungörelsen den 25 september 1917 angående försäljning

av motorsprit med i ovannämnda avseenden likalydande föreskrifter.

På grund av det utbredda missbruk av skattefri sprit, som ägde rum

vid tiden för nu gällande lagstiftnings ikraftträdande, utfärdade kontrollstyrelsen

den 10 januari 1919 ett särskilt cirkulär rörande anordningen

av handeln med skattefri sprit, varigenom prövningen av ansökningar

om inköp av dylik sprit anförtroddes åt rusdrycksförsäljningsbolagen.

Härigenom lyckades man i hög grad minska missbruket av vanlig denaturerad

sprit, varemot motorspritskontrollen visade sig vara i stort sett

ineffektiv. Då sedermera på våren och försommaren 1919 missbruket av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr IttS. 45

motorsprit började taga en allt större omfattning, samtidigt som det

lojala bruket därav i det närmaste upphörde, då bensin åter kom i marknaden

och såldes till avsevärt liigre pris iin motorspriten, såg sig kontrollstyrelsen

den 25 juli 1919 nödsakad att indraga samtliga tillstånd till

detaljhandel med motorsprit. Försäljningen av vanlig motorsprit har

efter den 1 augusti 1919 ägt rum allenast genom partihandelsbolaget och

endast till sådana köpare, som erhållit kontrollstyrelsens tillstånd till

inköp av viss kvantitet motorsprit.

Emellertid pågingo under den närmaste tiden härefter försök med

att ^experimentera en motorspritblandning, som utan sociala risker

kunde försäljas. Den 21 oktober 1921 medgav kontrollstyrelsen försöksförsäljning

av ett motorbränsle, bestående av bensol eller bensin samt

sprit, den senare till eu myckenhet av högst 50 viktprocent i förhållande

till hela blandningen, och med en tillsats av respektive 10 och 25 gram

formaldehyd och tetralin för varje liter sprit av normalstyrka. Denna

blandning, som benämndes »motyl», skulle icke betraktas såsom motorsprit

utan försäljas i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 1

juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat. Eftersom

ifrågavarande försäljning vore att betrakta som ett försök, fick sådan

äga rum endast till sådana köpare, som av kontrollstyrelsen medgivits

rätt till inköp av spritblandningen i fråga.

Den 22 maj 1922 medgav kontrollstyrelsen, att en blandning av så kallad

försprit, utgörande högst 20 procent av sulfitråspriten, denaturerad

med fem gram formaldehyd för varje liter sprit av normalstyrka samt

tillsatt med minst 25 viktprocent bensin eller bensol, räknat på hela blandningen,

finge av sulfitspritfabrikanterna såsom alkoholhaltigt preparat

försäljas till direkta förbrukare, å vilka förteckning skulle ingivas till

kontrollstyreisen. Denna blandning benämndes »bentyl».

Med. hänsyn till förspritens beskaffenhet kunde kontrollstyrelsen den

10 januari 1923 medgiva, att sådan sprit finge utan denaturering användas

för tillverkning av »bentyl».

Slutligen har kontrollstyrelsen den 20 augusti 1923 medgivit såväl de

olika sulfitspritfabrikanterna som deras gemensamma försäljningsorgan,

aktiebolaget Svensk sprit, rätt att även genom av dem antagna återförsäljare

saluhålla »bentyl», varjämte skyldigheten att till kontrollstyrelsen

uppgiva köparnas namn och de inköpta kvantiteternas storlek upphävts.

I fråga om motorsprit, vari försprit ingår, kan man alltså säga, att

en mycket fri försäljning numera är tillåten. Detta har kunnat ske

genom utnyttjande av de möjligheter, som förordningen om vissa alkoholhaltiga

preparat giver att därunder inordna en spritblandning av den

beskaffenhet, som »bentylen» har. Eiksdagens uttalande, att det icke syntes

behöva inge några betänkligheter att frigiva förspriten och därigenom

de med denna som huvudbeståndsdel sammansatta motorspritblandningar,

vilka visat sig vara fullgoda och billiga, har således redan vunnit

tillämpning. Ingenting har heller efter denna frigivning inträffat av sådan

beskaffenhet, att det skulle tyda på att den fria försäljningen av

»bentyl» skulle medföra någon social våda. Emellertid måste samtidigt

erinras om att ganska ringa erfarenhet i detta avseende ännu föreligger,

beroende, bland annat, på att den obetydliga avsättningen av annan sprit

även högst avsevärt inskränkt kvantiteterna av tillgänglig försprit.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Nödvändiga

författnings
ändringar.

Nykterlietskomraittén

om

försal jningsbestämmelserna

för

motorsprit.

Motiv för fri

motorspritf

Qväljning.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Såsom ovan i olika sammanhang flera gånger framhållits, måste försäljning

under friare former av vanlig sulfitsprit medgivas, om motorspritfrågan

skall kunna få en lösning. Pörspritens frigivning har för

sulfitspritindustrien blott underordnad betydelse. Om man åsyftar att

lämna möjlighet för motorspritens fria tävlan med bensinen i den allmänna

handeln, måste man därför vidtaga sådana ändringar i förordningen

angående handel med skattefri sprit, att dels därur utsöndras

specialbestämmelserna om motorspriten, dels också öppnas möjlighet för

den myndighet, som handhar förordningens tillämpning, att, när denatureringens

effektivitet medgiver det, för motorsprit meddela undantag

även från flertalet övriga bestämmelser om handeln med skattefri sprit.

Beträffande de särskilda försäljningsbestämmelserna för motorsprit uttalade

nykterhetskommittén i sitt den 31 januari 1916 avgivna betänkande

med förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit

samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring m. m., att svårigheten

att utan äventyrande av motorspritens duglighet giva den en

effektiv denaturering medförde i fråga om denna sprit, att garantierna

mot missbruk på denatureringsteknikens dåvarande ståndpunkt icke kunde

hyggas på själva denatureringen i samma utsträckning som då det gällde

den vanliga hushållsspriten. Kommittén hade därför, utöver de för hushållsspriten

gällande bestämmelserna, för motorspriten föreslagit, att endast

den, som styrkte sig innehava motor, för vars drift spriten användes,

skulle äga inköpa dylik sprit, men utgått från, att kontrollstyrelsen helt

säkert skulle finna en förnyad reglering av kontrollen över motorspriten

påkallad, när motorspritproblemet bleve tillfredsställande löst. Innan

motorspriten ännu kommit till vidsträcktare användning, finge emellertid

strängare kontrollbestämmelser än de föreslagna knappast anses vara av

behovet påkallade.

Den av nykterhetskommittén förutsedda prövningen av försäljningskontrollen

har nu vidtagits och givit till resultat, att ämbetsverken och

ingenjörsvetenskapsakademien anse sig kunna förorda väsentligt friare

former för motorspritförsäljningen. Det vore helt säkert en halvmesyr

utan egentligt värde, om man inskränkte sig till att ur förordningen utrensa

specialföreskrifterna rörande motorspriten. Kvar skulle då stå,

bland annat, bestämmelserna om skriftliga rekvisitioner och försäljningsbok,

vilka tillsammans skulle ställa motorspriten i en undantagsställning

gentemot bensinen och i hög grad försvåra dess konkurrens med det utländska

motorbränslet. Kvar skulle också stå stadgandena om att försäljningen

ej finge ske direkt från fabrikerna utan endast genom oktrojerad

partihandlare och antagna detaljhandlare, varigenom likaledes en

numera onödig inskränkning skulle ske i handeln med motorsprit. I

I förevarande ärendes handläggning hava deltagit från kommerskollegium

generaldirektör Fryxell samt kommerseråden Sohlman och Sidenvall,

från kontrollstyrelsen överdirektör Svensson samt administrativa

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.

47

ledamoten Lagergren och byråchefen Larsson (föredragande) samt från

ingenjörs vetenskapsakademien dess verkställande direktör Enström.

Stockholm den 30 januari 1924.

Underdånigst

För kommerskoll.

K. A. FRYXELL.

RAGNAR SOHLMAN.

För kontrollstyrelsen

C. E. SVENSSON.

SAM LARSSON.

Ingenjörsvetenskapsakademien.

AXEL F. ENSTRÖM.

Axel Ericson.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Bilaga B.

Till Konungen.

För egen del få ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien anföra

följande.

Till stöd för det av aktiebolaget svensk sprit framställda yrkandet om

lagstiftningsåtgärder, avseende åläggande för bensinimportörer att försätta

all för motordrift använd bensin med minst 10 procent sprit (i form av

absolut alkohol) har bolaget särskilt åberopat såsom förebild den franska

lagstiftningen på hithörande område, varjämte bolaget hänvisat till planerade

lagstadganden i frågan i Ungern och Tjeekoslovakiet. Åven de

av industriförbundet framställda yrkandena och förslagen synas i väsentlig

mån varit påverkade av franska förebilder.

Med hänsyn till frågans stora betydelse ur skilda synpunkter har det

därför synts önskvärt, att före ärendets slutliga behandling införskaffa

fullständigare uppgifter rörande såväl detaljerna av den åberopade franska

lagstiftningen och sättet för dess tillämpning, som de erfarenheter i

skilda hänseenden, särskilt av teknisk art, vilka vunnits under det ifrågavarande

lagstiftning varit i gällande kraft. Likaså har det synts önskvärt

att inhämta motsvarande upplysningar rörande Tjeekoslovakiet.

Med anledning härav har kommerskollegium i samråd med kontrollstyrelsen

och ingenjörsvetenskapsakademien dels i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 31 sistlidna januari hemställt om uppdrag för kommerserådet R.

Sohlman och sprängämnesinspektören G. von Feilitzen att, eventuellt

jämte en av aktiebolaget skattefri sprit utsedd, inom sulfitspritindustrien

sakkunnig person företaga en studieresa till Frankrike för att taga kännedom

om där vunna erfarenheter rörande framställning, lagring, distribution

och användning av motorbränsle, bestående av en blandning av

bensin och absolut alkohol, dels även i skrivelse den 5 nästlidna februari

till Kungl. Maj:t hemställt om uppdrag för Feilitzen att, i samband med

annan resa, i Tjeekoslovakiet studera användningen av sprit såsom motorbränsle.

Sedan Kungl. Makt genom beslut den 1 och 7 nästlidna februari

bifallit nämnda framställningar, hava de föreslagna studieresorna

företagits och har därvid i den till Frankrike utsända studiedelegationen

såsom av aktiebolaget skattefri sprit utsedd sakkunnig deltagit överingenjören

G. Magnuson, Skoghall. Redogörelser för de vid studieresorna

inhämtade upplysningarna m. m. bifogas härmed.1

Såsom av dessa redogörelser framgår, befinner sig i nämnda länder frågan

om ett allmännare införande av sprit i blandning med bensin eller

bensol fortfarande på försöksstadiet. I Tjeekoslovakiet, där en blandning

av 60 volymdelar bensol och 40 volymdelar sprit (av 96—97 procent styrka)

vunnit användning under namn av »dynalkol», har man icke ansett sig

kunna införa någon tvångslagstiftning till förmån för densamma, utan

inskränkt sig till att påbjuda dess användning för statsförvaltningarnas

behov, varjämte dess ekonomiska konkurrensförmåga gentemot bensinen

1 Här ej införda.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj.ts proposition Nr lits.

stödjes genom en relativt Idig tull- och omsättningsskatt (tillhopa cirka

31) procent) å den sistnämnda.

Vad Frankrike angår lärer anledningen till den där genomförda tvångslagstiftningen

närmast vara att söka i eu konkurrens mellan den s. k. naturliga

alkoholen — sprit av vin och cider in. m. — och den s. k. industrispriten,

beredd av betor och melass in. in., samt nödvändigheten att bereda

annan avsättning för sistnämnda sprit, vars bruk till förtäringsändamål

till förmån för vinspritproducenterna förbjudits. (Förhållandet

har för vårt lands del i viss mån sin motsvarighet i det som gäller för

potatis- och jästsprit å ena och sultitspriten å andra sidan.) Emellertid

lärer denna tvångslagstiftning, som dessutom kombinerats med ett det

mest vittgående prisdifferentieringssystem för sprit, avsedd till olika ändamål,

av skäl, som närmare framgå av den lämnade redogörelsen, i

själva verket endast i ringa omfattning kunnat effektivt tillämpas.

Något direkt stöd för de ifrågasatta tvångsåtgärderna torde alltså icke

kunna hämtas från de åberopade utländska förebilderna.

Härtill kommer, att innebörden och tillämpningen av den franska lagstiftningen,

enligt den av aktiebolaget svensk sprit ingivna framställningen,

fullständigt missuppfattats, ävensom att de tekniska svårigheter, som

skulle möta vid ett inslående på den ifrågasatta tvångslagstiftningens

väg, uppenbarligen i båda de ingivna framställningarna i hög grad underskattats.

Av den bifogade redogörelsen framgår sålunda, att den föreställningen

är alldeles oriktig, att spritbensinen i Frankrike försäljes i

form av blandning, innehållande 10 procent absolut alkohol. Tvärtom lärer

en blandning med så låg halt av alkohol hava ansetts tekniskt oanvändbar

på grund av den stora risk för separering av sprit och bensin, som användningen

av densamma skulle medföra vid även den minsta vattentillsats,

som inkomme i blandningen. Av detta skäl har i stället föreskrivits,

att all spritbensin, — den s. k. »le carburant national» eller nationellt

motorbränsle — som försäljes genom bensinimportörernas försorg enligt

de närmare bestämmelser, vilka innefattas i hithörande förordningar,

skall innehålla lika delar absolut alkohol och bensin. Härigenom skulle

således, även om lagbestämmelserna strängt tillämpades, minst 4/s av

det förbrukade motorbränslet fortfarande kommit att utgöras av bensin

i oblandat skick; i verkligheten lärer detta hittills ha blivit fallet med

minst omkring 95 procent av förbrukningen.

Då risken för separering av sprit och bensin, varigenom avsevärda

obehag och förluster skulle kunna förorsakas såväl försäljare som förbrukare

av motorsprit, ökas vid låg temperatur, måste uppenbarligen förhållandena

i detta avseende för vårt lands del anses ännu mera ömtåliga

och krävande än i Frankrike. Vilket blandningsförhållande mellan sprit

och bensin, som med hänsyn härtill kan komma att visa sig praktiskt

lämpligt, samt huruvida särskilda åtgärder kunna komma att visa sig erforderliga

för att förhindra separering, lärer endast kunna framgå av

utförligare försök och en längre tids praktisk erfarenhet, än som nu stå

till buds. Redan med hänsyn härtill lärer en tvångslagstiftning, som

skulle avse obligatorisk inblandning eller inköp av viss mängd alkohol i

förhållande till bensinimporten, åtminstone för närvarande sakna nödigt

faktiskt underlag och tekniska förutsättningar.

Härtill kommer, att en dylik lagstiftning skulle även i andra hänseenden

medföra högst avsevärda praktiska svårigheter och betänkligheter i

tillämpningen. Att föreskriva obligatorisk inblandning av viss mängd

fiihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 154 höft. (Nr 193.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 193.

absolut alkohol i all till salu hålleu bensin måste, såsom framgår av vad

som anförts, anses fullkomligt uteslutet redan på den grund, att den beräkneliga

tillgången på sulfitsprit ej skulle räcka till för att medgiva en

inblandningsprocent, som ur stabilitetssynpunkt kunde anses tillrådlig,

{sålunda skulle väl blott återstå att direkt iölja den franska förebilden

med importförbud å bensin samt licensgivning mot åtagande att inköpa

viss mängd alkohol — exempelvis 10 procent — av den importerade bensinmängden

— samt med skyldighet att använda och försälja denna alkoholkvantitet

i form av spritbensin av viss sammansättning.

Ett stadgande av denna art skulle emellertid givetvis förutsätta prissättning

av deri erforderliga, inköpta spritkvantiteten genom statens försorg,

samt ovillkorligt solidariskt åtagande från sullitspritindustriens

sida att till det sålunda åsätta priset leverera erforderliga mängder sprit

av godkänd kvalitet. Uppenbart är, att utformandet och tillämpningen

av dylika bestämmelser skulle komma att medföra stora vanskligheter

och manga anledningar till tvister. Systemet skulle i visst avseende

innebära ett återgående till kristidens prisreglerings- och tvångslmshållningsförfarande,

varvid statsmyndigheten skulle på ett föga önskvärt sätt

intaga en mellanställning mellan skilda, delvis rent motsatta intressegrupper.

Det är att befara, att det motstånd och den motvilja, vartill

tillämpningen av ett dylikt system säkerligen måste leda, skulle vändas

mot själva det ändamål, man avsett att gagna, d. v. s. mot sulfitspritens

användning som motorbränsle, och tillfoga densamma oberäknelig skada.

På de grunder, som sålunda anförts, anse sig ämbetsverken och akademien

höra för närvarande bestämt avstyrka varje tvångslagstiftning av

ifrågasatta art.

Beträffande åter det framkomna alternativa yrkandet om viss beskattning

av bensinimporten har kommerskollegium ansett sig böra göra följande

uttalande och förslag:

De motordrivna transportmedlens ökade användning under senare ålkar

medfört eu hastigt stegrad förbrukning av motorbränsle, särskilt

bensin, vilken vara blivit en av landets största importartiklar. Införseln

av bensin, som år 1913 utgjorde omkring 15,000 ton med ett värde av 5

miljoner kronor, hade år 1922 stigit till nära 57,000 ton med ett värde av

20.5 miljoner kronor samt uppgick år 1923 till icke mindre än 86,000 ton

med ett värde av 22 miljoner kronor. Till jämförelse må nämnas, att

Sveriges sammanlagda import av stenkol för värme- och kraftbehov under

år 1923 hade ett värde av omkring 96 miljoner kronor. Vidare torde få

erinras, att under åren 1906—1923 i Sverige officiellt registrerats omkring

68,900 automobiler, varav omkring 40,000 för närvarande anses vara i

bruk, samt att automobilimporten under år 1923 omfattade icke mindre

än 11,726 person- och 2,358 lastbilar med ett sammanlagt värde av nära

36 miljoner kronor. Bensinimporten innebär numera eu icke obetydlig belastning

av vårt lands handelsbalans till utlandets favör, en belastning, som

tenderar att ökas i den män nya bensinmotorer tagas i bruk inom landet.

Då den så starkt ökade automobiltrafiken på sina håll medfört eu betydande

ökning i vägliållningsbesväret, införde statsmakterna år 1922 eu

beskattning å automobilväsendet till förmån för vägväsendet. Av motiven

till hithörande lagstiftningsåtgärder, vilka motiv innehållas i Kung!.

Maj:ts proposition nr 199 till 1922 års riksdag och andra särskilda utskot
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:t.s proposition Nr lita.

51

tets utlåtande nr 2 samma år, framgår, att man företrädesvis önskat lägga

skatten på någon för automoliillraiiken nödvändig förbrukningsartikel,

som kunde utgöra eu mätare på automobilens viigförslitande verkan med

avseende ä den längre eller kortare vägsträcka, densamma ti 11 ryggalagt.

Såsom lämpliga objekt i sällan! avseende anfördes bränslet och gummiringarna.

Bränslet blev emellertid för det dåvarande e.j antaget såsom

skattekälla, emedan man ansåg det möta binder så anordna eu bensinskatt,

att den endast komme att drabba automobildriften. I stället valdes

gummiringarna. Då emellertid en skatt enbart å denna artikel, för

att giva tillräckligt utbyte, hade måst sättas så högt, att den bland annat

blivit för betungande för drosk- och lastautomobiler, valdes ett kombinerat

skatteförfarande genom skattläggning dels av automobilgummiringar,

dels av själva automobilinnehavet, den senare skatten utgående i förhållande

till automobilens vikt. Ifrågavarande skattemedel, som första

gången uppburos för år 1923, beräknades komma att uppgå till 5,000,000

kronor årligen, därav omkring 1,800,000 kronor i skatt å automobilgummiringar.

Att denna beskattning av automobiltrafiken såsom vederlag för genom

densamma fördyrat vägunderhåll icke kan lämna medel för den längre

gående nydaning av landets hela vägväsen, som nämnda nya kommunika

tionsmedel lärer kräva för sin utveckling, ligger i öppen dag. Lika visst

torde vara att för sådant ändamål måste tagas i anspråk nya skattekällor.

Bland sådana skattekällor torde en skatt å importerad bensin erbjuda eu

bland de närmast till hands liggande utvägarna.

Visserligen har, såsom i det föregående omnämnts, mot en beskattning

av bensin anförts, att den skulle komma att drabba även vägväsendet

ovidkommande tekniska användningsändamål. Vidare har i detta samband

framhållits, att en bensinskatt skulle nödvändiggöra särskilda beskatta

ingsformer för automobildrift med sprit, fotogen, elektricitet och

ånga, samt komma att drabba den yrkesmässiga automobiltrafiken hårdare

än nöjes- och lyxtrafiken.

Förenämnda argument torde emellertid icke behöva tilläggas avgörande

betydelse. En närmare undersökning har sålunda givit vid handen, att

det i själva verket icke vore omöjligt att genom restitution av skatt tillgodose

de krav på befrielse från utgörandet av en i vägväsendets intresse

pålagd bensinskatt, som kunna uppställas från vissa näringsgrenar, vilka

använda bensin till fabriksändamål, såsom bland annat fettextraktion,

beredning av färger och tekniska preparat, gummivarutillverkning, maskintvätt.

Beträffande båtmotorer för bensin torde dessa i allmänhet förekomma

å sport- och nöjesfarkoster, under det att fiske-, transport- och

lotsbåtar m. fl. mindre motordrivna farkoster för yrkesmässiga ändamål

i regel drivas med något billigare flytande bränsle. De motorfordon å

land, som näringslivet använder för godstransporter — lastbilerna — eller

som den yrkesmässiga skjutsrörelsen håller till allmänhetens tjänst —

drosk- och hyrbilar, skulle visserligen få sina driftskostnader fördyrade

genom eu besinskatt, men endast i den mån de förbruka bensin som drivmedel

och samtidigt bidraga till slitning av vägarna.

De inhemska motorbränslena, framförallt sulfitspriten, torde böra tills

vidare undantagas från en beskattning å motorväsendets drivmedel. Med

den betydelse inhemska tillgångar av motorbränsle fått för landet både ur

nationalekonomisk och andra synpunkter, lärer det vara fullt berättigat

att på så sätt underlätta användningen av inhemska drivmedel. Särskilt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

gäller detta sulfitspriten, som genom lagstiftningen utestängts från fri

konkurrens med övriga inom landet tillverkade alkoholslag, potatisbrännvin,

melass- och jästsprit. _ Med den tekniska ståndpunkt, sulfitsprittillverkningen

ernått, skulle tillverkning av sprit, beredd av potatis eller betor

eller i samband med pressjästtillverkning1 för länge sedan hava upphört

att vara en lönande fabrikation, för den händelse icke de äldre bränneriinetodernas

produkter, om ock med viss kvantitativ begränsning, erhålla,

en monopolställning-, dikterad huvudsakligen av hänsyn till jordbruksintressena

inom vissa delar av landet. En viss kompensation för

detta monopols hämsko pa sulfitspritindustrien synes lämpligen kunna

givas i samband med införande av skatt å bensin.

Såsom framgår av vad redan anförts, rör det sig emellertid icke uteslutande

eller ens närmast om en konkurrens på motorområdet mellan ren

bensin och denatux-erad sulfitsprit. Spriten kan icke lämpligen undvara

ett kraftigt karbureringsmedel för att göra tjänst som drivmedel även i

motorer, konstruerade för bensin. För detta ändamål är i värt land bensin

det billigaste ocli lättast atkomliga kolvätet. Vidare bar konsumtionen

av motorbränsle stigit så mycket över den högsta möjliga tillverkningskapaciteten

lios samtliga sullitbrännerier, att man icke kan räkna med

en så allmän övergång till för sprit särskilt konstruerade motorer, som

tidigare må hava utgjort önskemålet. Följaktligen torde ett blandbränsle

av sulfitsprit cell bensin vara den form, i vilken man företrädesvis bör

söka avsättning för sulfitsprit till motordrift.

Men även detta blandbränsle torde behöva stödet av en prispremie för

att vinna betryggad avsättning i konkurrens med bensin. Undantaget

från bensinskatt lärer alltså, om man vill verksamt befrämja det inhemska

motorbränslets användning, även få i viss mån utsträckas till spritbensinblandningar.

Det torde gentemot den inskränkning i bensinskattens effektivitet, som

ovan förutsatts, möjligen komma att göras den invändning, att motorväsendet

b ena sidan och de väghållningsskyldige å andra sidan skulle bliva

lidande i sa matto, att vägförbättringarna i motsvarande grad reducerades,

respektive att väghållningsbördan ökades. Det torde dock icke böra förbises,

att motorväsendet bar ett direkt intresse av att understödja utvecklingen

av den inhemska tillgången till flytande bränsle, samt att väghållningen

till större delen påvilar jordbrukets utövare, till vilkas förmån

hittills upprätthållits monopolartade inskränkningar i sulfitspritens konkurrenstillfällen.

I sitt den 21 april 11115 avgivna betänkande med förslag angående åtgärder

för främjande av sulfitsprittillverkningen bar kommerskollegium på

grundval av den utredning, som kollegium med biträde av tillkallade sakkunniga

då utfört, ansett sig kunna med bestämdhet uttala, att avsättning

av större mängder sulfitsprit endast kunde tänkas erhållas såsom motorbränsle

och då i konkurrens med bensin. Med anledning härav föreslog

kollegium en med hänsyn till då rådande prisförhållanden avpassad tull å

bensin av 14 öre per liter.

Detta förslag om beskattning av bensin lärer på sin tid bland annat hava

väckt handelspolitiska betänkligheter, i det man förmenade, att en sällan

beskattning skulle kunna föranleda tullrepressalier mot landets viktiga

exportvaror, enkannerligen trä och trämassa, från sådana länder, som

samtidigt vore betydande avnämare av dylika svenska produkter och stora

leverantörer av bensin. Med anledning härav hava ämbetsverken före
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

53

tagit en undersökning över i Europas olika länder gällande bestämmelser

angående införsel och bruk av bensin. Det framgår av denna utredning,

om vars resultat bifogade sammanställning 1 lämnar närmare upplysning,

att samtliga europeiska länder utom Storbrittanien, Sverige, Norge och

Danmark hava mer eller mindre höga tullsatser å bensin. Samtidigt hava

åtskilliga länder lagt omsättnings- och andra skatter på bruket av bensin,

skatter som exempelvis i Frankrike innebära en betydande belastning å

denna vara.

Då några handelspolitiska svårigheter till följd av dessa statsfinansiella

åtgöranden icke lära hava uppstått för ifrågavarande länder, som tillgripit

beskattning av bensin, lärer man vara berättigad draga den slutsatsen, att

icke heller för vårt land behövde befaras några mindre önskvärda handelspolitiska

konsekvenser av att skattlägga bensinförbrukningen, så mycket

mindre, som den föreslagna skatten endast i relativt ringa utsträckning

torde komma att verka hämmande på bensinimporten.

På grund av det anförda har kommerskollegium funnit sig böra understödja

förslaget om en beskattning av bensinimporten. Ett förslag till förordning

om skatt å bensin har utarbetats och bifogas jämte ett likaledes

uppgjort förslag till av sagda förordning föranlett tillägg i förordningen

angående fördelning av automobilskattemedel m. in.1

Rörande dessa förslag må anföras följande.

Det har först och främst gällt att fastställa skattesatsen å bensin. Med

hänsyn till dels nu rådande prisläge å bensin i in- och utlandet, dels ock

verkställda undersökningar över framställningskostnaden här i landet för

sulfitsprit och därav framställda, för motordrift lämpliga spritbensinblandningar

har kollegium stannat vid en skattesats av 10 öre för liter

bensin. Skatteuppbörden torde, i likhet med vad fallet är med automobilringskatten,

lämpligen ske vid importen genom tullverkets försorg.

Restitution av skatten torde höra ske i följande fall, nämligen vid återutförsel

ur landet, för användning inom fabriksindustrien och till tekniska

ändamål, samt för viss användning vid beredning av sprit-bensinblandningar,

avsedda till motorbränsle.

I fråga om det första fallet av restitutionstillstånd lärer endast behöva

erinras därom, att enligt den officiella statistiken icke obetydliga mängder

av bensin återutföras ur landet, under år 1922 till en myckenhet av omkring

3 miljoner kilogram bensin, vilket motsvarar omkring 5 procent av

totala importen sagda år. Att försvåra denna handelsrörelse genom beskattning

lärer icke böra ifrågasättas. Beträffande de tekniska industriernas

bensinförbrukning lärer det även få anses lämpligt att bereda möjlighet

till skattefrihet, då det ju här gäller en råvara, som icke för närvarande

tillverkas inom landet. Vidkommande slutligen sprit-bensinblandningarna,

lära desamma komma att till övervägande del bestå av bensin,

varför enbart skattefrihet för den ingående spriten icke skulle medföra

en tillräcklig prismarginal för deras inarbetande i marknaden.

Villkoren för restitutionen och den utsträckning, i vilken restitution i

varje särskilt fall skulle beviljas, torde på grund av skiftande förhållanden

icke lämpligen kunna i en författning med tillräcklig utförlighet fastställas.

För ernående av tillräcklig smidighet i tillämpningen lärer samma

förfaringssätt böra komma till användning som i fråga om beviljande

1 Här ej inf orda.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 193.

av tullrestitution jämlikt tulltaxeförordningens § 18 mom. 5, nämligen att

det övei-låtes åt Kungl. Maj:t att efter sig företeende omständigheter bevilja

sådan restitution och att fastställa villkoren för dess åtnjutande inom

ramen av vissa i författningen givna allmänna bestämmelser. För rätt

till restitution vid återutförsel torde dock endast erfordras nödig tullkontroll.

I övrigt har till förebild för författningsförslaget lagts bestämmelserna

i förordningen om särskild skatt å automobilringar.

Körande utgångspunkten för beräkning av den föreslagna bensinskattens

belopp, samt dess verkan till befrämjande av spritens användning såsom

motorbränsle hänvisas till bifogade promemoria.1

Beträffande det omnämnda tillägget till förordningen angående fördelning

av automobilskattemedel avser förslaget endast att till de skatte

medel, som jämlikt 1 § i förordningen äro föremål för fördelning, även

skall läggas bensinskatten.

Vid utredningen av frågan om bensinskatt in. in. hava såsom inom kommerskollegium

tillkallade sakkunniga medverkat byråchefen i generaltullstyrelsen

Tu re Alsén samt t. f. förste kanslisekreteraren i handelsdepartementet,

civilingenjören Hj. Heimburger. En särskild utredning av byråchefen

Alsén rörande den ur tullteknisk synpunkt lämpliga avgräns•

ningen av begreppet bensin samt vissa andra med den praktiska tillämpningen

av den föreslagna bensinskatteförordningen sammanhängande

spörsmål bifogas härjämte. 3

1 fråga om den föreslagna bensinbeskattningen får kontrollstyrelsen

för sin del anföra följande.

Den riksdagsskrivelse, som föranlett Kungl. Maj:ts uppdrag till ämbete

verken och ingenjörsvetenskapsakademien, avser uteslutande utredning

och förslag till sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle. Till fullföljande

av det erhållna uppdraget har framlagts förslag om sådana författningsbestämmelser,

att motorspriten skulle få säljas utan tyngande

försal jningskontroll.

Härutöver har nu sulfitspritfabrikanternas gemensamma försåt jningsorgan,

aktiebolaget svensk sprit, till ämbetsverken ingivit framställning

om att sulfitsprit frågan skulle förordas erhålla sin lösning genom en lagstiftning,

som ålade bensinimportörerna att tillsätta bensin, avsedd för

motordrift, med minst tio procent sprit. Samma lösning förordas jämväl

av Sveriges industriförbund, som dock alternativt framför förslag om en

bensintull av den storlek, att sulfitspriten bleve konkurrenskraftig gentemot

bensinen.

Då nu tvångsblandning av sprit och bensin av särskilt tekniska skäl

icke kunnat förordas, har i stället vid utredningen framkommit förslag

om en särskild bensinskatt, från vilken restitution skulle, bland annat,

medgivas, då bensinen användes i blandning med sprit såsom motorbrände.

Prövningen av detta förslag bör i detta sammanhang givetvis

ske allenast med hänsyn till den effekt, en dylik skatt skulle medföra för

sulfitspriten i konkurrens med bensinen. Om bensinskatt ur andra syn

Ilär ej införd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ds proposition Nr Lita. 53

punkter kali varu önskvärd — för att exempelvis erhålla medel till vägförbättringar

och vägunderhåll — torde vara en fråga, som nu icke föreligger

till prövning. l)å så icke är fallet, har icke heller någon utredning

verkställts rörande storleken av de belopp, som för dylika ändamål kunna

vara erforderliga, eller om de olika utvägar, som kunna tänkas vara möjliga

för att erhålla medel till vägväsendet. Det är icke heller uppvisat,

att just motorbränslet bör skattläggas för att därigenom erhålla lämpligaste

ersättningen för det vägunderhåll, motorismen framtvingar.

Om sålunda det spörsmål, som nu skall upptagas till prövning, bör begränsas

till att omfatta allenast en eventuell bensinbeskattning i syfte att

bereda sulfitspriten möjligheter till ökad användning såsom motorbränsle,

må härom anföras följande.

De verkställda utredningarna hava givit vid handen, att bensin och

vattenfri sulfitsprit för närvarande skulle hava ungefär samma lagervärde.

Om man nu väljer att införa en relativt låg bensinskatt, skulle

denna givetvis medföra, att en blandning av sprit och bensin kunde säljas

några öre per liter billigare än enbart bensin, för den händelse restitution

medgåves för så stor mängd bensin, som motsvarade den för blandning

inköpta sulfitspriten. Prisskillnaden blir större ju mera sprit, som

ingår i blandningen, och uppgår till hela skattesatsen, då man kommer

upp till lika mängder sprit och bensin. Svårigheter möta, vare sig man

väljer stor eller liten sprittillsats. En blandning med mer än 30 procent

sprit kräver sålunda vissa ändringar i motorn samt fordrar också avsevärt

större bränslemängder än bensin för åstadkommande av samma effekt.

Blandningar med liten sprittillsats åter lida av den olägenheten, att spriten

lätt avskiljes, särskilt vid låg temperatur. Bästa resultatet skulle därför

säkerligen uppnås med blandningar, i vilka spriten inginge med ungefär

23 procent.

Med stöd av hittills vunnen erfarenhet torde det finnas mycket goda skäl

för eu stark tvekan, om en liten prisskillnad skulle vara tillräcklig för att

i nämnvärd grad stimulera till användning av spritblandningen. Denna

kunde ändock icke distribueras genom bensinfirmornas fasta distributionsattiralj,

utan finge försäljas vid sidan därav. De tekniska svårigheter

med sprit- och bensinblandningar, som mött de franska försöken, komme

att bliva än större hos oss, på grund av klimatets hårdhet. Den motvilja

och impopularitet, tvångsblandningen framkallat i Frankrike, kommer

säkerligen att framträda även här, då motorbränsleförbrukarna och bensinfirmorna

komme att betrakta spriten som orsaken till varans fördyring.

På så sätt kan resultatet av bensinbeskattningen bliva ett hinder

för ökad motorspritanvändning snarare än ett stöd för densamma.

Skulle man åter tänka sig eu jämförelsevis hög bensinskatt, möta däremot

mycket starka ekonomiska betänkligheter gentemot eu fördyring på

måhända 40 procent eller mera av en förbrukningsartikel, som dock till

den alldeles övervägande delen går till nödvändiga transportmedel.

På de skäl, som sålunda i korthet angivits, hava kontrollstyrelsens representanter

ansett sig icke kunna förorda förslaget om bensinskatt. Det riktigaste

och lämpligaste synes i frågans nuvarande läge vara, att genom

föra de föreslagna lättnaderna ifråga om kontrollen över motorspritförsäljningen

och låta sulfitspritindustrien få tillfälle att utföra praktiska

försök med olika blandningar samt därjämte söka finna avsättningsmöjligheter

för spriten i konkurrens med bensinen efter försäljningsrestriktionernas

avskaffande. Just nu befinna sig bensinpriserna i vårt land lik
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

som över hela världen i stigande. Måhända kan denna stegring bliva så

stor, att den ensam öppnar möjligheter för spriten att upptaga en framgångsrik

tävlan med bensinen. Under alla förhållanden är läget så ovisst,

de tekniska frågorna ännu i stor utsträckning så litet utredda och det ekonomiska

läget så svårt att överblicka, att alla skäl synas tala för att statsmakterna

på detta område nöja sig med att avvakta, vad den närmaste

framtiden kan komma att medföra av förändrade förhållanden och nya

uppslag.

Ingenjörsvetenskapsakademien har för sin del icke ansett sig böra göra

något uttalande ifråga om förslaget till bensinskatt.

Ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien hemställa, att de

framställda yrkandena om införande av viss tvångslagstiftning i syfte att

befordra avsättningen av sulfitsprit såsom motorbränsle icke måtte föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kommerskollegium hemställer jämväl, att Kungl. Maj:t täcktes för riksdagen

framlägga förslag om beskattning av bensin avsedd för motordrift

i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade förslag.1

I behandlingen av detta ärende hava deltagit från kommerskollegium

generaldirektören Fryxell samt kommerseråden Sohlman (föredragande)

och Sidenvall, från kontrollstyrelsen överdirektören Svensson samt administrativa

ledamoten Lagergren och byråchefen Larsson samt från ingenjörsvetenskapsakademien

dess verkställande direktör Enström.

Underdånigst.

För kommerskollegium:

För kontrollstyrelsen:

K. A. FRYXELL.

C. E. SVENSSON.

RAGNAR SOHLMAN.

SAM LARSSON.

För ingenjörsvetenskapsakademien:

AXEL F. ENSTRÖM.

E. Holmberger.

Här ej infört.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kuugl. Maj:in proposition Nr 193.

57

Bilaga C.

P. M.

rörande världsproduktioueu och förbrukningen av flytande bränsle.

Den utomordentligt stegrade niotordrift, som de senaste årtiondena och

i all synnerhet åren efter världskriget haft att uppvisa, har givit upphov

till farhågor, att det ökade behovet av brännoljor och bensin icke i längden

skulle kunna fyllas och att i varje fall priserna å dessa skulle komma

att stiga kraftigt. Dylika farhågor synas av allt att döma vara fullt berättigade

med hänsyn till det oerhörda utnyttjandet av oljetillgängarna,

som de senaste årens behov medfört.

Storleken av världens oljetillgångar är icke med säkerhet känd, men

uti en officiell rapport, som år 1921 avgavs av inrikesministeriets geologiska

avdelning i Washington återfinnas vissa uppskattningar, som hänföra

sig till den dåtida uppfattningen om läget, och vari följande uttalanden

göras.

»De sista siffrorna, som sammanställts av geologiska avdelningen i in-,

rikesministeriet, visa, att främmande länder konsumera hälften så mycket

petroleum som Förenta staterna, under det att deras areal är sju gånger

så stor.»

»Dessa länder förbruka för närvarande 200 miljoner barrels per år. De

äga tillgångar, som räcka 250 år. Motsatsen är i ögonen fallande beträffande

Förenta staternas produktion, som med en förbrukning av 400 miljoner

barrels per år, icke medgiver säker tillgång för mer än 18 år framåt.

Med andra ord, Förenta staterna uttömma sina tillgångar på olja 18

gånger fortare än den övriga världen.»

»Om man bortser från allt, som kan erhållas genom destination av

skiffer eller på annat sätt, kan sammanlagda mängden av det petroleum,

som i hela världen kan vinnas ur jorden, uppskattas till 60 miljarder

barrels. Härav anses, mer eller mindre definitivt, 43 miljarder kunna

utvinnas genom lyckade borrningar. Resten utgöres av det petroleum,

som man hoppas kunna finna i andra trakter, varest oljekällor, asfaltlager

och gynnsamma geologiska förhållanden hava konstaterats, utan

att man borrat brunnar för att driva effektiv produktion av olja.»

»Av denna enorma totalsumma, som nästan motsvarar 13 gånger så

mycket som hittills utvunnits ur den amerikanska jorden och ungefär

9 gånger så mycket olja, som tills dato frambragts över hela världen, finnes

endast 7 miljarder barrels (i runt tal) i Förenta staterna och på Alaska

De övriga 53 miljarderna finnas utomlands.»

»Denna sista totalsumma är ungefär lika fördelad mellan gamla och

nya världen, i det amerikanarna disponera över en kvantitet, som i det

närmaste motsvarar tillgången i övriga kontinenters fyndigheter. Men,

liksom är fallet med kol, kommer exploateringen att utveckla sig mycket

fortare norr än söder om ekvatorn.»

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 154 höft. (Nr 193.)

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

»Lyckligtvis är det omöjligt att utvinna de 7 miljarder barrels, som

ännu finnas i den amerikanska jorden, under en så kort period som 18

år. I stället för att exploatera våra tillgångar så fort, böra vi alltså antingen

införa så mycket petroleum som möjligt från främmande länder

eller minska vår förbrukning av olja. Våra efterkommande måste antagligen

göra båda delarna.»

Då ett fat innehåller 42 gallons eller ungefär 130 kilogram, framgår

av det anförda, att den totala världstillgången av olja i nämnda rapport

uppskattades till 6 a 8 miljarder ton, varav fyndigheterna i U. S. A. beräknades

innehålla cirka 7 miljarder barrels, motsvarande omkring 910

miljoner ton råolja. Av de kända fyndigheterna i olika länder äro många

ännu icke bearbetade och uppskattningen måste redan av denna anledning

anses mycket osäker.

För att lämna ett begrepp om de olika ländernas betydelse såsom oljeproducenter

må följande siffror anföras. De hava sammanställts av uppgifter,

hämtade ur senast tillgängliga årgång av The Mineral Industry,

Käoljeproduktloueii.

1901

1905

1911

1918

1919

1920

1921

1922

Världsproduktionen

i miljoner

ton

.... 21.8

.... 28.0

.... 44.8

.... 65.4

.... 72.2

.... 90.4

.... 99.5

.... 110.5

Andel i världsproduktionen

i miljoner ton

’. S. A.

Mexiko

Kyss-

land

Övriga

länder

9.0

_

11.1

1.7

17.5

0.04

7.1

3.86

28.7

1.8

8.6

5.7

46.8

8.8

3.5

7.8

49.2

11.8

4.i

7.«

57.6

21.8

3.8

8.2

61.4

25.1

3.8

9.2

71.7

24.o

4.6

10.2

Andel i världsproduktionen i %

ir. S. A.

Mexiko

Kyss-

land

Övriga

länder

41.8

—

50.9

7.8

62.5

0.1

25.4

12.o

64.1

4.0

19 2

12.7

70.8

12.7

5.4

ll.i

68.1

15.7

5.7

10.6

63.7

23.6

3.7

9.0

61.7

25.2

3.8

9.8

64.0

21.7

4.2

9.2

De lavinartat ökade siffrorna för världsproduktionen framträda ännu

skarpare, om man betänker, att densamma år 1880 utgjorde icke fullt 4

miljoner ton, år 1890 nära 10, år 1900 nära 20 och år 1913 nära 50 miljoner

ton.

U. S. A. och Ryssland voro före år 1910 de största producenterna. Efter

år 1910 hava även de mexikanska oljefälten bearbetats i större skala. Ett

närmare studium av den utveckling, råoljeproduktionen tagit i olika

länder, visar för U. S. A. en alltjämt fortlöpande stegring, för Ryssland

till tiden omkring sekelskiftet likaledes en stark stegring men därefter

praktiskt taget stagnation under eu lång följd av år, varefter av känd

anledning de senaste åren visa en stark tillbakagång. Ökningen för

övriga länder faller till större delen på Mexiko, vars produktion oavbrutet

ökats sedan tiden omkring sekelskiftet.

För att fylla det svenska behovet av brännolja och bensin har U. S. A.

hittills varit den största leverantören. Det är därför av särskilt intresse

att följa den amerikanska produktionens utveckling, vilken framgår av

nedanstående tabell, likaledes sammanställd av uppgifter, som återfinnas

i The Mineral Industry.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition Nr 193. 59

Uaoljeproduktioiien i U. 9. A.

i miljoner ton.

A r

19 In

1919

1920

1921

1922

Varldsproduktion ...............................

..... 65.4

72.2

90.4

99.s

110-6

lT. S. A. produktion ............................

..... 46.»

19.2

57.8

61.4

71.7

„ import ..................................

..... 4.9

6.9

13.K

16.8

16.2

„ export ..................................

..... 0.G4

0.7»

1.11

1.16

1.88

export av bensin ...................

1.12

1.98

—

I.co

1.74

„ konsumtion .......................

..... 53.(1

54.7

69.»

68.4

76.2

t''. S. A i % av världsproduktionen:

produktion ............................

..... n%

»''8 %

64 %

62 %

65 %

konsumtion.............................

....

76 %

76 %

69 %

70 %

I ovanstående tabell hava icke in- och utgående lagerbehållningar vid

årsskiftena införts.

Av de anförda siffrorna framgår, att produktionen i U. S. A. år 1922

utgjorde 65 procent och konsumtionen 70 procent av världsproduktionen.

Ett betydande deficit måste alltså detta liksom föregående år täckas

genom import. 1 ett av de senast tillgängliga häftena av Engeneering &

Mining Journal Press uppskattas produktionen i U. S. A. till 94 miljoner

ton för år 1923, alltså en ökning av 31 procent i jämförelse med näst föregående

år, en siffra som är så mycket mera anmärkningsvärd, 6om

den geologiska avdelningen hade uppskattat den totala tillgången för

olja i U. S. A. till blott omkring 910 miljoner ton. Produktionssiffran för

är 1923 skulle alltså representera mera än 10 procent av den uppskattade

totaltillgången i IT. S. x\. Är den anförda uppskattningen av oljetillgångarna

i U. S. A. och produktionssiffran för år 1923 riktig, skulle fyndigheterna

redan inom 10 år vara uttömda, även utan stegring av den nu årligen

ökade konsumtionen. När det blir nödvändigt att fylla detta väldiga

behov genom import från andra länder, förefaller det antagligt, att

en prisstegring måste följa. Det torde nämligen vara otvivelaktigt, att

de hittills bearbetade oljefyndigheterna varit de för världshandeln lättast

tillgängliga, och likväl har man, för att nämna endast ett exempel, fått

tillgripa sådana åtgärder, som att mellan Baku och Batum bygga en dyrbar

rörledning av 900 kilometers längd för att nå skeppningshamn. I den

mån nu bearbetade och relativt lätt tillgängliga fyndorter uttömts, måste

givetvis från kustorter mera avlägsna sådana uppsökas. Härigenom komma

kostnaderna att stegras icke blott för transporterna utan även för de

borrningar, vilka nödvändigtvis måste ske, innan fyndigheterna kunna

bearbetas. Dylika borrningar sluka redan nu stora kapital och få ofta

ske med negativt resultat. Med en prisstegring för råoljan följer en sådan

även för bensinen, som till högst 10 procent kan utvinnas av råoljan.

Men icke nog härmed; den stagnation av produktionen, som uppstått vid

vissa fyndigheter, visar, att förråden icke äro outtömliga. Härtill kommer,

att ett hänsynslöst exploaterande, speciellt av de mexikanska fyndigheterna,

har medfört, att många av de rikaste oljekällorna komma

att sina ut betydligt hastigare, än vad fallet vore, om driften skedde med

tillbörlig försiktighet.

Den prisstegring, som redan under nuvarande driftsförhållanden varit

ofrånkomlig, har man sökt hejda genom att år för år sänka bensinens

kvalitet. Beviset härför ligger i den år från år höjda specifika vikten.

Densamma understeg ännu för få år sedan O.700 men är numera betydligt

högre. Man söker vidare att öka. bensinmängden genom att på artificiell

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

väg framställa bensin genom den s. k. »krackningsmetoden» ur oljor,

vilka i sig själva icke innehålla bensin.

Det starkt ökade kravet på motorbränsle har väl knappast i något land

varit mera allmänt förutsett. Ett talande bevis härför är ju bland annat

den i det föregående omnämnda rapporten från inrikesministeriets geologiska

avdelning i Washington, i vilken antages, att produktionen i U.

S. A. icke skulle förmå att uttömma de uppskattade oljetillgångarna på

kortare tid än 18 år, under det att de nuvarande produktionssiffrorna

snarast tyda på, att mindre än 10 års skattning av fyndigheterna skulle

medföra ett dylikt resultat. I huru ringa grad man i vårt land förmått

att bedöma det framtida behovet, belyses drastiskt av det betänkande, som

skifferoljesakkunnige avlämnade den 1 augusti 1918. Man hade beräknat

den årliga stegringen av bensinförbrukningen inom landet, och behovet antogs

komma att utgöra c:a 25,000 ton år 1958. I själva verket steg importen

av bensin redan påföljande år, 1919, till 23,218 ton och var år 1923 ej

mindre än 86,150 ton.

Enligt de anförda uppskattningarna av världens oljetillgångar återstå

visserligen ännu mycket betydande sådana, men de äro icke outtömliga,

vissa äro svåråtkomliga och andra åter, 17 procent, existera ännu så länge

närmast på papperet; man har på grund av vissa slutsatser anledning att

hoppas, att de skola finnas till. Det måste i varje fall anses föreligga fullt

fog för de uttalade farhågorna, att den våldsamt ökade oljeproduktionen

innebär, att världens oljeförråd inom en icke avlägsen framtid komma att

sina ut, om icke nya och lätt tillgängliga fyndigheter upptäckas.

Stockholm den 14 mars 1924.

Hjalmar Hexmburger.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:166 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående handel s. 4 i texten