Angående godkännande av ett mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union avslutet handelsavtal
1924-03-15 · 26 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:199, Angående godkännande av ett mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union avslutet handelsavtal
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av
ett mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union avslutet handelsavtal; given Stockholm.s slott den 19
mars 1924.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över handelsärenden
och över utrikesdepartementsärenden för den 15 mars 1924 samt
över handelsärenden för denna dag ävensom med överlämnande av ett den
15 samma mars, under förbehåll av riksdagens godkännande, mellan Sverige
och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union avslutet handelsavtal, som
bildar ett oskiljaktigt helt, i vars bestämmelser någon förändring icke kan
äga ram, vill Kungl. Maj:t härmed äska riksdagens godkännande av berörda
avtal.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
Bihang till riksdagens protokoll 1924.
1 samt
ISO höft. (Nr 199./
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
(Autentisk text.)
Commerciäl Agreement between Sweden
and the Union of the Socialist
Soviet Republics.
The Royal Swedish Government
and the Government of the Union
of the Socialist Soviet Republics —
herein-after referred to as the Union
Government — being hoth desirous
to safeguard and develop the commercial
relations between their countries,
have decided to enter into the
following Commerciäl Agreement.
Artide I.
Both parties agree by every means
to facilitate trade between the two
countries, Such trade shall be carried
on in conformity with the legislation
in force in each country.
Trade between the two countries
shall not be subjected to other restrictions
or other or higher duties
than those imposed on the trade with
any other country.
Artide II.
1. For the purpose of förtimring
the commerciäl relations between the
two countries, each party undertakes,
subject to the existing regulations
regarding the admission of foreigners
in the respective country, to grant
admittance to its territory to nationals
of the other party for com
-
(Svensk översättning.)
Handelsavtal mellan Sverige och De
Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union.
Kungl. Svenska Regeringen oeh
Regeringen för de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union — i det
följande kallad Unionens regering
vilka båda äro besjälade av
önskan att vidmakthålla och utveckla
de kommersiella förbindelserna
mellan sina länder, hava beslutat
att träffa följande handelsavtal.
Artikel I.
Båda parterna överenskomma att
på allt sätt underlätta handeln mellan
de två länderna. Denna handel
skall äga rum i överensstämmelse
med i vartdera landet gällande lagstiftning.
Handeln mellan de tva
länderna skall icke vara underkastad
andra restriktioner eller andra eller
högre avgifter än dem, som gälla
för handeln med vilket som helst
annat land.
Artikel II.
1. För att befrämja de kommersiella
förbindelserna mellan de båda
länderna förpliktar sig vardera parten
att, i enlighet med i respektive
land gällande bestämmelser angående
tillträde för utlänningar och
under iakttagande av full reciprocitet,
bevilja tillträde till sitt område
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 191).
mercial and industrial activities and
for other justiflable purposes under
observance of full reciprocity.
2. Nationals and corporations
(juridical persons) of tke one party
who have been admitted to the
territory of the other for the purpose
of carrying on trade etc. shall
be entitled to enter into any sort
of commercial, credit and financial
transactions in connection with trade
under this Agreement and in accordance
with the laws of the country.
They shall enjoy the same pretention
to person and property as is or may
be granted to nationals or corporations
of any other country.
Furthermore, they shall enjoy all
rights, privileges and facilities that
are or may be granted to nationals
or corporations of any other country,
including the right to compete for
concessions etc., the right to import,
in accordance with this Agreement
and the legislation in force, property
intended for their personal use and
to reexport goods still remaining on
storage åt customhouses.
They shall not be subjected to
any other or higher taxes, duties
or imposts whatsoever than those
imposed on nationals or corporations
of any other country.
3. Nationals and corporations of
each party shall have the right,
subject to observance of the legislation
in force, to appear before the
courts as plaintiff or defendant and
to apply to the authorities of the
other party.
för den andra partens medborgare i
och för utövande av handels- och
näringsverksamhet ävensom för
andra berättigade ändamål.
2. Medborgare och sammanslutningar
(juridiska personer), tillhörande
den ena parten, vilka erhållit
tillträde till den andra partens område
för att därstädes bedriva handel
etc., skola äga rätt att ingå i
alla slags transaktioner av kommersiell,
kredit- och finansiell natur i
samband med handel enligt detta
avtal och i överensstämmelse med
landets lagar. De skola åtnjuta
samma skydd till person och egendom
som medborgare eller sammanslutningar
från varje annat land.
De skola vidare komma i åtnjutande
av alla rättigheter, förmåner
och lättnader, som tillerkänts eller
kunna komma att tillerkännas medborgare
eller sammanslutningar från
vilket som helst annat land, däri
inbegripen rätten att konkurrera om
koncessioner o. d., rätten att, i överensstämmelse
med detta avtal och
gällande lagstiftning, införa egendom,
avsedd för personligt bruk,
och rätten att återutföra varor, som
ännu befinna sig i tullens förvar.
De skola icke vara underkastade
andra eller högre skatter, avgifter
eller pålagor av något slag än dem,
som gälla för medborgare eller sammanslutningar
från vilket som helst
annat land.
3. Medborgare och sammanslutningar
från vartdera landet skola
hava rätt, under iakttagande av gällande
lagstiftning, att uppträda såsom
kärande eller svarande inför
det andra landets domstolar och att
hänvända sig till dess myndigheter.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
4. Nationals of each party shall
be exempt by the other party from
all compulsory service whatsoever,
whether civil, naval,military or other
and from any contributions, whether
pecuniary or in kind, imposed as
an equivalent for sueh service.
5. Funds, goods, ships, movable
or immovable property, belonging to
the nationals or corporations of the
one country, lawfully imported into
or acquired in the other country,
shall not be subjected therein —
on the part of the Government or of
any local authority — either to confiscation
or to requisitum, without
full compensation and otherwise
than in accordance with the laws
of the country, these laws being, as
far as concerns the Union, artides
69 and 70 of the Civil Code (puhlished
in the Isvestia VZIK nr 256—
1922) and the Annexes thereto now
in force.
6. The Swedish and the Union
Governments shall not refuse transit
visas to the nationals of the other
party, going via Sweden or the
Union to other countries, subject to
the existing regulations regarding
the transit of foreigners.
Article III.
Disputes originating from eontraets
concluded between one country
or its nationals and corporations
and the other country or its
nationals and corporations shall,
according to the principles of International
law, be hrought before the
proper court of either country
4. Medborgare frän det ena landet
skola inom det andra landet vara
fritagna från all slags tvångstjänst,
vare sig civil, militär, till sjöss eller
av annan art, ävensom från alla i
stället härför utgående pålagor, vare
sig i penningar eller in natura.
5. Penningmedel, varor, fartyg,
fast eller lös egendom, tillhörande
medborgare i det ena landet och lagligen
införda till eller förvärvade i
det andra landet, skola icke därstädes
vara underkastade — från regeringens
eller någon lokal myndighets
sida — vare sig konfiskation eller
rekvisition utan full ersättning och
annorledes än i överensstämmelse
med landets lagar, vilka, vad Unionen
angår, skola utgöras av artiklarna
69 och 70 i civillagen (offentliggjorda
i Isvestia VZIK nr 256—
1922) och de bihang härtill, som
för närvarande äro i kraft.
6. Svenska regeringen respektive
Unionens regering skall icke vägra
visum för genomresa för medborgare,
tillhörande den andra parten, vilka
genom Sverige eller Unionens område
begiva sig till andra länder,
dock med iakttagande av vad angående
utlänningars genomresa är
eller kan bliva stadgat.
Artikel III.
Tvister, uppkomna på grund av
kontrakt mellan det ena landet eller
dess medborgare och sammanslutniDgar
och det andra landet eller dess
medborgare och sammanslutningar,
skola, med iakttagande av den internationella
rättens principer, underställas
behörig domstol i ettdera lan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
unless otherwise decided by the
eontents of the deed or by special
agreement.
Artide IV.
1. Swedish merchaut ships and
tkose of the Union as well as the
cargoes of such ships shall in the
ports of the Union and Sweden
respectively receive in all respects
the same treatment, facilities, privileges
and protection, as are accorded
to the merchant ships of any other
country and their cargoes. This
stipulation refers to all the facilities
in respect of coal and water, berthing,
dry docks, cranes, ware-houses,
repairs and pilotage and generally
all services, appliances and premises
connected witk merchant navigation.
The right of cabotage is however
excepted.
The treatment, protection and
privileges accorded to masters, crews
and passengers of such ships shall
be in no respect inferior to those
accorded to the nationals of any
other country.
2. Duties of any kind and nomination
levied in the ports of one
party on ships belonging to the
other party or its nationals or on
the cargoes of such ships shall
uot exeeed the corresponding duties
levied on the ships of any other
country or their cargoes.
3. Certificates of registry and
other documents of the same kind,
issued by the competent authorities
det, såvida icke genom innehållet i
kontraktet eller särskild överenskommelse
gives anvisning på annat
förfarande.
Artikel IV.
1. Svenska handelsfartyg och
handelsfartyg från Unionen såväJ
som sådana fartygs last skola i
Unionens respektive Sveriges hamnar
i alla avseenden åtnjuta samma
behandling, lättnader, förmåner och
skydd som fartyg från varje annat
land och deras last. Denna bestämmelse
har avseende på alla lättnader
i fråga om kol och vatten, kaj- och
ankarplats, torrdockor, kranar, varumagasin,
reparationer och lotsning
och över huvud alla tjänster, hjälpmedel
och lokaler, vilka stå i samband
med sjöfarten. Rätten till
kustfart är dock undantagen.
Den behandling, det skydd och
de förmåner, som tillerkännas befäl,
besättning och passagerare på sådana
fartyg, skola i intet avseende vara
mindre gynnsamma än den behandling,
det skydd och de förmåner,
som tillerkännas medborgare från
vilket som helst annat land.
2. Avgifter av varje slag och
benämning, vilka i det ena landets
hamnar påläggas fartyg, tillhörande
den andra parten eller dess medborgare,
eller sådana fartygs last,
skola icke överstiga de motsvarande
avgifter, som påläggas fartyg från
vilket som helst annat land eller
deras last.
3. Registreringscertifikat och andra
handlingar av liknande slag,
vilka utfärdats av det ena landets
6
Kungl. Mai:ts proposition Nr 199.
of the one country, shall be regarded
by tbe autborities of tbe other
country as proving the nationality
of ships.
Bills of measurement, issued by
tbe one party, shall be recognized
by the other party in accordance
with a special agreement between
the two countries, which shall be
concluded as soon as possible.
Pending the conclusion of such
agreement, both parties undertake
tö recognize, as long as the present
Agreement is in force, the continued
validity of the declaration between
Sweden and Russia of 27th (14th)
June 1907 regarding mutual recognition
of bilis of measurement.
Artide V.
Pree transit of goods from and to
the other country will be permitted
according to the existing regulations
in the respective countries
and under the observance of full
reciprocity. Nothing in this stipulation
shall, however, entitle either
party to claim the benefit of special
transit agreements made by the
other party with any third country.
Artide VI.
Fack party undertakes when requested
to assist to the best of its
ability the Official Representatives
of the other party in linding premises
necessary for living and carrying
on their work.
Artide VII.
Both parties agree to renew, iinmediately
after the entering into
behöriga myndigheter, skola av det
andra landets myndigheter erkännas
såsom bevis angående fartygs nationalitet.
Mätbrev, som utfärdats av den
ena parten, skall erkännas såsom
giltigt av den andra parten i enlighet
med särskilt avtal mellan
de två länderna, vilket skall slutas
snarast möjligt.
I avvaktan på avslutandet av ett
sådant avtal förplikta sig båda parterna
att, så länge detta handelsavtal
är i kraft, erkänna den fortsatta giltigheten
av deklarationen mellan
Sverige och Ryssland den 27 (14)
juni 1907 angående ömsesidigt erkännande
av mätbrev.
Artikel V.
Fri transitering av varor från
och till det andra landet skall vara
tillåten i överensstämmelse med
gällande bestämmelser i respektive
land och under iakttagande av full
reciprocitet. Ingendera parten skall
dock på grund av denna bestämmelse
kunna göra anspråk på att
komma i åtnjutande av sådana speciella
transiteringsförmåner, vilka
av den andra parten medgivits
något tredje land.
Artikel VI.
Vardera parten förpliktar sig att
på begäran efter bästa förmåga bistå
den andra partens officiella representanter
med anskaffande av
nödiga bostads- och arbetslokaler.
Artikel VII.
Båda parterna överenskomma att
—- omedelbart efter detta avtals
7
Kanal■ Maj.ts proposition Nr J99-
force of Glis Agreernent, regular
posta] and telegrapliic service between
the two countries in conformity
with conditions that may be
agreed upon between the post and
telegraph administrations of the two
countries.
Articlo Vill.
No elaim may be made in view
of the stipulation in this Agreement
on any privilege that the
Swedish Government have accorded
or may accord to Denmark or Norway,
or both these countries, as long
as the same privilege has not been
extended to any other country.
Equally no elaim may be made on
any privilege that the Union Government
have accorded or may accord
to the States bordering on the Union
in Asia, as long as the same privilege
has not been extended to any
other country.
Moreover, neither party may
make any elaim (in virtue of the
artides I, II sec. 2, para. 2 and IV
see. 2 of this Agreernent) to rights,
privileges or facilities that the other
party has accorded or may accord
exclusively to countries which have
recognized the Union Government
de jure before February 15, 1924.
Artide IX.
If either of the parties should
wish to terminate the present Agreeinent,
such party should give six
months’ notice thereof. In the event
of this Agreernent being terminated
ikraftträdande — återupptaga regelbundna
post- och telegrafförbindelser
mellan de båda länderna i överensstämmelse
med de villkor, som
kunna bliva fastställda genom överenskommelse
mellan de båda ländernas
post- och telegrafförvaltningar.
Artikel Vill.
Frän rysk sida skall icke på grund
av bestämmelserna i detta avtal anspråk
kunna göras på förmån, som
svenska regeringen medgivit eller
kan komma att medgiva Danmark
eller Norge eller båda dessa länder,
så länge icke samma förmån medgivits
ytterligare något land.
Icke heller skall från svensk sida
anspråk kunna göras på någon förmån,
som Unionens regering medgivit
eller kan komma att medgiva
de stater, som gränsa till Unionens
område i Asien, så länge icke
samma förmån medgivits ytterligare
något land.
Slutligen skall ingendera parten
kunna (med stöd av artiklarna
I, II mom. 2, andra stycket och IV
mom. 2) göra anspråk på rättigheter,
förmåner eller lättnader, som
den andra parten medgivit eller kan
komma att medgiva uteslutande de
länder, vilka erkänt Unionens regering
de jure före den 15 februari
1924. ..-UU
Artikel IX.
Om endera parten skulle önska
frånträda avtalet, skall tillkännagivande
härom ske sex månader i
förväg. I det fall att detta avtal
upphör att gälla — vare sig på
opaginerad Kontrollera mot PDF
&
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
either by notice or mutual agreement,
the nationals from the one
country shall be allowed to remain
in the country where they have been
residing during a period necessary
for the complete winding up of commercial
transactions and for the
disposal or export of goods belonging
to nationals and corporations
of their country and which have
been imported or acquired according
to this Agreement.
The period thus being allowed for
the winding up of affairs may, however,
not exceed six months af ter the
termination of the Agreement.
Article X.
The present Agreement shall be
ratified by His Majesty the Ring of
Sweden, subject to the consent of
the Riksdag, and by the Union Central
Executive Committee.
The ratiflcations of the Agreement
shall be exchanged åt Stockholm,
within 8 weeks from the day
of the signature, and the Agreement
shall enter into force on the day of
the exchange of ratiflcations.
Done in duplicate åt Stockholm,
March 15th, 1924.
Eliel Löfgren. Val. Ossinsky.
(I- S.) (L. S.)
grund av uppsägning eller ömsesidig
överenskommelse — skola medborgare
från vartdera landet äga
kvarstanna i det land, där de varit
bosatta, under den tid, som är nödvändig
för det fullständiga avvecklandet
av handelstransaktionerna
samt för avyttrande eller utförsel
av sådana varor, som tillhöra medborgare
eller sammanslutningar
från deras eget land och som införts
eller förvärvats i enlighet med
detta avtal.
Denna frist för affärers avvecklande
må dock icke överstiga sex
månader, räknat från avtalets upphörande.
Artikel X.
Detta avtal skall ratificeras avHans
Maj:t Konungen av Sverige,
under förutsättning av riksdagens
bifall, och av Unionens centrala
exekutiva kommitté.
Ratifikationshandlingarna till avtalet
skola utväxlas i Stockholm
inom åtta veckor från dagen för
undertecknandet, och avtalet skall
träda i kraft den dag, ratifikationshandlingarna
utväxlas.
Upprättat i tvenne exemplar i
Stockholm den 15 mars 1924.
Eliel Löfgren. Val. Ossinsky.
(I- s.) ([.. S.)
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 199.
9
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans KungL
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 15 mars 1924.
N ärvarande:
Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför cbefen
för handelsdepartementet, statsrådet Wohlin:
I början av år 1920 utsände den ryska sovjetregeringen folkkommissarien
Krassin för att i utlandet söka träffa avtal angående återupptagande av de
avbrutna handelsförbindelserna mellan Ryssland och övriga länder. Det första
avtal av detta slag, som herr Krassin lyckades få till stånd, ingicks med
Sverige i maj 1920. Avtalet slöts icke direkt mellan regeringarna utan
mellan de ryska kooperativa föreningarnas centralorgan Centrosojus och
Sveriges allmänna exportförening och hade sålunda icke karaktären av ett
officiellt handelsavtal. Regeringarna medverkade emellertid till avtalets ingående.
Enligt avtalet skulle vardera parten äga att till det andra landet utsända
en handelsdelegation, bestående av högst 15 medlemmar, vilka skulle åtnjuta
för handelsverksamheten erforderlig post- och telegraffrihet. I ett antal paragrafer
fastställdes därefter de övriga villkor, varunder dessa delegationer skulle få
utöva sin verksamhet och handeln mellan de två länderna äga rum. Från
svensk sida framhölls uttryckligen, att avtalet i intet avseende finge anses
prejudicera regeringens förhållande till ryska rådsregeringen, liksom icke
heller svenska statens eller svenska undersåtars fordringar eller skadeståndsanspråk
å Ryssland.
Våren 1921 följdes detta avtal av överenskommelser mellan sovjetregeringen
samt England och Tyskland, vilka överenskommelser voro byggda
efter mönster av det svenska avtalet, men skilde sig därifrån bland annat i
det hänseendet, att de voro slutna direkt av vederbörande regeringar. Härigenom
hade sovjetregeringen uppnått ett erkännande de facto av England
och Tyskland och sökte nu vinna detsamma även i andra länder, däribland
Sverige. I sådant syfte hemställde sovjetregeringen under sommaren 1921
genom chefen för ryska handelsdelegationen i Stockholm hos svenska regeringen»
att förhandlingar om ett officiellt avtal måtte upptagas, och förklarade, att
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
ett sådant avtal numera från rysk sida betraktades som en förutsättning för
de kommersiella förbindelsernas fortbestånd. Sovjetregeringen hade nämligen
för avsikt att koncentrera sina beställningar i utlandet på sådana länder,
med vilka officiella avtal slutits, varvid man helst såge, att avtalen ginge ut
på ett erkännande de jure av sovjetregeringen. Dessutom anförde man från
rysk sida ännu ett skäl, varför man önskade med Sverige upptaga förhandlingar
om ett nytt avtal. För att sovjetregeringen skulle kunna i större utsträckning
verkställa inköp av varor i Sverige vore det nödvändigt, att den
erhölle kredit i någon form. Enskilda svenska firmor kunde emellertid icke
lämna kredit i erforderlig omfattning, och man hoppades därför, att svenska
staten skulle finna möjlighet härtill. Avtalsförhandlingarna borde sålunda
taga sikte på en uppgörelse också i detta avseende.
A svensk sida förklarade man sig villig att upptaga förhandlingar om ett
officiellt handelsavtal. De viktigaste svenska önskemålen i avseende å Ryssland
voro vid denna tid dels att erhålla garanti för att sovjetregeringen
skulle lämna ersättning för de förluster, som svenska staten och enskilda
svenska medborgare lidit till följd av den ryska revolutionen, dels att de
beställningar på varor, som man beräknade, att sovjetregeringen skulle göra i
utlandet, i största möjliga utsträckning bleve placerade i Sverige. Man tänkte
■sig alltså på båda sidor möjligheten av ett ganska vittomfattande avtal, och
när förhandlingarna hösten 1921 upptogos i Stockholm, rörde de sig till en
början om alla de nu nämnda frågorna.
Emellertid visade det sig snart nog under förhandlingarnas lopp, att man
i de viktigaste punkterna icke kunde komma till samförstånd. I ersättningsfrågan
ville man å rysk sida icke uttryckligen påtaga sig någon betalningsskyldighet,
och redan till följd härav ansåg man å svensk sida i dåvarande
läge ett erkännande de jure icke böra komma ifråga. Beträffande kreditfrågan
framlades olika förslag, men förhandlingarna strandade jämväl på
denna punkt. Det återstod då att försöka få till stånd ett allmänt handelsavtal
av ungefär samma typ som de avtal, Ryssland träffat med en del andra
länder. Efter förhandlingar enligt denna linje undertecknades i mars 1922
ett sådant avtal, vars ikraftträdande dock gjordes beroende av att det bleve
godkänt av svenska riksdagen.
Avtalsförslaget var i stort sett byggt efter samma grunder som det engelskryska
avtalet, dock med vissa betydande olikheter. De viktigaste av dessa sammanhängde
med att handeln mellan länderna icke begränsades på sådant sätt,
att endast en fåtalig delegation från vartdera landet erhölle inresetillstånd till
den andra partens område. Enligt förslaget skulle medborgare från vardera
parten utan angiven begränsning till antalet, men under iakttagande av
gällande regler för inresetillstånd, få inkomma till det andra landet för att
där driva handel och annan näringsverksamhet. För handeln mellan de
två länderna skulle icke uppställas ogynnsammare villkor än för handeln
med andra länder. Bägge parterna garanterade medborgare från det andra
landet samma säkerhet till person och egendom som andra utlänningar samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
n
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191).
frihet från nationalisering och rekvisition annorledes iin mot skälig ersättning,
ävensom befrielse från alla slag av tvängstjänst. Eu officiell representant
med erforderlig personal från vartdera landet skulle mottagas i det andra
landet och där åtnjuta i avtalet bestämda rättigheter, varigenom hans ställning
komme att närma sig den, vilken representanter för de jure erkända
länder intogo. Den ryska officiella representanten skulle i Sverige betraktas
som den enda representanten för ryska riket med alla härav följande konsekvenser.
I avseende å ersättningsfrågan innehöll förslaget en bestämmelse,
enligt vilken båda parterna förklarade, att alla anspråk från endera partens
eller dess medborgares sida mot den andra parten i fråga om egendom eller
rättigheter eller i fråga om förpliktelser, som åvilade nuvarande eller föregående
regeringar i respektive land, skulle rättvist regleras i ett kommande
definitivt fördrag eller genom internationell uppgörelse eller på annat sätt,
varom man ömsesidigt kunde överenskomma.
Detta förslag till preliminär handelsöverenskommelse med Ryssland framlades
av Kungl. Maj:t i proposition (nr 96) till 1922 års riksdag för godkännande.
Propositionen blev emellertid icke av riksdagen bifallen.
1 motiveringen för avslaget anfördes, att riksdagen funnit åtskilliga bestämmelser
i avtalet mindre tillfredsställande. En huvudanmärkning var,
att avtalet icke syntes vara ägnat att främja en skälig uppgörelse av de anspråk
på gottgörelse, vilka uppkommit som en följd av de revolutionära
rörelserna i Ryssland och särskilt genom den nuvarande ryska styrelsens
ingripande i fråga om svenska medborgares egendom och förvärvsmöjligheter.
Samtidigt med att riksdagen till följd härav och även av andra skäl fann
det framlagda förslaget oantagligt, betonades emellertid från alla partier
inom riksdagen, att en tillfredsställande uppgörelse med Ryssland vore önskvärd
och att man följaktligen förväntade, att regeringen även i fortsättningen
skulle göra vad på den ankomme för att få till stånd ett avtal, som vore till
fördel för båda parterna.
Detta riksdagens beslut fattades i maj 1922. I korthet ma erinras om det
läge, vari den ryska frågan i sin helhet då befann sig.
Konferensen i Genua hade nyss hållits. Där hade för första gängen
officiella ombud för sovjetregeringen sammanträffat med ombud för de
flesta andra europeiska regeringar. Konferensen hade emellertid ådagalagt
den rådande motsättningen mellan rysk och västeuropeisk rättsuppfattning.
Av flertalet regeringar hade framlagts förslag att upptaga skadeståndsfrågan
till behandling, men dessa förslag hade från rysk sida besvarats med ett
tillkännagivande, att sovjetregeringen icke ansåge sig skyldig att fullgöra
förpliktelser, som tidigare ryska regeringar ådragit sig. Någon gottgörelse
för de förluster, som utlänningar lidit i Ryssland, ville sovjetregeringen
icke lämna. Den vore emellertid beredd att låta de tidigare utländska innehavarna
av egendom i Ryssland ånyo komma i besittning därav i form av
koncessioner, på villkor som för varje fall skulle bestämmas genom överens
-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
kommelse mellan sovjetregeringen och koncessionstagaren. I övrigt skulle
tidigare ryska regeringars förbindelser eventuellt i någon omfattning erkännas
i utbyte mot medgivanden från andra länders sida, särskilt mot det att Ryssland
erhölle kredit till på förband fastställda belopp. Denna ryska ståndpunkt
kunde icke godtagas av övriga makter, och konferensen upplöstes
utan annat resultat än att man beslöt sammanträffa till en ny konferens i
Haag några veckor senare.
Det var under tiden mellan dessa två konferenser, i Genua och i Haag.
som riksdagens förberörda beslut fattades. Genuakonferensen hade ådagalagt
sovjetregeringens ovillighet att tillmötesgå de skadeståndsanspråk från utlandet,
vilkas godkännande i Västeuropa ansågs som en förutsättning för att tillfredsställande
förbindelser med Ryssland skulle kunna komma till stånd. Om den
västeuropeiska ståndpunkten under sådana förhållanden skulle kunna genomdrivas,
var det tydligen nödvändigt, att alla intresserade länder uppträdde
på en gemensam front. Det hade då, inför den stundande Haagkonferensen,
lätt kunnat framstå som ett utslag av bristande solidaritet, om Sverige just vid
denna tidpunkt tagit ett så betydande steg till närmande mot Ryssland, som
ett godkännande av det framlagda avtalsförslaget, med dess vittgående koncessioner
åt den ryska ståndpunkten, skulle hava inneburit. Utan tvivel inverkade
denna omständighet på den ställning, som riksdagen intog till avtalsförslaget.
Emellertid infriades ej heller de förhoppningar, som hysts på ett gott resultat
av Haagkonferensen. Sovjetregeringen intog vid nämnda konferens
samma ståndpunkt som i Genua, och de övriga länderna ansågo sig lika
litet nu som då kunna godtaga denna ståndpunkt. Konferensen slutade sålunda
utan att någon uppgörelse kommit till stånd, och man både därefter
att utgå från att ordnandet av de olika ländernas mellanhavanden med
Ryssland måste ske genom överenskommelser mellan sistnämnda land och
varje annat land för sig.
Såsom förut antytts, förelågo redan vid denna tidpunkt flera avtal mellan
Ryssland och andra länder. De nya stater, som framgått ur det tidigare
ryska riket, ävensom Turkiet, hade i fredstraktaterna erkänt sovjetregeringen
de jure. Men bortsett från dessa stater hade endast ett europeiskt
land lämnat dylikt erkännande, nämligen Tyskland, som under Genuakonferensen
slutit det bekanta Rapallo-fördraget med Sovjetryssland. Provisoriska
handelsavtal, innebärande ett erkännande de facto av sovjetregeringen,
förelågo däremot med flera länder, bland vilka de viktigaste voro
England, Italien, Norge, Tjeckos]ovakiet och Österrike. Slutligen gällde
fortfarande det s. k. Krassin-avtalet med Sverige.
I enlighet med de förväntningar, varåt riksdagen, pa sätt förut nämnts,
givit uttryck, upptog den svenska regeringen så gott som omedelbart efter
Haagkonferensens slut arbetet på att finna en utgångspunkt för nya avtalsförhandlingar.
Bland annat igångsattes sålunda inom handelsdepartementet en bearbet
-
Kandi. Maj:ts proposition Nr 1!)!).
13
ning av det material, aom genom den s. k. ryska utredningskommissionen
sammanbragts rörande svenska medborgares och iöretags ersättningsan
språk på Ryssland. Denna bearbetning var synnerligen omlattande och
avslutades törst under eitex-sommaren 1923.
På hösten år 1922 föreslogs från rysk sida avslutandet av ett provisoriskt
arrangemang mellan de båda länderna för underlättande av handelsförbindelserna
i avvaktan på en mera definitiv överenskommelse. Till
svar härpå avlät dåvarande ministern för utrikes ärendena i december
1922 en nota, vari svenska regeringen bland annat begärde att få till Ryssland
sända några sina ombud för att genom dessa bilda sig en mening om
förhållandena i Ryssland och om möjligheterna att uppnå ett avgörande
av olika svävande frågor. 1 noten meddelades vidare, att, därest det ifrågasatta
besöket i Ryssland bleve tillfredsställande i avseende på utsikterna
till en rättvis överenskommelse i ersättningsfrågan och andra i
samband därmed stående frågor, svenska regeringen vore villig att öppna
officiella förhandlingar i Stockholm med representanter, utsedda av den
ryska sovjetregeringen, beträffande ersättningsfrågan och andra förut
diskuterade oavgjorda spörsmål.
Genom beslut den 2 februari 1923 uppdrog Kungl. Maj:t härefter åt f.
statsrådet, advokaten Eliel Löfgren och generalkonsuln J. Sachs att företaga
en resa till Ryssland för nyssnämnda ändamål. De sålunda utsedda
rapportörerna vistades i Ryssland under större delen av februari
månad och avlämnade vid sin återkomst till chefen för handelsdepartementet
en omfattande reseberättelse, vari de bland annat föreslogo, att
man skulle söka få till stånd en överenskommelse om ömsesidigt upprättande
av officiella representationer i de båda länderna.
Den 10 mars 1923 överlämnade ministern för utrikes ärendena till chefen
för ryska handelsdelegationen i Stockholm herr Kergentzeff ett memorandum,
i vilket svenska regeringen — under fasthållande av de svenska
ersättningsanspråken å Ryssland — förklarade sig villig att träffa ett
avtal efter följande linjer.
1) Vardera regeringen skulle från den andra mottaga en officiell representant,
åtföljd av ett bestämt antal sekreterare och andra medhjälpare.
Sovjetregeringens representant skulle i Sverige betraktas som den enda
representanten för Ryssland, vilket emellertid icke skulle medföra någon
rätt för ryska regeringen att göra anspråk på annan rysk egendom i Sverige
än den, som tillhörde den dåvarande handelsdelegationen i Stockholm.
2) De officiella representanterna skulle hava rätt att utställa och visera
pass och legalisera handlingar. De skulle tillvarataga sina regeringars och
medborgares intressen samt äga rätt att stå i fri förbindelse per post, telegraf
och trådlös telegraf med sin regering och dess organ ävensom att mottaga
och avsända officiella kurirer, som kunde medföra förseglat bagage
intill en vikt av 10 kilogram per vecka.
3) De officiella representanterna och deras personal skulle för sin egen
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
dom åtnjuta den immunitet, som enligt folkrätten tillkomme diplomatiska
representanter och deras personal.
4) Å båda sidor skulle man förbinda sig att icke utanför sina egna gränser
understödja eller uppmuntra till propaganda, riktad mot den andra
partens institutioner.
Det ryska svaret på detta memorandum kom att bliva något fördröjt, beroende
på det ombyte av representant i Stockholm för sovjetregeringen,
som vid denna tid ägde rum. Herr Kergentzeff avreste nämligen till
Moskva i mara, medförande det svenska förslaget, och först under därpå
följande juni månad anlände hans efterträdare, herr Ossinsky, till Stockholm.
Den 6 juli tillställde herr Ossinsky dåvarande ministern för utrikes
ärendena en skrivelse, innehållande svar på det svenska memorandum. I
detta svar meddelades, att sovjetregeringen helst skulle önska ett fullständigt
återupptagande av normala förbindelser mellan de två länderna,
vilket i sin fulla omfattning endast kunde uppnås genom att svenska regeringen
erkände den ryska, de jure. 1 andra hand kunde man tänka sig
förbindelserna oi-dnade på grundval av en handelsöverenskommelse av
ungefär samma typ som det av 1922 års riksdag icke godkända avtalsförtorslaget.
Sovjetregeringen ville emellertid icke heller motsätta sig den
nu föreslagna, enligt dess uppfattning, mindre tillfredsställande formen
av en noteväxling, som endast innebure reglering av frågan om representationerna,
I sådant fall önskade man dock vidtaga vissa icke närmare preciserade
ändringar i det från svensk sida framlagda förslaget.
Redan tidigare hade svenska regeringen genom igångsättandet av nya
utredningar fortsatt de påbörjade undersökningarna angående förutsättningarna
för ett praktiskt tillfredsställande avtal med Ryssland. Konferenser
hade hållits med i saken intresserade affärsmän. Dessa konferenser
hade i stort sett ådagalagt, att man på ett mycket växlande sätt
bedömde utsikterna till fruktbärande svensk affärsverksamhet i form av
handel med Ryssland eller ekonomisk verksamhet därstädes. Den »nya
ekonomiska politiken», som införts i Ryssland under år 1921, hade enligt
fleras mening icke i detta avseende medfört någon väsentlig ändring.
Emellertid ansågs i allmänhet, att de i samband med denna politik antagna
nya civil- och strafflagarna lade en något säkrare grund än den förut befintliga
för en traktatsenlig uppgörelse angående rättsliga och andra villkor
för utlänningars vistelse och verksamhet i Ryssland.
För att emellertid vinna ytterligare klarhet rörande den uppfattning,
som i förevarande avseende hystes av vederbörande representanter för dol
svenska näringslivet, och då det av sovjetregeringen lämnade svaret på
svenska regeringens förberörda memorandum syntes öppna möjligheter
till ett snart återupptagande av verkliga avtalsförhandlingar, anmodades
kommerskollegium att verkställa närmare utredning i ämnet samt däri
för egen del avgiva utlåtande. Kollegium inkom den 2 oktober 1923
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. IT*
med det infordrade utlåtandet och redogjorde därvid för de synpunkter,
som framförts vid inom kollegium hållna konferenser med representanter
för svensk handel, industri och sjöfart. För egen del uttalade kollegium,
att mycket vägande skäl syntes tala för slutandet av ett officiellt avtal
med sovjetregeringen. Till formen skulle ett sådant avtal kunna antingen
ansluta sig till samma typ av handelsavtal som 1922 års förslag
eller endast avse upprättandet av ömsesidiga officiella representationer
eller ock slutligen innebära ett fullständigt erkännande de jure. För
sin del ansåg kollegium ett handelsavtal av förstnämnda slag vara det
närmast till hands liggande och verksammaste medlet för ernående av
sådana mera normala relationer, som ur det svenska näringslivets synpunkter
framstode såsom önskvärda.
Till utlåtandet var fogat ett förslag till handelsavtal, avsett att läggas
till grund vid kommande förhandlingar och byggt på 1922 års avtalsförslag,
men med åtskilliga ändringar, överensstämmande med de önskemål,
som framställts av riksdagen.
De verkställda undersökningarna ävensom de från rysk sida gjorda uttalandena
häntydde sålunda på att tiden vore inne för nya avtalsförhandlingar.
I anledning härav och jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t
den 16 november 1923 uppdrog jag samma dag åt f. statsrådet Löfgren att,
jämte statssekreteraren i handelsdepartementet E. Hennings och chefen
för utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska avdelning,
envoyén friherre O. Hamilton, med representanter för ryska sovjetregeringen
föra förhandlingar angående ett preliminärt handelsavtal, varjämte
chefen för svenska handelsdelegationen i Moskva, legationsrådet
C. G. von Heidenstam, erhöll uppdrag att biträda vid förhandlingarna.
Å rysk sida var herr Ossinsky utsedd att föra förhandlingarna, varjämte
det meddelades, att han därvid komme att biträdas av sekreteraren vid
ryska handelsdelegationen i Stockholm A. Simanovsky.
Det första sammanträdet mellan de svenska och ryska delegerade ägde
rum den 20 november, varvid från svensk sida överlämnades ett samma
dag daterat förslag till avtal, utarbetat på grundval av den utredning, som
verkställts av kommerskollegium. Till sin allmänna uppställning anknöt
sig detta förslag sålunda till det vid 1922 års riksdag framlagda avtalsförslaget,
med iakttagande såvitt möjligt av de anmärkningar, som under
riksdagsbehandlingen däremot framställts, ävensom i övrigt med de modifikationer,
vartill den verkställda utredningen och förhållandenas utveckling
i allmänhet givit anledning.
Med utgångspunkt från detta förslag fördes förhandlingarna någon tid
framåt, därvid från båda sidor förutsattes, att desamma skulle avse allenast
ett handelsavtal, innebärande sovjetregeringens erkännande de facto,
Kodan i början yppade sig emellertid meningsskiljaktigheter i några av
de mest betydelsefulla punkterna. Strax efter årsskiftet kammö för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
handlingarna dock att föras in i en ny riktning. Anledningen härtill låg va
sentligen däri, att vissa främmande länder vid denna tidpunkt intogo eu
förändrad hållning gentemot sovjetregeringen, och då innebörden i en
del av de viktigaste avtalsbestämmelser, om vilka man icke kunnat uppnå
enighet, var beroende av Rysslands förhållande till andra länder än Sverige,
kom denna förändring att på ett avgörande sätt påverka förhandlingarna.
Det närmare sammanhanget härmed var följande.
Det svenska avtalslörslaget grundade sig på en vidsträckt tillämpning
av principen om behandling såsom mest gynnad nation. Det innehöll sålunda
mestgynnadklausuler i avseende å handel och sjöfart samt i fråga
om enskilda medborgares rättigheter i vartdera landet. Generella undantag
härifrån stadgades endast för de särskilda förmåner, som av Sverige
kunde tillerkännas Norge och Danmark och av sovjetregeringen de nya
stater, som förut ingått i det ryska kejsardömet. A rysk sida uppställdes
däremot det ovillkorliga kravet, att från den mestgynnadnationsrätt,
som medgåves Sverige, skulle undantagas alla lättnader, som av Ryssland
tillerkändes länder, vilka erkänt eller kunde komma att erkänna
sovjetregeringen de jure. Vid förhandlingarnas början var det av
europeiska länder utanför det förra ryska kejsardömets gränser endast
Tyskland och Turkiet, som hade givit sovjetregeringen sådant erkännande.
Möjligheten att andra länder skulle kunna följa deras
exempel förelåg emellertid givetvis redan då och måste å svensk
sida vålla starka betänkligheter mot det ryska förslagets accepterande.
Men den praktiska betydelsen av det ryska förbehållskravet växte med ett
slag avsevärt, då England, sedan regeringsskifte därstädes på nyåret 1924
ägt rum, förklarade sig berett att erkänna sovjetregeringen de jure. Detta
fick till följd, att åtskilliga andra länder visade sig benägna att taga
samma steg, och det såg sålunda ut, som om Sverige, därest det ryska förbehållet
godkändes, skulle löpa risken att inom kort komma i ett sämre
läge i förhållande till Ryssland än ett stort antal andra länder, även om
«tt handelsavtal komme till stånd. I början av februari erhöll sovjetregeringen
det bebådade erkännandet av England ävensom av Italien, och från
flera mindre länder ingingc underrättelser, som visade, att de inom kort
komme att följa dessa stormakters exempel. Härmed blev i själva verket
den hittillsvarande förhandlingsgrunden ohållbar. Å ena sidan måste
nämligen det ifrågasatta avtalet hädanefter för Sverige förlora större
delen av sitt praktiska värde, om däri intoges den från rysk sida fordrade
bestämmelse, enligt vilken Sverige skulle jämställas endast med länder,
som icke erkänt eller komme att erkänna sovjetregeringen de jure. Å
andra sidan måste det givetvis förväntas, att sovjetregeringen med ännu
större bestämdhet skulle fasthålla vid denna sin ståndpunkt, sedan det
numera visat sig möjligt att av åtskilliga länder erhålla ett dylikt erkännande.
Vid sådant förhållande fann man å svensk sida lämpligt, för vinnande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 17
av det med handelsavtalet avsedda syltet, att taga under övervägande att
erkänna sovjetregeringen de jure och omlägga handelsavtalsiörhandlingarna
med hänsyn härtill. Därvid hade man tydligen att taga i betraktande,
att frågan om sovjetregeringens erkännande numera kommit
i ett förändrat läge. Det var anmärkningsvärt, att varken England
eller Italien fastliållit vid den tidigare intagna ståndpunkten att
för ett erkännande de jure fordra uppgörelse angående fordringsanspråken.
Härav måste man draga den slutsatsen, att Sverige icke längre,
såsom man tidigare ansett sig kunna befara, genom att erkänna sovjetregeringen
de jure skulle försätta sig i ett ogynnsammare läge än andra
länder vid en kommande uppgörelse i ersättningsfrågan, och sålunda
hade det viktigaste praktiska skälet mot ett dylikt erkännande bortfallit.
Situationen hade i själva verket förändrats därhän, att man numera icke
kunde påräkna annat vederlag för erkännandet, än att anspråken på mestgynnadrätt,
även i fråga om fordringsanspråken, bleve tillgodosedda, och
övervägande praktiska skäl talade alltså för att man omedelbart insloge
på nyss angivna väg. Även de principiella betänkligheter, som kunde hysas
häremot, hade uppenbarligen försvagats, sedan numera, framför allt
genom den på senaste tiden inom Sovjetunionen införda civila lagstiftningen,
de rättsliga förhållandena därstädes erhållit en ur västerländsk
synpunkt mera tillfredsställande gestaltning.
I enlighet med dessa synpunkter meddelades från svensk sida i mitten
av februari, att svenska regeringen vore beredd att förhandla om ett handelsavtal,
baserat på ett erkännande de jure. Man utginge därvid från
att de viktigaste punkterna i avtalet skulle avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med det ursprungliga svenska förslaget. Sålunda skulle
det allmänna undantaget från mestgynnadnationsrätten för Sveriges del
endast avse förmåner, som av Ryssland tillerkändes statei’, vilka ingått i
det forna ryska kejsardömet, och ömsesidig garanti lämnas mot rekvisition
och konfiskation av egendom, tillhörande den andra partens medborgare.
Tillika skulle i samband med avtalet en ömsesidig förklaring avgivas,
enligt vilken alla fordringsanspråk vidhölles och mestgynnadrätt
tillerkändes den andra parten i avseende på dess egna och dess medborgares
fordringar. Däremot kunde tydligen i ett sådant avtal åtskilliga bestämmelser
— nödvändiga så länge intet de-jureerkännande förelåge —
utgå såsom obehövliga, sedan normala förbindelser upptagits. Hit hörde
framför allt de stadgande!!, som hade avseende å representationernas
ställning och rättigheter, i det att dessa frågor givetvis utan särskild
överenskommelse skulle regleras i enlighet med sedvanlig internationell
kutym. Föredroge sovjetregeringen att fullfölja förhandlingarna efter de
dittills följda linjerna, vore man emellertid också beredd därtill. I så fall
kunde det ryska förslaget till förbehåll för länder, som erkänt Ryssland
de ture, likväl accenteras blott med det tillägg, att detta förbehåll endast
skulle gälla, så länge Sverige icke erkänt sovjetregeringen de jure. I
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 160 höft. (Sr 199.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
fråga om bestämmelserna angående rekvisition samt förklaringen rörande
fordringsanspråk^! vidhölle man sin förut intagna ståndpunkt.
På detta svenska förslag avgavs från rysk sida skriftligt svar i ett
den 29 februari dagtecknat memorandum. Häri meddelades till en början,
att sovjetregeringen numera föredroge, att förhandlingarna fördes under
förutsättning av de-jureerkännande. Om ett sådant erkännande gåves,
vore man beredd att i fråga om de viktigaste punkterna i avtalet tillmötesgå
de svenska önskemålen i följande utsträckning.
I ersättningsfrågan vore man villig att avgiva eu förklaring, innebärande,
att vardera parten vidhölle alla fordringsanspråk för egen del och för
sina medborgares vidkommande, samt att dessa fordringar skulle — under i
övrigt likartade förhållanden — åtnjuta lika gynnsam behandling som
motsvarande fordringar från vilket som helst annat lands sida.
Vad anginge uppgörelsen i övrigt skulle rekvisition och konfiskation
icke få förekomma annat än mot full ersättning och icke i annan ordning
än som föreskreves av respektive lands lagar. Dessa lagar skulle
för Sovjetunionens del vara artiklarna 69 och 70 i civillagen samt de bihang
härtill, som för närvarande vore i kraft. Slutligen skulle den allmänna
förbehållsklausulen allenast innefatta länder, som erkänt Ryssland
de jure före den 15 februari 1924, och endast avse speciella förmåner
i fråga om avgifter å handeln mellan Ryssland och dessa länder samt å
sjöfarten ävensom dylika förmåner i samband med näringsverksamhet,
bedriven inom Ryssland.
Härmed hade det svenska förslaget till förklaring angående fordringsanspråken
accepterats i avseende på innehållet, även om ordalydelsen något
förändrats. Men också i de två övriga ovanherörda frågorna måste det
ryska anbudet betraktas som ett avsevärt närmande till den svenska ståndpunkten,
och detta praktiskt sett i högre grad än vad den formella avfattningen
av det ryska förslaget till avtalsbestämmelser kunde synas giva vid
handen.
I fråga om rekvisitions- och konfiskationsrätten hade man å svensk sida
påyrkat, att egendom, som infördes till eller förvärvades i ettdera landet,
skulle vara helt undantagen härifrån. Syftet härmed var att undvika de
betydande svårigheter för upptagandet av mera stadigvarande kommersiella
förbindelser med Ryssland, som läge i risken för den enskilda affärsmannen
att bliva berövad sin egendom endast på grund av ett mera oberäkneligt
beslut av någon rysk myndighet. Detta osäkerhetstillstånd skulle emellertid»
till en viss grad upphöra, redan om bestämda regler för rekvisitions- och
konfiskationsrättens tillämpning bleve fastställda och kända, och ur denna
synpunkt måste det ryska förslaget anses i viss mån uppfylla de svenska
önskemålen. Härtill kom, att de angivna artiklarna jämte bihang, vilka
i sin nuvarande lydelse skulle vara normerande även för framtiden, på
sådant sätt begränsade rekvisitions- och konfiskationsrätten, att den i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Maj.ts proposition Nr 199.
11)
tegel icke skulle kunna tillämpas på svensk egendom, som infördes till
eller förvärvades i Kyss!and för kommersiella ändamål.
Bibehållandet i viss omläsning av förbehållsklausulen till förmån för
länder, som redan erkänt sovjetregeringen de jure, var den minst tillfredsställande
punkten i det ryska svaret. De europeiska länder utanför
det gamla tsarrikets gränser, varom här var fråga, voro Tyskland, England,
Italien och Turkiet. Emellertid hava, såvitt kunnat utrönas, åtminstone
hittills intet av de nämnda länderna beviljats några sådana speciella
förmåner, som avses i förbehållsklausulen och som kunna anses ur
svensk synpunkt vara av nämnvärd betydelse. Trots den nu omhandlade
klausulen skulle Sverige alltså i varje fall tillsvidare komma i
åtnjutande av fullständig mestgynnadnationsrätt. Detta skulle bland
annat innebära en mycket betydande lättnad i fråga om sjöfartsavgifterna,
som nu av svenska fartyg erläggas till belopp, uppgående till omkring
fem gånger de belopp, vilka fartyg, tillhörande mest gynnad nation,
hava att betala. Det kunde även påräknas, att vissa större stater, som
ännu icke erkänt sovjetregeringen, skulle i samband med ett eventuellt
framtida erkännande lyckas bereda sig undantagslös likställighet med
mest gynnad nation, vilken förmån i sådant fall skulle tillkomma även
Sverige.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden fann man å svensk sida det
ryska svaret i stort sett godtagbart. Förhandlingarna fortsattes på grundval
av detsamma, och enighet har nu uppnåtts om ett handelsavtal, avsett
att undertecknas i samband med att svenska regeringen erkänner sovjetregeringen
de jure och förberörda deklaration om fordringsanspråken utväxlas.
Jag har i det föregående berört några av de viktigaste punkterna i avtalsförslaget.
I avseende å innehållet i övrigt får jag i korthet framhålla
följande.
I första artikeln bestämmes, att handeln mellan de båda länderna skall
äga rum i enlighet med lagstiftningen i respektive land och att den icke
skall vara underkastad andra restriktioner eller högre avgifter än handeln
med vilket som helst annat land.
Enligt andra artikeln skola medborgare från vartdera landet äga tillträde
till det andra landet för att driva handel eller annan näringsverksamhet,
liksom även för andra berättigade syften, dock under iakttagande
av gällande regler i avseende å utlänningars inresetillstånd. Medborgare
från det ena landet, vilka sålunda erhållit tillträde till den andra
partens område, skola där, under iakttagande av landets lagstiftning,
äga rätt att bedriva all slags affärsverksamhet. De skola åtnjuta
obegränsad mestgynnadnationsrätt i fråga om skydd till person
och egendom samt i fråga om skatter och andra avgifter, varjämte de skola
vara fritagna från all tvångstjänst. Vidare skola de komma i åtnjutande
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
av alla förmåner och privilegier i övrigt, som må tillerkännas medborgare
från andra länder. Vad nu sagts om enskilda medborgare skall gälla
jämväl i fråga om juridiska personer.
I tredje artikeln bestämmes, att tvister, som uppstå till följd av kontrakt''
mellan de båda parterna eller deras medborgare, skola underställas behörig
domstol i ettdera landet i enlighet med internationell rätt, såvida icke
kontraktet giver anvisning på annan domstol eller särskild överenskommelse
träffas.
I fråga om sjöfart tillerkänna de båda parterna varandra obegränsad
mestgynnadnationsrätt. Härifrån undantages dock kustfart. Fri transitering
av varor i enlighet med gällande bestämmelser medgives ömsesidigt,
dock utan rätt för någondera parten att göra anspråk på särskilda transiteringsförmåner,
som tillerkänts något tredje land.
Den ryska förbehållsklausulen har jag förut omnämnt. Sagda klausul
har emellertid i avtalet givits reciprok giltighet, så att icke hel''er Ryssland
kan göra anspråk på de särskilda förmåner av ovan berörda slag, som
av Sverige må tillerkännas ifrågavarande länder. Vidare har intagits
den skandinaviska förbehållsklausulen i sedvanlig avfattning, varjämte
från rysk sida införts en — för Sveriges vidkommande praktiskt betydelselös
— förbehållsklausul till förmån för de länder i Asien, som gränsa till
Sovjetunionens område.
Avtalet är avsett att gälla tillsvidare, med sex månaders uppsägningstid.
I händelse att avtalet skulle upphöra, äga medborgare från vartdera landet
rätt att kvarstanna i det andra landet för avvecklande av affärer samt
för eventuell utförsel av varor under en tid av ytterligare sex månader.
Avtalet skall ratificeras, å svensk sida under förbehåll av riksdagens
godkännande, samt å rysk sida av Sovjetunionens centrala exekutiva kommitté.
Ratifikationshandlingarna skola utväxlas i Stockholm inom åtta
veckor efter dagen för undertecknandet, varefter avtalet omedelbart träder
i kraft.
Ur avtalet har utbrutits den förut omnämnda deklarationen angående
ömsesidiga rättsanspråk. Anledningen härtill är den, att man ansett
önskvärt, dels att deklarationen skall bliva gällande samtidigt som dejureerkännande
gives, dels att i detta avseende Sveriges likställighet med
mest gynnad nation icke skall, såsom de på handelsavtalet beroende förmånerna,
vara underkastad uppsägning. Då emellertid avtalet, såsom av
det föregående framgår, icke träder i kraft förrän det ratificerats, har
man överenskommit, att deklarationen skall undertecknas för sig samt i
och med undertecknandet äga definitiv giltighet.
Vid avtalets undertecknande är avsett, att sovjetregeringen i särskild
note skall förbinda sig att på begäran omedelbart till svenska regeringen
återställa legationsbyggnaden i Retrograd (Leningrad) med alla däri för
närvarande befintliga inventarier och andra föremål samt att i vanlig diplomatisk
ordning till behandling upptaga vissa andra spörsmål, som under
21
Kumjl. Maj:ts proposition Nr
förhandlingarna bragts på tal, nämligen frågan om återställandet av den
byggnad i Moskva, där svenska generalkonsulatet varit inrymt, samt om
de svenska fordringarna i anledning av Röda korsets verksamhet under
kriget ävensom de ömsesidiga fordringar, som föreligga till följd av tidigare
post- och telegrafförbindelser.
Den uppgörelse, varom enighet sålunda vunnits vid förhandlingarna,
torde i stort sett vara den för Sverige fördelaktigaste, som under förhandenvarande
omständigheter stått att erhålla. Med hänsyn härtill och då
jag anser önskvärt, att en överenskommelse med Sovjetunionen kommer
till stånd, är jag för egen del av den uppfattningen, att ifrågavarande uppgörelse,
innefattande handelsavtal, deklaration angående fordringsanspråken
samt de-jureerkännande av sovjetregeringen, bör av Kungl. Maj:t
godtagas.
När jag hyser denna uppfattning, oaktat någon definitiv uppgörelse angående
fordringsanspråken icke vunnits, är detta i främsta rummet beroende
på den utveckling, som den ryska frågan i dess helhet på senaste tiden
undergått. Särskilt i och med att sovjetregeringen utan någon dylik uppgörelse
erkänts de jure av liera europeiska länder, och däribland flertalet av
stormakterna, har grundvalen för vårt lands förhållande till Sovjetunionen
förändrats. Sverige lärer gentemot sovjetregeringen böra intaga en hållning,
som å ena sidan klart ådagalägger Sveriges uppriktiga önskan att
träda i vänskapliga och ordnade förbindelser med Ryssland, men å andra
sidan icke innebär ett uppgivande av de fordringsanspråk och de krav
på garantier i vissa hänseenden för svenska undersåtar och svensk egendom
i Ryssland, som för svensk rättsuppfattning framstå såsom otvivelaktigt
berättigade. För min del anser jag att den väg, varpå man vid förhandlingarna
slagit in, under rådande betingelser och med fasthållande
av ovanberörda synpunkter på vårt lands ställning till Ryssland, varit
den enda framkomliga. Den föreslagna deklarationen angående ford''dngsanspråken
samt det nu föreliggande förslaget till handelsavtal, enligt vilket
Sverige i huvudsak tillerkännes ställningen såsom mest gvnnad nation
och rätten till rekvisition och konfiskation begränsas till vissa i lag angivna
undantagsfall, finner jag motivera de från svensk sida ifrågasatta
medgivandena.
Efter erinran att det torde ankomma på ministern för utrikes ärendena
att hos Kung], Maj:t göra erforderlig framställning dels i fråga om godkännande
av ovan omfimmälda deklaration angående ömsesidiga rättsanspråk
samt om erkännande de jure av den ryska sovjetregeringen, dels ock
angående undertecknande av de handlingar, som mellan parte-na skulle
utväxlas, uppläser föredragande departementschefen det förslag till handelsavtal
mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union,
för vars innehåll han ovan redogjort, och hemställer att Kungl. Maj:t
måtte för sin del godkänna detsamma.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KrouprinsenKegenten
bifalla.
Ur protokollet:
J. H. Göransson.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
23
Utdrag av protokoll över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1924.
N ärvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot
Stridsberg, Clason, Wohlin, Pettersson.
Under hänvisning till vad chefen för handelsdepartementet tidigare
denna dag anfört vid föredragning av frågan om avslutande av ett handelsavtal
mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union,
hemställer ministern för utrikes ärendena, det Kungl. Maj:t täcktes dels
godkänna ett förslag till deklaration mellan Sverige och Unionen angående
ömsesidiga rättsanspråk, avsedd att vara bindande för parterna utan ratifikation,
och vars text finnes såsom bilaga fogad till detta protokoll, dels
ock bemyndiga f. statsrådet, advokaten Eliel Löfgren, att för Sveriges
del underteckna ej mindre berörda deklaration, än även det handelsavtal
med Unionen, vars godkännande Kungl. Maj:t nyss täckts besluta; ävensom
förordna, att vederbörliga fullmakter härtill skulle för advokaten Löfgren
i vanlig ordning utfärdas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall.
Ur protokollet:
Herbert Bosson Ribbing.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Bilaga.
(Autentisk text.)
Declaration respecting mutual
claims.
The Royal Swedish Government
and the Government of the Union
of Socialist Soviet Republics declare
that either party maintains all its
own claims and those of its nationals
and corporations against the
other party in respect of property
or rights or in respect of obligations
of the existing or former governments
of either party. Neither the
Royal Swedish Government nor the
Government of the Union of Socialist
Soviet Republics do renounce
any of tlieir claims for the payment
of compensation or restitution of
property; the said claims shall not
be subjected — under all other equal
conditions — to a less favorable
treatment than the corresponding
claims of any third country or its
nationals.
Signed without reserve for ratification.
Stockholm March , 1924.
( Översättning.)
Deklaration angående ömsesidiga
rättsanspråk.
Kungl. Svenska Regeringen och
Regeringen för de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union förklara, att
vardera parten vidhåller alla sina
egna och sina medborgares (fysiska
och juridiska personers) rättsanspråk
gentemot den andra parten i fråga
om egendom eller rättigheter eller
i fråga om vardera partens nuvarande
eller föregående regeringars
förpliktelser. Varken Kungl. Svenska
Regeringen eller Regeringen för de
Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union avstår från något sitt anspråk
på erhållande av ersättning eller
restitution av egendom. Sagda anspråk
skola icke — under i övrigt
fullt lika förhållanden — underkastas
en mindre gynnsam behandling
än motsvarande anspråk från
vilken som helst tredje stat eller
dess medborgare.
Undertecknad utan förbehåll för
ratifikation. Stockholm den mars
1924.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
25
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1924.
N ärvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Wohlin, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena:
Den 15 innevarande mars har Kungl. Maj:t på min föredragning beslutat
för sin del godkänna ett förslag till handelsavtal mellan Sverige och de
Socialistiska Sovjetrepublikernas Union, därom enighet uppnåtts vid i ämnet
förda förhandlingar.
Samma dag har Kungl. Maj:t på föredragning av ministern för utrikes
ärendena
dels godkänt ett förslag till deklaration mellan Sverige och Unionen
angående ömsesidiga rättsanspråk, därom enighet likaledes vunnits vid förhandlingarna,
dels ock bemyndigat f. statsrådet Eliel Löfgren att för Sveriges del underteckna
förberörda avtal och deklaration.
Såväl avtalet som deklarationen hava sedermera behörigen undertecknats.
Tillika har från rysk sida till ministern för utrikes ärendena överlämnats
en note, innehållande utfästelse av unionens regering att omedelbart återställa
svenska legationsbyggnaden i Petrograd (Leningrad) med alla däri för närvarande
befintliga inventarier och andra föremål samt jämväl i övrigt av
det innehåll, som i statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 15 innevarande
mars angives.
Härefter har ministern för utrikes ärendena, jämlikt honom av Kungl.
Maj:t förberörda den 15 mars givet bemyndigande, bragt till ryska vederbörandes
kännedom, att Kungl. Maj:t erkände regeringen för de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union, ävensom meddelat, att svenska regeringen vore
av den åsikt, att diplomatiska och konsulära förbindelser mellan de båda
länderna omedelbart borde upprättas.
I anledning av vad sålunda förekommit hemställer jag nu, att Kungl.
Maj:t måtte — med överlämnande av ovannämnda handelsavtal, som bildar
ett oskiljaktigt helt, i vars bestämmelser någon förändring icke kan äga
rum — i proposition äska riksdagens godkännande av avtalet ifråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 160 höft. (Nr 199.)
3
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1924:24 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24 s. 1 i texten