Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen

13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:2, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj:ts proposition nr 8.

1

Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen; given Stockholms

slott den 21 december 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Ivungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 §

strafflagen.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 2 käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

KungI. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Brnkar man eller låter bruka, utan lov, annans lösa gods, evad man det

förut i besittning hade eller icke; straffes med böter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 30 november 1923.

Närvarande: statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre MARKS

von Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, LObeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anför:

»Olovligt nyttjande av annans egendom är belagt med straff enligt 22 kap.

12 § strafflagen, vilket lagrum har följande lydelse:

Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man

i besittning haver; böte högst tjugufem riksdaler. Tager någon eljest och

brukar, utan lov, vad annan tillhörer; vare bot högst femtio riksdaler.

I två särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter har hemställts om sådan

ändring av detta lagrum, att för ifrågavarande brott må kunna ådömas

strängare straff än den nuvarande straffskalan upptager.

Den ena av dessa framställningar har avgivits av Sveriges Åkeriidkareförbund,

Sveriges Trafikbilägares Riksförbund, Kungl. Automobilklubben,

Kungl. Motorbåtklubben, Svenska Motorcykelklubbens centralstyrelse ochv

Kungl. Svenska Aeroklubben. I den av dem ingivna skriften, dagtecknad

den 5 september 1921, har anförts huvudsakligen följande: Såsom av ofta

förekommande tidningsnotiser kunde inhämtas, vore det mycket vanligt, att

personer »lånade» automobiler, motorcyklar och motorbåtar, både sådana,

som för någon kortare tid stode utan tillsyn, och sådana, som förvarades

i garage eller vid kajer. Detta hade börjat taga en sådan omfattning,

att det vore hög tid att något gjordes för dess stävjande. Belysande

för dessa förhållanden vore ett av Stockholms rådhusrätt den 22 december

1920 avgjort mål, därav framgått, att ett »lån» av en på gatan stående

automobil medfört, att bilen körts i sjön i Edsviken vid Stocksund, att

skador för betydande belopp anställts, att ersättning för dessa skador till

de belopp, som ansetts styrkta, utdömts, samt att straffet för det olovliga

»lånet» utgjort 50 kronors böter. De tillgångar, vilka förövarna innehaft

vid tillfället ifråga och vilka från början varit tillräckliga att täcka en del

av ersättningsbeloppet, hade, när det kommit till domens verkställande, ej

längre förefunnits. Det syntes ligga i öppen dag, att en straffsats av femtio

kronors böter måste uppmuntra till att på en eller annan dag »låna» ifrågavarande

slag av fortskaffningsmedel, då förövaren av »lånet» alltid kunde

Framställning

av

Sveriges

IkeriidkarefUrband

m. fl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Framställning

av

vissa försäkringsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ordna så, att han icke hade tillgång att betala konsumerat bränsle, eventuellt

inträffade skador samt övriga förluster för ägaren. Då vådorna av

att behålla berörda, oproportionerligt låga straffsats vore uppenbara, syntes

det icke vara nödvändigt att i vidare mån motivera en framställning om

straffsatsens ändring, än att uppmärksamheten fästes på risken för den enskildes

liv genom att berörda fortskaffningsmedel, vilka ju i allmänhet fordrade

särskild utbildning för att framföras, komme i händerna på personer,

som saknade därför nödiga kvalifikationer och givetvis icke ägde kännedom

om att det lånade fordonet eventuellt i växling, styrning, bromsning, m. m.

fordrade helt annan skötsel och manövrering än t. o. m. fordon av samma

fabrikat. Det vore numera en vanlig företeelse att skador å liv och lem

inträffade just under sådana förhållanden som de nu berörda. Sålunda hade

förekommit, att en poliskonstapel på Strandvägen i Stockholm nattetid överkörts

och svårt skadats av en automobil, som under ägarens utrikes resa

olovligen »lånats» ur ett garage. Med hänsyn till de stora värden, som

genom angivna missförhållanden stode på spel, icke blott med hänsyn till

risken för den enskildes liv och lem utan även för ägare av olika slag av

motordrivna fortskaffningsmedel och för försäkringsgivare, vilka ofta hade stora

ekonomiska intressen att bevaka, hemställdes om sådan ändring av 22 kap.

12 § strafflagen, att straffet för dylikt olovligt brukande komme att utgöras

av fängelse eller straffarbete.

Den andra framställningen, vilken är dagtecknad den 10 april 1922, är

avgiven av aderton försäkringsbolag och har följande lydelse:

»Undertecknade försäkringsbolag, som här i landet meddela automobilförsäkring,

varigenom ägare av motorfordon skyddas för de ekonomiska följderna

av skador, som kunna uppstå å eller tillfogas av sadant fordon, få

härmed i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t ville taga under

omprövning, huruvida ej ändring av bestämmelserna i Strafflagens 22 kap.

12 § angående ansvar för olovligt begagnande är av de ändrade tidsförhälllandena

påkallad, och fasta vi härvid särskilt Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

å olovligt begagnande av motorfordon.

Dessa fordon, som numera mäste anses utgöra ett behov för alla samhällsklasser,

ha allt mera blivit utsatta för dylikt begagnande, och vilja vi tillskriva

detta förhållande det ringa ansvar, som vederbörande genom det

olovliga begagnandet ädrager sig. Under det att förhyrning av en automobil

under exempelvis en dag drager en kostnad av i genomsnitt 100

kronor, riskerar den, som under lika lång tid olovligen begagnar annan tillhörig

automobil, ett ansvar av högst 50 kronors böter, d. v. s. brottet medför

en förtjänst av 50 kronor.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en förändring av bestämmelserna i

ovan angivna lagrum kan anses vara av behovet påkallad, torde hänsyn

böra tagas även till en annan omständighet. Vid den tid då ansvarsbestämmelserna

i Strafflagens 22 kap. 12 § avfattades voro förhållandena sådana,

att ett olovligt begagnande av annan tillhörig egendom medförde ringa fara

för tredje mans liv eller egendom. Den som exempelvis olovligt begagnade

en annans häst och åkdon förutsattes vara. och var väl också, i allmänhet

förtrogen med användningen av de brukade föremålen, och den fara som det

olovliga begagnandet medförde för tredje man personligen eller för hans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. •>

egendom var således icke avsevärt större än vid lovligt brukande. Förtrogenheten

med handhavandet av den olovligt begagnade egendomen gjorde också att

i allmänhet icke större risk förelåg för skadegörelse ä själva det brukade

föremålet, än om detsamma lifligen begagnats. 1 ovan angivna hänseende

bär emellertid förhållandet numera blivit ett helt annat och utvecklingen

har i detta fall gått med väsentligt snabbare steg än lagstiftningen, korandet

av automobil förutsätter en ingående kännedom såväl om gällande trafikregler

som ock framför allt om beskaffenheten och egenskaperna hos automobilen

ifråga. Automobiler av olika fabrikat uppvisa i regel störa olikheter

ifråga om sättet för styrning, bromsning, växling o. s. v., t. o. in. automobiler

av samma fabrikat förete sins emellan sådana egenarter, som fora ren

bör studera för att kunna med säkerhet hava herravälde över automobiien.

Eu sådan ingående kännedom saknas nästan utan undantag hos deri, som

oLovligen begagnar en automobil, vilket givetvis har till följd att vid det

olovliga begagnandet särskilt stor risk föreligger såväl för tredje mans liv

och egendom som ock för skadegörelse å den utan lov brukade automobiien.

Vad sistnämnda omständighet angår, har erfarenheten visat, att i regel

skadegörelse äger rum å den »lånade» automobiien, och att skadorna otta

uppgå till högst betydande belopp. Då enkel skadegörelse är straffbar endast0

under förutsättning att den skett uppsåt igen, men skadegörande uppsåt

så gott som aldrig kan påvisas, blir följden, att den, som under olovligt

beväpnande av automobil åstadkommit skadegörelse å densamma, alltid undgå?

straff härför. Det torde emellertid vara tydligt, att den, som olovligen

sätter sig i besittning av en automobil, utan att äga kännedom om densamma,

ja ofta ens utan att vara berättigad att föra automobil, med eu nästan till

visshet gränsande sannolikhet måste förutsätta, att. skada å automobiien skall

uppstå. Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas huruvida icke

dolus indirectus eventualis med avseende å skadegörelse föreligger hos den,

som satt sig i besittning av automobiien, till följd varav uppkommen skadegörelse

bör vara straffbar, och även om dolus. icke kan anses föreligga, synes

dock det olovliga begagnandet av automobiien innebära ett tangerande av

dolusbegreppet. Under sådana förhållanden och då betydliga skador i de

flesta fall uppkomma å automobiien, är det för rättskänslan synnerligen

stötande, att skadegörelsen icke bestraffas, utan den skyldige slipper undan

med högst 50 kronors böter för olovligt begagnande. Ett sadant ringa

straff är ändamålslöst, om med straffet avses att avskräcka den brottslige

från att uppreua sitt brott, och med hänsyn till de svara följder, som ett

olovligt begagnande av automobiien i de flesta fall medför, kan det icke

anses motsvara det allmänna rättsmedvetandets krav på att straffet skall

stå i rimlig proportion till brottet.

För försäkringsbolagen bär det olovliga begagnandet av automobil, som

under de sista åren allt mer och mer gripit omkring sig, medfört, att belägen

fått utbetala stora summor till automobilagare för skador a automobi°en.

Möjlighet för försäkringsbolagen att utfå ersättning för sina utlägg av

den som under olovligt begagnande av automobiien orsakat skadorna, kan

icke förutsättas; det har alltid eller .nästan alltid visat sig, att flen, som

vållat skadorna, även om ban ursprungligen haft tillgångar till gäldande av

ersättningsbeloppet, vetat att undanskaffa dessa tillgångar.

I Tyskland, som i så många avseenden lämnat oss förebilder för nya lagar,

straffas ofovligt begagnande av annan tillhörig automobil på grund av innehållet

i Reichsstrafgesetzbucb § *242 med fängelse. Nämnda paragraf lyder.

»Wer eine fremde bewegliche Sache einem Anderen in.der Absicht wegnimmt,

dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, wird wegen Diebstahls mit betängnis

bestråla. Der Versuch ist strafbar.» Såsom framgår av bilagda brev tran

s. 6 Kontrollera mot PDF

Yttrande

professo»

J. G. H’

Thyrén.

av

•re

6 Kungl. Maj-.ts proposition nr S.

Allianz Versicherungs-Aktien-Gesellschaft till Försäkrings-Aktiebolag Fylgia

ar grunden till det olovliga begagnandets straffbarhet den, att vid sådant

begagnande alltid bensin och olja förbrukas, beträffande vilka förbrukningsartiklar

tillägnelseavsikt måste förefinnas hos den, som begagnar automobilen.

Om de svenska domstolarna anlade samma synpunkt, vilket de oss

veterligen ej hittills hava gjort, skulle likväl härmed icke mycket vara vunnet,

da i varliga fall vid olovligt begagnande av annans automobil endast

Sdi!f\.mä"Sder bensin och olja förbrukas, vadan tillgreppet av desamma

bleve att hänföra till snatteri och således kunde sonas med böter.

1 detta sammanhang vilja vi slutligen påpeka det orimliga i att under

det att det i och för sig självt jämförelsevis ringa brottet att förbruka annans

bensin eller olja möjligen skulle kunna straffas till och med med fängeise,

den, som olovhgen begagnar annans automobil, vilkens värdekan

uppgå till åtskilliga 10,000-tal kronor, och under begagnandet åsamkar automobilen

skador, sa att den blir väsentligt nedsatt i värde, ådrager sig ett

straff av högst 50 kronors böter, och detta för olovligt begagnande, icke för

skadegörelse. Visserligen kan skadeståndsplikt åläggas den skyldige, men

möjligheten att av honom utfå ersättning för skadorna är, såsom vi förut

angivit, enligt var erfarenhet nästan alltid utesluten.

På grund av vad vi ovan anfört, hemställa vi i underdånighet, att 12 8

22 kap. ötrafflagen matte erhålla sådan lydelse att straffet för olovligt bruk

av annans egendom blir böter eller fängelse.»

Yttrande över dessa framställningar har inhämtats från professorn J. C.

W. Thyrén i hans egenskap av förordnad sakkunnig för revision av strafflagen.

Uti ett den 5 juli 1923 dagtecknat yttrande har Thyrén, efter att hava

återgivit den i nämnda framställningar gjorda hemställan, anfört följande:

»Petitionerna hava båda utgått från ett visst praktiskt fall, nämligen olovligt

användande av annans automobil, och hemställan om straffandring stödes

dels pa den betydliga skada, som under det olovliga brukandet ofta

uppstår tur automobilens ägare och vilken skada oftast icke kan ersättas av

brottslingen, dels pa den särskilda fara för tredje man, som i detta fall kan

uppstå därigenom att brottslingen ofta saknar varje kompetens att föra

automobil och i allt fall vanligen saknar den speciella kännedom om den till
famieasättt0in0bllen’

^ ^ n°dig f°r att kunna sköta den På tiilfredsstäl
Det.

framgår icke av de underdåniga petitionerna, huruvida petitionärerna

tagit i betraktande bestämmelserna i K. F. so/« 191(1 sådan den numera lyder

etter andringarna genom K. F. »/» 1920. Vid jämförelse mellan § 1 fi mom

1 och 3 samt § 31 i denna K. F. visar sig, att den, som underlåtit att, innan

korning börjar förvissa sig om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och

andra säkerhetsanordningar, äro i fullgott skick och verka säkert, eller som

vid korning brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av

olyckshändelse av omständigheterna betingas, närmast gör sig förfallen till

bötesstraff a 2o —1.000 kronor; straffet kan emellertid höjas tilltro månaders

fängelse vid synnerligen försvårande omständigheter, varibland särskilt namnes

grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv

eller egendom. Uppenbarligen kommer sistnämnda höjning att gälla även

den, som under olovligt brukande av främmande automobil ådagalagt »uppenbar

likgiltighet» för den skada, som hotar automobilen. Straffet kan således

uven om ingen skada sker, gå upp till tre månaders fängelse i det fall, som

pe ltionärerna närmast synas avse. Skulle den olovlige brukaren icke ens

vara personligen berättigad att föra automobil, tillkommer enligt § 29 sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skilt bötesansvar (50-1,000 kronor). Därtill kommer det visserligen i och

för siff ringa straffansvaret enligt strafflagen 22:12. .

Sådana fall åter, dä det olovliga brukandet icke kan anses bava inneburi

någon lära vare sig för automobilen eller för tredje mans liv e]ler *6“^™

och som icke heller ur annan synpunkt leda till särskilt strafff(t. ex. enlig

strafflao-en 11-15 andra st.), kunna endast straffas enligt strafflagen 22. Yl.

Det lärer icke''kunna förnekas, att detta straff är för lågt, såväl med hänsyn

till det av petitionärerna framhållna fall (där särskilt avseende bor fästas

vid möilio-beten av orättmätig vinning genom automobilens olovliga begag

nande) som över huvud; bland annat bör beaktas, att åtskilliga typer av olovligt

brukande (t. ex. då brukandet innefattar ett partiellt konsumerande av

saken! utan skarp gräns glida över i tjuvnads-resp. forskmgnngsbrott. Det

torde således vara befogat att borttaga båda inskränkningarna med hänsyn

till straffmaximi^m, så att straffet inom hela §:ns område bestämmes till

»böter,, I betraktande av penningvärdets fall vore ju i och for sig ganska

rimligt, att maximum höides från 500 kronor till 1,000 kronor eller mer

Men Sdå denna reflexion lika väl kunde gälla åtskilliga andra, fall i strå

lagen och däribland sådana, som för det närvarande äro väsentligt slängare

bestraffade än brottet enligt 22:12, torde vara försiktigast att stanna vid

det allmänna bötesmaximum. „ , flen sär
Att

vid 22: 12 ifrågasätta svarare straffart an böter pa

ek i IH a fara för nerson eller egendom, som i detta och andra fall kan före

ligffa torde innebära en mindre lämplig sammanblandning av straffrättsligen

sladda synpunkter. Utan tvivel kan gällande strafflag tarva komplettering

med hänsyn till varjehanda för liv eller egendom farliga — aven a1''manfarliga

— handlingar. Men rätta platsen för dylika fyllnadsbestammel. er

är icke institutet olovligt brukande; det bör ske i sammanhang med-häftning

om brott mot kroppslig integritet, om skadegörelse eller allmänfarliga

brott Exempelvis må erinras därom, att varjehanda handlingar, åtgärder

med ångpannor, maskiner o. s. v., som kanske medfört mycket stor tara för

liv ellerEgendom men icke svårare skada a person, gemenligen bliva fr a

frän varje Straffansvar, såvida handlingen icke kan visas hava innefattat

uppsåtligJ skadegörelse å främmande egendom eller utgjort något av de i ,

kap särskilt uppräknade fall: eldåsättande, förödelse genom sprängämne (men

icke annan explosion), angrepp & järnväg m. m. I sja va verket är ärligt

hanterande av automobil i denna stund hos oss allvarligare kriminaliserat

ailpå agrundD härav får jag i underdånighet hemställa, att de bada petitionerna

i så måtto vinna avseende, att straffet enligt strafflagen 22 kap.

12 § bestämmes till böter.»

Till de jämförelsevis fåtaliga stadganden i vår nuvarande strafflag, vilka

alltifrån lagens tillkomst för snart sextio år sedan bibehållits vid den ursprungliga

lydelsen, hör bestämmelsen i 22 kap. 12 § om straff för olovligt

nyttjande av annans lösa egendom. Att något behov av ändring i detta

lagrum icke tidigare gjorts gällande är så till vida anmärkningsvart, som

den däri upptagna straffskalan erhållit en långt starkare begränsning an

med det i lagen använda latitudsystemet i regel förekommit. Det all bekanta

inflytande, penningvärdets sjunkande utövat på tillämpningen av strafflagens

bötesstraff, kommer mest påtagligt att framträda i sådana fall, där ett lag

bötesmaximum kan utesluta en efter penningvärdets förändringar anpassad

straffmätning. Vad angår här ifrågavarande lagrum med dess straffmaximum

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

av böter till 25 resp. 50 kronor, är tydligt, att denna trånga straffskala numera

icke lämnar det vid stadgandets tillkomst avsedda utrymmet för straffets

anpassande etter omständigheterna i det särskilda fallet." Nedan ur denna

synpunkt kan eu utvidgning av straffskalan sägas vara påkallad. Behovet

av en skärpning framstår emellertid än tydligare, om man tager i betraktande

den ökade betydelse, brott av bär ifrågavarande art enligt erfarenhetens

vittnesbörd aga i det moderna samhället.

Eu jämförelse mellan 22 kap. 12 § och allmänna strafflagens bestämmelser

..“vrist giver vid handen, att det rättsstridiga förfarande, som avses i det

namnda lagrummet, uppfattats såsom ett brott av ringa beskaffenhet och

förutsatts icke förekomma under omständigheter, vilka ådagalägga en svårare

grad av brottslig vilja eller samhällsfarlighet. Straffbestämmelsens verkningskraft

— redan från början föga betydande — är i varje fall numera

icke större an att brottet ur synpunkten av dess rättsliga påföljd är att

jamstalla med ordningsförseelser av mer eller mindre utpräglad bagatell-araktar.

Lagens ståndpunkt i detta avseende torde få antagas vila på den

uppfattning, att här närmast är fråga om vissa i allmänhet föga avsevärda

förseelser inom det rena privatlivets område, vilka mera sällan kräva en

uppgörelse i brottmålsväg. Huruvida det på sin tid varit befogat att på

dylikt sätt bedöma brottsområdet, må här lämnas därhän. Numera synes

sta utom tvekan, att under stadgandets tillämpning komma även rättskränkn

in gar av allvarligare slag. I dylika fäll lärer det straff, som kan utmätas

enligt den gällande lydelsen, icke kunna på mera verksamt sätt fylla uppgiften

att återhålla från brottets begående. Den erfarenhet, som i detta

avseen(ff föreligger, har synts mig innefatta skäl att bringa under övervägande

fragan om en utvidgning av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen.

Under senare tid har uppmärksamheten särskilt riktats å talrika fall av

olovligt begagnande av automobiler och andra motorfordon. I de av mmnu

anmälda framställningarna åberopas uteslutande såsom skäl för en lag*

ändring det nuvarande straffets otillräcklighet i dylika fall. Även om frågan

uppenbarligen bör bedömas från något vidare synpunkter än sålunda

skett, torde dessa framställningar dock vara ägnade att ganska skarpt belysa

behovet av en strängare straffpåföljd. Det har ej sällan inträffat, att automobiler,

som tillfälligt för någon stund lämnats utan tillsyn å gator och

vagar eller i öppna förvaringsrum, tagits i besittning och använts av obehonga

personer. Har tillägnelseuppsåt ej varit för handen, blir ett dylikt

fa 1 att bedöma enligt 22 kap. 12 § strafflagen, och straffet kan således"icke

sattas högre an till femtio kronors böter, oavsett om gärningsmannen handlat

av okynne eller illvilja och utan hänsyn till den längre eller kortare tid,

automobilen varit frånhänd den rättmätige innehavaren. Visserligen utsätter

sig gärningsmännen under vissa omständigheter även för andra påföljder än

sträft enligt nu berörda lagrum. Om, såsom ofta är förhållandet,''ägaren

i iskyndas skada genom det olovliga användandet av automobilen, inträder

skadestandsskyldighet. Den rätt till ersättning, som kan bliva ägaren tillerkänd,

lärer emellertid i de flesta fall för honom vara utan värde på grund

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj\ts proposition nr 2

9

av den brottsliges medellöshet, och i medvetande härom torde den senare

ej heller betrakta skadeståndsplikten såsom synnerligt avskräckande. Det

olovliga förfogandet över automobilen är understundom förenat med vissa

handlingar, som kunna medföra särskilt straffansvar. Sålunda kan konsumerandet

av ett till automobilen hörande bensinförråd vara att anse såsom

tjuvnadsbrott, vanligen snatteri. Det sätt, på vilket automobilen under dylika

otillåtna färder hanteras, kan också vara sådant, att det leder till sakfällande

för uppsåtlig skadegörelse. Än vanligare torde vara, att vid automobilens

framförande åsidosättas de speciella föreskrifter, vilka finnas meddelade

angående automobiltrafik. Jag hänvisar i detta avseende till vad

professor Thyrén därom anfört i sitt utlåtande, därvid jag erinrar, att bestämmelserna

i detta ämne numera i utvidgad och delvis skärpt form äro

upptagna i kungl. förordningen den 15 juni 1928 (nr 281) om motorfordon,

vilken träder i kraft den 1 januari 1924. Möjlighet är alltså icke utesluten,

att den, som är förfallen till ansvar för olovligt brukande av annans automobil,

kan på grund av lagföring för brott eller förseelse, vartill han gjort

sig skyldig i samband med det otillåtna begagnandet av automobilen, komma

att fällas till ett strängare straff än som följer av 22 kap. 12 § strafflagen.

Denna omständighet synes mig emellertid icke äga någon avgörande betydelse

för prövningen av den föreliggande frågan om en lämpligt avvägd

straffskala i sistnämnda lagrum. Huruvida av nyss antydda orsaker det

sammanlagda straffet i ett eller annat fall kan komma att överstiga det för

olovligt brukande stadgade högsta måttet, är beroende av tillfälligheter, och

det är icke antagligt, att en dylik skärpning av straffansvaret kommer att

inträda i varje fall, där den skulle befinnas vara befogad. Då det gäller

att i lagen bestämma gränserna för ett skäligt straffmått, måste varje brott

bedömas för sig; att låta ett straffmaximum, som erkännes vara för lågt,

kvarstå av det skäl, att gärningsmannen stundom på grund av brottets kombination

med andra brott ändock erhåller ett tillräckligt straff, vore att söka

rättvisan på en omväg.

Vad nu anförts i fråga om ett specialfall av olovligt brukande av

annans egendom synes mig i och för sig utgöra tillräcklig motivering

för en utvidgning av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Det gäller

nämligen här ett ganska ofta förekommande missbruk med påtagliga olägenheter

i olika avseenden samt egendom av betydande värde. Men även i fråga

om åtskilliga andra hithörande fall torde en lagändring vara behövlig.

Exempel skulle kunna framdragas på olovligt begagnande av egendom, å

vilken kan i väsentliga avseenden tillämpas vad nu framhållits beträffande

automobiler, även om dylika fall icke framträda såsom lika skarpt utpräglade

eller uppmärksammade grupper. Det må vara tillräckligt att här erinra om

olovligt bortförande och användande av hästar, som befunnit sig på bete.

Ytterligare en anledning att utvidga straffskalan ligger enligt min uppfattning

däri, att, på sätt professor Thyrén i sitt utlåtande erinrat, nu ifrågavarande

brott i vissa fall står så nära tjuvnads- och förskingringsbrotten,

att gränserna dem emellan icke alltid kunna klart urskiljas. Rättspraxis

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

erbjuder exempel på fall, där samma handling i en domstolsinstans bedömts

såsom tjuvnadsbrott med frihetsstraff såsom påföljd och i en annan såsom

olovligt brukande av främmande egendom med därav följande lågt bötesstraff.

En alltför stor åtskillnad mellan straffskalorna för brott, vilka under

vissa omständigheter förete väsentligen likartade kännetecken, kan näppeligen

vara lämplig. Över huvud torde en straffbestämmelse, vilken leder

till att straffmaximum i det övervägande antalet fall ådömes, icke stå i

god överensstämmelse med vår nuvarande straffrätt; den utgör faktiskt en

avvikelse från latitudsystemets grundsats, att domstolen skall äga möjlighet

att utöva en verklig straffmätning.

I fråga om det närmare bestämmandet av den straffskala, som alltså enligt

min mening bör ersätta den nuvarande, erinrar jag, att i båda de i

detta ärende från enskilt håll inkomna framställningarna påyrkats, att i

straffskalan skall ingå frihetsstraff. Till stöd härför har hänvisats till

den särskilda fara för person eller egendom, som ofta förelåge uti det i

nämnda framställningar behandlade fallet, nämligen olovligt begagnande av

automobiler. Häremot har professor Thyrén i sitt utlåtande anmärkt, att

det sålunda åberopade skälet icke kan gälla för införande av frihetsstraff i

denna paragrafs straffskala, och han har icke ansett sig böra förorda annan

åtgärd i anledning av dessa framställningar än att straffet enligt förevarande

lagrum bestämmes till böter, eller alltså, att strafflagens allmänna bötesmaximum

av 500 kronor här skall vinna tillämpning. För min del biträder

jag obetingat den av professor Thyrén uttalade uppfattningen, såvitt den

riktat sig emot tanken att lägga den med vissa speciella handlingar förenade

farligheten till grund för fastställande av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen.

Men jag kan icke anse härav följa, att frihetsstraff bör helt och

hållet uteslutas från en ny straffskala. Brott enligt detta lagrum kan, åtminstone

i undantagsfall, vara begånget under sådana omständigheter, att

ett högre straff än böter icke bör vara ovillkorligen uteslutet, exempelvis

då handlingen — även om den icke innefattar en materiell skadegörelse —

företagits i syfte att tillskynda ägaren stor och betydande skada genom att

undanhålla honom hans egendom. Någon anledning att alltför starkt beskära

domstolens prövningsfrihet med avseende å straffmätningen synes mig icke

föreligga. Böter upp till 500 kronor torde för ordinära fall utgöra tillräckligt

straff, men då brottet blivit begånget under synnerligen försvårande omständigheter,

bör fängelse i högst sex månader kunna inträda såsom påföljd.

I sin nuvarande lydelse skiljer 22 kap. 12 § mellan två fall av olovligt

brukande, nämligen om gärningsmannen vid handlingens företagande redan

haft godset i sin besittning eller om handlingen innefattat även ett besittningstagande.

För dessa fall äro uppställda olika straffskalor, en lägre för

det förra fallet och en högre för det senare. För min del anser jag, därutinnan

i anslutning till professor Thyrén, att om lagrummet nu ändras i

förut angiven riktning, en gemensam straffskala bör fastställas för alla hithörande

brottsfall. Det lindrigare bedömande, som från den gällande lagens

ståndpunkt anses böra komma brott av det förstnämnda slaget till del, lärer

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

11

kunna i tillbörlig mån iakttagas vid straffmätningen. Att gå längre och

genom olika straffskalor draga en bestämd skiljelinje mellan de båda grupperna

synes mig knappast vara befogat. De fall, då brottet består i ett

missbruk av en lovligt förvärvad besittning, torde stundom vara av icke mindre

svår beskaffenhet än de, vilka inbegripa ett olovligt besittningstagande. Det

lärer vara tillräckligt att i detta avseende hänvisa till det fall, att någon i

förvaltningen av värdefull egendom, som lämnats i hans vård, missbrukar ägarens

förtroende och till dennes skada på ett otillåtet sätt använder egendomen.

Vid den omformulering av paragrafen, vilken blir en följd av att åtskillnaden

i straff för olika slag av hithörande brottsfall skulle avlägsnas, har

avsetts att angiva, att lagrummet endast med avseende å straffskalan erhållit

förändrat innehåll.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändrad hjdelse av 22 kap. 12 §

strafflag en.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Gervin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr ?..

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 december

1023.

Närvarande: justitierådet SUNDBERG, regeringsrådet Thulin, justitierådet Stenberg,

justitierådet KÖERSNER.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 november

1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet

Axel Afzelius.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 december 1923.

Närvarande: statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Ldbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets

den 14 december 1923 avgivDa utlåtande över det den 30 november 1923 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 §

strafflagen; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas nästkommande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:45 Riksdagens skrivelse Nr 15 a1 i texten
  2. 1LU 1924:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.is proposition med förslag till Jag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen. s. 9 i texten