Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914

1924-03-21 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:214, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Kungl. Maj-.ts proposition nr 21Jt.

Nr 214.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen

för krigsmakten den 23 oktober 1914; given Stockholms

slott den 21 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52,

56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1984,

1 samt. 175 käft. (Nr 2l4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds proposition nr 214.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten

den 23 oktober 1914 (nr 324).

Härigenom förordnas, att 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten

skola, 52 och 185 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

lydelse.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. För olovligt undanhållande,

som enligt 53 § skall anses såsom rymning, må den brottslige i

lindrigare fall beläggas med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna paragraf

handlar, skall, ändå att brottet anses böra medföra lindrigare ansvar

än straffarbete, tillika dömas till avsättning.

50 §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §, dömes till

fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff. Består

brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,

och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring samt ej heller tillförene

varit för rymning straffad, må ej svårare straff än disciplinstraff

åläggas honom. Sker rymning från fartyg under sådana omständigheter,

att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsättes för

fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas.

Sker rymning eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må till

fängelse i högst ett år dömas.

Rymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses böra

medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som jämlikt 1

mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

52 §.

Krigsman---sex månader dömas.

Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet över

tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det ansvar,

som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung]. May.ts proposition nr 214.

3

5G §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är

tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig till rymning

eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter

det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse

till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller

tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här

ovan i detta kapitel stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete

i högst två år eller, i lindrigare fall, belagd med disciplinstraff.

185 §.

Till disciplinmål räknas mål angående överträdelser av denna lag, då dessa

överträdelser efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med disciplinstraff,

nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande, delaktighet i rymningsbrott eller stämpling

därtill efter 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 154 och 157 §§;

18) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1924.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 4-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å

Stockholms slott den 14 mars 1924.

Närvarande: statsministern TltYGGER, ministern för utrikes ärendena, friherre Marks

von WCrtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:

»Enligt 48 § strafflagen för krigsmakten föreligger rymning, när krigsman,

i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp

eller det fartyg, vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort,

som är för honom bestämd, eller undandöljer sig utan att från orten

avvika eller, då det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter

tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring,

sådant underlåter.

I fråga om straffet för rymning skiljer strafflagen för krigsmakten mellan

rymning från mobiliserad avdelning och annan rymning. Rymmer krigsman,

som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, skall han enligt 49 §

dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse; för officerare och underofficerare

tillkommer avsättning.

Är den brottslige icke tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, utgör

straffet för första resan rymning enligt SO § 1 mom. fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, disciplinstraff.

Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid

krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må

ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg

under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till

följd av rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år eller

straffarbete på lika tid dömas. Vid återfall utgör straffet fängelse eller, där

rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse

eller straffarbete i högst två år. Rymmer officer eller underofficer, skall han

enligt 50 § 2 mom., ändå att brottet anses böra medföra lindrigare ansvar

än straffarbete, jämte det straff, som jämlikt 1 mom. skall följa å straffet,

tillika dömas till avsättning.

Om någon begår sådan gärning eller gör sig skyldig till sådan underlåtenhet,

som i 48 § sägs, utan att det ådagalägges, att han haft avsikt att un
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sl4.

5

dandraga sig krigstjänsten, anses brottet såsom olovligt undanhållande.

Krigsman, som begår sådant brott, belägges jämlikt 52 § 1 mom. med disciplinstraff,

dock att, där brottet förövas av någon, som förut varit straffad

för olovligt undanhållande eller rymning, samt omständigheterna äro synnerligen

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas. Är den

brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet över tre dagar,

skall han enligt 2 mom. av samma paragraf dömas till fängelse i högst sex

månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med

disciplinstraff; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tillika till

avsättning dömas.

Enligt 53 § skall den, som viss längre tid olovligen håller sig undan,

straffas såsom för rymning, även om någon avsikt hos honom att undandraga

sig krigstjänst icke ådagalagts. Beträdes krigsman, som är tjänstgöringsskyldig

vid mobiliserad avdelning eller är inmönstrad å fartyg, med

olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar av den bestämda

tjänstgöringstiden efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar

efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, skall han anses såsom hade

han rymning förövat. Detsamma gäller enligt 2 mom., där i annat fall, än

i 1 mom. avses, olovligt undanhållande varat för officer eller underofficer

över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda

tjänstgöringstiden.

56 § handlar om rymningsbrott, begånget av någon, som utan att vara

krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten. För att han skall falla

under straffbestämmelsen i paragrafen, förutsättes, att han är tjänstgöringskyldig

vid mobiliserad avdelning. Har han då gjort sig skyldig till rymning

eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter det

han avvek eller sig undandolde eller tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring

bort ske, skall han, om han är ämbets- eller tjänsteman, straffas så,

som angående krigsman för motsvarande fall är stadgat, men eljest dömas

till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

De sakkunniga, vilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1922 1922 års

av dåvarande chefen för justitiedepartementet tillkallades för att inom ju- k?igslagstitiedepartementet

biträda vid verkställande av utredning och upprättande sakkunniga.

av förslag beträffande en fullständig omarbetning av gällande strafflag för

krigsmakten, hava i sitt den 31 augusti 1923 avgivna betänkande med förslag

till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23

oktober 1914 m. m. föreslagit bland annat, att 49, 50, 52 och 56 §§ i sagda

lag skulle erhålla följande ändrade lydelse:

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. För olovligt undanhållande,

som enligt 53 § skall anses såsom rymning, må den brottslige i lindrigare

fall beläggas med disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr Silf.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna §

bandiar, skall, ändå att brottet anses höra medföra lindrigare ansvar än straffarbete,

tillika dömas till avsättning.

bO §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §, dömes till

fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff. Består brottet

i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och bar

den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än

disciplinstraff åläggas honom. Sker rymning från fartyg under sådana omständigheter,

att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen

utsättes för fara, eller sker rymning eljest under synnerligen försvårande omständigheter,

må till fängelse i högst ett år dömas.

Rymmer officer eller underofficer, skall han tillika dömas till avsättning.

52 §.

Krigsman — —---sex månader dömas.

År den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet över

tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader, eller belägges med disciplinstraff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det ansvar,

som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är

tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig till rymning

eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter det

häri avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till

tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller tjänsteman,

straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här ovan i

detta kapitel stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete i högst

två år eller, i lindrigare fall, belagd med disciplinstraff.

Till motivering av sitt förslag i denna del hava de sakkunniga anfört:

Straffbestämmelserna för rymning hava i rättstillämpningen visat sig delvis

vara för stränga. Detta framgår till en början av det kända förhållandet,

att disciplinstraff i avsevärd utsträckning kommit till tillämpning vid

första resan enkel rymning även i sådana fall, där omständigheterna icke i

egentlig mening kunnat betecknas såsom »synnerligen» mildrande. Vidare

därav, att,_ särskilt vid de under de senare åren förekommande inkallelserna

till krigstjänstgöring, rymningstraff i ett stort antal fall blivit i nådeväg

nedsatta.

De anförda omständigheterna häntyda närmast på att disciplinstraffens

tillämplighetsområde vid rymningsbrotten enligt gällande rätt blivit för snävt

tillmätt. En ändring i denna del framstår desto mer såsom påkallad, som i

förslaget disciplinstraffens tidslängd väsentligt utsträckts och härigenom

behovet av kortare fängelsestraff minskats.

För disciplinstraff lämpa sig främst sådana fall, vilka enligt 53 § skola

behandlas såsom rymning, oaktat rymningsavsikt icke ådagalagts. Anledningen

till att rymningssbraff skall inträda, även om rymningsavsikt faktiskt

saknats, har man att söka, förutom i en strävan att förenkla bevisningen i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 21 -i.

rymningsmål, väsentligen rtäri, att man genom hot om förhöjt straff vid

längre bortovaro velat förmå den, som olovligen håller sig undan, att snarast

möjligt frivilligt inställa sig, Skall sistnämnda synpunkt kunna behörigen

tillgodoses, måste man, såsom i svensk rätt, uppställa korta respittider.1

Men ju kortare respittiderna äro, desto mindre anledning har man att. redan

i undanhållandets tidslängd se ett tillfyllestgörande bevis för att den felande

haft för avsikt att varaktigt undandraga sig krigstjänsten. Skall man kunna

ernå tillfredsställande bestraffningsresultat, måste man därför i huvudsak

välja emellan att antingen begränsa rymningsstraffen till sadana fall, där

rymningsavsikt ådagalagts, eller också uppställa så vidsträckta stratflatituder,

att inom desamma det mildrande moment, som består i frånvaron av

rymningsavsikt, kan vinna tillbörligt beaktande. Yi hava ansett oss vid

förevarande lagstiftningsarbete höra inslå den sistnämnda vägen.

Även bortsett från den mildring av strafflatituderna, som bör kunna genomföras

genom en utsträckning av disciplinstraffens tillämplighetsområde,

synes en omarbetning av vissa straffbestämmelser böra tagas i övervägande.

Härvid kan särskilt ifrågasättas, å ena sidan, huruvida icke 50 § underkastat

återfall i rymning strängare regler än förhållandena påkalla, och, å andra

sidan, huruvida de synnerligen försvårande omständigheter, som i övrigt

kunna förekomma vid rymningsbrott, blivit i lagen behörigen beaktade.

Ändringar hava föreslagits beträffande nedanstående lagrum.

49 §.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 49 § utgjorde straffet för rymning

från mobiliserad avdelning straffarbete från och med sex månader till och

med två år. Där den brottslige tillhörde manskapet och ej förut undergått

bestraffning för rymningsbrott, ägde man vid synnerligen mildrande omständigheter

döma till fängelse i högst ett år.

I en vid 1918 års riksdag väckt motion yrkades, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande, bland annat, sådan

ändring av S. L. K., att förhöjning av straffet för rymning från mobiliserad

avdelning bortfölle, eller att åtminstone straffbestämmelserna för rymning

från mobiliserad avdelning mildrades. Motionen avstyrktes av lagutskottet,

i vad densamma avsåg upphävande av 49 §. Däremot hemställde utskottet,

att riksdagen med anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, taga under övervägande,

huruvida det i S. L. K. stadgade straffminimum för rymning av

krigsman från mobiliserad avdelning, straffarbete i sex månader, måtte kunna

sänkas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I anledning av riksdagens

skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet det förslag till lag

om ändrad lydelse av 49 § S. L. K., som givit denna § dess nuvarande lydelse.

2

Såsom under förarbetena till 1918 års lag av såväl lagutskottet som departementschefen

med styrka framhölls, låter den särskilda fara, som rymningsbrott

under mobiliseringstider medföra för det allmänna, det framstå såsom

nödvändigt, att man i dylika tider äger tillgång till strängare straffbestämmelser

än de i 50 § meddelade. Ehuru detta behov naturligtvis är mest framträdande

under krig eller då krigsfaran är så överhängande, att krigsmakten

i dess helhet blivit mobiliserad, kan det dock icke förnekas, att ett dylikt

1 Jfr K. Prop. ur 67/1908, sid. 112.

2 Beträffande 1918 års lags förarbeten hänvisas till motion A. K. 3/1918, L. U. 6/1918, K.

Prop. 309/1918, L. U. 53/1918, riksdagsskrivelsen 218/1918.

49 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr %lh.

behov föreligger även vid partiell mobilisering. Vi hava därför funnit oss

icke kunna föreslå, vare sig att 49 § helt upphäves, eller att den överflyttas

till krigsartiklarna.

Vad angår straffsatserna har emellertid erfarenheten visat, att straffm i ni ma

i 49 § allt fortfarande äro för stränga.

Särskilt skarpt framträder detta, om man tar i betraktande, att, på grund

av reglerna i 53 och 61 §§, värnpliktiga, som utebliva från mobiliseringstjänstgöring

längre tid än tre dagar, skola bestraffas enligt 49 §, även om

deras utevaro blott berott på ett förbiseende. För dylika fall är ett lägsta

straff av en månads fängelse uppenbarligen för strängt. Men detsamma gäller

i själva verket även i åtskilliga fall, där ett avvikande ur tjänsten enligt

53 § skall bedömas såsom rymning. Framför allt då fråga är om en partiell

mobilisering, vid vilken den enskilde lätt förbiser situationens fulla allvar,

skall nämligen ett tillfälligt avvikande ur tjänsten ofta framstå allenast såsom

ett utslag av obetänksamhet eller lättsinne, för vilket ett disciplinstraff

vore det lämpligaste rättelsemedlet.

Av vida allvarligare karaktär äro de fall, där undanhållandet skett i avsikt

att varaktigt undandraga sig krigstjänsten, alltså de fall, för vilka 49 § i

första hand är avsedd. Där avsikten är sådan, är ett strängare straff därför

otvivelaktigt på sin plats. Att emellertid uppställa straffarbete såsom

normalstraff, synes innebära en större stränghet än förhållandena påkalla.

Ett fängelsestraff bör här vara tillfyllest, där icke omständigheterna äro

försvårande.

I enlighet med vad som sålunda anförts hava vi föreslagit sådan ändring

i 49 §, att dels fängelsestraffet nämnes såsom det straff, som vid rymning

från mobiliserad avdelning i första hand bör ifrågakomma, och dels möjlighet

öppnas att i lindrigare fall1 tillämpa disciplinstraff vid sådant olovligt

undanhållande, som på grund av bestämmelserna i 53 § skall bestraffas

enligt 49 §.

50 §.

Straffet för första resan av krigsman förövad enkel rymning var enligt

1881 års S. L. K. 62 § mildare än enligt gällande rätt, i det 1881 års

S. L. K. för manskap endast stadgade sträng arrest, respektive, efter lagändring

den 14 juni 1901, disciplinstraff, och för officerare och underofficerare

endast avsättning.

I det av 1901 års kommitté utarbetade förslaget utgjorde straffet för manskap,

liksom enligt nu gällande rätt, fängelse i högst sex månader eller, vid

synnerligen mildrande omständigheter disciplinstraff.2 Endast disciplinstraff

skulle, likaledes i överensstämmelse med gällande rätt, kunna åläggas, där

rymningen hade formen av underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring

vid krigsmakten och den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring. För

officerare och underofficerare bibehöll kommittén avsättning såsom enda

straffpåföljd. Lika frihetsstraff för krigsmän av alla grader med tillägg av

avsättning för officerare och underofficerare infördes först genom 1914 års

Kungl. proposition.3

1 I fråga om terminologien har — i anslutning till 71 § — uttrycket »i lindrigare fall» valts

för att betona, att diciplinstraff endast bör inträda, där omständigheterna äro mildrande. I gällande

rätt begagnas understundom nttrycket »var förbrytelsen ringa» för att beteckna samma sak.

Sistnämnda uttryck synes emellertid vara mindre lämpligt, där själva brottstypen såsom sådan

är av svårartad karaktär. Uttrycket »äro omständigheterna mildrande» förekommer icke i S. L. K.:s

andra del. I krigsartiklarna, 177 §, begagnas däremot uttrycket »där mildrande omständigheter

förekomma».

2 1901 års kommitté, sid. 126.

3 K. Prop. nr 57/1914 B, sid. 362 och 424. Jfr även K. Prop. nr 67/1908, sid. 231 och 272.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21-f.

9

Deri föreslagna skärpningen av straffet för rymning motiverades av kommittén

på följande sätt.1

»Enligt vad erfarenheten visar, är detta ett brott, som bland det värvade

manskapet och särskilt flottans manskap förekommer i stor utsträckning.

Av för kommittén tillgängliga uppgifter rörande ålagda bestraffningar under

åren 1896—1900 framgår, att vid flottans stationer straff för första resan

rymning ålagts 1896 i 85, 1897 i 61, 1898 i 77, 1899 i 129 och 1900 i 161

fall. Detta tyder på, att det ansvar, som hittills varit stadgat för ifrågavarande

brott, då det begås av manskap, ej är tillräckligt effektivt. Som

nämnt, förekommer det stora flertalet dylika förbrytelser icke bland de värnpliktige

utan bland det stamanställda manskapet. Då emellertid även efter

de vidtagna förändringarna i krigsmaktens organisation sådant manskap fortfarande

till icke obetydligt antal kommer att finnas, kan man vid bestämmande

av straffet för nämnda brott svårligen underlåta att därtill taga hänsyn.

Oberoende därav synes ock rymning böra åtföljas av ett mera allvarsamt

straff än hitintills.»

De erfarenheter, som sålunda lett till en skärpning av rymningsstraffen,

mana tydligen till en viss försiktighet, när det gäller att ånyo mildra dessa

straff. Härför talar jämväl att rymningsbrott även under de senare åren

förekommit i betydande utsträckning.2

Att, såsom understundom föreslagits, uppställa disciplinstraff såsom det

normala straffet vid rymning enligt 50 §, bör sålunda enligt vår uppfattning

icke kunna ifrågakomma. Bortsett från de förut anförda betänkligheterna

talar häremot, att de typfall, för vilka i 50 § i första hand är avsedd,

äro sådana, där rymmaren haft för avsikt att varaktigt undandraga

sig krigstjänsten. För att ett så allvarligt brott mot viätiga medborgerliga

förpliktelser skall kunna sonas med ett disciplinstraff, måste fordras, att

omständigheterna i det särskilda fallet kunna betecknas såsom mildrande.

Där så är förhållandet synes däremot, med den utformning disciplinstraffen

erhållit i förslaget, ett disciplinstraff vara på sin plats, även om omständigheterna

icke kunna betecknas såsom »synnerligen» mildrande. Låter man

kravet på »synnerligen» mildrande omständigheter för tillämpning av disciplinstraff

falla, blir strafflatituden även tillräckligt vidsträckt för att de säreget

mildrande moment, som i fall av den i 53 § behandlade typen kunna förekomma,

skola kunna behörigen tillgodoses.

Yi hava därför föreslagit, att straffet i 50 § 1 punkten för första resan

enkel rymning helt allmänt skall bestämmas till fängelse i högst sex månader

eller disciplinstraff.

Om man tar i betraktande, att lagen i 49 § uppställer särskilda, väsentligt

strängare straffsatser för det fall, att rymning sker från mobiliserad

avdelning, måste en strafflatitud, omfattande fängelse i högst sex månader

och disciplinstraff, anses i regel vara fullt tillräcklig för fredsförhållanden.

Understundom kunna emellertid omständigheterna vara så försvårande,

att ett strängare straff är på sin plats. Särskilt skall så ej sällan vara förhållandet

vid återfall, men redan vid första resan rymning kan en skärpning

av det allmänna rymningsstraffet vara befogad.

1 1901 års kommitté, sid. 12G.

2 Statistiska uppgifter, avseende speciellt rymningsbrottens antal under de senare åren, hava icke

varit för oss tillgängliga. Däremot finnas vissa siffror, som äro gemensamma för samtliga i 5 kap.

behandlade brottstyper. Uppdelar man de brottmål, som under år 1920 förekommit vid krigsrätterna,

efter de olika brottsarter, som varit under bedömande, erhåller man sålunda en totalsiffra

av 2,665. Härav ntgöra icke mindre än 1,227 brott mot 5 kap. S. L. K. Se 1920 års krigslagstiftningskommittés

betänkande, sid. 155.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mai ds proposition nr 21Jf.

52 §.

I ett sådant fall medger 50 § straffskärpning, nämligen då rymning sker

från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget

till följd av rymningen utsattes för fara. Under dylika omständigheter

må straffet höjas till fängelse eller straffarbete i ett år. Denna stratfskärpningsgrund,

som uppställes efter förebild av sjölagens numera upphävda 298 §/

äger en motsvarighet,i sjömanslagen den 15 juni 1922, vilken för likartade

fall i 75 § stadgar fängelse i högst ett år eller böter.

Även eljest kunna omständigheterna vara så försvårande, att det allmänna

rymningsstraffet framstår såsom för lågt, framför allt i sådana fall där rymmaren

har en mera ansvarsfull ställning. Ser man på sjömanslagens 75 §,

stadgar denna ett högsta straff av ett års fängelse ej blott för rymning, som

sker från fartyg under sådana omständigheter, att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara, utan även för rymning, som eljest sker under

synnerligen försvårande omständigheter. En motsvarande utvidgning av den

i 50 § S. L. K. upptagna straffskärpningsgrunden synes berättigad. Straffet

kan däremot skäligen mildras genom att straffarbete uteslutes ur latituden.

Återfallsstraffet3 utgör enligt 50 § fängelse eller, där rymningen sker från

fartyg under sådana förhållanden, som förut nämnts, fängelse eller straffarbete

i högst två år.

Med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av disiplinstraffens tidslängd

synes man utan våda kunna uppgiva den gällande rättens regel, att

vid återfall aldrig lindrigare straff än fängelse må ådömas. På samma gång

kunna även de höga straffmaxima sänkas. Äger man tillgång till en strafflatitud,

vilken vid synnerligen försvårande omständigheter medger ådömande

av fängelse intill ett år, synes nämligen jämväl det försvårande moment, som

återfallet innebär, inom densamma kunna vinna tillbörligt beaktande.

I enlighet med vad i det iöregående anförts har föreslagits, att 50 § 3

punkten skall på det sätt ändras, att straffarbete uteslutes ur latituden och

att fängelse i högst ett år må ådömas, förutom då rymning sker från fartyg

under i lagrummet närmare angivna förhållanden, jämväl då rymning eljest

sker under synnerligen försvärande omständigheter. Vidare hava återfallsbestämmelserna

i 50 § 4 punkten i förslaget uteslutits.

Beträffande 50 § må slutligen anmärkas, att förslaget, liksom den gällande

rätten, avstått från att i fråga om frihetsstraffet uppställa strängare regler

för officerare och underofficerare än för manskap. Den särskilda förtroendeställning

befälet intar kommer enligt sakens natur till sin rätt vid straffmätningen

och har ytterligare betonats genom den i 50 § 2 mom. upptagna

avsättningspåföljden. Tillräcklig anledning saknas därför att beträffande

frihetsstraffet uppställa strängare regler, där den brottslige är officer eller

underofficer, än om han tillhör manskapet.

52 §.

Straffbestämmelsen i 52 § om olovligt undanhållande stadgar i 2 mom.,

att officer eller underofficer, som olovligen håller sig undan längre tid än

tre dagar, skall dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff; äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må, jämte det ansvar, som nu är sagt,

tillika till avsättning dömas.

Det frihetsstraff, som här stadgas, är detsamma, som i 50 § 1 punkten 1 *

1 1901 års kommitté, sid. 128.

3 Jfr 1881 års S. L. K. 62 och 63 §§ och 1901 års kommitté, sid. 128.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr äl4.

I I

stadgas för första resan enkel rymning.1 Då sistnämnda lagrum mildrats

utan att härvid något undantag stadgats för officerare och underofficerare,

fordrar följdriktigheten, att motsvarande mildring införes även i 52 § 2 mom!

Det har därför föreslagits, att frihetsstraffet i 52 § 2 mom. helt allmänt

skall bestämmas till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

56 §.

Enligt gällande rätt kan eu lägre civilmilitär befattningshavare, som rymmer

eller viss längre tid olovligen håller sig undan från mobiliserad avdelning,

få sona sitt brott med disciplinstraff endast under förutsättning att

omständigheterna äro synnerligen mildrande. Förslaget har utsträckt disciplinstraffens

tillämplighetsområde till lindrigare fall i allmänhet, oberoende

av huruvida omständigheterna kunna betecknas såsom synnerligen mildrande

eller ej. Så vitt detta förslag avser sådana fall, där verkligt rymningsuppsåt

saknas, är det en ren konsekvens av den för krigsmän föreslagna inildringen

i 49 §. I den mån det avser verkliga rymningsfäll, medför det däremot,

att de lägre civilmilitära befattningshavarna bliva mildare bedömda än

krigsmän i motsvarande fall. Jfr 49 §. Detta innebär emellertid endast ett

fullföljande av den princip, som enligt gällande rätt tillämpas i 56 §, och

finner sin förklaring däri, att faran för det allmänna här är avsevärt mindre

än om eu krigsman eller en civilmilitär ämbets- eller tjänsteman rymmer

eller olovligen håller sig undan.

Eu av de sakkunniga, ledamoten av riksdagens andra kammare Henning

Leo var i denna del skiljaktig och yrkade, att beträffande fast anställd personal

— så befäl som manskap — vid rymning i fredstid rymmaren allenast

skulle anses skild frän tjänsten, varjämte honom skulle åläggas lämpligt skadestånd,

exempelvis förverkande av innestående lön eller viss del därav, samt

att värnpliktig under enahanda förhållanden skulle straffas med disciplinstraff.

Aven i övrigt hemställde Leo om vissa strafflindringar utöver vad

av övriga sakkunniga föreslagits.

I en den 8 februari 1924 dagtecknad underdånig skrivelse har riksdagens

militieombudsman anfört:

Med anledning av riksdagens skrivelse den 29 mars 1922, däri hemställdes*

att Eders Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta företaga en

fullständig omarbetning av nu gällande strafflag för krigsmakten samt därvid

särskilt taga under övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av

bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, tillkallade chefen för

justitiedepartementet jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni

1922 vissa personer att såsom sakkunniga inom departementet biträda vid

verkställande av ifrågavarande utredning.

1 Manskap straffas pä grund av reglerna i 53 § i motsvarande fall för rymning enligt 50 §.

Att icke samma princip tillämpats även på officerare ock underofficerare, beror på att det särskilda

straff, som vid rymning tillkommer för officerare och underofficerare utöver frihetsstraffet, avsättningen,

ansetts vara för strängt, där undanhållandet varat så pass kort tid. Man har därför tilllämpat

den tekniken, att man för officerare och underofficerare i 52 § 2 mom. uppställt en särskild

straffbestämmelse med samma frihetsstraff, som enligt 50 § 1 punkten drabbar manskap i

motsvarande fall, varjämte man låtit rymningsstraff enligt 50 § 1 punkten jfrd med 53 § inträda

för officerare och underofficerare först när undanhållandet varat över tre månader, jfr S. L.

25 kap. 19 §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung1. Maj ds proposition nr 214.

I sitt den 31 augusti 1923 avgivna betänkande med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914

m. m. hava de sakkunniga bl. a., på anförda skäl, föreslagit ändrad lydelse

av straffbestämmelserna för rymningsbrott, avseende huvudsakligen en mildring

av strafflatituderna för dessa brott.

De skäl, som de sakkunniga åberopat till stöd för den sålunda föreslagna

mildringen av nämnda strafflatituder, torde till fullo ådagalägga behovet av

de i sådant hänseende föreslagna lagändringarna.

Av de ifrågavarande bestämmelserna, för vilkas innehåll redogörelse lämnats

i de sakkunnigas betänkande (sid. 136—137), framgår, att utom i de

fall, då rymningsbrottet består i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring

vid krigsmakten och den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring,

disciplinstraff endast kan komma till användning, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, men att eljest lägsta straffet för rymning är fängelse

i en månad. Vid min ämbetsutövning har jag vid upprepade tillfällen iakttagit,

hurusom i enlighet med sålunda gällande bestämmelser fängelsestraff

ådömts i fall, där ett dylikt straff i den allmänna uppfattningen måste

framstå såsom orimligt strängt i förhållande till det begångna brottet. I

många av dessa fall, där fråga är om uteblivande från värnpliktstjänstgöring,

hava de brottsliga till sitt fredande åberopat, att de trott sig icke vara skyldiga

att iakttaga inställelse. Det oaktat hava de, i övrigt oförvitliga medborgare,

dömts för rymning till fängelse, enär domstolen ej kunnat finna den

åberopade missuppfattningen vinna stöd av omständigheterna. Även om de

senare årens upprepade ändringar i tjänstgöringstidens längd, vissa årsklassers

befrielse från dem eljest åliggande övning i förening med svårigheterna

vid tolkningen av inskrivningsförordningens bestämmelser om omföring till

klass i vissa fäll, otydlighet i kungörelserna o. s. v. i många fall måste anses

giva en viss trovärdighet åt nyssnämnda slag av invändningar, kommer

dock betydelsen av en på dylika grunder stödd invändning i rättstillämpningen

helt bliva beroende av det sätt, varpå vederbörande domstol bedömer

den, och följaktligen fängelsestraff för rymning, på sätt förut anförts, trots

dessa omständigheter kunna komma att ådömas.

Yad jag sålunda iakttagit föranledde mig att i min ämbetsberättelse till

innevarande års riksdag särskilt framhålla behovet av skyndsam lagändring

beträffande straffet för rymningsbrott, därvid jag bl. a. jämväl erinrade om

det synnerligen otillfredsställande förhållandet, att i rättstillämpningen å ena

sidan i många fall — mot lagens stadgande — disciplinstraff ådömts för

första gången rymning, oaktat omständigheterna strängt taget icke kunnat

sägas hava varit synnerligen mildrande, medan å andra sidan vid åtskilliga

krigsrätter lagens föreskrift i berörda hänseende noggrant efterföljts.

Sedan jag avgav min nämnda ämbetsberättelse hava ytterligare två fall

på grund av inkomna klagomål kommit till min kännedom, vilka bekräftat

Irehovet av en omedelbar ändring i förevarande bestämmelser.

Då det synts mig synnerligen angeläget, att icke de nuvarande stränga

straffbestämmelserna må komma till tillämpning jämväl med avseende å rymning

från innevarande års tjänstgöring, men enligt vad jag erfarit de sakkunnigas

förslag icke torde kunna föranleda proposition till innevarande års

riksdag, har jag ansett med fog kunna ifrågasättas, om icke en ändring beträffande

straffet för rymningsbrott borde, utan avvaktan på de övriga ändringar,

vilkas behövlighet den av de sakkunniga förebragta utredningen ådagalagt,

komma till stånd.

Hinder härför synes så mycket mindre böra möta, som de sakkunnigas

förslag till ändringar i straffbestämmelserna för rymningsbrott icke torde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sl4. 13

kräva nämnvärd omarbetning utan kunna utan olägenhet ur förslaget i övrigt

utbrytas och särskilt för sig behandlas och avgöras.

På grund av vad sålunda anförts, har jag ansett mig böra för Eders Kungl.

Maj:t anmäla detta ärende till det avseende Eders Kungl. Maj:t må finna

förhållanden a föranleda.

Över militieombudsmannens framställning har yttrande infordrats från krigshovrätten,

som anfört:

Enligt avfattningen i militieombudsmannens framställning, däri allenast

ifrågasättes ändring beträffande straffet för rymningsbrott, kunde anledning

finnas till antagande att framställningen avser ändring endast i fråga om de

i §§ 4b, 50 och 56 upptagna straffsatserna, allt i överensstämmelse med det

förslag, som framlagts av 1922 års sakkunniga för omarbetning av nämnda

lag, men enligt vunnen upplysning lärer framställningen även omfatta ändring

av 52 § 2 mom. samma lag om straff för olovligt undanhållande på sätt

nämnda sakkunniga föreslagit.

I likhet med militieombudsmannen och de sakkunniga får krigshovrätten,

som i fråga om rymningsbrotten förvärvat rik erfarenhet, vitsorda, att straffbestämmelserna

för rymning i rättstillämpningen visat sig understundom

vara onödigt stränga, vilket helt visst varit en bidragande orsak till den av

militieombudsmannen berörda bristande enhet i rättstillämpningen hos krigsrätterna

vid utmätandet av straff för nämnda brott. Särskilt har det i många

fäll framstått såsom en obillighet att nödgas med högre straff än disciplinstraff

belägga uteblivande från tjänstgöring, som grundat sig å okunnighet

om eller missuppfattning av utfärdade bestämmelser rörande inkallelse till

värnpliktstjänstgöring, vilka bestämmelser ofta ändrats och ej sällan varit

mindre tydliga i avfattningen. Det synes därför befogat att i avseende å nu

ifrågavarande brott utsträcka disciplinstraffens tillämplighetsområde.

En ändring härutinnan hava de sakkunniga i sitt betänkande förklarat sig

anse desto mer påkallad som enligt de sakkunnigas förslag tidslängden av

de disciplinstraff, som ansetts böra bibehållas, väsentligt utsträckts och därigenom

behovet av kortare fängelsestraff minskats. Erågan om dylik förlängning

av disciplinstraffen föreligger visserligen icke för närvarande till avgörande,

men denna omständighet synes icke i och för sig böra lägga hinder

i vägen för den ifrågasatta ändringen av straffbuden. Följden av dylik

ändrings vidtagande redan nu torde allenast bliva att för tiden, intill dess

disciplinstraffens längd eventuellt utsträckts, fängelsestraff fortfarande komma

att ådömas i de jämförelsevis sällsynta fall, då nu gällande disciplinstraff

skulle med hänsyn till brottets beskaffenhet finnas ej böra komma till användning.

I fråga om de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i §§ 49, 52 och 56

har krigshovrätten icke något att erinra.

Beträffande 3 punkten i § 50 mom. 1 i dess av de sakkunniga föreslagna

lydelse ställer krigshovrätten sig tveksam, huruvida ej nödig försiktighet

bjuder att för det i denna punkt angivna fall i strafflatituden bör bibehållas

straffarbete, som i så fall torde böra begränsas till högst ett år.

Vidkommande 2 mom. av samma §, däri enligt förslaget stadgats avsättningspåföljd

för officer eller underofficer, som i de uti paragrafen angivna

fall rymmer, vill krigshovrätten ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn därtill

att nämnda fall äro att bedöma lindrigare än de i 49 § upptagna, dylik

påföljd bör begränsas till sådana fall, då straffet bestämmes minst till fängelse.

I övrigt föranleda de föreslagna bestämmelserna till ändring av förevarande

§ ej någon erinran från krigshovrättens sida.

Krigsho

rutten

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe- Militieombudsmannens och krigshovrättens uppfattning, att de nuvarande

mentsehe/en. straffbestämmelserna i fråga om rymningsbrott äro för stränga, bestyrkes av

min erfarenhet såsom chef för justitiedepartementet. Nådeansökningar i rymningsmål

äro synnerligen talrika, och antalet fall, i vilka nåd meddelas, är

beträffande sådana mål procentuellt sett mycket högt. De straff, som domstolarna

på grund av lagens bestämmelser måste ådöma, gå icke sällan utöver

vad som betingas av de föreliggande omständigheterna. Det lärer

sålunda vara angeläget att på denna punkt vinna rättelse av lagens bestämmelser,

och en sådan lagändring synes böra vidtagas utan avbidan

på den mera vittgående reform, som kan bliva en följd av de sakkunnigas

utredning i övrigt.

50 §. Huvudbestämmelserna angående straff för rymning återfinnas i 50 §. Enligt

nämnda paragraf utgör straffet för första resan rymning fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, disciplinstraff.

Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid

krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må

ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Bortsett från sistnämnda

bestämmelse skall sålunda rymning i regel bestraffas med fängelse; endast

i mera sällsynta undantagsfall, där synnerligen mildrande omständigheter

föreligga, kan straffet nedsättas till disciplinstraff. Den sålunda fastställda

latituden torde icke vara för sträng för rymningsbrott i egentlig mening d. v. s.

för de fall, då den brottslige ådagalagt avsikt att undandraga sig krigstjänst.

På grund av stadgandena i 53 § komma emellertid straffbestämmelserna i

50 § att tillämpas även i fall, där sådan avsikt icke är konstaterad. Har

olovligt undanhållande varat en viss tid, skall nämligen enligt 53 § rymning

anses föreligga. En följd härav blir, att framför allt beträffande de värnpliktiga

i många fall rymningsstraff måste ådömas, ehuru det kan vara mycket tvivelaktigt,

huruvida ens en uppsåtlig underlåtenhet av den brottslige att inställa sig

till tjänstgöring förelegat. Detta sammanhänger med det sätt, varpå inkallelse

till värnpliktstjänstgöring sker. Vid inkallelse till sådan tjänstgöring är det

i allmänhet icke erforderligt, att de värnpliktiga erhålla personlig order om inställelse,

utan inkallelsen kan ske genom kungörelse, som skall offentligen anslås

ävensom införas i en eller flera av ortens tidningar och uppläsas i kyrkorna. Då

inkallelsen blivit så kungjord, som nyss sagts, anses densamma hava kommit till

den värnpliktiges kännedom. Av praktiska skäl lärer det vara kungörelseförfarandet,

som merendels kommer till användning. Emellertid står i kungörelsen

endast angivet, att värnpliktiga av viss årsklass, tilldelade visst vapenslag, inkallas

till tjänstgöring. Det åligger förty den värnpliktige att hålla reda på vilken

årsklass han tillhör och vilket vapenslag han tilldelats. I vissa fall sker emellertid

omföring från en årsklass till en annan. Under de senare åren ha även

upprepade gånger ändringar vidtagits beträffande tjänstgöringen. På grund

härav är det i många fall synnerligen svart för den värnpliktige att avgöra,

om en inkallelse berör honom eller ej. En invändning från den värnpliktiges

sida om att han icke trott sig vara inställelseskyldig lärer dock ytterst

sällan medföra, att han befrias från straff för rymning. Föreligger nämligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!, Majds proposition nr 21 h.

15

någon tveksamhet rörande den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet, har han

alltid den utvägen att göra förfrågan hos rullföringsbefälhavaren, och en erinran

om denna utväg finnes intagen i hans inskrivningsbok. Det kan ju

synas som en ganska enkel åtgärd att skriva till rullföringsbefälhavaren

eller inställa sig å rullföringsexpeditionen för att erhålla upplysning i berörda

hänseende, men det torde icke vara synnerligen många värnpliktiga

ynglingar, som, om de fått en mer eller mindre välgrundad uppfattning om

att en inkallelse icke avser dem, ändock komma sig för med att vidtaga en

dylik säkerhetsåtgärd. Underlåta de detta, kunna de emellertid riskera att

bliva dömda för rymning, ehuru från deras sida endast föreligger ett oaktsam

hetsbrott.

Rymningsbrotten äro enligt vad erfarenheten vid krigsrätterna giver vid

handen synnerligen talrika, och i allmänhet är det just fråga om värnpliktiga,

som underlåtit att iakttaga inställelse. I det stora flertalet av dessa

fall torde också invändning av den värnpliktige göras om att han icke avvetat

sin skyldighet att inställa sig. Ofta lärer berörda invändning icke

förtjäna avseende, men med hänsyn till vad ovan anförts torde det dock

vara ett stort antal fall, där invändningen vinner stöd av omständigheterna

i målet. T sådana fall torde det riktiga vara att låta straffet stanna vid

disciplinstraff. På grund av den presumtion, som lagen uppställer för rymningsavsikt,

kan domstolen dock anse sig nödsakad att fordra ganska stark

bevisning för att godtaga en invändning angående bristande kunskap om inkallelsen.

Ytterligare en omständighet, som kan bidraga till upprätthållandet

av stränga fordringar i bevisningshänseende, är att det eljest nästan

skulle bliva det regelmässiga, att endast disciplinstraff ådömdes för första

resan rymning, under det att lagen räknar med att sådant straff endast

undantagsvis skall kunna åläggas. Följden har blivit, att fängelsestraff

ådömts i många fall, där så sträng straffpåföljd icke varit av omständigheterna

påkallad.

Vill man vinna rättelse i berörda förhållande, har man, såsom de sakkunniga

framhållit, att välja mellan två vägar: att begränsa rymningsstraffen

till sådana fall, där hos den brottslige konstaterats avsikt att undandraga

sig krigstjänsten, eller att uppställa så vidsträckta latituder, att inom

desamma det mildrande momentet, som består i frånvaron av rymningsavsikt,

kan vinna tillbörligt beaktande. De sakkunniga hava valt den sistnämnda

vägen, och militieombudsmannen och krigs hovrätten hava intet haft att

häremot invända. I den nu ifrågavarande lagändringens begränsade syfte

ligger en anledning till att i detta sammanhang allenast mildra straffsatserna

och ej rubba på brottstyperna.

På nu ifrågavarande punkt hava de sakkunniga föreslagit, att man skall

låta vad i 50 § sägs om synnerligen mildrande omständigheter såsom förutsättning

för tillämpning av disciplinstraff falla bort och sålunda helt allmänt

bestämma straffet för första resan enkel rymning till fängelse i högst sex

månader eller disciplinstraff. Den sålunda föreslagna straffsatsen synes mig

väl avvägd; fängelsestraffet ställes fortfarande i förgrunden, men disciplin
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 21b.

straff kan komma till användning, närhelst omständigheterna därtill föranleda.

För upprepat rymningsbrott är straffet för närvarande fängelse; för visst

fall kan det till och med höjas till straffarbete. Även denna strafflatitud

har visat sig vara för hög. Då rymningsbrottet bestått i underlåtenhet att

iakttaga inställelse, och denna underlåtenhet orsakats av en låt vara icke

helt ursäktlig men dock delvis förklarlig missuppfattning av tjänstgöringsförhållandena,

har det — trots den föregående bestraffningen, vilken för den

brottslige bort innebära en stark maning att icke åter försumma inställelse

— för den allmänna rättsuppfattningen framstått såsom stötande, att brottet

måst sonas med fängelse. På grund av lagens stadgande hava domstolarna

icke kunnat ådöma lägre straff; i nådeväg har dock straffet ofta nedsatts

till disciplinstraff. De sakkunniga hava nu föreslagit borttagande av det

särskilda straffet för upprepad rymning. De vilja i stället införa en högre

strafflatitud, uppgående till fängelse i ett år, för de fall, då försvårande

omständigheter föreligga. En sådan omläggning av bestämmelserna synes

vara att förorda. Härigenom erhåller domstolen en friare prövningsrätt.

Den omständigheten, att den brottslige förut varit straffad för rymning,

kommer naturligen ofta att väsentligt bidraga till att brottet hänföres under

den strängare latituden, men domstolen har större möjlighet att taga hänsyn

till samtliga omständigheter i målet.

Under nu nämnda strafflatitud har enligt de sakkunnigas förslag även

hänförts det i gällande lag såsom straffskärpningsgrund upptagna fallet, att

rymning sker från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort

inse, att fartyget till följd av rymningen utsättes för fara. För närvarande

ingår för detta fall straffarbete i straffsatsen. Krigshovrätten har ställt sig

tveksam, huruvida ej nödig försiktighet bjöde, att fortfarande för detta fall

i strafflatituden bibehålla straffarbete, som i så fall borde begränsas till

högst ett år. Frågan torde ej hava större praktisk betydelse. Det lärer

vara ytterst sällan, som straffarbete verkligen för närvarande ådömes jämlikt

detta lagbud. Det synes dock lämpligast att, i avvaktan på en allmännare

revision av strafflagen för krigsmakten, för detta fall på sätt krigshovrätten

ifrågasatt bibehålla straffarbete i straffsatsen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall i 50 § kvarstå stadgandet, att om

rymningsbrottet består i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid

krigsmakten och den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, svårare

straff än disciplinstraff ej får honom åläggas. Emellertid kan det inträffa,

att en värnpliktig varit för rymningsbrott straffad, ehuru han ännu icke

varit i tjänstgöring vid krigsmakten. Om nämligen en värnpliktig, som

underlåtit att inställa sig till första tjänstgöring, införpassas till tjänstgöringsorten

så sent, att den ifrågavarande tjänstgöringen är till större del

eller helt och hållet fullgjord av hans årsklass, blir han efter avtjänat straff

hemskickad för att ånyo inkallas med nästa årsklass. Underlåter han sedermera

att inställa sig även till denna tjänstgöring, skulle han, fastän förut

straffad för rymning, enligt den avfattning, de sakkunnigas förslag erhållit,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 214.

17

icke kunna åläggas strängare straff än disciplinstraff. Med lagens nuvarande

lydelse kommer för nämnda fall stadgandet, att svårare straff än disciplinstraff

ej får åläggas, då den brottslige ej förut varit i tjänstgöring i krigsmakten,

i strid med bestämmelsen att straffet för upprepat rymningsbrott är

fängelse. Denna konflikt lärer för närvarande lösas till favör för sistnämnda

bestämmelse. Men borttages den särskilda straffbestämmelsen för upprepat

brott, utan att nu ifrågavarande stadgande ändras, torde följden bliva, att

en person, som förut straffats för rymning men ej ännu varit i tjänstgöring,

aldrig skulle kunna åläggas svårare straff än disciplinstraff. Detta lärer

ej vara åsyftat. Såsom ytterligare förutsättning för tillämpning av den

lindrigare straffskalan bör därför uppställas, att den brottslige ej tillförene

varit för rymning straffad.

Enligt 50 § 2 mom. skall officer eller underofficer, som gör sig skyldig till

rymningsbrott, förutom till ansvar enligt 1 mom., tillika dömas till avsättning.

Någon reell ändring av stadgandet i 50 § 2 mom. har ej av de

sakkunniga föreslagits; stadgandet har endast underkastats en redaktionell

jämkning. Krigs hovrätten ifrågasätter nu, huruvida icke avsättningspåföljden

bör begränsas till sådana fall, då straffet bestämmes minst till fängelse.

Någon olägenhet av stadgandets nuvarande avfattning har dock ej, så vitt

mig är bekant, gjort sig gällande. Jag vill också erinra därom att enligt

53 § 2 mom. rymningsavsikt presumeras beträffande officer och underofficer

först då undanhållandet varat tre månader. Jag har förty icke funnit anledning

att i detta sammanhang föreslå någon ändring av ifrågavarande stadgande.

De sakkunniga hava även föreslagit sänkning av straffsatserna i 49 §, 49 §.

vilket lagrum handlar om rymning från mobiliserad avdelning. Under den

tid, vissa delar av krigsmakten på grund av världskriget var mobiliserad,

visade sig en del olägenheter av de stränga straffbestämmelserna i förevarande

paragraf. Dessutom synes med sänkningen av straffsatserna i 50 §

även böra följa motsvarande ändringar i 49 §. Mot den av de sakkunniga

föreslagna lydelsen av sistnämnda paragraf har jag icke något att erinra)

och beträffande motiven till ändringarna hänvisar jag till vad de sakkunniga

anfört (se ovan sid. 5). Då vissa principiella betänkligheter möjligen skulle

kunna yppas mot sänkning av straffet för rymning från mobiliserad avdelning,

vill jag erinra därom att i krigstid eller då rikets krigsmakt i dess helhet eljest

är mobiliserad de väsentligt strängare bestämmelserna i krigsartiklarna

komma till tillämpning i fråga om rymning från trupp i fält, från fästning

eller från fartyg, statt på sjötåg.

Såsom förut nämnts, stadgas i 53 §, att om olovligt undanhållande varar 52 §.

viss tid, rymning skall anses föreligga. Denna tid har för de fall, som

omtalas i andra momentet av sagda paragraf, beträffande officerare och

underofficerare bestämts till tre månader, under det att motsvarande tid i

fråga om manskap är allenast tre dagar. För att icke officerare och underofficerare

skola slippa lindrigare undan än manskap, har i 52 § 2 mom. intagits

ett stadgande, att om officer eller underofficer gör sig skyldig till undan
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 17B käft. (Nr 2l4.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majrts proposition nr Sl4.

hållande, som varar över tre dagar, han skall dömas till fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas

med disciplinstraff. För sådant olovligt undanhållande är straffet alltså

detsamma, som enligt 50 § 1 punkten i dess nuvarande lydelse stadgas för

rymning. Därest sistnämnda lagrum mildras, bör förty, såsom även av de

sakkunniga föreslagits, motsvarande mildring införas i 52 § 2 mom.

I 56 § finnas stadganden om straff för rymning av den, som utan att vara

krigsman lyder under strafdagen för krigsmakten. Av de förut föreslagna

ändringarna i övriga paragrafer föranledes ändring jämväl av denna paragraf,

och hänvisas härutinnan till vad de sakkunniga anfört (se ovan sid. 8).

Ifrågavarande lag synes böra träda i kraft den 1 augusti 1924. Den kommer

då att bliva tillämplig i fråga om rymning från årets repetitionsövningar.

Det kunde ifrågasättas att låta lagen träda i kraft vid tiden för inställelsen

till den under året infallande första tjänstgöring. Tiden är dock så långt framskriden,

att detta mål knappast står att vinna. På grund av stadgandet i nu

gällande lag, att rymning, begången av den, som ej förut varit i tjänstgöring,

ej får beläggas med strängare straff än disciplinstraff, kommer ej heller lagändringen

att erhålla så stor betydelse i fråga om utevaro från första tjänstgöring.

»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av 49,

50, 52 och 56 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324),

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen angivna

ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Zlh.

19

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 41), 50, 52 och 56 §§ i strafflagen för krigsmakten

den 23 oktober 1914 (nr 324).

Härigenom förordnas, att 49, 50, 52 och 56 §§ i strafflagen för krigsmakten

skola, 52 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse.

49 §.

Bymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. För olovligt undanhållande,

som enligt 53 § skall anses såsom rymning, må den brottslige i

lindrigare fall beläggas med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna paragraf

handlar, skall, ändå att brottet anses böra medföra lindrigare ansvar

än straffarbete, tillika dömas till avsättning.

50 §.

Bymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §, dömes till

fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff. Består

brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,

och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring samt ej heller tillförene

varit för rymning straffad, må ej svårare straff, än disciplinstraff

åläggas honom. Sker rymning från fartyg under sådana omständigheter,

att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsättes för

fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas.

Sker rymning eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må till

fängelse i högst ett år dömas.

Bymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses böra

medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som jämlikt 1

mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

52 §.

Krigsman---sex månader dömas.

År den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet över

tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det ansvar,

som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition 214.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är

tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig till rymning

eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter

det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse

till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller

tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här

ovan i detta kapitel stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete

i högst två år eller, i lindrigare fall, belagd med disciplinstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1924.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr Sl4.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars

1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-ftegenten i

statsrådet den 14 mars 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål, inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52 och 56 §§ i

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324).t

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Erik

Bergendal.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att, då mål angående

överträdelse, som avses i 49 § första stycket andra punkten, lämpligen

må räknas till disciplinmål, sagda paragraf borde upptagas bland de

lagrum, som nämnas i 185 § 1).

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition nr 21Jf.

Utdrag av ''protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Iiegenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 mars 1924.

Närvarande: statsministern Trygg ER, ministern för utrikes ärendena friherre MåRKS

von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, LObeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg lagrådets den 21 mars

1924 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 i samma månad remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52 och 56 §§ i strafflagen

för krigsmakten den 23 oktober 1924 (nr 324).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll och med förmälan, att han låtit

i förslaget vidtaga ändring i det av lagrådet anmärkta hänseende, hemställer

föredraganden, att det sålunda omarbetade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober

1924 (nr 324) måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla;

och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oscar Adel sokn.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 240996

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:168 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakt a1 i texten
  2. 1LU 1924:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 okto s. 1 i texten