Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål

38 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:3, Med förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa

brottmål; given Stockholms slott den 21 december 1923.

Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om

upptagande av vissa brottmål.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 192d. 1 saml. 3 käft. (Nr 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Förslag

till

LAG

angående domstols behörighet i fråga om upptagande av

vissa brottmål.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad lag eller särskild författning

innehåller häremot stridande skall gälla som följer:

Är någon vid allmän underrätt tilltalad för brott och hålles han i målet

häktad, skall vid den rätt upptagas jämväl talan, som mot den tilltalade föres

på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, så vida

det kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn

till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt; dock må ej på

grund av vad nu sagts upptagas mål, för vilka i fråga om rätt domstol gälla

särskilda, från stadgandena i 10 kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Uppkommer efter vad i första stycket sägs vid domstol fråga om upptagande

av talan på grund av brott, begånget inom annan domstols domvärjo,

ankomme på åklagaren vid den förra domstolen att utföra åklagaretalan.

Varder i mål, varom ovan förmäles, talan fullföljd till högre rätt, må, där

ytterligare handläggning vid underrätt finnes böra äga rum, målet förvisas

till underrätt, vid vilken målet förut icke handlagts men inom vars domvärjo

något av de brott begåtts, om vilka i målet är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ds Proposition Nr it.

3

Utdrag ar protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.-t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den S mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örke.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler riksdagens

skrivelse den 19 april 1921 (nr 132), däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar vid

sammanträffande av brott, begångna inom skilda domstolars domvärjo, rannsakning

och dom skulle kunna äga rum vid allenast en av dessa domstolar,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Föredraganden anför:

»Vår processrätts huvudregel angående laga domstol eller forum i brottmål

innefattas i första punkten av 10 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt denna

bestämmelse skola — med undantag allenast för de i lagrummet ej avsedda

fall, då på grund av särskilt stadgande brottmål skall upptagas vid specialforum

— dylika mål handläggas och avdömas av allmän underrätt i den ort,

där den brottsliga gärningen blivit begången. I de övriga punkterna av samma

lagrum lämnas särskilda föreskrifter för det fall, att en person samtidigt är

ställd under tilltal för brott, begangna inom olika underrätters domvärjo.

Innehållet av dessa bestämmelser är följande. .

Äro de brott, som föras den tilltalade till last, av samma slag, hava i tur

och ordning de särskilda domstolarna att företaga rannsakning, en var angående

det inom dess domvärjo begångna brottet, samt att pröva, huruvida

den tilltalade är saker till detta brott eller icke. Härtill inskränker sig domstolens

befattning med målet, så vida den tilltalade ännu icke undergått rannsakning

vid samtliga de domstolar, där ansvarstalan mot honom skall upptagas.

Oavsett huruvida detta besvarande av frågan om den tilltalades straffa

skyldighet utfaller till hans förmån eller till hans nackdel, skall målet före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

tagas till slutligt avgörande först när den på detta sätt fortlöpande serien

av rannsakningar vid olika domstolar nått sitt slut. Utmätandet av straff

för de brott, till vilka den tilltalade i denna ordning av olika domstolar förklarats

saker, tillhör den domstol, vid vilken den sista rannsakningen äger

rum; denna domstol har sålunda att i ett sammanhang bedöma hela den

brottslighet, som ligger den tilltalade till last. Har en domstol stannat vid

det resultat, att tilltalad förklaras icke saker till det brott, angående vilket

domstolen har att rannsaka, lärer visserligen hava utbildats den praxis, att

den domstol, som sist rannsakar, icke yttrar sig om detta brott; men den av

lagen uppställda regeln kommer likväl till uttryck däruti, att tid för fullföljd

av talan mot dylikt frikännande räknas från dagen för den slutligt dömande

domstolens utslag.

Äro åter de särskilda, inom olika jurisdiktionsområden begångna brotten

icke av ensartad beskaffenhet, gör lagen en åtskillnad mellan olika fall. Om

samtliga brotten äro »ringa» — varmed enligt en stadgad praxis torde förstås

sådana brott, för vilka straffskalan icke upptager annat straff än böter _

skola de vart för sig ej blott handläggas utan även avdömas av domstolen i

gärningsorten. Därest brotten eller något av dem varit av svårare beskaffenhet

än sålunda angivits, skulle, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, efter

rannsakning vid varje särskild domstol slutligt utslag angående samtliga brott,

till vilka den tilltalade förklarats saker, meddelas av den domstol, inom vars

domvärjo det »grovaste» brottet blivit begånget. Genom kungl. kungörelsen

den 18 december 1823 ändrades emellertid denna regel så till vida, att utan

avseende å brottens mer eller mindre grova beskaffenhet den tilltalade skall

slutligt dömas av den rätt, där han sist lagföres. Förfarandet i det senast

berörda fallet kommer således att helt överensstämma med behandlingen av

de mål, i vilka föres talan om ansvar för likartade brott, begångna inom

olika domstolsområden.

I tillämpningen torde den nyss återgivna regeln om förfarandet vid sammanträffande

av likartade brott modifieras så till vida, att om samtliga dessa

brott äro ringa och icke till varandra stå i det sammanhang, som enligt straffrätten

förutsättes för begreppet fortsatt brott, förvisning av mål från en

domstol till annan icke äger rum. I dylikt fall meddelas således slutligt utslag

av varje särskild domstol angående det brott, som förövats inom domstolens

domvärjo.

fråga om forum i brottmål har svensk lagstiftning sedan gammalt intagit

den ståndpunkt, att dylika mal skola avgöras av domstolen i gärningsorten.

De ännu gällande ålderdomliga bestämmelser, för vilka jag nu lämnat redogörelse,

utvisa, att denna grundsats hos oss erhållit en i de yttersta konsekvenser

utdragen tillämpning. Med nämnda processuella regel skola förenas

straffrättens principer för bestraffandet av sammanträffande brott. Lagen har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

då icke stannat vid att genomföra sin forumbestämmelse inom de gränser,

där detta kunnat ske med bibehållande av rättegångens obrutna sammanhang,

nämligen det fall, att den brottslighet, som är föremål för rannsakning och

dom, förövats inom blott en domstols behörighetsområde. Även vid sammanträffande

av brott, begångna inom olika domstolsområden, utgår lagen från

att regeln skall upprätthållas så långt ske kan. Detta har medfört den egenartade

uppdelning av det straffprocessuella förfarandet, som i sistnämnda fall

äger rum. Skuldfrågan skiljes från straffrågan; bedömandet av den ena och

av den andra ligger hos skilda domstolar. Att uppgiften kunnat lösas på

detta sätt beror tydligen därpå, att i vårt rättegångsförfarande domstolens

avgörande icke grundas omedelbart på den förhandling, som ägt rum inför

den dömande myndigheten, utan på den skriftliga uppteckning av förhandlingen,

som innefattas i domstolens protokoll. Däremot är en sådan anordning

icke förenlig med de i den moderna processen allmänt genomförda

muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Den nyare utländska rättegångslagstiftningen,

vilken i allmänhet likasom den svenska förlägger behandlingen

av brottmål till domstolen i gärningsorten, söker ock undvika de svårigheter,

som möta mot tillämpning av denna princip vid sammanträffande av brott,

genom bestämmelser i syfte att låta dylika mål handläggas av allenast en

domstol.

Den praktiska tillämpningen av de nu ifrågavarande bestämmelserna har

visat sig medföra betydliga olägenheter. I främsta rummet har detta blivit

fallet, då häktad person står under tilltal för brott, begångna inom olika

domstolars områden. Välbekant och ofta uppmärksammad är verkan av den

ovillkorliga föreskriften om den häktades rannsakande vid varje särskild

domstol, inom vars område brott blivit begånget. En följd härav är, att

häktade personer stundom måste transporteras mellan ett stort antal domstolar

i vitt skilda landsdelar. Den tid, som kommer att föregå det slutliga

avgörandet, får härigenom ofta en utsträckning, vilken icke står i rimligt förhållande

till målets beskaffenhet. För många tilltalade torde såväl de upprepade

inställelserna för olika domstolar och de därmed förbundna transporterna

som den utdragna rannsakningstiden ställa sig särskilt prövande. Även

ur rättsskipningens synpunkt är en sådan anordning i vissa avseenden otillfredsställande.

Flera domstolar bliva på detta sätt sysselsatta med behandlingen

av samma mål, och det säger sig självt, att därmed i många fall åtskillig

arbetskraft onödigtvis tages i anspråk. Att därjämte de härav föranledda

extra domstolssammanträdena och de häktades förpassning mellan domstolarna

måste för det allmänna medföra dryga kostnader ligger i öppen dag.

Till upplysning i sistnämnda hänseende kan nämnas, att de i fångvårdens

räkenskaper under titeln »fångtransport» upptagna nettoutgifterna, vilka för

år 1913 utgjorde 251,850 kronor 78 öre och därefter successivt nedgått till

206,205 kronor 41 öre för år 1916, sedermera stegrats, så att de för åren

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 3.

1917, 1918, 1919 och 1920 utgjort respektive 214,436 kronor 65 öre, 358,817

kronor 85 öre, 337,237 kronor 41 öre och 425,880 kronor 30 öre. Huru

stor del av dessa kostnader, som belöper på fångtransport av nu ifrågavarande

slag, kan icke exakt angivas, men tydligt är, att denna del måste

vara ganska avsevärd.

Inom vårt rättegångsväsen är den nu skildrade proceduren eu ingalunda

ovanlig företeelse. Ej sällan förekomma fall, då på grund av de rannsakande

domstolarnas stora antal systemets olägenheter bliva särskilt skarpt

framträdande. Utan tvivel skulle därför en lagändring, som innebure en

förenkling av det nuvarande förfarandet genom dylika måls förläggande till

minsta möjliga antal domstolar eller, i bästa fall, en enda domstol, ur olika

synpunkter vara att betrakta såsom en reform av icke oväsentlig betydelse.

Om önskvärdheten av en förändring i sådan riktning lärer i själva Arerket

råda blott en mening.

Då riksdagen i den av mig nu anmälda skrivelsen påkallat eu undersökning

i detta ämne, är det alltså ingalunda något nytt spörsmål, som därmed

blivit väckt. De missförhållanden, som åtfölja det nuvarande systemet, hava

länge varit alltför påtagliga för att icke framkalla krav på åtgärder till införande

av en mer tillfredsställande ordning i detta avseende. Särskilt utvisa

riksdagsförhandlingarna från det tidigare adertonhundratalet, att frågan varit

föremål för livlig uppmärksamhet. I talrika motioner klagades över de många

nackdelarna av den ofta förekommande förpassningen av häktade. Åtskilliga

stadganden tillkommo ock i syfte att inskränka förvisning av brottmål från

en domstol till en annan. Av dessa må erinras om den ännu gällande bestämmelsen

i kungl. brevet den 29 juli 1812, att då en för stöld häktad

person inför domstolen uppger sig hava began and: r\ dylika brott eller rannsakningen

därtill ger anledning, på domarens prövning skall bero, huruvida

lian, innan den tilltalade förvisas till annan domstol, bör genom skriftväxling

med vederbörande först söka inhämta upplysning om det föregivna brottets

verklighet och tillvaro. Med denna bestämmelse avsågs att förebygga ett vid

nämnda tid synnerligen vanligt utnyttjande av rättegångsordningens svaghet

från vissa, i synnerhet grövre, brottslingars sida. Genom att själv pådikta

sig brott, begångna inom andra domstolsområden, kunde en förbrytare utan

svårighet tilltvinga sig anstånd med dom och straffverkställighet samt framför

allt hålla möjligheten öppen till rymning, vartill gynnsamma tillfällen ej saknades

under dåtidens landsvägstransporter mellan olika tingsställen. I samma

riktning gick även en i den förut omnämnda kungörelsen den 18 december

1823 upptagen bestämmelse av innehåll, att om tilltalad, som av domstol

ansetts saker till högsta kroppsplikt, under rannsakningen uppgåves hava

inom annat domstolsområde förövat brott, för vilket han ännu ej stått under

tilltal, upplysningar om brottets verklighet och beskaffenhet skulle jämte

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr

7

målsägandens yttrande i vanlig ordning infordras, varefter det skulle ankomma

på domaren, som senast dömt, att bestämma, huruvida vidare rannsakning

skulle äga rum eller om den brottslige skulle genast befordras till

undergående av det honom redan ådömda straffet. Härtill fogades den föreskrift,

att rannsakning om det yppade brottet ej finge företagas, med mindre

målsiiganden det fordrade eller därå skulle följa högre ansvar än det, vartill

redan blivit dömt, eller annan domstol yrkade den brottsliges inställande,

eller ock anledning vore, att medbrottslig» funnes, som genom rannsakningen

kunde upptäckas. Då dessa bestämmelser i 1823 års kungörelse äro knutna

till förutsättningen av en numera avskaffad straffare bar deras formella giltighet

upphört; men de regler angående måls förvisande till annan domstol,

som sålunda gåvos, torde i domstolarnas praxis hava erhållit en mer vidsträckt

och fortfarande iakttagen tillämpning såsom i allmänhet uttryck för

synpunkter, vilka böra beaktas vid meddelande av förvisningsbeslut.

Genom de senast anmärkta författningarna avlägsnades en av de vid avsedda

tid mest framträdande olägenheterna av det i lagen föreskrivna förvisningsförfarandet,

nämligen förvisning på grund av den tilltalades egen

obestyrkta bekännelse. Tid efter annan hava emellertid framkommit också

förslag, syftande till mer ingripande förändringar. Vid 1809 års riksdag

föreslogs inom ridderskapet och adeln, förutom åtgärder till fångförselns förbättring

och fångars noggrannare vård, föreskrifter av innebörd, att rannsakningar

över flera av en brottsling på särskilda ställen begångna brott skulle

kunna försiggå på ett ställe och dom där meddelas. Framställningen avslogs

på hemställan av lagutskottet, som anförde bland annat: Utskottet kunde för

sin del ingalunda tillstyrka, att rannsakning i brottmål finge hållas annorstädes

än varest brottet blivit förövat, helst utskottet funne det vara både

svårighet och tvivel underkastat, om målsägande och vittnen i allmänhet

skulle förpliktas att infinna sig å andra orter än där de vore boende, ävensom

att många andra indiciers och omständigheters uppdagande, de där oftast

berodde av lokalen, möjligen kunde förfelas, i fall rannsakningen på avlägse

ställen finge förrättas. Ändamålet med bestraffning vore icke endast den

brottsliges rättelse, utan även varning för andra; detta sistnämnda skulle

säkerligen till största delen förfelas, om ej samma allmänhet, vilken ägde

närmaste underrättelse om brottet, skulle bliva vittne till straffet; och da

flera brott, som icke vore av synnerligen olika grovhet, förövades å särskilda

ställen, men straffet varken kunde eller borde verkställas å mera än ett,

syntes ej någon annan ort än den i lagen utsatta, nämligen densamma, varest

brottslingen sist lagfördes, bliva lämplig för bestraffningen. — Vid 1828 1830

års riksdag antogo ständerna för sin del ett förslag till författning, enligt

vilken för de fall, att en person, som blivit till dödsstraff eller högsta kroppsplikt

saker ansedd eller för grov missgärning underginge fästningsstraff, angåves

för brott, varför han ännu icke stått under tilltal, skulle medgivas, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

rannsakning om det yppade brottet finge försiggå utan att den anklagade

bleve inställd för domstolen. Detta förslag blev emellertid icke av Kungl.

Maj:t godkänt av det skäl, att detsamma stode i strid med den huvudprincip

i vår straffprocess, att rannsakning icke finge äga rum i den tilltalades

frånvaro.

Efter den ringa framgång, de nu berörda ändringsförslagen sålunda rönt,

kom frågan under lång tid att vila. De av lagkommissionen och lagberedningen

utarbetade förslagen till ny rättegångsbalk lämnade i denna del den

gamla ordningen i sak väsentligen orubbad. Endast i en detalj blev frågan

senare föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen i samband med åtgärder

till förkortande av den tid, inom vilken häktad skall för undergående

av rannsakning inställas för domstol. 1 hela sin vidd förekom densamma

först vid 1912 års riksdag, då en motionär i första kammaren påyrkade

skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till sådan ändring av

10 kap. 21 § rättegångsbalken, att de olägenheter, som vore förbundna med

gällande bestämmelser angående en brottslings rannsakande och dömande på

flera olika platser skulle kunna helt och hållet eller åtminstone i så stor utsträckning

som möjligt undanröjas. Lagutskottet hemställde i utlåtande nr 47

om avslag å motionen. I motiveringen framhöll utskottet det nära sammanhang,

som i all processlagstiftning förefunnes mellan reglerna angående forum,

å ena, samt rättegångsförfarandets allmänna grunder och den därefter inrättade

domstolsorganisationen ävensom åklagarväsendets ställning och utveckling,

å andra sidan. Då i vårt land saknades det underlag för en tidsenlig

lösning av processuella detaljfrågor, vilket utgjordes av en efter moderna

principer ordnad straffprocess, hade utskottet funnit en lagändring i den av

motionären föreslagna riktningen icke kunna med fördel inpassas i vårt i så

många avseenden föråldrade rättegångssvstem. Till stöd för denna uppfattning

anförde utskottet, att såväl anordningen av vårt åklagarväsende som hänsyn

till de bevismedel, som användes i den nuvarande svenska straffprocessen,

utgjorde hinder för den föreslagna lagändringen. Beträffande en reform av

begränsad omfattning, sådan motionären alternativt påyrkat närmast] med

tanke på sådana brott, vilka blivit av den tilltalade erkända, ställde sig utskottet

tvivlande till möjligheten av en dylik begränsnings praktiska genomförande

och höll i allt fall före, att en förändring i denna riktning måste

erhålla synnerligen ringa praktisk innebörd. Slutligen erinrade utskottet, att

frågan om fullständig ombildning av vårt rättegångsväsen återupptagits, i det

att under året förarbeten till en sådan reform tagit sin början. Då den föreliggande

frågan otvivelaktigt i detta sammanhang bleve föremål för allsidigt

övervägande och densamma enligt utskottets mening endast i dylikt sammanhang

kunde lösas, funne sig utskottet icke kunna tillstyrka någon riksdagens

åtgärd i ämnet. Utskottets hemställan blev av båda kamrarna bifallen utan

meningsskiljaktighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3. •''

I deri motion i detta ämne, vilken förelåg till behandling vid fjolårets riksdag,

uttalades, att eu möjlighet borde givas att under vissa förutsättningar

kunna vid första domstolen slutligen bedöma hela den tilltalades skuld. ''1 ill

utveckling härav anfördes: »Såsom sadana förutsättningar torde böra angivas,

att den tilltalade erkänner de uppgivna brotten, att icke det oaktat åklagare,

målsägande eller den tilltalade yrka på rannsaknings verkställande inför domstol

å de orter, där övriga brott skett, eller att första domstolen anser att

rannsakningen bör i vanlig ordning fortgå, att utredning och yttrande infot dias

från vederbörande åklagare vid de domstolar, där eljest brottet skolat rannsakas,

att förfarandet må äga rum endast i avseende å bedömandet av vissa

brott och att i varje fall vissa grövre brott undantagas från möjlighet att

avdömas annat än vid den domstol, inom vars domvärjo de blivit begångna.

Jämväl kan ifrågasättas, huruvida förfarandet skulle tillämpas endast efter

yrkande av högre åklagaremyndighet än den vid första domstolen fungerande.

Första lagutskottet, som avgav utlåtande (nr 28) över motionen, yttrade

efter att hava framhållit de skäl, vilka göra en lagändring önskvärd: »Väl

torde, på sätt lagutskottet vid 1912 års riksdag gjort gällande, en gemensam

handläggning av åtal för inom olika underrätters domvärjo begangna brott

med hänsyn till vårt nuvarande rättegångsförfarande vara förenat med stora

vanskligheter i åtskilliga hänseenden. Fn allmän bestämmelse om gemensam

handläggning av mål i dylika fall lär följaktligen för närvarande näppeligen

vara möjlig att genomföra. En dylik allmän regel för mål av ifrågavarande

slag föreslås emellertid ej i den nu förevarande motionen. Densamma avser

allenast, att under vissa i motionen närmare angivna förutsättningar en gemensam

handläggning må äga rum. Med en begränsning i av motionärerna

angiven riktning bliva svårigheterna för den föreslagna reformen enligt utskottets

mening uppenbarligen mindre framträdande. Att märka är vidare, att de

mål, varom här är fråga, i regel äro av skäligen enkel beskaffenhet, och

under förutsättning att erkännande från den brottslige föreligger lärer rannsakning

vid allenast en domstol i regel vara till fyllest för vinnande av erforderlig

utredning.»

Utskottet gjorde därefter hemställan av det innehåll, den av mig nu anmälda

riksdagsskrivelsen utvisar.

Till utskottets utlåtande var fogad reservation av tre ledamöter, vilka val

uttalade sin anslutning till vad utskottet anfört beträffande önskvärdheten av

en lagändring, men dock förklarade sig icke kunna anse behovet därav'' vara

av så brådskande natur, att icke ändringen kunde uppskjutas till dess fragan

om hela straffprocessens omgestaltning förelåge till avgörande. På grund

härav och med hänsyn till processkommissionens arbete, som måste komma

att förryckas genom att småfrågor utom i trängande undantagsfall gjordes

till föremål för dess behandling, hemställde reservanterna om avslag å motionen.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering och av

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 3 käft. (Nr 3). 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

andt a kammaren med 185 röster mot 14, vilka avgåvos för reservanternas

yrkande.

Över riksdagens skrivelse har utlåtande infordrats från processkommissionen.

I utlåtande den''11 maj 1921 har kommissionen anfört följande: Det nuvarande

förfarandet vid rannsakning med person, som samtidigt lagfördes för brott,

förövade inom skilda domstolars domvärjo, vore obestridligen i flera avseenden

förenat med olägenheter. En förenkling av rättegångsförfarandet därutmnan

syntes, då frågan endast rörde en detalj utan principiell betydelse, icke

böra inverka menligt på den allmänna rättegångsreformen. Kommissionen

funne därför hinder icke möta mot att en ändring av gällande bestämmelser

i förevarande ämne nu genomfördes.

Såsom jag redan i det föregående anmärkt, lärer en förenkling av vårt

nuvarande rättegångsförfarande i det avseende, varom här är fråga, utan

meningsskiljaktighet betraktas såsom en i och för sig nvttig och angelägen

leform. Ett närmare utförande av skälen för detta gamla önskemåls sakliga

berättigande torde därför icke vara från min sida erforderligt. Orsaken till

att på denna punkt allt fått förbliva vid det gamla är otvivelaktigt att söka

i de svårigheter, som äro förbundna med de flesta partiella förändringar inom

processlagstiftningens område. I högre grad än övriga rättssystemets huvuddelar

utgör denna lagstiftning ett organiskt helt. Mer än en gång har också

vanskligheten av att ur detta sammanhang utbryta detaljfrågor blivit bestyrkt:

endast undantagsvis har pa denna väg en antaglig lösning kunnat vinnas.

Om sålunda obenägenheten mot sådana frågors upptagande till fristående

behandling i mycket haft stöd i gammal erfarenhet om gagnlösheten av dylika

försök, har under senare år såsom ytterligare skäl för återhållsamhet i detta

avseende kunnat hänvisas till det fortgående arbetet på en fullständig revision

av vårt rättegångsväsen. Vad det nu föreliggande spörsmålet beträffar, synes

emellertid efter det av processkommissionen avgivna yttrandet den senast

berörda ståndpunkten ej längre kunna upprätthållas. Då kommissionen funnit

hänsyn till den stora rättegångsreformen icke böra stå hindrande för en lagändring

i det syfte, riksdagen i sin skrivelse angivit, har jag ansett frågan

härom böra utan dröjsmål upptagas till prövning. Den utredning, jag låtit

verkställa inom justitiedepartementet, har lett till utarbetande av ett°lagförslag,

för vars innehåll jag nu anhåller få lämna redogörelse.

Under den föregående behandlingen av detta ärende har fullständig enighet

ratt därom, att om över huvud någon förenkling av det nuvarande förfarandet

skall kunna genomföras, anspråken icke kunna ställas alltför höga i fråga

om räckvidden av en dylik reform. Även om man i vissa fall torde varit

benägen att tillägga svårigheterna en något större vikt än de i verkligheten

aga, lärer det icke vara föremal för tvivel, att någon mer ingripande rubbning

av den nuvarande ordningen icke för närvarande kan ifrågasättas. Såsom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj-.ts proposition Nr it. 11

framhållits särskilt av lagutskottet vid 1012 års riksdag skulle eu ändring av

den processuella regeln att brottmål skola handläggas av domstolen i gärningsorten

icke kunna undgå att medföra ganska vidsträckta konsekvenser såväl i

fråga om åklagarmaktens befattning med brottmålen som beträffande själva

förhandlingen inför rätta och särskilt bevisnings förebringande inför domstolen.

1 synnerhet skulle svårighet uppstå med hänsyn till vittnesbevisningen, där

sådan erfordras. Uppenbarligen måste det i allmänhet vara uteslutet, att för

åklagare, målsägande och vittnen stadga en skyldighet att inställa sig vid

annan domstol än gärningsortens. Utom att dessa personer härigenom skulle

oskäligt betungas, komme en sådan förändring med all sannolikhet att urkostnadssynpunkt

för det allmänna leda till motsatsen av vad som åsyftats.

Att därför i allmänhet nämnda regel måste upprätthållas intill dess att med

ett modernare rättegångsväsen nya former erhållits för åklagarinstitutionens

handhavande av sin uppgift och för domstolproceduren, torde icke tarva

närmare utläggning. Ej heller de gällande principerna för straffets bestämmande

vid sammanträffande av brott kunna, i den mån de inverka på den

nu föreliggande frågan, i detta sammanhang ställas under diskussion. Då en

fullständig revision av såväl process- som straffrätten nu är under förberedelse,

inskränker sig den närvarande uppgiften till att, så långt ske kan under bestående

rättegångsordning, söka en mer eller mindre tillfällig utväg undan de

olägenheter, som äro förbundna med det gällande förfarandet.

Då det gäller att finna en utgångspunkt för en omläggning av behandlingsordningen

för brottmål av förevarande slag, riktar sig uppmärksamheten

naturligt i främsta rummet på den bristande anpassning efter olikartade fall,

som kännetecknar de nuvarande bestämmelserna. Lagens föreskrifter aro

härutinnan ovillkorliga. För vissa fall kan detta vara naturligt och riktigt,

men för andra är denna stelhet i hög grad till hinder för ett praktiskt ordnande

av rättegången i dessa mål. Förvisning till annan domstol skall äga

rum. även om åtgärden uppenbarligen icke är erforderlig för att bringa målet

i utrett skick. Ehuru vid en domstol den tilltalades brottslighet är till fullo

styrkt jämväl i vad den faller under annan domstols jurisdiktion och ehuru

den tilltalade själv vid denna senare domstol ingenting har att andraga som

han icke med samma verkan skulle kunnat framföra vid den förra, skall

rannsakningsförfarandet fortsättas. Det torde vara tillräckligt att i detta hänseende

erinra om de ofta förekommande mål angående tjuvnad, i vilka den

tilltalade redan efter första anhållandet erkänt en följd av tillgrepp på olika

platser. I detta avseende typiska äro ock, såsom framhölls under överläggn

in gen i ämnet vid fjolårets riksdag, vissa mål angående bedrägeri och förfalskning,

i vilka den handling eller verksamhet, som utgör förberedelsen till

ett större antal på skilda ställen fullbordade brott, i så hög grad är det

väsentliga för utredningen i målet, att i och med densamma hela det brotts
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds Proposition Nr 3.

liga förfarandet blir klarlagt. Såsom ett belysande exempel anfördes bland

annat det fall, att en person uppgjort en lista, som uppgives avse tecknande

av bidrag till ett ideellt ändamål, och därefter å den ena orten efter den

andra insamlat penningar, som han tillgodogjort sig för egen räkning. Även

kan erinras om de ej sällsynta fall, då en person i bedrägligt syfte genom

tidningsannons utbjuder varor eller dylikt, för vilka han därefter — utan att

lämna någon eller i varje fall icke utfäst valuta - upptager, betalning genom

postförskott å en mängd olika platser. Förvisningsförfarandet, som är avsett

att betrygga utredningens grundlighet och fullständighet, har i dessa fall nedsjunkit

till en ren formalitet.

En förundersökning måste helt naturligt åtminstone i flertalet fall verkställas

pa ort och ställe för varje särskilt brott, och, på sätt lagutskottet 1912 antydde,

lärer det med hänsyn till åklagarväsendets nuvarande organisation icke

kunna ifrågasättas, att dylik undersökning skall utföras av annan än polismyndigheten

i gärningsorten. Det ligger emellertid i sakens natur att i här

avsedda fall de polisundersökningar, som verkställas i de särskilda orterna,

i allmänhet bliva föga vidlyftiga eller invecklade. Över detta enkla utredningsmaterial

kan den tilltalade höras lika väl vid den ena domstolen som vid

den andra. Utan någon olägenhet skulle under dessa förhållanden rättegången

kunna koncentreras till rannsakning och avgörande vid en domstol. Och

även i de fall, då serien av brott innesluter ett eller flera, som icke redan

från början ligga lika klara utan kräva en mer ingående förhandling inför

rätta, bör detta icke hava till följd, att förvisning av mål skall äga rum i

större utsträckning än som i varje särskilt fall påkallas av ändamålet därmed

Da det icke kan ifrågasättas att för något fall upphäva regeln, att straff

for samtliga förbrytelser skall utsättas av den domstol, som sist rannsakar,

torde den lösning, som är möjlig att uppnå, ligga däri, att varje rannsakande

domstol skall vara skyldig taga under övervägande, i vilken utsträckning förvisning

till annan domstol är erforderlig för bedömande av den brottslighet,

som lägges den tilltalade till last. Finner redan den första domstolen, att

sådan åtgärd är överflödig, har denna domstol att både rannsaka och döma

angående samtliga brotten. Har åter undersökningen givit till resultat, att

rannsakning bör äga rum vid någon eller några av de Övriga domstolarna,

har domstolen att pröva, förutom åtal för brott inom domstolens eget behörighetsområde,

jämväl övriga åtal, som icke funnits böra föranleda "förvisning.

Fn dylik prövning måste tydligen, där den icke leder till frikännande,

stanna vid att den tilltalade förklaras saker till brotten i fråga, På detta

sätt har varje domstol att i sin tur tillse, huruvida de mål, som föregående

domstol skjutit ifrån sig, kunna utan fortsatt förvisning upptagas till prövning.

Det slutliga avgörandet, utsättande av straff för samtliga brott, till vilka

den tilltalade prövats saker, skall, såsom för närvarande gäller, tillhöra den

domstol, där han sist lagföres. Möjlighet hålles sålunda öppen att, om förut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

sättningarna därför äro för handen, på vilket stadium som helst under den

fortlöpande rannsakningsserien avsluta förvisningsproceduren. 1 övrigt blir

förfarandet det gamla. Ändringen ligger endast däri, att antalet rannsakande

men icke dömande domstolar i möjligaste mån begränsas. I allmänna drag

är härmed angiven den ledande tanken i det förslag, jag nu framlägger. Kan

denna tanke utföras i praktiken, skulle detta, utan att innebära någon väsentlig

rubbning av nu gällande principer för rättegången i dessa mål, helt visst beteckna

ett avgjort framsteg.

Utgår man alltså från förutsättningen att vissa mål till skillnad från andra

äro av den beskaffenhet, att deras avgörande icke kräver handläggning vid

domstolen i gärningsorten, möter främst frågan, huruvida i lagen kunna och

böra uppdragas vissa gränslinjer mellan dessa olika slag av mål. Såsom

jag redan omnämnt, ifrågasattes i motionerna vid såväl 1912 som 1921 års

riksdagar att vid en eventuell lagändring ett angivande borde ske av de fall,

i vilka förvisning icke skulle äga rum eller åtminstone icke vara obligatorisk.

Under det att motionären vid den förstnämnda riksdagen i ändamål att

underlätta reformens genomförande ville såsom ett alternativ begränsa densamma

till att avse brott, som blivit av den tilltalade erkända, hava fjolårets

motionärer gått vida längre på denna väg. Enligt deras mening borde såsom

villkor för måls upptagande vid domstol utom gärningsorten gälla, förutom

den tilltalades erkännande, att varken från dennes eller åklagares och målsägandes

sida yrkande framställes om målets förvisning. Ytterligare borde

stadgas, att utredning och yttrande skulle föreligga från vederbörande åklagare

utanför domstolens område. Endast i fråga om vissa särskilda slag av brott

skulle det enklare förfarandet kunna användas, och i varje fall borde därifrån

undantagas vissa grövre brott. I sammanhang härmed framkastas tanken att

åt överordnad åklagarmyndighet inrymma ett visst inflytande på frågan om

förvisningen. Slutligen synas dessa motionärer utgå från att endast den först

rannsakande domstolen skulle kunna upptaga mål tillhörande annan domstol.

Mot ett särskiljande av målen med ledning av de sålunda givna anvisningarna

kunna enligt min uppfattning vägande invändningar framställas. Vad först

angår förslaget att ovillkorligt utesluta vissa kategorier av brott, i synnerhet

sådana av svårare beskaffenhet, från att kunna göras till föremål för rannsakning

av annan än gärningsortens domstol, måste anmärkas, att en dylik

indelning icke skulle motsvara vad härvid bör vara det väsentliga. I valet

mellan domstolar av lika kompetens kan brottets beskaffenhet icke i och för

sig vara avgörande för frågan om förvisningens nödvändighet. Detta beror

helt och hållet av det skick, i vilket målet befinner sig vid rannsakningens

upptagande. Erfordras en närmare utredning, såsom i vanligaste fall hörande

av målsägande eller vittnen, eller ligger särskild vikt vid att den åklagare,

som verkställt förundersökningen, även utför åtalet inför domstolen, föreligger

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 3.

tydligen i allmänhet anledning att låta målet handläggas av domstolen i

gärningsorten. Sådan anledning lian i lika mån vara för handen vare sig

målet avser ringare eller svårare brott, ehuru faktiskt naturligtvis vida oftare

i fråga om de senare än om de förra. Och även om förvisning helt naturligt

måste bliva det regelmässiga, då fråga är om grövre brott, kan dock i

vissa, praktiskt ej oviktiga, undantagsfall denna åtgärd vara fullkomligt onödig

ur synpunkten att underlätta bevisningen eller eljest befordra en allsidig utredning.

Utom till vad i det föregående anförts rörande vissa typiska fall av

sammanträffande av brott, hänvisar jag till det fall, att en person står tilltalad

såväl vid rådhusrätten i en stad som vid en häradsrätt, vilken sammanträder

i samma stad, eller vid olika häradsrätter, som hava sina rannsakningssammanträden

förlagda till samma länsfängelse. Att här göra förvisning

obligatorisk kan icke motiveras av hänsyn ens till brott av grövsta slag eller

mål av den svåraste och mest invecklade beskaffenhet; den av ifrågavarande

domstolar, vid vilken rannsakning först hålles, kan otvivelaktigt utan någon

olägenhet tillåtas upptaga jämväl mål, lydande under någon av de övriga.

Målets förvisning medför visserligen i detta fall icke någon särskild förpassning

av den häktade, men målets överflyttande till en ny domstol kan innebära

en uppenbar olägenhet. Även då brott blivit begångna inom närbelägna

jurisdiktionsområden och domstolarna sammanträda på skilda platser, kan

det vara beroende av omständigheterna, huruvida en förvisning är ägnad att

gagna utredningen eller om den tvärtom blott onödigtvis kommer att medföra

tidsutdräkt i rannsakningsförfarandet.

Då vidare ifrågasatts, att såsom förutsättning för förvisningens inställande

skulle gälla, att den tilltalade erkänt brottet, torde man hava utgått från den

otvivelaktigt riktiga uppfattningen, att i allmänhet förvisning är minst nödvändig

i dylika mål och att därför dessa mål under alla förhållanden komma

att bilda huvudgruppen av dem, å vilka den föreslagna lagändringen kan

erhålla tillämpning. Att härifrån sluta till ändamålsenligheten av att binda

den nya ordningen vid denna förutsättning synes dock vara förhastat. I detta

hänseende gäller i det stora hela vad nyss anförts om en åtskillnad mellan

mål av ringare och svårare beskaffenhet. 1 övrigt är den tilltalades eget

erkännande långt ifrån alltid något osvikligt kännetecken på att en vidlyftigare

handläggning kan undvikas. Även i dylika fall är ej sällan hörandet av

målsägande eller vittnen erforderligt. Det torde ock böra hållas i minne, att

även i våra dagar förekomma många fall, då den tilltalade icke blott är

okänslig för vad av andra skulle uppfattas såsom personligt nedsättande i

det nuvarande förpassningssystemet, utan tvärtom gärna ser att rannsakningsförfarandet

utdrages genom inställelser för så många olika domstolar som

möjligt. Lika väl som man i äldre tider fann nödigt att söka korsa dylika

avsikter genom bestämmelser, riktade mot missförhållandet att genom en obestyrkt

bekännelse förvisningsförfarandet måste sättas i gång även om de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition AV -i.

15

klaraste skäl talade däremot, lika fullt synes det olämpligt, att lagstiftningen

nu skulle så omläggas, att det lämnas i den tilltalades hand att genom ett

naket bestridande uppnå samma verkan. Av enahanda skäl torde ej heller

den tilltalades yrkande om målets förvisning höra vara ovillkorligt bindande

för domstolens beslut. År ett dylikt yrkande sakligt befogat, är det domstolens

plikt att därefter ställa beslutet. Till att i detta hänseende gå längre

lärer ieke finnas berättigad orsak.

Vad angår åklagares oeh målsägandes ställning tiil frågan om förvisning,

torde även härom gälla, att det är varken nödvändigt eller lämpligt att låta

domstolens beslut bliva beroende av yrkande eller medgivande från nämnda

parter. I det långt övervägande antalet mål av nu ifrågavarande slag torde

målsäganden äga ringa intresse av huruvida målet handlägges vid den ena

(dier andra domstolen. Den tilltalades ekonomiska ställning är oftast sådan,

att målsäganden saknar utsikt att utfå vare sig skadestånd eller gottgörelse

för rättegångsutgifter. Detta medför, såsom oek bestyrkes av erfarenheten,

att målsäganden ej sällan uraktlåter att vid domstolen utföra sin talan eller

ock inskränker sig till att låta sig företrädas av åklagaren på grund av fullmakt.

Om domstolen på sätt lagförslaget avser erhåller fria händer att grunda

sitt beslut i fråga om förvisningen på vad efter omständigheterna i föreliggande

fall kan vara ändamålsenligt, lärer det icke böra betvivlas, att vederbörligt

beaktande kommer att ägnas vad i detta avseende med fog kan anföras

från åklagare- eller målsägandesidan eller i övrigt ur dessa parters synpunkt

kan tala för ett förvisningsbeslut. Erinras må ock, att om det verkligen

skulle inträffa, att målsägande på grund av att mål upptages vid annan

domstol än gärningsortens komme att försitta tillfället att i samband med

rannsakningen framföra ett skadeståndsanspråk, han är oförhindrad att senare

i särskild rättegång göra sin rätt gällande.

Om jag alltså icke kan förorda någon i lagen fastställd begränsning av

domstolens prövningsrätt med avseende å vissa slag av mål eller med hänsyn

till den ställning, parterna själva intaga till förvisningsfrågan, kan jag

ännu mindre giva min anslutning till tanken att beröva domstolen bestämmanderätten

härutinnan genom att förlägga densamma till en överordnad

åklagarmyndighet. I vårt land torde icke för närvarande finnas någon myndighet,

som lämpligen skulle kunna beklädas med en dylik funktion. Städernas

åklagare lyda under justitiekanslersämbetet, under det att landsbygdens

åklagare stå under vederbörande länsstyrelses förmanskap. Med avseende å

förundersökningens anordnande vid sammanträffande av brott och i organisation

av det nödvändiga samarbetet mellan de lokala åklagarna skulle utan

tvivel en central myndighet för hela åklagarväsendet hava en viktig uppgift

att fylla. Endast under förutsättning att en högre åklagarmyndighet verkligen

kan hava ledning och överblick av det arbete, som från åklagaresidan skall

utföras i mål av förevarande slag, synes det kunna ligga någon mening i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

att giva en sådan myndighet inflytande även på målens domstolsbehandling.

Då denna förutsättning icke är för handen, torde nämnda uppslag åtminstone

för närvarande få lämnas åsido.

Lika litet som det synts lämpligt att i nu berörda hänseenden genom fasta

regler inskränka domstolens handlingsfrihet lärer det vara möjligt att i övrigt

giva några mer bestämda anvisningar angående den prövning, som från domstolens

sida skall ägnas frågan om upptagande av mål, tillhörande annan

domstols handläggning. Omständigheterna kunna i särskilda fall ställa sig

väsentligt olika. I allmänhet torde kunna antagas, att denna fråga icke

kommer att erbjuda större svårigheter, vare sig nu beslutet bör gå i den ena

eller andra riktningen. Efter att hava tagit del av den utredning, som föreligger

i fråga om ett inom annat domstolsområde begånget brott, och efter

att däröver hava hört den tilltalade, lärer i de flesta fall domstolen hastigt

nog kunna bilda sig en uppfattning, huruvida den kan upptaga målet eller

om en förvisning blir nödvändig. För denna preliminärfråga bör i varje fall

icke få tagas i anspråk någon mer avsevärd tid. Tydligt är, att om förvisning

skall äga rum, den lämpligen bör ske så snart som möjligt. Uppskov

uteslutande i ändamål att vinna utredning i denna fråga torde därför i allmänhet

icke böra förekomma. Men även härutinnan synes man hellre än

att uppställa någon generell regel böra överlämna åt domstolen att efter eget

omdöme träffa avgörandet. Redan i annat sammanhang har jag erinrat om

de hänsyn, som äro att taga till de olika domstolarnas sammanträdesorter.

Och även i vissa fall, då dylika omständigheter ej inverka, kunna skäl föreligga

att låta frågan om förvisning avgöras först vid ett följande rannsakningstillfälle.

Exempelvis har polisförhörsprotokoll angående det å annan ort begångna

brottet ännu icke kommit åklagaren tillhanda, men denne har från

åklagaren i nämnda ort erhållit sådana upplysningar angående målets läge,

att dessa upplysningar i förening med vad av ett förhör med den tilltalade

kan framgå fullväl berättiga domstolen att dröja med målets förvisning.

Självfallet skall beslut om förvisning icke i något fall meddelas förrän domstolen

genom utslag skiljer sig från det mål, vilket det tillhör domstolen

att avgöra.

Av de allmänna grunderna för förslaget lärer följa, att såsom en oeftergivlig

förutsättning för inställande av förvisning måste gälla, att målets utredning

icke därav blir lidande. Ur denna synpunkt bör varje fråga om förvisning

i första hand bedömas. Uppenbart är ock, att det skulle vara stridande

mot lagändringens syfte, om lagen erhölle såda/. tillämpning, att den

kostnadsbesparing för det allmänna, som kan vinnas genom förpassning av

häktade i mindre utsträckning än nu, mer än motvägdes av ökade utgifter

för vittnesinställelser o. dyl. I de fall, då måls upptagande vid annan domstol

än gärningsortens skulle medföra större kostnader än om målet förvisades,

har alltså domstolen att gå den senare vägen. Tydligen bör det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

icke förutsättas, att domstolen skall anställa mer eller mindre minutiösa beräkningar

i detta avseende, innan den bestämmer sig i förvisningsfrågan.

Något dylikt lärer ej heller vara erforderligt för att härutinnan träffa det

rätta. Ett praktiskt omdöme torde vara tillräckligt för att avgöra, om den

ena av dessa åtgärder ställer sig kostsammare än den andra.

Såsom förut omnämnts, utgår lagförslaget från att vilken som helst av de

rannsakande domstolarna skall kunna upptaga mål angående brott, som blivit

begånget inom annan domstols domvärjo. Ett mål, som förvisats av en

föregående domstol, skall således kunna upptagas av en senare, även om

brottet ej heller inom dess domvärjo blivit begånget. I riksdagens skrivelse

beröres endast det fall, att samtliga mål kunna behandlas vid en enda domstol.

Att, på sätt motionärerna i ämnet vid förlidet års riksdag torde hava

velat ifrågasätta, inskränka skyldigheten a.tt upptaga dylika mål till den domstol,

som håller den första rannsakningen, skulle otvivelaktigt ganska väsentligt

minska lagändringens effektivitet. Stundom torde komma att inträffa, att

vid tiden för den första rannsakningens hållande den förberedande utredningen

angående ett på annan ort begånget brott ännu icke föreligger i avslutat

skick och att domstolen fördenskull finner sig icke kunna upptaga

målet. Då efter en eller ett par veckor protokoll över förundersökningen

är färdigt, bör hinder ej möta för att målet upptages vid den domstol, till

vilken skyldigheten att hålla rannsakning med den tilltalade då kan hava

övergått. I övrigt låter det väl tänka sig, att ett mål, som från början var

av beskaffenhet att höra förvisas, senare under rannsakningsförfarandets fortgång

vid olika domstolar och innan målet hunnit till gärningsortens domstol,

kan hava kommit i det läge, att ytterligare förvisning är överflödig. Exempelvis

kan ställningen förändras genom ett erkännande, som den tilltalade

avgiver först sedan malet passerat åtskilliga domstolar, eller genom före

bringande av processmaterial, som fullständigar den ursprungliga utredningen.

I någon mer avsevärd mån torde arbetsbördan icke ökas därigenom, att

varje särskild domstol — så tämligen summariskt som detta enligt sakens

natur måste ske — på åklagarens anmälan har att genomgå samtliga föreliggande

brottsfall.

Det torde böra anmärkas, att beträffande mål, som bliva förvisade till

annan domstol, anledning i allmänhet saknas att belasta den förvisande domstolens

protokoll med vidlyftigare redogörelser eller intagande av polisförhörsprotokoll

o. dyl., då dessa handlingar i alla händelser tillhöra den domstols

protokoll, vilken har att meddela utslag i målet. De handlingar, som i ett

dylikt av domstolen förvisat mål ingivits och åberopats av åklagaren, böra

omedelbart återställas till denne för att sedermera av honom tillhandahållas

den åklagare, som vid nästa domstol har att föra talan i malet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 3 käft. (hr 3.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Efter övervägande av olika möjligheter att i själva lagen närmare angiva de

förutsättningar, under vilka det förenklade förfarandet i brottmål av förevarande

slag skall kunna vinna tillämpning, har jag således stannat vid att

i detta hänseende förorda en fri och obetingad prövningsrätt för domstolen.

För. domstolens beslut i fråga om förvisning av mål gives enligt lagförslaget

ej annat direktiv än att förvisning skall äga rum, endast så vida åtgärden är

för målets avgörande erforderlig. Häri bör, i enlighet med vad jag förut

anfört, inläggas den betydelse, att mål bör upptagas vid annan domstol än

gärningsortens där det kan ske utan men för utredningens fullständighet och

det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

De föreslagna bestämmelserna komma följaktligen att supplera den nuvarande

lagen utan att för något fall ovillkorligt sätta densamma ur kraft. Utan gensägelse

lämnas härmed ett rätt vidsträckt utrymme för fri tolkning, och det

är ingalunda uteslutet, att i domstolarnas praxis dessa bestämmelser komma

att erhålla ganska olika tillämpning. Mindre synes härvid vara att befara

en benägenhet hos domstolarna att i alltför få fall förordna om förvisning;

de restriktiva föreskrifter, man ifrågasatt att anknyta till den nya ordningen,

torde ur denna synpunkt väl kunna umbäras. Närmare ligger det antagande,

att på sina håll man kommer att i det nya stadgandets tämligen allmänt

hållna avfattning anse sig äga stöd för att åtminstone i flertalet fall fortsätta

i de gamla spåren. Det må därför här uttalas, att i detta stadgande dock

ingalunda kan sökas hemul för ett rent godtyckligt handhavande av den prövningsfrihet,

som tillkommer domstolen. Med den formulering, stadgandet

erhållit i förslaget, har avsetts att såsom en ämbetsplikt för domstolen framhålla

skyldigheten att undvika varje förvisning, som icke enligt grunderna för

lagförslaget är att anse såsom erforderlig för målets behandling.

De bestämmelser, för vilkas innebörd jag nu redogjort, äro upptagna i lagförslagets

första stycke. Till vad sålunda anförts bör läggas den anmärkning,

att i två avseenden, vilka jag i det föregående ej berört, dessa bestämmelser

innefatta en begränsning av lagens tillämpningsområde.

Enligt förslaget skall lagen gälla endast i fråga om mål, däri den tilltalade

hålles häktad. Såsom den föregående framställningen torde utvisa, hava

önskemålen om en förändring av det nuvarande förfarandet uteslutande rört

sig om dylika mål, och något praktiskt behov lärer ej heller påkalla, att lagändringen

utsträckes till att omfatta jämväl mål, i vilka den tilltalade befinner

sig på fri fot. Det säger sig självt, att. lagens tillämplighet icke uteslutes

därav, att icke samtliga de brott, vilka ingå i rannsakningsserien, äro av den

beskaffenhet, att den tilltalade i och för dem kan hållas häktad. Sålunda är

en domstol, vid vilken rannsakning hålles med en för stöld häktad person,

oförhindrad att upptaga mål, däri mot honom föres talan om ansvar för ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

inom annat domstolsområde begånget ringare brott, exempelvis olovligt brukande

av annans egendom, fylleri o. s. v.

Från kretsen av de mål, vilka skola kunna upptagas av annan domstol

än den enligt nu gällande regler därtill behöriga, utesluter lagförslaget vidare

de mål, vilka på grund av särskilda föreskrifter skola bandläggas av specialdomstol

eller eljes vid speciellt forum. Någon uppräkning av de olika slag

av brottmål, vilka sålunda enligt förslaget skola undantagas, torde här icke

vara erforderlig. Jag inskränker mig till att erinra, att vissa brottmål tillhöra

överrätts omedelbara upptagande samt att andra dylika mål skola handläggas

av specialdomstol, såsom kammarrätten, krigsdomstol, vattendomstol,

kyrkligt konsistorium o. s. v. I åtskilliga fall är rådhusrätt uteslutande

behörig såsom första instans, t. ex. i tryckfrihetsmål, mål angående vissa föibrytelser,

som omförmälas i sjölagen, tullstadgan, förordningen angående lotsverket,

kungörelsen den 9 november 1836 angående upphörandet av posträttei

m. m., jämte åtskilliga andra författningar, och i några av dessa fall är viss

rådhusrätt ensam behörig, såsom t. ex. enligt den sistnämnda författningen

rådstuvurätten i länets residensstad o. s. v. Vad tryckfrihetsbrotten angår,

äro de om dem gällande bestämmelserna av grundlags natur och beröras följaktligen

icke av en lagändring i enlighet med förslaget. Ej heller i övrigt

avses, att ett bifall till detsamma skall medföra någon ändring därutinnan,

att vid sammanträffande av brott förvisning av mål skall ske i den utsträckning,

som erfordras för att bestämmelserna angående vissa måls behandling

vid särskilt forum bliva iakttagna.

För den ståndpunkt, förslaget alltså intager i fråga om upprätthållande av

samtliga nu gällande speciella forumföreskrifter, kunna visserligen icke, i

varje fall ej genomgående, åberopas tvingande sakskäl. En ändring av de

allmänna reglerna angående forum, vilken icke går längre än till att giva

domstolen en diskretionär befogenhet att efter lämplighetshänsyn avvika från

dessa regler, skulle ganska visst utan skada kunna gälla åtminstone även

för ett eller annat av de fall, då de speciella forumbestämmelserna skola

tillämpas. Men det kan näppeligen anses riktigt eller lämpligt att i samband

med här närmast föreliggande spörsmål och särskilt med hänsyn till den

blivande lagens karaktär av ett efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt provisorium

upptaga också frågan om dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande

i varje särskilt fall. Till att avbida denna frågas lösning i och med den

allmänna reformeringen av vårt rättegångsväsen finnes så mycket större anledning

som frågan otvivelaktigt har ringa betydelse i nu förevarande sammanhang.

Praktiskt sett torde härvid hänsyn vara att taga endast till krigsdomstolarna,

och beträffande dessa pågår sedan någon tid, oberoende av arbetet

på den stora processreformen, särskild utredning angående deras avskaffande

under fredstid.

Då i lagförslaget utsäges, att förvisning av mål icke skall äga rum, såvida

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

handläggning vid den underrätt, inom vars domvärjo brottet blivit begånget,

finnes icke vara för målets avgörande erforderlig, torde härav med tillräcklig

tydlighet framgå, att stadgandet icke har avseende å mål, som tillhöra överrätts

omedelbara upptagande eller som skola handläggas av särskild domstol.

För att utmärka, att undantaget omfattar jämväl de mål, vilka skola handläggas

av viss underrätt eller endast av rådhusrätt kunna upptagas, har detta,

med nära anslutning till ordalagen i 10 kap. 29 § rättegångsbalken, uttryckligen

angivits i lagtexten.

Beträffande frågan om talan mot underrätts beslut att upptaga eller förvisa

mål angående brott, begånget inom annan underrätts domvärjo, torde någon

särskild bestämmelse icke vara erforderlig. Om domstolen upptager dylikt

mål och meddelar utslag däri, skall klagan över utslaget föras i den ordning,

som gäller i det ordinära förfarandet vid sammanträffande av brott, begångna

inom olika domstolars domvärjo. Mot uppskovsbeslut i sådant mål kan givetvis

föras klagan enligt 16 kap. 12 § rättegångsbalken. Besluter åter domstolen

förvisa malet, lärer särskild klagan mot sadant beslut icke vara medgiven,

där ej till grund för sådan klagan kan åberopas sistnämnda lagrum.

Någon anledning att i detta avseende uppställa annan regel än som för närvarande

gäller, torde icke föreligga.

Anmärkas ma, att om tilltalad, som icke önskar mål upptaget vid viss

underrätt, framställt yrkande om målets förvisning till annan underrätt, dylikt

yrkande icke torde fa behandlas såsom en i 16 kap. 2 § rättegångsbalken

avsedd invändning mot domstolens behörighet att upptaga målet. Huruvida

målet skall upptagas av domstolen, är enligt lagförslaget en lämplighetsfråga.

Formellt behörig är varje underrätt, inom vars domvärjo något av de brott,

rannsakningsförfarandet avser, blivit begånget. Endast för det fall, att den

tilltalade gör gällande, att denna förutsättning — vilken för övrigt skall av

domstolen ex officio beaktas — icke föreligger och att förty domstolen icke

är behörig att upptaga målet, torde senast anförda lagrum äga tillämpning.

Invändningen maste då rikta sig mot att över huvud något av målen upptages

vid denna domstol.

Såsom jag redan anmärkt, maste en förändring av rättegångsförfarandet i

brottmål, sådan som lagförslaget avser, öva en viss inverkan på allmän åklagares

ställning och uppgift i rättegången i dessa mål. Enligt gällande rätt

anses allmän åklagare i första instans icke kunna å tjänstens vägnar utföra

talan vid annan domstol än den, inom vars jurisdiktionsområde hans tjänstgöringsdistrikt

är beläget. Om nu i vissa fall brottmål skall kunna upptagas

av annan domstol än den, inom vars domvärjo brottet blivit begånget, medför

detta, att åtal angående dylikt brott icke kan vid domstolen utföras av

aklagaren i gärningsorten. Lagändringen förutsätter därför ett ordnande jämväl

av frågan om åtalsrättens utövande i dessa fall. Att ålägga åklagaren i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

gärningsorten skyldighet att tjänstgöra vid den rannsakande domstolen mäste

uppenbarligen för flertalet fall anses uteslutet på grund av praktiska skäl

och kostnadshänsyn. En sådan anordning synes ej heller lämplig för de fall,

då hinder för densamma ej kan anses föreligga ur lokal synpunkt. Det

naturliga och riktiga lärer vara, att en vid den domstol, som upptager målet,

anställd åklagare, och närmare bestämt den åklagare, som själv samtidigt vid

denna domstol för ansvarstalan mot den tilltalade, får tjänstgöra såsom åklagare

även i det mål, som enligt de allmänna reglerna faller under annan

domstols jurisdiktion. Det sammanhang, som mestadels förefinnes mellan häi

ifrågavarande brott, eller deras ofta likartade beskaffenhet torde i allmänhet

underlätta en dylik förening av uppgifter, vilka eljes vila å skilda åklagare.

Då, på sätt förut erinrats, beträffande de flesta brott före domstolsbehandlingen

erfordras en i gärningsorten utförd förundersökning, förutsätter lagförslaget

ett vidsträckt samarbete mellan de olika åklagarna. Initiativet till ett

åtal utgår väl regelmässigt från åklagaren i gärningsorten, men ej sällan

också från polismyndigheten i den ort, där den misstänkte anhållits och de

första förhören med honom ägt rum. Tyngdpunkten i den förberedande utredningen

kommer i sistnämnda fall stundom att så övervägande ligga hos

den myndighet, som anhållit eller häktat den brottslige, att den undersökning,

som återstår att utföra i gärningsorten, blir av synnerligen enkel beskaffenhet.

I vilket fall som helst är en snar kommunikation mellan åklagarna nödvändig.

I all synnerhet är det tydligt, att den åklagare, som skall vid domstolen

utföra en annan åklagares tjänstetalan, måste så skyndsamt som möjligt

erhålla icke blott underrättelse om brottet utan även tillgång till den utredning,

vilken verkställts i orten för brottets begående. Det för brottmålens

vederbörliga utredande så viktiga samarbetet mellan åklagarna kommer alls

icke till synes i vår nuvarande lagstiftning, och även de föreskrifter av

instruktionell natur, vilka gälla för de allmänna åklagarna vid första instansens

domstolar, innehålla därom föga mer än allmänna uttalanden om sådan

åklagares rätt att i allt vad tjänsten rörer erhålla vederbörlig myndighets

biträde och handräckning. Likväl torde, efter vad erfarenheten givit vid handen,

förhållandena i detta avseende hava utvecklat sig på ett sätt, som i det

stora hela kan betecknas såsom tillfredsställande. Det har visat sig, att då

det gäller beivrandet av brott, åklagarna utan svårighet komma i erforderlig

förbindelse med varandra och med olika polismyndigheter. Deras kännedom

om begångna brott, verkställda häktningar, efterlysningar o. dyl. förmedlas i

främsta rummet genom den officiellt av polismyndigheten i Stockholm utgivna

tidningen »Polisunderrättelser», vilken utkommer varje helgfri dag under hela

året. I övrigt hava möjligheterna till snabbt inhämtande och delgivande av

nödiga upplysningar genom samfärdsmedlens utveckling alltjämt ökats. Den

förändring med avseende å vissa brottmåls domstolsbehandling, som nu ifrågasättes,

synes därför icke påkalla särskilda åtgärder för att närmare reglera

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kwngl. Magis Proposition Nr 3.

den samverkan med hänsyn till det förberedande utredningsarbetet, vilken

för att lagförslagets syfte skall vinnas måste äga rum mellan åklagare eller

polismyndigheter på skilda platser. Då emellertid betydelsen härav blir särskilt

framträdande efter lagförslagets antagande och åklagarna därigenom även

i övrigt erhålla i viss mån nya uppgifter, kan ett framhållande härav genom

en cirkulärskrivelse till samtliga åklagare tilläventyrs vara lämpligt.

En viss svårighet erbjuder fragan om den ställning, åklagaren bör anses

intaga, då han har att vid domstol föra talan i mål angående brott, som icke

blivit begånget inom hans tjänstgöringsdistrikt. Antingen kan man anse honom

därvid uppträda med självständig befogenhet, eller ock kan hans ställning

uppfattas såsom att vara blott ställföreträdare för den åklagare, vilken enligt

de allmänna reglerna har rätten och plikten att åtala det ifrågavarande brottet.

Innebörden av detta spörsmål blir klar, då det erinras, att av svaret

därå bero frågorna om rekonventionsansvar, rätt till andel i böter och behörighet

att i högre rätt fullfölja talan mot underrättens utslag.

Vissa skäl kunna synas tala för det senare alternativet, eller att låta åklagaren

i gärningsorten vara den, som svarar för åtalet även i det fall, att han

icke själv för talan vid domstolen. Om initiativet till åtalet utgått från honom

och han jämväl utfört den väsentliga delen av förundersökningen, kan det

måhända förefalla mest naturligt, att han också blir den, som har att taga

ansvaret och att följa målets vidare behandling. Det kan möjligen även befaras,

att den andre åklagaren i åtskilliga fall skall befinnas obenägen att

under dessa förhållanden själv framträda såsom part i målet, och att ålägga

honom skyldighet att på en med honom jämställd åklagares anmaning utföra

en dylik funktion lärer icke kunna ifrågasättas. En sådan lösning måste ock

medföra stora praktiska olägenheter. Den vid domstolen uppträdande åklagaren

bleve nödsakad att åtminstone i viss utsträckning inhämta den andre

åklagarens instruktioner och vore förhindrad att efter de omständigheter,

som framkomma vid rannsakningen, rätta sina yrkanden. Ur synpunkten att

undvika omgång och tidsutdräkt — och i här avsedda fall ligger uppenbarligen

den största vikt härpå —- torde därför det böra ankomma på åklagaren

vid rannsakningsdomstolen att övertaga alla en åklagares rättigheter och

skyldigheter med avseende å detta åtal. Finner han sig icke kunna göra

detta, lärer icke finnas annan utväg än att målet förvisas till nästa domstol.

I praktiken torde risken för att härigenom de onödiga förvisningarnas antal

skall ökas vara minimal. I de mål, som överhuvud äro av beskaffenhet att

kunna upptagas av annan domstol än gärningsortens, lärer det icke behöva

antagas, att åklagaren skall undandraga sig att utföra även den talan, som

eljest skolat utföras av åklagaren i nämnda ort. Tydligt är ock, att åklagaren

icke äger att fritt välja mellan att åtaga sig åtalets utförande eller att

underlåta det. Han har i detta avseende att låta . sitt handlande bestämmas

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr ii.

av samma grunder som vid ett avgörande, huruvida lian skall själv väcka etl

atal eller icke.

Lagförslaget utgår från att den vid rannsakningsdomstolen tjänstgörande

aklagaren, efter att hava utfört den talan, han själv anhängiggjort, hos domstolen

anmäler de övriga för honom kända fall, i vilka mot den tilltalade

skall föras talan om ansvar för annorstädes begångna brott. Han har då

att, i den mån han därtill finner sig äga fog, göra hemställan om målens

upptagande till domstolens prövning. Besluter rätten förvisning till annan

domstol, är åklagarens befattning med de mål, vilka sålunda icke^ blivit upptagna,

avslutad och övergår till åklagaren vid nästa domstol. På detta sätt

kan åtalets utförande slutligen stanna hos åklagaren i gärnmgsorten.

Då vår nuvarande rättegångslagstiftning så gott som fullständigt saknar stad<mnden

om åtalsrätt och åklagare, kunde det möjligen ifrågasättas att lata de

bestämmelser i detta avseende, som förutsättas för denna förändring i domstolsförfarandet,

inflyta i de för särskilda åklagarkårer utfärdade instruktionerna.

Emellertid torde en regel av innehåll, att allmän åklagare vid första instansens

domstol skall kunna utföra åtal för brott, som icke blivit begånget inom hans

tjänstgöringsdistrikt, innebära en nyhet av den betydelse, att den bör fastställas

i form av en bestämmelse av lags natur. Fördenskull har i lagförslagets

andra stycke upptagits ett stadgande av innehåll, att om domstol till

prövning upptager åtal för brott, som icke blivit begånget inom domstolens

område, det skall ankomma på en vid denna domstol anställd åklagare att

utföra åtalet.

För ett speciellt fall, vilket, ehuru i praktiken otvivelaktigt mera sällan

förekommande, likväl icke torde kunna lämnas utan beaktande i detta sammanhang,

erfordras en särskild bestämmelse angående skyldigheten att utföra

åtal. Om den tilltalade begått brott inom mer än ett åklagardistrikt inom

samma domstolsområde, kan uppstå fråga, vilken av dessa vid domstolen

samtidigt uppträdande åklagare skall utföra talan för brott begånget inom

annat domstolsområde. Tages hänsyn till huru faktiskt ofta tillgår vid våra

underrätter, torde frågan ej sällan lösa sig själv på det sätt, att först sedan

den åklagare, vars åtal föranlett rannsakningen, utfört sin talan, en annan

åklagare företräder för att mot den tilltalade framställa sina ansvarspåståenden.

I dylika fall lärer annat ej ifrågakomma än att den först nämnde

åklagaren blir den, som utför talan för åklagare utanför domstolsområdet.

Men det kan givetvis ock inträffa, att en åklagare a annan ort har sig bekant,

att mer än en av rannsakningsdomstolens egna åklagare kommer att föra

talan mot den tilltalade, och därför är tveksam till vem av dessa han bor

vända sig för att få sitt åtal utfört. Då detta fall kan inträffa endast i

fråga om landsbygdens åklagare, synes det ligga närmast att låta det

ankomma på vederbörande landsfogde att, där han ej själv för talan i målet,

uppdraga åt en av åklagarna vid domstolen att utföra ifrågavarande åtal.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. May.ts Proposition Nr 3.

Erforderlig föreskrift i sådant hänseende torde böra hava sin plats i landsfogdeinstruktionen.

I de särskilda åklagarinstruktionerna torde böra införas bestämmelse om

skyldighet för åklagaren i gärningsorten att med största möjliga skyndsamhet

till den åklagare, som vid rannsakningsdomstolen skall utföra talan, översända

samtliga handlingar rörande utredningen i målet. Tillika synes böra givas

föreskrift, att det skall åligga åklagare, som utfört talan i mål av nu ifrågavarande

slag, att, sedan förvisning skett till annan domstol, till åklagaren vid

denna domstol ofördröjligen översända de handlingar, som röra de° vid den

förstnämnda domstolen ej upptagna målen.

Någon speciell bestämmelse för det fall, att åtal vid allmän underrätt skall

utföras av särskild åklagare, har icke ansetts erforderlig

Ö ''

Då enligt nuvarande ordning tilltalad undergått rannsakning vid olika underrätter

och slutligen för samtliga förbrytelser, till vilka han funnits saker,

dömts av den underrätt, vid vilken han sist rannsakats, fullföljes talan mot

utslaget i den hovrätt, under vilken den sist prövande underrätten lyder.

Härutinnan kan med lagförslaget tydligen icke åsyftas någon förändring. Men

den ifrågasatta förenklingen av underrättsproceduren i dessa mål inverkar i

visst avseende också på målens behandling i överrätten. Det mål, som efter

förd klagan föreligger till överrättens bedömande, kommer efter en lagändring

i enlighet med förslaget att kunna förete den olikhet emot förr, att icke varje

särskilt åtal varit prövat av underrätten i orten för brottets begående. Under

det att överrätten förut städse ägt möjlighet att återförvisa målet till vilken

som helst av'' underrätterna, kommer i fall, då den föreslagna nya ordningen

vunnit tillämpning, återförvisning att kunna ske endast till sådan underrätt,

som upptagit en mot den tilltalade förd talan, vare sig nu denna talan avsett

brott, begånget inom underrättens egen eller inom annan underrätts domvärjo.

Med andra ord skulle målets förvisning vara utesluten till den underrätt, som

icke erhållit tillfälle att själv pröva åtal för ett inom dess domvärjo begånget

brott. En dylik begränsning av den möjlighet, som eljest står överrätten till

buds att i erforderlig mån sörja för åvägabringande av ett fullständigare utledningsmaterial,

synes innebära en oegentlighet. • Ty icke minst i nu berörda

fall lärer överrätten kunna finna ett behov av fortsatt utredning vid underrätt

vara för handen. Då ett mål blivit prövat av annan underrätt än den, inom

vars domvärjo brottet blivit begånget, har detta, enligt de förutsättningar, på

vilka förslaget bygger, i de flesta fall kunnat ske just på grund därav, att

en mer ingående handläggning icke behövt företagas. Det låter då väl tänka

sig, att efteråt sådana omständigheter framkomma, vilka, därest de förelegat

vid understen, skulle medfört målets förvisning till domstolen i gärningsorten.

Överrättens befogenhet att vid vilken underrätt som helst låta anordna

vittnesförhör kan näppeligen betraktas såsom ett tillräckligt remedium mot

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

det avklippande av eu fullständig utredning, som i undantagsfall kan hava

förekommit vid underrätten. En bestämmelse, som lämnar överrätten tillfälle

att förvisa målet till behandling vid domstolen i gärningsorten, kan därför i

viss mån betraktas såsom en garanti mot olägenheter, vilka kunna vara förbundna

med den förevarande lagändringen. 1 enlighet med denna uppfattning

har i den föreslagna lagens tredje stycke upptagits ett stadgande av innebörd,

att överrätt skall äga att, oberoende av att mål icke blivit handlagt av underrätten

i orten för brottets begående, förvisa målet till denna underrätt. Lika

litet som det torde dragas i tvivelsmål att vid dylikt måls behandling i överrätt

såsom den tilltalades vederpart är att anse den åklagare, vilken mot honom

fört talan vid underrätten, lika klart torde vara, att, sedan målet förvisats till

underrätt, som förut icke handlagt detsamma, vederbörande åklagare vid

denna underrätt har att, på grund av stadgandet i andra stycket, övertaga

åtalets utförande.

Då med de i lagförslaget upptagna bestämmelserna icke införes en för alla

fall eller för vissa på förhand givna fall avsedd ny ordning för behandlingen

av här ifrågavarande mål, innebär förslagets antagande icke ett fullständigt

upphävande av något förut gällande lagstadgande. Den nuvarande lagstiftningen

behåller sin giltighet, men förklaras icke utgöra hinder för tillämpning

av de nya bestämmelserna, där de fastställda förutsättningarna för en

sådan tillämpning äro för handen. Härvid torde böra erinras, att lagändringen

på detta sätt har inverkan i första hand på bestämmelserna i 10 kap. 21 §

rättegångsbalken och de särskilda författningar, som ansluta sig till detta

lagrum, samt därjämte ock på stadgandet i 10 kap. 29 § rättegångsbalken

om underrätts skyldighet att ex officio avvisa brottmål, vilket rätten enligt

reglerna för domstolskompetensen ej är behörig att upptaga.

Tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande synes kunna sättas till

den 1 september 1922. Lagens bestämmelser torde kunna erhålla tillämplighet

även å mål, vilka vid tiden för ikraftträdandet äro anhängiga vid allmän underrätt,

varför någon särskild övergångsbestämmelse icke lärer vara erforderlig.

Det inom justitiedepartementet i enlighet med nu angivna grunder utarbetade

lagförslaget har erhållit rubriken lag med vissa bestämmelser angående behandlingen

av mål, däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än en allmän

underrätts domvärjo.

Över förslaget har yttrande inhämtats från justitiekanslersämbetet.

Ämbetet, som utgått från att dess yttrande borde avse remitterade lagförslaget

endast i vad det berörde åklagaremakten, har anfört:

»Ur denna synpunkt må till en början erinras, att åklagarens utförande

av ett åtal är i princip skilt från polismyndighetens upptäckande av brott

och brottsling, ehuru de båda sålunda principiellt skilda slagen av verksamhet

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 3 käft. Nr 3. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

oftast blivit i vårt land sammanförda på en och samma tjänsteman. Detta

sammanförande medför utan tvivel åtskilliga olägenheter, men det torde å

andra sidan icke sakna vissa fördelar, om åklagaren, som står ansvaret för

åtalet, också själv kan leda de polisundersökningar, genom vilka hopbringas

det utredningsmaterial, varpå han sedan har att bygga sin talan.

Så snart åklagaren icke tillika är polismyndighet, måste dock sörjas för

att dylik myndighet snabbt och säkert tillhandagår åklagaren med sina tjänster.

Sa torde ock i allmänhet hava skett i de fall, där åklagare hittills varit

befriad från polismannauppgifter.

Det remitterade lagförslaget utesluter icke den möjligheten, att en åklagare

kan för sin talans anhängiggörande och utförande bliva väsentligen beroende

av polisundersökningar å ort, belägen fjärran från åklagarens verksamhetsområde.

Remitterade förslaget innehaller emellertid inga bestämmelser, som säker*

ställa samarbetet mellan aklagaren och den främmande polismyndigheten.

Måhända kunna dock dylika bestämmelser meddelas i administrativ väg t. ex.

genom cirkulär, som väl då i brist på annat centralorgan för polisväsendet i

vårt land skulle komma att utfärdas av socialdepartementet. Gent emot ett

dylikt arrangement har justitiekanslersämbetet icke annat att invända, än att

det måhända erbjuder någon svårighet att gorå dylika bestämmelser tillräckligt

effektiva.

En viktigare invändning är, att nu omhandlade undersökningar av främmande

polismyndighet ofta måste ske efter direktiv från åklagaren, att lagförslaget

icke medger åklagaren — vilket antagligen med hänsyn till domstolarnas

arbetsbörda icke heller låter sig göra — att inom viss, mycket kort

tid utfå rättens protokoll, till vilka direktiven skulle kunna genom enkla hänvisningar

anknytas, enär protokollen ju måste innehålla fullständiga upplysningar

om sak och person, samt att förslaget därför, om det lagfästes, riskerar

att allt för mycket betunga åklagaren med arbete och ansvar.

Omnämnda förhållanden hava bragt justitiekanslersämbetet till den upp

fattningen, att den i remitterade förslaget innefattade möjligheten till avvikelse

från hittills gällande regeln att brottmål rannsakas och avgöras av domstol

i gärningsorten borde begränsas till sådana fall, där domstolen, i det ögonblick

den har att besluta om förvisning skall äga rum eller icke, är i stånd

att utan ytterligare utredning döma på redan förefintligt material. Praktiskt

taget torde väl denna begränsning sammanfalla med den begränsning, som

första lagutskottet vid 1921 års riksdag tänkte sig, när utskottet i utlåtande

(nr 28) angående en vid den riksdagen väckt motion om utredning angående

möjligheterna för just ifrågavarande avvikelse angav erkännande från brottslingens

sida såsom förutsättning för att avvikelse skulle kunna äga rum.

Därest ej nu antydda begränsning göres i lagtexten, anser sig justitiekanslersämbetet

— med hänsyn tagen jämväl därtill att vår straffprocess är

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

ackusatorisk och icke inkvisitorisk samt att åklagarens påstående således är

det primära i förhållande till domstolens verksamhet — böra vidhålla det i

omförmälda motion uttryckligen upptagna och av lagutskottet icke avvisade

villkoret om medgivande från åklagaresidan för att omhandlade avvikelser

må äga rum. Och åklagaresidan bör härvid representeras av den, som

eventuellt får övertaga ansvaret för andras utredningsarbete. Annan myndighet

lärer icke kunna ålägga åklagaren att på egen risk framföra ett ansvarspåstående.

Varken justitiekanslersämbetet eller länsstyrelserna, vilka

senare utgöra högsta åklagaremakt var inom sitt län, äro för övrigt med sin

nuvarande organisation och arbetsbörda i tillfälle att kunna med erforderlig

snabbhet handlägga framställningar om medgivande av nu omförmält slag;

vartill måhända skulle komma ovan antydda svårighet för domstolarna att

tillhandahålla protokoll i tillräckligt god tid.

Åklagarens intresse av att få samlat möjligast fullständiga material, innan

han gör ett ansvarspåstående, blir tydligtvis icke tillgodosett genom möjlighet

för honom att överklaga ett rättens beslut, varigenom förvisning nekas. Tv

enligt sakens natur måste ett dylikt beslut gå i verkställighet utan hinder av

anförda besvär.

Måhända invändes, att det icke bör möta någon betänklighet att ersätta

den i ovan nämnda motion åsyftade, ganska villkorliga lagstiftningen med

den i remitterade förslaget innefattade fullmakt för domstolen att handla

efter lägligheten, blott i motiven framhålles domstolens skyldighet att taga tillbörlig

hänsyn till åklagaren och tillräckligt utförligt angivas de synpunkter,

som böra normera domstolens handlande. Senare tiders lagstiftningsarbete

har emellertid varit så forcerat, att underdomstolarnas ledamöter och åklagare

näppeligen hava tid att taga del av förebragta motiveringar, och dessa göras

ju icke heller genom statens försorg kända för dem, som skola tillämpa lagarna.

Under sådana omständigheter synes det ämbetet vara föga tillrådligt

att lita till motiveringar, när det gäller rättsskipningens handhavande.

Av vad sålunda anförts framgår, att justitiekanslersämbetet finner sig icke

kunna tillstyrka remitterade lagförslaget.»

Vad av justitiekanslersämbetet sålunda anförts har synts mig icke innefatta

tillräckliga skäl för att avstå från att söka på den väg, det ifrågavarande

lagförslaget anvisar, avhjälpa en allmänt medgiven bristfällighet i vår nuvarande

straffprocess. Av min föregående framställning lärer följa, att med

förslaget väsentligen åsyftas de i praktiken ofta förekommande fall, då en

förvisning icke är av någon egentlig betydelse för målets utredning, utan i

själva verket blott utgör det formella iakttagandet av en i fråga om dessa

fall föråldrad och onödig procedur. I dylika fall lärer från åklagaresynpunkt

icke föreligga någon anledning att motsätta sig den med lagförslaget avsedda

förenklingen av brottmålsförfarandet. Om däremot omständigheterna ställa

sig så, att åklagaren, då mål upptages vid annan domstol än gärningsortens,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

icke vill åtaga sig ansvaret att överlämna målet i befintligt skick till prövning

av denna domstol, torde i allmänhet domstolen besluta förvisning. Att

överlämna avgörandet i sistnämnda fråga åt domstolens eget omdöme synes

mig av skäl, som jag förut framhållit, icke böra möta betänklighet. Det lärer

näppeligen finnas fog för ett antagande, att domstolen skall mot åklagarens

bestridande, därest detta är grundat på de av justitiekanslersämbetet antydda

skäl, förvägra förvisning. Min uppfattning om olämpligheten av att binda

domstolens beslut om målets upptagande vid förutsättningen av den tilltalades

erkännande eller åklagarens medgivande kan jag ej frångå. Den uttalade

farhågan för att de grunder, efter vilka lagen skall tillämpas, icke skulle

med tillräcklig tydlighet framgå av själva lagen, synes mig icke böra tillmätas

en alltför stor betydelse, då det här gäller att i särskilda fall handla efter

vad lämpligheten bjuder och bedömandet härav icke för domstolen torde

kunna erbjuda någon större svårighet.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda inom justitiedepartementet

upprättade lagförslag av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

21)

Bilaga.

Förslag

till

LAG

med vissa bestämmelser angående behandlingen av mål,

däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än

en allmän underrätts domvärjo.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad lag eller särskild författning

innehåller häremot stridande skall gälla som följer:

Är någon vid allmän underrätt tilltalad för brott och hålles han för brottet

häktad, skall vid den rätt upptagas jämväl talan, som mot den tilltalade föres

på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, såvida

handläggning vid den underrätt, inom vars domvärjo brottet blivet begånget,

finnes icke vara för målets avgörande erforderlig; dock må ej på grund av

vad nu sagts upptagas mål av beskaffenhet att, enligt vad därom är särskilt

stadgat, dess upptagande tillkommer viss underrätt, som ensam är behörig

att handlägga det slag av mål, ej heller vid häradsrätt behandlas mål, som

må upptagas allenast av rådhusrätt.

Skall efter vad i första stycket sägs åtal för brott handläggas vid domstol,

inom vars domvärjo brottet icke blivit begånget, ankomme det på åklagaren

vid den domstol att utföra åtalet.

Varder i mål, varom ovan förmäles, talan fullföljd till högre rätt, må, där

ytterligare handläggning vid underrätt finnes böra äga rum, målet förvisas

till underrätt, vid vilken målet förut icke handlagts men inom vars domvärjo

något av de brott begåtts, om vilka i målet är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1922.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 maj 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 mars 1922.

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över ett inom justitiedepartementet

upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser angående behandlingen

av mål, däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än en allmän

underrätts domvärjo.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius.

Förslaget gav anledning till följande uttalanden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Sundberg och Thulin:

Goda skäl äro anförda till stöd för en lagändring i den riktningen, att de

i 10 kap. 21 § rättegångsbalken givna reglerna icke må strängt tillämpas i

varje fall, då någon gjort sig skyldig till brott inom särskilda underrätters

domvärjo. Och då upplyst är, att den omfattande rättegångsreform, varmed

processkommissionen är sysselsatt, icke föregripes eller eljest försvåras av

en lagändring av angiven art, torde anledning saknas att vidare uppskjuta

denna.

Vid ändringens genomförande bör man dock givetvis, på sätt framhålles i

föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, gå fram

med en viss varsamhet, så att icke reformen utsträckes till att omfatta mera

än en tillfällig utväg undan de olägenheter, som äro förbundna med det gällande

förfarandet.

Ur denna synpunkt torde ändamålet erforderligen vinnas genom att uti den

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 8.

31

i förenämnda lagrum givna principiella regeln att brott och missgärningsmål,

svårare och mindre, skola rannsakas och dömas där gärningen gjord är, vidtaga

modilikation så till vida, att om vid underrätt, varest rannsakning med

häktad person pågår, uppgives, att den häktade begått brott inom annan

underrätts domvärjo, domstolen må äga rätt att, så framt den åklagare, som

vid domstolen förer talan emot den häktade, det påyrkar och domstolen linne!- det lämpligen kunna ske, rannsaka angående det uppgivna brottet och däröver

döma i sammanhang med dom angående det eller de brott, som förövats

inom domstolens egen domvärjo. Av eget initiativ må domstolen således ej

handla; domstolen uppfyller sitt åliggande, då den inskränker sin rannsakning

och dom till brott, som inför densamma åtalas. Åklagaren måste givetvis för

att kunna med laga verkan framställa yrkande, som nämnts, tillerkännas befogenhet

att tala å det annorstädes än inom hans verksamhetsområde begångna

brottet. Stadgande härom lärer väl ej med nödvändighet behöva få

sin plats i den ifrågasatta lagen, men att så sker''synes dock vara synnerligen

lämpligt. Tydligt är, att om för brottet talan av allmän åklagare eller

målsägande redan anhängiggjorts vid annan domstol, gemensam handläggning,

varom nyss sagts, ej kan ifrågakomma.

För att emellertid en domstol sålunda skall medgivas att rannsaka och

döma i mål, vari den ej enligt allmänna regler är rätt forum, måste såsom

oeftergivlig uppställas den fordran, att icke blott uttrycklig ansvarstalan vid

domstolen föres mot den brottslige, utan även såväl den tilltalade som målsägande

beredes tillfälle att, sedan sådan talan väckts, yttra sig i målet samt

förebragt bevisning upptages i domstolens protokoll.

Med iakttagande av denna fordran skulle rättegångsförfarandet i nu avsedda

fall gestalta sig på följande sätt.

Då vid rannsakning med häktad person åklagaren erhåller underrättelse

därom att den häktade begått brott inom annan underrätts domvärjo samt

åklagaren anser såväl att sannolika skäl föreligga emot den häktade angående

brottets verklighet som ock att den erforderliga utredningen utan tidsutdräkt

och väsentligare ökning i omkostnader för det allmänna och enskilda parter

kan förebringas vid den domstol, där rannsakningen pågår, har åklagaren

att till domstolen avgiva sin förklaring, att han för nämnda brott ställer den

häktade under tilltal. Sedan åtalet sålunda anhängiggjorts, företager domstolen

i vanlig ordning rannsakning med den häktade angående brottet med

iakttagande jämväl, att målsägande beredes tillfälle att i målet föra sin talan.

Rannsakningen kan, därest ej åtal för annat brott kräver fortsatt handläggning

av målet, av domstolen när som helst avbrytas, då omständigheter yppas,

som göra det lämpligare, att den slutföres vid annan domstol. Föres rannsakningen

angående ifrågavarande brott till slut vid första domstolen, meddelar

denna domstol utslag i målet, innefattande prövning ej blott av brott,

som begåtts inom domstolens egen domvärjo, utan även av det annorstädes

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts Proposition Nr 3.

begångna brott, varom rannsakning ägt rum; domstolen dock obetaget att

undandraga sig prövning av sistnämnda brott och hänskjuta frågan härom

till annat forum. Varder brott, om vilket sålunda rannsakning ägt rum, hänvisat

till annan domstol, har denna domstol att fortsätta den påbörjade rannsakningen

angående brottet; vad vid den föregående rannsakningen förekommit

har sålunda samma processuella verkan, som om det skett vid den domstol,

där rannsakningen fortsättes. Åklagare vid denna domstol blir i regeln

en annan än den, som förut uppträtt.

Att det remitterade förslaget i huvudsak avser ett rättegångsförfarande sådant

som det nu skisserade torde få antagas. Förslagets avfattning såväl

som den detsamma åtföljande motiveringen giva dock rum för tvekan i åtskilliga

hänseenden.

Sålunda synes en sammanställning av ordalagen i första och andra styckena

samt departementschefens motivering till andra stycket närmast giva vid

handen, att det skulle åligga domstolen att meddela särskilt beslut, huruvida

domstolen vill upptaga det ifrågavarande anmälda brottet till behandling eller

icke, ett antagande, som i viss mån vinner stöd jämväl av åtskilliga andra

departementschefens yttranden till statsrådsprotokollet. Skulle emellertid ett

dylikt beslut utgöra förutsättning för rannsakningens företagande, lärer beslutet

näppeligen kunna vara av annan innebörd, än att därmed definitivt

vore avgjort, att domstolen skulle slutbehandla den upptagna frågan, vadan

domstolen vore avskuren från möjlighet att skjuta densamma ifrån sig, om

sedermera befunnes, att rannsakningen lämpligare kunde ske vid annan rätt.

Att detta skulle stå i strid med förslagets syfte är uppenbart.

I motiveringen till förslaget uttalas vidare, att domstolen »på åklagarens

anmälan har att genomgå samtliga föreliggande brottsfall». För såvitt därmed

avses, att domstolen skall låta anställa utredning jämväl angående sådana,

av åklagaren anmälda eller eljest för domstolen uppgivna brottsliga handlingar,

för vilka åklagaren icke påstått ansvar å den häktade, synes detta

icke vara att tillråda, då någon fördel därav ej torde vara att vinna; utan

bör rannsakningen angående dessa brott behandlas i hittills vanlig ordning,

oberörd av den föreslagna lagen.

Uppmärksammas må ock den otydlighet, som vidlåder det i första stycket

av förslaget använda uttrycket »talan, som mot den tilltalade föres». I det

sammanhang, i vilket detta uttryck förekommer, synes därmed avses den anmälan

angående visst brott, som av annan åklagare göres och av åklagaren

vid den rannsakande domstolen frambäres till denna domstol. Förhåller det

sig så, är uttrycket mindre korrekt, i ty att någon talan mot den häktade

icke må sägas vara förd förr än han i laga ordning ställts under tilltal vid

domstol för det ifrågavarande brottet.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att det föreliggande förslaget

måtte undergå omarbetning sålunda, att därav framgår,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj-.ts Proposition Nr H.

33

att aklagaren vid rannsakningsdomstolen äger att., där lian prövar sa höra

ske, ställa den häktade under tilltal vid samma domstol jämväl för brott,

som han uppgives hava begått inom annan domstols domvärjo,

att vidare tillämpning av den föreslagna lagen må ifrågakomma först efter

det åklagaren gjort bruk av nämnda befogenhet,

att, där så sker, domstolen äger att rannsaka och döma över sagda brott

i sammanhang med dom angående brott, som begåtts inom domstolens dom

värjo, domstolen dock obetaget att, om rannsakningen prövas lämpligare böra

fortsättas vid annan domstol, hänvisa målet till fortsatt handläggning vid sistnämnda

domstol,

samt att, då sådan hänvisning sker, den rannsakning angående brottet,

som vid den andra domstolen äger rum. utgör en fortsättning av den vid

den första domstolen påbörjade.

Stenberg och Köer »ner:

Angående förslagets innebörd i de av justitieråd^ Sundberg och regeringsrådet

Thulin berörda hänseendena äro vi väsentligen av samma uppfattning

som de; men anse vi annan ändring i förslaget härutinnan ej erfordras, än

att, då det icke lärer vara avsett, att domstolen före det slutliga utslagets

meddelande skall giva formligt beslut om upptagande av mål från annan

domstols område, men. med den avfattning andra stycket erhållit, sådant kan

synas vara förutsatt, någon jämkning vidtages i de där använda ordalagen,

exempelvis sålunda, att del stadgas, att, därest vid domstol fråga uppkommer

om upptagande av talan på grund av brott, begånget inom annan domstols

domvärjo, det ankommer på åklagaren vid den förra domstolen att utföra

åtalet.

Sundberg, Stenberg och Köer »ner:

Enligt föredragande departementschefens motivering till förslaget bör såsom

villkor för att talan på grund av visst brott skall upptagas vid annan domstol

än gärningsortens gälla ej blott att det kan ske utan men för utredningens

fullständighet utan även att det eljest med hänsyn till kostnader och

andra omständigheter finnes lämpligt. Till utmärkande härav synes lagtexten

böra fullständigas.

Lagrådet:

Det i första stycket använda uttrycket »för brottet häktad»'' torde utbytas

mot »i målet häktad».

För att de i slutet av samma stycke berörda undantagen skola erhålla den

omfattning, som lärer vara avsedd, synes åt bestämmelsen om desamma böra

givas det innehåll, att på grund av vad i nämnda stycke sagts ej må upp
Rihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 3 käft. (Nr 3.) a

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

lagas mål, för vilka i fråga om rätt domstol gälla särskilda, från stadgan

dena i 10 kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Den föreslagna lagens rubrik torde utan olägenhet kunna avsevärt förkortas.

Ett framflyttande av tiden för lagens ikraftträdande är numera nödvändigt

Ur protokollet:

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. May.t.s Proposition Nr 8.

3.i

Utdrag ar protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet infot

Hans Magi Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

vok Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, 0

Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets den

15 maj 1923 avgivna utlåtande över det den 3 mars 1922 till lagrådet remit

terade förslag till lag med vissa bestämmelser angående behandlingen av mål.

däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än en allmän underrätts

dom värjo.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Till syftet med förevarande lagförslag, vilket blivit remitterat till lagrådet

innan jag tillträdde mitt nuvarande ämbete, vill jag uttala min obetingade

anslutning. Under frågans föregående behandling har den mening enstämmigt

kommit till uttryck, att en lagstiftningsåtgärd i den här avsedda riktningen

är att anse såsom önskvärd och nyttig. En ändamålsenlig lösning synes mig

ock stå att vinna på den väg, lagförslaget anvisar. Med denna uppfattning

kan jag nu inskränka mig till det uttalande, vartill förslagets granskning i

lagrådet giver anledning.

Inom lagrådet hava två ledamöter, justitierädet Sundberg och regeringsrådet

Thulin, hemställt, att lagförslaget i vissa hänseenden måtte omarbetas

i förtydligande syfte. Lagrådets övriga ledamöter, justitieråd^) Stenberg och

Köersner, hava uttalat, att de angående förslagets innebörd i de av först

nämnda ledamöter anmärkta hänseenden varit av väsentligen samma upp

fattning som dessa, men att de ansett annan ändring i förslaget därutinnan

ej erforderlig än viss jämkning av ordalagen i förslagets andra stycke.

De anmärkningar, vilka av justitierädet Sundberg och regeringsrådet Thulin

framställts emot förslagets avfattning, torde i viss mån bestyrka den gamla

och av min företrädare i ämbetet vid remissen till lagrådet vitsordade er

farenheten om de svårigheter, vilka måste vara förbundna med de flesta försök

att på det processuella området genomföra partiella reformer. Där. såsom

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kunyl. Maj:ts Preposition Nr 3.

hos oss, rättegångsförfarandet ännu icke blivit föremål för eu systematisk

lagstiftning utan i mångt och mycket är byggt på oskriven rätt, är det naturligt,

att vid upptagande till legislativ behandling av ett speciellt ämne eller

en detalj meningarna kunna skifta angående behovet och lämpligheten att för

det speciella fallet lagfästa principer av en större allmängiltighet. Tydligt är, att

en speciallag sådan som den här ifrågasatta måste ses mot bakgrunden av

de allmänna principer, på vilka vår rättegångsordning vilar. Icke utan nödvändighet

och i varje fall blott med stor varsamhet torde processuella frågor

av mera allmän räckvidd böra upptagas till behandling i en lag av här ifrågavarande

natur.

Vad angår det nu föreliggande förslaget hava justitieradet Sundberg och

regeringsrådet Thulin ansett erforderligt, att däri införas bestämmelser i syfte

att tydligt utmärka, att domstol vid upptagande av mål, som enligt gällande

regel tillhör annan domstols handläggning, icke äger handla av eget initiativ

utan är bunden av ett vederbörligen framställt ansvarspåstående från åklagaren

vid förstnämnda domstol. För min del kan jag, i likhet med justitie

råden Stenberg och Köersner, icke anse nödigt att härom giva särskilt stadgande

i detta sammanhang. Att en rannsakning för brott icke utan stöd

av uttryckligt lagbud kan företagas med mindre till grund för densamma

ligger ett behörigen anhängiggjort åtal, lärer utgöra en av straffprocessens

grundläggande principer. Därför torde en bestämmelse, vilken avgör frågan

om behörigheten att anställa dylikt åtal, här göra tillfyllest. Då i motive

ringen till lagförslaget uttalats, att domstolen vid rannsakningen har att pa

aklagarens anmälan genomgå samtliga föreliggande brottsfall, torde därmed

icke hava åsyftats annat än vad redan nu allmänneligen lärer förekomma,

eller att domstolen, om den därtill äger anledning på grund av föregående

meddelande eller åklagarens uppgift, gör sig närmare underrättad om de

ytterligare rannsakningar, den tilltalade skall undergå. Jag är sålunda ense

med justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin häruti, att även i dessa

fall ett lagligen framställt ansvarspåstående måste utgöra en förutsättning för

att domstolen beträffande dylika inom domstolens eget område icke begångna

brott skall övergå till att verkställa utredning. Härav torde följa, att någon talan

mot den tilltalade icke kan anses vara förd vid domstolen förr än han i

laga ordning ställts under tilltal för det ifrågavarande brottet. Enligt andra

stycket i förslaget är den åklagare, som tjänstgör vid den rannsakande domstolen,

behörig att föra sådan talan. Utan medverkan av denne åklagare

eller av vederbörlig målsägande kan lagen således icke erhålla någon tillämpning.

Vid sådant förhållande synes mig något missförstånd icke kunna uppkomma

på grund av uttrycket »talan, som mot den tilltalade föres», vilkel

uttryck uppenbarligen valts av hänsyn till att i sammanhang med ansvarspåståendet

kan vara framställt anspråk på skadestånd eller yrkande om annan

civil påföljd av brottet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Majds Vroposition Nr ii.

37

■ Vidare liar av justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin ifrågasatts,

att i lagen skulle föreskrivas, att, då en domstol hänvisar mål till annan

domstol för fortsatt rannsakning, den rannsakning, som rigör rum vid deri

senare domstolen, skall utgöra fortsättning av den vid den första domstolen

påbörjade. En dylik föreskrift måste jag betrakta såsom överflödig, dä det

icke lärer finnas grund för att såsom särskilda mål uppfatta de handläggningar,

olika domstolar i enlighet med lagen iignat samma åtal före avgörandet.

Jag har fördenskull ansett ändring icke böra vidtagas i denna del av

förslaget.

Lagrådets samtliga ledamöter hava funnit förslagets avfattning kunna föranleda

den tydligen ej avsedda tolkning, att domstolen skulle hava att meddela

särskilt beslut om upptagande av mål från annan domstols område. Till

förebyggande härav har jag låtit i andra stycket företaga den jämkning av

ordalagen, varom justitieråden Stenberg och Köersner hemställt. Jämväl har

jag ansett lämpligt, att i samma stycke uttrycket »åtalet» utbytes mot »åklagaretalan»

för att därmed må tydligare utmärkas, att även målsägandetalan

kan bliva föremål för upptagande vid annan domstol än gärningsortens.

Vad justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin i övrigt anfört om

behandlingen av ifrågavarande mål torde överensstämma med den ståndpunkt,

lagförslaget därutinnan intager.

I enlighet med den av tre ledamöter i lagrådet gjorda erinran tiar jag ansett

den i första stycket ingående bestämmelsen, att mål skall upptagas vid

annan domstol än gärningsortens, såvida handläggning vid sistnämnda domstol

finnes icke vara för målets avgörande erforderlig, böra ersättas med en bestämmelse

av innehåll, att dylikt upptagande av mål skall äga ruin, där det

kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn

till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

Det i första stycket använda uttrycket »för brottet häktad» lärer, på sätt

lagrådet hemställt, böra utbytas mot »i målet häktad», likasom ock den i

samma stycke upptagna bestämmelsen om undantag från lagens tillämpning

torde böra erhålla den vidsträcktare omfattning, som av lagrådet angivits. I

enlighet härmed har förslaget underkastats erforderlig jämkning.

Med hänsyn till önskvärdheten av att, på sätt lagrådet gjort gällande, lagen

må erhålla en kortare rubrik än den föreslagna, har jag ansett rubriken kunna

förändras till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av

tussa brottmål.

Tiden för lagens ikraftträdande har synts mig böra föreslås till den t september

1924.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

omarbeta förslaget.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget samt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas nästkommande

års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskär A dels oh».

Stockholm 1921. P. PalmqutKts Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:18 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. a1 i texten
  2. 1LU 1924:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. s. 1 i texten